RIKSDAGENS PROTOKOLL

1913. Andra kammaren. Nr 3.

Fredagen den 24 januari.

Kl. 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 17 innevarande januari.

§ 2.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna
protokoll:

Protokoll, hållet vid sammanträden med herr talmannen i
Riksdagens Andra kammare och de kammarens ledamöter, som
blivit utsedde att jämte herr talmannen tillsätta kammarens
kanslipersonal och vaktbetjäning, nedannämnda dagar år 1913

Ben 17 januari.

Sedan kammarens plenum denna dag avslutats, sammanträdde med
herr talmannen de åtta ledamöter av kammaren, vilka blivit utsedde
att jämte herr talmannen tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning,
till fullgörande av berörda uppdrag.

Därvid beslöts till en början, att kanslitjänstemännen skulle, i
överensstämmelse med vad under senare delen av nästlidne riksdag
varit förhållandet, utgöras av fem förste notarier, nitton notarier, en
förste kanslist, en registrator och sex kanslister, ävensom att det för
tjänstgöring vid kammarens protokoll utav deputerade vid 1875 och
1888 ars riksdagar stadgade arbetssättet skulle jämväl vid innevarande
riksdag tills vidare tillämpas.

I likhet med vad vid derå föregående riksdagar ägt rum, beslöto
herrar deputerade därjämte uttala såsom sin önskan, att, därest med
avseende på kammarens diskussionsprotokoll någon av kammarens ledamöter
skulle anse sig äga anledning till anmärkning mot det sätt,
varpå vederbörande notarie fullgjort sitt åliggande, anmälan därom
matte göras hos sekreteraren, som skulle över dylika anmälningar
föra anteckning; och skulle detta herrar deputerades beslut till kammarens
kännedom här antecknas och genom anslag i justeriugsrummet
kungöras.

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 3.

1

Nr 3. 2

Fredagen den 24 januari.

Härefter genomgingos de ingivna ansökningshandlingarna, och antogo
herrar deputerade nu till

förste notarier:

extra revisorn, filosofie kandidaten G. Lundgren,

sekreteraren T. Hedrén,

notarien G. Tägtström,

notarien, juris kandidaten CNF. Sch ött, och

t. f. notarien B. Hellberg;

notarier:

amanuensen E. Lindström,

t. f. civilassessorn, juris kandidaten E. Krcepelien,

filisofie licentiaten, teologie kandidaten A. H. F. Beuter,

aktuarien, filosofie kandidaten M. F. Uppling,

e. o. hovrättsnotarien S. G. Junker,

amanuensen, filosofie kandidaten I. Arnoldsson,

revisorn E. Lindblad,

revisorn F. Blom,

kammarrättsnotarien S. Norrman,

bokhållaren E. Frigell,

amanuensen P. B. Bomare,

e. o. kammarskrivaren A. Michal,

e. o. hovrättsnotarien L. Norrman,

fru J. Lundgren,

filosofie kandidaten G. A. K. Dahlén,

juris studeranden G. 0. H. Humble,

juris studeranden E. Elfner,

e. o. hovrättsnotarien E. H. Wallin, och

e. o. hovrättsnotarien, juris kandidaten A. Elmström;

förste kanslist:

notarien, juris kandidaten 0. M. F. Seth;

registrator:

sekreteraren P. W, A. Hammarskiöld;

samt kanslister:

amanuensen G. Bedelius,
amanuensen N. J. Bagge,
amanuensen, juris kandidaten B. Lundberg,
filosofie kandidaten E. Bergendal, och
kontorschefen A. T. N. Gabriélsson,
vilka jämväl skulle vara skyldiga att, där så erfordrades, tjänstgöra
vid diskussionsprotokollet.

Vidare beslöto herrar deputerade att låta anstå med tillsättande
av den sjätte kanslisttjänsten till annan dag, då deputerade, efter det
prov med anmälda sökande anställts, komme att å nyo sammanträda.

3 Nr 3.

Fredagen den 24 januari.

Här skulle antecknas, att Seth, Hammarskiöld och Redelius redan
den 11 samt Lindblad, Frigeil och Romare redan den 15 i denna månad
på särskild anmodan inträtt i tjänstgöring hos kammaren.

Vidkommande därefter vaktbetjäningen beslöto herrar deputerade
att nu antaga femton vaktmästare samt att vid ett kommande sammanträde
bestämma, huruvida ytterligare någon vaktmästare skulle anställas
hos kammaren; och blevo härefter till vaktmästare att tjänstgöra
tillsvidare under innevarande riksdag antagna C. G. G. Garlberg,
E. M. Wistrand, J. W. Uppgren, C. J. F. Svensson, II. E. E. Eklund,
G. O. A. Ohlsson, C. H. Björklund, W. Zetterqvist, B. Budén,
A. H. Lindgren, G. I. Starkenberg, A. Gustafsson, E. E. Johansson,
G. B. Wuerster och E. Andersson.

Till förste vaktmästare förordnades Carlberg och åt Wistrand uppdrogs
att ombestyra utdelning av ankommande postförsändelser.

Det skulle åligga de antagna vaktmästare att vid behov och i
den mån så ske kunde utföra jämväl annan tjänstgöring hos Riksdagen.

Slutligen skulle här anmärkss, att av vaktmästarne Carlberg, Wistrand
och Björklund redan den 8 samt de övriga redan den 14 innevarande
månad börjat tjänstgöra hos kammaren.

Den 22 januari.

Sedan prov anställts med de anmälde sökande till den lediga
kanslisttjänsten, sammanträdde herrar deputerade å nyo, därvid ansökningshandlingarna
åter genomgingos och avlagda prov bedömdes, varefter
herrar deputerade till kanslist" antogo juris studeranden P. V.
Sterne, med skyldighet för honom att vid behov tjänstgöra vid diskussionsprotokollet.

Vidare beslöto herrar deputerade nu, att hos kammaren skulle
anställas ytterligare en vaktmästare att tjänstgöra tills vidare under
innevarande riksdag; och antogo deputerade härtill G. A. Zeffer, med
skyldighet för honom att vid behov och i den mån så ske kunde utföra
jämväl annan tjänstgöring hos kammaren.

År och dagar som ovan.

In fidem
Per Cronvall.

§ 3.

Föredrogos var för sig och hänvisades till jordbruksutskottet Kung!.
Maj:ts å kammarens bord vilande pi-opositioner;

angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Västerby
nr 1 i Södermanlands län;

angående upplåtande av ett område från förra militiebostället Kroberga
nr 3 i Södermanlands län;

Nr 3. 4

Fredagen den 24 januari.

angående upplåtande av lägenheter från förra kronofogdebostället
Väderstad nr 5 i Östergötlands län;

angående försäljning av förra militiebostället Norra Berga nr 4
Södergården i Östergötlands län;

angående upplåtande av fyra lägenheter från förra militiebostället
Bölnorp nr 1 med underlydande i Östergötlands län;

angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Stora
Gålstad nr 3 Kronogård och Störa Gålstad nr 4 Storgård i Östergötlands
län;

angående upplåtande av två lägenheter från förra militiebostället
Elmtomta nr t i Östergötlands län;

angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället

Brickebo nr 1 i Östergötlands län;

angående försäljning av vissa områden, tillhörande kronoparken
Långabrohult i Kronobergs län;

angående upplåtande av vissa områden från förra militiebostället
Borrby nr 62 med underlydande i Kristianstads län;

angående upplåtande av lägenheter m. m. från lotten nr 1

av förra militiebostället Rebbelberga nr 10 Kungsgården i Kristianstads
län;

angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället

Mjölkalånga nr 7, 9 och 11 med underlydande i Kristianstads län;

angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Sandby
kungsgård nr 14 i Kristianstads län;

angående upplåtande av två lägenheter från förra militiebostället
Höghult nr 2 i Kristianstads län;

angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Silvåkra
nr 1, 2 i Kristianstads län;

angående upplåtande av en lägenhet från förra militiebostället

Eggelstad nr 10 i Malmöhus län;

angående försäljning av förra militiebostället Lyby nr 22 i Malmöhus
län;

angående ..upplåtande av eu lägenhet från förra militiebostället
Rolfsbo nr 1 Övergård i Göteborgs och Bohus län;

angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Ledum
nr 1 jämte Kattås nr 1, en ödegård, i Göteborgs och Bohus län;

angående försäljning av vissa till förra militiebostället Ettack nr
1 och 2 med underlydande i Skaraborgs län hörande områden;

angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Bolum
nr 9 Munkagård i Skaraborgs län;

angående upplåtande av vissa områden från förra militiebostället
Sanna nr 4 i Örebro län;

angående upplåtande av lägenheter från förra hospitalshemmanet
Hospitalet nr 1 och 2 eller Arboga i Västmanlands län; och

angående försäljning av kronans andel i lägenheten Kvarnudden
nr 1 under Näsets by i Jämtlands län.

§ 4.

Vidare föredrogos var efter annan de på kammarens bord liggande
motionerna; och hänvisades därvid:

5 Kr 3.

Fredagen den 24 januari.

till konstitutionsutskottet motionen nr 40, av herr Beckman i
Linköping;

till statsutskottet motionerna:

nr 41, av herrar Ingvarsson och Kloo;

nr 42, av herr Ingvarsson m. fl.:

nr 43, av herr Sandstedt;

nr 44, av herr Westman m. fl.;

nr 45, av herrar Christiernson och Sommelius;

nr 46, av herr Mörtsett; och

nr 47, av herr Hamilton;

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 48, av herr Hamilton; och

nr 49, av herr Sandstedt;

till bankoutskottet motionerna:

nr 50, av herr Nyström m. fl.;

nr 51, av herrar Sommelius och Christiernson; och

nr 52, av herr Johanson i Gäre;

till lagutskottet motionen nr 53 av herr Westman;
till jordbruksutskottet motionerna:

nr 54, av herr Hamilton;
nr 55—57, av herr Ekeroth; och
nr 58, av herr Dandenell; samt

till tillfälligt utskott motionerna:

nr 59, av herrar Anderson i Knapasjö och Enderstedt; och
nr 60, av herr Johanson i Gäre.

§ 5.

Härefter föredrogs Riksdagens kanslideputerades memorial, nr 1,
angående antagande av tjänstemän i Riksdagens kansli.

Yad kanslideputerade anmält och hemställt godkändes.

§ 6.

På hemställan av herr talmannen beslöt kammaren att vid innevarande
riksdag tillsätta fem tillfälliga utskott, vart och ett bestående
av tio ordinarie ledamöter och tio suppleanter.

Ordet begärdes härpå av

Herr Lindhagen, som yttrade: Jag skall tillåta mig att vid
detta tillfälle yttra några ord om de tillfälliga utskotten.

Förra åren hade de tillfälliga utskotten för första gången rätt
att begagna sig av egna sekreterare. Vid ingen riksdag förut har
emellertid de tillfälliga utskottens,''arbetsresultat, åtminstone vad beträffar
Andra kammarens tillfälliga utskott, blivit så sent färdiga

Nr 3. 6

Fredagen den 24 januari.

som just då; det blev till och med så sent förra året, att de flesta
nästan av de frågor, som hänvisats till tillfälligt utskott, då kommo
att behandlas under nattplena, då Riksdagen just höll på att upplösas.
En afsevärd del av betänkandena från Andra kammarens tillfälliga
utskott hann därför icke vid förra riksdagen ens att behandlas af
Första kammaren, fastän så bort ske; tiden medgav icke detta till
följd av, att ärendena så sent inkommo till Andra kammaren. Detta
är verkligen ett mycket nedslående resultat av den reform, man genomförde,
när man sålunda gav de tillfälliga utskotten rätt att anställa
egna sekreterare. Skulle denna reform verkligen ha eu dylik
effekt, vore det snarare önskligt, att utskotten finge återgå till den
förra ordningen, nämligen att icke ha några egna sekreterare alls.
Emellertid kan ju detta senare nu icke göras något yrkande om.

Jag har velat begagna detta tillfälle till att sålunda framhålla,
huru olägligt det är, att ärenden, som höra till tillfälligt utskotts behandling
— och dessa ärenden äro ju i alla fall av lika stor vikt som
övriga ärenden — måste, såsom vid senaste riksdagen skedde, uppskjutas,
därför att de icke inkommo till kammaren förrän i allra sista
stund, så att i de fall, där frågorna skolat bli föremål för behandling
äfven av Första kammaren, detta icke medbanns.

Nu har man sagt mig, att en av anledningarna till detta försenande
av ärendenas behandling var också, åtminstone hvad ett av
de tillfälliga utskotten beträffar, den, att utskottens ledamöter icke
ville ha mer än två sessioner i veckan. Nu är det ju så, att vi, som
sitta i de ständiga utskotten, måste ha sessioner tre å fyra gånger
hvarje vecka, och jag kan icke förstå, varför icke även de tillfälliga
utskotten skulle, när detta ju visar sig vara behövligt, kunna lika så
väl som de ständiga utskotten, åtminstone i början av riksdagen, sammanträda
tre gånger i veckan, för att sålunda ärendenas behandling
må kunna påskyndas. För den händelse en dylik anordning skulle
möta svårigheter, vore det verkligen av behovet att i Andra kammarens
arbetsordning införa särskilda bestämmelser i sådant avseende.

Med den erfarenhet, som jag särskilt personligen har av, huru
bekymmersamt det i många hänseenden ställer sig, när frågorna på
detta sätt komma in för sent från utskotten, ber jag att, framför allt
dock med hänsyn till själva riksdagsarbetet, få vördsamt hemställa till
de tillfälliga utskotten, att de och deras sekreterare ville återgå till
tidigare vanor och laga så, att utskotten i något så när god tid bliva
färdiga med sina betänkanden.

Vidare beslöt kammaren, likaledes på herr talmannens förslag, att
företaga val av ledamöter i de tillfälliga utskotten onsdagen den 29
och val av suppleanter i samma utskott torsdagen den 30 innevarande
januari.

§ 7.

Avgåvos följande nya motioner, nämligen av:

herr Sundström, nr 61, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
tillägg i visst syfte till de i förordningen om kommunalstyrelse på

Fredagen den 24 januari.

Nr 3.

landet upptagna bestämmelser rörande upprättande av utgifts- och inkomstförslag
;

herr Öberg, nr 62, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående tilllägg
i visst syfte till de i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd upptagna bestämmelser rörande upprättande av utgiftsoch
inkomstförslag;

herr Molin i Dombäcksmark, nr 63, om ändrad lydelse av 23 § i
förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd;
herrar Kristensson och Persson i Malmö:

nr 64, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag
i fråga om införande av proportionellt valsätt vid val av de i 71 §
riksdagsordningen omförmälda valmän och deras suppleanter; och

nr 65, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag
om införande av proportionellt valsätt vid val av statsrevisorer
och suppleanter för dem;

herr Vennersten, nr 66, om medgivande för Borås högre allmänna
läroverk att för biblioteks- och-materialkassans räkning upptaga
ett lån;

herr Hildebrand m. fl.:

nr 67, om anslag på extra stat för år 1914 till krigsfartygsmateriel
av 5,550,000 kronor; och

nr 68, om nybyggnad av en första klassens pansarbåt;
herr Hellströmnr 69, om statsbidrag till en asyl för obildbara
sinnesslöa barn i Norrbottens län;

herr Lundgren i Vendelsberg m. fl., nr 70, om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om upprensning och
nyanläggning på statens bekostnad av inre farleder i Bohusläns skär -

gård ;

herr Starbäclc, nr 71, om statsanslag till Aktiebolaget Nynäshamns
samskola;

herr Björnberg, nr 72, om anslag till utexperimenterande av mekanikern
Oskar Peterzéns uppfinning »läcktätaren»;

herr Mossberg m. fl., nr 73, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
indragning av tullverket tillhörande onödiga befattningar vid
gränsen mot Norge;

herr Sjöblom, nr 74, om ändrad beräkningsgrund vid förtullning
av mattor;

herr Sjöblom m. fl., nr 75, om upphävande av tullen å ris, risgryn
och rismjöl;

herr Eriksson i Grängesberg, nr 76, om åläggande för banker
m. fl. att till taxeringsmyndigheterna lämna uppgift å beloppet av
ansättare gottgjord ränta;

herr Igel m. fl., nr 77, om rätt för den värmländska gränsbefolkningen
söder om Mitanderfors att i vissa fall tullfritt införa varor;

herr Åkerlund:

nr 78, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående skattefrihet i visst
fall för inkomst, förvärvad av gift kvinna; och

nr 79, om sänkning till 1/s liter av minsta tillåtna försäljningskvantitet
vid utminutering av brännvin;

herr Palmstierna m. fl., nr 80, om skrivelse till Kungl. Maj:t an -

Nr 3. 8

Fredagen den 24 januari.

gående utredning och förslag i fråga om utvecklande av Sveriges
handelspolitik i riktning mot frihandel in. m.;
herr Starbäck:

nr 81, angående fyllnadspensioner åt före detta statsgeologerna
L. E. Svedmark och N. O. Holst; och

nr 82, angående förbättrade pensionsförmåner för vissa före detta
rektorer vid de allmänna läroverken;

herr Engqvist, nr 83, om pension åt förre volontär distinktionskorpralen
C. G. Palmer;

herr Hamrin, nr 84, om årligt understöd åt förre lantbrevbäraren
C. J. Kall;

herr Eliasson, nr 85, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utredning och förslag i syfte att huvudmän i sparbanker icke må tilllåtas
komplettera sig själva;

oherr Zetterstrand, nr 86, om ändring i gällande lagbestämmelser
angående anmälan till domstol om avbetalning å intecknat skuldebrev;

herr Oberg m. fl., nr 87,.om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
lagstiftning till förhindrande av svek vid handel med hästar m. m.;
herr Lindhagen m. fl.:

nr 88, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående initiativ från svensk
sida till internationell öfverenskommelse om förbud mot nattarbete av
män i vissa fäll m. m.; och

nr 89, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående undersökning rörande
personalens i hotell-, restaurang-, kafé- och konditorirörelse arbetstid
och arbetsförhållanden m. m.;
herr Lindhagen:

nr 90, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående undersökning och
förslag i fråga om begränsning av arbetstiden på kvällarna för personal
å badinrättningar;

nr 91, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående undersökning i
fråga om personalens å rakstugor och frisérsalonger arbetstid och arbetsförhållanden
in. m.; och

nr 92, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående undantag från
lagen om förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa
industriella företag m. in.;

herr Molin i Dombäcksmark, nr 93, om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående ändrad lagstiftning i fråga om makes giftorätt till fast
egendom;

herr Åkerlund:

nr 94, °om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och
förslag i fråga om förbud i viss omfattning och för viss tid mot avverkning
av skog å inköpt skogsegendom; och

nr 95, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag
i fråga om lagstiftning mot illojal konkurrens vid trafik med ångfartyg
m. m.;

herr Lindman m. fl., nr 96, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
beredande af tillfälle i vissa fall för Riksdagen att besluta,
innan från kronans sida anställes talan om återvinning af fastighet;
herrar Nilsson i Tånga och Thorsson, nr 97, om skrivelse till

9 Nr Se -

Fredagen den 24 januari.

Kungl. Maj:t angående undersökning rörande lämpligheten av det nuvarande
sättet för utarrendering av kronans jordegendomar m. in.;

herr Danielsson, nr 98, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utredning och förslag i fråga om begränsning av rösträtten vid vägstämma; herr

Åkerlund:

o nr 99, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående styckning till
småbruk av viss till ecklesiastika boställen hörande mark; och

nr 100, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och
förslag i. fråga om förenkling av arbetsmetoderna i den civila och
ecklesiastika förvaltningen m. m.;

herr Åkerlund m. fl., nr 101, om skrivelse till Kungl. Maj-t angående
undersökning rörande reglering av Mälarens vattenstånd genom
eu kanal från Bällstaviken till Brunnsviken;

herr Månsson m. fl., nr 102, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utredning i fråga om försvarsutgifternas uttagande genom
direkt och progressiv beskattning m. m.;

herr Eriksson i Grängesberg, nr 103, om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående förbud mot vilda djurs kringförande till förevisning;
samt

herr Nilsson i Linnås, nr 104, om ändring i gällande giffcstadga.
Samtliga dessa motioner bordlädes på begäran.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9-

o Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Andersson i Hägelåkra
under 5 dagar fr. o. m. den 25 januari.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,4 6 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 3. 10

Lördagen den 25 januari.

Lördagen den 25 januari.

Kl. 3 e. m.

§ i Herr

statsrådet friherre Adelswärd avlämnade Kung! Maj:ts proposition
med förslag till lag om gemensamhetsfiske, lag om ändrad
lydelse av 11 kap. 13 § rättegångsbalken och lag om ändrad lydelse
av 10, 13 och 14 §§ i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske.

Nämnda proposition bordlädes på begäran.

§2- .

Föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande motionerna;
och hänvisades därvid:

till konstitutionsutskottet motionerna:

nr 61, av herr Sundström,;
nr 62, av herr Öberg;

nr 63, av herr Molin i Dombäcksmark; och

nr 64 och 65, av herrar Kristensson och Persson i Malmö;

till statsutskottet motionerna:

nr 66, av herr Vennersten;

nr 67 och 68, av herr Hildebrand m. fl.;

nr 69, av herr Hellström;

nr 70, av herr Lundgren i Yendelsberg m. fl.;

nr 71, av herr Starbäck;

nr 72, av herr Björnberg; och

nr 73, av herr Mossberg m. fl.;

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 74, av herr Sjöblom;

nr 75, av herr Sjöblom m. fl.;

nr 76, av herr Eriksson i Grängesberg;

nr 77, av herr Igel m. fl.;

nr 78 och 79, av herr Åkerlund; och

nr 80, av herr Palmstierna m. fl.;

till bankoutskottet motionerna:

nr 81 och 82, av herr Starbäck;
nr 83, av herr Engqvist;
nr 84, av herr Hamrin; och
nr 85, av herr Eliasson;

11

Jir 3.

Lördagen den 25 januari.

till lagutskottet motionerna:

nr 86, av herr Zetterstrand;

nr 87, av herr Öberg m. fl.;

nr 88 och 89, av herr Lindhagen m. fl.;

nr 90—92, av herr Lindhagen; och

nr 93, av herr Molin i Dombäcksmark;

till jordbruksutskottet motionen nr 94, av herr Åkerlund;

till lagutskottet motionen nr 95, av herr Åkerlund.

Vid föredragning härefter av motionen nr 96, av herr Lindman Remiss av
m. fl., om skrivelse till Kungl. Maj:t angående beredande av tillfälle motion.
i vissa fall för Riksdagen att besluta, innan från kronans sida anställes
talan om återvinning av fastighet, begärdes ordet av

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Adelswärd, som
anförde: Herr talman, mina herrar! Innan denna motion, som berör ett
ämne, vilket sorterar under finansdepartementet, remitteras till utskott,
anser jag mig böra säga några ord om regeringens ställning till frågan.

Att det ligger regeringen varmt om hjärtat att vid det pågående
arbetet för återvinning till kronan av obehörigen avhänd kronojord
tillse, att särskilt beträffande de små innehavarna i god tro av f. d.
kronojord måtte förfaras med den största billighet och skonsamhet,
är redan vid förra årets debatt om det då framlagda förslaget till suspension
av hävden framhållet.

Ett av huvudsyftena med detta förslag var också att bereda tid
att utreda, i vilka fall å ena sidan kronans ekonomiska intresse var
ringa och å andra, sidan omständigheterna för jordinnehavaren ömmande,
för att kunna i dylika fall föreslå Riksdagen eftergivande av
kronans anspråk och dymedelst undvika rättegång.

Då förslaget om suspensionen av hävden icke vann Riksdagens bifall,
har, såsom ock under debatten härom förutsades, erforderligt rådrum
för verkställande av sådan utredning icke funuits, utan advokatfiskalsämbetet
i kammarkollegium har, sin plikt likmätigt, måst instämma
rättegång i alla de fall, då hävdefatalierna hotat att utlöpa.

Regeringen har naturligtvis häråt intet kunnat åtgöra.

Sedan emellertid stämningarna genom hävdeförslagets fall blivit
oundvikliga, har jag ansett givet, att framställning till Riksdagen
måste göras om nödiga eftergifter av kronans rätt, där mänsklighet
Och billighet sådant påkalla, samt redan för flera veckor sedan anmodat
advokatfiskalen i kammarkollegium att ofördröjligen meddela de uppgifter,
som äro erforderliga för att förbereda proposition i sådant hänseende.
Och hoppas Kungl. Maj:t att kunna så snart som möjligt under
riksdagens lopp framlägga förslag i sådant syfte, i den mån erforderlig
utredning hinner åstadkommas.

Naturligtvis utgör den motion, som nu blivit väckt, i sin mån
en anledning för regeringen att överväga, huruvida till äventyrs det
Starka motstånd, som i fjol framträdde mot den kungl. propositionen angå -

.Nr 3. 12

Remiss av
motion.
(Forts.)

Lördagen den 25 januari.

i ende suspension av hävden, numera givit rum för en riktigare uppfattning,
ägnad att bereda mark för ett förnyat framläggande av förslag härom.

Härpå yttrade:

Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman! Den onek ligen

för kammarens förhållanden hittills ovanliga omständigheten, att
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet ansett sig böra begära
ordet och göra ett regeringsuttalande vid remissen av en enskild
motion, föranleder mig att redan på detta stadium yttra några ord i
anledning av vad han sagt. Vad jag då egentligen vill fästa mig
vid är hans påstående, att det skulle vara Riksdagens ställning förra
året gentemot det då framlagda förslaget om suspension av hävde
lagen, som skulle varit så att säga anledningen till att dessa processer
kommit i gång på sätt som skett. Jag ber att härtill få säga, att
förslaget om suspension av hävdelagen har litet eller intet att göra
med dessa processer.

I ett av de exempel, som äro meddelade i den avlämnade motionen,
ser man, att den instämde är en bonde, som 1871 fick fasta på
sitt hemman. Han sitter ännu i den stund som är kvar på detta
hemman. Att han icke fått hävd på hemmanet, beror uppenbarligen
på att hemmanet icke sedan 1871 blivit å nyo lagfaret, icke kommit
in i lagfartsboken, och att således hävdetiden icke ens börjat löpa.
I detta fall har advokatfiskalsämbetet i kammarkollegium haft ännu
minst tjugu år och antagligen någon tid därutöver för att överväga,
om han borde instämmas eller icke. Det hade då sannerligen vant
att vänta, att det ömhjärtade sinnelag, som regeringen nu lagt i dagen
för dessa av processerna lidande jordägare, tagit sig uttryck i en
anmodan till advokatfiskalsämbetet att komma in med en framställning,
innan stämning uttogs i ett dylikt fall. ''Det fall, jag nu omnämnt,
hade kunnat redas ut och hänskjutas till Riksdagen icke en,
utan många gånger, innan det för hävdens avbrytande var nödigt att
utfärda stämning i målet.

Vad de andra fallen beträffar, är förhållandet där sådant, att
kronan verkligen behöft stämma för att bevara fatalietiden. Det återstod
icke mycket, innan hävdetiden var utlupen, men i denna motion
är det påpekat, hurusom det varit lätt för kronan att begära målen
vilande i avbidan på frågans hänskjutande till Riksdagen. Men så
har veterligen icke skett, ty de mål, där jag varit i tillfälle att taga
del av handlingarna, hava blivit uppskjutna och utsatta att förekomma
under nu pågående vårting. Några regeringens vidare åtgärder i avseende
på dem synas sålunda icke varit ifrågasatta.

Emellertid gläder det mig och mina meningsfränder, att regeringen
efter vad vi nu fått veta har sin uppmärksamhet riktad på
saken, och jag kan icke finna det annat än gott och väl, att den från
vår sida framlagda motionen rönt en så gynnsam uppmärksamhet från
regeringens sida, som den tydligen gjort.

Herr Lindhagen: Vad jag i den siste talarens anförande sär skilt

fäste mig vid var, att han som ett av sina huvudsakliga motiv

Lördagen den 25 januari.

13 Xr 3.

anförde, att advokatfiskal skulle ka haft 20 år på sig att öppna
dessa processer. Men det förhåller sig icke så med dessa rättegångar, ‘

ty det är att märka, att advokatfiskalerna i kammarkollrgium under ^ or 3''
dessa 20 år varit olika personer, som ofta icke haft reda på dessa
saker. Det är först på senare tid det allmänna rättsmedvetandet,
varom det talas så mycket i motionen denna gång, sökt göra gällande,
att kronan icke så skall plockas på stort och smått utan att
något göres däremot. Det är detta allmänna rättsmedvetande som
gjort, att man vaknat och upprättat förteckning över vad kronan verkligen
har att fordra, så att man i laga tid skulle kunna tillgodose
kronans rätt. Detta har icke skett förut. Kronan befinner sig i en
oerhört ogynnsam ställning, därför att kronan har så oerhört mycket
att bevaka och icke vet, vilka, dunkla vägar egendomarna gått genom
sekler och särskilt under 1800-talet. Försöket att upphäva hävdelagen
gjordes för att dessa nyupptäckta förhållanden skulle kunna utredas.

Och då är det fariseiskt, att — såsom det sker i motionen — åberopa
mänskliga känslor på ett håll, där man icke haft ett enda
ord av mänsklig känsla för den förödelse, som gått ut över en massa
småbönder, som drivits från gård och hem, och därifrån försöken att
giva dem frihet och oberoende summariskt avvisats, mycket annat att
förtiga. Jag tror, att det bör finnas en gräns för hyckleriet också i
politiken.

Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Som det, helt oförtänkt,
uppstått en debatt, som berör den i fjol i Riksdagen behandlade
frågan rörande suspension av bävdelagen och jag då hade att
taga en ganska betydlig del i behandlingen av detta ärende, har jag
ansett mig böra begära ordet med anledning av vad eu dåvarande
och även nuvarande ledamot av lagutskottet, talaren på stoekholmslänsbänken,
här i dag yttrat.

För min del är jag alldeles övertygad om, att de förhållanden,
som den här föreliggande motionen berör, i själva verket på det närmaste
sammanhänga med den nämnda frågan om suspension av bävdelagen.
Det är dock så, att regeringspropositionen i denna fråga uppgavs
åsyfta och enligt min uppfattning också verkligen syftade till
att bereda rådrum för, att uppkomna frågor angående kronans rättsanspråk
på vissa egendomar skulle kunna ordnas på ett för vederbörande
innehavare i möjligaste mån tillfredsställande sätt. Till följd
av att hävd i många fall hotade att inom en nära liggande framtid
inträda, kunde detta icke ske utan att man fick ett sådant rådrum.

Jag vill erinra om, att jag under debatten härom yttrade bland annat:

»Tro icke herrarne, att det skulle vålla ännu större osäkerhet, om
kronan genom kammarkollegium eller andra myndigheter skulle
börja öppna dylika processer i större utsträckning, än om vi nu toge
denna lag och läte saken i lugn redas ut». Och omedelbart förut hade
jag påvisat, att kronan blott under de veckor, som gått, medan saken
behandlats i lagutskottet, måst stämma ej mindre än 16 personer och
stode i begrepp att stämma ytterligare 14. Vad äro då dessa fyra
fall eller huru många de äro, soui omnämnas i motionen, att tala
om? Även om intet av dessa 4 fall vore av beskaffenhet att stäm -

Sr 3. 14

Lördagen den 25 januari.

Remiss av en ning ägt rum för att undgå en hotande hävd, har detta ingenting att
motion, betyda i förhållande till de fall, där kronan av sådan anledning varit

(Forts.) tvungen att göra sin rätt gällande. Det var för att få tid till utred ning,

som suspensionen av hävdelagen begärdes. Jag vågar påstå, att
det är i avslaget på nämnda proposition felet ligger; det är detta, som
gör, att så många dylika fall komma upp, som i motionen blivit relaterade.
Huruvida i vart och ett av de särskilt anförda fyra fallen
hävd skulle inträtt eller ej, om ej stämning skett, lämnar jag, som
sagt, därhän, då det icke är fråga bara om dessa fyra fall, utan om
många flera. Det kan omöjligen förnekas, att det skulle varit synnerligen
väl, om propositionen om hävdelagens suspension vunnit Riksdagens
bifall i en eller annan form. Jag vägar påstå, att det är
hos dem, som avslogo detta förslag, man har att söka orsaken, om
sådana bekymmer, som i motionen omtalas, skulle uppstå ute i bygderna.

Jag har endast tämligen hastigt läst motionen sådan den refererats
i tidningarna, men jag vill minnas, att där talas om ett fall
från Södermanland, där en lägenhetsägare klagat — om det nu var
till redaktören för den konservativa tidning, som relaterat saken, eller
någon bekant till denne — över att kronan ville frånvinna honom
hans fastighet; och därvid hade mannen brustit i gråt. Ja, det låter
ju svårt, men jag vill säga, att allt beror på, huru man vid ett sådant
tillfälle ställer sitt tal. Den, som talar vid vederbörande i syfte
att agitera, kan nog lätt få fram en sådan stämning, att han får bevittna
sådant, som nyss sades. Om det varit jag, som talat vid mannen,
skulle jag velat säga till honom ungefär så: Kronan har visser ligen

stämt eder, men så eller så skola vi göra för att söka ställa
saken till rätta. Det finns så många olika sätt att tala. Jag vill
påstå, att om vederbörande talade på samma sätt ute i bygderna som
här i motionen, så bleve det mindre bekymmer, men också mindre
att tala om.

Då jag tog livlig del i behandlingen i fjol av förslaget om suspension
av hävdelagen, så har jag icke kunnat underlåta att påvisa,
att det är hos dem, som avslogo detta förslag, som felet ligger, om
det skulle uppstå bekymmer i bygderna. Bekymren ha emellertid
kommit, och svårigheter förefinnas nog för vederbörande att tillfredsställande
ordna denna fråga; det är ej lämpligt att ytterligare öka
dem genom att, ja, jag säger det rent ut, begagna sig av dessa bekymmer
i agitatoriskt syfte.

Herr Nilson i Örebro: Herr talman! Då under den sist gångna
tiden det förevarande spörsmålet varit föremål för en ganska livlig
pressdebatt och man därunder från högerpressens sida velat göra gällande,
att härvidlag hade Kungl. Maj:t både skyldighet och rättighet
att på ett visst sätt ingripa, men denna uppfattning från den frisinnade
pressens sida har bestridits under hänvisning till innebörden
bland annat av § 77 regeringsformen, så hände sig, att en av redaktörerna
— rent av redaktören för en större daglig tidning i Stockholm,
som på samma gång är ledamot av Riksdagens Andra kammare
— skrev i sin tidning på följande sätt:

15 >''r 3.

Lördagen den 25 januari.

»Den liberala pressen har nu mobiliserat i den ömtåliga frågan Remiss av en
om kronans jordprocesser. Stockholms-Tidningen och Aftonbladet hava motion.
båda kört fram med det grövsta artilleriet och sökt att med hjälp av (Fort9-)
Sveriges grundlagar och närmare bestämt § 77 regeringsformen fullkomligt
tillintetgöra våra uttalanden i ämnet. En närmare undersökning
av'' frågans verkliga sammanhang skall emellertid visa, att
våra ärade kollegers argumentation helt och hållet går upp i rök. Vi
beklaga, att denna rök icke är helt luktfri. Det åberopade grundlagsstadgandets
innehåll är i korthet det, att kronans fastigheter må
Konungen icke utan Riksdagens samtycke på något sätt kronan avhända.
Vi hava den allra största respekt för detta lagbud och hava
aldrig avsett, att vare sig kammarkollegium eller regeringen skulle
sätta sig över detsamma. Men vi nödgas fästa uppmärksamheten
därpå, att lagbudet endast avser kronans ostridiga egendom, och så
långt har det lyckligtvis ännu icke gått, att de till bruken med full
äganderätt skattesålda hemmanen kunna betraktas såsom kronans givna
tillhörighet. Saken är tvärtom i så hög grad tvistig, att utsikterna
för kronan att vinna processerna av många anses rent minimala.»

Det kan då icke annat än vara glädjande att finna, huruledes som den
här i kammaren nu sittande riksdagsmannen herr Hildebraud skriver
under en motion, i vilken det dock heter: »Icke ens K. M:t i statsrådet
lärer utan vidare äga befogenhet att besluta om dylik eftergift.

Stadgandet i 77 § reg.-formen torde lägga hinder i vägen för K. M:t
att utan Riksdagens medgivande eftergiva någon kronans rätt till
fastighet, även om denna rätt är blott eventuell och beroende på
rättegång.»

Jag begagnar tillfället att understryka den bristande överensstämmelsen
i åskådning, som förefinnes mellan tidningsmannen Hildebrand
och riksdagsmannen Hildebrand.

Herr Lindhagen: Det var några saker, som jag i mitt föregående
anförande glömde att påpeka, men dessa torde väsentligen hava berörts
av föregående talare.

Det är nu på det sättet, att det har under sista tiden förts en
oerhörd kampanj mot advokatfiskalen i kammarkollegium, därför att
han sin plikt likmätigt sökt iakttaga kronans rätt. Vad har då verkligen
inträffat? Jo, det har inträffat för det första, att vi fått en advokatfiskal,
som verkligen på ett utomordentligt nitiskt sätt vill fullgöra
sin tjänsteplikt, under det att i ett helt århundrade advokatfiskal
i kammarkollegium, delvis oförskyllt visserligen, sovit, och
vidare att under denna sömn de intressen, som stå bakom förevarande
motion, hava plockat kronan på dess egendom. Nu äntligen hava vi
fått en karl, som verkligen vill se upp, och när han har framför sig
en förteckning över de egendomar, som kronan skulle gå förlustig om,
ifall det ej stämdes, vad skall han väl göra, om han vill fullgöra sin
tjänsteplikt ? Han måste naturligtvis stämma; och det skola icke herrarna
tro, att han i detta fall stämt med glatt hjärta. Han har gjort
även han, vad han kunnat för att vinna denna suspension av hävdelagen
genom att ingripa på sett som skett.

Nu är det emellertid en ofantlig självmotsägelse i motionen. I

Nr. 3. 16

Lördagen den 25 januari.

Remiss_ av en dess motivering talas hela tiden om, hur oriktigt det är, att dessa
motion, stämningar kommit till stånd, och i klämmen säges sedan, att kronans
(Forts.) ratt kan jcke eftergivas av någon annan än Riksdagen. Yad är det
för sammanhang i detta? Yart tager det »rättsmedvetande» vägen,
som står på varannan rad i motionen? Detta blottar fullkomligt, vad
den verkliga politiska innebörden i motionen är. Jag skulle helst
velat tolka motionen på det sättet, att den afsett att i någon mån
söka gottgöra ett oerhört misstag, eu förbrytelse på sätt och vis, som
motionärerna begingo förra riksdagen, då de vållade en hel del småfolk
detta lidande. Hade motionen kunnat tolkas så, skulle jag kunnat
giva motionärerna mitt erkännande; men man förstår, att det är
icke av medkänsla med dessa små, de väckt motionen, utan för att
vinna röster vid nästa riksdagsmannaval.

Herr Andersson i Skivarp: Herr talman, mina herrar! Det

förhåller sig icke så, som herr Lindhagen har framställt denna fråga.

Jag tror i alla fall, att motiveringen och klämmen i denna motion
stå i full samklang med varandra. I motionens motivering säges ju,

att regeringen icke kan på något sätt .efterskänka något av kronans

rätt i detta fall. I klämmen säges precis detsamma. I klämmen hemställes
om skrivelse till Kungl. Maj:t, huruvida icke en utredning bör
komma till stånd, i vilka fall kronan hör efterskänka sin rätt i ifrågavarande
avseende. Den rätten har Riksdagen, men den äger ej
Kungl. Maj:t. Sålunda stå motiveringen och klämmen i full överensstämmelse
med varandra.

Det märkes mycket väl, att motionen väckt ond blod på visst
håll. Men de som ville suspendera hävden i fjol, icke behöva de vara
ledsna för att denna motion nu framkommit! Nej, mina herrar, vad
hade väl följden blivit, om den kung!, propositionen vunnit bifall i
fjol? Jo, följden hade blivit den, att efter ytterligare 20 år vi skulle
stått på precis samma ståndpunkt, som vi stodo i fjol, nämligen så,
att en stor del personer skulle suttit i ovisshet om, huruvida de ägde
sina hemman eller icke.

Det är redan påvisat, att stämningar nu uttagits på personer,
som haft sina hemman i mer än 20 år, under vilken tid advokatfiskalen
skulle kunnat stämma in dem, om han hade varit sinnad att
göra det. Detta har emellertid icke hänt. Det kunde gått 20 år till,
och resultatet skulle ha blivit detsamma. Nu nödgas advokatfiskalen
på grund av den rörelse, som åstadkommits, att iakttaga kronans rätt
i de fall, där han har möjlighet därtill. Jag för min del anser i likhet
med vad som nyss nämnts, att det ej alltid är med glatt hjärta
advokatfiskalen utfärdar stämningar, men sin plikt likmätigt nödgas
han göra det.

Yad vilja nu motionärerna? Jo, de hemställa, att Kungl. Maj:t
behagade komma in till Riksdagen och begära efterskänkande av den
rätt, kronan har till dessa egendomar, åtminstone i de fall, där det
är ömmande omständigheter. Nu säger man: ja, men dessa stämningar
måste utfärdas genast. Men det är ju redan påvisat, att stämningar
visserligen skola utfärdas, men vad hindrar, att sedan stämning
utfärdats, begära, att målet blir vilande, till dess Kungl. Maj:t

17 Nr 3.

Lördagen den 25 januari.

utrett frågan, huruvida ömmande omständigheter föreligga eller icke? Remiss av en,
I sådana fall skulle målen få vila; det är ju ingenting som hindrar, motion.

Jag kan icke förstå, varför man icke kan gå till väga på detta sätt, (port3->

eller varför har det varit så brått att stämma där mer än 20 år återstå,
tills hävd är vunnen.

Nu är det glädjande att höra, att till och med herr finansministern
fått eu sådan ömhet för dessa människor, att lian ämnar
under riksdagen komma med ett liknande förslag. Jag tycker icke,
att det bör förarga någon människa, att motion i samma riktning
framkommit. Icke skola herrarna vara ledsna för det, när ni ju vilja
detsamma som vi. Jag åtminstone kan icke se, att det behöver reta
någon människa.

Herr Petersson i Lidingö villastad: Här har från två håll
återigen upprepats, att den omständigheten, att förslaget till suspension
av hävdelagen i fjol föll, är anledningen till, att kronans jordprocesser
nu kommit till stånd i en stor omfattning, i ty att kronan icke fått
det rådrum, som den behövde för att verkställa nödiga utredningar.

Hade den fått det — menar man —, så skulle allt detta avvecklats
utan någon vidare svårighet och med behörigt tillgodoseende av dessa
smås rätt, som herrarna tyckas taga så illa upp, att vi ifrån vårt parti
gjort oss till målsmän för. Särskilt den omständigheten, att lagutskottets
ärade ordförande ansett sig böra upptaga denna anmärkning,
gör, att jag ånyo har begärt ordet.

Jag tycker det kunde vara skäl i, mina herrar, att en gång undersöka
vederhäftigheten av det där talet om, att den omständigheten,
att förslaget om hävdelagens suspension föll, har berett kronan svårighet
med utredningarna, och nödgat kronan till massrättegångar.

Hur förhåller det sig i grund och botten därmed? Jo, man menar,
såsom det också uttalades vid förra riksdagen, att kronan borde beredas
tid att anställa och utagera s. k. typprocesser. Man skulle
taga ut ett typiskt fall för ett visst bortgånget kronohemman, man
skulle stämma om det, och man skulle se, hur den rättegången utfölle;
sedan man hade fått högsta domstolens besked, skulle man slippa att
stämma i en massa andra liknande fall, som då antingen icke bleve
instämda eller förlikningsvis uppgjorda. Hur är det nu, mina herrar,
med den saken? Såvitt jag begriper, är icke mycket på det sättet
att vinna.

Om kronan stämmer i eu sådan typprocess, inträffar ett av två
fall: antingen förlorar kronan eller vinner kronan. Om nu kronan
förlorar, då är det visserligen att antaga, att kronan underlåter att
stämma i sådana fall, som äro lika med detta; och naturligtvis skulle
de processerna undgås, men detsamma inträffar även nu, så snart i
en _ sådan procsss utslag har fallit hos Kungl. Maj:t. Men nu är det
enligt min mening så att dessa typprocesser är det ej så mycket
värde med, därför att det nästan alltid finnes en del olikheter i de
speciella fallen, så att man endast sällan kan tala om någon verkli"
typprocess. Där kommer fram den ena omständigheten i ett mål, den
andra i ett annat mål. När advokatfiskalen i kammarkollegium överväger
dessa för att se till, vad han skall göra å kronans vägnar, så

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 3. 2

Kr 3. 18

Lördagen den 25 januari.

Remiss av en måste lian säga till sig själv: dessa mål äro icke lika, jag måste stämma
motion. även om tiessa_ Därför, även om kronan skulle förlora i en sådan
(Forts.) rättegång, är det antagligen icke många fall, som äro så lika med det
avdömda, att kronan därigenom föranlåtes att låta bli processa. Vinsten
av dessa typprocesser är således liten.

Men om kronan vinner? Ja, mina herrar, då blir det ändå sämre,,
ty även om fallen äro lika, tvingas den enskilde jordinnehavaren att
påfordra rättegång. Han kan icke släppa den, han kan icke böja sig
för det föreliggande prejudikatet och göra upp med kronan, ty då förlorar
han rättigheten att gå till sina hemulsman. Han letar väl alltid
upp några sådana, av vilka han skulle kunna få en smula igen av det,
han förlorar till kronan. Men det blir han av med i samma stund
han gör upp i godo med kronan. Alltså, i det fallet måste den enskilda
parten säga: jag släpper icke min rätt, förrän kronan har frånvunnit
mig den.

Vad är det då för befogenhet i det talet, att processerna skulle
undvikits i så väsentlig grad, ifall vi fått suspension av hävdelagen?
Jag kan icke se någon sådan.

Jag begagnar tillfället att säga ett par ord med anledning av herr
Lindhagens yttrande mot mig. Han måtte ha missuppfattat mig, då
jag talade om det fallet, då kronan hade haft 20 år på sig. Jag menade,
och jag sade det nog också, att kronan hade 20 år framåt på
sig att stämma, 20 år framåt, under vilka advokatfiskalen kunde anmäla
saken hos regeringen och regeringen gå till Riksdagen och begära,
att här ingenting skulle göras. Men icke desto mindre stämmes
det redan nu. Stämningen finns där, jag har sett den själv.

Vad som anmärktes mot herr Hiidebrand har jag ju icke någon
anledning att gå in på; jag antager, att han icke blir svaret skyldig.
Men med anledning av vad som sades om advokatfiskal^ ställning i
förhållande till jordproeesserna, skall jag be att få fästa uppmärksamheten
därå att en sak är att undersöka om kronan i ett speciellt fall
verkligen har rätt och så goda skäl, att kronan på grund därav bör
stämma, och ett annat är att pröva om billighetsskäl tala för eftergift,
om där föreligga så behjärtansvärda omständigheter, att kronan icke
bör stämma. I det första av dessa fall kan advokatfiskalen komma
till det resultatet att kronan har så dålig rätt, att ett eventuellt anspråk
är stött på så klena grunder, att han anser det egentligen icke
vara någon rätt alls. Där äger han låta bli att stämma, och jag tar
för givet, att han i ett sådant fall också låter saken falla. Jag förmodar,
att det upplästa yttrandet ur en tidning har ungefär den innebörd,
jag nu sagt, om man för övrigt vill läsa det rätt.

Slutligen endast ett ord: Då herr Lindhagen tillåtit sig att beteckna
denna från vår sida framlagda motion såsom hyckleri, skall jag
anhålla att till kammarens protokoll fä nedlägga min allra bestämdaste
protest mot ett sådant uttalande. Jag bar, då jag skrev under
denna motion, haft lika varma känslor för de personer, som där är
fråga om, som någonsin herr Lindhagen haft för dem, vilkas talan
han fört; och när jag eu gång blivit representant, så är det min rätt
att framföra just de saker, som jag anser behjärtansvärda, och jag tilllåter
icke, att herr Lindhagen betecknar det som hyckleri.

19 Nr 3.

Lördagen den 25 januari.

Häruti instämde herrar Vennersten, Jansson i Djursätra, Ekerot, Remiss av en
Sommelius, Ödman, imf, Holmdahl, Olsson i Blädinge, Andersson i Motion.
Höckerum, Pettersson i Bjälbo, Jönsson i Boa, Lithander, von Hof- (Forta0
sten, Svensson i Salang, Lorentzon och Jönsson i Slätåker.

Herr Yahlquist; Herr talman, mina herrar! Jag hade kunnat
nöja mig med att instämma med den siste talaren; men jag hade begärt
ordet redan förut och hade gjort detta därför, att jag är en bland
dem, som skrivit under den motion, som det här är fråga om. Då jag
skrev under denna motion, gjorde jag det i bästa avsikt; och jag vågar
därför på det bestämdaste tillbakavisa herr Lindhagens sätt att karaktärisera
undertecknarna som hycklare. Jag beklagar, att herr Lindhagen
kan finna det tillständigt att komma med dylika påståenden,
även om det gäller politiska motståndare.

Med herr Yahlquist förenade sig herrar Magnusson i Tumhult,

Nilsson i Bonarp, Henrikson i Heberg, Jesperson, Nydal, Andersson
i Knäppinge, Sjö, Svensson i Betingetorp, Olsson i Tyllered och Beckman
i Linköping.

Herr Hildebrand: Herr talman, mina herrar! Här har kommit
fram en hel mängd anmärkningar, som stå i samband med den väckta
motionen; och då jag därvid särskilt utpekats, så antager jag, att det
icke förvånar kammarens ledamöter, att jag också begärt ordet.

Bland annat har herr Widén mot en tidning — det var icke min,
utan en annan — uttalat, att när det i tidningen omtalades att en
viss lägenhetsiunehavare hade blivit mycket illa berörd av den stämning
han fått, så måste denna hans sinnesstämning i hög grad hava
berott på huru den utfrågande personen talade med honom; hade herr
Widén talat med honom, hade han nog haft en helt annan sinnesstämning.
-—-Jag tror icke, att det beror på hur man talar med en
man, som fått en stämning av kronan, då han trott sig vara rätt ägare
till sin lägenhet; utan jag tror, att mycket beror på hur man stämmer.

Om stämning uttagits, men mannen på något sätt underrättats om
att det vore fråga om att ordna saken på annat sätt än genom rättegang,
och det sålunda hade blivit något anstånd, då tror jag, att
mannen skulle kunnat känna sig mycket mera lugn än vad han nu
gjort.

Här hava varit fall, då fattiga lägenhetsinnehavare haft svårt att
skaffa sig någon advokat, därför att, såsom på ett håll hänt, en advokat
begärt att få i förskott 50 eller 100 kronor och mannen haft så små
tillgångar, att han icke kunnat komma ut med beloppet. Om en sådan
man kommer i stor ängslan, så tror jag icke, att det beror på att eu
tidningsman kommit till honom, utan därpå att han stämts och huru
han stämts.

Här har vidare talats om att några rader i min tidning skulle stå
i strid med några rader i motionen. Jag vill då säga, att jag gärna
skulle sett, att dessa rader i motionen haft en något ändrad form,
icke därför, att dessa två uttalanden skulle stå i diametral motsats
mot varandra, såsom herr Nilson i Örebro ville låta påskina, utan

Sr 3. 20

Lördagen den 25 januari.

Remiss av en därför, att orden i motionen kunde väcka den föreställningen, att de
motion. gjorde det. Men då det är många, som skola teckna under en motion,
(Forts.) g§, går det icke för var och .en att få jämka som han vill —det kanske
till och med herr Nilson i Örebro känner till från sin långa riksdagsmannabana
— och då jag var fullt ense med syftet och hela tankegången
i motionen, så kunde jag icke tveka att skriva under.

För att belysa saken, vill jag för övrigt hänvisa till huru en enskild
man kan anses böra i liknande fall gå till väga. Vilken uppfattning
får man, vad tänker man om en enskild man, som uttar stämning
mot andra på de allra svagaste grunder? Kräver man icke av en
enskild man, att han noga skall tänka sig för, innan han stämmer,
och allra helst innan han uttager stämning på personer, som kunna
bli alldeles utarmade på rättegången? Det måste finnas eu gräns för
den enskilde, där en stämnings uttagande är tillåtet och där det icke
kan anses tillåtet, och den enskilde man, som går över den gränsen,
han riskerar sitt medborgerliga anseende. Nn skulle jag vilja alldeles
bestämt påstå, att det finnes sådana stämningar uttagna för kronans
räkning, att, om en enskild man hade på så lösa grunder uttagit stämning,
han skulle riskerat sitt medborgerliga anseende.

Herr Petersson i Lidingö villastad har här nyss uttalat, att det
naturligtvis måste finnas en gräns, och att han är övertygad att advokatfiskalen
i kammarkollegium har uppdragit en sådan gräns, så att
han uttager stämning endast då han anser att det finnes möjlighet för
kronan att få målet avdömt till sin fördel. Därmed är ju ett visst
utrymme lämnat åt hans subjektiva uppfattning; och om det funnes
fall, där han skulle anse, att rätten ligger så — så vitt han kunde
uppfatta det — att stämning kunde uttagas, men att det funnes ömmande
omständigheter, då hade naturligtvis intet funnits till hinders
för att han själv anmält sådana fall för Kungl. Maj:t, med den verkan
som detta kunde hava.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet uttalade i början
av sitt anförande, att Kungl. Maj:t icke hade kunnat något åtgöra,
men slutade med att Kungl. Maj:t skulle något åtgöra. Jag tror, att
det varit mycket lyckligare, om Kungl. Maj:t tidigare tagit hand om
denna sak och tidigare ordnat så, att advokatfiskalen anmält sådana
fall, där särskilt ömmande omständigheter kunde förefinuas, samt att
man tidigare hade fått ett meddelande offentligt, att det vore regeringens
mening att i saken något åtgöra. Det både lugnat på många
håll ute i landet, och det hade helt visst varit till mycket stor fördel.
Nu har regeringen genom pressdiskussionen tydligen påverkats att
komma fram här, och det är naturligtvis för oss motionärer tillfredsställande
att höra, att vår motion tydligen till syftet går i ungefär samma
riktning som en kungl. proposition eventuellt vore tilltänkt att erhålla.

Då jag emellertid nu har ordet, kan jag icke underlåta att påpeka
en annan omständighet av mera konstitutionell art. Jag tror, att det är
första gången i Riksdagens historia, som det har inträffat, att en remissdebatt
om en enskild motion börjat från statsrådsbänken. När en
sådan nyhet första gången uppkommer, är det naturligtvis synnerligen
svårt att för sig själv klargöra, om den nyheten är nyttig eller skadlig.
Här hava vi ju fått intressanta upplysningar, som vi måste sätta

21 Jir 3.

Lördagen den 25 januari.

värde på; men jag skulle dock vilja säga, att, bleve det vanligt att Remiss av en
från statsrådsbänken anmärkningar gjordes vid remiss av enskilda motion.
motioner, då måste detta leda till att det hävdvunna förhållandet mellan (Forts.)
riksdag och regering komme att rubbas. Jag är icke på det klara
med, om den nu inaugurerade praxis kan bli övervägande till skada
eller endast till nytta; jag har endast till protokollet velat anmäla
detta, då det nu inträffat för första gången.

Herr Thorsson: Herr talman! Huruvida den här remissdebatten
är konstitutionellt tillkommen eller ej, det skall jag för min del icke
bekymra mig om; men inför allt detta vittnande kan icke heller jag
låta bli, utan även jag måste säga ett par ord i denna remissdebatt,
ehuruväl den eventuellt är inkonstitutionellt tillkommen.

Jag vill då säga det, att det första intryck, som jag fick då jag
läste den här motionen, var det, att när en syndare omvänder sig, så
blir det i alla fall fröjd någonstans, och dä det är många syndare,
som omvända sig, blir fröjden ändå större. Men herrarna må protestera
aldrig så mycket mot herr Lindhagens uttalande, så är det i
alla fall på det sättet, att skenet ligger mot er; ty om i fjol, då vi
behandlade frågan om hävdelagens suspension, Riksdagen trots alla
försäkringar från före detta justitieministerns sida hade bifallit det förslaget,
dä hade denna sak kunnat arrangeras efter helt andra metoder
än vad nu skett.

Då herr Hans Andersson var uppe och försvarade deras ståndpunkt,
som motsatte sig det då framlagda förslaget till ändring av
hävdelagen, sade han, att de, som motsatte sig det, gjorde detta förnämligast
av det skälet, att osäkerhetstillståndet skulle upphöra något
fortare, om hävdelagen bibehölles; men om det är på det sättet, som
osäkerhetstillståndet skall upphöra något fortare, då hava vi icke något
annat att göra än att konstatera, vad justitieministern i fjol sade, nämligen
att det måste hagla processer som ur en spruta. Det förefaller
mig ändå, att om man hade givit sig tid till utredning i föreliggande
fall, man kunde ordnat detta spörsmål på ett sådant sätt, att man
eventuellt hade blivit befriad ifrån att hänga bagaren för smedens
synder.

Nu hava herrarna tagit fram en rad av processer, som anhängiggjorts
mot små jordägare; och naturligtvis skola de användas som förebilder,
för att just de stora jordmagnaterna, vilkas äganderätt man
ännu ej hunnit fullt utreda, skola hinna slingra sig undan, tills hävden
är vunnen. Det är mycket finurligt lagt både i fjol och i år, om man
sammanställer dessa saker.

Trots det att herrarna var för sig slå sig för sitt bröst och bedyra,
att blott de allra bästa avsikter drivit eder, så kan jag med hänsyn
härtill icke komma till annat resultat, än att denna politik går ut på
att frånhända staten äganderätten till denna sin jord, som staten måst
avstå på grund av sina tjänstemäns försumlighet under föregående
tider. Jag är den förste att biträda deras mening, som påstå, att vid
avvecklingen av detta spörsmål man går så humant till väga som möjligt
mot dessa små, vilka i god tro kommit att stå för äganderätten
till hemman, som aldrig varit överlåtna till enskild äganderätt i van -

i Nr 3. 22

Remiss av
motion.
(Forts.)

Lördagen den 25 januari.

lig mening, men å andra sidan få herrarne, trots alla försäkringar i
motsatt riktning, taga på sig ansvaret för att kava grundlagt den
politik, som nu föres, genom att i fjol vägra tid för en verklig utredning,
så att man kunnat taga hänsyn till de synpunkter, som enligt
humanitetens lagar kräva beaktande. Ett ytterligare stöd för detta
mitt resonemang får jag i den sats, som herr Hildebrand nyss drev,
då han i sitt anförande påstod, att det ankängiggjorts processer av så
omtvistlig natur, att, om en enskild man iscensatt dessa processer, han
skulle ha förlorat sitt medborgerliga anseende. Ett sådant påstående
gör man året efter det man motsatt sig eu lag, som kunnat förekomma
sådana processer. Nej, herrarna få nog själva taga ansvaret för den
situation, som inträtt, ty i fjol ville ni bevara jordegendomen åt de
stora, som utan rätt kommit åt den, och nu få de små sitta emellan.

Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Oaktat debatten blivit
tämligen lång, kan jag icke underlåta att med några ord besvara det
anförande, som senast hölls av en talare på stockholmslänsbänken,
tillika ledamot av lagutskottet.

Det kan icke hjälpas, att jag då åter måste komma in på frågan
om vilken betydelse en suspension av bestämmelserna om den tjugoåriga
hävden skulle haft. Jag anser mig också så mycket mera böra
vara kompetent att bedöma detta ämne, som jag såsom ordförande i
lagutskottet deltog i behandlingen i fjol av detta ärende.

Det förhåller sig dock faktiskt så, att sådana processer, som kunna
hänföras till något mera typiskt fall, förekomma i icke så liten omfattning
bland de här ifrågavarande kronoprocesserna. Jag vet särskilt,
att förhållandena äro sådana ifråga om till bruk upplåtna hemman,
som till stort antal äro bland dem, vilka skulle berörts av hävdelagens
suspension. I flertalet av dessa processer äro nämligen förhållandena
så likartade, att utgången av en sådan process nog skulle bli
av mycket stor betydelse vid avgörande av frågan, huruvida andra dylika
processer skulle ankängiggöras, redan anhängiggjorda sådana nedläggas
eller, ifall kronan vunnit, uppgörelse ske på de ena eller andra
villkoren. Påstås det något annat, så vågar jag å min sida påstå, att
detta beror därpå, att man icke har kännedom om förhållandena.

Men för övrigt är det betydelsefullaste härvidlag icke, huruvida
det finnes s. k. typiska processer i något större antal; utan vad som
är av större betydelse, det är, att i allmänhet och således även för
alldeles fristående fäll, genom hävdelagens suspension tid skulle ha
vunnits för undersökning och utredning av det berättigade i kronans
anspråk. Det är verkligen att beklaga, att kronan måste träda fram
och stämma, innan full utredning föreligger på grund därav, att hävd
annars skulle inträda och avskära kronans anspråk för framtiden. Kronan
kan nämligen, det är det ledsamma, tack vare just det beslut, som
fattades i fjol, bli nödgad att stämma även då utredningen om kronans
äganderätt till egendomen i fråga ännu är ganska knapphändig.
Åtminstone större delen av de fall jag i mitt förra anförande nämnde,
uppgående till ett trettiotal, äro av denna art. Framförallt ur denna
synpunkt skulle det varit av stort värde att ha ernått en suspension
av hävdelagen.

23 Nr 3.

Lördagen den 25 januari.

Nu påstodo de, som i fjol voro motståndare till en sådan suspen- Remiss, av en
sion, att en dylik åtgärd skulle åstadkomma ett osäkerhetstillstånd motlonsamt
förorsaka bekymmer och förluster för många. Men är då icke (Forts.)

denna motion ett ganska eklatant vittnesbörd om, att ett sådant osäkerhetstillstånd
redan inträtt? Ja, detta osäkerhetstillstånd förefanns i
själva verket redan innan propositionen om hävdelagens suspension
framlades för Riksdagen. Det kan sägas, att vi icke nu ha att avgöra
den frågan, om en dylik suspension lämpligen bort vidtagas eller icke;
den frågan behandlades i fjol. Men jag har nödgats följa talaren på
stockholmslänsbänken och framhålla de skäl, som talade för den ifrågasatta
suspensionen, då jag icke vill, att man nu skall kunna påstå, att
icke eu sådan suspension skulle väsentligen hjälpt de i motionen överklagade
svårigheterna.

Det torde för övrigt vara tvivelaktigt, om vad som i motionen
föreslås verkligen skall kunna avhjälpa de överklagade svårigheterna.

Jag har icke haft tillfälle att närmare övertänka motionen, som jag
icke har annan kännedom om än jag fått av tidningarna, men mig
förefaller det egendomligt, att Riksdagen skulle i varje fall avgöra,
huruvida ett kronans anspråk skall anhängiggöras, eventuellt icke fullföljas
till högre rätt, eller, när kronan vunnit, eftergivas. Jag är alltså
icke säker på, att den i motionen föreslagna vägen är den riktiga eller
lämpliga. Emellertid antal* jag, att motionens reella innebörd, på vilken
jag nu något kommit in, kommer att prövas av det utskott, till
vilket den lär bliva hänvisad. Såväl på grund av denna min åsikt
om det föreslagna sättets lämplighet som ock på grund av beskaffenheten
av motionens motivering, varom jag förut yttrat mig, hyser jag
för min del stora tvivelsmål, huruvida den verkligen är ägnad att ställa
någonting till rätta. För mina ögon ser det snarare ut, som om den
kunde komma att göra motsatsen. Det förefaller mig, som om de fastighetsägare,
det här gäller, hade mycket större skäl att sätta sin lit
till de åtgärder, som regeringen, enligt vad vi nyss hörde av herr
finansministern, har i sinnet att vidtaga.

Jag vill härtill lägga ett par ord i anledning av vacl herr Hildebrand
yttrade. Han synes ha sin egen mening om det lämpligaste
framställningssättet, när man resonerar med någon, som drabbats av
en återvinningstalan från kronan. Jag har förut sagt, att jag har eu
annan mening härom. Jag medger, att det i viss mån kan bero på
den ställning den person intar, som talar; men, detta medgivet, är det
val i varje fall bättre att söka hjälpa vederbörande till rätta än ängsla
upp honom med att utmåla för honom, att det går alldeles på tok.

Yad slutligen beträffar herr Hildebrands anmärkning, att regeringen
tidigare bort taga saken om hand, så vill jag erinra, att detta
var just vad regeringen gjorde i fjol, då den föreslog, att hävdelagen
skulle suspenderas på viss tid. Det var rätta vägen att taga saken
tidigare om hand, och jag och de med mig liktänkande gjorde vad vi
kunde för att den vägen skulle leda till det önskade målet. De, som
då slogo ihjäl regeringens förslag, böra sannerligen icke förebrå vare
sig regeringen eller de representanter, som i det fallet stodo på regeringens
sida, att sakerna nu kommit i ett sämre läge, än de eljest
skulle varit. Hade de herrar, som framlagt denna motion, varit med

Nr 3. 24

Remiss av
motion.
(Forts.)

Lördagen den 25 januari.

en om att suspendera hävdelagen, hade denna motion varit komplett onödig,
och jag vågar påstå, att den är onödig i alla fall.

Herr Lindhagen: Det är alldeles tillräckligt sagt och ordat i
den här saken redan, men jag är tvungen att saga några ord med
anledning av den protest, som fällts mot det uttryck, som jag hade i
mitt föregående anförande.

Nu vill jag gärna erkänna, att det uttryckssättet icke var vad
man kallar parlamentariskt, och jag vill också säga, att jag är övertygad
om, att de som instämt i motionen gjort det utan några särskilda
bitankar i det syfte som jag nämnde. Men med den långa erfarenhet
jag har, hur det förhåller sig med dessa saker och var man
är mest omänsklig, samt när jag efter genomläsning af motionens
motivering finner, att den i själva verket är en enda härva av beskyllningar
mot oss för hyckleri i vår uppfattning, då vi försvara denna
jordens betryckta släkter, tycker jag verkligen, att det är försvarligt,,
att det faller ett indignerat ord i denna sak. Det är alltid en öppen
fråga sedan, om det är riktigt vad som sagts, och det är därpå det
beror. För övrigt är vad jag yttrade bara rena västanfläktar i jämförelse
med de uttryck, som motionärernas press och motionärerna
själva understundom bestått min ringa person i både det ena och
andra afseendet. Det är mycket sant, att rösten kan vara Jakobs,,
men det är just på grund av personlig erfarenhet om förhållandena,
och vad dessa människor fått lida och, när jag läser denna underliga
motivering, där man just lägger skulden på oss och påstår oss vara
omänskliga, som jag förstår, att det är icke de, som anmodats teckna
på motionen, som hafva något att säga. Handen, som styrt motionärerna,
är Esaus’; det är något ludet över motiveringen, det är min,
bestämda uppfattning.

Nu vill jag således sluta med det, att jag kan icke erkänna, att
det av mig fällda uttrycket varit alldeles obefogat, ehuru jag naturligtvis
måste medgifva, att om jag haft tid på mig och icke detta
kommit så plötsligt och icke den starka indignation, som jag måste
känna, kommit på mig så plötsligt, jag kanske i andra uttryck uttalat
precis samma sak.

Herr Starbäck: Med herr talmannens tillåtelse skall jag be att
få yttra mig om en annan motion. Den är visserligen ännu ej väckt,
men jag har all anledning anta, att den blir det och den hänger på
visst sätt mycket nära tillsammans med en sak och rör ett område,
som varit före i denna långa debatt. Att min uppmärksamhet blivit
fäst därvid, beror särskilt av ett yttrande av herr Hildebrand, vilket
för övrigt redan herr Thorsson vänt sig emot. Det var hårda ord herr
Hildebrand använde mot vissa enskilda personer, om de skulle väcka
talan av sådan beskaffenhet, som kronan nu gjort. Ja, herr Hildebrand,
jag tror nog i alla fall, att vi ha svårt att komma ifrån, att det
finnes många hundra människor i vårt land, som på grund av domar
av en högst märklig innebörd, föranledda av enskildas talan, som åtminstone
för en nutida rättsuppfattning stå såsom orättvisa, hava förlorat
sina hem. Det är de hundratals åbor, om vilka herr Lindhagen

25 Nr 3.

Lördagen den 25 januari.

för övrigt nyss talat. De hava en mycket svår ställning'', Här på- Remiss av m
kalla herrarna Riksdagens hjälp gent emot staten. Det kan lätt nog motion.

gå för sig. Men dessa stackars människor, som stå mot bolagen, kan (Forts.)

Riksdagen icke hjälpa lika lätt.

Nu fanns det förra året en motion, väckt av herr Karlsson i Fjäl,
som gällde, att Riksdagen skulle ställa ett lämpligt belopp till förfogande
för att dessa stackars människor skulle mäkta bära de rent
ekonomiska utlägg, som behöfvas för att de skola kunna klara sin
ställning gent emot de rika motståndarne, som de hava i bolagen.

Den motionen behandlades tyvärr så sent av jordbruksutskottet, att
det i Riksdagens sista timme förlidet år icke kom riktigt fram vad
som utan tvivel behövt uppmärksammas. Nu har jag anledning tro,
att den motionen kommer att väckas om igen, och den debatt, som
här förts om den motion, som herrarne väckt, synes mig giva en alldeles
bestämd anledning att ånyo framlägga herr Karlssons i Fjäl motion.

Jag vill livligt hoppas, att de varmt klappande hjärtan för de smås
rätt, som här i dag tagit sig ett nog så hastigt påkommet, synes mig,
men i alla fäll, hoppas jag, fullödigt och varmt uttryck, även då skola
klappa och icke blott lägga ord på herrarnas läppar för uttryck av
medkänsla med de minstas rätt utan även styra er hand, då ni lägga
voteringssedel)! i urnan.

Herr Andersson i Skivarp: Jag begärde ordet, herr talman, med
anledning av att herr Thorsson och herr Widén nämnde, att om den
kungl. propositionen om suspension av hävdelagen vunnit bifall förra
året, skulle denna motion varit onödig. Jag vill ställa den frågan till
herrar Thorsson och Widén: om en mindre hemmansägare kommit i
den ställningen, att advokatfiskal i kammarokllegium nödgats stämma
honom och därvid haft rätten på sin sida, hur vilja Thorsson och
Widén hjälpa honom utan denna motion eller utan ingripande från
Riksdagens sida? Det skulle jag vilja fråga. Jag tror, att herrarna
få erkänna, att med nuvarande grundlag äger Kungl. Maj:t icke rätt
att efterskänka något av kronans rätt här vid lag. Jag tror således,
att i ett sådant fäll ha nog dessa åtgärder behöfts. Möjligen hade
en och annan rättegång kunnat undvikas, det har jag erkänt förut
och erkänner nu också. Men det behöfs icke mera i dessa rättegångar,
det är redan visat, än att advokatfiskal stämmer, och sedan begär
han att få målet vilande, till dess att Kungl. Maj:t tätt utreda frågan.

Det behöfver icke förorsaka något bekymmer eller någon misstro hos vederbörande
mer än förut. Ty han har ju reda på att, om det finnes
ömmande omständigheter och han handlat i god tro — det förutsattes
ju även i motionen, att det förelegat god tro — så sitter han i okvald
besittning. Det o hoppas jag, att Riksdagen kommer att intaga den
ståndpunkten. Åtminstone hava vi gjort vad vi kunnat för att skydda
dessa, som kommit i den ställning, att de blivit instämda av advokatfiskalen
med yrkande att de skola avträda sin egendom. Herrarna
skola icke ondgöra sig över att vi försökt göra vad vi kunnat för att
ställa till rätta för dessa små. Den rätten, försäkrar jag, den taga
vi oss fortfarande, när vi anse det riktigt.

Nr 3. 26

Lördagen den 25 januari.

Remiss av en Herr Lundell: Herr talman! Då det yttrades nyss av en talare,
motion. om de, som skrivit under motionen, intagit en annan ställning till
(Forts.) frågan

om hävdelagens suspension, hade utgången blivit en annan, så
får jag säga kammaren, att det hade vi icke makt att bestämma över.
Jag har skrivit under motionen, men om det berott på mig, så hade
icke det beslut, som i fjol fattades i fråga om hävdelagens suspension,
blivit sådant det blev. Alltså vågar jag påstå, att vi, som skrivit
under denna motion, icke kunnat bestämma över utgången i angivna
fråga.

Herr Thorsson: Det var en glädjande nyhet, att den siste talaren
utgör ett undantag från regeln.

Jag vill bara säga till herr Hans Andersson, att om Riksdagen i
fjol hade bifallit Kungl. Maj:ts proposition om framflyttande av tiden
för häfdens inträdande, och sedan Kungl. Maj:t hade iscensatt en rad
av processer, innan de varit tillräckligt utredda, som det här satts i
fråga, då tror jag till och med, att jag skulle gått med herr Hans
Andersson och skrivit på motionen och bett Kungl. Maj:t hålla sig en
smula i styr, då Kungl. Maj:t ju fått tillräcklig tid att utreda frågorna.
Nu vägrade herr Hans Andersson och andra att lämna Kungl.
Maj:t den tiden, men så komma de i år och säga: för all del, detta
går för hastigt, nu får Riksdagen ingripa och avhjälpa oegentligheterna.

Herr Andersson i Skivarp: Herr talman! Herr Thorsson vill
ovillkorligen påstå, att, därest hävdelagen blivit suspenderad, skulle
saken varit hjälpt. Då förutsätter herr Thorsson naturligtvis, att icke
ett enda mål skall vinnas av kronan, ty, därest ett mål vinnes av
kronan mot en jordägare, har det fallet inträffat, som motionärerna
förutsätta. År det herr Thorssons mening, att icke något mål skall
vinnas? Ty om något mål vinnes, hur skall det då gå till att skydda
jordägaren? Det har jag frågat, men icke fått något svar på.

Herr Thorsson: Herr talman! Eftersom herr Hans Andersson
absolut vill ha svar på hur det slutligen skall gå till, så vill jag säga,
att jag delar den uppfattningen, att Riksdagen i sista hand naturligtvis
måste säga sitt ord i den frågan. Det är alldeles riktigt.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, beslöt kammaren
hänvisa ifrågavarande motion jämte de i anledning av densamma nu
avgivna yttrandana till jordbruksutskottet.

Vidare hänvisades

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 97, av herrar Nilsson i Tånga och Thorsson; och

nr 98, av herr Danielsson; samt

till tillfälligt utskott motionerna:

nr 99 och 100, av, herr Åkerlund;

nr 101, av herr Åkerland m. fl.;

27 Nr 3»

Lördagen den 25 januari.

nr 102, av herr Månsson m. fl.; och
nr 103, av herr Eriksson i Grängesberg.

Härpå föredrogs motionen nr 104, av herr Nilsson i Linnés, om
ändring. i gällande giftstadga; och lämnades därvid på begäran ordet
till motionären

Herr Nilsson i Linnås, som yttrade: Herr talman: Då jag erfarit,
att ifrågavarande motion på grund av sin formulering icke i sitt
nuvarande skick kan upptagas till Riksdagens prövning, anhåller jag,
att Andra kammaren ville medgiva, att motionen återtages.

Herr Nilssons i Linnås berörda anhållan bifölls av kammaren.

§ 3.

Avgå vos följande nya motioner, nämligen av:

_ herr Lundgren i Björna m. fl., nr 105, om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om ändrade bestämmelser
rörande röstgrund å kyrkostämma vid val till folkskolläraremed
flera befattningar;

herr Linder, nr 106, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning
och förslag i fråga om omarbetning av förordningen om landsting
i syfte huvudsakligen att landstingen må övertaga hushållningssällskapens
verksamhet;

herr Enderstedt, nr 107, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utredning och förslag i fråga om inskränkning i rätten att rösta med
fullmakt vid val i stad till landsting och stadsfullmäktige;

herr Olsson i Tyllered, nr 108, om skrivelse till Kung! Maj:t
angående rätt för kommun att anslå ersättning åt vald ledamot av
taxeringsnämnd;

herr Åkerlund m. fl., nr 109, om visst uttalande av Riksdagen
vid beviljandet av det i statsverkspropositionen föreslagna anslaget för
anordnande av lokomotivstallar m. m. vid Frösunda;
herr LiljedaM:

nr 110, om anslag till eldning och belysning i samlings- och mässlokaler
för officerare och underofficerare vid icke kasärnerade regementen;
och

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag om anslag till understöd åt anstalter och föreningar,
som anordna populärvetenskapliga föreläsningar;
herr Thorsson••

nr 112, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utackorderande
av kavalleriets för tjänsten icke behövliga hästar m. m.;

nr Ilo, med förslag att Riksdagen må besluta, att det för vissa
truppförband fastställda antalet hästlejningsdagar ej må överskridas; och
nr 114 i anledning av Kungl Maj:ts i statsverkspropositionen framlagda
förslag till lönereglering för fortifikationens vaktmästare;

herr Waldén, nr 115, om anslag till främjande av gymnastikundervisningen
vid folkskolorna å landsbygden;

Nr 3. 28

Lördagen den 25 januari.

herr Nilson i Örebro m. fl., nr 116, om skrivelse till Kungl. Maj:fc
angående utredning och förslag rörande ändrade grunder för biskoparnes
avlöning;

herr Olausson m fl., nr 117, om höjning av det i statsverkspropositionen
föreslagna anslaget för bidrag till extra provinsialläkares
avlönande;

herr Lindman m. fl., nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag till täckande av anvisning å det
s. k. mindre kreditivet;

herr Vahlquist, nr 119, om höjning för visst ändamål av anslaget
till arméns kasärnutredning samt ved, ljus och vatten;

herr Sandler, nr 120, om anslag till anordnande av teaterföreställningar
företrädesvis i landsorten;

herr Palmstierna, nr 121, om avslag å Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till arvode åt en extra
kanslisekreterare inom finansdepartementet;

herr Bengtsson i Göteborg, nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar om inrättande av vissa
nya tjänster vid tullverket;

herr Starbäck m. fl., nr 123, om särskilt anslag till anordnande
av för det frivilliga skytteväsendet avsedda skjutbanor;

herr Jeansson i Kalmar, nr 124, om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utredning och förslag i fråga om uppläggande av en statens
lånefond för finansiering av företag, avseende utbyggande av enskilde
tillhöriga vattenfall;

herr Larsson i Klagstorp, nr 125, om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utredning och förslag i fråga om statsbidrag till avlönande
av de hos kommunerna anställda barnmorskor;

herr Månsson m. fl., nr 126, om ändring i gällande tullsatser å
råg m. m.

herr Lithander, nr 127, om ändring i gällande tullsats å vätesuperoxid
m. m.;

herr Sterne, nr 128, om upphävande av tullen å smör;
herr Olsson i Järnsida, nr 129, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
ändringar i 13, 19 och 25 §§ i förordningen om inkomst- och
förmögenhetsskatt;

herr Henrikson i Heberg m. fl., nr 130, om upphävande av
stämpelskatten å inrikes växlar;

herr Thorsson, nr 131, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utredning och förslag i fråga om inskränkning av antalet förste kontrollörer
vid sockerbeskattningen;

herr Olausson, nr 132, om ändrad lydelse av 6 § i förordningen
om försäljning av brännvin;

herr Christiernson, nr 133, om höjning i vissa avseenden av
stämpelavgiften vid köp och byte av fondpapper;

herr Cederborg, nr 134, om ändrad lydelse av 3 och 4 §§ i bevillningsförordningen; herr

Ekman m. fl., nr 135, om pension åt vice häradshövdingen
J. M. Stuart;

herr Palmstierna m. fl., nr 136, om utredning och förslag i fråga

29 Nr 3,

Lördagen den 25 januari.

om regelbundet utbyte mellan svenska Riksdagen och utländska riksförsamlingar
av tryck rörande lagförslag m. m.;

herrar Hage och Anderson i Råstock, nr 187, om pension åt
järnvägsarbetaren L. J. Fors;

herr Bärg i Katrineholm, nr 138, om pension åt förre tygarbetaren
och maskinisten J. F. Johansson;

herrar Starbäck och Beckman i Linköping, nr 139, om pensionstillägg
åt f. d. adjunkterna E. Vetterhall och F. J. A. Rodeustam;

herr Magnusson i Kalmar, nr 140, angående pension åt förre fästningsbyggnadsarbetaren
P. J. Danielsson;

herr Vahlquist, nr 141, om anslag till utgivande av en uppslagsbok
över 1913 års lagtima Riksdags verksamhet;

herr Hamrin, nr 142, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
ändringar och tillägg i visst syfte i lagen om aktiebolag;

herr Ekerot, nr 143, om ändrad lydelse av 24 kap. 3 § strafflagen;
herr Bosson m. fl., nr 144, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utredning och förslag i fråga om inskränkning i rätten att
plocka skogsbär å annans mark;

herrar Hamilton och Ekerot, nr 145, om förhöjt anslag till understöd
åt elever vid lantbruksskolor med flera undervisningsanstalter;

herr Lindhagen, nr 146, med förslag att författningarna angående
skatteköp och skatteomföring av kronojord skola tills vidare upphöra
att gälla;

herr Henricson i Karlslund, nr 147, om viss ändring av det i
statsverkspropositionen framlagda förslag till stat för centralanstalten
ör försöksväsendet på jordbruksområdet;

herr Jönsson i Slätäker, nr 148, om anslag till bevaringspremier
för ston av ädelt slag;

herr Olsson i Berg m. fl., nr 149, om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utredning och förslag till sådan ändring av lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet, att kostnaden för underhåll
av enskild väg må kunna delvis övertagas av väghållningsdistriktet;

Andersson i Knäppinge, nr 150, om anslag till byggande av fiskehamn
i Kårehamn;

herr Westlund, nr 151, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utredning och förslag, åsyftande rätt för enskild person att för husbehov
tillgodogöra sig vatten å annans mark m. m.;

herr Säfstrand, nr 152, om anslag till inköp av ett inom Eslöv
beläget område samt detsammas avskiljande såsom nationalpark;

herr Lindhagen, nr 153, om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan,
att den till städerna under villkor av oförytterlighet donerade jord ej
må avhändas städerna utan Riksdagens samtycke, m. m.;
herrar Hallén och Helger:

nr 154, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning om
statsbidrag till möjliggörande av kinematografiska bilders användning
i folkbildningsarbetet; och

nr 155, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och
förslag om bidrag av statsmedel till läkarundersökning av skolpliktiga
barn;

herr Forssell m. fl., nr 156, om skrivelse till Kungl. Maj:t an -

Sr 3. 30 Lördagen den 25 januari.

gående sådan ändring i folkskolestadgan, att allmänheten får närvara
vid lärareprov;

herr Lundgren i Björna m. fl., nr 157, om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder för åstadkommande av sakkunnig behandling
av s. k. kyrkoärender

herr Ekerot m. fl., nr 158, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
fortsatt förbud mot import av begagnade tomsäckar m. m.;

herr Olausson, nr 159, om skrivelse till Kung]. Maj:t angående
indrivning i sammanhang med kronouppbörden av avgifter till vissa
sjöförsäkringsanstalter m. m.;

herrar Olausson och Wallentin, nr 160, om skrivelse till Kungligt
angående sänkning av frakterna för vissa slag af färsk fisk;

herr Christiernson :

nr 161, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående avskaffande av
prokanslersämbetet vid universiteten; och

nr 162, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående upphörande av
biskops självskrivna eforusställning;

herr Johanson i Vetlanda, nr 163, om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående förbud i vissa fall mot befordran å järnväg av försändelser,
innehållande brännvin; samt

herr Henrikson i Heberg, nr 164, om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utfärdande av vissa föreskrifter i fråga om utarrendering av
prästerskapets löneboställen.

Samtliga dessa motioner blevo på begäran bordlagda.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet
avgina berättelse; och

nr 2, med överlämnande av den till innevarande Riksdag avgivna
berättelse av fullmäktige i riksgäldskontoret angående riksgäldskontorets
ställning och förvaltning.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Christiernson under 4 dagar från och med den 27 januari,

» Bogren »6» » » »»27» och

» Waldén »4» » » » »27»

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,5 3 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 25 januari.

31 Nr 3,

Söndagen den 26 januari.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 20 innevarande januari.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kung! Maj:ts å
kammarens bord vilande proposition med förslag till lag om gemensamhetsfiske,
lag om ändrad lydelse av 11 kap. 13 § rättegångsbalken
och lag om ändrad lydelse 10, 13 och 14 §§ i lagen den 27 juni 1896
om rätt till fiske.

§ 3.

Vidare föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande
motionerna; och hänvisades därvid:

till konstitutionsutskottet motionerna:

nr 105, av herr Lundgren i Björna m. fl.;
nr 106, av herr Linders,
nr 107, av herr Enderstedt, och
nr 108, av herr Olsson i Tyllered;

till statsutskottet motionerna:

nr 109, av herr Åkerlund m. fl.;

nr 110 och 111, av herr Liljedahl;

nr 112—114, av herr Thorsson;

nr 115, av herr Waldén;

nr 116, av herr Nilson i Örebro m. fl.;

nr 117 av herr Olausson m. fl.;

nr 118, av herr Lindman m. fl.;

nr 119, av herr Vahlquist;

nr 120, av herr Sandler;

nr 121, av herr Palmstierna;

nr 122, av herr Bengtsson i Göteborg;

nr 123, av herr Starbäck m. fl.;

nr 124, av herr Jeansson i Kalmar; och

nr 125, av herr Larsson i Klagstorp:

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 126, av herr Månsson m. fl.;
nr 127, av herr Lithander;

Söndagen den 26 januari.

nr 128, av herr Ster ne;

nr 129, av herr Olsson i Järnsida;

nr 130, av herr Henrikson i Heberg in. fl.;

nr 131, av herr Thorsson;

nr 132, av herr Olausson;

nr 133, av herr Christiernson; och

nr 134, av herr Cederborg;

till bankoutskottet motionerna:

nr 135, av herr Ekman in. fl.;

nr 136, av herr Palmstierna m. fl.;

nr 137, av herrar Hage och Anderson i Råstock;

nr 138, av herr Bärg i Katrineholm;

nr 139, av herrar Starbäck och Beckman i Linköping;

nr 140, av herr Magnusson i Kalmar; och

nr 141, av herr Vubiquist;

till lagutskottet motionerna:

nr 142, av herr Hamrin;
nr 143, av herr Ekerot; och
nr 144, av herr Bosson in. fl.;

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 145, av herrar Hamilton och Ekerot;
nr 146, av herr Lindhagen;
nr 147, av herr Henricson i Karlslund;
nr 148, av herr Jönsson i Slätåker;
nr 149, av herr Olsson i Berg in. fl.;
nr 150, av herr Andersson i Knäppinge;
nr 151, av herr Westlund; och
nr 152, av herr Säfstrand;

till tillfälligt utskott motionen nr 153, av herr Lindhagen;
till statsutskottet motionen nr 154, av herrar Hallén och Helger
till tillfälligt utskott motionerna:

nr 155, av herrar Hallén och Helger;

nr 156, av herr Forssell m. fl.;

nr 157, av herr Lundgren i Björna m. fl.;

nr 158, av herr Ekerot in. fl.;

nr 159, av herr Olausson;

nr 160, av herrar Olausson och Wallentin; och

nr 161, av herr Christiernson;

till lagutskottet motionen nr 162, av herr Christiernson; samt

till tillfälligt utskott motionerna:

nr 163, av herr Johanson i Vetlanda; och
nr 164, av herr Henrikson i Heberg.

33 Kr 3.

Söndagen den 26 januari.

§ 4.

Bankoutskottets härpå föredragna memorial
nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse; och

i ..Ilr, me4 överlämnande av den till innevarande Riksdag avgivna
. se a''" fullmäktige i riksgäldskontoret angående riksgäldskontorets
stallning och förvaltning, lades till handlingarna.

§ 5.

Avgåvos följande nya motioner, nämligen"av:

„ kerr Ailsson i Tanga, nr 165, om rösträtt efter huvudtal vid val
a kommunalstämma och kyrkostämma;

o jerr.. Lengdahl m'' fl-, nr 166, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
rätt för kommun att besluta ersättning till innehavare av kommunalt
förtroendeuppdrag för mistad arbetsförtjänst och direkta utgifter
i och för uppdraget; °

herr Sjöberg, nr 167, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredrnng
och förslag till enhetliga, på principen av lika och personlig
rösträtt grundade bestämmelser om val till borgmästartjänster;

herr Andersson i Knäppinge ni. fl,, nr 168, om viss ändring i de
föreslagna bestämmelserna rörande det i statsverkspropositionen äskade
anslaget till det frivilliga skytteväsendets befrämjande;
herr Söderberg i Hobborn m. fl.:

nr 169, om avslag å vad i statsverkspropositionen föreslagits i punkterna
137, 144 och 168 under 8:de huvudtiteln; och

nr 170, om avslag å vad i statsverkspropositionen föreslagits i
punkterna 145 och 169 under 8:de huvudtiteln;

herr von Sneidern m. fl., nr 171, om skrivelse till Kungl. Makt
angående ^utredning och förslag rörande förbättrade aflönings- och pensionsförmåner
för obefordrat, indelt manskap;

herr Jesperson in. fl., nr 172, om anslag till understödjande av
overiges riksförbund av frivilliga brandkårer;

hell Lindhagen, nr 173, om skrivelse till Kungl. Maj;t med begäran
om övervägande, huruvida och i vad mån konungens hov må
kunna avskaffas in. m.;

herr Widén in. fl., nr 174, om kallortstillägg till underofficerare
vid vissa truppförband;

0 herr Wallenlin m. fl., nr 175, om skrivelse till Kung]. Maj:t angående
utredning och förslag rörande inskränkning av den yttre kustbevakningen
;

herr Ödman m. fl., nr 176, om skrivelse till Kungl. Maj:t angåenue
eu undersökning rörande den inverkan på den svenska handelsflottans
skeppsumgälder, som ett återinförande av det engelska skeppsmätningssystemet
skulle utöva m. m.;

Jjen Lundgren i Björna, nr 177, om medgivande av årlig semester
åt tjänstgörande prästmän;

herr Sjöberg, nr 178, om årligt understöd till änkan Karolina
Jonsson;

Andra hammarens protokoll 1913. Nr 3.

3

Nr 3. 34

Söndagen den 26 januari.

herr Olson i Torsby, nr 179, om utredning och förslag angående
utgivande länsvis genom statens försorg av tidningar för officiella kungörelser; herr

Karlsson i Fjät, nr 180, om ändrad lydelse av rubrikerna
841—843 i gällande tulltaxa m. m.;

herr Bydén, nr 181, om ändring i § 7 mom. 2:o) b) i förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt in. m.;
herr Branting:

nr 182, om höjning av arvskatten; och

nr 183, om tilläggsskatt till inkomst- och förmögenhetsskatten;
herr Lindhagen, nr 184, om skrivelse till Kung!. Maj:t angående
utredning och förslag rörande skatt å jordvärde;

herr Månsson, nr 185, om sänkning av gällande tullsatser å
läder;

herrar Olsson i Åsen och Wallentin, nr 186, om ändrad lydelse
av 34 § i förordningen angående försäljning av brännvin;

herr Byström, nr 187, om höjning av gällande tullsatser å automatverk
och automatgasmätare;

herr Borg, nr 188, om upphävande av tullen å plommon, sviskon
och russin;

herr Sjöberg, nr 189, om pension åt förre artilleristen P. J.
Holmqvist;

herr Bydén:

nr 190, om årligt understöd åt änkan Cecilia Borglin, född Persson;
och

nr 191, om ändring i 6 kap. 4 § strafflagen ;
herr Hage m. fl., nr 192, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
ändring i 27 § i lagen om de svenska lapparnas rätt till renbete i
Sverige; . . , . . .

herrar Borggren och Nilsson i Kristianstad, nr 193, om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag rörande reglering
av nattarbetet inom bagerier, konditorier och hembagerier;

herr Lundgren i Björna m. fl-, nr 194, om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag rörande eu friare församlingsbildning
inom svenska kyrkan;

herr Sjöberg, nr 195, om förbud mot användande av bärplockningsmaskiner; herrar

Linders och Nilsson i Kabbarp, nr 196, om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om anslag till
befrämjande av trädgårdsodling;

herr Andersson i Knäppinge, nr 197, om uppdelning i två avdelningar
av jordbruksavdelningen vid centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet;

herr von Sneidern, nr 198, i anledning av det i statsverkspropositionen
upptagna förslaget om inrättande av en täckdikningslånefond;

herr Lindhagen, nr 199, om begränsning av tiden för giltigheten
av meddelat tillstånd att överbygga kongsådra m. m.;

herr Jansson i Edsbäcken m. fl., nr 200, om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående fri rättshjälp åt mindre jordinnehavare i mål rörande
vattenuppdämning m. in.;

35 Nr 3.

Söndagen den 26 januari.

herr Ödman m. flnr 201, om anslag till anläggning vid Grundsunds
fiskläge av en hamn i enlighet med ett av väg- och vatten•hyggnadsstyrelsen
uppgjort förslag;

herr Molin i Dombäcksmark, nr 202, om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående utredning rörande det svenska jordbrukets ekonomi m. m.;

herr Larsson i Bondarve, nr 203, om ändring av gällande villkor
för åtnjutande av statsbidrag till jordbrukskonsulenter i södra och
mellersta Sverige m. m.;

herr Karlsson i Fjäl m. flnr 204, om anslag till vissa utredningar
angående åhoars och boställsinnehavares rätt till lägenheter å
rekognitionsskogar och under bruk skatteköpta hemman;

herr Säfstrand, nr 205, om ändring i bestämmelserna angående
lindring i fraktavgifter för kalk, kalkstensmjöl och märgel för jordbrukets
behov m. in.;

herrar Widén och Wedin, nr 206, om skrivelse till Kungl, Maj:t
.angående utredning och förslag till åtgärder i syfte att för arrendatorer
av vissa fastigheter i Norrland och Dalarne underlätta fastigheternas
Lörvärvande såsom självständiga jordbruk;

herr Odqvist, nr 207, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående indragning
av civilkommissionen eller minskning i antalet av dess ledamöter;
samt

herr Cederborg, nr 208, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
beredande av bättre möjlighet för allmänheten att vinna kännedom om
vissa i gruvestadgan omförmälda inbetalningar.

Samtliga dessa motioner bordlädes på begäran.

§ 6.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr Martin, som anförde: Ilerr talman! År 1905 anhöll Riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning i vad mån, med
nödig hänsyn tagen till sjötrafikens obehindrade fortgång, de olägenheter,
som i följd av vintersjöfarten förorsakas befolkningen i flera
orter av landet, måtte kunna lindras eller förekommas.

Ehuru det snart är åtta år sedan Riksdagen begärde denna utredning,
har ej något försports, som tyder på frågans snara lösning.

Det synes mig dock vara av synnerlig vikt för den befolkning,
vars kommunikationsmöjligheter försvåras genom att isvägarna vintertid
sönderbrytas, att något göres, som fastslår denna befolknings rätt
till dessa vintervägars begagnande. Likaså synes det mig som om
vintersjöfarten, som de senaste åren, genom förbättrade tekniska hjälpmedel,
tagit ett sådant uppsving, icke kan vara tillfredsställd med nu
rådande oklara bestämmelser.

Då således flera skäl synas mig tala för att detta ärende icke
längre fördröjes, anhåller jag om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet få framställa följande
spörsmål:

1) Vilka åtgärder hava med anledning av Riksdagens skrivelse

Inter pellation.

Nr 3.

Inter pellation.

(Forts.)

36 Söndagen den 26 januari.

1905 vidtagits för en lösning av denna för såväl kustbefolkningen sola
sjöfarten så viktiga fråga?

2) När kan ett förslag i ämnet förväntas föreläggas Riksdagen?
Ifrågavarande framställning bordlädes.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Hehn under 10
dagar från och med den 29 januari.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 7,49 e. m.

In fidem
Ver Cronvall.

Stockholm, Ivar Haeggströms Boktr. A. B., 1913.