FATTIGVÅRDSLAGSTIFTNINGSKOMMITTÉNS BETÄNKANDEN

FÖRSLAG

TILL

AFGIFVET AF

DEN AF KUNGL. MAJT. DEN 21 JUNI 1907 TILLSATTA KOMMITTÉ
FÖR UTARBETANDE AF

FÖRSLAG TILL FÖRÄNDRAD LAGSTIFTNING ANGÅENDE FATTIGVÅRDEN
SAMT ANGÅENDE LÖSDRIFVARES BEHANDLING M. M.

TRYCKT HOS

P. PALMQUISTS AKTIEBOLAG, STOCKHOLM 1911

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrifvelse till Konungen..................................................................... 5

Förslag till lag om behandling af alkoholister ....................................... 9

» » » » tillägg till lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt ......... 19

» » » » ersättning i visst fall af allmänna medel till vittnen i

mål enligt lagen om behandling af alkoholister .............................. 20

Allmän motivering:

I. Inledning ........................................................................... 23

IT Alkoholmissbrukets skadliga verkningar och medlen däremot ...... 26

III. Alkoholistanstalter för vård af frivilligt ingående personer ......... 50

IV. Redogörelse för de svenska alkoholistanstalterna........................ 53

V. Gällande lagar om tvångsbehandling af alkoholister och sträfvan den

för en sådan lagstifning............................................... 66

VI. Bör en tvångsbehandling af alkoholister införas? ..................... 71

VII. Olika sätt för anordnande af en tvångslagstiftning..................... 76

VIII. Hvilka alkoholister böra tvångsinterneras? .............................. 90

IX. Proceduren ........................................................................ 103

X. Frivillig anstaltsbehandling och andra förebyggande åtgärder ...... 124

XI. Formen för frivilligt inträde å allmän anstalt och verkan däraf... 131

XII. Anstalternas upprättande ...................................................... 136

XIII. Anstalternas organisation och verksamhet................................. 147

XIV. Anstalternas ekonomi. Statsbidrag och vårdafgifter .................. 157

Speciell motivering

Lag om behandling af alkoholister ...................................................... 167

» » ersättning i visst fall af allmänna medel till vittnen i mål enligt

lagen om behandling af alkoholister ............................................ 177

Särskilda yttranden........................................................................... 779

Bilagor: A. Formulär för läkarutlåtande ............................................. 185

B. » » intyg af trovärdiga personer........................... 189

C. » » inträdesansökning.......................................... 191

D. » » ansvarsförbindelse ....................................... 193

E. Normalreglementen för allmänna anstalter för vård af alkoholister 195

F. Uppgift å de till enskilda alkoholistanstalter åren 1893—1910

beviljade statsbidrag ................................................... 216

G. Stadgar för Strängnäs stifts alkoholisthem........................... 217

H. Planritningar och beskrifning af Svenska diakonanstaltens vård hem

Berga samt ordningsregler och dagordning för samma
hem ........................................................................ 220

Redogörelse för utländsk lagstiftning:

1. Norge....................................................................................... 233

2. Danmark ................................................................................. 237

3. Tyskland ................................................................................. 245

4. Österrike ................................................................................. 256

5. Schweiz.................................................................................... 262

6. Frankrike ................................................................................. 274

7. Belgien .................................................................................... 276

8. Holland.................................................................................... 278

9. Storbrittanien och Irland ............................................................ 279

10. Nordamerikas Förenta stater ...................................................... 321

11. Brittiska Australien..................................................................... 335

Till Konungen.

I underdånig skrifvelse den 27 februari 190.7 anhöll Riksdagen, att
Eders Kung! Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och i hvad
man föreskrifter kunde meddelas i fråga om internering af alkoholister

äfven mot deras vilja i för dem afsedda kuranstalter samt, i fall utredningen
gåfve anledning därtill, för Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning
i ämnet. Efter det Eders Kungl. Maj:t infordrat yttranden i
ärendet från Öfverståthållarämbetet ock Kungl. Maj :ts samtliga befallningshafvande,
kar Eders Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 9 oktober 1908
öfver lämnat Riksdagens skrifvelse jämte nämnda yttranden till den kommitté,
som den 21 juni 1907 tillsatts för att afgifva förslag till förändrad lagstiftning
dels angående fattigvården ock dels angående lösdrifvares behandling
in. in., med uppdrag att efter verkställande af den vidare utredning,
som kunde vara erforderlig, till Eders Kungl. Maj:t inkomma med det
förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning.

I denna kommitté liar Eders Kungl. Maj:t utsett till ordförande
undertecknad Widén samt till ledamöter undertecknade Björklund, Lindblom,
Linders, tillika sekreterare, ock Magnusson äfvensom kammarrättsrådet
Johan Oskar Alexander Bodin ock fröken Ebba Helena Pauli. Jämlikt
Eders Kungl. Maj:ts beslut kar emellertid fröken Pauli varit befriad
från att deltaga i behandlingen af förevarande ämne. Kammarrättsrådet
Bodin, som deltagit i den hufvudsakliga behandlingen af ärendet, kar, enligt
hvad kommittén redan anmält, aflidit den 10 maj 1910.

Enligt nådigt bemyndigande kar kommittén tillkallat öfverinspektören
för sinnessjuk vår den, docenten i psykiatri, medicine doktorn Alfred Petrén
att biträda kommittén såsom sakkunnig.

Frågan om lämplig behandling af personer, som hemfallit åt dryckenskap
(alkoholister), utgör ett ämne, som kommittén haft anledning att ägna
sin uppmärksamhet åt redan vid behandlingen af de åt kommittén eljest
gifna uppdrag; och denna fråga sammanhänger ganska nära med eu del
spörsmål inom fattigvårds- och lösdrifvarlagstiftningen. Het kunde därför
ifrågasättas, om icke med framläggandet af förslag rörande behandling af
alkoholister bort anstå, till dess kommittén blifvit färdig med sina förslag
i öfrig! Vid behandlingen af ämnet har det emellertid visat sig möjligt
att framlägga ett förslag i denna del särskilt för sig, och kommittén har
därför, med hänsyn till den från flera håll uttalade önskvärdheten af att

möjlighet snart bereddes för tvångsåtgärder mot alkoholister; ej velat dröja
med att framlägga sitt betänkande i detta ämne.

Kommittén får härmed i underdånighet öfverlämna:

1) förslag till lag om behandling af alkoholister;

2) förslag till lag om tillägg till 2 § 17:o i lagen den 26 maj 1909
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

3) förslag till lag om ersättning i visst fall af allmänna medel till
vittnen i mål enligt lagen om behandling af alkoholister;

4) motiv till lagförslagen jämte bilagor; samt

5) redogörelse för utländsk lagstiftning rörande tvångsbehandling af
alkoholister och därmed sammanhängande frågor, utarbetad af kommitténs
sekreterare.

Kommittén, som efter det förevarande ärende öfverlämnats till densamma,
jämväl haft att sysselsätta sig med de öfriga frågor, hvilkas utredande
kommittén fått anförtrodt åt sig, har behandlat detta ämne vid sammanträden
den 1—13 juli och den 18 oktober—5 november 1909 samt den 16 november—3
december 1910; dessutom har sekreteraren ensam eller tillsammans
med någon af kommitténs ledamöter eller dess biträdande läkare vid skilda
tider varit sysselsatt med ärendets behandling. Jämlikt nådigt tillstånd
har sekreteraren under eu månad sommaren 1910 företagit en resa till England
och Tyskland för studerande af alkoholistanstalter därstädes. De befintliga
svenska alkoholistanstalterna hafva besökts af ledamöter i kommittén
eller dess biträdande läkare, hvarjämte läkarne vid dessa anstalter beredts
tillfälle att yttra sig öfver ett af kommittén uppgjordt förberedande lagutkast
samt därvid så väl som eljest gifvit kommittén värdefulla upplysningar.

Då de kommunala myndigheter, som enligt förslaget hafva att uppträda
såsom sökande i mål om tvångsinternering af alkoholister, synas böra erhålla
nödiga expeditioner afgiftsfritt, torde, om förslaget upphöjes till lag, däraf föranledas
tillägg till gällande bestämmelser om expeditionslösen och stämpelafgift.

Inom kommittén har jämväl väckts fråga om önskvärdheten af att
vissa handlingar, som röra ärenden enligt denna lag, skulle under nödiga
garantier vara undantagna från offentliggörande. Kommittén har ej ansett

sig böra afgifva något förslag härom, men velat fästa uppmärksamheten
härpå, för den händelse frågan kan anses böra komma under öfvervägande
i samband med en förestående omarbetning af tryckfrihetsförordningen.

Undertecknade Björklund och Magnusson åberopa i underdånighet af
oss afgifna särskilda yttranden.

De remitterade handlingarna återställas härjämte.

Underdånigst

JOHAN WIDÉN.

OLOF BJÖRKLUND. A. LINDBLOM.

JACOB LINDERS. E. O. MAGNUSSON.

Stockholm den 3 december 1910.

F ö rs lag

till

LAG

om behandling af alkoholister.

1 kap.

Om trångsintagning'' å anstalt.

1 §•

1 mom. År någon hemfallen åt dryckenskap, och finnes han i följd

däraf

vara oförmögen att vårda sina angelägenheter, eller

utsätta hustru eller barn, som han är skyldig att försörja, för
nöd, eller

vara farlig för eget lif eller annans personliga säkerhet,

då må i den ordning, som stadgas i denna lag, förordnas om hans
intagande å allmän anstalt för vård af alkoholister.

2 mom. Sådant förordnande må ock meddelas, där någon, som är
hemfallen åt dryckenskap, upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri.

2 §•

Ansökning om meddelande af förordnande, som afses i 1 §, göres
skriftligen hos Konungens befallningshafvande i den ort, där den, hvars
intagande å anstalt påyrkas, har sitt bo och hemvist eller uppehåller sig
någon tid eller, om han ingenstädes äger stadigt hemvist, där han finnes.

3 §•

1 mom. Sådan ansökning må göras

af förmyndare för den, hvars intagande å anstalt påyrkas, af hans make,

föräldrar, till myndig ålder komna barn eller syskon eller af förmyndare
för hans omyndiga barn;

af kommunalnämnd eller hälsovårdsnämnd;

af fattigvårdsstyrelse, af hvilken han för sig, hustru eller minderårigt
barn åtnjuter fattigvård;
af barnavårdsnämnd.

2 mom. År den åt dryckenskap hemfallne farlig för eget lif eller
annans personliga säkerhet, eller har han upprepade gånger dömts till ansvar
för fylleri, må ansökning jämväl göras af kronofogde eller länsman
å landet samt stadsfiskal i stad.

4 §•

1 mom. Vid ansökningen skola fogas:

1. prästbevis angående den, hvars intagande å anstalt påyrkas, innefattande
de upplysningar, som skola meddelas i flyttningsbetyg;

2. utlåtande af legitimerad läkare, som är förordnad att uppehålla
allmän läkartjänst, affattadt enligt af Konungen meddelade anvisningar och
grundadt å undersökning, som verkställts inom en månad före ansökningens
ingifvande;

3. intyg af minst två trovärdiga personer, utfärdadt enligt anvisningar,
som meddelas af Konungen.

Intyg, som under 3 sägs, vare dock ej erforderligt, där den åt dryckenskap
hemfallne vid tiden för ansökningen vårdas å sjukvårdsanstalt
för fyllerigalenskap (delirium tremens) eller annan på dryckenskap beroende
sinnessjukdom; ej heller där vård skall tagas om honom på grund däraf
att han varit ställd under tilltal för brott, men gärningen förklarats strafflös
jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen. I stället skola bifogas, i förra fallet
skriftlig uppgift rörande hvad om honom vid sjuk vårdsanstalten blifvit
inhämtadt och i senare fallet de i brottmålet förda protokoll.

Om ansökningen grundas på förhållande, som omförmäles i 1 § 2
inom., skall, jämte de under 1—3 omförmälda handlingar, bifogas bevis
om de för fylleri ådömda bestraffningarna.

Utlåtande af läkare, som är anställd vid allmän anstalt för vård af
alkoholister, må ej godkännas.

2 mom. Finnas ej vid ansökningen fogade de i 1 mom. för hvarje
fall föreskrifna handlingar, varde ansökningen ej upptagen, hvarom besked
skall tecknas å densamma.

5 §•

Upptages ansökningen, förelägge Konungens befallningshafvande ofördröjligen
den, mot hvilken ansökningen är riktad, samt, då fråga är om
gift kvinna eller omyndig, jämväl målsman att inom viss kort tid efter
erhållen del af ansökningen förklara sig däröfver, vid äfventyr, om det
försummas, att målet ändock afgöres. Sökanden har att uttaga ansökningshandlingarna
samt tillställa förklaranden dem i hufvudskrift eller bestyrkt
afskrift, så ock att inom fjorton dagar från det föreläggandet meddelades
inkomma med sådant intyg rörande delgifningen och dagen därför, som i
11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs, samt återställa ansökningshandlingarna
eller ingifva styrkt afskrift däraf.

Inkommer ej delgifningsbevis inom förelagd tid och är ej heller förklaring
afgifven, eller äro ej ansökningshandlingarna återställda eller styrkt
afskrift däraf ingifven inom samma tid, vare ansökningen förfallen.

Har sökande eller förklarande varit på grund af laga förfall eller hinder,
som af Konungens befallningshafvande godkännes, ur stånd att inom förelagd
tid fullgöra hvad honom ålegat, och visas sådant inom den förelagda tiden,
utsatte Konungens befallningshafvande ny tid.

Hvad parterna hafva att iakttaga enligt denna §, så ock äfventyret,
om det försummas, skall tecknas å ansökningen.

6 §•

Efter det förklaring afgifvits eller den därför bestämda tiden tilländagått
samt, där ytterligare utredning funnits erforderlig, denna införskaffats
eller part lämnats tillfälle att förebringa sådan, skall Konungens
befallningshafvande utan tidsutdräkt företaga målet till afgörande; och har
Konungens befallningshafvande att, om ansökningen finnes kunna bifallas,
meddela förordnande, att den, som ansökningen afser, må intagas å allmän
anstalt för vård af alkoholister.

För utrednings vinnande må, där det äskas af någondera parten eller
Konungens befallningshafvande i fall, som i 7 § sägs, finner det erforderligt,
Konungens befallningshafvande förordna, att förhör hålles inför domstol;
och meddelar Konungens befallningshafvande hvad parterna med
afseende härpå hafva att iakttaga.

7 §•

1 mom. Har ansökningen gjorts af kronofogde, länsman eller stadsfiskal
jämlikt 3 § 2 mom., och innehåller läkarutlåtandet, att den, hvars

intagande påyrkas, visat sig vara till allvarlig fara för eget lif eller annans
personliga säkerhet samt är i trängande behof af vård å anstalt för behandling
af alkoholister, må, äfven utan att han blifvit hörd i målet, Konungens
befallningshafvande kunna förordna, att han må intagas å sådan
anstalt, i afbidan på att slutligt förordnande om honom meddelas.

2 mom. Hvad sålunda stadgats galle ock, där ansökningen afser någon,
som på sjukvårdsanstalt åtnjuter vård för fyllerigalenskap (delirium
tremens) eller annan på dryckenskap beroende sinnessjukdom, samt läkarutlåtandet
innehåller sådant uttalande, som i 1 mom. är sagdt.

8 §•

Konungens befallningshafvandes slutliga beslut enligt 6 §, så ock
beslut, som i 7 § sägs, skall genom Konungens befallningshafvandes försorg
ofördröjligen delgifvas sökanden och, där förordnande om intagande å anstalt
meddelats, jämväl den, hvilken förordnandet afser, äfvensom målsman
för honom.

Beslutet skall tillika innehålla underrättelse om hvad den har att iakttaga,
som vill söka ändring i detsamma.

9 §•

1 mom. Till part söka ändring i Konungens befallningshafvandes
slutliga beslut, hvarom förut i detta kap. sägs, har han att före klockan
tolf å trettionde dagen från det han erhållit del af beslutet till Konungens
befallningshafvande ingifva sina till Konungen ställda besvär.

Konungens befallningshafvande infordrar motpartens förklaring öfver
besvären samt insänder därefter ofördröjligen till Konungens nedre justitierevision
samtliga målet rörande handlingar tillika med eget utlåtande jämte
den ytterligare utredning, som Konungens befallningshafvande ansett nödigt
införskaffa.

2 mom. Vill någon söka ändring i Konungens befallningshafvandes
förordnande om intagning å anstalt enligt 7 §, äger han att anföra besvär
i den ordning, som i 1 mom sägs, dock vare klagan ej inskränkt till viss
tid; och har Konungens befallningshafvande att ofördröjligen insända
besvären jämte de till målet hörande handlingar och eget utlåtande till
Konungens nedre justitierevision.

Öfver beslut, som Konungens befallningshafvande i andra fall, än i 7
§ sägs, meddelat under målets handläggning, må särskild klagan icke
föras.

Konungens befallningshafvande äger vid beslut om någons intagande
å allmän anstalt för värd af alkoholister, när skäl därtill äro, förordna, att
beslutet må gå i verkställighet, utan hinder däraf att det ej vunnit laga
kraft.

Ilar i sådant fall talan fullföljts mot beslutet, äge Konungen att, äfven
före målets slutliga pröfning, förordna, att verkställighet ej må äga ruin,
eller att den skall återgå, där den redan skett.

11 §.

I mål, hvarom i detta kap. sägs, må svaranden, där ansökningen
afslås, kunna tilläggas ersättning för sina kostnader, efter som skäligt pröfvas;
och galle om verkställighet af beslut i sådant fall hvad som är stadgadt
i fråga om underrätts dom, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit
någon ålagd.

12 §.

Ilar å allmän anstalt för vård af alkoholister beredts plats för den,
om hvars intagande å dylik anstalt förordnande meddelats, men vägrar han
att ingå å anstalten, äger Konungens befallningshafvande efter framställning
af den, på hvars ansökning förordnandet meddelats, lämna handräckning
för beslutets verkställande.

13 §.

Har förordnande om intagande å allmän anstalt för vård af alkoholister
ej gått i verkställighet inom sex månader från beslutets meddelande,
vare förordnandet förfallet.

2 kap.

Om förebyggande åtgärder.

14 §.

1 mom. Myndighet, som äger göra ansökning om intagande af åt
dryckenskap hemfallen person å allmän anstalt för vård af alkoholister, bör,
innan sådan åtgärd vidtages, söka befordra hans återförande till ett nyktert
och ordentligt lif genom lämpliga anordningar, som han godvilligt vid -

tager, eller som eljest kunna genomföras utan utöfvande af tvång, såsom
genom att

verka för lians anslutning till nykterhetsförening,
bereda honom tjänst eller anställning hos lämplig person,
förmå honom att, för undvikande af frestelse till alkoholmissbruk,
ändra verksamhet eller vistelseort,

hos försäljare af brännvin, vin eller Öl utverka, att sådana drycker
ej utlämnas till honom,

förmå honom att frivilligt söka vård å anstalt för vård af alkoholister.
2 mom. Därest läkare, som anmodats att afgifva utlåtande enligt
4 §, eller Konungens befallningshafvande vid behandling af mål enligt
1 kap. skulle finna, att åtgärder, som omförmälas i 1 mom., bort med
framgång kunna försökas, har läkaren eller Konungens befallningshafvande
att fästa vederbörandes uppmärksamhet härpå; och må i sådant fall Konungens
befallningshafvande, om skäl därtill föreligga, låta med parternas begifvande
anstå med målets afgörande i afvaktan på utgången af dylikt försök.

3 kap.

Om anstalterna och deras verksamhet.

15 §.

Allmän anstalt för vård af alkoholister är antingen af staten för sådant
ändamål upprättad anstalt eller ock af landsting, kommun, förening eller
stiftelse för enahanda ändamål anordnad anstalt, hvilken af Konungen erkänts
såsom allmän.

Sådant erkännande kan när som helst återkallas.

Konungen meddelar för hvarje särskild anstalt närmare bestämmelser
angående anstaltens verksamhet och de å densamma intagnas behandling.

Anstalterna skola stå under den särskilda uppsikt, som Konungen
bestämmer.

16 §.

Eu hvar, som är intagen å allmän anstalt för vård af alkoholister,
skall vara underkastad den arbetsskyldighet, som ur synpunkten af en
ändamålsenlig vård ålägges honom. Därest ej annat öfverenskommes, skall
inkomsten af arbetet tillfalla anstalten. .

17 §.

Har den, som intagits å allmän anstalt för vård af alkoholister, afvika
från anstalten eller gjort sig skyldig till gröfre förseelse mot ordning
eller sedlighet, eller finnes han genom inverkan på andra i anstalten intagna
eller annorledes vara till allvarlig skada för anstaltens verksamhet,
och kan han ej lämpligen vidare vårdas där, må på framställning af
anstaltens styrelse den myndighet, som Konungen förordnat att hafva
uppsikt öfver de allmänna anstalterna för vård af alkoholister, kunna förordna
om hans utskrifning eller om hans öfverflyttande till statsanstalt
eller annan allmän anstalt för vård af alkoholister, där plats kan beredas
honom och särskilda för hans behandling nödiga åtgärder kunna vidtagas.

Nämnda myndighet må ock kunna förordna om eljest erforderlig
öfverflyttning från eu anstalt till annan.

18. §.

1 mom. Har någon på grund af förordnande enligt 1 kap. intagits
å allmän anstalt för vård af alkoholister, må han kvarhållas å anstalten
under en tid af aderton månader, räknadt från den dag han intogs å
anstalten, eller, om han före förordnandet vårdats å sådan anstalt, under
en tid af tre år.

Utskrifning från anstalten skall ske före utgången af nämnda tid,
därest det ändamål, som afses med vistelsen i anstalten, vunnits, så att
den vårdade kan antagas skola efter utskrifningen föra ett nyktert och
ordentligt lif.

Om utskrifning enligt denna § tillkommer det anstaltens styrelse att
förordna.

2 mom. Yid utskrifning enligt 1 mom. andra stycket, må styrelsen
kunna fästa de villkor i fråga om tillsyn öfver den utskrifne och om hans
uppförande, som den anser lämpliga.

Bryter den utskrifne mot dessa villkor eller föranleder hans uppförande
eljest därtill, äger anstaltens styrelse besluta, att han ånyo skall intagas
å anstalten. Sådant återtagande må dock ej äga ruin efter den tid, då
han enligt 1 mom. första stycket skolat utskrifvas; och ej heller må lian
å anstalten kvarhållas längre än till utgången af nämnda tid.

19 §.

1 mom. Rymmer den, som är intagen å allmän anstalt för vård af alkoholister,
eller vållar han annorledes själf afbrott i vården, skall den tid, hvar -

under lian sålunda egenvillig! undandragit sig anstaltsvård, ej medtagas vid
beräkning af den tid, under hvilken han längst må kvarhållas å anstalten.

Samma lag vare, där han i fall, som i 18 § 2 mom. sägs, vållar
hinder för återintagandet å anstalten.

2 mom. Anstaltens styrelse äger att hos vederbörande polismyndighet
bekomma handräckning för hämtande af den, som rymt eller eljest olofligen
håller sig undan från anstalten. År fråga om återhämtande af den,
som utskrifvits med villkor på sätt i 18 § 2 mom. sägs, meddelas handräckning
af Konungens befallningshafvande.

20 §.

Till någon söka ändring i beslut af uppsiktsmyndigket eller anstaltsstyrelse
i fråga, som omförmäles i 17 eller 18 §, äger han att före klockan
tolf å trettionde dagen från det han erhållit del af beslutet i civildepartementets
expedition ingifva sina till Konungen ställda besvär.

Utan hinder af besvär må beslutet gå i verkställighet.

21 §.

Kär utskrifning från anstalt äger ruin, bör anstaltens styrelse, därest
ej annorledes är sörjdt för den utskrifnes skyddande mot återfall i dryckenskap,
föranstalta därom att lämplig person eller nykterhets- eller skyddsförening
lämnar den utskrifne stöd och bistånd. Är den utskrifne medellös
och i saknad af arbete, bör styrelsen söka förskaffa honom lämpligt
arbete.

4 kap.

Om vårdafgifter.

22 §.

Konungen bestämmer den afgift, hvilken skall i allmänhet utgå för
vård å allmän anstalt, som i denna lag sägs. Åtnjuter den vårdade särskilda
förmåner, må godtgörelse härför utgå efter träffad öfverenskommelse.

23 §.

Den, på hvars framställning någon intagits å allmän anstalt för vård
af alkoholister, är skyldig att gent emot anstalten svara för vårdafgiftens
gäldande och att därå aflämna ansvarsförbindelse.

Har intagning skett efter framställning af kronofogde, länsman eller
stadsfiskal, åligger ansvarigheten den kommun, där den vårdade var bosatt
vid tiden för målets anhängiggörande, eller, om han vid den tiden ingenstädes
hade stadig uppehållsort, staten.

Här på grund af ansvarsförbindelse eller eljest annan person än den,
som åtnjutit vården, guldit vårdafgift till anstalten, är han berättigad till
godtgörelse af den vårdade. Har kommunal myndighet bekostat vården,
äger den att uttaga godtgörelse, i den mån den icke finner skäl till eftergift.

5 kap.

Om frivilligt ingående å anstalt.

24 §.

A allmän anstalt för vård af alkoholister må äfven intagas åt dryckenskap
hemfallen person, som frivilligt söker vård därstädes.

Hen, som vill vinna inträde, har att till anstalten afkunna en af honom
egenhändigt underskrifven ansökning jämte prästbevis och utlåtande af
legitimerad läkare, som ej är anställd vid anstalten, affattadt enligt af
Konungen meddelade anvisningar. Står han under annans målsmansskap,
erfordras målsmannens samtycke till ansökningen.

Har under iakttagande häraf någon vunnit inträde å sådan anstalt,
kan han äfven mot sin vilja kvarhållas å anstalten under den tid, som bestämts
i ansökningen, dock ej längre än ett år från inträdet.

I öfrigt gälla för den intagnes vårdande å anstalten och utskrifning
därifrån de i 3 kap. gifna föreskrifter; dock att han icke mot sin vilja
kan öfverflyttas från den anstalt, där han sökt och vunnit inträde, till annan.

6 kap.

Straffbestämmelser.

25 §.

Hen som åt någon, hvilken är intagen å allmän anstalt, som i denna
lag sägs, lämnar brännvin, vin eller Öl, eller eljest hjälper honom att
åtkomma sådana drycker, straffes med böter från och med fem till och
med etthundra kronor. Gör någon af anstaltens personal sig skyldig till
dylik förseelse, böte från och med fem till och med tvåhundra kronor.

Därest gärning, som här sägs, tillika innefattar förbrytelse mot förordningen
angående försäljning af brännvin eller förordningen angående
försäljning af vin och Öl, gånge som i 4 kap. 2 § strafflagen stadgas.

Det åligger allmän åklagare att åtala förseelse enligt denna §.
Förseelsen åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men
eljest hos poliskammare, eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol;
och galle i fråga om klagan öfver domstols eller poliskammares beslut i
dessa mål hvad i allmänhet om besvär i brottmål finnes förordnadt.

Ådömda böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla
gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den — — — — — — — —--—

F'' ö rslag

till

LAG

om tillägg till 2 § 17:o i lagen den 26 maj 1909 om Kung!.

Maj ris regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § 17:o i lagen den 26 maj 1909 om
Knngl. Maj:ts regeringsrätt skall erhålla följande tillägg:

Mål om vård och behandling af den, som intagits å allmän anstalt
för vård af alkoholister, om hans öfverflyttning till annan anstalt, om utskrifning
och om återintagning af den, som ntskrifvits med villkor.

Denna lag träder i kraft den -— —

Pörslag

till

LAG

om ersättning: i visst fall af allmänna medel till vittnen i mål
enligt lagen den----om behandling af alkoholister.

Har i mål, som afses i lagen den — — — — om behandling af
alkoholister, någon blifvit vid förhör inför domstol af kronofogde, länsman
eller stadsfiskal åberopad såsom vittne eller för att upplysningsvis höras,
eller ock efter förordnande af Konungens befallningshafvande eller domstol
för sådant ändamål inkallad, njute den, som på grund däraf inställt sig
vid domstolen, ersättning för inställelsen af allmänna medel efter enahanda
grunder och i samma ordning, som finnes stadgad angående ersättning
af allmänna medel till vittnen i brottmål. Beslut om ersättning, där
sådan yrkas, skall utan dröjsmål meddelas af domstolen och gånge i verkställighet,
ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet
skall, där det begäres, samma dag utan afgift meddelas den, som fått
ersättning sig tillerkänd.

Denna lag träder i kraft den — — — — —.

ALLMÄN MOTIVERING.

I. Inledning.

De olägenheter och faror, som hota samhället från eu del af dess med- Allcoholmisslemmar
på grund af deras missbruk af alkoholhaltiga drycker, hafva sedan sträftamhn
länge väckt allvarliga bekymmer och framkallat sträfvanden att åstadkomma * allmänhet
bättre förhållanden. Sträfvande^ hafva än riktats mera direkt mot de
personer, hvilka på grund af sitt alkoholmissbruk stört ordningen i samhället
eller eljest visat sig skadliga för detsamma, än åter fått en mera allmän
omfattning, syftande till att på ett eller annat sätt begränsa bruket
af alkohol. De åtgärder, som vidtagits, hafva, äfven om de icke varit
utan verkan, likväl icke lämnat sådana resultat, att man kunnat låta bero
därvid. Tvärtom har krafvet på mera effektiva medel mot alkoholmissbruket
i våra dagar blifvit starkare än någonsin förut och man möter
i skilda länder sträfvanden att med alla till buds stående medel
komma detta missbruk till lits. Detta gäller ej minst vårt eget land;
man behöfver ej gå längre än till 1910 års riksdag för att få en uppfattning
om det alltjämt växande intresset för dessa frågor.

Det åt kommittén gifna uppdraget afser att verkställa utredning, huru- Kommitténs
vida och i hvad mån föreskrifter må kunna meddelas i fråga om interne- wppdra9-ring af alkoholister äfven mot deras vilja i för dem afsedda kuranstalter,
samt att till Ivungl. Maj:t inkomma med det förslag, hvartill utredningen
kan gifva anledning. Kommitténs uppdrag afser sålunda blott eu begränsad
del af den för samhället så betydelsefulla frågan om åtgärder mot
alkoholmissbruket. Emellertid liar det vid närmare undersökningar i ämnet
visat sig, att frågan om tvångsinterneringen ej utgör en rent fristående
del af alkoholspörsmålet, utan på flera punkter står i ett nära samband
med öfriga åtgärder mot alkoholmissbruket. Under sådana förhållanden
har det varit nödvändigt att här beröra äfven andra delar af detta spörsmål.

Inverkan på Efter det kommittén erhöll sitt uppdrag, kan alkoholfrågan hos oss
uppdrag ^afmöjhgen sägas hafva inträdt i ett nytt skede. Starka strömningar hafva
planerna på gjort sig gällande för genomförande af ett s. k. totalförbud och utredning
TÄftågår om det allmännas ekonomiska frigörande från inkomsterna af brännallcoholför-
vinshandteringen. En alkohollagstiftning med starkare restriktiva åtgärder
iud'' än den nuvarande kan tvifvelsutan komma att föra med sig nya synpunkter
äfven för frågan om tvångsinternering af alkoholister. 1 afl synnerhet
gäller detta om eu förbudslagstiftning. Men i fråga om denna kan anmärkas,
dels att det för närvarande ej kan afgöras, om eller när en dylik lagstiftningkan
genomföras, dels att man utan föregående erfarenhet ej kan döma om,
huruvida den skulle komma att göra bestämmelser om tvångsinternering öfverflödiga.
Såsom den följande utredningen torde utvisa, förefinnes emellertid
ett stort behof af kraftiga och ändamålsenliga åtgärder mot alkoholister;
de medel, som hittills stått till buds, hafva ej visat sig tillfyllest. Det
synes därför föreligga grundade skäl att, med utgående från den bestående
alkohollagstiftningen, taga under allvarlig ompröfning frågan om tvångsinternering
af alkoholister.

Planeradevc- Äfven ur eu annan synpunkt har kommittén haft anledning taga i
utredningar öfvervägande frågan om lämpligheten under nuvarande förhållanden af en
i alkoholfrå- lagstiftning om tvångsinternering af alkoholister. Ehuru en rad af ve9an''
tenskapliga undersökningar gjorts och framlagts rörande alkoholfrågan,
erbjuder denna ännu eu mängd outredda spörsmål, och man sträfvar alltjämt
att vinna ökad klarhet i dessa delar. Där må erinras om de ansträngningar,
som gjorts för att få till stånd ett internationellt institut för
alkoholstudier. Vidare har Svenska läkarsällskapet efter en längre diskussion
i ämnet år 1908 tillsatt en kommitté för att utreda frågan om
vissa åtgärders vidtagande för alkoholmissbrukets bekämpande; och denna
kommitté har sedan anordnat en särskild undersökning af typiska representanter
för alkoholmissbruket för att af iakttagelserna rörande dessa
fall kunna uppgöra grunddrag för en lagstiftning i ämnet.* Enligt hvad kommittén
erfarit, äro äfven ett par enskilda läkare sysselsatta med att i stor
skala samla material för utredning af vissa frågor rörande alkoholisters
behandling. Här må ock erinras om den framställning, som af fem framstående
vetenskapsmän gjorts till Kungl. Maj:t om reserverande af någon
del af de till rusdrycksmissbrukets bekämpande disponibla brännvinsmedlen
till understöd för utförande och eventuellt publicerande af vetenskap *

Docenten Alfred Petrén, hvilken såsom sakkunnig biträdt fattigvårdslagstiftningskommittén
vid behandling af förevarande ämne, är en af sällskapets kommitterade.

liga undersökningar ock utredningar på alkoholfrågans område; en framställning,
som af Kungl. Maj:t gjordes till föremål för proposition vid
1910 års riksdag och af denna bifölls på det sätt, att 10,000 kronor för
sådant ändamål ställdes till Kungl. Maj:ts förfogande.

Het skulle naturligen varit högeligen önskligt att hafva en serie vetenskapligt
utförda och behandlade undersökningar till grundval för ett
utlåtande i förevarande ämne. Kommittén har emellertid ej ansett afgörande
skäl föreligga att afvakta sådana undersökningar, kvilkas slutförande
torde kräfva en lång tid och i allt fall kanske ej skulle blifva afgörande
för spörsmålet i dess helhet, diet torde äfven kunna antagas, att just utvecklingen
af anstaltsvården skall åt de vetenskapliga undersökningarna
gifva ett material af stort värde. Dessutom synes behandlingen af alkoholister,
sådan den nu sedan ett par årtionden bedrifvits i särskilda anstalter,
såväl i Sverige som i utlandet, vara stödd på så allmänt erkända och
pröfvade grundsatser, att någon väsentlig ändring däri ej torde vara att
vänta såsom följd af de nämnda undersökningarna.

II. Alkoholmissbrukets skadliga verkningar och medlen däremot.

. a) Alkoholmissbrukets skadliga oerkningar.

Alkoholmissbrukets
skadliga
verkningar
för samhället
och individen.

Olyckliga familjeförhdllanden.

Rörande alkoholmissbrukets skadliga verkningar i Sverige har kommittén
ej föranstaltat om någon särskild utredning. En sådan skulle kraft
lång tid och stora kostnader. Af dem, som statistiskt sysslat med dessa
ämnen, framhålles det för öfrigt, att vissa delar af alkoholspörsmålet i
mycket ringa grad ägna sig för statistisk behandling. Dessutom äro ju
alkoholmissbrukets skadliga verkningar för individen och samhället så allmänt
erkända, att det för det ändamål, som här är ifråga, kan anses vara
af mindre betydelse, om dessa verkningar icke kunna exakt angifvas i tal.
Ur tillgänglig svensk statistik hafva dock i det följande anförts några
siffror, som ansetts vara af intresse, ehuru om en del af dem gäller,
att de företrädesvis belysa förhållandena i Stockholm och större samhällen.
Kommittén har äfven begagnat sig af eu del uppgifter i ett betänkande,
som år 1907 afgifvits af eu dansk kommission, tillsatt den 25 juni 1903:
»Kommissionen til Overvejelse af Föranstalt ni tiger til Aedrueligliedens
Fremme», hvilken gjort omfattande undersökningar rörande eu del hithörande
frågor. I den utländska litteraturen har man vidlyftiga sammanställningar
om alkoholmissbrukets verkningar, men det har ej kunnat ifrågasättas
att annat än i något enstaka fall lämna redogörelse därför.

De följder af alkoholmissbruket, som man vanligen framhåller, äro
följande: olyckliga familjeförhållanden, fattigdom, brott, sjukdom, degeneration
samt vanvård af barnen.

Ingen som helst statistik liar man öfver de fall, i hvilka alkoholmissbruket
framkallat olyckliga familjeförhållanden, men en livar torde
ur sin erfarenhet kunna framdraga många exempel på, huru fadern
eller modern genom sin dryckenskap så småningom ödelagt hemmet. Fattig
vårdsstyrelsernas och barnavårdsnämndernas handlingar kunna lämna
rikliga bidrag till belysande häraf. Kommittén har varit i tillfälle att
genomgå ett stort antal rapporter rörande fall från Stockholms stads fat -

tigvårdsnämnd, då understöd beviljats åt hustru och barn i anledning af
mannens eller faderns underlåtenhet att fullgöra sin försörjningsskyldighet;
de flesta af dem tala ej blott om fattigdomen utan äfven om mannens
dryckenskap samt om det råa och brutala uppträdande, som han låtit komma
sig till last gent emot familjen. Författare på detta område framhålla för öfrigt
såsom typiskt för drinkaren, att hans begär efter rusdrycker fullkomligt öfvervinner
alla andra känslor. För att få rusdrycker pantsätter han hemmets
sista tillhörigheter samt tvingar hustru och barn att genom hårdt arbete,
tiggeri, ja last och brott, förskaffa honom penningar därtill. Känslan för
hustru och barn förminskas allt mer; hans grälsjuka lynne förstör snart
all trefnad i hemmet; han börjar smäda och hota hustru och barn samt
ej sällan rent af misshandla dem. Hustrun söker i det längsta hålla
hemmet ihop, men tröttnar så småningom, och hemmet upplöses.

Såsom var att vänta, har också dryckenskap visat sig i stor utsträckning
vara anledning till skilsmässa i äktenskapet. Enligt en i Danmark
företagen undersökning för tiden 1/» 1903—1904 var dryckenskap orsak
till upplösning af äktenskapet i omkring en tredjedel af alla fall af skilsmässor
under denna tid.

Att dryckenskapen är i hög grad ägnad att förstöra äfven de ekono- Fattigdom,
miska förhållandena, är likaledes ett faktum, för hvilket bevis ej torde
kräfvas. Äfven personer, som ej betecknas såsom drinkare, använda ej
sällan en väsentlig del af sina inkomster till rusdrycker*; och om man
kunde förskaffa sig uppgifter rörande de summor, drinkaren nedlägger å
rusdrycker, skulle man helt säkert få höga siffror. Det är emellertid ej
nog med, att en stor del af den dagliga förtjänsten åtgår till anskaffande
af alkohol; missbruket däraf medför, att personen börjar att mer och mer
missköta sin tjänst eller sitt arbete, hvarigenom hans inkomster minskas. Så
småningom blir han alldeles ur stånd att sköta sig och kan ej längre få
något ordentligt arbete. Hvad han tillfälligtvis förtjänar, användes genast
till inköp af rusdrycker, och slutligen måste fattigvården taga hand både
om honom själf och familjen.

* En undersökning om de belopp, som arbetare inom ett antal yrken (tydligen stadsarbetare)
använde till rusdrycker, har behandlats i en af Svenska nykterhetssällskapets skrifter (1899 nr VI).
Undersökningen, som företogs år 1899, visade, att de ogifta arbetarne (13 fall) använde 70 öre
samt de gifta (20 fall) 45 öre i medeltal om dagen till rusdrycker eller för år räknadt 255 kronor
50 öre och 164 kronor 25 öre; i alla fallen gällde det s. k. måttliga förbrukare af rusdrycker. För
den ogifte arbetaren utgjorde detta mer än dubbelt så mycket som hyran och för den gifte 88 %
af hyresbeloppet. Såsom i skriften äfven framhålles, är dock det hopsamlade materialet ur rent
statistisk synpunkt alltför knapphändigt, för att man ensamt från detsamma skulle kunna draga
några afgörande slutsatser.

Ur uppgifter, som kommittén infordrat för utredning af orsakerna till
fattigvård, framgår, att af fattigvårdens understödstagare år 1907, utgörande
tillhopa 229,693, för inalles 8,010 understödstagare, eller omkring 3 J/2
procent, dryckenskapen ansetts hafva varit orsak till fattigvårdsbehofvet.
Att siffran är så låg, beror tydligen på, att man endast upptagit fall, då
dryckeu skapen varit direkt orsak. —- Den statistiska redogörelsen för
Stockholms fattigvård för år 1907 upptager dryckenskap såsom orsak till
fattigvårdsbehof allenast i ett obetydligt antal fall, 0,4 procent; för år 1908
är procenttalet detsamma. Därvid anmärkes likväl, att i verkligheten dryckenskap
är grundorsak till vissa af de andra i redogörelsen angifna orsakerna.

I en del städer har man gjort särskilda undersökningar för att få
mera belysande siffror rörande dryckenskapens inverkan på fattigvården.
Kommittén har erhållit uppgifter rörande undersökningar i detta afseende
från Stockholm, Norrköping och Halmstad samt har ansett sig böra meddela
dessa; dock vill kommittén därvid framhålla, att de vid undersökningarna
erhållna siffrorna ej utan vidare kunna jämföras med hvarandra,
enär man vid undersökningarna valt olika utgångspunkter.

Undersökningen i Stockholm afsåg åren 1900 och 1901 samt omfattade
familjer eller ensamma personer, hvilka för sina hemmavarande
minderåriga barn åtnjutit understöd eller hvilkas barn måst direkt understödjas
af kommunen. År 1900 undersöktes 1,564 fall; och konstaterades
därvid, att dryckenskapen varit den egentliga orsaken till fattigvårdsbehofvet
i 809 fall eller 51,7 procent. År 1901 omfattade undersökningen 1,392 fall;
i 756 eller 54,3 procent af dessa fall utgjorde dryckenskapen den egentliga
orsaken till fattigvårdsbehofvet. I de flesta fallen var det här fråga om
faderns dryckenskap, men äfven moderns var ej utan betydelse. Den
konstaterade dryckenskapen förefanns nämligen:

1900 1901

hos båda föräldrarna i 6,i °/o 5,8 °/° de undersökta fallen

endast hos fadern i... 38,8 °/o 47,r °/o » » » »

» » modern i... 6,8 °/o 0,9 °/° * * »

Undersökningen i Norrköping afsåg förhållandena för år 1904. Af
densamma framgick, att af de 1,514 fall, då s. k. hufvudp er soner erhöllo
fattigunderstöd, dryckenskap hos understödstagaren eller dennes närmaste
anhöriga varit hufvudorsaken till understöd i 402 fall eller 26,55 °/o; i
231 fåll var det fråga om gift man, i 63 fall om hustru, i 37 fall om
ogift man och i 71 fall om ogift kvinna. Det anmärkes i uppgifterna om

undersökningen, att härvid endast tagits i beräkning fall, då någorlunda säkert
kunnat konstateras, att dryckenskap varit den i hufvudsak verkande orsaken.

Siffrorna från Halmstad afse fattigvården för år 1907 och meddelas
här enligt en tablå, som intagits i en fångvårdsstyrelse^ skrifvelse till
stadsfullmäktige under år 1908:

Understödets beskaffenhet	Antal understöds- tagare	Fattigdomen, direkt för-orsakad af dryckenskap
Antal fall	Procent af understöds-tagare
I fattigvårdsinrättningen intagna.........	280	129	46
I sina hem understödda.....................	883	301	34
Utackorderade barn..........................	120	41	34
Summa	1,283	471	37

Enligt uppgifter från Danmark var under år 1901 dryckenskap orsak
till fattigvårdsbeliof i 17 procent af de fall, då män öfver 18 år erhöllo
understöd af fattigvården; för kvinnorna (oberäknadt dem, hvilkas
män åtnjöto understöd) var procenttalet ej fullt 1. Utgiften till dessa
understödsfall under år 1901 beräknades utgöra en tiondel af de för året
utbetalda fattigunderstöden. Det anmärkes dock, att äfven i ett stort antal
fall, då understöd meddelats åt kvinnor och minderåriga, försörjarens dryckenskap
spelat en framträdande roll.

I fråga om dryckenskapens förhållande till brott och lösdrifveri finnas Brottoch lösen
del uppgifter sammanförda i en af Ivungl. fångvårdsstyrelsen den 21 drifverijanuari
1910 aflåten skrifvelse till kommittén för utredning rörande statens
och kommunernas frigörande från ekonomiskt beroende af rusdrycksmedek
I denna skrifvelse erinras, hurusom det tydligen icke funnes någon
möjlighet att exakt angifva, i hvilken utsträckning användningen af
rusdrycker föranledt förbrytelser och förseelser samt fall af lösdrifveri, ej
heller hvilka statsverkets årliga kostnader för omförmälda slag af brottslingar
och lösdrifvare kunde vara. Emellertid hade styrelsen sedan en
följd af år låtit verkställa undersökningar till utrönande af rusdryckernas
inverkan å brottsligheten på sådant sätt, att de vid rikets fängelser anställda
predikanterna enligt dem gifvet tjänsteuppdrag ur rannsakningskandlingärna
eller genom egna undersökningar vid samtal med de dömde
sökt utforska, huruvida brottet föröfvats under rusets inflytande eller om
den dömde före brottets föröfvande varit begifven på dryckenskap. De

Fylleri förseelser.

sålunda inhämtade upplysningarna gåfve vid handen, att under tjuguårsperioden
1889—1908 af hela antalet straffarbets- och fängelsefångar, som
vid årens slut höllos i förvar i rikets fängelser, i medeltal 52,8 procent
föröfvat sitt brott i lusigt tillstånd samt 12,9 procent, utan att hafva begått
sitt brott i rusigt tillstånd, före dess begående varit begifna på dryckenskap;
sammanhang mellan brottet och påverkan af alkohol förelåge
alltså rörande 65,7 procent af fallen. För de s. k. bötesfångarna, det vill
säga sådana, som dömts till böter, men på grund af bristande tillgång
till deras gäldande förklarats skola i stället undergå fängelsestraff, funnes
motsvarande statistik icke genomförd, men med stöd af proportionen mellan
antalet fylleriförseelser och andra förseelser beräknade styrelsen antalet
af de fall, då de i fängelserna förvarade bötesfångarna begått sina förseelser
i följd af rusdryckers missbrukande, till omkring 90 procent. Beträffande
lösdrifvarna saknades likaledes genomförd statistik. Dock inhämtades
af beräkningar, som predikanterna vid tvångsarbetsanstalterna företagit,
att åtminstone 80 procent af de där intagna lösdrifvarna genom
dryckenskap råkat i det förfall, som fört dem dit. Rannsakningsfångarna
ansåges kunna i detta afseende närmast jämställas med straflarbetsoch
fängelsefångarna.

Utgående från fångantalet vid 1908 års utgång, kom styrelsen till det
resultat, att af alla fångarna, till antalet 3,075, ej mindre än 71,5 procent
eller 2,197 antingen varit rusiga vid brottets begående eller före brottets
begående begifna på dryckenskap. Styrelsen beräknade approximativt,
att fångvårdskostnaden skulle minskas med omkring 50 procent därigenom
att anstalterna befriades från dessa fångar. Om man utginge från 1908
års räkenskaper för fångvården, skulle detta blifva en besparing på omkring
1,200,000 kronor.

I fråga om de sålunda af Ivungl. fångvårdsstyrelsen lämnade siffrorna
kan anmärkas, att då i fängelsepredikanternas uppgifter rusigt tillstånd vid
brottets begående varit det afgörande för grupperingen, det ej är uteslutet,
att långt flera varit begifna på dryckenskap än de, som upptagits som
sådana.

Hvad särskilt fylleriförseelserna beträffar, utvisar den officiella rättsstatistiken,
att dessa utgöra det vida öfvervägande antalet (öfver 80 °/o) af
de brottsliga gärningar, som i rättsstatistiken upptagas under rubriken
förseelser. Såsom framgår af följande tabell, visar antalet fylleriförseelser
från början af 1890-talet en tämligen jämn stegring.

Antal sakfällda, som blifva dömda till ansvar för fylleri.

År ;	Hela riket	kan ds-	Stock-	Öfriga	Procent sak-fällda i förhål-lande till hela
Män	Kvinnor	Summa	bygden	bolin	städer	antalet förse-elser under året
1899	11,654	1,291	42,945	3,966	12,072	26,907	83,41
1900	41,343	1,300	42,643	4,684	9,983	27,976	82,os
1901	40,214	1,463	41,677	4,813	11,320	25,644	83,11
1902	39,361	1,532	40,893	4,443	11,688	24,762	83,911
1903	39,930	1,608	41,538	4,167	12,698	24,673	84,44
1904	40,981	1,583	42,664	4,092	13,128	26,344	84,16
190")	45,923	1,568	47,491	4,827	14,009	28,655	83,79
1906	46,145	1,484	17,629	4,880	12,382	30,367	83,99
1907	47,946	1,484	49,430	5,439	13,709	30,282	84,05
1908	48,616	1,840	50,466	6,335	16,250	29,871	82,07
Medeltal för års-perioden 1890—94			26,1 1 5	2,504	8,146	15,465
1895—99	—	—	35,689	3,464	10,838	21,387	—

Ehuru de i tabellen upptagna siffrorna i rättsstatistiken angifvas afse
antalet sakfällda, som blifvit dömda till ansvar för fylleri, uttrycka desamma
tydligen antalet fall, i kvilka dömts till ansvar för fylleri. En statistik
för hela landet beträffande antalet personer, som under året dömts till
fylleri, skulle stöta på afsevärda svårigheter. Hvad Stockholm vidkommer,
har under eu följd af år eu sådan redogörelse beträffande de i polisdomstolen
för fylleri dömda utarbetats af en tjänsteman därstädes; och
dessa redogörelser finnas intill år 1909 offentliggjorda i aktiebolaget Göteborgssystemets
i Stockholm årsberättelser. Då redogörelserna äro af särskildt
intresse för förevarande ämne, hafva de här meddelats för 5-årsperioden
1905—1909.

Vid polisdomstolen i Stockholm för fylleri sakfälla, personer
åren 1905—1909.

Antal gånger samma person sakfällts under året	1905	1906	1907	1908	1909
Antal sakfäll-da per-soner	Antal fylleri- förseel- ser	Antal sakfäll-da per-soner	Antal fylleri- förseel- ser	Antal sakfäll-da per-soner	Antal fylleri- förseel- ser	Antal sakfäll-da per-soner	Antal fylleri- förseel- ser	Antal sakfäll- da per-soner	Antal fylleri- förseel- ser
1	6,912	6,912	5,917	5,917	6,365	6,365	6,897	6,897	6,766	6,766
2	1,207	2,414	1,148	2,296	1,250	2,500	1,377	2,754	1,237	2,474
3	429	1,287	421	1,263	427	1,281	600	1,500	470	1,410
4	203	812	174	696	200	800	229	916	228	912
5	119	595	97	485	132	660	113	565	129	645
6	62	372	58	348	72	432	77	462	81	486
7	63	371	38	266	41	287	56	392	40	280
8	32	256	34	272	30	240	36	288	24	192
0	25	225	13	117	20	180	27	243	27	243
10	13	130	15	150	12	120	22	220	17	170
11	11	121	8	88	15	165	11	121	14	154
12	9	108	1	12	9	108	11	132	7	84
13	8	104	9	117	8	104	12	156	5	65
14	3	42	3	42	6	84	10	140	12	168
15	3	45	—	—	1	15	3	45	3	45
16	—	—	3	48	5	80	—	—	2	32
IV	—	—	—	—	2	34	6	102	1	17
18	2	36	2	36	2	36	—	—	8	144
19	2	38	2	3S	—	—	—	—	1	19
20	.	—	1	20	2	40	1	20	1	20
21	1	21	—	—	1	21	1	21	1	21
22	—	—	—	—	—	—	—	—	1	22
23	1	23	—	—	3	69	1	23	4	92
24	—	—	1	24	—	—	—	—	—	—
25	—	—	1	25	—	—	1	25	—	—
26	—	—	—	—	—	—	—	—	1	26
27	—	—	—	—	—	—	1	27	1	27
29	—	—	—	—	—	—	1	29	—	—
30	1	30	—	—	—	—	—	—	—	—
31	—		1	31	—	—	—	—	—	—
33	—	—	—	—	—	—	1	33	1	33
36	—	—	—	—	—	—	1	36	—	—
38	—	—	—	—	—	—	—	—	1	38
64	—	—	—	—	—	—	—	—	1	54
Summa	9,096	13,942	7,947	12,291	8,603	13,621	9,395	15,147	9,084	14,639

Börande beloppet af de böter, som vid polisdomstolen i Stockholm
under perioden 1899—1908 ådömts för fylleri, hänvisas till följande tabell,
, som tillika angifver, i hvad man kvinnor ådömts böter för sådan
förseelse.

Vid polisdomstolen i Stockholm lagförda fyller i förseelser och summan
af därför ådömda böter under åren 1899—1908.

År	Lagförda fylleriförseelser	1 Summa ådömda böter
hela antalet	begångna af kvinnor
1899	12,033	913	113,295
1900	9,892	904	92,110	—
1901	11,265	1,083	104,695	—
1902	11,586	1,154	109,390	—
1903	12,598	1,204	120,166	--
1904	13,065	1,216	158,565	—
1905	13,942	1,076	198,385	—
1906	12,291	1,007	170,700	—
1907	13,621	1,074	193,520	—
1908	15,147	1,404	187,940	—

^ givetvis är af intresse att erfara, i livad mån böterna erlagts
eller aftjänats, har kommittén verkställt en undersökning i sådant afseende
rörande de af polisdomstolen under år 1905 ådömda fylleriböter. Denna
undersökning, som grundats på polisdomstolens saköreslängder för åren
1905~1909 ,har gifvit tm resultat, att af hela antalet fylleriförseelser,
tör hvilka böter ådömts af polisdomstolen under året, eller 13,959* böterna
^ erlagts i 4,998 fall (35,so °/o) och aftjänats i 8,442 fall (60*,47 °/o). I
återstående 519 fall hade ännu vid 1909 års slut hvarken betalning erlagts
eller verkställighet ägt rum, hvadan bötesbeloppen balanserats öfver till
ar 1910. Bland de aftjänade böterna har vid undersökningen upptagits
jämväl några fall, då böterna afkortats eller afskrifvits; men sådan åtgärd
hade vid 1909 års slut endast undantagsvis ägt rum ifråga om dessa
belopp, såsom när polisdomstolens utslag ändrats eller den dömde aflidit.
Beträffande de till år 1910 balanserade beloppen, torde däremot största
delen så småningom komma att afkortas eller afskrift.

Vid undersökningen har dessutom framgått, hvad som också var att
vänta, att det hufvudsakligen varit de lägre bötesbeloppen om 5 eller 10

Penna siffra skiljer sig något från 1905 års siffra enligt näst föregående tabell.

kronor, som erlagts, under det att de högre vanligen aftjänats. Då man
betänker, att de högre böterna vanligen ådörnts vid flera gånger upprepade
förseelser och att det därvid mest gällt personer, som hunnit blifva vanedrinkare,
framgår häraf, att i stort sedt den påföljd, som följer på
vanedrinkarens fylleriförseelse, är några dagars fängelse.

Den förutnämnda danska nykterhetskommissionen föranstaltade om eu
särskild undersökning rörande alkoholmissbrukets inverkan på brottsligheten.
För ändamålet fördes under tiden från och med den 1 oktober 1903 till och
med den 30 september 1904 vid samtliga domstolar i Danmark anteckningar
om denna inverkan i enlighet med ett på förhand uppgjordt schema.
Undersökningen, som omfattade de under nämnda tid för brott, bettleri,
lösdrifveri och gröfre polisförseelser dömda, gaf till resultat, att hälften
af alla förbrytare voro drinkare (drikfaeldige) och att af återstående hälften
ej mindre än en fjärdedel begått brottet under påverkan af alkohol; af
de mer än eu gång bestraffade uppgåfvos två tredjedelar vara kroniska alkoholister
och af de recidivister, som fyllt 40 år, ej mindre än nio tiondelar.

Sjukdom och I den officiella hefolkningsstatistiken för år 1907 upptagas såsom
dödsfall. >>(jö(je genom rusdryckers missbruk» 175 personer (däraf 49 å landet och
126 i städerna; af hela antalet voro 10 kvinnor). Här torde dock endast
hafva medtagits de fall, då döden mera direkt framkallats genom alkoholmissbruk.
För närmast föregående åren 1902—06 växlar talet för dem, som
dött af denna orsak, mellan 140 och 194. Kung! medicinalstyrelsens årsberättelse
för 1908 upptager i enlighet med hälsovårdsnämndernas uppgifter
bland dödsorsakerna i rikets städer »kronisk alkoholsjukdom, fyllerigalenskap»
i 82 fall. För landet finnas ej motsvarande uppgifter bearbetade. Af de
ä samtliga rikets sjukhus under året för dylik sjukdom vårdade hade 60 aflidit.

Eu af den ofvannämnda danska kommissionen verkställd undersökning
ger vid handen, att vid dödsfall i en ålder af öfver 15 år alkoholmissbruk
varit hufvud- eller medverkande orsak i 23 % a^a dödsfall hos män
och i 3 °/o h°s kvinnor.

Antalet sjukdomsfall i alkoholsjukdom å sjukhusen i Sverige utgjorde
enligt Kungl. medicinalstyrelsens årsberättelse för år 1908:

å lasarett och sjukstugor........................... 1,065 män, 104 kvinnor,.

å enskilda sjukhus ................................. 8 » 1 *

å sjukhus vid försörjningsinrättningar och vårdanstalter
för obotligt sjuka ................. 451 » 62 »

eller tillhopa

1,524 män, 167 kvinnor.

Fördelningen af dessa fall efter de olika arterna af sjukdomen samt
efter de sjukhus, å Indika de vårdats, framgår af följande tabell. De 9
fallen å enskilda sjukhus hafva ej här medtagits.

	Vårdade å lasa-rett och sjuk-stugor	Vårdade å sjuk-hus vid försörj-ningsinrättningar m. m.
män	kvinnor	män	kvinnor \|
Alcoholismus (samtliga fall)* ........	1,065	104	451	62 j
Dipsomania ..............................	34	6	17	2 [
j Delirium tremens...................	204	IT	44	1 j
Epilepsia potatomm .................. .	44	4	33	13
Neuritis alcolioliea ..................	89	8	28	2
Hsemorrhagia cerebri ...................	8	1	3	3 ;
Cor adiposum. Arteriosclerosis.........	99	6	9	1 !
Gastritis..............................	83	13	35	6 1
Cirrhosis hepatis ..................	67	6	5	_
Nephritis ..............................	u	2	3	—

Dessa siffror angifva emellertid ej hela antalet alkoholsjukdomar i
riket, enär många vårdas för sådan sjukdom i sina hem. Enligt hvad
distriktläkarnes i Stockholm rapporter utvisa, sändes af de under år 1908
kos dem anmälda fallen af alkoholsjukdomar, tillhopa 422, endast 224,
däraf 21 kvinnor, till sjukhus. Erinras må äfven, att dryckenskapen sannolikt
är en mer eller mindre medverkande orsak till ett stort antal sjukdomar,
hvilka ej upptagas under rubriken alkoholsjukdomar.

I fråga om sinnessjukdomarna innehåller Kungi. medicinalstyrelsens årsberättelse
för 1908, att af de 488 under året å statens anstalter för sinnessjuka
intagna männen kronisk alkoholism hos den sinnessjuke varit antaglig
orsak till sjukdomen i 48 fall (= 9,8 °/o):i:*; för kvinnor har egen
alkoholism endast i ett fåtal fall varit orsak till sinnessjukdom.

Enligt undersökningar af den danska kommissionen har af de under
årsperioden 1899—1903 å de danska sinnessjukanstalterna intagna egen

* I siffrorna för alcoholismus ingå de följande fallen af specifika alkoholsjukdomar; såsom
af tabellen framgår, hafva dock ej alla fallen af alcoholismus specificerats under någon af de följande
rubrikerna.

** Att märka är, att i de större städerna, där alkoholismen såsom orsak till sinnessjukdom är
eu faktor af mera framträdande art, en stor del af de sinnessjuka vårdas å kommunens egna
sjukhus.

dryckenskap varit den antagliga hufvudorsaken eller medverkande orsaken
till sinnessjukdomen i 29 fio af fallen, då det gällt män, och i 6,3 /o i

fråga om kvinnor. _ .

Den danska kommissionen meddelar i sitt betänkande, att af själjmördarne
under år 1903 i Danmark, inalles 568 personer, med säkerhet
43,2 °/o utaf männen och 9,8 °/o af kvinnorna varit drinkare.

Degeneration. ’ Frågan om alkoholmissbruket såsom orsak till degeneration hos afkomman
är ett spörsmål, rörande hvilket många undersökningar gjorts,
och de olika forskarne hafva från sina undersökningar dragit mer eller
mindre bestämda slutsatser om verkningarna af föräldrarnas alkoholism
hos följande släktled. Sålunda framhålles, att drinkarens barn ofta äro
klent utvecklade både till kropp och själ, att de ej sällan blifva epileptiska
och idioter samt oftare än andra barn do i späda år;. att döttrar
i drinkar familj er ofta äro ofruktsamma och att deras foster ej sällan äro
ofullgångna eller döda vid födseln; samt att drinkarnes afkomlingar ofta
hemfalla till dryckenskap och brott. Huru stor del af dessa och liknande
företeelser, som bör läggas på ärftligheten i och för sig, torde dock
ej vara fullt utredt. Många andra faktorer äro nämligen härvid af betydelse.
Försumman- Det har redan framhållits, huru drinkaren gör förhållandena i hemmet
de af pläteroMl■ Qch bringar familjen i fattigdom. Därmed sammanhänger, att han

arnm'' i stället för att uppfostra sina barn till dugliga medborgare, förstör dem
genom sitt dåliga exempel och genom att införa dem i förhållanden, där
dryckenskap, råhet och osedlighet utgöra framträdande moment. Följden
blir, att sådana barn blifva försummade och vanartade samt ofta nog inkomma
på brottets bana. Ej sällan vänjas barnen i dylika hem redan vid
unga år att förtära rusdrycker, hvarigenom risken för dem att själfva
blifva drinkare ytterligare ökas.

Ur berättelsen öfver verksamheten vid statens uppfostringsanstalt
å Bona för år 1909 må här anföras, att anstaltens pastor gjort en
undersökning för åren 1905—1909 angående orsakerna till elevernas
brottslighet. Till anstalten hade under denna tid öfverlämnats tillsammans
165 elever. Hos dessa elevers föräldrar hade alkoholmissbruk konstaterats
i 33 fall = 20 °/o; i några af dessa fall hade eleven också själf missbrukat
alkohol. ,

I ett af en finsk kommitté under år 1905 afgifvet förslag angående

skyddsuppfostran förekommer en redogörelse för de uppgifter, som inkommit
i anledning af kommitténs förfrågan, i hvilken grad dryckenskap iakttagits

hos föräldrarna till vanvårdade och vanartade barn. Eesultatet häraf framgår
af följande tabell:

©C''
•-•»"ö Er

g ''ö <-

o* c 2"

S C <
9* ►c gir
=• ®3. Sf

2 ä §

sk 2.
S Sr

Landsförsamlingar ..................	1,527	237	15,5	0/ /o	2,216	89	4,0	%	1,375	82	6,0 %
Fabriksorter .........................	125	67	53,6	T>	152	54	35,5		no	'' 47	42,7 >
Förstäder ..............................	402	255	63,4	»	506	95	18,7	»	356	64	18,0 »
Städer...........:........................	135	63	46,7	1>	226	26	11,5	»	106	9	8,5 »

* »I dessa kolumner anförda siffror innefattas redan i de siffror, som utvisa fädernas och
mödrarnas förhållande till dryckenskapen, skildt för sig, och angifva blott de fall, då såväl modern
som fadern äro drinkare.»

Men ej blott i det egna hemmet verkar drinkaren fördärfbringande Dåligt exemgenom
sitt exempel, utan han ntöfvar ett dåligt inflytande på sin omgif-^ *allmänning
i allmänhet. Genom sitt förhärligande af rusdryckerna och förlöjligande
af den nyktre och ordentlige förmår han yngre eller lättledda personer
att deltaga i sina dryckeslag. Äfven häri ligger ett skäl att rikta
uppmärksamheten på dessa individer och inskrida mot dem.

En del af de här ofvan lämnade uppgifterna gifva anledning till au- AlJcoholmisstagande,
att alkoholism förefinnes äfven bland kvinnorna. Sålunda framgår
af tablån rörande fylleriförseelser i Sverige under åren 1899—1908, att i mnnmna‘
medeltal öfver 1,500 af dessa förseelser begåtts af kvinnor; för år 1908
uppgick summan till 1,840. Största delen häraf föll på Stockholm, som
under 10-årsperioden hade i medeltal omkring 1,100 fylleriförseelser af
kvinnor, och för år 1908 ej mindre än 1,404. Att det ej är fråga enbart
om tillfälligt berusade, visa uppgifter från polisdomstolen i Stockholm; kommittén
har i sådant afseende tillgängliga sitfror från år 1909, under
hvilket år i 1,326 fall kvinnor dömts till ansvar för fylleri; antalet dömda
uppgick dock till endast 543. Af detta sistnämnda antal hade 320 dömts.
eu gång, 100 två gånger, 38 tre gånger, 24 fyra gånger, 19 fem gånger,

10 sex gånger, 16 mellan sju och åtta gånger, 12 mellan tio och tjugo
gånger, 2 tjugutre gånger, 1 trettioåtta gånger och 1 femtiofyra gånger.

61 hade alltså dömts mer än fyra gånger och antagligen voro de flesta
af dessa kroniska alkoholister. — Uppgifterna från sjukhusen om dem, som
vårdats för alkoholism, upptager för år 1908 ej mindre än 167 kvinnor.

Nykterhetssällskapen

och deras
verksamhet.

— Den ofvan aftryckta tabellen från Finland, i hvilket land förhållandena
torde vara tämligen jämförliga med våra, synes tyda på en rätt utbredd
dryckenskap bland kvinnor i fabriksorter och förstäder.

Frågan om alkoholismen hos kvinnorna synes hittills hafva varit föga
uppmärksammad hos oss. Xågra närmare uppgifter om dess utbredning
har kommittén ej kunnat anskaffa. Från kretsar, dår man sysslat med
hithörande spörsmål, har på förfrågan framhållits, att man haft ganska starka
känningar af alkoholismen både bland förmögna och obemedlade kvinnor;
de förra hade stundom sökt bot för sitt onda vid utländska sanatorier, men
för de obemedlade hade det ej gifvits några utvägar. Ett litet enskildt
sanatorium för kvinnor tinnes, men afgiften där är tämligen hög, sedan
någon tid har man arbetat på att få till stånd ett alkoholisthem lör kvinnor
och eu del penningar lära vara hopsamlade för ändamålet.

I eu del andra länder synes frågan om kvinnornas alkoholism spela
eu framträdande roll. Så är särskildt förhållandet i England, hvarest
man till och med i öfvervägande grad inriktat sina sträfvanden på att inskrida
mot kvinnornas alkoholism och fått till stånd ett afsevärdt antal
alkoholistanstalter för kvinnor.

b) Hittills vidtagna åtgärder mot alkoholmissbruket.

Sedan kommittén nu sökt angifva de olägenheter och faror af skilda
slag, som alkoholmissbruket för med sig, skall kommittén också gifva eu
kort framställning om de medel, som i vårt land hittills kommit till användning
i striden mot alkoholmissbruket.

I främsta rummet bör då nämnas den verksamhet, som utförts af
nykterhetssällskapen, bland Indika det äldsta är det år 1837 af Samuel
(Even, J. J. Berzelius med flere stiftade Svenska nykterhetssällskapet, som
särskildt under de första tio åren af sin tillvaro utöfvade en liflig verksamhet
genom att utgifva nykterhetsskrifter, utsända föreläsare och hålla nykterhetsmöten;
en af sällskapets mest nitiske ledamöter blef Peter "Wieselgren,
som främst bidrog till dess storartade utveckling. År 1848 hade sällskapet
öfver 100,000 medlemmar. Sällskapet, hvars namn är 1902 ändrats till
Svenska sällskapet för nykterhet och folkuppfostran, är nu ej längre tillgängligt
för frivilliga medlemmar, utan består af 50 ordinarie medlemmar
och ett antal korresponderande ledamöter. Den viktigaste delen af dess
verksamhet, så vidt den mera direkt berör nykterhetssaken, ligger numera
i utgifvandet af nykterhetsskrifter, men dessutom hållas föreläsningar för

skolungdomen ock de värnpliktige. Bland de öfriga i Sverige existerande
inkterketsorganisationerna må kär nämnas: 1) Goodtemplarorden, grundad
i Sverige år 1879 efter mönster af den i Nordamerikas Förenta stater år
1851 stiftade Tndependent order of Good Templars ock utgörande en del
af den internationella goodtemplar sammanslutningen; den räknar 227,261
medlemmar, 2) Nationcilgoodtemplarorden, eu år 1888 ur goodtemplarorden
utkruten organisation, med 43,899 medlemmar; 3) Nykterketsorden Verdandi,
utbruten ur goodtemplarorden år 1896, medlemsantal 23,619; 4) Templarorden,
införd från Amerika år 1884 samt likasom 2) ock 3) lmfvudsakligeu
oiganiseiad efter mönster af goodtemplarorden, med 57,308 medlemmar; 5)

Sveriges Blåbandsfdrefling, grundad år 1886, med 104,905 medlemmar; 6)Sveriges
studerande ungdoms helnykterhets förbund, grundadt år 1896 ock numera i
sig upptagande äfven det år 1888 bildade studenternas kelnykterhetssällskap,
med 10,889 medlemmar; 7) Hvita bandet, en år 1900 bildad afdelning af
A ärldens kvinnors nykterhetsförbund, med 6,243 medlemmar. — Utom
dessa finnas en del lokala sammanslutningar samt föreningar inom särskilda
fack, såsom järnvägsmännens, lärarnes in. fl. — Uppgifterna om medlemsantal
afse årsskiftet 1909—1910. Samtliga nykterhetsorganisationer
kade vid nämnda tid i rundt tal en kalf million medlemmar, däraf omkring
en femtedel tillkörde de s. k. ungdomsafdelningarna.

Af huru stor vikt dessa organisationers verksamhet varit för bekämpande
af dryckesseden i allmänhet, torde ej behöfva vidare utvecklas. Det
är klart, att de med den stora skara af medlemmar, som de räkna inom
sig, det stora antal afdelningar, i hvilka de arbeta, de många möten,
enskilda ock offentliga, som de hålla, skola utöfva ett väsentligt inflytande
i denna riktning. Under tidigare perioder af nykterhetssällskapens verksamhet
synes man kafva lagt särskild vikt vid ett personligt arbete att
upprätta drinkare. Naturligtvis verka sällskapen allt fortfarande äfven i
denna riktning, ehuru nykterhetsrörelsen nu för tiden mera inriktar sig
pa en allmän upplysningsverksamhet ock särskildt söker väcka ungdomens
intresse för absolutismen. En betydande föreläsningsrörelse kar utbildat
sig; man håller studiekurser ock kringsänder vandringsbibliotek. Centralförbundet
för nykterhetsundervisning, som består af delegerade från de
stol re nykterhetssällskapen, anordnar populärvetenskapliga föreläsningar i
alkoholfrågan ock närliggande ämnen i syfte bland annat att bibringa
lärarekåren kunskaper i alkoholfrågan.

Numera bidrager staten till de med nykterhetssällskapens verksamhet Statens Uförenade
kostnader med ej obetydliga belopp, ktilka för närvarande utgå^XSe?”

samheten.

af de medel, som enligt Kungl. förordningen om försäljning af brännvin
den 9 juni 1905 afsättas till främjande af nykterhet och motarbetande af
dryckenskapens följder: en hundradel af samtliga afgifter för detaljhandeln
med brännvin och af nettovinsten på de därmed sysslande bolagens rörelse.
Kiksdagen 1910 beviljade sålunda af de medel, som komme att afsättas
under åren 1910 och 1911, tillhopa 35,000 kronor för de ofvannämnda 7
nykterhetssällskapens studieverksamhet och Centralförbundets för nykterhetsundervisning
verksamhet under år 1911 samt dessutom: till Svenska
sällskapet för nykterhet och folkuppfostran 8,000 kronor, till järnvägsmännens
helnykterhetsförbund 2,000 kronor och till Sveriges lärares nykterhetsförbund
3,000 kronor, för deras verksamhet under år 1911.
Vidare beviljades till främjande af Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamlings
upplysningsbyrås verksamhet under samma år 8,000 kronor
samt till anordnande under år 1911 af kurser i alkohologi och hälsolära
58,000 kronor. Understöd beviljades dessutom för utgifvande af nykterhetstidskrifterna
Mimer och Tirfing med tillsammans 3,500 kronor samt till
uppehållande af internationella byråns för alkoholismens bekämpande verksamhet
750 kronor. Sammanlagdt beviljades alltså 118,250 kronor.

Bidrag från Ett stort antal kommuner lämna numera också bidrag till nykterhets Äom»»Mierna.

säiigkapens verksamhet, somliga med rätt afsevärda belopp. Dessa understöd
lämnas än i form af bidrag till lokalhyra, än för upplysningsverksamhet,
än för andra mer eller mindre bestämdt angifna syften.

Undervisning Undervisning i nykterhetsfrågan ingår numera i skolundervisningen
i. skolorna. ^ olika stadier. I den för undervisningen i folkskolor och småskolor
uppgjorda normalplanen, af Kungl. Maj:t godkänd den 7 december 1900,
heter det, att vid redogörelsen för människokroppen skall lämnas undervisning
om de rusgifvande och narkotiska ämnenas natur och verkningar.
Det åskådningsmaterial, som tillhandahålles folkskolorna, afser
särskild! att visa verkningarna å människans inre organ vid större missbruk
af alkohol. — Gällande stadga för de allmänna läroverken föreskrifver
också undervisning om rusdryckernas natur och verkningar. I
undervisningsplanen för realskolan (se Kungl. kungörelsen den 2 mars
1906) utvecklas detta under de metodiska anvisningarna för undervisning
i naturlära, hvarest det heter: »Vid behandlingen af alkoholhaltiga dryckers
inverkan på människokroppen skall framställningen stödja sig på väl bestyrkta
fäkta. Följande synpunkter för ämnets behandling kunna exempelvis omnämnas:
alkoholen som näringsämne; alkoholens inflytande på kroppstemperaturen
och våra subjektiva värmeförnimmelser; alkoholens inflytande på hjärnans

verksamhet och arbetsförmågan; alkoholismens inflytande på de olika organen
och deras funktioner; alkoholförbrukningens sammanhang med dödlighet,
brott och olycksfall; alkoholmissbrukets följder i ekonomiskt afseende,
äfvensom dess följder i fysiskt och intellektuellt afseende för kommande
släktled.» I undervisningsplanen för gymnasiet hänvisas till denna föreskrift.

Gällande förordning rörande försäljning af brännvin har jämte bRestriktiv lagskattningssyftet
äfven till uppgift att ordna handeln med brännvin, så att stlftnmg''
alkoholmissbruk förekommes. Denna uppgift hade redan den förordning
angående villkoren för försäljning af brännvin och andra brända eller destillerade
spirituösa drycker, som utfärdades den 18 januari 1855 samtidigt
med den förordning angående villkoren för brännvinstillverkning, som
gjorde slut på husbehof sbränningen. I senare förordningar har denna uppgift
blifvit vidare framhållen och utvecklad. Enligt nu gällande förordning
af den 9 juni 1905 skall försäljningen af brännvin, med visst undantag
för utskänkningsrätt inom socken å landet, utöfva s af särskildt inom kommunen
för ändamålet bildadt bolag; det angifves uttryckligen, att sådant
bolag skall hafva till ändamål »att i sedlighetens intresse ordna och handhafva
detaljhandeln med brännvin». Och äfven i öfrigt innehåller författningen.
bestämmelser, som afse att förekomma missbruk, så t. ex. föreskriften
om lokal, om tid för öppenhållande samt om förbud att sälja brännvin
till rusig person och till minderårig. Utan tvifvel hafva dessa restriktiva
bestämmelser för handeln med alkoholhaltiga drycker spelat en ej ringa
roll vid dryckenskapens motarbetande.

Af särskildt intresse äro de försök, som brännvinsförsäljningsbolageu i
några kommuner gjort för att hindra såsom drinkare kända personer att
skaffa sig brännvin på bolagets lokaler. Så vidt kommittén liar sig bekant,
hafva dylika åtgärder vidtagits i städerna Härnösand, Uppsala och Yadstena
samt i Ljungby och Sollefteå köpingar. Åtgärden består däruti, att vederbörande
bolag gifvit föreståndarne å deras utminuterings- och utskänkningsställen
föreskrift att icke försälja brännvin och därtill hänförliga drycker
till såsom drinkare kända personer. I Uppsala har föreskriften den lydelse att
person, som af rådstufvurätten därstädes två gånger med kortare mellantid
än sex månader blifvit bötfälld för fylleri, icke får tillträde till bolagets
lokaler under ett år från det han sist bötfälldes; polismästaren lämnar bolaget
erforderliga upplysningar om dessa personer. Förbudet i dessa kommuner
synes i allmänhet hafva kunnat fullt effektivt upprätthållas å utskänkningsställena,
men på utminuteringsställen lyckas dessa personer ej sällan
genom andra förskaffa sig den önskade varan; man har ifrågasatt straff 6 -

bestämmelser för att kunna ingripa mot ett sådant anskaffande. I hvarje fall
betecknas förbund såtgärden såsom ett framsteg och det uppgifves, att en och
annan af de uteslutna blifvit absolutist samt att flera af dem blifvit bättre.

För handeln med vin och Öl gälla äfven restriktiva bestämmelser, till

en del desamma som ifråga om handeln med brännvin.

Andra all- Till motarbetandet af alkoholmissbruk syfta också en rad af åtmännadtaär-
, , , p t., toto

der.'' garder, som dock närmast hafva andra ändamål, såsom anordnande åt

bättre bostäder, inrättande af läsesalar och bibliotek, anordnande af matservering
utan sammanhang med utskänkning af alkoholhaltiga drycker
m. fl. Vanligen är det enskilda föreningar eller personer, som vidtagit
dylika anordningar, stundom med stöd af kommunerna.

Åtgärder mot j)e nu nämnda åtgärderna hafva en mera allmän omfattning och åsyfta
uppträder°öf-i främsta rummet eu förebyggande verksamhet, ehuru de naturligen också

nerlastad å utöfva! inverkan på den enskilde till alkoholmissbruk hemfallne individen.
allmän plats T , , „, ..

m. m. f fråga om de mera direkta atgarderna mot drinkare markas först

och främst föreskrifterna rörande omhändertagande af personer, som visa
sig öfverlastade å allmän plats, och deras lagförande. Enligt 18 kap. 15 §
strafflagen straffas den med böter, högst 50 kronor, som öfverlastar sig af
starka drycker så, att af hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning synbarligen
märkas kan, det han drucken är, och som i sådant tillstånd träffas å
allmänt ställe. Med allmänt ställe afses (enligt 11 kap. 15 § strafflagen) väg,
gata, torg eller annan plats, som är upplåten för allmän samfärdsel eller
eljest allmänneligen befares, eller där allmän marknad eller auktion hålles, vidare
järnvägståg, passagerarfartyg eller annat dylikt fortskaffningsmedel, som
är för allmänheten tillgängligt, eller rum, där offentligt föredrag hålles
eller offentlig föreställning pågår, eller där inåt eller dryck tillhandahålles
allmänheten till förtäring eller eljest varor hållas till salu för allmänheten,
eller annat ställe, som, mot eller utan afgift, är för allmänheten upplåtet.

Stadgandena om straff för fylleri funnos förut i Kungl. förordningen
emot fylleri och dryckenskap af den 16 november 1841. l)å denna förordning
i vissa delar ännu gäller och i flera hänseenden är af intresse
för förevarande ämne, har kommittén ansett lämpligt att här något redogöra
för densamma. Straffet för fylleri var bestämdt till tre rdr 16 sk. för
hvarje gång tilltal skedde. Dömdes någon fjärde gången till ansvar för
fylleri, skulle han jämväl förklaras »oberättigad att deltaga i val eller väljas
till sådana förrättningar, som innefatta medborgerligt förtroende». Dubbla
böter stadgades för fylleri inför Ivungl. Maj:ts befallningshafvande eller
domstol, vid allmänna sammankomster, läsförhör, stämmor, auktioner, mark -

nåder, skjutsningar eller skallgångar. Den som trugade eller förledde
annan att förtära starka drycker, så att han deraf blef öfverlastad, fick
sjelf vidkännas samma bötespåföljd som för fylleri. Minderårig, som öfverlastade
sig af starka drycker, skulle agas, och den, som förledt honom till
öfverflödig förtäring, gjorde sig förfallen till dubbla fylleriböter. Vidare
stadgades straff för prästmans och annan tjänstemans fylleri. Om någon
förtärde starka drycker så omättligt, att han dog däraf, skulle han begrafvas
i tysthet. Samtliga dessa stadganden äro upphäfda genom strafflagen,
lagen om straff för ämbetsbrott af präst, strafflagen för krigsmakten och
lagen om jordfästning. — I 7 § af förordningen återfinnes den delvis ännu
gällande bestämmelsen rörande omhändertagande af berusade: »Hvar och
eu, som af starka drycker öfverlastad träffas på väg eller gata, må, när
dess behöriga vårdande icke annorledes låter sig verkställa, förvaras i häkte,
till dess han återvunnit sina sinnens bruk. Gör han å förenämnda eller
andra allmänna ställen, såsom värdshus, näringsställen och krogar, i fylleri
oljud, eller förnärmar andras fred och säkerhet, skall han ovillkorligen i
häkte inmanas; dock bör han, sedan lian åter blifvit nykter, på fri fot
ställas, därest ej sådant brott är begånget, hvarför han efter lag i fängelse
hållas må.» Är någon öfverlastad vid de ofvannämnda förrättningarna
inför Kungl. Maj:ts befallningshafvande m. fl. myndigheter, har förrättningsmannen
befogenhet att genast afvisa den druckne eller, där omständigheterna
sådant fordra, förfara med honom enligt 7 §. Vidare
uttalas, att om någon begår brott i fylleri, hvarhelst det ock sker, hans tillstånd
ej må lända honom till ursäkt, utan skall han jämte straff för fylleri,
vara underkastad alla de påföljder, som lag och författningar föreskrifva,
dock att böter för fylleri icke skulle äga rum »för den, som för
annat brott gjort sig till högsta kroppsplikt skyldig». — I en annan paragraf
heter det: »Om på sådant ställe, där brännvin eller andra starka
drycker försäljas, någon finnes i den mån öfverlastad, att han synbarligen
icke, utan våda för sig själf eller andra, kan lämnas utan tillsyn och biträde,
vare värd skyldig att honom vårda, till dess det rusiga tillståndet
upphört»; påföljden för värdens uraktlåtenhet var, i händelse af inträffad
skada, böter samt eventuellt förlust af näringsrättigheten.

Af den å sid. 31 lämnade redogörelse för antalet af dem, som dömts
till ansvar för fylleriförseelser, framgår i huru hög grad bötesstraffet användes
för att påverka fyllerister. Det är emellertid en sedan länge erkänd
sak, att bötesstraffet i detta fall är af ringa värde. De första gångerna
kan det möjligen inverka på en person, så att han därefter håller

påverkan i
fängelser och
tvångsarbetsanstalter.

eig nykter en tid. Men sedan kan blifvit dömd upprepade gånger och
särskilt sedan det kommit därhän, att han, i stället för att betala böterna,
aftjänar dem med fängelse, torde åtal för fylleriet och dess bestraffande vara
till föga gagn. Ofta nog är det då fråga om personer, som redan äro
vanedrinkare. Såsom ofvan framhållits, torde det i hufvudsak vara de
lägre bötesbeloppen som betalas, under det att de högre belopp, som bruka
ådömas vid upprepade fylleriförseelser, vanligen aftjänas med fängelse..

I detta sammanhang är af intresse att erinra om hvad dåvarande chefen
för Ivungl. fångvårdsstyrelsen generaldirektören S. Wieselgren anförde
i riksdagens första kammare, då frågan om internering af alkoholister
förekom till behandling den 29 mars 1905. lian hänvisade därvid till
fylleristatistiken från storstäderna, enligt hvilken en och samma person
under samma år kunde dömas för fylleri mer än 30 gånger, och fortsatte
därefter: »Nog är det en gränslös fåvitskhet att behandla alko holister

på detta sätt, och Indika oerhörda kostnader ådrages icke staten
genom strafflagens bestämmelser i afseende å fyllerimål! Huru går »straffet»
till? De komma in förslöade och uttärda, tillbringa några dagar i fängelset
för att undergå sitt förvandlingsstraff, äta, dricka och rekreera sig;
fångvårdsstyrelsen kan icke utan att gripa in i lagens bestämmelser ens
sätta dem på sämre kost än dem, hvilka sitta inne under åratal. Emellertid
få de njuta sina bestraffningsdagar, om ansas på allt sätt och gå ut för
att börja på nytt. Om man beräknar statens kostnader för detta asyltvång,
tror jag, att penningarna vore bättre använda, ifall de användes
på nu föreslagen asylbehandling.»

Att talaren hade goda skäl för sitt yttrande framgår, hvad Stockholm
vidkommer, af den ofvan, sid. 32, intagna tabellen, enligt hvilken
under år 1909 ej mindre än 254 personer dömts till ansvar för fylleri
sex gånger eller mera, 383 fem gånger och därutöfver, 611 fyra gånger
eller mer samt 1,081 tre gånger och därutöfver. Tre personer hade under
året dömts mer än 30 gånger och af dem en (en kvinna) 54 gånger.

Såsom ofvan framhållits, är dryckenskap i stor utsträckning orsak
till brott och i samband med aftjänandet af straff för brottet utöfvas naturligen
eu viss påverkan i nykterhetshänseende å de till frihetsstraff dömda
drinkarne, dels genom den tvungna afhållsamketen i fängelset, dels genom
den upplysningsverksamhet, som bedrifves af fångvårdens funktionärer.
Dessa fördelar motverkas dock ofta däraf, att det innestängda lifvet i
fängelserna har en mindre gynnsam inverkan på drinkarens redan förut
försvagade kropp; och när han kommer ut, är han därför trots goda före -

satser och den tvungna afvänjningen från alkohol, som ägt rum i fängelset,
dåligt rustad att motstå frestelserna.

Bättre ställer det sig i viss mån för dem, som för lösdrifveri
dömts till tvångsarbete, enär arbetet då ofta förrättas ute i fria luften och
vistelsen vid anstalten därför kan förutsättas utöfva ett gynnsammare inflytande.
Tvångsarbetsanstalterna torde ock hafva förutsättningar att kunna
fylla en viss uppgift ifråga om drinkares förbättrande, därest vissa ändringar
genomföras. Här är ej platsen att ingå på denna fråga, utan må allenast
erinras om de under år 1909 vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö gjorda
förändringarna, hvarigenom möjlighet beredts att sysselsätta en stor del af
tvångsarbetarne med jordbruksarbete.

Straff för fylleriförseelser och för brott, som begåtts under rusets
inverkan, hafva emellertid ej uteslutande afseende å dem, som kunna betecknas
som vanedrinkare. En stor del af dem, som på detta sätt blifva
föremål för åtgärder, hafva endast tillfälligtvis berusat sig och under rusets
inverkan uppträdt på ett störande sätt eller begått brott. Het ligger
utom kommitténs uppgift att behandla den delen af alkoholspörsmålet.

I en del fall, då drinkaren begått brott, blir han emellertid ej dömd^?®5''*^’ moi

** drmlcCLVd SOm

till straff; hans gärning förklaras ej sällan strafflös på grund af bestäm- fregatt brott,
melserna i 5 kap. 5 § strafflagen.* Enligt Ivungl. brefvet den 9 mars men förkla1826
har domstolen för sådant fall ej att gifva någon vidare föreskrift™ sr °-om hans framtida vårdande än att till vederbörande öfverlämnas att taga
vård om honom, så att han ej må blifva vådlig för allmänna säkerheten.

Med vederbörande afses här Ivungl. Maj: t befallningshafvande; och den
åtgärd, som denna myndighet har att vidtaga, är för närvarande att, där
så finnes nödigt, foga anstalt om att personen i fråga intages å sinnessjukanstalt.
För att ett intagande å dylik anstalt skall kunna äga rum, fordras
emellertid, att personens sinnestillstånd vid tiden för intagandet är
sådant, att läkare enligt bestämmelserna i Ivungl. stadgan angående sinnessjuka
den 14 juni 1901 kan intyga, att personen är sinnessjuk.

Många af de fall, då sinnessjukdom är beroende på dryckenskap, äro
emellertid af kort varaktighet, och därför inträffar det ej sällan, att den,
som begått ett brott under en af dryckenskap förorsakad sinnessjukdom,
redan före brottmålets afgörande är så återställd, att läkaren ej vidare kan
intyga, att han lider af sinnessjukdom. Följaktligen måste en sådan person,

* »Garning, som begås af den, som är afvita, eller hvilken förståndets bruk, genom sjukdom
eller ålderdomssvaghet, är beröfvadt, vare strafflös.

Har någon, utan egen skuld, råkat i sådan sinnesförvirring, att han ej till sig visste; vare
ock gärning, den han i det medvetslösa tillstånd föröfvar, strafflös.»

Behandling

sinnessjuk anstalter.

när domstolen förklarat honom ej kunna fällas, utsläppas från fängelset,
utan att man kan vidtaga några vidare åtgärder mot honom. Ett sådant
frigifvande utan någon mera ingripande behandling medför emellertid en
stor fara, ty då personen kommer ut, börjar han i de flesta fall åter att
hängifva sig åt alkoholmissbruk med det resultat, att han förr eller senare
ånyo blir sinnessjuk och därmed farlig för den allmänna säkerheten.

Förutom i de fall, då sinnessjukdom i egentlig mening föreligger, kan
det också förekomma, att en drinkare med stöd af 5 kap. 5 § strafflagen
förklaras strafflös för begånget brott på grund af vissa andra förhållanden,
som stå i samband med hans dryckenskap, såsom då han lider af dipsomani
(= periodiskt uppträdande af rusdrycksbegäret) eller företer s. k. patologisk
alkoholreaktion (d. v. s. är särskildt känslig för alkoholens påverkan, så
att han reagerar dels redan för små mängder, dels, och framför allt, på
ett särskildt sätt, tagande sig uttryck i vettlös våldsamhet och omtöckning
med efterföljande temporär minnesförlust). I dylika fall finnes under nuvarande
förhållanden icke heller någon utväg att få en sådan samhällsvådlig
person intagen å vårdanstalt.

Där dryckenskapen föranledt sinnessjukdom, har vård härför lämnats
å sinnessjukanstalterna eller upptagningsanstalterna för sinnessjuka vid de
allmänna sjukhusen. Äfven om man å dessa i vissa afseenden är rustad
att behandla ej blott sinnessjukdomen utan äfven den alkoholism, som ligger
bakom, bär tillfälle därtill i många fall saknats på grund af trängseln
på dessa anstalter. Så snart den akuta sinnessjukdomen försvunnit, har
alkoholisten måst utskrifvas för att lämna plats åt andra. För öfrigt har
någon rätt till kvar hållande ej existerat, sedan sinnessjukdomens akuta
utbrott gått öfver. Ett synnerligen belysande uttryck för ifrågavarande
förhållande finnes i Stockholms stads hälsovårdsnämnds berättelse för år
1907, där ur årsberättelsen för stadens provisoriska sinnessjukanstalter
meddelas följande:

»Antalet fall af förgiftningspsykoser har bland de å mansafdelningen
under året intagna varit ganska betydande, 29 (=21 °/o). Samtliga dessa
fall ha utgjorts af specifika alkoholpsykoser, i öfvervägande flertal akuta
former (oftast alkoholkallucinos, i några fall delirium tremens af mera protraheradt
förlopp), endast i 2 fall kroniska former (i båda fallen s. k.
Korsakows psykos, som i det ena fallet utvecklat sig ur ett initialt delirium
tremens). Åtskilliga bland dessa för alkoholpsykos vårdade äro djupt
degenererade individer, som utskrifna genast hemfalla åt hejdlöst superi
och äro fullständigt oförmögna att taga vård om sig själfva och att på

hederligt sätt förvärfva sitt uppehälle. 1 regel ha dessa arbetsskygga individer
varit dömda till tvångsarbete (ofta upprepade gånger) samt straffade
för brott, vanligen stölder, misshandel eller våld mot polis. Eu dylik under
år 1907 vårdad individ hade 1 gång varit straffad för sedlighetsbrott, 4
gånger för stöld, 2 gånger ådömd tvångsarbete. En annan, n:r 36 W.,
af samma kategori har flera gånger varit straffad för våld och stölder samt
sex gånger varit dömd till tvångsarbete. Under vistelsen å sjukhus försvinna
i regel hos dessa kroniska alkoholister symtomen af akut sinnessjukdom
ganska snart, och patienterna ifråga äro därefter nästan utan
undantag beskedliga, lätthandterliga samt både arbetsvilliga och arbetsdugliga
individer, så länge de vistas på sjukhuset. Emellertid äro åtskilliga,
för att icke säga flertalet af dem, då de i okontrollerad frihet få röra sig
ute i samhället, åtminstone potentiellt samhällsvådliga. Att somliga äro
påtagligen och uppenbarligen samhällsvådliga, framgår af deras kriminella
meritlistor. Då ifrågavarande individer efter de akuta sjukdomsyttringarnas
försvinnande ej längre äro i psykiatrisk bemärkelse sinnessjuka —
åtminstone enligt den fattning man f. n. oftast ger åt begreppet sinnessjukdom
— kunna de icke mot sin vilja kvarhållas på sjukhuset, utan
måste utskrifvas. Då det ifråga om åtskilliga af dessa individer med en
till visshet gränsande sannolikhet kan förutses, att de inom längre eller
kortare tid komma att begå brottsliga handlingar, befinner sig den läkare,
som har att företaga utskrifningen af en dylik patient, i samma läge som
en fängelsedirektör, hvilken måste frigifva en fånge, som aftjänt sitt straff,
äfven om han med säkerhet vet, att denne omedelbart kommer att begå
nya brott. Skillnaden är emellertid den, att, under det fängelsedirektören
är skyddad för allt ansvar härför genom lagens formella bud, som i detta
afseende icke kunna misstolkas, läkaren däremot alltid riskerar att i ett
dylikt fall bli gjord ansvarig, åtminstone inför den offentliga meningen,
och beskylld för oförsiktighet eller misstag, äfven om intetdera föreligger,
utan endast ett noggrant uppfyllande af gällande lagliga bestämmelser och

Ofvanstående i största korthet relaterade data angående de kroniska
alkoholisternas relationer till Stockholms stads upptagningsanstalt för sinnessjuka,
torde i någon mån bidraga att belysa det skyddslösa läge, i hvilket
samhället f. n. befinner sig gentemot dessa degenererade kroniska alkoholister,
hvilkas fria och ogenerade uppträdande ute i samhället är till
beständig skada för ordning och sedlighet samt till betydande fara för den
allmänna säkerheten.»

För att i någon mån befria sinnessjukhusen så väl som andra sjukvårdsanstalter
från de besvärliga deliranterna, bar Stockholms stad numera
inrättat en särskild delirantafdelning vid Katarina sjukhus.

Behandling i A de vanliga sjukhusen vårdas, enligt hvad de ofvan (sid. 34)
vcmhga sjuk- angifna siffrorna utvisa, årligen ett stort antal patienter för sjukdomar,
som hafva sin grund i alkoholmissbruk. Äfven här gäller det, att någon
mera ingående behandling af alkoholismen, som är den innersta orsaken
till den sjukdomsföreteelse, hvilken föranledt patientens intagande, ej kan
förekomma. Man behandlar de akuta sjukdomsyttringar, som det närmast
gäller, i ett stort antal fall delirium tremens, men så snart dessa yttringar
försvunnit och tillståndet förbättrats, utskrifves patienten, ofta kanske efter
några dagar, och fortsätter i allmänhet med alkoholmissbruket. De vanliga
sjukhusen hafva hvarken utrymme eller anordningar i öfrigt för att behålla
sådana patienter längre. Något annorlunda ställa sig förhållandena vid
fattigvårdsanstalternas sjukafdelningar, men ej heller där har man alltid
möjlighet att gifva dem lämplig sysselsättning; och därtill kommer här såsom
eljest saknaden af rätt att kvarliålla dem, hvilket gör att man har att
räkna med samma kretsgång, som ofvan nämnts i fråga om sinnessjukhusen.

Åtgärder Öfver sådana personer, som åtnjuta fattigvård för sig själfva eller

Beträffande för minderåriga barn eller hustru, — och bland dem tinnes ett stort antal
åtnjuta’fat- drinkare — har fattigvårdsstyrelsen under vissa förhållanden målsmanstigvdrd.
och husbonderätt. Med stöd af denna rätt borde, synes det, fattigvårdsstyrelsen
kunna utöfva inflytande på en del drinkare, särskild! när
de äro intagna på fattigvårdsanstalterna. Erfarenheten visar emellertid,
att något större bruk ej gjorts eller kunnat göras af denna rätt. Yäl
existera på anstalterna förbud emot införande af rusdrycker, men då det
fria utgåendet ej kan i nämnvärd grad förhindras, bereda de intagna sig tillfälle
att utom anstalten skaffa sig rusdrycker. Användes permissionsförbud eller
vidtagas eljest kraftigare åtgärder mot de intagna, aflägsna de sig under
förklaring, att de ej behöfva fattigvård utan skola reda sig själfva; och
fattigvårdens funktionärer få finna sig häri, ehuru de af erfarenhet nogsamt
veta, att drinkaren efter helt kort tid återkommer, förstörd af nya
alkoholutsväfningar, och att fattigvården då är tvungen att ånyo börja
arbetet på hans återställande. I de fall då dessa individer visa tredska, själfsvåld,
oordentlighet eller sturskhet och ej rätta sig efter meddelad varning, kunna
de väl enligt fattigvårdsförordningens bestämmelser dömas till tvångsarbete,
men ofta nog äro dessa personer icke arbetsföra — åtminstone behöfva

de en tids vård och afhållsamhet från spritdrycker för att blifva i någon
mån arbetsföra — och vid sådant förhållande linnes ej heller möjlighet att
döma dem till tvångsarbete; en tids minskning i kosthållet är då den enda
påföljden för dem, men den åtgärden anses vara af ringa betydelse. Äfven
om det gäller fall, då fattigvårdsstyrelsen kan förskaffa sig handräckning
för att inställa lata och liknöjda familjeförsörjare å anstalten, torde detta
ej hjälpa, enär densamma ej har utvägar nog att kunna i disciplin väg efterhålla
de besvärligaste af dem, som intagits. Fattigvårdsstyrelsen låter
dem därför ofta gå sin väg från anstalten.

Yissa kommuner mottaga i sina arbetsinrättningar äfven eu del personer,
som ej kunna genom arbete försörja sig på egen hand och Indika
af sådan anledning själfva begära inträde där0''. Ifråga om dessa personer
gäller också, att de till största antalet äro alkoholister. Då de emellertid
söka sig ut från anstalten, så snart deras längtan efter den fullständiga
friheten blir för stark, kan man ej tänka på eu kraftigare påverkan
med hänsyn till deras alkoholism.

I detta sammanhang må äfven erinras om stadgandet i 19 kap. 4 § Omytidighetsärfdabalken:
»Är någon för vanvett, slöseri eller andra orsaker ur stånd förklarin9-att vårda gods sitt, varde under förmyndare ställd». Detta lagrum gifver
alltså möjlighet att få eu drinkare ställd under förmyndare, men häraf
följer ej otvetydigt, att förmyndaren har rätt att insätta den på grund
af dryckenskap omyndigförklarade i eu alkoholistanstalt. Åsikterna hos
oss torde snarare gå i den riktning, att en sådan rätt ej förefinnes, och
våra nuvarande alkoholisthem emottaga till behandling endast sådana alkoholister,
som själfva undertecknat ansökning om intagande; för en omyndig
fordras därjämte samtycke af förmyndaren. Orsaken till alkoholisthemmens
praxis härvidlag synes i främsta rummet vara de gynnsammare
utsikter till botande, som anses förefinnas vid ett frivilligt ingående; dock
framhålles äfven, att hemmen ej anse sig äga rätt att kvarhålla någon mot
hans egen vilja. Under sådana förhållanden är det klart, att stadgandet
i 19 kap. 4 § ärfdabalken ej haft någon betydelse i förevarande afseende.

) Jfr reglemente för Stockholms stads arbetsinrättning: *A arbetsinrättningen niå intagas
‘ ; ~ ,2-''0) nödställda, Stockholms fattigvårdssamhälle tillhörande personer, hvilka saknande

stadigt hemvist, åstunda att såsom hjon å inrättningen varda inskrifna eller hvilka, efter det de
blifvit å försörjningsinrättningen intagna, af denna inrättnings styrelse pröfvas böra till arbetsinrättningen
öfverflyttas».

III. Alkoholistanstalter för vård af frivilligt ingående personer.

Historik. Utom de förut omnämnda åtgärderna till motarbetande af alkoholmiss bruket

har man sedan lång tid tillbaka försökt inverka på drinkare genom
att behandla dem i särskilda anstalter, dit de frivilligt ingått och där
man vidtagit för ändamålet lämpade anordningar. Såsom den äldsta af
dessa anstalter betecknas en ännu existerande anstalt vid Lintorf i Khenprovinsen,
öppnad år 1851; från början var den dock ej uteslutande afsedd
för mottagande af drinkare. Under de två senaste årtiondena hafva
alkoholistanstalterna hastigt tillväxt i antal, särskildt i Tyskland, där man
1908 räknade ett 50-tal dylika. Äfven i England tinnes ett stort antal
sådana anstalter; enligt en för kommittén tillgänglig förteckning omkring
40. Ett flertal alkoholistanstalter finnas också i Danmark och Schweiz.
I Sverige hafva vi för närvarande 4 dylika i verksamhet och en femte
torde snart öppnas.

Äfven i Nordamerikas Förenta stater räknar man alkoholistanstalternas
tillkomst från 1850-talet. Tanken på inrättandet af särskilda anstalter
för behandling af drinkare synes där hafva uppstått ur nykterhetsföreningarnas
allmänna sträfvan att afhålla sina medlemmar från bruket af
rusdrycker. Man kom till insikt om, att det kräfdes en i högsta måtto
gynnsam omgifning för att medlemmar, som tidigare varit hemfallna åt
dryckenskap, icke skulle återfalla, och föreningarna började därför anordna
särskilda bostäder och lämplig vård åt sådana medlemmar, som särskildt voro i
behof häraf, innan de ännu öfvervunnit dryckenskapsbegäret. Det var i
synnerhet en förening i Boston, som sökte drifva arbetet i denna riktning,
och verksamheten vann så stor framgång, att staten Massachusetts
sanktionerade densamma år 1857. Sedermera hafva flera anstalter för
botande af drinkare uppstått i Förenta staterna, men många af dem hafva
snart åter upphört.

Organisation Anstalter af det slag, hvarom här är fråga, äro vanligen upprättade af nykm.
m. terhetsorganisationer, religiösa föreningar eller särskilda för ändamålet bildade

Öl

stiftelser; någon gång dock äfven af enskilda personer. Kostnaderna för anstalternas
verksamhet hafva till eu del bestridts med de afgifter, som patienterna
haft att erlägga. I de flesta fall hafva dessa ej räckt till, utan frivilliga
gåfvor måst anlitas, där ej donationer för ändamålet funnits att
tillgå. Någon gång synes kommunalt understöd hafva förekommit. I vissa
fall har staten bidragit till dessa anstalters verksamhet; så har särskildt
varit förhållandet i de skandinaviska länderna. I Schweiz hafva kantonerna
för bekämpande af alkoholmissbruket haft att tillgå den s. k. alkoholprocenten,
och denna har i somliga kantoner användts för att betala någon del af
kostnaden för vården af alkoholister från kantonen. I Tyskland hafva
under de senare åren Landesversicherungs-anstalterna visat ett alltjämt
stigande intresse för vården af alkoholister och gifvit ersättning åt sjuka
alkoholister i den form, att de betalt deras vistelse å alkoholistanstalter
samt i vissa fall under tiden äfven lämnat bidrag till alkoholistens familj.

\ issa anstalter i västra Tyskland hafva sina platser till stor del upptagna
af dessa från Landesversicherungs-anstalterna ditsända patienter.

Från början bedrefs arbetet i dessa enskilda anstalter hufvudsak- Grunddragen
ligen ur religiös och nykterhets-reformatorisk synpunkt; så småningom* d°™leverk''
började emellertid äfven medicinska synpunkter vinna insteg. Ledande samie''
grundsatser torde nu i de flesta anstalter vara: 1) botande af akuta
sjukdomstillstånd, 2) fullständigt afvänjande från bruket af alla alkoholhaltiga
drycker, 3) stärkande af de försvagade kroppskrafterna genom
lämpligt arbete och
liga kraft. I den ena anstalten torde eu, i den andra eu annan af dessa
synpunkter intaga hufvudmomentet i behandlingen, beroende på andan i
den förening, som fått anstalten till stånd.

Hvad resultatet af dessa enskilda anstalters verksamhet vidkommer, Resultat af
har man olika siffror från olika anstalter. Olikheten härvid beror ej blott verksamhepå
de faktiska resultaten, utan hänger äfven tillsammans med att olika
principer följas såväl vid intagandet — en del mottaga endast alkoholister
i ett tämligen tidigt stadium — som vid uppgörandet af statistiken.
I allmänhet räknar man med, att omkring en tredjedel blifvit botade,
hvarmed vanligen afses, att de någon längre tid, efter det de lämnat
anstalten, afhållit sig från allt bruk af rusdrycker, samt att närmare en
tredjedel blifvit förbättrade, hvilket innebär, att anmärkningar ej funnits
att gorå mot deras uppförande, ehuruväl de åter börjat förtära rusdrycker.
A den återstående tredjedelen skulle anstaltsbehandlingen ej haft
någon verkan, utan hafva dessa jämförelsevis snart efter anstaltsbehandlin -

gens slut återgått till sina forna vanor. Vid de båda svenska anstalter,
som ägt bestånd under någon längre tid, Sans Souci och Eolslräll, synes
man räkna med en något större procent botade.

Anstalterna Trots det att antalet platser å dessa anstalter öfverallt betecknas såsom
alltför litet i förhållande till den skara af drinkare, som antages vara

Orsakerna i behof af anstaltsbehandling, hafva anstalterna långt ifrån alltid varit
harm. fagna fu\it i anspråk. Från Tyskland uppgifves, att anstalterna där varit
upptagna högst till två tredjedelar eller tre fjärdedelar. Äfven i England,
Danmark och Schweiz synes tillgången på platser hafva varit större än
efterfrågan. Af årsredogörelserna för våra svenska anstalter framgår, att
också där utrymmet ej alltid tagits fullt i anspråk, och betecknande är,
att två under år 1902 inrättade alkoholisthem nedlagt sin verksamhet i
brist på patienter. Och dock är antalet platser å våra anstalter för
närvarande 77 — försvinnande litet i förhållande till antalet åt dem,
som måste antagas vara i behof af sådan vård, som där lämnas.

Hvad kan då orsaken vara till att anstalterna, trots de uppvisade
goda resultaten och trots det att drinkarnes antal är så stort, ej utnyttjas fullständigt?
Till någon del kan nog detta tillskrifvas det förhållande, att anstalternas
verksamhet är föga känd och att man ännu på många ställen har
den uppfattningen, att något verksamt medel mot alkoholismen ej finnes.
Ej minst gäller detta våra fattigvårdsmyndigheter, hvilka endast i undantagsfall
anlitat alkoholisthemmen för vård af understödstagare t. ex. under år 1907 i 2
fall. Det är eljest två hufvudorsaker, som man härvid brukar anföra, nämligen
drinkarens ovilja att underkasta sig anstaltsbehandlingen samt hans
oförmåga att erlägga vårdafgiften. Det har tvistats om, hvilken af dessa
omständigheter, som härvidlag inverkat mest. Antagligt är, att, därest anstalterna
meddelat vård afgiftsfritt eller mot väsentligen nedsatta afgifter,
åtskilliga skulle sökt anstaltsbehandling, som nu måste afstå därifrån. I
allmänhet synes man dock anse, att hufvudsakliga anledningen till anstaltsvårdens
ringa anlitande är att söka i drinkarens obenägenhet att ingå på
en anstalt. För att komma till råtta med denna obenägenhet har man i
vissa länder redan fått till stånd lagar om tvångsinternering af alkoholister;
i andra länder åter står frågan om införande af en sådan tvångslagstiftning
på dagordningen.

IV. Redogörelse för de svenska alkoholistanstalterna.

Redan på 1880-talet behandlades alkoholister vid Bie vattenkuranstalt Bieaf
doktor P. A. Levin, men verksamheten måste af ekonomiska skäl nedläggaso
under vintern 1888—89.

År 1891 öppnades Sveriges första egentliga alkoholistanstalt, den ännu Kuranstalten
bestående kuranstalten Sans Sond, belägen vid Fyrisån strax norr om Upp-stiftande°''orsala.
Verksamheten börjades af Uppsala läns allmänna nykterhetssamfund, ganisation
som genom ett upprop insamlat medel för ändamålet. Sedan år 1898 utgör °ch andamdL
anstalten en själfständig stiftelse under ledning af eu styrelse af fem personer,
hvilken väljes af en för ändamålet konstituerad förtroendenämnd.

Denna nämnd, som kompletterar sig själf och består af minst 20, högst
30 inom Uppsala eller dess omnejd boende personer, äger tillika att bevilja
decharge för anstaltens förvaltning.

Anstalten anger sitt ändamål vara att bereda vård åt personer, hvilka
lida af kronisk alkoholism. I de tidigare prospekten tillädes: »att för dylika
patienter vara en tillflyktsort undan frestelser till spritmissbruk och
att genom hygienisk behandling under en längre kurtid, om möjligt, återställa
deras hälsa». Endast manliga alkoholister emottagas.

Den dagliga tillsynen och handledningen af patienterna utöfvas af en
utaf styrelsen utsedd föreståndare. Stadsläkaren T. Brunnberg i Uppsala
har alltsedan anstaltens grundande ombesörjt läkarvården därstädes.* Anstalten
står dessutom under tillsyn och kontroll af landshöfdingen i Uppsala
län.

För intagande å kuranstalten erfordras följande handlingar: Grunddragen

1) ansökan enligt formulär, i hvilken patienten förklarar såsom sitt verksamhet.
lasta beslut att efter bästa förmåga göra sig till godo anstaltens anord -

* För kort tid sedan har förste stadsläkaren i Uppsala doktor K. G. Tingvall öfvertagit läkarbefattningen.

ningar för hälsans återvinnande samt förbinder sig att å anstalten tvärstanna
under den af styrelsen i samråd med anstaltens läkare bestämda
tiden, 6—12 månader, och att under denna tid ställa sig till efterrättelse
anstaltens ordningsregler; 2) frej dbetyg; 3) fullständig sjukhistoria efter
formulär, som från anstalten tillsändes patientens läkare, hvarvid särskilt
bör intygas, att den sökande icke är sinnessjuk, aggressiv eller behäftad
med smittosam sjukdom; samt 4) i händelse den sökande är ställd
under förmyndare, dennes samtycke genom underskrift å ansökningshandlingen.

Sjukhistorien sändes direkt till anstaltens läkare. Öfriga handlingar
insändas till kuranstalten. Vårdafgiften erlägges i förskott för hela kurtiden.
Fullföljer patienten ej kuren eller blir han till följd af förseelser
mot ordningsreglerna skild från anstalten, äger han ej rätt att återfå någon
del af den inbetalda afgift eu.

I början fanns å anstalten plats för allenast 6 patienter*, men under
år 1900 utvidgades den, så att 12 patienter kunde mottagas, och efter eu
år 1907 verkställd ytterligare utvidgning kunna 17 patienter samtidigt
vårdas där. Till anstalten hör trädgård med eu areal af omkring eu
hektar; där tinnes slöjdverkstad för snickeri och svarfning. Patienterna
sysselsättas i trädgården samt i slöjdverkstaden och vedboden. Vid
anstalten finnas anordningar för kalla och varma bad. — Eu större boksamling
står till patienternas förfogande.

Resultatet af Vid 1908 års slut både från anstalten utskrifvits 226 patienter. I be ti«ÄsawÄe

rätteigen öfver anstaltens första 10-års period meddelas resultatet af eu
undersökning, hvilken vid 1901 års slut gjorts rörande de 77 patienter,
som under den gångna tiden utskrifvits. Denna undersökning gaf till
resultat, att 31 procent befunnits fortfarande fullt friska och 18 procent
förbättrats; 45 procent hade återfallit; om återstående 6 procent hade man
ej lyckats få några underrättelser. Enligt årsberättelserna för de följande
åren äro procenttalen väsentligen gynnsammare och variera — om man
undantager år 1906, som har ett procenttal af 47 procent — mellan 65
procent och 78,5 procent för sådana, som skött sig oklanderligt. I några
af årsberättelserna göres ej skillnad på dem, som förblifvit absolutister eller
moderata; för åren 1907 och 1908 skiljes det mellan sådana, och pro -

* Då i betänkandet flerstädes användts beteckningen patienter för de å alkoholistliera vårdade,
liar detta ej skett för att utmärka, att de skulle vara att fullt likställa med patienter på vanliga
sjukhus eller sinnessjukanstalter, utan i brist på annan lämplig beteckning för den å anstalt
vårdade alkoholisten.

centtalen af dem, som torblifvit absolutister, äro där 58,« och 46,4 samt
af dem, »som intagit den moderata ståndpunkten», 10,8 och 32,7. Af de
under år 1909 utskrida angifvas 72 procent hafva skött sig korrekt ocli
oklanderligt. I fråga om de i årsberättelserna för åren efter 1901 angifna
talen bör emellertid anmärkas, att för en hel del af de under året utskrifna
tiden från utskrifningen till berättelsens afgifvande, vanligen i februari
påföljande år, varit för kort för att man af de utskrifnas uppförande
skulle kunna draga några bestämda slutsatser för framtiden.

De för anstaltens verksamhet erforderliga belopp hafva hufvudsakligen Ekonomi,
erhållits genom patientafgifter. Förutom de före anstaltens inrättande ge- ^e^statsnom
särskilt upprop anskaffade medel har anstalten erhållit eu del gåfvor; bidrag.
därvid är särskild! att nämna, att Sveriges storloge af goodtemplarorden
till anstaltens förfogande såsom räntefritt lån ställt eu fond å 4,300 kronor.
Alltsedan år 1894 har anstalten åtnjutit statsanslag, som de första åren
utgick med 2,000 kronor och sedan sä småniugom ökats. Förhållandet
mellan utgifter, patientafgifter och statsanslag framgår af följande tabell:

År	Utgifter	Patient- afgifter	Statsanslag	Anmärkningar
1891-1901	77,474: 61	41,011: 37	17,000	_	Gåfvor 14,470: 97. Bris-
1902	11,163: 24	8,954: 82	3,000	—	ten fylld genom lån.
1903	9,189: 88	6,487: 84	3,000	—
1904	10,785: 25	7,127: 48	3,000	--.
1905	11,391: 63	8,222: 28	4,000	—
1906	12,572'' 40	9,867: 82	4,000	—
1907 1908	15,053: 15 17,956: 38	11,391: 50 15,569: 25	4,000 4,000	—	(Ytterligare statsanslag !å 6,000 kr. för ny-
1909	1—i O ce CO	14,010: 50	7,000	—	l byggnad

Såsom af denna tabell framgår, hafva patientafgifterna ej räckt till för
att täcka utgifterna och likväl har vårdafgiften efter hand höjts. Från
början utgjorde afgiften 75 öre per dag, för att om möjligt bereda mindre
bemedlade tillfälle till vård å anstalten. Numera utgår den vid deladt
rum med 2 kronor 25 öre och vid enskild! rum med 2 kronor 50 öre ä
3 kronor. Medelkostnaden per underhallsdag har intet af åren understigit
2 kronor 50 öre; under första tio-årsperioden var denna kostnad i medeltal
2 kronor 82 öre och under åren 1902 — 1908 i medeltal 3 kronor It) öre.
Då de enskilda gåfvobidragen, frånsedt de första åren, varit tämligen obetydliga
och för öfrigt gifvits till visst ändamål, har statsbidraget tydligen

ej kunnat undvaras. För år 1908 beviljades af staten ett särskilt byggnadsanslag
af 6,000 kronor, i samband hvarmed infördes betryggande bestämmelser
för anstaltens framtida användning för det afsedda eller annat välgörande
ändamål. Tack vare byggnadsanslaget och det ökade statsbidraget
för år 1909 hafva under de senare åren af betalningar kunnat göras å anstaltens
skuld.

Åkohoilsthem Kuranstalten Eolshäll, belägen 4 kilometer från Stockholm vid Mälavid
Eoishäii. ren, äges af stiftelsen Stockholms alkoholisthem. Den öppnades den 1
Stiftande och april 1897 och har sedan dess varit i oafbruten verksamhet. Grundplåten
organisation, till stiftelsen utgjorde en enskild gåfva af 21,200 kronor, hvarjämte 5,000
kronor insamlades på listor. Anstalten har senare fått vid skilda tillfällen
mottaga bidrag af enskilda.

Anstalten står under ledning af en styrelse, hvilken utses af ett antal
förtroendemän, som också utse revisorer. Styrelsen handhar med full makt
anstaltens angelägenheter; dock får den ej utan förtroendemännens hörande
sälja eller med gäld belasta stiftelsens fasta egendom eller inköpa ny sådan,
en föreskrift som icke utan Kungl. Maj:ts tillstånd får tillämpas eller
ändras. Anstalten står under inseende af II. K. H. hertigen af Västergötland;
skulle han anse sig hindrad, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Stockholms län att utse inspektor. Närmaste tillsynen och ledningen utöfvas
af eu af styrelsen utsedd föreståndare, hvilkens hustru är anstaltens
husmoder. Anstaltens läkare har allt från dess första början varit doktor
Henrik Berg i Stockholm.

Grunddragen Reglerna för intagning i anstalten äro i hufvudsak desamma som vid
'' Sans Souoi.

Syftet med behandliugen vid anstalten angifves vara att stärka kropp
och själ, att ingjuta nytt lefnadsmod och hopp, att afvänja kroppen från
spritdrycker och väcka leda vid dem. Minsta tid, för hvilken patient
mottages, är 6 månader; helst ser man, att han stannar ett år.

Grunddragen i behandlingen äro: frisk luft, bad och regelbundet arbete,
hvarigenom patienternas kroppskrafter ökas och deras välbefinnande
främjas, samt moralisk inverkan och god lektyr för inverkan på deras vilja.
Vid valet af arbete ger anstalten patienten största möjliga frihet, men
fordrar dock, att patienten hvarje dag, någon tid af dagen, skall enligt
föreståndarens anvisning sysselsätta sig med något arbete utomhus antingen
på vedbacken eller i trädgården och parken.

Eolshäll har utrymme för 21 patienter. Förutom hufvudbyggnaden,
i hvilken sofrummen, anstaltens kök samt föreståndarens bostad äro inrymda,

samt ett annex med sofrum, tinnes vid anstalten eu byggnad, inrymmande bokbinderi-,
snickare-, slöjd- och målareverkstäder samt smedja, äfvensom stalloch
ekonomibyggnader. Yid sjön ligga kallbadhus, varmbadhus med finsk
badstu samt tvätthus. Till anstalten höra 10 tunnland jord, hvaraf cirka
3 tunnland äro odlad trädgård och de öfriga park och skog. I trädgården
finnas växthus med varmvattenledning och ett stort antal drifbänkar. —

A anstalten finnas piano, orgel, tidningar och tidskrifter, bräd- och schackspel
samt bibliotek. Kortspel är förbjudet.

Vid anstalten mottagas endast manliga patienter. Från anstaltens Resultatet.
början till slutet af år 1908 har därifrån utskrifvits 315 personer. Från anstaltens
första tioårsperiod angifvas omkring 50 procent såsom botade, hvarmed
afses, att de »förblifvit absolutister». För åren 1907 och 1908 äro
siffrorna något lägre, nämligen för år 1907 45,7 procent botade och dessutom
14,s procent förbättrade samt för år 1908 36,7 procent botade och
3,s procent förbättrade.

Utskrifning sker efter förloppet af den vid inskrifningen bestämda Utskrifning.
tiden, i fall icke af förekommen anledning öfverenskommelse träffas om
förlängd tid.

Dessutom kan när som helst efter styrelsens beslut den patient uteslutas,
som icke ställer sig anstaltens ordningsregler till efterrättelse eller
på annat sätt orsakar förargelse. Vid sådan uteslutning är patient dock
skyldig gälda full afgift för den vid intagningen öfver en skomna tiden. Samma
regel gäller, då patient, utan af styrelsen såsom giltiga erkända skäl, lämnar
anstalten före den öfverenskomna behandlingstidens slut. Vid utskrifningen
äger patient, om han så önskar, att erhålla eu attest med uppgift om
hans hälsotillstånd och uppförande vid anstalten.

Vårdafgiften är

900 kronor för halfår för enskildt rum och 750 kronorpatientafif
för deladt rum. För ett begränsadt antal patienter kan afgiften nedsättas till ter, stats600
kronor för halfår (och i vissa fall till 450 kronor, hvarmed dock bidr
följer ökad skyldighet att utföra arbeten för anstaltens räkning). Uträknadt
således vårdafgiften i runda tal 5 kronor, 4 kronor och 3

Afgiften erlägges förskottsvis för hälft år. Vid inträdet

för olag ar
kronor 25 öre.

skall hos föreståndaren deponeras eu lämplig summa att användas till
patientens personliga utgifter, såsom postporto, arbetsmaterialier, utfärder,
kläders och skodons lagning, konsultation med annan läkare än anstaltens
in. m.

Såsom patientafgifterna också utmärka, är Eolshäll hufvudsakligen afsedt
för mera bemedlade. Ehuru afgifterna äro så höga, hafva de likväl

ej räckt till att bestrida anstaltens utgifter, hvilket framgår af nedanstående
tabell; statsbidrag och enskilda gåfvor hafva hjälpt till att fylla
bristen.

År	Utgifter	Patient- afgifter	Statsanslag	Anmärkningar
1904	24,203: 03	18,366: 42	6,000: —
1905	31,265: 71	21,054: 72	6,000: —	Gåfvor...... 4,200: —
1906	27,716: 88	22,821: 22	6,000: —	» ...... 3,350: - j » ...... 1,600: —
1907	34,155: 89	26,197: 88	6,000: —	\ Inkomst af 1 trädgården 358: —
1908	26,922: 31	20,511: 82	6,000: —	» 395: 06
1909	31,852: 99	23,352: 99	8,500: —

Statsbidrag erhölls för år 1899 med 2,000 kronor samt under hvardera
af de fyra följande åren med 4,000 kronor, hvarefter det för år 1904
höjdes till 6,000 kronor. Från och med år 1909 har statsbidrag utgått
med 8,500 kronor.

Kuranstalten ] )en tredje i ordningen af våra anstalter, kuranstalten Solvik å Styrsö

Soiif/k, Styrso.. Qgteborgs och Hokus län, började sin verksamhet den 2 april 1908.
Stiftande och j)en gr upprättad af Tästra Sveriges Blåbandsförbund och förvaltningen
organisation.handhafves af en utaf detta förbund utsedd styrelse. Anstaltens föreståndare,
doktor B. Silfverskiöld, är tillika dess läkare. Eu husfader är anställd
för patienternas handledande.

Grunddragen Grunddragen i anstaltens verksamhet angifvas i dess prospekt så1
heten. lunda: anstalten erbjuder sin hjälp åt de män, som önska blifva befriade
från sitt dryckenskapsbegär, därigenom att den fullständigt afvänjer dem
från bruket af alkoholhaltiga drycker samt medels stärkande af deras
försvagade kroppskrafter och lämplig vård söker återföra dem till hälsa,
äfvensom höja deras sedliga kraft. Genom god, kraftigt närande och
lättsmält föda, genom ordning och efter de sjukas kroppskrafter och
anlag afpassadt arbete samt genom ständigt öfvervakande af läkare
söker anstalten att gynnsamt påverka de sjunkna kroppskrafterna. Genom
dagligt bruk af Guds ord, genom exempel och goda föredömen
skall anstalten beflita sig om att söka förädla och förbättra den sedliga
viljan. De inträdessökande få i allmänhet ej vara allt för mycket
kroppsligt försvagade, och då anstalten afser att vara en verklig kuranstalt,
som önskar kunna återlämna sina skyddslingar såsom friska och

dugliga medborgare, mottagas iuga obotliga fall. Fallandesot och sinnessjukdomar
utesluta upptagning.

Ansökning om inträde, åtföljd af frej dbetyg och fullständigt läkarutlåtande,
insändes till föreståndaren. Hvarje kur är beräknad till ett år;
ingen mottages under kortare tid än 9 månader.

Anstalten kan för närvarande mottaga IT patienter; med anlitande
af tillgängligt utrymme kan plats dock beredas för 21 patienter. Patienterna
sysselsättas dels inomhus, dels å särskilda verkstäder, dels i trädgården, på
åkern och bland husdjuren. Ett flitigt och samvetsgrant arbete fordras,
men för ordentligt arbete lämnas skälig ersättning, som utbetalas efter
utskrifningen. Kortspel och tobaksrökning få ej förekomma, men för patienternas
sysselsättande på deras lediga stunder har man sörjt genom gemensamma
samkväm, tillfälle till läsning o. s. v.

Vårdafgiften utgör 1 krona 50 öre—2 kronor 50 öre om dagen och
erlägges för 6 månader i förskott; dock mottagas äfven fripatienter. Skulle
patient uppföra sig opassande, upprepade gånger bryta mot anstaltens ordningsregler,
förtära alkoholhaltiga drycker inom eller utom anstalten, eller
utan lof aflägsna sig därifrån, kan han af föreståndaren skiljas från anstalten
utan rätt till återbekommande af erlagd afgift eller till utbekommande
af hos anstalten innestående, genom arbete förvärfvade penningar.

Under tiden från anstaltens öppnande till slutet af år 1909 hade a Resultatet.
densamma mottagits 38 patienter. Af dessa hade 28 utskrifvits, hvadan
i slutet af nämnda år endast 10 voro kvar. Kurresultatet för dessa 28
angifves vara: 4 hade ännu ett år efter utskrifningen och 11 efter ett
hälft års vistelse utom anstalten iakttagit total afhållsamket, medan 10
återfallit, en del dock ej i högre grad än att de fortfarande skötte sina
göromål oklanderligt; om tre saknades uppgift. Antalet botade skulle alltså
uppgå till 53,6 procent.

Af• de under år 1909 å anstalten vårdade 29 patienterna erlade 12Ekonomi, pabetalning
med tillsammans 5,175 kronor, medan 17 vårdades kostnadsfritt, statsbidrag.’
De erlagda afgifterna hafva ej på långt när räckt till betäckande af
utgifterna, som uppgått till 13,744 kronor 37 öre eller c:a 2 kronor
40 öre för underhållsdag. För så väl 1909 som 1910 har beviljats statsbidrag
med 5,000 kronor för hvardera året. Därvid har uppställts som
villkor, att för det beviljade understödet endast obemedlade patienter,
utan afseende på hemort inom riket, mottogos vid anstalten. Den trots
statsbidraget stora balansen för år 1909 har delvis täckts med gåfvomedel
af enskild person till belopp af 2,181 kronor 21 öre. För år 1911

har af riksdagen beviljats förhöjdt anslag med 7,000 kronor, hvarjämte erhållits
ett statsanslag af 3,000 kronor för inköp af mera mark för anstaltens
behof. För åtnjutande af detta senare anslag har föreskrifvits,
att styrelsen skall aflämna skriftlig förbindelse att icke utan Kungi. Maj:ts
särskilda medgifvande i framtiden använda anstalten till annat än det därmed
afsedda ändamålet. Såsom villkor för det årliga statsbidraget gäller här,
hvad som för öfrigt föreskrifvits för samtliga alkoholistanstalter, att vården
öfvervakas af legitimerad läkare samt att eu till Ivungl. medicinalstyrelsen
ställd berättelse med årsredogörelse för anstaltens verksamhet af anstaltens
styrelse och läkare före mars månad nästföljande år aflämnas till förste provinsialläkaren
i länet. Anstalten står under tillsyn och kontroll af landshöfdingen
i Göteborgs och Bohus län eller, om han anser sig därtill förhindrad,
af eu utaf Ivungl. Maj:ts befallningshafvande i länet förordnad
inspektor.

vårdhemme J januari 1909 började det af Svenska diakonsällskapet å dess egen Berskönda°ra

dom Störa Sköndal inom Brännkyrka socken af Stockholms län upprättade
stiftande, vårdhemmet Berga sin verksamhet. Hemmet har till ändamål att åt såändamdl
och dana män ur kroppsarbetarnas klass, som lida af följderna af kroniskt alkofm
vältning. ]10lmissbruk, bereda tillfälle till återfående af andlig och kroppslig hälsa.

Endast sådana män, om hvilka förhoppning tinnes, att de kunna till sin
hälsa återställas, vinna inträde; personer, som tydligen äro obotliga, samt
sådana, som samtidigt lida af sinnessjukdom eller smittosam sjukdom, mottagas
ej.

Anstaltens förvaltning handhafves af nämnda sällskaps styrelse. För
den närmaste tillsynen och handledningen af patienterna tinnes en af styrelsen
antagen föreståndare, husfader; dennes hustru är anstaltens husmoder.
Anstaltens läkare, doktor Carl Sebardt, som är bosatt i Stockholm,
aflägger besök vid anstalten minst en gång i veckan. Om ansökning för
intagande i anstalten gäller detsamma som för de öfriga anstalterna.
Grunddragen ])e grundsatser med afseende å patienternas vård, som tillämpas å
* Vheten.m anstalten, angifvas i dess prospekt sålunda: Sund påverkan i kristlig
anda för stärkande och förädlande af patienternas vilja och sedliga kraft;
fullständig afhållsamhet från alkoholhaltiga drycker; regelbunden badbehandling
enligt läkarens föreskrift; flitigt arbete, helst ute i fria luften
och så vidt möjligt individuellt lämpadt efter hvarje patients krafter och
arbetsinsikter; regelbundet öfver vakande af patienternas hälsotillstånd af
anstaltens läkare, samt tillräckligt långvarig vistelse å anstalten. För närvarande
fordras förbindelse att stanna ett år.

Öl

Lifvet inom liemmet förflyter i hufvudsak på följande sätt: Tidigt
på morgonen stiga patienterna npp, hvarefter de bädda sina sängar, städa
rummen m. in. Sedan eu första frukost intagits, följer en kort morgonbön.
Med undantag af de vanliga måltidstimmarna ägnas sedan dagen åt
arbete, hvilket utföres antingen utomhus i trädgården, på åkern eller
annorstädes, eller ock inomhus i hemmets verkstäder. För att uppmuntra
arbetsfliten erhålla patienterna, om de visa sig förtjänta däraf, s. k. flitpenningar.
* På aftonen efter slutadt arbete samlas patienterna till samqväm
i dagrummet, där de få sysselsätta sig med skrifning, läsning,
oskyldiga sällskapsspel in. in.; kortspel eller spel om penningar eller
penningars värde får ej förekomma. Tobaksbruk i måttlig grad är tillåtet,
men rökning får ej ske annat än å platser, som anvisas af husfadern.
Efter kvällsvarden förrättas en kort aftonbön, hvarefter patienterna gå till
hvila och ljusen släckas på bestämd tid. Dessutom upptager dagordningen
2 gånger i veckan bad, fristående gymnastik in. in.

De patienter, som intagas å hemmet, äro skyldiga att noggrant
ställa sig dess ordningsföreskrifter fill efterrättelse. Skulle en patient
upprepade gånger bryta mot ordningsreglerna, kan han omedelbart skiljas
från anstalten, och han är då ej berättigad att återbekomma någon del
af redan erlagd afgift eller utfå några flitpenningar. **

Anstalten rymmer 22 patienter. Under år 1909 vårdades där 16 patienter.
Af dessa måste 2 skiljas från hemmet för uraktlåtenhet att ställa
sig dess föreskrifter till efterrättelse, hvarjämte 3 lämnade anstalten efter
endast 3 till 4 månaders tid. I mars 1910 hade 6 fullbordat sin 1-åriga
kur, alla utom en med godt hopp om återvunnen hälsa.

Anstalten är inrymd i eu för ändamålet särskildt uppförd byggnad.
Den närmare anordningen framgår af de å sid. 220—225 intagna ritningar
jämte beskrifning.

Ilemmets byggnader hafva i uppförande kostat omkring 56,000 kronor.
Till dessa samt till uppförande af uthus och anskaffande af inventarier
och verktyg har staten bidragit med 24,450 kronor. Det öfriga
har hopbragts genom insamlingar.

Ur anstaltens förslag till stat för år 1910 må här intagas följande:
Utgifter: vivre till 20 patienter, 2 vårdare och 2 tjänarinnor efter 80 öre
för dag 7,008 kronor samt till husfader med hustru, tre barn och en
tjänarinna 1,476 kronor; löner 2,200 kronor, flitpenningar till skydds •

F. n. högst 2 kronor i månaden; det har dock föreslagits att höja dem.

** Hemmets ordningsregler och dagordning finnas aftryckta å sid. 226—228.

Resultatet.

Ekonomi,

patient afgifter,

statsbidrag.

Strängnäs
stifts alkoholisthem
vid
Hämd.

lingarna 480 kronor samt öfriga utgifter, hufvudsakligen driftkostnader,
4,136 kronor, tillsammans 15,300 kronor. Såsom inkomster under året
har beräknats inflyta, i vårdafgifter 5,000 kronor och af patienternas arbete
1,650 kronor eller tillsammans 6,650 kronor, hvartill skulle komma statsbidrag.

För verksamhetens bedrifvande under år 1910 har anstalten erhållit
statsbidrag med 8,650 kronor. År 1909 hade sådant utgått med 6,000
kronor. För statsbidragets åtnjutande har Kungl. Maj:t stadgat följande
villkor: att anstalten uteslutande användes såsom sjukhem för manliga alkoholister
ur arbetsklassen; att vårdafgiften för patienterna icke sättes högre
än till 250 kronor om året; att vid anstalten icke flera än 22 patienter
samtidigt mottagas, så länge anstalten ej har större utrymme än för närvarande;
att anstaltens förvaltning handhafves af Svenska diakonsällskapets
styrelse, som antager föreståndare för anstalten; att anstalten står
under tillsyn och kontroll af landshöfdingen i Stockholms län eller, om
lian anser sig därtill förhindrad, af en utaf Kungl. Maj tis befallningshafvande
i länet förordnad inspektor; att de i anstalten intagna sjukas vård
öfvervakas af legitimerad läkare; samt att till Kungl. medicinalstyrelsen
ställd berättelse med redogörelse för anstaltens verksamhet under året före
utgången af mars månad nästföljande år af anstaltens styrelse och läkare
aflämnas till förste provinsialläkaren i länet.

Under anläggning är för närvarande Strängnäs stifts alkoholisthem vid
Härnö i Södermanlands län. För ändamålet har bildats eu särskild stiftelse,
och något öfver 20,000 kronor hafva hopsamlats till anläggningen,
li varjämte aftal träffats om öfvertagande af arrenderätten till kronoegendomen
Härnö, bestående af 30 hektar åker och 8 hektar äng samt
eu större trädgård jämte nödiga byggnader. Anstalten är afsedd att till
eu början inrymma 15 patienter. 1910 års riksdag har i anledning af
Kungl. Majtis proposition beviljat 17,000 kronor till arrenderättens öfvertagande
och 5,000 kronor för verksamhetens bedrifvande under år 1911.

Stadgar för stiftelsen (sid. 217) hafva fastställts af Kungl. Majtis befallningshafvande
i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Örebro och
Västmanlands län i gemensam resolution den 28 december 1908.

Bland stadgarnas bestämmelser må bär anföras. Hemmets ändamål
är att återupprätta mindre bemedlade manliga alkoholister från Strängnäs
stift. Verksamheten vid hemmet skall bestå i religiöst sedlig uppfostran
af patienterna samt deras afhållande från allt bruk af rusdrycker och
sysselsättande med regelbundet arbete, afpassadt efter omständigheterna.

Hemmets förvaltning handhafves af en styrelse med fem ledamöter,
af Indika två utses af stiftsstyrelsen i Strängnäs stift samt tre af
Kungl. Maj ds befallningshafvande i det län, inom hvilket hemmet är
beläget, alla valda för fyra år. Styrelsen har att antaga all personal
samt att besluta om intagande och utskrifvande af patienterna utom i
de fall, där styrelsen lämnat åt föreståndare och läkare att besluta därom.
Förvaltningen granskas af två revisorer, hvartill de nämnda båda myndigheterna
utse hvardera eu. Skulle af en eller annan anledning hemmets
verksamhet upphöra, tillfalla dess tillgångar något annat ändamål
inom Strängnäs stift, för hvilket diakonverksamhet tages i anspråk; förslag
härom göres af styrelsen samt underställes stiftets styrelse och Kungl.
Maj ds befallningshafvande inom det län, där hemmet är förlagdt. Ändring
af stadgarna kan blott ske genom sammanstämmande beslut af sistnämnda
två myndigheter.

Ett af styrelsen uppgjordt förslag till stat, som bifogats dess ansökan
om statsbidrag, upptager:

Inkomster:

Afgifter för 15 patienter ä 250 kr.

årligen ...............

Arbete af patienter ...
Statsanslag ............

.................. kr. 3,750: —

.................. » 1,000: -

.................. » 5,000: —

Summa kronor 9,750: —

Utgifter:

Vivre: 15 patienter och 2 tjänare ä 85 öre

om dagen .............................. kr. 5,274: 25

Husfader med familj .................. » 1,000: — 6,274: 25

Läkare ................................

2 tjänarinnor .......................

Flitpenningar ä 2 kr. för månad för

kr	750: —
»	300: —
»	300: —
»	400: —
L »	360: —

2,110:

Öfriga utgifter: Yed och lyse ..................... kr. 500: —

Medicin ........................... » 100: —

Brandförsäkring .................. » 100:—-

Telefon ........................... » 50: —

Arbetsmaterial........... » 200: —

Oförutsedda utgifter ............ » 415: 75

Summa kronor

1,365: 75
9,750: —

Beträffande de påräknade inkomsterna förklarade sig styrelsen ej hafva
vågat upptaga någon annan vinst af fastigheten än patienternas arbetsprodukt.
Något bidrag från kommunerna torde enligt styrelsens uppfattning
knappast kunna antagas komma att inflyta, då kommunerna nog i regel
blefve nödsakade att utgifva eu större eller mindre del af patientafgiften
på grund däraf, att vederbörande själfva i allmänhet ej torde vara
i stånd att erlägga densamma, ehuru den satts så lågt som till 250 kronor
om året.

kTonie^vid Till anstalter af ifrågavarande slag torde också böra räknas den af
Flöda. Sällskapet för kristligt-social nykterhetsverksamhet år 1908 igångsatta
jordbrukskolonhn vid Flöda i Yemdalens socken, Jämtlands län. Koloatt
mottaga af rusdrycksmissbruk nedbrutna existenser i
förnämligast har man haft tanken riktad på lösdrifvare
fångar, hvilkas brott haft sin grund i dryckenskap, och
därför också till skydds- och fångvårdsföreningar med

nien är afsedd
allmänhet, men
och på frigifna
man vänder sig
framställning om

personers ditsändande. Afgiften för skyddsling är 250

kronor om året. I planen för verksamheten ingår, att kolonisten efter några
års vistelse skall beredas eget hem å koloniens mark. Yerksamheten synes
hittills endast hafva drifvits i mindre skala, men utvidgningar pågå.

Öppnade, Bh alkokolistanstalt, »Hemmet Toranäs» vid Nässjö (stiftare friherre J.

men åter ned- T -i0 J v . . .

lagda hem. Hermelin) öppnades pa nyaret 1902, men stängdes åt brist pa patienter
redan den 1 augusti samma år. Under tiden hade hemmet 2 patienter,
af Indika den ene botades och den andre aflägsnades på grund af sinnessjukdom.
Ett par patienter anmäldes, men kommo ej. Bland bestämmelserna
för verksamheten må särskildt framhållas, att vårdafgifterna utgingo
efter en fallande skala, eu anordning, som äfven tinnes vid några anstalter
i Tyskland och som anses vara ett verksamt medel att förhindra, att
kuren af bry tes för tidigt.

Under år 1902 öppnades ytterligare ett alkoholisthem, Dalarnas alko -

holisthem vid Hedemora (doktor H. Selldén). Till i december 1902 både
ingen patient kommit, och hemmet stängdes därför.

Det torde dessutom finnas ett eller annat liem för alkoholister af rent
enskild natur; bland dessa må här nämnas: »Abstinens-sanatoriet Kullastrand»
vid Knifsta, afsedt för kvinnliga alkoholister ur den bildade klassen,
i sin nuvarande form öppnadt år 1904. Enligt en från hemmet i maj
1909 lämnad uppgift tinnes plats för 5 patienter och hade sedan sanatoriets
början 9 varit intagna; af dessa hade 7 utskrifvits, däraf 6 såsom
förbättrade. Intagning sker efter i hufvudsak samma regler som vid de
öfriga anstalterna; patienterna förbinda sig att stanna minst 6 månader.
Yårdafgiften är 150 kronor i månaden.

Hem för
kvinnliga
alkoholister.

Gällande

lagar.

England.

Schweiz.

Norge.

V. Gällande lagar om tvångsbehandling af alkoholister och
sträfvanden för en sådan lagstiftning.*

Det land i Europa, där lagstiftningen på detta område tidigast ingripit,
är England. Genom den ännu gällande lagen om vanedrinkare, »Habituell
Drunkar ds Ad» af år 1879, regleras upprättandet af enskilda drinkarhem,
retreats, samt bestämmes, att vanedrinkare, som under vissa former
frivilligt ingått i ett sådant hem, sedan kan mot sin vilja kvarhållas där.
Genom en ny drinkarlag, »Inebriates Ad» af år 1898, infördes bestämmelser,
på grund af kvilka vanedrinkare, som begått brott och fylleriförseelser,
kunna mot sin vilja intagas å för dem afsedda förbättringsanstalter, reformatories.
De nämnda lagarna gälla äfven i Skottland och Irland. Såväl
i England som i Skottland föreligga från de senare åren (1908 och 1909)
kommittébetänkanden, i hvilka föreslås att utvidga lagarnas verksamhetsområden
och införa en del ändringar för att underlätta tillämpningen.

Vidare hafva vissa af de schweiziska kantonerna lagar om behandling
af vanedrinkare. I kantonen S:t Gallen linnes sedan år 1891 en lag
om vård af alkoholister, »Gesetz betreffend die Yersorgung von Gewohnheitstrinkern».
Kantonen Basel-stadt har en lag med samma titel utfärdad
under år 1901 och kantonen Thurgau eu under år 1909 utfärdad lag med
ungefär samma benämning. Slutligen linnes eu alkoholistlag »loi sur l’internement
des aleooliques» för kantonen Tand, utfärdad år 1906.

Den norska lagstiftningen innehåller åtskilliga stadganden, som lämna
möjlighet öppen för en tvångsinternering af alkoholister. Bestämmelser
därom hafva meddelats dels i »Lov om Umvndiggjorelse» af år 1898, dels

*) En utförligare redogörelse för den utländska lagstiftningen åtföljer som bilaga detta
betänkande.

i »Lov om Losgjsengeri, Betleri og Dnikkenskab» af den 31 maj 1900
samt dels i 1902 års strafflag.

I Holland ock Italien innehålla strafflagarna föreskrifter om inter- Holland.
nering i specialanstalter af alkoholister, som begått brott. italien.

Ehuru man i de öfriga europeiska länderna ej har några gällande lagar Lagförslag.
på detta område, har dock frågan om införande af bestämmelser rörande
tvångsinternering sedan länge stått på dagordningen. Sålunda framlades år
1H95 i Österrike ett regeringsförslag till lag om upprättande af allmänna an- Österrike.
slåtter för behandling af vanedrinkare, hvilket förslag emellertid icke blef
föremål för behandling. Förslaget har sedan i något ändrad form upptagits i
riksdagen af enskilda motionärer såväl år 1901 som år 1907, men frågan har
ännu ej nått sin lösning. 1 ett regeringsförslag till 1909 års riksdag om
ordnande af handeln med rusdrycker in. in. framhåller regeringen, att- förarbeten
pågå för en lag om inrättande af alkoholistanstalter. — I Dan- Danmark.
mark framlades vid riksdagen 1909—1910 för tredje gången ett regeringsförslag
till »Lov om Drankere in. in.», grundadt på ett af »Kommissionen
til Overvejelse av Förän stal tninger til Aedruelighedens Fremme»
i juli 1907 afgifvet betänkande. Förslaget, som vid föregående riksdagar
ej hann behandlas, antogs under år 1910 med vissa ändringar af folketinget-,
men i anledning af riksdagens upplösning hann lagtinget ej slutbehandla
frågan. Vid den på hösten 1910 sammanträdande riksdagen
har förslaget ånyo framlagts. — ^ idare torde här böra omnämnas, att
utkasten till nya strafflagar för Schweiz och Tyskland upptaga bestäm- Nya straffm
el ser om internering i alkoholistanstalter i vissa fall af alkoholister, som laasf°rsla brott och förseelser.

I en del utomeuropeiska länder finnas lagar rörande tvångsinterne- Lagar i Amering
af alkoholister. Särskild! gäller detta Nordamerikas Förenta staterrika. °f Au''
och Brittiska kolonierna i Australien. sia ten.

Nordamerikas Förenta stater: Särskild! fullständiga lagar, afsedda att
reglera intagandet och verksamheten i af staten upprättade alkoholistanstalter
finnas i Massachusetts (1892, 1909), lova (1906) och Minnesota
(1907). I Nebraska finnas bestämmelser om internering af alkoholister i
en särskild afdelning vid eu statens anstalt för sinnessjuka (lag af år 1905).
Bestämmelser om internering af drinkare i sinnessjukhus eller annat sjukhus
finnas i Pennsylvania (1903, 1907). Staterna New York och Virginia
hafva sedan 1870-talet en del lagbestämmelser rörande intagandet af
drinkare i vissa bestämda anstalter. Virginia har äfven eu nyare lag (1902)
med regler för tvångsinternering i alkoholistanstalter i allmänhet; och

Sträfvanden
i Sveriqe.

lagar i samma anda finnas äfven i Connecticut och Delägare. Här må
ock nämnas, att några stater hafva lagar, stiftade i syfte att bereda anstaltsvård
åt obemedlade alkoholister, som själfva vilja underkasta sig
anstaltsvård, nämligen Maryland, North Dakota (1905), Michigan (1907)
samt Oklahoma (1908).

Af de australiska staterna hafva följande lagar om tvångsinternering,
nämligen New South Wales (1900, 1909), New Zealand (1908, 1909),
Queensland (1896), South Australia (1908), Tasmania (1892) och Victoria
(1904).

Äfven i Sverige har frågan om angelägenheten af en tvångslagstiftning
sedan länge varit uppmärksammad. Vid riksdagen 1889 framlade
medicine doktor E. W. Wretlind ett förslag i frågan, lian framhöll, att
vissa genom dryckenskap förfallna personer kunde dömas till tvångsarbete
enligt lösdrifvarlagen, men att därntöfver funnes många drinkare, som
vore icke blott till plåga utan äfven till våda — om icke för allmän säkerhet,
ordning och sedlighet — åtminstone för sin familjs säkerhet, ordning
och sedlighet. lian föreslog därför, att lagstiftningen måtte kompletteras
i det hänseendet, att alkoholister, som vore odugliga att draga försorg om
sig och de sina eller genom opålitlighet, elakhet och vildsinthet vore till
fara för sig själfva eller andra, måtte genom domstols utslag efter legitimerad
läkares hörande kunna för viss tid, högst ett år, dömas till intagning
i anstalt, afsedd för drinkares behandling och stående under offentlig
kontroll. Efter hemställan af lagutskottet afslogs motionen i båda kamrarna.
En annan af samme motionär gjord framställning om ett anslag af 100,000
kronor för att i mån af behof anordna offentliga eller understödja enskilda
asyler, hvilka hade till syfte drinkares återupprättelse till normal kropps- och
själsbeskaffenhet, blef ej heller bifallen; Riksdagen medgaf emellertid, att
anslag för understöd åt enskilda asyler finge utgå ur ett samtidigt till Kung!
Maj:ts förfogande till nykterhetens främjande ställdt belopp af 2o,000 kronor.
— År 1896 väcktes inom riksdagens andra kammare en motion,
hvari begärdes utredning »i hvad mån alkoholismen kan betraktas såsom
en sjukdom samt hvad som i sådant fall kan och bör från statens sida
göras för att bereda alkoholister nödig vård». Det utskott, som behandlade
frågan, hemställde om en utredning, men dess hemställan afslogs.

Med en motion vid riksdagen 1903 bragtes frågan om tvångsinternering
af alkoholister åter på tal. Denna motion var undertecknad af
ledamöterna af andra kammaren C. Wallis, J. G. Pettersson i Södertälje
och E. Beckman samt försedd med instämmanden af ej mindre

än 31 af kammarens ledamöter. I motionen erinrades om de faror, som
hotade från drinkarnes sida, och de goda resultat, som en behandling af
dem å särskilda kuranstalter haft att uppvisa. Det framhölls, att dåmera
äfven i vårt land uppstått alkoholist-kuranstalter, men att ett par af dem
fått stå obegagnade af brist på patienter. Om anledningarna till den ringa
användningen anfördes: »Hvad som afhållit de flesta alkoholister från att
begagna sig af den erbjudna möjligheten till sjukvård, har icke så mycket
varit de sjukas brist på medel att betala kurafgiften, som deras brist på
insikt om sin sjukdom och däraf följande brist på vilja att underkasta sig
något slags behandling därför. Det betraktas af de sakkunnige rent af
som ett af alkoholismens symtom, att de som lida däraf merendels sakna
insikt om sitt verkliga tillstånd och hängifva sig åt hvarjehanda falska
föreställningar om den rätta orsaken till sina krämpor. Vid sådant förhållande
kommer man ej långt med upprättande af aldrig så många och
aldrig så väl inrättade kuranstalter, om ej möjlighet beredes för alkoholisternas
anhöriga att få de sjuka internerade äfven mot deras vilja, såsom
lagen nu medgifver i fråga om sinnessjuka. En lag, som under fastställande
af erforderliga försiktighetsmått mot missbruk beredde sådan möjlighet,
skulle Uppenbarligen utgöra en åtgärd, ej blott af klok själfbevarelse
från samhällets sida, utan också af verklig barmhärtighet mot drinkarne
själfva och deras anhöriga».

Efter ett omnämnande af grundtankarna i vissa utländska lagar
samt ett bemötande af de invändningar, som plägade anföras mot farorna af
en sådan lagstiftning, föreslogs, att riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville efter verkställd utredning för riksdagen
framlägga förslag till lag i syfte att, under iakttagande af erforderliga
försiktighetsmått mot missbruk, möjliggöra internering af alkoholister
äfven mot deras vilja å för dem afsedda kuranstalter.

Lagutskottet erkände det i hög grad behjärtans''värda i framställningen,
men erinrade om, att hvad motionärerna ifrågasatt var en nyhet i val'' lagstiftning
och att med afseende å frågan många omständigheter vore att
taga i betraktande. Med hänsyn till frågans stora vikt ansåg utskottet
det emellertid i hög grad önskligt, att en utredning i ämnet kunde komma
till stånd, och hemställde därför, att riksdagen måtte i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida
och i hvad mån föreskrifter skulle kunna meddelas i fråga om internering
af alkoholister äfven mot deras vilja i för dem afsedda kuranstalter

samt, i fall utredningen därtill gåfve anledning, framlägga förslag till lagstiftning
i ämnet.

I andra kammaren bifölls utskottets hemställan utan votering, efter
ett anförande af en af motionärerna, men i första kammaren afslogs densamma
efter en längre diskussion. Den sålunda fallna frågan togs ej upp
vid 1904 års riksdag, men ett härmed sammanhängande spörsmål, om
anskaffande af en kuranstalt för obemedlade alkoholister, framfördes motionsvis
i andra kammaren; dess tillfälliga utskott afstyrkte framställningen,
bland annat med hänvisning därtill, att sådana anstalter skulle komma att
stå obesatta, om man ej först hade en lag om tvångsinternering, och kammaren
biföll utskottets hemställan. Vid riksdagen 1905 upptogo herrar
Wallis, Pettersson och Beckman sin framställning från 1903 med ändring
af sitt slutyrkande i öfverensstämmelse med lagutskottets ofvan nämnda
skrifvelseförslag. Lagutskottet hemställde om bifall till motionen och andra
kammaren godkände denna hemställan, men första kammaren afslog den.
Detsamma upprepades vid riksdagen 1906, men då motionärerna år 1907
återkommo med sin framställning med ett ökadt antal instämmanden, och
frågan motionsvis framfördes äfven i första kammaren, bifölls framställningen
äfven där. — Bland de skäl, som anfördes vid riksdagen 1907 till
stöd för en sådan lagstiftning, må här nämnas, att den i oktober 1906
i Stockholm samlade kongressen för fattigvård och välgörenhet uttalat sig
till förmån för tvångsinternering af sådana familjeförsörjare, hvilka på
grund af alkoholism försumma sin försörjningsplikt.

Riksdagens skrifvelse, dagtecknad den 27 februari 1907, remitterades
af Kungl. Maj:t till öfverståthållarämbetet och Kungl. Maj:ts samtliga
befallningshafvande för yttrande. I allmänhet hafva dessa myndigheter
icke haft något att invända mot en tvångsinternering af alkoholister, ehuruväl
flera af dem med styrka framhållit nödvändigheten af en begränsning.
Endast öfverståthållarämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Malmöhus län uttala några starkare betänkligheter. Öfverståthållarämbetet
gör detta mera ur synpunkten af svårigheten att anordna lagstiftningen
på ett sätt, som på samma gång tryggar den enskildes frihet och
gagnar det allmänna. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län
anser, att man företrädesvis bör anlita allmänna åtgärder, och uttalar tvifvelsmål
om några resultat med hänsyn till alkoholistens förbättring stå att
vinna genom behandling, som följer efter tvångsinternering.

VI. Bör en tvångsbehandling af alkoholister införas?

mot

De anmärkningar, som både hos oss
en lagstiftning om tvångsbehandling

och annorstädes framkommit Behöfva och

n i i • j i n -i -i • kostnadssynai
alkoholister, halva delvis punkten.

gått ut på, att samhället med genomförande af en sådan skulle ådragas
alltför stora kostnader, samt att viktigare önskemål på flera andra områden
i första hand borde tillgodoses. Kommittén skall längre fram återkomma
till kostnadsfrågan, och vill här allenast hänvisa till den af kommittén
ofvan lämnade redogörelsen för de nuvarande förhållandena, hvilken
torde utvisa, att hittills vidtagna åtgärder på detta område ej varit tillfyllest
och att behofvet af ingripande är mycket trängande.

Det har äfven framhållits, att tvångsbehandling ej skulle leda till alkoholistens
botande, utan rent af verka skadligt genom att ytterligare nedsätta
hans redan förut slappnade själfkänsla. Grunden för eu tvångslagstiftning
är visserligen, såsom längre fram vidare skall utvecklas, icke blott
individens botande eller förbättring, utan äfven statens intresse att ingripa
mot individer, som i ett eller annat afseende inverka skadligt i samhället.
Men om anmärkningen vore riktig, skulle därmed tvångslagstiftningen
förlora en stor del af sitt ändamål och af det intresse, som drifvit frågan
framåt; och kommittén vill därför belysa denna sidan af saken något

Kan tvångninternering

leda till förbättring
?

närmare.

Till eu början vill kommittén då hänvisa till ett uttalande, som gjorts
af läkaren vid kuranstalten Sans Souci i anstaltens årsberättelse för 1906:

»I början af vår verksamhet vid Sans Souci uppställde vi visserligen
icke som en fordran, men framhöllo dock som ett önskemål, att inträdessökande
skulle helt frivilligt och utan alla tvångspåverkningar anmäla sig
till behandling.

Yi ansågo oss nämligen därigenom kunna tillföra anstalten ett mera
behandlingsbart klientel, då vi ju i viss mån kunde förutsätta, att patienter,
som afgifvit en dylik själfdeklaration icke voro i saknad af all sjukdomsinsikt
och ännu ägde kvar det mått af energi och den känsla af moraliskt

ansvar, som utgöra så viktiga betingelser för ernåendet af ett gynnsamt
behandlingsresultat.

Erfarenheten besannade äfven i månget fall denna vår uppfattning.
Ett icke ringa antal af dessa våra mindre svårt angripna patienter blefvo
nämligen snart återställda och höllo sig fortfarande uppe. Och tvifvelsutan
skulle åtskilliga af dem ha kunnat komma till rätta äfven under andra förhållanden
utan anstaltens medverkan. Så t. ex. om de blifvit omhändertagna
af eu väl organiserad nykterhetsförening eller fått eu ledning, som fallit
mer inom gränserna för det teologiska verkningsområdet.

Antalet inträdessökande af denna typ blef emellertid långt ifrån det
öfvervägande. De fall, som erbjudits oss till behandling, ha oftast varit
representanter af den kroniska alkoholismen i dess mera avancerade stadier,
och bland dem icke minst sådana, hos hvilka de psykiska förmögenheterna
i vissa hänseenden tagit skada, så att intelligensen varit störd,
och patienten saknat förmåga att själf inse och bedöma hela vidden af sin
sorgliga belägenhet. Så t. ex. ha åtskilliga af dem icke ens ansett sig
behöfva någon vård, allra minst på eu anstalt för alkoholister. Benämningen
alkoholist ville de ingalunda vidkännas. Och att de dock till sist
kommit in på anstalten, har icke berott af deras eget fria val. Endast
närståendes intriger och osanna uppgifter eller förmäns bestämda yrkande
har därvid varit det afgörande o. s. v.»

Detta, att anstalten fått sämre material att behandla, än man från
början tänkt sig, torde gälla äfven i fråga om andra alkoholistanstalter
både i Sverige och utlandet. Anstalterna hafva emellertid sökt göra sitt
bästa äfven af dessa fall, och det framhålles, att man äfven i fråga om
dem erhållit gynnsamma resultat. Yanskligheten att från början säkert
afgöra, huruvida bättringsmöjligheter förefinnas eller ej, är så stor, att
anstalterna ej ansett sig böra afvisa äfven svåra fall.

Huruvida någon skillnad i bättringsmöjlighet kan anses föreligga mellan
dem, som formelt sedt ingått frivilligt, men i grund och botten varit
utsatta för starkt tryck, samt dem, som genom myndighets förordnande
komma att blifva tvångsinternerade, torde ej vara lätt att afgöra. I årsberättelser
och andra uppgifter från de svenska anstalterna har vid flera
tillfällen betonats angelägenheten af eu tvångsinternering. Ur årsredogörelsen
från Sans Souci för 1906 må här meddelas ytterligare följande af
anstaltens läkare i anslutning till det nyss lämnade citatet gjorda uttalande:

»Det är visserligen sant, att åtskilliga af dessa mer eller mindre svårt
angripna alkoholister komma till rätta igen genom egen nyvaknad kraft eller

genom nykterhetsföreningars omsorger, och att många af dem väckas till
besinning under en tids vistelse vid någon af våra kuranstalter. Men antalet
af dessa återupprättade blifver dock jämförelsevis ringa i förhållande till
den stora mängd, som är i behof af vård. De flesta få därför gå hjälplösa
sin undergång till mötes, för att sluta sin tillvaro som kroppsligt och
själsligt brutna invalider, såvida icke dessförinnan någon interkurrent sjukdom
eller eu olyckshändelse skaffar dem ur världen. Och någon förändring
i detta sorgliga förhållande ha vi knappast att motse, förrän lagstiftningen
här, som i så många andra civiliserade länder, förbarmar sig
Öfver dessa den kroniska alkoholismens offer och stadgar förmynderskap
med samtidig tvångsmässig kuranstaltsbehandling, medan ännu utsikt finnes
till bestående räddning eller till verklig förbättring.»

I årsberättelsen från Eolshäll för år 1909 har dess läkare synnerligen
kraftigt uttalat sig för en tvångslagstiftning. Ledaren för kuranstalten
Solvik har vid insändande af uppgifter till kommittén framhållit den
kännbara brist, som ligger däri, att man ej kan med tvång intaga och kvarhålla
alkoholister.

Erfarenheterna från de schweiziska kantonerna S:t Gallon och Baselstadt
synas hafva talat till förmån för eu tvångslagstiftning, ty efter deras
exempel hafva under de senaste åren ytterligare två kantoner antagit
lagar i ämnet.

I England och Skottland, där man under så pass lång tid haft tillfälle
att pröfva inverkan af tvånget på alkoholisterna, synes man ej hafva
någon tanke på att åter upphöra därmed. Tvärtom har föreslagits att utsträcka
tvångsbehandlingen. De enligt 1879 års lag frivilligt ingående,
Indika kunna mot sin vilja kvarhållas, återhämtas, när de afvika, och man
sv nes ej hafva några särskilda svårigheter med dem. I fråga om sådana
alkoholister, hvilka enligt lagen af år 1898 insatts mot sin vilja, är procenttalet
af botade visserligen ganska lågt; för Skottland uppgifves sålunda
allenast 7 procent varaktigt botade. Men man bör vid bedömandet af
denna siffra ihågkomma, att 1898 års lag endast afser vanedrinkare, som
äro dömda för brott eller upprepade fylleriförseelser. Berättelsen rörande de
engelska anstalternas verksamhet för år 1908 innehåller följande uppgifter
rörande de drinkare, som enligt 1898 års lag blifvit omhändertagna. Under
åren 1900—1908 hade utaf samtliga omhändertagna ett antal af 670 frigifvits
villkorligt och bland dem hade 63 procent uppfyllt villkoren för frigifningen
och alltså ej behöft återtagas till anstalten. Utaf 407, som under
tiden den 11 mars 1903 till den 12 november 1908 vid frigifning öfver 10 -

Faran färden
enskildes
frihet.

Allmännare
åtgärder
att föredraga
f

Lagens indirekta
verkningar.

lämnats till en förening för frigifnas vård, utan särskildt urval af goda
fall, kade 20 procent uppfört sig väl. En annan förening, som kar till
uppgift att förebygga grymket mot kärn, ock, när sådan förekommit, gör
anmälan om fallet, så att de brottsliga på grund däraf blifva lagförda
ock, om de äro alkoholister, sända till drinkaranstalt, följer sina fall äfven
efter frigifningen; utaf 133 sådana fall, som sändes till anstalt under eu
tvåårsperiod, kade ännu efter ett års vistelse i friheten 44 procent förhållit
sig väl.

Ilen framställda anmärkningen torde alltså böra besvaras därmed, att
utsikter till botande ock förbättring kunna förefinnas äfven vid mycket
svåra fall af alkoholism. Sämst ställer sig saken beträffande eu del psykiskt
undermåliga individer, Indika så länge de äro i anstalten kunna
sköta sig bra, men i friheten snart åter hemfalla åt dryckenskap. Att
någon skulle rent af taga skada af tvångsinterneringen, förefaller otroligt.

En annan hufvudanmärkning, som framställts mot krafvet på eu
tvångslagstiftning mot alkoholister, är, att en sådan skulle medföra fara
för den enskildes frihet. Yid all lagstiftning, där påföljden för eu handling
är en inskränkning i friheten, kan naturligen föreligga eu fara
för missbruk, och denna fara kan sägas förefinnas i högre grad, när
det gäller en förebyggande lagstiftning, där man ej alltid kan så noga
beskrifva arten af den handling, mot hvilken skall inskridas. Det gäller
alltså att ej utsträcka lagens omfattning utöfver hvad som anses oundgängligen
erforderligt samt att skapa sådana former för proceduren, att
däri ligger en garanti för missbruk. Uti förevarande fall torde särskildt
böra betonas, att man ej har skäl att vara allt för efterlåten mot alkoholisten,
enär hans eget uppträdande ofta utgör ett starkt intrång a
andra personers handlingsfrihet. Dessutom bör ock betänkas, att man
sträfvar att genom den behandling, som man tillärnar honom, gifva
honom förutsättningar för ett bättre och lyckligare lif.

Hvad beträffar den stundom framställda anmärkningen, att åtgärder
af mera allmän natur äro att föredraga framför en tvångsinternering, torde
kommittén genom sin behandling af ämnet hafva ådagalagt, att den också
för sin del tillägger dessa åtgärder stor betydelse och anser, att de för
ingen del böra försummas. Men i vissa fall skola inga andra medel än
tvångsinternering kunna uträtta något, och en sådan kräfves därför såsom
ett nödvändigt led i åtgärderna mot alkoholmissbruket.

Betydelsen af eu lagstiftning om tvångsinternering är för öfrigt till
en stor del indirekt, i det man väntar sig att genom blotta möjligheten af

eu tvångsinternering eu del alkoholister skola drif vas att anlita andra
åtgärder, däribland äfven frivilligt ingående på en alkoholistanstalt. Man
har så mycket större anledning att förutsätta detta, som man baner
att inträdet i de betiutliga anstalterna i stor utsträckning är att tillskrifva
kraftiga påtryckningar från alkoholisten närstående personer.
Lagens tvång och hotet om dess .anlitande bör utöfva en ännu kraftigare
verkan. Erfarenheterna från de schweiziska kantonerna S:t Gallen
och Basel-stadt bekräfta också detta; och man förklarar där, att lagens
indirekta verkan är den viktigaste. Det torde också kunna antagas, att
blotta befintligheten af en lag, däri samhället stämplar alkoholmissbruket
såsom en samhällsfara och tillgriper så starka medel för farans afvärjande,
skall bidraga till att i allmänhet framkalla en reaktion mot alkoholmissbruket.

VII. Olika sätt för anordnande af en tvångslagstiftning.

De ofvannämnda utländska lagarna ock lagförslagen kafva på olika
vägar sökt lösa spörsmålet om anordnande af en tvångslagstiftning.

A. Kvavhållande med tran// af den, som frivilligt ingått a anstalt.

Utländsk lag- pii af dessa vägar ock den, som ligger den frivilliga anstaltsbehandstiftning.
j-ngen närmast, är, att man föreskrifver vissa former för det frivilliga ingåendet
på anstalterna, k vilka man ställer under en viss kontroll, samt stadgar.
att den alkoliolist, som under dessa former ingått på en under kontroll
stående anstalt, kan kvarkållas därstädes äfven mot sin vilja under
en bestämd tid.

England. Den engelska Habitual Dr linhår ds Ad af år 1879 k vilar på en så dan

princip. Genom denna lag fastslås de regler, som skola gälla för
upprättande af enskilda alkoholistkem, retreats, om nämligen innehafvare!!
vill komma i åtnjutande af rättigheten att kvarkålla en alkoholist mot
hans vilja. Tillstånd skall sökas hos en lokal myndighet ock hemmet
skall stå under kontroll af statens inspektör, hvarjämte en statens myndighet
har att gifva de närmare reglerna för hemmets verksamhet.
Ingåendet å ett sådant hem förutsätter en skriftlig ansökning från alkoholisten,
affattad i viss föreskrifven form; i ansökningen skall han uppgifva,
huru länge lian ämnar stanna i hemmet. Två personer skola bestyrka,
att sökanden är vanedrinkare, hvarjämte domaren skall intyga
sökandens underskrift å ansökningen, efter att likväl först hafva öfvertygat
sig om, att sökanden är vanedrinkare i den i lagen angifna meningen samt
att han äger kännedom om, hvad ansökningen och det därpå följande intagandet
i ett dylikt hem har för följder för honom. Hafva dessa
former iakttagits och sökanden därpå vunnit inträde i ett sådant hem,

kan kan mot sin vilja kvarhållas där under den i ansökningen af honom
själf medgifva tid, dock ej öfver två år (enligt lagens ursprungliga lydelse
ett år). För att utskrifva patienten före den bestämda tiden behöfver
hemmets föreståndare tillstånd af domaren; efter medgifvande af domaren
kan patienten också få vistas borta från hemmet under kortare tider. —
bestämmelser af liknande innebörd finnas äfven i ett par af de australiska
lagarna (Queensland och New Zealand).

Den norska lagen om »Losgjsengeri, Betleri og Drukkenskab» har, Norge.
jämte föreskrifter om verklig tvångsinternering, äfven stadgande därom, att
åt dryckenskap hemfallen person, som frivilligt ingått på en af konungen
godkänd kuranstalt, kan mot sin vilja kvarhållas å anstalten, om dess
reglemente innehåller bemyndigande därtill. Om vid inträdet bestämts
någon viss tid för vistelsen, skall denna följas, om den ej öfverstiger 2 år;
har någon tid ej bestämts på förhand, kan patienten mot sin vilja kvarhållas
intill ett år.

Enligt det af österrikiska regeringen år 1895 framlagda förslaget till Österrike.
lag om upprättande af offentliga alkoholistanstalter skulle å dessa anstalter
få emottagas jämväl frivilligt inträdande alkoholister. Dock förutsattes därvid,
dels att man hade anledning antaga, att vården å anstalten skulle göra
alkoholisten mera motståndskraftig mot rusdrycksbegäret, dels att anstalten
hade plats för honom. Vidare föreskrefs som villkor, att sökanden inför
domstol afgifvit förklaring, att lian besluta att ingå i anstalten för att blifva
befriad från sin drycken skaps vana. Hade inträde ägt rum i föreskrift en
ordning, skulle för hans skyldighet att kvarstanna gälla samma regler som
för dem, om hvilkas intagande domstol förordnat.

Denna anordning för tvångsbehandling erbjuder helt visst väsentliga Kommitténs
fördelar, främst den att man har att stödja behandlingen på ett samtycke uppfattnmgaf
alkoholisten, äfven om detta samtycke ej alltid är så rent frivilligt.

Man torde dock ej kunna få eu effektiv lagstiftning endast med denna
anordning, ty det stora flertalet af alkoholister, som äro i behof af
vård, skola helt visst ej låta förmå sig till frivilligt inträde, därest man
ej har att stödja sig på det hot, som ligger i en tvångsinterneringslag.
I förening med en dylik kan ett stadgande om kvarhållande med
tvång af den, som ingått frivilligt, dock göra nytta; och det utgör en naturlig
länk i åtgärderna för alkoholistens förbättrande samt har därför upptagits
i förslaget. Kommittén skall i annat sammanhang närmare utveckla
skälen för sitt förslag i denna del (sid. 132).

B. Tvång sinternering efter föregående omyndighetsförklaring.

Lagstiftning
i Tyskland.

Norge.

Förhållandena
i
Sverige.

Bör omyndighetsförklaring
utgöra
förutsättning
för tvdngsinternering
?

I Tyskland kar man ej någon lag om tvångsbekandling af vanedrinkare;
dock erbjuder dess lagstiftning möjligket för en tvångsbekandling,
i det enligt civillagen den kan af domstol förklaras omyndig, som är kemfallen
åt dryckenskap ock på grund däraf icke förmår sköta sina angelägenketer
eller utsätter sig ock sin familj för fara att råka i nöd eller är farlig för
andras säkerket. Har en sådan omyndighetsförklaring skett, hvarom endast
vissa anhöriga ock laga företrädare kunna framställa yrkande, anses förmyndaren
därmed kafva rätt att bestämma om myndlingens intagande i
en anstalt för vård af alkoholister. Flera författare uttala visserligen sina
tvifvelsmål rörande förmyndarens rätt att bestämma om myndlingens tvångsintagning
i alkokolisthem; ett faktum är emellertid, att sådan tvångsbekandling
ägt rum, äfven om det ej skett i så stor skala, som man väntat
ock ansett önskligt.

Hen norska lagen om Umyndiggjorelse af den 28 november 1898 medgifver
omyndighetsförklaring dels af personer, som sakna förmåga att sköta
sig själfva eller sitt gods på grund däraf, att de äro förfallna till dryckenskap
eller omättligt bruk af morfin eller andra berusnings- eller bedöfningsmedel,
dels af dem, kvilka genom dryckenskap bortslösa sin egendom,
så att de själfva eller deras familj råka i nöd eller fara därför uppstår,
om de icke sättas under förmynderskap. År den omyndigförklarade förfallen
till dryckenskap eller till missbruk af morfin eller andra berusningseller
bedöfpingsmedel, kan kan för eu tid af högst ett år insättas i en
af konungen godkänd kuranstalt, om tillgång finnes därtill. Förmyndare!)
kan dock ej ensam bestämma om intagandet i anstalten, utan eu särskild
procedur kar skapats för fattande af beslut härom.

Såsom redan förut nämnts, kar den svenska lagens stadgande om
omyndighetsförklaring icke ansetts medgifva någon rätt för förmyndaren att
bestämma om myndlingens intagande å alkokolistanstalt; i allt fall hafva
våra alkokolisthem ej velat mottaga alkoholister annat än efter deras egen
ansökan.

Det låter väl tänka sig, att en omyndighetsförklaring kan hafva den
verkan, att en person därigenom afhålles från missbruk af rusdrycker.
Den utgör en varning för honom att taga sig till vara för framtiden, ock
begränsningen af hans rätt att förfoga öfver sina tillgångar försvårar möj -

ligketen för honom att skaffa sig rusdrycker. Vidare är det möjligt, att
förmyndaren, om därtill erhålles eu lämplig person, genom sitt inflytande
ock sina anordningar, t. ex. myndlingens flyttande till annan ort eller
förändring af sysselsättning, kan åstadkomma en förbättring. Att använda
omyndighetsförklaringen såsom ett medel att bli i tillfälle att få en tvångsinternering
till stånd, förefaller dock mindre lämpligt. De båda åtgärderna
äro hvarandra så pass olika till sin natur och sina verkningar, att
man ej bör jämställa dem. I vissa fall kan eu tvångsinternering vara
högeligen önskvärd, under det eu omyndighetsförklaring är onödig
eller olämplig. Kan drinkaren blott undandragas rusdryckerna, är han
ofta i stånd att fullständigt bedöma sina ekonomiska förhållanden, och
exempel saknas ej på, att han kan ombesörja eu del angelägenheter från
anstalten. För öfrigt torde det vara alltför främmande för vår uppfattning
af eu förmyndares befogenhet, när det gäller eu vuxen person, att
tillägga honom en så vidsträckt förfoganderätt öfver myndlingen, att han
kan bestämma öfver dennes intagande å eu anstalt mot hans vilja. Det
torde ej heller böra ifrågasättas att såsom i Xorge skapa en särskild
procedur för en internering af omyndigförklarade.

I Tyskland synes man ej vara odeladt belåten med där nu rådande
ordning, och det framkålles både i litteraturen och af dem, som iigna sig
åt anstaltsvården, att omyndighetsförklaringen rent af motverkar förbättringen,
enär den omständigheten att alkoholisten beröfvats sina medborgerliga
rättigheter och uteslutits från allt bestämmande öfver sina ekonomiska
förhållanden, är ägnad att ännu mer nedtrycka honom. Äfven om en tvångsinternering
i visst afseende är mera ingripande, i det att den för en tid
beröfvar den internerade hans frihet att bestämma öfver sin vistelseort, är
det dock att märka, att anstalten här står redo att i samma stund börja
förbättringsarbetet; och när han utskrifves, är han åter i besittning af
sin handlingsfrihet, utan att först behöfva företaga rättsåtgärder för att
återvinna den.

Dessa båda åtgärder, omyndighetsförklaring och tvångsinternering, böra
därför bedömas oberoende af hvarandra och hvardera komma till användning
endast i de fall, då förutsättningarna för den ena eller andra åtgärden
föreligga. Behöfves emellertid anstaltsvård åt eu omyndigförklarad drinkare,
bör förmyndaren gorå ansökning därom i den ordning, som härför kan blifva
föreskrifven. Kräfves åter för vård af eu i alkoholistanstalt intagen persons
angelägenheter, att han sättes under förmyndare, må i vanlig ordning
göras ansökning därom.

Utländska lagar
och lagförslag.

England.

Norge.

C. Tvång sinternering såsom en straffrättslig anordning.

I eu del länder har frågan om en tvångsinternering af alkoholister
delvis lösts eller föreslagits att lösas i samband med straffrätten. An finner
man stadgande därom i strafflagarna, än åter i särskilda lagar, som väsentligen
utgöra supplement till strafflagarna. På grund af det nära sambandet
mellan alkoholism och brottslighet har det legat nära till hands att
just på det straffrättsliga området ingripa mot alkoholismen.

Till denna grupp af lagar hör den engelska Inebriates Act af år 1898.
Här medgifves tvångsinternering af 1) vanedrinkare, som under inflytande
af ruset eller med dryckenskap såsom medverkande orsak, föröfvat
eu förbrytelse, som i lag belagts med fängelse eller straffarbete; 2) af
vanedrinkare, som begått vissa i lagen uppräknade fylleri- och ordningsförseelser
samt inom de närmaste 12 månaderna därförut blifvit
dömda tre gånger för någon dylik förseelse. Interneringen beslutes
af den domstol, som bär att behandla brottmålet. Beträffande den
förstnämnda kategorien har domstolen också att bestämma, huruvida interneringen
skall utgöra ett tillägg till straffet eller träda i stället för
detta; påföljden för eu förseelse synes däremot alltid försvinna, då det förordnas
om tvångsinternering. Interneringstiden utgör högst tre år. För
vård af dessa kategorier af vanedrinkare ansåg man sig icke kunna använda
de i 1879 års lag omtalade alkoholisthemmen — retreats — utan
förutsatte inrättande af särskilda anstalter, upprättade dels genom staten,
State inebriate re/ormatories, dels genom kommun eller enskilda, men i så
fall erkända utaf staten, Gertified inebriate reformatories. Statsanstalterna
tänktes i första rummet skola mottaga vanedrinkare af den första af ofvannämnda
kategorier och de erkända anstalterna vanedrinkare af båda kategorierna;
i verkligheten har det blifvit så, att staten fått mottaga äfven en
del af den andra kategorien, enär dessa befunnits svårare att disciplinera
än brottslingarne.

Den norska lagen om »Losgjsengeri, Betleri och Drukkenskab» stadgar,
att domstolen i samband därmed, att den dömer till fängelsestraff för vissa
i lagen upptagna förseelser, tillika kan bemyndiga åklagarmakten att, för
den händelse den dömde är förfallen till dryckenskap, insätta honom på en
tvångsarbetsanstalt eller en af konungen godkänd kuranstalt; tillämpas
detta, kan fängelsestraffet helt eller delvis bortfalla. De förseelser, som
bär åsyftas, äro dels fylleri och en del i berusadt tillstånd begångna

ordningsförseelser, för k vilka i visst fall fängelse kan ådömas, dels
bettleri, samt underlåtenhet att försörja sig själf, hustru eller barn.
Tiden för interneringen är högst 18 månader eller, om alkoholisten
tidigare varit intagen å sådan anstalt, tre år. — Enligt den norska strafflagen
kan, när en person, som är åtalad för en straffbar handling, men
med hänsyn till sitt sinnestillstånd frikännes eller ådömes lägre straff,
behnnes farlig för den allmänna säkerheten på grund af otillräknelighet
eller minskad tillräkneligket, domstolen besluta, att han intages å en asyl
för sinnessjuka, i en kur- eller vårdanstalt eller tvångsarbetsanstalt, så
vidt tillgång därtill finnes.

Äfven i Holland och Italien gifva, såsom nämndt, de straffrättsliga
föreskrifterna möjlighet att för alkoholister ersätta vistelse i fängelset med
behandling i speciella anstalter.

Enligt det danska förslaget till Lov om JDranJcere m. m., skall domstolen
i samband med behandling af en del förseelser och ringare
brott, begångna af vanedrinkare, kunna bemyndiga polismyndigheten
att insätta vanedrinkaren i qn statens kuranstalt för drinkare eller i
vissa fall i eu afdelning för drinkare vid statens arbetsanstalt. Här afses
i första rummet en del fylleri- och ordningsförseelser, för Indika vid
iteration fängelse ådömts; interneringen träder då i stället för straffet.
Vidare kan internering ifrågakomma, då vanedrinkare gjort sig skyldig
till brott, för hvilket dömes till ett straff, som svarar emot minst två månaders
fängelse på vanlig fångkost; här utesluter interneringen dock icke
straffet utan följer efter detta. Slutligen afses här äfven vissa handlingar,
som åtminstone delvis ej äro belagda med straff i dansk lag, nämligen när
eu person 1) söker sitt uppehälle genom bettleri, liderlighet, otukt eller
otuktiga handlingar eller faller fattigvården till last, eller 2) är till fara
för eget eller andras lif eller hälsa, eller 3) försummar sin försörjningsplikt,
så att familjen råkar i nöd, eller 4) underlåter att betala bidrag, som han
är skyldig att utgifva till hustru och barn; talan anhängiggöres då såsom
i vanligt brottmål. Alla dessa drinkare skulle i första hand mottagas i
en statens kuranstalt, men i vissa fall —- obotlighet, bristande utrymme och
svåra disciplinära förseelser — i eu drinkarafdelning vid statens ai*betsanstalt.
Interneringstiden är högst 18 månader och vid nytt domfällande
högst tre år.

Förslaget innehåller vidare bestämmelser om att tvångsinternering kan
helt eller delvis träda i stället för straffarbete, nämligen i sådana fall, då
på grund af brottslingens tillstånd kan antagas, att straffet icke skulle

Holland.

Italien.

Danmark.

hafva åsyftad verkan och att han bättre skulle lämpa sig för behandling
i drinkarafdelningen vid arbetsanstalten; detta skulle kunna ske antingen
genom en öfverflyttning efter domen eller genom beslut af domstolen i
samband med domen i form af ett bemyndigande för polismyndigheten.
För den händelse vanedrinkare, som begått brott, på grund af otillräknelighet
befrias från straff eller i anledning af minskad tillräknelighet ådömes
nedsatt straff, kan domstolen också bemyndiga polismyndigheten att
inlägga honom på drinkarafdelningen. Slutligen tänker förslaget sig ett
öfverflyttande till drinkarafdelningen af vanedrinkare, som äro dömda till
tvångsarbete.

Schweiz. Utkast till strafflag för Schweiz (1908) innehåller i fråga om brotts lingar,

som äro vanedrinkare, följande bestämmelser: Då någon, som för
brott dömes till fängelse, är vanedrinkare samt brottet står i samband
med dryckenskapen, kan domstolen, om den dömde synes kunna botas,
uppskjuta verkställigheten af straffet och förordna om hans sändande till
eu anstalt för behandling af drinkare. Domstolen förordnar om frigifning,
så snart han blifvit botad; i hvarje fall skall han frigifvas inom två år.
Före utskrifvandet från anstalten skall domstolen bestämma, om och till
huru stor del fängelsestraffet vidare skall verkställas. — Domstolen kan
äfven förordna om intagande i en dylik anstalt af vanedrinkare, som på
grund af otillräknelighet befrias från straff.

Yidare kan domstolen förordna om intagande af vanedrinkare å eu sådan
anstalt, när han gjort dig skyldig till vissa, såsom straffbara betecknade
handlingar nämligen: 1) om han på grund af lättja eller dåligt uppförande
underlåter att försörja sin familj eller att betala utdömdt bidrag till försörjning
af sitt barn; 2) om han två gånger under ett år i berusadt tillstånd
uppträder på ett sätt, som väcker allmän förargelse; samt 3) om han
på grund af lättja drager omkring från ort till annan, utan att äga medel
till sitt uppehälle, eller stryker omkring i skogar, promenader eller på allmänna
platser och vägar eller på grund af lättja eller vinningslystnad tigger
eller sänder barn eller personer, som stå under hans lydnad, att tigga
utomhus, äfven här under förutsättning att förseelsen upprepats inom ett
år; alternativt med intagandet i drinkaranstalt kan domstolen i de under
1) och 3) upptagna fallen förordna om sändande till tvångsarbetsanstalt.
Anstaltsbehandlingen träder i alla dessa fall i stället för straffet.

Tyskland. Utkastet till tysk strafflag (1909) föreslår i 43 §, att när en straffbar
handling har sin grund i ett rusigt tillstånd, och brottslingen är
hemfallen åt dryckenskap, domstolen, om det ådömda straffet är minst

två veckors fängelse (Gefängnis, Haft), kan förordna, att den brottslige efter
undergånget sträft skall intagas i en kuranstalt för drinkare, till dess
lian blifvit återställd, dock högst två år, detta under förutsättning att
eu sådan åtgärd anses erforderlig för att vänja den dömde vid ett lagligt
och ordnadt lif. På grund af denna bestämmelse kunna bland annat en hel del
förseelser, som vanedrinkare ofta låta komma sig till last, föranleda interneiing,
såsom lösdrif\ eri, bettleri, vägran att utföra af fattigvårdsmyndighet
förelagdt aibete, för värf smässig otukt, försummande af försörjningsplikt,
fylleri med eller utan störande af den allmänna ordningen och ändras
utsättande för personlig fara — samt öfverträdande af förbud att besöka
utskänkningsställen. Utom fö]'' de tre förstnämnda förseelserna ingå emellertid
äfven böter i straffskalan, hvadan frihetsstraff torde vara afsedt
att ådömas först vid itererad förseelse.

i Iai någon frikänts från straff för brott eller åtal nedlagts, emedan
gärningsmannen vid tiden för handlingens begående var sinnessjuk, svagsint
eller från medvetandet, så att hans fria viljebestämmande varit helt
uteslutet, eller dömcs någon till nedsatt straff, emedan hans fria viljebestämmande
af någon af nämnda grunder varit i hög grad förminskadt, så har
domstolen, om allmänna säkerheten sådant fordrar, att föranstalta om hans
förvarande i en allmän kur- eller förvaringsanstalt. Därest sjaltförvälladt
rus varit orsaken till, att gärningsmannen varit från medvetandet, samt
föranledt hans frikännande eller åtalets nedläggande, kan domstolen, om
gärningsmannen är vanedrinkare, äfven utan att den allmänna säkerheten
anses fordra sådant, med tillämpning af 43 £ förordna om hans intagande
i en kui anstalt för drinkare, nämligen under den ofvan angifna förutsättningen,
att en sådan åtgärd anses erforderlig för att vänja drinkaren vid
ett lagligt och ordnadt lif.

Administrativ myndighet sörjer för verkställigheten och bestämmer
inteineiingstidens längd med den ofvan angifna begränsningen.

Äfven hos oss pågår för närvarande en revision af strafflagen eller Förarbeten
vissa,delar däraf, hvithet arbete anförtrotts åt professorn Johan C. W.U''Itraffil
Thyrén. I den redan utkomna första afdelningen af hans arbete, Principen*
för rn strafflag sr ef orm, I. Straffets sociala uppgift, Straffsystemet, afhandlas
också frågan om åtgärder mot kroniska alkoholister, som gjort sig skyldiga
till brott eller handling af samhällsfarlig beskaffenhet. Professor Thyrén
utgår ifrån, att eu internering af dessa bör äga rum, samt framhåller, att i
strafflagen böi bestämmas, i hvilka fall interneringen skall äga rum samt när
den skall ersätta straffet eller utgå jämte detta. Han föreslår härför följande

regler: internering bör icke äga ruin vid brott, där straffet är alltför lågt,
ej ""heller där det är alltför högt; minimigränsen bör sättas till böter motsvarande
30 dagsin korn sfer och maximigränsen till cellstraffets allmänna
maximum, tre år; Aid lägre straff bör interneringen tråda i stället för
straffet, men då cellstraffet uppgår till ett år eller mer, bör den utgöra
en ökning af detta, möjligen med någon minskning åt cellstraffet, A7id blott,
som allenast äro belagda med lågt straff, bör internering kunna äga rum
vid viss iteration.

Samman- Den lämnade fram.ställningen visar, att den moderna straffrätten i hög

straffrätten, grad intressera!'' sig för spörsmålet om tvångsbehandling i särskilda ans tillter
af alkoholister, som begått brott. Anstaltsbehandlingen tåi i stiafträtten
en skiftande användning: än utgör den ett komplement till straffet,
än träder den i stället för detta, än åter får den användning i de fall,
då på grund af otillräknelighet straff ej kunnat adömas. Tvifvelsutan
kommer en behandling i särskilda anstalter af alkoholister, som begått
brott, att i en eller annan form upptagas i en blifvande ny strafflag äfven
hos oss. Därest man tillika efter mönster från utlandet kommer att upptaga
som brott eu del handlingar, hvilka alkoholister mycket ofta låta
komma sig till last. såsom lösdrifveri, bettleri och försummelse att fullgöra
försörjningsplikt, skola de flesta alkoholister förr eller senare komma
i konflikt med strafflagen och med tillhjälp af dess bestämmelser också kunna
bli föremål för en tvångsbehandling å särskild anstalt. Interneringsspörsmålets
behandling under straffrätten skulle i viss män förenkla detta; särskilt
skulle alla invändningar, som gjorts om faran för den enskildes frihet,
förstummas, då man låter interneringen inträda först såsom påföljd
af ett begånget brott samt därtill anlitar samma organ och procedur, som
inrättats för handläggning af brottmål. Tydligt är dock, att en lödning af
spörsmålet såsom eu enbart straffrätt-slig fråga icke kunnat ligga inom
kommitténs uppgift. Härför kräfves ett öfvervägande af flera straffrättsliga
spörsmål af stor räckvidd, såsom om otillräknelighet och minskad tillräknelighet,
om förhållandet mellan straff och ansfaltsvård, i hvilka fall vid inter-
nering straff får bortfalla helt eller delvis, införlifvande med vår straffrätt
af eif del nya brottskategorier, allt frågor hvilka kommittén uppenbarligen

icke kunnat inlåta sig på. .

Otillräcklig- En lögning af interneringsspörsmålet såsom eu uteslutande strafträttsulu
straff- lig fråga skulle enligt kommitténs uppfattning ej heller vara ägnad att fylla
rättslig inter-^^ff praktiska behof, som man afsett att vinna genom fordian på en tvangs

ner ing.

internering. Huru långt man än kan vara sinnad att sträcka sig, då det

gäller att i strafflagen upptaga handlingar, som strida mot samhällets
och dess medborgares intressen, skall man sannolikt ej kunna nå alla
de fall, då eu tvångsinternering af alkoholister kan vara motiverad och
angelägen. Ej ens när det gäller bestämmandet af ett strafflagen så
närliggande begrepp som farlighet för annans personliga säkerhet, torde
detta vara möjligt. Kommittén tänker här närmast på det ur tvångsinterneringens
synpunkt mycket viktiga fall, då alkoholisten lider eller
lidit af fyllerigalenskap (delirium tremens); vid fortsatt alkoholmissbruk
äro nämligen då farliga handlingar från alkoholistens sida med tämligen
stor sannolikhet att förr eller senare förvänta.

För hvarje fall skulle en anordning med ett anknytande af interneringsbestämmelser
till vår nu gällande strafflag ej få någon större räckvidd.
Härvid är tillika att märka, att åtskilliga af de brott, som alkoholisten
synnerligen ofta gör sig skyldig till, såsom misshandel enligt 14 kap.
12 och 13 §§ strafflagen, resande af lifsfärligt vapen med flera, ej få
åtalas af allmän åklagare utan efter angifvelse af målsägaren, men att
någon angifvelse sällan göres i de fall, då dessa brott begåtts mot anhöriga
och närstående. Af fruktan för alkoholisten eller emedan det synes dem
motbjudande att föranleda eu anhörigs bestraffande framställa de ej något
yrkande; och därmed skulle också en tvångsinternering vara utesluten.
Blir en internering däremot den direkta följden af deras ingripande, torde de
anhöriga befinnas mera benägna att göra eu ansökning om internering
eller rikta en anhållan till offentlig myndighet om att få en sådan ansökning
gjord.

Bortsedt från dessa fall, då, oaktadt alkoholistens ådagalagda farlighet
för sig själf eller andra, en straffrättslig behandling af honom är utestängd
och därmed också hänvisande till alkoholistanstalt, gifvas emellertid
många andra fall, då alkoholisten blifvit eller hotar att blifva till
skada för samhället och då hans internerande är angeläget, men man ej
torde hafva utsikter att nå honom genom strafflagens bestämmelser.

Att detta ärende af Kungl. Maj:t öfverlämnats åt kommittén, har
tydligen berott på det nära sammanhang, i hvilket spörsmålet om alkoholisternas
internering ansetts stå med frågorna om fattigvården och lösdrifvares
behandling. Lösdrifvarlagstiftningen har eller bör åtminstone hafva
ett förebyggande syfte: att taga hand om lösdrifvare och andra personer, som
där afses, så att de icke blifva till skada för samhället, samt om möjligt
söka återföra dem till nyttig verksamhet; och fattigvårdens uppgift att, så
långt möjligt är, vara förebyggande, har under de senare åren allt starkare

Kanton ala
lagar i
Schweiz.

betonats. Tvångsinterneringen af alkoholister kan också endast då rätt fylla
sin uppgift, när den får verka i förebyggande riktning. Ur denna synpunkt
sedt, har man ej skäl att för alla fall afvakta, att alkoholistens
handlingar kulminerat i ett brott ; man har tvättom utsikt att nä ett mera
tillfredsställande resultat, därest man får draga slutsatser om hans farlighet
eller skadlighet för samhället ur hans handlingar i allmänhet. — Tvångsinterneringsinstitutet
bör för öfrigt ej bedömas ensamt ur synpunkten af
sam hällsfaran, utan man har äfven att taga hänsyn till möjligheten att
förbättra alkoholisten, och med hänsyn härtill är det angeläget, att han
får tagas om hand på ett tidigare stadium, då utsikterna till förbättring
äro större.

För angelägenheten af eu tvångsinternering äfven i fall, som ligga
utanför strafflagen, talar också erfarenheten från England. Det väsentligaste
i det där år 1908 framlagda kommittéförslaget är just, att personer,
utan att hafva begått straffbara handlingar, skulle på ansökan af anhöriga
och eljest närstående personer kunna tvångsvis intagas å alkoholistanstalt.

Enligt kommitténs uppfattning bör alltså en lagstiftning om tvångsinternering
hafva en större utsträckning än den kan erhålla inom straffrättens
ram. Det gäller då att finna en annan väg. Därvid kan man
naturligen ej ifrågasätta att göra något intrång på strafflagens bestämmelser,
utan bör, för de fall då alkoholisten begått brott, inskränka sig
till att skapa möjlighet för en anstaltsbeliandling af alkoholisten, sedan
han uttjänat sitt straff.

D. Bestämmelser om tvångsinternering sammanföras och upptagas i en

fristående lag.

I de schweiziska kantonerna S:t Gallen, Basel-stadt. Tand och Thnrgau
har man, såsom ofvan nämnts, stiftat särskilda lagar om vård af alkoholister
och i dessa föreskrifvit en särskild procedur för ärendets behandling. Af
dessa lagar intager den för S:t Gallen en särställning, i det den såsom
föremål för anstaltsbehandling helt allmänt angifver personer, som vanemässigt
hängifva sig åt förtärandet af rusdrycker, och för hvilkas botande
internering är af nöden. Lagarna för Basel-stadt och Thurgau beskrifva
de vanedrinkare, som falla under lagen sålunda: a) de som äro ur stånd
att ombesörja sina angelägenheter; b) de som utsätta sig själfva eller sin
familj för fara att råka i nöd; c) de som äro farliga för andras säkerhet

samt d) de som väcka allmän förargelse (i Thurgauerlagen: de som upprepade
gånger väckt allmän förargelse), allt under förutsättning, att de
angifna omständigheterna hafva sin grund i begäret efter rusdrycker
(Trunksucht). Lagen för Valid medgifver internering af a) personer, Indika
dömts till tukthus, fängelse eller tvångsarbete på kortare tid än ett år och
undergått detta straff, samt villkorligt dömda förbrytare, hvilka af domstol
förklarats vara vanedrinkare och hänvisats till kantonens regeringsråd;
b) för brott anklagade, som frikänts på grund af otillräknelighet samt
befunnits vara vanedrinkare; c) de, som oaktadt meddelad varning två
gånger under loppet af de sista tolf månaderna brutit mot gifvet förbud
att besöka lokaler, där alkoholhaltiga drycker försäljas; d) vanedrinkare,
som på grund åt sin dryckenskap äfventyra sin egen och sina anhörigas
ställning. A idare kan i visst fall förordnas om en öfverflyttning från
sinnessjukanstalt till alkoholistanstalt. Enligt lagarna för Basel-stadt och Valid
beslutar kantonens regeringsråd om internering, i den förstnämnda kantonen
efter framställning af polismyndigheten, som verkställer utredning i
ärendet, och i deu senare efter anmälan af domstol eller prefekt, men
regeringsrådet verkställer där själf utredningen. I S:t Gallen och i Thurgau
är det kommunala myndigheter, som besluta om internering, men deras
beslut skola underställas regeringsrådets pröfning. Lagarna för S:t Gallen
och Thurgau innehålla tillika bestämmelser om frivilligt ingående.

Det österrikiska förslaget af år 1895 behandlade också frågan om Österrike.
alkoholistinterneringen i eu särskild lag. Föremål för internering enligt
förslaget voro: 1) personer som, efter att under det senaste året hafva tre
gånger straffats för fylleri, ånyo gjort sig skyldiga till dylik förseelse;

2) de som i följd af vanemässigt eller periodiskt omättligt bruk af alkoholhaltiga
drycker råkat i sinnessjukdom och af sådan anledning upptagits
i sjukhus eller anstalt för sinnessjuka samt därefter val återvunnit förståndet,
men visat sig icke äga tillräcklig själfbehärskning och kraft att
motstå dryckenskapsbegäret; 3) personer, som i följd af vanemässigt eller
periodiskt omättligt bruk af alkoholhaltiga drycker, utan att vara sinnessjuka
i egentlig mening, utgöra eu fara för sig själfva eller sina anhöriga
i sedligt eller ekonomiskt afseende eller för sin egen eller andras kroppsliga
säkerhet. — Frågan om tvångsinternering skulle enligt förslaget pröfvas
af den domstol, dit personen hörde i tvistemål. Ärendet skulle följa samma
procedur som vanliga ansökningsärenden med eu del modifikationer.

Imi sådan anordning med en särskild lag om tvångsinternering synes Reformsträfegentligen
hafva varit målet för de sträfvanden, som under de senare åren rutland.

framträda i Tyskland. X ett åt förarbetena till det nya strafflagsntkastet
uttalas emellertid den åsikten, att en särskild dryckenskap slag är onödig,
då erforderliga anordningar kunna träffas inom ramen af civil- och strafflagarna.

Fördelar och Kommittén har kommit till den uppfattningen, att med hänsyn till det
olägenheter väsentliga syftemålet med alkoholistbehandlingen, sådant det här förut utmeciallagPe
iTecklats, det hos oss är lämpligast att i en särskild lag upptaga bestämmelserna
om behandling af alkoholister. Härigenom vinnes möjlighet
att kunna medtaga alla önskvärda fall, under det eljest lätt luckor uppstå
mellan de olika lagstiftningsområden, till hvilka dessa ärenden kunde tänkas
förlagda. Man kan på så sätt också få större enhet i fiåga om
ärendenas behandling.

Såsom redan antydts och i det följande skall närmare utvecklas,
bör spörsmålet om alkoholisternas vård i särskilda anstaltei ej betraktas
såsom en rent fristående fråga utan behandlas såsom ett led i åtgärderna
för alkoholmissbrukets stäfjande. Äfven med hänsyn härtill lämpar
det sig mera att hafva detta ämne behandla dt i en särskild lag. I all
synnerhet erhåller man därigenom bättre möjlighet att ansluta sig till
den verksamhet för behandling af frivilligt ingående alkoholister, som
redan förefinnes, och kan i någon mån taga dessa anstalter i det allmännas
tjänst, hvilket hos oss är så mycket naturligare, som dessa anstalter
redan åtnjuta betydande statsbidrag. Med anslutningen till den frivilliga
vården kan man också låta den medicinska sidan af saken mera komma
till sin rätt, hvilket tvifvelsutan är af stor vikt.

Om man, såsom önskvärdt synes vara, vill införa bestämmelser om att
alkoholist, som ingått frivilligt å eu af staten erkänd anstalt under vissa
former, kan mot sin vilja kvarhållas där, skulle i hvarje fall kräfvas eu
särskild lag för dessa, då dylika bestämmelser ej torde kunna lämpligen
meddelas vare sig i samband med straff lagen eller civillagen.

Mot ett sammanförande af bestämmelserna rörande behandling utaf
alkoholister utan åtskillnad i eu gemensam lag kan helt visst den
anmärkningen göras, att det bland alkoholisterna finnas många olikartade
element, hvilka ej kunna behandlas på samma sätt. I)et måste
medgifvas, att steget är stort från den, som fört ett i öfrigt oförvitligt
lif, men i känslan af sin oförmåga att motstå alkoholbegäret frivilligt
ingår på en anstalt, till dem, som, efter att under åratal hafva vandrat
genom fängelser, tvångsarbetsanstalter och fattigvardsinrättningai, slutligen
fullkomligt underminerade af alkoholmissbruk med timlig måste insättas

på en alkoholistanstalt. Den ene kommer till anstalten för att söka bot;
beträffande den andre blir alkobolistanstalten mera ett ställe, där samhället
håller honom kvar för att hindra honom från att på nytt begå brott, under
det att man knappt kan tänka på någon allvarlig förbättring.

Detta torde emellertid ej utgöra något egentligt hinder för att hafva
bestämmelserna så väl om villkoren och formerna för tvångsinterneringen
som om grunderna för behandlingen i eu och samma lag. Hufvudvikten
ligger nämligen härvid därpå, att vid vården å anstalterna en viss klassifikation
kan genomföras, så att man för hvarje grupp af alkoholister kan få
till stånd den behandling, de säkerhetsanordningar in. m., som för en
hvar af dem äro af nöden, en fråga, till hvilken kommittén återkommer
längre fram. För öfrigt är den möjligheten ju icke utesluten, att
för eu eller annan grupp, t. ex. alkoholister, som begått brott, anordningar
framdeles kunna träffas i annat sammanhang.

Här afses ej
tillfälligt
missbruk eif
alkohol.

Här afses
vanemässigt
alkoholmissbruk.

VIII. Hvilka alkoholister böra tvångsinterneras?

Då det gäller att afgöra, hvilka personer, som böra blifva föremål för
en tvångsbebandling i särskilda drinkaranstalter, måste man tydligen bortse
från sådana fall, där alkoholmissbruket allenast är något mera tillfälligt
och där personen i fråga, äfven om ban någon gång skulle berusa sig, i
regel sköter sig ordentligt. Härmed är icke sagdt, att dylika fall alldeles
böra lämnas ur räkningen, då samhället planlägger sina skyddsåtgärder
mot de faror, som hota från alkoholmissbruket. De åtgärder af mera allmän
natur till motarbetande af alkoholmissbruket, om hvilka förut talats, syfta
äfven på mera tillfälliga yttringar däraf. Omhändertagande af den, som uppträder
öfverlastad på allmän plats, samt åtalande och bestraffande af fylleriförseelsen
hafva hittills i hufvudsak varit samhällets direkta åtgärder mot de
tillfälligt berusade, för att ej räkna med den behandling, som kommer dem till
del, därest de i sitt rusiga tillstånd begå brott och därför dömas till frihetsstraff.
Det ligger utom kommitténs uppdrag att föreslå några åtgärder för sådana
fall. En del af spörsmålet beror för öfrigt på Kungl. Maj:ts pröfning; riksdagen
har nämligen i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 16 mars 1909 begärt
utredning om villkorlig doms användande i större utsträckning beträffande personer,
som dömts till böter för fylleri och därmed sammanhängande förseelser.

Här afses endast ett inskridande mot alkoholmissbruk, som har antagit
vanans form, det må nu fortgå dag efter dag eller återkomma periodiskt
med kortare eller längre mellanrum. Man brukar om en person, hvilken
sålunda mera regelbundet missbrukar alkohol, säga, att han är drinkare,
vanedrinkare, hemfallen till dryckenskap, begifven på starka drycker etc.
I Korg c och Danmark har man ungefär ensartade uttryck för en sådan
person: »Dränker», »Yanedranker», »drikfseldig», »forfalden til Drukkenskab»,
»svsekked ved Drikfaddiglmd», »hengifven til Misbrug af staerke
Drikker». På tyska språket möta likartade uttryck » Gewohnheitstrinker»,
»gewohnheitsmässig dem Trunke ergeben»; man säger där också, att
han lider af »Trunksucht» eller är »trunksuchtig», hvarmed torde afses
detsamma som »Gewohnheitstrinker», ehuru de förstnämnda båda orden

gifva kraftigare uttryck åt det sjukliga begär, som man anser föreligga.
Jämförliga uttryck på franska äro »buveur d’habitude» och
»adonné habituellement ä 1’ivrognerie». I lagar och författningar på engelska
språket har man »habitual drunkard», hvilken beteckning man på
grand af dess något föraktliga klang numera börjat utbyta mot det tydligen
eljest synonyma »inebriate».

De använda uttrycken tyda mer eller mindre därpå, att dryckenskapen
betraktas som en last. Så har ock i äldre tider den allmänna
uppfattningen varit, äfven om en och annan betonat vissa fall däraf
såsom sjukdomsföreteelser. Numera synes man vara mera benägen att beteckna
drinkarens tillstånd såsom ett slags sjukdom; man anser honom lida
af en sjukdom i det centrala nervsystemet, och det utmärkande för hans
tillstånd säges vara ett sjukligt begär efter rusdrycker. Mest typisk ter sig
sjukdomsbilden hos individer, hos hvilka man kan spåra en ärftlig belastning,
men äfven andra fall, där alkoholmissbruket pågått länge eller varit synnerligen
starkt, förete eu utpräglad sjukdomsbild. I )ct torde vara af
mindre vikt, huruvida man principiellt kallar rusdrycksbegäret en last
eller en sjukdom. Hufvud vikten ligger därpå, att man inriktar behandlingen
både på sjukdomsföreteelsen och den moraliska defekten, då de oftast
torde uppträda vid sidan af hvarandra; i ena fallet är den ena, i andra
fallet den andra mera framträdande.

Då dryckenskapen vanligen har sin grand i ett missbruk af alkohol.
bär man kallat den för alkoholism. Den svenske läkaren Magnus Huss,
som i sitt bekanta arbete »Alcoholismus chronicus eller chronisk alkoholsjukdom»,
Stockholm 1849 —1851, ägnat denna företeelse en grundlig
behandling, gaf åt sjukdomen dess namn alcoholismus chronicus, kronisk
alkoholsjukdom Härmed afsåg han dock allenast de sjukdomsyttringar,
hvilka utan direkt samband med organiska förändringar under kronisk
form utveckla sig från nervsystemet hos sådana personer, hvilka under
längre tid och ihållande begagnat alkoholhaltiga drycker i någon större
myckenhet. — Numera bär man utvidgat begreppet, så att man under
alcoholismus chronicus inbegriper äfven de fall, då med eller utan påvisbara
sjukdomsyttringar i nervsystemet, förändringar föreligga i olika organ
t. ex. mage, tarmar, lefver och njurar. Äfven i öfrigt synes begreppet
kronisk alkoholism hafva erhållit en mera vidsträckt betydelse, i det att
man ofta använder detsamma för att därmed beteckna allenast, att personen *)

*) Under namnet alcoholismus acutus inbegrep Huss så väl ruset (ebrietas) som fyllerigalenskapen
(delirium tremen,s).

Last eller
sjukdom.

Kronisk alkoholism.

ifråga behärskas af ett sjukligt begär efter alkoholhaltiga drycker, oberoende
af om dryckenskapen åstadkommit några konstaterbara förändringar
eller sjukdomsyttringar. Uttrycken kronisk alkoholism och kronisk alkoholist
''blifva då ungefär liktydiga med de ofvan anförda beteckningarna
för det mera regelmässiga alkoholmissbruket. — A is sa forskare på alkohologiens
område synas till och med latta kronisk alkoholism i en ännu
vidare bemärkelse, i det de förklara för vanedrinkare en hvar, hos hvilken
en fortvarande påverkan af alkohol kan visas, eller, såsom det uttryckes,
efterverkan af eu alkoholdos ej hunnit försvinna, när verkan af en
följande inträder; och eu sådan efterverkan har ansetts kunna påvisas till
och med rätt lång tid efter förtärandet af helt små mängder alkohol. Att
en sådan uppfattning som den sistnämnda ej kan läggas till grund för en
lagstiftning om tvångsintagning, synes uppenbart.

Uttalande af Af intresse i förevarande hänseende är ett uttalande af läkaren vid den
d:r Brunn- svenska kuranstalten Sans Sond, doktor T. Brunnberg i nämnda anstalts beDenkZniskarättehe
för år 1904, där han afhandlar ämnet »Ångra ord om den kroniska
nttoÄoö''smewsai]top0^smeu q*.]) dess första konstanta kliniska symtom». lian betecknar
stånda klinis-den kroniska alkoholismen som eu sammanfattning af de rubbningar i orgaka
symtom. neng funktioner, som äro eu följd af alkoholgiftets inverkan på det själsliga
eller kroppsliga området. Denna inverkan kan göra sig gällande på ett
mer eller mindre ingripande sätt, beroende dels på de särskilda organens
inneboende egenskap att reagera mot giftets inflytande, dels och kanske
mest på individuella förhållanden, ärftlighet, sjuklig disposition och åtskilliga
andra faktorer, hvarigenom sjukdomsbilden modifieras och hvarigenom
den framställer sig i så många växlande former. Om några sådana
individuella förhållanden förefinnas, kunna alkoholgiftets verkningar framträda
mycket starkt till och med efter några månaders missbruk; hos
andra, där någon utpräglad predisposition icke medverkar, kan missbruket
fortgå år efter år, utan att någon speciell påverkan af alkoholgiftet framträder,
vare sig i deras uppträdande eller i deras förhållande i öfrigt.
»Men oaktadt detta bedrägliga yttre och denna skenbara hälsa, äro dessa
mot alkoholen refraktära naturer icke dess mindre påverkade af giftet
och deras organiska centra i viss mån berörda däraf. De befinna sig i
ett tillstånd af latent intoxation, som förr eller senare träder i dagen,
framför allt under yttringarna af ett patologiskt begär efter spritdrycker,
som röjer den habituelle potatorn och utgör initialsymptomet till den kroniska
alkoholismen. Detta sjukdomens första och konstanta kliniska symptom
gör sig efter hand mer och mer gällande hos dessa sjuklingar, följer

sjukdomen under hela dess lopp och utgör grunden, på hvilken den hvilar
och ytterligare utvecklar sig. Och den härmed i samband stående
oförmågan hos de bestå hithörande patienter att med egen hjälp och af
egen kraft frigöra sig från detta oeftergifliga begär eller hålla sig inom
de gränser, där de toxiska verkningarna af spriten icke framträda eller
synas utöfva något märkbart skadligt inflytande, återfinna vi hos flertalet
alkoholister som eu kännetecknande svaghet, hvarigenom de skilja sig från

andra människor.»

Då uppfattningen af hvad, som är att hänföra under benämningen Bestämning «

ri . o i o -n i • ... ... , lagstiftningen

kronisk alkoholism, visar sig så växlande, måste det giivetvis mota betänk- af begreppet

ligheter att föreskrifva några tvångsåtgärder mot kroniska alkoholister

vanedrinkare, utan att därtill foga närmare bestämningar. En utväg kunde kölist).

vara att begränsa behandlingen till sådana fall, där organiska förändringar

kunna af läkaren påvisas såsom följd af dryckenskapen. Men därmed

skulle man komma att lämna utanför lagen ett stort antal personer, som, på

samma gång

deras omhändertagande

ur annan synpunkt vore önskligt,
hade att uppvisa goda förbättringsmöjligheter.

I litteraturen har man försökt att få eu tillfredsställande definition
på den kroniske alkoholisten eller vanedrinkaren, som man skulle
utsätta för tvångsbehandling. Dessa definitioner, tämligen växlande och
stundom högst vidlyftiga, torde dock ej vara lämpliga att utgöra grundval
för eu lagstiftning.

Bättre torde då vara att söka angifva de särskilda grupper af vanedrinkare,
som man anser böra falla under lagen. Så har i regel också
skett i de lagar och lagförslag, som kommittén haft tillfälle att taga kännedom
om, ehuru man därvid förfarit på olika sätt. Än har man anknutit
tvångsbehandlingen till omyndighetsförklaring och den för denna grundläggande
omständigheten, oförmåga att sköta sina angelägenheter och familjens
utsättande för nöd. Än har man gjort tvångsinterneringen beroende på,
att brott eller upprepade förseelser begåtts. Än åter har man föreskrifvit
som villkor, att vissa, mera allmänna omständigheter förelegat, som gifvit
vid handen, att vanedrinkarens obehindrade vistande i frihet inneburit en
viss fara för samhället- och andra medborgare. Ofvan bär närmare redogjorts
för innehållet i eu del lagar och lagförslag ur denna synpunkt.

Äfven den engelska habitual drunkards act 1879, som dock allenast afser
ett tvång mot dem, som frivilligt ingått å anstalt, har en sådan bestämning.
Där förklaras, att vanedrinkare, habitual brankard, i lagens mening är en
person, hvilken på grund af vanemässigt omättligt förtärande af rusdrycker

tidtals är farlig för sig själf eller andra eller ur stånd att sköta sig själf ock
sina angelägenheter. I det engelska kommittéförslaget af år 1908 har, jämte
det benämningen habituel! drunkard ersatts af inebriate, denne betecknats såsom
en person, hvilken vanemässigt intager eller använder rusgifvande ämnen
af ett eller annat slag samt under inflytande af dylika ämnen eller i följd
af deras verkningar är a) farlig för sig själf eller andra, b) en orsak till
skada eller allvarsamt besvär för sin familj eller andra, c) ur stånd att
sköta sig själf eller sina affärer eller att iakttaga ett vanligt hyggligt uppförande.
Enligt förslaget skulle en sådan vanedrinkare på ansökan af anhöriga
in. fl. kunna af domare sättas under förmyndare eller tvångsinterneras,
utan att han själf samtyckt därtill och utan att han begått brott eller
upprepade förseelser. — I en del amerikanska och australiska lagar återfinnas
liknande bestämningar af de vanedrinkare, som falla under lagarna.

Eu af de europeiska lagarna, nämligen den för S:t Gallen stadgar,
såsom nämndt, helt allmänt, att personer, som vanemässigt hängifva sig åt
dryckenskap, kunna för vård intagas i en kuranstalt för drinkare. Tvångsinternering
kan dock ej beslutas med mindre tjänsteläkare konstaterar, att
ett sjukligt begär efter rusdrycker föreligger, »den Zustand der Trunksucht
(Alkoholismus) konstatirt», och därjämte intygar, att anstaltsvård är nödvändig
för vanedrinkarens botande. Häri torde ligga, att ej alla vanedrinkare
skola blifva föremål för internering, utan allenast sådana, där sjukdomen
inträdt i ett så pass svårt stadium, att man ej har utsikt att få någon
bättring till stånd med medel, som stå till buds utom anstalten. Ehuru lagen
i S:t Gallen efter ordalagen medgifver större möjlighet att kunna få en

vanedrinkare under

behandling

på ett tidigare stadium och därigenom

också bättre utsikter för botande än de öfriga lagarna, torde dock i praktiken
skillnaden ej blifva så särdeles stor mellan verkan af denna lag och
t. ex. lagen för Basel-stadt, som begränsar sig till vissa kategori

ner.

kåre, som höra blifva föremål för tvångsbekandling, torde böra klargöras
grunden, hvarpå man anser sig kunna bygga en sådan tvångsåtgärd.

nenng.

Psykisk

ofrihet.

Det har sagts, att man ej behöfver hysa några betänkligheter mot en
tvångsbehandling, enär alkoholisten liksom den sinnessjuke är psykiskt ofri
samt därför måste omhändertagas och underkastas den vård, som anses
lämplig. Denna jämförelse kan i viss mån vara riktig, i det alkoholisten
lider af en viss ofrihet med afseende på sin förmåga att motstå frestelsen
att förtära rusdrycker, men att påstå, att han är psykiskt ofri i samma
betydelse som en sinnessjuk, torde dock innebära en öfverdrift, ty frånsedt

ofriheten ifråga om dryckenskapsbegäret kan lian tala och handla lika fritt
och målmedvetet som en vanlig människa.

Ej heller kan man söka grunden för ett inskridande enbart däri, att Förbättring.
man vill förbättra alkoholisten; det går så mycket mindre för sig att åberopa
detta, som botandet dock ofta ställer sig ganska ovisst. Däremot är
det uppenbart att, äfven om tvångsinterneringen icke kan uteslutande grundas
härpå, det naturligen är ett mycket viktigt ändamål med interneringen,
att den leder till alkoholistens förbättrande och återvinnande åt samhället.
Denna synpunkt måste därför hafva eu mycket stor betydelse vid
lösningen af interneringsspörsmålet,

Verkliga grunden för en tvångsinternering bör sökas däri, att vissa alko- Fara eUry
holisters lefnadssätt medför en fara eller allvarlig olägenhet för samhället fZmhmi/t
ett eller annat afseende. Naturligen hafva dessa hittills icke fått fara fram
efter godtycke. En del af dem hafva hamnat för längre eller kortare tider i
fängelserna; andra hafva dömts till tvångsarbete eller hållits till ett något
så när ordnadt lif i fattig vårdsanstalter. Äfven sjukhus och sinnessjukanstalter
hafva fått taga hand om dylika personer. Åtskilliga vanedrinkäre
hafva emellertid temligen obehindradt fått fortsätta sitt för samhället
störande lefnadssätt, utan att något ingripande ägt rum. Såsom redan anförts,
har detta icke varit tillfredsställande, och det är därför af behofvet
påkalladt, att en del af dem behandlas i annan ordning.

Stöder man tvångsinterneringen på den fara eller allvarliga olägenhet för
samhället, som vanedrinkarens obehindrade vistelse i frihet medför, drager
detta med sig den konsekvensen, att tvångslagen blir ur stånd att träffa en
del alkoholister, som eljest skulle med framgång kunnat behandlas å anstalt,
nämligen sådana, hvilka icke kunna hänföras under de grupper, som samhället
förklarar skadliga för detsamma. I huru hög grad detta skall blifva
fallet, beror tydligen på hvilka grupper, som upptagas såsom hörande
under lagen. Här har man att söka draga gränsen så, att a ena sidan
ingen tages .med, som icke kränker samhällets berättigade intressen, men
att å andra sidan det om möjligt kan gripas in mot alla, som allvarligt
kränka detta intresse. Om denna gräns ej kan dragas så långt åt sistnämnda
håll, att man genom lagens direkta tillämpning vinner lika mycket,
som t. ex. en lag af samma ordalydelse som S:t Gallens skulle medgifva,
bör det emellertid ej förbises, att en tvångslagstiftning på detta område,
såsom redan framhållits, har eu stor indirekt betydelse: den nämligen, att
en del alkoholister, under trycket af lagens befintlighet, skola förmås att
själfva söka inträde på någon anstalt. Antagligen har man att räkna med,

att just sådana alkoholister, hvilka i fråga om förbättringsmöjlighet sta
närmast dem, som nu frivilligt ingå på anstalter, blifva af lagen påverkade
i dylik riktning.

Uttrycket Såsom uttryck för det oemotståndliga begär, som, enligt hvad ofvan

dfXycken- framhållits, utgör det väsentliga kännetecknet, då det gäller att bestämma,
stop», huruvida vanedryckenskap eller kronisk alkoholism i vidsträckt bemärkelse
föreligger, har kommittén valt uttrycket hemfallen åt dryckenskap. Utan
tvifvel finnas flera uttryck, som lika väl kunde ifrågasättas, t. ex. begifven
på dryckenskap, vanedrinkare. Det torde ej vara af så stor betydelse
hvilketdera af dessa eller en del liknande uttryck man väljer, då i allt fall
en begränsning bör äga rum till vissa grupper åt vanedrinkare. Vid val af
uttryck har också afseende fästs därvid, att man i våra grannländer användt
uttryck, som öfverensstämma med »hemfallen till dryckenskap», och att i
andra främmande länder begagnas däremot tämligen noga svarande uttryck.
Hvilka grup- I 1 § af förslaget hafva angifvits de olika grupper af till dryckenskap
Pdr Ä^hemfallna> som anse^s kora hänföras under lagen.

1 hemfallna Bland dessa har i första rummet upptagits dem, som äro oförmögna

Sk°med?ra att vårda sina angelägenheter. Under denna grupp torde falla den hufvud,
Z. . sakliga delen af dem, som nu söka och erhålla vård å de befintliga alkoatt
vårda holistanstalterna. Och nödvändigheten att medtaga dessa toljer i viss man
111*enheter redan af detta förhållande. Enligt gällande lagstiftning ger oförmågan att
9 vårda sitt gods, där den beror af »vanvett, slöseri eller andra orsaker»,

anledning till ingripande från samhällets sida, i det att nämligen en sådan
person kan ställas under förmynderskap; att härunder kommer äfven det
fall att oförmågan beror af dryckenskap, är uppenbart. Det är ett gifvet
samhällsintresse, att eu alkoholist, hos hvilken en sådan oförmåga framträder,
räddas från det förfall, som förestår honom och hans närmaste,
därest hans dryckenskap får ostördt fortgå; fara hotar eljest, att han
förr eller senare kommer att falla samhället till last eller på annat
sätt blifva skadlig eller rent af farlig för samhället. Den förevarande
lagstiftningens förebyggande karaktär fordrar med nödvändighet
att han tages om hand, då alkoholismen uppenbarar sig i en sådan oförmåga,
som här är i fråga. Med uttrycket »vårda sina angelägenheter»
har man afsett att utmärka, att det här gäller oförmåga ej allenast vid
förvaltningen af boets egendom, utan äfven oförmåga att sköta sin tjänst
eller sitt arbete eller en af oförmågan följande underlåtenhet att ägna sig
åt något arbete alls.

En del främmande lagar upptaga såsom interneringsgrund ej blott

oförmågan att vårda egna angelägenheter, utan äfven oförmågan att sköta
sig själf. Kommittén kar ej funnit detta lämpligt, enär ett sådant stadgande
skulle kunna anses innebära, att hvarje vanedrinkare borde interneras;
på visst sätt är ju hvarje vanedrinkare oförmögen att sköta sig själ!''. I de
få fall, då oförmågan att sköta den egna personen framträder i någon högre
grad, föreligger i regel också en oförmåga att ombesörja egna angelägenheter,
som bringar honom under lagen.

Förslaget upptager vidare såsom skäl för tvångsinternering, att den k som
åt dryckenskap hemfallne på grund af detta sitt tillstånd utsätter hustru hustru eller
eller barn, som han är skyldig att försörja, för nöd. I visst afseende sam-6arn för nöd.
manfaller detta moment med det föregående; att nödstillstånd inträder på
grund af dryckenskap sammanhänger tydligen oftast med en oförmåga att
sköta de egna angelägenheterna. Kåkar alkoholisten på grund af sin dryckenskap
för egen del i den ställning, att han ej kan försörja sig, faller
han gifvetvis under föregående punkt. Gäller det åter familjen, är så icke
alltid fallet, ty det kan tänkas, att en alkoholist, som icke kommit så långt,
att han är oförmögen att sköta sin förmögenhet eller att skaffa sig en ordentlig
inkomst af tjänst eller arbete, ändå utsätter hustru eller barn för
nöd. Erfarenheten visar nogsamt, huru ofta alkoholisten, fastän han har
en god inkomst, låter hustru och barn lida nöd, medan han förslösar penningarna
på rusdrycker och utelif. Uttrycket »som han är skyldig att försörja»
hänför sig till stadgandet i 3 § af kungl. förordningen den 9 juni
1871 angående fattigvården; kommittén har ansett riktigt att ej begränsa
sig till den ovillkorliga försörjningsplikten, närmast för att få med de fall,
då barn öfver 15 år på grund af bristande förvärfsförmåga äro i behof af
föräldrarnas hjälp.

Det har ifrågasatts, att man ej här skulle medgifva rätt till tvång,
med mindre det gått så långt, att fattigvård redan meddelats hustru eller
barn. Familjeförsörjarens försummelse torde dock vara lika stor, om fattigvårdsstyrelsen
nödgats inskrida eller ej. En sådan inskränkning skulle
dessutom motarbeta det syfte, man särskildt i detta fall vill vinna med
interneringen, nämligen att sätta alkoholisten i tillfälle att framdeles åter
försörja de sina. Har det kommit därhän, att fattigvården inskridit, torde
utsikterna för en förbättring redan vara mindre. Ofta är det väl så, att
hustrun så länge som möjligt söker hålla ihop hemmet med sin egen arbetsförtjänst
eller skaffar sig bidrag från vänner eller anhöriga eller någon
välgörenhetsförening, sträfvande i det längsta att slippa gå till fattigvården.
Kan man redan då få en internering till stånd, skola tilläfventyrs

(J8

alkoliolistens anhöriga eller andra enskilda befinnas villiga att bekosta interneringen,
så att fattigvården slipper från utgiften. I hvarje fall innebär ett
tidigare inskridande, äfven om fattigvården skulle nödgas bekosta vården,
eu utsikt för denna att slippa ifrån framtida drygare omkostnader för personen
och lians familj. För öfrigt lär det redan nu hända, att en person för
att komma ifrån fattigvårdsstyrelsens husbondevälde, om det ifrågasättes att
utöfva detta, afsäger sig fattigvården eller tvingar t. ex. sin hustru att afstå
från understöd. Sådant kan tänkas komma att inträffa ännu oftare, da fattigvårdsstyrelsen
blir i stånd att medelst en ansökan om internering ge eftertryck
åt sina fordringar; men det är då angeläget, att personen ej kan
genom de antydda åtgärderna undandraga sig interneringen,

c) farlig för Med uttrycket farlig för eget lif har atsetts att beteckna de fall, då

annans fcr- grundad anledning finnes att antaga, att vanedrinkaren skall begå själfsonliga
sä- mord eller tillfoga sig lifsfarliga skador. Erfarenheten har, såsom redan
ka-hrt. aniriär]ttS) visat, att en stor procent af själfmördarne, särskilt de manliga,
varit hemfallna till dryckenskap; och det är också bekant, att vanedrinkaren
i sitt onyktra eller sjukliga tillstånd företager åtskilliga handlingar, genom
hvilka hans lif sättes på spel. Däremot är det ej meningen, att den fara för

vanedrinkarens lif, som i och för sig ligger i ett fortsatt alkoholmissbruk,

skall falla under det använda uttrycket. En del utländska lagar och
förslag synas ställa sig på denna ståndpunkt; och än mer, äfven farlighet
för egen'' hälsa upptages såsom interneringsgrund. Denna ståndpunkt skulle
emellertid kunna föranleda internering af alla vanedrinkare, ty alltid kan
den slutsatsen dragas, att deras fortsatta alkoholmissbruk, om det icke hejdas,
kommer att ådraga dem kropps- eller sinnessjukdom och denna i sin
ordning bidraga till en för tidig död. Den använda redaktionen torde ej
böra gifva anledning till missförstånd, då det här i samtliga fallen syftas
på personens uppträdande, ej på mängden eller beskaffenheten af de alkoholhaltiga
drycker, som han förtär.

Farlig för annans personliga säkerhet. Det har redan tidigare framhållits,
att eu tvångsinternering bör kunna ifrågakomma, ej blott då farligheten
för den personliga säkerheten tagit sig uttryck i brott, som blifvit
föremål för straffrättsligt beifrande, utan äfven när en person eljest genom
sina handlingar visat sig sätta andras personliga säkerhet på spel. Kommittén
afser här att träffa båda dessa fall. Af synnerlig vikt är nämligen
att kunna få en alkoholist intagen å anstalt, redan innan han blifvit i tillfälle
att begå något brott'' eller utan att detta åtalats, så snart man nämligen
kan på annan väg tillförlitligen konstatera hans farlighet för annans

personliga säkerhet. Man skulle, såsom redan anmärkts, därigenom bland
annat komma åt de många fall, i hvilka alkoholisten uppträder våldsamt
mot hustru, barn och omgifningen i öfrigt.

Under benämningen alkoholister, som äro farliga för eget lif eller
annans personliga säkerhet, falla en stor del af de alkoholister, som lida
af delirium tremens eller tidigare lidit däraf och ändå fortsätta med sin
dryckenskap, hvaraf man med största grad af sannolikhet kan sluta sig
till, att nya anfall af delirium tremens icke länge skola uteblifva. Under
anfall af delirium tremens kunna drinkarne nästan alltid sägas vara
farliga för så väl eget lif som annans personliga säkerhet; äfven under
mellantiderna mellan anfallen äro de rätt ofta bråkiga, våldsamma och
oberäkneliga, ehuru fall dock kunna gifvas, då de endast under anfallen
äro våldsamma, men dessemellan synnerligen beskedliga samt sköta sina
angelägenheter oklanderligt. Man kan emellertid ej lita så synnerligen
mycket på dessa lugnare tillstånd, då ett upprepadt anfall kan komma
när som helst; ett akut rus och hvarjehanda yttre omständigheter kunna
helt hastigt framkalla ett sådant anfall. Förutom delirium tremens förekommer
äfven en annan akut alkoholsinnessjukdom, alkoholhallucinos; under
denna sjukdom, som förnämligast yttrar sig i hörselvillor och förföljelseidéer,
föreligger nästan alltid farlighet för eget lif eller annans personliga säkerhet.

Såsom föremål för tvångsinternering har kommittén slutligen föreslagit
sådana åt dryckenskap hemfallna personer, som upprepade gånger dömts ,l)fen som
till ansvar för fylleri. Äfven här förutsättes, att förseelsen har sin grund upprepade
i vanedrinkarens sjukliga tillstånd, men sådant antages utan vidare iA\tWylleriförseelvara
fallet, hvadan stadgandet fått sin plats i ett särskildt moment.

Alla torde vara ense om det föga tillfredsställande i det nuvarande
systemet att oupphörligen fortsätta med att ådöma böter för upprepade
fylleriförseelser af alkoholister. De ofvan lämnade uppgifterna i detta
afseende torde vara tillräckligt belysande. I utlandet har man gjort
enahanda erfarenhet som hos oss om verkan af fylleristernas bestraffning
och betecknar resultatet däraf, hvad vanedrinkarne beträffar, såsom fullständigt
tröstlöst. I drinkarlagarna har man städse ägnat sin uppmärksamhet
åt dessa vanedrinkare och gjort dem till föremål för internering.

Man har formulerat bestämmelserna därom på olika sätt. I engelska lagen
af 1898 föreskrifver man internering af dem, som under loppet af 12
månader före den fylleriförseelse, hvarom fråga är, tre gånger dömts för
enahanda förseelse. Norska lagen och danska förslaget intaga i hufvudsak
enahanda ståndpunkt, ehuru bestämmelsen affattats så, att vid fjärde

100

gången under loppet af ett år upprepad fylleriförseelse och i vissa fall
tidigare fängelsestraff kan ådömas, samt att, om så sker, domstolen kan
besluta om tvångsinternering. Österrikiska förslaget medger internering af
vanedrinkare, som gjort sig skyldig till fylleriförseelse efter att hafva förut
under det senaste året tre gånger straffats för fylleri. Enligt schweiziska
strafflagsförslaget kan en vanedrinkare, som inom loppet af ett år mer än
en gång dömes för fylleriförseelse, efter domstols förordnande sändas till
en anstalt för drinkare. Lagen för Basel-stadt medgifver tvångsinternering
helt allmänt af vanedrinkare, »som väcka allmän förargelse*, och Thurgauerlagen
bestämmer dylik påföljd för vanedrinkare, som »upprepade gånger
väckt allmän förargelse».

Af farhåga för att de uttryck, som användts i de sistnämnda båda
lagarna, skulle kunna föranleda till alltför stor ovisshet, har kommittén
föredragit att här fästa sig vid att vederbörande upprepade gånger dömts
till ansvar för fylleriförseelser. Genom att å andra sidan ej fordra ett
visst antal domfällda fylleriförseelser inom någon viss tid, har afsetts att
undvika en del olägenheter, som visat sig vara förenade med engelska
lagens stadgande i sådan riktning. Det har nämligen framhållits, att eu
stor del drinkare, som borde träffas af lagen, förstå att undvika att
blifva dömda till ansvar för fylleri det antal gånger, som fordras för
lagens tillämpning. Vidare medför ett bestämdt föreskrifvet antal den
olägenheten, att äfven beträffande den, som förut varit intagen på anstalt,
måste afvaktas fyra domfällanden för fylleri, innan det ånyo
kan bli fråga om internering, hvilket torde vara gagnlöst. Äfvenledes
har stadgandet i England föranledt, att domstolarna stundom fatta fyra
fylleriförseelser under loppet af 12 månader såsom i sig utgörande bevis
på, att personen är vanedrinkare, samt underlåtit att särskildt undersöka
detta.

Andra fall, Med de nu angifna fallen torde de vanedrinkare, hvilkas omhänder ifrågasättas

tagande är af mera allmänt intresse, kunna komma under behandling.

Det kunde nog ifrågasättas att medtaga ännu flera, särkildt t. ex. sådana,
som utgöra en fara för allmän säkerhet och sedlighet. Ett sådant tillägg
skulle dock ej få någon större betydelse, i det sådana alkoholister, som
därmed kunde afses, i regel torde falla under någon af de redan angifna
grupperna. Det kan för öfrigt förutses, att en afsevärd tid hinner förflyta,
innan man får anstalter nog för behandling af de fall, som redan
medtagits. Att märka är också, att åtskilliga af dessa ändock komma
under behandling, t. ex. enligt lösdrifvarlagen.

101

I detta sammanhang torde böra anmärkas, att åtskilliga utländska Lagstiftninglagar
om tvångsbehandling af alkoholister afse ej blott alkoholister utan ^ndTför
äfven personer, som hängifva sig åt ett omättligt bruk af andra narkotiska andra narämnen
såsom opium, morfin, kloral, kokain. Detta gäller i all synnerhetkohska äm;

, , *111 -I T T° J nen an a^

en del utomeuropeiska länder, där dessa och en del andra dylika ämnens kohol.
missbrukande spelar en betydande roll. I engelska kommittéförslaget af
1908 har man behandlat denna fråga samt kommit till det resultat, att ett
stort antal personer äfven i England dukat under på grund af missbruk
af andra narcotica och stimulantia än alkohol. Man har med hänsyn härtill
föreslagit, att en blifvande lag skulle redigeras så, att också den, som
missbrukade dylika ämnen, kunde bli föremål för internering. Äfven den
norska lagen om Umyndiggjorelse tager hänsyn till »odelaeggende Brug af
Morfin eller andre Beruselses- eller Bedovelsesmidler».

I hvad mån dessa medels användande spelar någon roll här i Sverige,
är kommittén ej i tillfälle att närmare angifva. I den officiella statistiken
upptages under dödsorsaker jämte alkoholförgiftning äfven rubriken »andra
kroniska förgiftningssjukdomar»; för år 1908 finnes dock endast ett fall
antecknadt under denna rubrik. Bland de sjukdomar, för hvilka vård lämnats
å sjukhus, återfinnes i statistiken äfven narkotism och därunder särskildt
morfinism och kokainism. Under år 1908 vårdades för narkotism 18
personer, däraf 5 män och 4 kvinnor för morfinism. Antagligen skulle
läkarna ur sin praktik kunna uppräkna ej så få fall af morfinism och
andra dylika sjukdomar. I sina verkningar för individen äro dessa medel
delvis mera förstörande än alkoholen, och utsikterna för botande af dylika patienter
anses vara mindre än beträffande alkoholisterna. Däremot torde dessa
personer ej vara för samhället och sina medmänniskor farliga eller störande
i samma grad som alkoholisterna. Kommittén har därför funnit sig icke
böra medtaga dem, som missbruka andra narkotiska ämnen än alkohol,
och detta så mycket mindre som missbruket af dylika ämnen hos oss näppeligen
kan antagas få någon vidare utsträckning, så länge de endast efter
läkares recept kunna erhållas å apotek. I den män ett sådant missbruk
sätter vederbörande ur stånd att vårda sitt gods, torde det kunna föranleda
till en omyndighetsförklaring, hvarigenom sådana ämnens anskaffande kan
förhindras eller åtminstone försvåras. För öfrigt förekommer ej sällan missbruk
af dylika medel jämte alkoholmissbruk, och dessa patienter kunna
därigenom komma under behandling. I utlandet finnas en del alkoholistanstalter,
som äfven mottaga morfinister m. fl. nervsjuka; och troligt är, att
äfven patienter från Sverige där någon gång behandlas.

102

Tekniska preparater,
innehållande
alkohol.

Enligt hvad erfarenheten visat, har i Sverige under de senare åren
såsom rusmedel användts äfven eu del ämnen, som ej äro afsedda att
tjäna som drycker t. ex. luktvatten och denatureradt brännvin. Hvad
denatureradt brännvin angår, har riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t
den 2 juni 1910 begärt förslag till bekämpande af den växande användningen
däraf som berusningsmedel. Då de flesta af dessa ämnen torde innehålla
alkohol, kommer den, som lider under följderna af ett missbruk af sådana
ämnen, utan vidare att falla under förevarande lag, om förutsättningar för
lagens tillämpning i öfrigt förefinnas.

IX. Proceduren.

Om det å ena sidan är af nöden att i någon mån bestämma. Indika Angelägen}*-

’ 1 * tcfi åt cft till“

grupper af alkoholister, som kunna blifva föremål för tvångsbehandling, fredsstälär
det å andra sidan ej mindre angeläget, att en tillfredsställande proce- lande proeedur
anordnas för behandling af interneringsspörsmålet i det enskilda fallet.

Detta är så mycket mera af vikt, som stadgandet om hvilka alkoholister,
som höra under lagen, på grund af sakens natur måste hållas i något allmänna
ordalag, hvadan eu omsorgsfull utredning och pröfning erfordras för
stadgandets tillämpning i praktiken.

För anordnande af det rättsliga förfarandet vid en tvångsinternering
hafva flera sätt varit använda eller föreslagna. anordnande.

Enligt lagen för St. Gallen är det en kommunal myndighet, kommu- utlandet.
nalrådet (Gemeinderat), som i första hand har att besluta om tvångsinternering.
Ett sådant beslut kan dock ej fattas, med mindre tjänsteläkare intygat,
att personen i fråga lider af alkoholism, samt att anstaltsvård är nödvändig
för hans botande. För det fall att kostnaderna skola bestridas med
fattigvårdsmedel, kräfves dessutom medgifvande af vederbörande fattigvårdsmyndighet.
Kommunalrådets beslut är ej definitivt, utan skall underställas
den högsta administrativa myndigheten, regeringsrådet (Regierungsrat).
Kommunalrådets beslut har således närmast karaktären af ett förslag
till åtgärd, under det att regeringsrådet är den egentligen beslutande
myndigheten. I fall interneringen synes vara af behofvet starkt påkallad,
kan regeringsrådet, äfven om de kommunala myndigheterna vägra att
medgifva eller besluta en sådan, förordna därom. — I Thurgauerlagen
är det en annan kommunalmyndighet, Waisenamt (förmyndarkammaren),
som i första hand beslutar om interneringen efter läkares hörande. Om
drinkaren ej själf kan betala, skola de, som äro understödspliktiga för honom,
höras, innan Waisenamt fattar sitt beslut; något medgifvande af dem synes
dock ej fordras, för att internering skall kunna beslutas. Äfven här skall

104

Motion vid
1903års r iksdag.

en underställning äga ruin, och går denna genom högsta hälsovårdsmyndigheten,
som skall afgifva utlåtande, hvarefter regeringsrådet definitivt beslutar.
Att märka beträffande lagen för Thurgau är, att en varning alltid skall
hafva föregått interneringsbeslutet. — Enligt lagarna för Basel-stadt och
Yaud är det regeringsrådet, som beslutar om internering. T den förstnämnda
kantonen är det polismyndigheten, som gör utredningen; den håller förhör
med drinkaren, hans närmaste anhöriga och förmyndare, infordrar läkarutlåtande
och underhandlar, om drinkaren hör till annan kommun, med
myndigheterna därstädes om bidrag till vårdkostnaden. I Yaud verkställer
regeringsrådet, efter det läkarundersökning ägt rum och högsta hälsovårdsmyndigheten
yttrat sig, själf den vidare utredningen.

Där interneringspåföljden gjorts beroende af ett begånget brott, har
brottmålsdomstolen i regel också att yttra sig beträffande interneringen.
I vissa fall — enligt engelska lagen af år 1898 samt engelska
kommittéförslaget och utkasten till strafflagar för Tyskland och Schweiz
— bestämmer domstolen direkt, om en internering skall äga rum eller
icke. Enligt norska lagen samt danska förslaget till drinkarlag gifver domstolen
ett bemyndigande åt åklagarmyndigheten, att, om den så finner
lämpligt, föranstalta om eu internering.

Förslaget till drinkarlag för Österrike tänker sig den domstol, dit personen
hör i civila mål, såsom behörig att handlägga ansökan om internering;
dess beslut skall underställas en domstol af högre ordning.

Där interneringen göres beroende af en omyndighetsförklaring, blir
det den domstol, till hvilken personen hör i civila mål, som afgör frågan
om omyndigheten och därmed också om interneringen, för det fäll nämligen
att, såsom i Tyskland, förmyndaren kan utan vidare beslut af myndighet
få sin myndling internerad. Enligt norska lagen om omyndighetsförklaring
kräfves för en efterföljande tvångsinternering ett särskild! beslut af förmyndaren
i förening med öfverförmyndarne och soren skriveren eller magistraten
eller, om dessa ej kunna enas, af amtmannen.

I den ofvannämnda motionen vid 1903 års riksdag om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående internering af alkoholister framställdes för tvångsinterneringens
anordnande följande alternativ såsom de, mellan hvilka man
i hufvudsak hade att välja:

»a) Interneringen sker på begäran af vederbörande anhöriga, sedan en
eller flera läkare förklarat personen i fråga lida af alkoholism och behöfva
vård å kuranstalt — ett sätt, som väsentligen öfverensstämmer med
förfarandet vid sinnessjukas intagande å hospital;

105

b) Interneringen sker på begäran af alkoholistens förmyndare och på
grund af läkar utredning om behofvet af anstaltsvård, sedan omyndighetsförklaringen
förut verkställts af domstol på begäran af vederbörande anhöriga
;

c) Interneringen verkställes på grund af domstols utslag, — antingen
på begäran af vederbörande anhöriga och efter läkares hörande (såsom
t. ex. i Georgia) eller ådömd af domstolen ex otficio såsom en extra
straffpåföljd, som inträder, då alkoholister göra sig skyldiga till itereradt
fylleri (såsom i jSTorge);

d) Interneringen verkställes på grund af administrativ myndighets
beslut på ansökan af vederbörande anhöriga, efter föregående läkarutredning
och eventuellt äfven rannsakning inför domstol.»

Vid de olika tillfällen, då ärendet behandlades i riksdagen, framhölls
af flera talare angelägenheten af att dessa ärenden komme att behandlas
af domstol.

Vid afgifvande af yttranden öfver riksdagens skrifvelse i ämnet hafva:
Ivungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms, i Göteborgs och Bohus,
samt i Västerbottens län föreslagit att vid internering af alkoholister använda
enahanda regler, som gälla för intagande af sinnessjuka.

Ivungl. Maj:ts befallningshafvande i Ålfsborgs län framhöll i sitt yttrande,
att den öfvervägande och bestämmande synpunkten var, att drinkaren
led af en sjukdom och borde behandlas såsom en sjukling. Med
hänsyn härtill kunde frågan om internering ej uppdragas åt vare sig allmän
domstol eller Ivungl. Maj:ts befallningshafvande, ty bådas ämbetsuppgift
vore sådan, att om befogenheten uppdroges åt dem, förfarandets karaktär
af sjukvård skulle blifva förvanskad och detsamma erhålla en motbjudande
prägel, som i allmänna föreställningssättet och hos den sjuke
själf skulle motverka hvad man därmed afsåge att vinna. Ivungl. Maj:ts
befallningshafvande föreslog därför uppdragets öfverlämnande åt särskilda
för vissa distrikt tillsatta kommissioner, bildade på sådant sätt, att deras
sjukvård skaraktär både blefve fullt tillgodosedd och tydligt framträdande.
För anhängiggörande af yrkande borde fordras intyg af läkare och trovärdiga
personer i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som vore stadgadt
för vinnande af hospitalsvård åt sinnessjuk. Bätt att göra ansökan om
internering skulle tillkomma målsman, make eller anförvant samt i andra
rummet hälsovårdsnämnd eller fångvårdsstyrelse eller ordföranden hos
sådan myndighet. Däremot borde ej allmän åklagare få uppträda, liksom
man ej heller såsom förutsättning för förfarandets tilllämpning borde upp 14 -

Yttranden öfver
riksdagens
skrifvelse.

ställa, att drinkaren gjort sig skyldig till några af hans dryckenskap föranledda
förbrytelser mot lag eller allmän ordning. '' Distriktskommissionerna
skulle för närmare utredning kunna anlita länsstyrelser ock domstolar.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län ansåg, att handhafvandet
af lagen borde öfverlämnas åt en inom, hvarje kommun af stadsfullmäktige
eller kommunalstämma utsedd särskild nämnd, kvilkens beslut
skulle underställas Kung!. Maj:ts befallningshafvandes pröfning — alltså
ett förfarande, som skiljer sig från det i lagarna för St. Gallen ock Thurgau
föreskrifna hufvudsakligen genom skapandet åt eu särskild nämnd.*

Af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gottlands län ifrågasattes, att
magistrat och kommunalnämnd i första hand samt därefter administrativ
myndighet skulle pröfva saken. Af de Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
som eljest yttrat sig i frågan, om hvem som borde handlägga dessa ärenden,
har föreslagits än Kungl. Maj:ts befallningshafvande än domstol; andra
åter hafva i denna fråga ej yttrat sig bestämdt, utan förklarat det vara
tveksamt, om man bör välja Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller domstol.
Reformlinjer [ (jet af Centralförbundets för socialt arbete fattigvårdskommitté utfattiglTrds-
gifh a arbetet jReformlinjer för svensk fattigvår dslag stiftning framhålles, att
lagstiftning, beslut om vanedrinkares anbringande i alkoholistanstalt gifvetvis bör meddelas
af domstol.

Proceduren [Jr stadgan angående sinnessjuka den 14 juni 1901 må här intagas

kastZgaZe.följande såsom varande af intresse för förevarande spörsmål: Kungl.

medicinalstyrelsen är öfverstyrelse för hospital och asyler. Aid hvar och
eu af dessa sjukvårdsanstalter handhafves närmaste förvaltningen af en
direktion, i hvilken landshöfdingen i länet, i kraft af sitt ämbete, är ordförande,
och hvilken i öfrigt utgöres af fyra ledamöter, som Kungl. Maj: t utnämner,
däraf en bör vara läkare och en, där så lämpligen ske kan, juridiskt
bildad person, samt anstaltens öfverläkare eller den hans tjänst förrättar.

Ansökan om intagande skall göras skriftligen hos direktionen vid den
anstalt, där intagande af sinnessjuk äskas, med uppgift å den betalningsklass,
i hvilken plats för den sjuke afses (tre betalningsklasser finnas).
Sådan ansökan bör underskrifvas af målsman, make eller maka, anförvant,
husbonde eller annan af den sjukes närmaste omgifning eller, beträffande

* Eu liknande tanke har framkastats och vidare utförts af Doktor Ivan Bratt i ett under
år 1909 utkommet arbete: »Kan nykterhetsfrågan lösas utan totalförbud?» Han föreslår inrättandet
af en kommunal »alkoholnämnd», som skulle hafva till uppgift att verka till förekommande och
bekämpande af alkoholmissbruk. I nämndens verksamhet skulle äfven ingå att till Kungl. Maj:ts
befallningshafvande inkomma med förslag till internering af alkoholister. Kungl. Maj:ts befallningshafvande
skulle dock vara den egentligen beslutande myndigheten.

107

person, för hvilken fattigvårdsstyrelse eller hälsovårdsnämnd iklädt sig betalningsskyldigheten,
af styrelsens eller nämndens ordförande; och bör,
utom i sistnämnda fall, därest målsman eller nära anförvant ej underskrifvit
ansökningen, orsaken därtill angifvas. Ansökan skall vara affattad i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med formulär, som af medicinalstyrelsen
fastställes, och åtföljas af: l:o) prästbevis angående den sjuke, innefattande
de upplysningar, som skola meddelas i flyttningsbetyg; 2:o) legimiterad,
vid hospitalet i fråga ej anställd läkares intyg, affattadt i enlighet med
anvisningarna i en vid stadgan fogad bilaga och grundadt å undersökning,
som verkställts inom eu månad före ansökningens ingifvande; 3:o) utlåtande
åt trovärdiga personer rörande den sjukes förhållanden, innefattande,
så vidt ske kan, svar på vissa i en likaledes vid stadgan fogad bilaga
upptagna frågor, jämte intyg af vederbörande prästerskap i enlighet med
fastställdt formulär; och 4:o) vederbörandes förbindelse å afgiften till anstalten,
utfärdad i öfverensstämmelse med bifogadt formulär.

Ilar läkaren i sitt intyg förklarat den sjuke vara i trängande behof
af hospitalsvård, må, efter inhämtad underrättelse att plats å hospital är
ledig, vederbörande målsman, ordförande i kommunalnämnd eller polismyndighet,
utan föregående ansökan, till hospitalet insända den sjuke jämte
skriftlig anmälan, åtföljd af läkarbetvget. Skulle läkarbetyg icke utan
menlig tidsutdräkt kunna anskaffas, må den sjuke ändock genom polismyndighet
inställas vid hospital och öfverläkaren, därest han pröfvar den
sjuke vara vådlig för allmänna säkerheten, mottaga honom tills vidare.

Felande handlingar infordras i de båda sistnämnda fallen af direktionen.

Direktionen afgör, huruvida ansökningen skall bifallas eller ej. Finner
direktionen, att ansökningen bör bifallas, men är utrymmet å anstalt
redan upptaget, insändas handlingarna till medicinalstyrelsen, som då har
att besluta om vården.

I litteraturen har man särskilt från läkarhåll förordat att i fråga Samma proceom
tvångsinternering af alkoholist använda samma förfarande som i fråga ''''dand^vtd
om intagande af sinnessjuk. Med uppfattningen af alkoholisten såsom internering
sjuk och närmast jämställd med en sinnessjuk ligger det utan tvifvel klister!0
nära till hands att låta läkarens och anstaltsstyrelsens beslut härvid vara
afgörande. I lagstiftningen har man dock ej låtit sig nöja med läkarens
utsago och en pröfning af anstaltsstyrelsen, utan, såsom af den ofvan
lämnade redogörelsen framgår, städse tillagt någon annan myndighet
pröfningsrätt; ej ens St. Gallen-lagen utgör något undantag härifrån. Fn
sådan pröfning torde oek vara af behofvet påkallad.

108

Kommunalmyndighet

m.fl. såsom
heslutande.

Domstol såsom
heslutande
myndighet.

Att, såsom Kung! Maj:ts befallningshafvande i Älfsborgs län föreslagit,
för denna fråga indela riket i distrikt och skapa särskilda kommissioner,
har kommittén ej funnit lämpligt. — Hvad de kommunala myndigheterna
beträffar, är naturligen deras medverkan på detta område af stor
betydelse, men denna medverkan torde lämpligast böra anordnas så, att
dessa myndigheter erhålla befogenhet att göra ansökan om internering. Enligt
de schweiziska lagarna är den kommunala myndighetens beslut för öfrigt
åt mera förberedande natur och kan ej bli föremål för verkställighet.
Detsamma synes ock afses i de hos oss framställda förslagen.

De redan befintliga myndigheter, som man hos oss har att välja
emellan, äro Kungl. Maj:ts befallningshafvande och allmän domstol. Frågan
hvilken af dessa myndigheter man skall välja, är ej så lätt att besvara, och
kommittén har också ägnat detta spörsmål ett noggrant öfvervägande.

Hvad angår de allmänna domstolarna, som från flera håll framhållits
såsom lämpligast att handlägga dessa ärenden, möter i främsta rummet
den invändningen, att den nuvarande domstolsanordningen hos oss ej lämnar
möjlighet för den skyndsamma behandling, som för ärenden af denna
art är nödvändig, därest lagen skall blifva effektiv.

Med hänsyn härtill har kommittén sökt tillse, huruvida detta kunde
af hjälpas genom några modifikationer i den nuvarande domstolsproceduren.
Då den antydda olägenheten med långsamheten främst berör häradsrätterna,
har ifrågasatts att förlägga pröfningen af dessa ärenden till
rådstufvurätterna. En sådan anordning möter i och för sig betänkligheter,
då man ej gärna bör draga ärenden af denna beskaffenhet från deras naturliga
forum. Och därtill kommer, att man i allt fall ej heller vid rådstufvurätterna
har möjlighet till den skyndsamhet i behandlingen, som ej sällan är
af nöden vid dessa ärenden. Hvad som måste förutsättas såsom ett ovillkorligt
kraf härvidlag är, att den myndighet, som skall behandla dessa
ärenden, dagligen är tillgänglig och i tillfälle att i trängande fall genast meddela
beslut om eu internering. Utgående från stadgandena i gällande konkurslag,
har kommittén ock gjort ett försök att komplettera domstolsförfarandet
med en föregående skriftväxling inför domaren eller rättens ordförande
samt därvid tänkt sig denne tilldelad befogenhet att i vissa fall träffa
afgörande om internering, under det han i andra fall skulle hafva att
hänskjuta ärendet till häradsrättens eller rådstufvurättens behandling. Vid
närmare granskning har det emellertid visat sig, att en dylik anordning
skulle stöta på afsevärda betänkligheter, särskildt på grund af den ställning,
rättens ordförande skxdle komma att intaga i förhållande till den domstol.

109

af hvilken han är ledamot. Antagligen skulle också domaren och rättens
ordförande känna sig rätt främmande för de göromål, som sålunda lcomme
att tilldelas dem.

Bättre skulle det då utan tvifvel vara att förlägga den föregående
skriftväxlingen och i vissa fall äfven befogenhet att förordna om internering
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande samt låta denna myndighet i
andra fall hänvisa ärendet till domstol. Under förutsättning att ansökningen
vore åtföljd af handlingar, som gåfve möjlighet till en viss pröfning
af ärendet, skulle man sålunda kunna uppdraga åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att förordna om internering, dels då efter verkställd kommunikation
den, mot hvilken ansökningen riktats, medgifvit densamma, dels utan kommunikation,
då trängande fall förelåge. I sistnämnda fall kunde förordnandet
blott vara provisoriskt samt, om efteråt ett bestridande inkomme,
ärendet, liksom när eljest förklaring uteblifvit eller ansökningen bestridts,
hänskjutas till domstol. J)et synes dock synnerligen betänkligt att, såsom
af en sådan anordning skulle blifva följden, låta tvångsinternering i skilda
fall äga rum efter förordnande af olika myndigheter, än af Kungl. Maj:ts
befallningshafvande och än af domstol. I det förra fallet blefve det eu
summarisk behandling, som dock medförde samma verkan, som den omständligare
behandlingen inför domstol; anledning skulle lätt gifvas till
missuppfattning af den ena eller andra procedurens beskaffenhet och värde.

Om domstolsförhandlingen skulle försiggå vid häradsrätt, skulle den också
blifva allt för långsam. Och upprepade förhör skulle, vid hvilken domstol de
än ägde rum, medföra afsevärda svårigheter, särskildt för det fall att eu rättsförhandling
skulle förekomma, sedan eu internering vidtagits på grund af
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes provisoriska förordnande, enär alkoholisten
ej sällan skulle behöfva vara tillstädes, och en förflyttning mellan
anstalten och domstolslokalen således nödvändiggöras.

Kär man närmare betänker karaktären af de ärenden, som det här
gäller, kommer man till den öfvertygelsen, att det är af synnerlig vikt
att här skapa ett förfarande, kvilket ej som det regelmässiga har kontradiktoriska
förhandlingar och vittnesförhör, utan medgifver en mera skyndsam
och efter de säregna förhållandena lämpad behandling.

Ur åtskilliga synpunkter erbjuder det bestämda företräden att för-Kungl-Majds
o »/ j. o octdUfiiyio s lägga

dessa ärendens pröfning till Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Först hafvande''så och

främst är det uppenbart, att den i dessa mål önskvärda skyndsamheten sofa^fw''

i behandlingen härigenom skulle på ett verksamt sätt tillgodoses. Vidare

har denna myndighet för närvarande att handlägga en hel del ärenden,

som ligga alkoholistinterneringen mycket nära. Till dess verksamhetsområde
höra polisväsendet, fattigvården, barnavården, frågor om lösdrifvares
behandling samt i viss mån frågor angående hälsovården och sinnessjukvården.
På de nämnda områdena kan Kungl. Maj.ts befallningshafvande
förutsättas hafva en sakkunskap, som skall blifva till synnerlig nytta vid
behandling af ärenden om tvångsinternering af alkoholister Och det skall
antagligen mången gång gifvas tillfällen, då Ivungl. Maj:ts befallningshafvande
därigenom, att alla dessa ärenden ligga i dess hand, har utvägar
att få en person under behandling i den anstalt, där han kan erhålla den
lämpligaste vården. Domstolarna åter, som ej hafva någon sådan sakkunskap
och ej heller tillgång till några dylika utvägar, torde lätteligen
komma att känna sig främmande för dessa mål. Med förevarande ärendens
förläggande till Kung], Maj:ts befallningshafvande erhålla dessa mål
något mera karaktär af hälsovårds- eller ordningsfrågor, under det att de
vid handläggning af domstol lätt kunna blifva betraktade såsom brottmål,
särskildt i de fall, då tjänstemän, som eljest utöfva åtalsmyndighet,
uppträda däri. I regel är också Kungl. Maj:ts befallningshafvandes kännedom
om personer och förhållanden i länet af den omfattande beskaffenhet,
att Kungl. Maj:ts befallningshafvande i hithörande frågor sitter inne med en
kompetens, som åtminstone icke tillkommer rådstufvurätt i stad beträffande
förhållanden utanför den egna staden. Erinras bör ock, att Ivungl. Maj:ts
befallningshafvande sedan gammalt utöfvat en viss domsrätt och i landssekreteraren
har en i domarvärf utbildad person, hvadan man ej utan
vidare kan jämställa denna myndighet med utlandets administrativa myndigheter.
Kommittén har på grund af hvad ofvan anförts funnit det mest
ändamålsenligt, att förevarande ärenden upptagas och afgöras af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande.

Garantier .för Om emellertid dessa ärenden skola anförtros åt Kungl. Mai:ts befall (IVCTlCtCtS

Uvm . oj

redning, ningshafvande, är det af nöden att träffa anordningar, som, utan att
betaga förfarandet dess effektivitet, gifva garantier för en tillförlitlig utredning
och noggrann pröfning af hvarje fall. Kommittén har också i sitt
förslag upptagit sådana garantier.

Ansöhungs- Att börja med uppställer förslaget den fordran, att ansökning om en

hCLYldlXYlQQ/Y* < o > o

nas beskaf- persons intagande å allmän anstalt för vård af alkoholister skall, för att
fenhet. af Kungl. Maj.ts befallningshafvande upptagas, vara åtföljd af eu viss utredning.
Yid bestämmandet af de handlingar, som skola åtfölja ansökningen,
hafva föreskrifterna i gällande stadga angående sinnessjuka i allt
väsentligt följts. Sålunda fordras prästbevis, innefattande de upplysningar,

som skola meddelas i flyttningsbevis, läkarutlåtande enligt af Kungl. Maj.t
fastställdt formulär, grundadt å undersökning, som verkställts inom eu
månad före ansökningens ingifvande, samt intyg af trovärdiga personer,
likaledes utfärdadt enligt anvisningar, som meddelas af Kungl. Maj:t, eller
i utbyte mot sistnämnda intyg annan motsvarande bevisning.

Af dessa handlingar är naturligen läkarutlåtandet af den allra största
betydelse, och man måste därför tillse, att denna handling kommer att
blifva fullständig och tillförlitlig. För att möjliggöra detta fordras i främsta
rummet, att den läkare, som skall afgifva utlåtandet, har tillfälle att genom
personlig undersökning och uppgifter af pålitliga personer skaffa sig
själf en fullständig kännedom om fallet ifråga. lian måste vid ett eller
flera tillfällen, som ej ligga för långt tillbaka i tiden, hafva varit i tillfälle
att undersöka eller iakttaga den, hvars internering ifrågasatts; för en dylik
undersökning skola helt visst svårigheter möta, men kommittén har likväl
ej, såsom stundom skett i andra länder, ansett sig kunna eftergifva fordran
på att läkaren själf iakttagit fallet. Att märka är emellertid, att det i
dessa fall ej alltid behöfver vara fråga om en rent kroppslig undersökning,
ty en sådan, äfven om den ofta kan gifva bevis på en långt gången alkoholism,
skall dock i många fall ej gifva någon bestämd vägledning. Det
gäller bär liksom stundom vid sinnessjukdomar mera att iakttaga personens
hela uppträdande. Men det ligger i sakens natur, att den bild läkaren
vid ett eller annat besök kan förskaffa sig, skall blifva jämförelsevis
ofullständig; man måste därför fordra, att han genom förfrågningar hos
anhöriga och andra personer skaffar sig material för en fullständig beskrifning
af alkoholistens tillstånd. Till detta material hör också det intyg af
trovärdiga personer, hvarom ofvan nämnts, och hvithet intyg bör vara tillgängligt
för läkaren, när han affattar sitt utlåtande.

Då man ej kan förutsätta, att alla dylika utlåtanden skola komma
att afgifvas af läkare, som särskild! sysslat med hithörande eller närliggande
spörsmål, har det varit nödigt att till läkarens ledning och på samma
gång för sakens egen skull föreskrifva, att läkarutlåtandet skall vara
affattadt enligt af Konungen meddelade anvisningar. Kommittén har utarbetat
förslag till dylika anvisningar (sid. 185). Det uppgjorda formuläret
gifver också en föreställning om det material, som skulle genom läkarens
medverkan föreläggas den profvande myndigheten. Äfven om man ej kan
förvänta att i alla fall få formuläret fullständigt besvaradt, torde man,
om detta följes, dock hafva utsikter att få en så klar bild af personen
och hans uppträdande, som är nödig för sakens bedömande.

Läkarutld tandet.

112

Såsom af förslaget framgår, liar däri uppställts den fordran, att utlåtandet
skall vara afgifvet af legitimerad läkare, som är förordnad att
uppehålla allmän läkartjänst. Kommittén inser nog, att mot en sådan
fordran kan göras den invändningen, att våra tjänsteläkare ej erhållit någon
speciell utbildning, som gör dem mera än andra läkare skickade att här
afgifva ett utlåtande. Det måste ock medgifvas, att åtskilliga läkare utan
tjänsteställning på grund af sin utbildning eller verksamhet på detta
eller angränsande områden, särskild! nerv- och sinnessjukdomarna, hafva
fullt lika god, om ej större kompetens att bedöma dessa fall. Äfven andra
erinringar torde kunna göras mot den föreslagna begränsningen. Hvad
som för kommittén varit bestämmande, är dock angelägenheten att vinna
så vidt möjligt tillfredsställande garantier att tvångsinterneringen icke måtte
missbrukas; och en dylik garanti har synts kommittén ligga i läkarens
offentliga tjänsteställning. Med innehafvare af allmän läkartjänst afses
i förslaget närmast vissa i läkarinstruktionen uppräknade tjänsteläkare:
förste provinsial-, provinsial- och extra provinsialläkare, stads- och stadsdistriktsläkare,
vid armén och flottan anställda läkare, hospitals-, fängelse-,
järnvägs-, lasaretts- samt bad- och brunnsläkare. Med den utveckling sjukvården
numera erhållit, torde denna uppräkning ej vara fullt uttömmande,
och man bör med de nämnda likställa läkare vid statens och kommunernas
samtliga sjukvårdsanstalter, äfven sådana, som äro förenade med
fattigvårdens anstalter. Under uttrycket fängelseläkare är naturligen också
läkare vid tvångsarbetsanstalt att inbegripa. Att de läkare, hvilka såsom
lärare äro anställda vid universiteten och Karolinska institutet, komma
under benämningen tjänsteläkare, torde vara klart. Läkares behörighet att
afgifva sådant utlåtande bör dock ej vara bunden vid de under hans tjänstgöring
direkt hörande fallen, då man därigenom onödigtvis skulle försvåra
möjligheten att erhålla vederbörligt utlåtande.

Ur synpunkten att vinna tillfredsställande garantier har äfven föreskrifvits,
att intyg af läkare, som har anställning vid allmän anstalt för
vård af alkoholister, ej må godkännas. I detta afseende skulle tilläfventyrs
kunna anses nog med att utesluta intyg af läkare vid den anstalt, där
intagning sker. Men då enligt förslaget det ej dömes till internering
å viss anstalt, har ett sådant särskiljande ej låtit sig göra. Det är för
öfrigt angeläget att undanröja alla misstankar därom, att läkarne å alkoholistanstalterna
skulle kunna i någon mån inverka obehörigt till åstadkommande
af tvångsinternering. — Med den affattning stadgandet erhållit
uteslutes ej läkare, som är anställd vid sådan anstalt, hvilken ej erkänts

113

såsom allmän, men bär föreligga ej heller samma skäl till inskränkning,
enär ingåendet å en dylik anstalt alltid förutsätter frivillighet, och ett kvarhållande
mot alkoholistens vilja ej kan äga ruin.

Då i förslaget förutsatts, att anvisningar skulle, komma att meddelas
af Kungl. Maj:t för intyget af trovärdiga personer, har kommittén jämväl
uppgjort förslag till formulär för dylikt intyg (sid. 189).

I tvänne fall, i kvilka tillräcklig utredning redan föreligger på annat sätt,
synes ett sådant intyg af trovärdiga personer vara öfverflödigt samt kunna och
böra umbäras, helst anskaffandet af dylikt i dessa fall, som merendels äro af
trängande beskaffenhet, skulle medföra eu oläglig tidsutdräkt (jfr. 7 §). Det
ena fallet är, då alkoholisten vid tiden för ansökning om hans internering är
intagen å sjukvårdsanstalt för fyllerigalenskap (delirium tremens) eller annan
på dryckenskap beroende sinnessjukdom. Eedan den omständighet, som
föranledt intagandet å sjukvårdsanstalten, utgör bevis om att här är fråga
om en person, som hör under lagen; här finnes dessutom material för eu
utredning i sjukvårdsanstaltens journaler samt läkarens vid anstalten gjorda
iakttagelser. Det andra fallet är, då alkoholisten varit ställd under tilltal
för brott, men gärningen förklarats strafflös jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen
och han på grund häraf skall omhändertagas; här föreligga rannsakningsprotokoll
och ett på observationer grundadt föregående läkarutlåtande,
kvilka tillsammans torde innehålla utredning nog för fallet. Därest målet
varit fullföljdt i högre rätt, böra naturligen också den högre rättens utslag och
handlingar därifrån, som kunna inverka på ansökningens bedömande, bifogas.
— I dessa båda fall blir det gifvetvis i regeln läkaren vid sjukhuset
eller fängelset, som får afgifva läkarutlåtande enligt 4 §.

Beträffande de fall, då en person dömts till ansvar för fylleriförseelser,
är det naturligt, att bevis härom skall föreligga. — Förutom de nu
antydda bevisen kunna gifvetvis eu del andra förekomma. Sålunda är
t. ex. ett lagakraftvunnet utslag om att eu person misshandlat annan
under rusets inflytande ett starkt indicium på, att han är farlig för annans
personliga säkerhet.

Till utredningen i saken hör vidare i främsta rummet, att Kungl. Maj:ts
befallningshafvande infordrar förklaring från den person, hvars intagande
påyrkas. Medgifver denne ansökningen, har han därmed tydligen också
gifvit vitsord åt de vid ansökningen fogade handlingarna, och Kungl. Maj:ts
befallningshafvande bör då utan vidare undersökning kunna förordna om
hans intagande å allmän anstalt för vård af alkoholister. Uteblir däremot
förklaring eller bestrides ansökningen, måste Kungl. Maj:ts befallningshaf 15 -

Intyg af
trovärdiga
personer
m. m.

Förfarandet
hos Kungl.
Maj:ts befallningshafvande.

6 §-

114

vande ägna handlingarna en ytterligare granskning. Finnes den föreliggande
utredningen då tydligen ådagalägga, att sådana omständigheter äro för handen,
som enligt 1 § föreskrifvas för lagens tillämplighet, bör Ivungl. Maj:ts
befallningshafvande meddela förordnande om internering.

År åter utredningen i ett eller annat afseende ofullständig eller oklar, har
Kungl. Maj:ts befallningshafvande att efter omständigheterna antingen afstå
ansökningen eller ombesörja, att utredningen fullständigas. För hvarje fall
torde Kungl. Maj:ts befallningshafvande, då förklaringen innehåller påståenden
eller uppgifter, som gå ut på att vederlägga innehållet i de vid ansökningen fogade
handlingarna, förelägga sökanden att inkomma med påminnelser och såmedelst
gifva honom tillfälle att erbjuda ytterligare utredning. Har ansökning
gjorts enligt 3 § 2 inom., lärer Kungl. Maj:ts befallningshafvande
vara befogad att gifva sökanden de föreskrifter med hänsyn till utredningens
fullständigande, som anses nödiga; men äfven eljest torde Kungl.
Maj:ts befallningshafvande på grund af sin rätt att leda processen kunna
gifva dylika föreskrifter. Särskildt måste Kungl. Maj:ts befallningshafvande
tillse, att utredning ej uteblir i de fall, då, på sätt i 7 § sägs, förordnats
om en internering tillsvidare.

Utredning i målet kan tänkas anskaffad på olika sätt; en utväg är,
att Kungl. Maj:ts befallningshafvande anbefaller vederbörande polismyndighet
att införskaffa upplysningar i ett eller annat afseende eller infordra
någon handling från sökanden. Där förhör med parterna kan ifrågakomma,
torde sådant kunna äga rum inför Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller,
om så önskas och befinnes lämpligare, inför domstol. Kräfves däremot, att andra
personer höras, särskildt där någon bör höras på ed, måste förhöret hållas
inför domstol. Kungl. Maj:ts befallningshafvande afgör, om sådant förhör
bör tillåtas och vid hvilken domstol det skall äga rum, därvid hänsyn
tages till parternas eller vittnenas hemvist, tiden för domstolens nästa sammanträde
med flera omständigheter. Då det emellertid beror på sökande
eller förklarande, om de vilja inkalla några vittnen, bör Kungl. Maj:ts
befallningshafvande ej utan framställning från någon af dem kunna förordna
om vittnesförhör. För de fall, då Kungl. Majrts befallningshafvande,
enligt hvad i 7 § stadgas, förordnat om eu internering tillsvidare, måste
dock sådant förhör kunna af Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordnas
utan framställning, men några svårigheter torde ej uppstå, enär vittnesförhör
i sådana fall ej lärer ifrågakomma i andra mål, än där tjänsteman för talan.

Där Kungl. Maj:ts befallningshafvande för utredningens fullständigande,
med eller utan partens begäran, förelägger honom att afgifva påminnelser,

115

förebringa vidare skriftlig utredning, ingifva en handling eller infinna sig
till förhör, kunde ifrågasättas att tillägga Kungl. Maj.ts befallningshafvande
befogenhet att sätta vite och möjligen äfven att förordna om hämtning.
Kommittén har dock ansett, att i dessa mål påföljden af parts
underlåtenhet att förebringa utredning eller infinna sig allenast bör blifva,
att han kommer i den sämre ställning, som hans underlåtenhet kan för
honom föranleda, då målet afgöres på den föreliggande utredningen.

Något annat äfventyr liar därför icke ansetts böra ifrågakomma, än det att
målet i allt fall afgöres på för handen varande skäl; och någon särskild
föreskrift härom har ej ansetts nödigt att upptaga i lagen.

För att erinra om att dessa mål, jämte en tillfyllestgörande utredning,
kräfva största möjliga skyndsamhet, har detta på flera ställen i lagen
framhållits.

Ehuru kommittén genom att förlägga dessa ärendens handläggning och Förordnande
pröfning till Kungl. Maj:ts befallningshafvande sökt skapa en snabb procedur,''^kationT
finnas dock fall, då ej heller nu beskrifna anordning är tillfyllest, utan man vissa fall.
måste tillerkänna Kungl. Maj:ts befallningshafvande befogenhet att genast 7 -sV
besluta om intagande å alkoholistanstalt. En sådan utväg är af nöden för
de ingalunda sällsynta fall, då alkoholistens vistelse i frihet medför allvarlig
fara för hans eget lif eller annans personliga säkerhet. Vistas en
sådan alkoholist ute i frihet, föreligger fara för att han, särskildt sedan
lian erhållit föreläggande att afgifva förklaring öfver en ansökning om
internering, tillgriper våldshandlingar mot sina närmaste eller andra, som
gjort ansökningen eller hvilka han misstänker hafva föranlcdt denna, diar
man honom redan af annan anledning i förvar, undandragen rusdryckernas
inflytande, är det åter i hög grad önskvärdt, att han ej får åter komma
i frihet, utan blir direkt Överflyttad till alkoholistanstalten. Sådant
fall föreligger dels då alkoholistens omhändertagande betingas däraf, att
han varit ställd under tilltal för brott, men hans gärning jämlikt 5
kap. 5 § strafflagen förklarats strafflös, dels när han åtnjuter vård å
sjukvårdsanstalt för fyllerigalenskap (delirium tremens) eller annan på
dryckenskap beroende sinnessjukdom. Man har ofta klagat öfver det
hittillsvarande förhållandet att den, som på sådan grund förklarats strafflös,
omedelbart efter domstolens beslut åter kunnat gå ut i friheten, utan
att man haft tillfälle att öfva någon inverkan på honom; ej mindre har
klagats öfver det olämpliga däri, att de å sjukhusen vårdade deliranterna,
sedan anfallet efter några dagar upphört, åter gått ut för att genast ånyo
börja sitt alkoholmissbruk och därmed också utsätta andra för fara. Om

116

den fördel, som man åsyftat genom att få dessa båda sistnämnda grupper
af alkoholister under lagen, skall vinnas, kräfves, att man kan få dem
flyttade direkt från fängelset eller sjukhuset till alkokolistanstalten.

I nämnda syfte bär kommittén föreslagit, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
om i de angifna fallen det vid ansökningen fogade läkarutlåtandet
innehåller, att alkoholisten visat sig vara till allvarlig fara för
eget lif eller annans personliga säkerhet samt att han är i trängande behof
af vård å alkohol! stanst alt, kan förordna, att alkoholisten må intagas å allmän
anstalt för vård af alkoholister i afbidan på att slutligt förordnande
om honom, meddelas. Dylikt beslut må kunna fattas, utan att den, mot
hvilken ansökningen riktats, blifvit hörd i ärendet. I vissa fall skulle
eu delgifning ej tjäna till något af den anledning, att alkoholisten i
sitt omtöcknade tillstånd ej kunde afgifva någon förklaring. Eätt att
meddela sådant provisoriskt förordnande har ansetts böra begränsas dels
till de fall, då kronofogde, länsman eller stadsfiskal är sökande i ärendet,
samt dels till sådana fall då alkoholisten, oafsedt hvem som är sökande, vid
tiden för ansökningens ingifvande är intagen å sjukvårdsanstalt för delirium
tremens eller annan på dryckenskap beroende sinnessjukdom. I det sistnämnda
fallet föreligga tydligen så starka skäl för eu internering, att den
nästan undantagslöst bör komma till stånd. Begränsningen i öfrigt till
de fall då kronofogde, länsman eller stadsfiskal gjort ansökning i ärendet,
beror därpå, att det ansetts nödigt att i dessa fall, då en föregående
fullständig utredning icke alltid föreligger, förbehålla ansökningsrätten åt
tjänstemän, som handla under offentligt tjänstemannaansvar. Därjämte
erhålles härigenom större säkerhet för att ärendet behörigen fullföljes,
efter det sådant provisoriskt beslut meddelats.

Verkställighet Såsom regel gäller, att utslag i med ifrågavarande jämförliga mål icke
i vissa fall, fa [ verkställighet, förrän de vunnit laga kraft; och sådant bör natur^vwnnit^laga
ligen gälla äfven i förevarande fall. Härifrån undantages sådant provisokmft.
riskt beslut, som omförmäles i 7 §, hvars natur gifvetvis krafvel1, att verk''
ståtlighet däraf genast äger rum, hvarför Kungl. Maj:ts befallningshafvande
bör förordna därom. Äfven när Kungl. Maj:ts befallningshafvande
meddelar slutligt beslut i dessa mål, har det emellertid ansetts böra medgifvas
Kungl. Maj:ts befallningshafvande att, när skäl därtill af en eller
annan art föreligga, förordna, att beslutet får gå i verkställighet, utan hinder
däraf att det ej vunnit laga kraft. Här syftas i främsta rummet på sådana
fall, då allvarlig fara föreligger för personens eget lif eller annans personliga
säkerhet, utan att Kungl. Maj.ts befallningshafvande enligt föreskrifterna

117

i 7 § ägt provisoriskt förordna om internering, men äfven andra fall
kunna tänkas. Har i dessa fall besvär anförts öfver Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes beslut, bör den myndighet, som skall pröfva besvären,
hafva befogenhet att äfven före ärendets slutliga pröfning förordna, att verkställighet
ej må äga rum, eller att den skall återgå, där den redan skett.

För klagan öfver Kungl. Maj.ts befallningshafvandes beslut i dessa målxungpMc^ts
har kommittén föreslagit samma förfarande, som nu gäller i lösdrifvarmål, befallningsnämligen
att besvären skola från Kungl. Maj.ts befallningshafvande gå direkt lia{™^es
till högsta domstolen. Vikten af att ernå ett på samma gång skyndsamt 9 §.
och säkert afgörande i förevarande mål torde motivera en sådan anordning.
Betänkligheter mot anordningen möta visserligen däri, att den bidrager till
att öka högsta domstolens arbetsbörda; i huru hög grad detta kan blifva
förhållandet, är naturligen omöjligt att med bestämdhet afgöra, men sannolikt
skall antalet mål, som härigenom komma till högsta domstolen, icke
blifva särdeles stort; och under åtminstone en följd af år lärer man under
inga förhållanden behöfva hysa farhågor för att något större antal mål
skola fullföljas. Ifrågasättas kunde att låta besvär i dessa mål afgöras
hos regeringsrätten, hvilket föreslagits ifråga om lösdrifvarmål; men kommittén
har ansett det lämpligast att ansluta sig till den för sistberörda
mål för närvarande gällande ordningen.

För att ytterligare försäkra sig om att målen skola komma till högsta
domstolen i så utredt skick som möjligt och ej behöfva föranleda till återförvisning
och föreläggande om ny utredning, har föreskrifvits, att Kungl.

Maj:ts befallningshafvande, som bör mottaga och insända besvären, dels bär
att infordra yttrande från motparten, dels att själf afgifva utlåtande samt
därvid tillika förebringa den ytterligare utredning, som kan föranledas af
i besvären eller förklaringen framkomna uppgifter. Tydligen kan därvid
endast afses utredning, som utan nämnvärd tidsutdräkt kan åstadkommas.

Förutom de garantier, som erbjudas genom de af kommittén nu föreslagna
anordningarna, torde de grundsatser, på hvilka förslaget i öfrigt
byggts, i och för sig innebära säkerhet för att den personliga friheten
och rättssäkerheten ej äfven ty ras.

I sammanhang med reglerandet af det processuella förfarandet bör Rätt att gorå
också klargöras, hvem som äger att göra ansökning hos den profvande ans°k™m9-myndigheten. I de utländska lagarna och förslagen har man löst denna fråga Utländsk lagpå
olika sätt. Här interneringsspörsmålet pröfvas i samband med frågan om stiftnin9-påföljd för brott, blir det naturligen åklagaren i brottmålet, som det tillkommer
att framställa yrkande om internering. Det danska förslaget har

118

Förslag af
vissa Kungl.
Maj:ts befall
ningshafvande.

för de fall, då handling, som kan föranleda internering, ej är belagd med
straff, likväl enahanda procedur som i brottmål. I engelska kommittéförslaget
af år 1908 föreslås, då det gäller tvångsinternering af personer,
som icke falla under 1898 års lag, att ansökning skall kunna göras af en
anhörig eller eu vän till drinkaren äfvensom af hans vårdare eller förmyndare.
De schweiziska kantonala lagarna medgifva ansökningsrätt åt anhöriga
utan någon begränsning till närhet i släktskap samt åt eu del kommunala
och kantonala myndigheter. Enligt lagen för Valid är det domstolen
eller prefekten, som har att göra anmälan hos den beslutande myndigheten,
regeringsrådet, men det utsäges i lagen, att hvilken person eller myndighet
som helst kan underrätta vederbörande myndighet om de fall, då enligt
hans mening ett ingripande synes nödvändigt. —- Det österrikiska förslaget
af år 1895 medgaf ansökningsrätt åt föräldrar, maka, barn, förmyndare eller
kurator, föreståndare för sjukhus eller sinnessjukanstalt, i hvilken drinkare
befinner sig, samt kommunföreståndaren i hemorten eller uppehållskommunen.
Äfven allmän åklagare skulle få framställa yrkande om internering dock ej
för det fall, att yrkandet grundades på, att alkoholisten utgjorde en fara
för sig själf eller sina anhöriga i sedligt eller ekonomiskt afseende eller
för sin egen eller andras kroppsliga säkerhet.

Då fråga är om omyndighetsförklaring, har man i Norge såsom behöriga
att framställa yrkande upptagit maka, släktingar i upp- och nedstigande led,
syskon eller lika nära besvågrade samt förmyndare eller kurator och i
visst fall också myndighet. Enligt tysk lag kan dylikt yrkande framställas
af maka, släktingar, utan hänsyn till närhet i släktskap (dock ej
svågerlag), samt af laga målsman, däremot ej af allmän åklagare.

T de yttranden, som afgifvits öfver riksdagens skrifvelse i ämnet,
hafva åtskilliga Kungl. Maj:ts befallningshafvande också uttalat sig om,
kvilka personer och myndigheter, som borde vara ausökningsberättigade.
Sålunda .föreslår Ivungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar liin, att yrkande
bör få framställas: utaf polismyndighet, då fråga är om brott eller om
sådant lefnadssätt, att våda däraf uppstår för allmän säkerhet, ordning och
sedlighet; af fattigvårdsstyrelse, då drinkaren själf eller person, för hvilken
han är försörjningspliktig, fallit fattigvården till last; samt i hvarje fall
af målsman eller anhörig. Ungefär på samma sätt uttalar sig Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Gottlands län. Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Örebro län vill medgifva allmän åklagare rätt att föra talan
inför domstol om internering, utan angifvelse, när det rör en drinkare, som
gjort sig skyldig till upprepade fylleriförseelser, samt eljest efter angifvelse

119

från drinkarens familj eller närmaste omgifning. Med sin ställning'' i
allmänhet till interneringsspörsmålet vill Ivungl. Maj:ts befallningshafvande
i Ålfsborgs län ej hafva allmänna åklagaren med på något sätt, utan föreslår,
att ansökning får göras af målsman, maka eller anförvant samt vidare
af hälsovårdsnämnd eller fångvårdsstyrelse och af ordförande hos dessa
myndigheter. Äfven Ivungl. Maj.ts befallningshafvande i Västmanlands
län betonar, att initiativet bör tagas af hälsovårdsnämnd och ej af ordningsmakten,
hvars inblandning i så ömtåliga frågor skulle blifva förhatlig.

Kommittén har ansett, att rätten att göra ansökning hos Kungl. Maj:ts Begränsning

befallningshafvande ej bör lämnas öppen för hvem som helst, utan att i afenskMa
i ° . i -n ti ,. 0\ personers ratt

lagen bör angnväs, hvilka personer eller myndigheter, som en sådan rätt till-aft anhängig kommer.

Det kan nämligen annars befaras, att enskilda personer af hämnd- •9°m talankänsla
eller öfverdrifvet nykterhetsnit blanda sig i andras angelägenheter.
Begränsningen torde emellertid ej förhindra, att de fall, där ett ingripande
verkligen är påkalladt, skola blifva föremål för behandling. Tydligen
står det en hvar öppet att bringa till de ansökningsberättigade myndigheternas
kännedom de fall, i hvilka ett ingripande kan synas angeläget,
och man torde hafva anledning att antaga, att, om behof af ingripande
föreligger och möjlighet finnes att få alkoholisten under vård, dessa myndigheter
ej skola undandraga sig att göra ansökan hos den profvande
myndigheten. Förslaget tillerkänner ansökningsrätt åt alkoholistens förmyndare,
make (man eller hustru), föräldrar, till myndig ålder komna
barn och syskon äfvensom förmyndare för alkoholistens omyndiga barn.

Man kan emellertid ej låta dessa personer blifva de ensamt an-Myndigheters
sökningsberättigade. Emellanåt kunna personer i den angifna ställningen mfstö^lllfngU''''
saknas. Vidare har det visat sig, att de stundom af olika anledningar
ej kunna eller vilja ingripa. An hafva de ej medel för bekostande af
vistelsen i anstalten, än åter ii ro de rädda för att vidtaga någon åtgärd
af fruktan för alkoholisten; brutalitet och våldshandlingar äro utmärkande
för alkoholisten, och vanligen är det hans närmaste, som äro mest utsatta
härför. Stundom inse de anhöriga kanske ej vikten af att något göres, eller
känna de ej ens till de möjligheter, som i sådant afseende föreligga. En
tvångsinternering stadgas för öfrigt, såsom redan framhållits, i hufvudsak
i det allmännas intresse, hvarför man redan af denna grund ej kan
stanna vid att tillåta endast enskilda personer uppträda såsom sökande.

Med hänsyn härtill har föreslagits, att vissa myndigheter skola hafva
rätt att göra ansökning om tvångsinternering. Såsom hvarje i myndighets
hand lagd rättighet innefattar denna äfven en skyldighet att vidtaga åt -

120

gärder, ehuru denna skyldighet här på grund af förhållandenas natur är beroende
af ett fritt bedömande, samt ingripandet, så länge anstaltsväsendet
ännu icke nätt någon starkare utveckling, också begränsas af möjligheten
af att erhålla plats på anstalt för den person, som det gäller. Förslaget
upptager såsom ansökningsberättigade dels vissa kommunala myndigheter,
dels i vissa fall kronofogde, länsman och stadsfiskal.

Kommunala j fråga om de kommunala myndigheterna skulle det till äfventyrs varit

iiii/nd a heters ^ jo j

ansöknings- önskvärdt, att rätten att göra ansökning, som grundar sig på kommunens

ratt. intresse att få eu alkoholist internerad, kunde läggas i en enda myndighets
hand. Denna myndighet skulle då kunna göra sig mera förtrogen med sin
uppgift och därför också blifva mera skickad att fylla denna. På landet
kunde möjligen kommunalnämnden anses lämpad att emottaga ett sådant
uppdrag, men i städerna finnes icke någon motsvarande myndighet. Häri
ligger naturligen en betänklighet mot att gå denna väg.

Det har ock ifrågasatts (se sid. 106) att inrätta en särskild nämnd,
som skulle hafva till uppgift att verka till förekommande och bekämpande
af alkoholmissbruk; en sådan skulle naturligen på grund däraf hafva alldeles
särskilda förutsättningar att bedöma, i hvilka fall en framställning borde
göras om internering. Kommittén har dock ej funnit tillräcklig anledning
att i lagstiftningsväg föreslå inrättandet af en dylik nämnd. Att anordna
en sådan kunde för öfrigt ej ifrågasättas annat än i de större städerna;
för att i dessa tillgodose bekofvet af en mera ordnad verksamhet på detta
område, kunde man tilläfventyrs, utan att därför behöfde särskildt lagstiftas,
efter mönstret från Tyskland anordna upplysningsbyråer, hvilka
samarbetade med de kommunala myndigheterna och understöddes af kommunen.

Kommittén bär alltså funnit det icke vara lämpligt att åt allenast en
kommunalmyndighet öfverlåta ansökningsrätten i dessa fall, utan ansett,
att detta bör tillkomma samtliga de kommunala myndigheter, som på grund
af sin verksamhet i kommunen blifva i tillfälle att få kännedom om alkoholmissbrukets
skadliga verkningar och hafva att råda bot därpå. Härigenom
erhålles möjlighet för ingripande af den myndighet, som i hvarje särskildt
fall är närmast berörd af alkoholistens farlighet eller bristande fullgörande
af sina skyldigheter. De myndigheter, som härvid synas kommittén böra
ifrågakomma, äro kommunalnämnd, hälsovårdsnämnd, fattigvårdsstyrelse
och barnavårdsnämnd.

Hvad landsbygden vidkommer, är det gifvet, att kommunalnämnden,
såsom representant på samma gång för hälsovårds- och ordningsintresset

och dessutom intagande eu central ställning i den kommunala förvaltningen,
i första rummet skall erhålla i uppdrag att framställa ansökning om internering.
I städerna, där man icke har någon kommunal myndighet med
samma centrala ställning och uppgift, är enligt kommitténs uppfattning
hälsovårdsnämnd lämpligast att tilläggas motsvarande befogenhet. Dess
befattning med sjukvården gör det lämpligt, att den har möjlighet att göra
framställning om vård af alkoholister å alkoholistanstalt; för alkoholister,
Indika å sjukhusen åtnjuta vård för kropps- eller själssjukdom, som beror
på deras alkoholism, blir det ju närmast fråga om en öfverflyttning vid
lämplig tidpunkt till alkoholistanstalten. Där på landet för kommun eller
viss del af en kommun finnes hälsovårdsnämnd, bör denna jämte kommunalnämnden
tilläggas befogenhet att uppträda för sitt distrikt.

fattigvård,sstyrelsen bör vara berättigad att inskrida i de fall, då alkoholisten
åtnjuter fattigvård för egen del eller för hustru eller minderårigt
barn. Med uttrycket »åtnjuter fattigvård» afses här fattigvård af hvad
slag som helst, ej blott sådan enligt 1 § i nu gällande fattigvårdsförordning.
Det förutsättes, att fattigvården åtnjutes vid den tid, då ansökning om internering
göres; man har däremot ej afsett, att fattigvårdsstyrelse skulle få
ingripa, då fattigvården upphört, äfven om styrelsen har fordran för
denna fattigvård. Styrelsens rätt att göra ansökning bör naturligen ej
anses utesluten därigenom, att vederbörande, då fråga väckes om internering,
afstår från vidare understöd; det lämnade understödet är ju vanligen
afsedt för en tid framåt.

Barnavårdsnämndens rätt att gorå ansökan innefattar eu utvidgning
af den verksamhet, som enligt lagen angående uppfostran åt vanartade
och i sedligt afseende försummade barn den 13 juni 1902 uppdrag^
åt denna myndighet, men en sådan rätt ligger i själfva verket
ganska nära denna verksamhet. Det åligger nämligen barnavårdsnämnden
att, då barn tinnes vara i sedligt afseende försummadt, tilldela dem, Indika
det åligger att hafva vård om barnet, en allvarlig förmaning att bättre
uppfylla sina uppfostringsplikter och, om sådant anses gagnlöst eller visat
sig ej hjälpa, skilja barnet från hemmet. I många fall beror barnets sedliga
försummande på att föräldrarna eller endera af dem äro drinkare.
För det fall att blott eu af föräldrarna är drinkare, men den andra
ordentlig, torde det vara en naturligare åtgärd, att den skyldige på någon
tid afiägsnas från hemmet, än'' att barnet för en följd af år skiljes
från detta. Det ligger under sådana förhållanden nära till hands, att barnavårdsnämnden
erhåller rättighet att göra en ansökan om alkoholistens in 10 -

122

tornering. Dess rätt att ingripa liar särskildt med afseende på städerna,
i all synnerhet de större städerna, ansetts kunna blifva af betydelse.

Om tilläfventyrs i framtiden eu ny nämnd skulle komma att inrättas
med särskildt syfte att verka för motarbetande af alkoholmissbruket, bör
naturligen ansökningsrätt tilläggas äfven denna nämnd.

Kronofogdes Men ej heller de kommunala myndigheterna torde för alla erforderliga
n\ungsrättk''fall hafva så starkt intresse af en internering, att man kan i deras band
lägga bestämmandet af, huruvida ansökning därom bör göras. På sina håll,
i Tyskland och Schweiz, har man klagat öfver bristande intresse hos de
kommunala myndigheterna, när det gällt åtgärder mot alkoholister, och
föreslagit eller medgifvit ansökningsrätt åt polismyndighet. Kommittén
har också föreslagit, att vissa af ordningsmaktens handhafvare skola äga
att ingripa i fall, som stå i nära samband med deras verksamhet för ordningens
och rättssäkerhetens upprätthållande, samt i enlighet därmed stadgat
ansökningsrätt för kronofogde, länsman och stadsfiskal hvar och en
inom sitt tjänstgöringsområde, nämligen för de fall, att alkoholisten är
farlig för eget lif eller annans personliga säkerhet eller upprepade gånger
dömts till ansvar för fylleri. Det kunde till äfventyr synas, som om
man genom nämnda stadgande tillerkände dessa tjänstemän en alltför
vidsträckt befogenhet att ingripa i den enskildes lif, särskildt om man
jämför denna med den mera begränsade rätt att åtala brott emot den
personliga säkerheten, som föreligger enligt strafflagen. Ifrågasättas kunde
därför att äfven här låta rätten att ingripa i vissa fall bero på angifvelse
af anhöriga. Men därmed skulle från lagens tillämpning uteslutas många
angelägna fall, då den enskilde af rädsla eller andra skäl ej vågade vidtaga
åtgärd. Analogien med strafflagen torde här ej böra vara afgörande,
då det ej gäller straff, utan behandling af alkoholister i särskildt för
deras botande afsedda anstalter.

Verkställig- Af 12 § i förslaget framgår, att kommittén icke velat föreskrifva en
heten af villkorlig verkställighet af ett meddeladt förordnande om intagande åall,
l karlig, j detta hänseende skilda ståndpunkter, växlande med de olika sätt, på
'' h vilka den föregående proceduren anordnats. I öfverensstämmelse med
tvångsinterneringens natur gör dock vanligen eu viss villkorlighet sig gällande.
Af den ställning, som kommitténs förslag i allmänhet intager, följer,
att kommittén måst tänka sig det'' gifna förordnandet om interneringblott
såsom innebärande en möjlighet att få en sådan till stånd. Det
låter nämligen tänka sig, att själfva den omständigheten att ett beslut om

tvångsinternering föreligger, skall bringa alkoholisten till besinning, så att
han fogar sig i andra anordningar, som innebära garantier för ett nyktert lif.
Yid sådant förhållande bör det tydligen bero på den person eller myndighet,
som gjort ansökningen, att, liksom den kan underlåta att fullfölja denna,
också, om den vill, afstå från eller uppskjuta verkställigheten. Då
enligt förslaget sökanden gent emot anstalten svarar för vårdafgiftens
gäldande, torde det vara riktigt, att han också får bestämma, huruvida verkställighet
skall påfordras samt i hvilken anstalt. Mindre af nöden är en
sådan villkorlighet i fråga om verkställighet af beslut, där kronofogde, länsman
eller stadsfiskal gjort ansökning, och här kommer villkorligheten ej
heller att spela så stor roll ur nu angifva synpunkt. Kommittén har
emellertid ansett, att icke heller här finnes skäl att frångå den gifna regeln.
Där allmänfara föreligger, lära myndigheterna nog ej uppskjuta med att
få förordnandet verkställdt, om möjlighet därtill förefinnes. Otillräckligheten
af de befintliga anstalterna samt den ordning, i hvilken kommittén
tänkt sig utvecklingen af anstaltsväsendet, gör det för öfrigt nödvändigt,
att verkställighet af förordnande enligt lagen är villkorligt.

Verkställigheten af ett enligt lagen meddeladt förordnande kommer
alltså att bero dels därpå, om den person eller myndighet, som sökt förordnandet,
önskar, att det bringas i tillämpning, dels af tillgången på plats
i anstalt. Föreligga dessa förutsättningar, har Kungi. Maj:ts befallningshafvande
att i fall af behof efter framställning af den person eller myndighet,
som sökt förordnandet, lämna handräckning för beslutets verkställande.
Kommittén har emellertid icke ansett det höra läggas på Kungl.
Maj:ts befallningshafvande såsom verkställande myndighet att taga reda på,
om plats finnes, utan sådant har öfverlämnats åt sökanden; denne kan ju
ock hafva ett berättigadt intresse af att, där det ej gäller fall, som skola
intagas å statsanstalt, bestämma, hvilken anstalt, som bör anlitas. Det
förutsattes alltså, att sökanden har till föreståndaren för vederbörande
anstalt inlämnat samtliga ärendet rörande handlingar samt från anstalten
erhållit meddelande, att anstalten är villig att mottaga den person, som
förordnandet gäller. Med detta meddelande samt den dömande myndighetens
förordnande har sökanden därpå att vända sig till Kungl. Maj:ts
befallningshafvande. I praktiken torde det, åtminstone innan anstaltsväsendet
erhållit någon större utveckling, i regel komma att gå så till, att
den, som ämnar göra ansökning om internering af en person, på förhand
försäkrar sig om plats för honom på någon anstalt för alkoholister.

124

X. Frivillig anstaltsbehandling och andra förebyggande åtgärder.

Tvängsinter- Det liar redan antydts, att tvångsinternering af alkoholister ej är att
5knytning ^betrakta såsom en fristående del af alkoholspörsmålet, utan att den står i
förebyggande nära samband med öfriga åtgärder mot alkoholmissbruket, särskildt den
åtgärder, frivilliga anstaltsvården, hvilken hos oss också i viss mån tagits till utgångspunkt
för sträfvandena om eu tvångsinternering. Kommittén har redan
framhållit, att betydelsen af en lag af nu föreslagen art ligger ej minst
däri, att en sådan skulle föranleda till frivilligt ingående å alkoholistanstalt,
hvilket är så mycket önskligare, som en anstaltsvård, hvilken alkoholisten
utan lagens tvång underkastar sig, ur behandlingssynpunkt torde få anses
erbjuda åtskilliga företräden. Men det finnes äfven andra åtgärder, som lämpligen
böra komma i betraktande i samband med tvångsinterneringen, och
Indika liksom den frivilliga anstaltsbehandlingen äro att betrakta såsom förebyggande
åtgärder ifråga om alkoholistens rättande. Det är så mycket
angelägnare att ej förglömma dessa förebyggande åtgärder, som tvångsinterneringen
är eu ytterlighetsåtgärd, hvilken bör tillgripas, endast då det
är tydligt, att andra medel ingenting kunna uträtta.

Förslagets 1 § har visserligen affattats på sätt som skett, för att
densamma skall beteckna just de alkoholister, beträffande hvilka kan
antagas, att en tvångsinternering i allmänhet är erforderlig. Huru noga
man än afväger gränserna för lagens omfattning, kan man dock ej få dessa
fullt bestämda; antagligen skola sålunda under 1 § kunna hänföras en del
fall, i hvilka en annan behandling än tvångsinternering kan tänkas i första
rummet böra komma till användning. Lagstiftningen i denna fråga måste
med hänsyn härtill göras sådan, att ej alla de fall, som limma hänföras
under lagen, med nödvändighet skola blifva föremål för tvångsinternering.
Detta har skett genom att göra lagens hela tillämpning villkorlig: det
beror på vissa bestämda anhöriga och myndigheter, om en ansökan skall
göras; den läkare, som har att afgifva utlåtande i saken, får efter sitt

125

omdöme pröfva, om en anstaltsbehandling är af behofvet påkallad eller
icke; den dömande myndigheten handlar också med en viss frihet; och
om verkställigheten skall sättas i gång eller icke, är slutligen beroende af
sökandens egen vilja. I denna villkorlighet ligger onekligen en viss fara
för att lagstiftningen ej skall få full effektivitet, men då samtliga de personer
och myndigheter, som kunna antagas hafva ett verkligt intresse af
att få en tvångsinternering till stånd, medgifvits ansökningsrätt, och rätt
till klagan öfver den dömande myndighetens beslut förefinnes, torde omnämnda
fara ej vara så synnerligen stor.

Om denna villkorlighet i förfarandet verkligen skall befordra det
frivilliga ingåendet på en anstalt och vidtagandet af öfriga antydda åtgärder
för alkoholistens förbättrande, fordras det, att vederbörande hafva kännedom
om de medel, som i sådant hänseende stå till buds. Gifvetvis bör
det ej vara lagstiftningens sak att vända sig till allmänheten med en uppfordran
att vidtaga dylika åtgärder, men hvad lagen dock synes böra göra
är att till ledning för de myndigheter, som hafva att tillämpa densamma,
innehålla en erinran om dessa åtgärder. Kommittén har ej velat göra de
nämnda åtgärdernas vidtagande till något led i proceduren, enär sådant
skulle kunna framkalla en viss benägenhet att i hvarje förekommande fall
afvakta resultatet af de olika åtgärderna, innan en ansökan om tvångsinternering
gjordes eller förordnande därom bragtes till utförande, hvilket
kunde fördröja inträdandet af tvångsbekandlingen äfven i angelägna fall.

Utgående från ett sådant åskådningssätt har kommittén i sitt förslag
dels angifvit några af de viktigaste åtgärder, som härvidlag komma i betraktande,
dels i samband därmed fästat myndigheternas uppmärksamhet på angelägenheten
af sådana åtgärders anlitande i lämpliga fall. Stadgandena härom
återfinnas i 14 §. I samma mån som anstaltsbehandlingen af alkoholister
blir mera känd och tillämpad, torde också betydelsen af dessa föregående
åtgärder komma att framstå klarare. Särskilt torde man kunna vänta,
att ansökningsberättigade kommunala myndigheter och de läkare, som
komma att afgifva utlåtande enligt lagen, skola hafva stadgandet i åtanke.
Så länge det ej finnes tillräckligt utrymme å alkoholistanstalterna, har man
för öfrigt en särskild anledning att anlita andra utvägar. Det bör dock
här uttryckligen betonas, att i sådana fall, då man på grund af alkoholistens
föregående lif och med honom gjorda försök har klart för sig, att
de mildare åtgärderna ej skola hafva någon verkan, något uppskjutande
af en ansökan eller ett beslut om tvångsinternering ej bör äga rum, ty
då gagnas alla intresserade bäst af att en tvångsbehandling så snart som

Exempel på
dylika åtgärder.

Nykterhetsföreningarnas
medverkan.

Moralisk på
verkan i allmänhet.

möjligt kommer till stånd. I ali synnerhet då skälet för ingripandet är,
att alkoholistens lefnadssätt medför allvarlig fara för hans egen eller annans
personliga säkerhet, böra de antydda åtgärderna träda i bakgrunden.

De åtgärder af förebyggande art, hvilka kommittén ansett sig böra
exempelvis upptaga i lagen, äro: anslutning till nykterhetsförening, beredande
af tjänst eller anställning hos lämplig person, ändring af verksamhet
eller vistelseort, där dessa erbjuda särskilda frestelser till alkoholmissbruk,
framställning hos försäljare af brännvin, vin eller Öl att ej till
alkoholisten utlämna sådana drycker samt frivilligt ingående å vårdanstalt
för alkoholister. De flesta äro alltså anordningar, för hvilkas vidtagande
fordras alkoholistens eget samtycke; endast ifråga om försvårande af tillgången
på rusdrycker är anordningen oberoende af hans medgifvande.

Med den stora roll, som dryckesseden allt fortfarande spelar i vårt
land, utsättas en del svagare naturer för frestelsen att missbruka alkohol.
Nykterhetsrörelsen i dess tidigare skede lade särskildt an på att stödja
sådana svagare naturer genom samvaron med eller exemplet från personer,
som lefde ett nyktert lif, och denna verksamhet är ju fortfarande oskiljaktig
från rörelsens uppgift, äfven om den ej skulle intaga en lika framskjuten
plats på det nuvarande programmet. Med den utveckling nykterhetsrörelsen
nått i vårt land, torde i de flesta kommuner af någon betydenhet
finnas afdelningar af någon nykter hetsorganisation. Det torde därför vara af
vikt, att nykterhetsföreningarna kallas att samverka med myndigheterna vid
det speciella nykterhetsarbete, som afses i förevarande förslag. Två af våra
alkoholisthem hafva nykterhetsföreningar att tacka för sin tillkomst; Sans
Souci, som nu utgör en särskild stiftelse, grundades af Uppsala läns allmänna
nykterhetsförbund och Solvik är stiftadt af Yästra Sveriges Blåbandsförbund.
I utlandet, särskildt i Danmark, England, Schweiz och Tyskland,
hafva nykterhetsorganisationerna inrättat ett stort antal alkoholistanstalter.
Vid utvecklingen af vårt anstaltsväsen, torde alltså nykterhetsföreningarna
hafva en stor uppgift att fylla. Men de hafva också särskilda
förutsättningar att sprida kännedom om alkoholistanstalternas verksamhet
samt, då möjligheterna att påverka med andra medel äro uteslutna, uppmana
vederbörande att frivilligt söka inträde å anstalt. Kommittén skall
vid frågan om de åtgärder, som böra efterfölja anstaltsvistelsen, återkomma
till detta ämne, men vill här betona, att samarbete är af vikt ej blott efter
anstaltsbehandlingen utan äfven förut.

I detta samband torde också böra omnämnas den stora betydelse för
alkoholisternas upprättande, som ligger i moralisk påverkan i allmänhet.

127

Flera, som varit sysselsatta med alkoholisters behandling, hafva betonat
religionens inflytande härvid. I skilda länder hafva föreningar för inre
missionen eller andra sammanslutningar med religiöst syfte upprättat
alkoholistanstalter. I Sverige hafva vi diakonverksamheten att tacka för
anstalterna vid Berga samt den blifvande anstalten vid Härnö, och
kolonien vid Flöda har grundats af Sällskapet för kristligt social nykterketsverksamhet.

Det har visat sig, att procenttalet af drinkare inom vissa yrken är Förändring
särdeles stort och man har däraf dragit den slutsatsen, att dessa yrken "Vistelseort^''
skulle innebära särskilda frestelser till alkoholmissbruk. Att detta skall
vara förhållandet med sådana yrken, där tillgången till rusdrycker är särdeles
lätt, såsom vid bränneri- och bryggerihandtering samt rusdrycksförsäljning,
är klart. I dylika fall ligger det naturligen nära till hands att
tillråda, att personen öfvergår till ett yrke, där en dylik stark frestelse ej
föreligger. Äfven vistandet å eu ort, där rusdrycker äro lätt åtkomliga,
kan inverka därhän, att ett missbruk underhålles och tilltager; eu förflyttning
till en trakt, där rusdrycker äro svåråtkomliga och där befolkningen
i allmänhet lefver nyktert, skall därför mången gång kunna verka till bättring,
särskildt när det är fråga om mera lättledda individer.

Kommittén har äfven framhållit fördelen af att bereda drinkaren
tjänst eller anställning hos någon för nykterheten nitälskande person. De
nyss omnämnda åtgärderna torde lämpligen böra förenas härmed, så att
personen å den nya platsen kommer i gynnsamt läge äfven så till vida,
att hans närmaste omgifning blir lämplig för honom.

I detta sammanhang må erinras om en bestämmelse i kantonen Thur- Varning.
gaus lag om behandling af alkoholister. Där föreskrifves såsom villkor
för beslut om tvångsinternering, att viss myndighet skall i föreskrifven
form hafva meddelat drinkaren en varning, och att han efter mottagandet
af en sådan fortsatt med sitt alkoholmissbruk. Kommittén kar
ej ansett lämpligt att föreskrifva en dylik obligatorisk varning, då en sådan
föreskrift skulle kunna föranleda till uppskof med tvångsbehandlingen
äfven i fall, då man hade fullkomligt klart för sig, att varningen ej tjänade
till något. Alla de af kommittén här omnämnda åtgärderna innebära
för öfrigt i sig en varning, och man kan taga för gifvet, att det ej sparats
på varningar och förmaningar, innan tvångsinterneringen tillgripes.

Bestämmelser, som gå ut på att särskildt för alkoholisterna försvåra Försvårad
åtkomsten af rusdrycker, hafva under de senare åren blifvit införda i åtskilliga tillgång till

v j vj r asar veke r

utländska lagar. I all synnerhet har man utvecklat denna lagstiftning i

128

England och i andra länder med

engelsktalande befolkning. Exempel

därpå finnas dock äfven annorstädes, t. ex. i kantonen Yaud; en del
nyare lagförslag — de schweiziska och tyska straffrättsförslagen och danska
förslaget till drinkar lag — upptaga också stadganden i dylik riktning. På
sista tiden har denna fråga varit föremål för uppmärksamhet äfven i vårt
land. 1909 års riksdag anhöll i anledning af motion af borgmästaren J.
G. Pettersson i Södertälje, att Kungl. Maj:t måtte efter verkställd utredning
dels för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser i syfte att
för personer, som för brott, begånget under rusets inflytande, dömts till
fängelse eller straffarbete, eller som under kortare tid upprepade gånger
bötfällts för fylleri, försvåra åtkomsten af starka drycker, dels ock meddela
de närmare administrativa föreskrifter, som af sådana lagbestämmelser
kunde föranledas. Prågan härom är fortfarande beroende på Kungl.
Maj:ts pröfning.

Kommittén har ofvan (sid. 41) redogjort för de försök att för drinkaren
försvåra åtkomsten af spritdrycker, som gjorts i eu del kommuner.
Tvifvelsutan torde liknande åtgärder i syfte att för alkoholisterna försvåra
åtkomsten af rusdrycker särskildt i mindre kommuner kunna blifva af stor
betydelse. Oafsedt huruvida i framtiden några särskilda lagbestämmelser
i detta ämne komma till stånd eller ej, erbjuda de anförda exemplen från

nagra

kommuner eu lämplig

utväg att anlita.

Det har därför ansetts

vara i sin ordning att här lämna en hänvisning till dylika åtgärder.

^Engelska Af intresse i detta sammanhang är det engelska kommittéför slagetafi908$lägel

af år 1908. Däri söker man utveckla den princip af frivillighet,
om föregdm-hvilken 1879 års drinkarlag hvilade. I sådant hänseende föreslås
ai i viss form affattad förbindelse att afstå från rusdrycker för en tid af
minst ett år, hvilken förbindelse äfven skall innehålla en erinran, att
brytandet af densamma utgör en anledning till vidtagande af tvångsåtgärder.
Vidare föreslås, att drinkaren skall kunna hos fredsdomaren
begära förordnande för eu viss person att under en viss, af drinkaren
själf bestämd tid, ej öfverstigande ett år, tjänstgöra såsom förmyndare för
honom; ett sådant förordnande skall för förmyndaren innebära rätt att med
vissa inskränkningar bestämma drinkarens bostad, att påfordra att drinkaren
underkastar sig uppsikt af någon, som förmyndaren bestämmer, att hindra
drinkaren från att skaffa sig rusdrycker och att fråntaga honom sådana samt
att förbjuda sprithandlare att till honom sälja rusdrycker och andra
personer att vara honom behjälpliga med anskaffandet af sådana. Kan

129

den på drinkarens egen begäran utsedde förmyndaren ej komma någon väg
med dessa medel, får han hos domaren begära tvångsåtgärder: i första
rummet tvångsförmynderskap och i andra rummet tvångsinternering. Innan
domaren tillgriper dessa tvångsmedel, har han, om de frivilliga anordningarna
ej användts, att först fästa drinkarens uppmärksamhet på fördelarna
af dessa. Eu af domaren utan drinkarens egen begäran förordnad förmyndare
skulle hafva något större befogenhet än den af drinkaren själf
valde förmyndaren.

Det sålunda föreslagna förfarandet gäller ej alkoholister, som gjort
sig skyldiga till brott och fylleriförseelser och skola behandlas enligt 1898
års lag. Men äfven för dessa föreslår den nämnda kommittén eu mildring i
åtgärderna, i det domstolen, om den finner sådant lämpligt, kan villkorligt
frikänna eu om brott öfvertygad alkoholist; detta skulle ske mot afgifven
förbindelse af alkoholisten dels att efter kallelse infinna sig inför domstolen för
mottagande af dom, dels att iakttaga ett godt uppförande och följa meddelade
föreskrifter, kvilket skulle kontrolleras af en för honom utsedd öfvervakare
(probation officer). I dessa föreskrifter ingår, att han skall afhålla sig
från umgänge med illa kända personer, ej använda eller innehafva rusmedel,
ej förändra bostad utan att först lämna öfvervakaren sin nya
adress samt å tider, som domstolen bestämt, gifva öfvervakaren underrättelse
om hälsa och sysselsättning. Öfvervakningstiden växlar mellan 6
månader och ett år. Uppfyllas villkoren, blir frikännandet definitivt;
brytas de, kan domstol antingen förordna om ny öfvervakning eller döma
till internering. Vidare föreslås eu öfvervakning äfven efter det drinkaren
utsläppts från anstalten.

I likhet med det engelska förslaget önskar kommittén, såsom redan Förslagets
framhållits, ett utnyttjande af föregående mildare åtgärder, innan man försvenska
skrider till eu tvångsinternering. Kommittén har emellertid ej kun-förhållanden.
nät följa det engelska förslaget, då kommittén dels fruktat att skapa ett
alltför kompliceradt förfarande genom att upptaga de skilda åtgärderna såsom
efter hvarandra följande moment i proceduren — låt vara att deras föregående
användande ej utgör något villkor för tvångsinterneringsbesluts meddelande —
dels därför att en del af åtgärderna synts något främmande för svensk
åskådning, så t. ex. nykterhetslöftet inför domaren. Ett tvångsförmynderskap
medgifves redan i civillagen och behöfver alltså ej föreskrifvas här; att åter i
detta sammanhang utstaka gränserna för förmyndarens verksamhet, så att han
t. ex. skulle få en lagbestämd rätt att insätta sin myndling på en alkoholistanstalt,
torde vara mindre lämpligt. — Hvad beträffar fordran på villkorlig

130

dom för den, som begått brott eller förseelser, med därvid fogade föreskrifter
särskilt om anställande af en öfvervakare (probation officer), är
detta ett ämne, som närmast hör till straffrätten; frågan om anordnande af
särskilda öfvervakare för villkorligt dömda och villkorligt frigifna beror
för öfrigt på Kungl. Maj:ts pröfning i anledning af en af riksdagen den
25 april 1908 afbiten skrifvelse. I den män villkorlig dom får en mera
vidsträckt användning vid fylleriförseelser (se riksdagens skrifvelse den
16 mars 1909), torde frågan om övervakning af alkoholister kunna få en
stor betydelse.

Förebyggande, j Tyskland bär man under de senare åren utan något samband med
i Tyskland, lagstiftningen fått till stånd en förebyggande verksamhet för alkoholisternas
hjälpande — Trinkerftirsorge —, som på en kort tid tagit ett starkt
uppsving och hvilken tillägges stor betydelse. Nykter hetsföreningar och

kommunala myndigheter arbeta där i många städer hand i hand för att
kunna lämna eu sådan hjälp; det centrala i verksamheten är, att man håller
en rådfrågningsbyrå, där man mottager anmälningar, meddelar råd och
föranstaltar om lämpliga åtgärder. En af byråns viktigaste åtgärder är att
förmå alkoholisten att frivilligt ingå å en alkoholistanstalt, men man synes
öfver hufvudtaget anlita alla de medel, som kunna erbjuda sig för att
påverka alkoholisten. Här må nämnas: förmaningar, lämnade å byrån
eller vid besök i hemmet, förmedling af anslutning till en abstinensförening,
arbetsförmedling, ansökan om omyndighetsförklaring samt upptagande i
invalidhem, arbetarkoloni eller anstalt för sinnessjuka.

131

XI. Formen för frivilligt inträde å allmän anstalt och verkan däraf.

Hörande formen för inträde å de hos oss befintliga alkoholistanstalterna
har staten hittills ej lämnat några bestämmelser. Emellertid hafva Formen för
samtliga hemmen följt i hufvudsak enahanda regler. Sålunda fordra de7™®
en egenhändigt undertecknad ansökning från den, kvilkens vårdande det 34 §
gällei, och, om han är omyndig, samtycke af förmyndaren. Ansökningen
skall innehålla en förbindelse af den inträdande att stanna å anstalten
under den i reglerna för dess verksamhet fastställda minimitiden och underkasta
sig anstaltens ordningsregler. Minimitiden är något olika på de
olika anstalterna; vid Sans Souci och Eolshäll 6 månader, vid Solvik 9
månader och vid Berga 12 månader; i vissa fall medgifves dock inträde
äfven för kortare tid. \ id ansökningen skall fogas prästbevis. .Dessutom
fordras för inträdet läkarutlåtande enligt anstaltens formulär; detta utlåtande
sändes vanligen direkt från den läkare, som gjort undersökningen,
till anstaltens läkare, — Samma fordringar uppställas i hufvudsak äfven
vid de utländska anstalterna af detta slag, ehuru man i praktiken ej synes
halla så strängt på deras uppfyllande.

Då anstalterna redan nu fordra dessa handlingar, har kommittén ansett
det ej möta några betänkligheter att i lag fastslå samma former såsom
villkor för det frivilliga inträdet å sådana allmänna anstalter, som afses i
förevarande lag.

1. fråga om läkarutlåtandet har föreslagits, att detsamma skall vara
affattadt enligt af Ivonungen meddelade anvisningar. Kommittén har
tänkt sig, att man härvid skulle följa samma formulär, som föreslagits för
läkarutlåtande, som skall fogas vid ansökning om tvångsinternering (se
sid. 185), med den skillnad allenast, att de frågor i formuläret, som syfta
på de i 1 § af lagen omförmälda särskilda förhållanden (punkt 14 i formuläret),
uteslutas. Här har ej ansetts nödigt att uppställa fordran på att den
läkare, som afgifver utlåtandet, skall vara tjänsteläkare, utan man har nöjt sig
med att fordra, att han är legitimerad läkare samt att han icke är anställd vid

132

anstalten i fråga. Till grund för läkarutlåtande! behöfver ej ligga sådant
intyg af trovärdiga personer, som omförmäles i 4 § eller någon mot detta
svarande utredning. — Ett af kommittén upprättadt formulär till inträdesansökning
återfinnes å sid. 191.

Såsom ofvan anmärkts, äro de för anstaltsvistelsen uppställda minimitiderna
nu olika. Äfven för framtiden böra anstalterna tydligen medgifvas
att själfva fastslå de minimitider, som de anse önskvärda. Allt
efter det mer eller mindre framskridna tillstånd, i kvilket alkoholismen
befinner sig, kräfves för botandet en längre eller kortare tid; den anstalt,
som vill mottaga allenast lättare fall, kan sålunda nöja sig med en kortare
tid. Den ofvan angifna skiljaktigheten beträffande tiderna för kvarstannandet
vid de befintliga anstalterna torde knappast betyda, att de i fråga
om fallens botlighet ställa sig på någon olika ståndpunkt; de torde nämligen
samtliga regelmässigt göra försök med alla, som frivilligt inträda till
behandling, så vida ej speciella sjukdomstillstånd af annan art föreligga
eller alldeles särskilda anmärkningar finnas att göra mot deras uppförande,
föranledande till det antagande, att de skola störa anstaltens arbete. De
två under de senaste åren tillkomna anstalternas skärpta fordran i afseende
å tiden för kvarstannandet har naturligen tillkommit på grund af den
mer och mer utbredda meningen, att 6 månader i regel ej skulle vara eu
tillräckligt lång tid. Att de båda äldre anstalterna ej ökat sina fordringar,
torde ej bero därpå, att man ej där delat denna uppfattning, ty äfven vid
dessa anstalter uttalas önskan att kunna kvarhålla patienterna längre.
Verkan af Ofvan bär framhållits, att under nuvarande förhållanden alkoholisterna,
träde19SkylAr°ts den af dem vid inträdet afgifna förbindelsen, ofta icke kunnat förmås
digiiet att att stanna under den bestämda tiden. Föreståndarens och läkarens alla
föreställningar hafva ej kunnat hålla dem tillbaka. Att de gå miste om på
förhand erlagda afgifter, en bestämmelse, som insatts äfven i syfte att
verka återhållande, synes ej hafva utöfvat någon större inverkan på dem.
Under sådana omständigheter uppställer det sig såsom eu nära till hands
liggande önskan att kunna använda någon grad af tvång för att få de
alkoholister, som frivilligt sökt inträde å anstalten, att stanna kvar. Redan
förut har omtalats, att man i England och Norge har stadgande!! i sådant syfte.

Det är eu allmän iakttagelse, att alkoholisten emellanåt har insikt
om sitt tillstånd och önskar att blifva befriad från sitt begär efter rusdrycker
samt gör allehanda goda föresatser och äfven följer de råd, som
under sådana mellanstunder gifvas honom. Alltför lätt glömmer han dock
dessa föresatser, och man kan senare ej få honom att vidtaga några åt -

133

gärder för sitt bättrande; har han redan underkastat sig en åtgärd i
sådant hänseende, vill han alltför snart upphöra därmed. Kunde hans
under mera besinningsfulla stunder lämnade medgifvande få utgöra skäl
till fortsättande af en lämplig behandling, skulle man därmed hafva ännu
ett hjälpmedel i kampen mot alkoholmissbruket; och man bör så mycket
hellre söka tillgodogöra sig denna anordning, som en behandling, hvilken
kommit till stånd efter alkoholistens samtycke, såsom redan framhållits,
bär vissa företräden framför den egentliga tvångsinterneringen.

Man har anmärkt, att det ligger något stötande i att med tvång kvarhålla
dem, som ingått frivilligt, särskild! som det här gäller samtycke af
en person, hvars psykiska frihet kan ifrågasättas. Häremot må emellertid
erinras, att, äfven om alkoholisten är bunden eller ofri i fråga om sitt begär
efter rusdrycker, han ej därför, om han ej lider af sinnessjukdom och
ej är onykter, är ur stånd att bedöma sina handlingar, allraminst i fråga
om en sådan åtgärd, som det här gäller, enär hans uppfattning om rusdryckernas
oumbärlighet snarast ger honom impulser i en motsatt riktning.
Det torde därför ej ligga något oegentligt i att kräfva uppfyllande af en
förbindelse, hvars innebörd man har anledning antaga, att alkoholisten
haft en fullt klar uppfattning utaf.

Naturligen måste man tillse, att behandlingen och kvarhållandet sker
på anstalter, som stå under offentlig kontroll. Och man bör äfven sörja
för, att inträdet sker under betryggande former, så att inga andra personer
komma ifråga än de, som verkligen äro alkoholister och i behof af
anstaltsvård. Däremot behöfver man här ej kräfva, att de förutsättningar
i öfrigt skola vara för handen, som uppställas i 1 §, ehuru de flesta af
dem, som det här gäller, antagligen äfven kunna rubriceras in under dessa;
genom sin förklaring vid inträdet har alkoholisten liksom själf gifvit ett
bevis om nödvändigheten af att han för en tid underkastas inskränkning
i sin handlingsfrihet. Då de former, som ofvan angifvits för det frivilliga
ingåendet, synas innebära en tillräcklig trygghet i nu nämnda hänseenden,
har kommittén ej uppställt några nya fordringar.

I enlighet med hvad som ofvan anförts har kommittén föreslagit, att
hvarje frivilligt ingående å de erkända anstalterna, därest det skett i den
föreskrifna ordningen, innebär rätt för anstaltsstyrelsen att kvarhålla alkoholisten
äfven mot hans vilja. Tidens längd har gjorts beroende af hvad
därvid bestämts vid ingåendet; dock får alkoholisten ej mot sin vilja
kvarhållas längre ån ett år. För vården å anstalten, utskrifning därifrån
m. m. hafva de i 3 kap. af lagen gifna bestämmelser föreslagits skola

134

lända till efterrättelse; allenast med den inskränkning, att hvad i 17 §
af lagen föreslagits om öfverflyttning till annan anstalt här ej skall tillämpas.

Det återstår härvid för kommittén att bemöta ännu en invändning,
som gjorts mot införande af anordningen med tvångskvarhållande af
de frivilligt ingångna. Man har velat göra gällande, att det öfver
hufvud taget ej kunde förväntas, att de nuvarande anstalterna eller
nya med dem likartade skulle vilja med tvång kvarhålla de alkoholister,
som inträdt därstädes af fri vilja, en invändning, som för öfrigt också
gäller dessa anstalters användande för mottagande af tvångsinternerade.
Dessa anstalter äro nämligen fullständigt öppna, och det säges ligga i kurens
natur, att ett visst förtroende måste lämnas alkoholisterna, så att det
ej är yttre tvångsanordningar, som hålla dem hvar. Anstalternas starkast
disciplinerande medel är just rätten att från anstalten bortvisa personer,
som utöfva ett ogynnsamt inflytande på de öfriga. Skulle anstalterna
i stället behöfva lägga an på, att med yttre medel kvarhålla de motvilliga,
samt i detta syfte öfva en sträng tillsyn öfver dessa, körnare verksamheten
att blifva af en annan natur och man riskerade, att dessa anstalters
verksamhet, sådan som den hittills med godt resultat bedrifvits, skulle
förryckas.

Det kan ej bestridas, att fara skulle uppstå i nämnda hänseende,
om tvångskvarhållande förutsattes såsom ovillkorligt. Så är emellertid ej
afsikten. Med stadgandet har afsetts att lämna en möjlighet för vederbörande
å anstalten att, därest en person frivilligt ingått å anstalten, men
vill aflägsna sig eller redan gått sin väg, utöfva ett visst tvång för att få
honom att fortsätta kuren eller återvända. Anses emellertid hans fortsatta
vistelse skadlig för arbetet i anstalten, bör anstaltsstyrelsen uppmana hans
anhöriga eller vederbörande myndighet att sörja för hans vård på annat
sätt; och, om sådant ej kan ske, måste man finna sig i, att styrelsen vidtager
åtgärder för att blifva befriad från honom. Såsom längre fram skall
vidare utvecklas, har kommittén tänkt sig, att vissa anstalter af eu mera
sluten karaktär skulle komma till stånd, i kvilka man skulle hafva möjlighet
att mottaga sådana alkoholister, som ej kunna behandlas i de öppna
anstalterna. Utan tvifvel skall det dock vara nyttigt för disciplinen å anstalterna,
att ledningen emellanåt visar sig mäktig att utöfva ett visst tvång
mot patienterna. Men det bör bero på vederbörande å anstalten att själfva
träffa afgörande härom, en inspekterande myndighet alltid obetaget att göra
sina anmärkningar öfver vidtagna åtgärder, ty det kan naturligen ej vara
i sin ordning att en anstalt, som erkänts såsom allmän och åtnjuter stats -

135

bidrag, utan skälig anledning undandrager sig fall, som komma under dess
vård. Erfarenheterna från England utvisa, att därvarande öppna anstalter
kunna både kvarkalla patienter, som helst skulle velat lämna anstalten,
och återtaga sådana, som rymt därifrån.*

Gent emot en annan invändning, nämligen att stadgandet om rätt
att med tvång kvarkålla en frivilligt inträdande skulle motarbeta den indirekta
verkan att förmå till ett frivilligt ingående, som man tillika afsett
att vinna med eu lag om tvångsinternering, må betonas, att det frivilliga
ingåendet dock erbjuder vissa lindringar, i det tiden är väsentligen kortare,
nämligen ett år, och möjligen kan ytterligare afkortas genom aftal
vid inträdandet, samt att alkoholisten därmed erhåller möjlighet till valrätt
i fråga om anstalt. Särskildt undviker han den med tvångsinterneringen
förbundna risken att blifva intagen å eller Överflyttad till en mera sluten
anstalt.

* Under år 1908 rymde från de engelska retreats 11 personer; af dessa återvände 7 frivilligt
och 3 återhämtades, den elfte hade ej återfunnits.

136

Anstalternas
allmänna karaktär:
statens,
kommunala,
enskilda

XII. Anstalternas upprättande.

Då staten genom sin lagstiftning föreskrifver eller medgifver tvångsinternering
å anstalt af alkoholister, har staten naturligen också eu viss
förpliktelse att tillse, att möjlighet tinnes till den vård af alkoholisterna,
som lagstiftningen sålunda anvisar. Strängt taget skulle däraf kunna anses
följa, att de anstalter, åt Indika behandlingen af alkoholisterna öfverlåtes,
borde vara statsanstalter.

Beträffande vissa andra slag af anstaltsvård bär man dock ansett sig
kunna göra jämkningar i den angifna principen. Sålunda har det, när det gällt
behandling och vård af minderåriga och sjuka, befunnits vara gagneligt, att
äfven den kommunala och privata verksamheten fått göra sin insats. Äfven
i fråga om alkoholistbehandlingen föreligger utan tvifvel grundad anledning
att staten tager till hjälp anstalter, grundade af andra. Att på detta område
lämna utrymme och uppmuntran åt det kommunala och privata
initiativet måste verksamt bidraga att tillföra denna samhällsangelägenhet
det intresse och det deltagande från allmänhetens sida, hvilka äro af så stor
betydelse för en framgångsrik utveckling däraf; ett intresse och ett deltagande,
som enligt erfarenhetens vittnesbörd icke äro att i samma grad
emotse med enbart en statsorganisation.

Kommittén har alltså ansett icke blott lämpligt, utan synnerligen
viktigt att ej öfverlåta omsorgen om alkoholistanstalternas upprättande
enbart eller ens i första rummet åt staten. Med statsanstalt, som för
detta ändamål kan komma att upprättas, har därför ansetts böra jämställas
anstalter, som för enahanda ändamål anordnats eller anordnas af
landsting, kommun, förening eller stiftelse. Att begränsning ägt rum
till anstalter, upprättade af kommunala myndigheter eller vissa för ändamålet
gjorda sammanslutningar, har sin grund uti intresset att tillförsäkra
dessa anstalter en allmännare karaktär och eu större trygghet för deras

137

handhafvande på ett ändamålsenligt sätt. Ur sistberörda synpunkt har
äfven föreskrifvits, att de skola vara af Konungen erkända såsom allmänna
och underkastade offentlig uppsikt.

Yid all anstaltsvård är regel, att man med en lämplig klassifikation
af de behandlade kan nå bättre resultat än om man, utan möjlighet till
en sådan, har att under enahanda förhållanden vårda alla, som höra under
området ifråga. Detta gäller alkoholistvården ej mindre än annan vård.
Bland alkoholisterna finnas personer, som, frånsedt sina dryckenskapsexcesser,
lefvat ett ordentligt lif, men äfven sådana, som gjort sig skyldiga
till grofva brott. En stor del af alkoholisterna äro personer, som lida af
mentala defekter, antingen medfödda eller förvärfvade på grund af alkoholmissbruket.
Hittills har man i de flesta länder hufvudsakligen ägnat
sig åt behandlingen af alkoholister, som frivilligt underkastat sig sådan.
En fördelning af dessa i olika anstalter eller i mer eller mindre skilda
af delningar af samma anstalt har ägt rum förnämligast med hänsyn till
patienternas lefnadsställning och förmögenhetsförhållanden.

Det enda land, där en verklig klassifikation genomförts, är England.
Där förefinnes en sådan redan i lagstiftningen. En del hem,
retreats, äro endast afsedda för frivilligt ingående patienter, vare sig
dessa ingått utan särskilda former eller enligt de i habitual drunkards act
af år 1879 föreskrifna regler. För de drinkare, som omförmälas i 1898 års
inebriates act, nämligen sådana som begått brott eller gjort sig skyldiga
till upprepade ordniugsförseelser, hafva anordnats särskilda anstalter af
strängare art, refor materias, dels statsanstalter, dels enskilda af staten erkända
anstalter. Egentligen skulle de enligt sistnämnda lag dömda i regel
sändas till de erkända anstalterna och endast brottslingarna alternativt till
statsanstalterna. Yid lagens tillämpning har man emellertid funnit, att de,
som gjort sig skyldiga till ordningsförseelser, ofta voro svårast att disciplinera
och att just dessa icke sällan behöfde skickas till statsanstalterna.
Såväl inom statsanstalterna som inom vissa af de erkända anstalterna har
man kunnat genomföra en klassifikation inom anstalten efter de intagnas
uppförande. Vanligen har man tre klasser, en ordinär klass samt en högre
och en lägre. Vägra anstalter, som ägas af en enskild förening, hafva
anordnats så, att en af dem tjänstgör såsom mottagningsanstalt; därifrån
skickas sedan oregerliga och våldsamma individer till statsanstalterna; de
bättre fallen åter sändas till andra föreningens anstalter med ytterligare
eu genomgångsanstalt; de, som lida af själsliga defekter, epilepsi, sjuka

Klassifikation
inom an
staltsvåräen.

138

och. obotliga få k var stanna vid upptagningsanstalten. Genom en öfverflyttning
slutligen till de förutnämnda retreats af de allra bästa fallen
har klassiflkationen kunnat göras ännu fullständigare. Enligt engelska
kommittéförslaget af år 1908 skulle i dylika retreats vårdas drinkare af
vissa kategorier, som efter ansökan af anhöriga genom domstols beslut
förklarats kunna mot sin vilja intagas å sådana anstalter. Huruvida man
för dessa sistnämnda fall skall kunna anlita befintliga retreats eller behöfver
anordna hem af en mera sluten typ, framgår ej af förslaget, som emellertid
förordar, att staten och de lokala myndigheterna skola sörja för de
obemedlades vård. Samma kommittéförslag förordar statens öfvertagande
af de erkända enskilda reformatories.

Yid de tyska anstalterna talar man väl om särskilda klasser, men därmed
afses i allmänhet ej någon efter patienternas tillstånd genomförd klassifikation,
utan särskiljandet afser i själfva verket endast olika betalningsklasser och
några däraf föranledda olikheter i sofrum, mat och arbete. På somliga
ställen, t. ex. Lintorf och Eckardtsheim (Bielefeld), har man de olika betalningsklasserna
i flera olika hem, belägna på något afstånd från hvarandra.
Yid anstalten Waldfrieden (Furstenwalde a. d. Spree), afsedd för 180 män,
finnas visserligen såväl öppna som slutna afdelningar, förlagda i skilda hus
på något afstånd från hvarandra, men de slutna afdelningarna äro här afsedda
endast för alkoholister, som blifvit sinnessjuka; för intagande i dessa
afdelningar fordras nämligen intyg af vederbörande tjänsteläkare, att personen
i fråga är sinnessjuk och samhällsfarlig. De danska och schweiziska
anstalterna hafva ej heller att uppvisa någon genomförd klassifikation. I
Norge, där en anstalt öppnats år 1910,. har denna hufvudsakligen tänkts
skola komma till användning för frivilligt ingående patienter och omyndigförklarade.
I de amerikanska anstalterna söker man äfven åstadkomma en
klassifikation; så t. ex. har man vid staten Iowas alkoholistanstalt en sluten
afdelning för de nyankomna patienterna och de besvärligare elementen
samt en öppen afdelning, dit de bättre fallen efter hand öfverflyttas. —
Drinkare af de kategorier, som afses i engelska lagen af år 1898, torde
i andra länder i hufvudsak behandlas å tvångsarbetsanstalter, fängelser och
sinnessjukanstalter.

Hvad de nuvarande svenska anstalterna beträffar, äro de, frånsedt
abstinenssanatoriet Kullastrand, alla afsedda för män, och de angifva sig ej
mottaga obotliga fall. Anstalterna Solvik, Berga och Härnö äro uteslutande
afsedda för män ur kroppsarbetarnes klass. De båda äldre anstalterna, Sans
Souci och Eolshäll, mottaga i hufvudsak personer, som ej äro kropps -

139

arbetare, samt förutsätta på grund af de högre patientafgifterna ett något
förmögnare klientel; dock lämnas stundom vård utan eller mot nedsatt
afgift. I regel hafva personer, som begått brott, ej vårdats på anstalterna,
men något systematiskt urskiljande härvidlag torde ej hafva ägt
rum. Äfven fordran på möjlighet till botande har ej alltid kunnat upprätthållas.
Af årsberättelserna framgår, att man mottagit äfven fall, som
från början ansetts erbjuda små utsikter till stadigvarande förbättring.

Möjligen har detta berott på att man ej gärna velat anse hopp om
höflighet uteslutet, då vederbörande frivilligt eller efter närståendes påtryckningar
kunnat förmås söka inträde å anstalten.

Yid införandet af nv lagstiftning i ämnet kan man ej ställa alltför XidJV; W

v o I (LG Silf TYllTMT

stora anspråk på anstaltsväsendet under de första åren, vare sig ifråga få fordringom
klassifikation eller platsutrymme. Det stämmer för öfrigt väl med a''r,’-a d a''n~

staltsväraen

hela denna lagstiftnings natur att ej med ens söka åstadkomma en rad afej ställas för
anstalter, där man kan emottaga hela det antal alkoholister, som kunna h°t>avara
i behof af anstaltsvård. Bedan svårigheten för att ej säga omöjligheten
att beräkna antalet af anstaltsvård behöfvande alkoholister, gör att
man här måste gå varligt fram; och man behöfver också någon erfarenhet
om, huru anstalterna lämpligast böra anordnas med hänsyn till de olika
kategorier, som komma ifråga att behandlas.

Hvad platsutrymmet angår, finnas för närvarande i Sverige, såsom Plåtsbehofvet.
redan nämnts, 4 anstalter med plats för 77 patienter, hvartill kommer det
under anläggning varande Strängnäs stifts alkoholisthem vid Härnö med 15
platser. Man torde emellertid kunna förvänta, att det enskilda initiativet skall
under en ej alltför aflägsen framtid åstadkomma flera anstalter. Tecken
på ett lifligt intresse för alkoholistanstalter hafva icke saknats; under år 1902
öppnades således två anstalter, ehuru de dock snart åter nedlade sin verksamhet
af brist på patienter, och under hvart och ett af åren 1908, 1909
och 1910 har en ny anstalt tillkommit, hvarjämte under år 1908 öppnades
kolonien Flöda i Yemdalen. Äfven om utvecklingen af de enskilda
anstalterna under en följd af år skulle gå lika fort som under åren 1908,

1909 och 1910, torde det emellertid vara tydligt, att det behof, som föreligger,
icke kan fyllas därigenom.

Omfattningen af detta behof är det omöjligt att ens tillnärmelsevis beräkna.
Endast i afseende å vissa grupper af alkoholisterna kan man ernå
några siffror, men ej heller de äro annat än approximativa. I sådant afseende
vill kommittén erinra därom, att antalet af de fall, som år 1908
vårdades för kronisk alkoholism å de allmänna och enskilda sjukhu -

140

sen, utgjorde 1,524 män och 167 kvinnor. Då en och samma person
stundom varit intagen flera gånger under året, kunna dock de nämnda
siffrorna ej utan vidare läggas till grund för en beräkning af platsbehofvet,
men å andra sidan kan anmärkas, att ett stort antal fall af alkoholism
aldrig komma till sjukhus, utan behandlas af läkare i hemmet. — Enligt
fångvårdsstyrelsens uppgifter skulle af straffarbets- och fängelsefångarna vid
1908 års slut ett antal af 208 före brottets begående hafva varit begifna
på dryckenskap, en siffra som ej torde vara för hög. — Af dem, som straffats
för fylleriförseelser, har ett ej ringa antal återkommit tre gånger under ett
år eller oftare. Uppgifter härom finnas ej för hela riket, men i Stockholm
hafva under de närmast föregående åren i medeltal 1,000 personer dömts
3 gånger eller mer, och i Göteborg räknade man under år 1908 ett antal
af 135 personer, som dömdes till högsta bötessatsen för fylleri.

Körande åter de i lagförslaget afsedda fall, som höra under grupperna
»oförmögen att vårda sina angelägenheter» samt »utsätta hustru eller barn,
som han är skyldig att försörja, för nöd», hvilka fall i regel torde passa
för en öppen vårdanstalt, har man ej tillfälle att få några uppgifter. —
Härtill kommer än ytterligare deras antal, hvilka ej kunna hänföras
under någon af de beteckningar, som omförm älas i 1 §, men hvilka i
allt fall kunna antagas komma att såsom frivilliga sökande mottagas till
vårdande på anstalt.

Det kan emellertid ej begäras, att alla dessa nu nämnda kategorier
af alkoholister genast eller ens inom den närmaste framtiden beredas plats
på alkoholistanstalter. Naturligtvis får man ej tänka sig, att de anstalter
af skilda slag, som hittills för vård mottagit personer, angripna af
alkoholism i en eller annan form, med ens kunna vänta befrielse från dessa
patienter. En nödig försiktighet och omtanke mana här till varsamt
framgående. Sålunda torde man i hufvudsak böra räkna med, att hospital
och sjukhus liksom hittills mottaga patienter för botande af alkoholismens
mera akuta sjukdomsyttringar. Likaså skulle det nog ej vara välbetänkt,
att behandlingen af de många lösdrifvare, som äro alkoholister, för närvarande
förlädes till alkoholistanstalt. I stort sedt torde vår största tvångsarbetsanstalt,
Svartsjö, efter den omläggning af arbetet, som där numera
ägt rum, hafva vissa förutsättningar att fylla en alkoholistanstalts uppgifter
beträffande denna kategori af drinkare.

Äfven om man sålunda ej får tänka sig, att alla, som betecknas
såsom alkoholister, skulle i och med denna lagstiftnings införande sättas i
tillfälle att erhålla vård på alkoholistanstalt, är det dock uppenbart, att

141

behofvet af platser äfven för de för internering särskilt lämpade fallen
är mycket större än det antal, som finnes eller kan beräknas blifva att
tillgå på de nu befintliga anstalterna eller andra med dem likartade, som
kunna tillkomma inom den närmaste tiden.

Härvid uppstår nu ett annat spörsmål af stor vikt, nämligen om anstalter
af nämnda typ öfver Imfvudtaget äro i stånd att utan omläggning
af sin verksamhet kunna mottaga andra alkoholister än sådana, som frivilligt
söka inträde där. Se vi på de anstalter, som för närvarande finnas
i Sverige, äro dessa öppna anstalter, hvilka patienten kan lämna, när han så
för godt finner; de äro ej omgärdade med några höga stängsel, grinden
står öppen eller öppnas på begäran, och bevakningspersonal i egentlig
mening finnes icke. Det förnämsta medlet mot dem, som ej velat följa
anstaltens regler och gifna föreskrifter, har hittills varit att skicka bort

dem, därvid den bortsände äfven gått förlustig i förskott erlagd afgift.

Eedan nu, då inträdet, åtminstone formellt sedt, varit frivilligt, hafva

rymningar ej sällan förekommit; och man har anledning att antaga, att

den, som mot sin vilja insatts i anstalten, skall vara än mera benägen att
söka befria sig från den honom påtvungna vården. Skulle nu anstalterna
nödgas kvarhålla patienterna mot deras vilja, måste de till äfventyrs lägga
om sin verksamhet, så att de vidtaga anordningar för att hindra eller
försvåra aflägsnandet från anstalten och öka personalen med hänsyn till
nödvändigheten af en noggrann övervakning. Men det skulle antagligen
då också blifva svårare för anstalterna att få alkoholister att ingå frivilligt,
helst om där äfven skulle komma att vårdas en del sämre element. Att befara
vore också, att de tvångsintagna skulle sprida missnöje bland de öfriga
och därigenom försvåra arbetet. Någon bestämd erfarenhet om resultatet af
en sammanblandning af frivilliga och tvångsintagna i eu öppen anstalt synes
man ej hafva. I vissa af de schweiziska anstalterna tyckes man ej hysa några
starkare betänkligheter mot eu sådan sammanblandning. Däremot finner
man i litteraturen ofta påpekadt, att på de egentliga kuranstalterna, som
måste vara öppna, ej kunna mottagas andra än frivilligt ingående, under
det att statsanstalter böra inrättas för dem, som mot sin vilja skola intagas
å anstalt. Det danska förslaget till drinkarlag ställer sig också på
denna sistnämnda ståndpunkt.

Om ett mottagande af alkoholister, som enligt myndighets förordnande
få tvångsvis intagas och kvarhållas, med nödvändighet skulle föranleda till
en ombildning af de öppna anstalterna, så att dessa finge en sluten karaktär,
torde ett sådant sammanförande ej böra äga rum. Kommittén har dock

Anstalter,
upprättade
eif föreningar
eller
stiftelser.

142

ej tänkt sig, att en sådan förändring skulle blifva nödvändig. Det är nämligen
ej kommitténs mening, att till dessa öppna anstalter skulle skickas
andra mot sin vilja insatta alkoholister, än sådana, som lämpligen kunna
vårdas där. Våra nuvarande anstalter hafva haft att behandla eu stor del
alkoholister, hvilkas inträdande å anstalten väl formellt sedt varit frivilligt,
men som dock varit utsatta för ett starkt tryck af dem närstående personer;
och det har visat sig, att dessa öppna anstalter kunnat komma till rätta
äfven med ganska besvärliga individer. Enligt hvad erfarenheten ådagalagt,
är det för öfrigt ganska vanskligt att från början afgöra, hvilka individer
som kunna lämpa sig för behandling i en öppen anstalt. Naturligen är det
under sådana förhållanden också vanskligt att i lag uttala, att vissa alkoholister
skola sändas till en viss art af anstalter och andra till eu annan.
Under förutsättning alltså att vid lagens tillämpning i praktiken vederbörlig
hänsyn tages till de öppna anstalternas berättigade anspråk att i främsta
rummet få fortsätta med behandlingen af frivilligt inträdande alkoholister,
torde man kunna påräkna deras medverkan för behandling äfven af en
del alkoholister, som tvingas att söka deras vård.

I huru stor omfattning sådant i verkligheten kan komma att äga rum,
är omöjligt att på förhand bedöma. Utan tvifvel komma anstalter, som
upprättas af föreningar och stiftelser, fortfarande att helst vilja behandla
frivilligt ingående alkoholister och draga sig för att mottaga dem, som
endast genom tvång underkastas behandling; värden af de förra är lättare
och tacksammare. Men å andra sidan är att antaga, att de fördelar, som
erbjudas anstalterna genom en lagstiftning om tvångsinternering, dels däruti
att de kunna påräkna att städse hafva platserna fullt upptagna, dels genom
rätten att kvarhålla äfven frivilligt inträdande patient, dels ock i form
af ett visst, på förhand bestämdt statsbidrag, skola i någon mån motväga
den nämnda obenägenheten. Kommittén har därför tänkt sig, att sådana
af föreningar och stiftelser upprättade anstalter, som vunnit erkännande
såsom allmänna och erhålla statsbidrag, skulle vara skyldiga att i mån af
platstillgång och i öfverensstämmelse med de för deras verksamhet fastställda
reglementen mottaga äfven alkoholister, om hvilkas tvångsbehandling myndighet
meddelat beslut, allt under förutsättning att ej sådana patienter
tillföras anstalterna, som inverka störande på deras verksamhet.

Tilläfventyrs kan man påräkna, att föreningar och stiftelser äfven skola
upprätta anstalter af mera sluten natur. Upprättas dylika, kunna gifvetvis
större anspråk ställas på dem ifråga om mottagande af tvångsinternerade,
ehuru man ej heller här kan tänka sig sådana anordningar, att särskilt

143

besvärliga individer under alla förhållanden kunna mottagas och kvarhållas.

För sådana fall kräfvas anstalter med en fastare organisation och större
maktmedel, än som kunna lämnas åt de anstalter, kvilka upprättas af föreningar
och stiftelser.

Hittills hafva hos oss kommunerna ej haft några särskilda anstalter Kommunala
för behandling af alkoholister. De större kommunernas försörjnings- och anstalterarbetsinrättningar
rymma emellertid ett stort antal sådana; och vid de
större städernas sjukhus* vårdas årligen många af dem. De utgöra ett
i flera afseenden synnerligen besvärligt element i de större kommunerna;
bär må blott erinras om de många s. k. försumliga familjeförsörjarne, som
förstöra och ödelägga sina familjer moraliskt och ekonomiskt, samt om dem,
hvilka genom sina fylleri- och ordningsförseelser så väsentligt försvåra upprätthållandet
af ordningen inom samhället. Utan vidare beräkningar torde det
vara klart, att dessa större kommuner tillskyndas väsentliga kostnader och
besvär på grund af alkoholisternas försumlighet och uppträdande. Dessa
kommuner skulle kunna påräkna en väsentlig lättnad i förvaltningen och
antagligen också i det hela minskade kostnader, om vården af alkoholisterna
kunde ordnas på ett bättre sätt.

Med nuvarande lagstiftning kunna kommunerna föga uträtta, då de,
som intagas på kommunernas anstalter, ej kunna tvångsvis kvarhållas; eu
olägenhet, öfver hvilken man ofta hört klagas, och som ej minst torde gälla
alkoholisterna. Dessa komma till anstalterna i ett ytterst försvagadt tillstånd,
utan möjlighet att kunna reda sig själfva och, så snart de repat sig något,
gifva de sig i väg; myndigheterna stå utan medel att kvarhålla dem och
äro dock tvungna att, när de efter en tid återkomma sjuka och eländiga,
ånyo taga emot dem. Medgifves tvångsbehandling, skola kommunerna tvifvelsutan
snart finna med sin fördel förenligt att inrätta alkoholistanstalter,
där alkoholisterna kunna äfven mot sin vilja intagas och kvarhållas, för att
under längre tid erhålla lämplig vård samt vänjas till ett ordentligt och arbetsamt
lif. Äfven där några utsikter till varaktig förbättring ej skulle
föreligga, vore samhället dock för eu tid kvitt dylika element, som ute
i frihet ej göra någon nytta, utan ständigt äro till skada och förtret.

I den mån deras hälsotillstånd genom tvungen afhållsamhet och lämplig
behandling blifvit förbättradt, skola de i anstalten kunna utföra arbete af
värde.

Huruvida kommunerna böra upprätta helt öppna alkoholistanstalter

* Vid Katarina sjukhus i Stockholm finnes en särskild afdelning för deliranter, men där
afses ej längre tids vård.

144

Statsan stalter.

eller hufvudsakligen sådana af mera sluten karaktär, beror naturligen närmast
på Indika grupper af alkoholister, som där skola underkastas behandling.
Tänker man i hufvudsak på de svåraste kategorierna, hos Indika alkoholismen
befinner sig i ett långt framskridet stadium, torde det vara lämpligast
att i början söka få till stånd anstalter af mera sluten karaktär
samt sörja för de lindrigare fallen genom att sända dem till de enskilda alkoholistlieinmen,
af hvilka under de senare åren, såsom nämnts, några tillkommit
för obemedlade med tämligen låga afgifter. Naturligen bör man åt sådana
slutna anstalter gifva så liten karaktär'' af fängelse som möjligt och vid behandlingen
i hufvudsak följa samma synpunkter som vid de öppna anstalterna.
Egentliga skillnaden torde ligga på det disciplinära området och uti säkerhetsanordningar
mot rymning. I den mån eu alkoholist, som vårdas å sluten
anstalt, visar större bättringsmöjlighet, bör sörjas för hans intagande å en
öppen anstalt. Till äfventyrs kan det visa sig lämpligt att vid samma anstalt
hafva en öppen och en sluten afdelning, därvid den senare afses för
de nykomna och för de svårare fallen.

Hvad här sagts gäller i hufvudsak de större städerna. Mindre kommuner
torde mera sällan kunna förutsättas inrätta dylika anstalter. Man skulle
däremot kunna tänka sig, att flera kommuner sloge sig tillsammans för
upprättande af en gemensam anstalt; sammanslutningar mellan kommunerna
för gemensamma anstalter af andra slag hafva dock hittills ej varit
lätta att få till stånd. Möjligen kan man också förutsätta, att de
större kommunerna äro villiga att mot ersättning i sina anstalter emottaga
alkoholister från andra kommuner. Till äfventyrs kan det också ifrågasättas,
att landsting upprättar för hela länet gemensamma anstalter; en
sådan anordning skulle kunna leda till en jämnare fördelning af kostnaderna.
Att stadga någon ovillkorlig skyldighet vare sig för de större
kommunerna eller för landstingen att upprätta alkoholistanstalter har dock
ej ansetts kunna ifrågakomma på sakens nuvarande ståndpunkt.

Å kommunala alkoholistanstalter torde äfven frivilligt ingående patienter
kunna mottagas.

Såsom af förslaget framgår, har äfven förutsatts inrättandet af statsanstalter
för vård af alkoholister. Enligt kommitténs åsikt kunna sådana
ej undvaras för en ändamålsenlig utveckling af alkoholistvården. Det
tinnes nämligen otvifvelaktigt många alkoholister, hvilka böra blifva föremål
för tvångsinternering, men ej med fördel kunna mottagas i anstalter,
upprättade af föreningar eller stiftelser. Och det lärer ej kunna förutsättas,
att kommunerna skola åstadkomma anstalter lämpade och tillräckliga

145

att mottaga dessa svårare alkoholister; i hvarje fall icke de mindre kommunerna.
De större kommunerna torde ej kunna antagas blifva i tillfälle att
sörja för mycket mer än sitt eget behof. Och om än ett eller annat landsting
skulle vara villigt att inskrida, torde det ej gärna anordna anstalter för mer
än det egna länet. Vidare bör framhållas, att ifråga om dessa svårare fall
strängare disciplinmedel kunna beköfvas, än som lämpligen kunna anförtros åt
anstalter, Indika ej ledas af statens organ. Man lärer därför få utgå
ifrån, att staten åtager sig upprättandet af en eller flera anstalter för
mottagande af svårare fall. I och för sig är det för öfrigt ganska naturligt,
att staten tillhandahåller anstalter för dylika alkoholister, då de
säkerligen till stor del äro personer, för hvilka staten redan nu tidvis
ombesörjer vården i tvångsarbetsanstalter, fängelser och hospital.
Statsanstalt skulle hafva att mottaga sådana alkoholister, om hvilkas intagande
i allmän anstalt för vård af alkoholister myndighet förordnat,
och bland dessa dels sådana, som visat sig farliga för eget lif eller annans
personliga säkerhet eller upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri och
om hvilkas intagande framställning'' gjorts af myndighet, som enligt 3 §
2 mom. är berättigad att göra ansökning, dels sådana, som på grund af
sitt föregående förhållande eller visad oförbätterlighet icke kunna mottagas
å annan allmän anstalt för vård af alkoholister, dels slutligen sådana, som
på grund af 17 § förklarats skola öfverflyttas till statsanstalt.

I huru hög grad statens medverkan här kräfves, är ej möjligt att
på förhand bedöma. Kommittén har icke heller uppgjort något förslag eller
kostnadsberäkning för en statsanstalt. I sin skrifvelse den 27 februari
1907 uttalade riksdagen, att en lagstiftning i ämnet ej behöfde omedelbart
föranleda till upprättandet genom statens eller obligatoriskt genom kommuns
försorg af erforderligt antal anstalter, utan att inrättandet af anstalter
fastmer syntes böra öfverlämnas åt det enskilda initiativet, hvilket visat
sig medföra resultat både i Sverige och utlandet. — Kommittén har för
sin del också utgått ifrån, att föreningar och stiftelser äfvensom vissa
kommuner skulle befinnas villiga att åtaga sig den hufvudsakliga delen af
alkoholistvården och därvid jämväl, åtminstone till en början, kunna omhändertaga
en del af de alkoholister, hvilkas vård det, enligt hvad nyss
sagts, rätteligen kunde anses åligga staten att sörja för. Såsom redan
är antydt, bör man med allt skäl kunna förvänta — en tanke, som äfven
torde ligga under riksdagens omförmälda uttalande — att lagen om tvångsinternering
skall öka intresset för åstadkommande af alkoholistanstalter och
således framkalla dylika af olika slag. För behandling af alkoholister,

14G

som intagits på de erkända anstalterna, men på grund af sitt uppförande
ej kunna där kvarhållas, kräfves dock gifvetvis någon statsanstalt.
Man riskerar annars, att de erkända anstalterna ej skola kunna i någon
nämnvärd grad mottaga alkoholister, om hvilkas intagande myndighet förordnat.
Eu anstalt med detta hufvudsyfte lärer därför blifva erforderlig
tämligen snart efter lagens ikraftträdande. Åt en sådan torde likväl kunna
gifvas en tämligen provisorisk karaktär, och den bör därför ej kunna föranleda
till några större kostnader. Måhända skulle en dylik anstalt kunna
förläggas till någon staten tillhörig egendom, där befintliga byggnader
kunde apteras för ändamålet; till äfventyra kunde Svartsjö egendom, som
därtill lärer lämna utrymme, härför användas, då man kunde draga nytta
af arbetskraften och anordningarna vid den där befintliga tvångsarbetsanstalten.
Någon särskild statsanstalt för kvinnor torde ej från början
beköfvas; hvad som med afseende på kvinnliga alkoholister är mest af
behofvet påkalladt är, att någon öppen anstalt på enskildt initiativ kommer
till stånd.

För sådana personer, Indika upprepade gånger varit intagna å allmän
anstalt för vård af alkoholister, men städse åter hemfallit åt dryckenskap
samt således i stort sedt äro att betrakta som oförbätterliga, kunna möjligen
särskilda anstalter eller afdelningar. komma att visa sig behöfliga.
Någon tids erfarenhet under lagens praktiska tillämpning lärer dock i alla
händelser böra afvaktas, innan man går i författning om upprättandet
af dylika.

147

XIII. Anstalternas organisation och verksamhet.

Vivre sig anstalterna äro statens, eller de äro upprättade af andra, men
erkända såsom allmänna, bör åt desamma gifvas en fasthet i organisationen,
som sätter dem i stånd att fylla den viktiga verksamhet, som blifvit
Åt dem uppdragen. För statsanställda har gifvetvis Kungl. Maj:t att
lämna de närmare föreskrifterna; men äfven öfver de anstalter, som erkännas
såsom allmänna, bör Kungl. Maj:t hafva en viss bestämmanderätt.
I sammanhang med en anhållan om erkännande måste naturligen framläggas
de regler, som skola gälla för anstaltens verksamhet, så att Kungl.
Maj:t blir i tillfälle att pröfva, huruvida anstalten erbjuder tillfredsställande
garantier för utöfvande af de befogenheter, som följa med erkännandet;
och det lämnade erkännandet kommer då tillika att innebiira ett fastställande
af dessa uppgifna regler med de tillägg, som Kungl. Maj.t finner
nödiga och lämpliga.

Till ledning vid uppgörande af reglemente för anstalterna har kommittén
utarbetat normalreglementen för olika slag af anstalter, hvilka
normalreglementen såsom bilaga fogats vid kommitténs betänkande (sid. 195).
Dessa äro allenast afsedda att vara formulär, som tydligen kunna och
böra modifieras allt efter de olika anstalternas behof och förhållanden;
det är nämligen att förutse, att anstalterna komma att uppvisa en del skiljaktigheter
allt efter den karaktär, man vid stiftandet afsett att förläna dem.
Särskild! bör beträffande normalreglementet för anstalt, upprättad af förening
eller stiftelse, anmärkas, att detsamma ej innehåller sådana bestämmelser,
som knifvas för fattande af beslut i föreningens eller stiftelsens
allmänna angelägenheter in. in., utan utgår från, att särskilda stadgar finnas
härför. Där så emellertid ej skulle vara förhållandet, kräfves tydligen, att
normalreglementet fullständigas i nämnda hänseende (se t. ex. reglemente
för Strängnäs stifts alkoholisthem, sid. 217).

I vissa delar innehåller normalreglementet bestämmelser, som torde

Anstalternas
organisation
15 §.

148

hafva en sådan betydelse, att de böra upptagas i alla anstalters reglementen.
Detta gäller bland annat bestämmelsen, att anstalten skall hafva en för
dess förvaltning särskilt tillsatt styrelse, samt att ordföranden i denna alltid
skall utses af lvungl. Maj:t. I betraktande af de synnerligen viktiga funktioner,
som uppdragits åt styrelsen, är nämligen angeläget, att lvungl. Maj:t
är i tillfälle att inverka på dess sammansättning. Yid statsanstalt utser
naturligen lvungl. Maj:t samtliga ledamöter. För stärkande af organisationen
har också föreslagits, att lvungl. medicinalstyrelsen har att förordna läkare,
likvisst efter förslag af anstaltens styrelse.

Om kommunala och enskilda anstalter skola uppfylla allmänna funktioner,
måste de gifvetvis ställas under stat sinspektion. Det torde böra
öfverlämnas åt lvungl. Maj:t att förordna om uppsiktsmyndigket. Kommittén
har utgått ifrån att åt eu och samma person skulle anförtros att
utöfva uppsikt öfver alla alkoholistanstalter i riket. Det är nämligen
nödigt att för öfverflyttningar mellan anstalterna in. in. hafva en person,
som på nära håll följer samtliga anstalternas verksamhet och som kan bestämma
i dylika fall. Genom eu enhetlig inspektion är man i tillfälle att få
en klar öfversikt öfver anstalternas verksamhet. Erfarenheten från inspektionen
öfver sinnessjuk- och sinnesslöanstalterna synes ådagalägga vikten
häraf. Det torde ligga i sakens natur, att uppsikten skall utöfvas af
legitimerad läkare, om möjligt en psykiatriskt utbildad sådan eller eu som
genom föregående verksamhet är särskildt förtrogen med alkoholistvården.

Hvad beträffar behandlingen i anstalterna, har redan i det föregående
redogjorts för de hufvudsynpunkter, som böra vara bestämmande för tenna.
Kommittén har därför allenast att hänvisa härtill och till redogörelsen
för de nuvarande anstalternas verksamhet. I de nyssnämnda reglementsförslagen
har kommittén också sökt gifva uttryck åt en del af de synpunkter,
som vid behandlingen äro af vikt.

ArbctssJcyldig- Endast i ett afseende har lagförslaget upptagit regler för själfva be''
handlingen, nämligen i fråga om arbetsskyldighet. Alkoholistens hållande
till lämpligt arbete, hvarmed här naturligen i främsta rummet afses kroppsarbete,
har ansetts vara af sådan vikt, att reglementet alltid bör innehålla
bestämmelse om arbetsskyldighet. Dessutom torde det kanske ej sakna betydelse,
att eu dylik skyldighet stadgas i själfva lagen, så att det må vara
höjdt öfver allt tvifvel, att Kungl. Maj:t äger i reglementet föreskrifva
sådan; invändning i sådant afseende kunde kanske eljest befaras från
patienter, som själfva betala sin afgift och med stöd däraf vilja undandraga

149

. o

■gig att arbeta. A andra sidan har också beköft betonas, att arbetets beskaffenhet
skall bestämmas ur synpunkten af en ändamålsenlig vård. Man
bör alltså undvika alltför enformigt och tröttande arbete; och särdeles i
början af anstalts vistelsen är en viss försiktighet af nöden, enär alkoholistens
kiafter oftast äro mycket nedsatta, förhållandena ställa sig naturligen något
olika för kroppsarbetare och för personer, som i dagliga lifvet ej syssla
med kroppsarbete; af de senare kan man ej i regel vänta sig samma
förmåga att utföra tyngre arbeten. Olika anstalter handla för öfrigt efter
olika regler vid arbetets anordnande; så t. ex. lägga somliga an på att
bereda patienten sysselsättning inom hans eget yrke, under det andra
v^ja just genom ombyte af sysselsättning, åtminstone för en tid, underlätta
ombytet af lefnadsvanor. I allmänhet har man gifvit företräde åt
arbeten i det fria, särskilt under första tiden af vistelsen, då det gäller
att återvinna de nedsatta kroppskrafterna; trädgårdsarbete torde förekomma
vid snart sagdt alla alkoholistanstalter.

Såsom regel måste uppställas, att inkomsten af det vid anstalten
eller för dess räkning utförda arbetet tillfaller anstalten. Oå det emellertid
ofta torde förekomma, att alkoholisterna, om de i (ifrigt äro arbetsskickliga
och dugliga, så snart de vistats å anstalten någon kortare tid,
kunna utföra arbete af värde, torde det vara billigt och äfven ur behandlingssynpunkt
riktigt, att de få någon vedergällning för sitt arbete. Efter
hvilken grund och till hvithet belopp detta skall ske, är ej möjligt att på
förhand afgöra, utan beror på förhållandena vid de olika anstalterna och
andra omständigheter. Kommittén har förutsatt, att särskild öfverenskommelse
skulle kunna träffas om inkomsten af arbetet.

Såsom af de uppgjorda normalreglementena framgår, har kommittén, Ofverflytt
utgående ifrån att en klok ledning skulle vara i stånd att uppehålla disciplinen fZÄ m
utan särskilda maktmedel, ej tänkt sig, att några egentliga disciplinära medel (innan, n §
skulle få förekomma i alkoholistanstalter, upprättade af föreningar eller stiftelser;
och för de kommunala blott ett mer eller mindre strängt afskiljande från
de öfriga patienterna. Äfven i öfrigt torde de erkända anstalterna mången
gång sakna de säkerhetsanordningar, som kräfvas för att betvinga eu del af
dem, som intagits. I sådana fall, då man ej kan komma till rätta med
en eller annan af de intagne, — såsom då någon afvikit från anstalten
eller gjort sig skyldig till gröfre förseelse mot ordning eller sedlighet,
eller lian finnes genom inverkan på de andra patienterna vara till allvarlig
skada för anstaltens verksamhet — har föreslagits, att patienten
skall kunna öfverflyttas till annan allmän anstalt för vård af alkolio -

150

Utskrifning.

Utländsk lag
stiftning.

lister, där plats kan beredas honom och särskilda för hans behandlingnödiga
åtgärder kunna vidtagas; i främsta rummet torde därvid blifva
fråga om någon statens anstalt. Åt den myndighet, som kan varda bestämd
att hafva uppsikt öfver de allmänna anstalterna för vård af alkoholister,
torde lämpligen kunna uppdragas att på framställning af anstaltensstyrelse
bestämma om en dylik öfverflyttning äfvensom om förflyttningar,
som eljest kunna erfordras. Då det emellertid kan inträffa, att plats å
sådan anstalt icke tinnes tillgänglig, hvilket särskild! kan komma att blifva
händelsen, så länge anstaltsväsendet ej nått sin fulla utveckling, är det
att förutse, att möjlighet ej alltid skall föreligga till en sådan öfverflyttning;
i så fall torde i stället eu utskrifning vara det enda möjliga, hvaråt
äfven gifvits uttryck i förslaget.

Eu öfverflyttning mot patientens vilja har ansetts böra vara utesluten
vid frivilligt ingående (24 §), då det kan befaras, att både patienterna
själfva och deras anhöriga skola afskräckas från att göra ansökning om
inträde, i händelse patienten riskerar att blifva Överflyttad till en annan
och strängare anstalt.

Enligt de utländska lagarna och lagförslagen om tvångsbehaudling åt
alkoholister skall tiden för behandlingen icke från början bestämdt angifvas.
utan man har allenast fastställt ett visst maximum för kvarhållande, och
under behandlingens fortgång afgöres, om ett utskrifvande bör äga rum tidigare.
Eugelska lagen af år 1898 har tiden för interneringen bestämd till
högst tre år. Då denna bestämmelse i tillämpningen kommit att innebära, att
de flesta hållits fulla tre år, har i kommittéförslaget af år 1908 föreslagits
en stigande skala för kvarhållandet, första gången högst sex månader, andra
gången högst ett år, tredje gången högst två år och följande gånger högst tre
år, i hvarje fall med en efterföljande öfvervakningstid af ett år; ett brytande
af de för öfvervakningen gifna reglerna medför, att domstol på grund däraf kan
ånyo internera alkoholisten. I de fall, då alkoholisten kan kvarhållas tre år, får
frigifning före de tre årens utgång ej äga rum utan statssekreterarens särskilda
medgifvande. — Norska lagen om Losgjaengeri, Betleri og Drukkenskab innehåller,
att insättandet i kuranstalten sker för den tid, som anstaltsstyrelsen finner
nödig för hans botande, dock ej öfver 18 månader, med mindre alkoholisten
tidigare varit intagen å sådan anstalt, i hvilket senare fall han kan insättas i
anstalt för en tid af intill tre år. Enligt lagen om omyndighetsförklaring är
interneringstiden begränsad till ett år. För de i strafflagen omförmälda fall
(tillräkneliga och mindre tillräkneliga brottslingar) är interneringstiden obestämd;
där förordnar vederbörande departement om frigifning för hvarje sär -

151

skildt fall. — Danska förslaget till drinkarlag har ett maximum af 18 månader
för första gången och tre år vid förnyadt intagande å anstalt; beträffande för
gröfre brott tilltalade eller straffade gälla särskilda regler. — De schweiziska
kantonala lagarna hafva olika tider; enligt S:t Gallen-lagen är den regelmässiga
tiden 9—18 månader, men vid återfall kan en förlängning äga rum. Lagen
för Basel-stadt har ett år såsom regel, tiden kan dock höjas till två år,

om det är första gången, och tre år, om personen förut vårdats å anstalt.

Thurgauer-lagen uppställer 6—12 månader som regel. Lagen för Vand har
en minimitid af 6 månader, men gränsen uppåt är obestämd och om en

tid bestämts, kan den förlängas, utan att någon gräns angifvits i lagen.

I regel är det regeringsråden i de olika kantonerna, som skola bestämma
både om interneringen skall upphöra före bestämd tid och om den skall
förlängas. — De schweiziska och tyska strafflagsförslagen samt det österrikiska
förslaget till drinkarlag af år 1895 föreskrifva, att frigifning skall
äga rum, då alkoholisten kan anses återställd, och bestämma en maximitid
af 2 år. Enligt schweiziska strafflagsförslaget är det domstol, enligt
de båda andra förslagen administrativ myndighet, som bestämmer om utskrifningen.

Kommittén hyllar också den uppfattningen, att tiden för vistelsen å Kommitténs
anstalten ej bör vara från början bestämd, utan göras beroende af behandlingens
resultat, dock begränsad till ett visst maximum, öfver kvilket Endast en
ett kvarhållande ej får äga rum. Denna maximitid har föreslagits till 18 mguidgasd
månader, från den dag, då intagande i anstalten ägt rum, när det gäller
alkoholister, som första gången behandlas å allmän anstalt för vård af alkoholister.
Yid våra nuvarande anstalter nöjer man sig med en behandlingstid
af ett år eller kortare, men då det är fråga om tvångsinternerade bör man
i vissa fall åtminstone hafva möjlighet till eu något längre behandlingstid.

Där alkoholisten redan förut behandlats å allmän anstalt för vård af alkoholister,
behandlingen må hafva ägt rum efter föregående förordnande af
myndighet eller efter frivilligt ingående, och sedan ånyo förordnats om
tvångsinternering, har maximum föreslagits till 3 år från intagandet. —

Någon minimitid har ej ansetts böra föreskrifvas.

Kär utskrifning skall äga rum, får, såsom nämndt, afgöras med led- Frigifning _
ning af det resultat, som vunnits vid behandlingen. Men äfven om det
under behandlingens fortgång linnes bättre möjlighet att rätt begränsa
tiden än vid meddelandet af förordnandet, rör man sig naturligen äfven
här inom sannolikheternas område. Det är nämligen ej ens på detta stadium
möjligt att med någon bestämdhet säga, att en person är verkligt

152

botad; man torde ej kunna komma längre än till ett antagande af att
personen ifråga skall efter utslcrifningen föra ett nyktert och ordentligt lif.
Grunderna till ett sådant antagande äro att söka dels i det intresse och
den intensitet, som han ådagalagt vid arbetet inom anstalten, dels i den
ändrade sinnesriktning, som vid samtal och eljest framträdt hos honom, i
all synnerhet däri, att han förvärfvat en klar uppfattning om nödvändigheten
för honom af att för framtiden afstå från alkoholhaltiga drycker.
Huruvida de goda föresatserna skola uthärda trycket af de frestelser,
som möta honom, sedan han lämnat anstaltens skydd, är en fråga, som
i allmänhet ej kan besvaras med någon större grad af säkerhet, förrän
han eu tid vistats utom anstalten.

Häraf följer, att man vid en utskrifning före maximitidens utgång måste
tillse, att den utskrifne kommer i förhållanden, som äro lämpliga för honom.
Om ej betryggande åtgärder i sådant syfte kunna vidtagas, torde mången
gång vara bättre, att han får stanna på anstalten tiden ut för att vinna
stadga i lefnadssätt och sinnesriktning. Det är emellertid svårt att här
söka uppställa några för alla fall giltiga regler, ty på somliga kan en
alltför lång instängning tilläfventyrs verka så nedtryckande, att utsikterna
för framtiden därigenom blifva sämre.

Utskrifiitill/ Med hänsyn till det angifna förhållandet, att man först efter någon

nndn u pröfning i det friare lifvet utom anstalten kan afgöra, huruvida varaktig

vid utskrifning före
så skett och den utskrifne
ej uppfyller de villkor, som föreskrifvits honom, eller hans uppförande
eljest föranleder därtill, han kan återtagas till anstalten och kvarliållas
där, intill den tid han skolat stanna, om den villkorliga utskrifningen
ej mellankommit. En frigifning på prof i en eller annan form bildar ett ingående
led i behandlingen af alkoholisterna i flera länder. Äfven hos oss har
ett dylikt institut införts genom den nyare lagstiftningen på andra områden.
De villkor, som lämpligen böra föreskrifvas, torde vara, att den utskrifne afhåller
sig från allt bruk af rusdrycker, att han ej besöker utskänkningsställen,
att han af håller sig från umgänge med illa kända personer,
att han ej utan tillstånd lämnar tjänst eller anställning, som man skaffat
honom, samt att han med vissa mellantider lämnar något meddelande till
styrelsen eller någon af denna utsedd person. Styrelsen bör för öfrigt
under tiden hafva tillsyn öfver honom.

Anstaltens styrelse bör tydligen hafva att tillse, att den för utskrifutskrifning?
ningen i lag bestämda maximitiden ej öfverskrides, och det torde också böra

förbättring inträdt, har kommittén föreslagit, att
maximitidens utgång kan fästas villkor, samt att, om

Hvem skall
besluta om

153

uppdragas åt styrelsen att afgöra, huruvida den längre eller kortare maximitiden
bör komma till användning. Att kräfva ett afgörande af sistnämnda
fråga redan i samband med förordnandet om intagande, torde vara onödigt,
då denna fråga ej så ofta lärer uppkomma i praktiken.

Spörsmålet om hvem som skall besluta rörande frigifning före maximitidens
utgång har i andra länder lösts på olika sätt; än är det domaren,
än administrativ myndighet, än anstaltens styrelse, som förordnar härom.
Kommittén liar för sin del ansett, att detta uppdrag bör lämnas åt anstaltens
styrelse, naturligen under samverkan mod anstaltens föreståndare och läkare,
hvilka båda torde hafva de största möjligheterna att bedöma patientens tillstånd
och utsikter för framtiden. Det förutsattes, såsom redan är nämndt,
att anstalterna, vare sig de äro statsanstalter eller af staten erkända såsom
allmänna, skola hafva en särskild styrelse, och denna bör få en sådan sammansättning,
att den också kan handhafva detta uppdrag. Anordningen att
gifva anstaltsstyrelse viss rätt i fråga om utskrifning är för öfrigt ej ny.
Styrelsen för statens uppfostringsanstalt vid Bona, diakonissanstaltens
styrelse i fråga om dess hem vid Wiebäck samt de olika skyddshemsstyrelserna
hafva åt sig uppdraget att bestämma om tiden för utskrifning
af sådana personer, som anförtrotts åt dem.

Äfven frågor om återtagande af dem, som frigifvits med villkor,
hafva ansetts böra i första hand afgöra» af anstaltstyrelsen.

Det tillhör anstaltens styrelse, föreståndare och läkare att tillse, att
ingen kvarliålles å anstalten längre än nödigt är. Emellertid står det naturligen
den å anstalten intagne fritt att, därest han önskar blifva utskrifven
före den stadgade tidens utgång, göra framställning därom till anstaltens
tjänstemän eller styrelse. En dylik rätt bör också tillkomma förmyndare och
anhöriga enligt samma grund som i 3 § samt äfven person eller myndighet,
som enligt lag eller afgifven ansvarsförbindelse är skyldig att ansvara
för vårdkostnaden. Kommittén har ej föreslagit något stadgande om sådan
ansökningsrätt i lagen, enär äfven andra fall kunna tänkas, då någon bär
ett påtagligt intresse af eu utskrifning och ej torde böra förmenas att få
sin framställning pröfvad. Yisserligen kan det förekomma, att onödiga framställningar
göras, men sådana torde man hufvudsakligen hafva att förvänta
från patienten själf och hans anhöriga. För att inskränka dessa kunde
ifrågasättas att föreskrifva, att dylika ansökningar icke pröfvades annat än
med ett visst mellanrum t. ex. hvar tredje månad, men kommittén har
ansett, att en sådan föreskrift hvarken skulle vara lämplig eller erforderlig.

Rätt att göra
framställning
om utskrifning.

154

Klagorätt.
20 §.

En pröfning af anstaltsstyrelsens beslut enligt 18 § bör kunna påkallas
hos någon statens myndighet; detsamma gäller om beslut af uppsiktsmyndighet
enligt 17 §. Är fråga om eu statens anstalt, böra beslut af dess
styrelse äfven i andra afseenden kunna blifva föremål för besvär; däremot
torde sådant ej böra ifrågakomma beträffande beslut af styrelse för
erkänd anstalt; korrektivet där bör i första hand vara en anmälan hos
uppsiktsmyndighetcn.

Olika meningar kunna råda om hvilken myndighet, som det bör åligga
att pröfva besvären. I analogi med hvad som gäller om mål rörande
häktads vård och behandling samt om verkställighet af straff, synas mal
om alkoholistens vård och behandling å anstalt böra afgöras af regeringsrätten;
i anseende till dessa ärendens natur torde vara lämpligast, att
målen beredas i Kungl. civildepartementet. Mål om utskrifning från
alkoholistanstalt, statens eller eu erkänd sådan, torde närmast vara att
jämställa med frågor om villkorlig frigifning af fånge; ärenden härom afgöras
af lvungl. Maj:t i statsrådet på Kungl. justitiedepartementets föredragning.
De ärenden åter, som närmast äro att jämföra med mål om
återtagande af alkoholist, som utskrifvits med villkor, nämligen om återkallelse
af fånge villkorligt medgifven frihet, upptagas och afgöras af
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, och besvär öfver dess beslut pröfvas af
högsta domstolen. — Utgående ifrån att samtliga ifrågavarande ärenden
rörande alkoholisterna lämpligast böra sammanföras till behandling hos eu
och samma öfverordnade myndighet samt, om möjligt, hänföras till Kungl.
civildepartementet, dit ärenden om sjukvård höra, har kommittén föreslagit,
att besvär öfver anstaltstyrelsens beslut böra afgöras i regeringsrätten.

I enahanda ordning skola enligt kommitténs förslag besvär öfver
uppsiktsmyndighets beslut enligt 17 § pröfvas.

Då lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt ej upptager någon rubrik,
till hvilken ifrågavarande ärenden kunna hänföras, synes ett tillägg till
nämnda lag vara af nöden, och kommittén tiar därför afgifvit ett förslag
därtill.

För den händelse meddeladt beslut medför ändring i bestående förhållanden,
är det nödvändigt, att beslutet kan gå i verkställighet utan
hinder af förd klagan. I de fall, då förändringen innebär eu utskrifning
eller öfverflyttning från en anstalt till eu annan, är en sådan omedelbar verkställighet
påkallad af intresse för verksamheten vid den anstalt, som beIiöfver
blifva befriad från en besvärlig individ. Gäller det beslut om
återtagande af någon, som utskrifvits med villkor, bör en omedelbar verk -

fjällighet kunna äga rum för att förhindra, att den för kvarhållandet i
anstalten stadgade maximitiden går till ända, innan besvären blifva pröfvade;
det är angeläget, att anstaltens rätt att återtaga den med villkor utskrifne
ej blir blott ett tomt hot.

Internering på eu alkoholistanstalt är icke ett frihetsberöfvande afv^tandevton
samma art, som ett intagande i fängelse; vårdsynpunkten är här det domi- anstalten,
nerande och behandlingen krafvel-, att en ganska stor frihet i anordningarna
medgifves anstaltsstyrelsen. Det bör därför stå denna styrelse eller, efter
dess uppdrag, föreståndaren vid anstalten fritt att gifva patienterna tillstånd
att, då sådant för behandlingen synes vara önskligt, eller af andra
särskilda skäl aflägsna sig från anstalten. I regel torde sådan tillåtelse ej
böra medgifvas annat än för högst några timmar med skyldighet att återkomma
samma dag. Där sjukdom i familjen, angelägna affärer eller andra
viktiga angelägenheter emellertid skulle påkalla några dagars vistelse utom
anstalten, bör äfven sådant kunna af styrelsen medgifvas. Något särskildt
stadgande härom har ej ansetts af nöden att intaga i lagen.

Eu fråga af synnerlig vikt i alkoholistvården är den om åtgärder för Efterföljande
den utskrifnes skyddande för dåliga inflytelser under den första tiden af at9“rd°r’
hans vistelse i frihet. Under vistelsen i anstalten liar den forne alkoholisten
varit omgärdad med försiktighetsmått af alla slag; det föreligger därför en
stor fara att han, om han vid sin första beröring med det friare lifvet
utsättes för starkare frestelser, lätt skall återfalla i dryckenskap. Yare sig
utskrifningen är villkorlig eller definitiv, måste man därför se till att på
bästa sätt hjälpa den utskrifne; utan att man hunnit göra lämpliga anordningar
i sådant hänseende, torde utskrifning före maximitidens utgång böra
ske med försiktighet.

I vissa fall är den utskrifne kanske i tillfälle att återvända till ett
godt hem, där han från början haft en lämplig omgifning eller där man
under intrycket af föregående olyckor inrättat sig så, att ej samma frestelser
till dryckenskap föreligga som förut. Under sådana förhållanden
äro några åtgärder från anstaltens sida ej direkt af nöden, men anstalten
bör dock söka uppehålla förbindelsen med den utskrifne. Oftast torde så gynnsamma
förhållanden dock icke förefinnas; alkoholisten har före intagandet
å anstalten ej sällan förstört sin ekonomi och förlorat sin anställning; det
gäller därför i första rummet för honom att vid utgåendet genast få taga
itu med ordnadt arbete. Utan sysselsättning löper han snart risk att åter
hemfalla till dryckenskap. Men det är ofta svårt för honom att själf skaffa

15G

sig lämplig sysselsättning ; lian har kanske inga eller dåliga betyg från anställningar
under de senaste åren; i allt fall kan det taga lång tid för honom, innan
han lyckas förskaffa sig något ordnadt arbete. Det är därför angeläget,
att anstaltens styrelse och tjänstemän äro honom behjälpliga och, medan
han ännu är kvar å anstalten, söka skaffa honom lämpligt arbete.* Att
detta för anstaltens styrelse och tjänstemän skall vara förenadt med ett
ej ringa besvär är klart, särskildt innan en anstalt verkat någon tid och
hunnit knyta förbindelser med arbetsgivare och andra intresserade. Arbetsförm
edlingsanstalter och skyddsföreningar torde dock härvid kunna lämna
god hjälp. Mången gång torde det vara lämpligt, att den utskrifne ej
återkommer till den plats, där lian förut bodde och hade sitt umgänge,
eller att han byter yrke.

För det mera personliga stödet torde man, utom enskilda intresserade
och skyddsföreningar af skilda slag, i främsta rummet hafva att anlita
nykterhetsföreningarna, hvilkas biträde här med deras stora resurser ifråga
om personliga hjälpare borde kunna bli af allra största betydelse. I årsberättelser
både från svenska och utländska anstalter så väl som i litteraturen
framhålles också med styrka angelägenheten af att de å alkolmlistanstalterna
vårdade redan under vistelsen å anstalten bibringas en klar öfvertygelse
om vikten af att de ingå i en nykterhetsförening. I regel syftas här på
absolutistiska föreningar. Den uppfattningen synes nämligen vara allmän
bland dem, som arbetat på detta område, att den, som icke i anstalten
beslutar sig för att fullständigt afhålla sig från alkoholhaltiga drycker,
icke skall i längden kunna hålla sig ordentlig; i enlighet härmed räknas i
anstalternas uppgifter i regel endast sådana för botade, som fullständigt afhålla
sig från sådana drycker. Yid en anstalt i Schweiz (Ellikon) hafva de
utskrifna bildat en egen absolutistisk förening, som har sina sammanträden
å anstalten. Äfven vid andra alkoholistanstalter förekommer det,
att förutvarande patienter årligen samlas vid anstalten för allvarliga öfverläggningar
och festliga samkväm.

I enlighet med nu anförda synpunkter har i förslagets 21 § upptagits
ett stadgande, som afser att erinra anstaltens styrelse om att vidtaga lämpliga
åtgärder för att hjälpa den utgående, där det visar sig, att eljest ej är tillräckligt
sörjdt för hans skyddande mot återfall i dryckenskap.

* Stadgarna för stiftelsen Stockholms alkoholisthem (Eolshäll) angifva såsom stiftelsens ändamål
ej blott att upprätta och underhålla alkoholisthem, utan äfven »att vid utträdet ur hemmet
skaffa de pensionärer, som däraf äro i behof, lämplig anställning».

15T

XIV. Anstalternas ekonomi. Statsbidrag och vårdafgifter.

Frågan huruvida landsting, kommuner, föreningar och stiftelser skola i Nu utgående
nämnvärd utsträckning upprätta anstalter för alkoholisternas behandling ffflalkoh9
beror naturligen i väsentlig grad af det sätt, hvarpå man löser spörsmålet om listhemmen,
bestridande af kostnaderna för vården i dessa anstalter. Om de kunna
förvänta tillräckliga bidrag från statens sida för vården, skola de säkerligen
blifva intresserade af att få anstalter till stånd. Att så många anstalter
på de senare åren tillkommit, torde i ej ringa grad vara att tillskrifva
de förväntningar, som hysts om statsbidrag, förhoppningar, som ej
heller svikits.

Riksdagen har sedan år 1893 beviljat ej mindre än 235,600 kronor
(se sid. 216) i understöd åt alkoholisthem. Från början utgingo beloppen i
form af extra anslag på Kung! ecklesiastikdepartementets stat, men öfverfördes
år 1905 på Kung!, civildepartementets stat; vid behandling af frågan om anslag
för år 1909 beslöts, att bidragen skulle utgå af de till främjande af
nykterheten och motarbetande af dryckenskapens följder afsätta, hos statskontoret
innestående medel. Af det nämnda beloppet hafva 173,150 kronor
afsetts till bidrag för bestridande af den årliga vårdkostnaden, under
det att 62,450 kronor beviljats för nybyggnad, utvidgning, markinköp och
utrustning af anstalterna. Sistnämnda summa, 62,450 kronor, har i sin
helhet beviljats under åren 1907—1910. Äfven af anslaget för vårdkostnaderna
faller det mesta på de senare åren; vid riksdagen 1910 beviljades
för vårdkostnader sammanlagdt 36,150 kronor. Med beräkning af 92
befintliga platser, skulle det af riksdagen år 1910 — i regel för 1911 års verksamhet
— beviljade statsbidraget komma att utgöra omkring 390 kronor för
år och plats eller, något mer än en krona om dagen. För Sans Souci, Eolshäll
och Solvik öfverstiger bidraget något 400 kronor för plats, under det att
detsamma för Berga något understiger detta belopp; för Härnö utgör bidraget
333 kronor för plats. Uträknadt för hvarje vårdad person, skulle
det årliga bidraget blifva ännu högre, enär en del platser varit obegagnade.

158

Anstalternas Granska!'' man anstalternas årsberättelser, finner man, att statsbidraget

inkomster och 1 J u

utgifter, för hvarje år tämligen nära motsvarar skillnaden mellan anstaltens utgifter
samt patientafgifterna, och det är tydligen också denna skillnad, som legat
till grund för statsbidragets bestämmande; dock har man samtidigt sträfvat
efter att hålla bidragen till de olika anstalterna afpassade efter antalet å
anstalten tillgängliga platser. Då fråga första gången väcktes om statsbidrag
till anstalten Eolshäll, hemställde Ivungl. medicinalstyrelsen, att
anslaget skulle utgå med 3 kronor om dagen för hvarje pensionär, som
vårdades utan afgift, men Kung! Maj:t ansåg några föreskrifter om friplatser
icke vara erforderliga.

För att anstalterna skulle kunnat bedrifva sin verksamhet utan dessa
statsbidrag, skulle erfordrats högre patientafgifter eller också att vårdkostnaderna
kunnat nedbringas. I vissa fall hafva frivilliga gåfvor erhållits
och hjälpt till att utjämna eu eljest uppkommande balans. Patientafgifterna
vid Sans Souci äro för närvarande: 2 kronor 50 öre ä 3 kronor om
dagen i enskildt ruin och 2 kronor 25 öre om dagen i deladt rum. För
Eolshäll äro motsvarande siffror omkring 5 kronor och 4 kronor, dock
medgifves för mindre bemedlade patienter en nedsättning till omkring 3
kronor 25 öre om dagen. Vid Solvik är dagafgiften 1 krona 50 öre å 2
kronor 50 öre; många patienter vårdas dock här kostnadsfritt, något som endast
i mindre utsträckning äger rum vid Sans Souci och Eolshäll. För Berga
och anstalten vid Jlärnö har af Ivungl. Maj:t såsom villkor för åtnjutande
af statsbidrag uppställts, att afgiften ej skall sättas högre än 250 kronor
för år eller omkring 70 öre om dagen. Om man vill uppmuntra till anlitande
af anstalterna, bör gifvetvis en höjning af patientafgifterna undvikas.
Äfven kommunerna skola sällan finna med sin fördel förenligt att sända
några af sina obemedlade medlemmar till anstalterna, om ej afgifterna
kunna hållas låga; de komma städse att göra jämförelser mellan vårdafgiften
å alkoholistanstalt samt de belopp, som de använda för dem i fattigvårdsanstalter,
å statens hospital och å sjukhusen.

Enligt årsberättelserna för Sans Souci och Eolshäll för 1908 utgjorde
kostnaden för dag och patient vid den förra anstalten 3 kronor 17 öre
och vid den senare 5 kronor 35 öre; därvid ingå emellertid i kostnaderna
anskaffande af en del inventarier samt inventariers och fastigheters
underhåll jämte ränta å skuld. För Solvik uppgifves totalkostnaden för
underhållsdag till 2 kronor 40 öre. Vid Berga och Härnö gifva lämnade
uppgifter om beräkningen vid handen, att underhållskostnaderna efter afdrag
för inkomst af patienternas arbete utgöra respektive 1 krona 75 öre

159

och 1 krona 60 öre för dag. Häraf framgår, att statsbidraget medgifvit
eu sänkning af afgifterna med omkring 1 krona om dagen för Sans Souci,
Eolshäll, Berga och Ilärnö; för Solvik har, såsom nämnts, statsanslaget användts
till mottagande af fripatienter.

.De angifna kostnaderna synas delvis vara tämligen höga. Huruvida
en reducering däraf skulle kunna äga rum, är naturligen ej möjligt att
bedöma utan en ingående granskning. Antagligen skall en förändring till
det bättre inträda, i den mån platserna å anstalterna blifva jämnare besatta.
Ett starkare utnyttjande af patienternas arbetskrafter, naturligen alltid
inom ramen af hvad som befinnes lämpligt ur vårdsynpunkt, torde också
vara ägnadt att härutinnan åstadkomma en förbättring.

För jämförelses skull må här anföras vårdkostnaderna å statens sinnessjukanstalter
och de allmänna sjukhusen. Enligt Kungl. medicinalstyrelsens
årsberättelse för 1908 utgjorde totalkostnaden (hela utgiftssumman
minskad med utgifterna för underhåll och förbättring af byggnader och
gårdar, för utskylder och för trädgårdar, jordbruk m. m.) för sjukvården

1 statens sinnessjukanstalter i medeltal för dag 1 krona 62 öre eller 593
kronor 30 öre per år; vid Stockholms hospital med den högsta kostnaden
var medelkostnaden för person och dag 2 kronor 56 öre. De fastställda
patientafgifterna för årsperioden 1905—09 voro för patient i första klassen

2 kronor 25 öre om dagen (1 krona 70 öre vid deladt rum), i andra klassen
85 öre och i tredje klassen 55 öre; för tiden 1910—14 hafva afgifterna
något höjts, i andra klassen till 1 krona och i tredje klassen till
60 öre.

Vid lasarett, sjukstugor och epidemisjukhus utgjorde totalkostnaden,
kostnaderna för nybyggnader och större reparationer ej inräknade, år 1908
för underhållsdag respektive 2 kronor 23 öre, 2 kronor 35 öre och 3
kronor 12 öre. För femårsperioden 1901—05 voro motsvarande siffror
2 kronor 20 öre, 1 krona 98 öre och 2 kronor 52 öre.

1 detta sammanhang må erinras därom, att man i Danmark, där en
statsanstalt ifrågasatts för mottagande af 200 manliga och 50 kvinnliga
alkoholister, beräknat underhållet till 1 krona 50 öre om dagen — detta
närmast grundadt på erfarenheter från sinnessjukvården. De nu befintliga
danska alkoholistanstalterna, tillsammans 8 med omkring 170 platser, upptaga
utgifter växlande mellan 20 och 100 kronor i månaden. Statsbidrag till
anstalterna utgick under finansåret 1909 —10 med 10,000 kronor. -— Till
anläggande af en kuranstalt för 30 patienter i Norge, hvilken skulle
trifvas af en utaf norska läkarföreningen utsedd kommitté, begärdes och

Kostnad för
andra slag
af anstaltsvård.

160

Statsbidrag
erfordras äfven
för framtiden.

Statsbidrag
till kommunala
anstalter.

erhölls, förutom bidrag till sjElfva anläggningen, ett årligt statsbidrag af
5,000 kronor för att kunna hålla vårdafgiften nere så lågt som till 1 krona
50 öre om dagen. Man synes därvid hafva räknat med en underhållskostnad
af omkring 2 kronor för dag och patient.

Af hvad ofvan anförts framgår, att man måste räkna med att staten
lämnar bidrag till bestridande af kostnaden för vård af alkoholister vid anstalter,
upprättade af föreningar eller stiftelser. Någon nedsättning i de nu
utgående beloppen synes svårligen för närvarande kunna ifrågasättas, då
det i allt fall varit svårt att få anstalternas utgifter och inkomster att gå ihop.
Siktigare vore tilläfventyrs, om bidragen beräknades, ej efter antalet befintliga
platser, utan med hänsyn till antalet vårdade, liksom bidragen till vården af
tnberkulösa, och detta torde väl äfven framdeles, då man får större erfarenhet
om, i hvad mån anstalterna blifva upptagna, böra äga ram. Men för närvarande
vågar kommittén ej föreslå en dylik beräkningsgrund utan nödgas, för
att ej förorsaka anstalterna svårigheter, ansluta sig till de nuvarande förhållandena.
Statsbidrag har alltså beräknats komma att utgå till anstalterna
med omkring 1 krona för hvarje plats, som hålles tillgänglig. Eeglerna
för statsbidragets åtnjutande torde böra meddelas af Kung], Maj:t; därvid
böra i hufvudsak kunna följas de, som gifvits för vårdhemmet Berga
(sid. 62); dock kan fordran på en så låg årlig vårdafgift som 250 kronor
naturligen ej uppställas för sådana anstalter, som lämna större förmåner
åt sina patienter.

För att få kommunala anstalter eller landstingsan stal ter för vård af
alkoholister till stånd, synes vara nödvändigt, att äfven dessa kunna påräkna
statsbidrag. Det invändes måhända, att kommunerna i allt fall bereda
sig en minskning i fattigvårdsutgifterna genom att låta alkoholister
intagas i dylika anstalter, och att statens bidrag alltså blefve ett bidrag
till lindring i dessa kommuners fattigvårdskostnader. Ihågkommas bör
emellertid, att staten själf har en påtaglig fördel af att dessa individer
på ett tidigare stadium eller för en längre tid omhändertagas, enär de
eljest förr eller senare skola komma att tynga äfven på statens budget.
Om kommunen är i stånd att skaffa sig någon direkt fördel genom
att påkosta vård i en alkoholistanstalt åt en person, som eljest skulle
erhållit fattigvård, är för öfrigt ej lätt att afgöra. Eäknar man med de framtida
fördelar, som kunna vinnas af den verksammare vårdform, som alkoholistanstalten
erbjuder, blir det utan tvifvel en vinst för kommunen att
anlita denna; men jämfördt med den fattigvårdskostnad, som gemenligen
utgår, torde kostnaden i alkoholistanstalten befinnas så pass hög, att den

161

ej frestar till dylika åtgärder. Dessutom torde böra ihågkommas, att
de större städerna, för att göra sig kvitt de många obehagliga fridstörare,
som invandra från andra kommuner, stundom kunna blifva tvungna
att bekosta internering af sådana, utan att de enligt förslaget erhålla
någon ersättning därför. För öfrigt böra, där ej annat bestämts, dessa
kommunala anstalter och landstingsanstalter stå öppna jämväl för mottagande
af alkoholister, som själfva vilja ingå dit, eller om hvilkas tvångsintagande
deras anhöriga gjort ansökning; och det är då angeläget, att
vårdafgiften kan sättas tillräckligt låg. Med hänsyn härtill har kommittén
ansett, att statsbidrag bör utgå äfven för vård af dem, som mottagas i
alkoholistanstalter, upprättade af kommuner och landsting.

Hvad statsbidragets storlek beträffar, torde man kunna utgå därifrån, att
detta ej behöfver sättas lika högt som för de anstalter, hvilka underhållas af
föreningar eller stiftelser. Kommun, som upprättar och underhåller en alkoholistanstalt,
minskar därigenom, såsom nyss antydts, sina utgifter på ett
annat område eller har åtminstone utsikt att därigenom minska framtida
utgifter. Vidare kan förutsättas, att de kommunala anstalterna anläggas
efter något större måttstock än de enskilda, och att kostnaderna därigenom
kunna nedbringas. I hvarje fall skulle man med hänsyn till sistnämnda
omständighet och därmed förenade möjlighet af ett stort antal vakanta
platser ej kunna lämna bidrag efter antalet tillgängliga platser. Att här
finna någon norm för en säker beräkning, är naturligen svårt. Vid bestämmande
af statsbidrag för tuberkulosvården utgick man från, att statsbidrag
skulle utgå med 30 procent på den beräknade kostnaden, en beräkningsgrund
som äfven i förevarande fall synes hafva skäl för sig. Om
man tillika kan utgå ifrån, att kommunens kostnader för vården skola
uppgå till ungefär samma belopp, som nu beräknas vid vårdhemmet Berga
nämligen 1 kr. 75 öre om dagen, skulle man komma till ett bidrag af
50 öre om dagen. Detta skulle motsvara ungefär hälften af hvad som beräknas
böra för närvarande utgå till de af föreningar eller stiftelser anordnade
anstalterna, hvilket ock synes billigt. Det är dock möjligt, att efter
vunnen erfarenhet om kostnaderna för inrättandet af och vården å de
kommunala anstalterna nämnda bidragsbelopp kan behöfva därefter jämkas.

För den vård, som lämnas på alkoholistanstalterna, dessa må vara statsanstalter
eller erkända såsom allmänna, böra anstalterna hafva rätt till
ersättning. Denna ersättning bör, hvad de erkända anstalterna beträffar,
på grund af det beviljade statsbidraget kunna hållas lägre än hvad eljest
skulle varit nödigt. Tack vare statsbidraget har afgiften vid ett par an 21 -

Vårtlaf gifter.

Bestämmandet
af vårtlaf
giftens belopp
m. in.
22 §.

162

stalter kunnat sättas så låg som 250 kronor för år eller omkring 70 öre
om dagen; enligt de för statsbidragets åtnjutande bestämda villkor får denna
afgift ej höjas. För framtiden torde anstalterna, sedan ett tvångskvarhållande
å dem medgifvits, ej böra lämnas fria bänder i fråga om sina afgifter,
utan Kung!. Maj:t äga bestämma afgiftens storlek. Önskligt vore
därvid, att vårdafgifterna kunde bestämmas lika för samtliga anstalter,
såsom t. ex. fallet är inom hospitalsvården. Sådant lärer dock icke här
vara möjligt med hänsyn till anstalternas högst olika inrättning och behof,
utan vårdafgifterna torde få afpassas efter de olika anstalternas platsutrymme,
driftkostnader och andra på deras ekonomi inverkande förhållanden.
En pröfning särskildt för hvarje anstalt är därför härutinnan erforderlig.
Och några förslag å vårdafgiftens belopp kan på grund häraf icke
heller af kommittén afgifvas. Genom att denna pröfning lagts i Kungl.
Maj:ts händer, bör man emellertid vara försäkrad om att enhetlighet, såvidt
möjligt, åstadkommes. Det torde icke vara nödigt, att bestämmandet
af afgifterna äger rum hvarje år, utan synes det kunna ske för t. ex.
en femårsperiod i sänder.

Huruvida vid afgifternas bestämmande skall tagas hänsyn till olika
betalningsklasser, är likaledes en fråga, som bör blifva föremål för pröfning
för hvarje särskild anstalt. Äfven om så ej skett, torde det vara
rimligt, att, där förmåner lämnas åt någon utöfver dem, som på anstalten
allmänneligen bestås, särskild ersättning utgår därför. I sådant fall har
kommittén ansett det kunna få bero på öfverenskommelse mellan anstalten
och den betalningsskyldige, hvilken ersättning skall utgå.

I de nu befintliga alkoholistanstalterna har vårdafgiften vanligen erlagts
i förskott för ett hälft år eller också för hela tiden. En anordning med
förskottsbetalning synes kunna med fördel fortfarande användas. I det
uppgjorda förslaget till normalreglementen har kommittén tagit upp såväl
denna anordning som den nu af anstalterna tillämpade bestämmelsen att
den erlagda afgiften tillfaller anstalten, därest patienten egenvilligt lämnar
denna före föreskrifven tid. Sistnämnda bestämmelse har betydelse äfven
ur behandlingssynpunkt; det ligger ett visst band på patienten däri att
han vet, att afgiften i nämnda fall går förlorad. Kommittén har för öfrigt
tänkt sig, att man här skulle kunna använda samma system med ansvarsförbindelser
som vid sinnessjukanstalterna. Anstalten får då från början
fastslaget, till hvilken person eller myndighet den har att vända sig för
vårdafgiftens utbekommande.

163

Gent emot anstalten liar skyldigheten att ansvara för gäldande af Ansvarighet
vårdafgiften ansetts böra åligga den, som gjort framställning om intagandet,
vare sig det är en enskild person eller en kommunal myndighet. Yid fri- gentemot
villigt ingående blir det alltså alkoholisten själf, som denna skyldighet åligger. an^a^enIlar
särskild ansvarsförbindelse aflämnats från annan, kan anstalten tydligen
vända sig antingen till denne eller till sökanden. Endast för det fall, att
stadsfiskal, kronofogde eller länsman är sökande, har det varit nödigt att göra
en modifikation i nämnda regel. Ansvarigheten bär i sådant fall ansetts
böra hvila på den kommun, där den vårdade var bosatt vid tiden för
ärendets anhängiggörande, enär denna kommun måste antagas hafva största
intresset af alkoholistens omhändertagande. I den händelse han saknar stadigt
hemvist, har det icke ansetts vara billigt att lägga ansvarigheten på någon
kommun, där han tillfälligtvis vistats, utan den har för sådant fall lagts
på staten; detta synes här så mycket mera skäligt, som staten med afseende
på dylika personer, därest de, såsom i de flesta fall skulle förr
eller senare blifva händelsen, blifva föremål för fattigvård eller dömas till
tvångsarbete, får vidkännas kostnader för deras underhåll.

Hvad angår anstalter, som upprättats af eu kommun, är det uppenbart,
att någon betalning ej behöfver utgå för dem, som genom föranstaltande
af kommunens egna myndigheter där intagas, eller för dem, för
Indika kommunen eljest enligt ofvan angifna regler är betalningsskyldig,
likasom att för sådant fall ansvarsförbindelse ej är erforderlig. Med afseende
på dem, som vinna inträde på kommunal anstalt efter framställningaf
enskild person eller myndighet från annan kommun, likasom äfven dem,
som på egen ansökan intagas, komma däremot de vanliga reglerna att tilllämpas.
Här det gäller medellösa personer från den egna kommunen, som
frivilligt söka inträde, synes det dock böra vara anstaltsstyrelsen såsom
en kommunens myndighet medgifvet att bevilja afgiftsfri vård; att inhämta
medgifvande därtill af t. ex. fattigvårdsstyrelsen skulle endast utgöra en
onödig omväg, då pröfningsrätten i detta fall bör kunna utöfvas af den ena
kommunala myndigheten likaväl som den andra. Bestämmelser härom,
hvilka synas böra ankomma på vederbörande kommun att ordna, hafva af
kommittén införts i förslaget till reglemente; genom att detta skall underställas
Kung! Maj:ts pröfning, är sörjdt för all erforderlig trygghet i
fråga om bestämmelsernas såväl innehåll som form.

Har den vårdade själf begärt att vinna inträde å anstalten, bör han Den värdatydligen,
äfven om han ej själf skulle hafva erlagt afgiften, dock vara att^odtgpa
ansvarig för dess erläggande, och den, som betalt afgiften i hans ställe, vårtlaf gift.

164

bör vara berättigad att erhålla godtgörelse därför. Xär det åter gäller eu
person, som mot sin vilja intagits i en anstalt, är hans betalningsskyldighet
icke lika klar. Det kan nämligen tyckas obilligt, att en person skall
nödgas betala en vård, som han ej själf önskat, utan ofta till och med motsatt
sig. Frågan synes väl ej hafva någon så särdeles stor praktisk betydelse,
då betalning oftast torde erläggas direkt af den vårdades förmögenhet,
om han har någon sådan, och eljest något kraf emot den, som efter
genomgången kur söker vinna sin utkomst, ej gärna lärer ifrågakomma.
Fall kunna dock gifvas, då godtgörelse för ett utlägg, vare sig detta
gjorts af enskild person eller af kommunal myndighet, bör kunna lämnas
utan större svårighet, och då är det onekligen rimligt, att den vårdade,
får betala kostnaden och icke annan person eller myndighet. Den antydda
betänkligheten torde därför ej böra hindra att i lag fastslå, att där annan
än den, som åtnjutit vården, gnidit vårdafgift till anstalten, den förstnämnde
är berättigad till ersättning af den vårdade. Särskildt gäller detta,
när enskild person betalt afgiften. Men detsamma torde vara riktigt, äfven
när kostnaden gnidits af kommunal myndighet. Man förutsätter härvid,
att den kommunala myndigheten ej skall utkräfva något, om den därigenom
skulle bringa den vårdade i svårigheter. Att vederbörande kommunala
myndighet skall äga befogenhet till eftergift, i likhet med hvad
som för närvarande gäller om fattigvård, synes således vara oundgängligt.
Detta har därför stadgats i lagen.

Hemorts- I förslaget har däremot ej upptagits något stadgande om rätt för

kommun ej kommun, som bekostat vården, att för kostnadens utfående vända sig till
shjldiglrfm.enskild försörjningspliktig eller till hemortskommun. Äfven om man ej
hyser betänkligheter mot att tillåta ersättnings utkräfvande af den vårdade
själf, förefaller det mindre lämpligt att ytterligare utsträcka rätten att
erhålla godtgörelse för en sådan påtvungen vård. För de få fall, då en
kommun kan komma att bekosta vård åt eu alkoholist med hemortsrätt
i en annan kommun, har det ej ansetts af nöden att här bringa i tilllämpning
fattigvårdsförordningens invecklade bestämmelser om hemortsrätt
och ersättning för lämnadt understöd.

Ordning för Förslaget innehåller ej heller några stadganden om ordningen för vårdersättnings-
afgiftens uttagande från anstaltens sida eller om ersättningskraf mot den
°an'' vårdade. Häraf följer, att vanliga regler angående förfarandet vid uttagande
af fordran skola komma till användning.

SPECIELL MOTIVERING.

167

Lag om behandling af alkoholister.

1 §■

Se allmänna motiveringen sid. 94—100.

Här må ytterligare betonas, hvad som för öfrigt torde tydligt framgå
ur ordalagen i paragrafen och äfven framhållits i den allmänna motiveringen,
att de i 1 § angifna omständigheter »oförmögen att vårda sina
angelägenheter» o. s. v. skola föreligga jämte dryckenskapsvanan och
hafva sin grund i denna. Där oförmågan, försumligheten eller farligheten
har sin grund i annat förhållande, t. ex. lättja, hör fallet ej under förevarande
lag.

Att stadgandet rörande alkoholist, som upprepade gånger dömts till
ansvar för fylleri, satts i särskildt moment, har berott därpå att här
föreligger den skillnaden mot de fall, som behandlas i 1 mom., att kausalsammanhanget
mellan alkoholismen och fylleriförseelsen ansetts vara klart,
utan att detta behöfver särskildt utredas.

2 §.''

Af skäl, som redan framhållits i den allmänna motiveringen (sid.
109), har kommittén föreslagit, att mål om tvångsintagning å allmän
anstalt för vård af alkoholister skola behandlas och afgöras af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande. För de flesta fallen torde det lämpa sig
bäst, att dessa mål gå till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i den ort,
där den, hvars intagande å anstalt påyrkas, har sin bostad. Då det
emellertid bör beredas möjlighet att kunna inskrida äfven mot sådana,
som ej hafva stadigt hemvist, och det i visst fall kan vara angeläget att
kunna förlägga målet till den ort, inom hvilken personen är mantalsskrifven,
har kommittén ansett lämpligast att här upptaga samtliga dessa
alternativ; och hafva därvid bestämmelserna rörande forum i lagsökningsmål
tjänat som förebild.

1G8

3 §•

I lagen liar ej uttryckligen angifvits, hvilken kommunal-, hälsovårdseller
barnavårdsnämnd ansökningsrätten i hvarje fall tillkommer. Det
har nämligen ansetts vara i allt fall klart på grund af naturliga kompetensregler
och hvad om dessa myndigheters befogenhet eljest gäller, att
deras kompetens i detta afseende icke kan sträcka sig utanför deras i
kommunalförfattningarna och andra författningar gifna maktsfär. Således
lärer kommunal- och hälsovårdsnämndens befogenhet icke kunna omfatta
andra fall, än där det gäller personer, som äro i kommunen boende eller där
längre eller kortare tid uppehålla sig. Och barnavårdsnämnden är naturligen
begränsad till fall, som tillhöra dess verksamhetsdistrikt; dess ingripande
kommer öfver hufvud taget att inskränka sig till fall, som kommit
under dess behandling som barnavårdsnämnd. Hvad åter fattig vårdsstyrelsen
angår, bär det ansetts nödigt att närmare angifva dess kompetens,
då densamma icke bör sammanfalla med de gränser, som angifvas af den
egna kommunens område. Man har nämligen velat å ena sidan utsträcka
dess befogenhet till alla personer, vare sig de finnas inom kommunen eller
icke, som för sig, hustru eller minderårigt barn af fattigvård sstyrelsen
åtnjuta fattigvård, men å andra sidan hvad angår personer, som tillhöra
kommunen, ansett dess kompetens icke böra sträcka sig till andra tall, än
där fattigvårdsstyrelsen har ett aktuellt intresse att bevaka. — Någon
fara för onödigt ingripande från den ena eller andra kommunala myndighetens
sida lärer för öfrigt ej föreligga, då enligt förslaget sökanden kommer
att i första hand få bekosta vården.

I öfrigt hänvisas till allmänna motiveringen sid. 119—122.

4 §•

Se allmänna motiveringen sid. 110—113.

Det kunde ifrågasättas att föreskrifva, att det intyg af trovärdiga
personer, som afses i denna paragraf, skall vara försedt med intyg af
någon myndighet, som styrker dessa personers trovärdighet; så har t. ex.
skett i stadgan angående sinnessjuka, där trovärdigheten skall bestyrkas
af vederbörande prästerskap. Kommittén har dock ej funnit lämpligt att
upptaga en dylik föreskrift, utan tänkt sig, att pröfningen af trovärdigheten
skulle läggas i Kungl. Maj:ts befallningshafvandes händer. Hos
Kung], Maj:ts befallningshafvande finnes väl i allmänhet en ganska om -

169

fattande personkännedom rörande länets befolkning, och denna myndighet
har för öfrigt lätt att genom sina underlydande eller de kommunala myndigheterna
förskaffa sig visshet i fall, då den ej känner intygsgifvarne. Då Kungl.
Maj:ts befallningshafvande har en viss skyldighet att tillse, att dessa mål blifva
ordentligt utredda, innan beslut om intagande meddelas, innefattar detta,
att Kungl. Maj:ts befallningshafvande äfven har en granskningsplikt i fråga
om intyget af trovärdiga personer. Hvad de större städerna vidkommer,
skall Kungl. Maj.ts befallningshafvande möjligen hafva svårt att förskaffa
sig kännedom om trovärdigheten; men där möta alltid svårigheter att få
bevis rörande trovärdigheten i fråga om personer, som ej äro mera allmänt
kända, enär hvarken prästerskapet eller någon annan myndighet kan äga
en nog omfattande personkännedom härför. Sådana intyg blifva därför,
om de obligatoriskt skola utfärdas af en viss myndighet, föga bevisande,
enär myndigheten i tvifvelaktiga fall ofta anser sig ej kunna vägra att
styrka vederhäftigheten; i andra fall åter skulle nödvändigheten af en sådan
påskrift kunna utgöra hinder för bevisnings anskaffande. Det torde
därför äfven ur denna synpunkt vara lämpligare att låta Kung], Maj:ts
befallningshafvande själf förvissa sig om trovärdigheten. Ilar Kungl.
Maj:ts befallningshafvande utan att föranstalta om något förhör tagit dessa
personers intyg för godt och förordnat om internering, torde däri få anses
ligga, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande vitsordat deras trovärdighet.

Till ledning vid bedömandet af trovärdigheten, böra de personer, som
här afses, å intyget utskrifva adress, titel, yrke, lefnadsställning, medborgerliga
uppdrag och annat, som kan tjäna till upplysning om dem.
Kommittén har ej ansett sig böra i lagen särskildt uppställa fordran på
att de personer, som utfärdat intyget, skola vara ojäfviga; det synes nämligen
icke vara lämpligt att öfverföra en formell pröfning af jäfsanledningar
enligt rättegångsbalken på förevarande område. Det ligger gifvetvis
i sökandens intresse att skaffa intyg af personer, hvilkas trovärdighetär
mera allmänt känd och oomtvistad, så att målets afgörande ej behöfver
fördröjas genom efterforskningar och förhör härom.

I den allmänna motiveringen har framhållits, att svårigheter stundom
skola möta för läkares undersökning af alkoholisten, men att man
ändock måste påfordra en sådan. Kommittén har ej gifvit något förslag
till undanröjande af dessa svårigheter; det lärer få tillkomma praktiken att
lösa frågan i hvarje särskildt fall. I alla händelser kan det ej ifrågasättas
att med tvångsmedel inställa alkoholisten hos läkaren, utan man måste

170

utgå ifrån, att läkaren kommer till alkoholistens bostad och där bereder
sig tillfälle att undersöka och utfråga honom.

Betalningen af läkarens arvode skall naturligen bekostas af den, som
påkallat läkarundersökningen. I städerna torde det antagligen komma att
ingå i vederbörande stads- eller distriktsläkares skyldighet att göra sådana
undersökningar efter taxa och åt medellösa till äfventyr utan afgift. År det
kronofogde, länsman eller stadsfiskal, som begärt undersökningen, torde
kostnaden böra gäldas af allmänna medel på samma sätt som ersättning
för andra härmed jämförliga, läkare pålagda tjänstefel''rättningar; därom
lärer föreskrift böra meddelas.

2 mom. Detta stadgande förutsätter, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande
skall, innan vidare behandling af ansökningen äger rum, ägna
ansökningshandlingarna en viss granskning. Denna granskning skall dock
ej sträcka sig längre än till ett konstaterande däraf, att de i 1 mom. för
hvarje fall föreskrifna handlingarna föreligga i ett formellt riktigt skick.
Huruvida de i sak äro tillfyllest för att därpå grunda ett beslut om internering,
skall ej prof vas på detta stadium. Man har så mycket mindre
skäl att här fordra eller medgifva en sådan granskning af handlingarnas
innehåll, som man förutsätter, att eu kommunikation af ansökningshandlingarna
mången gång skall föranleda till ett frivilligt ingående å en alkoholistanstalt.
Finnas ej de föreskrifna handlingarna i formellt riktigt
skick, upptages ej ansökningen. Denna föreskrift bör naturligen ej lägga
hinder i vägen för Kungl. Maj:ts befallningshafvande att, där så anses
lämpligt, medgifva sökanden att i ett eller annat hänseende komplettera
ansökningshandlingarna.

5 §•

Efter den formella granskning, som Ivungi. Maj:ts befallningshafvande,
enligt hvad nyss sagts, har att ägna ansökningshandlingarna, har Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, om ansökningen upptages, att utställa densamma
till förklaring med den, mot hvilken ansökningen riktats. År det
fråga om gift kvinna eller omyndig, i regel naturligtvis i så fall omyndigförklarad,
böra handlingarna också delgifvas, i förra fallet mannen och
i senare fallet förmyndaren.

Förslaget föreskrifver, att sökanden själf skall ombesörja delgifningen
af ansökningshandlingarna. Med hänsyn till det allmänna intresse, som
är knutet vid alkoholistens internering, kunde ifrågasättas, om ej delgif -

171

ningen lämpligast borde läggas i myndigheternas hand; man skulle därigenom
i någon mån minskat sökandens besvär och befriat honom från
kostnad. Det synes dock vara riktigast att låta sökanden hafva saken så att
säga i sin hand. Han kan hafva skäl att redan på detta stadium inställa
vidare åtgärder, t. ex. emedan den, mot hvilken ansökningen riktas,,
ingår frivilligt å alkoholistanstalt, eller åtgärder vidtagas, som omnämnas i
14 §. I betraktande däraf att den, som gör ansökningen, är benägen att
underkasta sig de väsentligt större kostnader, som sammanhänga med själfva
behandlingen, samt att besväret med delgifningen är synnerligen ringa, tordeman
ej behöfva befara, att lagens tillämpning skall blifva mindre därför
att sökanden har att själf ombesörja delgifningen. Därest sökanden ej
själf besörjer saken, måste han hafva något ombud hos Kungl. Maj:ts.
befallningshafvande, liksom i lagsökningsmål; detta är emellertid hos Kungl.
Maj:ts befallningshafvande så mycket enklare, som särskilda kommissionärer
där äro för dylikt ändamål anställda. — I de fall, då kronofogde, länsman
eller stadsfiskal för talan å tjänstens vägnar, torde i hvarje fall handlingarna
komma att af Kungl. Maj:ts befallningshafvande för delgifning öfversändas
till dem, i likhet med hvad som äger rum i öfriga tjänsteärenden.

6 §■

Se allmänna motiveringen sid. 113—115.

I beslutet om intagande å anstalt skall allenast uttalas, att ett intagande
å allmän anstalt för vård af alkoholister må äga rum. Huruvida
verkställighet kommer att följa på beslutet, beror dels på sökandens önskan
dels på möjligheten att erhålla plats å någon anstalt, Förordnandet skall
ej innehålla något uttalande om tiden för interneringen, enär det bör bero»
på anstaltsstyrelsen att bestämma denna.

I förslaget hafva icke införts några närmare bestämmelser om det sätt,.
på hvilket vittnesförhöret vid domstol skall komma till stånd, utan har det
öfverlämnats åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande att meddela, hvad parterna
med afseende därpå hafva att iakttaga. Då Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ej ålagts att för egen del vidtaga några åtgärder, följer
häraf, att det åligger sökanden, som har att följa målets gång och således
äfven förskaffa sig del af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut,
att vända sig till domaren eller rättens ordförande för att få dag utsatt
för vittnesförhöret samt att därefter delgifva såväl motparten som dem,,
hvilka skola höras, beslutet om utsättandet. För att påskynda ärendets -

utsättande och behandlande torde Kung! Maj:t-s befallningshafvande lämpligen
böra föreskrifva, att sökanden inom viss tid begär förhöret och, efter
det förhöret hållits, likaledes inom viss tid inkommer till Kungl. Maj:ts
befallningshafvande med protokoll däröfver.

Yid verkställande af utredning i målet, har Kung! Maj:ts befallningshafvande
också att tillse, om anledning föreligger att anlita förebyggande
åtgärder, som omförmälas i 14 §, och, om så är förhållandet, fästa vederbörandes
uppmärksamhet härpå.

7 §•

Se allmänna motiveringen sid. 115.

8 §•

Enär besvärstiden i dessa mål bör räknas från den dag, då part erhållit
del af beslutet, torde vara lämpligt, att Kungl. Maj.ds befallningshafvandes
slutliga beslut enligt 6 §, så väl som beslut enligt 7 §, genom dess
försorg, delgifvas parterna. Ilar ansökningen ej ledt till förordnande om
intagning, torde dock ej föreligga skäl för delgifning med den, mot hvilken
ansökningen riktats. Ej heller torde något praktiskt intresse fordra delgifning
af andra beslut i dessa mål, såsom då Ivungl. Maj:ts befallningshafvande
förklarat ansökningen ej kunnat upptagas eller vara förfallen.

9 §•

Se allmänna motiveringen sid. 117.

Stadgandet rörande fullföljd af talan i dessa mål har i hufvudsak bildats
efter motsvarande paragraf i lagen om lösdrifvares behandling; dock
har här ej så kort besvärstid ansetts kunna föreskrifvas. Besvären böra
tydligen behandlas såsom veckomål; hvilket torde föranleda ett tillägg till
den för Kungl. Maj:ts nedre justitierevision gällande instruktion.

Rätt till särskild klagan har ej ansetts böra medgifvas för andra fall,
än då Kungl. Maj:ts befallningshafvande meddelat slutligt beslut i målet,
eller då beslut meddelats enligt 7 §. För det senare fallet torde besvärs
•anförande ej böra vara inskränkt till viss tid, hvilket medför den fördelen
att för målets afgörande hos Kungl. Maj:t besvärstidens utgång ej beliöfver
afbidas.

Därest domstol i samband med förhör, som ägt rum enligt 6 §,
meddelat beslut i frågor, som omförmälas i 16 kap. 10 § rättegångsbalken,
bör uppenbarligen talan mot sådant beslut fullföljas i där stadgad ordning.

10 §.

Se allmänna motiveringen sid. 116.

11 §.

I mål af förevarande beskaffenhet torde finnas grundad anledning att
ej pålägga svaranden någon ersättningsskyldighet för de kostnader, somtilläfventyrs
uppkomma för sökanden med anledning af den af honom
inledda proceduren. Däremot synes det ej böra vara uteslutet, att svaranden,
där ansökningen afslås, kan tilläggas ersättning för sina kostnader,
om sådant eljest kan finnas skäligt. Fallen, då sådant kan komma att
ske, torde dock med hänsyn till den utredning, som måste äga rum, redan
innan någon ansökning kommer till stånd, blifva skäligen få.

Då utan särskild föreskrift det torde vara tveksamt, om Kung!. Maj:ts
befallningshafvandes beslut i dylikt fall kan verkställas, har stadgande*
härom ansetts böra meddelas.

12 §.

Se allmänna motiveringen sid. 122.

13 §.

Med hänsyn till naturen af ifrågavarande lagstiftning bör ett förordnande
om internering ej kunna hafva giltighet under alltför lång
tid framåt. Kommittén har föreslagit, att förordnande skall förfalla, om
det ej verkställts inom sex månader, sedan beslut därom meddelats eller,,
i fall af besvär, af Kungl. Maj:t fastställts.

14 §.

De i denna § intagna betämmelser om andra åtgärder än tvångsintagning
å anstalt åsyfta naturligen endast personer, som enligt 1 § äro
att hänföra under lagen, hvadan stadgandet ej ger anledning till, att myndigheterna
skulle kunna i andra fall blanda sig i den enskildes angelägenheter.

Se i öfrigt allmänna motiveringen sid. 124—130.

15 §.

Se allmänna motiveringen sid. 147.

174

16 §.

Se allmänna motiveringen sid. 148.

Om den vårdade rymmer eller eljest håller sig borta från anstalten
•eller af anledning, som i 17 § omförmäles, skiljes därifrån, bör han därmed
anses hafva förverkat möjligen innestående arbetsförtjänst. Stadgande här-om
bör införas i vederbörande anstalts reglemente och har därför upptagits
i förslaget till normalreglementen.

17 §.

Se allmänna motiveringen sid. 149.

18 §.

Se allmänna motiveringen sid. 151.

Det synes uppenbart, att rättigheten att återtaga den, som utskrifvits
med villkor, men brutit emot villkoren, ej kan utsträckas utöfver
■den tid, den intagne enligt lagen längst kunnat kvarhållas, om utskrifning
med villkor ej ägt rum. I öfverensstämmelse härmed bör han ej heller,
om han återintagits under nämnda tid, kunna kvarhållas å anstalten längre
än till samma tids utgång. Om tiden för hans vistelse vid anstalten skulle
ökas med en tid, motsvarande den, han varit borta därifrån, skulle man i vissa
fall komma att betydligt öfverskrida den bestämda maximitiden, hvilken
enligt förslaget satts ganska högt. Häraf blir visserligen eu följd att, i fall
vid den tidpunkt, då fråga uppstår om hans återtagande, endast en kortare
tid återstår af den lagbestämda tidsperioden för hans kvarhållande, det ej
kan gagna till mycket att återtaga honom, och att detta därför i sådant
fall ej torde komma att äga rum; men å andra sidan är det obilligt, att
om han en längre tid förhållit sig väl ute och blott en kort tid återstår,
lian skall få en väsentlig förlängning af den tid, han är underkastad tvånget.

19 §.

1 mom. Därest patient rymmer från anstalten eller annorledes själf
vållar afbrott i vården, t. ex. genom att vid erhållen permission underlåta
att åter inställa sig, skall den tid, han sålunda egenvillig! undandragit
sig anstaltsvård, ej medtagas, då det gäller att beräkna maximitiden
för vistelsen. Detsamma gäller, ifall baxa blifvit xxtskrifven med villkor

175

enligt 18 § 2 inom., och förverkat dessa samt på grund däraf anmanats
återvända till anstalten, men undandrager sig detta genom att hålla sig
undan.

Kommittén har däremot ansett, att afbrott, som patienten ej själf
vållat, såsom då han på grund af sjukdom måst föras till särskild sjukvårdsinrättning,
ej skall förorsaka förlängning af tiden. Äfven vistelsen vid
annan sjukvårdsinrättning får nämligen antagas bidraga att vänja alkoholisten
vid ett nyktert lefnadssätt.

2 mom. För återhämtande af en från anstalt rymd patient eller
den, som eljest olofligen håller sig undan, bör handräckning kunna lämnas
af vederbörande polismyndighet d. v. s. i Stockholm af öfverståthållarämbetet,
i öfriga städer åt magistrat eller poliskammare samt på landet
af kronofogde eller länsman.

Är fråga om återtagande af den, som varit utskrifven med villkor,
torde ärendet få antagas vara af mera tvifvelaktig beskaffenhet; och hand-*
räckning bör då få meddelas endast efter förordnande af Kung! Maj:ts
befallningshafvande.

20 §.

Se allmänna motiveringen sid. 154.

21 §.

Se allmänna motiveringen sid. 155.

22 §.

Se allmänna motiveringen sid. 161.

23 §.

Se allmänna motiveringen sid. 163.

24 §.

Se allmänna motiveringen sid. 131.

25 §.

För att förhindra att anstalternas sträf van att göra nyktert och ordentligt
folk af de intagna skall omintetgöras, därigenom att patienterna

176

erhålla tillfälle att få rusdrycker, har det ansetts nödigt att stadga straff
för handlingar-, genom hvilka sådana drycker tillhandahållas patienterna.
En eller annan sådan handling torde falla under straffbestämmelserna i gällande
författningar rörande försäljning af brännvin, vin och Öl, men detta
har ej ansetts tillräckligt, utan man bör, om möjligt, kunna träffa äfven
dem, som på andra sätt än i nämnda författningar sägs gå patienterna tillhanda
i förevarande afseende. Kommittén har utgått från, att därest konkurrens
skulle förekomma mellan förseelse enligt förevarande paragraf och
enligt de nämnda författningarna, straff bör utsättas för båda förseelserna och
äfven gifvit uttryck häråt i lagen. Tydligen fordras vetskap om att den,
åt hvilken rusdryckerna anskaffats, är intagen på alkoholist anstalt för att
någon förseelse enligt lagen skall kunna anses vara begången.

Bestämmelsen bär begränsats till brännvin, vin och öl, hvarmed af setts
att beteckna enahanda drycker, som afses i Kungl. förordningen den 9 juni
-1905 angående försäljning af brännvin samt Kungl. förordningen samma
dag angående försäljning af vin och Öl, i hvilka författningar finnes närmare
bestämdt, hvad som innefattas under dessa benämningar. Ömkligt
hade kanske varit, om man med straffhotet kunnat träffa jämväl tillhandahållandet
af andra narkotiska ämnen, men det är alltför obestämdt hvad
som inbegripes under dem, och det torde i hufvudsak vara alkoholen, som
spelar någon roll i detta hänseende.

För förseelse af ifrågavarande slag, begången af anstaltens personal,
har straffet satts högre. Att den af personalen, som gjort sig skyldig till
sådan förseelse, ej längre kan bibehållas vid anstalten, utan bör skiljas
från sin befattning, synes vara uppenbart.

177

Lag angående ersättning i visst fall af allmänna medel
till vittnen i mål enligt lagen om behandling af

alkoholister.

Enligt förslaget till lag om behandling af alkoholister kan det ifrågakomma,
att förhör hålles inför domstol med vittnen eller andra. För
sådana förhör böra tydligen gälla enahanda regler som för andra förhör
inför domstol. Då förevarande mål ej karaktäriserats såsom brottmål, torde
bestämmelserna i lagen den 4 juni 1886 angående ersättning af allmänna
medel till vittnen i brottmål ej komma att tillämpas vid dylika förhör.
Det torde emellertid vara önskligt, att i de fall, då talan föres af kronofogde,
länsman eller stadsfiskal, samt inkallandet af vittnen och personer,
som skola upplysningsvis höras, ägt rum på framställning af nämnda tjänstemän
eller efter förordnande af Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller
domstol, ersättning för dessa personers inställelse kan utgå af allmänna
medel. Kommittén har därför afgifvit förslag till en särskild lag härom.

Förslaget till lag om behandling af alkoholister förutsätter, att svaranden
icke i något fall skall kunna åläggas att betala sökandens kostnader
i målet (11 §). I öfverensstämmelse härmed bör skyldighet ej heller åligga
svaranden att återgälda kostnad, som, på sätt nämndt är, utgått af allmänna
medel till vittnen och andra hörda. Äfven när ansökning, som gjorts af
kronofogde, länsman eller stadsfiskal afslås, torde skäl ej kunna förefinnas
att ålägga någon af dem att återgälda kostnaden, enär de till stöd för sin
ansökan alltid haft att åberopa läkarutlåtande och annan utredning. Statsverket
bör därför i hvarje fall själft vidkännas denna kostnad.

179

Särskilda yttranden
af herrar Björklund och Magnusson.

a) af herr Björklund:

Beträffande kommitténs förslag till lag om behandling af alkoholister
har jag i vissa delar en från kommitténs flertal afvikande mening.

3 §•

Lika med kommittén anser jag, att rätten att göra ansökning om
alkoholists intagande å vårdanstalt ej bör lämnas öppen för hvem som
helst och att i lagen hör angifvas, hvilka personer eller myndigheter, som
en sådan rätt tillkommer. Men jag vill gå ett steg längre. För att så
vidt möjligt förebygga, att utomstående i oträngdt mål inblanda sig i andras
angelägenheter, bör den ifrågavarande rätten begränsas så snäft ske kan,
utan att det med lagen afsedda ändamålet äfventyras.

De personer, som väl få anses närmast intresserade af att genom
alkoholistens internering afhålla och afvänja honom från en för hans hälsa
och ekonomi fördärflig vana, äro hans förmyndare, make (maka), föräldrar,
syskon och till myndig ålder komna barn. Dem bör därför den ifrågavarande
ansökningsrätten i regel tillkomma. Däremot synes det mig hvarken
nödigt eller ens riktigt, att den utsträckes till omyndiga barns förmyndare.

Då det emellertid kan antagas inträffa, att dessa personer af en eller
annan anledning icke våga eller vilja föra talan om internering eller att
personer, som intaga den förenämnda ställningen till alkoholisten, icke
förefinnas, synes det icke kunna undvikas, att någon kommunal myndighet
tilldelas befogenhet att utföra sådan talan. De myndigheter, som,
hvad beträffar landsbygden, själffallet synas böra ifrågakomma, äro kommunalnämnd,
hvilken enligt Kungl. förordningen om kommunalstyrelse på

180

landet har att handhafva och tillämpa gällande bestämmelser rörande sedlighet,
sundhet, säkerhet och ordning inom kommunen, och, där särskild
hälsovårdsnämnd för viss del af kommunen finnes, äfven denna. — I stad
torde den befogenhet, som tillagts kommunalnämnd och hälsovårdsnämnd å
landet, böra tillkomma hälsovårdsnämnd.

Vidare torde, såsom kommittén ock föreslagit, fångvårdsstyrelse böra
äga befogenhet att göra ansökning om internering, i det fall att alkoholist
vid den tid, då ansökning göres, åtnjuter fattigvård för sig, hustru eller
minderårigt barn.

Kommittén har därjämte föreslagit, att barnavårdsnämnd skall erhålla
rätt att göra ansökning om internering. Detta förslag har jag icke kunnat
biträda.

Barnavårdsnämndens befogenhet enligt lagen angående uppfostran åt
vanartade och i sedligt afseende försummade barn inskränker sig till att,
om den finner barn vara i sedligt afseende försummadt, tilldela dem,
hvilka det åligger att hafva vård om barnet, en allvarlig förmaning att
bättre uppfylla sina uppfostringsplikter, och att, om förmaningen icke medför
åsyftad verkan, skilja barnet från hemmet att för vård och uppfostran
till annan öfverlämnas, — alltså till att tillse och draga försorg om, att i
sedligt afseende försummadt barn erhåller lämplig vård och uppfostran.
Det tillkommer däremot icke nämnden att straffande eller uppfostrande
inskrida mot barnets vårdare. Genom kommitténs förslag skulle barnavårdsnämndens
befogenhet utvidgas att äfven omfatta vidtagande af interneringsåtgärder
mot föräldrar och andra uppfostringspliktiga. En sådan
utvidgning af nämndens befogenhet synes mig icke förenlig med dess uppgift
och skulle därjämte föregripa kommitténs beslut ifråga om förslag till
ändringar i b ärna vårdslagarna, afseende, utom annat, barnavårdsnämndens
organisation, uppgift och befogenhet.

Jag har därför ansett mig böra påyrka, att barnavårdsnämnden icke
skulle i lagförslaget upptagas bland ansökningsberät-tigade, så mycket hellre
som jag är öfvertygad om, att lagen därförutan gör det möjligt att ingripa
i de fall, där ett ingripande verkligen är påkalladt. Tydligen står det en
hvar, således äfven barnavårdsnämnden, dess ledamöter och kretsombud,
öppet att bringa till de ansökningsberättigade myndigheternas kännedom
de fall, i hvilka ett ingripande kan synas angeläget, och man torde hafva
anledning antaga, att om behof af ingripande föreligger, dessa myndigheter
icke skola undandraga sig att göra ansökan hos den profvande
myndigheten. — På grund af stadgandets affattning är den möjligheten

181

ej utesluten, att en barnavårdsnämnd anser sig vara behörig att framställa
ansökning om internering, utan hänsyn till huruvida fog för dess ingripande
enligt lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade
barn föreligger, ja t. o. m. mot personer, som ej hafva några
barn under sin vård.

I fråga om kronofogdes, länsmans och stadsfiskals befogenhet har jag
biträdt kommitténs förslag.

14 §.

Att, innan fråga väckes om alkoholists intagande å vårdanstalt, lämpliga
åtgärder vidtagas för att söka utan anlitande af denna yttersta utväg
återföra honom till ett nyktert lif ligger i öppen dag. Det bör enligt
min åsikt tillkomma hans närmaste anhöriga att föranstalta om sådana
åtgärders vidtagande. Men att i lag uppdraga åt offentlig myndighet att
föranstalta om eller vidtaga åtgärder i nämnda syfte anser jag icke vara
tillrådligt. I 14 § af kommitténs förslag föreskrifves, att myndighet, som
äger göra ansökning om intagande å anstalt af åt dryckenskap hemfallen
person, bör, innan sådan åtgärd vidtages, söka befordra hans återförande
till ett nyktert och ordentligt lif genom anordningar, hvilka han godvilligt
vidtager eller som eljest kunna genomföras utan utöfvande af tvång, och
lämnas anvisning om åtgärder, som för detta ändamål anses lämpliga.

De angifna åtgärderna äro samtliga af beskaffenhet att högst
väsentligt ingripa i den enskildes själfbestämmanderätt, och en del af dem
äro ägnade att utsätta honom för andras missaktning. I hvarje fall kunna
de komma att verka i hög grad deprimerande på honom själf. Måhända
invändes häremot, att man kan låta dessa betänkligheter fara, enär åtgärderna
afse alkoholistens eget bästa. Men det är att märka, att för
vidtagande af de nu ifrågavarande åtgärderna erfordras enligt kommitténs
förslag icke, såsom för internering å vårdanstalt, utlåtande af behörig
läkare och intyg af trovärdiga personer till bestyrkande af att den, mot
hvilken åtgärden riktas, verkligen är alkoholist, utan är detta öfverlämnadt
åt myndighetens fria bepröf vande. Fara torde föreligga, att myndigheten
kan komma att utöfva sin befogenhet i oträngdt mål. Man kan
icke helt frigöra sig från den farhågan, att t. ex. kommunalnämnd eller
fattigvårdsstyrelse understundom kan vara så sträng i sin fordran på
nykterhet, att den anser en person vara alkoholist, som icke rättvisligen
bör så betecknas, och på sådan grund utsätter honom för åtgärder, som
kunna blifva för honom ödesdigra. Yisserligen skall enligt förslaget åt -

182

gärd af ifrågavarande slag icke få vidtagas, utan att den, soin blir föremål
därför, godvilligt underkastar sig åtgärden; men det skall alltför lätt
inträffa, att en person, som obehörigen betecknas som alkoholist och bos
hvilken eu myndighet på sådan grund hemställer, att han skall ändra
verksamhet eller vistelseort eller frivilligt söka vård å alkoholistanstalt,
känner sig af en sådan hemställan så nedtryckt och förödmjukad, att han
uppgifver allt själfförsvar och utan att så noga öfvertänka följderna underkastar
sig hvad som föreslås honom.

Äfven ur en annan synpunkt torde det i 14 § intagna stadgande
hafva sina betänkligheter, i det nämligen myndigheterna möjligen däraf
kunna föranledas till den uppfattningen, att dessa åtgärder i hvarje fall
först böra hafva ägt rum, innan en ansökning om tvångsinternering göres
eller bifalles; härigenom föreligger fara, att det dröjer alltför länge, innan
en tvångsinternering kommer till stånd, äfven i sådana fall, då bekofvet
däraf är uppenbart.

På grund häraf har jag påyrkat, att de bestämmelser, som innehållas
i 14 §, icke skulle i lagförslaget upptagas.

b) af herr Magnusson:

I likhet med herr Björklund anser jag, att barnavårdsnämnd icke
bör tilläggas någon rätt att ingripa enligt förevarande lag, och åberopar
jag till stöd härför de af herr Björklund i hans särskilda yttrande angifna
skäl. I öfrigt har jag biträdt kommitténs förslag.

BILAGOR.

Bilaga A.

För m ulär*

för

Läkarutlåtande

enligt 4 § i lagen om behandling af alkoholister.

(Innan nedanstående frågor besvaras, skall läkaren taga del af det

intyg af trovärdiga personer, som omförmäles i nämnda §.)

1. Patientens namn?

» födelsedag?

» födelseort?

» boningsort (eller senaste uppehållsort)?

» samhällsställning?

2. Står patienten under annans målsmansskap? I så fall målsmannens
namn och boningsort?

3. Föregående personlig kännedom om patienten? Föregående rådfrågning
angående hans hälsa? På hvad sätt i öfrigt hafva här nedan
meddelade upplysningar inhämtats?

I. Anamnes.

(Härstamning, lefnadslopp, vanor m. m.)

4. Hereditet. Har alkoholism, sinnessjukdom, sinnesslöhet (idioti), svagsinthet
(imbecillitet), själfmord, epilepsi, hysteri, neurasteni eller annan
nervsjukdom, egenheter i lynne eller karaktär, besynnerliga vanor,
litsväfningar, brottslighet, prostitution eller lösdrifveri förekommit hos

*) Förutom öfverskriften samt det i slutet af formuläret befintliga intyget tryckes formuläret
endast på ena halfvan af sidan, så att å den andra finnes plats för svaren å de olika frågorna.

186

a) fadern?

b) modern?

c) far- eller morföräldrarna?

d) föräldrarnas syskon?

e) patientens syskon?

Äro föräldrarna sinsemellan besläktade?

5. Uppfostran och utbildning: Född inom eller utom äktenskapet; föräldrarnas
sociala och ekonomiska ställning? Förhållandena i hemmet,
där han vuxit upp (särskildt om dryckenskap där förekommit)?
Har patienten varit intagen å barnhem, skyddshem eller allmän
uppfostringsanstalt? Skolgång? Yrkesutbildning eller högre bildning? 6.

Tidigare själslif (innan han började missbruka alkohol): Begåfning,
särskilda anlag, allmänt temperament, särskildt framträdande karaktärsdrag
(envishet, nyckfullhet, häftighet, likgiltighet mot närstående,
grymhet mot djur, själföfverskattning, viljesvaghet, lögnaktighet, tjufaktighet
eller annan vanart, o. s. v.), könslif (höggradig eller tidigt
framträdande onani, excesser, perversiteter) ?

7. Patientens lefnadslopp efter uppväxtåren: Yrke och sysselsättningar, senaste
anställning, förhållande i arbetet, ekonomisk ställning o. s. v.?

8. Patientens familjeförhållanden:

Är patienten gift? Förhållandet till make, dennes karaktär, egenskaper
och vanor, särskildt beträffande alkohol? Antalet barn? Dessas
hälsotillstånd, intellektuella och moraliska utveckling? Äro några
barn döda, vid hvilken ålder, dödsorsaken?

Om ogift: eget hushåll? Konkubinat?

9. Undergångna bestraffningar för brott eller förseelser, varning eller
undergånget tvångsarbete för lösdrifveri?

10. Föregående allmänna hälsotillstånd, genomgångna sjukdomar (engelska
sjukan, skrofler, tuberkulos, hjärnhinneinflammation, svårare akuta
infektionssjukdomar, veneriska sjukdomar, sinnessjukdom, epilepsi,
hysteri, neurasteni eller annan nervsjukdom)?

11. Har patienten varit utsatt för hufvudskada eller annan svårare kroppsskada
?

12. Yttre anledningar till alkoholmissbruket: Yrke, umgänge, olyckliga
familjeförhållanden, fattigdom, arbetslöshet, förlust af medborgerligt
förtroende o. s. v.?

13. Alkoholmissbrukets utveckling.

187

a) Sedan hvilken tid har patienten mera regelbundet användt
alkoholhaltiga drycker; när begynte missbruket däraf?

b) På livad sätt använder han dem: dagligen eller med vissa
mellanrum? Är han dipsoman?

o) Hvilka slag af de vanliga alkoholhaltiga dryckerna brukar
han förtära, och i hvilken mängd? Berusar han sig?

d) Förtär han äfven alkoholhaltiga apoteksvaror och tekniska
preparat (Hoffmans droppar, denaturerad sprit, parfymer o. s. v.)?

e) Begagnar han andra narkotiska ämnen (eter, opium, morfin,
kokain o. s. v.)?

14. Har patienten visat sig

a) oförmögen att vårda sina angelägenheter?

b) utsätta hustru eller barn, som han är skyldig försörja, för nöd?

c) vara farlig (till allvarlig fara) fou eget lif eller annans personliga
säkerhet?*

Hafva här omnämnda, i fallet föreliggande omständigheter föranledts
af patientens alkoholmissbruk?

15. Har alkoholismen varit komplicerad med epileptiforma anfall, delirium
tremens eller annan sinnessjukdom?

Har patienten företett patologisk alkoholreaktion (vettlös våldsamhet,
omtöckning, amnesi o. s. v.)?

16. Har patienten på grund af förhållanden, som stått i samband med
alkoholmissbruket, blifvit förklarad otillräknelig för begånget brott?

17. Har patienten förut varit intagen å alkoholistanstalt (frivilligt eller efter
myndighets förordnande), tiden härför?

Hafva några andra medel försökts mot hans alkoholism? Ombyte
af yrke eller vistelseort, anställning hos för nykterheten nitälskande
person eller anslutning till nykterhetsförening o. s. v.

II. Status praesens.

(Nuvarande tillstånd.)

18. Kroppskonstitution, lyte, sätt att skicka sig, allmänna utseendet, nutrition,
matlust, sömn o. s. v.?

lfi. De vegetativa organens tillstånd? Symtom från sinnesorganen och

* Om allvarlig fara föreligger, så att i intyget här nedan trängande behof af anstaltsvård

kan vitsordas, skall detta i svaret vid denna fråga uttryckligen utsägas.

188

nervsystemet (sensibilitetsrubbningar, neuritiska smärtor, darrning,
kramp, pareser, reflexer, pupillarreaktion o. s. v.)?

20. Karaktär och psykiska funktioner i allmänhet (nedstämdhet, blödighet,
eufori, förhöjd själfkänsla, retlighet, misstänksamhet, apati, minnesslöhet,
omdömeslöshet, bristande anständighetskänsla, annan moralisk
undermålighet, bristande arbetslust och nedsatt arbetsförmåga,
obehärskadt uppträdande, hänsynslöshet, brutalitet o. s. v.)?

21. Symtom af mera utpräglad psykotisk art (sjuklig exaltation eller depression,
omtöckning, sinnes- eller tankevillor, speciellt svartsjukeidéer,
minnesvillor, konfabulationer, utpräglad slöhet o. s. v.)?

Anm. Föreligger sinnessjukdom i egentlig mening, bör läkaren ej
tillstyrka intagning å alkoholistanstalt.

22. Företer patienten tecken på smittosam sjukdom?

23. Har patienten själf insikt om sitt tillstånd? Önskar han hufva befriad
från sina alkoholvanor? Utsikterna härför?

I otyg.

På grund af ofvan meddelade upplysningar och iakttagelser, gjorda

vid af mig den .....................................................................

verkställd undersökning anser jag, att ..........................................,

som är hemfallen åt dryckenskap, är i .......................................*

behof af vård å anstalt för behandling af alkoholister.

..................... den ..................... 19...

Legitimerad läkare.
Tjänstetitel.

Obs.! För frivillig intagning enligt 24 § i lagen användes samma
formulär med uteslutande af frågorna enligt punkt 14.

* Ifylles med ordet trängande, där sådant behof föreligger.

Bilaga B.

Formulär

för

Intyg af trovärdiga personer

enligt 4 § i lagen om behandling af alkoholister.

(Denna handling skall företes för den läkare, som afgifver utlåtande
enligt 4 § i lagen.)

1. Den person, som intyget afser:

namn ?
födelsedag?
födelseort ?

boningsort (eller senaste uppehållsort)?
sam hällsställning ?

civilstånd (ogift, gift, änkling, änka, frånskild)?

2. Huru lång tid tillbaka sträcker sig Eder bekantskap med personen i
fråga? Af hvad slag har bekantskapen varit?

3. Familjeförhållanden; lefnadssätt, särskildt alkoholvanor; förhållande i
arbetet samt andra förhållanden af betydelse?

(Här meddela intygsgifvarna hvad de på grund af personlig
kännedom hafva sig bekant.)

4. Har personen i följd af alkoholmissbruk visat sig

a) oförmögen att vårda sina angelägenheter?

b) utsätta hustru eller barn, som han är skyldig försörja, för nöd?

c) vara farlig (till allvarlig fara) för eget lif eller annans personliga
säkerhet?* **

* Formuläret tryckes blott på ena halfvau af en sida, sa att a den andra halfvan finnes
plats för svaren.

** Om allvarlig fara anses föreligga, skall detta i svaret uttryckligen utsägas.

190

Om någon eller några af de under denna punkt framställda frågorna
besvaras jakande, böra de omständigheter, hvarå omdömet är grundadt,
uppgifvas. Därvid bör, särskildt för den händelse någon af frågorna under
a) och b) bejakas, närmare redogörelse lämnas om personens ekonomiska
ställning (huru han sköter sin affär eller tjänstebefattning, om någon
väsentlig del af inkomsten eller arbetsförtjänsten användes till alkohol,
huruvida fattigvården behöft anlitas för honom själf eller familjen, eller
de varit föremål för enskild välgörenhet, o. s. v.)

Ort och datum.

Namn. Namn.

Titel, yrke eller lefnadsställning, Titel, yrke eller lefnadsställning,

medborgerliga uppdrag, o. s. r. medborgerliga uppdrag, o. s. t.

Adress. Adress.

Bilaga C.

F'' o r*m ulär

till

Iiiträdesansökniii g

enligt 24 § i lag om behandling af alkoholister.
Till styrelsen för kuranstalten ...........................

Undertecknad anhåller att blifva intagen såsom patient å kuranstalten
och förklarar jag mig härmed villig att kvarstanna å anstalten under minst
...... månader samt att under vistelsen vid anstalten ställa mig för densamma
gällande reglemente och ordningsregler, af hvilka jag tagit del, till
noggrann efterrättelse. Frejdbetyg, läkarutlåtande samt ansvarsförbindelse
för vårdafgiften bifogas.

den

19...

Yrke eller titel:
Adress: ..........

Egenhändiga namnteckningen intyga:

Yrke eller titel:
Adress: ...........

Yrke eller titel:
Adress: ..........

192

I ....................................-s ofvanstående ansökning instämmer

undertecknad, målsman, till alla delar.

..................... den ..................... 19 ...

Yrke eller titel:
Adress: ..........

Egenhändiga namnteckningen intyga:

Yrke eller titel: ........................ Yrke eller titel: ........................

Adress: .................................... Adress: ....................................

Anm. Anstaltens reglemente bör i lämpliga delar aftryckas å formuläret
till ansökningen.

Bilaga D.

För m ulan

till

Ansvarsförbindelse

för vårdafgift å allmän anstalt för behandling af alkoholister.

I händelse

kuranstalten

varder till vård emottagen å

ansvarar (ansvara) undertecknad (undertecknade en för båda och båda för
en) såsom för egen skuld för betalningen af den afgift, som, enligt de för
anstalten gällande bestämmelser, bör utgå för hans vård (kostnaden för

hans vård efter ett belopp af ............ kronor i månaden, som erlägges

förskottsvis för 6 månader); och gäller denna förbindelse äfven för den

händelse ............................................. skulle enligt 17 § i lagen

den ....................................... om vård af alkoholister öfverflyttas

till annan anstalt, (dock ej för högre afgift än denna förbindelse innehåller).

..................... den ..................... 19...

Egenhändiga namnteckningen intyga:

Yrke eller titel:
Adress: ..........

Yrke eller titel:
Adress: .......... *

* Om förbindelsen undertecknas af enskild person, bör hans yrke eller titel samt adress utsättas,
äfvensom namnteckningen bevittnas, hvarjämte hans vederhäftighet skall vara vederbörligen
styrkt. Undertecknas förbindelsen å myndighets vägnar, skall densamma underskrifvas af ordföranden
med angifvande af att det sker enligt myndighetens beslut.

Bilaga E.

Förslag

till

Norin al regi em enten

för allmänna anstalter för vård af alkoholister.

A. Eeglemente för anstalt, upprättad af förening eller stiftelse sid. 196

B. Eeglemente för kommunal anstalt » 204

€. Eeglemente för statsanstalt » 208

A. Förslag

till Reglemente för allmän anstalt för vard. af alkoholister, upprättad

af förening eller stiftelse.*)

Reglemente för Kuranstalten

I kap.

Anstaltens ändamål och hufvudgrunderna för dess verksamhet.

§ 1.

Anstalten, som äges af föreningen (stiftelsen) ...........................

........................................... har till ändamål att bereda vård åt

manliga (kvinnliga) alkoholister från .............................................

§ 2.

Behandlingen vid anstalten har till syfte att söka befria patienten
från hans alkoholvanor samt sätta honom i stånd att för framtiden föra ett
nyktert och ordentligt lif.

För vinnande af detta syfte tillämpas vid anstalten följande hufvudgrundsatser: a)

Alkoholhaltiga drycker få ej finnas inom anstalten; man söker ock
tillse, att patienten under anstaltsvistelsen icke blifver i tillfälle att förtära
sådana.

*) Där särskilda stadgar ej finnas rörande förvaltningen af föreningens eller stiftelsens angelägenheter
i allmänhet, kräfves tydligen, att de bär föreslagna stadgande^ kompletteras med särskilda
bestämmelser för fattande af beslut i föreningens angelägenheter i allmänhet, revision m. in.

197

b) Genom personlig påverkan och upplysning samt tillhandahållande
af lämplig litteratur söker man stärka patientens karaktär samt bibringa
honom insikt om angelägenheten af att framdeles afhålla sig från allt bruk
af alkoholhaltiga drycker.

c) Genom lämplig läkarbehandling och ett hygieniskt lefnadssätt påverkas
patientens hälsotillstånd.

d) Genom arbete, afpassadt efter patientens tillstånd, söker man stärka
hans kroppskrafter och vänja honom vid regelbunden verksamhet.

II kap.

Styrelsen.

§ 3.

Anstaltens angelägenheter liandhafvas af en styrelse *), bestående af
ordförande och (fyra) ledamöter.

Ordföranden utses af Ivungl Maj:t för en tid af fyra år.

De öfriga ledamöterna väljas för eu tid af två år af föreningen (stiftelsen;
den förtroendenämnd, som förvaltar stiftelsens angelägenheter);
efter första året afgå (två) ledamöter efter lottning.

Styrelsen utser årligen inom sig vice ordförande.

§ 4.

Styrelsen, som har sitt säte i .............................., sammanträder

på ordförandens kallelse å dag, som bestämmes af ordföranden, till ordinarie
sammanträde hvarannan månad och till extra sammanträde, så ofta
ordföranden pröfvar nödigt eller två af styrelsens ledamöter begära det.
Ordinarie sammanträde skall hållas vid anstalten.

§ 5.

För besluts fattande skola utom orföranden, eller, om han är frånvarande,
vice ordföranden, minst två ledamöter vara närvarande. Vid omröstning,
som utfaller med lika röstetal för olika meningar, galle den mening,
som ordföranden vid sammanträdet biträder.

*) Om föreningen och stiftelsen äfven har andra mål för sin verksamhet än alkoholistvård,
hör särskild styrelse finnas för alkoholistanstalten.

198

§ 6-

Yid styrelsens sammanträden föres protokoll af anstaltens föreståndare
eller af annan, som styrelsen för visst tillfälle utser därtill.

Ledamot, som är skiljaktig från fattadt beslut, äger att få sin skiljaktiga
mening antecknad i protokollet.

§ 7.

Styrelsen åligger:

a) att handhafva ledningen af anstaltens förvaltning i enlighet med

lagen den ................................. om behandling af alkoholister, detta

reglemente och i öfrigt gällande bestämmelser;

b) att antaga och entlediga föreståndare och öfrig personal vid anstalten
;

c) att utfärda instruktioner för läkaren, föreståndaren och öfrig personal
;

d) att efter förslag af läkaren och föreståndaren fastställa ordningsregler,
dagordning och spisordning;

e) att fastställa formulär för nödiga journaler, ansökning och ansvarsförbindelse
;

f) att bestämma aflöningsförmåner för personalen;

gj att ansvara för, att anstaltens ekonomiska angelägenheter handhafvas
i behörig ordning, samt meddela erforderliga föreskrifter om räkenskapsföring,
kassavård och kontroll å denna;

h) att årligen före ..................... månads utgång öfverlämna an staltens

räkenskaper för föregående år till de af föreningen (stiftelsen;
stiftelsens förtroendenämnd) utsedda revisorerna; samt

i) att inom samma tid till Medicinalstyrelsen insända redogörelse för
anstaltens verksamhet under föregående kalenderår, åtföljd af läkarens årsberättelse.

III kap.
Läkaren.

§ 8.

Medicinalstyrelsen förordnar efter förslag af anstaltens styrelse läkare
vid anstalten.

199

Läkaren har att besöka anstalten minst en gång i veckan samt dessutom
när så påfordras; och åligger det honom:

a) att vaka öfver de sanitära förhållandena i allmänhet vid anstalten;

b) att ägna noggrann uppmärksamhet åt patienternas hälsotillstånd
samt gifva erforderliga föreskrifter angående deras behandling;

c) att föra nödiga anteckningar rörande patienterna och deras tillstånd;
samt

d) att inom ..................... månads utgång hvarje år till styrelsen

aliämna berättelse angående sin verksamhet inom anstalten under sistförflutna
året.

IV kap.

Anstaltens personal.

§ 10.

Föreståndaren handhafva1 anstaltens förvaltning efter de i § 2 angifna
grundsatser samt de närmare föreskrifter, som af anstaltens styrelse meddelas.

Föreståndaren skall vara boende vid anstalten; och åligger det honom
i öfrigt:

a) att vara anstaltens kassaförvaltare och räkenskapsförare*) samt vårda
anstaltens fasta och lösa egendom;

b) att öfvervaka, att anstaltens personal noggrant fullgör sina åligganden;

c) att föra förteckning öfver patienterna och eljest föreskrifna journaler;

d) att hos styrelsen i god tid anmäla, när den för patients kvarhållande
bestämda maximitiden tilländagår, samt ombesörja, att patient utskrifves
i enlighet med styrelsens beslut;

e) att, när patient utskrifves, öfverflyttas till annan anstalt eller aflider,
därom underrätta såväl den, hvilken svarar för vårdafgiften, som hans närmaste
anhöriga; samt

f) att, om patient afviker från anstalten, föranstalta om hans återhämtande,
där styrelsen ej beslutar andra åtgärders vidtagande.

*) Där särskild person finnes anställd för detta ändamål, bör föreskriften i reglementet affattas
i enlighet därmed.

200

§ 11.

Så väl föreståndaren som öfriga vid anstalten anställda ocli där boende
personer skola vara absolutister.

V kap.

Intagning och utskrifning.

§ 12.

Å anstalten mottagas dels alkoholister, hvilka själfva anmäla sig till
inträde å anstalten, dels alkoholister, som på grund af myndighets förordnande
skola intagas å allmän anstalt för vård af alkoholister.

§ 13-

Då anstaltens ändamål är att vara eu kuranstalt, emottagas ej patienter,
beträffande hvilka utsikter för återförande till ett nyktert och
ordentligt lif saknas.

A anstalten mottagas ej heller patienter, som visa tecken på smittosam
sjukdom eller lida af epilepsi eller sinnessjukdom. Skulle sådan sjukdom
gifva sig tillkänna, efter det patient intagits å anstalten, skola åtgärder
vidtagas för hans öfverflyttande till lämplig vårdanstalt.

§ 14.

1 mom. Vid ansökning om intagning å anstalten enligt I kap. i lagen
om behandling af alkoholister skola fogas:

a) beslut angående förordnande om intagning, som där sägs, jämte
tillhörande handlingar;

b) ansvarsförbindelse för vårdafgiften, utfärdad enligt af styrelsen
fastställdt formulär.

2 mom. Söker någon inträde å anstalten enligt 24 § i nämnda lag,
skola till anstalten ingifvas de i samma paragraf omförmälda handlingar
äfvensom ansvarsförbindelse för vårdafgiften.

§ 15-

1 mom. Om intagning å anstalten bestämmer anstaltens styrelse,
dock att, där behofvet af vård finnes vara synnerligen trängande, så att
styrelsens beslut ej kan afvaktas, föreståndaren må uppå läkarens till -

201

styrkan kunna bevilja patients intagande; skolande i sistnämnda fall anmälan
härom göras vid styrelsens nästa sammanträde och antecknas i dess protokoll.

2 mom. Då ansökan om patients intagande å anstalt bifallits, skall
föreståndaren underrätta sökanden därom och tillika förelägga honom att
inom viss tid inställa patienten å anstalten, vid äfventyr, om det försummas,
att don lediga platsen upplåtes åt annan.

3 mom. Alla inkommande ansökningar skola införas i diarium; ocli
•skall däri antecknas, om ansökning bifallits eller icke.

§ 16.

1 mom. Anstaltens styrelse, hvilken det åligger att besluta om patients
utskrifning, har att tillse, att patient ej kvarhålles längre tid, än som kan
anses nödigt för uppnåendet af det med hans vistelse i anstalten afsedda
syfte. Finnas villkor böra fästas vid utskrifningen, har styrelsen att bestämma
angående dessa, äfvensom om patientens återtagande, i händelse
lians uppförande föranleder därtill.

Innan styrelsen fattar beslut i dessa frågor, böra läkaren ocli föreståndaren
hafva lämnats tillfälle att yttra sig.

2 mom. Till patient göra framställning hos styrelsen om utskrifning,
äger han att göra det antingen muntligen vid sammanträde eller ock skriftligen.

§ 17.

När utskrifning från anstalt äger rum, hafva anstaltens styrelse ocli
föreståndare, därest ej annorledes är sörj dt för den utskrifnes skyddande
mot återfall i dryckenskap, att föranstalta därom, att lämplig person eller
nykterhets- eller skyddsförening lämnar den utskrifne stöd och bistånd.
År den utskrifne medellös och i saknad af arbete, skola åtgärder vidtagas
för anskaffande af lämpligt arbete.

VI kap.

Yårdafgifter.

§ 18.

/ mom. Afgift för vård å anstalten erlägges förskottsvis för sex månader.
2 mom. Aflider patient under vistelsen vid anstalten, eller utskrifves
lian därifrån enligt 18 § i lagen om behandling af alkoholister, återbetalar

202

anstalten till den, som erlagt vårdafgiften, den del däraf, som belöper på
tiden efter dödsfallet eller utskrifningen.

3 mom. Därest patient rymmer eller eljest håller sig borta från
anstalten utan att dit återkomma eller af anledning, som i 17 § af
nämnda lag sägs, varder från anstalten skild, äger anstalten behålla i
förskott erlagd afgift; dock att, om patienten före utgången af den tid,
för hvilken afgiften erlagts, intages å annan anstalt, afgiften för den tid,
han sålunda vistas å annan anstalt, skall återlämnas.

VII kap.

Patienternas behandling.

§ 19.

Patient är skyldig att ställa sig till noggrann efterrättelse detta reglemente,
de för anstalten fastställda ordningsregler samt de af föreståndaren
och läkaren gifna föreskrifter.

§ 20.

Utan föreståndarens medgifvande får patient ej aflägsna sig från anstaltens
område.

Begär patient att få lämna anstalten för längre tid än en dag, skall
hans anhållan underställas styrelsens pröfning; och må styrelsen kunna
lämna bifall till dylik anhållan, för så vidt särskilda skäl föreligga därtill,
och sådant med hänsyn till patientens tillstånd anses kunna äga rum.

§ 21.

Patient äger mottaga besök efter tillåtelse af anstaltens föreståndare
äfvensom mottaga och aflåta bref och andra försändelser; dock må, då
anledning yppas till antagande, att ankommen försändelse innehåller penningar
eller sådana varor, hvilka ej få förekomma å anstalten, densamma
öppnas af föreståndaren i patientens närvaro.

Penningar skall patienten vid ankomsten till anstalten aflämna till
föreståndaren för förvaring. På enahanda sätt förfares med dylik egendom,
som därefter ankommer till patienten.

§ 22.

Patient är underkastad den arbetsskyldighet, som af föreståndarei)
föreskrifves; vid arbetets bestämmande skall hänsyn tagas till patientens
krafter och hälsotillstånd.

203

Mitpenningar eller ersättning i annan form för utfördt arbete tilldelas
efter styrelsens närmare bestämmande patient, som gjort sig förtjänt däraf.
Dessa medel om händer Imf vas af föreståndaren och ntbetalas vid utskrifningen,
där de icke dessförinnan användts för patienten själf eller på
patientens begäran sändts till hans anhöriga eller vid utskrifning i fall,
som i 18 § 2 mom. i lagen om behandling af alkoholister sägs, styrelsen
finner skäligt att särskildt förordna om sättet för medlens användande.

Därest patient rymmer eller eljest håller sig borta från anstalten
eller af anledning, som i 17 § nämnda lag omförmäles, varder från anstalten
skild, har han förverkat då innestående arbetsförtjänst.

§ 23.

Vid anstalten skall finnas tillgång till lämplig litteratur.

§ 24.

Har patient utan tillstånd lämnat anstaltens område eller förskaffat
sig alkoholhaltiga drycker, eller vägrat att åtlyda honom gifna tillsägelser,
eller eljest gjort sig skyldig till uppförande, som strider mot sedlighet och
god ordning, äger föreståndaren att gifva honom lämpliga föreställningar
äfvensom göra inskränkning i de förmåner, hvaraf patient kan vara i åtnjutande
eller som eljest äro patienterna medgifna, eller, om förseelsen draf
svårare art eller patienten gjort sig skyldig till upprepade förseelser,
göra anmälan om förhållandet hos styrelsen.

Styrelsen äger att i fall, som här sägs, tilldela patienten varning eller,
om han finnes vara till allvarlig skada för anstaltens verksamhet, så att
han ej lämpligen vidare kan vårdas där, göra framställning om hans utskrifning
eller öfverflyttning till annan anstalt enligt 17 § i lagen om
behandling af alkoholister.

§ 25.

Medlem af styrelse och vid anstalt anställd person må ej meddela
upplysningar till obehöriga om patienterna ocli deras förhållanden.

VIII kap.

Inspektion.

§ 26.

Anstalten skall vara underkastad den inspektion, som af Kungl. Maj:t
bestämmes.

204

B. Förslag

till Reglemente för .....................stads (kommuns) anstalt för vård af

alkoholister.

I kap.

Anstaltens ändamål oeli liufvudgrunderna för dess verksamhet.

§ I Anstaltens

ändamål är att bereda vård enligt lagen om behandling

af alkoholister den ........................... åt manliga (kvinnliga) patienter

från.....................stad (kommun).

§ 2.

Lika med förslag A., § 2.

II kap.

Styrelsen.

§ 3.

Anstaltens angelägenheter handhafvas af en styrelse bestående af ordförande
och (fyra) ledamöter.

Ordföranden utses af Kungl. Maj:t för eu tid af fyra år.

De öfriga ledamöterna väljas af stadsfullmäktige (kommunalstämma).
Rörande ledamöternas valbarhet, rätt att afsåga sig uppdraget och tjänstetid,
gäller hvad som är stadgadt om stads-(kommunal-)fullmäktige.

Styrelsen utser årligen inom sig vice ordförande.

§ 4.

Styrelsen, som sammanträder på ordförandens kallelse å dag, som
bestämmes af ordföranden, till ordinarie sammanträde hvarannan månad

och till extra sammanträde, så ofta ordföranden pröfvar nödigt eller två
af styrelsens ledamöter begära det. Ordinarie sammanträde skall hållas
vid anstalten.

§ 5.

Lika med förslag A., § 5.

§ 6.

Lika med förslag A., § 6.

§ 7.

Styrelsen åligger:

aj Lika med förslag A., § 7 a);

b) » » » b);

c) » » » c);

d) » » » d);

e) » » » e);

f) att bestämma aflöningsförmåner för personalen, i den mån de ej
äro bestämda i för anstalten fastställd stat;

g) lika med förslag A., § 7 g);

b) att årligen före .................. månads utgång till de af stadsfull mäktige

(kommunalstämma) utsedda revisorer öfverlämna anstaltens räkenskaper
för föregående år; samt

i) lika med förslag A., § 7 i).

III kap.

Läkaren.

§§ 8 och 9.

Lika med förslag A., §§ 8 och 9.

IV kap.

Anstaltens personal.

§§ 10 och 11.

Lika med förslag A., §§ 10 och 11.

201 i

V kap.

Intagning; och utskrifning.

§ 12-

Lika med förslag A., § 12.

§ 13.

Ä anstalten mottagas ej patienter, som visa tecken på smittosam sjukdom
eller lida af epilepsi eller sinnessjukdom. Skulle sådan sjukdom gifva
sig tillkänna, efter det patient intagits å anstalten, skola åtgärder vidtagas
för hans öfverflyttande till lämplig vårdanstalt.

§ 14.

1 mom. Vid ansökning om intagning å anstalten enligt 1 kap. i
lagen om behandling af alkoholister skola fogas;

a) beslut angående förordnande om intagning, som där sägs, jämte
tillhörande handlingar; samt

b) då ansökningen afser person, för hvars vård staden (kommunen)
ej är skyldig att ansvara, ansvarsförbindelse för vårdafgiften, utfärdad
enligt af styrelsen fastställdt formulär.

2 mom. Söker någon inträde å anstalten enligt 24 § i nämnda lag,
skola till anstalten ingifvas de i samma § omförmälda handlingar samt
därjämte ansvarsförbindelse för vårdafgiften, så vida icke anstaltens styrelse
beslutar, att sökanden på grund af medellöshet mottages utan afgift.

						§	15
Lika	med	förslag	A.,	§	15.
						§	16
Lika	med	förslag	A.,	§	16.
						§	17
Lika	med	förslag	A.,	§	IT.

VI kap.

Vårdafgifter.

§ 18.

För betalande patienter erlägges vårdafgiften förskottsvis för

1 mom.
sex månader.

207

2 mom. Lika med förslag A., § 18, 2 inom.

3 mom. Lika med förslag A., § 18, 3 mom.

VII kap.

Patienternas behandling.

§§ 19—23.

Lika med förslag A., §§ 19—23.

[§]

[Patienterna fördelas efter sitt tillstånd ock uppförande på olika afdelningar.
Patienter, som visat sig utöfva skadlig inverkan på medpatienter,
hållas afskilda för sig. j

§ 24.

1 mom. Har patient utan tillstånd lämnat anstaltens område eller
•förskaffat sig alkoholhaltiga drycker eller vägrat att åtlyda honom gifna
tillsägelser, eller eljest gjort sig skyldig till uppförande, som strider mot
sedlighet och god ordning, äger föreståndaren att gifva honom lämpliga
föreställningar äfvensom göra inskränkning i de friheter, hvaraf patient kan
vara i åtnjutande eller som eljest äro patienterna medgifna.

2 mom. År förseelsen af svårare art eller har patienten gjort sig
skyldig till upprepade förseelser, äger föreståndaren efter läkarens hörande
att för viss tid, ej öfver fjorton dagar, hålla honom afstängd från öfriga
patienter. Sådan åtgärd skall antecknas i vederbörlig journal och anmälas
för styrelsen vid dess nästa sammanträde.

3 mom. Finnes patientens uppförande vara till allvarlig skada för
anstaltens verksamhet, så att han ej lämpligen vidare kan vårdas där, äger
styrelsen att göra framställning om patientens utskrifning eller öfverflyttning
till statsanstalt enligt IT § i lagen om behandling af alkoholister.

§ 25.

Lika med förslag A., § 25.

VIII kap.

luspektion.

§ 26.

Lika med förslag A., § 26.

208

C. Förslag

till Reglemente för statens anstalt för vård af alkoholister.

I kap.

Anstaltens ändamål och hufvudgrunderna för dess verksamhet.

§ I Anstaltens

ändamål är att bereda vård åt manliga (kvinnliga) alkoholister,
Indika enligt lagen den ..................... om behandling af alko holister

skola på grund af myndighets förordnande intagas å allmän anstalt
för vård af alkoholister.

§ 2.

Lika med förslag A., § 2.

II kap.

Styrelsen.

§ 3.

Styrelsen för anstalten utgöres af ordförande och fyra ledamöter, hvilka
Kungl. Maj:t utser för eu tid af fyra år.

Af ledamöterna afgå i den ordning, som första gången bestämmes af
Kungl. Maj:t, två hvartannat år; och åligger det styrelsen att göra anmälan
om ledigheten hos Kungl. Maj:t.

Styrelsen utser årligen inom sig vice ordförande.

§ 4.

Styrelsen sammanträder på ordförandens kallelse å dag, som bestämmes
af ordföranden, till ordinarie sammanträde hvarannan månad och till
extra sammanträde, så ofta ordföranden pröfvar nödigt eller två af styrelsens
ledamöter begära det. Ordinarie sammanträde skall hållas vid anstalten.

209

§§ 5 och 6.

Lika med förslag A., §§ 5 och 6.

§ 7.

Styrelsens ordförande och ledamöter åtnjuta icke lön eller arfvode,
men äga att för resor till styrelsens sammanträden eller eljest i styrelsens
ärenden åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt tredje klassen
af gällande resereglemente.

§ 8.

Styrelsen åligger:

a) Lika med förslag A., § 7 a);

b) att afgifva förslag om tillsättande af föreståndare samt att utse
öfrig personal;

c) att meddela tjänstledighet och förordna vikarie för föreståndaren
och läkaren under högst en månad; dock att tillfällig tjänstledighet för
högst en vecka må meddelas af styrelsens ordförande, som därvid i händelse
af behof äger förordna vikarie;

d) lika med förslag A., § 7 c);

e) » » » d);

f) » » » e);

g) att bestämma aflöningsförmånerna för personalen, i den mån de ej
äro bestämda i för anstalten fastställd stat;

h) lika med förslag A., § 7 g);

i) att genom en af styrelsens ledamöter en gång i månaden verkställa
kassainventering samt minst en gång om året inventering af anstaltens
värdehandlingar, inventarier och förråd;

k) att årligen före april månads utgång till kammarrätten insända
anstaltens räkenskaper för föregående år; samt

l) lika med förslag A., § 7 i).

.§ 9.

Beträdes tjänsteman, som blifvit tillsatt af styrelsen, med fel eller
försummelse i sin befattning, äger styrelsen varna honom eller afstånga
honom på högst tre månader från tjänst och lön. Låter han sig ej rätta
däraf eller är felet af svårare beskaffenhet, må styrelsen kunna skilja den
felaktige från befattningen.

210

§ io.

Öfver styrelsens beslut äger den, som är därmed missnöjd, att anföra
underdåniga besvär, hvilka skola ingifvas i civildepartementets expedition
före klockan tolf å trettionde dagen efter erhållen del af beslutet.

Utan hinder af besvär må beslutet gå i verkställighet.

III kap.

Läkare.

§§ 11 och 12.

Lika med förslag A., §§ 8 och 9.

IV kap.

Anstaltens personal.

§ 13-

Kung! Maj:t förordnar efter förslag af styrelsen föreståndare vid
anstalten.

§ 14.

Föreståndare hand häfver anstaltens förvaltning efter de i § 2 angifna
grundsatser samt de närmare föreskrifter, som af anstaltens styrelse meddelas.

Föreståndaren skall vara boende vid anstalten; och åligger det honom
i öfrigt:

a) lika med förslag A., § 10 b);

b) » » » c);

c) » » » d);

d) att om patient afviker från anstalten föranstalta om hans återhämtande; e)

att göra framställning hos styrelsen om anskaffande af de för anstalten
erforderliga förnödenheter; samt

f) att vårda anstaltens fasta egendom och till styrelsen afgifva förslag
om erforderliga större reparationer.

§ 15.

Anstaltens kassaförvaltning och räkenskapsföring ombesörjes af en
bokhållare. Honom åligger:

a) att lyfta statsanslaget samt uppbära och utan dröjsmål indrifva
vardafgiftei och andra anstaltens inkomster, äfvensom att i de fall, då ansvarsförbindelse
för vårdafgiften ej aflämnats vid framställning om intagande,
men sådan bör enligt detta reglemente finnas, infordra sådan;

b) att, när patient utskrifves, öfverflyttas till annan anstalt, eller aflider,
därom underrätta såväl den, hvilken svarar för vårdafgiften, som patientens
närmaste anhöriga;

c) att på föreståndarens utbetalningsorder verkställa löpande eller
af styrelsen särskildt beslutade utgifter mot behöriga kvittenser;

d) att i bank eller annan penningeinrättning, som bestämmes af styrelsen,
insätta medel, hvilka ej erfordras för löpande utgifter;

e) att föra inventarieförteckning och räkenskaper för anstalten samt
att till styrelsen vid hvarje ordinarie sammanträde afgifva kassarapport för
sistförflutna månad;

f) att årligen före den 15 mars till styrelsen aflämna föregående års
räkenskaper med tillhörande verifikationer; samt

g) att vårda och redovisa för anstaltens inventarier och förråd.

§ 16.

Föreståndaren äger bevilja tjänstledighet under högst eu vecka åt den
åt styrelsen anställda personalen samt förordna behörig person att bestrida
befattningarna under tiden, dock med villkor att utgift för anstalten ej
föranledes däraf.

§ 17.

Vid tillfälligt förfall för föreståndaren inträder bokhållaren i hans
ställe.

§ 18.

Såväl föreståndaren och bokhållaren som öfriga vid anstalten anställda
och där boende personer skola vara absolutister.

212

V kap.

Intagning och utskrifning.

§ 19-

Å anstalten mottagas alkoholister:

a) som på grund af förordnande jämlikt lagen om behandling af alkoholister
skola intagas å allmän anstalt för vård af alkoholister, samt visat
sig vara farliga för eget lif eller annans personliga säkerhet eller upprepade
gånger dömts till ansvar för fylleri, och om hvilkas intagande å anstalten
framställning gjorts af myndighet, som är berättigad att göra ansökning
enligt 3 § 2 mom. i nämnda lag;

b) om hvilkas intagande förordnats enligt samma lag och som på grund
af sitt föregående förhållande eller visad oförbätterlighet icke kunna lämpligen
vårdas å annan allmän anstalt för vård af alkoholister;

c) hvilka jämlikt 17 § af nämnda lag förklarats böra öfverflyttas till
statsanstalt; samt

d) som eljest enligt Kungl. Maj:ts förordnande få intagas å anstalten.

§ 20.

Å anstalten mottagas ej patienter, som visa tecken på smittosam sjukdom
eller lida af epilepsi eller sinnessjukdom. Skulle sådan sjukdom gifva
sig till känna, efter det patient intagits å anstalten, skola åtgärder vidtagas
för hans öfverflyttande till lämplig vårdanstalt.

§ 21.

Yid ansökning'' om intagning å anstalten af patient enligt § 19 a), b)
och d) i detta reglemente, skola fogas:

a) beslut angående förordnande om intagning enligt 1 kap. i lagen
om behandling af alkoholister jämte tillhörande handlingar; samt

b) där enskild person eller kommunal myndighet är sökande, ansvarsförbindelse
för vårdafgiften, affattad enligt formulär, som fastställts af anstaltens
styrelse.

§ 22.

Yär anmälan sker om sådan öfverflyttning till anstalten, som i §
19 c) af detta reglemente omförmäles, skola till anstalten öfverlämnas:

a) uppsiktsmyndighetens förordnande om öfverflyttningen;

b) de handlingar, på grund hvaraf patienten intagits å den anstalt,
där han förut vårdats; samt

c) afskrift af de vid sistnämnda anstalt förda anteckningar rörande
patientens tillstånd och behandling.

§ 23.

Mom. 1. Lika med förslag A., § 15 mom. 1,

Mom. 2. Har framställning om patients intagande å anstalten beviljats,
skall föreståndaren förelägga vederbörande att inom viss tid inställa
patienten vid anstalten vid äfventyr, om det försummas, att den lediga
platsen upplåtes åt annan.

Mom. 3. Alla inkommande framställningar om intagning å anstalten
skola införas i diarium, däri anteckning göres, om framställningen bifallits
eller icke.

§ 24.

Lika med förslag A., § 16.

§ 25.

Lika med förslag A., § 17.

VI kap.

Yårdafgifter.

§ 26.

1 mom. Lika med förslag A., § 18; 1 mom;

.2 mom. » » » » » » ; 2 mom.

3 mom. Därest patient rymmer från anstalten utan att dit återkomma
eller eljest håller sig borta, äger anstalten behålla i förskott erlagd afgift;
dock att, om patienten före utgången af den tid, för hvilken afgiften
erlagts, intages å annan anstalt, afgiften för den tid, han sålunda vistas å
annan anstalt, skall återlämnas.

214

VII kap.

Patienternas behandling.

§§ 27-29.

Lika med förslag A., §§ 19—21.

§ 30.

Patient är underkastad den arbetsskyldighet, som af föreståndaren
föreskrifves; vid arbetets bestämmande skall hänsyn tagas till patientens
krafter och hälsotillstånd.

Flitpenningar eller ersättning i annan form för utfördt arbete tilldelas
efter styrelsens närmare bestämmande patient, som gjort sig förtjänt däraf.
Dessa medel omhänderhafvas af föreståndaren och utbetalas vid utskrifningen,
där de icke dessförinnan användts för patienten själf eller på
patientens begäran sändts till hans anhöriga eller vid utskrifning i fall,
som i 18 § 2 mom. i lagen om behandling af alkoholister sägs, styrelsen
finner skäligt att särskild!; förordna om sättet för medlens användande.

Därest patient rymmer eller eljest håller sig borta från anstalten, barkan
förverkat då innestående arbetsförtjänst.

§ 31.

Lika med förslag A § 23.

§ 32.

Patienterna fördelas efter sitt tillstånd och uppförande på olika afdelningar.
Patienter, som visat sig utöfva en skadlig inverkan på medpatienter,
hållas afskilda för sig.

§ 33.

1 mom. Har patient utan tillstånd lämnat anstaltens område eller
förskaffat sig alkoholhaltiga drycker, eller vägrat att åtlyda honom gifna
tillsägelser, eller eljest gjort sig skyldig till uppförande, som strider mot
sedlighet och god ordning, äger föreståndaren att gifva honom lämpliga
föreställningar äfvensom göra inskränkning i de friheter, hvaraf patient
kan vara i åtnjutande eller som eljest äro patienterna medgifna.

2 mom. Är förseelsen af svårare art eller har patienten gjort sig

215

skyldig till upprepade förseelser, äger föreståndaren att för viss tid, ej
öfver fjorton dagar, hålla honom isolerad från öfriga patienter. Sådan åtgärd
skall antecknas i vederbörlig journal och anmälas för styrelsen vid
dess nästa sammanträde.

Där isolering behöfver utsträckas under längre tid, äger styrelsen att
besluta därom.

Innan föreståndaren eller styrelsen bestämmer om isolering af patient,
skall läkaren lämnas tillfälle att yttra sig.

§ 34.

Anser styrelsen det för patient gagneligt och i öfrigt lämpligt, att
han öfverflyttas till annan allmän anstalt för vård af alkoholister, har styrelsen
att göra framställning därom hos den myndighet, som i § 36 sägs.

§ 35.

Lika med förslag A., § 25.

VIII kap.
Inspektion.
8 36.

Lika med förslag A., § 26.

Bilaga F.

Uppgift å de belopp, som af riksdagen beviljats till understödjande af enskilda
anstalter för vård af alkoholister under åren 1893—1910 jämte antal platser

å anstalterna.

	Beviljadt	anslag för hvarje	anstalt och antal platser vid anstalterna.
43 bC £ 8 ce rrt y.	Kuranstalten Sans Souci.	Stockholms alkoholisthem Eolshäll.	Kuranstalten Solvik.	Svenska diakon-sällskapets vårdhem Berga.	Strängnäs stifts alkoholisthem.	Summa årsanslag för den
^0 £ rd				1							årliga
c	Anslagets storlek. kronor	2$ £ q p< q	Anslagets storlek. kronor	, _ Anslagets -§ j storlek ^ ö ! * ö kronor	® tf 31 Ph	Anslagets storlek. kronor	- ® tf fl Ph 03	Anslagets storlek kronor	''É tf fl Ph e3	driften
1893	2,000	6			_	_	_	_			2,000
1894	2,000	6	—	—	—	-	—	—	—		2,000
1895	2,000	6	—	—	—	—	—	—	—	—	2,000
1896	2,000	6	—	- i	—	—	—	—	—		2,000
1897	2,000	6	—	— ;	—	—	_	—	—	—	2,000
1898	2,000	6	2,000	15 j	—	—	—	—	—	—	4,000
1899	2,000	6	4,000	15 ,	—	—	—	—	—	—	6,000
1900	3,000	12	4,000	16	—	—	—	—	—	—	7,000
1901	3,000	12	4,000	16	—	—	—	—	—	—	7,000
1902	3,000	12	4,000	15	—	—	—	—	—	—	7,000
1903	3,000	12	6,000	15	—	—	—	—	—	—	9,000
1904	4,000	12	6,000	15	—	—	—	—	—	—	10,000
1905	4,000	12	6,000	20	—	—	—	—	—	—	10,000
1906	4,000	12	6,000	20	—	—	—	—	—	—	10,000
1907	r 4,000 V (6,000)	17	6,000	20	—	—	—	—	—	—	10,000
1908	7,000	17	8,500	20	5,000	17(21)	—	—	—	—	20,500
1909	7,000	17	( 8,500 l (12,000)	20	5,000	17(21)	/ 6,000 l (12,000)	22	—	—	26,500
1910	7,000	17	8,500	2! {	7,000 (3,000)	17(21)	/ 8,650 l (12,450)	22	/ 6,000 \ (17,000)	15	36,150
	69,000	-	85,500	- I	20,000	—	39,100	—	22,000	—	173,150
Krontalen inom parentes äro anslag för nybyggnad, utvidgning, rustning af anstalterna tillhopa .............................«......	markinköp eller	ut-	62,460
								Summa statsbidrag	235,600

Bil G.

Sta dgan

för

Strängnäs stifts alkoholisthem för mindre bemedlade. *

§ 1. Hemmets ändamål är att genom religiöst sedlig uppfostran,
fullkomlig återhållsamhet från rusgifvande drycker och regelbundet arbete,
afpassadt efter omständigheterna, återupprätta och åt samhället återvinna
mindre bemedlade manliga alkoholister från Strängnäs stift, för hvilket
ändamål vid hemmet anställes en särskildt utbildad diakon.

§ 2. För inträde i hemmet fordras:

att vara välfrejdad;

att ej vara behäftad med smittosam sjukdom;

att förklara sig villig att inträda i hemmet och underkasta sig dess
ordningsregler;

att vitsord företes rörande sökandens behof af inträde och ekonomiska
förhållanden, samt

att för afgiftens erläggande i förskott halfårsvis garanti lämnas af
kommun eller godkänd borgen ställes.

§ 3. Hemmets organisation och ekonomiska förvaltning bandkafves
af en styrelse, bestående af fem ledamöter, af hvilka två utses af stiftsstyrelsen
i Strängnäs stift samt tre af Konungens befallningshafvande i
det län, inom hvilket hemmet är beläget, alla valda för fyra år.

För hvarje ordinarie ledamot utses på liknande sätt eu suppleant.

Afgår ledamot under någon fyraårsperiod, verkställes af vederbörande
myndighet fyllnadsval, och bör den därvid valda ledamoten tjänstgöra under
den tid, som för den afgående återstått.

* Dessa stadgar, antagna Tid möte med dem, som tecknat bidrag till hemmet, den 2 december
1908, hafva fastställts af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands, Örebro och Västmanlands län i gemensam resolution den 28 december 1908.

218.VN \

§ 4. Styrelsen utser inom sig ordförande, vice ordförande och sekreterare
samt inom eller utom sig eu kassaförvaltare.

Styrelsens ordinarie sammanträden hållas årligen i januari för val till
förutnämnda uppdrag; i mars för granskning och underskrifning af föregående
års räkenskaper och berättelsen om hemmets verksamhet, i oktober
för bestämmande af årsafgiftens belopp och styrelseledamöternas tjänstgöringsskyldighet
i och för öfver vakande af hemmets skötsel under nästpåföljande
år.

Styrelsen sammanträder dessutom, så ofta ordföranden pröfvar nödigt
eller två ledamöter därom hos honom anhålla.

Yid dessa sammanträden föras protokoll, som senast vid nästa sammanträde
skall justeras.

Styrelsen är beslutmässig, då minst tre ledamöter äro tillstädes.

Äro vid frågors afgörande rösterna lika, gäller den mening ordföranden
biträder.

§ 5. Styrelsen åligger:

1) att under gemensamt ansvar förvalta hemmets alla tillgångar på
det mest inbringande sätt, som med behörig trygghet kan vara förenadt;

2) att antaga föreståndare, diakon, läkare och öfrig tjänstepersonal,
att bestämma deras aflöning och för dem utfärda instruktion;

3) att pröfva och besluta om intagande och utskrifvande af de sjuka
utom i de fall, där styrelsen lämnat åt föreståndare och läkare att därom
besluta;

4) att anskaffa för hemmet lämplig lokal;

5) att upprätta ordningsregler för hemmet samt genom personliga
besök följa anstaltens verksamhet;

§ 6. Kassaförvaltaren skall mottaga inflytande medel och besörja
beslutade utbetalningar.

Käkenskaperna, som föras för kalenderår, skola, afslutade för föregående
år, till styrelsen före februari månads utgång hvarje år aflämnas.

§ 7. Styrelsens och hemmets räkenskaper och förvaltning granskas
årligen af två revisorer, utsedde den ene af Konungens befallningshafvande
i det län, där hemmet är förlagdt, den andra af stiftstyrelsen i Strängnäs.
Suppleanter för nämnda revisorer utses på samma sätt.

Käkenskaper och protokoll skola senast den 1 april vara tillgängliga
för revisorerna, hvilka sammanträda på kallelse af den, som Konungens
befallningshafvande i ofvannämnda län utsett.

Före den 1 juni s. å. skola revisorerna ingifva revisionsberättelse till

219

Konungens befallningshafvande i länet samt stiftsstyrelsen, hvilka äga att
bevilja styrelsen ansvarsfrihet eller, därest ansvarsfrihet i något hänseende
icke beviljas, låta mot styrelsen anställa den talan, hvartill fog kan förefinnas.

§ 8. Styrelsen skall hafva sitt säte i Strängnäs.

§ 9. Skulle af en eller annan anledning hemmets verksamhet upphöra,
tillfalla dess tillgångar något annat ändamål inom Strängnäs stift,
för hvilket diakonverksamhet tages i anspråk. Förslag härom göres af
styrelsen och underställes stiftsstyrelsen i Strängnäs stift samt Konungens
befallningshafvande inom det län, där hemmet är förlagdt.

§ 10. Ändring af dessa stadgar kan ske genom samstämmande beslut
af stiftsstyrelsen i Strängnäs stift samt Konungens befallningshafvande
inom det län, där hemmet är förlagdt. Förslag därtill kan väckas
antingen af styrelsen eller revisorerna. Yäckes förslag af styrelsen, böra
revisorerna i näst därefter afgifna revisionsberättelsen däröfver yttra sig;
väckes det af revisorerna, hvilket jämväl bör ske i sammanhang med afgifvande
af revisionsberättelsen, skall styrelsen därom afgifva sitt utlåtande.

Planritningar och beskrifning

till Svenska diakonanstaltens alkoholisthem Berga vid Stora Sköndal samt

Ordningsregler och dagordning

för samma hem.

Ritning till Alkoholisthem vid Stora Sköndal.

Mellan-våningen.

1 fOROTuGR

nALL

LxPEOiTiOn.

ARBElTGbflL.

ne. rot

t t .,A

8_9

Ii 13 !■<

Bilaga //.

Ritning till Alkoholisthem vid Stora Sköndal.

Vinds-våningen.

KORRIDOR*

''kn-xy

£>ALKOn &

Ritning till Alkoholisthem vid Stora Sköndal.

Under-våningen.

OOP

I I 1 11 I I 1 I

fln&mnnfl|TvflTT5Tu6''

222

223

Beskrifning till ritning till alkoholisthem vid
Stora Sköndal.

Ur en af Svenska diakonanstalten publicerad skrift har hämtats följande
af hemmets läkare doktor Carl Sebardt lämnade beskrifning öfver
anstaltens alkoholisthem, vårdhemmet Berga, vid Stora Sköndal:

»Vårdhemmet ligger i sträckningen öster—väster med liufvudfasaden
och stora ingången mot norr. Då det är byggdt på en mot söder sluttande
bergudde, har det mot norr egentligen blott tvänne våningar, mot söder
däremot 3, hvilka utgöras af en undervåning, en mellanvåning och eu
vindsvåning (på husets västra flygel, beroende på backens lutningsförhållande,
äfven en undervåning mot norr, och utgör denna köksafdelning med
källare). Ser man närmare på byggnaden, finner man, att den egentligen
består af 2 byggnader, eu mindre, östlig, med grundplanen i kvadratform
och en större, västlig, i rektangelform, förbundna sins emellan genom ett
smalare parti. Orsaken härtill skola vi finna, när vi gjort eu titt in i
det inre af byggnaden.

Vi träda därför in genom hufvudentréen åt norr och komma då först,
sedan vi passerat en mindre veranda, in i en tambur, från hvilken leda
fyra olika vägar. Midt framför oss ha vi eu större samlingssal, hvars
väggar äro hållna i de svenska färgerna och möblerna i röd mahognyfärg.
Denna sal, huru enkelt inredd den än är, är säkerligen en af de vackraste
samlingssalar man kan få se. Ilög och luftig, som den är, med
stora fönster åt söder och med den ofvan nämnda anslående utsikten öfver
Drefviken, kommer den säkert att bli eu kär tillhållsplats för hemmets
skyddslingar. Gå vi åt höger från tamburen, komma vi först till läkarens
mottagningsrum och bakom detta till husfaderns 3 rum jämte hemmets
jungfrukammare. Här finnes ock eu korridor, från hvilken en trappa
leder ned till köket och köksingången på västra gafveln. Ställer man
däremot från tamburen kosan åt vänster, kommer man in i den passage,
som leder till det mindre huset, men innan vi fortsätta denna väg, är

224

det bäst att erinra om den 4:de vägen från tamburen, nämligen den stora
kufvudtrappan upp till den öfre våningen. Gå vi så fram i den vänstra
passagen, komma vi först på vänster hand till ett litet, litet rum, afsedt
till gästrum för sådana, som af intresse vilja taga del af hemmets arbetssätt,
på höger hand till ett diakonrum, och därmed äro vi inne på »sammanbin
dningsbanan», från hvilken leda trappor så väl ned till bottenvåningen
som upp till öfre vånningen.

Från sammanbindningsbanan komma vi in i två stora, ljusa ruin,
h vil ka jämte några smärre garderober, tvättrum m. m. upptaga hela utrymmet
i lilla husets mellanvåning. Dessa rum äro de blifvande arbetssalarne,
där det är meningen, att sågar skola skära, hyflar fräsa, bokbindartvingar
gnissla, skomakarhammare klappra och kanske ock smedhammare
bulta. När vi tycka oss höra allt detta oväsen, förstå vi nog,
hvarför hemmet fått denna uppdelning i två paviljonger. Orsaken kar
naturligtvis varit den, att man ansett arbetsplatsen för öfvervakningens
skull böra ligga så nära själfva hufvudbyggnaden som möjligt, men ändock
ej alldeles i densamma, för att ej där skulle bli alltför bullersamt.

Men vi måste gå vidare och återvända till sammanbindningsbanan
och taga nu den trappa, som leder upp till öfre våningen. Här finna vi
eu lång, omkring 2 meter bred korridor, som går genom hela våningen,
och på båda sidor om denna en mängd dörrar, Indika, om vi räkna dem,
befinnas vara 20 stycken. En utvidgning finnes dock på denna långa
korridor, i det att, där trappan från kufvudentréen kommer upp, finnes
en mindre hall med bord och bänkar. Från hallen kan man komma ut
på en balkong, hvars golf utgöres af taket på den förut omnämnda verandan
på hufvudfasaden. Öppna vi eu af de 20 dörrarne, så finna vi ett
litet rum, som genom sitt ganska stora fönster, sina ljusa väggar och
trefna, fast mycket enkla, möbler ge ett så kemtrefligt intryck, att eu
arbetare, som höll på med hemmets uppförande, sade: »man kan nästan
bli frestad att bli alkoholist för att få bo så bär trefligt». Dessa 20 rum
utgöra de blifvande patienternas sofrum. De flesta äro afsedda för blott
en patient i hvarje, i några finnes det dock plats för 2. Möbleringen utgöres
af järnsängar med ståltrådsnätsbotten, tvättställ, 2 stolar, väggfast
bord framför fönstret, spegel med spegelbord å väggen, ett hörnskåp för
kläder och ett skåp i själfva väggen vid fönstret, afsedt till »byråskåp».
Möblerna äro hållna i ljus färg och golfven oljade i varm brun ton, allt i
afsikt att de blifvande innehafvarne där må känna en fläkt af trefnad
och hemkänsla. De rum, som ligga öfver arbetsrummen, äro afsedda för

225

mera oroliga patienter, och. här finnas i två rum särskilda anordningar
till fullständig isolering af genom alkoholmissbruk särskild! medtagna patienter.
De öfriga rummen är ej fullt isolerade från korridoren, utan ofvan
dörrarna finnes ett slags fönster utan glas, hvilken anordning är vidtagen
dels för ventilationen, dels för vissa andra ändamål.

Nu återstår således blott ett besök i bottenvåningen. Gå vi dit ned
genom sammanbindningsbanans trappa, så komma vi ned till en korridor,
som medelst en dörr mot söder står i direkt förbindelse med trädgården.
Denna dörr är »hvardagsdörren», hvilken är afsedd att vara den vanliga
ingången för patienterna, när de komma från utarbetet. Invid denna ingång
och med läge i stora huset finnes nämligen ett rum försedt med
flera tvättställ, hängare för fuktiga och nedsmutsade ytterkläder, platser
för leriga skodon o. s. v. Det är nämligen meningen, att patienterna
skola göra eu noggrann tvagning, ombyta skodon m. m., innan de bege
sig in i de öfriga rummen. Det gäller nämligen att åter vänja dem vid
renlighet och ordning, ty det är något, som alkoholisterna ofta totalt
glömma bort (om de ens förut kunnat det). Fortsätta vi denna korridor
in i arbetshuset (— det lilla huset), komma vi in i eu rymlig badafdelning,
som upptager nästan hela detta hus jordvåning. Här finna vi en
varmbadafdelning, eu afdelning för torrluftsskåp, en annan för halfbad
och duschar. För alkoholister, om för några, gäller nämligen den gamla
sanningen: »bad är hälsa».

Följa vi korridoren åt motsatta sidan, komma vi in i en stor matsal,
som vetter med sina fönster åt söder (motsvarande samlingssalen i mellersta
våningen). Gå vi midt igenom matsalen, komma vi till köket (åt norr)
samt serverings-, disk- och bak-rum (åt söder). Från köket, som är stort,
ljust och rymligt, kan man komma direkt till den förstu, dit den förut
omnämnda trappan, som från husfaderns våning leder ned till bottenvåningen,
mynnar. Utanför denna förstu finnes en liten förstubro med

veranda. Åt norr under det stora huset ha vi en hel del källare, bl. a.

den, som inrymmer de båda stora ångpannorna till centraluppvärmning

och bad. Hela hemmet uppvärmes nämligen genom varmvattensystemet.

Husets bottenvåning är byggd af tegel och cement, dess öfre våningar
af trävirke, på hvilket är på ytterväggarne spikade tunna* tegelplattor,
hvilka på utsidorna äro täckta af rappning.»

226

Ordningsregler för å hemmet Berga intagna patienter.

1. Då Bergås hufvudkaraktär är att vara ett hem, där alla med
hvarandra umgås såsom familjemedlemmar, är det nödvändigt, att alla inom
hemmet intagna patienter så väl sins emellan som ock i synnerhet mot
hemmets husfader och husmoder jämte öfrig vårdarpersonal iakttaga ett
vänligt och städadt uppförande samt villigt foga sig efter de anvisningar,
som af dessa senare gifvas. Patienterna höra vara förvissade om, att alla
förordningar äro gjorda blott med tanke på deras bästa.

2. Inga alkoholhaltiga drycker få af patienterna under vistelsen å
hemmet förtäras; andra slag af läskedrycker blott om läkaren därtill gifvit
sitt bifall. Patienterna böra ihågkomma, att ett mycket viktigt medel att
motverka dryckenskapsbegäret är att söka tillbakahålla begäret att hastigt
förtära större mängder vätska. Att dricka vatten för att släcka påkommen
naturlig törst är nyttigt, att störta i sig en mängd vätska, såsom vid
dryckesgillen eller vissa andra sällskapstillfällen är brukligt, är för hälsan
skadligt.

3. I de dagliga morgon- och aftonbönerna skola alla hemmets patienter
deltaga, och är det äfven hemmets önskan, att de söndagliga gudstjänsterna
vid Diakonanstalten regelbundet besökas.

4. Dagen skall enligt regel börjas (om sommaren kl. 6 f. m.), om
vintern 6,.so f. m. Kl. 9 e. m. är sängdags (högsommaren kl. 9,so), och
skola alla ljus vara släckta en half timme senare.

5. Patienterna skola noga iakttaga de tider, som äro anslagna till
arbete, samt söka hvar efter sin förmåga i arbetet nedlägga så mycken
flit, som han är mäktig utaf, ihågkommande, att arbetet just är ett af de
bästa medlen för hälsans återställande. Arbetet fördelas af husfadern enligt
hvarje patients kunskaper och arbetsförmåga, och är hvarje patient skyldig
att uträtta det arbete, som förelägges honom, såsom deltagande i städning
af de egna sofrummen och de gemensamma lokalerna, åker- och trädgårdsarbete
m. m.

Arbetstiden, där ej annat bestämmes, är beräknad till 7''/2—8 timmar
dagligen och fördelas tiden på för- och eftermiddagen enligt fastställd
dagordning, där så ej annorlunda bestämmes.

6. Yid måltiderna, som intages gemensamt, och för öfrigt i allt sitt
förhållande böra patienterna vinnlägga sig om största snygghet och ordentlighet
till trefnad för sig själfva och andra. Så t. ex. må ingen inkomma
till måltiderna direkt från arbetet utan att först ha aftvättat sig i därför
anordnade tvättställ, bytt om våta kläder, nedsmutsade skodon etc. Patienterna
skola i allt söka lära sig största noggrannhet och snygghet, det blir
dem eu stor hjälp, när de sedan såsom friska återvända till arbetet utom
anstalten.

7. Tobaksbruk i måttlig grad är tillåtet, rökning dock endast på af
husfadern angifna tider och platser.

8. Ingen patient må utan husfaderns tillåtelse lämna hemmets område,
och får afbrott i kuren genom besök utom anstalten eller bortresa
blott i mycket tvingande fall efter särskildt tillstånd och på vissa angifna
villkor förekomma. Lämnar patienten olofligt hemmet eller bryter upprepade
gånger mot här angifna ordningsregler, kan han omedelbart anses
skild från hemmet, och äger han då ej rätt att återbekomma någon del
af redan erlagd afgift eller utfå några flitpenningar.

9. Om patienten visar godt uppförande och ådagalägger god flit i
sitt arbete, tillkomma honom s. k. flitpenningar (högst 2 kr. i månaden),
hvilka penningar omhänderhafvas af husfadern, som äger att däraf efter
eget bepröfvande utlämna till patienterna. Öfverskottet af dessa medel
utbetalas, när patienten slutar sin kur vid hemmet. Patienterna få nämligen
ej själfva under sin vistelse å hemmet innehafva några penningmedel,
utan skola alla sådana, som tilläfventyrs medföras, genast vid patientens
ankomst till hemmet mot kvitto omhändertagas af husfadern, och äger
patienten ej heller rätt att under vistelsen få sig tillsändt från anhöriga
mat, dryckesvaror, medicin, penningar, frimärken eller dylikt. Skulle misstanke
yppas, att patient i bref eller paket mottager penningar eller dylikt
från personer utom hemmet, kunna bref eller paket i patientens närvaro
öppnas af husfadern och det förbjudna innehållet af honom omhändertagas;
dock må patienternas brefväxling i öfrigt lämnas oförkränkt.

10. Besök af anhöriga och vänner må enligt regel förekomma blott
eu gång i månaden efter af husfadern för hvarje särskild gång gifvet tillstånd.
Under besöken må anhöriga ej till patienterna öfverlämna några

228

gåfvor af i mom. 9 angifna slag, utan böra alla gåfvor uppvisas för busfadern
i och för bedömande af deras lämplighet.

11. För att kontrollera att inga alkoholhaltiga drycker eller andra
förbjudna varor af patienterna förvaras i bostadsrummen eller annorstädes,
äger husfadern rätt till visitation, när så kan finnas behöfligt, och innehar
han en till de i rummen varande skåpen passande nyckel. Dåliga, opassande
eller osedliga böcker, tidningar, taflor etc., få ej å hemmet förekomma,
utan äger husfadern att där öfver handhafva kontroll.

12. Anser sig någon patient ha skäl att anföra klagomål öfver något
eller någon vid hemmet, skall detta ske hos husfadern å hans expedition
eller hos läkaren i frågor, som tillhöra hans område, och i öfrigt hos
Diakonanstaltens föreståndare. Under arbetet eller måltiderna må inga
anmärkningar på förhållandena å hemmet eller dess personal förekomma,
utan må i stället hvar i sin stad söka bidraga till ett godt och förnöjsamt
umgängeslif, så att inga svårare tvistigheter eller slitningar måtte uppstå.
Godt humör är lifvets krydda, redlig håg till hvad godt är dess salt; sura,
tvära miner tynga mera, än mången tror.

Dagordning.

Kl.

6.30— 7

7 — 7,15
7,15— 7,45

8 — 8,30

8.30— 12

12 — 1,30

1.30— 5
5

7,15

9,30

f. m. Uppstigning och toalett.
Förfrukost.

» Städning af rummen.

» ’ Frukost och morgonbön.
» Arbete,
e. m. Middag.

» Arbete.

» Kaffe.

» Kvällsmat och aftonbön.
» Sängdags.

Obs. Sön- och helgdagar uppstigning en timme senare med frukost
kl. 9 f. m. och middag kl. 2,30 e. m.

REDOGÖRELSE

FÖR

UTLÄNDSK LAGSTIFTNING

RÖRANDE

TVÅNGSBEHANDLING AF ALKOHOLISTER

OCH DÄRMED SAMMANHÄNGANDE FRÅGOR

UTARBETAD AF

JACOB LINDERS

TRYCKT HOS

P. PALMQUISTS AKTIEBOLAG, STOCKHOLM 1911

231

Föreliggande redogörelse stöder sig närmast på lagar och lagförslag,
som anskaffats genom Kungl. utrikesdepartementets försorg. En samling
af hithörande författningar från olika länder, utgifven af inspektören öfver
de engelska alkoholistanstalterna, medicine doktor R. Welsh Branthwaite,
såsom bilaga till hans årsberättelse för 1901 under titeln »A collection of
British, colonial and foreign statutes relating to the penal and reformator''}’
treatment of habitual inebriates», har i vissa afseenden tjänat att komplettera
det anskaffade materialet. För öfrigt hafva uppgifter hämtats ur tillgänglig
litteratur i ämnet; särskildt är att nämna förhandlingarna från de
internationella antialkoholkongresserna.

Bland det genom Kungl. utrikesdepartementet erhållna materialet har
också funnits årsberättelser från åtskilliga alkoholistanstalter samt eu del
skriftliga upplysningar från anstaltsföreståndare och andra. Hvad Storbrittanien
och Irland vidkommer, hafva upplysningar stått att vinna i
vederbörande inspektörers årsberättelser, hvarjämte personliga iakttagelser
vid en för kommitténs räkning företagen resa bidragit till att göra framställningen
beträffande de engelska förhållandena fullständigare. Personliga
iakttagelser föreligga äfven från danska och tyska anstalter.

1. Norge.

Den norska lagstiftningen innehåller åtskilliga stadganden, som lämna
möjlighet öppen för en tvångsbehandling af alkoholister i särskilda anstalter.

I Lov om Losgjcengeri, Betleri og Drukkenskab, som utfärdades den
31 maj 1900 och trädde i kraft den 1 augusti 1907, har i ett särskildt
kapitel sammanförts stadganden om ansvar för fylleri och eu del på dryckenskap
beroende förseelser samt i samband därmed gifvits bestämmelser om
tvångsintagning i särskild anstalt för behandling af alkoholister. Där
stadgas i 16 § bötesstraff för den, som uppsåtligen eller af vårdslöshet
försätter sig i ett sådant tillstånd, att däraf uppenbarligen synes, att han
är berusad, samt i dylikt tillstånd anträffas på allmän plats eller för allmän
trafik afsedd plats. Ilar han tidigare under loppet af det sista året tre
gånger utstått straff för dylik förseelse eller för förseelse efter 17 § eller
19 § i lagen, kan fängelse ådömas. Enligt 17 § straffas den, som uppsåtligen
eller af vårdslöshet berusar sig och under detta sitt tillstånd stör
allmän frid och ordning eller loflig samfärdsel, förolämpar omgifningen eller
vållar fara för dem, som bo tillsammans med honom, eller för andra, med
böter eller fängelse. I 18 § stadgas, att om den, som enligt 16 § eller
1 7 § dömes till fängelse, är hemfallen till dryckenskap, åklagarmyndigheten
kan i utslaget bemyndigas att insätta honom i en tvångsarbetsanstalt eller
en af konungen godkänd kuranstalt för den tid, som vederbörande vid
anstalten finna nödig för hans botande, dock ej öfver 18 månader, med
mindre han tidigare varit intagen å sådan anstalt, i hvithet senare fäll
han kan insättas i anstalt för eu tid intill 3 år; intages drinkaren i
en dylik anstalt, kan fängelsestraffet helt eller delvis bortfalla. Slutligen
innehåller 19 §, att den, som på grund af benägenhet till dryckenskap

a) söker sitt uppehälle genom bettleri eller faller fattigvården till last;

Lov om Losgjeengeri,

Betleri og
Drukkenskak.

234

Lov om
Vmyndig
gjorelse.

b) försummar sin försörjningsplikt, så att hans familj råkar i nöd, eller

c) underlåter att betala honom ådömdt underhållsbidrag till hustru eller
äkta barn eller utanför äktenskapet födt barn under 15 år, stralfas med
fängelse. År den skyldige förfallen till dryckenskap, träder bestämmelsen
i 18 § om intagande i tvångsarbetsanstalt eller kuranstalt i tillämpning.

Mål, som röra öfverträdelse!’ af lagen, behandlas efter de för polismål
gällande regler; dock skall i de uti 18 och 19 §§ omnämnda tillfällen
den tilltalade vara personligen tillstädes och försvarsadvokat anställas.

- Den vårdade är skyldig att återgälda kostnaden för vården.

Nämnda lag tager också hänsyn till sådana åt dryckenskap hemfallna
personer, som frivilligt ingått på en af konungen godkänd kuranstalt.
En dylik person kan, så framt anstaltens reglemente innehåller bemyndigande
därtill och vederbörande å anstalten anse det nödvändigt för hans
botande, äfven mot sin vilja kvar hållas å anstalten för den tid, som han
själf bestämt vid ingåendet, dock ej öfver två år; har någon tid ej bestämts
för vistelsen, kan han kvarhållas så lång tid, som anses nödvändig
för hans botande, dock ej öfver ett år från det han intagits i
anstalten.

Några närmare föreskrifter för kur anstalterna och för inträdet i dessa
innehåller lagen ej. Tydligen skall detta regleras vid godkännandet af
anstalten.

Uti lagen finnas dessutom ansvarsbestämmelser för den, som förleder
annan att berusa sig, eller som skaffar person under 18 år rusdrycker i
sådan mängd, att han blir berusad; vidare för värdshusvärd, som utskänker
rusdrycker till berusade eller minderåriga m. m.

Enligt Lov om Umyndiggjerelse af den 28 november 1898 kunna
omyndigförklaras a) de, som sakna förmåga att sköta sig själf va eller sitt gods
på grund däraf, att de äro förfallna till dryckenskap eller omättligt bruk
(odeheggende Brug) af morfin eller andra berusnings- och bedöfningsmedel,
b) sådana som genom dryckenskap, spel och utsväfningar bortslösa sin egendom,
så att de själfva eller deras familj råkar i nöd eller fara därför uppstår,
om de icke sättas under förmynderskap, samt c) person, som åtnjuter
understöd för sig själf, maka eller barn under 15 år, för det fall att fattigvårdsmyndighetens
allmänna tillsyn visar sig otillräcklig att förekomma
ytterligare nöd eller att trygga fattigvårdssamhällets rättigheter. Berättigade
att framställa yrkande om omyndighetsförklaring äro drinkaren själf, hans
maka, släktingar i upp- och nedstigande led, syskon eller lika nära besvågrade,
förmyndare eller kurator; i det under c) upptagna fall är fattigvårds -

235

, styrelsen allena behörig att göra yrkancle; i öfriga fall kan ansökning
också göras af »0vrigheden». Frågan om omyndighetsförklaring upptages
och afgöres af förmynderskapsdomstolen (Yaergemaalsretten), bestående
af t ortens underdomare i civila mål samt två förlikningskommissarier.

År den omyndigförklarade förfallen till dryckenskap eller till omättligt
bruk af morfin eller andra bernsnings- eller bedöfningsmedel, kan han
insättas i en af konungen godkänd kuranstalt, om tillgång därtill finnes.

Beslut om sådan intagning fattas, efter det den omyndigförklarade lämnats
tillfälle att yttra sig, af förmyndaren i förening med öfverförmyndarne
samt sorenskriveren eller (i städerna) magistraten; äro dessa icke ense i
saken, skall amtmannen (Overovrigheden) besluta däri. På grund af ett
sådant beslut kan den omyndigförklarade kvarhållas i en kuranstalt högst
ett år; för att kvarhållas längre tid kräfves nytt beslut, därest den omyndigförklarade
ej själf samtycker till att stanna längre.

I 39 § af den norska strafflagen (den 22 maj 1902) stadgas, att när Strafflagen.
eu person, som är åtalad för en straffbar handling, men med hänsyn till
sitt sinnestillstånd frikännes eller ådömes lägre straff, befinnes farlig för
den allmänna säkerheten på grund af otillräknelighet eller minskad tillräknelighet,
domstolen kan besluta, att eu bestämd vistelseort anvisas åt honom
eller att han förbjudes att vistas på viss ort eller ock att han skall, så vidt
tillgång därtill finnes, intagas å asyl för sinnessjuka, i en kur- eller vårdanstalt
eller i en tvångsarbetsanstalt. De på grund af beslutet vidtagna
anordningarna upphöra efter bestämmande af vederbörande regeringsdepartement,
när detta efter inhämtadt läkarutlåtande finner anordningen ej
vidare vara nödig.

Ehuru i Xorge således finnas ganska uttömmande bestämmelser om Lagarnas
tvångsåtgärder mot drinkare, torde man, i saknad af särskilda alkoholist- tdlampnm!}-anstalter, hittills hafva föga tillämpat de nämnda stadgandena. Tidigare har
i Norge funnits ett par mindre alkoholisthem af rent privat karaktär, men de
hafva åter nedlagts. Sedan någon tid har man varit sysselsatt med att få till
stånd en ny kuranstalt, för hvilken skulle utverkas konungens godkännande,
så att den kunde mottaga en del af de i lagarna afsedda fall. Anstalten,
som är afsedd för 30 patienter, skall ledas af en kommitté, tillsatt af
norska läkarföreningen, hvilken kommitté efter underhandlingar med staten
åtagit sig att inrätta anstalten. ''Staten har för ändamålet upplåtit fastighet
med byggnader, en kasernanläggning vid 0rje, värderad till 68,000 kronor,
samt förbundit sig att bekosta inredningar där för en summa af 21,350
kronor och lämna ett räntefritt lån å 5,000 kronor för inköp af inventarier.

236

Vidare har staten åtagit sig att lämna ett årligt bidrag af 5,000 kronor
samt betala 1 krona 50 öre om dagen för hvarje patient, som vårdas för
statens räkning. Statsbidrag för driften bar beviljats för tiden från den
1 juli 1910, då anstalten skulle träda i verksamhet. Af de uttalanden,
som förekommit vid ärendets förberedande behandling, framgår, att bär afses
eu verklig kuranstalt och att man ej vill mottaga andra än botliga fall.
De i Lov om Losgjaengeri, Betleri og Drukkenskab omförmälda fall, då
tvångsintagning skulle kunna äga rum, lämnas nästan ur räkningen och
af de i 39 § strafflagen omnämnda personer torde endast en del kunna
mottagas; i hufvudsak synes det alltså vara frivilligt ingående och omyndigförklarade
alkoholister, man afser att behandla. Anstalten skall stå
under ledning af eu läkare, som vid sin sida bar eu husfader.

237

2. Danmark.

I samband med anordningar i allmänhet för nykterhetens främjande Forsla9 tu
liar äfven spörsmålet om behandling af alkoholister i särskilda anstalter °ker°emm ™"
under de senaste åren varit föremål för utredning i Danmark. Den Historik.
25 juni 1903 tillsattes en kommission »til Overvejelse av Foranstaltninger
til Aedruelighedens Fremme». Denna kommission afgaf i juli
1907 dels »Förslag til Lov om Bevaertning og Herbergeri samt om
Handel med staerke Drikke», dels »Förslag til Lov om Drankere in. m.».

Det senare förslaget förelädes med några mindre ändringar riksdagen
1907—1908 samt remitterades då till ett utskott, men detta medhann
ej att afgifva betänkande i ämnet. Förslaget framlades på nytt vid
riksdagen 1908—1909, då åtföljdt af utredning om kostnaderna för anläggande
af statsanstalter för behandling af drinkare. Utskottet afgaf betänkande
i ämnet den 23 april 1909 och tillstyrkte i hufvudsak förslaget.
Betänkandet kom emellertid ej till behandling i folketinget. Yid riksdagen
1909—1910, då regeringen ånyo framlade förslaget, antogs detsamma
med några ändringar af folketinget; förslaget gick därefter till landstinget,
som tillsatte ett utskott för dess behandling, men på grund af riksdagens
upplösning hann utskottet ej afgifva betänkande.*

Det danska förslaget sluter sig, enligt hvad i motiven angifves, när - sfTa-f f°r
mast till den norska lagen. Liksom denna har det danska förslaget iförseelser.
detta sammanhang upptagit stadganden om straff för en del med fylleri
sammanhängande förseelser. Straff stadgas i 1 §: a) för den, som i
uppenbarligen berusadt tillstånd stör samfärdsel, frid eller ordning på

* Lagförslaget i det af folketinget antagna skick har vid den på hösten 1910 samlade riksdagen
ånyo förelagts landstinget under den ändrade rubriken »Förslag till Lov om Behandling af
Drikfseldige».

238

offentlig gata, väg eller plats, på värdshus, förlustelseställe eller liknande
för allmänheten tillgänglig plats, samt b) för den, som i berusadt tillstånd
med hot eller våld förolämpar sin omgifning eller vållar fara för
sig själf, dem som bo tillsammans med honom eller andra. Påföljden är
första gångerna böter, men vid en sådan förseelse fjärde gången kan straffet
stiga till eu månads enkelt fängelse; sistnämnda påföljd kan också ådömas,
om förseelse enligt detta lagrum begåtts tre gånger under loppet af ett
år eller, därest det är fråga om sådan enligt punkt b), två gånger under
loppet af ett år.

Tvdngsinter- Förslaget i dess ursprungliga form innehöll vidare i 2 och 3 §§ föl a)

vid''fylleri. jande stadgande^

2 §. Skall för förseelse enligt 1 § dömas till fängelse, kan domstolen,
om den dömde finnes vara hemfallen till dryckenskap, hvilket skall
ådagaläggas genom intyg af läkare, i domen gifva polismyndigheten befogenhet
att, i stället för att låta verkställa straffet, anbringa den dömde i
eu kuranstalt för drinkare eller, i vissa fall, då utsikterna för botandet
synas vara uteslutna, i statens arbetsanstalts afdelning för drinkare. Längden
för vistelsen bestämmer anstaltsstyrelsen; första gången får tiden ej
öfverstiga 18 månader och vid nytt domfällande ej 3 år.

b) vid bettleri, Samma befogenhet att insätta i dylik anstalt kan domstolen gifva
försörjnings polismyndighet, när i eu för ändamålet väckt rättegång visas, att någon
plikt in. in. 1) söker sitt uppehälle genom bettleri, otukt eller otuktiga handlingar

eller faller fattigvården till last, 2) är till fara för eget eller andras lif
eller hälsa, 3) försummar sin försörjningsplikt, så att familjen råkar i
nöd, 4) underlåter att betala bidrag, som han är skyldig utgifva till hustru
eller barn, allt under förutsättning att af läkarutlåtande och öfriga upplysningar
i saken framgår, att den åtalade är hemfallen till dryckenskap
samt att de nämnda förseelserna eller försummelserna stå i samband
därmed. Ilär synes i regel interneringen blifva den enda påföljden. I
vissa fall äro dock bettleri, otukt och otuktiga handlingar belagda med
straff; och underlåtenhet att betala utdömdt underhållsbidrag kan medföra,
att beloppet får aftjänas med fängelse.

brott en till dryckenskap hemfallen person efter åtal af allmän åklagare för någon
förbrytelse dömes till straff, som motsvarar minst 2 månaders fängelse
på vanlig fångkost, om förbrytelsen står i orsakssammanhang med
dryck enskapen. Intagandet i drinkaranstalt kommer i detta fall ej att

äga rum förr än efter straffets aftjanande.

239

3 §. I stället för eller jämte förordnande om intagande å anstalt Förbud att
enligt 2 § kan domstolen meddela drinkaren ett förbud att under viss ker^straff och
tid, ej Öfver fem år, i utminuterings- eller utskänkningslokal köpa —tvdngsintemepersonligen
eller genom andra — eller förtära rusdrycker. Öfverträdelse’
af sådant förbud straffas med böter eller fängelse, hvarjämte i domen kan där(lfgifvas
befogenhet åt polismyndigheten att insätta den dömde i eu anstalt för
drinkare. Samtidigt med sådant förbud kan föreläggande gifvas innehafvare
af försäljnings- eller utskänkningsrörelse att ej sälja eller utskänka
rusdrycker åt personen i fråga eller den, som skäligen kan misstänkas
vara hans ombud. Brytande af sådant föreläggande bestraffas med böter.

Folketinget gjorde efter hemställan af sitt utskott detta förbud för Folketingets
drinkaren att under en viss tid förtära eller köpa rusdrycker till ett obli-^Ä ~
gatoriskt led i behandlingen, när det gällde dem, som brutit mot 1 §;
först sedan ett dylikt förbud gifvits och drinkaren ånyo gjort sig skyldig
till någon af de i 1 § uppräknade förseelser, kunde domstolen gifva polismyndigheten
befogenhet att insätta drinkaren i kuranstalt. Förbudet
kunde meddelas jämte straff för fylleriförseelsen, men också träda i stället
för detta. Brytande af förbudet belädes med böter eller •fängelse; hade
förbudet trädt i stället för straff för fylleriförseelsen, kunde vid förbudets
brytande målet om ansvar för fylleri åter upptagas och det tidigare förskyllda
sträft ådömas. Innan förbud utfärdades, skulle domstolen införskaffa
läkarbetyg om drinkaren och inhämta upplysning om honom från personer,
som kände hans personliga förhållanden. Sådana upplysningar om
drinkaren skulle enligt folketingets beslut inhämtas äfven i de fall, som
upptogos i 2 § af förslaget. Af folketingets beslut följde, att ordningen
mellan 2 och 3 §§ omkastades.

För behandling af vanedrinkare, som sålunda efter myndighets förordnande
skulle intagas i anstalt, förutsattes i regeringsförslaget inrättande Offentliga
af två statsanstalter, en för män och en för kvinnor, hvilka anstalter ansfalte''''
skulle ledas af läkare. Förslag om dessa anstalters upprättande skulle
framläggas för riksdagen senast ett år efter det lagen trädt i kraft. Enligt
hvad i kommissionens motiver angifves, har man ansett upprättandet
af verkliga statskuranstalter för det viktigaste i förslaget.'' Dessa anstalter
skulle äfven användas för mottagande af vanedrinkare, som på grund
af sinnessjukdom, förorsakad af missbruk af starka drycker, voro intagna
på sinnessjukhus (statens eller kommunalt), men af sjukhusets läkare ansågos
höra förflyttas till alkoholistanstalt. Dit skulle också en öfverflyttning i

240

Reglementen
m. m.

Enskilda

anstalter.

vissa fall äga rum från den afdelning för drinkare vid statens tvångsarbetsanstalt,
som man samtidigt föreslog till inrättande.

Reglemente för statsknranstalterna skulle utfärdas af justitieministern,
som därvid äfven hade att bestämma om disciplinmedel och deras användning.
Anstalterna skulle stå under tillsyn af en inspektör. Begick å anstalten
intagen person gröfre förseelser mot ordning och sedlighet, skulle
anstaltens styrelse med samtycke af statsinspektören kunna få honom Överflyttad
till af delningen för drinkare vid statens tvångsarbetsanstalt. Anstaltsstyrelsen
skulle äga att utskrifva patienten på prof, om den kunde få
någon att taga hand om honom under betryggande förhållanden, återföll
han därvid i dryckenskap, skulle han genast ånyo intagas å anstalten och
fick ej åter utskrifvas på prof; inspektören hade att afgöra, huruvida
återfall kunde anses hafva ägt rum.

Om enskilda kuranstalter för drinkare innehåller lagförslaget ej synnerligen
mycket, ehuru man ej förbisett deras stora betydelse. Man har
tänkt sig, att många drinkare skulle komma att ingå på enskilda anstalter
af fruktan för tvångsinläggning på statsanstalterna. Det har emellertid
ansetts önskvärdt, att de enskilda anstalterna underkastas statens kontroll,
och för att förmå dem härtill har statsbidrag ställts i ntsikt för de
enskilda anstalter, som blifvit godkända af justitieministern. Såsom villkor
för erhållande af sådant godkännande föreskrefs, att anstalten skulle stå
under ständig uppsikt af en läkare samt att eu af staten förordnad inspektör
för dylika anstalter när som helst tilläts att besöka densamma.
Godkännandet skulle gälla för fem år i sänder och kunde när som helst
återkallas. Med mottagandet af statsbidrag följde skyldighet att hålla friplatser
och platser mot nedsatt afgift till ett visst antal, bestämdt med
hänsyn till statsbidragets storlek.

Folketinget beslöt ett tillägg till lagen af följande innehåll: Förklarar
den dömde, att han frivilligt vill ingå å en enskild, af justitieministern
godkänd anstalt, och visar han, att en dylik anstalt vill mottaga honom
samt att medel för vården finnas att tillgå, må tvångsinläggning å statsanslag:
ej äga rum, under den tid han underkastar sig behandling å enskild
anstalt. Huruvida han får lämna denna före den tid af 18 månader
eller 3 år, som bestämmes i förslaget, afgöres af polismyndigheten efter
samråd med anstaltsstyrelsen. Afbryter han kuren utan tillstånd eller
utskrifves han från den enskilda anstalten före den bestämda tidens utgång,
intages han i statsanslag i så fall medräknas vistelsen i den enskilda
anstalten, då det gäller att beräkna den tid, han längst må kvarhållas.

241

Vid sidan af statens kuranstalter upptager regeringsförslaget äfven en 4filning ^
plan att inrätta en afdelning för drinkare vid eu i annat sammanhang r.id statens
föreslagen statens tvånnsarbetsanstalt.* I denna drinkarafdelning skulle tvångsarbetemottagas
sådana drinkare, om kvilkas botande något synnerligt hopp ej Hvilka skola
fanns, men som af hänsyn till samhällets säkerhet borde tagas om hand. sändas dit?
Förslaget uppräknar i 9 § följande kategorier:

a) Personer, som polismyndigheten enligt 2 § i förslaget erhållit befogenhet
att insätta i anstalt för drinkare, men som tidigare på grund af
samma stadgande varit intagna å en kuranstalt och för hvilkas botande
inspektören för drinkaranstalterna förklarat utsikt ej finnas;

för brott tidigare straffade personer, som polismyndigheten enligt 2 §
erhållit befogenhet att insätta å anstalt och hvilkas intagande är af behofvet
starkt påkalladt, dock endast för det fall, att plats ej kunnat beredas
å kuranstalt;

å statens kuranstalt intagna, som gjort sig skyldiga till gröfre förseelser
mot ordning och sedlighet (såsom högre grad af olydnad och trots
mot anstaltens betjäning, bråkigt uppträdande, motvilja för arbete, förstörande
af anstaltens egendom, aflägsnande från anstalten utan tillåtelse, insmugglande
eller förtärande af starka drycker); i dessa fall kan kuranstaltens
styrelse med inspektörens samtycke öfverflytta en patient till arbetsanstaltens
drinkarafdelning, där han då kvarhålles för återstoden af
interneringstiden; om så pröfvas lämpligt, kan en förlängning af tiden äga
rum med intill 3 månader.

b) Personer, som äro dömda till straffarbete och visa sig vara hemfallna
åt dryckenskap, kunna, när det på grund af detta deras tillstånd
må antagas, att straffet icke skall hafva åsyftad verkan och att de bättre
lämpa sig för behandling i arbetsanstaltens drinkarafdelning, öfverflyttas
dit för hela strafftiden eller en del däraf på framställning af straffanstaltens
styrelse och efter förordnande af justitieministern.

Har upplysning om att personen är hemfallen till dryckenskap vunnits,
innan domen afkunnas, kan domstolen gifva polismyndigheten befogenhet
att, i stället för att låta verkställa straffarbetet, insätta personen
i drinkarafdelningen under hela strafftiden eller någon del däraf.

c) Skall en person, som begått brott, hvilket i allmänhet skulle medfört
straffarbete, på grund af minskad tillräknelighet ådömas lägre straff
(39 § i danska strafflagen), kan domstolen, därest det sinnestillstånd, som

* De danska tvångsarbetsanstalterna äro för närvarande kommunala.

242

betingat straffnedsättningen, helt eller delvis berott på att personen varit
hemfallen åt dryckenskap, bemyndiga polismyndigheten att i stället för
att låta verkställa straffet föranstalta om säkerhetsåtgärder emot personen
genom att inlägga honom på drinkarafdelningen under strafftiden eller,
därest strafftiden är kortare än de i 2 § bestämda tider (första gången
högst 18 månader och andra gången högst 3 år) under dessa tider.

d) När en person, som tilltalas för brott, på grund af otillräknelighet
befrias från straff (38 § strafflagen), och i domen bestämmes, att mot
honom skall vidtagas erforderliga säkerhetsåtgärder, samt det själstillstånd,
som utgör grund för befrielsen från straff, står i samband med
personens missbrukande af starka drycker, kan domstolen i domen gifva
polismyndigheten befogenhet att inlägga honom på drinkarafdelningen.

e) Till dryckenskap hemfallna tvångsarbetsfångar intagas på drinkarafdelningen
efter förordnande af justitieministern.

Finnas å tvångsarbetsanstaltens drinkarafdelning några, om hvilkas
tillfrisknande grundadt hopp föreligger, kan på framställning af anstaltsstyrelsen
och efter inspektörens hörande justitieministern och för de under
b) upptagna fall konungen förordna om deras öfverflyttande från afdelningen
till statens kuranstalt för drinkare eller utskrifvande — definitivt eller
på prof.

En patient, som afviker från en statsanstalt för behandling af drinkare,
kan af polismyndigheten återföras, och denna myndighet är skyldig att på
framställning af anstaltsstyrelsen efterspana honom och föra honom tillbaka.

Den, som hjiilper eu patient (på en statsanstalt eller en godkänd
enskild) att komma åt rusdrycker, äfvensom den, hvilken hjälper en patient
att fly från någon af statsanstalterna, straffas med böter och vid
upprepad förseelse med fängelse.

dande. olika grunder. Gäller det vård af de till straffarbete dömda eller de, som
för brott förskyllt straffarbete och som äro fullt tillräkneliga, betalar staten
kostnaden. År det fråga om sådana, som öfverflyttas från sinnessjukanstalt,
eller brottslingar, som äro otillräkneliga eller mindre tillräkneliga, betalas
kostnaden efter samma regler, som gälla för vård af sinnessjuka, hvilka äro
farliga för allmänna säkerheten. Kostnaden för vården af öfverflyttade
tvångsarbetsfångar gäldas efter de för deras vårdande eljest gällande regler.
I öfriga fall såväl som beträffande processkostnaderna gälla samma regler
som för »delinkventomkostninger» (utgifter för häktning, rannsakning
och straffs verkställande).

Rymning
m. m.

243

Det af kommissionen afgifna betänkande, som lagts till grund för reg ^-Invändningar
ringsförslaget, var enhälligt. Mot folketingsutskottets betänkande vid riksda-,,!°^0,ste^''
gen 1908—1909 reserverade sig två af utskottets ledamöter. De yttrade
betänkligheter mot förslaget i dess helhet. Deras hufvudskål mot detsamma
voro i korthet följande: det hittills bedrifna arbetet för motarbetande af
dryckenskapen hade haft att uppvisa goda resultat, och man både all anledningtro,
att detta arbete stadigt gånge framåt; en sådan kraftåtgärd som den föreslagna
kräfdes ej af de nuvarande omständigheterna, och det vore fara värdt,
att man därigenom skulle störa det nu pågående arbetet; en verklig förståelse
af huru människan skulle vara och lefva för att uppfylla sina plikter mot
sig själf och samhället kunde blott åvägabringas genom uppfostran och
undervisning, således genom en påverkan, som redan nu vore lätt tillgänglig;
det betviflades, att anstalterna skulle göra många friska, i hvarje fall
borde anstalterna vara enskilda, ty resultatet berodde på, att personer med
särskild förmåga toge upp detta arbete, hvadan det ej vore lämpligt att
bygga en stor statsanstalt; om en tvångsinternering beslutades, erfordrades
betryggande bestämmelser mot missgrepp och godtycklighet; staten borde,
jämte det den understödde enskilda anstalter, blott inrätta tvångsanstalter
för sådana, som på grund af dryckenskap vore samhällsfarliga eller utan
existensmöjligheter. — Vid riksdagen 1909—1910 afgaf en ledamot af
utskottet enahanda reservation.

Beträffande kostnaderna för de föreslagna statskuranstalterna före- Kostnadsbeteddes
vid riksdagen 1908—1909 en utredning, verkställd af en utaf''statens kurkommissionens
ledamöter och en byggnadskunuig. Enligt denna ut- anstalt.
redning skulle anstalterna’ (oberäknadt marken) kosta: en för 200 män
825,000 kronor samt en för 50 kvinnor 175,000 kronor, alltså sammanlagdt
en million kronor; sammansloges anstalterna till en, hvilket ansågs
erbjuda vissa fördelar, skulle kostnaderna kunna nedbringas till 900,000
kronor. Kostnaden per säng blefve alltså 4,000 kronor i första och 3,600
kronor i andra fallet. Driftskostnaden beräknades till 1 krona 50 öre om
dagen för patient. — Folketingets utskott anslöt sig i sitt betänkande till
tanken att bygga en gemensam anstalt; ehuru fråga om beviljande af
medel för byggandet ej förelåg, uttalades, att den beräknade kostnadssumman
900,000 kronor vore för hög.

I Danmark finnas sedan flera år en del enskilda drinkarhem. I Enskilda an •

S i CL 11

den ofvannämnda kommissionens betänkande uppgifves deras antal vara 6,
däraf 4 för män med omkring 70 platser (Godthaab vid Holstebro, Enkrateia
nära Köpenhamn, Stormly vid Odense och Solhjem (Sovang) vid Kjoge)

244

samt 2 för kvinnor (Concordialijemmet vid Faxe Ladeplads ock Granbohus
vid Fredensborg) med 22 platser. Alla drifvas i välgörande syfte. Vårdafgifterna
växla mellan 20 ock 100 kronor i månaden; eu del friplatser
ock platser med kalf afgift finnas.

Senare kar tillkommit eu af föreningen Blå korset grundad anstalt å
Kjsershovedgaard vid Bording, Jylland, med plats för 40 manliga patienter;
anstalten, som öppnades år 1906, drifver stort jordbruk (450 tunnland),
hvilket skötes uteslutande af patienterna. Under år 1907 öppnades af föreningen
»Danske Afkoldsvenners Bedningsarbejde for Alkoholister» en anstalt
å Astrup vid Jebjerg, äfven den anlagd på jordbruksarbete samt med
plats för 20 manliga patienter; föreningen kar också öfvertagit det ofvannämnda
Concordialijemmet, hvilket flyttats till Faun in ock utvidgats, så
att detsamma numera kan mottaga ända till 30 patienter. Inalles skulle
i Danmark alltså finnas 8 alkokolistkem med omkring 170 platser, ett i
förhållande till folkmängden ganska betydligt antal. Förutom dessa finnas
en del i välgörenketssyfte upprättade kem, hvilka mottaga alkoholister
jämte andra förkomna.

Den nyssnämnda föreningen »Danske Afkoldsvenners Bedningsarbejde
for Alkoholister» ej blott underhåller egna anstalter utan understöder äfven
de öfriga anstalterna, hvartill den erhåller medel genom att tid efter annan
företaga insamlingar öfver hela landet. Den första insamlingen år 1905
inbragte öfver 100,000 kronor; en ny insamling under år 1907 gaf ett
utbyte af 63,000 kronor ock en insamling år 1908 omkring 87,000 kronor.

För finansåret 1909 —1910 er köllo dessa kem ett statsbidrag af
10,000 kronor; somliga af dem åtnjuta äfven kommunbidrag.

I fråga om verksamhetens bedrifvande synas de danska anstalterna
ej mycket skilja sig från de svenska.

245

3. Tyskland.

I Tyskland, finnes för närvarande ingen lag om tvångsinternering af Omyndighetsdrinkare.
Det oaktadt har man i Tyskland möjlighet att å befintliga f°rfciar*n9m
enskilda alkoholistanstalter kvarhålla en del drinkare mot deras vilja.

Dessa tvångspatienter utgöras af sådana, som blifvit omyndigförklarade
och hvilkas förmyndare därefter begärt deras intagande å alkoholistanstalt.

Enligt tyska civillagen
den förklaras omyndig, som är hemfallen åt dryckenskap (Trunksucht) samt
på grund däraf icke förmår sköta sina angelägenheter eller utsätter sig
och sin familj för fara ätt råka i nöd eller är farlig för andras säkerhet.
Berättigade att framställa yrkande om en persons omyndigförklarande på
grund af dryckenskap äro: (Civil Processordmmg §§ 646 och 680) maka,
släktingar samt laga företrädare, under hvars vård personen står. Däremot
är åklaga™akten, som, när det gäller omyndighetsförklaring på grund af sinnessjukdom
eller sinnesslöhet är berättigad att framställa yrkande, utesluten,
då fråga är om omyndighetsförklaring på grund af dryckenskap. I vissa af
de tyska staterna (Preussen, Bayern, Sachsen m. fl.) hafva jämväl kommunala
myndigheter, företrädesvis fattigvårdsmyndigheten, behörighet att
framställa yrkande i förevarande afseende.

Har domstolen förklarat eu person omyndig på grund af dryckenskap,
anses förmyndaren därmed hafva rätt att bestämma om myndlingens
vistelseort, hvilket åter anses innebära, att förmyndaren äger förlägga
vistelsen till eu anstalt för drinkare.* Enligt uppgift i litteraturen hafva
stadgandena om omyndighetsförklaring på grund af dryckenskap icke er -

* Somliga författare uttala likväl sina tvifvelsmål, om förmyndaren har rätt att mot myndlingens
vilja förlägga hans vistelse till anstalten. I ett tidigare för riksdagen framlagdt förslag (1802) förutsattes
härför samtycke af förmynderskapsdomstolen, som själf kunde föranstalta om sådan vård, därest
förmyndaren ej begagnade sig däraf.

246

hållit någon vidsträcktare användning och af dem, som förklarats omyndiga
på grund af dryckenskap, hafva endast omkring tio procent inlagts
å anstalter för behandling af drinkare. Den ringa användningen tillskrifver
man bland annat det förhållande, att åklagarmyndigheten är utesluten från
rätt att göra ansökning. Det har nämligen visat sig, att de anhöriga såväl
som de kommunala myndigheterna endast i yttersta nödfall framställa
yrkande om omyndighetsförklaring.

Ur de processuella föreskrifterna rörande omyndighetsförklaring torde
också böra anmärkas, att domstolen kan, om yrkandet grundas på att
vederbörande är hemfallen åt dryckenskap, låta anstå med sitt beslut i
ärendet, för så vidt utsikt förefinnes, att drinkaren skall bättra sig (Civil
Processordnung § 681). Man har på vissa håll tillagt ett allmännare
iakttagande af detta stadgande stor betydelse. Då drinkaren ser, att omyndighetsförklaringen
på allvar hotar honom, väntar man sig, att han skall
föredraga att frivilligt ingå på en anstalt eller i en nykterhetsförening.
Denna frivillighet anses medföra nytta i kurativt hänseende, under det
den inträdda omyndighetsförklaringen af många betraktas som ett hinder för
botandet, då den Åkerkål'' förlamande på drinkarens själfverksamhet och
nedsätter honom i hans egna ögon.

Föreskrifter i Äfven föreskrifterna i tyska strafflagen (den 15 maj 1871) kunna

sb af fägen £grarpe(£a en behandling af vanedrinkare med andra medel än direkt

straff. Enligt 361 § straffas den med fängelse (en dag — sex veckor), som
kängifver sig åt spel, dryckenskap eller ett lättjefullt lif samt därigenom
råkar i sådan belägenhet, att genom myndigheternas ingripande främmande
hjälp måste tagas i anspråk för underhåll af drinkaren själf eller dem, för Indika
han är försörjningspliktig. En sålunda till fängelse dömd person kan
hållas till arbete, som motsvarar hans förmåga och förhållanden; sådant
kan fullgöras äfven utom fängelset, om han därunder kan hållas afskild
från fria arbetare. Vidare kan domstolen förordna, att den dömde öfverlämnas
till administrativ myndighet (Landespolizeibehörde), hvilket innebär
att denna myndighet, efter det straffet aftjänats, kan förordna om hans
intagande på en kommunal arbetsanstalt (Arbeitshaus) eller användande
vid arbeten för det allmänna under en tid ej öfverstigande två år. På
grund af sistnämnda bestämmelse torde en del äldre obotliga kroniska
alkoholister komma till arbetsanstalterna.

utkast till ny j ,iet år 1909 publicerade förberedande utkastet till tysk strafflag
strafflag. ;££er£nneg £ 43 g följande bestämmelse, som är af intresse för frågan om
vanedrinkares behandling. Befinnes en straffbar handling hafva sin grund

247

i ett råsigt tillstånd (Trunkenhet), kan domstolen, jämte det den ådömer
straff, förbjuda den dömde att besöka utskänkningsställen under en tid
af intill ett år. Är den brottslige hemfallen till dryckenskap (ist Trunksucht
festgestellt), kan domstolen, om det ådömda straffet är minst två
veckors fängelse (Gefängnis, Haft) förordna, att den dömde efter undergånget
straff intages i en anstalt för botande af drinkare, tills ban blifvit
återställd, dock högst två år, för den händelse nämligen en dylik åtgärd
anses erforderlig för att vänja den dömde vid ett lagligt och ordnadt lif.
Administrativ myndighet drager försorg om intagandet i anstalten och är
befogad att frigifva den dömde före den bestämda tiden, om han skulle
blifva återställd tidigare.

Med fängelse öfver två veckor skulle enligt utkastet kunna beläggas,
bland annat en hel del förseelser, som stå i nära samband med dryckenskap,
nämligen lösdrifveri, bettleri, vägran att utföra af fattigvårdsmyndigliet
förelagdt arbete, förvärfsmässig otukt, försummande af försörjningsplikt,
fylleri — med eller utan störande af allmänna ordningen och andras
utsättande för personlig fara — samt öfverträdande af förbud att besöka
värdshus.* Tå grund af stadgandet i 43 § skulle alltså vid dessa förseelser
tvångsinternering af vanedrinkaren kunna äga rum; i en del af fallen
skall detta antagligen dock komma att äga rum först vid iteration, enär
vissa af förseelserna äfven kunna försonas med böter.

I 65 § af samma utkast föreslås, att om någon frikännes från straff för
brott eller åtal mot honom nedlägges, emedan han vid tiden för handlingens
begående var sinnessjuk, svagsint eller från medvetandet, så att hans fria
viljebestämmande var helt uteslutet, eller om någon dömes till nedsatt
straff, emedan hans fria viljebestämmande af nämnda grunder varit i hög
grad förminskadt, så har domstolen, om allmänna säkerheten sådant fordrar,
att föranstalta om hans intagande i en allmän kur- eller förvaringsanstalt.
Var själfförvålladt rus orsak till medvetslösheten, så komma, beträffande de
frikända eller dem, mot kvilka åtalet nedlagts, därjämte reglerna i 43 ^
om insättande i en kuranstalt för drinkare till användning.** Äfven enligt
65 § är det administrativ myndighet, som sörjer för verkställigheten och
bestämmer om interneringstidens längd; öfver dess beslut kan klagan
föras hos domstol.

* Utkastet § B05 mom. 1—4, § 306 inom. 1 och 3, § 308 mom. 1 samt § 309 inom. 6.

** 4>. v. s. om den frikände brottslingen är vanedrinkare, kräfves ej nödvändigt, att allmänna
säkerheten fordrar hans kvarhallande, utan sådant kan motiveras äfven med förutsättningen i 43 §, att
anstaltsvård är erforderlig för att vänja personen vid ett lagligt och ordnadt lif, ehuru i så fall i där
ansedd anstalt.

248

De tyska
alkoholist anstalterna
och
deras verksamhet.

Anstalterna
vid Lin torf.

I ett af förarbetena till utkastet framhålles, att erforderliga bestämmelser
för alkoholisternas behandling borde kunna meddelas inom ramen af
civil- och strafflagarna. Den sålunda uttalade uppfattningen synes dock
ej sammanfalla med den som framträdt i litteraturen, där man i allmänhet
uttalat sig för eu särskild lag i detta ämne.

Enligt en af d:r I. Waldschmidt utarbetad förteckning öfver specialanstalter
för alkoholsjuka i Tyskland funnos år 1908 ej mindre än 50
sådana anstalter, spridda i olika delar af landet, däraf 31 för män med
1,186 platser, 11 för kvinnor med 166 platser samt 8 för både män och
kvinnor med 151 platser. Dessa anstalter hafva till största delen upprättats
af religiösa föreningar, både protestantiska och katolska, samt nykterhetsoch
välgörenhetsföreningar. En del ägas och ledas dock af enskilda personer.
En kommunalanstalt existerar sedan några år för Dresden, lydande
under denna stads hälsovårdsnämnd. *)

Bland de tyska anstalterna böra i främsta rummet omnämnas de af
Duisburger Diakonen-Anstalt upprättade tre anstalterna vid Lintorf (14 kilometer
från Dtisseldorf). Den ena af dessa anstalter anses vara den äldsta
anstalt för behandling af drinkare i hela världen; den upprättades år 1851
och har sedan dess varit i oafbruten verksamhet ; från början mottog
den dock äfven andra än drinkare. Numera användes denna anstalt,
Lintorf er asylen, till emottagande af obemedlade äfvensom en del äldre
obotliga alkoholister. År 1879 inrättades i Lintorf en andra anstalt,
Siloah, afsedd att emottaga personer, för hvilka högre afgifter erläggas
och därför större fordringar med afseende på rum, mat och annat uppställas.
Den tredje anstalten, Jiethesäa, är uppförd år 1901 och afsedd för patienter
ur medelklassen. Alla anstalterna äro fullständigt öppna. Asylen är
belägen intill Lintorfs församlings kyrka; de båda andra ligga 10 ä 15
minuters väg därifrån.

De lokala anordningarna vid asylen äro, som man kan vänta sig,
jämförelsevis enkla, men efter en för ej så länge sedan företagen utvidgning
och reparation, synas de dock fylla sitt ändamål. Där kunna nu
emottagas 40 patienter. Siloah och Bethesda äro prydliga byggnader med
goda lokala anordningar. Siloah har plats för 20 patienter, af hvilka
hvar och eu har sitt särskilda sofrum. Patienterna i Bethesda bo i regel 2

*) En utförlig redogörelse för de år 1903 existerande anstalterna finnes uti det af föreståndaren
för anstalterna vid Lintorf, pastor P. Kruse till IX internationella antialkoholkongressen i Bremen 1903,
utgifna arbetet »Die deutschen Heilanstalten fur Alkoholkranke im Jahre 1903».

249

till 3 i hvart ruin, dock finnas äfven enkelrum; Betkesda kan mottaga
30 patienter.

Samtliga anstalterna stå under en gemensam föreståndare, sedan år
1894 pastor P. Kruse, hvilken nedlagt stora förtjänster om alkoholistanstalternas
utveckling i Tyskland. Under honom finnes vid hvarje anstalt
en särskild husfader (diakon), och dennes hustru är husmoder för anstalten.

Anstaltens föreståndare bestämmer gemensamt med läkaren, hvilka
patienter som skola mottagas och när patienterna skola utskrifvas. Vistelsetiden
vid anstalten är i genomsnitt tämligen kort: under år 1907 uti
47 fall 3 månader och därunder, uti 40 fall mellan 3 och 6 månader, i
16 fall mellan 6 och 9 månader samt endast i 6 fall högre. Man klagar
emellertid öfver, att tiderna äro för korta.

För intagningen vid Lintorfer-anstalterna gälla ej några särskilda
former. Egentligen förutsätter man både en skriftlig ansökning och ett
läkarutlåtande, men man håller dock ej så strängt därpå; det gäller
nämligen ofta att begagna sig af tillfället, då alkoholisten samtycker till
anstaltsvistelsen, samt att få honom till anstalten, innan han ännu ångrat
sig; ett telefonsamtal mellan anstaltsföreståndaren och alkoholistens läkare
eller någon annan representant för honom är stundom det onda, som föregår
insändandet till anstalten. Hvad läkarutlåtandet angår, hade man
förut tryckta formulär därför, men man gjorde snart den erfarenheten,
att de undersökningar, hvarpå utlåtandena grundade sig, voro så flyktigt
gjorda, att utlåtandena ej hade någon större betydelse. Ej alla läkare
hade intresse för an stalts vården af alkoholister, och det hade t. o. m. händt,
att läkarna afrådt från ett ingående på anstalt. Med ett sådant förfarande,
som nu användes, riskerade man någon gång att få till anstalten en sinnessjuk
eller någon, som var behäftad med smittosam sjukdom, men då befriade
man sig naturligen genast från honom och sökte plats för honom på sjukhus.

Om man bortser därifrån, att å den nämnda asylen mottagas en del obotliga
fall, innebär särskiljandet af patienterna i tre skilda byggnader, att man
har hvarje betalningsklass för sig. Det säges vara en synnerlig fördel, att
detta kan äga rum i olika ej alltför nära hvarandra belägna byggnader.
Det hade nämligen befunnits omöjligt att föreskrifva samma arbete för alla,
och då så ej skedde, blefvo tredje klass patienterna, som fingo utföra
det tyngsta arbetet, missnöjda. Utanför arbetet trifdes de olika betalningsklasserna
ej heller alltid så väl tillsammans på grund af deras olika
vanor; de kräfde olika matsalar, olika mat, olika förströelser m. m.;
och man måste taga en viss hänsyn härtill, för att de skulle trifvas på

250

en anstalt och förmås att stanna där. Det ansågs för öfrigt obilligt att fordra,
att den, som i dagliga lifvet ägnade sig åt andra sysselsättningar än kroppsarbete,
skulle under lång tid ovillkorligen låta den vanliga sysselsättningen
ligga nere. Under första tiden var det emellertid med hänsyn till alkoholisternas
försvagade hälsa nyttigt, att de ägnade sig åt något lättare kroppsarbete.
Men sedan hälsotillståndet blifvit bättre, hade särskildt de vid
Siloah intagna obehindradt fått ägna sig åt sina vanliga sysselsättningar;
sålunda skötte en köpman eu stor del af sina affärer från anstalten, en
ingenjör fortsatte där konstruktioner och beräkningar för den affär, där
han varit anställd, eu arkitekt deltog i täflan om förslag till en byggnad,
en studerande beredde sig till sin examen o. s. v. De undgingo därigenom
den känsla af att eu dyrbar tid förspilldes, som eljest så lätt bemäktigade
sig alkoholisterna under anstaltsvistelsen, sedan de börjat känna sig kroppsligt
bättre. Fullkomlig overksamhet medgafs dock ej, utan måste patienterna,
om de icke ville sysselsätta sig själfva, utföra det arbete, som vid anstalten
uppdrogs åt dem.

A Siloah har man ej heller några särskilda anordningar för arbetet; i
trädgården och äfven inomhus finnes dock möjlighet till sådant. Däremot har
man anordningar för gymnastik och sport; kägelbanan utgör här som vid
många andra af de tyska anstalterna ett viktigt medel att stärka kroppskrafterna
och på samma gång roa patienterna. Tid Bethesda hade
man tillfälle till arbete dels i den stora trädgården, dels i en synnerligen
ändamålsenlig verkstadsbyggnad, uppförd år 1908 efter mönster från den
svenska kuranstalten Eolskäll. I denna byggnad finnas verkstäder för
snickeri, smide och borstfabrikation; bland arbeten, som utfördes och framhöllos
såsom särskildt lämpliga, må nämnas »Taturkolzarbeiten». Den dagliga
arbetstiden vid Bethesda är 5 timmar; man ansåg sig ej kunna
fordra mera. Arbetet vid asylen utgöres i hufvudsak af landtbruks- och
trädgårdsarbeten dels vid anstalten, dels vid den närbelägna prästgården.
Naturligen har man ej möjlighet att sysselsätta alla handtverkare af skilda
slag, som komma hit, i deras yrke, men man är ej alltid så angelägen att
kunna göra detta; den som för anstaltens räkning utför arbete i sitt eget
yrke, vill gärna kräfva godtgörelse för sitt arbete efter å arbetsmarknaden
gällande priser, och om detta ej gifves, blir han missnöjd; han glömmer
så lätt sin ställning till anstalten och att denna i själfva verket gifver
Iionom mer, än han med sitt arbete kan gälda. — Arbetet ledes af husfadern.

Man har äfven tänkt på patienternas nöjen. Biljard finnes både vid

251

Siloah och Bethesda. Bökning är tillåten. Tidningar och böcker finnas.
Man anordnar sällskapliga samkväm och ut nykter m. m. Under de första
sex veckorna af patientens vistelse får han ej utan sällskap lämna anstaltens
område. Egentliga resor få ej göras utan i sällskap med af husfadern
bestämd person.

Anstaltens läkare kommer dit tre gånger i veckan samt däremellan,
när sådant erfordras. — Badrum finnas vid alla anstalterna. — Så väl
vid Siloah som vid Bethesda finnes särskildt isoleringsrum för deliranter,
men de hafva sällan användts. — Alkohol ordineras aldrig; man har ej
märkt, att deliriumanfall föranledts af den tvungna afvänjningen.

Stor vikt lägges vid sedligt-religiös påverkan samt på upplysning i alkoholspörsmålet.
I regel besökas gudstjänsterna i Lintorfs närbelägna kyrka
hvarje söndag; anstaltens föreståndare är kyrkoherde i församlingen. Föreståndaren
tillbringar kvällarna omväxlande vid de olika anstalterna; han håller
föredrag och inleder diskussioner, ofta i nykterketsspörsmål. Patienterna
deltaga flitigt i diskussionerna, och dessa hafva visat sig fruktbärande
därigenom, att patienterna lära sig att bemöta de inkast, som i dagliga
lifvet ofta göras mot abstinensen från alkohol. Med de utskrifna söker
man så vidt möjligt hålla sig i förbindelse. Särskildt söker man nå detta
genom att en gång om året anordna en sammankomst (konvent) vid Lintorf.
Många förutvarande patienter komma då på besök, somliga med hustru
och barn, och man har både allvarliga förhandlingar och fester. En särskild
tidning »Lintorfer Korrespondenz-Blatt», tryckt som manuskript, utsändes
kvartalsvis till förutvarande och nuvarande patienter. Patienterna uppmanas
att ingå i någon absolutistisk nykterhetsförening; man söker också
påverka deras anhöriga att anordna så för patienten vid hans utträde, att
han ej råkar i frestelse att återgå till rusdryckerna.

Afgifterna vid anstalterna äro: vid Siloah 3—5 mark, vid Bethesda
2,25—2,50 mark och vid asylen 1,40 mark om dagen. Läkarundersökning,
bad, eldning, lyse och tvätt betalas extra. Yid asylen medgifves
dock nedsättning i afgiften åt särskildt behöfvande äfvensom åt fattigvårdsmyndigheter,
som vilja bekosta vården. För de flesta patienterna vid
Bethesda betalar Landesversicherungsanstalterna. Tidigare stodo många
platser vid anstalterna lediga långa tider, men numera äro anstalterna
i regel i det närmaste upptagna. Detta gäller äfven ifråga om öfriga
alkoholistanstalter i Tyskland, som varit i verksamhet någon längre tid.
Härvid har särskildt inverkat det intresse, som Landesversicherungsanstal -

252

terna börjat ägna anstaltsvården, äfvensom den förebyggande omvårdnad
om drinkare, som på de senare åren tagit fart (se nedan).

Vid Bethesda hafva under de senare åren patientafgifterna räckt
till att betala vårdkostnaden och för år 1910 hoppades man, att de skulle
räcka äfven till räntan å anläggningskostnaden (Bethesda har kostat
90,000 mark, alltså 3,000 mark per bädd). Äfven vid Siloah hade
patientafgifterna emellanåt betäckt vårdkostnaden, men de hade där aldrig
förslagit till räntorna. Asylen betraktade man närmast som en välgörenhetsinrättning
och väntade sig ej, att debet och kredit där skulle gå
ihop. — Närmaste önskemålet vid Lintorf var att få till stånd eu ny kuranstalt
för obemedlade patienter samt att därefter kunna använda den
gamla asylen enbart för obotliga.

Besultatet af verksamheten angifves för år 1907 vara 41,9 °/o botade
och 31,6 °/o förbättrade.

Andra tyska Förutom vid Lintorf har under den för kommitténs räkning företagna
anstå ten. rega peggp- aflag-tg v|(l åtskilliga andra tyska anstalter. Det skulle blifva
för långt att här närmare redogöra för dessa anstalter; några korta antydningar
må dock lämnas.

En fördelning af olika betalningsklasser i skilda byggnader har man
äfven annorstädes än i Lintorf. Så t. ex. finnas bland de s. k. Bodelschwingska
anstalterna vid Eckardtsheim (ej långt från Bielefeld) tre alkoholisthem,
Friedrichshiitte (med 40 platser för första och andra klass patienter),
Thekoa (med 40 platser för tredje klass patienter) och en afdelning för
rent obemedlade vid arbetarkolonien Wilhelmsdorf. Vid dessa anstalter
lägges hufvudsakligaste vikten vid religiös påverkan och ett intensivt arbete.
Man synes däremot ej fästa så stor betydelse vid en speciell upplysning
i nykterhetsfrågan som i Lintorf. En stor fördel, som man kar
här, är möjligheten att efteråt skaffa de utskrifna sysselsättning vid någon
af de många Bodelschwingska anläggningarna eller flytta dem öfver till
andra, till samma förvaltning hörande anstalter.

Många af de tyska anstalterna hafva flera betalningsklasser, vanligen
tre, utan att hafva särskilda byggnader för dem. Skillnaden är vanligen
så genomförd, att första klass patienterna hafva ensamt rum, under det andra
klass patienterna bo två i samma rum och patienterna i tredje klass bo flera
tillsammans. Patienterna i de två första klasserna hafva vanligen matsal
tillsammans och få bättre mat än de öfriga patienterna. Äfven i fråga om
arbetsskyldigketen existerar en viss skillnad, i det att tredje klass patienterna
få utföra handräcknings- och renkållningsgöromål. Exempel på anstalter af

253

detta slag äro Trinkerheilanstalt Salem vid Eickling (Holstein), Abstinenssanatoriet
Waldesruh vid Reinbek (Hamburg), St. Kamillushaus (Werden-Ruhr),
alla för män, samt Siloab (Hamburg-Eppendorf) för kvinnor.

Där anstalterna ej äro fördelade på flera byggnader, är antalet patienter
vanligen högst 40. I några katolska anstalter har man dock ett
större antal patienter i en och samma byggnad, såsom t. ex. i St. Kainmillushaus,
där plats finnes för 70 patienter.

Yårdafgifterna på anstalterna äro mycket växlande; under det somliga
fordra 2—300 mark i månaden, nöja sig andra med 30 mark. På somliga
ställen såsom vid Salem har man en fallande taxa, hvarigenom man vinner,
att de anhöriga ej så fort tröttna på att betala afgifterna. I början då de
äro grundligt utledsna på alkoholisten, betala de gärna en tämligen hög
afgift, men sedan de varit af med honom en tid, hafva de glömt af bekymren
och vilja helst slippa ifrån vidare utgifter; hafva de då redan betalt
det mesta, fortsätta de dock.

Hvad själfva verksamheten beträffar, torde man i stort sett följa
samma grundsatser som vid Lintorf. I ett arbete af d:r Wilhelm
Martius med titel »Deutsche Trinkerheilstätten, Geschichte und Aufgaben
des Yerbandes von Trinkerheilstätten des deutschen Sprachgebiets»,
utgifvet år 1908, heter det om de tyska anstalternas verksamhet: Numera
torde för alla anstalter vara gemensamt, att ledaren och personalen med
deras familjer afhålla sig från alla rusdrycker samt af de vårdade fordra
den strängaste afhållsamhet från alkohol både inom och utom anstalten,
så väl under som efter kuren, så att deras tidigare vana att förtära rusdrycker
aflöses af den nya och riktigare seden att icke smaka sådana.
Gemensamt är vidare anstalternas sträfvan att göra sina skyddslingar ej
blott till anhängare af utan äfven till medkämpar för total afhållsamhet.
Redan under vistelsen på anstalten uppfordrar man dem icke blott att
studera litteraturen öfver och mot alkoholism, utan äfven att efter utskrifningen
ingå i någon af organisationerna »Blaue Kreuz», »Katholische
Kreuzbiindniss» eller goodtemplarorden. Gemensamt är den stora betydelse
anstalterna ur hygienisk och pedagogisk synpunkt tillägga skyddslingarnas
sysselsättande med kroppsligt eller andligt arbete. Slutligen är det också
ett gemensamt drag att läkaren, äfven om han ej alltid är anstaltens föreståndare,
lämnas tillfälle att utöfva den del af verksamheten, som med
rätta tillkommer honom.

Anstalterna äro i regel öppna; såsom sluten omtalas allenast Waldfriedcn
vid Furstemvalde a. d. Spree, hvarest jämte eu öppen finnas tre

254

Trinker filrsorge.

slutna afdelriingar; de slutna afdelningarna där äro dock närmast att
betrakta såsom anstalter för sinnessjuka, enär patienterna å dessa äro sådana,
som man anser sig kunna tvångsvis behandla på grund af för fattningarna

om sinnessjuka.

Hvad resultatet beträffar, räkna somliga anstalter med ett stort antal
botade, stundom upptill 80 %; det regelmässiga torde vara omkring 33 %.

Ett kraftigt stöd bär de tyska alkoholistanstalternas verksamhet erhållit
under de senare åren därigenom att de olika LandesversicherungsanstaUerna i
alltjämt ökad grad utöfvat eu förebyggande sjukvårdsverksamhet och därvid
anlitat alkoholistanstalterna, då det gällt vård af drinkare. Särskildt
synas försäkringsanstalterna i Schleswig-Holstein och Rlienprovinsen vara
intresserade för denna art af förebyggande sjukvård. I en del af alkoholistanstalterna
i dessa provinser uppgår numera antalet patienter, som dit sändts

genom försäkringsanstalterna, till mer än en tredjedel af hela
antalet. Ett af hemmen vid Lintorf är, såsom nämndt, nästan helt och
hållet upptaget af sådana patienter.

På de allra sista åren har i åtskilliga tyska städer uppstått en förebyggande
vård af drinkare, Trmkerfarsör ge, af hvilken man synes vänta sig
stora resultat. Grundtanken i denna verksamhet är inrättandet af eu lokal
byrå, dit alla, som vilja hafva hjälp i angelägenheter rörande behandling af
drinkare, kunna vända sig, det må nu yara drinkaren själf eller hans anhöriga.
Hvad som lämnas, är ej blott råd och upplysningar, utan byrån kan,
tack vare förbindelser med myndigheter och föreningar, ingripa på åtskilliga
sätt. TrinJcerfursorgestellen eller Fursörgestellen fur Alkoholkranke finnas nu
i omkring 100 tyska städer. Än äro dessa byråer stadens och stå under
ledning af någon kommunal myndighet eller tjänsteman (Magistrat, Armendirektion
m. fl.), än hafva de anordnats af religiösa- eller nykterhetsföreningar,
än åter stå de under ledning af ett särskildt utskott, bestående af
delegerade för myndigheter och föreningar. Man synes dock på vissa håll
hafva betänkligheter mot att göra dessa byråer till kommunala institutioner,
då man därigenom lätt riskerar, att de få karaktären af att höra antingen
under fattigvården eller polismyndigheten, hvaraf följden befaras blifva, att
både drinkarne och deras anhöriga draga sig för att anlita dem. Flerestädes
står i spetsen för byråerna styrelsen för eu distriktsafdelning af Deutscher
Yerein gegen den Missbrauch geistiger Getränke, i hvilken organisation
för öfrigt äfven abstinensföreningarna ofta äro medlemmar.

I Dlisseldorf, hvarest eu del af de upplysningar erhållits, som ligga
till grund för redogörelsen för Trinkerftirsorge, är det en sådan distrikts -

255

förening, som i samband med Landesversicherungsanstalt för Khenprovinsen,
anordnat rådfrågningsbyrån, hvilken har sin lokal i försäkringsanstaltens
hus. En af tjänstemännen i anstalten är ordförande i distriktsafdelningen
af nämnda förening samt den ledande själen i arbetet. Byrån
trädde i verksamhet den 1 april 1908. Ben är öppen för rådfrågning
två gånger i veckan och mottagningarna skötas af två byråföreståndare
(en protestantisk och en katolsk). Dessa göra anteckningar om fallet, hvarefter
saken förelägges styrelsens ordförande, som i samråd med byråföreståndarne
bestämmer hvad som bör göras. De åtgärder, som vanligen förekomma
eller föreslås, äro: förmaningar å byrån eller vid besök i hemmet,
förmedling af anslutning till en abstinensförening, arbetsförmedling, vård å
en alkoholistanstalt, upptagande i invalidhem, arbetarkoloni eller anstalt
för sinnessjuka samt ansökan om omyndighetsförklaring. Den mest anlitade
åtgärden är förmaning, därnäst sändande till alkoholistanstalt och
sedan anslutning till abstinensförening. Under år 1909 sändes ej mindre än
56 personer till alkoholistanstalt. Kostnaden för vården i alkoholistanstalt
ersattes i de flesta fallen, 45, af försäkringsanstalten, i 5 fall af fattigvården,
i 3 fall af drinkaren eller hans anhöriga och i 3 fall af annan
(arbetsgivare m. fl.) Af de under år 1909 ingångna anmälningarna, tillsammans
149, hade 44 gjorts af drinkaren själf, 89 af anhöriga, 8 af domstol.

Ett bevis på den vikt, man lägger på denna verksamhet, är, att under
år 1909 en konferens hölls i Berlin för dryftande af frågan om Trinkerfiirsorge
och organiserande af verksamheten samt att i denna konferens deltogo
ombud för 276 myndigheter och föreningar. Vid konferensen fattades en
resolution, i hvilken uttalades angelägenheten af att utveckla denna förebyggande
alkoholistvård och uppdrogos linjer för rådfrågningsbyråns verksamhet;
i hufvudsak synas de i resolutionen uttalade synpunkterna öfverensstämma
med dem, som ligga till grund för den ofvan beskrifna verksamheten
i Dusseldorf. — I november 1910 hölls eu ny sådan konferens,
därvid man särskild! betonade vikten af att taga hand om alkoholisterna
vid deras utskrifning från sjukhus, fängelser och arbetarkolonier o. s. v.
En resolution fattades, gående ut på ett samarbete mellan Trinkerfiirsorgestellen
samt de olika anstaltsföreståndarne och föreningarna för frigifnas
vård. T idare framhölls betydelsen af samarbete med arbetsförmedlingsanstalterna.

256

4. Österrike.

Förslag åt år Kedan år 1895 framlade österrikiska regeringen ett förslag till lag om

1 95 upprättande af offentliga anstalter för behandling af drinkare (Gesetz iiber

die Errichtung offentligen TrinkerasyleJ. Förslaget liann ej behandlas af den
då samlade riksdagen och liar sedermera ej ånyo framlagts af regeringen.

Frågan har något skjutits i bakgrunden af sträfvandena att i första rum met

erhålla eu lag för motverkande af dryckenskapen genom att ordna
försäljningen af rusdrycker. Uti motiveringen till de i sistnämnda hänseende
under åren 1908 och 1909 framlagda lagförslagen har emellertid
framhållits, att frågan om åstadkommande på lagstiftningens väg af förutsättningar
för uppkomsten af drinkaranstalter och ordnande af deras
verksamhet vore af största vikt samt att man kölle på med de nödiga förstudierna
i ämnet och utarbetande af detaljerade förslag.

Förslaget af år 1895 är indeladt i fyra afdelningar under följande
rubriker: I. De otfentliga drinkaranstalterna, deras uppgift och organisation;
II. Internering i offentlig drink ar anstalt genom domstols beslut;

III. Frivilligt ingående i en offentlig anstalt; IT. Straff- och slutbestämmelser.

Anordning af Ändamålet med de offentliga anstalter, om hvilka lagförslaget handlar,
anstalterna. > öffentliche Flankerande (Trinker-Entwöknungsanstalten)», angifves vara att
kvarhålla, öfva uppsikt öfver och vårda till dryckenskap hemfallna personer
(Trunksiicktige). Anstalterna kunna upprättas såväl af statsförvaltningen
som af något utaf riksländerna eller af enskilda kretsar eller kommuner;
flera riksländer kunna förena sig om en gemensam anstalt. Däremot
talar förslaget ej om anstalter, upprättade af föreningar eller enskilda.
De anstalter, som ej upprättats af staten, behöfva statens erkännande för
att gälla för offentliga anstalter. Drinkaranstalter kunna äfven inrättas
såsom afdelningar af tvångsarbetsanstalterna, men dessa afdelningar skola

257

da vara anordnade enligt föreskrifterna för drinkaranstalterna, ock de intagna
drinkarne skola hållas afskilda från tvångsarbetsfångarna. En person,
som förklarats skola hållas i tvångsarbetsanstalt, anses ej hafva
aftjänat tvångsarbetet genom vistandet i anstaltens drinkar afdelning.

J)e kategorier af drinkare, för hvilka de offentliga drinkaranstalterna
åro afsedda, äro: 1) personer, som efter att hafva under det senaste året
tre gånger straffats för fylleri, ånyo gjort sig skyldiga till dylik förseelse;
2) de, som i följd af vanemässigt eller periodiskt omättligt bruk af alkoholhaltiga
drycker råkat i sinnessjukdom och af sådan anledning upptagits
i sjukhus eller anstalt för sinnessjuka samt därefter väl återvunnit förståndet,
men icke äga tillräcklig själfbehärskning och kraft att motstå
dryckenskapsbegäret; 3) personer, som i följd af vanemässigt eller periodiskt
omättligt bruk af alkoholhaltiga drycker, utan att vara sinnessjuka
i egentlig mening, utgöra en fara för sig själfva eller sina anhöriga i
sedligt eller ekonomiskt afseende eller för sin egen eller andras kroppslig^
säkerhet. — Sinnessjuka i egentlig mening få «ej intagas i eu offentlig
drinkaranstalt; blir någon, som intagits i eu sådan, sinnessjuk, skall han
ofördröjligen öfverlämnas till sjukhus eller sinnessjukanstalt.

I)e, som intagits å en offentlig drinkaranstalt, kunna mot sin vilja
kvarhållas där samt, om de afvika, återhämtas genom domar- och förvaltningsmyndigheterna.
Längsta tiden för hvarje vistelse är 2 år. — Anstalterna
skola inrättas så, att de intagna där afvänjas från begagnandet
af alkoholhaltiga drycker samt genom lämplig behandling och lefnadssätt
erhålla större kroppslig och sedlig motståndskraft mot nya anfall af dryckenskapsbegäret.
Grunddragen för anstalternas anläggning såväl som reglementen
och ordningsregler skola fastställas af inrikesministern. I reglementet
skall föreskrifvas, att för anstalten skall finnas ständig och tillräcklig
läkarvård genom psykiatriskt utbildade läkare. Vidare skall reglementet
innehålla närmare bestämmelser i följande hänseenden: om de inskränkningar,
som få göras i den intagnes frihet ur synpunkten af afvägning
från alkohol och förbättring; om bevakning af den intagne, handhafvande
af disciplinär myndighet samt de mot svårhandterliga och motspänstiga
tillåtna skydds- och tvångsmedel; om den intagnes plikt att utföra sådant
arbete, som tjänar syftemålet med hans kvarhållande i anstalten; samt om
skilda underhållsklasser. Förvaltningen i det riksland, hvarest eu anstalt
är belägen, utnämner föreståndare, men valet skall bekräftas af statsförvaltningen,
som äfven har högsta uppsikten öfver anstalterna.

Hvilka få
intagas?

Grunddragen
i verksamheten.

258

Domstol för- Förordnande om drinkares intagande å anstalt meddelas af den di °tvdngsinZ-

striktsrätt (enmansdomstol för mål af mindre betydelse), vid hvilken persogande.
uen par sitt vanliga forum i civilmål. Behöriga att hos domstol göra framPiocedmen.
8^pning om internering äro drinkarens närmaste anhöriga (föräldrar, barn,
make), hans förmyndare eller kurator, föreståndare för sjukhus eller sinnessjukanstalt,
i hvilken drinkaren vid tillfället befinner sig, allmän
åklagare samt i vissa fall föreståndaren för den församling, där drinkaren
bär sitt hemvist eller uppehåller sig. Finues i det riksland, dit domstolen hör,
ingen drinkaranstalt och har ej heller på annat sätt sörjts för vård å
anstalt af icke sinnessjuka drinkare, kan ett yrkande om internering
utan vidare afslås. T vissa fall inskrider domstolen ex officio, nämligen
då drinkaren dömts för upprepade fylleriförseelser; brottmålsdomstolen
bär att underrätta distriktsrätten om, att sådant fall föreligger.

För domstolsförfarandet gälla i hufvudsak samma regler som för
ansökningsärenden i allmänhet. Dock uppställas några speciella fordringar,
såsom att den sökte skall höras före besluts meddelande, att förhandlingen
skall vara muntlig, att vederbörande kunna åläggas personlig
inställelse, att utlåtande skall inhämtas från sakkunniga (om möjligt psykiatrici)
samt att utslaget skall vara motiveradt. — Distriktsrättens beslut skall
underställas krets- eller landsrätten, för hvilket ändamål handlingarna skola
insändas dit. Domstolen, som dömt, har att utan dröjsmål underrätta
administrativ myndighet om förordnandet. Denna senare myndighet tillkommer
det att låta verkställa domen i enlighet med regler, som senare
skulle meddelas.

Kostnaden Kostnaderna för vården af de i eu offentlig drinkaranstalt upptagna

för värden. personer bestridas af det riksland, där anstalten är belägen. Detta land kar
rätt till ersättning för vårdkostnaderna (kost, bostad, värme, ljus, renhållning,
beklädnad, tvätt och sjukhjälp) af den vårdade eller den, som är försörjningspliktig
för honom, med det belopp, som kan bestämmas af landets administrativa
myndighet. De olika riksländerna bestämma hvar för sig, huruvida och i hvad
mån de kostnader, som ej sålunda ersättas, skola uttagas åt det distrikt eller det
samhälle, till hvilket den vårdade hör. — Intagandet får ej göras beroende
af förskottsbetalning eller föregående ansvarsförbindelse för vårdkostnaden.
Om flera vårdklasser finnas och annan än den lägsta anlitas, faller den
ökade kostnaden uteslutande på den vårdade och den, som är försörjningsskyldig
för honom.

Utskrifning. Utskrifning från anstalten skall äga rum, 1) då beslut om intagande
ändrats eller upphäfts, 2) då personen ej mer behöfver anstaltsvård och

uppsikt, utan blifvit så förbättrad (genugend gestärkt), att ban kan motstå
dryckenskapsbegärets inflytande och utan fara för sig eller andra lämnas
åt sig själf; 3) när två år förflutit från intagandet, 4) om hans kvarhållande
med hänsyn till hans tillstånd och graden af hans dryckenskapsbegär
ej synes lofva något resultat samt 5) om lian, utan att sinnessjukdom inträdt,
faller i en sjukdom, för hvilken han ej kan vårdas å anstalten. -— Om
utskrifningen beslutar landets administrativa myndighet på yrkande af
anstaltens styrelse eller medicinsk myndighet, som har uppsikt öfver
anstalten.

Om den intagne mot sin vilja kvarhålles i de under 1), 2) och 3)
omnämnda fall, kan lian hos domstol (distriktsrätten i den ort, där
anstalten är belägen) framställa yrkande om frigifning; ansökan härom kan
ock göras af hans närmaste anhöriga, af hans förmyndare eller kurator.

Därjämte är åklagarmyndigheten förpliktad att göra sådant yrkande, om
den erhåller kännedom om något oberättigadt kvarhåIlande. På grund af
patientens förbättrade hälsotillstånd kan domstol dock ej besluta om frigifning,
förrän personen vistats ett år i anstalten. Proceduren är äfven
bill'' i hufvudsak densamma som vid ansökningsärenden i allmänhet.

Har ett år förflutit från intagandet, kan frigifning på prof äga Frigifning
ruin, om sannolikt är, att den vårdade äfven utan anstaltens vård skall på profmotstå
dryckenskapsbegäret och någon fara för honom själf eller andra i
de hänseenden, som föranleda till internering, ej är att befara. Beslut
härom fattas af anstaltens styrelse efter samråd med läkaren. Sådan frigifning
på prof kan ock medgifvas af administrativ myndighet efter framställning
af den medicinska myndighet, som har uppsikt öfver anstalten.
Prigifningen på prof kan ske för eu viss bestämd tid eller för den ännu
återstående delen af den för ett kvarhållande bestämda maximitiden. Under
tiden står den frigifne under uppsikt af såväl distriktets administrativa
myndighet som kommunalmyndigheten i den ort, där han uppehåller sig.

Så snart dessa myndigheter erhålla kännedom om, att han ånyo hemfallit
till dryckenskap eller är farlig för sig själf eller andra i de hänseenden,
som utgöra anledning till internering, skall underrättelse härom ofördröjligen
lämnas till administrativ myndighet, som bär att föranstalta om
personens återförande till drinkaranstalten.

Förslaget har också sörjt för ordnandet af vissa af interneringen Civila rättsberörda
civila rättsförhållanden. Den internerades föräldramyndighet trä- f''öliderder
ur verksamhet och detta äfven för den tid, då han är frigifven på
prof; utskrifves han på grund af obotlighet, förblifver han allt fortfarande
i mistning af denna myndighet. Är den internerade i besittning af någon

förmögenhet, och föreligger fara för, att denna ej blir vårdad under interneringen,
skall en kurator förordnas.

Frivilligt in- Enligt tredje kapitlet i förslaget kunna i de offentliga drinkaranstalgdende.
terna äfven mottagas personer, som ej blifvit ditdömda af myndighet, utan
själfva gjort ansökan om inträde. Förutsättningen därför är, att personen är
hemfallen åt ett vanemässigt eller periodiskt omättligt bruk af starka
drycker, men att anledning förefinnes att antaga, att vistelsen i anstalten
och vården där skall göra honom mera motståndskraftig mot rusdrycksbegäret;
ansökningens beviljande är också beroende på utrymmet på anstalten.

Frågan om intagning afgöres i detta fall af anstaltens styrelse.
Ansökningen får medgifvas endast om den, som skall intagas, personligen
inför domstol afgifvit förklaring, att han beslutit sig för att ingå i en
drinkaranstalt för att vänja sig af med dryckenskapen; förklaringen skall
hafva afgifvits inom den sista månaden före ansökningens ingifvande. Atslås
ansökningen, kan besvär däröfver anföras hos administrativ myndighet.
De särskilda riksländerna bestämma vårdafgiftens storlek.

Har ett intagande ägt rum i föreskrifven ordning, gälla för en frivilligt
ingången person samma regler som för dem, om hvilkas intagande
domstol förordnat, särskildt i fråga om skyldighet att kvarstanna samt i
fråga om utskrifning. Förordnande af förmyndare för hans barn och
kurator för vårdande af hans förmögenhet bero dock på hans fria vilja.
Straffbestäm- Slutligen föreslås i fjärde kapitlet straff för den, som hjälper eu å
melser. anstalt intagen drinkare att rymma eller skaffar honom alkoholhaltiga
drycker under vistelsen i anstalten.

Motioner i Såväl år 1901 som år 1907 har frågan om behandling af drinkare och
r''kSoch9i907°1 sprättande af offentliga drinkaranstalter förts på tal inom riksdagen af
doktor Schöpfer med instämmande af ett stort antal ledamöter i Abgeordnetenhaus
— båda gångerna i samband med förslag till lag om motarbetande
af dryckenskap. Schöpfer framlade redan år 1901 ett utarbetadt lagförslag i
ämnet, enligt livad han uppgifver, en i fackkretsar gjord bearbetning af det ofvannämnda
regeringsförslaget. Förslaget skiljer sig i flera hänseenden från regeringsförslaget
och ser saken mera från läkar synpunkt. Då regeringsförslaget
talar om anstalter »för att kvarkålla, öfva uppsikt öfver och vårda», angifves
här botandet (Heilung) vara syftet med anstalternas verksamhet och anstalterna
kallas ej asyler utan kuranstalter (Trinkerheilanstalten). Schöpfer föreslår, att
äfven anstalter, upprättade af enskilda personer, kunna vinna erkännande
såsom offentliga anstalter; däremot upptager han ej bestämmelsen om upprät -

261

tandet af drinkarafdelningar vid tvångsarbetsanstalterna. I öfverensstämmelse
med Schöpfers allmänna ståndpunkt innehåller hans förslag ej några
uppräkningar af vissa grupper af drinkare, som höra under lagen, utan
anges i allmänhet såsom föremål för internering sådana personer, som
genom njutandet af alkoholhaltiga drycker förlorat förmågan af själfbehärskning
och motstånd mot dryckenskapsbegäret samt i följd däraf antingen
redan svårt insjuknat eller äro utsatta för öfverhängande fara att göra det.
Stadgandet om civil domstols rätt att utan yrkande ingripa, när straffdomstolen
öfversändt eu underrättelse, att den dömt eu person till ansvar
för fylleri mer än tre gånger, har ej heller upptagits i förslaget. Bestämmelserna
om rätt att framställa yrkanden om internering äro utvidgade
och i förfarandet hafva några mindre ändringar föreslagits. Xär
det gäller att beskrifva anledningar till frigifvande, talas det liksom i
regeringsförslaget om den, som ej vidare är i behof af anstalts vård och
uppsikt, men fortsättningen, »så förbättrad att han kan motstå dryckenskapsbegärets
inflytande och utan fara för sig själf eller andra lämnas
åt sig själf», är struken. Ej heller vid den villkorliga frigifningen
tages hänsyn till farligheten. 1907 års förslag upptager föreskrift om
ett förberedande beslut om internering, som genast kan träda i verkställighet;
sådant skulle kunna meddelas af distriktsrätten efter yrkande
af polismyndigheten i sådana fall, då det göres troligt, att utan ett sådant
beslut den åt dryckenskap hemfallne skulle skada sin egen eller andras
säkerhet eller egendom. Om sådant beslut meddelas, har domstolen att
genast inleda det vanliga förfarandet.

Uti ett utkast till strafflag för Österrike (september 1909) föreslås, att
eu sinnessjuk eller till dryckenskap hemfallen person, som begått ett brott,
belagdt med strängare straff än sex månaders frihetsstraff samt på grund
af otillräknelighet ej lagföres eller dömes, skall, om han på grund af
sin sinnessjukdom och med hänsyn till sin lefnadsvandel och beskaffenheten
af brottet är att anse såsom synnerligen farlig för sedlighet, personlig
säkerhet eller egendom, aflämnas till en statens anstalt för sinnessjuka
förbrytare samt kvarhållas där, så länge allmänfarligheten föreligger. ''Frigifning
i sådant fall skulle äfven kunna ske villkorligt.

Utkast till
strafflag
1909.

262

5. Schweiz.

S:t Gallen.

Lag den 21
maj 1891.

Fyra af de schweiziska kantonerna, nämligen S:t Gallen, Basel-stadt,
Vand och Thurgau, hafva lagar om tvångsinternering af vanedrinkare.

Den tidigaste af dessa lagar är den för S:t Galleri, »Gesetz betreffend
die Yersorgnng von Gewohnheitstrinkern», hvilken är utfärdad den
21 maj 1891 samt den äldsta egentliga tvångsinterneringslag i Europa
(den engelska »Habitual Drunkards Act» af 1879 medgaf endast kvarhållande
af dem, som ingått frivilligt under vissa former). Föremål för
behandling enligt denna lag äro personer, som vanemässigt hängifva sig åt
förtärande af rusdrycker (sick gewohnheitsmässig dem Trunke ergeben);
sådana kunna intagas i eu för botande af drinkare afsedd anstalt (Trinkerheilanstalt).
Intagandet kan ske så väl efter frivillig anmälan som på grund af
beslut af kommunalrådet (Gemeinderat) i den kommun, där drinkaren har
sitt hemvist. Behöriga att framställa yrkande om internering äro myndigheter
utan någon begränsning samt drinkarens förmyndare och anhöriga.
Kommunalrådet kan äfven på eget initiativ taga upp frågan. Beslut om
internering kan ej fattas, med mindre utlåtande föreligger från tjänsteläkare
därom, att personen ifråga är hemfallen åt dryckenskap (den Anstånd
der Trunksucht (Alkoholismus) konstatirt) och att eu internering
är nödvändig för hans botande. Därest drinkaren ej själf kan betala
kostnaden för anstaltsvården och denna därför skall utgå af fattigvårdsmedel,
kräfves medgifvande af vederbörande fattigvårdsmyndighet, för att
kommunalrådet skall kunna förordna om tvångsinternering. Kommunalrådets
beslut delgifves genom kretsmyndigheten drinkaren för yttrande; i hvarje
fall skall beslutet underställas regeringsrådets (Begierungsrat) pröfning, och
först sedan dess godkännande erhållits, kan beslutet bringas till verkställighet.
Begeringsrådet kan förordna om tvångsinternering, äfven för det fall
att kommunalrådet afslagit framställning därom, dock fordras härför, att

2(33

behofvet af internering skall vara särskild! trängande; i sistnämnda fall får
ej heller fattigvårdsmyndighetens bestridande lägga hinder i vägen.

I motiven till lagen framhålles bland annat följande; vanedrinkaren
är närmast att jämföra med en sinnessjuk, och man har därföre anslntit
sig till de bestämmelser, som gälla för dessa; man bär valt kommunalrådet
såsom beslutande myndighet, emedan de kommunala myndigheterna ■
hafva största intresset af personens vårdande och i regel äro mera förtrogna
med hans uppförande samt personliga och ekonomiska förhållanden
än öfriga myndigheter; regeringsrådet i dess egenskap af högsta fattigvårds-,
förmynderskaps- och polismyndighet har satts till öfverinstans i
stället för domstol, då vården om individer, som äro eu fara för samhället,
öfvervägande är att betrakta som en administrativ angelägenhet.

Lagen gäller, såsom nämndt, ej blott drinkare, som intagas i anstalter
på grund af myndighets beslut, utan äfven dem som ingå frivilligt.
Bestämmelse härom fanns ej i det af regeringsrådet framlagda förslag till
lagen och det är ej fullt klart i hvad mån lagens olika stadganden skola
gälla äfven för de frivilligt ingående.

Kostnaderna för vården i eu kuranstalt för vanedrinkare betalas i
första rummet af den vårdades egen förmögenhet; har han ingen sådan
och kan ej heller familjen betala för honom, förfares i enlighet med
föreskrifterna i fattigvårdslagen. Där sådant är af nöden, betalar staten
kostnaderna för vården och lämnar, i undantagsfall, äfven bidrag till underhåll
af den vårdades familj under den tid, han vistas å anstalt.

Tiden för interneringen är i regel 9 till 18 månader. Vid återfall
kan en förlängning (eine zweckentspreckende Yerlängerung) äga rum. —

Eu månad före utgången af den för vården fastställda tiden har anstalten att
afgifva en rapport till den myndighet, som sändt personen till anstalten,
och kan vistelsen då, om fullständigt tillfrisknande ej inträdt, förlängas.

Slutligen innehåller lagen bestämmelse därom, att en förmyndare kan
förordnas för den vårdade för den tid, han vistas å anstalten. Eu sådan
kan också förordnas före interneringen, därest tjänsteläkare intygar, att
personen är i hög grad viljesvag i anledning af omättligt bruk af alkohol.

Enligt regeringsrådets berättelser för åren 1902—1909 hafva under Lagens tilldessa
år tillhopa 52 beslut om tvångsinternering underställts dess pröfning.

Endast i ett fall upphäfdes beslutet och då af den anledning, att bättring
blott kunde väntas i en sluten anstalt; från ett senare år angifves, att i
ett fall en förflyttning ägt rum till en sluten anstalt (S:t Pirminsberg),
enär det vid närmare pröfning visat sig, att patienten var abnorm.

264

Basel-stadt.

Lag den 21
februari
'' 1901.

Tiden för behandlingen synes i regel vara ett år. I några fall medgaf
regeringsrådet efteråt förkortning af den i beslutet bestämda tiden på
förord af anstaltsledningen. I ett annat fall medgafs anstånd med verkställigheten,
då personen i fråga gjorde allvarliga försök att själf motarbeta
sin alkoholism; men det anmärkes därvid, att sådant anstånd ytterst sällan
leder till resultat, då alkoholisterna i regel ej mer äga viljekraft att bättra
sig utan hjälp utifrån.

Patienterna hafva sändts till flera olika anstalter: männen till Ellikon
(Ziirich) och Nuchtern (Bern) och kvinnorna till Weiszhölzli (Bern) samt
såväl män som kvinnor till Pension Vonderfltih, Sarnen (Obwalden); dessutom
nämnas Asyl Wil och S:t Pirminsberg, hvilka båda senare dock äro
anstalter för sinnessjuka.

I ett stort antal af fallen beviljade regeringsrådet statsbidrag till vårdafgiften
växlande mellan 30 och 70 °/o af kostnaden. Sådant bidrag beviljades
dessutom till ett antal frivilligt ingående. Dessa bidrag tagas ur den
kantonen tillfallande andel af vinsten på alkoholhandt er ingen. *

Flera af årsberättelserna innehålla yttranden rörande lagens verkningar.
Man synes vara belåten därmed och finner de anslagna medlen vara väl
använda penningar. Dock uttalas såsom ett önskemål, att drinkarne skulle
komma under behandling tidigare, innan alkoholens förödande verkningar
fortskridit alltför långt. Man klagar också (i berättelsen för år 1902)
öfver att man ej har några lämpliga utvägar för behandling af dem, som
ej vilja inställa sig vid anstalterna eller som lämna dessa; de tillgängliga
alkoholistanstalterna äro nämligen alla öppna.

Kantonen Basel-stadt har en lag i ämnet med samma rubrik som den
för S:t Gallen och dagtecknad den 21 februari 1901. Den innehåller
endast bestämmelser för dem, som tvångsvis intagas i kuranstalt för drinkare
och talar ej om de frivilligt ingående. Yidare omfattar den ej alla
vanedrinkare utan inskränker sig till vissa grupper, nämligen: a) de som
äro ur stånd att ombesörja sina angelägenheter, b) de som utsätta sig
själfva eller sin familj för fara att råka i nöd, c) de som äro farliga för
andras säkerhet samt d) de som väcka allmän förargelse, allt under förutsättning
att de angifna omständigheterna hafva sin grund i begäret efter
rusdrycker (Trunksucht). Regeringsrådet beslutar om internering efter fram -

* I Schweiz har staten alkoholmonopol och hvarje kanton får sin andel af nettovinsten.
Af denna andel äro kantonerna skyldiga att använda minst tio procent till bekämpande af alkoholismen.

265

ställning af polismyndigheten (Polizeidepartement). Denna senare myndighet
anhängiggör saken antingen efter yrkande från därtill behöriga personer eller
myndigheter eller på eget initiativ. Behöriga att framställa sådant yrkande
äro drinkarens anhöriga, hans förmyndare, förmynderskapsmyndighet, domstol
samt borgar- och kommunalråd. Utredningen ombesörjes af polismyndigheten,
som förhör personen i fråga, hans närmaste anhöriga och
förmyndare, inf ordi ar utlåtande från tjänsteläkare samt förhandlar i vissa
fall med hemortskommunen om bidrag till kostnaderna för personens vårdande.
Polismyndigheten insänder därefter handlingarna till regeringsrådet,
som beslutar i saken på grund af dessa handlingar. Itegeringsrådet-
kan ej döma till internering, med mindre läkarutlåtandet konstaterar,
att personen är hemfallen åt dryckenskap och i behof af vård i en
k ur anstalt för drinkare. Har personen hemortsrätt i någon kommun i
kantonen, delgifves beslutet borgarrådet i denna kommun.

^ ården omfattar i regel eu tid af ett år. Före utgången af denna
tid skall polismyndigheten afgifva en berättelse om den vårdades uppförande
och resultatet af vården till regeringsrådet, som därefter bestämmer,
om han skall släppas eller stanna ytterligare ett hälft år; sammanlagda
tiden får första gången ej öfverskrida två år. För det fall att
personen förut vårdats å anstalt, kan vistelsen å anstalten från början
bestämmas till längre tid än ett år och förlängas ända till tre år. Polismyndigheten
ombesörjer verkställigheten. Regeringsrådet kan trätfa aftal
med förvaltningen för en kuranstalt om emottagande af drinkare där.

Motsätter drinkaren sig intagandet på eu kuranstalt eller afviker han
tran en sådan före den bestämda tiden eller afvisas han från anstalten på
grund af förseelse mot anstaltens ordningsregler, kan han på yrkande af
polismyndigheten sändas till en arbets- och förbättringsanstalt för enahanda
tid.

Kostnaden för vården skall bestridas af den vårdades egna tillgångar;
saknar han sådana, bidrager regeringsrådet till kostnaderna. Detta bidrag’
som i första rummet tages af alkoholtiondelen, skall i regel uppgå till hälften
af kostnaderna, men får undantagsvis uppgå till högre belopp. För
den del af kostnaden, som ej betäckes af alkoholtiondelen, häftar den kommun,
personen tillhör, med rätt för kommunen att söka sitt åter af den
vårdade eller hans familj i hufvudsak enligt föreskrifterna i fattigvårdslagen.
— Förmyndare kan förordnas för drinkaren för den tid interneringen
varar.

Sam tidigt med nu nämnda lag utfärdades äfven eu lag om intagande

i tvångs- och förbättringsanstalter »Gesetz betreffend Yersorgung in Zwangsund
Besserungsanstalten». Bland dera, som enligt sistnämnda lag kunna insättas
i arbets- eller förbättringsanstalter (eventuellt också i straffanstalt)
upptagas äfven sådana, som på grund af dryckenskap åstadkomma allmän
förargelse eller utgöra en fara för den allmänna sedligbeten. Bestämmelserna
för proceduren äro i allmänhet desamma som i lagen om vanedrinkare,
tiden för anstaltsbehandlingen är dock kortare, i regel ett
hälft år.

Lagens till Sedan lagen om tvångsbehandling af drinkare trädde i kraft, hafva
tampning. 1 <)()9 årg glut tillsammans 43 personer (33 män och 10 kvinnor)

tvångsinternerats, däraf 5 voro kvar i anstalt. Männen hafva skickats
till Y tick tern eller Ellikon och kvinnorna till Weiszhölzli. Utaf de utskrifna
38 personerna beräknas 8 hafva behandlats med godt resultat. Ingen af
de tio kvinnorna befinner sig bland dessa botade.

Trots dessa jämförelsevis dåliga resultat synes man vara belåten med
lagen. Man anser nämligen denna hafva sin bästa verkan däri, att många
drinkare på grund af lagens befintlighet frivilligt ingått på en anstalt.

Vaud. ~ Lagen för Valid, »Loi sur 1’internement des alcooliques», af den 27
Lnovember^ november 1906, medgifver internering i en anstalt för behandling af drinI90ii.
kåre i följande fall:

a) när någon, som dömts till tukthus, fängelse eller internering i eu
arbetarkoloni (tvångsarbete) på kortare tid än ett år och undergått detta
straff, eller när förbrytare, som blifvit villkorligt dömd, befunnits vara
vanedrinkare;

b) då en för brott anklagad person, som frikänts på grund af otillräknelighet,
befinnes vara vanedrinkare;

c) då någon oaktadt meddelad varning två gånger under loppet af de
sista tolf månaderna brutit mot honom gifvet förbud att besöka lokaler,
där alkoholhaltiga drycker försäljas;

d) när en vanedrinkare på grund af sin dryckenskap äfventyra!’ sin
egen och sina anhörigas ställning.

Om interneringen beslutar regeringsrådet (le Conseil d’Ltat) efter förutgången
läkarundersökning och utlåtande af hälsovårdsrådet (Conseil de
Santé et des Hospices). I de under a) angifna fallen upptages ärendet efter
anmälan af vederbörande domstol samt i fallen c) och d) på angifvelse af
prefekten. Begeringsrådet liar i samtliga fallen att anordna eu undersökning,
vid hvilken drinkaren höres; och därvid kan äfven förordnas om ny läkar -

267

undersökning samt vittnesförhör. Särskilt föreskrifves, att beslut om internering
skall vara åtföljdt af motiv.

Hvarje myndighet och enskild person kan gifva vederbörande myndigheter
underrättelse om de fall, då ingripande är af nöden.

Internering i en drinkaranstalt skall afse en tid af minst sex månader.
Något maximum är däremot ej föreskrifvet, utan synes regeringsrådet i
hvarje särskilt fall bestämma därom. Yisar det sig vid den bestämda
tidens utgång, att längre tid är af nöden, kvilket ådagalägges genom en
berättelse från anstalten, styrkt af utlåtande från läkare och hälsovårdsrådet,
kan regeringsrådet förlänga tiden för interneringen. •— Regeringsrådet
kan, oberoende af den för vistelsen bestämda tiden, likaledes efter hörande
af anstaltsläkare och hälsovårdsrådet, förordna, att interneringen skall upphöra,
så snart den sjuke synes vara återställd.

Om sådant erfordras, kan för interneringstiden eu förmyndare förordnas
för den sjuke.

Lagen för Tand tänker sig vården förlagd ej blott till enskilda utan
äfven till statsanstalter. Den föreskrifver, att eu eller flera anstalter för behandling
af drinkare skola i mån af behof upprättas på statens bekostnad;
dessa skola vara så inrättade, att de intagna kunna sysselsättas med jordbruk
och industriell verksamhet. Till dess statsanstalterna blifvit upprättade
(man har tänkt sig att de ej skulle behöfvas under de närmaste
åren), skall internering äga rum i befintliga enskilda anstalter eller i
arbetarkolonierna. Staten kan af de internerade fordra en afgift, som
fastställes i reglementet för anstalten. Regeringsrådet utfärdar de för
lagens tillämpning nödiga bestämmelser, särskild! beträffande organisationen
och ledningen af anstalterna och fördelningen af de internerade mellan dem.

I fråga om lagens tillämpning föreligga uppgifter i berättelserna om
hälsovården för åren 1907 och 1908, alltså de två första år då interneringslagen
varit gällande. Under år 1907 hade högsta hälsovårdsmyndigheten
afgifvit utlåtande rörande internering af 78 alkoholister, häraf 58 män
och 6 kvinnor intagits i alkoholisthem samt 13 män och en kvinna i
arbetarkoloni. För år 1908 hade utlåtande afgifvits angående 89 alkoholister,
däraf 63 män och 11 kvinnor placerats i alkoholisthem samt 14
män och en kvinna i arbetarkoloni.

De anlitade alkoholisthemmen voro Asile d''Etagniéres för män och
Réthesda för kvinnor, med kvilka anstalter staten har öfverenskommelse
om mottagande af patienter för visst pris, 2 francs per dag för männen
och 1:75 franc för kvinnorna.

Lagens tilllämpning.

268

Thurgau.
Lag den 23
november
1909.

Lagen innehåller också bestämmelse om att vanedrinkare, som genom
sina handlingar eller hotelser utgör en fara för sig själf eller andra, mot
sin vilja kan på begäran af vissa myndigheter interneras i eu anstalt förbehandling
af sinnessjuka, därvid stadgandena i lagen om sinnessjuka i hufvudsak
tillämpas. Eegeringsrådet kan efter hörandet af hälsovårdsrådet
förordna om internering af en sådan person på en drinkaranstalt, därest
den medicinska undersökningen ådagalagt, att detta är af nöden.

Kantonen Thurgaus lag om vård af vanedrinkare »Gesetz betreffend
die Yersorgung von Trunksuchtigen» är dagtecknad den 23 november
1909. Dess bestämning af de drinkare, som komma under lagen, 1 §,
sammanfaller med lagen för Basel-stadt utom därutinnan att här fordras,
att vanedrinkaren upprepade gånger skall hafva väckt allmän förargelse,
om han skall omhändertagas på denna grund. Eljest står Thurgauerlagen
närmare lagen för S:t Gallen. Förslaget till lagen, hvilket framlades redan
i maj 1900, var uppgjordt efter mönstret af lagen för S:t Gallen och angaf
liksom denna såsom föremål för vård å anstalt helt allmänt personer,
som vanemässigt hängåfvo sig åt förtärandet af rusdrycker.

Under lagen falla såväl drinkare, Indika ingå frivilligt på en anstalt,
som sådana om hvilkas tvångsintagande behörig myndighet förordnat.
Lagen afser icke blott botliga fall utan äfven de fall, då ett botande ej
mer är att vänta; i förra fallet skall intagandet ske i en lcuranstalt, i
senare fallet i eu asyl för obotliga drinkare eller i en anstalt för sinnessjuka.
För att eu tvångsinternering skall kunna beslutas fordras, att legitimerad
läkare (ein diplomierter Arzt) intygar, att någon af de i 1 § angifna
förutsättningar äro för handen, samt dessutom att internering är nödvändig
vare sig för botande i kuranstalt eller för vård å asyl. Vidare uppställes
den fordran, att drinkaren förut erhållit eu offentlig varning och att denna
visat sig utan verkan. Dylik varning meddelas af förmyndarkammaren
(Waisenamt), fattigvårdsmyndighet i hemorten eller behörig distriktsmyndighet.
Den kan gifvas muntligen eller skriftligen och skall i förra fallet
tagas till protokoll, i det senare fallet underskrifvas af den varnade. Ärende
om tvångsinternering handlägges af förmyndarkammaren, som antingen
kan ingripa af sig själf eller efter yrkande af annan myndighet (t. ex.
fattigvårdsmyndighet, domstol, regeringsråd) eller af drinkarens anhöriga.
Kan personen i fråga ej själf betala kostnaderna för anstaltsvården, skola
före besluts fattande de, som äro understödsskyldiga för honom, lämnas
tillfälle att yttra sig. Beslutas tvångsinternering, skall beslutet jämte hand -

2(59

lingarna insändas till hälsovårdsdepartementet, som öfverlämnar ärendet till
regeringsrådet för pröfning och fastställelse. Afslår förmyndarkammaren
framställning om tvångsinternering, kan sökanden öfverklaga beslutet hos
regeringsrådet.

Tiden för internering är i regel sex månader till ett år. En månad före
tidens utgång har kuranstalten att aflämna underrättelse till den förmyndarkammare,
som insändt drinkaren; är han då ej fullt återställd, kan förmyndarkammaren
med tillstånd af regeringsrådet förlänga tiden för vistelsen
intill ett år. Genom intagandet i en kuranstalt eller asyl för drinkare inskränkes
den personliga handlingsfriheten icke i annan måtto, än behandlingen
fordrar. Erfordras anordnandet af förmynderskap, gälla därför civillagens
stadganden.

Kostnaderna för vården betalas af den vårdades förmögenhet, eller,
om han saknar sådan, af fattigvården. Om vården fortgår minst sex månader,
lämnar kantonen bidrag ur alkoholtiondelen; sådant bidrag kan
också tilldelas familjen, om den på grund af familjeförsörjarens internering
råkar i nöd; vid bestämmandet af beloppet tages hänsyn till den vårdades
förmögenhetsförhållanden och resultatet af vården.

Bestämmelser om tvångsbehandling af drinkare i särskild! för dem obwaiden.
afsedda anstalter finnas dessutom i kantonen Unterwalden ob dem Wald,
där de gifvits i samband med stadganden om intagning i tvångsarbets- 1893.
anstalter och uppfostringsanstalter för minderåriga, »Yersorgung in Zwangsarbeits-,
Trinkerheil- und Besserungsanstalten. Yerordnung des Kantonrates
vom 27 April 1893». Intagning i en alkoholistanstalt angifves i författningen
hafva till syfte att bota alkoholisten för dryckenskapen och dess följder.
Förordnande om en tvångsintagning kan äga rum beträffande personer,
hvilka på grund af vanemässig dryckenskap (Trunksucht) antingen väcka
allmän förargelse eller förstöra sina affärer eller uppenbarligen taga skada
till sin hälsa, och hvilkas förmåga att handhafva sina angelägenheter dessutom
är inskränkt. Om interneringen bestämmer regeringsrådet efter yrkande
af förmynderskaps- eller fåttigvårdsmyndighet; regeringsrådet kan dock
ingripa äfven utan sådant yrkande. Begeringsrådet verkställer själf utredningen.
Tiden för interneringen är i regel 9—18 månader; vid återfall
kan en förlängning äga rum till dubbla tiden.

Ur förslaget till strafflag för Schweiz (april 1908) meddelas här en Försla9 til!
del föreskrifter, som afse åtgärder mot drinkare och berusade.

§ 33. Befinnes den, som för brott dömes till fängelse (emprisonnement;

270

ådömes från 8 dagar till 2 år, i vissa fall intill 5 år) vara vanedrinkare, och
står brottet i samband med hans dryckenskap, kan domstolen, om den
dömde synes kunna botas, uppskjuta verkställigheten af straffet och förordna
om hans sändande till en anstalt för behandling af drinkare. Domstolen
förordnar om frigifvande, så snart den intagne blifvit botad; frigifvandet
skall i alla händelser äga rum efter förloppet af två år. Före utskrifvandet
från anstalten skall domstolen afgöra, om fängelsestraffet vidare skall
verkställas och till huru stor del. — Domstolen kan äfven förordna om,
internering i dylik anstalt af vanedrinkare, som på grund af otillräknelighet
förklarats ej kunna dömas. — Det åligger domstolen att höra medicinska
sakkunniga i ärendet.

§ 45. Då ett brott föranledts af omättligt förtärande af alkohol,
kan domstolen, såsom ett tillägg till straffet, förbjuda den dömde att besöka
utskänkningsställen för eu tid af minst sex månader och högst två år.

§ 264. Den som på grund af lättja eller dåligt uppförande underlåter
att försörja sin familj eller att betala utdömdt bidrag till försörjning
af barn, till hvilket han är fader, straffas med fängelse (arréts: 3 dagar —
3 månader). I stället för att ådöma straff kan domstolen förordna om
hans sändande till en tvångsarbetsanstalt eller en anstalt för behandling af
drinkare.*

§ 278. Den som i berusadt tillstånd uppträder på ett sätt, som
väcker allmän förargelse, straffas med böter. Upprepas förseelsen inom
ett år, kan domstolen, jämte det den ådömer böter, förbjuda besök på
utskänkningsställen; är det fråga om en vanedrinkare, kan domstolen i
stället för att utsätta straff förordna om hans sändande till en anstalt för
behandling af drinkare.

§ 279. Den som på grund af lättja drager omkring från ort till
annan, utan att äga medel till sitt uppehälle, eller stryker omkring i skogar,
promenader eller på allmänna platser och vägar, samt den som på
grund af lättja eller vinningslystnad tigger eller sänder barn eller personer,
som stå under hans lydnad, att tigga utomhus — straffas med
fängelse (arréts). Har han under det senast förflutna året undergått bestraffning''
för lösdrifveri eller tiggeri, kan domstolen, i stället för att döma
till straff, förordna om hans sändande till en tvångsarbetsanstalt eller en
anstalt för behandling af drinkare. * — Den skyldige skall tillika förklaras
förlustig sin myndighet såsom fader och förmyndare.

* N. b. om han är vanedrinkare, ty annars mottages han naturligen ej på någon anstalt för
behandling af drinkare.

271

§ 285. Den som bryter mot ett af domstol honom meddeladt förbud
att besöka utskänkningsställen samt värdshusvärd, som med kännedom om
sådant förbud utlämnar alkoholhaltiga drycker, straffas med fängelse (arréts)
eller böter.

Utom de ofvan omnämnda alkoholistanstalterna finnas i Schweiz ytterligare
ett antal dylika anstalter. Enligt en uppgift från år 1904 skulle då i
Schweiz funnits 13 alkoholistanstalter med i allt 317 platser; rörande flera
af dessa hafva vid verkställda förfrågningar någon upplysning ej kunnat
erhållas, hvadan de väl få antagas hafva upphört. Äfven de kantoner, som
icke hafva någon tvångslagstiftning, lämna bidrag för underhåll af alkoholister
till eu del af dessa anstalter. Så t. ex. erhöll anstalten i
Ellikon för år 1908 bidrag, utom från Basel-stadt och St. Gallen, äfven
från kantonerna Ztirich, Thurgau, Aargau och Appenzell. Pension Yonderfliih
mottog för år 1907 bidrag från 13 kantoner. Yissa anstalter
hafva billigare afgifter för alkoholister från den kanton, där anstalten ligger.
För dem, som sändas till anstalterna från fattigvårdsmyndigheter eller
välgörenhetssällskap, har man också på somliga ställen en billigare taxa.

Bland de schweiziska anstalterna är den mest kända Trinkerheilstätte
Ellikon a. rf. Thur i Ztirich. grundad år 1889 på initiativ af professor,
doktor For el. Då denna anstalt allmänt betraktas såsom en mönsteranstalt,
torde några upplysningar om densamma vara af intresse.

Anstalten, som har plats för 40 patienter, äges af eu för ändamålet
bildad förening, » Y erein fur lleilung von Gewohnheitstrinkern», med säte
i Zitrich, hvilken förening håller allmänt möte hvart tredje år. Eu
styrelse åt 7 ledamöter leder anstaltens förvaltning, utser husfader och
läkare, utfärdar reglemente och ordningsregler. Yid dess sida står eu
öfvervakande kommission af 15 medlemmar, i hvilken kommission 7 kantoner
insätta representanter.

Ur reglementets allmänna grundsatser må anmärkas följande: Hufvudgrundsatsen
i behandlingen är fullständig afhållsamhet från alla alkoholhaltiga
drycker. Man betonar, att hvarje rusdryck är ett gift för drinkaren
och att han måste besluta sig att under sitt återstående lif afhålla
sig från rusdrycker, om han definitivt vill blifva befriad från rusdrycksbegäret.
Det anses nödvändigt, att husfadern, hans familj och anstaltens
hela personal afhålla sig från alla rusdrycker, så att i anstalten icke finnes
något förledande exempel. För att praktiskt kunna åstadkomma patienternas
sedliga höjande måste eu hvar af dem, utan undantag, förplikta sig

Alkoholistanstalter
i
Schweiz.

att arbeta efter måttet af sina krafter och arten af sina färdigheter; i arbetet
ligger nämligen bästa medlet för stärkande af de kroppsliga och
andliga krafterna, i all synnerhet den försvagade viljan och karaktären.
Vidare framhålles betydelsen af en sedligt-religiös anda i anstalten med
undvikande af allt konfessionellt trostvång.

För upptagande i anstalten fordras 1) skriftlig förpliktelse af patienten
att stanna minst 6 månader (när fråga är om omyndiga och fattighjon,
kunna deras lagliga företrädare i stället göra ett sådant åtagande);
2) läkarutlåtande enligt anstaltens formulär; 3) erläggande i förskott af
afgifter för ett fjärdedels år. Därest patienten lämnar anstalten utan vederbör
andes tillstånd eller måste uteslutas från anstalten på grund af dåligt
uppförande, återbetalas ej hvad som erlagts i förskott. — Vid intagandet
gifves företräde åt fall, i hvilka snar utsikt till botande föreligger.

Vid den bestämda tidens utgång utskrifves patienten. Skulle han ej
vara återställd, men önskar stanna längre, får han underteckna en ny förbindelse
att stanna en bestämd tid. — Om patient gör sig skyldig till gröfre
eller upprepade förseelser mot ordningsreglerna eller olydnad i högre grad,
kan han genast skiljas från anstalten. Detta anstaltens enda egentliga
medel att göra sig af med besvärliga individer kommer ej så sällan till
användning (7 fall år 1908).

För akuta sjukdomar anlitas en läkare i närheten; eljest utöfvas läkaruppsikten
af två medicinska ledamöter i styrelsen. — Anstalten ledes i
öfrigt af en husfader, som med sin familj skall bo på anstalten och använda
all sin tid åt denna verksamhet. lian anställer och afskedar anstaltens
tjänstepersonal. Han ordnar och leder patienternas arbeten samt har viss
disciplinär myndighet öfver dem. De medel, han i sistnämnda afseende
har att tillgå, äro tillrättavisning, förbud att lämna sofrummet samt bortsändande
från anstalten; i senare fallet skall dock anmälan ofördröjligen
göras hos styrelsens ordförande. Arbetet fördelas mellan patienterna efter
deras krafter och färdigheter. Äfven de, som ej förut äro vana vid
kroppsligt arbete, måste deltaga i sådant. I regel är arbetstiden 8 72
timme om dagen.

Anstalten är fullständigt öppen och utöfvar intet tvång på patienterna.
Följden är, att för hvarje år åtskilliga rymma sin väg. I regel tillåtas
patienterna ej gå utom anstalten under de första tre månaderna. Tillåtelse
att resa längre bort från anstalten lämnas blott i trängande fall och på
skriftlig framställning af anhörig.

Intill slutet af år 1908 hade 1,350 patienter upptagits i anstalten.

273

Patienterna hafva varit af skilda yrken, 142 köpmän och fabrikanter, 118
bokhållare och resande, 194 jordbrukare, 130 lärare, läkare, tjänstemän
in. fl. med högre skolbildning, 81 hotellägare och värdshusvärdar; de flesta
hafva dock varit kroppsarbetare i olika yrken.

Hos de flesta af dessa 1,350 patienter uppgifves sjukdomen hafva varit i
långt framskridet stadium. 851 fall rubriceras såsom kronisk alkoholism,
häraf 239 genomgått något anfall af delirium tremens. Af de öfriga såsom enkel
dryckenskap (einfache Trunksucht) betecknade fallen funnos många, där patienten
varit behäftad med psykopati, ärftlig belastning och alkoholepilepsi.
Det är eu genomgående klagan i årsberättelserna, att patienterna komma till
anstalten alltför sent. I synnerhet under de sista 10 åren hade fallen
blifvit allt svårare, hvilket antoges till någon del bero därpå, att abstinensföreningar
tagit hand om många af de lättare fallen och bragt räddning.
Det varnas dock för att vara alltför tålmodig mot dem, som upprepade
gånger bryta nykterhetslöften eller gäcka andra sträfvanden för
deras upprättande.

Verksamheten vid Ellikon visar goda resultat liksom i allmänhet verksamheten
vid äldre anstalter, där behandlingen erhållit eu viss stadga. Af
dem, som utskrifvits under de 15 första åren, beräknas 35,2 °/o vara
abstinenta, under det 27 °/o tidvis äro abstinenta, men ibland återfalla;
37,7 °/o hafva återfallit eller försvunnit. För åren 1903—1908 är procenttalet
abstinenta 50,5; förbättrade, men ej abstinenta äro 24 °/o; återstoden
har återfallit eller förlorats ur sikte. Siffrorna för år 1908 äro: abstinenta
68,4 °/°) förbättrade 7 °/o, återfallna eller obekanta 24,5 °/o. Vid
uppgörande af dessa beräkningar har man uteslutit ur räkningen dem, som
sändts från anstalten såsom sinnessjuka eller utskrifvits på grund af dåligt
uppförande eller rymt därifrån.

Vid Ellikon lägges stor vikt på att upprätthålla förbindelsen med
de utgående patienterna. I sådant syfte har man bildat en särskild nykterhetsförening,
»Sobrietas», afsedd blott för förutvarande patienter i Ellikon.
Denna håller sina årsmöten vid anstalten och då samlas därstädes många
af de utgångna. Hos en del förutvarande patienter, som bo i de angränsande
kantonerna, och hvilka man icke eljest kan komma i beröring
med, göras personliga besök.

274

6. Frankrike.

En lag af den 23 januari 1873 ger domstol befogenhet att i vissa fall
af iteration ådöma upp till 2 månaders fängelse för fylleri å allmän plats;
synpunkten härvidlag är alltså straff för störande af den allmänna ordningen,
icke beredande af särskild behandling i syfte att söka bota. Enligt
en lag af den 30 juni 1838 hafva prefekterna befogenhet att föreskrifva
intagande på anstalt för sinnessjuka af person, som till följd af sinnessjukdom
utgör en fara för den allmänna ordningen eller för andra personers säkerhet.
Med stöd häraf kunna äfven personer, hvilka på grund af dryckenskap
ådragit sig sinnessjukdom, komma under behandling och särskild! sådana
alkoholister, som på grund af otillräknelighet icke kunna fällas till straff
för af dem begånget brott. Vid sinnessjukanstalten i Yille Evrard utanför
Paris finnes en särskild afdelning för emottagande af sinnessjuka vanedrinkare
från Paris. Det klagas emellertid öfver, att behandlingen i sinnessjukanstalterna
ej kan blifva verksam, enär patienten måste utskrifvas,
så snart den akuta sinnessjukdomen är öfver, och det just vore vid denna
tidpunkt, som behandlingen af den kroniska alkoholismen borde taga sin
början.

I sammanhang med frågan om en ny lagstiftning rörande sinnessjuka
har man föreslagit inrättande af specialanstalter, af sedda äfven för alkoholister.
Ett förslag härom antogs den 22 januari 1907 af deputerade kammaren
och öfverlämnades därpå till senaten, där det emellertid icke synes hafva
blifvit föremål för behandling. Af debatten rörande förslaget framgår, att
man här företrädesvis har tagit sikte på sådana alkoholister, som begått brott.
Det uppgifves, att den allmänna tendensen i så väl lagstiftningen som
lagtillämpningen för närvarande skulle vara att kringskära möjligheterna
att preventivt göra ingrepp i den personliga friheten. I en rapport, som
doktor Legrain, direktör för sinne ssj u k an s ta It eu i Yille Evrard, afgifvit

275

till den i september 1910 hållna internationella fångvårdskongressen i
Washington, framluilles emellertid, att den preventiva metoden i den form
den tagit sig i vissa amerikanska och schweiziska lagar synes vara den
bästa och minst kostsamma.

Några andra offentliga anstalter för behandling af alkoholister än
sinnessjukanstalterna och den nämnda afdelningen i Ville Evrard finnas ej
i Frankrike. Så vidt inhämtade upplysningar gifva vid handen, skulle
det för närvarande ej finnas några anstalter för behandling af alkoholister;
ett par enskilda sådana för bemedlade uppgifvas hafva upphört efter att
under några år hafva fört en tynande tillvaro.

7. Belgien.

I en lag af den 16 augusti 1887 stadgas straff för dem, som påträffas
berusade å allmän plats och där störa den allmänna ordningen eller
uppträda förargelseväckande eller åstadkomma fara för sig själfva eller
andra. Påföljden är i första band böter, men om någon gjort sig skyldig
till fylleri i tjänsten eller vid utförande af förrättningar, som kräfva särskild
försiktighet för att ej skada eget eller andras lif eller säkerhet,
kan fängelse ådömas äfven första gången. Upprepas förseelsen inom sex
månader, ökas straffet och kan stiga till en månads fängelse.

Eedan år 1890 framlade dåvarande justitieministern Jules Lejeune
för deputerade kammaren ett förslag om upprättande åt specialanstalter
för sinnessjuka förbrytare, allmänfarliga sinnessjuka och fångar, som
svårt insjuknat. Förslaget kom emellertid ej under behandling. Såsom
ledamot af belgiska senaten framkom Lejeune år 1897 med samma förslag,
då utsträckt att afse äfven alkoholister. Enligt detta förslag skulle anstalterna
upprättas af staten samt i desamma mottagas 1) sinnessjuka fångar;
2) för brott åtalad, men frikänd person, som vid undersökning befunnits
vara sinnessjuk samt hafva böjelser för mord, våldtäkt eller mordbrand
eller så dåliga seder eller perversa vanor, att han vore farlig för andra
sjuka, äfvensom kroniska alkoholister; 3) brottsling, som förklarats otillräknelig
på grund af sitt sinnestillstånd, för det fall att han ej kunde
sändas till vanlig sinnessjukanstalt eller om lian visat böjelser för mord,
våldtäkt eller mordbrand eller så dåliga seder eller perversa vanor, att
lian vore farlig för andra patienter; 4) å sinnessjukanstalt intagna personer,
som visat böjelser för mord, våldtäkt eller mordbrand; 5) den som dömts
till fängelsestraff från 14 dagar till 2 år för vissa brott, nämligen mord,
misshandel, våldtäkt, sedlighetsbrott och mordbrand, under förutsättning att

277

brottet föröfvats i berusadt tillstånd eller under inflytande af kronisk
alkoholism; 6) person, som under loppet af fyra år fem gånger dömts till
ansvar för fylleri. — Det utskott, som tillsattes för att behandla Dejeuner
förslag, tillstyrkte detsamma, men senaten afslog dess hemställan.

År 1909 framfördes i deputerade kammaren ett förslag, i det närmaste
byggdt på Lejeune’s, men förslaget har ännu icke behandlats.

Någon anstalt för behandling af alkoholister synes ej finnas i Belgien.

278

8. Holland.

Gällande strafflag, som stadgar straff för fylleri å allmän plats, föreskrifver
tillika, att domstolen vid upprepade fylleriförseelser i samband med
fängelsestraff i vissa fall kan förordna, att den skyldige, om han är arbets
för, skall upptagas i statens arbetsanstalt för eu tid af högst ett år.

I eu af arbetsanstalterna finnes en särskild afdelning för drinkare, som dur
kunna komma i åtnjutande af eu för dem mera lämpad behandling.

En kommission afgaf den 22 juni 1907 ett betänkande om motarbetande
af dryckenskap. Något lagförslag, grundadt på detta betänkande,
bär ännu icke framlagts.

I Holland finnas, frånsedt den förutnämnda afdelningen för drinkare
vid statens arbetsanstalt, inga offentliga drinkaranstalter; däremot omtalas
fyra privata sådana, upprättade af religiösa föreningar eller särskilda stiftelser.

279

9. Storbrittanien och Irland.

A) Gällande lagar och förarbetena därtill.

England

är det land i Europa, där man tidigast börjat lagstifta om 1872 års korn -

behandling af drinkare i särskilda för dem afsedda anstalter. Eedan år
1872 afgaf en kommitté ett betänkande i ämnet. Däri framhölls med
styrka, att de dittills använda medlen för drinkares tillrättaförande, låga böter
och korta fängelsestraff, befunnits ändamålslösa, samt konstaterades, att alla de
som yttrat sig inför kommittén, betonat nödvändigheten af en
att tvångsvis behandla drinkare i en lämplig
gick ut på inrättandet af två slags anstalter
för behandling af drinkare; det ena slaget för sådana, som kunde betala
hela kostnaden för sitt underhåll, och det andra för dem, som blott
kunde betala en del däraf eller ingenting alls. Anstalter för de fullt
betalande tänkte man sig upprättade af enskilda personer eller välgörenhetsinrättningar;
för de obemedlade åter borde anstalter anordnas af staten eller

sakkunniga
lagstadgad rätt för samhället
anstalt. Kommitténs förslag
behandling

mottaga

vanliga drin -

lokala myndigheter. De enskilda anstalterna skulle
kåre (ordinary inebriates), som frivilligt sökte inträde eller om hvilkas
intagande domstolarna förordnade efter ansökan af drinkarens anhöriga eller
vänner, lokala myndigheter eller särskild! bemyndigade personer; statens
och de lokala myndigheternas anstalter borde äfven mottaga vanedrinkare,
som dömdes för brott och förseelser. Det lagförslag, som på grundval af
kommittébetänkandet framlades för parlamentet, begränsade sin uppgift
till att ordna enskilda anstalters verksamhet samt gifva regler dels för
mottagande i dessa af drinkare, som själfva sökte inträde, dels för beslutande
af tvångsintagning å sådana anstalter af drinkare, hvilkas anhöriga
och vänner framställde yrkande därom.

Den slutligen antagna lagen, tlie Habitual Brunkards Ad 1879,
upptager emellertid inga åtgärder för tvångsintagning. Den legaliserar

mittébetänbände.

Habitual
Drunkards
Ad 1879.

280

Habitual

drunkard.

Retreat.

inrättandet af enskilda drinkarkem, retreats, i kvilka drinkare, som själfva
önska att ställa sig under uppsikt, kunna intagas, samt föreskrifver, att
om drinkaren ingått i ett sådant kem under iakttagande af vissa former,
kan sedermera kan kvarkållas där äfven mot sin vilja. Lagstiftningen
rörande retreats, sådan den nu föreligger efter en del ändringar af åren
1888 ock 1898, innekåller i kufvudsak följande:

Habitual drunkard, vanedrinkare, är i lagens mening eu person, som
utan att kunna känföras under lagstiftningen om sinnessjuka, likväl på grund
af vanemässigt, omättligt förtärande af rusdrycker tidtals är farlig för sig
själ!1 eller andra eller ur stånd att sköta sig själf ock sina angelägenketer.

Retreat definieras i lagen såsom ett kem, livilket erkållit tillstånd att
mottaga, öfva uppsikt öfver, vårda ock kurativt kekandla vanedrinkare.
Tillstånd att öppna ett dylikt kem lämnas af en lokal myndigket ock
gifves för två år i sänder. Tillståndskafvaren eller, om de äro flera, eu
af dem skall bo vid kemmet ock ansvara för dess ledning. År tillståndskafvaren
icke själf läkare, skall eu sådan finnas att tillgå för anstaltens
bekof. Tillståndet kan återkallas af vissa anledningar.

Formerna för Önskar någon få tillträde till ett sådant kem, kar kan att kos
mtClretreat. d den, som fått tillstånd att källa kemmet, göra eu ansökning i viss föreskrifven
form ock därvid uppgifva, kura länge kan underkastar sig att
stanna å kemmet. Vid ansökningen skall fogas intyg af två personer, att
sökanden är vanedrinkare i den mening lagen afser, kvarjämte sökandens
namnteckning skall vara bestyrkt af en domare inom distriktet, närmare
bestämdt en domare, som kar att kandlägga bagatellmål. Domaren får
ej bestyrka namnteckningen, utan att först kafva öfvertygat sig om, att
sökanden är vanedrinkare i lagens mening, ock för sökanden förklarat betydelsen
af hans ansökning ock mottagande i ett sådant kem. Har sökanden
förut varit intagen å drinkarkem, fordras ej några intyg om att kan
är vanedrinkare. Genom att ingå å ett drinkarkem i den form, lagen
föreskrifver, beröfvar sökanden sig möjligketen att utan särskildt medgifvande
lämna anstalten, förrän en viss tid förflutit. Denna tid är beroende
af hvad sökanden vid inträdet själf bestämt, men den får ej öfverstiga två
år (enligt lagens ursprungliga lydelse ett år).
inspektion Från kemmet skall inom två dagar efter patientens ankomst afskrift

VYI YYl • • • ^

af ansökningsliandlingarna insändas dels till sekreteraren kos den lokala myndigketen
ock dels till vederbörande statssekreterare (Seeretary of State for tke
Home Department). Drinkarkemmen stå under uppsikt af en utaf statssekreteraren
förordnad person, tke inspector of retreats, som skall själf eller

281

genom sin assistent besöka dem minst två gånger om året. Inspektören kar
att årligen afgifva en fullständig berättelse om hemmen och deras verksamhet.
Statssekreteraren utfärdar de för hemmens verksamhet erforderliga föreskrifter;
hans befogenhet har genom ändringarna af år 1898 väsentligt utvidgats.
Han bestämmer a) formerna för ansökan om intagande i hemmet
och om utsträckning af tiden för kvarhållandet, b) om medicinsk och annan
kurativ behandling samt om arbetsskyldighet; c) om inspektion af hemmen
samt d) om öfriga åtgärder, som äro nödvändiga för eller ägnade att förverkliga
bestämmelserna rörande drinkarhem.

Förordnande om utskrifning från hemmen meddelas antingen på till- Utskrifning.
ståndshafvarens ansökning utaf domaren eller efter framställning från inspektören
eller dennes assistent af statssekreteraren. Undersökning i hemmen
rörande där intagen person kan också förekomma efter beslut af vissa
domare genom af dem särskildt förordnad person; en sådan undersökning
kan hafva till följd, att domaren förordnar om frigifning.

På ansökan af hemmets innehafvare kan en domare, i detta fall
fredsdomaren, tillåta, att en å hemmet intagen person, för en tid ej öfverstigande
två månader, vårdas utom hemmet hos någon pålitlig person, som
vill åtaga sig hans vård. En sådan tillåtelse, som dock endast kan motiveras
med att vistelsen utom hemmet är till fördel för patientens hälsa,
kan upprepas tid efter annan, och den tid, patienten sålunda med tillstånd
vistats utom hemmet, afräknas å den tid, som är bestämd för hans kvarhållande
där. Tillståndet förverkas utan vidare genom att personen rymmer
eller vägrar att afhålla sig från bruket af rusdrycker, och han kan
i så fall tagas tillbaka till hemmet. Tillståndet återkallas genom statssekreteraren
eller den fredsdomare, som gifvit tillståndet.

Om patienten afviker från hemmet eller från den person, i hvilkens
vård han med särskildt tillstånd lämnats, kan domaren i den ort, där han
linnes eller där hemmet är beläget, utfärda order om hans anhållande och
återsändande till hemmet.

I lagen stadgas böter eller fängelse för förseelser, som begås af tillståndshafvaren
eller vid hemmet anställd personal samt i vissa fall äfven
af andra (hjälp att fly, anskaffande af rusdrycker). Men äfven patienten
kan dömas, nämligen om han uppsåtligen försummar eller vägrar att rätta
sig efter hemmets reglemente. Straffet är böter eller fängelse; efter aftjänadt
fängelsestraff föres patienten tillbaka till anstalten.

Snart nog blef det emellertid klart, att man genom att begränsa be-1892 års komhandlingen
till dem, som ingingo frivilligt, ej kunde få med alla de drin- mt *''

282

Inebriate s
Ad 1898.

Vanedrinkare,

som begått
brott.

kåre, som behöfde omhändertagas. Särskildt framstod detta tydligt, då
det gällde de många, som vid domstolarna dömdes för fylleriförseelser eller
för brott, som hade sammanhang med dryckenskapen. Eu ny kommitté
för ämnets behandling tillsattes år 1892. Denna kommitté föreslog en del
förbättringar i 1879 års lag i syfte att underlätta upprättandet af enskilda
drinkarhem (retreats) och drinkares intagande i sådana. Vidare föreslogs,
att vissa domare och domstolar skulle på ansökan af anhöriga, vänner
eller, eljest intresserade personer kunna förordna om tvångsinternering af
drinkare i dylika hem; kostnaden för underhållet af drinkaren skulle i
detta fall tagas ur drinkarens förmögenhet och kunde i samband med interneringsbeslutet
äfven förordnas en god man (trustee) att förvalta den internerades
förmögenhet med rätt att använda denna för familjens behof.
Slutligen föreslog kommittén, att domstolarna skulle äga förordna om vissa
vanedrinltares intagande på därför lämpade förbättringsanstalter, reformator
institutions — med eller utan föregående frihetsstraff — nämligen a) de
som förbröto sig mot strafflagen, b) de som underläto att afgifva affordrad
förbindelse att vara nyktra eller öfvertygades om att hafva brutit eu sådan
förbindelse, c) de som illa behandlade eller försummade sin familj, samt
d) de som inom de närmast föregående tolf månaderna tre gånger dömts
till ansvar för fylleri.

På grundvalen af detta kommittébetänkande tillkom eu ny drinkarlag,
the Inebriates Ad 1898, hvilken likväl blott till eu del realiserade kommitterades
förslag. Utom det att den föreslog en del förändringar i 1879 års lag,
för hvilka redogjorts i samband med beskrifningen af nämnda lag, afsåg 1898
års lag att åstadkomma tvångsbehandling af vanedrinkare, som dömts för
brott eller upprepade fylleriförseelser. Lagens syfte med interneringen är
tvåfaldig; dels skulle samhället för eu tid befrias från dessa individer dels
skulle man under kvarhållandet få tillfälle att arbeta på deras förbättrande.

Beträffande de för brott dömde innehåller lagen, att om en person
efter åtal befunnits skyldig till ett brott, som är belagdt med fängelse
eller straffarbete, och domstolen är öfvertygad om, att brottet begåtts under
inflytande af ruset eller att dryckenskapen varit en medverkande orsak
till brottet, samt att brottslingen är en vanedrinkare, så kan domstolen
såsom tillägg till eller i stället för straffet förordna om hans intagande fölen
tid, ej öfver tre år, i någon statens förbättringsanstalt för drinkare, State
inebriate reformatory, eller någon af staten godkänd sådan anstalt, Certified
inebriate reformatory, hvars föreståndare beffnnes villig att mottaga honom.
Afgörandet faller i detta fall under jurydomstolarna.

283

Vidare stadgas i lagen, att om en vanedrinkare begått någon af de Vanedrinkafyllen-
och ordningsförseelser, som omnämnas i en vid lagen fogad för-rft>r°fylleriS
teckning, samt inom de närmaste tolf månaderna förut blifvit dömd tre förseelser.
gånger för någon dylik förseelse, domstolen kan förordna om hans intagande
för en tid ej öfverstigande tre år i ett af staten erkändt reformatory
för drinkare, hvars föreståndare är villig att mottaga honom. I
den nämnda förteckningen hänvisas till en del lagar och lokala polisförfattningar,
som stadga straff för vissa ordnings- och fylleriförseelser. Dessa
förseelser äro i hufvudsak fylleri eller oljud och förargelseväckande uppträdande
i berusadt tillstånd å landsväg, gata eller annan allmän plats
— inom eller utom hus —; uppträdande i berusadt tillstånd å dylik plats
vid förande af djur, vagnar och maskiner samt vid bärande af laddadt
vapen; fylleri ombord å ångbåt samt i lokaler, som med tillstånd användas
för drifvande af värdshusrörelse. — På grund af stadgande
i eu senare utkommen lag (Licensing act 1902) skall bland nämnda förseelser
räknas äfven den i sistnämnda lag upptagna förseelsen, att en
person är drucken på landsväg eller annan allmän plats eller i ett .värdshus,
medan han har under sin uppsikt barn under 7 års ålder. — Dessa
mål handläggas af polisdomstolarna, men om den tilltalade ej lämnar
sitt medgifvande till målets afgörande där, skall det liänskjutas till jurydomstol.

De statens reformatories, som afses i 1898 års lag, upprättas genomstateinebriastatssekreteraren,
hvilken äfven utfärdar reglementen för dem samt be- tories.
stämmelser om klassifikation, behandling, sysselsättning af och uppsikt
öfver de å anstalterna intagna, äfvensom om deras villkorliga utsläppande
(absence under license). Vid bestämmelsernas utfärdande skola fängelselagarna
lända till efterrättelse, med den begränsning dock att kroppsstraff
icke få användas i reformatories.

Statssekreteraren har också att pröfva de ansökningar om upprättande Certified ineaf
reformatories för drinkare, som inkomma från lokala myndigheter eller matories.
enskilda personer samt, om han anser anstalten och den föreslagna personalen
lämplig, lämna erkännande åt anstalten. Han utfärdar regler för
anstalternas upprättande, ledning och underhåll samt för uppsikten öfver
dem; för klassifikation, behandling och sysselsättning af de intagna samt
användning af deras arbetsförtjänst; för de intagnas öfversändande från
en sådan anstalt till en annan, deras villkorliga frigifning och utskrifning;
samt för deras förflyttning från statens anstalter till enskilda och i vissa
fall från enskilda till statens. De lokala myndigheterna kunna upprätta och

284

Kostnad för
transport,
rymmares
återtagande

Den vårdades
skyldighet att
återgälda
vårdkostnad.

Lagarna gälla
i Skottland
och Irland.

underhålla dylika anstalter eller lämna bidrag till sådana samt helt eller
delvis bestrida kostnaderna för en persons intagning i en sådan anstalt.
Två eller flera lokala myndigheter kunna sammansluta sig om en gemensam
anstalt.

Kostnaderna för en persons förande till en sådan af staten erkänd
anstalt bestridas af den polisförvaltning, genom hvilken eller på hvars
bekostnad forslingen sker, och tagas af dess löpande utgifter.

Hvarje tjänsteman vid en dylik anstalt, som af anstaltsföreståndaren
är skriftligen bemyndigad att taga hand om en person, som skall kvarhållas
enligt lagen, för att föra honom till eller från anstalten skall vid
utförandet af sitt uppdrag hafva polismans makt, skydd och förmåner.
Kymmer någon, som enligt förordnande skall kvarhållas i en dylik anstalt
för drinkare, kan han utan särskild arresteringsorder gripas och föras tillbaka
till anstalten.

Har en å ett reformatory — statens eller af staten erkändt — intagen
person större förmögenhet, än som behöfves för underhåll af hans
familj, kan domaren förordna, att däraf skall betalas kostnaderna för vården,
och på grund af ett sådant beslut kan utmätning äga rum af personens
egendom. Yrkande om ett sådant förordnande kan framställas, om personen
är intagen å en statens anstalt utaf den, som statssekreteraren förordnat
därtill, samt, om personen är intagen å en af staten erkänd anstalt,
antingen af anstaltens föreståndare eller af den myndighet, som bidrager
till personens underhåll.

The habitual drunkards act af 1879 och the inebriates act af 1898
gälla med vissa af förhållandena påkallade ändringar äfven i Skottland
och Irland.

B) Anstalterna och deras verksamhet.

Retreats. Beträffande inrättandet af drinkarhem, retreats, och verksamheten

Meoler t öv dc~ '' ''

ras verksam-vid- dem har statssekreteraren utfärdat särskilda föreskrifter. Enligt
}iet- dessa skall, innan ansökan göres om tillstånd till öppnande af dylikt hem,
plan och beskrifning öfver detsamma insändas till statssekreteraren för
granskning. Vidare innehålla föreskrifterna formulär för tillståndsbevis, för
ansökan om inträde å hemmet, för meddelande af permission åt patienterna
och förordnande om frigifning samt för vissa böcker, som skola föras af tillstånd
skaf varen och hemmets läkare. Alla saker af större vikt rörande pati -

285

enterna skola antecknas i en dagbok. Statssekreteraren eller statens inspektör
skola underrättas om patienters intagande, frigifning, rymning, död m. m.;
om tillståndshafvaren vill göra ansökning bos domare om frigifning, skall ban
en vecka dessförinnan underrätta statssekreteraren om sin afsikt och redogöra
för skälen till ansökningen. Äfven i öfrigt gifvas en del föreskrifter
syftande till att möjliggöra en fullständig kontroll öfver hemmen. I fråga om
patienternas arbete uttalas, att hvarje patient har att, om så påfordras, arbeta
minst 4 timmar om dagen i sådan sysselsättning, som af tillståndshafvaren
föreskrifves. Ingen patient får utan skriftligt medgifvande från tillståndshafvaren
innehafva rusdrycker eller besöka lokaler, där sådana tillhandahållas;
utan hans tillåtelse får patienten ej lämna hemmets område. Regler
gifvas för innehafvande af penningar, mottagande af besök, korrespondens
m. m.

Sedan tillkomsten af 1879 års lag hafva i England tillstånd uttagits
för ett trettiotal retreats, af Indika en del dock åter nedlagts. Enligt
inspektörens berättelse för år 1908 funnos då 20 dylika hem, hvilka
erhållit tillstånd att mottaga tillsammans 433 personer, däraf 6 för män
med 98 platser, 12 för kvinnor med 279 platser och 2 för bägge könen
med tillhopa 56 platser. JDe bestå hemmen hafva dock plats för flera
patienter, än deras tillstånd afser, och de mottaga i regel också åtskilliga
patienter, som ej underkastat sig de i lagen föreskrifna formaliteterna.
De 20 nämnda hemmen hade i allt utrymme för 583 patienter. Af
hela antalet under 1908 vårdade patienter, 914, hade 389 ingått enligt
lagens föreskrifter, patients under tlie ad; de öfriga voro s. k. private
patients, hvilka ej kunde kvarhållas mot sin vilja.

Hemmen hafva upprättats af religiösa föreningar, välgörenhets- och
nykterhetssällskap eller enskilda personer (Church of England Temperance
Society har flera hem). Däremot har intet af dem kommit till stånd genom
lokala myndigheter, och staten har ej lämnat något bidrag till dem (i ett
enda fall har eu lokal myndighet lämnat bidrag).

Afgifterna för vård å dessa hem äro tämligen växlande. En del af
hemmen äro särskild! afsedda för förmögna och fordra höga afgifter, 2
guineas (= 42 shillings) i veckan och däröfver. Andra taga emot patienter
af flera klasser med olika afgifter för de skilda klasserna och ofta äfven
en viss olikhet i behandling, särskildt i fråga om arbetsskyldighet (drawingroom
patients eller lady patients, workroom patients, kitchen patients);
afgiften understiger sällan 7 shillings 6 pence i veckan. För rent obemedlade
gifves sällan tillfälle till behandling, då hemmen för sin existens äro

Befintliga

hem.

286

Drinkarhem
utan tillstånd,

Behandling
med medicin.

fteforma tories.

Föreskrifter
för erkända
reformato -

liänvisade till afgifterna och de medel, som därutöfver kunna erfordras för
deras drifvande, utgöras af frivilliga gåfvor.

Resultatet af hemmens verksamhet uppgifves olika. Somliga hem beräkna
antalet botade till öfver 60 procent; i allmänhet räknar man med,
att omkring en tredjedel blifvit nyttiga medborgare och att ett stort antal
därutöfver blifvit väsentligt förbättrade.

I Skottland finnas två retreats, ett för 43 män och ett för 16 kvinnor,
samt i Irland ett för 16 kvinnor.

Förutom dessa drinkarhem, retreats, finnas eu del liknande hem
för behandling af drinkare, som drifva sin verksamhet utan tillstånd
och statskontroll. Äfven dessa tillhöra vanligen föreningar (Church of
England Temperance Society, Church Armv Temperance, Salvation Armv
m. fl.). Deras verksamhet torde i allt väsentligt sammanfalla med den,
som utöfvas i retreats, med den skillnad att de ej kunna kvarhålla sina
patienter mot deras vilja. Skälet hvarför de icke utverkat sig tillstånd,
torde ej sällan berott på, att de velat slippa ifrån de rätt dryga afgifter,
som äro förenade med tillståndets erhållande.

I detta sammanhang bör också omnämnas, att i England finnes ett
antal hem, där alkoholister mottagas till behandling under kortare tider
och där hufvudvikten lägges på eu rent medicinsk behandling. Bland de
mera kända må här nämnas tlie Dadson Nursing Homes och the Normyl
treatment association, båda med hufvudkontor i London samt filialer på
flera ställen i England.

Genom 1898 års lag afsågs att skapa eu ny typ af anstalter, inebriates
reformatories, för att mottaga vanedrinkare, hvilka dömts för brott
eller upprepade fylleriförseelser. Såsom redan nämnts, tänkte lagen sig
dessa reformatories dels såsom statsanstalter, dels såsom anstalter, hvilka
upprättats af lokal myndighet, förening eller enskild person, men af staten
erkänts.

Redan under år 1898 utfärdade statssekreteraren ett normalreglemente
för det senare slaget af reformatories. Några viktigare punkter
ur detta normalreglemente må här anföras. Anhållan om erkännande
af en sådan anstalt anses innefatta ett åtagande af anstaltens styrelse
att föda, kläda, underhålla och sysselsätta en person, hvilken med styrelsens
samtycke intages i anstalten, under den i domen angifna tid och enligt
de regler, som gälla för anstalten. För tillsynen öfver patienterna gälla
följande bestämmelser: anstaltsföreståndaren skall dagligen inspektera

287

anstalten i dess helhet och se hvarje patient minst en gång om dygnet;
han skall genast underrätta läkaren om alla fall, som kunna kräfva undersökning
af denne; läkaren skall undersöka hvarje patient vid inträdet och
afgifva berättelse häröfver till statssekreteraren; läkaren skall besöka anstalten
minst en gång om dagen samt se hvarje patient minst två gånger i
veckan för att utfråga hans hälsotillstånd; om läkaren anser någon patients
tillstånd lida men af vistelsen å anstalten eller betänkligheter eljest möta
för patientens kvarhållande, skall föreståndaren utan dröjsmål underrätta
statens inspektör därom; samme person, som är inspektör för retreats, är
också inspektör för reform atories.

Personer, som äro oförmögna att försörja sig eller kräfva särskild
vård och ständig läkaruppsikt eller lida af smittosamma sjukdomar,
få ej sändas till dessa anstalter. Ej heller böra ditsändas personer, som
lida af kroniska sjukdomar i ett mera framskridet stadium; om någon af
de intagna lider af tuberkulos, skola särskilda åtgärder vidtagas för att
hindra smittans spridande.

Efter 9 månaders behandling kan patient villkorligt frigifvas. Sådan
frigifning bör vara det regelmässiga efter ett års vistelse vid anstalten;
om hinder möter därför, skall sådant rapporteras till statssekreteraren.
Om patient ännu efter 18 månaders vistelse anses ej böra villkorligt frigifvas,
skall en detaljerad rapport afgifvas till statssekreteraren, som då
afgör, om patienten skall frigifvas på grund däraf, att inga utsikter till
bättring anses förefinnas, eller om han skall flyttas till annat reformatory
för drinkare eller behandlas på annat sätt. — Tillåtelse att för kortare
tid lämna anstalten, antingen för affärer eller för att sätta patienten
på prof, kan lämnas, då sådant anses rådligt.

Hvarje vid anstalterna anställd person skall vara absolutist. Alkoholhaltiga
drycker få endast efter läkarens skriftliga tillstånd införas i anstalten.
Spisordningen underställes statssekreterarens pröfning. Patienterna få använda
egna kläder, om de så önska; eljest håller anstalten dem med
kläder, därvid en viss omväxling bör eftersträfvas. Beträffande arbetet uttalas,
att hvarje patient skall om möjligt sysselsättas i arbete, som han förut är
kunnig uti. Om någon är i stånd att utföra finare arbeten, skall han
uppmuntras härtill; behållning af sådant arbete tillfaller honom själf efter
afdrag för underhållskostnaden. Spel af skilda slag äro ej uteslutna; och
åtgärder skola vidtagas för att bereda patienterna nöje; tidningar, tidskrifter
och böcker tillhandahållas; rökning tillåtes. Det är ej uteslutet för kvinnor
att hafva späda barn med i anstalten. Disciplinförseelser bestraffas i regel

288

Befintliga
erkända reformatories.

Statsrefor matories.

Reformatories
i Skottland
och Irland.

med inskränkningar i kost och rättigheter eller borttagande af redan vunna
privilegier. Yid svårare disciplinförseelser användas sådana inskränkningar
i större skala eller åtalas patienten vid domstol. Statssekreteraren kan
också i sådant fall bestämma om öfverflyttning till annat enhändt reformator}"
eller till statens.

Någon skyldighet för viss myndighet att inrätta reformatories för
drinkare föreskrefs ej i 1898 års lag. Emellertid hafva tre sådana upprättats
af lokala myndigheter (London, Lancashire och Yorkshire) och
ett fjärde har kommit till stånd genom sammanslutning af 24 lokala myndigheter
från skilda delar af landet. Fem anstalter hafva upprättats af
enskilda föreningar; de fyra af eu för ändamålet bildad förening »National
institutions for inebriates». Af de nio anstalter, som för närvarande äro
i verksamhet, äro två afsedda för både män och kvinnor, de öfriga endast
för kvinnor. För männen finnas allenast 155 platser, under det för kvinnor
finnas 962 platser.

Under de första åren efter utfärdandet af 1898 års lag funnos inga
statsanstalter för drinkare. Snart nog visade det sig emellertid, att de
erkända reformatories ej voro i stånd att behandla en del af drinkarne,
utan att strängare anstalter behöfdes för dessa. Numera» finnas i England
en statsanstalt för män och en för kvinnor; den förra är inrättad i en
flygel af fängelset vid Warwick; den senare är särskildt uppförd för
ändamålet och belägen intill fängelset för kvinnor vid Aylesbury. Dessa
båda anstalter lyda under fängelseförvaltningen och direktören för det intillliggande
fängelset är också direktör för drinkaranstalten. För statsanstalternas
verksamhet gifvas särskilda regler, däraf en del påminna om
föreskrifterna för fängelserna, andra åter öfverensstämma med dem, som
gifvits för de erkända reformatories.

I Skottland finnas 5 af staten erkända reformatories, ett för män
med 10 platser och 4 för kvinnor med tillhopa 106 platser, äfvensom
en statsanstalt (en afdelning af fängelset i Perth) med 14 platser för män
och 25 för kvinnor. Af de erkända reformatories hafva 2 upprättats af
lokala myndigheter och 3 af välgörenhetsföreningar; den största af de förra
med plats för 58 kvinnor torde numera hafva upphört med sin verksamhet.
Anstalten för män är ej någon särskild drinkaranstalt, utan eu
arbetarkoloni, som bland arbetslösa af skilda slag äfven mottager till
reformatories dömda män. Äfven de två öfriga af välgörenhetsföreningar
upprättade anstalterna mottaga, jämte de af domstolarna dömda, tillika
frivilligt ingående drinkare. Om denna sammanblandning af frivilliga och

289

tvångspatienter synes man hafva olika erfarenheter; från det ena stället
rapporteras, att man ej haft någon olägenhet däraf, under det man på det
andra (arbetarkolonien) funnit systemet arbeta mindre väl.

Irland har en statsanstalt för drinkare samt två af staten erkända
reformatories, det ena för 40 män och det andra för 66 kvinnor, båda
upprättade af religiösa sällskap.

C) Bestämmelser i Licensing Act och Children Act om internering af

vanedrinkare.

den år 1902 utfärdade Licensing Ant finnes, utom den redan nämndah*''c®»««# Ad

bestämmelsen om straff för den, som är berusad, då han har hand om barn,
äfven en del andra föreskrifter, som angå drinkares behandling. Sålunda
stadgas, att om en person är öfvertygad att hafva begått några af de i
1898 års drinkarlag omnämnda fylleri- och ordningsförseelser eller varit
berusad, då han haft hand om barn under 7 år, domstolen kan förordna,
att han skall inför domstolen afgifva en förbindelse — med eller utan
säkerhet — att iakttaga ett godt uppförande. Ett sådant förordnande kan
ersätta straffet eller också meddelas jämte detta.

Vidare gifvas i denna lag föreskrifter i syfte att för vanedrinkaren försvåra
åtkomsten af rusdrycker. Därest domstolen vid afgörande af brottmål
finner sådant fall föreligga, att förordnande kan meddelas om intagande

1902.

i reform atories enligt

1898 års drinkarlag, skall domstolen, vare sig

v_, > --J --- ö

den lämnar sådant förordnande eller ej, sända meddelande om målet till
polismyndigheten i det distrikt, där domstolen är belägen. Polismyndigheten
liar därefter att gifva värdshusvärdar och sekreterare i registrerade
klubbar inom distriktet underrättelse om fallet med nödiga upplysningar
för personens identifiering; och dessa få därefter ej själfva eller genom
andra sälja eller utlämna rusdrycker till personen i fråga; brytande häraf
är belagdt med böter. Domstolen underrättar äfven den dömde om, att
dylikt meddelande sändes till polismyndigheten; och detta medför för den
dömde, att han utsätter sig för bötespåföljd, om han inom de närmaste
tre åren försöker att skaffa sig rusdrycker i någon lokal för försäljning
däraf eller i någon registrerad klubb.

Licensing act har slutligen stadgande därom, att i händelse eu man
söker skillnad till säng och säte från sin hustru på grund af hennes dryc 37 -

290

kunskap, domstolen, i stället för att bifalla ansökningen, kan, därest hustrun
samtycker därtill, förordna att hon skall intagas i ett drinkarhem,
retreat, hvars ägare är villig mottaga henne. Domstolen kan tillika förordna
någon att föra henne till drinkarhemmet. Om hon intages, gälla
för hennes vistelse i hemmet de i 1879 års lag gifna föreskrifter. —
Ifrågavarande stadgande uppgifves dock ej hafva kommit till någon användning.

Children Ad. X lag om skyddande af barn m. m. den 21 december 1908, Children
ad, förekommer också ett stadgande, som torde böra anmärkas här. Om
det vid behandling inför domstol af åtal om grymhet eller annat brott
mot barn visar sig, att någon af föräldrarna, som är åtalad för sådant
brott, är vanedrinkare i den i drinkar lagarna angifna betydelse, kan domstolen,
om den så finner lämpligt, i stället för att döma till fängelse, förordna,
att den tilltalade skall intagas i ett drinkarhem, retreat, under
förutsättning att han samtycker därtill. Domstolen har att före beslutet
öfvertyga sig om, att möjlighet finnes för betalande af kostnaderna.
Stadgandet lägger ej hinder i vägen för domstolen att döma till
intagande i reformatories. Äfven denna bestämmelse säges ej hafva tilllämpats
i praktiken.

D) Förslag till ändringar i gällande lagar.

Ehuru man har så nya bestämmelser om internering af vanedrinkare,
är man dock redan sysselsatt med att revidera den gällande lagstiftningen.
Så väl i England som i Skottland tillsattes under år 1908 kommittéer för
att undersöka verkningarna af gällande lagstiftning om drinkare och deras
internering i retreats och reformatories samt afgifva utlåtande rörande de
förändringar, som erfordrades.

Ben engelska kommittén

Behandling afgaf sitt betänkande den 18 december 1908. Detta inledes med ett omnämna
mprepa- nande däraf, att kommittén erhållit särskilt uppdrag att undersöka värdet
rater. af förekommande metoder för behandling af drinkare medelst användande
af medicinska preparater samt att kommittén med anledning häraf insamlat
upplysningar från dem, som utgåfvo sig kunna bota drinkare med dylika
medel (sådana komma till användning äfven i ett af de befintliga retreats).

291

Någon undersökning af dessa medels effektivitet hade dock ej gjorts och ej
heller ansetts nödig, då af upplysningarna framgått, att alla de behandlade
frivilligt underkastat sig behandlingen och därför antagligen varit besjälade af
önskan att blifva botade, samt man i fråga om sådana personer städse vann
goda resultat. Att i lagstiftningen införa några föreskrifter om användning
af vissa bestämda läkemedel kunde i allt fall ej ifrågasättas, bland
annat af det skäl, att olika fall fordrade olika behandling.

Därefter lämnas under rubriken »allmänna iakttagelser rörande drycken- Dryckenska
skapens natur» eu framställning om den uppfattning däraf, som kommitténs pms natur''
medicinska ledamöter (af kommitténs nio ledamöter voro fyra läkare)
på grund af sin vetenskapliga utbildning och sin praxis hade. Det kon -

stateras till en början, att förtärandet af rusgifvande drycker åstadkommer
en viss angenäm känsla, samt att de flesta människor i de civiliserade staterna
därför också begagna dylika drycker. Alkoholen framkallar emellertid
förgiftningssymptom, om den intages i tillräckligt stor mängd. Hos en
del människor inträder en mättnad eller motvilja för alkoholen, innan det
kommit till någon förgiftning, och hos dessa föreligger ingen fara för förgiftning.
IIos andra åter ser det ut, som om ingen dylik mättnad skulle in-,
träda, och för dem finnes alltså fara för en förgiftning; denna fara reduceras
hos många därigenom, att de under inverkan af åtskilliga faktorer (aktning
för s:’

anseende hos andra etc.)
sig. Om dessa personer

själfva, önskan att bibehålla sitt
utöfva en viss själfkontroll, så att de ej berusa

blifva druckna eller ej, beror på styrkan af begäret efter rusdrycker i för
hållande till förmågan af själfkontroll. De flesta människor, som förtära
alkohol, höra till någon af dessa kategorier. Yanedrinkarnes klass åter karaktäriseras
däraf, att hos dem öfverhufvud taget ej någon mättnad inträder,
eller att detta sker först sedan förgiftning ägt rum, samt att dryckenskapsbegäret
besegrar alla drifkrafter i motsatt riktning, äfven om personen
anstränger sig till det yttersta. Mellan dem, som tack vare själfkontrollen
undgå att blifva rusiga, samt vanedrinkarne, finnes en klass af
personer, som, ehuru de äga förmåga af själf kontroll, ej alltid bry sig om
att begagna sig af denna, utan föredraga rusets glädje; genom att så småningom
låta dryckenskapsbegäret få allt större makt på bekostnad af själfkontrollen,
blifva dylika personer till sist vanedrinkare.

Bland vanedrinkarne kan man, enligt hvad vidare utvecklas, urskilja0^05
tre klasser: ''

a) Personer, som hafva ett medfödt starkt begär efter alkohol och
ej äga själf kontroll, nog kraftig att motstå detta intensiva begär; man

af vanedrinlcare.

292

kan ej påvisa några mentala defekter kos dem, utan de kunna tvärtom
vara personer af kög intelligens och med stark viljekraft i andra hänseenden.
Deras dryckenskapsbegär är ofta periodiskt och konvulsiviskt;
de härstamma ej sällan från familjer, där man har andra exempel på
samma form af dryckenskap.

b) Personer, med eller utan starkt alkoholbegär, som sakna själfkontroll;
antingen hafva de ej intelligens nog att fatta dryckenskapens svåra
följder, eller sakna de själfrespekt eller de andra drifkrafter, som kunna
afhålla från dryckenskap, eller också den karaktärskraft och viljestyrka,
som är nödvändig för att motstå lockelser till ett omättligt drickande,
äfven om de inse, att detsamma länder till deras framtida skada. Saknaden
af själfkontroll visar sig icke endast i oförmågan att motstå alkoholbegäret
utan äfven i utbrott af häftighet, våldsamhet eller förstörelselusta vid obetydliga
anledningar. Många af dessa halva en bristfällig intelligens, de
härstamma från familjer, i hvilka man har många andra exempel på mentala
defekter; äfven en liten kvantitet alkohol är vanligen tillräcklig för
att framkalla förgiftning hos dem.

c) Personer, hos hvilka ej några medfödda egendomligheter kunna
påvisas, utan som genom eget fortsatt missbruk af alkohol förlorat själfkontrollen
och ökat begäret efter alkohol. Ofta har alkoholen från början
tagits för visst ändamål, såsom stimulans för att kunna utföra ett visst
arbete, vid sjukdom, på grund af sorg o. s. v., och kvantiteterna hafva
ökats undan för undan för att åstadkomma den önskade effekten. Ju längre
de fortsätta, desto större blir begäret, och själfkontrollen minskas alltjämt,
så att de slutligen ej längre kunna af sig själfva motstå begäret.

Dryckenskap- Ilos den, som är hemfallen åt dryckenskap, har alltså, fiamhålles det

dTrn dlerUen vidare, det naturliga förhållandet mellan själf kontrollen och begäret efter ras-''
last? drycker undergått en förändring. Denna förändring har utan tvifvel sin
grund i en konstitutionell egendomlighet hos personen i fråga; än kan den
vara medfödd, än förvärfvad genom ett lastbart lefverne. Huruvida denna
egendomlighet från vetenskaplig synpunkt är att anse såsom sjukdom, torde
närmast vara eu nomenklatur fråga. I vissa fall kan den sägas vara
en sjukdom lika väl som en del andra egendomligheter, som hänföras
under detta namn, men det finnes viktiga skäl, som tala för att icke använda
termen sjukdom för att karaktärisera dryckenskapsvanan. I begreppet sjukdom
lägger man vanligen in vissa betydelser, som ej passa på dryckenskapsvanan:
den sjuke kan ej göras ansvarig för sitt tillstånd, han kan ej själf
åstadkomma någon förändring däri annat än genom användande af läkemedel,

och han kan ej inverka på tillståndet genom egna åtgärder. Om däremot,
såsom sannolikt är, dryckenskapen kan förvärfvas genom vana; om
begäret efter rusdrycker kan ökas genom omåttlighet och själfkontrollen
kan minskas af brist på öfning, är det tydligt, att den motsatta effekten
kan vinnas genom '' egna ansträngningar, att begäret efter rusdrycker kan
minskas genom återhållsamhet samt att själfkontrollen, liksom hvarje annan
färdighet, kan stärkas genom öfning.

Den antydda inverkan, som den egna vanan har på begäret efter Grunden för
alkohol, hvilar, heter det vidare i framställningen, ej på någon spekulation. ^I(,n^,ndenBegäret
efter alkohol finnes ej, förrän man har försökt alkoholens angenäma
verkningar. Vittnesbörd så väl från dem, hvilka sysslat med vanedrinkare,
som från vanedrinkarne själfva gifva vid handen, att begäret minskas
med fortsatt återhållsamhet och i många fall alldeles försvinner, till
dess det återupplifvas genom ett nytt försök med alkohol och erfarandet
af de behagliga verkningarna däraf. Dryckenskapsvanan liksom andra vanor
har nämligen en stor benägenhet att återkomma. Individens konstitutionella
egendomlighet kvarstår och få vanedrinkare, om ens någon, kunna på nytt
börja förtära alkohol, utan att förr eller serare återfalla i dryckenskap.

Ilos vissa vanedrinkare, som från födelsen äro andesvaga eller viljesvaga,
beror dryckenskapen på dessa mentala brister. De äro ej i stånd
att se någon fara i att berusa sig; ej heller hafva de karaktärsstyrka att
motsätta sig begäret. Sådana personer äro val sjuka i eu viss mening,
men deras sjukdom ligger i deras mentala brister och ej i dryckenskapsvanan;
de hafva ofta äfven i andra afseenden dåliga vanor, alla resultat
af deras defekter.

Kunde man åstadkomma mättnad (motvilja för rusdrycker), innan
förgiftningsstadiet nåddes, skulle man kunna bota alla former af sjukdomen
på ett vetenskapligt och fullt effektivt sätt. Då detta ej kan
ske, linnes ingen annan utväg än att söka förändra förhållandet mellan
själfkontrollen och dryckenskapsbegäret till det normala genom att öka den
förra och minska det senare eller åstadkomma båda delarna. Minskandet
af begäret sker genom länge fortsatt återhållsamhet, men sådan iakttages
endast sällan frivilligt; vanligen måste tvång komma till i en eller annan
form. Själfkontrollens ökande är ett mål, som ej kan vinnas med ens, utan
endast genom fortgående stadig sysselsättning samt ett system af belöningar
och bestraffningar.

Efter denna framställning om dryckenskapens natur och sedan en redo- Andringsför.
görelse lämnats för den engelska drinkarlagstiftningens historiska utveck- S''“årsdag879

294

Ändringar

proceduren

ting, öfvergå! kommittén till en skildring af verkningarna af 1879 års lag
samt framhåller därvid bland annat, att orsaken till att lagen ej fått så stor
betydelse varit dels saknaden af anordningar för mottagande af fattiga och
dels svårigheten att erhålla drinkarens samtycke till ett tidigare inträdande på
anstalten. För att undanrödja det förstnämnda hindret föreslår kommittén,
att staten ensam eller i förening med lokala myndigheter skall ombesörja vården
af drinkare, som alldeles sakna medel eller som endast kunna betala ett
mindre bidrag till sitt underhåll; personer, som skola omhändertagas
på grund af 1898 års lag (criminal inebriates), komma härvid ej i betraktande.
Under de gångna åren hade hundratals drinkare sökt att blifva
behandlade, men i brist på medel till vårdafgiften ej kunnat mottagas. Eu
behandling på ett tidigare stadium skulle förhindra, att en stor del af dessa
obemedlade drinkare blifva brottslingar eller sinnessjuka eller falla fattigvården
till last. Den föreslagna åtgärden för denna klass skulle ej komma
att förorsaka det allmänna ökade kostnader. Troligen beköfdes det ej
heller, att några hem byggdes af det allmänna, ty en del föreningar skulle
nog vara villiga att utvidga sina nuvarande hem eller anlägga nya, om
de blott erhölle ekonomiskt understöd. Staten och de lokala myndigheterna
borde tilläggas rätt att söka godtgörelse för kostnaden af den vårdade eller
den, som vore försörjningspliktig för honom.

Det andra hindret för lagens vidsträcktare tillämpning, att drinkaren
ej ville gifva sitt samtycke till anstaltsvård på ett tidigare stadium, då
större bättringsmöjligheter förelåge, har kommittén velat undanrödja dels
genom en råd af åtgärder, som skulle förbättra det nuvarande förfarandet,
dels genom att införa en verklig tvångsinternering för sådana fall, där ej
annat hjälpte.

i Bland de föreslagna ändringarna och tilläggen må här nämnas: rätten
att bevilja tillstånd för öppnande af retreats öfverflyttas från de lokala
myndigheterna till statssekreteraren; nu utgående höga afgifter för sådant
tillstånds erhållande borttagas; ingen får till vård emot betalning emottaga
mer än en vanedrinkare i ett hem, med mindre tillstånd enligt lagen erhållits;
närmare föreskrifter gifvas om rätt att återhämta den, som afvikit;
statssekreteraren tillerkännes rätt att, då en i ett hem intagen drinkare är
missnöjd eller utöfva! eu störande inverkan inom hemmet, eller andra
vägande skäl därtill föreligga, flytta drinkaren till annat hem med samtycke
af honom själf och den, som senast erlagt afgiften för honom;
vid utskrifning före den i ansökningen bestämda tid böra personer, som
antagas hysa intresse för drinkaren, höras därom. Såsom eu lättnad

295

för de intagna föreslås, att tillstånd att lämna anstalten på en viss tid
må kunna meddelas ej blott af hälsoskäl utan äfven af andra orsaker,
som kunna påkalla hans vistelse å fri fot, såsom tvingande affärsgöromål,
ekonomiska svårigheter, husliga bekymmer. Hemmets föreståndare bör
kunna själf meddela sådant tillstånd, utan att därför först göra ansökan
hos domaren. Det betonas, att den tid, som vid intagandet kan hafva
bestämts för personens kvarblifvande i hemmet, allenast är godtycklig och
bör lämpas efter behofvet, ty han kan blifva lämplig för friheten eller för
en modifierad frihet före utgången af nämnda tid.

Den frivillighetsprincip, på hvilken 1879 års lag grundar sig, vill Utveckling af
kommittén vidare utveckla. Sålunda föreslås, att drinkaren kan inför fprincipen.

fredsdomare afgifva eu i viss form affattad förbindelse att afstå från alla Nykterhets
rusdrycker för eu viss tid, ej kortare än ett år; förbindelsen skall innehålla
en erinran om att brytandet af densamma utgör en anledning till
vidtagande af tvångsåtgärder, en påföljd, som fredsdomaren skall klargöra
för drinkaren.

Såsom eu andra frivillig åtgärd föreslås, att drinkaren kan hos Frivilligt förfredsdomaren
begära förordnande för en person, som han själf föreslår, mynderahaF
att under eu af sökanden själf bestämd tid, ej öfver ett år, tjänstgöra
såsom hans förmyndare (guardian). Fredsdomaren har att meddela sådant
förordnande, sedan han förvissat sig om, att sökanden är vanedrinkare och
förstår innebörden af ett dylikt förordnande, äfvensom att den föreslagne
förmyndaren är villig att åtaga sig uppdraget. Eu så förordnad förmyndare
har befogenhet lj att bestämma om drinkarens bostad (i dennes eget eller förmyndarens
hem); 2) att fråntaga drinkaren berusningsmedel och söka hindra
honom från att skaffa sig sådana; 3) att påfordra att drinkaren underkastar
sig uppsikt åt någon sköterska eller vaktare, som förmyndaren utser;
samt 4) att förbjuda försäljare af rusdrycker och andra rusmedel så väl som
andra personer att vara drinkaren behjälpliga med anskaffandet af dylika
ämnen; brytande mot sådant förbud skulle kunna bestraffas. Anser förmyndaren
dessa medel ej vara tillräckliga för kontroll öfver drinkaren, kan
han göra ansökan om vidtagande af tvångsåtgärder.

På samma gång kommittén vill vidare utveckla frivillighetsprincipen, Tvångs
ser den sig dock nödsakad att för vissa fall föreslå tvångsåtgärder. åtgärder.
Det finnes nämligen, säger kommittén, ett stort antal drinkare, hvilkas
dryckenskap åstadkommer »sorger, elände, fattigdom och urartande» både
för drinkarne själfva och deras familjer. Så länge dessa ej begå brott eller
någon förseelse, kan man ej få dem under behandling, enär de ej falla un -

296

der 1898 års lag, men i regel kommer det förr eller senare därhän. Om
man kunde få dessa drinkare under behandling på ett tidigare stadium, skulle
en stor del af dem kunna räddas. Både 1872 och 1892 års kommitté hade
fästat uppmärksamheten på angelägenheten af att få drinkare af detta slag under
behandling, men deras anvisningar i denna del hade ej följts. Kommittén
anser emellertid behofvet vara så trängande, att tvångsmedel böra stadgas.

De tvångsmedel, kommittén här föreslår, äro af två slag, tvångsförmynderskap
(guardianship) och trång sintag ande i ett hem för behandling åt
drinkare, retreat. Beslut om dessa tvångsåtgärder kunna ej meddelas af
hvilken fredsdomare som helst, utan endast af i förslaget angifna domare,
(fredsdomare i viss angifven ställning samt af vissa andra domare). Ansökning
om tvångsåtgärder får göras af en anhörig eller vän till drinkaren
eller af en sådan själfvald förmyndare, hvarom förut nämnts.
Vid ansökningen skall fogas utlåtande af läkare*; har drinkaren vägrat
att underkasta sig undersökning af läkare, kan läkarens utlåtande ersättas
af en i viss form afgifven förklaring af sökanden och minst en annan
person af innehåll att den, som afses med ansökningen, är drinkare i
lagens mening. Efter mottagandet af ansökningshandlingarna har domaren
att uppsöka drinkaren eller kalla honom till inställelse med föreläggande
att framlägga sina skäl för afslag å ansökningen. Förhandlingarna kunna,
då den sökte så önskar, hållas enskildt; båda parterna kunna låta sig
företrädas af advokater. Sedan domaren öfvertygat sig om, att den sökte
är en vanedrinkare i den bemärkelse, lagen fattar detta ord, har han att
fästa drinkarens uppmärksamhet på fördelarne af de ofvan omförmälda frivilliga
anordningarna (nykterhetsförbindelse och själfvald förmyndare). Vill
drinkaren ej begagna sig häraf eller hafva dylika åtgärder vidtagits, men
drinkaren ej fullgjort, hvad som därvid ålegat honom, kan domaren förordna
om tvångsförmynderskap eller tvångsintagande i retreats.

Tvängsfor- Tvångsförmynderskapet bör såsom det mildare medlet i första rummet
mynderskap. ]-omma till användning, för så vidt en dylik åtgärd anses tjäna till något och
någon vill åtaga sig förmynderskapet, hvilket skall afse viss tid, ej öfver
ett år. Förmyndaren (guardian) skulle i hufvudsak hafva samma befogenhet
som den ofvannämnda frivillige förmyndaren, men erhålla en något vid *

Några detaljer om innehållet i läkareDS utlåtande upptagas ej i förslaget. — I allmänhet
synes man i England ej fästa så mycken vikt vid läkarintygen som hos oss; de hittills vid vissa
retreats använda formulär till läkarintyg äro hufvudsakligen af negativ art samt innehålla, förutom
eu förklaring af läkaren att utsikt förefinnes, det sökanden skall hafva nytta af vistelsen vid hemmet,
att sökanden lider allenast af alkoholism och icke företer tecken på smittosam sjukdom, epilepsi
eller någon obotlig sjukdom.

297

sträckare rätt vid uppsikten öfver drinkaren. Särskild! skulle lian kunna
lämna drinkaren i vård kos någon, som enligt lagen utverkat sig tillstånd
att i sitt kem mottaga drinkare, samt på denne såsom vårdare (custodian)
öfverlåta vissa af sina rättigketer. Såväl förmyndaren som vårdaren skulle
kunna befria drinkaren på kaus kedersord, med eller utan villkor, från
vissa af de konom åliggande förpliktelser. Eymde drinkaren från anvisad
plats, skulle kan kunna återföras på begäran af förmyndaren.

Bestämmer domaren, att drinkaren skall insättas på ett retreat, inne- Tvångsintagfattar
detta, att kan får insättas ock kvarkållas på ett dvlikt kem, kvars mlig Kå
föreståndare är villig att mottaga konom. Tiden för vistelsen får ej sättas
kögre än ett år ock förordnandet kar i öfrigt samma verkan, som om
drinkaren ingått frivilligt.

I samband med förordnande om tvångsförmynderskap eller tvångsinternering
skall domaren också bestämma, hvem som skall betala kostnaderna.
lian kan ålägga drinkaren att betala kela kostnaden eller någon
de! däraf; eller också kar kan att förvissa sig om, att kostnaderna betalas
på annat sätt.

På det att äfven personer, kvilka själfva eller L vilkas anköriga ej äro
i stånd att betala vårdafgiften, skola komma under behandling, har kommittén
föreslagit, att staten ensam eller i förening med de lokala myndigheterna
skall sörja för vården med rätt att få godtgörelse af den vårdade eller den,
som är försörjningspliktig för konom.

Efter att sålunda kafva framfört sina önskemål beträffande ändring- Näringsförarna
i 1879 års lag, öfvergår kommittén till behandling af den del af Slaårl''"iag98
spörsmålet, som faller under 1898 års lag. Kommittén uttalar därvid, att
vanedrkikaren ej bör straffas med samma stränghet som en nykter eller
tillfälligtvis berusad person, som begått enahanda brott, men att samhället
likväl är berättigad! att vidtaga säkerhetsåtgärder för att skydda sig mot
konom. Åt den minskade tillräkneligketen ger man erkännande genom
att sända konom till reformatories med deras mildare disciplin. På samma
gång samhället skyddar sig själft, bör det också vidtaga åtgärder för förbättrande
af den å anstalten intagne. Dessa två synpunkter, samhällets
skyddande mot drinkaren-förbrytaren och beredande af möjligheter för
lians förbättrande, hafva vant grundtankarna vid stiftande af 1898
års lag.

Kommittén kommer till det resultat, att 1898 års lag fått allt för Lagens ringa
liten användning; antalet af de i reformatories intagna kar varit mycketo&orsSna
litet i förhållande till det stora antal brott ock förseelser, som begåtts därtill.

298

af vanedrinkare. Under de 9 första åren af lagens bestånd har antalet
ditsända ej uppgått till fullt 3,000, däraf 400 för brott och 2,600 för
fylleriförseelser (utgörande en på 674 för fylleri dömda).

1‘roceduren Hittillsvarande procedur, enligt hvilken dessa mål skolat gå till jurydom°lämplig.
g^0jama e]]er, ^å fråga gällt förseelser, skolat hänvisas dit, så snart drinkaren
yrkat sådant, har varit långsam, besvärlig och dyrbar. Härför föreslås, att målen
skola behandlas af polisdomstolarna i alla de fall, då brottmålet på grund
af sin beskaffenhet hör till dessa, samt att svarandens rätt att påfordra,
det mål angående fylleriförseelse skall hänvisas till jurydomstol, borttages.
Än vidare vill kommittén utsträcka polisdomstolarnas befogenhet att handlägga
brottmål till fyra slag af brott, som ofta begås af vanedrinkare, nämligen:
försummelse af eller grymhet mot barn; försök till själfmord; misshandel,
som ej är att hänföra till urbota brott; samt uppsåtlig skadegörelse.
7 domstolarna Somliga polisdomstol ar sägas hafva förbisett lagens existens. Andra äro
''"tillämpa* ovilliga att tillämpa den, de tro helt enkelt ej på nyttan af att kvarhålla
lagen, drinkaren i reformatories eller finna proceduren för verkställigheten för
invecklad och föredraga att sända drinkaren till fängelset, hvilket går
efter invanda former; äfven påverkas de i någon mån däraf, att kostnaderna
för vården komma att stanna på deras kommuner. För att afhjälpa
dessa hinder föreslås utfärdande af cirkulär med betonande af vikten
af anstaltsbekandlingen, förenklandet af formerna för sändandet till
anstalterna samt kostnadernas öfvertagande af staten.

Definitionen Den i 1879 års lag förekommande definition på drinkare, med ledP,
lrunkard ning hvaraf skall afgöras, hvilka som böra behandlas enligt drinkarotydlig.
lagarna, har befunnits erbjuda en del svårigheter vid tolkningen och
ej heller eljest vara tillfredsställande. Kommitterade vilja ersätta ordet
habitual drunkard med incbriate, som anses lämpligare, samt definiera en
inebriate såsom eu person, hvilken vanemässigt intager eller använder förgiftande
(rusgifvande) ämnen af ett eller annat slag samt under inflytande
af dylika ämnen eller i följd af deras verkningar är a) farlig för sig själf
eller andra, b) eu orsak till skada eller allvarsamt besvär för sin familj
eller andra eller c) ur stånd att sköta sig själf eller sina affärer eller att
iakttaga ett vanligt hyggligt uppförande.

Tre föregåen- Kommittén föreslår vidare borttagandet af bestämmelserna om att den,

dömd tre gånger förut under de närmast gångna 12 månaderna för att falla
under lagen. Denna bestämmelse anses olämplig, enär å ena sidan en stor
del drinkare, som borde träffas af lagen, äro i stånd att undvika det före -

299

skrifna antalet domar ock å andra sidan domstolarna frestas att taga de tre
föregående utslagen såsom tillräckligt vittnesbörd om vanemässigt drickande,
hvilket ej alltid är riktigt.

Lagens ringa användning har också i någon mån berott på föreskrit- Internerings
ten om att drinkaren skulle dömas och hållas i eu anstalt för en tid ej Mwnq°r
öfverstigande 3 år. Lagens mening var, att denna dom skulle mildras
genom villkorlig frigifning under uppsikt af eu pålitlig vårdare. I början
sökte man också att frigifva dem villkorligt så fort som möjligt, men denna
tidiga frigifning slog ej väl ut, i det nästan alla återföllo; sedan började
man hålla dem kvar längre och numera får största delen stanna 3 år,
hvilken tid knappast anses kunna reduceras. Häraf hade åter blifvit följden,
att domstolarna, som funnit, att deras domar i själfva verket betydde
3 års internering, dragit sig för att tillämpa lagen annat än i de svåraste
fallen. Kommittén liar funnit denna tid för lång för de bättre fallen samt
därför föreslagit, att domen om tvångsinternering skall afse första gången
högst 6 månader, andra gången högst ett år, tredje gången högst 2 år
samt följande gånger högst 3 år.

Liksom när det gällde reformering af 1879 års lag har kommittén
äfven beträffande de vanedrinkare, som gjort sig skyldiga till brott och förseelser,
förordat eu serie åtgärder, börjande med mildare, hvilka synas kommittén
vara de framgångsrikaste, och öfvergående till allt .strängare.

Sedan domstolen konstaterat, att ett brott föreligger och att personen Villkorlig
är vanedrinkare, har domstolen att förordna om hans behandling enligt "''vakning6’
Probation of Offenders act, om domstolen nämligen anser detta lämpligt.

Detta innebär, att domstolen frikänner honom på det villkor, att han förbinder
sig att vid anfordran infinna sig vid domstolen samt ställes under
öfvervakning af eu utaf domstolen förordnad person. Utom öfriga förpliktelser
skall öfvervakningsordern innehålla, att personen ej får använda eller
innehafva några rusmedel, ej förändra bostad utan att först lämna sin nya
adress till öfvervakaren samt att han skall gifva öfvervakaren underrättelse
om sin hälsa och sysselsättning å tider, som domstolen bestämt. Öfvervakningstiden
är 6 månader till 1 år. Uppfyllas villkoren för öfvervakningen,
iir personen därmed fullständigt frikänd, i annat fall föres han ånyo inför
domstolen. Domstolen kan då antingen gifva en ny order om öfvervakning
mot borgen eller också förordna om drinkarens öfversändande till ett reformatory.
Finner domstolen redan från början, att ett frikännande med

öfvervakning icke är ändamålsenligt, kan domstolen genast förordna om
hans intagande i ett reformatory, med eller utan föregående straffdom.

300

Villkorlig fri- Vidare föreslår kommittén, att i hvarje dom om intagande i ett reforma ^ory de drinkare, hvarom här är fråga, skall förklaras, att den dömde

skall vid sin frigifning vara föremål för övervakning (af en probation
officer) under eu tid ej öfverstigande ett år. Har han frigifvits och under
den följande öfvervakningstiden uppfyllt föreskrifna villkor, är han därmed
alldeles fri från följderna af föregående dom. Skulle han åter, första
gången han frigifvits med övervakning, förverka frigifningen genom att
bryta mot därför gifna villkor, skall han föras inför domstol, och denna kan
då antingen gifva nytt beslut om öfvervakning mot borgen eller också döma
honom till intagande i ett reformatory för en tid ej öfverstigande ett år
samt förklara, att han är underkastad öfvervakning under en tid ej öfverstigande
ett år. Bryter han ånyo mot villkoren för övervakning, dömes han
till intagning i anstalt för en tid ej öfverstigande två år med därpå följande
öfvervakning under ett år. Vid upprepadt brytande af villkoren får han en
dom på intagande i dylik anstalt för en tid ej öfverstigande tre år och därefter
ett års öfvervakning. — diar någon dömts till intagande i ett reformator}''
för en tid ej öfverstigande tre år, får han ej frigifvas före de tre
årens utgång, med mindre statssekreteraren förklarat sig anse, att drinkaren
sannolikt ej skall återfalla i dryckenskap.

Diarium I detta sammanhang föreslår kommittén också, att en person, som

tremens. | j(|er af delirium tremens och på grund däraf ligger det allmänna till last,
för hvarje fall bör behandlas såsom vanedrinkare efter yrkande af den
fångvårdsstyrelse, som understödjer honom.
lieforma- Härefter öVergår kommittén till att tala om reformatories och deras

Stdtsansta^.verksamhet samt framhåller därvid, att bristen på platser för de till tvångseller
ej? internering dömda varit den viktigaste orsaken till att lagen ej kommit att
tillämpas. Kommittén finner det helt naturligt, att tillräckligt antal sådana
anstalter ej uppstått, då det ej i lag föreskrifvits såsom skyldighet för någon
myndighet att inrätta dylika. Det har städse förfäktats, att det här gäller
brottslingar samt att deras vårdande åligger staten, och kommittén ställer
sig på samma ståndpunkt. Kommittén anser det också ur liera synpunkter
lämpligast, att staten öVertager omsorgen om upprättandet och
skötseln af anstalterna för drinkare af dessa klasser; först därigenom kan
en fullständig klassifikation af olika slag af drinkare göras, och eu statens
administration skulle också hafva fördelar med hänsyn till utbildandet af
eu tjänstemannakår..

Underhälls- I kostnaden för de intagnas underhåll har staten hittills deltagit
kostnaden. me(] pei0pp Slitningar hafva emellertid uppstått, då staten sökt

nedsätta detta. Kommittén anser det vara bäst, att staten helt öfvertager
kostnaden; om man tager i betraktande alla de kostnader, som dessa
personer förorsaka staten, torde det ej bli någon ökad utgift att vårda
dem i en lämplig anstalt. Därest staten ej skulle vilja åtaga sig hela kostnaden,
föreslås eu delning af kostnaderna mellan staten och de lokala
myndigheterna. Staten och de lokala myndigheterna borde hafva rätt att
återfå underhållskostnaden af den vårdade eller af för honom försörjningspliktig
person.

Ett viktigt spörsmål är äfven anordnandet af arbetet för de å an- De intagnas
stalten intagna, och kommittén framhåller, att arbétet bör kunna ordnaSarbets^yl,llffså,
att det på samma gång blir till nytta för den intagne och tjänar till
att nedbringa anstaltens kostnader. En hvar bör om möjligt sysselsättas
i det yrke han lärt samt omflyttning mellan anstalterna kunna äga rum
med hänsyn härtill.

Kommittén betonar äfven vikten af att åtgärder vidtagas till stödjande Understöd-''
af frigifna vanedrinkare, hvilket bör ske efter mönstret af verksamheten ^''

inom föreningen för frigifna fångars vård.

Ben skottska kommittén

afgaf sitt betänkande den 23 juni 1909, alltså senare än den engelska.

Liksom den engelska kommittén konstaterar också den skottska den1879 ars la9-relativt ringa användningen af 1S79 års lag och anser detta bero dels
därpå, att ingåendet i retreats gjorts beroende af drinkarens fria vilja och
dels på att inga sådana hem finnas för obemedlade (å de befintliga kostar
vården c:a 1,800 kronor om året).

Kommittén har kommit till den öfvertygelse, att tvångsåtgärder äro Tvdngsåtgärnödvändiga,
men framhåller, att det processuella förfarandet måste noga afväges
för att förebygga missbruk. Ett föregående frivilligt förfarande inför
fredsdomaren med officiellt nykterketslöfte och själfvald förmyndare, sådant
som föreslagits af den engelska kommittén, upptages ej i det skottska förslaget;
däremot föreslås, liksom i det engelska, ställande under förmynderskap (guardiansliip)
alternativt med tvångsinternering. Ansökan om vidtagande af
någon af dessa åtgärder skall kunna göras af en anhörig, vän, förmyndare
eller annan för drinkaren intresserad person äfvensom af allmänne åklagaren.
Göres ansökan af annan än åklagaren, skall sökanden och ännu
en person afgifva en förklaring därom att den, som ansökningen gäller,
faller under lagen. Ärendet handlägges af sheriffen summariskt, d. v. s.
utan jury; förhandlingarna hållas inför slutna dörrar, därest sheriffen ej

302

förordnar annorlunda; den sökte skall erhålla noggrann upplysning om
ansökningen och lämnas tillfälle att förebringa den bevisning han önskar.
Utlåtandet af läkare, ehuru mången gång af stort värde, anser kommittén
ej böra föreskrifvas såsom obligatoriskt.

Tvångsför- Sheriffen har att i första rummet förordna om personens ställande
myndcrskap. under förmynderskap, om en lämplig förmyndare kan påträffas. Denne
förmyndare har att söka förhindra, att drinkaren förskaffar sig tillgång till
rusdrycker, och har därvid att begagna sig af de i lag (Licensing (Scotland)
act 1903) gifna föreskrifter; i öfrigt meddelar statssekreteraren för Skottland
regler för sådan förmyndares verksamhet.

T vång sin- Skulle drinkaren bryta mot de honom gifna föreskrifter, har sheriffen,

^anstalt& P® ansökan af förmyndaren eller den, som förut gjort ansökan om
tvångsåtgärden, att förordna om drinkarens intagande i ett retreat för
en tid ej öfverstigande 6 månader, hvarjämte han för en tid af ett år
därefter bör stå under förmyndare. — I händelse sheriffen redan första
gången ej ansett skäl föreligga att använda förmynderskapet, utan genast
förordnar om intagande i retreat, skall sådant också afse en tid ej öfverstigande
6 månader samt åtföljas af ett förmynderskap uuder ett år.
Kommittén anmärker, att läkarne ansett en tid af ett år vara nödvändig
för ett fullständigt återställande, men kommittén har ej velat föreslå så
lång tid för att ej afskräcka de anhöriga från att göra ansökan samt anser,
att det efterföljande förmynderskapet skall upphjälpa detta. Bry tes emot
de föreskrifter, som lämnats rörande drinkarens förhållande under det år,
som följer efter interneringen, kan sheriffen, efter anmälan i enahanda ordning,
som förut sagts, förordna om drinkarens förnyade intagande på ett
retreat för en tid ej öfverstigande tre år.

Drinkaren eller den, som är försörjningspliktig för honom, kan åläggas
att betala kostnaden för tvångsförmynderskap och underhåll i anstalten, i
den utsträckning sheriffen anser skäligt.

Åtgärder vid För trängande fall, t. ex. då drinkaren lider af delirium tremens och
trarfalinde således anhöriga eller andra utsättas för fara, anses snabbare åtgärder vara
af nöden, och föreslås, att sheriffen, därest drinkarens närmaste anhöriga
eller annan intresserad person gör ansökan därom samt en läkare intygar,
att omedelbar vård är af nöden, skall utan föregående förhandling kunna
förordna om drinkarens vårdande på eu lämplig anstalt för en tid ej öfverstigande
14 dagar. Eu dylik vård erhålles redan i vissa fall å fattigvårdens
upptagningsanstalter. Och kommittén föreslår, att den omständig -

303

heten att en person sålunda vårdats för akut alkoholism skall gälla som
bevis i ett följande ärende om internering i alkoholistanstalt.

Då drinkaren oftast äfven är slösare och ger hvad som helst för att
komma åt rusdrycker, bör enligt kommitténs mening förmyndare förordnas
för omhändertagande af hans egendom (curator bonis), något som hittills ej
kunnat ske, med mindre själsliga defekter påvisats.

Kommittén framhåller vidare angelägenheten af att bereda tillfälle för
obemedlade drinkare att komma i åtnjutande af anstaltsvård och uttalar
som sin uppfattning, att de lokala myndigheterna böra hvar och en inom
sitt distrikt sörja för vård och underhåll af obemedlade drinkare, om hvilkas
intagande i retreat sheriffen förordnat. Detta kunna de göra antingen genom
att anordna sådana hem (en myndighet ensam eller i förening med andra
lokala myndigheter) eller också genom att betala för drinkarne i andra
med tillstånd försedda anstalter, som vilja mottaga dem. Fullgöra de lokala
myndigheterna ej sin skyldighet, kan statssekreteraren för Skottland vidtaga
erforderliga åtgärder på deras bekostnad. — Har drinkaren ingått frivilligt,
bör någon skyldighet för de lokala myndigheterna att bekosta
vården ej föreskrifvas, men väl böra de hafva rättighet att här hjälpa, om
den enskilde ej kan betala, och därigenom torde blifva sörjdt för alla de
tall, då ett inträde af drinkare å ett dylikt hem lämpligen bör äga rum.

Kommittén har vidare haft under öfvervägande spörsmålet om åtgärder
mot sådana till dryckenskap hemfallna personer, som än vistas en tid
på fattigvårdsaustalt (poor house), än lämna denna för att fortsätta med
sitt supiga lif, tills nöden ånyo tvingar dem tillbaka (»ins and outs»).
Dessa individer äro mycket besvärliga för fattigvårds myndigheterna och
det har ifrågasatts, att vanedrinkare, som fått fattigvård fyra gånger under
loppet af tolf månader, skulle sändas till ett reformatory eller öfverlämnas
åt fattigvårdsmyndigheterna. Kommittén anser också, att om fattigvårdsmyndigheterna
vilja sörja för kvarhållandet af dylika vanedrinkare,
sådant bör medgifvas dem efter beslut af sheriffen. Ansökan härom
skulle kunna göras af fattigvård sinspektören i det samhälle, där drinkaren
senast erhållit eller begärt understöd, hvilket samhälle sedan skulle hafva
rätt till godtgörelse för de med förordnandet och interneringen förenade
utgifter utaf hemortssamhället, därest detta icke förklarat sig vilja emottaga
och kvar hålla drinkaren. Sheriffen skulle, efter att hafva gjort nödiga
undersökningar, kunna förordna om drinkarens insättande på en fattigvårdsanstalt
(poor house) för eu tid ej öfverstigande tre år. Fn fattigvårdsanstalt
(i sin helhet eller någon del däraf), som med samtycke af veder -

Beredamle
af vård i
retreats åt
obemedlade.

Drinkare,
som åtnjuta
fattigvård.

304

börande departement användes för kvarhållande af fattighjon, livilka voro
hemfallna till dryckenskap, skulle då anses vara ett retreat och underkastad
de för retreats gällande bestämmelserna.

Reglerna för [ fråga om reglerna för drinkarnes behandling i retreats har det
''ddTetreat. skottska kommittébetänkandet i hufvudsak enahanda ändringsförslag som
det engelska. Här må blott nämnas, att den skottska kommittén särskilt
betonar, att därest uti hem, som erhållit tillstånd enligt lagen, jämväl
emottagas drinkare, som ej vunnit inträde enligt de i lagen föreskrifna
former, dessa patienter i allt fall skola vara underkastade enahanda regler
som de andra, med undantag däraf att bestämmelserna rörande påföljd för
afvikande från hemmet ej kunna tillämpas. Kommittén föreslår vidare, att
hemmets innehafvare skall kunna gifva en där intagen person lof att vistas

utom anstalten under tre veckor; för längre tids vistande utom anstalten fordras
tillstånd af statssekreteraren för Skottland. Kätten att frigifva före den
bestämda tidens utgång vill kommittén hafva Överflyttad till statssekreteraren
för Skottland.

1898 ars lag. 1898 års lag har äfven i Skottland kommit till jämförelsevis liten
Orsakerna ^användning. Detta anses bero på följande förhållanden: 1) svårigheten att
^nuöndntng. bevisa att en person är vanedrinkare, 2) procedurens olämplighet, samt 3)
det ringa antalet reform atories.

I förstnämnda hänseende föreslås, att man skall utgå från att en

Omflyttning
afl bevis -

, , person

bördan

hvilken blifvit öfvertygad om ett brott eller en förseelse, som begåtts
under inflytande af ruset eller vid hvars begående dryckenskapen varit
medverkande, är en vanedrinkare, om lian under de sistförflutna tolf månaderna
tre gånger befunnits skyldig till fylleriförseelse eller under denna
tid varit intagen å ett reformator}^ eller stått under förmynderskap såsom
drinkare. Det torde vara ett sådant undantagsfall, att en person, rörande

hvilken dylika omständigheter
behöfver draga

föreligga, icke är vanedrinkare, att man ej
i betänkande att ålägga honom skyldighet att bevisa, att
han icke är vanedrinkare'', för att han skall undgå behandling i ett reformator}-;
det gäller för öfrigt ej frågan, huruvida han är skyldig eller ej till
brottet eller förseelsen, utan blott att bestämma, om böter eller fängelse
skola ersättas af behandling å reformatory.

Förändring i Beträffande proceduren föreslås, då fråga är om vanedrinkare, som
proceduren, begått brott, att lagen skall tillämpas äfven vid mål, som sheriffen handlägger
utan jury, och, om målet är ett jurymål, anses det i alla fall ej

jury, ocn, or
böra tillkomma juryn att
Domstolen bör hafva att välja

afgöra

om sättet för drinkarens behandling,
mellan att ställa brottslingen under för -

305

myndare eller insätta honom i ett reformatory för en tid ej öfverstigande
tre år.

Förteckningen å de förseelser, som afses i lagen, föreslås skola kompletteras
med följande kategorier: misshandel, fridsbrott, uppsåtlig åverkan,
stöld, bettleri, hemfallande åt prostitution samt grymhet mot barn, allt
under förutsättning att brottet begåtts under rusets inflytande eller att
dryckenskap är eu medverkande orsak. -— För att få de drinkare, som
bär afses, under behandling tidigare föreslås, att polisdomstolarna skola äga
rätt att till sheriffen remittera eu person, som begått dylik förseelse, när de
hafva anledning att tro, att han är vanedrinkare; har någon förut dömts
3 gånger under ett år, böra polisdomstolarna hafva skyldighet att remittera
fallet. — De utvägar, domstolen har att tillgå i dessa fall, äro 1) att ställa
drinkaren under förmynderskap (i hufvudsak efter reglerna i Probation of
Offender Act 1907), 2) att döma till intagande i ett reformatory, 3) att
döma till fängelse. Tiden för vistelsen i anstalten bör första gången vara
kort, 6 månader, men efterföljas af ett förmynderskap på ett år, om en
lämplig förmyndare kan anskaffas. Brytes mot villkoren för detta, kan
domen nästa gång blifva intagande i en anstalt för eu tid ej öfverstigande
tre år. Fängelse kan ådömas för en tid af 6 månader, i de fall då domstolen
anser fängelset vara att föredraga framför reformatories. I sammanhang
härmed anmärkes, att enligt Summary jurisdiction (Scotland) act
1908 häktning kan äga rum i här föreliggande fall.

Lika med den engelska kommittén föreslår också den skottska, attstaten °fver
staten skall anordna reformatories, enär de personer, som mottagas där, ^matories.
i hufvudsak äro personer, som eljest komma i fängelserna. Det uttalas
också, att kostnaderna skulle blifva lägre med statsförvaltning samt att
därigenom skulle gifvas bättre tillfälle till klassifikation af de intagna
efter deras karaktär, uppförande och utsikter till förbättring.

Äfven i fråga om behandlingen i anstalterna har kommittén i hufvudsak
samma förslag som den engelska. Uppmärksamheten fästes också
vid vikten af den efterföljande behandlingen.

E) Några iakttagelser rörande den engelska alkohdiistvården.

Såsom af den föregående redogörelsen framgår, har den engelska lag- Grunddrager
stiftningen rörande alkoholisternas behandling utvecklat sig efter två skilda 4ingen.''
linjer. I första rummet sökte man anknyta sig till den frivilliga anstalts 39 -

306

värden samt legaliserade upprättandet af anstalter, afsedda att mottaga
alkoholister, Indika själfva samtyckte till att låta sig kvarhållas för att få
lämplig vård och behandling, retreats. Under förutsättning att vid inträdet
å anstalten iakttagits vissa föreskrifna former, tjänande till att konstatera,
att sökanden var alkoholist och insåg hvad hans inträde i anstalten innebar,
kunde alkoholisten kvarhållas under den vid inträdet bestämda tiden,
dock ej öfver eu viss maximitid.

Då man år 1898 stiftade eu ny lag i ämnet, riktade man sin uppmärksamhet
på eu annan del af spörsmålet, behandlingen af alkoholister, som
begått brott och upprepade fylleriförseelser. Lösningen af denna del af frågan
kräfde helt andra anordningar. Här blef tvångsintagning nödvändig och man
uppdrog åt brottmålsdom stolen att i samband med behandlingen af brottmålet
förordna om en tvångsintagning. Men man fann sig äfven behöfva
anstalter af en annan typ än de, som afsågos för frivilligt ingående alkoholister.
I fråga om en del anordningar sökte man väl bibehålla de
grunddrag, som utmärkte de nyssnämnda retreats, men i andra hänseenden
kommo dessa nya anstalter, reformatories, särskilt de strängare af dem,
att närma sig fängelsetypen.

Om man således genom de nämnda lagarna sörjt för behandling af
två ytterlighetsgrupper af alkoholisterna, har man ej därför varit blind
för de mellanliggande grupperna. Sedan tidigare kommittéförslag bära
vittnesbörd därom, och ett af liufvudmomenten i det af 1908 års kommitté
afgifna förslag är också att få,med under behandlingen eu annan grupp,
nämligen sådana som åstadkomma »sorger, elände, fattigdom och urartande
för sig själfva och sina familjer. Här skulle tvångsförmynderskap
eller tvångsinternering komma till stånd efter ansökan af anhöriga, utlåtande
af läkare eller trovärdiga personer samt beslut af domare. Tvångsinterneringen
skulle -här äga rum i anstalter af samma art som dem, i
hvilka de frivilligt ingående mottogos, retreats. Huruvida för dessa tvångsinternerade
skulle kräfvas särskilda retreats eller någon modifikation i anordningarna
af de nuvarande, nämnes ej i förslaget. Vid förfrågan härom
har uppgifvits, att man för dessa antagligen skulle behöfva särskilda retreats
af eu mera sluten typ. Kommittéförslaget går ut ifrån, att staten ensam eller
i förening med de lokala myndigheterna skulle sörja för vård af obemedlade
alkoholister.

Äfven i ett annat hänseende innebär 1908 års kommittéförslag en
utvidgning af alkoholistvården; där föreslås nämligen, att 1898 års lag

307

skall tillämpas vid en del brott, där detta på grund af särskilda processuella
förhållanden förut ej varit möjligt.

Om en blifvande lag skulle upptaga dessa af 1908 års kommitté
framställda förslag, skulle den engelska lagstiftningen således erbjuda tillfällen
att ingripa mot alla alkoholister, Indika allvarsamt hota samhället.

• Lagförslag lära vara utarbetade på grundvalen af det afgifna betänkandet,
men hafva ännu ej förelagts parlamentet.

Sär,skild! påfallande i fråga om det engelska anstalts väsendet är att Anstalterna
hemmen och anstalterna äro i så öfvervägande grad afsedda för kvinnor.
Förklaringen häitill torde vara att söka till eu del däruti, att dryckenskapen
bland kvinnorna i England är mycket utbredd, och att ett synnerligen starkt
behof af åtgärder mot kvinnorna gjort sig gällande. Härmed är°ej sagd!,
att dryckenskapen bland männen skulle vara mindre, men man torde hafva
ansett, att dryckenskapen bland kvinnorna är ännu olycksdigrare för samhället
än männens dryckenskap. Härtill kommer också, att upprättelsearbetet
bland kvinnorna befunnits erbjuda mindre svårigheter. Från början
utgick man ifrån, att förhållandet skulle vara det motsatta, och det sades
allmänt, att alkoholismen hos kvinnan var obotlig; men redan erfarenheterna
från de tidigare anstalterna talade ett annat språk. Det bättre
resultatet vid arbetet med kvinnorna tillskrifves i synnerhet två faktorer:
kvinnans större arbetsflit och hennes större mottaglighet för religiöst inflytande.
Under det männen i reformatories oftast äro lata och slöa och förblifva
så under hela tiden, blifva kvinnorna snart intresserade för arbetet.*

För männen behöfvas dessutom större bevakningspersonal och starkare säkerhetsåtgärder.

De engelska retreats skilja sig ej mycket från de hos oss befintliga
alkoholisthemmen. Några af dem hafva öfver 30 platser, men de flesta
hålla sig därunder; eu del äro mycket små, med 6—10 platser. De flesta
retreats mottaga både patienter, som ingå under de i 1879 års lag föreskrifna
former och helt frivilliga, Indika således ej kunna kvarhållas mot
sm vilja. En del vilja dock ej hafva andra patienter än sådana, som de
aga rätt att kvarhålla, enär de funnit det störande för arbetet, att somliga
kunna aflägsna sig. Hemmen äro vanligen rent öppna, utan några som
helst anordningar för att kvarhålla patienterna; somliga äro dock af en något

nv kan detta förhållande förklaras därmed, att jämförelsevis få mär

kommit under behandling och att de, som kommit till anstalterna, varit mycket afsigkomna individer

lietreats.

308

mera sluten typ, i det området är inhägnadt med ett högt plank eller en
mur samt porten hålles låst, så att patienterna ej kunna aflägsna sig utan
tillstånd. Den slutna anordningen tjänar dock tilläfventyrs lika mycket
att utestänga obehöriga och synes ej skilja sig väsentligt från hvad som
förekommer äfven vid enskilda hus i de engelska förstäderna och småstäderna.

Så vidt möjligt söker man hålla patienterna till arbete, mest trädgårdsarbete
och något slöjd. Sporten tager ett stort utrymme, och man
bär vanligen väl vårdade planer för kricket, lawn-tennis och krocket. °

Dessa anstalter hafva ej några bidrag från staten, utan de uppehållas
genom patientafgifterna och medel, som den enskilda välgörenheten ställei
till deras förfogande; somliga af dem synas reda sig blott med patientafgifterna.

Reforma- De anstalter, som äro afsedda för vård af vanednnkare, hvilka begått

fones. |)r()^ e]]er upprepade fylleriförseelser och därför af domstol förklarats skola
intagas å anstalt, reformatories, äro, såsom redan nämndt, af en mera sluten
tvp. Visserligen finnas bland dem anstalter, som på det hela taget föga
skilja sig från de förenämnda retreats, men de äro då afsedda för särskilt
utvalda fall eller sådana, som under en föregående behandling i
en mera sluten anstalt ingifvit goda förhoppningar. De öfriga äro omgärdade
med murar eller järnstaket samt försedda med talrik personal.
Särskild! gäller detta de båda statsreformatories, som ifråga om säkerhetsanordningarna
föga skilja sig från fängelserna.

Erkända Bland de s. k. certified inebriates reformatories är det äldsta Urenh y

re^BrentryUSreformatory, beläget i närheten af Bristol. Denna anstalt grundades af en
stiftelse, men efter hand hafva ett stort antal lokala myndigheter blifvit intresserade
i densamma, så att den numera är att betrakta såsom en municipal
anstalt. För ändamålet har inköpts en landtegendom, och en del af de gamla
byggnaderna hafva apterats till bostäder för föreståndare och till ekonomihus.
Anstalten är erkänd för mottagande af 135 män och 105 kvinnor.
Mans- och kvinnoafdelningarna äro fullständigt skilda från hvarandia.
Kvinnoafdelningen består af ett mottagningshem, där de nyanlända få
vistas första tiden, ett sjukhem för tillfälligt insjuknade samt flera från
hvarandra skilda byggnader för de öfriga patienterna. I de flesta byggnaderna
har man å nedra botten matrum och dagrum samt en tiappa upp
sofsalar; i en af byggnaderna finnas i stället för gemensamma sofsalar ensamrum
(cubicles) för sådana patienter, som på grund af godt uppförande ansetts

309

böra komma i åtnjutande af denna förmån. Byggnaderna hafva ej något
fängelseartadt utseende ; de ligga spridda på ett tämligen stort område,
som i öfrigt upptages af anstaltens köksträdgård; området i dess helhet
är emellertid inhägnadt med plank och ståltrådsstängsel.

Kvinnorna ombesörja tvätten för hela anstalten; de hafva att verkställa
all renhållning så väl å sin egen afdelning som i personalens afdelning;
en del af dem biträder i det för hela anstalten gemensamma
köket; vidare sysselsättas de med trädgårdsarbeten och sömnad; för sömnad
och dylika arbeten finnas arbetssalar anordnade i en särskild byggnad.

Männens afdelning är också den inhägnad och omsluter en tämligen
stor trädgård. I en särskild byggnad finnes en afdelning för de nyankomna
med såväl enkelrum som sofsalar; här finnas också en del celler för mera
besvärliga individer. De flesta sofva i stora salar i eu särskild byggnad.

De, som uppfört sig synnerligen väl, få flytta öfver till ett par mindre
byggnader, inredda med enkelrum, livilket är en högt uppskattad förmån.
Verkstäder finnas för snickeri, sågning, målning och smidesarbeten; förutom
i verkstäderna sysselsättas de intagna med trädgårds och röjningsarbeten.

Af särskildt intresse är att anteckna, att anstalten vid Brentry äfven
erhållit tillstånd att mottaga frivilligt ingående patienter, således att fungera
som retreat (för 25 män och 25 kvinnor). I början hade man också
några frivilligt ingångna patienter, men den siste utgick år 1904 och
sedan har ingen ny inkommit. Anledningen till att inga nya anmält sig
angifves vara, att anstalten ansågs hafva en viss karaktär af fängelse och
ingen ville frivilligt ingå å ett sådant.

En sammansmältning af reformatory och retreat har man också för- Abbotmood
sökt sig på annorstädes, t. ex. vid den af Church of England Tern- houseperance
Society grundade anstalten Abbotswood house vid Cinderford,
hvilken har tillstånd att verka som retreat och mottaga 53 manliga patienter,
och dessutom är godkänd som reformatory för 10 män. Man har
emellertid där ej vågat begagna sig af rätten att mottaga de till reformatories
hörande fallen (criminals), af fruktan för att de frivilliga patienterna
då skulle draga sig från anstalten.

Däremot praktiseras en dylik sammanföring ännu vid Industrial farm Duxhurst.
houses Duxhurst, som på samma gång är reformatory (för 32 patienter) och
retreat samt för öfrigt också mottager rent frivilliga patienter. Anstalten,
som är grundad och fortfarande står under ledning af lady Henry Soinmerset,
är afsedd för kvinnliga alkoholister samt består af derå mindre

310

stugor. I dessa bär man om hvarandra patienter, som ingått frivilligt
samt dömts till intagande i reformatory. Man säger sig vid anstalten ej
hafva stött på några svårigheter genom att mottaga jämväl de senare;
ingen af de andra patienterna har reda på, om en patient kommit dit af
den ena eller andra anledningen, och skillnaden mellan den ena och andra
sortens patienter vid behandlingen säges ej vara så stor. Att man vid Duxhurst
kan hafva kommit till detta resultat sammanhänger utan tvifvel därmed,
att man endast mottager utvalda fall af de till reformatories dömda. —
Beträffande Duxhurst må i öfrigt anföras: En fördelning efter betalningsklasser
finnes: i l:sta klassen, lady-patienter, betalas 2 guineas i
veckan; i 2:dra klassen »intermediate cases» är ingen bestämd afgift fastslagen,
utan den bestämmes efter förhållandet i hvarje särskildt fall; för
3:dje klassen »vvorking women» i de egentliga farm houses är afgiften minst
7 shillings 6 pence i veckan. Alla patienter äro skyldiga att arbeta
för koloniens räkning. Första klass patienterna sysselsättas med väfnad
och sömnad, särskildt konstväfnad och konstsömnad, i hvilka grenar synnerligen
fina arbeten åstadkommas. De öfriga få syssla med litet af
hvarje. I de egentliga farm houses sysselsättas de med jordbruks- och
trädgårdsarbeten, hönsskötsel, matlagning, tvätt, renhållning o. s. v. Särskildt
på trädgårdsarbetet lägges mycken vikt, och anstalten säges
hafva varit den första, som upptagit detta på sitt program. Yid sysselsättningens
utväljande åt patienterna följer man så vidt möjligt den principen,
att de få börja med annat arbete än det, hvarmed de sysslat i det
dagliga lifvet. Man utgår därvid från det antagandet, att det är lättare
för patienterna att bryta med sina gamla vanor, om de få andra sysselsättningar.
För anstaltens ekonomi är detta mindre gynnsamt, men man
anser ombytet i arbete vara af sådan vikt, att man bör se bort från det
ekonomiska resultatet. Eu annan sida af verksamheten vid Duxhurst är
också af intresse att omnämna. Intill koloniens öfriga hem ligger ett
barnhem och man anser det vara gynnsamt för de kvinnliga alkoholisterna,
af hvilka många äro mödrar, som misshandlat eller vårdslösat sina barn,
att barn finnas så i närheten. I detta barnhem hafva stundom också
intagits barn till de mödrar, som vistas vid anstalten, därigenom på en
gång förebyggande faran för att barnen under tiden fördärfvas och lämnande
mödrarna tillfälle att träffa barnen. Man har för afsikt att utvidga
barnhemmets verksamhet vidare i sistnämnda riktning.

Förutom Brentry reformatory, i hvilket, enligt hvad ofvan framhållits,

numera lokala myndigheter äro de mest intresserade, finnas ytterligare tre
reformatories, som tillhöra lokala myndigheter, nämligen det i Farmjield
vid Ilorley, tillhörigt Londons County Council, Lancashire inebriate reformatory
vid Langho, tillhörigt kommunerna inom Lancashire, samt Yorkshire
inebriate reformator)/ vid Cattal, upprättadt af en sammanslutning af de
flesta kommunerna inom Yorkshire.

Farmjield är godkändt såsom reformator}'' för 113 kvinnor. Det är Farmjield.
eu landtbruksegendom, som inköpts för ändamålet; man har delvis utnyttjat
de förutvarande byggnaderna. En del nybyggnader hafva dock måst
uppföras för patienterna; de nya byggnaderna äro af en och samma typ
med matsal, dagrum och badrum å nedra botten samt bostadsrum en
trappa upp och på vinden. I de nya byggnaderna har man öfverallt enkelrum;
i en af de gamla byggnaderna har man sofsalar för flera patienter,
men dessa sofsalar användas i allmänhet ej.

Någon svårighet att fä patienterna att stanna säger man sig ej hafva
haft, men det är också att märka, att endast bättre fall sändas hit till
Farmfleld; till eu stor del mödrar, som dömts för grymhet mot sina barn,
utan att eljest vara för svårt meriterade. De intagna hafva i regel visat
sig lätta att behandla; men stundom har någon måst öfversändas till statens
reformator}’ eller också till Last Harling reformator}7 (se nedan), till hvilken
sistnämnda anstalt de svåraste af de kvinnliga alkoholisterna från London
för öfrigt sändas.

Anstalten står under ledning af en kvinulig föreståndare, hvilken
till sitt biträde har 20 sköterskor. Läkaren bor ej vid anstalten. Hela
personalen består af intresserade nykterhetsvänner och man lägger stor
rikt vid en personlig påverkan i nykterhetshänseende. För religiös
och moralisk påverkan har man också sörjt. Föreståndarinnan håller
hvarje dag en kort betraktelse; och församlingens pastor håller gudstjänst
i anstaltens kapell två gånger i veckan; kvinnorna besöka gärna
gudstjänsten. Föreståndarinnan uppgafs väl medhinna att lära känna och
personligen sysselsätta sig med patienterna. På en riklig och närande
kost samt eu hygienisk lefnadsordning med friluftsvistelse och bad lägges
stor vikt. hinder sommartiden sysselsättas eu del af patienterna med jordbruksarbete
samt trädgårdsskötsel. Dessutom sysslar man med fjäderfäskötsel,
väfnad och sömnad samt de skilda arbeten, som eljest kunna förekomma
inom en anstalt af detta slag. Gratifikationer utdelas för arbetet;
en stor del arbeta flitigt äfven på sin lediga tid. Den ordinarie arbetstiden
är från 6 f. m. till 5 e. m. med uppehåll för måltiderna. Man

312

Langho.

sörjer äfven för patienternas nöjen; musik ock sång förekomma ofta, då
flera af sköterskorna kunna bidraga härvid. Äfven ett bibliotek finnes.

Man lägger stor vikt på att ordna för patienternas lif efter deras utskrifning
från anstalten samt skaffar plats eller arbete åt dem. Äfven efteråt
står man i liflig förbindelse med dem och gör upprepade besök bos dem; eu
stor korrespondens föres med de utgångna och man för noggranna anteckningar
öfver dem. Här det gäller gifta kvinnor (omkring en tredjedel af
de vårdade äro gifta), söker man komma i förbindelse med deras män, uppmuntrar
dessa att komma på besök till anstalten och försöker få dem
till nykterbetsvänner. Om söndagarna komma männen ofta på besök.

Hvad resultatet beträffar, synes man vid Farmfield och för öfrigt
också vid Duxkurst vara betydligt mer förhoppningsfull än vid de öfriga
reformatories. Hägra siffror om antalet förbättrade kunde dock ej erhållas.

Lancashire inebriate reformatorn vid Langho är afsedt för kvinnliga
alkoholister och bar tillstånd att emottaga 185 patienter. Anstalten är
emellertid så anordnad, att man i framtiden skall kunna bereda rum för
320 patienter utan väsentligt ökade kostnader. Den är uppförd särskildt
för ändamålet och böljade användas år 1904. Anstalten omfattar liksom
Farmfield flera byggnader; i midt en ligger administrationsbyggnaden, i
hvilken äfven köket och matsalen äro inrymda; på ömse sidor om denna
ligga de olika hemmen, 12 till antalet, sammanbyggda två och två,
med öfverbyggda gångar mellan de olika byggnaderna samt omgifna
af gräsmattor och blomsterrabatter. Hemmen äro alla byggda efter
samma plan med undantag af två, af kvilka det ena ordnats såsom eu
upptagnings- och observationsafdelning samt det andra är sjukhus. En
del celler finnas anordnade för våldsamma patienter, men dessa celler
hafva ytterst sällan beböft användas. I planen ingick ursprungligen, att
alla patienterna skulle bo i smårum, en eller två i hvarje rum, men
man bar redan delvis frångått denna princip och bar nu å vindsvåningen i
en af byggnaderna inredt sofsalar; meningen är att, i den mån behof däraf
föreligger, inreda sofsalar äfven i de öfriga byggnaderna. Bakom administrationsbyggnaden
ligger en byggnad, som innehåller lokaler för tvättning,
strykning, väfning med flera arbeten, samt maskinhus och orangerier. Dessa
byggnader jämte en vaktstuga ligga inneslutna inom ett högt staket; inom
detta befinner sig också den stora köksträdgården. Strax utanför ligga
anstaltens stall samt några bostäder för personalen. Alla anordningar äro
förstklassiga, och man menar i allmänhet, att anstalten byggts alltför dyrbart.

I spetsen för anstalten står en läkare, som varit anställd där från

313

anstaltens första början, medicine doktor Frank A. Gill, förut fängelseläkare.
lian har under sig en tjänstepersonal på 41 personer. All betjäning
måste vara absolut nykter.

En stor del af patienterna sysselsättas med tvätt; sådan utföres ej
blott för anstaltens egen räkning utan äfven för en del andra publika
institutioner; man har därföre också mycket omfattande anordningar för
tvätt, torkning och strykning. Vidare syssla patienterna med sömnad,
väfnad och tillverkning af mattor. Den stora trädgården kräfver också mycket
arbete. Särskildt är att anmärka, att en del af patienterna utlegas till
jordbrukare i närheten; patienterna gå gärna på arbete utom anstalten,
då de därvid hafva större frihet och äfven kunna bereda sig större förtjänst.
Till detta arbete utväljas de mest pålitliga; under år 1909 sysselsattes
15 patienter utom anstalten. En och annan gång har det händt,
att dessa kommit onyktra tillbaka till anstalten, och de hafva då ej fått
fortsätta med arbetet utom anstalten.

Religiös och moralisk påverkan utöfvas i hufvudsak af de vid anstalten
fästade prästerna, en protestantisk och en romersk-katolsk; den förre
håller gudstjänster i anstaltens kapell två gånger i veckan samt har dessutom
enskilda mottagningar för patienterna. Någon starkare påverkan för
att direkt höja deras nykterhetsintresse synes eljest ej utöfvas, då de intagna,
(delvis Manchesters och Liverpools värsta drägg), ej anses vara mycket
mottagliga därför.

En mycket stor del af de intagna hafva vid undersökning i anstalten
funnits vara själsligt defekta, i medeltal öfver 60 procent. Under år 1909
öfverflyttades 5 patienter till sinnessjukhus; af andra 5, som öfversändes till
statens reformator}'', stodo de fyra på gränsen till sinnessjukdom (quasi
insane). Bland en så stor skara mer eller mindre abnorma kräfves naturligen
ständig läkartillsyn, och det anses därför vara af vikt, att en läkare
är ledare för anstalter af denna storlek och med detta patienturval.

Trots detta dåliga material beräknar man, att af de under de senaste
åren utskrida 20—25 procent förhållit sig väl. Tack vare samverkan
med olika välgörande sällskap har man vid patienternas utgående från
anstalten kunnat skaffa en stor del af dem platser eller eljest taga hand
om dem.

Kostnaden för patienternas vårdande utgjorde för år 1909 omkring
16 shillings i veckan för hvarje patient, därifrån dock bör afgå omkring
3 shillings, utgörande inkomsten af försålda arbeten; om en utvidgning
kommer till stånd, anses denna kostnad kunna nedbringas med omkring

314

Cattal.

25 procent. Under år 1909 funnos i medeltal 141 patienter dagligen vid
anstalten. Det framkålles i årsberättelserna, att den angifna kostnaden
val kunde synas hög, men att dessa personer antagligen skulle blifvit samhället
mycket dyrare, om man låtit det fortgå på det gamla sättet.

Yorkshire inebriate reformatory. vid Cattal, ej långt från York, har
tillstånd att mottaga 60 kvinnor och 20 män. För kvinnorna finnas 3
•byggnader med plats för 20 i hvar samt för männen eu byggnad; eu
ny byggnad för 50 män stod i augusti 1910 färdig att tagas i bruk.
Under det att de äldre byggnaderna endast hafva enkelrum, hafva i
den nya anordnats sofsalar, afsedda för 10—12 patienter. Det har nämligen
ansetts onödigt dyrt att inrätta enkelrum för dessa personer, som
ej eljest äro vana vid några bekvämligheter. Olägenheten med att föra
så många tillsammans trodde man sig skola undgå därigenom, att eu
del af de själsligt defekta fortfarande beköllos i enkelrum; man ämnade
också använda enkelrum för de mest välartade såsom en belöning. På så
sätt skulle man för framtiden kunna åstadkomma en viss klassifikation
inom anstalten. För närvarande saknades alldeles utväg för särskiljande
af bättre och sämre fall; endast de allra svåraste kunde anstalten befria
sig från genom deras öfverflyttande till något af statens reformatories eller
till sinnessjukhusen.

Den manliga och kvinnliga afdelningen ligga strax intill hvarandra,
endast skilda genom en hög mur. Förvaltning och kök äro gemensamma.
Man ansåg emellertid vissa svårigheter vara förbundna med att hafva män
och kvinnor i en och samma anstalt så nära intill hvarandra; de kräfde
nämligen en så olika behandling. Skulle en gemensamhet äga rum, ansågs
det vara bättre att hafva afdelningarna så åtskilda som vid Brentry.

Kvinnorna sysselsättas i köket, vid renhållning iuom kvinnoafdelningen,
med tvätt och strykning samt med sömnad och lagning; här liksom vid
Langho tvättas också för andras räkning. Utom vid renhållning inom
sin afdelning, användas männen hufvudsakligen till utförande af trädgårdsarbeten;
ett betydligt område har uppodlats efter anstaltens tillkomst och
en hel del produkter säljas. För arbetet tilldelas patienterna en gratifikation
af 15 shillings första året och sedan 20 shillings; hvarjämte vid utgåendet
en uppsättning kläder bestås dem. Penningarna öfversändas vid
utskrifningen till något af de välgörenhetssällskap, med hvilka anstalten
står i förbindelse.

Beträffande verksamheten i öfrigt gäller ungefär detsamma som vid
Langho. Äfven här står i spetsen för anstalten en läkare, medicine dok -

315

tor Frederie P. Hearder, förut läkare vid sinnessjukhus, hvilken varit föreståndare
nästan alltsedan anstalten öppnades år 1905.

Vid slutet af år 1909 funnos å anstalten intagna 51 patienter; dessutom
hörde till anstalten eu del, som vistades utom densamma i fängelser
och sjukhus, samt 5 villkorligt frigifna.

Kostnaden för vården vid anstalten är för närvarande mycket hög,
men denna kostnad anses skola väsentligen nedbringas, när anstalten tages
mer i anspråk. Anstaltens centrala delar äro så byggda, att ytterligare
utvidgningar kunna äga rum.

De öfriga erkända reformatories tillhöra alla föreningen National institn- National
Höns for the care and reformation of inebr i ate persons. Ett par reforma -/Z^inebrZe.
tories, tillhöriga andra föreningar, nedlades efter eu jämförelsevis kortenHarang.
verksamhet. Den nämnda föreningen hade vid 1909 års slut 5 sådana
anstalter, men af dessa nedlades en (med 150 platser) år 1910. Utaf de
återstående är den största Eastern counties inebriate reformator t), Näst Harang
(Korfolk) med plats för 300 patienter. Den är liksom alla föreningens
reformatories afsedd allenast för kvinnor. Anstalten vid Däst Berling
tjänstgör såsom upptagningsanstalt för föreningens öfriga anstalter, hvilka
aldrig mottaga några patienter direkt från domstolarna. De patienter, som
efter en tids vistelse vid Kast Bärling visa sig vara förbättringsmöjligä,
sändas till någon af föreningens andra anstalter, vanligen till North Midlands
inebriate reformatory, Ackworth, med plats för 90 patienter; denna bildar i
sin ordning en genomgångsstation till de båda återstående, Midland counties
inebriate reformatory, Chesterfield, med 57 platser och Eoyal Victoria
home, Ilorfield, med 20 platser. Då från London sändas många fall till
Bast Bärling, kommer denna också att bilda eu upptagningsanstalt i förhållande
till Londons anstalt vid Farmfield.

Många af de å Last Bärling intagna vistas emellertid där under hela
den tid, som de förklarats skola hållas i reformatory; de anses ej under
tiden hafva förbättrats så mycket, att de kunna öfversändas till någon af
de friare anstalterna. Bast Bärling blir därigenom en anstalt för särskilt
svåra fall från orter, där kommunerna ej hafva egen anstalt. De
allra svåraste patienterna kan den dock befria sig från genom att öfverlämna
dem till statsanställda

Bast Bärling, som har eu tämligen stor sjukafdelning, mottager
samtliga åt föreningens reformatories öfverlämnade alkoholister, som i
följd af kroniska sjukdomar behöfva särskild vård; i synnerhet vårdas
här eu del tuberkulösa; från de förutnämnda anstalterna för de bättre

316

fallen sändas sådana sjuka stundom tillbaka till East Harling. — Vid Hast
Harting finnes äfven en särskild afdelning för kvinnliga alkoholister, som vid
öfversändandet hafva med sig späda barn eller föda barn under vistelsen
vid anstalten.

Ivlassifikationen inom anstalten fullständigas ytterligare dels därigenom
att de, som skola kvarstanna på East Harling, utan att höra till sjukafdelningen,
uppdelas i särskilda klasser, dels därigenom att de nyanlända
de första fjorton dagarna få vistas i eu särskild upptagningsafdelning.
De svåraste patienterna hafva afskilda sofrum, de andra sofva i större
eller mindre sofsalar; för de epileptiska finnas rum med särskilda anordningar.

Anstalten är belägen i eu temligen öde trakt: Byggnaderna äro i viss
män fängelseliknande med små fönster samt omsluta stora gårdar, hvilka
också göra tjänst som promenadgårdar. Dessutom omgifves hela anstalten af
ett järnstaket; rymningar hafva ej förekommit och torde vara svåra att
verkställa. Endast läkarbostaden samt anstaltens köksträdgård, hvilken skötes
af särskildt anställd personal, ligga utom staketet. Framför anstalten inom
staketet ligger en blomsterträdgård, men där sysselsättas endast de mest
pålitliga. Anordningarna i sin helhet bära prägel af stor enkelhet. Sjukafdelningen
är bättre utrustad, ehuru äfven där allt anlagts på att vara
enkelt och billigt.

Patienterna arbeta 7 till 8 timmar dagligen och arbetet synes bedrifvas
med stor intensitet. Förutom med arbeten i köket, tvätt och renhållning
sysselsättas patienterna hufvudsakligen med väfnad och därtill hörande arbeten
samt sömnad. Produkterna af arbetet användas delvis vid föreningens
olika anstalter (föreningen har anstalter för vård äfven af andra förkomnaj,
men säljas också.

Någon påverkan utöfver den, som ligger i den tvungna nykterheten,
det regelbundna lifvet och arbetet samt de regelbundna gudstjänsterna
synes man ej tänka på. Den mera personliga påverkan har man tydligen
lämnat åt de mindre anstalter, till hvilken de mest förbättringsmöjliga
sändas.

I spetsen för anstalten står en läkare, som bor vid anstalten och uteslutande
ägnar sig åt denna. Då här finnas många sjuka och ett stort
antal undermåliga individer, är tydligen ständig läkartillsyn af nöden.
— Yid föreningens öfriga anstalter finnas ej läkare anställda, utan man
anlitar vid förefallande behof läkare i närheten. — Den direkta tillsynen

317

Adel Bast Bärling utöfvas af en föreståndarinna, som under sig har en stor
stab af kvinnliga biträden.

Medeltalet vårdade vid Bast Harling under år 1908 utgjorde 245 om Vårdkostna U/CT

Och CLYl''

dagen. East Harling är det bland de erkända reformatories, som har den läggningslägsta
vårdkostnaden. För nämnda år uppgick den till 11 shillings 9 pence
i veckan för patient. Kostnaden vid den dyraste af föreningens anstalter var formatories.
14 shillings 7 pence i veckan. Till jämförelse må nämnas, att kostnaden vid
Brentry samma år var 12 shillings 10 pence, vid Duxhurst 16 shillings
1 penny, vid Langho 17 shillings 9 pence, vid Farmfield ett pund 3
pence och vid Cattal ett pund 7 pence; allt för vecka och patient. I
dessa kostnader synas då ingå alla utgifter förutom för nybyggnader och
ränta å anläggningen.

East Harling är, äfven hvad anläggningskostnaden beträffar, den billigaste
af de erkända reformatories. Kostnaden uppgick till allenast 100
pund sterling för bädd; den dyraste af nämnda förenings anstalter, den
vid Horfield, kostade 182 pund för bädd. För anstalten vid Duxhurst beräknar
man en kostnad af 187 pund för bädd. De kommunala anstalterna
hafva däremot alla ställt sig dyrare, nämligen Brentry 200, Farmfield 403,

Cattal 542 och Langho 596 pund sterling för bädd.

Vid 1908 års slut funnos i de erkända reformatories inalles 947
patienter och i statens 106. Sedan lagens ikraftträdande hade vid nämnda tema m. m.
tid 3,032 personer sändts till reformatories; af dessa hade 1,848 frigifvits
vid den i domen bestämda tidens utgång, 68 frigifvits efter order
af statssekreteraren, 18 voro vid denna tid villkorligt frigifna, 4 hade
rymt och ej återfunnits, 10 vistades å sinnessjukhus och 31 hade aflidit
under vistelsen å anstalten. Under år 1908 öfverfördes från de erkända
reformatories till statsreformatories 36 personer. De närmast föregående
åren hade flera öfverförts, nämligen 71 år 1905, 76 år 1906 och 64
år 1907.

Såsom redan nämndt, har England två statsreform atories, båda förlagda
intill fängelser. Ifråga om yttre skyddsanordningar och bevakningen äro J Warwick.
de i allt väsentligt lika fängelserna, särskildt gäller detta anstalten för män,
som är inrymd i en flygel af fängelset vid Warwick och står under samma
ledning som fängelset. Med afseende på vissa inre anordningar och ifråga
om behandlingen finnas emellertid en del skiljaktigheter. Jämföres alkoholistafdelningen
vid Wanvick med fängelset där (detta är dock af äldre
datum och de nyare fängelserna äro möjligen annorlunda), framträda åtskilliga
olikheter. Alkoholisternas sofceller hafva större fönster och gifva därför

318

Aylesbury.

ett ljusare intryck, golfven i deras celler äro af trä, med en matta på,
under det man i de öfriga cellerna liar stengolf; i alkoholistafdelningen
finnas järnsängar, de andra fångarna hafva däremot en träställning
att ligga på, men sängkläderna äro desamma; i alkoholistafdelningen
hafva fångarna en viss frihet att pryda sina celler med bilder, h vil k et
sammanlagd! med de öfriga företrädena gör, att dessa celler mera hafva
karaktär af ett vanligt rum. Vid alkoholistafdelningen finnas dagrum,
där fångarna få tillbringa den tid de ej arbeta; där få de röka och läsa tidningar,
som tillhandahållas dem. Alkoholisterna hafva äfven större frihet
ifråga om brefskrifning och mottagande af besök. Maten erhålles från
fängelsets kök, men den mat, som bestås alkoholisterna, är bättre, än den
som de öfriga fångarna erhålla. Alkoholisterna sysselsättas dels med trädgårdsarbeten
dels med hvarjehanda lättare arbeten inomhus såsom skomakeri
och säcksömnad. Meningen är, att de skola hållas alldeles afskilda
från de andra fångarna, men tidtals har det varit så stor tillströmning,
att eu del måst intagas i fängelset, och man har då ej kunnat undvika
en sammanblandning med de vanliga fångarna. Alkoholistafdelningen har
42 sofceller.

Statens reformatory för kvinnor är beläget vid Aylesbury. I början
användes för ändamålet eu afdelning af det där befintliga fängelset för
kvinnor, men sedermera har en fullständigt ny anstalt uppförts intill fängelset,
ehuru fullständigt skild från detta. I den nya anstalten har man
tydligen tillgodogjort sig alla moderna anordningar på hithörande område;
olikheterna emellan den nya anstalten och det intill liggande tämligen
gamla fängelset äro därför också betydligt mera påfallande än olikheterna
mellan alkoholistafdelningen och det egentliga fängelset i Warwick. Framför
allt beror detta på den nya anstaltens fria läge; på alla sidor är den
omgifven af stora och väl skötta trädgårdsanläggningar. Men äfven rummen
eller cellerna äro betydligt ljusare och trefligare med bättre utrustning.
I fråga om utrustningen förefinnes dock en viss skillnad mellan de olika
rummen, i det en del rum hafva ordentliga möbler, men i andra allting
är väggfast. De bästa rummen äro afsedda för patienter, som utmärkt sig
genom godt uppförande och .därför uppflyttats i specialklass; de äro belägna
i en afdelning för sig. För de våldsammaste patienterna har man i
en särskild byggnad anordnat starkare celler med extra säkerhetsanordningar;
dessa celler hafva dock hittills ej behöft ofta anlitas.

Direktören vid fängelset är också direktör vid alkoholistanstalten och
äfven läkaren är gemensam; men eljest finnes ingen gemensamhet. Alko -

319

holistanstalten står under ledning af eu kvinnlig föreståndare, och denna
liar under sig 18 kvinnliga betjänte samt eu manlig vaktare.

Det säger sig sjålft, att dessa individer, som ej kunnat mottagas eller
bibehållas å de erkända reformatories, måste stå under en oaflåtlig uppsikt;
man påstod emellertid, att behandlingen var så mild, som det öfverhufvudtaget
kunde tänkas, om man ej ville äfventyra disciplinen. Svårigheterna
vid behandlingen äro mycket beroende därpå att största delen af de intagna
lida af själsliga defekter. I all synnerhet äro en del hysteriska individer
bland dem svåra att komma till rätta med. Alla måste arbeta 7
timmar om dagen. Det mesta arbetet utgöres af tvätt, renhållning och
hushållsgöromal. Under sommaren krafvel'' den stora trädgården mycket
arbete. Så väl patienternas kläder som personalens tjänstedräkter sys vid
anstalten. Där sys äfven säckar för postverkets räkning.

Om en individuell påverkan kan ej blifva mycket tal; den tvungna
abstinensen, det regelmässiga arbetet och de hygieniska anordningarna få
verka, så godt de kunna. Patienterna besöka, utan att tvingas därtill,
regelmässigt gudstjänsterna. Man anordnar underhållning för dem då och
då. 1 dagligrummet finnas piano, veckotidningar och urklippsböcker. Kesultat-et
är i förbättringshänseende ej stort; eu och annan återlämnas till de
erkända reformatories; år 1907 återsändes 3 Årligen måste flera sändas
till sinnessjukhus eller vanliga sjukhus; eu del öfversändas till fattigvårdsanstalterna.

Med alla de förbättringar, som statens reformatories hafva att upp- Vårdkostnavisa
i förhållandena till fängelserna är det klart, att kostnaderna för be- "

handlingen där skola ställa sig väsentligt dyrare än den egentliga fång- matories.
vården. Enligt uppgifter, erhållna vid Wanvick, utgjorde för år 1909 den
årliga kostnaden för hvarje intagen:

vid fängelserna:

för fångarnas underhåll in. in...................... omkring 8 pund sterling

» personalens aflöning.............................. » 15 » ;>

vid statens reformatories:

» fångarnas underhåll m. in...................... » 20 » »

» personalens aflöning .............................. » 30 » »

Uträknadt för vecka skulle de nämnda kostnaderna sammanlagdt
uppgå till omkring 9 shillings för fängelserna samt omkring 19 shillings
för statens reformatories.

320

Utskrifnas

vård.

Eu viktig faktor i den engelska alkoholistvården är omsorgen för de
utskrida patienternas framtid. Vid retreats kommer detta ej så mycket i
fråga, då å dessa hufvudsakligen intagas bättre situerade personer, som
ofta hafva platser att återvända till eller anhöriga, hvilka kunna sörja för
dem. De å reformatories intagna stå däremot vid utskrifningen i regel alldeles
utblottade, utan andra tillgångar än den lilla arbetsförtjänsten vid
anstalten. Somliga reformatories sörja själfva för sina utskrifnas placerande,
men i regel sker detta genom anlitande af enskilda föreningar.

Den mest betydande af dessa föreningar är the Inebriates reformation
and aftercare association, som har sitt hufvudkontor i London. Till denna
förening insändas från de flesta reformatories någon tid, innan eu person
skall utskrifvas, eu uppgift rörande personen enligt särskildt formulär. Föreningen
ombesörjer därefter arbete åt den utskrifne samt meddelar anstaltens
föreståndare, hvarthän den utskrifne skall sändas. Yid den utskrifnes
ankomst till platsen ifråga möter ett af föreningens ombud, som tager
emot den utskrifne, och ombesörjer logi o. s. v.; till detta ombud sändes
också den utskrifnes till föreningen öfverlämnade arbetsförtjänst vid anstalten.
I regel söker man sända den utskrifne till en annan plats, än
den han förut vistats på. Föreningens ombud (missionary) är oftast eu
särskildt aflönad person; men föreningen har äfven oaflönade medhjälpare,
i mindre församlingar i allmänhet prästen på platsen. -— Under tiden från
den 17 mars 1903 till den 12 november 1908 hade till föreningen öfverlämnats
att taga hand om 407 frigifna alkoholister. Utaf detta antal, som
ej utgjorde något urval af särskildt goda fall, hade 20 % uppfört sig väl.

En annan förening, som i detta sammanhang ej bör förglömmas, är
the National society for the prevention of eruelty to children, äfven den med
hufvudkontor i London. Genom denna förenings försorg anmälas och beifras
öfver hela England fall af vanvård af och grymhet mot barn. Men
föreningen inskränker sig ej härtill, den tager också hand om barnen och,
hvad som i detta hänseende mest intresserar, den följer äfven föräldrarnas
vidare öden samt hjälper dem, efter det de kommit ut från fängelser eller
reformatories. De flesta af de fall, då enligt 1898 års lag, på grund af
begångna brott dömes till intagande i reformatories äro just sådana, i
hvilka fostrare gjort sig skyldiga till misshandel eller grymhet mot barn.
Föreningen har 250 fast anställda inspektörer öfver hela England och vid
dessas sida frivilliga medhjälpare. Af 133 fall, som under en tvåårsperiod
genom denna förenings verksamhet blifvit intagna å reformatories,
hade 44 % ännu efter ett års vistelse ute i friheten förhållit sig väl.

321

10. Nordamerikas Förenta stater.

Tillkomsten af den första anstalten för behandling af alkoholister i
detta land sättes i omedelbart samband med en på 1840-talet uppkommen
rörelse, att genom sammanslutning i föreningar sörja för medlemmarnas
nykterhet och skydda dem, som förut hängifvit sig åt dryckenskap, för återfall.
För att minska frestelserna för dessa senare, skaffade man dem bostäder,
hvarest de kunde vara skyddade, medan de sökte öfvervinna begäret efter
rusdrycker, och ägnade dem där särskild omvårdnad. Det var företrädesvis
i Boston, som denna verksamhet utvecklade sig, och ett där anlagdt
hem erhöll år 1857 sanktion genom eu af staten Massachusetts utfärdad
lag för »the Washingtonian Beformatory home». I början bedrefs arbetet
hufvudsakligen ur religiösa och reformatoriska synpunkter, men så småningom
började andra synpunkter att vinna insteg. Hemmet ifråga finnes
fortfarande och bedrifver en vidsträckt verksamhet; år 1906 uppgifvas
nära 900 personer hafva behandlats där. Det har stora fonder, tack vare
livilka det kan meddela vård äfven utan ersättning.

Från år 1863 daterar sig tillkomsten af den första efter vetenskapliga
principer anordnade anstalt för behandling af alkoholister, vid Bingliampton,
New York. Detta hem, planlagdt redan år 1856 af doktor J. E.
Tumer, följde vid behandlingen i hufvudsak de principer, som allt fortfarande
äro gällande i dylika anstalter: återhållsamhet, sträng disciplin, noggranna
lefnadsvanor och medicinsk behandling. Ett stort antal hem bildades
efter mönstret af detta och ledarna af dessa hem bildade eu särskild
förening »the American Association for the Study and Cure of Inebriety».
1870 funnos ej mindre är 14 sådana anstalter. Nu torde de flesta af dessa
anstalter hafva upphört; anstalten vid Binghampton är ombildad till eu
dårasyl, men mottager fortfarande obotliga drinkare.

322

Under 1880-talet uppstod ett stort antal institut, i Indika man uppgaf
sig kunna bota dryekenskapen medelst medicinska medel, hvilkas sammansättning
utgjorde institutens hemlighet. Ilet uppgifves, att år 1890 funnos
öfver 200 sådana institut i Förenta staterna och Kanada; deras antal minskades
dock snart och år 1900 räknade man allenast 50 dylika. Allt
fortfarande existera en hel del sådana institut i Förenta staterna. Här
må anföras några af de mera bekanta bland dessa. The Keeley Institute
i S:t Louis, med afdelningar i flera städer, uppgifver sig kunna bota
alkoholister på en tid af 4 veckor. Medicin till intagning omväxlar
med insprutningar hvar annan timme under dagen; eljest erinrar behandlingen
om den, som lämnas på vanliga alkoholistkuranstalter, där
arbete ej förutsättes; äfven andra än alkoholister mottagas. Kostnaden
för kuren under 4 veckor är 100 dollars för behandlingen och minst 7,50
dollars om dagen för rum och mat. — The Gatlin Institute i Minneapolis
utfäster sig att bota alkoholisten under tre dagars vistelse vid anstalten,
men sänder också medicin, så att han kan behandla sig själf i hemmet.
Äfven detta institut har filialer i ett flertal af de större städerna. —
Oppenheimer Institute med hufvudsäte i (New York och afdelningar i en
del andra städer (och såsom det uppgifves äfven i England) grundar sin
behandling på medicin, som intages, och utlofvar att bota eu person från
begäret efter rusdrycker (ej blott alkohol, utan äfven morfin, kokain och
kloral m. m.) på eu tid af 6 — 24 timmar; i särskildt svåra fall fordras
48 timmar.

Förutom dessa institut finnas i Förenta staterna eu del enskilda alkoholistliem
af olika typer. Somliga kalla sig sanatorier samt uppgifva sig förutom
alkoholism bota morfinism, kokainism och nervösa sjukdomar i allmänhet.
Andra äro grundade af religiösa sällskap samt lägga stor vikt på religiös
inverkan, ehuru de ej utesluta medicinsk behandling. Da dessa enskilda
anstalter vanligen äro af kort varaktighet, men nya snart åter dyka upp,
är det svårt att lämna någon redogörelse för dem. En af dessa anstalter,
Wall i ut Ludge Hospital i Hartford, Connecticut, är grundad 1878
och framhålles såsom eu af de bästa mindre anstalterna. I öfrigt mottaga
de allmänna sjukhusen och sinnessjukanstalterna liksom i andra länder alkoholister
för behandling af de då och då uppkommande akuta symtomerna.

För eu del af anstalterna, särskildt statsanställda, skall redogöras i
samband med lagstiftningen. Lagar för vidtagande af tvångsåtgärder hafva
nämligen oftast stiftats i anledning af en särskild anstalts tillkomst ellei
utveckling.

323

I åtskilliga stater finnas bestämmelser, hvilka afse att för alkoholister
försvåra åtkomsten af rusdrycker.

För Maryland, Michigan, IN örfil Dakota och Oklahoma finnas lagar,
som äro afsedda att befordra anstaltsvård åt obemedlade drinkare, hvilka
själfva vilja underkasta sig behandling.

Stadgandén om tvångsbeliandling i anstalt finnas, så vidt tillgängliga
upplysningar gifva vid handen, i följande stater: New York, Maryland,
Massachusetts, Connecticut, Virginia, Pennsylvania, Delaware, Minnesota,
Nebraska och lowa.

Maryland.

Enligt eu för deuna stat gällande lag kan uppå anmälan, att eu
person är vanedrinkare, domstolen låta efter eu föregående provisorisk undersökning
hämta honom till förhör. Genom att själf utse sig eu förmyndare
och frivilligt inträda i eu af domstolen bestämd anstalt för en viss tid, kan
han slippa ifrån vidare förhandlingar. Samtycker han ej härtill, öppnas
domstolsförhandling och, om juryn finner honom vara eu vanedrinkare,
oförmögen att taga vård om sig själf, har domstolen att förordna förmyndare
för drinkaren; förmyndaren kan sedan med domstolens samtycke
insätta sin myndling i en lämplig anstalt för tid, som domstolen bestämmer.
Efter framställning af förmyndaren kan domstolen förkorta eller
förlänga den från början bestämda tiden. Proceduren vid domstolen följer
samma regler, som gälla ifråga om intagning å anstalt af sinnessjuka.

Tiagen innehåller vidare bestämmelser, enligt hvilka obemedlade drinkare
kunna erhålla vård å någon inom staten befintlig anstalt på bekostnad
af vederbörande grefskap (county). Härför fordras, att personen ifråga
skall hafva bott minst sex månader inom grefskapet. Förordnande meddelas
af domaren i den ort, där drinkaren bor; ansökan kan göras af en släkting
eller vän till drinkaren samt skall vara åtföljd dels af drinkarens åtagande
att underkasta sig behandling å den anstalt, domaren kan bestämma, och följa
dess ordningsregler, dels af ett intyg af tre skattskyldiga personer, att
de känna de i ansökningen uppgifva förhållanden samt drinkarens och
sökandens ekonomiska omständigheter och anse, att hjälp behöfves. Det
förutsättes vidare, att anstaltens föreståndare vill mottaga drinkaren för
en summa ej öfverstigande 100 dollars om året; domstolen förordnar, att
beloppet skall utbetalas af grefskapet i samma ordning som öfriga utgifter

324

för rättskipningen; eu upprepad behandling är grefskapet ej skyldigt att
bekosta.

Lagar af ungefär liknande innehåll om beredande af anstaltsvård åt
obemedlade alkoholister finnas i Michigan (af år 1907), i North Dakota
(af år 1905) och i Oklahoma (af år 1908). I dessa stater är det ett af
statens kollegier, »the board of supervisors» eller »tlie board of county
commissioners», som bestämmer om mottagandet. Enligt lagen för Oklahoma
fordras, att drinkaren skall hafva familj att sörja för oc;h minst ett
år hafva bott inom grefskapet. — Från förfil Dakota uppgifves, att lagen
där sällan kommit till användning, ehuru stadgandet gällt i många år;
lagen af år 1905 har blott trädt i stället för en lag från år 1895 af
samma innehåll. I de få fall, då lagen användts, har drinkaren sändts
till anstalt i annan stat. Om användningen i de andra staterna af motsvarande
lagar saknas upplysning.

New York.

Genom eu lag af år 1877 hafva stadgar fastställts för »Dhe New 1 oi L
Christian Home for Intemperate men», I sin nuvarande lydelse innehålla
dessa stadgar i hufvudsak följande: Ändamålet med nämnda korporations

verksamhet skall vara att fysiskt och andligt förbättra omåttliga män samt
att för sådant ändamål underhålla ett lämpligt hem och söka genom vård
och kristligt inflytande förbättra eller återställa dem. En särskild styrelse
skall hafva att själf eller genom verkställande direktören bestämma om
inträdet å och utgåendet från föreningens hem och i öfrigt leda verksamheten
där. Hemmet har rätt att emottaga alla drinkare, som frivilligt
ingå i detsamma, och kvarhålla dem under den tid, som styrelsen anser
lämpligt, dock ej längre än 60 dagar. För att hemmet skall blifva i tillfälle
att fylla sin uppgift, har stadgats, att vanedrinkare, som äro öfvertygade
om att hafva varit berusade på allmän plats, och härför dömts till
fängelse, kunna efter en viss tid frigifvas och öfverflyttas till föreningens
hem. En sådan öfverflyttning beslutes af domaren på ansökan af drinkarens
förmyndare eller en anhörig eller vän till honom och efter företeende af
förklaring från hemmets styrelse, att denna är villig att mottaga drinkaren
och behålla honom. Bifalles ansökningen, förordnar domaren, att ett ombud
för hemmet får hämta drinkaren från fängelset, hvarefter denne kan kvar -

325

hållas i hemmet under den tid, som återstår af fängelsetiden. Öfverträder
han ordningsreglerna vid hemmet eller visar han sig eljest olämplig för
vård därstädes, skall han återflyttas till fängelset. På framställning från
styrelsen kan domaren besluta, att den vårdade frigifves från hemmet
äfven före utgången af den bestämda tiden. En eller flera tjänstemän vid
hemmet kunna tilldelas polismans befogenhet för att arrestera dem, som
rymt därifrån eller störa ordningen där. — Med vanedrinkare, »habitual
drunkard», förstås i stadgarna den, som på grund däraf, att lian är begifven
på dryckenskap — periodisk, ständig eller ofta återkommande — är oförmögen
eller olämplig att ordentligt sköta sina egna affärer, eller är farlig
för sig själ!'' eller andra, eller försummar eller är ur stånd att försörja sig
eller dem, hvilka han är lagligen skyldig att underhålla. Här liksom i
allmänhet i de utomeuropeiska lagarna syftas ej blott på alkoholhaltiga
drycker, utan på rusgifvande ämnen af olika slag. Föreningen har ett
hem vid Monad Yernon, New York, upprättadt år 1876 och, att döma
efter dess prospekt, afsedt att mottaga män från de förmögnare klasserna.

I staten New York finnes vidare en enskild vårdanstalt, »S:t Yincents
Ketreat» i Ilarrison, för kvinnor lidande af alkoholism, i hvilken efter
domstols förordnande alkoholister kunna kvarkållas under en tid af högst
6 månader.

Massachusetts.

Här finnes sedan år 1892 en af staten upprättad och underhållen anstalt
för behandling af drinkare. Hen kallades förut f Ilo Massachusetts Hospital
för Dipsomaniacs and Inebriates» och användes då endast för vård af
alkoholister och dipsomaner. Numera är den ombildad, så att den mottager
både sinnessjuka och drinkare och bär namnet Foxborough State
Hospital.

Föreskrifterna om tvångsinternering finnas i lagen om sinnessjuka,
gällande från den 1 juli 1909 och ersättande de äldre bestämmelserna
rörande Massachusetts Hospital for Dipsomaniacs and Inebriates. — Anstalterna
för drinkare skola, liksom anstalterna för vård af sinnessjuka och
sinnesslöa, stå under kontroll af ett särskildt kollegium (state board of
insanity).

De drinkare, som bär afses, äro sådana, som äro hemfallna åt periodsuperi
eller vanedryeken skap, vare sig detta visar sig offentligt eller i

det enskilda lifvet, eller som äro så begifva på omättligt bruk af narkotiska
och stimulerande ämnen, att de förlorat förmågan att sköta sig själfva —
the power of solf control. Förordnande om internering enligt lagen meddelas
af domstol, och proceduren därvid är följande. Domstolen, som mottager
ansökningen, skall på ed böra sökanden och alla vittnen samt skriftligen
uppsätta hvad därvid förekommit. Denna handling underskrifves af
sökanden och delgifves sedan med drinkaren, hvilken erhåller tillfälle att
yttra sig muntligen i saken, därest han ej efter mottagandet af nämnda
handling skriftligen förklarat sig afstå därifrån. Har han lämnat en dylik
förklaring, utfärdar domstolen förordnande, att han genast skall intagas i
anstalten. Ett förordnande om omedelbart intagande må också meddelas,
om läkaren, som undersökt fallet, intygar, att brådska är af nöden. Förordnande
enligt lagen får ej meddelas, med mindre drinkaren finnes lämplig
för sådan vård och uppsikt. I sådant afseende gäller bland annat, att
person, som har dåligt rykte eller dålig karaktär i andra hänseenden än
beträffande dryckenskapsvanan, ej mottages vid anstalten. Den, som intages
i anstalt på grund af domstols förordnande, kan kvarhällas där högst
två år. Klagomål till högre domstol hindrar ej verkställighet.

Drinkare af mankön sändas till the Foxborough state hospital, men
de kunna liksom kvinnliga drinkare äfven sändas till de vanliga anstalterna
för sinnessjuka. Staten upprättar och underhåller själf dylika anstalter.
Enskilda alkoholisthem få upprättas, men för deras verksamhet
fordras särskilt tillstånd. Sådant tillstånd lämnas dock ej till andra än
vederbörligen kvalificerade läkare, som äro vana vid behandling af drinkare.
Dylika hem äro underkastade tillsyn af statens kollegium för sinnessjukvård.

Inträde å så väl the Foxborough state hospital som andra hospital
och de enskilda hemmen medgifves jämväl för drinkare, som själfva önska
underkasta sig behandling där. Härför fordras endast en skriftlig ansökan.
En sådan frivilligt ingående drinkare får ej kvarhållas mer än
tre dagar, efter det han skriftligen gifvit tillkänna sin afsikt att lämna
anstalten. Kostnaden för underhåll af eu frivilligt ingående drinkare i
en statens anstalt betalas efter samma taxa, som gäller för en sinnessjuk
persons vård i samma anstalt.

Statens guvernör och kollegiet för sinnessjukvård kunna flytta de
intagna från eu anstalt till en annan. Från eller till en privat anstalt
får eu sådan flyttning endast äga rum på ansökan af föreståndaren för

denna anstalt och. drinkarens förmyndare. En person, som frivilligt ingått
å en anstalt, kan ej utan eget samtycke flyttas från denna.

Anstaltens föreståndare kan medgifva en där intagen person att lämna
anstalten för att mottagas i vård hos förmyndare, anhöriga eller vänner
med rätt och skyldighet för anstalten att äfven före tidens utgång återtaga
honom. Sådant medgifvande kan lämnas för eu tid af högst 6 månader;
föreståndaren äger såsom villkor föreskrifva, att meddelanden insändas
om patientens uppförande. Den, som ej återvänder inom föreskrifven
tid, kan skiljas från anstalten.

Ur årsberättelsen från the Foxborough state hospital för år 1908 må
meddelas, att vid anstalten, som synes hafva särskilda afdelningar för
drinkare och sinnessjuka och rymma omkring 300 patienter, under året
behandlats 402 drinkare och 239 sinnessjuka. Under året hade man öfvergifvit
det förut tillämpade slutna systemet och låtit patienterna afgifva
löfte att ej lämna hospitalets område. Det uttalas af styrelsen såsom
önskemål, att staten inrättar eu anstalt för obotliga drinkare, då man vid
Foxborough ej har möjlighet att mottaga sådana.

Connecticut.

Yanedrinkare, periodsupare samt de, som äro till den grad hemfallna
åt bruket af narkotiska och stimulerande medel, att de äro oförmögna att
sköta sig själfva, kunna, enligt lagarna för denna stat, efter domstols
förordnande öfverlämnas till en anstalt för behandling af drinkare eller
också till någon person, som är lämplig att taga hand om dem. Tiden
för deras kvarhållande är minst fyra och högst tolf månader; om det
gäller periodsupare, kan tiden utsträckas till tre år. Ansökan får göras
af kommunal myndighet i den ort, där drinkaren bor, eller af någon drinkarens
anhörig. Domstolen skall hålla förhör med drinkaren och göra de
undersökningar, som anses erforderliga; i hvarje fall får förordnande ej
meddelas, med mindre två välkända praktiserande läkare, efter undersökning
af drinkaren inom de närmaste sju dagarna före ansökningen, i ett
under edsförpliktelse afgifvet intyg förklara, att personen i fråga enligt
deras åsikt är eu sådan drinkare, som omförmäles i lagen, samt i behof
af vård å en särskild anstalt eller hos någon lämplig person.

328

Om en vanedrinkare eller periodsupare frivilligt eller efter öfvertalning
af andra gör ansökan om inträde på en dylik anstalt, kan kan sedan
kvarhållas där 4—12 månader på samma sätt, som om domstol förordnat
om hans intagande. — Utskrifvandet sker genom anstaltens föreståndare
i enlighet med det för anstalten gällande reglemente. — Vid anmälan om
att någon orättmätigt skulle beröfvats friheten och insatts på en drinkaranstalt,
kan domstol förordna en kommission af tre personer att undersöka
förhållandet och aflägga berättelse inför domstolen, som därefter kan förordna
om frigifning; en upprepad framställning föranleder ej undersökning,
förrän sex månader förflutit från den första anmälans pröfning.

Inom Connecticut Annes den förut omtalade enskilda anstalten Walnut
Lodge Hospital, hvilken mottager drinkare enligt den här refererade lagen.

Virginia.

Eedan år 1872 stadfästes stadgar för eu korporation, som skulle hafva
till uppgift att upprätta och underhålla »Virginia Inebriate’s Home» för
vård af personer, som voro vanedrinkare eller på grund af dryckenskap
oförmögna att sköta sig själfva och sina affärer. Domstol skulle efter ansökan
af två släktingar eller bekanta till drinkaren inkalla honom till
förhör och skaffa utlåtande af drinkarens läkare eller, om han ej hade
någon sådan, af eu annan läkare i grannskapet och af personer, som kände
drinkaren. Om vid undersökningen befanns, att personen var drinkare i
den mening, som i lagen angåfves, och att en vistelse å nämnda anstalt
möjligen skulle göra honom till en nykter människa och sätta honom i
stånd att sköta sig själf, kunde domstol förordna om hans intagande i anstalten.
Tiden för vistelsen skulle bero på anstaltsföreståndarens uppfattning
af, när patienten lämpligen borde utskrifvas; maximum var dock tolf
månader. Äfven frivilligt inträde medgafs å anstalten. Xågon sådan anstalt
har ännu ej trädt i verksamhet.

Under år 1902 har utfärdats en lag, som, utan att rubba 1872 års
stadganden, medgifver domstol rätt att förordna om intagande af vanedrinkare,
som äro oförmögna att sköta sig själfva, i enskilda hospital eller
sanatorier. Bestämmelserna äro i hufvudsak desamma som i den föregående
lagen, men några jämkningar hafva föranledts däraf, att det här gäller
rent enskilda anstalter. Sålunda fordras åtagande af sökanden att betala
kostnaderna och vidare en förklaring af anstaltsstyrelsen, att den vill mot -

329

taga personel) i fråga. Domstolen skall pröfva anstaltens lämplighet för
ändamålet, och klagomål kali göras ej blott öfver förordnandet i allmänhet,
utan äfven öfver hänvisandet till en viss anstalt. Mot sin vilja kan
en person ej kvarhållas längre än fyra månader vid sådan anstalt.

Pennsylvania.

Enligt eu lag af år 1903, ändrad i vissa delar år 1907, kan viss domstol
förordna om tvångsinternering på ett lämpligt hospital eller asyl af personer,
som vanemässigt missbruka rusdrycker. Förordnande meddelas efter
ansökan af två af personens närmaste anhöriga eller bekanta och efter
intyg af minst två läkare. Så väl sökandena som de båda läkarne och
den person, hvilken afses i ansökningen, skola höras inför domstolen.
Finner domstolen de i lagen uppställda fordringar för handen, är den pliktig
att meddela förordnande om internering. Maximum för kvarhållande vid
anstalt är ett år. Såsom villkor för förordnandet stadgas också, att betalning
för anstaltsvistelsen skall hafva på förhand erlagts eller säkerhet ställts
för betalningen.

Delaware.

Drinkare, som äro under 21 år, eller som fyllt 21 år, men fortfarande
bo hos sina föräldrar eller åtnjuta underhåll af dem, kunna
mot sin vilja insättas på en lämplig anstalt för behandling af drinkare
inom staten eller annorstädes, om föräldrarna, förmyndaren eller en närstående
person gör ansökan därom. Två läkare skola intyga, att den, hvilken
intagande påyrkas, är vanedrinkare, och deras intyg skall undertecknas
af domaren i orten, som skall bestyrka nämnda förhållande. Med
detta i sin hand kunna de anhöriga få handräckning för personens internering.
(Lag den 1 Juni 1898).

Minnesota.

Denna stat har eu lag af år 1907, i hvilken förutsättes upprättandet
af en statsanstalt för vård af alkoholister. Anstalten, som skall vara förenad
med jordbruk, är ännu ej upprättad, men vederbörande kollegium

330

(the State board of'' control) bar bemyndigats att inköpa jord i en
lämplig trakt. Ansökan om intagande å anstalt göres bos domstol.
I ansökningen skall utredas, att den person, som afses, är vanedrinkare
samt att lian är i behof af vård och behandling eller att
hans vistande på fri fot’ är förena dt med fara, äfvensom nppgifvas de
symtomer, som visa, att personen är vanedrinkare eller ur stånd att sköta
sig själf. Domstolen kallar eller later hämta drinkaren till förhör. Har
en person blifvit dömd för fylleri tre gånger, skall den domstol, som dömt,
underrätta domstolen i den ort, där personen bor; och denna domstol har då
att inleda undersökning för hans internering, äfven utan att någon ansökan
gjorts. Undersökning i ärendet verkställes af eu särskild kommission, bestående
af en domare och tvä af domstolen förordnade personer, åt hvilka
minst eu skall vara läkare. Denne läkare får ej vara nära släkting till
drinkaren samt ej heller ägare af eller anställd vid den anstalt, där intagandet
skall ske. Allmän åklagare skall vara närvarande vid förhandlingarna.
Sedan kommissionen verkställt sin undersökning, har den att
afgifva utlåtande till domstolen. Anser kommissionen personen vara vanedrinkare,
skall han dömas till intagande uti den i lagen afsedda anstalten.
En drinkare kan också vinna inträde å anstalten efter egen ansökan
därom hos domstol, under förutsättning att han betalar den afgift för underhållet,
som bestämmes af vederbörande kollegium.

Tiden för vistelsen vid anstalten bestämmes ej i domen, men ingen
får kvarhållas längre än två år, utan att dessförinnan hafva varit villkorligt
frigifven. Efter 60 dagars vistelse vid anstalten kan, på framställning af
anstaltens läkare, nämnda kollegium villkorligt frigifva en drinkare, som synes
lämpad härför. Yillkoren äro, att personen afgifver ett löfte att ej förtära rusdrycker
samt eu gång i månaden afgifver eu rapport rörande sina förehafvanden
till domaren i det grefskap, där han vistas; denne insänder sedan
rapporten till anstalten. Underlåter personen att afgifva rapport å föreskrifven
tid, eller föreligga eljest upplysningar om att han brutit mot
villkoren, kan domaren förordna om hans återsändande till anstalten.
Om hvarje frigifvande sänder anstalten på förhand meddelande till den
domstol, som förordnat om intagande. — Anhöriga eller bekanta till personen
ifråga kunna erhålla tillåtelse att taga vård om honom, om de gifva tillfredsställande
garantier för hans ordentliga vårdande; ansökan härom pröfvas
af domaren eller, om drinkaren redan sändts till anstalten, af föreståndaren
för denna.

Alla kostnader för undersökningar, förhandlingar och transporter be -

331

talas af det grefskap, där personen omhändertages; kar han ej sin bostad
där, kan grefskapet taga ut ersättning från det grefskap, där han bor.
För byggande och underhåll af anstalten har hvarje kommun att betala
en afgift, utgörande två procent af de inkomster, som inflyta af spritför
säljningsafgifter, indika inbetalningar skola bilda en särskild fond, the
inebriate fund. Hvad som fattas, betales af staten.

Nebraska

har en lag i ämnet af år 1905. Enligt denna kunna vanedrinkare erhålla
vård å en afdelning af statens hospital, som särskildt är afsedd för dem
och arbetar med särskilda behandlingsmetoder för att upprätta dem fysiskt
cell andligt samt stärka deras karaktär och sätta dem i stånd att motstå
begäret efter rusgifvande drycker och ämnen. Ansökningar om intagande
pröfvas af samma myndighet, som bestämmer om intagande af sinnessjuka,
c ommissioners of insanity. Denna myndighet kallar eller låter hämta
drinkaren till inställelse samt håller fullständig förhandling i saken,
därvid parterna kunna låta sig företrädas af ombud. Anser myndigheter) _
att eu internering bör äga rum, förordnas, att drinkaren skall hållas i
anstalten, tills lian blifvit botad, dock ej längre än tre år. — En villkorlig
frigifning kan äga rum efter anstaltföreståndarens bedömande. Förutsättningarna
därför äro, att drinkaren afger eu skriftlig förbindelse att
under den tid, för hvilken han blifvit dömd, afhålla sig från berusande
ämnen, att undvika mycket besökta ställen och personer, som fresta honom
att bruka dylika ämnen; att första dagen i hvarje månad till anstaltens
föreståndare afgifva rapport enligt uppställdt formulär, hvilken rapport
skall vara vitsordad af en viss tjänsteman i den trakt, där den frigifne
uppehåller sig. Bryter han mot villkoren, kan han hämtas tillbaka på begäran
af anstaltens föreståndare. — Kostnaderna för vården betalas af
det grefskap, från hvilket lian sändts till anstalten. — Genom lagen kunna
sådana drinkare komma under behandling, som ej hafva medel att bekosta
sig vård å enskilda anstalter eller vägra att underkasta sig behandling.

Afdelningen för drinkare är inrättad vid stats hospitalet i Lincoln,
hvarest 50 drinkare samtidigt kunna mottagas. Från lagens ikraftträdande
till den 30 nov. 1908 hade 700 drinkare erhållit vård där. Såsom önske -

332

mål framhålles inrättandet af tre olika afdelningar, hvardera för 20 ä 25
patienter, för att kunna klassificera fallen.

Meningarna om lagens nytta synas vara delade. Under år 1909 gjordes
försök att få lagen upphäfd, men det framhölls då, att det var för tidigt
att bedöma lagens verkan, då den endast tillämpats under 3 år.
Det synes, som om verksamheten vid denna såväl som de öfriga amerikanska
anstalterna i högre grad skulle vara byggd på rent medicinsk behandling
(laxerande samt mag- och nervstärkande behandling) än vid de
europeiska. Märkas bör, att i allmänhet tiderna för vistelsen äro kortare,
hvilket framgår af det stora antal patienter, som passera anstalterna för
hvarje år, — vid X
här spelar naturligen det villkorliga frigifvandet stor roll.

Iowa.

Jämte Massachusetts är Iowa den enda stat, som för närvarande har
eu särskild statsanstalt för behandling af alkoholister, »the State hospital
for inebriates» i Knoxville. Den öppnades den 18 januari 1906. Liksom
i Massachusetts och Minnesota finnes här en lag afsedd att reglera
intagandet på statsanstalten. Anstalten i Knoxville är beräknad för 300
personer och afsedd för manliga drinkare; kvinnliga drinkare kunna dömas
till intagande i eu statsanstalt för sinnessjuka. Om utrymmet å alkoholistanstalten
synes bli för trångt, underrättas myndigheterna, att de ej skola
skicka dit flera.

Ansökan om intagande i anstalten vid Knoxville göres hos domaren vid
den distriktsdomstol, inom hvars distrikt drinkaren bor. Sedan ansökning inkommit,
låter domaren kalla drinkaren till inställelse samt håller på sitt ämbetsrum
förhör i saken, om drinkaren ej begär förhandling inför domstol. Finner
domaren, att personen lämpligen bör intagas å anstalten, har han att förordna
därom. Domaren kan också förordna om intagande af en drinkare efter
hans egen ansökan. Om domstolsförhandling begäres, uppskjutes ärendet
till distriktsdomstolens nästa sammanträde, då saken behandlas. I hvarje
fall behandlas ärendet alltid som civilmål. Domaren har att bestämma
om de åtgärder, som under tiden erfordras för drinkarens bevakande eller
kvarhällande.

Tiden för vistelsen bestämmes ej på förhand, utan beror på huru
lång tid, som kräfves för botandet; den får dock ej öfverstiga tre år.

333

Till anstalten få ej sändas män af dåligt rykte eller män, som kafva dålig
karaktär i annat afseende än beträffande missbruket af rusdrycker; ej keller
män, som ej ingifva skälig förhoppning, att de kunna botas. Anstalten står
under öfverinseende af ett statens kollegium (board of control); detta kar att
efter framställning från anstalten bestämma om utsläppande af person, som
ej anses kafva nytta af vistelsen på anstalten, ock om villkorlig frigifning
af person, hvars hälsa synes lida af vistelsen där. För den villkorliga frigifningen
gälla ungefär samma regler som enligt den ofvannämnda lagen i
Nebraska. Rymmer någon eller vägrar kan att arbeta, eller handlar kan
eljest i strid med gifna regler, straffas han och kan därefter ej villkorligt
frigifvas. De å anstalten intagna äro skyldiga att arbeta, i den mån
anstaltens föreståndare anser lämpligt för deras tillstånd ock förenligt med
behandlingen.

Enligt anstaltens berättelse för tiden l/i 1906 — 3% 1908 vistades
sistnämnda dag allenast 99 drinkare vid anstalten, men under anstaltens
uppsikt stodo ej mindre än 1,161, af kvilka 652 voro villkorligt frigifna och
410 hade rymt från anstalten. Under 2-årsperioden kade 1,046 drinkare
mottagits; däraf kade 774 sändts till anstalten första gången ock 4 för andra
gången; 125 af dem voro återhämtade villkorligt frigifna ock 122 återhämtade,
som förut rymt från anstalten. Af dem, hvilka under 2-årsperioden
utskrifvits såsom förbättrade, villkorligt eller definitivt, tillhopa 547, kade 2
vistats vid anstalten mindre än en månad, 66 mellan en ock två månader,
86 mellan två ock tre månader, 162 mellan tre och fyra månader, 158
mellan fyra ock sex månader, 65 mellan sex ock tolf månader samt 8
mellan ett och två år. — I samma årsberättelse framhålles såsom ett
trängande behof inrättandet af en särskild afdelning, reformatory department,
för behandling af dem, som rymt eller brutit villkoren för den
villkorliga frigifningen. Denna afdelning skulle omgärdas med ett särskildt
stängsel ock de där intagna sysselsättas med strängt arbete (stenarbeten)
under 30—90 dagar.

California.

År 1891 utfärdades en lag om tvångsinläggning af alkoholister i
»Southern California State Hospital» eller, som namnet då var, »Southern
California State Asylum for tke insane and inebriates», men efter några

334

år upphäfdes nämnda lag och den har sedan ej blifvit ersatt med någon
liknande författning. För åtskilliga år sedan fanns i San Francisco eu
statsanstalt för behandling af alkoholister, »The home for inebriates»,
men den har för länge sedan förlorat sin karaktär af både statsanstalt
och drinkarhem. På senaste tiden hafva från läkarhåll gjorts framställningar
om erhållande af en lag i ämnet och lämpliga anstalter.

335

11. Brittiska Australien.

De flesta

engelska

Tre

tvångsåtgärder
af

Lag för New
South Wales
1900 ro. fl.

kolonierna i Australien hafva eu utvecklad lagstiftmot
vanedrinkare.

staterna, New South Wales. Victoria och South Australia,
hafva tämligen likalydande lagar, härstammande från åren 1900 (New
South Wales), 1904 (Victoria) och 1908 (South Australia). Hufvudbestämmelserna
i dessa lagar äro följande.

Med drinkare, inebriate, menas en person, hvilken vanemässigt till Olika slag af
öfvermått begagnar alkoholhaltiga drycker eller berusande eller bedöfvande åtgärder.
ämnen. Mot en sådan person kunna följande åtgärder vidtagas: 1) han
kan ställas under vård och uppsikt af en eller flera därtill förordnade personer
antingen i sitt eget hem eller hos någon vän eller i ett offentligt eller
enskildt sjukhus eller i en af staten upprättad eller enligt lagen koncessionerad
anstalt — allt för en tid ej öfverstigande 28 dagar (i South Australia
2 månader); 2) det kan förordnas om hans intagande i en statsanstalt
eller en koncessionerad alkoholistanstalt under en i förordnandet bestämd
tid, som dock ej får öfverstiga 12 månader (i South Australia 2 år); 3)
han kan för en i förordnandet bestämd tid, ej öfverstigande 12 månader
(resp. 2 år), ställas under vård af en eller flera därtill utsedda personer,
som stå under uppsikt af den myndighet, hvilken meddelat förordnandet.

Beslut om sådana åtgärder meddelas af domare i viss ställning och A Beslut efter
vissa domstolar åt vensom åt föredraganden i saker, som röra sinnessjuk- drinkaren
vården. Förordnandet meddelas efter ansökning af a) drinkaren själf eller vulf, hans
någon,som han i nyktert tillstånd bemyndigat därtill; b) hans maka, föräldrar,
myndiga syskon och barn samt affärskompanjon; c) vissa medlemmar af
polisförvaltningen, som handla efter skriftligt uppdrag af drinkarens läkare,

anhöriga
m. fl.

någon

hans anförvant eller fredsdomare.

Utredningen

ärendet skall utgöras

336

Internering
af drinkare,
som dömts föi
upprepade
fylleri- -förseelser.

Allmänna
bestämmelser.

Lag för New
South Wales
af 1909.

af dels utlåtande af läkare af innehåll, att personen ifråga är drinkare, samt
intyg af en eller flera andra personer, som vitsorda samma förhållande,
dels personlig iakttagelse rörande drinkaren af den dömande myndigheten
eller af någon utaf denna myndighet därtill förordnad person. För
att göra läkarintyget tillförlitligt, har föreskrifvits, att detsamma ej får
vara utfärdadt af den läkare, som framställt yrkande om drinkarens
behandling, ej heller af någon läkare, som själf är, eller hvars närmaste
anhöriga, kompanjon eller biträde äro på något sätt intresserade i någon
anstalt för behandling af drinkare. Läkarintyget skall vidare upptaga
de fakta, på hvilka läkaren grundar sin mening, att personen är en drinkare,
därvid läkaren har att tydligen angifva hvad som är hans egna
iakttagelser och hvad andra meddelat honom; förordnande om internering
meddelas ej, om läkarintyget stöder sig allenast på andras meddelanden.
— Förhöret med drinkaren kan äga rum i sittande rätt eller å
domarens ämbetsrum.

Har en vanedrinkare tre gånger under de sista 12 månaderna dömts
rtill ansvar för fylleriförseelser, kan domstol förordna, att han under en
af domstolen bestämd tid af högst 12 månader insättes i anstalt, som
staten inrättat för mottagande, bevakning och behandling af sålunda dömda
drinkare (eller i en koncessionerad anstalt; South Australia). År personen
ej i stånd att utföra det i eu sådan anstalt förekommande arbete, kan
domstolen bestämma, att han skall underkastas läkarbehandling under
den tid, som anses lämplig (ej öfver 28 dagar) i ett fängelse, sjukhus
eller i ett privathus, allt under polisuppsikt. Tiden för vistelsen i statsanstalten
kan förlängas utöfver den från början bestämda tiden, dock
för hvarje gång ej för längre tid än 12 månader. I samband med förordnandet
kan också gifvas nödiga föreskrifter för uppsikt öfver drinkaren.

Har drinkaren ställts under vård och uppsikt af viss person, äger en
sådan vårdare att vidtaga åtgärder för att hindra drinkaren att åtkomma
rusmedel; försummelse härutinnan af vårdaren medför bötesstraff. Enhvar,
som förskaffar en drinkare, om hvilken förordnande enligt lagen gifvits,
rusmedel, gör sig förfallen till böter.

Inspektören för sinnessjukvården och hans ombud äro berättigade att besöka
hvarje drinkare, som blifvit föremål för åtgärd enligt lagen, och hvarje
ställe, där en sådan står under uppsikt. Berättelser öfver åtgärder enligt lagen
få endast offentliggöras med samtycke af vederbörande dömande myndighet.

Genom en lag af år 1909 hafva åtskilliga tillägg gjorts till lagen af
1900 för New South Wales. Dessa tillägg hafva delvis till syfte att få

337

till stånd eu del föregående mildare åtgärder, innan man griper till tvångsinterneringen;
ungefär såsom i det engelska kommittébetänkandet af år 1908
föreslagits. — I den nya lagen beskrifvas närmare de åtgärder, som en särskilt
förordnad vårdare bär att vidtaga. Vidare gifvas regler för afläggande
af nykterhetslöfte inför domstol. Lagen innehåller bemyndigande
för statens guvernör att upprätta anstalter för emottagande af dem, som
efter ansökan förklarats skola interneras.

Den ofvannämnda regeln att den, som dömts för upprepade fylleriförseelser,
kan insättas i anstalt för drinkare, bar i 1909 års lag utvidgats
och ändrats. Enligt denna lag kan domstol, när vanedrinkaren gjort sig
skyldig till fylleri eller därmed sammanhängande ordningsförseelser eller
till misshandel å hustru, grymhet mot barn, själfmordsförsök eller uppsåtlig
skadegörelse, antingen döma honom villkorligt eller förordna om hans intagande
i statsanstalt för behandling af drinkare. De vid den villkorliga
domen fästade förutsättningarna äro, att drinkaren afgifver ett löfte inför
domstol att under minst 12 månader hålla sig nykter, iakttaga ett hyggligt
uppförande samt afgifva rapporter i föreskrifven ordning. Bryter han mot
villkoren, förklaras den villkorliga domen förverkad och han sändes till
statsanstalten. — En nyhet är vidare frigifningen på prof, som kan afse en
tid af högst 12 månader; sådan medgifvas under villkor att personen ifråga
iakttager ett hyggligt uppförande och afhåller sig från rusmedel. Om
frigifning på prof förordnar statens guvernör. — Vid förnyadt intagande
på statsanstalt kan vistelsen utsträckas till tre år. Förflyttning kan äga
rum från en anstalt till en annan efter beslut af vederbörande minister.

Innan lagen för South Australia antogs, hade en kommitté haft i upp-^®™''’6®.^''
drag att framlägga förslag i frågan. Ur dess betänkande må här anmär- Australia.
kas, att kommittén gjort åtskilliga undersökningar rörande drinkares be-,
handling med särskilda medicinska medel, afsedda att genom insprutning
eller intagning borttaga begäret efter rusdrycker. Kommitterade hade besökt
anstalter, där dylik vård meddelats (Caulfield Institute samt Central
Mission Institutes i Melbourne och Sydney), samt vid sina sammanträden
hört personer, som undergått behandling enligt dylika metoder. Kommitterade
kommo till det resultat, att behandligen var af värde, samt föreslogo,
att staten skulle förskaffa sig rätten att använda metoden. Personer
å anstalt, som villo underkasta sig en dylik kur, skulle då kunna bli
i tillfälle därtill, mot erläggande af en viss afgift; så behandlade patienter
skulle blott behöfva stanna en kortare tid, 4 veckor, under det de
öfriga kunde kvar hållas längre.

338

Anstalter. ] JSfew South Wales finnas för alkoholister, som blifvit dömda till fängelse^

särskilda »behandlingsanstalter» inrättade, för män vid Darlinghurst fängelset
samt för kvinnor vid Long Bay och Shaftesbury refor in atories. Några
enskilda eller koncessionerade anstalter finnas däremot ej.

Victoria bar en statsanstalt, »Lära Inebriates Institution», öppnad år
1907. Här emottagas alkoholister, om b vilkas intagande myndighet förordnat
antingen efter deras egen eller andras ansökan. Personer, som varit
straffade eller hafva dåligt rykte, få ej tillträde. Stor vikt lägges på den
medicinska behandlingen, i synnerhet under de första 6 veckorna. Man
använder både insprutningar och medicin till intagning; äfven hypnotism
kommer till användning. På grund af de dyrbara anordningarna, synes
kuren blifva mycket dyr.

Lag för New Lagarna för Queensland (1896), Tasmania (1892) och New Zealand
m. fi. (1908) bilda eu grupp för sig och öfverensstämma i hufvudsak med hvarandra.
I Tasmania har man sedan gammalt haft lagar uti ifrågavarande
ämne. Lagen af 1892 ersatte eu lag af 1885 och före denna fanns »the
inebriates ant», 1873. Äfven den i New Zealand gällande lagen har endast
trädt i stället för äldre författningar af åren 1898, 1902 och 1903.
Lagen för New Zealand af år 1908 stadgar i hufvudsak följande:

Betydelsen af Med inebriate afses i denna lag eu person, som, utan att likväl kunna
anses såsom sinnessjuk, är på grund af vanemässigt omättligt bruk af berusande
drycker (vin, sprit, Öl, porter, cider, perry eller andra spirituösa
eller jästa vätskor, som kunna framkalla förgiftning) eller droger (opium,
morfin, Moral, kokain eller andra droger, ägnade att framkalla en omtöckning
af hjärnan), farlig för sig själf eller andra eller ur stånd att sköta sig
själf och sina angelägenheter.

Statsanstalt. Lagen gäller för vård och intagande i anstalter, som anordnats af
staten. Guvernören utfärdar reglemente för sådana anstalters verksamhet,
bestämmer de afgifter, som skola betalas, och reglerna för mottagande af
obemedlade; särskildt framhålles i lagen, att guvernören kan anordna anstalterna
i afdelningar med olika förmåner och afgifter samt inrätta särskilda
anstalter eller afdelningar för botliga och andra för icke botliga fall.

Proceduren. Qm fötagandet i anstalt bestämmer en ledamot af vissa uppräknade

FriVdli9d *” domstolar, vare sig ansökan göres af drinkaren själf eller af andra (make,

'' släkting eller vän). Om drinkaren själf söker inträde, har domaren endast

att förvissa sig om, att sökanden är vanedrinkare samt att han vid ansökningen
är nykter och förstår innebörden af ansökningen, Förordnar

339

domaren om intagande, kan personen sedan insättas äfven mot sin vilja
å en i förordnandet nämnd anstalt och kvarhållas där för behandling''
under en tid ej öfverstigande 12 månader. — Göres anmälan af annan, kallar Tvängainterdomaren
den sökte till inställelse »med anmaning att framlägga skäl, hvar- ansökan tf
för han icke skulle dömas till en anstalt för drinkare». Yare sig han kom- anhöriga.
mer tillstädes eller ej, kan saken afgöras. För att förordnande skall meddelas,
fordras, att af utredningen framgår, att den sökte på grund af
omättligt bruk af rusdrycker eller droger är ur stånd att sköta sig själf
och att ombesörja sina angelägenheter eller är farlig för sig själf eller andra,
eller lider af delirium tremens eller kronisk alkoholism eller är i synnerlig
fara att förkorta sitt lif genom ett fortsatt bruk af dylika drycker eller
ämnen. Vidare fordras intyg af två läkare, att den sökte är i behof af
vård å eu anstalt samt att utsikt tinnes, att han skall kunna varaktigt
botas. Har enligt därom gällande lag utfärdats förbud att tillhandahålla
en drinkare rusdrycker, kan domstol efter att hafva anställt förhör med
personen och förvissat sig om att han är vanedrinkare, förordna om hans
intagande i en anstalt enligt lagen. Tiden för interneringen är högst 12
månader.

Finnes det vara nödvändigt eller ömkligt, att drinkaren fortsätter
behandligen eller ånyo underkastas sådan, kan domaren eller domstolen
utfärda ett nytt förordnande antingen före eller efter det tiden utgått för
den första perioden. Härför behöfves ej nya bevis, utan de gamla gälla.

Enligt lagen för Tamania är maximum för tvångs vistelsen tre må- Tasmania.
nåder. Där säges uttryckligen, hvad som äfven torde vara meningen i
de andra lagarna, att anstaltens föreståndare kan utskrifva drinkaren redan
före maximitiden, om lian anses vara tillräckligt botad.

Lagen för Queensland innehåller utom de bestämmelser, som finnas i Queensland.
lagen för New Zealand, äfven regler för upprättandet af enskilda alkoholist- Frivilligt inhem
(retreats) och ingåendet å dessa med skyldighet att kvarstanna undergdsTildatm-''
en i ansökningen bestämd tid, dock ej öfver 12 månader; i hufvudsak stål ter.
öfverensstämma lagens stadgande!! i denna del med den engelska habitual
drunkards act af 1879.

New Zealand har utom den ofvannämnda lagen äfven en lag afår 1909, The reformasom
afser förevarande ämne, »the Reformatory Institutions Act». Denna Jons OCU909.

afser liksom den engelska lagen af år 1879 att reglera frågan om upprät- Frivilligt
tandet af enskilda, utaf staten godkända hem för alkoholister samt bestämma ingående.
om kontrollen af dessa hem. Regler gifvas för frivilligt inträde å dessa hem;
tiden för kvarstannandet bestämmes i ansökningen, den får dock ej under -

340

Tvångsinter stiga 6 månader och ej öfverstiga 2 år. — Men the reformatory institutions
>ieband med act har också regler om eu verklig tvångsinternering; sålunda kan, ungentslag
i far SOm enligt den engelska inebriates act af 1898, när en vanedrinkare
btoUmäl. g-g, g^yl^ig till fylleriförseelser eller till brott mot föreskrifter om

förbud att skaffa sig rusdrycker eller försök till själfmord eller eu del andra
förseelser, domstolen, jämte det den dömer till fängelse förordna om vanedrinkarens
intagande i ett enligt lagen koncessioneradt drinkarhem för en tid ej
under ett år och ej öfver 2 år; interneringen kan också träda i stället
Tvångssintcr- för fängelset eller för annat straff. — Vidare kan domstol förordna om tvångs‘amökanaf
internering efter ansökan af vissa anhöriga. För bifall härtill förutsättes,
anhöriga, att två läkare intygat, att den sökte är vanedrinkare samt att interneringen
är i lians eget eller hans anhörigas intresse. Vägrar personen att underkasta
sig läkarundersökning, kan domstolen döma honom på annan bevisning
om de nämnda förhållandena. Domstolen kan bestämma vistelsen
till viss tid, ej kortare än 6 månader och cj längre än 2 år. Ett nytt
sådant förordnande får ej meddelas, förrän 6 månader förflutit från friProvisorisk
gifvande! — Domstolen eller domaren kan i afbidan på verkställighet
förvaring. af ])es]ut om tvångsinternering förordna om förvaring i fängelse eller eljest
under högst 14 dagar.

Utskrifning, Justitieministern kan förordna om utskrifning, om flyttande från eu
öfverflyttningail>stalt till en annan och om villkorlig frigifning; han kan dock ej låta
förflytta den, som frivilligt inträdt å en anstalt. För så vidt ej annorlunda
bestämts genom öfverenskommelse, är anstaltsföreståndaren ej skyldig
att mottaga annan alkoholist, än han själ!'' vill, eller att återtaga någon,
som frigifvits villkorligt. Om eu person ej mottages i den anstalt, till
hvilken han sändts, kan justitieministern förordna om hans utskrifning
eller om hans flyttande till annan anstalt. Anstaltsföreståndaren kan före
den bestämda tiden frigifva sådana, som frivilligt sökt inträde; i andra
fall fordras justitieministerns tillåtelse.

Anstalter. I Queensland och Tasmania finnas inga alkoholistanstalter. Däremot

uppgifvas i New Zealand två anstalter vara anordnade enligt 1909 års lag;
och sedan år 1902 finnes där en mindre, öppen alkoholistanstalt (Home
for inebriates) vid Orokonui, hvilken anstalt underhålles af staten.