mSTITIEOMEUPSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

afgifven vid lagtima riksmötet år 1913;

Kaint

T ryckfri hetskom m itterades berättelse.

STOCKHOLM

IVAR H^EGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A.=B.
1913

INNEHÅLL.

J ustitieombudsmannens äm betsberättelse.

Inledning................................;

Redogörelse för åtal, anställda mot:

1) häradshöfdingen A. Reuterskiöld, för ärekränkning emot part.......

2) borgmästaren K. II. Hallerström, för försummelse i fråga om röstlängds till handahållande

. . ........................

8) t. f. byråchefen B. Silfverhielm, för obehörigt expeditionssätt i syfte att uttaga
högre ersättning än i förordningen om expeditionslösen är medgifvet

4) t. f. kronofogden Hj. Nyman, för fel vid verkställighet af utslag angående

fordran.............................

5) auditören B. de Hare in. fl., för felaktig dom . ............

6) kamreraren E. H. G. E. Wickström m. fl., i anledning af bristande kontroll

vid ett riksbankens afdelningskontor.................

7) polisöfverkonstapeln C. E. Schwang m. fl., för obehörigt införande och kvar hållande

å polisstation......................

8) häradsskrifvaren O. Ågren, för fel vid röstlängds upprättande......

9) distriktslandtmätaren N. R. Appelgren, för felaktig vägdelning.....

10) borgmästaren K. II. Hallerström, för försumlighet i fråga om uppsättande af

dombok m. m...........................

11) majoren E. Hammarberg m. fl., för felaktig dom............

12) öfversten W. Bergenstråhle, för felaktigt beslut om afdrag å dagaflöning . .

13) länsmannen A. Lidström, för underlåtenhet att väcka åtal........

14) häradshöfdingen K. Mellén, för målsägares hörande som vittne m. m. . . .

15) kronofogden D. Y. Ljungmark, för fel vid röstlängds upprättande.....

16) häradshöfdingen H. Wistrand, för felaktiga åtgärder och beslut rörande mellan kommande

part.........................

17) t. f. landssekreteraren G. Hellgren, i fråga om lagligheten af ett förbud emot

en handlings offentliggörande...................

18) extra landtmätaren E. O. Janson, för obehörig tjänstutöfning.......

19) poststationsföreståndaren P. M. Mattsson, för underlåtenhet att i postsparbanks bok

anteckna ett lyftadt belopp..................

20) landtbruksingenjören B. E. Hildebrand, för felaktigt ämbetsbevis ......

21) stadsfijskalen E„ Sandell, ! fråga om obehörig häktning . . . ......

Std.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranledt åtal:

1. Felaktig affattning af bevis, afseende befrielse från att erlägga revisions skilling

.............................95

2. Utskrifvande af protokoll öfver konkursansökning...........96

3. Dröjsmål med uppsättande af protokoll................100

4. Bevis obehörigen tecknade & arrende- eller köpekontrakt, som för härads skrifvare

uppvisats för anteckning i mantalslängd...........102

5. Obehörig utmätning........................103

6. Vårdslöshet i afseende å förande af inteckningsbok...........106

7. Länsman rättegångsombud för svarande i brottmål...........108

8. Värnpliktigas dagaflöning......................109

9. Fråga om oriktig tillämpning af bestämmelserna om skeppsmätning .... 109

10. Förbud emot hållande af föredrag...... 117

11. Oriktigt förfarande af pastor i afseende å jäf emot lysning.......119

12. Oriktigt förfarande vid tillsättande af lärartjänst vid samskola......121

13. Obehörig frånvaro från tjänstgöringsort.............■ • . 122

14. Böter ådömda annan person än den, som begått brottet i fråga.....126

15. Fråga om obehörigt förbud emot utskänkning af spritdrycker m. ni.....127

16. Underlåtenhet af stadsfogde att föra kassajournal..... 131

17. Félaktigt förfarande i afseende å val af fjärdingsman..........132

18. Oriktig hänvisning för fullföljd af talan emot underrätts utslag......134

19. Dröjsmål med fördelning af köpeskilling för exekutivt såld egendom . . . 135

20. Felaktigt beslut i fråga om rätt att föra talan samt oriktig hänvisning för

fullföljd af talan emot underrätts utslag...............137

21. Oriktigt tjänstgöringsbetyg.....................138

22. Fråga om tolkning af 3 § i fiskeristadgan...............139

23. Felaktighet vid exekutiv försäljning af fast egendom..........145

24. Fråga om återbekommande af för högt erlagdt stämpelbelopp......147

25. Försummelse af rådstufvurätts ordförande att till behandling upptaga en

framställning om förnyad handläggning af mål, som förklarats hvilande 149

26. Barns insättande i skyddshem efter fyllda 15 år............150

27. Straffarbete ådömdt i bråkdel af månad................152

28. Felaktigt bestämdt bötesbelopp....................153

29. Fråga om afslutande af konkurs...................154

Framställningar till Kungl. Maj:t angående:

1) ändring i lagen angående villkorlig straffdom, i syfte att sådan dom må kunna

brukas äfven i afseende å förbrytelse efter strafflagen för krigsmakten . 156

2) ändring i förordningen angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteck ningar

och andra ärenden den 16 juni 1875 ............. 157

3) ändring eller förtydligande af bestämmelserna i 16 § af lagen angående handels register

m. m. den 13 juli 1887 ................. 158

4) ändring af 16 § i förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883 165

5) ändring i uppbördsreglementet den 19 maj 1911............167

6) brottmålsdomarbefattningen i. Norrbottens län.............169

7) öfverflyttning af vårdnaden å förmynderskap vid förändring i närgränsande

domkretsars områden.......................172

Sid,

8) tillägg till gällande bestämmelser om anteckning i röstlängd för kyrkostämma

om dem, livilka rösträtt ej tillkommer......•........178

9) bestämmelser om skyldighet för arf- eller testamentstagare efter utländsk undersåte,
Som i Sverige efterlämnat fast egendom, att till svenska staten utgifva
arfsskatt............................179

10) hofrätten öfver Skåne och Blekinge..................182

11) ändring i förordningen angående expeditionslösen m. m..........185

12) ersättning för syn å klockarboställe..................187

18) ändring af förordningen angående stämpelafgiften den 18 september 1908 . 189

14) utmätning för krono- och kommunalutskylder m. m...........192

15) ändring i lagarna om villkorlig straffdom och villkorlig frigifning samt i

bestämmelserna om förlust af medborgerligt förtroende........194

16) ändring af 13 § i förordningen angående expeditionslösen........200

17) ändring i gällande bestämmelser om häradsnämnd ...........202

18) delning af Västerbottens västra domsaga m. m.............220

19) tillämpning af förordningen om tingssammanträden den 17 maj 1872 i Pitéå

tingslag...........................226

Anmärkningar angående lagskipningen m. m.

1. Några spörsmål i fråga om straffbestämning vid sammanträffande af tjufnads brott

.............................227

2. En person, som dömts till straffarbete och till fullo undergått detta straff,

varder öfvertygad att före domen hafva begått brott, som förskyller böter.
Skola böterna, där de ej kunna gäldas, förvandlas till straffarbete? .... 232

3. Innebörden af bestämmelsen i 8 kap. 3 § giftermålsbalken........234

4. Vid likvid af köpesskillingen för exekutivt försåld fastighet har i afseende å
en bevakad löpande inteckning, hvilken till såväl kapital som fordrad
ränta kan gäldas med erlagda köpeskillingen, visst belopp, motsvarande
af gäldenären bestridd ränta, afsatts såsom tvistigt. Äger inteckningshafvaren
under åberopande däraf, att hans anspråk på grund af inteckningen
sålunda ännu icke blifvit i sin helhet slutligen pröfvadt, motsätta sig, att

densamma utlämnas till köparen?.................238

5. Kan fullmakt brukas vid val af borgmästare?.............239

6. Bör domstol, då inteckning sökes till säkerhet för skuldebref, taga hänsyn till

därå förefintlig anteckning om afbetalning? •............243

Redogörelse för den vidare behandlingen af åtskilliga af justitieombudsmannen hos
Kungl. Maj:t gjorda framställningar:

1) Skyndsammare redovisning för verkställigheten af bötes- och vitesbeslut . . 244

2) Åtgärder till förekommande af obehörigt bötfällande af värnpliktiga för ute varo

från inskrifningsförrättning..................244

3) Förstärkning af arbetskrafterna hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen . . . 244

4) Stämpelafgift för afhandling om skogsafverkning............245

5) Ändrad affattning af bestämmelse, som af Kungl. Maj:t i samband med in korporeringsbeslut

meddelas i afseende å vårdnaden af förmynderskap . . 245

6) Skyldighet för förrättare af exekutiv auktion å fast egendom att om auk tionen

underrätta inteckningshafvare och öfriga rättsägare.......246

7) Ändring i banklagstiftningen i fråga om rösträtt vid bolagsstämma för aktie

eller lott, å hvilken icke fullgjorts föreskrifven inbetalning ......246

Sid.

8) Befrielse för svarande och förklarande i hofrätt från skyldighet att utlösa

dom eller utslag . . •..................... 246

9) Platsen för revision af kyrko- och skolråds räkenskaper......... 247

10) Effektivare medel för framtvingande af renovationsskyldighetens fullgörande 247

11) Afiöningstitlarna ortstilläggs och bostadsförmåns inverkan vid beräkning af

stämpelafgiften för fullmakts eller annan handling, hvarigenom tjänst tillsättes.
............................ 248

12) Järnvägsstyrelsens rätt att pröfva tvistiga skadeståndsanspråk mot statens järn vägars

personal........................ 95g

13) Ändring i aflöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar m. m. . 259
Framställning till Riksdagen angående ändrad lydelse af gällande stadgande om brotts

åtalande efter angifvelse •...................... 260

Framställning till Riksdagen angående vidtagande af åtgärder för ernående af eu

snabbai-e rättsskipning i högsta domstolen.................262

Ämbetsresor m. m. år 1912........................ 278

Handlagda klagomål och anställda åtal...................278

Angående lagförklaring enligt 19 § regeringsformen...............279

Angående förteckningar öfver Riksdagens skrifvelser till Kung!. M»j:t.......280

Berättelse af kommitterade til! tryckfrihetens vård...........281

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

A. Förteckningar öfver Riksdagens skrifvelser til! Kungl. Maj:t.

I. Förteckning på Riksdagens år 1912 till Kungl. Maj:t aflåtna skrifvelser jämte
anteckningar om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning

af samma skrifvelser.......................287

II. Särskild förteckning på sådana i förteckningen under I upptagna ärenden, som
vid utgången af år 1912 i sin helhet eller till någon del icke hos Kungl.

före år 1912, men vid 1911 års slut varit i sin helhet eller till någon
del oafgjorda, jämte uppgifter om den behandling, dessa ärenden undergått

^ 1912.......................... . 338

Tabell, upptagande Riksdagens år 1912 till Kungl. Maj:t aflåtna skrifvelser .... 378
B. Register till Justitieombudsmannens ämbetsberättelser 1810—1910 . •.....379

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt 14 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
får jag härmed aflämna berättelse öfver justitieombudsmansämbetets
förvaltning sistförflutna år. Jag har därvid att till en början

Justitieombudsmannens ämletsberättelse till 1013 års liiksdag. 1

meddela, att jag på grund af utrikes vistelse varit förhindrad att förvalta
justitieombudsmansämbetet under tiden från och med den 1 till och med
den 18 maj 1912, hvarför jag med stöd af 25 § i justitieombudsmannens
instruktion till ämbetets förrättande påkallat min af Riksdagen utsedde
efterträdare, häradshöfdingen m. m. filosofie och juris doktorn Ossian
Berger, hvilken på grund häraf under angifna tid uppehållit justitieombudsmansämbetet.
Sedan Kungl. Maj:t den 22 juni 1912 med anledning
af den vid Malmslätt timade järn vägsolyckan beslutit tillsätta en
kommission samt utsett mig till kommissionens ordförande, har jag med
stöd af omförmälta bestämmelse i justitieombudsmannens instruktion anmodat
häradshöfdingen Berger, såsom utsedd till justitieombudsmannens
suppleant, att under tiden från och med den 25 juli till och med den 29
december 1912 utöfva justitieombudsmansämbetet. På grund häraf har
häradshöfdingen Berger jämväl under sist angifna tid uppehållit nämnda
ämbete.

Förevai’andc berättelse kommer enligt vedertagen ordning att först
innehålla redogörelse för sådana mot ämbets- eller tjänstemän för fel eller
försummelse i ämbete eller tjänst anställda åtal, som under året blifvit
slutligen afgjorda eller åtminstone i någon instans pröfvade.

Ärekränkning emot part.

Ämbetsberättelsen till 1912 års Riksdag innehåller (sid. 70 o. f.)
redogörelse för ett emot häradshöfdingen Axel Reuterskiöld af den anledning
anställdt åtal, att han under handläggning inför Umeå tingslags
häradsrätt af ett konkursärende haft för gäldenären kränkande uttalanden.
Redogörelsen för åtalet utvisar, att Svea hofrätt genom utslag den 5
december 1911 dömt häradshöfdingen att för det fel, han härutinnan låtit
komma sig till last, bota 50 kronor.

Idofrättens utslag har vunnit laga kraft.

Försummelse i fråga om röstlängds tillhandahållande.

Af den redogörelse, som i ämbetsberättelsen till 1912 års Riksdag (sid.
85 o. f.) lämnas för ett emot borgmästaren K. H. Hallerström anställdt

— 1913 —

åtal för underlåtenhet af magistraten i Sigtuna att i föreskrifven ordning hålla
röstlängd tillgänglig, framgår, att Svea hofrätt genom utslag den 12
december 1911 dömt borgmästaren att för den försummelse i utöfningen
•af sitt ämbete, han härutinnan låtit komma sig till last, höta 100 kronor.

Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.

Obehörigt expeditionssätt i syfte att uttaga högre ersättning
än i förordningen om expeditionslösen är medgifvet.

Ambetsberättelsen till 1912 års Riksdag innehåller (sid. 87 o. f.)
redogörelse för ett emot t. f. byråchefen i generaltullstyrelsen B. Silfverhielm
anställdt åtal för obehörig behandling af särskilda till styrelsen inkomna
ansökningar om utbekommande af statistiska uppgifter. I anledning af
•detta åtal blef Silfverhielm af Svea hofrätt genom utslag den 29 december
1911, för hvad han härutinnan låtit komma sig till last, dömd att bota
.250 kronor.

Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.

Fel vid verkställighet af utslag angående fordran.

Ambetsberättelsen till 1912 års Riksdag innehåller (sid. 35 o. f.)
redogörelse för ett efter angifvelse af Gustaf Thisell emot t. f. kronofogden
Hjälmar Nyman anställdt åtal för felaktigt förfarande vid verkställighet af
■en utaf Stockholms rådstufvurätt den 24 maj 1909 meddelad dom. Redogörelsen
för åtalet utvisar, att rådstufvurätten i Sundsvall den 24 mars
1911 af anförda skäl dels dömt Nyman, för hvad han i förevarande hänseende
låtit komma sig till last, att bota 15 kronor och dels förpliktat
honom att till Thisell utgifva eu krona 50 öre, utgörande af Thisell
erlagd afgift för ett af Nyman utfärdadt bevis, hvarförutom rådstufvurätten
meddelat yttranden rörande Thisells ersättningsanspråk i öfrigt samt af
åklagaren, landsfiskalen iv. Stiernström, framställd begäran om godtgörelse
för inställelser i målet.

Vidare framgår af samma redogörelse, att besvär öfver rådstufvurättens
utslag i Svea hofrätt anförts såväl af Thisell som af Nyman.

Dessa besvär äro numera pröfvade af hofrätten, som genom utslag

— 1913 —

deri 13 februari 1912 utlåtit sig: Enär emot Nyman i målet icke före komme

annat än att, sedan han från tjänstfö mitt ande länsmannen i Ljustorps
distrikt erhållit meddelande, att länsmannen E. Hägglund därstädes
icke ägde känd fast hostad och icke heller utmätningsbar lös eller fast
egendom, Nyman i anledning häraf och sedan han af kronofogdens i
Medelpads östra fögderi dagbok inhämtat, att all Hägglunds inom fögderiet
kända egendom exekutivt försålts, till Thisell återsändt den för verkställighet
öfverlämnade domen med därå tecknadt bevis, att Hägglund inom
nämnda fögderi saknade utmätningsbara tillgångar till gäldande af domen,
samt Nymans berörda förfarande icke vore af beskaffenhet, att han därigenom
gjort sig skyldig till tjänstefel; ty och som den omständigheten,
att omförmälta bevis icke innehölle tillkännagifvande, att utmätningsförsök
icke ägt ruin, och förty kunnat verka vilseledande i afseende å hvad i
ärendet förelupit, icke, särskilt med hänsyn till i målet förekomna omständigheter,
föranledde till att Nyman kunde anses halva vid bevisets
affattande visat vårdslöshet eller oförstånd i sin tjänst, prölvade hofrätten
rättvist att, med ändring af rådstufvurättens utslag i ansvarsfrågan, befria
Nyman från utgifvande af honom i målet ådörnda böter, likasom hofrätten,
då Nyman ägt att, på sätt som skett, debitera Thisell för berörda bevis
med en krona 50 öre, med ändring af rådstufvurättens utslag jämväl härutinnan,
befriade Nyman från honom ålagd skyldighet att till Ihisell utgifva
nämnda belopp.

Beträffande Thisells mot Nyman i själfva målet framställda ersättningsyrkanden
funne hofrätten ej skäl att göra ändring i rådstufvurättens utslag.

Vid denna pröfning blefve, med ändring åt rådstufvurättens utslag i
fråga om kostnaderna å målet, Nyman befriad från honom ålagd skyldighet
att i sådant hänseende godtgöra Thisell och Stiernström.

Nyman, som fordrat ersättning för utgifter å målet i hofrätten, skulle
själf vidkännas samma utgifter.*

* Detta utslag innefattade den mening, som vid målets afgörande af hofrätten
uttalades af tre dess ledamöter. En ledamot var emellertid från beslutet skiljaktig och
yttrade:

»Enär länsmannen Erik Hägglund, då till Nyman i egenskap af tjänstförrättande
kronofogde inom Medelpads östra fögderi för verkställighet emot Hägglund aflämnats Stockholms
rådstufvurätts ifrågavarande utslag, varit mantalsskrifven inom fögderiet och ej angifvits
å annan ort äga stadigt hemvist, hade det enligt lag ålegat Nyman att föranstalta
om vidtagandet af erforderliga åtgärder för att utmätning på grund af utslagctfskolat
kunna äga rum och att verkställa sådan förrättning eller företaga utmätningsförsök. Nyman
har emellertid i ärendet ej vidtagit annan åtgärd, än att han anmodat vederbörande länsman
inom fögderiet att delgifva Hägglund underrättelse om den sökta verkställigheten,
hvarefter och sedan länsmannen uppgifvit, att Hägglund icke där ägde vare sig känd fast

— 1913 -

i målet lät jag anföra besvär hos Kungl. Maj:t, med yrkande att
Kungl. Maj:t måtte med ändring af hofrättcns utslag fastställa rådstufvurättens
beslut. Dessa besvär äro på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

bostad eller utmätningsbar egendom, samt att Hägglund vistades i Stockholm, Nyman å
utslaget tecknat bevis, att Hägglund inom fögderiet saknade kända utmätningsbara tillgångar
till gäldande af utslaget, samt återsändt utslaget till Thisell. Då Nyman således
förfarit felaktigt vid behandlingen af ifrågavarande utmätningsärende, fastställer jag Sundsvalls
rådstufvurätts utslag, så vidt Nyman dömts att höta 15 kronor och att återgälda
Thisell en krona 50 öre, som erlagts för lösen och stämpel af berörda, å Stockholms rådstufvurätt»
utslag tecknade bevis.

Enär emellertid Nyman, som den 11 april 1910 fått emottaga sistnämnda utslag till
verkställighet, sedan under loppet af samma månad såväl vidtagit de åtgärder, som Nyman
ansett på grund af verkställighetsansökningen kunna på honom ankomma, som ock gifvit
Thisell besked därom, finner jag stadgandena i 139 § utsökningslagen icke vara i förevarande
fall tillämpliga, i följd hvaraf och då hvad i målet förekommit icke utmärker,
att Thisell genom Nymans felaktiga förfarande gått förlustig medel till hans ifrågakomna
fordrans gäldande, jag jämväl fastställer Sundsvalls rådstufvurätts utslag så vidt Tliisells
yrkande att af Nyman utbekomma ännu ogulden del af det belopp, hvarför utmätning

påkallats, blifvit ogilladt. . ,n

Enär Nyman, på sätt ofvan angifvits, å Stockholms rådstufvurätts ifrågakomna, till
honom för verkställighet öfverlämnade utslag tecknat tjänstebevis, af innehall att Hägglund
inom fögderiet saknade kända utmätningsbara tillgångar till gäldande af sin skuld
enligt utslaget, men Nyman lagligen icke kunnat å tjänstens vägnar meddela bevis af
berörda innehåll, utan att det genom i vederbörlig ordning företagen utmätningsförrättning
utrönts, att medel att användas till betalning af Hägglunds gäld ej varit att tillgå, ty och
som Thisell icke haft anledning till annat antagande, än att omförmälta bevis blifvit af
Nyman behörigen meddeladt, och förty ägt grundad anledning att åberopa detsamma till
stöd för ansökan om Hägglunds försättande i konkurs, men nämnda bevis, sedan upplyst
blifvit, att detsamma icke grundats på förhållande, som ådagalagts vid skedd utmätningsförrättning,
icke utgjort bevisning i det afseende, Ihisell haft anledning antaga, alltså och
då således Nyman genom sitt felaktiga förfarande i fråga om utfärdandet af oftanämnda
bevis måste anses hafva varit vållande till, att Thisell fruktlöst gjort ansökan om Hägglunds
försättande i konkurs, samt Nyman vid sådant förhållande ådragit sig skyldighet
att godtgöra Thisell de kostnader, denne i följd af samma ansökan fått vidkännas, nämligen5
dels 237 kronor 84 öre, som Thisell ålagts utgifva i ersättning till Hägglund samt
till ordförande och nämnd i den häradsrätt, som handlagt konkursärendet, dels ock 75
kronor, utgörande kostnaden för Tliisells inställelse vid häradsrätten i samma ärende, pröfvar
jag lagligt, med ändring af Sundsvalls rådstufvurätts utslag i denna del, förplikta
Nyman att godtgöra Thisell omförmälta kostnader och i sådant hänseende till honom utgifva
312 kronor 8-1 öre.

Vidkommande kostnaderna å förevarande mål finner jag skäl ej vara å någondera
sidan anfördt, som föranleder ändring i Sundsvalls rådstufvurätts utslag.»

— 1913 —

Krigsman obehörigen dömd till ansvar för opålitlighet.

Ämbetsberättelsen till 1912 års Riksdag innehåller (sid. 31 o. f.) redogörelse
för ett emot auditören B. de Maré äfvensom kommendörkaptenen
Henning Eneström, kaptenerna grefve Carl Posse och F. Ljungquist samt
underlöjtnanten C. Skärm anställdt åtal för fel i ett af stationskrigsrätten
i Karlskrona meddeladt utslag. Af berörda redogörelse framgår, att krigshofrätten
genom utslag den 10 juni 1911, i förmågo af 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen, dömt krigsrättens i beslutet deltagande ledamöter att
bota, auditören de Maré 20 kronor samt en hvar af krigsrättens militära
ledamöter 5 kronor, hvarförutom krigsrättens samtliga ledamöter ådömts
visst skadestånd. Redogörelsen för åtalet utvisar tillika, att krigsrättens
samtliga ledamöter hos Kungl. Maj:t anfört besvär öfver krigshofrättens
utslag.

Dessa besvär äro numera pröfvade af Kungl. Maj:t, som genom utslag
den 13 mars 1912 förklarat sig ej finna skäl att gorå* ändring i krigshofrättens
utslag.

Bristande kontroll vid ett riksbankens afdelningskontor.

Ämbetsberättelsen till 1912 års Riksdag innehåller (sid. 77 o. f.) redogörelse
för ett åtal dels emot häktade förre kamreraren vid riksbankens
afdelningskontor i Östersund Ernst Hjalmar Gustaf Elion Wickström för
eftersättande af de skyldigheter, som ålegat honom såsom t. f. verkställande
styrelseledamot vid afdelningskontoret, och dels emot aflidne f. d. riksdagsmannen
Olof Larssons från Häste dödsbodelägare angående ersättning
för skada, som Larsson i lifstiden vållat genom försumlighet såsom verkställande
styrelseledamot. Af redogörelsen för åtalet framgår, att Svea hofrätt —
som i sammanhang därmed haft att pröfva ett underställdt åtal mot Wickström
för svikligt förfarande i hans tjänst såsom kamrerare vid afdelningskontoret
— genom utslag den 8 december 1911 dels dömt Wickström att i en
bot hållas till straffarbete tre år nio månader samt vara förlustig medborgerligt
förtroende, intill dess två år förflutit från det han efter utståndet straff
blifvit frigifven, äfvensom varda från sin kamrerarbefattning afsatt och
ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas, dels förpliktat Wickström och
Larssons dödsbodelägare att utgifva vissa belopp med ränta, dels ock meddelat
yttranden öfver särskilda framställningar om godtgörelse för riksbankens

— 1913 —

kostnader i målet, ersättning åt Wickströms rättegångsbiträde, en vittnesersättning
samt godtgörelse åt advokatfiskalen vid hofrätten för inställelse
vid ett vittnesförhör.

öfver hofrättens utslag anfördes besvär af Wickström och Larssons
dödsbodelägare, men genom utslag den 27 mars 1912 förklarade sig Kungl.
Maj:t ej finna skäl att göra ändring i hofrättens utslag.

Obehörigt införande och kvarhållande å polisstation.

Ämbetsberättelsen till 1911 års Riksdag utvisar (sid. 58—71), att
polisöfverkonstapeln Carl Erik Schwang samt poiiskonstaplarne Carl August
Ahlgren och Carl Alexander Larsson, hvilka af rådstufvurätten i Stockholm
genom utslag den 11 augusti 1910 dömts till ansvar och ersättning
i anledning af felaktigt förfarande i tjänsten, sedermera hos Kungl. Maj:t
öfverklagat ett af Svea hofrätt den 28 oktober 1910 meddeladt utslag,
hvarigenom rådstufvurättens utslag blifvit fastställdt.

Dessa besvär äro numera pröfvade af Kungl. Maj:t, som genom utslag
den 11 december 1912 förklarat sig ej finna skäl att göra ändring i hofrättens
utslag.

Fel vid röstlängds upprättande.

I en till mig insänd klagoskrift anförde handlanden Gust. Julin hufvudsakligen:
För Arvidsjaurs kommun hade anstånd beviljats med erläggande

af kronoutskylderna från november till början af februari månad påföljande
år. Nämnda utskylder för år 1910 skulle således betalas vid ordinarie
uppbörd den 3, 4 och 6 februari 1911. Då 1910 års kronoutskylder
följaktligen icke förföllo till betalning förr än i februari 1911 och de icke
kunde erläggas före den tiden, syntes det klaganden, att de personer, som
häftade i skuld för nämnda utskylder, icke bort blifva beröfvade sin rösträtt
vid valet 1911 af ledamöter i Riksdagens andra kammare. Häradsskrifvaren
i Piteå fögderi Otto Ågren hade dock såsom icke röstberättigade
vid nämnda val uppfört alla, som icke senast den 10 juni 1911 erlao°t de
i februari förfallna kronoutskylderna. Han syntes härvid hafva utgått från
den uppfattningen, att kronoutskylderna skulle betalas det år, för hvilket de

— 1913 —

gällde, utan att reflektera öfver, att ett beviljadt uppskof med betalningen
äfven borde inverka på bestämmandet om valrätten. I de nordliga trakterna
med deras långa afstånd, dåliga kommunikationer och sena postgång
vore det mycket svårt för valmannen att på den korta tid, som vore anslagen
för meddelande om förlorad valrätt och besvär däremot, hinna
anföra klagan hos valnämnden. Inom Arvidsjaurs kommun vore till följd
af häradsskrifvarens åtgörande 55 personer faktiskt beröfvadc rösträtt,
ehuru de enligt klagandens uppfattning bort Tiga sådan rätt.

Med anledning af klagoskriften infordrade jag yttrande från häradsskrifvaren
Ågren, hvilken i afgifven förklaring genmäle följande.

Enligt gällande uppbördsreglemente skulle den allmänna uppbörden
förrättas under tiden från och med den 1 november till och med den 15
december hvarje år. Detta stadgande hade Ågren fattat så, att kronoutskyklema
vore till betalning "förfallna det år, för hvilket de gällde.
Bestämmelsen i reglementet att, om särskilda omständigheter kunde för någon
ort därtill föranleda, finge —- där Konungen sådant medgåfve — med
uppbörden anstå till senare hälften af januari eller till februari månad
nästföljande år, hade Agren däremot uttydt såsom innefattande ett vanligt
betalningsanstånd, som visserligen kunde medgifvas, men som alls icke.
inverkade på förfallotiden för samma utskvlder.

Därest 1910 års oguldna kronoutskylder icke antecknades i röstlängden,
skulle därigenom ytterligare en förmån framför öfriga kommuner i riket
förutom betalningsanståndet — tillkomma de samhällen, som erhölle betalningsanstånd
till nästföljande år. Men detta kunde icke vara meningen
och° syntes icke heller framgå af bestämmelserna i kung!, kungörelsen om
upprättande af röstlängd för val till Riksdagens andra kammare in. m.
den 26 november 1909.

I denna sin tolkning af bestämmelserna i uppbördsreglementet styrktes
Ågren af den omständigheten, att kronoutskylder, som uppbures efter
vederbörligt anstånd, blefve upptagna i samma specialräkning som kronoutskylder,
uppburna i slutet af det år, för hvithet de blifvit debiterade.

I anledning af klagandens uppgift, att 55 personer i Arvidsjaur genom
Ågrens förfarande faktiskt blifvit beröfvade sin rösträtt, ville Ågren erinra,
att om dessa 55 personer varit angelägna om sin rösträtt, både de sin plikt
likmätigt bort inbetala utskylderna för 1910 vid uppbördsstämman och
äfven sedermera kunnat inbetala dem före den 10 juni.

Häremot anmärkte klaganden i afgifna påminnelser, bland annat, att
då kronodebetsedlarna i regel icke komme de skattskyldige tillhanda
förr än i januari, kunde de skattskyldige icke gärna föreställa sig, att
dessa utskvlder förfallit till betalning redan föregående år. I detta fall

— 1913 —

hade uppskof beviljats med betalning af kronoutskylderna tills i februari,
och följaktligen kunde de icke anses förfallna före den tiden.

Enligt § 16 i riksdagsordningen tillkommer vid val till Riksdagens
andra kammare valrätt en hvar välfrejdad svensk man från och med
kalenderåret näst efter det, hvarunder han uppnått 24 års ålder, dock ej,
b and andra, den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat och
kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren.
Jämlikt lagen omval till Riksdagen den 26 maj 1909 skall för hvarje
valdistrikt röstlängd upprättas på landet af den tjänsteman, som verkställer
debitering af utskvlderna till kronan. Röstlängden upprättas före
den 25 juni hvarje år och skall efter mantalslängden för samma år upptaga
alla manliga invånare inom valdistriktet, hvilkas ålder vid årets början
ej understiger 24 år. En hvar sådan person, om hvilken upplysning ej
vinnes, att han den 10 juni brister i något af hvad lag stadgar såsom
villkor för rösträtt, antecknas i längden såsom röstberättigad.

1 förevarande ärende var upplyst, att 1910 års kronoutskylder inom
Arvidsjaurs kommun bort erläggas vid uppbörd under februari 1911, samt
att häradsskrifvaren Ågren i den af honom för nämnda kommun upprättade
röstlängden för val till Riksdagens andra kammare år 1911 icke
antecknat såsom röstberättigade åtskilliga personer, på den grund att de
underlåtit att erlägga nämnda, utskylder före den 10 juni 1911. Till stöd
för detta sitt förfarande hade Agren åberopat uppbördsreglementets bestämmelser
om anstånd med ordinarie uppbörden, under förmenande att ett
i enlighet med dessa bestämmelser medgifvet anstånd vore att betrakta såsom
ett vanligt betalningsanstånd, hvilket icke inverkade på förfallotiden för utskylderna.
Uppenbarligen var en dylik tolkning af ifrågavarande bestämmelser
oriktig. Hade anstånd medgifvits, hade därmed framflyttats förfallotiden
för utskylderna, hvilka, såsom klaganden ock anmärkt, icke torde
mottagas före deri tid, till hvilken uppbörden uppskjutits.

Emellertid saknade en utläggning af nämnda bestämmelser betydelse
i detta fall, där fråga icke varit om sådant anstånd, som häradsskrifvaren
Ågren i sin förklaring åsyftat. Ågren syntes hafva förbisett, att sista punkten
i § 29 af uppbördsreglementet hänvisar till ett särskildt stadgande om
tiden för uppbördsstämmas hållande i lappmarkerna Detta stadgande återfinnes
i § 12 af instruktionen för kronofogdarne i lappmarken den 5
augusti 1760 och innehåller, att uppbörden i lappmarkerna sker »på samma
tid, som ordinarie vinterting och marknad hålles». Den uppbördsstämma,

Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1913 års Riksdag. 2

som hölls inom Arvidsjaurs kommun i februari 1911, var alltså den ordinarie
stämman för erläggande af 1910 års kronoutskylder inom kommunen; och
följaktligen hade Agren vid uppgörande af röstlängden 1911 icke att taga
hänsyn till den underlåtenhet i afseende å erläggandet af 1910 års kronoutskylder,
som kunde hafva ägt rum.

Då h äradsskrifvaren Ågren sålunda förfarit felaktigt i nämnda hänseende,
anhöll jag i en till Konungens befallningshafvande i Norrbottens
län afbiten skrifvelse, att eu åklagare måtte förordnas att emot Ågren vid
vederbörlig domstol anhängiggöra och utföra åtal för hvad han härutinnan
låtit komma sig till last. Enligt en för åklagaren utfärdad instruktion
skulle han i målet yrka ansvar å den tilltalade efter lag och sakens beskaffenhet.
_

1 enlighet härmed blef åtal emot häradsskrifvaren Ågren anställdt inför
rådstufvurätten i Piteå, som meddelade beslut i målet den 5 februari
1912. Rådstufvurätten yttrade däri: Enär den skada, som skulle hafva
tillskyndats åtskilliga inom Arvidsjaurs socken bosatta personer genom
Ågrens underlåtenhet att uppföra dessa såsom röstberättigade i röstlängden
för under år 1911 hållna val af ledamöter i Riksdagens andra kammare
i nyssnämnda socken, ej kunde anses hafva timat inom Piteå städs domvärjo,
och åtalet syntes grunda sig å nämnda skada, funne rådstufvurätten
med stöd af 10 kap. 23 "§ rättegångsbalken skäligt visa målet från sig.

Det slut, hvartill rådstufvurätten sålunda kommit i målet, grundade
sig på en i min tanke fullkomligt felaktig uppfattning. De fall, som lagstiftaren
i det af rådstufvurätten åberopade lagrummet ansett sig böra
reglera genom uttryckliga bestämmelser, utgöra händelser, i hvilka gärningsmannen
inom en särskild domkrets utför vissa handlingar, under det
att ''”en för det fullbordade brottets konstituerande nödvändig effekt inträffar
inom en annan domkrets. Här åter var det fråga om ett felaktigt förfarande
af en tjänsteman, hvars positiva fel i tjänsten i regeln naturligtvis
måste anses hafva blifvit begångna å den ort, där tjänstemannens
arbete vanligen utföres, eller i detta fall Piteå stad, hvarest Agren var
boende. Någon ändring häri kunde omöjligen orsakas af den omständigheten,
att felet vållat skada å annan plats.

På grund häraf uppdrog jag åt advokatfiskal^! vid Svea hofrätt att
hos hofrätten anföra besvär öfver rådstufvurättens beslut och därvid yrka,
att hofrätten med upphäfvande af samma beslut måtte återförvisa målet
till rådstufvurätten.

I anledning af de besvär, advokatfiskalen i enlighet härmed anförde, meddelade
hofrätten utslag den 4 oktober 1912, däri hofrätten yttrade: Enär annat
icke ens ifrågasatts, än att Ågren, hvilken vore boende i Piteå stad, där —

1913 —

städes upprättat omförmälta röstlängd, samt det Ågren i fråga om densamma
till last lagda felaktiga förfarande således ägt rum inom rådstufvurättens
domvärjo, och det förty jämlikt 10 kap. 21 § rättegångsbalken tillkomme
rådstufvurätten att upptaga målet till bedömande, pröfvade hofrätten
lagligt att med undanröjande af öfverklagade beslutet visa målet
åter till rådstufvurätten, som hade att detsamma på anmälan ånyo företaga
och därmed vidare lagligen förfara.

Detta utslag blef af tjänstförrättande justitieombudsmannen öfversändt
till åklagaren, som anmodades att vid rådstufvurätten ånyo utföra den
honom anbefallda talan.

1 målet har rådstufvurätten den 30 december 1912 meddelat utslag,
däri rådstufvurätten — med förklarande, att fel begåtts i det af mig anmärkta
hänseendet — emellertid vidare yttrat: Som Ågren vid målets
handläggning vid rådstufvurätten invändt, att lian upprättat ifrågakomna
röstlängd efter de uppgifter om oguldna utskylder, som till honom öfvcrlämnats
afo kronofogden i orten, samt i målet icke påståtts, än mindre
visats, att Ågren från rösträtt uteslutit någon eller några personer, hvilka
icke varit i de honom från kronofogden tillhandakomna längderna öfver

O O

för oguldna utskylder häftande personer upptagna, funne rådstufvurätten
hvad i målet lagts Ågren till last icke vara af beskaffenhet att för honom
medföra ansvar för tjänstefel; och skulle åklagaren äga att hos vederbörande
gorå framställning om ersättning för sina kostnader.

Felaktig vägdelnmg.

Handlingarna i ett genom klagomål af hemmansägarne Håkan Bengtsson,
Årad Paulsson, Anders Bengtsson, Håkan Jönsson och Nils Persson i Östra Karleby
härstädes anhängiggjordt ärende utvisade, bland annat, följande.

I en den 30 juli 1908 dagtecknad ansökning anhöllo åtskilliga
ägare eller arrendator^* af hemmansdelar i Östra Karleby socken hos
Konungens befallningshafvande i Malmöhus län om förordnande för landtmätare
att verkställa laga delning å de allmänna eller enskilda vägar,
som ej vore upptagna till bygdevägar inom socknen. Genom resolution
den 31 augusti 1908 förordnades dåvarande kommissionslandtmätaren, numera
distriktslandtmätaren Nils Rudolf Appelgren att, därest laga hinder
ej mötte, i behörig ordning företaga den i ansökningen omförmälta förrättningen.
Under denna, som påbörjades den 28 januari 1909, fortgick
den 29 januari och afslöts den 4 påföljande februari, förekom
hufvudsakligen följande. Den 28 januari beslöts, att i vägdelningen

— 1913 —

skulle medtagas alla by- och utfartsvägar i Östra Karleby till gränsen
för sista brukningsdelen inom hvarje nummer. I protokollet för den
29 januari antecknades, att väghållarne genom en då träffad förening
öfverenskommit, att vägdelningen endast skulle afse underhållet den
tid, marken vore bar, under det att samtliga byamännen skulle utgöra
ett snöskottningslag för väghållet vintertiden; att vägdelningen skulle
omfatta 9 i öfverenskommelsen angifna vägar; att broar och trummor
skulle underhållas på väghållarnes gemensamma bekostnad samt efter
samma grunder, som vid föreningens ingående bestämde deras andel i vägunderhållet
; samt att taxeringsvärdet å fastigheterna skulle utgöra delningsgrunden,
sedan det dock i lämplig proportion reducerats för de fastigheter,
som ej hade de med vägdelningen afsedda vägarna till utfartsvägar.
Enligt samma protokoll skulle — då väghållarne ej kunde enas om grunderna
för vägdelningen i öfrigt — dessa afgöras genom utlåtande åt förrättningsmännen.
Vid sammanträdet för vägdelningens afslutande företedde
Appelgren en förteckning öfver samtliga jordbruksfastigheter i
Östra Karleby socken, i särskilda kolumner upptagande fastighetens
nummer å förrättningskartan, hemmansnummer, andel i taxeringsvärdet
hvarefter fastigheten skulle deltaga i vägunderhållet, taxeringsvärde samt
det efter delningsgrunden uträknade vägtalet. Förteckningen omfattade
68 fastigheter, hvilka skulle i väghållet deltaga, 2 med 0.6, 1 med 0.5,
12 med 0.4, 3 med 0.2 och 1 med 0.1 af taxeringsvärdet samt återstående
49 med hela nämnda värde. Med afseende å vägdelningen och grunderna
därför afgåfvo Appelgren och de två tillkallade skiftesgodemännen ett i
protokollet för den sista förrättningsdagen intaget utlåtande, som väsentligen
innehöll detsamma som den i protokollet för närmast föregående
sammanträde antecknade föreningen. Olikheterna mellan föreningen och
utlåtandet voro oväsentliga afvikelser i afseende å formuleringen. Därutöfver
innehöll föreningen, att tre namngifna väghållare skulle biträda
vid bestämmande af de blifvande väglotternas inbördes läge. Utlåtandet
innehöll tillika, att vägarna skulle graderas på sätt beskrifningen öfver
dem utvisade, samt att afskrift af förrättningshandlingarna skulle för
väghållarnes gemensamma räkning öfverlämnas till en namngifven väghållare.
Angående kostnaderna för förrättningen bestämdes, att dessa,
som beräknades enligt föreskrifterna i gällande landtmäteritaxa, skulle
gäldas af väghållarne efter samma grunder, hvarefter de togo del i vägunderhållet,
och förskjutas af sökandena. Vid förrättningens afslutande
upplästes protokollen för alla tre sammanträdesdagarna. Protokollen godkändes
och underskrefvos allenast af några bland de vid förrättningens
afslutande närvarande väghållarne. Enligt en af de närvarande skiftes —

1913 —

godemännen till riktigheten vitsordad påskrift på protokollet allägsnade
sig före protokollets underskrifvande öfriga närvarande väghållare, hvarförutom
klaganden Arad Paulsson vägrade sin underskrift på den grund,
att enligt hans mening en särskild väg borde hafva allenast delvis intagits i
vägdelningen. Vid protokollet fogades slutligen en beskrifning öfver by- och
utfartsvägarna inom Östra Karleby socken samt en beskrifning öfver
delningen af samma vägar.

Vägdelningen öfverklagades genom en af klagandena Håkan Bengtsson,
Arad Paulsson, Anders Bengtsson och Håkan Jönsson jämte elfva andra
väghållare på öfriga väghållare uttagen stämning till första sammanträdet
af 1909 års hösteting med Rönnebcrgs, Onsjö och Harjagers härad. I
stämningen anmärkte kärandena, att förrättningen syntes dels icke vara
med lag öfverensstämmande och dels icke tillgodose flera sakägares be O

o o

rättigade intressen, och yrkade kärandena fördenskull, att förrättningen
måtte upphäfvas. Till utveckling af stämningspåståendena anförde kärandena
i en vid målets första handläggning den 7 september 1909 ingifven
skrift hufvudsakligen: att förrättningsmannen i strid emot 14 § i lagen
om enskilda vägar på landet den 5 juli 1907 egenmäktigt kallat gode
män att biträda vid förrättningen; att af vederbörande parter gjorda
yrkanden icke tagits till protokollet; att förrättningsmannen vägrat att
upptaga frågan om vissa vägars iståndsättande; att förrättningsmannen
oriktigt bestämt, i hvilken mån de olika fastigheterna skulle taga del i
vägunderhållet; samt att åtskilliga anmärkningar jämväl kunde göras beträffande
delningens omfång och graderingen.

I en till häradsrätten vid målets första handläggning ingifven skrift
anförde fyra bland svarandena, att de åtnöjdes, ehvad den öfverklagade
vägdelningen blefve beståndande eller upphäfdes, men bestrede, att någon
rättegångskostnad för dem finge ifrågakomma. Tjugusex andra svarande,
bland dem klaganden Nils Persson, anförde i en vid samma rättegångstillfälle
ingifven skrift, att de icke bestrede, att vägdelningen upphäfdes. Allenast
tre i målet såsom parter eller ombud uppträdande personer bestredo bifall
till yrkandet om förrättningens upphäfvande.

Målet förekom vidare den 30 november 1909, då en af svarandena å
egna vägnar och såsom befullmäktigadt ombud för trettio af de öfriga svarandena,
bland dem klaganden Nils Persson, förklarade sig göra ett med
kärandena. Sedan målet ytterligare förekommit vid häradsrätten den 18
januari och den 15 mars 1910, meddelades utslag däri den 6 juni 1910.

Häradsrätten yttrade då: Jämlikt stadgandena i lagen om enskilda

vägar på landet den 5 juli 1907 och grunderna för samma lag hade hvar
och eu af ifrågakomma vägar bort beträffande dess delning till underhåll

— 1913 —

bedömas såsom ett helt för sig och utgöra ett skifteslag, däri allenast
bort såsom delägare ingå de fastigheter, för hvilka densamma pröfvades
vara till stadigvarande nytta. I fråga om hvarje väg hade underhållsskyldigheten
bort emellan samma fastigheter fördelas med hänsyn till den
omfattning, hvari de beräknades komma att begagna sig af vägen, med
iakttagande dock att den, som icke fordrat vägen, icke ålades större andel,
än som svarade mot den nytta, hans fastighet genom vägen bereddes.
Vidare hade i förevarande fall frågan om iståndsättande af vissa utaf
vägarna bort tagas under ompröfning före eller åtminstone i sammanhang
med deras indelning till underhåll. Nu nämnda grundsatser hade icke
vid den klandrade vägdelningen vunnit tillbörligt beaktande. På grund
häraf och med hänsyn jämväl till hvad i öfrigt i målet i anmärkta hänseenden
förekommit emot vägdelningen i fråga, pröfvade häradsrätten rättvist
till alla delar upphäfva nämnda förrättning, och förklarade häradsrätten
med afseende å sakens beskaffenhet, att ersättning för kostnader
å rättegången icke skulle i målet äga rum.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

Kärandenas kostnader i målet, uppgående till 291 kronor 29 öre, erlades
af klaganden Årad Paulsson till kärandenas ombud. Härutöfver betaltes
af Ärad Paulsson lösen för’ ett protokoll 7 kronor, kostnad för delgifning
en krona samt vittneslöner, tillhopa 40 kronor.

I en hit insänd skrift påkallade därefter klagandena min ämbetsåtgärd
i anledning af distriktslandtmätaren Appelgrens förfarande vid ifrågavarande
vägdelningsförrättning. Klagandena anförde därom hufvudsakligen följande.

Af den afskrift utaf förrättningshandlingarna, som funnes intagen
i häradsrättens protokoll för den 7 september 1909, framginge,
att förrättningsmannen sammanfört 9 enskilda vägar i östra Karleby
socken till ett väghållningslag och delat alla dessa vägar gemensamt på
alla jordbruksfastigheterna i socknen. Detta förfarande stode i uppenbar
strid med de i lagen den 5 juli 1907 gifna bestämmelserna, att väg skall
underhållas af de egendomar, som hafva stadigvarande nytta af densamma,
och emellan dem fördelas. Genom detta själftagna sätt att dela hade
förrättningsmannen blifvit i tillfälle att uppbära större arfvode, än om
vägarna delats hvar för sig. Fyra vägar hade graderats till samma
underhållskostnad för meter i hela sin sträckning, hvarför ingen gradering
behöft ifrågakomma för dessa vägar, om de blifvit delade hvar för sig.

Förrättningshandlingarna utvisade vidare, att förrättningsmannen genast
vid förrättningens början bestämde, att alla by- och utfartsvägar inom
socknen skulle medtagas till en gemensam delning. Om han i stället enligt
lagens bestämmelser beslutit, att hvarje väg, för hvilken delning blefve

— 1913 —

påkallad, skulle delas för sig själ! på de fastigheter, som hade stadigvarande
nytta af vägen, så både säkerligen ägarne till flertalet af vägarna
förklarat sig vilja själfva ordna sin väghållning. Härigenom hade
allenast ett mindre antal vägar kommit att delas vid förrättningen, hvarigenom
också kostnaderna blifvit mindre. I fråga om de vägar, hvilkas
delning kunde hafva påkallats vid förrättningen, hade förrättningsmannen
varit skyldig att för hvarje särskild väg först utreda, hvilka egendomar
som hade stadigvarande nytta af vägen. Därefter hade förrättningsmannen
bort med de sålunda bestämda sakägarne söka åstadkomma sådan förening,
som omförmäles i 18 § af 1907 års lag. Genom sitt beslut i ämnet
hade däremot förrättningsmannen beröfvat sakägarne deras rätt att genom
förening bestämma, huru väghållningen skulle utgöras.

1 strid emot föreskrifterna i 7 § af 1907 års lag hade förrättningsmannen
utan vidare undersökning bestämt, att alla de egendomar, som
använde någon af vägarna till utfartsväg, skulle i vägens underhåll deltaga
i samma proportion, oberoende af den omfattning, hvari fastigheten kunde
beräknas komma att begagna sig af vägen.

O O O O

Oaktadt flertalet af vägarna läge öfver enskilda egendomars områden
och icke förut varit upplåtna för någon allmännare användning, hade förrättningsmannen
uraktlåtit att yttra sig om den vidsträcktare upplåtelse,
som betingades af delningen, eller om ersättning för sådan upplåtelse.
Förrättningsmannen hade också vägrat att under ompröfning taga vägarnas
istån dsättande, ehuru en del vägar aldrig påförts några lagningsämnen,
och oaktadt vägs iståndsättande ålåge fastighets ägare och ej dess brukare.
Icke heller hade förrättningsmannen pröfvat frågan om vägarnas underhåll
vintertiden.

Förrättningsmannen hade helt och hållet försummat att i protokollet
införa sakägarnes anföranden och yrkanden, hvarigenom han också eftersatt
sin skyldighet att åstadkomma i lag föreskrifven utredning af förekommande
frågor. Sådan utredning hade i stället måst förebringas af
kärandena för upphäfvande af förrättningen.

Förrättningsmannen hade äfvenledes egenmäktigt och utan att ens
därom tillfråga sakägarne tillkallat gode män att biträda vid förrättningen.
Härigenom hade sakägarne obehörigen drabbats af kostnader genom arfvode
till gode männen.

Uppgiften i förrättningshandlingarna, att de närvarande — med undantag
af klaganden Årad Paulsson, hvilken afgaf en motiverad reservation
— aflägset sig före protokollens underskrifvande, vore så till vida
oriktig, som flera af de närvarande in blanco reserverade sig emot protokollen,
hvilka upplästes innan dessa sakägare aflägsnade sig.

— 1913 —

Af ett vid klagoskriften fogadt intyg af förre handlanden S. Evens,
hvilken på uppdrag af sökandena vidtalat förrättningsmannen före dennes
förordnande, frainginge, att förrättningsmannen gjorts uppmärksam på
bestämiAelserna i 1907 års lag och själ! fått afgöra, om han skulle mottaga
förordnandet eller icke.

Under förmenande att vederbörande sakägare skulle stå fullkomligt
rättslösa, om eu förrättningsman kunde förfara så laglöst som i detta fall
skett, utan att förrättningsmannen blefVe förpliktad att ersätta de kostnader,
som genom hans förvållande tillskyndats sakågarne, anhöllo klagandena.
att*jag måtte mot distriktslandtmätaren Appelgren vidtaga erforderliga
åtgärder och därvid yrka dels det ansvar å honom, hvartill saken
kund* föranleda, och dels hans förpliktande att ersätta kostnaderna för
vägdelningen, 296 kronor 85 öre, äfvensom kostnaderna för samma förrättnings
upphäfvande, 339 kronor 29 öre.

Vid klagoskriften funnos fogade protokollen i det vid häradsrätten
handlagda målet om vägdelningsförrättningens upphäfvande, åtskilliga räkningar
på kostnader i berörda mål äfvensom det i klagoskriften omförmälta
intvget af S. Evens. Detta intyg, som var dagtecknadt den 26 september
1910, innehöll hufvudsakligen: att Evens i senare delen af augusti
1908 besökt Appelgren och då meddelat honom, att till Konungens befallningshafvande
i Malmöhus län inlämnats ansökning om delning af de
vägar i östra Karleby, som icke voro utlagda till bygdevägar; att Evens
då fäst Appelgrens uppmärksamhet därpå, att hvarje väg enligt 1907 års
lag skulle delas för sig själf på de egendomar, som hade stadigvarande
nytta af densamma, och att eu delning af alla vägarna i ett skifteslag blefve
olaglig och icke kunde äga bestånd, om den öfverklagades; att. vid ansökningens
Inlämnande till Konungens befallningshafvande anstånd lämnats, för
att sökandena måtte få tillfälle att vidtala och föreslå för uppdraget lämplig
person; att Evens tillfrågat Appelgren, om denne ville åtaga sig delningen
efter de af Evens angifna grunderna, hvartill Appelgren svarat ja; samt att
Appelgren under samtalet omnämnt, att till förrättningen behöfdes gode
män, i anledning hvaraf Evens påpekat, att det enligt den nya lagen om
enskilda vägar på landet tillkomme sakägarne att påkalla gode män, om
de önskade sådana.

Sedan jag lämnat distriktslandtmätaren Appelgren tillfälle att yttra
sig öfver klagoskriften, anförde Appelgren i afgifven förklaring hufvudsakligen
följande.

Före ifrågavarande förrättnings kungörande begärde väghållarne hos
Appelgren, att gode män skulle tillkallas, och anhölls särskilt, att Appelgren
måtte tillkalla två i orten så framstående personer som möjligt, då

— 1913 —

anledning vore att antaga, att förrättningen komme att öfverklagas, huru
den än blefve handlagd. Ej en enda protest afhördes heller under hela
förrättningen vare sig emot att gode män tillkallats eller emot dem personligen-.
■■■''''■

_ I sammanhang härmed ville Appelgren på det kraftigaste bestrida
riktigheten, från början till slut, af det vid klagoskriften fogade intyget
af S. Evens. samt helt jäfva denne såsom broder till en af hufvudkärandenä
i rättegången.

Tvärtemot hvad klagandena sökte få fastslaget som ett axiom, ville
Appelgren påpeka, att allt hvad som i protokollet stode upptaget såsom
beslutadt vore beslut af väghållarne och ej af förrättningsmännen, såsom
äfven af, föreningen syntes.

Att samtliga vägarna behandlats gemensamt berodde därpå, att eljest
den ene väghållaren skulle fått underhåll på ett par olika vägar, en annan
pa ett par tre andra o. s. v., och sålunda fått väglotter på flera olika
ställen. För att hvarje väghållare skulle kunna få sig till underhåll tilldelad
väg så vidt möjligt i ett sammanhang, beslöto vederbörande därför,
att alla vägarna skulle gå i delning gemensamt, hvarvid genom graderingen
och det reducerade taxeringsvärdet proportionen för deltagandet
skulle jämkas.

Det var alltså enligt väghållarnes eget beslut och för deras egen
fördel, som saken sålunda ordnades, och ej genom ett beslut af Appelgren
för att drifva upp arfvodet. Detta hade för öfrigt nog i annat fall ej
blifvit afsevärdt mindre, på grund af det mycket större antal väglotter,
som då skolat utläggas.

Aid utläggningen af lotterna fick hvarje hemman sin lott utlagd så
nära. som möjligt i enlighet med de utsedda förtroendemännens anvisning.

Vid eu jämförelse syntes, att förrättningsmännens utlåtande vore afgå!
vet i öfverensstämmelse med väghållarnes förening i de af klagandena
anmärkta hänseendena. Föreningen hade undertecknats af samliga de fem
väghållare, som nu angifvit Appelgren till åtal och det i hufvudsak just
för sådana förmenta Övergrepp och olagligheter, hvilkas tillkomst de jämlikt
föreningen skälfva föranleda

Att den utredning, som föregick vägdelningen, varit både uttömmande
och omsorgsfull, vågade Appelgren påstå. Protokollet öfver förrättningen
vore dessutom justeradt.

På grund af hvad Appelgren sålunda anfört hemställde han, att klagandenas
gent emot honom framställda yrkanden om åtal och ersättning
måtte lämnas utan afseende.

Klagandena inkommo därefter med en påminnelseskrift, däri klagan Justitieombudsmannens

ämbetsberättelse till 1913 års Riksdag. g

dena anförde, bland annat: att lagens bestämmelser i de hänseenden, hvari
klagandena framställt anmärkningar, vore så tydliga, att missförstånd icke
knnde ligga till grund för Appelgrens lagstridiga utförande af förrättningen;
att af beskrifningen öfver vägarna framginge, att Appelgren ansett
sju af dessa vägar vara utfartsvägar för vissa egendomar, och såsom landtmätare
hade Appelgren icke kunnat förbise, att flertalet af vägarna läge
öfver enskilda egendomars område; att förrättningsmannen omöjligen kunnat
anse, att alla de fastigheter, som han ålade att i vägunderhållet deltaga
efter fulla taxeringsvärdet, skulle komma att begagna sig af vägarna i
samma omfattning, då några af dessa fastigheter vore belägna vid allmän
väg, under det att andra läge på ett afstånd af ett par kilometer från allmän
väg; att det syntes tarfva förklaring, af hvilken anledning Appelgren i rak
strid emot sitt en gång fattade beslut delat vägen n:r 1 genom sista brukningsdelen;
att Appelgren sökt helt och hållet utesluta den 29 januari ur
protokollet öfver förrättningen; att Appelgren icke ställt sig till efterrättelse
stadgandena i 114 § skiftesstadgan; samt att klagandena ansåge sig
fortfarande böra vidhålla sina tidigare i ärendet framställda yrkanden.

Ett vid påminnelseskriften fogadt intyg innehöll, att när Appelgren
den 4 februari 1909 uppläste protokollet öfver ifrågavarande förrättning,
saknades protokoll för den 29 januari, å hvilken dag enligt Appelgrens
uppgift endast förekommit åtgärder af privat beskaffenhet, samt att protokollet
i anledning af härom framställd anmärkning biifvit omskrifvet.

Ett jämväl bilagdt intyg utvisade, att Appelgren vid ett tillfälle under
förrättningen yttrat, att de, som bodde i byn vid bygdeväg, icke varit
skyldiga att deltaga i utfartsvägarna.

Slutligen innehöll ett intyg, att flera sakägare vid förrättningen förgäfves
yrkat, att vägarna skulle delas enligt lag; samt att det vid förrättningen
påvisades, att den under n:r 1 upptagna vägen ej vore till nytta
för andra egendomar än de till vägen gränsande.

i ärendet var sålunda upplyst, att distriktslandtmätaren Appelgren
efter vederbörligt förordnande den 28 januari 1910 påbörjat och den 4
påföljande februari afslutat delning af underhållet utaf samtliga byoch
utfartsvägar inom Östra Karleby socken af Malmöhus län, samt
att denna förrättning, som öfverklagats efter stämning till Rönnebergs,
(Insjö och Harjagers häradsrätt, biifvit af häradsrätten upphäfd på grund
af särskilda vid förrättningen af Appelgren begångna felaktigheter. Detta
sitt beslut stödde häradsrätten därpå: att hvar och eu af ifrågakomna

— 1913 —

vägar, jämlikt 1907 års lag ock grunderna för densamma, bort beträffande
vägens delning till underhåll bedömas såsom ett helt för sig och utgöra
ett skifteslag, hvari allenast de fastigheter skulle ingå som delägare, för
hvilka vägen pröfvades vara till stadigvarande nytta; att underhållsskyldigheten,
med viss begränsning, bort emellan samma fastigheter fördelas med
hänsyn till den omfattning, hvari de beräknades komma att, begagna sig
af vägen; samt att frågan om iståndsättande af vissa utaf vägarna bort
tagas under ompröfning före eller åtminstone i sammanhang med deras
indelning till underhåll. Utöfver dessa i utslaget uttryckligen angifna
felaktigheter fann sig häradsrätten vid förrättningens upphäfvande böra
taga hänsyn jämväl till åtskilliga i målet framkomna, men i utslaget icke
specificerade anmärkningar emot vågdelningen.

1 sin förklaring hade distriktslandtmätaren Appelgren sökt göra gällande.
att hvad sålunda i strid med lag beslutits varit giltigt, därför att
beslutet varit grundadt på eu förening emellan sakägarne. Denna uppfattning
kunde jag emellertid ingalunda dela. För att en förening i sådana
fall som det nu ifrågakomna skulle vara bindande, förutsattes enligt
lag eu formlig och uttrycklig öfverenskommelse mellan alla sakägarne. 1
förevarande fall var det obestridligt, att vägar till underhåll indelats på
andra väghållare i socknen än sådana, som underskrifvit den af Appelgren
åberopade föreningen. Likasom på detta sätt personer genom den
klandrade förrättningen obehörigen ålagts att deltaga i underhållet af enskilda
vägar, af hvilka de icke bevisligen haft någon nytta, hade också
vägunderhållet obehörigen delats efter annan grund än den i lag föreskrifna.
Vidare hade, enligt hvad häradsrätten i sitt utslag åberopat som
särskildt angifven grund för vägdelningens upphäfvande, frågan om vissa
vägars iståndsättande vid förrättningen obehörigen lämnats å sido. Detta
syntes i någon mån sammanhänga med, att förrättningsprotokollet icke
behörigen upptagit framställda anföranden och yrkanden.

Hvad emot väs-delningen sålunda förekommit måste jag, i likhet med
klagandena, betrakta som ett tjänstefel af Appelgren, och detta tjänstefel
fann jag så mycket mindre kunna lämnas utan beifran, som därigenom
uppenbarligen vållats skada genom kostnader för den onyttiga förrättningen
och för dess upphäfvande. Jag aflat fördenskull till Konungens
befallningshafvande i Malmöhus län en skrifvelse, däri jag anhöll, att en
åklagare måtte förordnas att vid vederbörlig domstol i laga ordning emot
Appelgren väcka och utföra åtal för hvad denne i förevarande hänseende
låtit komma sig till last. Enligt en för åklagaren utfärdad instruktion
skulle denne i åtalet ej mindre å Appelgren yrka ansvar efter lag och
sakens beskaffenhet än äfven, i mån af befogenhet, understödja de ersätt —

1913 —

ningsanspråk, som i målet kunde; komma att framställas af klagandena,
sedan tillfälle lämnats dem att däri yttra sig, eller af andra personer,
hvilka kunde komma att anmäla sig som målsägare.

I enlighet härmed blef åtal mot distriktslandtmätaren Appelgren änställdt
vid Rönnebergs. Onsjö och Harjagers häradsrätt, som meddelade
utslag i målet den 12 februari 1912. 1 detta utslag utlät sig häradsrätten,
sedan den meddelat yttrande om ett framställdt vittnesjäf:

I målet vore utredt och styrkt, att Appelgren efter vederbörligt förordnande
med biträde af gode män den 28 januari 1910 påbörjat och den
4 påföljande februari afslutat delning af underhållet utaf samtliga by- och
utfartsvägar inom Östra Karleb}- socken, äfvensom att denna förrättning,
hvilken efter stämning öfverklagats vid häradsrätten, blifvit på grund af
särskilda vid förrättningen förelupna felaktigheter af häradsrätten upphäfd.

Af de vid den klandrade förrättningen sålunda begångna felaktigheterna
funne häradsrätten, att såsom tjänstefel af Appelgren måste betraktas,
att vägunderhållet — utan att stöd därför kunnat hämtas från någon
mellan sakägande ingången, bindande förening —■ delats efter annan grund
än den, som stadgades i lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet,
att sakägare ålagts deltaga i underhåll af vägar, häraf de, så vidt
visats och utrönas kunnat, icke haft nytta, samt att frågan om vissa
vägars iståndsättande obehörigen lämnats å sido.

Genom hvad Appelgren sålunda låtit komma sig till last hade målsägarna,
enligt hvad handlingarna i målet gåfve vid handen, utan eget
förvållande i uppgifna hänseenden tillskyndats kostnader.

Med stöd af nu anförda omständigheter och jämlikt 25 kap. 17 §
strafflagen pröfvade häradsrätten lagligt döma Appelgren att för oförstånd
i tjänsten bota 25 kronor, h varjämte han ålades att såsom skadestånd
utgifva: till Årad Paulsson dels den andel i förrättningskostnaden, 26
kronor 72 öre, som belöpte på Paulsson och dem, för hvilka han efter
öfverlåtelse fört talan i målet, dels 339 kronor 29 öre utgörande af
Paulsson förskjuten kostnad för den klandrade förrättningens upphäfvande,
dels ock Paulssons egna utgifter, 15 kronor, i den därom vid häradsrätten
torda rättegången; till Ola Nyländer ej mindre godtgörelse för utgifter
i sistberörda rättegång med 20 kronor än äfven hans andel i förrättningskostnaden
7 öre; samt till en hvar åt åtskilliga målsägare i utslaget
särskild! angifven andel åt samma kostnad. Häradsrätten förpliktade
tillika Appelgren att ersätta Paulsson dennes utgifter å ifrågavarande mål
med 110 kronor 10 öre.

Slutligen stadgade häradsrätten, att Appelgren skulle godtgöra stats -

— 1013 —

verket den kostnad, som af allmänna medel utgått eller komité att utgå
till de personer, som af åklagaren åberopats såsom vittnen i målet.

Öfver häradsrättens utslag anförde distriktslandtmätaren Appelgren
besvär hos hofrätten öfver Skåne och Blekinge, som emellertid genom utslag
den 14 juni 1912 förklarade sig finna skäl icke hafva förekommit, ledande
till ändring i häradsrättens utslag.

Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.

Försumlighet i fråga om uppsättande af dombok m, m.

Vid inspektion, som af mig verkställdes hos rådstufvurätten i Sigtuna
den 27 september 1911, anmärktes, bland annat, följande.

Domboken för år 1910 var uppsatt allenast för tiden till och med
den 17 oktober (sista nummer 109). Af den till samma dombok hörande
saköreslängden framgick, att rådstufvurätten såväl den 24 och den 31 oktober
som den 28 november och den 12 december dömt personer till böter.

Domboken för år 1911 upptog allenast två nummer, båda angående
ärenden handlagda den 2 januari 1911. Enligt hvad saköreslängden för
1911 utvisade, hade rådstufvurätten genom särskilda utslag den 9, 16 och
30 januari, den 13 och 27 februari, den 0 mars, den 10 april, den 1 och
8 maj samt den 6, 12 cell 19 juni 1911 dömt olika personer till böter.

Borgmästaren K. IT. Hallerström, som vitsordade ofullständigheten af
domböckerna lör åren 1910 och 1911, uppgå! på tillfrågan, att jämväl efter
juni månad 1911 böter ådömts af rådstufvurätten, ehuru anteckning däröm
ännu icke bill vit införd i saköreslängden. Förmynderskapsprotokollet för
år 1909 var uppsatt för tiden till och med den 24 maj. För återstående
delen af året fanns intet dylikt protokoll, och saknades anteckning,
att till protokollet hörande ärende icke förekommit under denna tid.

Äktenskapsförords- och förlagsinteckningsprotokoll eller anteckning,
att till dessa protokoll hörande ärende icke förekommit, saknades för tiden
efter 1907.

Tomträttsprotokoll eller anteckning, att till detta protokoll hörande
ärende icke förekommit, saknades för tiden efter 1908.

Magistratsprotokoll var icke uppsatt för tiden efter 1908, ehuru, enligt
hvad borgmästaren meddelade, flera till detta protokoll hörande ärenden
förekommit under nämnda tid.

I förteckningen öfver förmynderskap hade införts anteckning om förmyndarförordnanden,
meddelade till och med den 3 februari 1908, men

— 191" —

icke om dylika förordnanden, som därefter meddelats. Enligt hvad förmynderskapsprotokollen
utvisade, hade förordnanden af förmyndare ägt
rum den 28 september 1908, den 1 februari och den 24 maj 1909, den
9 maj och den 25 juli 1910 samt den 6 februari 1911.

Så vidt förteckningen öfver förmynderskap angaf, hade några förmyndare
(förordnade den SO januari 1894, den 3 december 1900, den 13 juni
1904 och den 30 september 1907) försummat att afgifva räkning för tiden
efter 1907, utan att rådstufvurätten gifvit dem föreläggande att fullgöra
sin skyldighet. En förmyndare, förordnad den 3 februari 1908, hade
enligt förteckningen icke afgifvit någon räkning. — I anledning af denna
anmärkning uppgaf borgmästaren, att någon försummelse i afseende å
räkningars aflämnande icke läge förmyndarne till last, men att han uraktlåtit
att i förmynderskapsförteckningen införa anteckning om afgifna räkningar.

I konkursroteln hade ännu icke införts anteckning om konkurser, som
börjat efter år 1907.

Förteckning öfver boskillnadsärenden hade icke blifvit upplagd, ehuru
dylika ärenden förekommit till handläggning vid rådstufvurätten under
senare år.

Sådan förteckning till handelsregistret, som omförmäles i 1 § af kungl.
kungörelsen om handelsregistrens förande, hade icke blifvit upplagd. Vid
inspektion år 1905 hade dock dåvarande justitieombudsmannen härom gjort
anmärkning.

Genom utslag den 14 mars 1910 dömdes Johan Edvard Lundell för
förskingring, som skulle försiggått »den 25 juni 1910», att bota 100 kronor
äfvensom att för första resan stöld hållas till straffarbete två månader,
hvarjämte förorduades om anstånd med straffets verkställande. Anteckning
saknades därom, att uppgift afsändts till straffregistret angående
ifrågavarande utslag.

Borgmästaren vidgick, att de anmärkta bristfälligheterna läge honom
till last; och öfverlämnade han i samband därmed till mig ett så lydande
intyg:

»Borgmästaren i Sigtuna Ii. Hallerström har eu längre tid lidit af
nervositet, neurasthenia, hvilken sjukdom på senare tid mycket förvärrats,
i det oförmåga till arbete, sömnlöshet m. in. tillkommit, och anser jag
honom i anledning häraf vara i stort behof af minst 3 månaders tjänstledighet,
hvilket härmed på heder och samvete intygas. Sigtuna den 24 september
1911. K. Drake, f. d. provinsialläkare.»

Efter inspektionen inhämtade jag, att borgmästaren Hallerström trots
påminnelser från justitiedepartementet icke insändt uppgift till straffregistret

— 1913 —

angående omförmälta, den 14 mars 1910 meddelade utslag. Den omständigheten,
att Hallerström enligt det af honom företedda läkarbetyget va r
sjuklig, fann jag icke utgöra laga ursäkt för hans försummelse i ofvanberörda
hänseenden, och då- försummelsen måste anses vara af svårare
art, ansåg jag mig icke kunna lämna de anmärkta felen utan laga beifran.

Åt advokatfiskalen vid Svea hofrätt uppdrog jag därför att för den
försummelse i ämbetet, som borgmästaren Hallerström enligt de vid inspektionen
gjorda anmärkningarna låtit komma sig till last, hos hofrätten
anställa åtal mot Hallerström; och borde advokatfiskalen därvid ej mindre
å Hallerström yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet än äfven hemställa,
att hofrätten, därest sådant skulle finnas behöflig!, måtte med utsättande
af lämpligt äfventyr för underlåtenhet förelägga Hallerström att
ofördröjligen vidtaga åtgärder till åstadkommande af rättelse i de hänseenden,
hvarom fråga vore.

På det åtal, som i enlighet härmed blef emot borgmästaren Hallerström
anställdt, meddelade hofrätten utslag den 14 februari 1912. Hofrätten
utlät sig däri: Enär Hallerström vidgått, att han i de anmärkta

hänseendena gjort sig skyldig till försummelse i ämbetet, funne hofrätten
skäligt att jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen döma Hallerström, för hvad
lian sålunda låtit komma sig till last, att höta 200 kronor. Därjämte
förelädes Hallerström, vid vite af 100 kronor, att inom två månader
från hofrättens utslags dag i hofrätten visa, att rättelse vidtagits i de
anmärkta hänseendena.

Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.

Ådömande af lägre straff än lag medgifver.

Inför Norrlands artilleriregementes krigsrätt hölls den 24 maj 1911
rannsakning med värnpliktige n:r 75 62/1910 Struts för olofligt tillgrepp.
I målet företeddes utdrag af protokollet vid ett den 23 maj 1911 inför
vederbörande divisionschef hållet förhör med Struts rörande denna sak.
Enligt detta protokoll hade chefen för 2:a batteriet vid förhöret anmält:
att fredagen den 19 maj vid tvåtiden på eftermiddagen, då rekrytskolan
kom hem från kammarskjutning, befanns ett värnpliktige n:r 77 62/1910
Olsson tillhörande skåp vara uppbrutet och en krona tagen därur; att Struts,
som var stallvakt, inför batterichefen och batteriadjutanten erkänt, att han
strax efter kl. 9 f. m. gått upp och brutit loss en krampa till hänglåset
till dörren samt tagit eu krona af sju, som lågo framme; att Struts där —

1913 —

efter spikade fast krampa* och gick tillbaka till stallet; samt. att Struts
sedermera återbetalt kronan.

Vid förhöret medgaf Struts rapportens riktighet och tilläde, att han
visste, att Olsson, som låg i samma logement, brukade hafva penningar i
skåpet, Struts anförde vidare: att han brutit upp skåpet i afsikt att
komma åt penningar, emedan han själf var alldeles utan och ville hafva något
att köpa snus för; att Struts i sitt eget skåp hade förvarat den spik, hvarmed
han spikat igen det uppbrutna skåpet: samt att Struts ämnat betala
igen kronan fortast möjligt och därvid omtala, huru han åtkommit den.

Batterichefen förklarade vid förhöret, att han aldrig förut haft nå»on
anmärkning emot Struts.

Inför krigsrätten vidhöll Struts sin bekännelse samt tilläde hufvudsakligen:
Vid inbrottet hade Struts med handen brutit lös den krampa, hvari

hänglåset till skåpet suttit, därvid emellertid en bit af ena brädan i skåpdörren
gått sönder,* så att den måst spikas fast. Struts både brukat ha
ondt om penningar. Han hade sedan inryckningen på hösten 1911 ej erhållit
mera än 5 kronor hemifrån, hvarför han förut vid två tillfällen lånat penningar
af Olsson. Hvad Struts sålunda lånat, eller ena gången en krona och andra
gången 75 öre, hade redan återbetalts. Struts hade aldrig förut begått
något tillgrepp och kunde icke förstå, huru han kommit på den tanken
ätt göra inbrottet. Deri tillgripna kronan hade han ersatt af sin aflöning.

En vid krigsrätten närvarande konstapel lämnade vissa uppgifter om
upptäckten af det skedda inbrottet och huru misstankarna riktats mot
Struts. Af konstapelns berättelse framgick, att Struts till en början nekat
för gärningen men sedermera, efter det i hans skåp anträffats sådan spik
som den, hvarmed dörren till Olssons skåp vid inbrottet blifvit lagad,
och sedan Struts blifvit beträdd med åtskillig tvetalan, funnit för godt att
efter ungefär en timmes förhör vidgå tillgreppet.

Målet uppsköts i afvaktan på prästbetyg och förekom åter inför krigsrätten
den 27 maj 1911, då detsamma öfverlämnades till pröfning. Som
skiljaktiga meningar yppades emellan krigsrättens ledamöter, företogs omröstning,
därvid au dito ren yttrade:

»Enär Struts i målet erkänt, att han fredagen den 19 dennes medelst
våld hrutit sig in i det låsta persedelskåp, som begagnades af med honom
i samma logement förlagda beväringsmannen n:r 77 62/1910 Olsson och
af Olssons i skåpet förvarade penningar olofligen tillgripit en krona, som
dock sedermera återbetalts, pröfvar jag för min del rättvist döma Struts,
som mig veterligen ej förut undergått bestraffning för tj ufnadsbrott, att
såsom för första resan medelst inbrott föröfvad stöld från annan med

— 1913

honom i samma kvarter förlagd krigsman, jämlikt Ilo § strafflagen för
krigsmakten och 20 kap. 4 § allmänna strafflagen, undergå straffarbete två
månader, hvarjemte jag förordnar, att Struts skall i afbidan på straffets
verkställighet kvarhållas i häkte.»

Med auditören instämde en af krigsrättens militära ledamöter, hvaremot
krigsrättens majoritet, bestående af majoren Ernst Hammarberg, kaptenen
grefve Hakon Cronstedt och löjtnanten Henning Hägg, förenade sig
om ett så lydande utslag:

»Enär Struts i målet erkänt, att han fredagen den 19 dennes medelst
våld brutit sig in i det låsta persedelskåp, som begagnades af med honom
i samma logement förlagde beväringsmannen n:r 77 62/1910 Olsson, och
af Olssons i skåpet förvarade penningar olofligen tillgripit en krona, som
flock sedermera återbetalts, aktar krigsrätten, som finner omständigheterna
i målet hafva varit för Struts synnerligen mildrande, rättvist döma Struts,
hvilken krigsrätten veterligen ej förut undergått bestraffning för tjufnadsbrott,
att såsom för första resan medelst inbrott föröfvad stöld från annan
med honom i samma kvarter förlagd krigsman, jämlikt 115 § strafflagen
för krigsmakten och 20 kap. 4 § allmänna strafflagen, hållas i fängelse
under eu månad; och skall Struts i afbidan å att detta utslag tager åt sig
laga kraft eller ändock till verkställighet befordras omedelbart försättas på
fri fot.»

Krigsrättens utslag vann laga kraft och verkställdes i vanlig ordning.

Då krigsrättens utslag enligt min mening var felaktigt därutinnan,
att Struts ådömts lägre straff än de åberopade lagrummen medgåfvo, infordrade
jag i anledning häraf yttrande från de ledamöter af krigsrätten,
som med sina röster bidragit till utslaget. I afgifven förklaring anförde
på grund häraf majoren Hammarberg, med instämmande af kaptenen grefve
Cronstedt och löjtnanten Hägg, hafvudsakligen följande.

Vid åberopandet af 115 § strafflagen för krigsmakten och allmänna
strafflagens bestämmelser, att snatteri i förening med inbrott skall straffas
som stöld, hade 114 § strafflagen för krigsmakten äfven blifvit underförstådd.
Riktigare torde emellertid hafva varit att åberopa såväl 115 §
som 114 § eller den sistnämnda ensamt. Med stöd af 20 kap. 4 § allmännastrafflagen
hade Hammarberg ansett, att, då synnerligen förmildrande
omständigheter förelåge, den af Struts begångna förseelsen kunde beläggas
med fängelsestraff. Hammarbergs mening, att omständigheterna varit synnerligen
mildrande, grundades på den uppfattning, Hammarberg vid undersökningen
erhöll, nämligen att Struts handlat mera af oförstånd än med
full öfverläggning och ej insett vådan af sitt handlingssätt. Ehuru det
från juridisk synpunkt torde hafva varit riktigare att ålägga Struts straff Jnstitieombudsmannens

ämbetsberättelse till 1913 års Riksdag. 1

arbete, fann Hammarberg detta dock bjuda emot, på grund af tillgreppets
obetydlighet, och då villkorlig dom ej kunde tillämpas. Som däremot de
anförda lagrummen i allmänna strafflagen enligt Hammarbergs mening
gåfvo möjlighet att tillämpa fängelsestraff, valdes af honom denna straffart.

# , *

Den i förklaringen åberopade 114 § i strafflagen för krigsmakten är
af följande lydelse:

»Hvar, som från annan, hvilken är förlagd med honom i samma kvarter,
kasern, tält, militärsjukhus eller annat dylikt ställe, eller tjänstgör å samma
fartyg, föröfvar stöld af gods, som denne där har förvaradt, dömes till
straffarbete i högst ett år. Aro omständigheterna synnerligen försvårande,
må tiden för straffarbetet höjas till två år.»

Enligt detta lagrum är alltså lägsta straffet för stöld straffarbete i
två månader. Jämlikt 121 § i strafflagen för krigsmakten skall, där ej i
samma lag särskilda bestämmelser angående tillgreppsbrott meddelats, hvad
allmän lag innehåller om stöld, snatteri, rån, försök därtill eller inbrott
gälla i afseende på sådana brott, då de begås af dem, som lyda under
strafflagen för krigsmakten. Häraf följer, att krigsman, som föröfvar tillgrepp
i förening med inbrott, skall på grund af bestämmelsen i sista
stycket af 20 kap. 4 § allmänna strå,tf lagen dömas såsom för stöld utan
afseende å det tillgripnas värde. A andra sidan skall straffet för stölden,
där denna är af beskaffenhet, som omförmäles i 114 § strafflagen för
krigsmakten, utsättas efter den särskilda bestämmelsen i sistnämnda lagrum
och kan därför ej i något fall blifva lägre än straffarbete i två
månader.

Då krigsrättens utslag sålunda var härutinnan uppenbarligen felaktigt,
samt härtill kom, att krigsrättens lagfarne ledamot, enligt hvad
handlingarna gåfvo vid handen, särskildt fäst de militära ledamöternas
uppmärksamhet å lagens rätta innebörd, uppdrog jag åt krigsfiskaien att
för ifrågavarande ämbetsfel inför krigshofrätten anställa åtal mot de ledamöter
af krigsrätten, som deltagit i beslutet, med yrkande om ansvar å
dem efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som i enlighet härmed blef af krigsfiskaien anställdt,
meddelade krigshofrätten utslag den 14 februari 1912. Krigshofrätten
yttrade däri: Som majoren Hammarberg, kaptenen grefve _Cronstedt och

löjtnanten Hägg, hvilka i krigsrätten bidragit till ifrågavarande utslag, i
det anmärkta afseendet visat oförstånd i utöfningen af domarämbetet, funne
krigshofrätten, med bifall till krigsfiskalens talan, skäligt i förmågo af 25

— 1913 —

kap. 17 § allmänna strafflagen döma en hvar af bena älde tre krigsrättsledamöter
att höta 10 kronor.

Krigshofrättens utslag har vunnit laga kraft.

Felaktigt beslut om afdrag å dagaflöning.

För den åtgärd, som jag kunde Unna erforderlig, anmälde handelsbiträdet
Tyko Viklander i Söråker i en hit insänd klagoskrift, att vid Västernorrlands
regemente under dess öfningar sommaren 1911 å beväringsmännens
dagaflöningar afdragits dels omkring 600 kronor, eller något öfver
50 kronor för hvarje kompani, för sönderslaget porslin samt bortkomna
knifvar, gafflar och skedar dels ock 200 kronor för varor, som skulle
hafva stulits hos en del handlande i Långsele under fälttjänstöfningarna
den 20—22 september 1911.

Till utveckling af sin talan anförde klaganden: Det förefölle högst

besynnerligt, att beväringsmännen själfva skulle hålla sig med servis. Enligt
soldatinstruktionen vore soldaten ansvarig för alla till honom utlämnade
persedlar, men därmed torde ej afses servisen, då denna aldrig utlämnats,
med undantag däraf, att hvarje man vid fälttjänstöfningarna fått
medtaga en sked efter vederbörliga rekvisitioner för hvarje kompani. Det
syntes vara en själfklar sak. att andra medel skulle finnas till ersättande
af brister, som kunde uppstå i servisen, och att beväringsmännens aflöning
icke vore afsedd för sådant ändamål.

Af draget för stulet gods förefölle ännu mera oegentligt. Att utan
beväringsmännens eget medgifvande af deras aflöning göra afdrag för
stulna varor syntes för vanligt förstånd vara att gå för långt. Det vore
deras sak, som blifvit bestulna, att söka reda på tj äfven eller tjufvarna,
men därhän finge man ej gå, att man betraktade hela regementet som
tjuf.

1 den förklaring, som jag med anledning af klagoskriften infordrade
från chefen för Västernorr]ands regemente, öfversten W. Bergenstråhle,
anförde denne följande.

Klagandens uppgift, att afdrag å manskapets aflöningar ägt rum,
vore i enlighet med sanna förhållandet. Att detta emellertid skett utan
manskapets eget medgifvande, syntes vara tvifvel underkastadt, då enligt
till öfversten af vederbörande bataljonschefer lämnad rapport samtliga

— 1913 —

kompanier med ja besvarat till dem ställd fråga, huruvida manskapet erhållit
sin aflöning samt hvad Kungl. Maj:t och kronan i öfrigt bestode.

Rörande afdraget för sönderslaget porslin ville öfversten framhålla,
att jämlikt föreskrifterna i intendenturmaterielreglementet afår 1907,
§ 24, skulle i det fall, att full ersättning icke genast erlägges för skadad
eller förlorad intendenturmateriel, utredning verkställas för utrönande af
hvem som kan anses ersättningsskyldig. Nu hade till gemensamt begagnande
utlämnats porslin, knifvar, skedar m. in., som sedermera förkommit
eller blifvit sönderslaget och obrukbart. Enligt gammal praxis hade uppbördsmannen
härå, köksföreståndaren, före hvarje mötes slut till hvarje
kompani inlämnat uppgift å brist i den förplägnadsutredning, som varit
utlämnad till gemensamt begagnande. Denna uppgift hade åtföljts af en
specificerad redogörelse för bristen och en fördelning af kostnaderna på
hvarje kompani. När denna uppgift inkommit till kompanierna, hade
denna gång ersättning utbetalts från marketenterikassan, eller afdrag gjorts
med manskapets samtycke, erhållet därigenom att kompaniet vid direkt
tillfrågan därtill lämnat sitt bifall. Vid tre kompanier, bland dessa det där
klaganden tjänstgjort, hade redogörelse lämnats vid aflöningen, men ingen
af de värnpliktige hade därvid anmält sitt missnöje. Vid två kompanier
hade tillfrågan ej skett, men å andra sidan hade ingen anmärkning
framförts.

Då förplägnadsutredning i nära nog alla fäll förkomme eller söndersloges
genom vårdslöshet eller likgiltighet, och vederbörande sålunda i
verkligheten torde vara därför ansvariga, ansåge öfversten den utvägen
först böra tillgripas, att förfrågan gjordes, huruvida manskapet vore
villigt att ersätta bristen. Det vore vederbörande kompanichefs sak att i
ett sådant fäll veta, att frågan skulle framställas, innan afdrag gjordes.
Om i detta fall manskapet medgifvit afdraget, torde ingen orättvisa blifvit
begången; hade manskapet nekat att betala, borde kompanichefen därom
underrättat öfversten som då gifvetvis skulle handlat i öfverensstämmelse
med intendenturmaterielreglementets vidare föreskrifter. Någon sådan anmälan
hade emellertid icke inkommit till öfversten, hvadan han ej fått
anledning att i denna sak vidtaga några åtgärder, allrahelst som samtliga
förklarat sig nöjda med sin aflöning.

Då klagandens anmälan torde hafva sin grund däri, att icke å samtliga
kompanier manskapet såsom sig bort blifvit satt i tillfälle att yttra
sig om utbetalningen af ersättningen, och då detta icke skett.“med öfverstens
vetskap samt ännu mindre på hans befallning, anhölle han, under
förklaring att för framtiden vederbörande skulle erhålla behöriga föreskrifter,
att ifrågavarande anmälan icke måtte föranleda vidare åtgärd.

— 1918 — ''

Hvad - anginge ersättningen för i Långsele stulna varor, torde i dylikt
exceptionellt fall icke kunna förekommas, att oskyldiga finge lida med de
skyldiga. Att traktens invånare skulle blifva lidande, kunde ju icke försvaras.
Ett sådant undantagsfall, som att en hop värnpliktiga begingoplundring
och att de skyldiga icke kunde ertappas, måste kräfva utomordentliga
åtgärder för att hålla de plundrade butik,ägarne och försäljarne
skadeslösa, öfversten hade icke härför kunnat finna annan utväg än
att vid aftackningen framhålla nödvändigheten af, att till återupprättande
af regementets anseende den gemensamma ansvarskänslan måste träda
emellan och värdet af det stulna på sådant sätt blifva ersatt. Öfversten
ansåge sig också böra framhålla, att han vid ofvannämnda tillfälle upprepade
gånger betonat, att han väl visste, att det endast var ett fåtal, som
utfört den dåliga handlingen — detta till bemötande af klagandens uttryck
att hela regementet skulle betraktats som tjuf — men att fläckar, som af
gärningsmännen satts på regementets anseende, måste, då de skyldige ej
kunnat ertappas, af samtliga utplånas dels på detta sätt och dels genom
ett skickligt och anständigt uppträdande under hemfärden, enär svåra anmärkningar
blifvit gjorda mot de värnpliktigas uppförande på färderna till
vapenöfningarna. öfversten meddelade sedermera kompanierna, att hvarje
kompanis anpart utgjorde 21 kronor 57 öre. Enligt nu hållen utredning
hade inom alla kompanier utom ett antingen frivillig insamlingskett,
eller med manskapets medgifvande afdrag gjorts å aflöningsmedel.
eller ock bidrag lämnats ur kompanimarketenterikassan. Vid ett kompani
hade kompanichefen tillsagt, att hvarje halftropp skulle insamla en tolftedel
af kompaniets anpart, hvilket ock skett inom en halftropp, under det
att från öfriga, halftroppar framställts önskan, att insamlingen skulle äga
rum genom afdrag å aflöningsmedel, hvilket ock skedde inom dessa hafftroppar.
Vid slutaflöningen redogjordes för de verkställda afdragen. Möjligen
hade klagandens halftroppchef icke, innan han framställt anhållan att
afdrag å aflöningsmedel måtte ske, gjort sig förvissad om, att alla inom
halftroppen voro närvarande.

Af det anförda framginge, att det ingalunda varit öfverstens mening
att »utan beväringsmännens eget medgifvande» göra dessa afdrag, ehuru
sådant möjligen i något undantagsfall blifvit händelsen.

Sedan klaganden erhållit tillfälle att taga del af denna förklaring,,
anförde han i afgifna påminnelser hufvudsakligen följande.

Öfversten Bergenstråhle hade framhållit, att det vore tvifvel underkastadt,
att ifrågavarande afdrag skett utan manskapets eget medgifvande,
enär manskapet vid af vederbörande bataljonschefer på utryckningsdasren

— 1913 —

gjord förfrågan, om det erhållit sin aflöning och hvad Kungl. Maj:t och
kronan i öfrigt bestode, svarat ja.

Klaganden kunde icke underlåta att häremot erinra, att många funnos,
som ansågo de gjorda afdragen oberättigade, men att den, som en längre
tid haft känning af krigslagarnas stränghet och fått erfara, att de öfverordnade
ej tålde någon som helst opposition, ej hade tillräckligt mod att
under de förhållanden, som förelegat, framställa några anmärkningar.

Då medgifvande till afdrags verkställande för städadt eller sönderslåget
gods begärts, hade tillika uppgifvits, att manskapet vore ersättmngs■
skyldigt. Manskapet hade därför endast fått öfva medbestämmanderätt
öfver det sätt, hvarpå afdragen skulle ske. Vid fjärde kompaniet, där
klaganden tjänstgjorde, medgaf första årsklassen ett afdrag af 25 öre för
hvar och en af de fem månader, rekrytskolan fortgick; andra och tredje
årsklasserna medgåfvo 25 öre för den månad, de tjänstgjorde. Det belopp,
som härigenom erhölls, skulle användas till ersättande af bortkomna, till
manskapet utlämnade persedlar.

Beträffande afdragen för i Långsele stulna varor hade klaganden af
det sätt, hvarpå denna sak sköttes på det kompani, där han tjänstgjorde,
fått den bestämda uppfattningen, att det aldrig varit vederbörandes mening
att erhålla manskapets medgifvande till dessa afdrag. Öfversten Bergenstråhles
uppgift, att vid ett kompani af kompanichefen tillsagts, att
hvarje halftropp skulle, insamla en tolftedel af kompaniets anpart, samt
att så skett inom en halftropp, vore en sanningsenlig beskrifning öfver i
denna sak vidtagna åtgärder på detta kompani. Men då öfversten vidare yttrade,
att från öfriga halftroppar framställts önskan, att insamlingen skulle
äga rum genom afdrag å aflöningsmedel, ville klaganden på det bestämdaste
framhålla, att ingen som helst önskan framställts i nämnda riktning.
Klaganden hade själf tjänstgjort som halftroppchef under repetitionsöfningarna.
Då klaganden till halftroppen framförde kompanichefens
befallning om insamling, förklarade alla, att något sådant betalade de
aldrig. Något medgifvande till dessa afdrag hade ej begärts vid nämnda
kompani, än mindre lämnats.

Till bestyrkande af sina uppgifter åberopade klaganden ett påminnelseskriften
i afskrift bifogadt, åt 12 värnpliktiga underskrifvet intyg af
följande lydelse:

»Undertecknade, som sommaren år 1911 undergått vapenöfning vid
Yästernorlands regementes (n:r 28) 4:e kompani, försäkra härmed på heder
och samvete, att vi endast medgifvit följande afdrag af våra aflöningar:

lista årsklassen: 25 öre för hvarje månad under rekrytskolans fem
månader, hvilket belopp skulle användas att täcka utgifterna för det som

— 1913 —

kommit bort af de persedlar, som varit utlämnade till oss, och äfvenså utgöra
ersättning för porslin, som någon af oss komme att skada eller förstöra.
Det senare medgifvandet (för porslin) gafs efter erhållen upplysning,
att manskapet var skyldigt utgöra nämnda ersättning.

2:a och 3:e årsklassen: 25 öre för samma utgifter efter samma upplysning.

Några andra afdrag ha vi ej medgifvit, utan ha de, som gjorts härutöfver,
skett utan vårt medgifvande.»

# *

1 fråga om det afdrag, som gjorts å manskapets aflöning för ersättande
af skadade eller förkomna, kronan tillhöriga persedlar, syntes otvifvelaktigt
felaktigt förfärande föreligga, då icke alla, som fått vidkännas dylikt
afdrag, ens tillfrågats, om de medgåfve afdraget. Med hänsyn till hvad
öfversten Bergenstråhle i sin förklaring anfört, ansåg jag dock den begångna
felaktigheten icke böra läggas honom till last; och fann jag klagomålen i
denna del icke böra föranleda vidare åtgärd från min sida.

Hvad härefter angick afdraget å aflöning för ersättande af gods, som
olofligen tillgripits från enskilda personer i Långsele, hade "öfversten
i sin förklaring uppgifvit, att hans mening ingalunda varit att utan beväringsmännens
eget medgifvande göra detta afdrag. Det kunde emellertid
ifrågasättas, om det vore riktigt eller läm pligt, "att i ett fall som detta
från befälets sida framställning gjordes om erhållande af de underordnades
medgifvande till, att viss del af deras afiöningsförmåner finge innehållas.
En sådan framställning kan lätt få skenet af en befallning och synes i
regel komma att af de underordnade uppfattas såsom en order, hvilken
de med tanke på krigslagarna icke vågade motsätta sig. Men gifvet är.
att,. om dylikt afdrag göres utan uttryckligt medgifvande, ett betänkligt
fel i tjänsten föreligger.

Af öfver stens förklaring i dess första del rörande denna sak syntes, som
om, då han däri yttrade sig till manskapet, han icke tänkt sig någon valfrihet
för detsamma. Själf hade han ock medgifvit, att afdrag möjligen
i något undantagsfall gjorts utan vederbörandes samtycke. Klagandens
uppgifter och det af honom åberopade intyget utvisade också, att i flera
fall afdrag skett utan beväringsmännens medgifvande.

På grund häraf fann jag mig icke kunna underlåta att lagligen
beifra öfversten Bergenstråhles förhållande i denna sak. Jag uppdrog
därför åt krigsfi skalen att för ifrågavarande ämbetsfel ställa öfversten

— 1913 —

under åtal inför krigshofrätten med yrkande om ansvar å honom efter
lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som i enlighet härmed blef af krigsfiskalen anställdt,
meddelade krigshofrätten utslag den 9 mars 1912. Krigshofrätten yttrade
•däri: Som öfversten Bergenstråhle för hvad honom i målet lagts till last
icke kunde svårare anses än såsom den där genom underlåtenhet att ordna
ifrågakomna sammanskott på sådant sätt, att öfversten varit förvissad om,
■att hvarje värnpliktigs bidrag lämnats fullt frivilligt, visat oförstånd i fullgörande
af ämbetsplikt, pröfvade krigshofrätten lagligt på det sätt bifalla
krigsfiskalens i målet förda talan, att öfversten för berörda oförstånd dömdes
jämlikt 144 § strafflagen för krigsmakten att undergå arrest utan bevakning
i tre dagar.

Kriarshofrättens utslag har vunnit laga kraft.

O O o

Underlåtenhet att väcka åtal.

Handlingarna i ett genom klagomål af A. P. Olsson i Persbol härstädes
anhängiggjordt ärende utvisade, bland annat, följande.

Genom resolution den 14 februari 1908 meddelade Kungl. Maj:t, under
förbehåll af enskild rätt och på vissa i resolutionen närmare uppgifna villkor,
kraftaktiebolaget Gullspång-Munkfors eller dess rättsinne häfvare till■stånd
att utföra elektriska högspänningsledningar från Gullspång till Lidköping
och från Gullspång förbi Munkfors till Svartå samt att nyttja dessa
ledningar under eu tid af 40 år.

På samma gång tillät Kungl. Maj:t, likaledes under förbehåll af enskild
rätt, bolaget eller dess rättsinnehafvare att under en tid af 40 år hafva
ledningarna framdragna öfver åtskilliga kronoegendomar, bland dem kyrkoherdebostället
ett mantal Sunnebol n:r 1 i Rudskoga socken; och föreskref
Kungl. Maj:t härvid, bland annat, dels att hvad af berörda egendomars
mark för ändamålet erfordrades skulle för ifrågavarande tid af 40 år upplåtas
emot ersättning, som skulle bestämmas i enlighet med hvad som
stadgats i förordningen angående jords eller lägenhets afstående för allmänt.
behof den 14 april 1866 samt lagen innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar den 27 juni 1902, dels ock att, därest å egendomarna
befintlig skog funnes för ledningarnas skull böra borttagas, ledningarnas
innehafvare ägde att, sedan skogen på hans anmälan blifvit af
vederbörande revirförvaltare utstämplad, fälla, densamma med skyldighet

— 1913 -

för ledningarnas innehafvare att ersätta kostnaden för utstämplingsförrättningen.

Uti nämnda resolution föreskref Kungl. Ma,j:t därjämte, att hvad af
jord eller lägenhet, som tillhörde enskild man, menighet eller inrättning,
behöfde användas till ledningarnas framdragande, på sätt de fastställda
kartorna och ritningarna utvisade, skulle afstås eller upplåtas att genast
tillträdas emot ersättning, som, därest godvillig öfverenskommelse ej kunde
träffas, skulle bestämmas i enlighet med hvad som stadgades i de båda författningarna
af den 14 april 1866 och den 27 juni 1902.

I en till mig ingifven klagoskrift anförde Olsson, bland annat, följande.

I och för framdragande af ifrågavarande elektriska luftledningar lät
bolaget under hösten 1907, med början i september månad, i Rudskoga
socken olofligen nedhugga en cirka 10 meter bred gata såväl i klagandens
och andra enskilda personers som i kronans skogsmarker och därstädes,
liksom ock å kal mark, nedsätta stolpar för ledningarna. Som Kungl.
Maj:t först den 14 februari 1908 beviljade bolaget koncession å anläggningen,
hade bolaget saknat laga rätt att förfara på sätt som skett. Med
vetskap om det olagliga förfarande, som sålunda ägt rum, hade länsmannen
Anders Lidström underlåtit att beifra detsamma. På grund häraf
anhöll klaganden, att jag måtte ställa Lidström under åtal för den försummelse,
hvartill han i sin tjänst som allmän åklagare i det anmärkta
hänseendet gjort sig skyldig.

Vid klagoskriften funnos fogade tre så lydande intyg:

1) »Att kronolänsman Anders Lidström ägde kännedom om, att aktiebolaget
Gullspång-Munkfors hösten år 1907 i socknen nedhögg skogarna
och uppsatte stolpar etc. i och för framdragande af elektrisk kraftledning,
kunna undertecknade på heder och samvete intyga. Rudskoga i mars 1911.
Edvard Filemonsson, Eriksbol.»

2) »Att i kyrkoherdebostället 1 mantal Sunnebol tillhöriga skog en
bred gata i och för framdragande af elektrisk kraftledning af aktiebolaget
Gullspång-Munkfors hösten 1907 höggs och stolpar uppsattes, intygas härmed.
Rudskoga i mars 1911. G. F. Norström, arrendator. S. G. Svartengren,
kyrkoherde.»

3) »Att å undertecknade tillhöriga ägor aktiebolaget Gullspång-Munkfors
hösten 1907 olofligen nedhögg skogarna och uppsatte stolpar i och
för framdragande af elektriska kraftledningar, intygas härmed på heder
och samvete. Rudskoga i mars 1911. J. L. Larsson. Hildebr. Olsson.
J. G. Gustafsson. A. P. Olsson. K. G. Pettersson.»

Sedan jag med anledning af klagoskriften infordrat yttrande af läns Justitieombudsmannens

ämbeisberättelse till 1913 års Riksdag. 5

mannen Lidström, inkom denne till mig med en förklaring, däri han
hufvudsakligen anförde följande.

Den utverkning, bolaget hösten 1907 lät företaga i skogsmarken, verkställdes,
åtminstone hvad anginge kyrkoherdebostället Sunnebol, endast till
så stor utsträckning, som behöfdes för framforsling af stolparna och dessas
uppsättande. Den öfriga afverkningen för linjens rensning skedde först
i februari och mars månader år 1908 och, hvad Sunnebol beträffade, den
4 mars sistnämnda år.

De af klaganden åberopade intygen innebure ej heller, att gatan varit
cirka tio meter bred. Klagandens uppgifter i denna del vore sålunda
sanning endast med modifikation och visade, att han sökt göra saken
värre än den i verkligheten vore.

I det af Filemonsson utfärdade intyget uppgåfves, att Lidström hösten
år 1907 ägde kännedom om, att bolaget i Rudskoga socken nedhögg skogarna
och uppsatte stolpar. Huru härmed då förhöll sig, kunde Lidström
nu ej påminna sig, men alldeles säkert vore, att Lidström ej förr
än han erhöll del af klagoskriften haft kännedom om, att bolaget vid uppgifna
tiden företagit oloflig skogsafverkning å kyrkoherdebostället Sunnebol;
och då första villkoret för ett åtals utförande vore, att vederbörande
allmänne åklagare ägde kännedom om det brottsliga förfarandet, hade det
ju lör Lidström varit omöjligt att, hvad anginge den olofliga afverkningen
å Sunnebol, anställa åtal.

Hvad beträffade bolagets åtgärd att, om än olofligen, nedhugga skogen
på enskildes skogsmarker och där, liksom å kal mark, uppsätta stolpar,
vore ju detta ett åtgörande, som ej ens efter angifvelse kunde af
allmän åklagare beifras.

Emellertid vore det så långt ifrån att Lidström vore öfvertygad om,
att Filemonssons intyg vore riktigt, att Lidström med så stor bestämdhet,
att den gränsade till visshet, vore öfvertygad om, att intyget vore oriktigt.
Enligt hvad Lidström ville påminna sig, förhölle sig saken så, att
Filemonsson någon dag i slutet af januari eller möjligen i början af februari
år 1908 kommit till Lidström och anmält bolaget till laga åtal för
just vid den tiden företagen olaga utverkning å Filemonssons skogsmark;
att Lidström meddelat Filemonsson, att Lidström ansåge sig icke hafva
åtalsrätt i ett sådant fall som det föreliggande, samt hänvisat Filemonsson
att själ!’ anhängiggöra rättegång mot bolaget; att Lidström hjälpt
Filemonsson med stämnings uppsättande och delgifning; att målet utsatts
att förekomma vid Ölme, Visnums och Vase häradsrätt den 4 mars 1908;
samt att Lidström den 3 mars samma år hjälpt Filemonsson till en för

— 1913 —

honom ekonomiskt gynnsam uppgörelse med bolaget, på grund af hvilken
målet från vidare behandling sedermera afskrefs.

Att bolaget företagit afverkning på kronan tillhörig mark, därom
hade Lidström, såsom förut nämnts, ej haft någon kännedom förr än han
erhöll del af klagoskriften. Vid ett samtal, som Lidström härom numera
haft med vederbörande jägmästare, hade denne uppgifvit, att han först
några få dagar innan bolaget erhöll koncession å anläggningen fått kännedom
om, att afverkning ägt rum å kyrkoherdebostället Sunnebols skog;
att han då genast satt sig i förbindelse med eu af bolagets tjänstemän;
att han på grund af samtalet med denne i bref af den 11 februari 1908
från bolagets styrelse erhållit medelande, att bolaget förbisett att för
Värmlands län begära enahanda tillstånd till stakning öfver allmänna skogar,
som bolaget, efter därom gjord ansökan, i fråga om Skaraborgs län
erhållit genom ett af domänstyrelsen den IT januari 1907 meddeladt beslut;
samt att han — i visshet därom, att på ansökan dylikt tillstånd
skulle hafva meddelats bolaget i fråga om kyrkoherdebostället Sunnebol,
och med hänsyn därtill, att kronan ej lidit någon skada af bolagets till
synes ofrivilliga lagöfverträdelse, utan erhållit full ersättning för det gjorda
intrånget — ansett saken vara af så ringa betydelse, att det icke varit
lämpligt anmäla densamma till åtal.

Af ett förklaringen bilagdt, af bolagets öfveringenjör U. Möller den
27 mars 1911 utfärdadt intyg framgick, bland annat, att samtliga de personer,
som undertecknat de under 1) och 3) här ofvan intagna intygen,
voro jordägare, med hvilka bolaget icke träffat godvillig öfverenskommelse,
utan hvilkas mark, så vidt densamma tagits i anspråk för anläggningen,
blifvit värderad af expropriationsnämnd.

I anledning af länsmannen Lidströms förklaring inkom klaganden
jämte sex andra personer i Rudskoga socken med en påminnelseskrift och
anfördes i denna, bland annat, följande.

Hvad kyrkoherdebostället Sunnebol anginge, nedhöggs i den därtill
hörande skogen en 3 till 5 meter bred gata, i hvilken stolpar uppsattes
och ledningstrådar framdrogos, allt innan koncession eller tillåtelse erhållits.
Lidström urskuldade sig med, att han ej förr än klagoskriften
kom honom tillhanda haft kännedom om, att skogen å bostället nedhuggits.
I fråga om detta påstående förtjänade att anmärkas, att Lidström på
grund af Filemonssons anmälan själf infann sig i orten, samt att han då
näppeligen kunde undgå att se, huru en gata huggits i skogen genom
hela socknen, alldenstund han själf inställde sig i gatan, där arbetarne
uppehöllo sig. Om linjens sträckning hade Lidström redan förut känne -

— 1913 —

dom, emedan lian innehaft kartorna öfver den mark, som skulle komma
att beröras af linjen.

Vid påminnelseskriften fanns fogad bestyrkt afskrift af ett så lydande
intyg: »Undertecknade kunna härmed edligen intyga, att vi i februari 1908

besökte länsman Lidström i Visnum i anledning af den olaga skogsafverkning,
som företagits å våra skogar inom socknen; vi uttryckte då särskildt
vår förundran öfver att, innan koncession erhållits, i våra enskilda
skogar eu cirka 10 meter bred gata huggits, men å kronans skogar, eller
rättare sagdt boställenas, blott en 3 till 5 meter bred. Härom yttrade
sig länsman Lidström ej. Men af detta framgår ju tydligt, att han fick
kännedom om att äfven i kronoskogarna en oloflig skogsåverkan ägt rum
innan koncessionen beviljades, och af samtalet i öfrigt framgick att länsman
Lidström mycket väl förut hade kännedom om rätta förhållandet.
Rudskoga i april 1911. J. L. Larsson. J. G. Gustafsson. Hildebrand
Olsson.»

Med anledning af påminnelserna afgaf länsmannen Lidström på anmodan
af mig förnyadt yttrande; och anförde han däri, bland annat, följande.

Huru det af J. L. Larsson m. fl. i april 1911 utfärdade intyget tillkommit,
kunde Lidström icke fatta. Lidström kunde ej göra mera än
försäkra, att han ej hade den allra minsta hågkomst af hvad i intyget
uppgifvits angående afverkningen å kronans mark.

Då emellertid praxis vore den, att om å boställsskog, som stode under
innehafvarens uppsikt och tillsyn, jägmästarens kontroll och domänstyrelsens
vård och förvaltning, olaga utverkning ägde rum, anmälan till
åtal därför skedde genom vederbörande jägmästare, kunde Lidström icke
finna, att allmän åklagare hade någon skyldighet att öfver sådan skog,
som nu vore i fråga, hafva någon särskild tillsyn, utan hade han endast
att åtala de olagligheter, som till honom af vederbörande angåfves eller
anmäldes.

Det vore riktigt, att Lidström innehaft karta öfver den mark, som
skulle komma att beröras af linjen, och att å denna karta kyrkoherdebostället
Sunnebols mark var upptagen. Likaledes vore det riktigt, att
Lidström den 13 februari 1908 infann sb hos Filemonsson och då såg;
den olaga afverkningen å dennes mark. Då emellertid kyrkoherdebostället
Sunnebols mark vore belägen på närmare fem kilometers afstånd från
Filemonssons, hade nyssberörda förhållande lika litet som den omständigheten,
att Lidström innehaft oinförmälta karta, kunnat bringa till Lidströms
kännedom, att oloflig afverkning ägt rum å Sunnebol.

— 1913

Denna Lidströms förklaring blef i enahanda ordning som den föregående
bemött med påminnelser af klaganden m. fl.

I ärendet var sålunda utredt, att bolaget, innan Kung]. Maj:ts omförmälta
resolution den 14 februari 1908 "meddelats, för ledningarnas
framdragande olofligen låtit inom Rudskoga socken nedhugga skog å såväl
enskilda personers som kronans ägor samt där uppsätta för ledningarna
erforderliga stolpar. Ett dylikt förfarande innefattar enligt min mening
brott mot 10 kap. 20 § strafflagen och är såsom sådant hemfallet under
allmänt åtal äfven utan angifvelse af vederbörande målsägare. Att länsmannen
Lidström ej insett detta, utan hänfört bolagets förfarande till
åverkan, var dock ett förhållande, som jag ej ville räkna Lidström till last.

Betraktadt såsom åverkan kunde förfarandet blifva föremål för allmänt
åtal endast så vidt det allmännas rätt därigenom blifvit förnärmad.

Länsmannen Lidström hade emellertid underlåtit att som allmän
åklagare ingripa med anledning af bolagets olagliga åtgärder i fråga om
kronans mark; och hade Lidström såsom skäl härför anfört, att han först
genom klagoskriften erhållit kännedom om dessa åtgärder. Mot detta påstående
talade dock det af J. L. Larsson in. fl. afgifna intyget och andra
i ärendet förekomna omständigheter så starkt, att jag ansåg samma påstående
ej förtjäna tilltro. Den tjänsteförsummelse, hvarom jag sålunda fann
Lidström öfvertygad, borde äfven ses i belysning af det, förhållandet, att
Lidström, enligt hvad handlingarna i ärendet utmärkte, i åtskilliga afseenden
gått bolaget tillhanda med utförandet af uppdrag, som med anläggningen
stått i ett eller annat sammanhang. En särskild anledning till att
icke lämna denna Lidströms försummelse utan beifran fann jag dessutom
i de felaktiga åsikter, Lidström att döma af hans senare förklaring hyste
i fråga om allmän åklagares skyldighet att åtala åverkan å boställsskog.

I en till Konungens befallningshafvande i Värmlands län afbiten ämbetsskrifvelse
anhöll jag därför, att Konungens befallningshafvande måtte
förordna lämplig person att emot länsmannen Eldström anställa åtal för
ifrågavarande tjänsteförsummelse. Åt den blifvande åklagaren uppdrog
jag i en särskild instruktion för åtalets utförande att i målet yrka ansvar
å Lidström efter lag och sakens beskaffenhet.

I enlighet härmed blef åtal emot länsmannen Eldström anställdt inför
Ölme, Visnums och Vase häradsrätt, som meddelade utslag i målet den 6 maj
1912. Häradsrätten yttrade däri: I målet vore ostridigt, att kraftaktiebolaget
Gullspång-Munkfors för framdragande af elektrisk ledning under hösten 1907

— 1913 —

fällt träd och uppsatt stolpar å kyrkoherdebostället Sunnebols mark, och att
Lidström vid samma tid härom erhållit kännedom, samt att bolaget då ännu icke
undfått Kungl. Maj ds tillstånd att utföra dylik anläggning å boställets mark,
men att sådant tillstånd sedermera den 14 februari 1908 meddelats. Likaledes
hade det blifvit upplyst, att jägmästaren i det revir, inom hvilket
bostället vore beläget, några dagar före sistnämnda dag erhållit underrättelse
om bolagets nyss omförmäla förfarande, till hvilket boställets
innehafvare den 25 mars 1907 skriftligen lämnat sitt medgifvande. Enär
bolaget, såsom nyss nämnts, erhållit Kungl. Majds tillstånd till ledningens
framdragande, och Lidström, som dessförinnan haft grundad anledning
antaga, att domänstyrelsen skulle, därest tillåtelse begärdes att å bostället
verkställa stakning för ledningen, meddela sådan, bestridt att han ägt
kännedom om att bolaget ej erhållit dylik tillåtelse, samt dessutom åtal
angående åverkan å allmänna skogar i de flesta fall lämpligast anhängiggjordes
och utfördes af skogsstatens egna tjänstemän, såsom ock oftast
plägade ske, tv och som med hänsyn härtill Lidström genom sin underlåtenhet
att i saken föra ansvarstalan icke, så vidt af den förebragta utredningen
framginge, kunde anses hafva åsidosatt sin skyldighet såsom allmän
åklagare eller missbrukat den pröfningsrätt med afseende å lämpligheten
att väcka åtal, som icke kunde frånkännas sådan tjänsteman, funne häradsrätten
den mot Lidström i målet förda talan icke kunna bifallas; och
skulle statsverket själft vidkännas hvad af allmänna medel utbetalades till
vittnen, som af åklagaren åberopats i målet.

Med den utgång, målet sålunda erhållit, ansåg jag mig icke kunna
åtnöjas, utan uppdrog jag åt advokatfiskal vid Svea hofrätt att i hofrätten
anföra besvär öfver häradsrättens utslag under yrkande att hofrätten,
med upphäfvande af nämnda utslag, måtte bifalla den emot Lidström
vid häradsrätten förda talan.

På de besvär, advokat!!skalen i enlighet härmed anförde, meddelade
hofrätten utslag den 21 november 1912, däri hofrätten utlät sig: Enär
Lidström vidgått, att han ägt kännedom såväl om bolagets ifrågakomna
förfarande som äfven därom, att Kungl. Maj:ts tillstånd till den elektriska
ledningens framdragande öfver kyrkoherdeboställets ägor ännu icke meddelats,
då bolagets ifrågavarande åtgärder vidtagits; alltså och då det vid
sådant förhållande ålegat Lidström såsom tjänsteplikt att anställa åtal mot
den eller dem, som haft att svara för bolagets berörda olofliga förfarande,
men Lidström sådant underlåtit, pröfvade hofrätten lagligt att, med ändring
af häradsrättens utslag, jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen
döma Lidström för den försummelse i tjänsten, hvartill han sålunda gjort
sig skyldig, att höta 50 kronor äfvensom att förplikta Lidström att ersätta

— 1913 —

statsverket hvad af allmänna medel utbetalats eller kunde komma att utbetalas
till i målet hörda vittnen.

öfver hofrättens utslag har länsmannen Lidström anfört besvär hos
Kungl. Magt, och äro dessa besvär på pröfning beroende.

Målsägares hörande som vittne och obehörigt kvarhållancle i häkte.

Handlingarna i ett genom klagomål af arbetaren Patrik Anderberg
härstädes anhängiggjordt ärende utvisade hufvudsakligen följande.

Den 28 augusti 1909 anställde länsmannen J. Holmberg polisförhör
med Anderberg såsom misstänkt för brott emot 15 kap. 22 § strafflagen.
Vid förhöret, som hölls i närvaro af polismannen L. Malmgren och kamreraren
J. Miintzing, hördes arbetaren Johan August Vahlgren, hvilken
berättade, att han på aftonen den 6 augusti 1909, då arbetare vid Timsfors
pappersbruk skulle besluta, om arbetet vid bruket skulle nedläggas
eller icke, sammanträffat med Anderberg på allmänna landsvägen. Anderberg
hade då sagt: »Går du och agiterar, din gubbdjäfvul, för att de

ska arbeta, ska du få mellan ögonen.» Härtill hade Vahlgren svarat:
»Akta dig för att säga sådant, då rapporterar jag dig.» Dessa yttranden
hade, enligt Vahlgrens utsago, fällts i närvaro af arbetaren Svante Nilsson
och två flickor, hvilkas namn Vahlgren emellertid ej kom ihåg.

I polisförhörsprotokollet antecknades, att Anderberg, som vore född
den 17 augusti 1888 i Körsveka af Knäreds socken, den 7 augusti 1909,
sedan . arbetarne hos Timsfors aktiebolag nedlagt arbetet, också upphört
med sitt arbete samt allt sedan gått sysslolös utan att på något sätt göra
försök att erhålla nytt arbete.

Efter förhörets afslutande förklarades Anderberg häktad, och skulle
han transporteras till länsfängelset i Växjö för undergående af rannsakning
inför Sunnerbo häradsrätt. T polisförhörsprotokollet var tillika antecknadt,
att Anderberg, som transporterades med skjuts från Timsfors till
Markaryd, under vägen skrek och ropade: »Lefve revolutionärerna» samt
yttrade till Malmgren: »Så går det, när man säger sina fria tankar.»

Rannsakning med Anderberg ägde rum inför häradsrätten den 13 september
1909, då hofrättsfiskalen, numera häradshöfdingen Karl Mellén
tjänstgjorde som rättens ordförande. Holmberg företedde därvid protokoll
öfver det med Anderberg hållna polisförhöret.

Vid rätten upplystes, att vid pappersbruket Timsfors i Markaryds

— 1913 —

socken vore anställda omkring 250 arbetare; att vid storstrejkens utbrott
i augusti 1909 samtliga arbetare vid bruket frångått sitt arbete därstädes;
att Anderberg vid nämnda tid haft anställning hos en murare Bergendahl,
hvilken med "Anderberg och tre andra personer såsom biträden arbetat för
brukets räkning; samt att jämväl dessa nedlagt arbetet den 7 augusti 1909.

I målet anhöll Holmberg om vittnesförhör med Vahlgren, Nilsson,
Malmgren och Muntzing. Emot de till vittnen sålunda åberopade personerna
anfördes ej jäf, hvarefter de på ed och varning aflade sina vittnesberättelser.
Vahlgren tog därvid på sin ed riktigheten af en utaf honom
själf uppsatt vittnesattest, som innehöll, bland annat, att Vahlgren den 6
augusti 1909 på väg till en möteslokal sammanträffat med Anderberg och
Nilsson samt två fruntimmer. Anderberg hade därvid frågat Vahlgren,
om denne agiterade för att arbetarne skulle arbeta, samt, då svar från
Vahlgrens sida ej följt, yttrat: »Akta dig, du djäflagubbe, så du icke
får bland ögonen.» Nilsson förklarade, att han ej hört Anderberg hota
nå mm. Malmgren vitsordade riktigheten af polislörhörsprotokollet. Vittnet
berättade tillika, att han forslat Anderberg från Timsfors till Markaryd,
samt att denne vid affärden yttrat: »Så går det, när man säger sina fria

tankar.» Enligt vittnets uppfattning hade Anderberg härmed åsyftat det
af Vahlgren vid förhöret omtalade yttrandet af Anderberg. Äfven Muntzing
vitsordade polisförhörsprotokollets riktighet samt intygade, att enligt hans
uppfattning Anderbergs yttrande vid affärden åsyftat hvad Anderberg förut
sagt till Vahlgren.

Holmberg yrkade ansvar å Anderberg för hot emot Vahlgren och
annan arbetsvillig, hvarom bevisning kunde förebringas, äfvensom för oljud
på vägen emellan Timsfors och Markaryd. För vidare bevisnings förebringande
anhöll Holmberg om uppskof, under det att Anderberg begärde
att blifva försatt på fri fot. Häradsrätten utsatte målet till förnyad rannsakning
den 27 september 1909 samt förordnade tillika, att Anderberg
skulle under tiden förblifva i häktet.

Vid målets återföretagande den 27 september 1909 hördes såsom vittnen
Hilma Augustsson och Hilda Jonasson, hvilka berättade, att de på
aftonen den 6 augusti 1909 hört Anderberg yttra till Vahlgren: »Om du
springer med skvaller till herrarna, så kan du få mellan ögonen».

1 utslag samma den 27 september frikände häradsrätten Anderberg
både för åtalet för brott enligt 15 kap. 22 § strafflagen och för åtalet för
oljud. Häradsrätten förordnade tillika, att Anderberg icke skulle för
ifrågavarande åtal längre hållas häktad.

I en hit insänd klagoskrift anförde därefter Anderberg — jämte
annat, som jag emellertid ej fann föranleda någon åtgärd — att af rätte —

1913 —

gångshandlingarna i omförmälta mål framginge, att häradsrätten icke haft
något fog för att kvarhålla klaganden i häkte. Uppenbart vore, att
klaganden icke gjort sig skyldig till sådant hot, som afsåges i 15 kap.
22 § strafflagen. Arbetet pågick fortfarande vid Timsfors bruk och nedlades
icke förr än flera dagar efter det klaganden skulle hafva hotat
Yahlgren. Hotet kunde sålunda icke hafva afsett att tvinga Vahlgren att
upphöra med arbetet, då såväl Vahlgren som klaganden fortfarande voro i
arbete, utan hade endast samband med det beslut om arbetsnedläggelse,
hvarom fråga varit vid sammanträde med arbetarne vid bruket.

Då klaganden sålunda blifvit olagligen kvarhållen i häkte, anhöll han,
att åtal måtte anställas mot häradsrättens t. f. ordförande. Klaganden
förbehöll sig att i sammanhang med åtalet få framställa anspråk på ersättning
ej mindre för skada och lidande, som vållats klaganden genom
häktningen, än äfven för mistad arbetsförtjänst under den tid, klaganden
suttit häktad.

öfver klagoskriften hörd, anförde häradshöfdingen Mellén hufvudsakligen
följande.

Klaganden var skäligen misstänkt för att medelst hot hafva tvingat
åtskilliga arbetare att deltaga i arbetsinställelsen vid Timsfors pappersbruk
liksom äfven för att på enahanda sätt hafva hindrat eller sökt hindra
arbetsvilliga att, sedan strejk utbrutit vid fabriken, återgå till arbetet.
Åtalet omfattade ej allenast klagandens uppträdande mot Vahlgren och
tiden före inställandet af arbetet vid Timsfors utan äfven klagandens verksamhet
bland brukets arbetare tiden närmast före och efter arbetsinställelsen.
Med hänsyn till det straff, som kunde följa på det eller de brott
eller försök till brott, för hvilka klaganden misstänktes, låg det i häradsrättens
afgörande att i betraktande af för handen varande omständigheter
bestämma, huruvida klaganden borde kvarhållas i häkte eller ej. Dessa
■omständigheter fann häradsrätten vara af den art, att klaganden, som
saknade stadigt hemvist, borde förvaras i häkte, och beslöt häradsrätten i
öfverensstämmelse härmed. Detta beslut var fullt lagligt. Den omständigheten,
att häradsrätten sedermera vid slutlig pröfning af målet fann
Holmbergs talan mot klaganden icke böra bifallas, visade ingalunda motsatsen.
Mellén anhölle, att klagandens anmälan såsom obefogad måtte
lämnas utan afseende.

Gent emot häradshöfdingen Melléns förklaring anförde klaganden i afgifna
påminnelser:

Så vidt häradsrättens protokoll utvisade, innefattade åtalet emot
klaganden allenast dennes uppträdande gent emot Vahlgren; åtminstone
hade icke åklagaren därutöfver nämnt något enda bestämdt fall, där

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1913 års Riksdag. 6

klaganden skulle med hot hafva tvingat någon arbetare att deltaga i
arbetsinställelsen eller hindrat eller sökt hindra arbetsvilliga att, sedan
strejken utbrutit, återgå till arbetet. Ehuru åklagaren ställt klaganden
under åtal utan att uppgifva eller kunna uppgifva, hvilka personer klaganden
hotat eller hindrat, hade domaren icke att fästa afseende vid
dessa lösa påståenden, då han fattade beslut om klagandens kvarhållande
i häktet. Äfven om allt hvad Holmberg emot klaganden framdragit beträffande
dennes uppträdande mot Vahlgren varit riktigt, förelåg dock icke
något brott emot 15 kap. 22 § strafflagen, hvilket äfven syntes hafva varit
Melléns mening. Någon annan bestämd brottslig handling hade icke tillvitats
klaganden, och torde sålunda vara uppenbart, att klaganden olagligen
hållits häktad.

-X Målsägare

är enligt 6 kap. 8 § strafflagen den, emot hvilken brott
begånget är eller som däraf förnärmad blifvit eller skada lidit. Den, som
intager en sådan ställning till ett mål, har uppenbarligen del däri och är
af sådan anledning jäfvig att höras som vittne i målet.

Klart är, att brott enligt 15 kap. 22 § strafflagen förutsätter, att
tvång öfvas eller försökes emot någon person, och att denna person
är den rätte målsägaren i förhållande till det frihetsbrott, hvarom lagrummet
handlar. I förevarande fall skulle klaganden hafva riktat hot
emot Vahlgren. Denne var alltså jäfvig såsom målsägare. Hvad de öfriga
vid första rättegångstillfället hörda vittnena i målet hade att förmäla
endast hänförde sig — i den mån deras vittnesberättelser hade något med
det till grund för åtalet åberopade lagrummet att skaffa — till hvad
klaganden yttrat till Vahlgren.

Hade berörda förhållande behörigen beaktats af häradsrätten, borde
rätten genast hafva förklarat Vahlgren jäfvig att vittna i målet. En
omedelbar följd häraf borde hafva blifvit, att klaganden lösgifvits ur häktet,
när häradsrätten på begäran af Holmberg uppsköt målet till ett kommande
rättegångstillfälle.

Häradsrättens berörda beslut, genom hvilka Vahlgren tilläts vittna i
målet och klaganden kvarhölls i häkte under uppskofstiden, voro därför
enligt min mening felaktiga. Såsom ensam ansvarig för dessa häradsrättens
beslut hade häradshöfdingen Mellén genom samma beslut gjort sig skyldig
till ett betänkligt, emot den personliga friheten riktadt ämbetsfel.

Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskalen vid Göta hofrätt att för berörda
ämbetsfel inför hofrätten anställa åtal mot häradshöfdingen Mellén;
och borde advokatfiskalen därvid å Mellén yrka ansvar efter lag och sakens

- 1913 —

beskaffenhet äfvensom, i mån af befogenhet, understödja de ersättningsanspråk,
som klaganden, i målet hörd, kunde komma att däri framställa.

På det åtal, som i enlighet härmed anställdes, meddelade hofrätten
utslag den 20 juni 1912. Hofrätten yttrade däri:

Emedan åtalet mot Anderberg af sett, att denne skulle gjort sig skyldig
till brott enligt 15 kap. 22 § strafflagen, samt, innan vittnesförhöret
med Vahlgren vid häradsrätten företogs, såväl Anderberg som Yahlgren
blifvit hörda, båda vid polisförhöret med Anderberg och Anderberg jämväl
vid häradsrätten, därvid af deras uppgifter tydligen framgått, att Anderberg
förgripit sig med hot emot Yahlgren; ty och som vid sådant förhållande
Vahlgren såsom målsägare varit jäfvig att vittna i målet, och häradsrättens
beslut den 13 september 1909, hvarigenom Vahlgren tillåtits vittna, varit
olagligt; alltså och då vid rättegångstillfället nämnda dag icke förebragts
någon bevisning därom, att Anderberg skulle mot Yahlgren begått förbrytelse,
hvarom i 15 ka/p. 22 § förmäles, samt ej ens uppgifvits viss annan
person, mot hvilken Anderberg skulle hafva förgripit sig på sätt i nämnda
lagrum sägs, och häradsrätten följaktligen saknat laga anledning att, såsom
skett, genom beslut vid omförmälta rättegångstillfiille förordna, att Anderberg
skulle i afbidan på vidare rannsakning i häkte förblifva, pröfvade
hofrätten rättvist döma häradshöfdingen Mellén, hvilken vore för besluten
ansvarig, att, jämlikt 25 kap. IT § och 4 kap. 2 § strafflagen, höta för förstnämnda
ämbetsfel 25 kronor och för det sistnämnda 50 kronor eller tillhopa
75 kronor.

Vidkommande de af Anderberg framställda ersättningsanspråk pröfvade
hofrätten rättvist på det sätt bifalla Anderbergs talan härutinnan, att
häradshöfdingen Mellén förpliktades att godtgöra Anderberg dels för hinder
i arbete och för lidande med 75 kronor och dels för utgifter å förevarande
sak med 45 kronor 80 öre. *

* Från detta utslag, hvarom hofrättens president och tre ledamöter förenade sig, var
en ledamot skiljaktig och yttrade:

»Jag finner det vara upplyst, att, innan vittnesförhöret med Yahlgren vid häradsrätten
företogs, såväl Anderberg som Yahlgren blifvit hörda, båda vid polisförhör och
Anderberg därjämte vid häradsrätten, samt att Anderberg och Yahlgren därvid afgifvit
berättelser, som varit sammanstämmande däruti, att Anderberg väl hotat Vahlgren, men
att hotet dock icke haft sådant syfte, som i 15 kap. 22 § 2 mom. strafflagen omförmäles.

Då nu åtalet mot Anderberg, sådant det af Holmberg utförts, afsett att Anderberg
skulle hafva gjort sig skyldig till brott enligt förenämnda lagrum, men Holmberg, så vidt
häradsrättens protokoll utmärker, icke ens påstått, att hvad Anderberg och Vahlgren angående
syftet med omförmälta hot berättat, icke varit sanningsenligt, än mindre begärt att
få styrka, att Anderbergs hot mot Vahlgren haft det i nyssnämnda lagrum angifna syfte,
och Holmberg ej heller uppgifvit, att Anderberg annorledes, såsom i samma lagrum afses,

— 1913 —

öfver hofrättens utslag har häradshöfdingen Mellén anfört besvär hos
Kung!. Maj:t. Dessa besvär äro på pröfning beroende.

Fel vid röstlängds upprättande.

Järnvägstjänstemannen Frithiof Lindelöw anförde i en hit insänd
klagoskrift hufvudsakligen följande.

Vid uppgörande af Hallsbergs köpings röstlängd för val till Riksdagens
andra kammare år 1911 blefvo ett större antal valmän icke upptagna som
röstberättigade, enär de, enligt vederbörandes mening, icke fullgjort sin
skatteplikt till stat och kommun. Bland dessa funnos ett sextiotal, nästan
alla lägre järnvägsmän, som dock betalt vederbörlig skatt. Vid valnämndens
sammanträde meddelade ordföranden, som äfven vore köpingsnämndens
och stämmans ordförande och uppbördsman, att dessa personer betalt
sin skatt. Han uttryckte äfven sin förvåning öfver, att de ej af vederbörande
uppförts i röstlängden. Vid uppgörandet af röstlängden hade
vidare helt och hållet öfverhoppats lokomotiveldaren E. Wärn och stationskarlen
O. H. Guldbrand. På grund af bortbeordring fingo en del ej sina
bref från valnämnden i så god tid, att de kunde bevaka sin rösträtt. Andra
åter bevakade ej sin rösträtt, då de visste med sig, att de ordentligt betalt
sin skatt, och dessutom hoppades, att vederbörande själfva skulle, i likhet
med hvad som skett ett föregående år, rätta sina vid röstlängdens uppgörande
begångna fel. Genom ifrågavarande slarf med röstlängden blefvo
sålunda dessa personer beröfvade sin rösträtt, hvilket ju ock kunnat in sig

mot Vahlgren förbrutit, samt med afseende a de sålunda före vittnesförhöret lämnade
upplysningar Vahlgren icke må anses såsom målsägare i fråga om det brott, hvarför Anderberg
tilltalats, finner jag häradsrättens åtgärd att tillåta vittnesförhör med Yahlgren
desto mindre vara lagstridig, som Vahlgren tilläfventyrs kunnat lämna upplysning, huruvida
ej Anderberg mot annan, på sätt åtalet afsåge, sig förgripit; och pröfvar jag förty
lagligt ogilla den af advokatfiskalsämbetet härutinnan mot häradshöfdingen Mellén förda talan.

Däremot och enär redan vid första rannsakningstillfället, såsom nyss nämnts, blifvit
utrönt, att Anderberg icke mot Vahlgren begått sådan förbrytelse, hvarom fråga varit,
samt ej ens uppgifvits viss annan person, mot hvilken Anderberg skulle hafva sig så förgripit,
som i ofvannämnda lagrum sägs, samt vid sådant förhållande häradsrätten saknat
laga anledning att, såsom skett, genom beslut den 13 september 1909 förordna, att Anderberg
skulle i afbidan på nästa rannsakning i häkte förblifva, pröfvar jag rättvist döma
häradshöfdingen Mellén, hvilken är för beslutet ansvarig, att jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
för ifrågavarande ämbetsfel bota 50 kronor till kronan.

I ersättningsfrågorna är jag ense med pluraliteten. v

— 1913 —

verka på valets utgång. Att de icke bevakat sin rätt, förminskade gifvetvis
icke vederbörande tjänstemans fel. Då dylika händelser ej borde få utan
beifran förekomma, hade klaganden genom sin anmälan velat bringa denna
för valmännen så ytterst viktiga sak under min pröfning.

Vid klagoskriften fanns fogad en förteckning, upptagande 42 personer,
hvilka enligt uppgift i klagoskriften skulle utgöra en del af dem, som
obehörigen uteslutits från röstlängden.

Sedan jag genom Konungens befallningshafvande i Örebro län infordrat
vederbörande häradsskrifvares yttrande öfver klagoskriften, anförde
häradsskrifvaren i Väster-Närkes fögderi Johan Vilhelm Vessinan i afgifven
förklaring hufvudsakligen:

att den möjligheten vore utesluten, att Vessman skulle för obetalta
utskylder hafva beröfvat någon enda person rösträtt, utan att han varit
upptagen i endera af de restlängder öfver obetalta krono- eller kommunalutskylder,
som till Vessman expedierats och funnits bilagda röstlängden,
när densamma af Vessman öfversändes till valnämndens ordförande;

samt att, hvad anginge klagandens påstående, att Vessman skulle helt
enkelt hafva öfverhoppat två namngifna personer, detta påstående vore
grundfalskt, enär den ene af dessa personer, lokomotiveldaren Wärn, såsom
född år 1888 för sin ungdoms skull icke tinge se sig uppförd ens i 1912
års röstlängd, samt den andre, stationskarlen Guldbrand, icke varit för år
1911 mantalsskrifven inom Hallsbergs köping.

På grund häraf hemställde Vessman, att angifvelsen, i hvad honom
rörde, måtte lämnas utan afseende.

Såsom påminnelser i ärendet insände klaganden en skrift, däri häri
hemställde, att utredning måtte företagas därom, huruvida ej de personer,
som voro upptagna å den vid klagoskriften fogade förteckningen, voro vid
röstlängdens ankomst till valnämndens ordförande betecknade såsom icke
röstberättigade, och om de ej likafullt betalt sin skatt.

Vid påminnelseskriften funnos fogade särskilda handlingar, som enligt
uppgift i samma skrift utvisade, att tre namngifna personer vid röstlängdens
ankomst varit uppförda såsom ej röstberättigade, oaktadt de
betalt de utskylder, för hvilka de enligt underrättelserna från valnämndens
ordförande skulle hafva resterat.

Som jag fann, att den af klaganden sålunda påkallade utredningen var
af vikt för ärendets profvande, anhöll jag i en till Konungens befallningshafvande
aflåten ämbetsskrifvelse, att Konungens befallningshafvande måtte
på lämpligt sätt ombesörja samma utredning och meddela mig resultatet
där af.

Sedan Konungens befallningshafvande i anledning häraf låtit genom

— 1913 —

vederbörande länsman infordra yttrande från valnämndens ordförande, anförde
denne, bland annat, följande.

I röstlängden vore 131 personer antecknade såsom icke röstberättigade,
däraf 67 för oguidna krono- och kommunalutskylder. Genom intyg från
köpingsnämndens ordförande befunnes emellertid, att af de 67 personer,
som på grund af oguidna utskylder saknade rösträtt, 44 personer vid 1911
års ingång ej häftade för utskylder, förfallna till betalning under de tre
närmast föregående kalenderåren, 1908, 1909 och 1910, eller alltså utskylder
för åren 1907, 1908 och 1909. Sannolikt hade felaktigheterna
uppstått därigenom, att restlängden för 1910 års oguidna utskylder blifvit
använd vid upprättande af 1911 års röstlängd.

I anledning af hvad sålunda förekommit infordrade Konungens befallningshafvande
yttrande i ärendet från kronofogden i Väster-Närkes fögderi

D. Y. Ljungmark, hvilken i afgifven förklaring anförde följande.

Enligt kungl. kungörelsen om upprättande af röstlängd för val till
Riksdagens andra kammare den 26 november 1909 ålåge det kronofogde
att i enlighet med det därvid fogade formuläret n:r 5 upprätta och till
vederbörande häradsskrifvare inom bestämd tid öfversända förteckningar å
de män inom kommunerna, som under de tre sistförflutna åren icke till
fullo erlagt dem påförda kronoutskylder eller häftade för dem påförda
kommunalutskylder, till betalning förfallna under nämnda år. Den röstlängd,
hvarom här vore fråga, afsåge år 1911, och Ljungmarks förteckningar
skulle således upptaga de oguidna utskylderna för åren 1908, 1909 och
1910. Beträffande kronoutskylderna vore att märka, att dessa debiterades
och förfölle till betalning under ett och samma år, hvaremot kommunalutskylderna
beslutades det ena året och förfölle till betalning efteråt. För
1911 års röstlängd skulle alltså de oguidna kommunalutskylderna vara de,
som beslutats åren 1907, 1908 och 1909 samt förfallit till betalning åren
1908, 1909 och 1910. Med hänsyn därtill, att flera af dessa års restlängder
å kommunalutskylderna blifvit till kommunerna redovisade och
icke voro för Ljungmark tillgängliga, aflat han till samtliga ordförande i
kommunalnämnderna och i LIallsbergs köpingsnämnd skrivelser med
begäran om uppgift å de personer, som häftade för dem påförda kommunalutskylder,
förfallna till betalning åren 1908, 1909 och 1910. I den män
svar ingingo och hunno granskas, upprättades förteckningarna för hvarje
kommun och afsändes till röstlängdsupprättaren. Såsom svar å sin omförmälta
skrifvelse erhöll Ljungmark från ordföranden i Hallsbergs köpingsnämnd
två vid påminnelseskriften fogade förteckningar. Samtidigt härmed
hade han emellertid missödet att nedläggas på sjukbädden och blef oför -

1813 —

mogen att underkasta de från köpingsnämndens ordförande ankomna förteckningarna
behörig granskning. Då sjukdomen var af sådan art, att eu
förbättring icke kunde väntas under den närmaste tiden, nödgades Ljungmark
från kronofogdekontoret den 22 april 1911 låta expediera en vid påminnelseskriften
jämväl fogad förteckning, helt och hållet grundande sig på de
från Hallsberg emottagna förteckningarna. Vid nu företagen granskning
af dessa förteckningar funne Ljungmark emellertid, att en af de från
Hallsberg ankomna förteckningarna, såsom afseende oguldna utskylder för
år 1910, förfallna till betalning år 1911, icke bort läggas till grund för
den från kronofogdekontoret expedierade förteckningen, och vore detta
orsaken till de uppkomna anmärkningarna.

Vid den af kronofogden Ljungmark afgifna förklaringen hade fogats
följande handlingar, nämligen:

1) af två personer till riktigheten bestyrkt afskrift af de skrivelser
med begäran om uppgifter rörande obetalta kommunalutskylder, som
Ljungmark aflåtit till åtskilliga kommunalnämndsordförande;

2) två af G. A. Lyberg undertecknade restlängder för Hallsbergs
köpings kommuns valdistrikt å de personer, som icke erlagt förfallna utskylder,
och för hvilka kommunalstämman icke beviljat afskrifning. Den
ena restlängden var dagtecknad den 30 mars 1911 och upptog personer,
som icke erlagt vid uppbördsstämma med kommunen den 10 februari 1909
förfallna utskylder. Den andra restlängden var dagtecknad den 1 april
1911 och afsåg personer, som icke erlagt vid uppbördsstämman den 14
mars 1911 förfallna kommunalutskylder;

3) ett den 8 mars 1912 utfärdad t läkarbetyg, af innehåll att
Ljungmark under senare hälften af april och första veckan i maj 1911
låg sjuk i lunginflammation; och

4) en af Ljungmark underskrifven, den 22 april 1911 dagtecknad för teckning

å de män inom Hallsbergs köpings kommuns valdistrikt, hvilka
häftade för dem påförda kommunalutskylder, till betalning förfallna åren
1908, 1909 och 1910. 1 denna förteckning förklarades till eu början, att

ingen häftade för obetalta kommunalutskylder för år 1907. Såsom häftande
för obetalta kommunalutskylder för år 1908 angåfvos de i Lybergs
restlängd af den 30 mars 1911 upptagna personerna, hvarefter de personer,
som uppräknats i Lybergs restlängd af den 1 april 1911, betecknades såsom
häftande för oguldna kommunalutskylder för år 1909.

1 den skrifvelse, hvarmed Konungens befallningshafvande till mig
öfverlämnade den i ärendet åstadkomna utredningen, anförde Konungens
befallningshafvande, att af berörda utredning och särskildt af hvad Ljung -

— 1913 —

mark anfört torde få anses framgå, att Ljungmark vidgått anmärkningarnas
riktighet, och att felaktigheterna föranledts af fel från Ljungmarks sida.

I förevarande ärende var alltså utredt: att kronofogden Ljungmark för
att kunna till häradsskrifvaren i fögderiet för upprättande af 1911 års
röstlängd vid val af ledamöter i Riksdagens andra kammare lämna uppgift
på de män inom Hallsbergs köpings kommun, som vid tiden för nämnda
vals förrättande häftade för oguldna kommunalutskylder, till betalning förfallna
under de tre senaste åren, till ordföranden i Hallsbergs köpingsnämnd
allåtit skrifvelse med begäran om uppgift härom; att nämnde ordförande
på grund häraf tillsändt Ljungmark två förteckningar, af hvilka
den ena upptog de män inom köpingen, som häftade för oguldna kommunalutskylder,
som till betalning förfallit år 1909, och den andra upptog de
män, som vid en år 1911 hållen uppbördsstämma underlåtit att betala då
förfallna kommunalutskylder till köpingen; att den 22 april 1911 från
kronofogdekontoret till häradsskrifvaren expedierats en med Ljungmarks
namn underskrifven förteckning, däri såsom resterande för oguldna kommunalutskylder,
förfallna år 1910, upptagits de personer, som i den af
ordföranden i Hallsbergs köpingsnämnd insända förteckningen angifvits
hafva vid en uppbördsstämma år 1911 försummat att betala då förfallna
kommunalutskylder; samt att på detta sätt 44 person»!’ inom Hallsbergs
köpings kommun i röstlängden år 1911 obehörigen upptagits såsom saknande
rösträtt på grund af underlåtenhet att erlägga kommunalutskylder.

Att i detta hänseende ett betänkligt tjänstefel begåtts af kronofogden
Ljungmark, var obestridligt. Visserligen hade Ljungmark, såsom ett i
ärendet företedt läkarbetyg gaf vid handen, vid förteckningens afsändande
varit sjuk. Detta förhållande var naturligtvis vid bedömande af
Ljungmarks tjänstefel en förmildrande omständighet, men kunde omöjligen
hafva den verkan, att Ljungmarks åtgörande borde blifva strafflöst. Klart
var nämligen, att Ljungmark på grund af sin sjukdom bort söka tjänstledighet,
och att i dylikt fall hans vikarie haft att tillse, att en riktig
förteckning tillsändts häradsskrifvaren.

På grund häraf anhöll jag i en till Konungens befallningshafvande i
Örebro län aflåten skrifvelse, att Konungens befallningshafvande måtte förordna
en åklagare att vid vederbörlig domstol i laga ordning emot kronofogden
Ljungmark väcka och utföra åtal, för hvad han i förevarande hänseende
låtit komma sig till last; och borde åklagaren därvid å Ljungmark
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

— 1913 —

I enlighet härmed blef åtal mot kronofogden Ljungmark anställdt
inför Rumla, Grimstens och Hardemo häradsrätt, som meddelade utslag i
målet den 15 juli 1912. Häradsrätten yttrade däri, att på grund af hvad
i målet förekommit pröfvade häradsrätten, som vid det förhållande att
Ljungmark, enligt hvad i målet styrkts, vid den felaktiga förteckningens
afsändande lidit af lunginflammation, funne felet hafva begåtts under
synnerligen förmildrande omständigheter, rättvist jämlikt 25 kap. 17 §
strafflagen döma Ljungmark för vårdslöshet i tjänsten att höta 75 kronor.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

Felaktiga åtgärder och beslut rörande mellankommande part.

Handlingarna i ett genom klagomål af handelsbolaget Ljungqvist & e:o
härstädes anhängiggjordt ärende utvisade hufvudsakligen följande.

Efter ansökning af C. A. Ljungqvist utlades af vederbörande bergmästare
utmål dels den 20 oktober 1908 för »Nya försöksgrufvan» dels
ock den 30 oktober 1908 för »Smed]egrufvan», båda grufvorna belägna i
Värmskogs socken af Värmlands län. Dessa utmål blefvo sedermera öfverlåtna
i december 1909 af C. A. Ljungqvist på M. Ahlander och i januari
1910 vidare på C. A. Ljungqvists barn, hvarefter utmålen utan angifvande
af dagen för öfver] åtelsen transporterades på ofvannämnda bolag.

A särskilda malmfyndigheter i Värm skogs socken utfärdades vidare
för C. A. Ljungqvist dels två mutsedlar den 7 juli 1909 dels ock sex
mutsedlar den 14 juli 1909. Dessa mutsedlar voro af C. A. Ljungqvist
i februari 1910 transporterade på Maria Ahlander, som i sin ordning
öfverlåtit mutsedlarna på C. A. Ljungqvists barn. Slutligen hade mutsedlarna
transporterats på bolaget.

Genom utslag den 18 november 1909 förpliktade Stockholms rådstufvurätt
grufaktiebolaget »Aphtonit» och direktören C. A. Ljungqvist
att till advokaten Hampus Boden utgifva. 3,000 kronor jämte ränta och
kostnader. För verkställighet af detta utslag förrättade t. f. länsmannen
Carl E. Möller efter vederbörligt förordnande den 6 september 1910
utmätning i hemmanet Södra Gärdsjön i Värmskogs socken, därvid förrättningsmannen,
sedan utslaget blifvit återtaget från verkställighet beträffande
grufaktiebolaget »Aphtonit», tog i mät dels de åtta inmutningarna dels
ock de C. A. Ljungqvist enligt uppgift tillhöriga grufvorna »Nya försöksgrufvan»
och »Smedjegrufvan» med därtill lagda utmål.

Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1913 års Riksdag. 7

öfver utmatningen anförde bolaget besvär hos Konungens befallningshafvande
i Värmlands län. * I besvären påstod bolaget, att inmutningarna
och C. A. Ljungqvists i mät tagna rätt till grufvorna med tillhörande
utmål vid utmåtningstillfället tillhört bolaget, samt yrkade därför, att
Konungens befallningshafvande måtte upphäfva den klandrade förrättningen
eller ock hänvisa bolaget att instämma sin talan till domstol.

Genom utslag den 14 december 1910 hänvisade Konungens befallningshafvande,
med stöd af 69 § utsökningslagen, bolaget att efter stämning
utföra sin talan vid vederbörlig domstol, hvarest parterna jämväl
skulle äga att fullfölja sina hos Konungens befallningshafvande väckta
ersättningsanspråk. Konungens befallningshafvande förklarade tillika, att
den utmätta egendomen icke finge säljas, förr än tvisten om äganderätten
blifvit af domstol pröfvad och afgjord. Enligt utslaget skulle det åligga
bolaget att inom tre månader till domstol i orten, där godset funnes,
stämma gäldenären och borgenären vid äfventyr att eljest hafva förlorat
sin talan emot borgenären.

Med anledning häraf utverkade sig bolaget till första sammanträdet
af 1911 års vårting med Gillbergs härad stämning dels å Bodén dels ock
å C. A. Ljungqvist samt dennes konkursbo med yrkande, att enär den
vid utmätningen i mät skrifna rätten till såväl de inmutade fyndigheterna
som grufvorna med tillhörande utmål varit bolagets egendom, förrättningen
måtte helt och hållet upphäfvas. Bolaget yrkade därjämte godtgörelse
för sina kostnader hos Konungens befallningshafvande och vid häradsrätten.

Målet förekom vid häradsrätten första gången den 13 februari 1911.
Bolaget, som hade C. A. Ljungqvist till prokurist, inställde sig därvid
genom en nämndeman såsom befullmäktigadt ombud. Svaranden Bodén
tillstädeskom genom advokaten Olof Larsson. C. A. Ljungqvists konkursbo
lät sig ej afhöra. Däremot lät C. A. Ljungqvist i målet ingifva eu
skrift, däri han af anförda skäl medgaf bolagets yrkanden samt fordrade
ersättning för sina kostnader.

Under målets handläggning förmälte advokaten Larsson, att Bodén
afstode från anspråk på, att utmålen för »Nya försöksgr ofvan» och »Smedjegrufvan»
skulle tagas i användning för gäldande af Bodéns ifrågakomna
fordran hos C. A. Ljungqvist, enär kännedom erhållits därom, att utmålen
tillhörde Gärdsjö grufaktiebolag. Larsson förklarade tillika, att nämnda
bolag ville genom honom anmäla sig såsom mellankommande part i målet
under anspråk på bättre rätt till utmålen, samt ingaf dels för att visa
sin behörighet att uppträda såsom ombud för bolaget och dels för att
styrka dettas sålunda framställda anspråk åtskilliga handlingar. Bland

— 1913 —

dessa befann sig bestyrkt transumt af ett den 23 november 1908 upprättad!
kontrakt, enligt hvithet C. A. Ljungqvist till grufaktiebolaget
»Aphtonit» öfverlåtit, bland annat, sin rätt till de utmål, som den 20
och den 30 oktober 1908 tilldelats »Nya försöksgrufvan» och »Smedjegrufvan».
Enligt eu jämväl i bestyrkt transumt företedd köpehandling
af den 28 augusti 19 io hade grufaktiebolaget »Aphtonit» till O. Nilsson
försålt samma utmål, hvilka enligt en å köpehandlingen den 20 oktober
1910 tecknad transport öfverlåtits på Gärdsjö grufaktiebolag.

I målet vände sig Larsson därefter mot giltigheten af de utaf handelsbolaget
åberopade öfverlåtelser, som skulle hafva ägt rum af utmålen och
mutsedlarna. Målet uppsköts till den 10 april 1911.

Då målet ånyo förekom sistnämnda dag, inställde sig handelsbolaget
genom ombud, som till stöd för sin behörighet åberopade eu af handelsbolaget
genom C. A. Ljungqvist såsom prokurist utfärdad rättegångsfullmakt.
För Bodén tillstädeskom länsmannen F. W. Norqvist, hvilken
jämväl uppgaf sig vara ombud för Gärdsjö grufaktiebolag, utan att likväl
"styrka denna uppgift. C. A. Ljungqvist inställde sig genom sitt förra
ombud, och för hans konkursmassa företrädde advokaten Sam Ihrén i
Stockholm. Målet uppsköts till den 6 juni 1911.

Vid målets återföretagande berörda den 6 juni tillstädeskom handelsbolaget
genom C. A. Ljungqvist på grund af särskild! bemyndigande.
För Bodén inställde sig såsom förut länsmannen Norqvist, hvilken jämväl
anmälde sig såsom ombud för Gärdsjö grufaktiebolag på grund af nu
företedd fullmakt. C. A. Ljungqvist förde för egen del talan i målet,
men hans konkursbo inställde sig icke. Målet öfverlämnades då till
afgörande, sedan C. A. Ljungqvist sökt gifva skäl för öfverlåtelsernas
giltighet.

Den 14 juli 1911 meddelade häradsrätten utslag i målet och yttrade
däri till en början, att då Bodén afstått från anspråk på, att utmålen för
»Nya försöksgrufvan» och »Smedjegrufvan» skulllo tagas i användning till
betalning af hans fordran hos C. A. Ljungqvist, blefve all verkan af
utmätningen undanröjd, så vidt anginge nämnda egendom.

Vidare utlät sig häradsrätten:

Enär den C. A. Ljungqvist enligt mutsedlarna tillkommande rätten
vid tiden för utmätningens verkställande varit — enligt å mutsedlarna
tecknade öfverlåtelser, hvilka icke kunde frånkännas giltighet — af C. A.
Ljungqvist öfverlåtcn å annan, från hvilken samma rätt sedermera genom
ytterligare öfverlåtelser öfvergått å handelsbolaget, samt berörda egendom
fördenskull icke finge användas för gäldande af C. A. Ljungqvists skuld,
förklarade häradsrätten all verkan af utmätningen i denna del förfallen.

— 1913 —

Hvad anginge den af Gärdsjö grufaktiebolag såsom mellankommande
part i målet förda talan, så enär C. A. Ljungqvist enligt kontrakt den
23 november 1908, hvars giltighet icke blifvit bestridd, öfverlåtit sin
rätt till utmålen för »Nya försöksgrufvan» och »Smedjegrufvan» till grufaktiebolaget
»Aphtonit», från hvilket rätten till utmålen därefter genom
särskilda öfverlåtelser öfvergått å Gärdsjö grufaktiebolag, förklarades sistnämnda
bolag vara framför handelsbolaget och C. A. Ljungqvist berättigad!
till samma utmål.

I fråga om rättegångskostnaderna stadgade häradsrätten, att Bodén
skulle med 120 kronor ersätta handelsbolaget dess utgifter å målet vid
häradsrätten.

Det af häradsrätten sålunda meddelade utslaget vann laga kraft.

Såsom innehafvare af firman Ljungqvist & c:o hemställde därefter
A. Ljungqvist och S. Ljungqvist i en hit ingifven klagoskrift, att åtal
måtte anställas emot häradshöfdingen i Söder-Sysslets domsaga H. Wistrand,
för det han såsom ordförande i Gillbergs häradsrätt förfarit felaktigt vid
handläggningen och afdömandet af ifrågavarande mål. Enligt klagandenas
förmenande skulle Wistrands fel i första rummet bestå däri, att han låtiten
mellankommande part få föra talan som hufvudintervenient utan att
meddela beslut därom. Häraf hade blifvit en följd, att klagandena saknat
anledning att bemöta den mellankommande partens påståenden.

Vidare lades häradshöfdingen Wistrand till last, att han såsom häradsrättens
ordförande dömt om något, hvarom ej var stämd! Härom anförde
klagandena, att äfven sedan en främling tiilåtits att blifva part i målet
hade den nva partens yrkande att blifva tillerkänd »bättre rätt» till de
båda utmålen utan ny stämning på sin höjd kunnat användas såsom domskäl
och häradsrätten således kunnat yttra, att som den nya parten hade
»bättre rätt» än de ölriga, förklarades utmätningen skola återgå. I stället
hade häradsrätten obehörigen helt kategoriskt förklarat, att den nya parten
tillerkändes »bättre rätt» till utmålen.

Slutligen anmärkte klagandena, att häradshöfdingen W istrand såsom
utslagets författare däri yttrat, att den nya partens rätt till utmålen icke
blifvit bestridd, fastän det för häradshöfdingen och häradsrätten bort vara
ett notoriskt faktum, att klagandena bestridt den mellankommande partens
rätt, i det att samma dag ifrågavarande mål handlades sista gången, eller
den 6 juni 1911, då Wistrand satt som häradsrättens ordförande, jämväl
där förekommit ett annat mål, i hvilket klagandena just instämt den nya
parten, med yrkande att klagandena måtte tillerkännas »bättre rätt» till
ett af utmålen.

— 1918

Till utveckling af den första af dessa anmärkningspunkter anförde
klagandena:

Vid hufvudintervention skulle, oberoende af huruvida de ursprungliga
parterna i rättegången medgåfve den mellankommande partens begäran att
få uppträda i målet, domstolen pröfva, huruvida skal därtill förebragts.
Först sedan domstolen o;enom beslut berättigat den mellankommande
parten att föra talan i målet, vore han tidigast att betrakta som part, ett
beslut, hvaröfver klagandena kunnat anföra besvär. Fastän sådant beslut
ej meddelats i förevarande rättegång, hade den mellankommande parten
tillerkänts rättigheter i utslaget. Äfven om hufvudintervenientens påstådda
rätt att föra talan i målet blefve bifallen, kunde det anspråk, som af
honom gjordes gällande, utan stämning pröfvas i sammanhang med den
ursprungliga rättegången, blott om båda parterna i denna rättegång och
den mellankommande parten öfverenskomme härom. Klagandena både ej
gjort något sådant medgifvande och skulle kraftigt hafva motsatt sig eu
tillfrågan i ämnet. Därest ej parterna i ett dylikt fall åsämjas, vore det
domstolens skyldighet att förelägga den mellankommande parten att inom
viss tid instämma de ursprungliga parterna, vid äfventyr att ytterligare
uppskof för sådant ändamål icke beviljades. Något sådant föreläggande
hade häradsrätten i detta fall än mindre lämnat.

Beträffande den andra anmärkningspunkten förklarade sig klagandena
antaga, att häradshöfdingen Wistrands fel härutinnan måhända till en stor
del bestode i en olycklig formulering af utslaget.

I öfrigt anförde klagandena, bland annat: att klagandena underlåtit
att erlägga vad emot häradsrättens utslag af det skäl, att klagandena ej
kunnat vänta ett utslag af dylikt innehåll och därtill af tingsbesökande
hört, att klagandena i målet tillerkänts ersättning för rättegångskostnaden;
att klagandenas motpart i det ännu pågående målet om bättre rätt till ett
af utraålen åberopat, att genom häradsrättens tidigare utslag tillkommit eu
res judicata; att klagandenas rätt följaktligen äfventyrades genom Wistrands
felaktiga förfarande; att häradsrätten i utslaget tillerkänt klagandena 120
kronor i rättegångskostnader men samtidigt afhändt klagandena grufvor,
som kanske vore värda millioner; att C. A. Ljungqvist visserligen på sin
tid genom kontrakt förbundit sig att på det af honom bildade grufaktiebolaget
»Aphtonit» öfverlåta sina grufvor, bland dem »Nya försöksgrufvan»
och »Smedjegrufvan»; att detta åtagande aldrig blifvit af C. A. Ljungqvist
fullgjordt på grund af bolagets insolvens; samt att bolaget, som försatts i
konkurs den 21 september 1910, genom två af sina styrelseledamöter,
hvilka för bedrägeri i konkurs dömts till flerårigt straffarbete, öfverlåtit
sin förmenta rätt till grufvorna in. m. på en obefintlig eller i hvarje fall

— 1913 —

bulvanartad person, som i sin ordning öfverlåtit samma rätt på Gärdsjö
grufaktiebolag.

Sedan jag öfver klagoskriften infordrat yttrande från häradshöfdingen
Wistrand, anförde denne i afgifven förklaring hufvudsakligen följande.

Att häradsrätten låtit Gärdsjö grufaktiebolag såsom mellankommande
part inträda och föra talan i det i klagoskriften omförmälta målet utan
att i särskildt afsagd!, beslut lämna tillkännagifvande härom, torde ingalunda
hafva medfört, såsom klagandena påstode, att de icke hade någon
aning om, att så var förhållandet. Då aktiebolaget, på sätt protokollet för
första rättegångstillfället utvisade, fått i den mån det aktade nödigt utveckla
sin talan och ingifva handlingar, samt häradsrätten, långt ifrån att
i beslut under rättegången förklara aktiebolaget obehörigt att inträda såsom
mellankommande part, tvärtom vid samtliga följande rättegångstillfällen
upptagit aktiebolaget såsom part, borde klagandena hafva insett, att
aktiebolagets talan kunde komma att blifva föremål för hufvudsakligt bedömande.
Med hänsyn härtill och då klagandena enligt Wistrands mening
icke skulle ägt att särskildt utan allenast i sammanhang med hufvudsaken
öfverklaga ett beslut, hvarigenom häradsrätten förklarat aktiebolaget
behörigt att inträda såsom mellankommande part, ansåge Wistrand, att
meddelandet af ett dylikt beslut skulle varit fullständigt ändamålslöst,
och följaktligen att häradsrätten genom underlåtenheten därutinnan förfarit,
fullt riktigt.

Klagandena anmärkte vidare såsom felaktigt, att aktiebolaget icke
hänvisats att stämma. Härtill ville Wistrand genmäla, att då klagandena
icke vare sig vid första rättegångstillfället eller vid något af de följande,
clå aktiebolaget upptagits såsom mellankommande part samt jämväl tillstädeskommit,
bestridt, att aktiebolagets talan finge pröfvas utan stämning,
Wistrand ansett det i 18 kap. 2 § rättegångsbalken omtalade fall föreligga,
att parterna vore ense därom, att strax i saken dömas må.

Klagandenas anmärkning, att häradsrätten förfarit felaktigt genom att
döma om bättre rätt till ifrågakomma utmål, fastän stämningsyrkandet i
målet afsett upphäfvande af utmätning, ansåge Wistrand fullständigt
oriktig. Stämningsyrkandet,s formulering föranledde visserligen i tvisten
mellan klagandena samt de instämda parterna endast i domskälen ett
yttrande om den bättre rätten, men faktiskt måste, såsom ock framginge
af 69 § utsökningslagen, frågan om »äganderätten» anses hafva blifvit
väckt genom stämningen och borde fördenskull, på yrkande af behörig
part, blifva föremål för pröfning.

Klagandena återgåfve felaktigt häradsrättens utslag, då de påstode,
att däri yttrats, att »den nya partens rätt till utmålen icke blifvit be —

1913 —

stridd». Utslaget innehölle, att giltigheten af kontraktet den 23 november
1908 icke blifvit bestridd, hvilket vore fullkomligt riktigt, såsom protokollen
utvisade. För öfrigt torde, om en part har flera mål anhängiga
vid rätten, parten icke äga berättigadt anspråk att rätten skall, såsom till
ett notoriskt faktum, i det ena målet taga hänsyn till hvad i de andra
kan hafva förekommit. I förevarande fall torde det sålunda hafva tillkommit
klagandena, som vid ifrågakomma måls sista handläggning hade ytterligare
tre mål anhängiga, att själfva åberopa ett i de sistnämnda målen föreliggande
faktum, som de velat hafva i det nu ifrågavarande målet beaktadt.

Slutligen påstode klagandena att, som utslaget vunnit laga kraft, deras
rätt äfventyrades genom Wistrands felaktiga förfarande. Wistrand bestrede,
under åberopande af hvad han förut anfört, att han gjort sig
skyldig till något felaktigt förfarande vare sig vid handläggningen eller
afgörandet af ifrågakomma mål. Att klagandena icke, trots behörigen
lämnad hänvisning, begagnat sig af sin rätt att fullfölja talan mot utslaget,
hvilket i vederbörlig ordning afkunnats och om hvars innehåll
klagandena kunnat när som helst hos Wistrand erhålla kännedom, därför
kunde Wistrand på intet sätt göras ansvarig.

Den sålunda afgifna förklaringen blef af klagandena bemött med påminnelser,
därvid klagandena anförde, bland annat, följande.

1 18 kap. rättegångsbalken vore en bestämd skillnad uppdragen emellan
en mellankommande part, som gjorde ett med käranden eller svaranden,
och en mellankommande part, som klandrade bådas rätt. I sistnämnda
fallet plägade den mellankommande parten tillsägas, att han ej finge yttra
sig förr än han uttagit stämning. Undantag härifrån gjordes blott, då
saken vore alldeles klar, och parterna enade sig i en anhållan, att målet
genast utan ny stämning måtte afgöras. Tydligt vore, att häradshöfdingen
Wistrand i förevarande fall åtminstone haft skyldighet att fråga om sistnämnda
sak samt, om frågan besvarats jakande, meddela beslut om att
under sådant förhållande den mellankommande parten tillätes att blifva
part i målet. Lagens ordalag afsåge det fall, att saken ej lämpligen kunde
eller borde uppskjutas, och parterna därför vid det rättegångstillfälle, då
den mellankommande parten anmälde sig, begärde att saken genast måtte
afdörnas. Här åter förekom målet mer än en gång efter det den mellankommande
parten anmält sig. Då målet alltså ändå skulle uppskjutas,
hade det varit Wistrands ovillkorliga plikt att till nästa ting förelägga
den mellankommande parten att efter stämning utföra sin talan.

I stället för att medgifva, att det varit en försummelse att ej meddela
beslut angående den mellankommande partens inträde i rättegången,
hade häradshöfdingen Wistrand sökt gorå gällande, att klagandena ej, så —

1913 —

som de påstode, därigenom behöft sakna kännedom om, att det var fråga
om en verklig mellankommande part af hufvudintervenients rang. Underlåtenhet
att iakttaga lagens bestämmelser vore emellertid ett fel, äfven
om underlåtenheten ej medfört någon skadlig verkan i det särskilda fallet.
Att märka vore dock, att klagandenas talan i målet ej fördes af en jurist
utan af en allmogeman, och vid sådant förhållande vore det så mycket
tydligare, att Wistrand haft skyldighet att fråga ombudet, om den mellankommande
parten finge uppträda. Vidare vore att märka, att den mellankommande
partens ombud ändå var ombud i målet, hvarför hans yttrande
icke behöfde betyda, att han i egenskap af ombud för den mellankommande
parten fick tala i målet. Mellankommande partens afsikt syntes blott hafva
varit att freda grufvorna från utmätning. Då han emellertid ej stämt
inom deri i 69 § utsökningslagen föreskrifna tid, både häradsrätten genast
eller sist i utslaget bort ex officio afvisa honom af denna formella grund.

Betänkligast vore häradshöfdingen Wistrands försvar gent emot anmärkningen,
att häradsrätten dömt om något, hvarom ej varit stämdt.
Han sade, att frågan om den bättre rätten ej skulle endast vara ett domskäl.
utan, som af 69 § utsökningslagen framginge, skulle frågan om
själfva äganderätten anses väckt och företagas till pröfning. Den sofism,
hvartill Wistrand här tagit sin tillflykt, framstode bjärt, om man jämförde
utslagets olika delar med hvarandra. Beträffande de grufvor, som afsåges
med de åtta mutsedlarna, hette det nämligen i utslaget, att som kärandebolaget
vore ägare däraf, förklarades utmätningen i denna del förfallen(=stämningsyrkandet).
Men beträffande »Nya försöksgrufvan» och »Sinedjegr
åfvan» hette det i samma utslag, att Gärdsjö gr ^aktiebolag förklarades
hafva bättre rätt därtill än kärandebolaget. Genom Wistrands sätt att
försvara sig hade hvad i klagoskriften antydts kunna bero på slarf visat
sig härröra från groft oförstånd i tjänsten. Då Boden af stått från att
»Nya försöksgrufvan» och »Smedjegråfvan» blefve tagna i mät, hade det
väl i all rimlighets namn varit tillräckligt för häradsrätten att beträffande
dessa grufvor låta därvid bero. Om häradsrätten nödvändigt behöft yttra
sig om mellankommande partens rätt till dessa grufvor, hade slutklämmen
bort blifva, att utmätningen förklarades undanröjd. Nu vore det tydligt, att
häradsrätten gatt utanför stämningsyrkandet, samt att det vore af nöden,
som lagen stadgade, att en hufvudintervenient skulle uttaga särskild stämning.

En annan ej förut anmärkt felaktighet vore, att häradsrätten flera,
gånger låtit personer i målet uppträda samtidigt som ombud både för
kärande- och för svarandepart. *

— 1913

Rättegångsbalkens 18 kapitel handlar enligt rubriken »om den, som
kominer under''parternas rättegång in, och vill i saken tala». Huru detta
går till, beskrifver lagen i första stycket af kapitlets 1 § på följande sätt:
»Hvar så händer, att under parternas tvist i den sak, som instämd är,
någon kommer, den hvarken är stämd eller stämma låtit, och begärer hörd
varda, förty att saken honom eller hans rätt rörer etc.» Visar han skäl
därtill, skall enligt samma lagrum domaren låta honom få kunskap om
det, som talats och skrifvits i målet.

Sedan kunna olika fall inträffa. I slutet af kapitlets 1 § talas om
den händelse, att den mellankommande parten gör ett med någondera af
de tvistande. Då skall domaren höra hans skäl och därpå döma mellan
alla parterna.

Om åter den mellankommande parten klandrar bägge delomännens
rätt, skall domaren enligt 2 § i samma kapitel förelägga honom tid, å
landet till nästa ting och i staden inom viss dag, att efter laga stämning
utföra sin talan, »där dem alla ej åsämjer att strax i saken dömas må».

Dessa regler hade emellertid, såsom ock klagandena anmärkt, icke
behörigen iakttagits i förevarande fall.

Sedan klagandena till Gillbergs häradsrätt instämt advokaten Bodén,
som för uttagande af en fordran vunnit utmätning i åtta inmutade områden
och två med utmål försedda grufvor, med yrkande om utmätningens
upphäfvande, samt Bodens ombud nedlagt sin bemälte hufvudmans talan
i fråga om de båda grufvorna, men i stället såsom ombud för Gärdsjö
grufaktiebolag gjort anspråk på samma grufvor, upptog rätten utan ny
stämning den för Gärdsjö grufaktiebolag, såsom mellankommande part,
sålunda väckta talan. Häradsrätten tilldömde sedermera, efter målets uppskjutande,
af anförda skäl de båda grufvorna åt Gärdsjö grufaktiebolag.

Något formligt medgifvande hade klagandena under målets handläggning
icke lämnat därtill, att i rättegången skulle utan stämning dömas
öfver det af Gärdsjö grufaktiebolag såsom mellankommande part framställda
anspråket. Och något tyst samtycke därtill torde icke kunna antagas
hafva förelegat. Mot behörigheten af ett sådant antagande talade i
viss mån äfven den omständigheten, att ombudet för Gärdsjö grufaktiebolag
redan i annan egenskap förde talan i målet, hvarför håns yttranden
icke utan vidare kunde hänföras till den ene eller den andre hufvudmannen.

Med hänsyn till nyssnämnda förhållanden hade häradsrätten genom
att på sätt som skett afdöma målet betänkligt kränkt klagandenas rätt.
Genom sitt obehöriga förfarande syntes häradsrätten äfven hafva tillskyndat
klagandena skada. Att klagandena skulle kunna genom ansökan om res -

Justitieombudsmmnens ämbetsberättelse till 1913 års Riks lag.

ning vinna befrielse från någon del af denna skada, ansåg jag vara högst
osannolikt.

På grund af hvad jag sålunda anfört, uppdrog jag åt advokatfiskalen
vid Svea hofrätt att ställa häradshöfdingen Wistrand, hvilken såsom häradsrättens
ordförande var ansvarig för rättens anmärkta åtgärder och beslut,
under åtal inför hofrätten med yrkande om ansvar å honom efter lag och
sakens beskaffenhet. Tillika borde advokatfiskalen efter befogenhet understödja
de ersättningsanspråk, som klagandena, i målet hörda, kunde komma
att däri framställa.

Under skriftväxlingen i målet anmälde klagandena, att de icke kunde
uppgifva, om och i hvilken mån de yrkade ersättning af häradshöfdingen
Wistrand, förr än särskilda mellan klagandena, å ena, samt Gärdsjö gruf-,
aktiebolag och kommanditbolaget Värmskogs zinkgrufvor, å andra sidan,
pågående mål blifvit afgjorda, hvarför klagandena förbehöllo sig att efter
nämnda måls afdömande få framkomma med sina eventuella ersättningsanspråk.
Efter slutad skriftväxling meddelade hofrätten utslag den 11
juli 1912, därvid hofrätten yttrade, att som häradsrätten förfarit felaktigt
i de anmärkta afseendena, pröfvade hofrätten rättvist, jämlikt 25 kap.
17 § strafflagen, döma häradshöfdingen Wistrand, hvilken såsom häradsrättens
ordförande vore ansvarig för häradsrättens berörda felaktiga förfarande,
att för det oförstånd i utöfningen af domarämbetet, han sålunda
låtit komma sig till last, höta 75 kronor.

Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.

Fråga om lagligheten af ett förbud att offentliggöra eu

handling’.

Handlingarna i ett genom klagomål af ledamoten af Riksdagens
första kammare, utgifvaren af tidningen »Västerbottenskuriren» Gustav
Rosén härstädes anhängiggjordt ärende utvisade, bland annat, följande.

Den 19 juli 1911 ankom till länsstyrelsen i Västerbottens län frän
amtmannen i Nordlands amt i Norge ett föregående dag afsändt, på norska
språket affattadt telegram, som innehöll: att länsmannen i Mo den 15 juli
rapporterat, att flockar af svensk lösren inträngt i distriktet Ildgruben,
i synnerhet omkring Tumbukten, Tvervand och Rödvand; att renen i det
fuktiga och kalla vädret satte sig fast i dalarna och skogarna samt gjorde

— isis —

betydlig skada; att försök till renarnas utdrifvande misslyckats i brist på
goda hundar; att renarna antoges höra hemma i Tärna socken, hvars länsman
underrättats; samt att amtmannen begärde länsstyrelsens medverkan
till att få renarna hämtade eller ställda under bevakning.

Detta telegram, som expedierats till länsstyrelsen i försegladt kuvert,
öppnades af t. f. landssekreteraren, kronofogden Georg Hellgren, hvilken
för inregistrering öfverlämnade detsamma till t. f. landskanslisten Ivar
Rönnberg. Därefter meddelade Hellgren till samtliga å landskansliet tjänstgörande
personer en två gånger upprepad tillsägelse, att hvarken om det
inkomna telegrammet eller om de telegram, som i anledning af detsamma
kunde komma att afsändas från länsstyrelsen, några meddelanden finge
lämnas tidningarna. Det norska telegrammet försågs också med påskriften
»Hemlig», skrifven med rödpenna.

I anledning af landshöfdingens frånvaro på ämbetsresa i länet lät
Hellgren t. f. andre länsnotarien uppsätta ett telegram till landshöfdingen,
hvars adress då var Stensele. Sedan konceptet till detta telegram, hvari
amtmannens telegram i sin helhet återgafs på originalspråket, blifvit uppsatt
och af Hellgren justera dt, utskrefs det å telegramblankett, undertecknades
med »länsstyrelsen» samt öfverlämnades till kansli vaktmästaren Axel
Ein. Olsson för befordran till telegrafstationen.

1 berörda telegram anfördes jämväl, att lappfogden blifvit från länsstyrelsen
telegrafiskt underrättad med anmodan att i ärendet omedelbart
sätta sig i förbindelse med landshöfdingen. Samma dag afiäts också telegram
i saken till lappfogden under adress Lycksele, men enligt avis från
telegrafstationen i Umeå var lappfogden då bortrest, hvarför telegrammet
ej kunde tillställas honom.

Koncepten till de båda från länsstyrelsen utgångna telegrammen äfvensom
det från Norge ankomna telegrammet förvarades därefter i en i landssekreterarens
ämbetsrum befintlig låst skri!*bordslåda, till hvilken Hellgren
hade nyckeln.

Påföljande dag, eller alltså den 20 juli 1911, fanns emellertid i tidningen
»Yästerbottenskuriren» infördt ett meddelande om saken med rubriken
»Renar från Tärna förorsaka skada i Norge». Denna notis omtalade
amtmannens anmälan samt innehöll härutinnan samma faktiska uppgifter
som amtmannens telegram.

I anledning af notisens förekomst i »Västerbottenskuriren» föranstaltade
t. f''. landssekreteraren Hellgren om undersökning i ändamål att få
utrönt, huruvida möjligen någon af landskansliets i Umeå tjänstemän eller
betjänte lämnat tidningen det till grund för notisen liggande meddelandet.
Vid det norska telegrammets ankomst fanns å landskansliet t. f.

— 1913 —

andre länsnotarien Olof Wilhelm Genberg, t. f. landskanslisterna Rönnberg
och Berner Ericson samt extra skrifbiträdena Esbjörn Edman, Eric Lindahl
och Hugo Aström. 1 två särskilda den 29 juli 1911 dagtecknade intygförklarade
nämnda personer under edlig förpliktelse, att de icke ägde
kännedom om, på hvad sätt det från Norge ankomna telegrammets innehåll
influtit i tidningen. Enahanda försäkran lämnades af vaktmästaren
Olsson i ett den 23 augusti 1911 likaledes under edlig förpliktelse afgifvet
intyg.

T. f. landssekreteraren Hellgren åtnöjde sig emellertid ej med att på
detta sätt anställa förhör med landskansliets tjänstemän och betjänte, utan
vände sig i saken äfven till stadsfiskalen i Umeå A. H. Landgren. 3 eu
den 8 augusti upprättad promemoria förklarade denne, att åtskilliga försök
af honom förgäfves gjorts för att vinna tillförlitlig upplysning om
hvem meddelaren varit. Promemorian innehöll äfven, att Landgren för
ändamålet besökt redaktören Rosén, som därvid, med förmälan, att han icke
under några omständigheter ville yppa namnet på meddelaren, försäkrat,
att han icke vare sig direkt eller indirekt bekommit notisen genom någon
af telegrafpersonalen i Umeå. Vid samma tillfälle hade också Rosén förklarat,
att icke heller någon annan person i Umeå lämnat meddelandet
till tidningen, hvarefter Rosén på Landgrens begäran framletat manuskriptet
till notisen. Detta befanns vara skrifvet af Rosén. I promemorian upplystes
slutligen, att Rosén vid tillfället uppgifvit, att han icke hade någon
ständig meddelare hos länsstyrelsen, men att vaktmästaren Olsson brukade
lämna eu och annan notis.

Den af t. f. landssekreteraren Hellgren vidtagna åtgärden att låta i
Umeå stad efterforska, hvem som lämnat tidningen ifrågavarande notis,
hade emellertid i staden orsakat det rykte, att. meddelandet kommit till
tidningen från telegrafstationen. En af de vid stationen anställda tjänstemännen,
telegrafassistenten F. A. Kriström, ansåg sig särskildt utpekad af
nämnda rykte såsom gärningsman, och då han fann det vara af synnerlig
vikt för honom och hans framtid såsom telegraftjänsteman att genom en
undersökning få ryktet vederlagdt, begärde han muntligen hos landshöfdingen,
att undersökning i saken måtte komma till stånd. Med anledning
häraf aflat Konungens befallningshafvande den 25 augusti 1911 en skrifvelse
till telegrafstyrelsen med anhållan om sådan undersökning.

På grund häraf uppdrog telegrafstyrelsen åt telegrafinspektören i norra
distriktet V. Linde att verkställa den begärda undersökningen, och sedan
sådan ägt rum, fann styrelsen genom densamma vara ådagalagdt, att telegrammets
innehåll icke genom telegrafverkets personal bragts till tidningens
kännedom. Detta resultat meddelade telegrafstyrelsen i en den 2

— 1913 —

oktober 1911 till Konungens befallningshafvande afiåtcn ämbetsskrifvelse,
därvid fogats en af telegraf inspektören Linde den 12 september 1911 afgifven
rapport rörande hans undersökning. Rapporten innehöll, bland
annat: att Linde förvissat sig om, att notisen icke meddelats tidningen
genom telefon från någon af de platser utom Umeå, som telegrammet till
landshöfdingen passerat; att Linde efter förhör med åtskilliga personer och
genom förfrågningar hos Rosén vunnit eu allt mera stadgad uppfattning
därom, att telegrammet kommit till Roséns kännedom under dess befordran
emellan länsstyrelsen och telegrafstationen; samt att en bilaga till rapporten,
som angaf vaktmästaren Olssons befattning med telegrammet till landshöfdingen,
torde bevisa, att den emot telegrafpersonalen framkomna misstanken
vore obefogad.

Omförmälta bilaga afsåg särskild! de förhör, som hållits med vaktmästaren
Olsson, ocli utvisade, att Olsson först för t. f. landssekreteraren
Hellgren uppgifvit, att han med det till landshöfdingen adresserade telegrammet
gått direkt från länsstyrelsen till telegrafstationen, men sedermera
medgifvit, att lian på väg till telegrafstationen med telegrammet i
något ärende besökt tidningen »Västerbottenskurirens» redaktionslokal.

f eu hit insänd klagoskrift påkallade därefter redaktören Rosén min
ämbetsatgärd i anledning af hvad i saken sålunda förekommit. Klaganden
redogjorde därvid för notisens förekomst i tidningen »Västerbottenskuriren»
samt den därefter följande undersökningen, till hvilken redogörelse klaganden
fogade åtskilliga reflektioner. Klaganden anförde sålunda, bland
annat, följande.

Anmärkningsvärdt vore, att eu t. f. landssekreterare utfärdade förbud
emot offentliggörande af eu till länsstyrelsen ingången anmälan, som icke
vore af den art, att densamma grundlagsenligt kunde undandragas offentligheten.
Då en t. f. landssekreterare lika litet som länsstyrelsen ägde
bestämma, hvilka handlingar som finge offentliggöras eller icke, vore det
uppenbart, att t. f. landssekreteraren Hellgren på ett betänkligt sätt öfverskridit
sin befogenhet genom det utaf honom meddelade »förbudet».

Enligt tryckfrihetsförordningen borde med tryckfrihet förstås hvarje
svensk mans rättighet att utan några af den offentliga makten i förväglagda,
af tryckfrihetslagen ej kända hinder utgifva skrifter, att sedermera
inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat
fall kunna därför straffas, än om detta innehåll strede mot tydlig lag,
gifven att bevara allmänt lugn. Det vore medgifvet, att notisen i fråga
icke vore af brottslig art. Det kunde också anses såsom ostridigt, att den
omständigheten, att »Västerbottenskuriren» meddelat, att svenska renar
öfverskridit norska gränsen, hvarken stört det allmänna lugnet eller »in —

1913 -

verkat störande på statens invärtes lugn och utvärtes säkerhet». Följaktligen
kunde enligt gällande lag ingen åtgärd vidtagas med anledning af
ifrågavarande meddelande. Konungens befallningshafvande visste också
mycket väl, att så vore förhållandet, ty eljest hade klaganden knappast
undgått laga åtal. Men t. f. landssekreteraren Hellgren hade bestämdt
föresatt sig att taga reda på meddelaren, och för att lyckas häri använde
han först spioneri, sedan ingripande af allmänna åklagaren och slutligen
af telegrafstyrelsen.

Då klaganden vore ensam ansvarig för allt, som förekom me i »Väster o

o 1

bottenskuriren», och icke hade någon som helst skyldighet att på Konungens
befallningshafvandes eller högre myndighets begäran tillhandagå med
upplysningar om hvem som lämnat det ena eller andra meddelandet, men
Konungens befallningshafvande eller t. f. landssekreteraren likväl sökte på
allt sätt vinna upplysning därom, för att slutligen straffa, en kanslivaktmästare
för hvad som förekommit i »Västerbottenskuriren» — ty någon
annan slutsats kunde knappast dragas ur en i tidningen »Umebladet» förekommande
uppgift, att ett efterspel stundade för vaktmästaren — hade
klaganden ansett sig tvingad att vidtaga den enda åtgärd, som för honom
vore möjlig till förhindrande af en fortsatt rättskränkning.

Här förelåge enligt klagandens uppfattning en kränkning af tryckfriheten,
en kränkning, som vore af särdeles allvarlig beskaffenhet, därför
att den begåtts af en person, som satts att förvalta ett landshöfdingämbete,
och som fortsatts äfven efter det landshöfdingen återtagit sitt ämbete,
trots det att Konungens befallningshafvandes uppmärksamhet i tillräckligt
tydlig form blifvit fäst på det faktum, att saken icke vidkomme ifrågavarande
myndighet.

På grund häraf hemställde klaganden, att laga åtgärder måtte vidtagas
emot den eller dem, som i detta fall på ett groft sätt gjort sig
skyldiga till kränkning af tryckfriheten.

Vid klagoskriften hade fogats ett exemplar af tidningen »Västerbottenskuriren»
för den 20 juli 1911, hvilket tidningsnummer innehöll
deri i ärendet ifrågakomna notisen.

Vidare hade bilagts ett exemplar af tidningen »Umebladet» för den
13 oktober 1911. Detta tidningsnummer innehöll under rubriken »En
telegramhistoria» redogörelse för telegrammets från amtmannen i Bodö
ankomst till länsstyrelsen i Västerbottens län och de åtgärder detsamma
föranledt, meddelandet i »Västerbottenskuriren» om saken samt undersökningen
om hvem som meddelat notisen i fråga till nämnda tidning. Härom
innehöll artikeln det uttalande, att man i själfva verket torde få anse,
att vaktmästaren Olsson erkänt sig hafva på ett eller annat sätt lämnat

— 1913 —

meddelandet till »Västerhottenskuriren». Detta fann artikelförfattaren
kunna för Olsson medföra »ett efterspel» och i sammanhang därmed yttrades,
att hvad i saken förekommit onekligen ställde klagandens sannfärdighet
i en rätt tvifvelaktig dager. Slutligen innehöll artikeln aftryck

0 O O O j

af en från klaganden i ämnet aflåten skrifvelse till Konungens befallningshafvande
i Västerbottens iän.

1 anledning af klagoskriften anhöll jag i en till Konungens befallningshafvande
aflåten ämbetsskrifvelse, att Konungens befallningshafvande
måtte till mig öfversända vederbörandes yttrande. 1 en af Konungens
befallningshafvande på grund häraf insänd förklaring anförde t. f. landssekreteraren
Kellgren hufvudsakligen följande.

Det torde enligt Kellgrens förmenande icke kunna råda mer än en
mening om, att det af honom på sin tid i egenskap af t. f. landssekreterare
meddelade förbudet emot offentliggörande af såväl ifrågavarande från
amtmannen i Nordlands amt till länsstyrelsen inkomna telegram som de
telegram, hvilka i ärendet lomme att af länsstyrelsen aflåtas, varit synnerligen
lämpligt och välbetänkt. Från Hellgrens tidigare tjänstgöring vid
länsstyrelsen i landets nordligaste län saknade Kellgren nämligen icke
erfarenhet af, att offentliggörande af meddelanden från våra grannländer
rörande förmenta intrång af betande svenska renar ledt till missförhållanden
och förvecklingar, som det varit önskligt kunna undvika. Och inom
Västerbottens län hade, enligt hvad Hellgren försport, den praxis varit
gällande, att dylika telegram icke utlämnades för publicering i pressen.
Det både för öfrigt i föreliggande fall icke heller satts i fråga, att klaganden
eller någon annan skulle af Hellgren hafva begärt och blifvit förvägrad
taga de! af telegrammets innehåll.

Det af Hellgren meddelade förbudet var så mycket mera på sin plats,
som Hellgren, under den tid han bestred landssekreterareänsten, till sitt
biträde å landskansliexpeditionen hade endast unga, oerfarna tjänstemän,
hvilka utan särskild tillsägelse sannolikt omedelbart bekantgjort telegrammets
innehåll.

Det vore icke sant, att Hellgren, såsom Rosén i sin klagoskrift sökte
gorå troligt, »skulle hafva uppdragit åt kanslivaktmästaren Olsson att genom
samtal med ’Västerbottenskurirens’ tryckeripersonal söka utröna, hvem som
skrifvit manuskriptet till notisen». Såsom synnerligen märkligt och i
denna sak särdeles belysande ansåge sig Hellgren böra här framhålla, att
Olsson, då han af Hellgren förhördes — hvarvid Olsson ihärdigt förnekade,
att han haft något att skaffa med notisens tillkomst — erbjudit sig att
hos »Västerbottenskurirens» redaktion taga reda på, hvem som meddelat
tidningen notisen i fråga. Olsson hade för öfrigt sedermera vid fort —

1913 —

satt förhör måst vidgå, att ingen annan än han själf utsläppt samma
notis, och att ingen annan än klaganden upptecknat notisen för att införa
den i sin tidning.

Hellgren hade i detta sammanhang äfven särskild anledning att till
ytterligare belysning af klagoskriftens rätta halt fästa uppmärksamheten
på, att klaganden i sin till Konungens befallningshafvande i ärendet ingifna,
den 29 juli 1911 daterade inlaga bland annat yttrade — •— —
»vill jag, för att ingen annan person i eller utom länsstyrelsen skall
behöfva bli oskyldigt misstänkt, dock meddela, att källan till notisen
finnes långt utom det område, inom hvilket Konungens befallningshafvande
äger att anställa undersökningar». Och vid samtal med stadsfiskalen
Landgren förklarade klaganden vidare, »att ej någon här i staden lämnat
meddelandet», under framhållande af, att han hade meddelare i Norge och
under upplysning tillika, att han bekommit notisen »per telefon».

Sammanställde man dessa, klagandens utsagor med resultatet af telegrafinspektören
Lindes förhör med kanslivaktmästaren Olsson och Lindes
undersökning i öfrig!, hvaraf framginge, bland annat, att klaganden icke
erhållit meddelandet i fråga medelst telefon, kunde man härvidlag — för
att endast hänföra sig till ett uttryck, som klaganden själf i sin skrift
citerade efter ett af honom bilagd t nummer af tidningen »Umebladet» —
icke undgå att komma till den bestämda uppfattningen, att hans sannfärdighet
bl i fr i t ställd i mer än tvifvelaktig dager.

Här förelåge uppenbarligen icke något angrepp emot tryckfriheten,
såsom klaganden velat påstå och vid klagoskriftens införande i den af
honom utgifna tidningen »Västerbottenskuriren» i eu kraftigt formulerad
rubrik än vidare sökt framhålla.

Saken rörde sig endast och allenast om länsstyrelsen underordnad
personals förhållande i tjänsten; en fråga, som hörde under länsstyrelsens
pröfning och hvarom det ålegat Hellgren att i egenskap af tjänstförrättande
landssekreterare förebringa utredning. Såsom förut nämnts, hade Hellgren,
under den tid han uppehöll landssekreterartjänsten, till sitt biträde å
landskansliexpeditionen endast unga extra tjänstemän. Ingen enda af dem
hade ännu ens nått den utbildning, att han undergått länsmansexamen.
Före sitt tillträde af förordnandet både Hellgren icke haft någon beröring
med dem. Endast en af dem kände Hellgren då till namnet. Under
sådana förhållanden var det gifvetvis ur disciplinär synpunkt icke endast
oafvisligen nödvändigt utan äfven Kellgren s oeftergifliga skyldighet att,
då han fann, att af honom uttryckligen meddelade föreskrifter icke efterlefdes,
låta undersöka, hvilken af den Hellgren underordnade personalen
gjort sig skyldig till öfverträdelse. Med utsikt till någon framgång kunde

— 1913 —

Hellgren vid dessa undersökningar icke anlita någon af landskansliets
tjänstemän, hvarför Hellgren påkallade medverkan af stadsfiskalen Landgren.
Det biträde, Landgren i saken lämnat Hellgren, hade dock alls icke haft
något samband med Landgrens tjänsteåligganden såsom allmän åklagare i
Umeå stad.

För den, som bevittnat klagandens anmälningsraseri, och för den,
som kände hans sinnesart och karaktärsegenskaper i öfrigt, hvilka icke
minst belystes af handlingarna i detta ärende, vore det fullt klart och
tydligt, att denna hans klagoskrift, den han i sin tidning under braskande
rubriker infört, tillkommit framför allt i syfte att afvända allmänhetens
uppmärksamhet från hans egna, för honom själf synnerligen obehagliga
uttalanden, förehafvanden och åtgärder, hvilka Hellgren ofvan antydt,
men äfven i uppenbar afsikt att hos allmänheten nedsätta och misstänkliggöra
en statens myndighet. Och Hellgren kunde, med kännedom om de
oheinula klagomål Rosén gång efter annan anfört emot civila och militära
myndigheter och tjänstemän, ej värja sig från den tanken, att klagoskriften
jämväl i ej ringa mån dikterats af en ifrigt åtrådd önskan att
komma Hellgren till lits såsom ny tjänsteman i orten och särskilt såsom
representant för åklagare- och ordningsmakten.

Hellgren hemställde därför, att klagoskriften icke måtte föranleda
någon åtgärd.

Ö C5

Vid t. f. landssekreteraren Hell grens förklaring hade fogats två så

O o o

lydande intyg:

1) »Undertecknad får härmed under edlig förpliktelse intyga följande:
Den 21 juli, eller dagen efter det notisen om renskada af svenska renar
i Norge stått att läsa i ’Västerbottenskuriren’, blef jag inkallad till kronofogden
Georg Hellgren, som då tjänstgjorde som t. f. landssekreterare.
Kronofogden Hellgren upplyste mig då, att han haft förhör med kanslivaktmästaren
Axel Em. Olsson, hvarvid kronofogden Hellgren upplyste,
att denne nekat, att han meddelat notisen till tidningen, under uppgift
att han i enlighet med min anmodan gått med telegrammet direkt till
telegrafstationen. Vid samma tillfälle bad kronofogden Hellgren mig
samma dag vara vittne till om Olsson vidhölle dessa uppgifter. Vid förfrågan
därom af kronofogden Hellgren samma dag vid middagstiden i min
närvaro förklarade Olsson, att han, såsom jag anbefallt honom, gått med
telegrammet direkt från länsstyrelsen till telegrafstationen, och att han icke
haft något att skaffa med tidningsnotisens tillkomst, men lofvade att därom
göra sig underrättad å ’Västerbottenskurirens’ redaktion. Umeå den 9
januari 1912. Ivar Rönnberg, e. o. landskanslist.»

2) »På begäran af herr kronofogden Georg Hellgren får jag härmed

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1913 års Riksdag. 9

intyga, att då jag af honom i hans egenskap af t. f. landssekreterare
sommaren 1911 ombads att biträda med undersökning om hvem, som
meddelat tidningen ''Västerbottenskuriren’ en notis angående skada, som i
Norge förorsakats af svenska renar, kronofogden Hellgren betonade, att
undersökningen afsåge att vinna utredning, om någon bland kanslipersonalen
eller länsstyrelsens betjänte meddelat notisen. Vid uppdragets erhållande
framhöll tillika herr kronofogden Hellgren, ajt han i saken vändt
sig till mig såsom sin personlige vän, på samma gång han ansåge mig
till uppdraget lämplig, och att han bland till hands varande tjänstemän
hos länsstyrelsen icke fann någon, som han i detta fall lämpligen kunde
vända sig till. Umeå den 24 januari 1912. A. H. Landgren, stadsfiskal.»

Vid förklaringen hade vidare fogats en med Konungens befallningshafvandes
ämbetssigill försedd akt, innehållande åtskilliga handlingar rörande
ifrågavarande sak.

I ärendet inkom klaganden därefter med en påminnelseskrift, däri
klaganden anförde, bland annat: att Hellgren icke med ett enda ord sökt
påvisa, att hans tillvägagående hade det minsta stöd i vare sig grundlag
eller allmän lag; att Hellgrens uppgift, att telegram af ifrågavarande
beskaffenhet i Västerbottens län icke plägat utlämnas för publicerande
i pressen, icke vore sann, då under klagandens tioåriga verksamhet i
länspressen meddelanden om reninvasioner flerfaldiga gånger förekommit
i olika tidningar; att det händt, att på grund af dessa meddelanden
myndigheterna anställt undersökningar och vidtagit åtgärder för vinnande
af rättelse; att Hellgren sökt visa, på hvilket sätt klaganden erhållit meddelandet,
och därvid genom åtskilliga omständigheter kommit till »den
bestämda uppfattningen», att klagandens »sannfärdighet blifvit ställd i
mer än tvifvelaktig dager»; att klaganden ville på det bestämdaste protestera
mot ett sådant uttalande af en ämbetsman, som icke hade den
minsta lagliga rätt att anställa några forskningar om, från hvilket håll
eller på hvilket sätt klaganden erhållit den ena eller andra uppgiften; att
klaganden på goda grunder förmodade, att någon särskild disciplinstadga
för de extra tjänstemännen vid Västerbottens länsstyrelse lika litet existerade
som någon oeftergiflig skyldighet för Hellgren att föranstalta om
undersökning om hvem af personalen, som öfverträdt det af Hellgren meddelade
förbudet; att landshöfdingen i länet syntes icke dela Hellgrens
uppfattning, enär landshöfdingen vid samtal med den för meddelandets
lämnande till tidningen misstänkte telegraftjänstemannen yttrat, att det
skedda icke skulle hafva inträffat, om landshöfdingen varit hemma; att
Hellgren på grund af åtskilliga, i påminnelseskriften närmare utvecklade
omständigheter syntes hafva i ärendet lämnat oriktiga uppgifter om be —

1913 —

skaffenheten af det uppdrag, han i saken gifvit stadsfiskalen i Umeå; samt
att klaganden på grund af hvad han nu och förut anfört yrkade, att Hellgren
måtte ställas under åtal och därvid å honom yrkas ansvar för den
kränkning af allmän och enskild rätt, som han genom sina ifrågavarande
tjänståtgärder låtit komma sig till last.

Uppenbarligen hade både det från Norge anlända telegrammet och
koncepten till de telegram, som länsstyrelsen i Västerbottens län i anledning
däraf aflåtit, varit offentliga handlingar, af hvilka en hvar jämlikt
2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen ägt att taga del. Något annat syntes
icke heller vara i ärendet ifrågasatt. Därtill innehåller tryckfrihetsförordningen
i 1 § 1 mom. den ovillkorliga bestämmelse, att ej må någon i
annan ordning eller i annat fall, än nämnda grundlag stadgar, kunna för
tryckt skrifts innehåll tilltalas eller straffas. Och enligt 1 § 7 mom.
tryckfrihetsförordningen skall utgifvaren af dagblad och periodiska skrifter
i afseende å ansvaret alltid anses såsom författare.

Icke desto mindre var i förevarande ärende upplyst, att kronofogden
Hellgren under tjänstgöring såsom t. f. landssekreterare i Västerbottens
län meddelat samtliga å landskansli tjänstgörande e. o. tjänstemän och
skrifbiträden ett uttryckligt, två gånger upprepadt förbud att lämna tidningarna
något meddelande vare sig om det till länsstyrelsen ankomna
telegrammet angående svenska renars inträngande i Norge eller om de
telegram, som i anledning däraf komme att afsändas från länsstyrelsen.
Och sedan det visat sig, att trots detta förbud en notis om saken influtit
i den af klaganden utgifna tidningen »Västerbottenskuriren», sökte Hellgren
genom efterforskningar, som han å landssekreterarämbetets vägnar
lät anställa, få utrönt, hvem som lämnat tidningen det till grund för
notisen liggande meddelandet. Ändamålet med dessa efterforskningar
hade, enligt hvad Hellgren i sin förklaring bestämdt påstått, icke varit
att på något sätt ineddela straff för innehållet i den i tidningen tryckta
notisen. Däremot hade Hellgren i sin förklaring antydt, att den, som
gjort sig skyldig till brytande af det utaf Hellgren meddelade förbudet,
komme att underkastas disciplinär behandling.

I detta hänseende var till en början att märka, att det af Hellgren
meddelade förbudet omöjligen kunde under alla förhållanden upprätthållas
utan uppenbar risk att begå tjänstefel. En enkel fråga från en
enskild persons sida, vare sig denna fråga föranledts af ett meddelande
från Norge eller haft sin grund i det ankomna telegrammets eller de

— 1913 —

utgående expeditionernas antecknande i landskansliets diarium, hade omedelbart
medfört skyldighet för vederbörande tjänsteman att genast tillhandahålla
ifrågavarande handlingar. Då vidare tryckfrihetsförordningens
omförmälta stadgande!! måste anses innebära, att en person, som står i
subordinationsförhållande till en ämbetsmyndighet, icke kan af myndigheten
åläggas disciplinär bestraffning för den befattning, han tagit med en skrifts
författande eller utgifning, var det naturligtvis ändamålslöst, att Hellgren
i detta fall sökte vinna upplysning därom, huruvida någon vid landskansli
i Umeå anställd tjänsteman eller betjänt lämnat tidningen »Västerbottenskuriren»
ifrågavarande meddelande.

T. f. landssekreteraren Heligrens anmärkta åtgärder i saken måste
därför betecknas såsom mot tryckfrihetens anda om också icke mot dess
bokstaf stridande, oförnuftiga och ändamålslösa tilltag, innefattande ett
missbruk af det ämbete, Hellgren vid tillfället beklädde. För detta ämbetsfel
uppdrog jag åt advokatfiskal vid Svea hofrätt att inför hofrätten anställa
åtal mot Hellgren med yrkande om ansvar å honom efter lag och
sakens beskaffenhet.

. På det åtal, som i enlighet härmed blef emot t. f. landssekreteraren
Hellgren anställdt, meddelade hofrätten utslag den 29 juli 1912, därvid
hofrätten förklarade sig finna hvad i målet lagts Hellgren till last icke
vara af beskaffenhet att kunna till ansvar för honom föranleda och förty
ogillade åtalet.

T. f. landssekreteraren Hellgren blef sålunda frikänd, ehuru i målet
var ostridigt, att han meddelat sina underlydande ifrågavarande, uppenbarligen
olagliga förbud, och han följaktligen enligt min mening måste anses
hafva missbrukat sin ämbetsställning. Öfver utslaget lät ock tjanstförrättande
justitieombudsmannen hos Kungl. Maj:t anföra klagomål genom
besvär, som för närvarande äro på pröfning beroende.

Obehörig tjänstutöfning.

Bland handlingarna i ett genom klagomål af A. P. Olsson härstädes
anhängig»]ordt ärende, däri yrkats ansvar å länsmannen Anders Lidström
för underlåtenhet att väcka åtal (se ofvan sid. 32 o. f.), förekom ett af
hemmansägarne K. G. Pettersson och J. L. Larsson i Grunnebacka utfärdadt
intyg, som hufvudsakligen innehöll: att en dag i mars 1908 dåvarande
vice kommissionslandtmätaren, numera extra landtmätare!! Erik Oskar

— 1913 —

Janson infunnit sig i Grunnebacka och börjat utföra mätningar å Petterssons
och Larssons ägor; att, då Janson därvid icke kunde förmås att
visa i lag föreskrifven tillåtelse till förrättningen, Pettersson och Larsson
nekat honom att fortsätta densamma; att Janson då uppträdt pockande
samt tillkallat länsmannen Lidström, hvilken sökt förmå Pettersson och
Larsson att lämna Janson tillåtelse till mätningarnas utförande; att Pettersson
och Larsson härtill genmält, att Janson ej finge utföra några mätningar,
emedan han ej hade »laga papper» på utförandet, och vidare frågat
Lidström, om denne kommit dit å tjänstens vägnar; att Lidström på denna
fråga gifvit ett nekande svar; samt att, sedan Pettersson och Larsson meddelat
Lidström, att de ej förvägrade Janson att utföra mätningarna, därest
han visade laga tillståndsbevis därtill, Lidström yttrat: »Han säger, att
han har sådant».

Vid detta intyg fanns i original fogad en kungörelse af följande
lydelse:

»Kungörelse:

Som undertecknad förordnats att verkställa uppmätning och undersökning
i och för eventuel reglering af sjön Skagern, varder härmed till
vederbörarde jordägares kännedom meddeladt, att mätning å Grunnebacka,
Svensbols och Rönnebols ägor uti Rudskoga socken kommer att företagas
måndagen den 23 mars och följande dagar; och förbjudes jordägarne vid
laga ansvar enligt lag att bortföra eller rubba vid mätningen nedsatta
linjestakar och afvägningsspetor. Sommersta den 21 mars 1908.

På ämbetets vägnar:

E. O. Janson,

y. kommissionslandtmätare.»

Enligt anteckningar å kungörelsen hade densamma för uppläsande
afsändts till Rudskoga kyrka, hvarest kungörelsen af vederbörande pastor
blifvit uppläst söndagen den 22 mars 1908.

Nyssnämnda intyg gaf vidare vid handen, att icke någon landtmätare
infunnit sig för att verkställa de sålunda kungjorda mätningarna.

I en tillika ingifven, af Pettersson och Larsson undertecknad klagoskrift
anfördes, att bemälte klagande numera erhållit bevis på, att Janson,
då han inställde sig å Grunnebacka ägor för att där utföra mätningar, ej
ägde föreskrifven tillåtelse därtill, enär sådan tillåtelse först genom Konungens
befallningshafvandes resolution den 19 maj 1908 å en den 16 i samma
månad dagtecknad ansökan af kraftaktiebolaget Gullspång-Munkfors lämnats
landtbruksingenjören A. G. Rogberg, åt hvilken Janson tjänstgjort
som biträde. Klagandena hemställde, att, då Janson sålunda förfarit olag —

1913 —

ligt såväl genom att företaga mätningarna som genom att, omedelbart
efter det honom förvägrats att fortsätta dessa, utfärda omförmälta kungörelse,
jag måtte mot Janson vidtaga laga åtgärder.

Nyssberörda ansökan, som i bestyrkt afskrift fanns bilagd klagoskriften,
hade följande lydelse:

»Till Konungens befallningshafvande i Värmlands län.

Sedan Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län, enligt 20
paragrafen kungliga förordningen om jordägares rätt till vattnet å hans
grund den 30 december 1880, den 26 april 1908 förordnat landtbruksingenjören
A. G. Högberg att såsom sakkunnig verkställa på honom ankommande
särskild undersökning och afgifva utlåtande i de till hans
handläggning hörande frågor, som till följd af ifrågasatta reglering af
sjön Skagern kunna uppkomma, få vi vördsamt anhålla om förordnande
för ofvannämnde landtbruksingenjör att inom Värmland utföra ifrågavarande
undersökning. Karlstad den 16 maj 1908.

Kraftaktiebolaget Gullspång-Munkfors.

Gust. Grevilli.»

På denna ansökning hade den 19 maj 1908 å landshöfdingäinbetets
vägnar tecknats resolution, innehållande att landtbruksingeniören Högberg
ägde att, så vidt laga jäf eller hinder ej mötte, i anledning af ansökningen
vidtaga laga ämbetsåtgärder.

Sedan jag i ärendet infordrat yttrande från extra landtmätaren Janson,
anförde denne i af gifven förklaring följande.

I och för handläggning af målet rörande reglering af sjön Skagerns
vattenstånd var uppmätning af stränderna kring sjön nödvändig, och företogs
denna uppmätning med respektive jordägares medgifvande och med
största tillmötesgående från deras sida å samtliga hemman utom å de
ägor, som tillhörde klagandena. Efter samråd med landtbruksingenjören
Högberg gjorde Janson besök hos klagandena, men då därvid röntes
motstånd mot mätningens företagande, uppskötos förrättningsåtgärderna
därstädes till tiden efter den 19 maj 1908, då förordnande för Högberg
utfärdades äfven af Konungens befallningshafvande i Värmlands län; och
verkställdes efter denna tidpunkt mätningen å klagandenas ägor af Högberg
och Janson i förening. Att dessförinnan uppmätning af andra personers
jordområden efter öfverenskommelse ägt rum, torde vara en sak,
hvarmed klagandena ej hade att skaffa. Då klagandena, oaktadt skadeersättning
utlofvats, ej påstått eller kunnat visa, att någon skada dem
tillfogats genom nämnda, i laga ordning företagna förrättningsåtgärd å

— 1913 —

deras ägor, hemställde Janson, att klagoskriften icke måtte till någon
vidare åtgärd föranleda.

Denna förklaring blef af klagandena bemött med påminnelser; och anförde
klagandena härvid hufvudsakligen, att någon ersättning för skada
aldrig utlofvats, men att däremot, enligt hvad klagandena hade sig bekant,
skada å vissa platser gjorts, utan att, med undantag för ett fall, ersättning
därför lämnats.

Till bemötande af Jansons påstående, att det endast varit från klagandenas
sida som motstånd mot mätningarna gjorts, åberopade klagandena två vid
påminnelseskriften fogade intyg.

Det ena af dessa, hvilket var undertecknadt af 39 personer, utgörande
enligt klagandenas uppgift nästan alla strandägare vid Skagern inom Rudskoga
och Nysunds socknar, innehöll bland annat: att strandägarne aldrig blifvit
tillspäda om medgifvande till mätningen af sjöns stränder; att i allmänhet
mätningen möttes af motstånd, på flera håll af uttryckligt förbud; att
det förhållandet, att motståndet på något ställe var mindre, icke hade
sin grund i tillmötesgående, utan berodde därpå, att markägarne trodde förrättningsmännen
vara i sin goda rätt och motstånd därför vara lönlöst;
samt att, hvad anginge hemmanen Södra och Norra Svensbol samt Runnebol,
mätningen tilläts ske först i sammanhang med den mätning, som verkställdes
å klagandenas ägor.

Det andra af omförmälta båda intyg var utfärdadt af G. A. Palmlöf
och K. S. Anderson samt innehöll hufvudsakligen: att mätningen utförts
sommaren 1907 samt i februari och mars 1908 utom å klagandenas ägor
och å ägorna till hemmanen Norra och Södra Svensbol samt Runnebol,
där slutmätningen verkställts först i maj 1908; att Palmlöf och Anderson
vid mätningen biträdt såsom handräckningskarlar, dock ej vid mätningen
sommaren 1907; att jordägarnes tillstånd till mätningen ej begärdes; samt
att något medgifvande till mätningen sålunda ej förekom liksom ej heller
något tillmötesgående från jordägarnes sida, enär på grund af motstånd
från dessa mätningen på vissa platser måste inställas.

Sedan jag lämnat extra landtmätaren Janson tillfälle att i anledning
af klagandenas påminnelser afgifva förnyadt yttrande, inkom Janson till
mig med en skrift, däri han anförde, bland annat: att ersättning för genom
mätningen åsamkad skada vore utlefvad och fortfarande utbetalades, under
förutsättning att klagandena kunde visa, att sådan skada dem tillskyndats;
att mätningen å klagandenas ägor blifvit verkställd i laga ordning; att
Janson till alla delar vidhölle sitt påstående, att han af markägarne bemötts
med största tillmötesgående, dock att Janson därvid ej haft större pretentioner
än att få se vederbörandes kartor och erhålla upplysningar angående

— 1913 —

äganderätten; samt att samtliga företedda kartor välvilligt ställts till Jansons
förfogande och blifvit kopierade å kalkerpapper.

Vid detta yttrande hade fogats dels ett af öfveringenjören vid kraftaktiebolaget
Gullspång-Munkfors den 13 juli 1911 utfärdadt intyg, af
innehåll att för skada, som förorsakats vid af Janson verkställd uppmätning
och kartläggning af sjön Skagerns stränder i och för sjöns reglering,
ersättning utbetalts till femton markägare med ett sammanlagdt belopp af
777 kronor 50 öre, dels ock en af Gustaf Höög den 9 juli 1911 utfärdad
handling, däri denne, i egenskap af biträde vid mätningen af sjön Skagern
åren 1907 och 1908, intygade, att han ingenstädes mött motstånd från
strandägarne med undantag af i Grunnebacka och närmaste trakten däromkring
i Rudskoga socken.

I anledning af Jansons senare yttrande inkommo klagandena med två
påminnelseskrifter; och var vid den ena af dessa fogadt ett af Palmlöf och
Anderson den 29 juli 1911 utfärdadt intyg, däri dessa vidhöllo, att den
mätning, vid hvilken de biträdt såsom handräckningskarlar och hvilken
ägt rum inom Rudskoga och Södra Råda socknar, i allmänhet mötts af
mer eller mindre energiska protester från markägarnes sida.

■* *

x I

ärendet var alltså upplyst, att extra landtmätaren Janson, innan
ofvanberörda förordnande den 19 maj 1908 utfärdats för hans förman
landtbruksingenjören Rogberg, ej mindre verkställt en stor del mätningar,
hvilka ingått som ett led i den särskilda undersökning, som i nämnda
förordnande afsågs, än äfven utfärdat den i ärendet ifrågakomna kungörelsen.
Jansons påstående, att de sålunda företagna mätningarna ägt rum
med vederbörande jordägares medgifvande, fann jag — med hänsyn till
innehållet i de af klagandena åberopade intygen och då Janson ej uppgifvit,
att jordägarnes tillstånd till mätningarna begärts — ej förtjäna
afseende. Däremot talade enligt min mening alla omständigheter för, att
Janson, genom missbruk af sin tjänsteställning som vice kommissionslandtmätare,
lyckats att genomföra dessa mätningar utan att begära och erhålla
jordägarnes tillåtelse till desamma. För denna min uppfattning, att Janson
missbrukat sin tjänsteställning, fann jag ett särskildt stöd i hans åtgärd
att obehörigen å tjänstens vägnar utfärda omförmälta kungörelse, med
hvilken han efter allt att döma afsett att nedbryta det särskildt kraftiga
motstånd, som från klagandenas och deras grannars sida framkommit emot
mätningar å deras mark.

Jag- ansåg därför, att extra landtmätaren Janson genom sitt anmärkta

— 1913 —

förfarande gjort sig skyldig till förseelse i tjänsten af sådan beskaffenhet,
att den icke borde lämnas utan laga beifran; och aflat jag följaktligen
till Konungens befallningshafvande i Värmlands län en ämbetsskrifvelse,
med anhållan att Konungens befallningshafvande måtte förordna lämplig
person att vid . vederbörlig domstol emot Janson väcka och utföra åtal för
hvad han i förevarande hänseende låtit komma sig till last. Åklagaren
borde därvid å Janson yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

I enlighet härmed blef åtal emot extra landtmätaren Janson anställdt
inför Oline, Visnums och Vase tingslags häradsrätt, som i målet meddelade
utslag den 28 oktober 1912. Häradsrätten utlät sig däri:

I målet vore utrönt, att sedan Janson under mars månad 1908 af
jordägare i Grunnebacka m. fl. hemman inom Rudskoga socken förvägrats
att å. sagda hemmans mark utföra mätningar i och för sjön Ska reglering, han den 21 i samma månad, under åberopande af honom i
sådant ändamål gifvet förordnande, å ämbetets vägnar utfärdat kungörelse
att uppläsas i Rudskoga sockens kyrka, hvilken kungörelse innehållit, att
mätningar kom me att den 23 i. samma månad samt påföljande dagar äga

? t förbud ^ id la_^a ansvar för jordägarne att bortföra

eller rubba därunder nedsatta linjestakar och afvägningsspetor.

Vidare hade det i målet blifvit upplyst, att Ranson, som uti Skaraborgs
län innehade befattning såsom extra landtmätare, icke vid ifrågavarande
tid ägt någon befogenhet att verkställa landtmäteriförrättnfnoinom
det landtmäteridistrikt, som kungörelsen afsett.

På grund häraf pröfvade häradsrätten lagligt att, jämlikt 22 kap. 6 §
2 mom. strafflagen, döma Janson att för obehörig tjänstutöfning bota
450 kronor.

Därjämte förpliktades Janson att till statsverket återgälda hvad af
allmänna medel utbetalades till i målet åberopade vittnen.

Beträffande åter åklagarens yrkande om ansvar för det Janson under
år 1907 skulle utan vederbörande jordägares tillstånd hafva företagit
mätningar i och för nämnda reglering, så enär icke blifvit visadt, att han
härigenom gjort sig skyldig till straffbart förfarande, som hörde under
allmänt åtal, funne häradsrätten åklagarens yrkande i denna del af målet
icke kunna bifallas.

Öfver detta utslag har tjänstförrättande justitieombudsmannen låtit
advokatfiskalen vid Svea hofrätt anföra besvär hos hofrätten. Advokatfiskal
skulle därvid yrka, att hofrätten måtte i allo bifalla åtalet, samt,
däiest hofrätten ej ansage det af häradsrätten åberopade lagrummet, 22
kap. 6 § 2 mom. strafflagen, vara tillämpligt, döma Janson till ansvar för

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1913 års Riksdag. 10

tjänstefel jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen. Äfven Janson har för sin del
öfverklaga! häradsrättens utslag. De i målet anförda besvären äro på hofrättens
pröfning beroende.

Underlåtenhet att i postsparhanksbok anteckna ett

lyftadt belopp.

I en till mig insänd klagoskrift anförde Lars Ygberg hufvudsakligen
följande.

Af ett vid klagoskriften fogadt transumt af domboken, hållen vid urtima
ting med Ljusdals tingslag den 17 maj 1912, § 1, styrktes, bland
annat: att häktade arbetaren Anders Johan Furuström i Tandsjö den 13
mars 1912 af klaganden inköpt en häst för 205 kronor, därvid likviden
erlagts genom öfverlåtande å klaganden af en Furuströms motbok med
Sveriges postsparbank, utvisande en dennes behållning i banken å nämnda
belopp; att Furuströms i banken innestående fordran rätteligen endast utgjort
5 kronor; att Furuström om berörda förhållande varit fullt medveten
vid köpets afsilande; samt att klaganden genom Furuströms ifrågavarande
tillvägagångssätt tillskyndats en förlust af 200 kronor, hvilken förlust
Furuström, som för sitt bedrägliga förfarande dömdes att undergå fängelse,
ålades att ersätta klaganden med 200 kronor.

Då möjlighet för ifrågavarande bedrägeribrott beredts Furuström
därigenom, att post- och järnvägsstationsförest-åndaren P. M. Mattsson i
Tandsjö, där Furuström å ifrågavarande motbok under den 15 december
1910 och den 14 januari 1911 utbekommit hvardera gången 200 kronor,
försummat att i motboken afföra de! belopp, som Furuström uttagit den
14 januari 1911, och Mattsson sålunda ej allenast borde ansvara för tjänsteförsummelse
utan äfven finge anses skyldig att hålla klaganden skadeslös
för den förlust han lidit, enär Furuström torde sakna tillgångar att
gälda klaganden skadeståndsbeloppet, ville klaganden anmäla Mattsson till
åtal för tjänstefel. Tillika yrkade klaganden, att Mattsson måtte förpliktas
att utgifva det i häradsrättens utslag klaganden tilldömda skadeståndsbeloppet,
som Mattsson, på hvilken klaganden vore villig att transportera
häradsrättens ifrågavarande utslag, iinge af Furuström utkräfva.

Det i klagoskriften omförmäla dombokstransumtet var bilagdt klagoskriften,
och bestyrktes genom detsamma klagandens uppgifter.

Öfver klagoskriften hord, genmäle Mattsson hufvudsakligen: att ifråga —

1913 —

varande postsparbanksbok icke varit något ovedersägligt bevis på, att 205
kronor varit innestående å sparbanksboken, enär det lika gärna kunde varit
något mera, nämligen räntan jämte kapitalet; att ett litet tjänstefel begåtts
genom glömska; att det bort ligga i klagandens intresse att före hästhandeln
få postsparbanksboken kontrollerad i postsparbanksbyrån; att hvarje
ägare af motbok vid insättningar och uttagningar äfven själf borde tillse,
att de insatta eller uttagna beloppen rätt antecknades, och, i händelse fel
uppstått, omedelbart göra anmälan härom hos postsparbanken för rättelses
erhållande; att Furuström haft kunskap om, att det uttagna beloppet icke
blifvit affördt, men likväl underlåtit att göra anmälan härom; att Mattsson
icke hade med klagandens och Furuströms hästaffärer att göra; samt att
någon som helst ersättning från Mattssons sida icke kunde ifrågakomma.

Gent emot Mattssons förklaring anförde klaganden i en insänd påminnelseskrift
:

Det vore förvånande, att Mattsson, hvilken just var den person, som
försäkrade klaganden, att motboken i fråga innehöll 205 kronor, nu hänvisat
till postsparbanksbyrån för kontroll. Klaganden vägrade från början
att taga boken såsom likvid, emedan han ej förstod, om boken ägde det
af Furuström uppgifna värdet. Först sedan Mattsson på framställd fråga
ej allenast försäkrat klaganden, att boken verkligen innehöll det af Furuström
uppgifna värdet 205 kronor, utan ock utskrifvit och själf jämte en
stationskarl Forsberg bevittnat en fullmakt, som uppgafs innehålla bemyndigande
för klaganden att å postanstalten i Ljusdal få lyfta medlen, dem
Furuström själf" då hos Mattsson uppsade till betalning, förmåddes klaganden
att taga boken såsom likvid för hästköpet. När klaganden sedermera
infann sig" å postanstalten i Ljusdal för medlens lyftande, upptäcktes det,
såväl att "fullmakten icke gällde för det ändamål, hvarför densamma uppgafs
vara afsedd, som ock att å boken innestodo endast 5 kronor, ej 205
kronor, hvilket senare belopp boken, genom Mattssons tjänsteförsummelse
att ej afföra 200 kronor, orätt utvisade.

Det förefölle klaganden, som om Mattsson handlat i samförstånd med
Furuström för att förmå klaganden att emottaga boken såsom likvid för
hästen, och att ban ingalunda vore så främmande, som han låtsade vara,
för hästaffären i fråga.

Då Mattsson likväl erkänt sig hafva begått tjänstefel, af hvilket klaganden
lidit skada, så vidhölle klaganden sina i anmälningsskriften gjorda
yrkanden och framställde tillika anspråk på kostnadsersättning.

Vid påminnelseskriften fanns fogad den däri omförmälta fullmakten,
hvilken var skrifven med Mattssons handstil samt bevittnad af honom och

— 1913 —

en person vid namn E. Forsberg. Fullmakten innefattade bemyndigande
för klaganden att å postanstalten i Ljusdal utkvittera samtliga till Furuström
ankommande sparbanksmedel.

* 0

Hvad i förevarande hänseende förekommit emot poststationsföreståndaren
Mattsson fann tjänstförrättande justitieombudsmannen vara af beskaffenhet
att böra till åtal mot Mattsson föranleda. I en till Konungens
befallningshafvande i Gäfleborgs län aflåten ämbetsskrifvelse anhöll justitieombudsmannen
därför, att en åklagare måtte förordnas att emot Mattsson
vid vederbörlig domstol väcka och utföra åtal för hvad Mattsson
härutinnan låtit komma sig till last. I en för åklagaren utfärdad instruktion
yttrade justitieombudsmannen beträffande åtalets utförande hufvudsakligen
följande.

Enligt 2 § 2 mom. i förordningen angående eu postsparbank för riket
den 22 juni 1883 kunde insättning i postsparbanken äga rum vid de
postanstalter, postsparbankens styrelse bestämde. Uppsägning af insatta
medel skulle enligt 9 § 1 inom. i samma förordning med uppvisande af
motboken skriftligen ske å någon postanstalt, därvid tillika skulle uppgifvas,
genom hvilken postanstalt medlen borde utbetalas. Förordningens
10 § 4 mom. innehölle, att beloppet af de lyftade medlen skall af vederbörande
tjänsteman införas i motboken.

I förevarande fall vore emellertid upplyst, att Mattsson, som den 14
januari 1911 till Furuström utbetalt 200 kronor af de medel, denne enligt
sin motbok hade innestående i postsparbanken, underlåtit att i motboken
införa det sålunda lyftade beloppet. Häraf hade blifvit en följd, att klaganden
missledts i fråga om postsparbanksbokens värde, hvilket åter åsamkat
klaganden förlust. De sålunda med Mattssons tjänstefel förknippade
omständigheterna medförde, att samma fel, om än i sig själft mindre betydande,
icke kunde lämnas utan laga beifran. På grund häraf borde
åklagaren å Mattsson yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet äfvensom
i mån af befogenhet understödja de ersättningsanspråk, som klaganden,
i målet hörd, kunde komma att däri framställa.

I enlighet härmed blef åtal mot poststationsföreståndaren Mattsson
anställdt vid rådstufvurätten i Gäfie, som meddelade utslag i målet den
13 november 1912. Rådstufvurätten yttrade däri:

På grund af. hvad i målet förekommit och då Mattsson genom sin
underlåtenhet att i motboken införa Furuströms uttag den 14 januari 1911
gjort sig skyldig till vårdslöshet och försummelse i tjänsten, pröfvade råd —

1913 —

stufvurätten, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, rättvist döma Mattsson att
härför höta 25 kronor.

Och enär Mattssons berörda vårdslöshet och försummelse äfven medverkat
till målsägarens förlust å 200 kronor, funne rådstufvurätten rättvist
förplikta Mattsson att utgifva berörda belopp, i den mån tillgång till
gäldande däraf bruste hos Furuström.

_ Beträffande målsägarens ersättningsyrkande på grund af en i målet
ingifven räkning funne rådstufvurätten — då räkningens poster blifvit af
Mattsson bestridda och ej af målsägaren styrkts — att målsägaren ej kunde
tillerkännas annan ersättning därutinnan än ett skäligt ansedt belopp af
25 kronor för omkostnader i saken hos justitieombudsmannen samt lösen
för rådstufvurättens utslag jämte stämpel därtill.

Rådstufvurättens utslag har af poststationsföreståndaren Mattsson
öfverklagats genom besvär i Svea hofrätt. Dessa besvär äro på hofrättens
pröfning beroende.

Felaktigt ämbetsbevis.

I en till mig ingifven klagoskrift anförde A. Svensson hufvudsakligen
följande.

A entreprenadauktion den 27 november 1907 åtog sig klaganden att
utföra torrläggningsarbete å Björstorps; Björnarps och Tunarps inader i
Eriksbergs socken af Ålfsborgs län. Kontrakt härom afslutades definitivt
den 21 januari 1908. Enligt auktionsprotokollet skulle arbetet påbörjas
* nästinstundande sommar» d. v. s. sommaren 1908. Den 26 maj 1908
inställde sig klaganden med arbetspersonal på platsen, och påföljande dag
vidtogos förberedande åtgärder för torrläggningsarbetets påbörjande. Trots
dessa sakförhållanden hade dock landtbruksingenjören Bror Emil Hildebrand
i egenskap af arbetskontrollant redan den 31 januari 1908 (således omkring
fyra månader före arbetets början) »besiktigat» arbetsfältet och därvid
funnit och på ämbetets vägnar intygat, att det då vore arbetadt för
omkring 6,000 kronor enligt det fastställda kostnadsförslaget, hvarför en
utbetalning till intressenterna af 3,000 kronor tillstyrktes. Detta handlingssätt
åt en statens ämbetsman hade klaganden funnit, lindrigast sagdt,
inkorrekt, hvarför han ville fästa min uppmärksamhet därpå.

Vid klagoskriften hade fogats en af vederbörande tjänsteman i statskontoret
till riktigheten bestyrkt afskrift af en så lydande handling:

— 1913 —

»Intyg.

Sedan jag, såsom arbetskontrollant, denna dag besiktigat det arbete,
som afser torrläggning af frostspridande, vattendränkta marker tillhörande
hemmanen Björstorp, Björnarp och Tunarp uti Eriksbergs socken af Alfsborgs
län, till hvilket arbete Ivungl. Maj:t genom nådigt beslut den 11
oktober 1907 beviljat ett anslag utan återbetalningsskyldighet ur allmänna
frostminskningsanslaget å 17,000 kronor, får jag härmed meddela, att detta
torrläggningsarbete Slef påbörjadt år 1907, då detsamma öfvertogs af
entreprenör, samt att det nu är arbetadt för c:a 0,000 kronor enligt det
fastställda kostnadsförslaget, hvadan nu tillstyrkes en utbetalning till intressenterna
af tretusen (3,000) kronor. Björnarp den 31 januari 1908.

Ex oflicio:

Bror Emil Hildebrand.»

Vidare hade bilagts vederbörligen bestyrkt afskrift af en till statskontoret
ingifven, den 21 mars 1908 dagtecknad ansökning om utbekommande
af 3,000 kronor, som skulle få lyftas af anslaget till torrläggning
af ifrågavarande mark.

Sedan jag i anledning af klagoskriften infordrat yttrande från landtbruksingenjören
Hildebrand, anförde denne i afgifven förklaring, bland
annat, följande.

Ifrågavarande torrläggningsarbete, rörande hvilket syneförrättning enligt
dikningslagen blef afslutad år 1904, påbörjades år 1907, sedan Ivungl.
Maj:t sistnämnda år beviljat anslag utan återbetalningsskyldighet till arbetets
utförande. Huru stora utgifter arbetsstyrelsen för företaget haft vid
tiden för det anmärkta intygets afgifvande, kunde Hildebrand nu ej säga,
men styrelsen hade legat i förskott med utgifter för förrättningen och
en del räntor. Emellertid vore det vanligt, att man vid utfärdande af
intyg med tillstyrkande af statsmedels utanordnande för dylika företag
tillstyrkte en summa så stor, att den räckte för arbetets drifvande
vidpass ett hälft år, naturligtvis något beroende af arbetets natur.

För att emellertid medel skulle utanordnas hade vederbörande myndighet
begärt, att arbete skulle vara fullbordadt för det belopp, hvars
utanordnande begärdes. I följd däraf hade Hildebrands intyg fått den
ordalydelse, som handlingarna utvisade.

När Hildebrand första gången — för c:a 25 år sedan — frågade sina
dåvarande förmän, huru i fall af förevarande beskaffenhet skulle förfaras,
fick Hildebrand det rådet att stilisera intygen såsom han sedan alltid
gjort, men så att deras innehåll ej finge tagas alldeles efter orden.
Huruvida häri läge något verkligen »inkorrekt», ville Hildebrand lämna

— 1913 —

därhän. Faktiskt mötte stora svårigheter att få ut beviljade medel, om
intyget endast innehölle besked om att arbetet vore »påbörjadt». Och
någon risk för staten kunde knappast föreligga, då ny ^anordning af
medel ju ej skedde, förr än arbete verkligen vore verkställ dt enligt föregående
Titan ordning, samt arbetsstyrelsen ju alltid måste ställa af vederbörande
godkänd borgen för arbetets utförande och i händelse af bristande
utförande måste återbetala medlen med ränta.

Samtliga intyg, som Hildebrand under hela sin tjänstgöringstid aflämnat
i liknande fall, hade därför varit och vore fortfarande stiliserade
efter samma princip. Hildebrand hemställde, att klagoskriften icke måtte
föranleda någon vidare åtgärd.

Till bemötande af landtbruksingenjören Hildebrands förklaring anförde
klaganden i afgifna påminnelser, bland annat, följande.

Hildebrands påstående i förklaringen, att ifrågavarande torrläggningsarbete
påbörjats 1907, vore icke öfverensstämmande med sanningen. Kontraktet
emellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen å Kungl. Maj:ts och
kronans vägnar samt arbetsstyrelsen för torrläggningsarbetet stadgade, att
arbetet skulle vara påbörjadt före den 1 juli 1908. Detta kontrakt vore
af arbetsstyrelsen underskrifvet den 31 januari 1908, och blef af väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen å Kung]. Majrts och kronans vägnar antaget den
17 mars 1908. Det vore af intresse att jämföra datum å detta af Hildebrand
bevittnade kontrakt med datum å den handling, hvari samme Hildebrand
å ämbetets vägnar intygade, att arbete vore utfördt till ett värde af 6,000
kronor. Som klaganden i ärendet uppgifvit, ankom han med arbetspersonal
till platsen i slutet af maj 1908. Det stode sålunda fast, att Hildebrands
intyg om, att arbete utförts för 6,000 kronor, utfärdats fyra månader
före arbetets början.

Hildebrand förklarade emellertid, att ett dylikt tillvägagångssätt vore
»vanligt»; att han för 25 år sedan fått lära detta af sina förmän; och att
han sedan i förekommande fall handlat i öfverensstämmelse härmed, oaktadt
vederbörande myndighet begärt, att arbete skulle vara utfördt för det
belopp, som skulle utanordnas. Funnes verkligen en sådan oskrifven lag,
som vore nog mäktig att upphäfva den skrift! a lagen, och vore denna
oskrifna lag känd och godkänd af lagskipning och lagvakt, då förfölle klagandens
anmärkning helt och hållet. Men förhölle det sig så, borde framställning
göras om sådan ändring af den skrifna lagen, att den öfverensstämde
med praxis och stadgade, att af Kungl. Maj:t beviljade statsanslag
finge uppbäras i förskott.

Beträffande lån af statsmedel kunde ett ^anordnande i förskott sägas
medföra hvarken risk eller förlust för staten, då staten för de utanord —

1913 —

nade beloppen tillgodogjorde sig ränta. Annorlunda blefve dock förhållandet
i fråga om statsanslag utan återbetalningsskyldighet. Utanordnades
sådant anslag tidigare än som borde ske, tillfogades staten ränteförlust.

Slutligen borde framhållas, att Hildebrands åtgöranden i denna sak
vore handlingar under ämbetsmannaansvar, enär han varit statens kontrollant
under torrläggningsarbetet.

Af en vid påminnelseskriften fogad afskrift af ett emellan väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen å ena samt direktionen för ifrågavarande torrläggningsarbete
å andra sidan upprättadt, den 31 januari 1908 dagtecknadt
kontrakt inhämtades, bland annat: att Ivungl. Maj:t den 11 oktober
1907 i och för vatten allé dräng för torrläggning af frostspridande vattendränkta
marker, tillhörande förutnämnda hemman, beviljat ett anslag utan
återbetalningsskyldighet af 17,000 kronor att utgå från allmänna frostminskningsanslaget
för år 1907; att torrläggningsarbetet skulle vara påbörjadt
före den 1 juli 1908; samt att kontraktet af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
antagits den 17 mars 1908.

Sedan jag till statskontoret öfverlämnat samtliga handlingar i ärendet,
återställde statskontoret handlingarna och öfverlämnade tillika, jämte eget
utlåtande, ett yttrande af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I sitt yttrande meddelade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till en
början, att styrelsen vid bestämmande af storleken utaf det belopp, intressenterna
i det med landtbruksingenjören Hildebrands intyg afsedda företaget
skulle äga att i statskontoret lyfta vid företeende af det den 17
mars 1908 antagna kontraktet, stödt sig på innehållet i Hildebrands å
tjänstens vägnar afgifna intyg.

Styrelsen anförde vidare, bland annat:

Vore de i detta intyg förekommande uppgifterna icke öfverensstämmande
med verkliga förhållandet, såsom syntes framgå af klagoskriften
och lan dtbruksingenj ören Hildebrands förklaring, hade Hildebrand missledt
styrelsen vid bestämmande af det belopp, intressenterna i företaget skulle
äga att lyfta i statskontoret vid företeende af kontraktet.

Dock ville styrelsen hafva tillagt, att, därest intressenterna i företaget
hos styrelsen framställt anhållan att vid kontraktets antagande få hos statskontoret
lyfta det belopp, som landtbruksingenjören Hildebrands intyg
upptoge, och till stöd för sin anhållan endast företett bevis, att arbetet
påbörjats, skulle styrelsen vid det förhållande, att intressenterna aflämnat
af styrelsen godkänd borgen för kontraktets fullgörande äfvensom för återbäring
af lyftade medel, om emot kontraktet brötes, sannolikt tillmötesgått
intressenternas begäran.

I sitt utlåtande anförde statskontoret hufvudsakligen följande.

— 1913 —

Med skrifvelse till statskontoret af den 17 mars 1908 kade väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, med tillkännagifvande att styrelsen antagit kontrakt
om utförande af ifrågavarande företag, öfverlämnat en för kontraktets
fullgörande ställd borgensförbindelse, som af styrelsen godkänts, och tilllika
anhållit, att statskontoret måtte af det till företaget anvisade statsbidraget
17,000 kronor låta till den för företagets utförande valda arbetsdirektionen,
som styrkt, att företaget påbörjats, utbetala 8,000 kronor emot
företeende af det antagna kontraktet samt ytterligare medel å angifna tider.
I detta liksom i andra dylika, ofta förekommande fall hade statskontoret
icke påfordrat, att vederbörande än en gång skulle styrka, att arbetet
påbörjats.

Hänvisande till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande i ärendet
ville statskontoret endast framhålla, dels att, då intyg af ifrågavarande
slag pröfvats af statskontoret, ej heller detta ämbetsverk fordrat, att däri
skulle styrkas annat, än att arbetet med företagets utförande påbörjats,
dels ock att statskontoret saknade anledning antaga, att det oriktiga förfarande,
hvarom anmälan skett, skulle, såsom landtbruksingenjören Hildebrand
påstått, grunda sig på gängse praxis. På grund af hvad i ärendet
förekommit ansåge sig statskontoret därför icke böra påkalla annan åtgärd
än den, som emot Hildebrand kunde föranledas af den emot honom gjorda
anmälan.

Sedan lång tid tillbaka har Riksdagen till understödjande af frostminskningsföretag
årligen plägat å extra stat ställa till Kungl. Maj:ts förfogande
ett anslag, hvars belopp under olika tider växlat. Detta anslag
höjdes år 1896 från 100,000 till 150,000 kronor, år 1897 till 200,000
kronor, år 1898 till 300,000 kronor, år 1901 till 400,000 kronor och år
1903 till 500,000 kronor. År 1905 beslöt Riksdagen med bifall till en af
Kungl. Maj:t i ämnet gjord framställning att till understödjande, medelst
anslag utan återbetalningsskyldighet, af sådana vattenaftappningar, hvilkas
ändamål vore att minska frostländigheten för närliggande bygd, på extra
stat för år 1906 bevilja 700,000 kronor. Tillika beslöt Riksdagen medgifva,
att i afseende å detta anslag finge gälla de allmänna villkor och
bestämmelser, som i statsrådsprotokollet öfver ifrågavarande framställning
omförmältes. Sistnämnda beslut afsåg, att statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t erinrade
om kungl. kungörelserna i ämnet den 29 mars 1899 och den 6 juni 1902
samt hemställde, att Kungl. Maj:t vid anslagets begärande måtte föreslå

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till1913 års Riksdag. 11

Riksdagen att bibehålla de i nämnda kungörelser omförmälta villkor och
bestämmelser.

På framställning af Kungl. Maj:t beslöt Riksdagen år 1906 att på
extra stat för år 1907 ställa till Kungl. Maj:ts förfogande ett belopp af
500,000 kronor, under benämning norrländska afdikningsanslaget, till understödjande
medelst statsbidrag utan återbetalningskyldighet af myrutdikningar
och vattenaftappningar inom Västern orrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län. I sammanhang därmed ställde Riksdagen på
extra stat för år 1907 till Kungl. Maj:ts förfogande ett belopp af 200,000
kronor, under benämning allmänna frostminskningsanslaget, till understödjande
medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet af sådana myrutdikningar
och vattenaftappningar inom öfriga delar af riket, hvilkas
ändamål vore att minska frostländigheten för närliggande bygd. Tillika
beslöt Riksdagen, att i afseende å erhållande och tillgodonjutande af statsbidrag
från allmänna frostminskningsanslaget skulle tillämpas då gällande
allmänna villkor och bestämmelser angående statsbidrag till frostminskningsföretag.

Angående utbetalningen af statsbidraget vid företag af ifrågavarande
beskaffenhet innehåller ofvannämnda kungörelse af den 29 mars 1899,
bland andra, följande bestämmelser.

För myrutdikningar och vattenaftappningar, hvilkas ändamål är att
minska frostländigheten för närliggande bygd, må anslag af Kungl. Maj:t
bestämmas till hö^st hälften af den beräknade kostnaden enligt den fastställda
arbetsplanen (mom. 3).

För fullgörande af kontrakt om arbetes utförande äfvensom för de
lyftade statsmedlens återbäring, i fall mot kontraktet brytes, skall i regeln
ställas af Kungl. Maj:t godkänd säkerhet (mom. 6).

Beviljadt anslag kan i allmänhet icke utbekommas förr än arbetsföretaget
blifvit börjadt, hvarefter anslagna medel få successivt och i mån af
arbetets fortgång lyftas vid de terminer, som i kontraktet finnas utsatta
eller särskild! blifvit bestämda (mom. 7).

Alla statsbidrag, som blifvit uti ifrågavarande afseende beviljade, skola
från statskontoret utbetalas antingen omedelbart eller ock genom Konungens
vederbörande befallningshafvande eller den myndighet, som fått sig
uppdraget att rekvirera och uttaga medlen. Innan större eller mindre
del af beviljade statsbidrag utbetalas, bör hos statskontoret företes dels
om arbetets utförande afslutadt och godkändt kontrakt dels af Kungl. Maj:t
godkänd säkerhetshandling för samma kontrakts fullgörande eller medlens
återbäring, där sådan säkerhet erfordras, dels ock behörigt intyg, att arbetet
är börjadt (mom. 8).

— 1913

I händelse afvikelse skett från den fastställda arbetsplanen, eller arbetet,
där anstånd ej medgifvits, icke blifvit fullbordadt inom därför bestämd
tid, äger Kungl. Maj:t att låta inställa all vidare utbetalning af statsbidraget
samt återfordra hvad däraf uppburits. Vederbörande åligger att
å sålunda lyftade och återburna medel jämväl erlägga fem procent årlig
ränta från lyftningsdagen till dess återbetalning sker (mom. 10).

De arbetsföretag, för hvilkas utförande statsbidrag beviljats, böra vara
påbörjade inom tid, som i upprättadt kontrakt eller af Kungl. Maj:t särskilt
blifvit bestämd. Då arbetet icke påbörjats inom den sålunda bestämda
tiden kommer det beviljade beloppet att reserveras till Riksdagens
disposition (mom. 11.)

Beträffande anslag till understödjande af sådana myrutdikningar och
vattenaftappningar, hvilkas ändamål är att minska frostländigheten för
närliggande bygd, äger Kungl. Maj:t att, i de fall där sådant anses vara
af behofvet påkalladt, medgifva, att någon del af anslaget må förskottsvis
till vederbörande utbetalas (mom. 15).

I förevarande fall hade på grund af ofvan anförda bestämmelser
otvifvelaktigt någon del af statsanslaget kunnat utbetalas, sedan torrläggningsarbetet
bevisligen tagit sin början. Förskott å anslaget hade också
kunnat på vederbörandes ansökan af Kungl. Maj:t medgifvas, om giltigt
skål därtill förelegat. Däremot var naturligtvis landtbruksingenjören Hildebrand
ingalunda berättigad att föranleda utbetalning af någon del utaf
statsanslaget vid en tidigare tidpunkt, än som kunnat motiveras genom
faktiskt föreliggande omständigheter.

Icke desto mindre hade, enligt hvad i förevarande ärende blifvit upplyst,
landtbruksingenjören Hildebrand genom ett intyg, som missledt vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, gifvit anledning därtill, att af statsanslaget
till ifrågavarande torrläggningsarbete från statskontoret utbetalts ett belopp
af 3,000 kronor, innan ännu arbetet varit ens påbörjadt. Att någon skada
därigenom drabbat statsverket, syntes icke vara fallet, och sannolikt kunde
icke heller någon sådan skada hafva uppkommit.

Landtbruksingenjören Hildebrands ifrågavarande åtgärd, som af honom
vidtagits å tjänstens vägnar, innefattade att han vitsordat en uppgift, som
han vetat icke vara med verkliga förhållandet öfverensstämmande. Därmed
hade han otvifvelaktigt gjort sig skyldig till ett fel i sin tjänst.

Då detta fel syntes "mig vara af beskaffenhet att böra lagligen beifras,
aflat jag till Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län en ämbeteskrifvelse,
däri jag anhöll, att en åklagare måtte förordnas att vid vederbörlig
domstol i laga ordning väcka och utföra åtal mot landtbruksingenjören
Hildebrand, för hvad denne i förevarande hänseende låtit komma

— 1913 —

sig till last. Åklagaren borde därvid å Hildebrand yrka ansvar efter lag
och sakens beskaffenhet äfvensom i män af befogenhet understödja de
ersättningsanspråk, som kunde komma att i målet framställas af klaganden,
sedan denne lämnats tillfälle att däri yttra sig.

I enlighet härmed anställdes af landsfiskalen J. Nilsson åtal mot landtbruksingenjören
Hildebrand inför Gäsene häradsrätt, som meddelade utslag
i målet den 25 november W12. Häradsrätten utlät sig däri:

1 målet vore utreda att sedan Kungl. Maj:t den 11 oktober 1907 i
och för vattenafledning för torrläggning af frostspridande, vattendränkta
marker, tillhörande hemmanen Björstorp, Björnarp och Tunarp i Eriksbergs
socken, enligt af Hildebrand upprättad, af Kungl. Majrt fastställd plan med
därtill hörande kostnadsförslag beviljat ett anslag utan återbetalningsskyldighet
af 17,000 kronor att enligt för dylika anslag gällande bestämmelser
utbetalas efter det arbetet påbörjats successivt i mån af arbetets
fortgång, Hildebrand uti ett den 31 januari 1908 å tjänstens vägnar utfärdadt
intyg meddelat, att han efter besiktning samma dag funnit, att å
berörda torrläggningsarbete då utförts arbete för ett värde af omkring
b,000 kronor, hvadan Hildebrand tillstyrkt utbetalning till intressenterna
med ett belopp af 3,000 kronor, hvarefter på grund af nämnda intyg i
mars 1908 från statskontoret till intressenterna utbetalts 3,000 kronor°af
" statsanslag, och enär Hildebrand medgifvit, att något arbete för
ifrågavarande torrläggningsföretag, icke varit utfördt vid afgifvandet af berörda
intyg, hvilket afsett att förhjälpa intressenterna i företaget att komma
i. åtnjutande af statsanslaget, innan dylikt anslag till någon de! rätteligen
Unge utgå; tv och som Hildebrand sålunda å tjänstens vägnar vitsordat
eu uppgift, som han vetat icke vara med verkliga förhållandet öfverensstämmande,
pröfvade häradsrätten, som lämnade utan afseende hvad Hildebrand
härutinnan i målet invändt, rättvist döma Hildebrand, hvilken genom
ifrågavarande förfarande finge anses hafva visat oförstånd i tjänsten, att
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen för hvad Hildebrand sålunda låtit komma
sig till last bota 25 kronor.

Emedan landsfiskalen Eilsson utfört åtalet å tjänstens vägnar samt vid
de tillfällen målet handlagts i allt fall vid rätten såsom uppvaktande
åklagare tillstädeskommit, ansåge häradsrätten ersättning för stämningskostnaden
och inställelsen vid rätten icke kunna Nilsson lagligen tillerkännas.

Vidkommande af A. Svensson i målet framställda ersättningsyrkanden,
så enär Svensson icke visat, att han till följd af det Hildebrand till last
lagda förfarandet tillskyndats förlust, funne häradsrätten Svenssons på
samma förfarande grundade skadeståndstalan icke kunna bifallas; hvaremot

-- 1018 —

Hildebränd förpliktades att för de besvär och kostnader, som varit förenade
med Svenssons anmälan i saken till Riksdagens justitieombudsman,
godtgöra Svensson med 40 kronor.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

Fråga om obehörig häktning.

1 en hit insänd klagoskrift anförde förre poliskonstapeln Gottfried
Jönson hufvudsakligen följande.

Måndagen den 10 juni 1912 vid sextiden på eftermiddagen blef
klaganden på en gata i Lysekil af en poliskonstapel anhållen och inställd
inför stadsfiskalen Elias Sandell i nämnda stad. Klaganden var vid anhållandet
fullkomligt nykter. Af stadsfiskalen blef klaganden omedelbart
inmanad i häkte och insatt i cell. På klagandens fråga om anledningen
till, att han blef inspärrad på sådant sätt, svarade stadsfiskalen, att han
skulle »ge» klaganden, för att denne gick omkring i staden och »generade»
poliserna, hvarefter stadsfiskalen stängde celldörren. I detta sammanhang
ville klaganden nämna, att han själf vid denna tid var anställd såsom
ordinarie poliskonstapel vid Lysekils poliskår, men sedan tre dagar ej
tjänstgjort på grund af opasslighet. På aftonen dagen efter klagandens
häktande och sedan det blifvit mörkt, inträdde doktor R. Bilinie, åtföljd af
en poliskonstapel, i cellen, där läkaren i mörkret gjorde en ytlig undersökning,
hvarefter han förklarade klaganden vara frisk. Påföljande dag,
eller alltså onsdagen den 12 juni, begärde klaganden att blifva försatt på
fri fot eller också att blifva inställd till förhör för att komma i tillfälle
att få veta det brott, som han skulle hafva begått och på grund hvaraf
han blifvit häktad. På denna sin begäran fick klaganden ej ens något
svar, utan kvarhölls han fortfarande i häktet.

Fredagen den 14 juni vid sextiden på eftermiddagen slog omsider
befrielsens timma, i det att stadsfiskalen öppnade celldörren och erbjöd
klaganden att få slippa ut på det villkor, att klaganden samma dag på
aftonen skulle börja sin tjänstgöring som patrullerande poliskonstapel. På
det högsta förvånad öfver detta stadsfiskalens yttrande, biföll klaganden
naturligtvis genast stadsfiskalens begäran, hvarefter klaganden blef utsläppt
och återinträdde i tjänstgöring.

Emellertid visade det sig så motbjudande för klaganden att, sedan han
suttit häktad, fortsätta tjänsten, utsatt för allmänhetens spott och spe, att

— 1913 —

klaganden lördagen den 22 juni af höll sig från vidare tjänstgöring. Klaganden
hade sedermera erhållit afsked från polistjänsten.

Med anledning af hvad sålunda anförts, anhöll klaganden, att åtal
måtte mot stadsfiskalen Sandell anställas jämlikt 15 kap. 9 § strafflagen,
samt att denne måtte förpliktas att till klaganden utgifva skadestånd.

öfver klagoskriften infordrade tjänstförrättande justitieombudsmannen
yttrande från stadsfiskalen Sandell, hvilken i afgifven förklaring hufvudsakligen
anförde följande.

Sedan ansökningshandlingar från klaganden om anställning vid poliskåren
i Lysekil legat hos Sandell en tid, inställde sig klaganden personligen
hos Sandell en dag i september 1911. Då Sandell ryktesvis försport,
att klaganden åtskilliga år tidigare tjänstgjort som sergeant vid Bohusläns
regemente samt haft två förordnanden som polisuppsyningsman på två
olika ställen men alltid gjort sig känd för sitt omåttliga spritbegär, ansåg
Sandell, att klaganden var olämplig som polisman. Emellertid hade Sandell
af aktningsvärda personer, som kände klaganden från hans militärtjänstgöring,
blifvit ombedd att om möjligt göra något för klaganden, enär de
visste, att han, som då arbetade som stenhuggare, hade svårt att reda sig,
samt trodde, att klaganden på allvar slutat med sitt rusdrycksmissbruk.

För att hjälpa klaganden till en för honom lämplig sysselsättning gaf
Sandell honom ett hälft löfte om anställning vid poliskåren, därest han
lofvade att helt och hållet hålla sig nykter. Detta löfte gaf klaganden
genast till Sandell samt tilläde, att han redan pröfvat på världen tillräckligt
mycket och därför beslutat att lefva ett stilla och lugnt lif.

Genom Sandells bemedling blef klaganden anställd såsom extra konstapel
vid poliskåren i Lysekil den 25 september 1911 och började genast
tjänstgöra. Den 1 maj 1912 utnämndes klaganden till ordinarie poliskonstapel.

Sina löften höll klaganden emellertid icke länge. Redan första passet
han tjänstgjorde var han något berusad, och det inträffade därefter gång
efter annan, att han uppträdde öfverlastad såväl i som utom tjänsten. Men
så snart han blef fullt nykter, bedyrade han, att han icke vidare skulle
berusa sig. Den 11 februari 1912 uppträdde klaganden under natten i
hemmet på sådant sätt, att andre stadsläkaren i Lysekil sände efter polis
och lät föra klaganden till stadshäktet, enär denne ansågs farlig för den
allmänna säkerheten. Klaganden måste därefter kvarhållas flera dygn,
innan han blef så redig, att han kunde få gå från arresten.

Den 6 juni 1912 var klaganden så berusad, att Sandell måste låta
aflösa honom från kontorsvakten. Därefter uteblef han från tjänstgöring
och berusade sig, som vanligt under sådana perioder, dagligen. Då Sandell

— 1913 —

misstänkte, att klaganden icke skulle komma i tjänstgöring på flera dagar,
samt var nödsakad att få klaganden såsom vittne af hörd den 10 juni vid
rådstufva rätten i mål mot två häktade personer, lät Sandell under veckan
före sistnämnda dag två gånger genom poliskonstaplar påminna klaganden
om hans skyldighet att då inställa sig nykter vid rätten. På morgonen
den 10 juni lät Sandell en poliskonstapel ånyo uppsöka klaganden och
erinra honom om vittnesskyldigheten, men konstapeln återkom med besked,
att klaganden redan var berusad. Från rådstufvurätten sände Sandell vid
11-tiden sistnämnda dag, omedelbart innan målet emot de häktade skulle
företagas, en annan poliskonstapel för att om möjligt medföra klaganden
till rätten, men äfven denne konstapel återkom med oförrättadt ärende,
enär klaganden fortfarande var mycket berusad.

Samma dag sände klagandens hustru bud till Sandell med begäran,
att klaganden måtte tillvaratagas, enär han vore berusad och uppträdde
på ett sådant sätt, att hon fruktade för honom. På aftonen samma dag
blef klaganden anhållen och såsom berusad insatt i arresten.

Då klaganden sedermera påstod, att han var mycket sjuk, lät Sandell
doktor Blume undersöka klaganden. Bilinie meddelade, att klaganden icke
lede af någon annan sjukdom än följderna af omättligt förtärande af rusdrycker,
så att han skulle blifva frisk, om han afhölle sig från sådana
dryckers förtärande, samt att han emellertid vore så förgiftad af rusdrycker,
att han saknade egen kraft att hålla sig n)diter.

Som doktor Blume ofta kallades till klaganden, samtalade Sandell flera
gånger med Blume angående klaganden och möjligheten att rädda denne
från fullständigt förfall. Därvid berättade Blume, att han om klaganden
förskaffat sig upplysningar från en läkare i Stockholm, som behandlat klaganden,
då denne varit intagen på en inrättning för sinnessjuka. Af de
därvid erhållna upplysningarna hade Blume blifvit ytterligare stärkt i sitt
antagande, att klaganden icke kunde räddas, med mindre än att han blefve
intagen på ett hem för alkoholister.

Beträffande klagandens kvarhållande i arresten vid det ifrågavarande
tillfället, så kvarhölls han icke längre än hvad som erfordrades för att han
skulle blifva nykter, och hvem som helst, som velat taga vård om honom,
skulle gifvetvis fått föra honom därifrån. En eller två dagar efter det
klaganden blifvit anhållen, fick han besök af sin hustru. När hon sedermera
besökte Sandell, upprepade hon sin begäran, att klaganden skulle få
kvar stanna tills han blefve återställd. Han lede nämligen af ett slags
yrsel och talade ofta oredigt. I hustruns begäran förenade sig äfven en i
Lysekil bosatt ungdoinskamrat till klaganden.

— 1913 —

För öfrigt mådde klaganden betydligt bättre,i arresten, än om han
varit hemma.

Största delen af hvad klaganden i sin anmälan påstode, vore afvikande
från sanningen, och ville Sandell härom åberopa särskilda vid förklaringen
fogade handlingar. Då Sandell i förevarande fall icke gjort sig
skyldig till någon förseelse, hemställde han, att klagandens anmälan måtte
lämnas utan afseende.

Ett vid förklaringen fogadt, den 20 september 1912 dagtecknadt intyg
af andre stadsläkaren Blume innehöll, att Bilinie flera gånger varit kallad
till sjukbesök hos klaganden, samt att denne därvid hvarje gång företett
symptom af akut alkoholism, yttrande sig i hallucinationer, delirier in. in.

Vid förklaringen hade tillika fogats tre särskilda af tre poliskonstaplar
i Lysekil afgifna, intyg eller rapporter rörande klaganden. Eu poliskonstapel
intygade sålunda, bland annat: att klaganden i slutet af maj och
början af juni 1912 uppträdt berusad såväl i som utom tjänsten; att klagandens
hustru under nämnda tid flera gånger beklagat sig öfver, att klaganden
vant bråkig och misshandlat henne; att hustrun därför ifrågasatt,
att klaganden skulle föras till polisvaktkontoret, tills han blefve nykter;
att klaganden i allmänhet varit i hög grad berusad och talat virrigt; att
intygets utfärdare, som i anledning af klagandens yttranden befarat, att
denne kunde göra sig något illa, fråntagit klaganden både hans tjänsterevolver
och en honom enskildt tillhörig revolver; samt att klaganden
uppträdt berusad jämväl under tiden emellan den 5 och den 16 januari
1912. I två till stadsfiskalen Sandell ställda rapporter, dagtecknade den
ena den 6 och den andra den 10 september 1912, intygade två poliskonstaplar,
att klaganden den 6 juni 1912 varit så berusad, att han kl.
6 e. m. måst aflösas från en vakt, som eljest skulle hafva räckt till
kl. 8. De båda konstaplarna yttrade sig vidare om de besök, som de hvarför
sig den 10 juni på Sandells order gjort hos klaganden, för att denne
skulle inställa sig vid rådstufvurätten och där aflägga vittnesmål. Vid
båda dessa besök hade klaganden varit i hög grad berusad.

Slutligen hade bilagts utdrag af magistratens i Lysekil protokoll för
den 15, den 17 och den 25 juni 1912. Dessa handlingar utvisade, att vid
magistratens sammanträde den 15 juni föredragits en anmälan från Sandell,
att klaganden vid tre uppgifna tillfällen varit berusad i tjänsten och vid
ett tillfälle, då han anmälts sjuk, berusad legat hemma i sin bostad fyra
dagar, och hade magistraten deri 17 juni hållit förhör med klaganden, som
i hufvudsak erkände hvad som lagts honom till last samt upplyste, att
han icke tålde att förtära det minsta af spritvaror, utan att hans sinnesförfattning
förvirrades. Magistraten tilldelade vid detta tillfälle klaganden

— 1913 —

varning för fylleri i tjänsten samt förständigade honom att undvika upprepande
af förseelsen vid äfventyr att eljest blifva omedelbart afskedad.
Vid magistratens sammanträde den 25 juni 1912 föredrogs en anmälan
från Sandell därom, att klaganden den 21 juni varit berusad i tjänsten.
På grund af den anmälda upprepade förseelsen beslöt magistraten att
förklara klaganden afsatt från sin konstapelsbefattning vid Lysekils poliskår.

I eu hit insänd påminnelseskrift anförde därefter klaganden till bemötande
af förklaringens innehåll, bland annat:

att klaganden icke kunde förneka, att han användt rusdrycker, hvilket
emellertid icke skett i den utsträckning, som stfidsfiskalen sökte göra
troligt;

att klaganden aldrig blifvit i laga ordning instämd för afgifvande af
det vittnesmål, som stadsfiskalen ansåge hafva ålegat klaganden, och som
svntes vara den egentliga orsaken till klagandens inspärrande;

att klaganden kunde med civila vittnen styrka, att han vid sitt
arresterande icke varit öfverlastad af starka drycker;

att klaganden två dagar efter häktningen besöktes af sin hustru, som
då hos stadsfiskalen utan påföljd begärde, att klaganden måtte lösgifvas;

att stadsfiskalens påstående, att klaganden befunnit sig bättre i häktet
än i hemmet, vore orimligt;

att i ärendet blifvit fastslaget: att klaganden under fyra dygn varit
häktad, att klaganden var nykter, då han häktades, att klagandens hustru
ej begärt hans häktande, samt att läkare intygat, att klaganden var fullt
frisk andra häktningsdagen;

samt att klaganden, med bestridande af allt afseende å stadsfiskalens
yttrande, vidhölle sin anmälan emot denne.

* #-

Hvad stadsfiskalen Sandell i förevarande hänseende låtit komma sig
till last fann tjänstförrättande justitieombudsmannen vara af beskaffenhet
att böra till åtal mot Sandell föranleda. Hos Konungens befallningshafvande
i Göteborgs och Bohus län anhöll därför justitieombudsmannen, att
eu åklagare måtte förordnas att vid vederbörlig domstol härför åtala
Sandell, och i en för den blifvande åklagaren utfärdad instruktion för
detta åtals utförande yttrade justitieombudsmannen hufvudsakligen följande.

I ärendet vore upplyst, att stadsfiskalen Sandell måndagen den 10
juni 1912 på eftermiddagen insatt klaganden i stadshäktet i Lysekil, hvarest
klaganden fått Qvarsitta till fredagen den 14 juni på eftermiddagen, då
klaganden af Sandell lössläpptes. Att klaganden varit alkoholist, torde
Justitieombudsmannens ämbeteberättelse till 1.913 års Biksdag. 12

vara utom tvifvel, men denna omständighet kunde icke betraktas som
lagligt stöd för klagandens ifrågavarande hållande i häkte. Handlingarna
utvisade visserligen, att klaganden den 10 juni på morgonen och förmiddagen
varit öfverlastad af starka drycker, men att klaganden af sådan anledning
behöft inspärras på eftermiddagen samma dag, vore icke i någon
mån styrkt. Ännu mindre kunde det anses vara visadt, att klaganden
behöft kvarhållas i häktet ända till fredagens eftermiddag.

O o

Vid sådant förhållande vore klagandens hållande i häkte ifrågavarande
tid att betrakta såsom ett betänkligt missbruk af Sandells tjänst såsom
stadsfiskal, och borde åklagaren ej mindre å Sandell yrka ansvar efter lag
och sakens beskaffenhet än äfven, i mån af befogenhet, understödja de ersättningsanspråk,
som klaganden, i målet hörd, kunde komma att däri
framställa.

1 enlighet härmed blef åtal mot stadsfiskalen Sandell anställdt vid
rådstufvurätten i Lysekil. Såsom vittnen i målet hördes poliskonstaplarna
Eric Lilliefelth, John Sigurd Berndtsson, Per August Mattsson, Johan
Henrik Lunden, Karl Högberg och Gustaf Reinholdsson, sotaren Vilhelm
Hammarin, eldaren John Sterner, kontorsbiträdet Gustaf Korseberg samt
andre stadsläkaren Riber Blume. Genom utslag den 25 november 1912
utlät sig rådstufvurätten:

H vad först anginge af Jonson framställdt jäf emot vittnena Lilliefelth,
Berndtsson och Mattsson, hade i målet icke förekommit något af beskaffenhet
att kunna förringa betydelsen af dessa personers vittnesmål, hvilka alltså
förklarades äga verkan af laga bevis.

Hvad anginge själfva, saken, hade ansvar yrkats å Sandell bland annat
för det han på eftermiddagen den 10 juni 1912 utan laga anledning insatt
Jönson uti det i polisbyggnaden i Lysekil belägna rannsakningshäktet.

Sandell hade påstått, att han därtill varit lagligen befogad, enär, då
Lilliefelth vid nämnda tillfälle från gatan inkommit på poliskontoret, åtföljd
af Jönson, denne varit af starka drycker öfverlastad och behöft tagas
i förvar.

Sandell syntes härvid till sitt fredande hafva åberopat bestämmelserna
i 7 § af förordningen mot fylleri och dryckenskap den 16 november
1841, enligt hvilka en hvar, som, af starka drycker öfverlastad, träffas å
gata, må, när dess behöriga vårdande annorledes icke låter sig verkställa,
förvaras i häkte till dess han återvunnit sina sinnens bruk.

I målet hade förekommit åtskilligt, som gåfve stöd åt Sandells påstående.
Sålunda torde det af vittnena Lilliefelths, Lundéns och Hammarins
berättelser framgå, att Jönson vid ofvanberörda, tillfälle icke blott

— 1913 —

lidit af starkt bakrus och sett ut att vara slapp och förstörd, utan äfven
att Jonson jämväl varit något berusad.

Då berörda förhållande otvifvelaktigt måste hafva iakttagits af Sandell,
samt denne dessutom, enligt vittnet Högbergs muntliga meddelande, ägt
kännedom därom, att Jönson på förmiddagen samma dag vant mycket
starkt berusad, torde det icke kunna betviflas, att Sandell vid tillfället i
fråga kunnat få och äfven fått den uppfattningen, att Jönson varit så
öfverlastad, att det varit nödvändigt att om honom taga vård. Att Sandell
i själfva verket haft giltigt skäl för en sådan uppfattning, framginge ju
ytterligare däraf, att den delats af i målet afbörda och vid tillfället närvarande
vittnet Mattsson.

Vittnena Lilliefelth, Lundén och Hammarin hade visserligen intygat,
att Jönson vid tillfället icke varit så berusad, att skäl för hans intagande
i häkte förelegat, men dessa vittnens personliga åsikt om graden af Jörisons
berusade tillstånd syntes icke kunna förringa de skäl, på hvilka Sandell
uppenbarligen grundat sin uppfattning om det tillstånd, hvaruti Jönson
befunnit sig.

Beträffande frågan, huruvida det varit för Jönsons behöriga vårdande
nödigt att intaga honom i häktet, syntes någon annan utväg icke lämpligen
hafva stått till buds, enär enligt hvad genom Sterners, andre stadsläkaren
Blumes m. fl. vittnens berättelser tillfullo ådagalagts, att behörig
vård och tillsyn icke kunnat beredas honom i hemmet, ett förhållande som
också varit Sandell väl bekant och för öfrigt bestyrkts af Jönsons hustrus
yttrande till Sterner, att hon hade svårt att ha mannen hemma.

Då på grund af hvad sålunda blifvit framhållet Sandell icke kunde
anses hafva saknat laga skäl till Jönsons intagande i stadshäktet, torde
något ansvar för nämnda åtgärd icke kunna honom ådömas.

Beträffande åtalet i öfrigt, eller yrkandet om ansvar å Sandell för
Jönsons kvarhållande i häktet till den 14 juni, hade Sandell till sitt fredande
invändt, att Jönson icke kvarhållits i häktet, utan vistats därstädes
frivilligt för erhållande af den sjukvård och tillsyn, hvaraf han varit i
stort behof, och som icke kunnat beredas honom i hemmet.

Beträffande hvad sålunda af Sandell framhållits hade i målet förekommit
följande.

Enligt vittnet Sterners berättelse hade denne på aftonen den 10 juni
på uppdrag af Jönsons hustru uppsökt Sandell för samtal angående Jönson.
Härvid hade Sterner hos Sandell hemställt, bland annat, att Jönson måtte
få vistas i polisbyggnaden så länge som möjligt för återvinnande af hälsa
och krafter, enär ’ Sterner kände till, att Jönson icke lämpligen kunde
vårdas i hemmet. Under vistelsen i häktet hade Jönson för vittnena

— 1013 —

Lunden och Berndtsson uttryckt sin tillfredsställelse med och tacksamhet
öfver, att han icke blifvit förd till sitt hem, utan intagits och vårdats i
polisbyggnaden. Liknande yttranden hade Jönson fällt till vittnet Sterner
den il och den 12 juni och till vittnet Mattsson natten emellan den 12
och den 13 juni. Denna belåtenhet från Jönsons sida hade enligt vittnena
Sterners, Mattssons och Korsebergs berättelser till fullo delats af
Jönsons hustru.

Det hade visserligen i målet framkommit, att Jönson den 13 och den
14 juni för vittnet Sterner uttryckt sin önskan att få komma hem och
någon af nämnda dagar i vittnet Berndtssons närvaro frågat, huru länge
han skulle stanna kvar, men då det icke blifvit styrkt, att Jönson vid
något tillfälle blifvit förvägrad att aflägsna sig från häktet, syntes nämnda
yttranden af Jönson icke motstrida Sandells uppgift, att Jönson frivilligt
kvarblifvit i häktet.

I fråga om Jönsons behof af vård framginge af vittnena Högbergs,
Lundens och Mattssons berättelser, att Jönson på morgonen och förmiddagen
den 11 juni varit mycket sjuk samt så kraftlös, att han icke kunnat
resa sig. På aftonen samma dag hade han, enligt hvad vittnena Ljunggren
och Berndtsson berättat, blifvit undersökt af andre stadsläkaren Blume,
hvilken förklarat, att Jönson lidit af följderna af alkoholmissbruk, samt
föreskrifva hvila och kraftig föda. Jönsons hälsotillstånd hade varit otillfredsställande
äfven vid detta tillfälle och i synnerhet den därpå följande natten
eller natten emellan den 11 och den 12 juni, då han enligt vittnet Ljunggrens
utsago varit så sjuk, att lian icke skulle kunnat förflyttas från cellen. Att
-Jönson varit sjuk och i behof af vård jämväl den 12, den 13 och den 14
juni framginge af vittnena Lundéns, Berndtssons, Mattssons och Reinholdssons
berättelser. Han hade för det mesta legat på sin säng, förefallit
mycket matt oeh vimmelkantig samt uttryckt sig virrigt och osammanhängande,
hvar] ämte han ibland haft s. k. delirier. Vittnet Blumes berättelse
gåfve vid handen, att Jönson vid undersökningen den 11 juni lidit
af hallucinationer och delirier, förorsakade af alkoholmissbruk, att dylikt
sjukligt tillstånd kunde häfvas allenast genom vård och tillsyn under
minst en vecka, samt att erforderlig vård och tillsyn icke kunnat beredas
Jönson i hans hem.

Ehuru vittnet Blume icke, så vidt i målet blifvit utredt, vid sjukbesöket
uttryckligen föreskrifvit Jönsons internering i häktet, torde det
likväl vara i hög grad sannolikt, att Sandell på grund af sina samtal med
Blume om Jönson såväl vid ifrågavarande som vid föregående tillfällen,
fått den uppfattningen, att Blume ansett sådant för Jönsons tillfrisknande
af nöden. Blume hade i sitt vittnesmål uttalat en dylik åsikt, hvarjämte

— 1913 —

det varit Sandell bekant, att Bilinie vid ett liknande tillfälle, antagligen i
februari, motsatt sig Jonsons förflyttande till hemmet.

Då genom den utredning, som sålunda och i Girigt förekommit, riktigheten
af Sandells nyssnämnda invändning syntes hafva blifvit styrkt, torde
Sandell icke heller kunna fällas till ansvar uti förevarande del af målet.

Det hade i målet antydts, att det motiv, som föranledt Sandell att
intaga och behålla Jönson i häktet, skulle vara dels att hindra Jönson att
uppträda berusad å allmän plats och därigenom nedsätta poliskårens anseende
samt dels att försätta Jönson i sådant skick, att han skulle kunna
höras som vittne i ett vid rådstufvurätten anhängigt rannsakningsmål.

Det hade emellertid icke visats, att dessa motiv varit bestämmande i
fråga om Sandells handlingssätt; och, i den mån de möjligen inverkat därå,
syntes de därför icke böra läggas Sandell till last, i synnerhet som de
otvifvelaktigt innebure yttringar af omsorg i skötseln af Sandells befattningar
som poliskommissarie och allmän åklagare.

Med anledning af den pröfning, målet sålunda erhållit, ogillade rådstufvurätten
såväl åklagarens som Jönsons mot Sandell framställda ansvarsoch
ersättningspåståenden samt förordnade, att alla i målet af allmänna
medel utgående vittnesersättningar skulle stanna å statsverket.

Med den utgång, målet sålunda erhållit, fann sig tjänstförrättande
justitieombudsmannen icke kunna åtnöjas, utan uppdrog han åt advokatfiskalen
vid Göta hofrätt att öfver rådstufvurättens utslag anföra besvär i
hofrätten. I den skrifvelse, hvarigenom detta uppdrag lämnades åt advokatfiskalen,
anförde justitieombudsmannen:

Genom den i målet åstadkomna utredningen syntes det vara ådagalagdt,
ej mindre att Sandell saknat fog för sin åtgärd att i häktet inmana
Jönson, än äfven att Sandell obehörigen under fyra dygn kvarhållit Jönson
därstädes. I sistnämnda hänseende hade Sandell — som i sin till justitieombudsmannen
i ärendet insända, af rådstufvurätten endast ofullständigt
återgifna förklaring obetingadt vidgått, att han kvarhållit Jönson i häktet
— hos rådstufvurätten framkommit med en härifrån afvikande förklaring,
och hade rådstufvurätten funnit det vara styrkt, att Jönson icke kvarhållits
i häktet, utan vistats där frivilligt för erhållande af sjukvård och
tillsyn. Det torde emellertid ligga i sakens natur, att Jönson, som af
Sandell insatts i häktet och där förblifvit i fyra dygn, måste anses hafva
under denna tid i häktet kvarhållits, såvida ej ett motsatt förhållande
blifvit styrkt. Bevisning härom hade emellertid i målet ej förekommit.
Ty påståendet, att Jönson af Sandell kvarhållits i häktet, vore icke vederlagdt
genom den af rådstufvurätten åberopade omständigheten, att Jönson

— 1913 —

vid skilda tillfällen under ifrågavarande fyra dygn uttryckt sin belåtenhet
med vistelsen i häktet, och lika litet värde hade rådstufvurättens argumentering,
då rådstufvurätten framhölle, att det icke blifvit styrkt, att Jönson
vid något tillfälle blifvit förvägrad att aflägsna sig från häktet.

Att Jönson under ifrågavarande tid var sjuk i följd af alkoholmissbruk
och alltså var i behof af sjukvård, ville justitieombudsmannen icke
bestrida. Men Jonsons sjukdom kunde ej betraktas såsom en giltig anledning
för Sandell att internera Jönson i stadens häkte, för att där bereda
honom nödig sjukvård, utan vore en dylik tvångsinternering naturligtvis
olaglig. Och Sandell borde därför ej undgå ansvar för den kränkning af
Jönsons personliga frihet, hvartill han gjort sig skyldig. Gärna måste
emellertid medgifvas, att förmildrande omständigheter till Sandells förmån i
målet förelåge.

På grund häraf skulle advokatfiskal i besvären hemställa, att hofrätten
måtte, med ändring af rådstufvurättens utslag, dels bifalla åklagarens
vid rådstufvurätten förda talan dels ock tilldöma Jönson skälig ersättning.

De af advokatfiskalen i enlighet härmed anförda besvären äro på pröfning
beroende.

Vissa ärenden, som icke föranledt åtal.

Felaktig affattning af fattigdomsbevis, afseende befrielse från att erlägga

revisionsslcil ting.

Af högsta domstolens protokoll för den 27 september 1911 inhämtade
jag:

att då föredragits en revisionssak emellan O. G. Andersson i Lärkebo
såsom förmyndare för Olaus Jonasson i Lilla Bredäng, sökande, samt Carl
Löfman i Lilla Bredäng, svarande;

att sökanden till styrkande af Jonassons rätt att åtnjuta befrielse från
erläggande af revisionsskilling företett allenast ett af häradshöfdingen i
Flundre, Vane och Bjärke härads domsaga C. A. Strandmark den 27 maj
1909 utfärdadt bevis, att Jonasson enligt ^uppgift af godemännen för tillsyn
öfver förmynderskapen inom Väne-Asaka socken ej ägde andra tillgångar
än årliga undantagsförmåner till 92 kronors värde;

samt att högsta domstolen — då sökanden ej med sådant bevis, som
i 30 kap. 16 § rättegångsbalken omförmäles, styrkt, att Jonasson icke ägde
tillgång till gäldande af revisionsskilling, eller att han efter dess utgifvande
skulle sakna nödtorftigt uppehälle — jämlikt 17 § i samma kapitel funnit
hvad sökanden anfört för vinnande af ändring i hofrättens dom icke
kunna komma under bedömande samt förpliktat sökanden såsom förmyndare
för Jonasson att ersätta Löfmans kostnader å saken hos Kungl. Maj:t
med 110 kronor jämte hvad som åtginge till lösen af Kungl. Maj:ts utslag.

Då det ville synas, som om häradsböfdingen bort antingen åt beviset
gifva den lydelse, som i 30 kap. 16 § rättegångsbalken stadgas, eller, därest
sökandens förmögenhetsvillkor icke varit för häradshöfdingen kunniga, låta
föranstalta om sådan undersökning, som i nämnda lagrum omförmäles,
infordrade jag hans yttrande öfver anmärkningen. I afgifven förklaring
anförde häradshöfdingen hufvudsakligen följande.

Före utfärdandet af beviset rörande Jonassons förmögenhetsförhållanden
hade häradshöfdingen själf verkställt sådan undersökning, som afses i 30
kap. 16 § rättegångsbalken, på sådant sätt att han vid allmänna tingssammanträdet
i maj månad 1909 därom gjort förfrågan i Flundre, Vane
och Bjärke häradsnämnd, däri funnos två Lilla Bredäng närboende, erfarna

och trovärdiga nämndemän, Bernhard Olsson i Åsaka och J. Alb. Björkman
i Björke, hvilka borde känna det efterfrågade förhållandet. Sedan
häradshöfdingen af dem erhållit den upplysning, att gode männen för tillsyn
öfver förmynderskapen inom Väne-Asaka socken i sin förteckning upptagit
Jonassons undantagsförmåner till värde af 92 kronor, och att häri
icke ägde vidare tillgångar, granskade häradshöfdingen förmynderskapsförteckningen
för Väne-Åsaka socken; och då han fann anteckningen däri
öfverensstämma med uppgiften i nämnden, blef beviset affattadt i öfverensstämmelse
med granskningsgodemännens anteckning.

O o o ö

Vid öfvervägande af hvad i detta ärende sålunda förekommit fann
jag det vara utom tvifvel, att det af häradshöfdingen utfärdade intyget
varit felaktigt affattadt, och att detta fel varit orsak till, att det till högsta
domstolen fullföljda målet där blifvit desert. De af häradshöfdingen inhämtade
upplysningarna om Jonassons förmögenhetsförhållanden kunde
visserligen ersätta sådan särskild undersökning, som det åberopade lagrummet
omtalar, och samma upplysningar bildade därför nödig premiss
för ett omdöme om Jonassons fattigdom. Det af häradshöfdingen begångna
felet bestod följaktligen i, att han uti beviset inskränkt sig till att redogöra
för premissen, men underlåtit att i laga form uttala det på samma
premiss grundade omdömet. Naturligtvis skulle felet hafva varit mindre,
om häradshöfdingen i beviset själf intygat det af granskningsgodemännen
uppgift förhållandet.

Min uppfattning i förevarande hänseende delgaf jag häradshöfdingen,
i förhoppning att han uti framdeles tilläfventyrs förekommande fall af
liknande beskaffenhet skulle undvika det anmärkta felet.

Utskrifvande af protokoll öfver konkursansökning.

Järnte en klagoskrift lät Myrstedt & Sterns aktiebolag hit ingifva en
så lydande handling:

»N:r 12 1/2. Utdrag af protokollet, hållet inför domaren i Rönnebergs,
Onsjö och Häri ägor s härad i Landskrona den 18 september
3.911.

I en genom sakföraren Nils Svensson i Akarp ingifven ansökning
anhöll Myrstedt & Sterns aktiebolag i Stockholm, att förre direktören John
Henrikson från Eslöf måtte försättas i konkurs.

I anledning häraf meddelade domaren det besked, att Henrikson skulle
inom fyra dagar efter delfåendet till domaren ingifva förklaring, samt att

— 1913 —

sökanden kade att inom fjorton dagar härefter inkomma med bevis öfver
delgifvandet, vid äfventyr att ansökningen eljest vore förfallen, där ej
sökanden styrkte, att gäldenären ej kunnat anträffas.

Som ofvan,

Af domarämbetet:

Hugo Warmark.»

A denna expedition, som var utskrifven till Myrstedt & Sterns aktiebolag
i Stockholm, hade debiterats lösen en krona och stämpel två kronor,
sammanlagdt tre kronor.

I klagoskriften anförde bolaget hufvudsakligen följande.

Det insända protokollet hade domaren utskrifvit utan någon som helst
anhållan från bolagets sida, hvarjämte hos bolaget därför uttagits lösen
och stämpel med tillhopa tre kronor. Därjämte hade bolaget måst lösa
vanlig resolution, som åtecknats konkursansökningen.

Då domarens förfarande syntes betänkligt, i det att detsamma borde
likställas med en den rättssökande allmänheten betungande protokollsföring
vid snart sagdt alla expeditionsförrättningar mellan tingen, t. ex. utfärdande
af stämning, då bolaget veterligt något dylikt icke praktiserades
annorstädes, och då — att döma af protokollets nummerbeteckning —
detta förfaringssätt af domaren i Rönnebergs m. fl. härad bedrefves i tämligen
vidsträckt skala, hade bolaget trott sig böra härpå fästa uppmärksamhet,
under hemställan att jag måtte taga under ompröfning, huruvida
förfarandet kunde äga något lagligt stöd, samt i motsatt fäll vidtaga
åtgärder till förhindrande af det anmärkta förfarandets upprepande.

Sedan jag i anledning af klagomålet infordrat yttrande från häradshöfdingen
i Rönnebergs, Onsjö och Harjagers härads domsaga Hugo
Warmark, genmälte denne i afgifven förklaring följande.

I klagoskriften hade framställts anmärkning emot den protokollsföring
i konkurssak, som enligt häfdvunnen praxis ägde rum i den häradshöfdinsren
anförtrodda domsagan.

Ifrågavarande protokollsföring hade — sedan så lång tid tillbaka,
som häradshöfdingen varit i tillfälle att iakttaga —1 varit anordnad på det
sått, att när till domaren ingåfves en konkursansökning, det kunde nu
vara från gäldenär eller borgenär, fördes däröfver protokoll, så framt ansökningen
vore af beskaffenhet att kunna af domaren upptagas.

Hvad som varit bestämmande för denna anordning af protokollsföringen
torde hafva varit den omständigheten, att gällande konkurslag
åt domaren å landet i fall af förevarande beskaffenhet inrymde samma
befogenhet, som tillkomme rätten i stad.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1!)13 års Riksdag. 13

Med den ställning, domaren sålunda fått sig tilldelad, hade — föreställde
sig häradshöfdingen — det synts vara i sin ordning, att då, såsom
här varit händelsen, en konkurssak vid häradsrätten anhängiggjorts genom
en af borgenär till domaren ingifven konkursansökning, protokoll fördes
lika väl vid sakens an häri giggöran de och första handläggning inför domaren
som vid den fortsatta behandlingen af samma sak inför häradsrätten.

Det vore att märka, att den sak, hvarom nu vore fråga, blifvit af
anledning, som omförmältes i 7 § 2 mom. konkurslagen, hänskjuten till
häradsrätten, och denna hade förordnat om gäldenärens försättande i
konkurs, hvars rättsverkningar lagenligt bestämts skola räknas från den
protokollförda tidpunkten för sakens anhängiggörande.

För den uppfattning, hvilken, så vidt häradshöfdingen rätt förstått)
legat till grund vid den omhandlade protokollsföringens anordning i domsagan,
framstode obestridligen den tankegång något främmande, enligt
hvilken åtgärden att föra protokoll i konkurssak, på sätt som skett, skulle
vara att likställa med förande af protokoll, exempelvis då resolution påtecknades
en företedd stämningsansökan.

Huruvida protokollsföringen i fråga vore att anse såsom onödigt betungande
eller icke, det finge nu ses från den rättssökande allmänhetens
eller från domarens sida, ville häradshöfdingen icke yttra sig öfver. Säkert
vore emellertid, att protokollsföringen icke — såsom referat i dagspressen
af angifvelseskriften utmärkte — torde hafva anordnats i syfte att bereda
domaren eu obehörig inkomst.

Till bemötande af hvad i förklaringen sålunda andragits inkom bolaget
med en påminnelseskrift, däri bolaget anförde hufvudsakligen följande.

Häradshöfdingens uppgift därom, att den klandrade protokollsföringen
under en längre tid praktiserats i hans domsaga, syntes snarare
försämra än förbättra saken. Fn länge bedrifven och ej rättad osed
vore såsom försvar ett synnerligen svagt argument. Att en osed här förelåge,
syntes vara uppenbart redan af det förhållandet, att den anmärkta
protokollsföringen icke torde förekomma i någon annan domsaga i landet.
Den omständigheten, att förfarandet tillämpats längre tid, borde icke
kunna göra detsamma berättigad!, utan torde hafva sin grund däri, att
anmärkning däremot ej förr än nu blifvit framställd. Det stöd, som för
protokollsföringens berättigande anförts, eller att genom densamma blefve
i protokollet fastslaget, hvilken dag konkursansökningen ingifvits, syntes
vara mycket svagt, enär detta datum borde angifvas såväl i resolutionen
på ansökningen som i häradsrättens protokoll vid det tillfälle, då ansökningen
behandlades inför domstolen. Blefve ansökningen icke föremål för
domstols handläggning, saknade berörda datum rättslig betydelse.

— 1913 —

i ärendet var sålunda upplyst, att häradshöfdingen Warmark, när
Myrstedt & Sterns aktiebolag låtit till honom i hans egenskap af domare
i Rönnebergs m. ti. härads domsaga ingifva ansökning om eu persons
försättande i konkurs, låtit af bolaget uttaga betalning för protokoll öfver
ansökningens ingifvande. Detta förfarande, som enligt häradshöfdingens
uppgift varit grundadt på praxis inom domsagan, syntes häradshöfdingen
hafva velat stödja genom att framhålla lämpligheten af, att tiden för konkursen
vore protokollsförd.

Hvad häradshöfdingen sålunda anfört fann jag icke förtjäna afseende.
Skyldighet att föra protokoll allenast angående det faktum, att en handling
(t. ex. en före inställelsedagen inlämnad konkursbevakning, en stämningsansökning
o. s. v.) ingifvits till domaren, är icke och kan icke rimligen
vara stadgad. Vid sådant förhållande kan domaren, om han det
oaktadt uppsätter protokoll, tydligen icke vara berättigad att för utskrift
af protokollet tillgodogöra sig lösen. Beträffande särskilt konkursansökningar
har jag visserligen kännedom om, att en eller annan äldre domare
plägat fora'' protokoll öfver deras ingifvande, men i dylika fall har icke,
mig veterligen, något protokoll utskrifvits åt sökanden. Ett sådant protokollförande
är emellertid för det af häradshöfdingen uppgifna ändamålet
alldeles obehöflig!. Den dag, då konkursansökningen ingifvits till domaren,
är denne naturligtvis, såsom klaganden ock anmärkt, i tillfälle att konstatera,
utan att öfver ansökningens ingifvande föres särskilt protokoll.

Efter det häradshöfdingen afgifvit sin förklaring, inkom Myrstedt &
Sterns aktiebolag med en skrift, däri bolaget anmälde, att bolaget för sin
del icke vidare påkallade häradshöfdingens ställande till ansvar.

Innan jag fattade slutligt beslut i ärendet, ansåg jag mig dock höra
lämna häradshöfdingen tillfälle att meddela mig, huruvida han för framtiden
komine att ändra sin praxis i förevarande afseende.

På grund häraf anförde häradshöfdingen, att han gjort förfrågningar
hos åtskilliga häradshöfdingar, huru i vederbörande domsagor brukade förfaras.
Då af denna undersökning framgått, att sådan protokollsföring, som
den här ifrågavarande, numera icke ägde rum, hade han för sin del beslutat,
att icke heller i Rönnebergs, Onsjö och Harjagers härads domsaga skulle
föras protokoll, då borgenär hos domaren sökte, att gäldenär egendom
skulle afträdas till konkurs.

Det syntes mig därefter icke föreligga anledning att vidtaga ytterligare
åtgärd i ärendet.

— 1913

100

Dröjsmål med uppsättande af protokoll.

I en af Konungens befallningshafvande i Gäfleborgs län till mig öfverlämnad,
den 2 juni 1911 dagtecknad skrift anförde häktade och vid Ålatingslags
häradsrätt för olofligt tillgrepp m. fl. förbrytelser tilltalade förre
handlanden J. A. Hörnfeldt klagomål öfver, att häradshöfdingen V. Moberg
underlåtit att till honom inom lagstadgad tid expediera protokoll i det
mål, hvari klaganden hölls häktad. Klaganden anmärkte sålunda, att protokollet
för den 24 april 1911, som genom Konungens befallningshafvande
begärdes den 29 april, anländt först den 13 påföljande maj. Protokollet
för den 15 maj hade enligt klagandens uppgift begärts dels samma dag
inför häradsrätten och dels genom särskild, af Konungens befallningshafvande
förmedlad skrifvelse den 19 maj. Emellertid anlände protokollet
den 1 juni på eftermiddagen, och påföljande dag ld. 1/212 f. in. skulle
klaganden transporteras till ny rannsakning.

Under förmenande att häradshöfdingen Moberg varit skyldig att inom
sex dagar från därom framställd begäran tillhandahålla klaganden ifrågavarande
protokoll, sökte klaganden göra gällande, att protokollen varit för
honom oundgängligen nödvändiga, för att han skulle kunnat i någon mån
förbereda sitt försvar. Klaganden påstod också, att han genom häradshöfdingens
underlåtenhet att följa lagens föreskrift härutinnan lidit en ytterst
kännbar och ödesdiger kränkning af sin rätt.

Öfver klagomålet hörd, lämnade häradshöfdingen uti afgifven förklaring
en utförlig redogörelse for de klandrade expeditionsåtgärdernas förlopp.
Af denna redogörelse framgick till att börja med, att de i klagoskriften
lämnade uppgifterna voro riktiga. Enligt häradshöfdingens förklaring
erhöll han den 1 maj 1911 del af en från klaganden till Konungens
befallningshafvande inkommen skrift, innefattande begäran att protokollet
för den 24 april måtte tillhandahållas klaganden. Nämnda protokoll
afsändes den 13 maj till klagandens rättegångsbiträde, som hos häradshöfdingen
medelst telefon begärt, att protokollet måtte insändas omedelbart
till honom. Protokollet för den 15 maj begärdes nämnda dag af
klagandens biträde, och enahanda framställning gjordes i en från klaganden
till Konungens befallningshafvande inkommen skrift, hvaraf häradshöfdingen
fick del den 20 maj. Denna expedition afsändes till klagandens
biträde den 31 maj på aftonen.

Att protokollen sålunda icke blifvit expedierade inom i lag föreskrifven
tid, hade, enligt hvad i förklaringen antyddes, berott på svårigheten
att förr expediera dem. I detta hänseende framhöllos i förklaringen åtskilliga
omständigheter, särskild! protokollens vidlyftighet. Och att dröjs —

1813 —

lOi

målet icke vållat klaganden skada, sökte häradshöfdingen visa med ett flertal
skål, bland andra det förhållandet, att klaganden vid något följande
rättegångstillfälle kunnat göra de framställningar, hvarifrån klaganden möjligen
till följd af expeditionernas försenande hindrats vid rannsakningarna
den 15 maj och den 3 juni.

Sedan klaganden därefter lämnats tillfälle att afgifva påminnelser i
ärendet, inkom från klaganden en skrift, däri han sökte i vissa delar bemöta
häradshöfdingens förklaring. Klaganden påstod, bland annat, att redan
vid rannsakningen den 24 april begärts protokoll för nämnda dag. I
förnyadt yttrande förnekade häradshöfdingen emellertid bestämdt riktigheten
af detta påstående.

I en den 18 september 1911 dagtecknad, jämväl af Konungens befallningshafvande
i Gäfleborgs län till mig öfverlämnad skrift anförde Hörnfeldt
vidare klagomål öfver, att ytterligare två protokoll i samma mål blifvit
af häradshöfdingen Moberg för sent expedierade. Klagan den anmärkte
härutinnan, att protokoll öfver rannsakningen den 2 augusti 1911 till klaganden
ankommit först den 21 augusti på eftermiddagen. Protokollet ‘ för
den 23 augusti kom klaganden tillhanda den 8 påföljande september.
Klaganden hade emellertid begärt båda protokollen vid de särskilda rannsakningstillfällena.

Att skada vållats genom dröjsmålet, sökte klaganden ådagalägga genom
att erinra, att klaganden i många hänseenden nödgats framställa anmärkningar
mot protokollens affattning. Tillika anförde klaganden, att
hans rättegångsbiträde behöft att i god tid hafva tillgång till protokollen.
Klaganden uttalade också den mening, att häradshöfdingens klandrade förfarande
varit för klagandens rätt och intressen synnerligen kränkande,
hvarförutom klaganden betecknade samma förfarande såsom oursäktiigt,
vid det kända förhållande att häradshöfdingen af sitt ämbete allenast förvaltade
den del, som rörde rannsakningar.

I afgifven förklaring vitsordade häradshöfdingen till eu början klagandens
uppgift, att de båda protokollen blifvit begärda vid rannsakningstillfällena.
Angående tiderna för protokollens expedierande upplyste han,
att protokollet för rannsakningen den 2 augusti af honom afsändes den
20 augusti för att tillställas klaganden. Den 7 september 1911 afsände
häradshöfdingen protokollet för rannsakningen den 23 augusti för att till
klaganden öfverlämnas.

Angående orsaken till dröjsmålet åberopade häradshöfdingen protokollens
vidlyftighet och svårigheten att uppsätta desamma. Därutöfver
hänvisade han till sin förklaring öfver Hörnfeldts tidigare klagomål, med
tillägg dels att klagandens rättegångsbiträde vid afgifvande af slutligt ytt —

ms —

102

rande i målet haft del af samtliga protokoll däri, och dels att häradshöfdingen,
under den tid målet varit anhängigt, åtnjutit ledighet från de på
domarämbetet ankommande göromålen med undantag af sådana, som stadgades
i förordningen om jordregister, och rannsakningar, däraf flera med
andra personer än klaganden under samma tid handlagts.

Häradshöfdingens förklaring blef därefter af klaganden, som emellertid
af Svea hofrätt försatts på fri fot, bemött med påminnelser, däri klaganden,
bland annat, anförde, att den anmärkta långsamheten med protokollens
expedierande vållat betydliga olägenheter vid utförandet af uppdraget
att försvara klaganden i den vidlyftiga rättegången.

Vid öfvervägande af hvad i detta ärende sålunda förekommit ansåg jag,
att häradshöfdingen Mobergs underlåtenhet att i förevarande hänseende
ställa sig lagens föreskrifter till noggrann efterrättelse icke nödvändigt
påkallade åtals anställande mot honom, då målets och protokollens beskaffenhet
otvifvelaktigt medfört en viss svårighet att hafva protokollen
färdiga inom föreskrifven tid. Men å andra sidan var det klart, att gällande
föreskrifter skulle följas, i den mån sådant vore möjligt. Jag tviflade
icke heller därpå, att de i ärendet klandrade dröjsmålen varit onödigt
långa, och att dessa dröjsmål till någon del berott på, att icke erforderlig
kraft — eventuellt med tillhjälp af juridiskt skolade biträden — blifvit
insatt på protokollens utarbetande. Till detta mitt omdöme bidrog naturligtvis
också den af klaganden påpekade och af häradshöfdingen vitsordade
omständigheten, att hans domarverksamhet hufvudsakligen omfattat
allenast handläggning af förekommande rannsakningar.

Min uppfattning härutinnan delgaf jag häradshöfdingen, i förhoppning
att han uti framdeles tilläfventyrs förekommande fall af liknande beskaffenhet
skulle tillämpa densamma.

Bevis obehörigen tecknade å arrende- eller köpekontrakt, som för häradsskrifvare
uppvisats för anteckning i mantalslängd.

I en till mig insänd klagoskrift påkallade J. A. Jonsson min ärnbetsåtgärd
i anledning däraf, att häradsskrifvaren i Östra och Västra Göinge
härads fögderi F. A. Hjort skulle obehörigen förse arrende- eller köpekontrakt,
som för honom uppvisades för anteckning i mantalslängden, med
bevis om anteckningen och för sådant bevis taga lösen.

Häröfver hörd, anförde häradsskrifvaren, bland annat, att enligt förordningen
angående mantalsskrifning borde hvarje efter senaste mantals —

1913 —

103

skrifning ingången afhandling angående ägande-, åbo- eller arrenderätt till
fast egendom af fastighetens innehafvare vid förrättningen uppvisas; att
vid dylikt uppvisande vore urgammal sed i båda de skånska länen, att
den företedda handlingen försåges med påskrift om uppvisandet, och att
anteckning rörande afhandlingen blifvit gjord i kronans handlingar, därför
lösen utgjordes som för bevis å handling; att häradsskrifvaren aldrig
sökt påverka någon att låta förse sin uppvisade handling med dylikt bevis;
samt att, därest någon tillkännagåfve, att han ej önskade bevis å sin
företedda fastighetshandling, densamma återställdes utan vidare, sedan nödig
anteckning i anledning af uppvisandet skett.

Uppenbart är enligt min mening, att en häradsskrifvare i fall af förevarande
beskaffenhet icke är berättigad att emot lösen utfällda bevis om
en handlings uppvisande och antecknande, med mindre uttrycklig begäran
om sådant bevis blifvit framställd. Häradsskrifvaren hade däremot tilllämpat
den uppfattning, att ett dylikt bevis tecknades å handlingen i alla
fall, då uppvisaren af handlingen icke uttryckligen förklarade sig ej önska
något sådant bevis. Därmed hade häradsskrifvaren förväxlat regel och
undantag.

I särskilda skrifvelse!’ till Konungens befallningshafvande i Kristianstads
län och i Malmöhus län redogjorde jag för detta ärende samt tilläde,
att, för den händelse Konungens befallningshafvande gillade den af mig
i saken framställda meningen, jag tilläte mig uttala den förmodan, att
Konungens befallningshafvande komme att vidtaga erforderliga åtgärder,
för att den uppfattning, häradsskrifvaren i detta fall försvarat och därtill
sökt stödja genom åberopande af en allmän praxis i de skånska länen,
icke för framtiden blefve tillämpad inom länet. Skulle åter Konungens
befallningshafvande finna, att häradsskrifvaren förfarit riktigt, anhöll jag
att därom erhålla underrättelse. Jag har anledning antaga, att min mening
delats af Konungens befallningshafvande, och att åtgärder vidtagits
för rättelses åstadkommande.

Obehörig utmätning.

Handlingarna i ett genom klagomål af advokaten J. Helt in an härstädes
anhängiggjordt ärende utvisade hufvudsakligen följande.

Genom gåfvobref den 4 november 1907 skänkte Bengt Lundström
till sin dotter Maria Lovisa Eugenia Lundström vissa uppräknade möbler
och husgerådspersedlar, i gåfvobrefvet upptagna till ett värde af sammanlagd!
1,634 kronor 50 öre. Vid gåfvan var fäst det villkor, att den bort —

1913 —

104

gifna lösegendomen skulle vara gåfvotagarens enskilda egendom och icke
få tagas i mät för hennes blifvande mans gäld. Den 6 november 1907
vigdes Maria Lovisa Eugenia Lundström vid Nils Edvard Gerber.

Genom utslag den 21 november 1910 förpliktade rådstufvurätten i
Örebro bemälte Gerber att till aktiebolaget Eriksson & Gerber i likvidation
utgifva 3,486 kronor 66 öre jämte ränta äfvensom att godtgöra bolaget
kostnaderna å saken med 97 kronor 50 öre.

Sedan omförmälta utslag för verkställighet öfverlämnats till förste
stadsfogden i Stockholm, samt denne uppdragit åt G. A. Lindberg att verkställa
utslaget, utmätte Lindberg den 2 februari 1911 i makarna Gerbers
bostad en del lösegendom, vid förrättningen värderad till sammanlagdt
555 kronor. Till skydd emot utmätningen uppvisade gäldenärens hustru
gåfvobrelvet, men förrättningsmannen fann gåfvohandlingen icke utgöra
hinder för godsets utmätande.

I en hit ingifven klagoskrift påkallade därefter advokaten Hemman
såsom juridiskt ombud för Gerbers hustru mitt ämbetsbiträde i anledning
däraf, att vid ifrågavarande utmätningsförrättning tagits i mät egendom,
som jämlikt gåfvobrefvet varit hustruns enskilda och ej kunnat utmätas
för mannens gäld. Hetman anförde därvid, att utmätningen med hänsyn
till innehållet i 70 § utsökningslagen, jämförd med 10 kap. 2 § samt 11
kap. 3 och 7 §§ giftermålsbalken, vore olaglig och tillika medfört afsevärdt
obehag för vederbörande, hvarför Hetman, jämte det att han hos vederbörande
öfverexekutor öfverklaga! utmätningen, ville fästa min uppmärksamhet
härpå i och för vidtagande af de åtgärder gent emot förste stadsfogden,
som kunde finnas lämpliga. Som någon tvekan beträffande frågan,
huruvida dylik hustruns enskilda egendom vore utmätningsbar för
en mannens under äktenskapet ådragen skuld eller icke, med hänsyn till
de åberopade lagrummens tydliga affattning näppeligen kunde ifrågakomma,
vittnade förfarandet enligt Hetimans mening om en sådan grad af oförstånd,
att ett åtal vore väl motiveradt.

Sedan jag, som fann utmätningsmannens förfarande felaktigt, genom
öfverståthållarämbetet låtit infordra vederbörandes yttrande, meddelade
förste stadsfogden uti afgifven förklaring till en början, att öfverståthållarämbetet
på besvär af Gerbers hustru genom interimsresolution den 9
februari 1911 tills vidare inställt fortgången af ifrågavarande utmätning.

Med framhållande af, att det varit den till extra verkställare af dom
vederbörligen antagne Lindberg, som vidtagit den klandrade utmätningsförrättningen,
förmälte förste stadsfogden vidare, att han åtnjutit tjänstledighet
under hela januari månad 1911, under hvilken tid Lindberg haft
att rådföra sig med förste stadsfogdens vikarie, hvarför förste stadsfogden

— 1918 —

105

ej haft någon kännedom om denna utmätningsfråga, förr än utmätningen
å andra dagen efter hans återinträde i tjänsten redan var gjord, och det
blef hans lott att uppsätta protokoll öfver hvad för honom rapporterats.

I förklaringen anförde förste stadsfogden slutligen, bland annat:

Äfven om klaganden skulle hafva rätt i, att enligt 10 kap. 2 § giftermålsbalken
ett före äktenskap utfärdadt gåfvobref med villkor om enskild
äganderätt skulle äga giltighet i fråga om lösöre, som make infört i
boet, funne förste stadsfogden dock, att här ifrågavarande gåfvobref lämnade
en så knapphändig beskrifning på de skänkta föremålen, att förrättningsmannen
i brist på intyg om identiteten hvarken bort finna sig hindrad att
utmäta eller bort tillgripa det i 70 § utsökningslagen medgifna förfarandet
att utmäta under stämningshänvisning. Detta för alla parter mycket
besvärliga men för utmätningsmannen jämförelsevis bekväma förfarande
borde nämligen användas af underexekutorerna med mycken sparsamhet.

Nu syntes emellertid den gjorda utmätningen vara fullt försvarad af
en helt annan omständighet, och denna läge i ett uttryck i motiven till
1898 års förändring af 10 kap. 2 § giftermålsbalken. När Riksdagens särskilda
utskott där yttrat, att ändringarna afsåge uteslutande genomförandet
af grundsatsen, att giftorätt ej skall äga rum i stadsfastighet, som make
före äktenskapet förvärfvat, så torde allt åtal mot en utmätningsman anses
vara uteslutet, för det att han enligt paragrafens äldre lydelse ansett,
att lösegendom, som före äktenskapet gifvits ena maken, icke utan äktenskapsförord
eller boskillnad vore skyddad emot utmätning för andra
makens skuld.

Enligt hvad jag inhämtade, meddelade öfverståthållarämbetet utslag
den 29 mars 191 i i anledning af de besvär, Gerbers hustru anfört öfver
ifrågavarande utmätningsförrättning. Öfverståthållarämbetet yttrade däri.
att emedan Gerbers hustru bjudit sannolika skäl för sitt anspråk på det
utmätta godset, blefve hon jämlikt 69 och 70 §§ utsökningslagen hänvisad
att utföra sin talan efter stämning.

Häröfver anförde makarna Gerber besvär hos Svea hofrätt, som genom
utslag den 31 juli 1911 fastställde öfverståthållarämbetets utslag,
men förordnade, att tiden för talans instämmande skulle räknas från dagen
för hofrättens utslag.

Jämväl öfver hofrättens utslag anförde makarna Gerber besvär. På
dessa besvär meddelade Kungl. Maj:t utslag den 3 februari 1912, därvid
Kungl. Maj:t yttrade, att, enär på grund af gåfvobrefvets innehåll och
sista punkten af 10 kap. 2 § giftermålsbalken den utmätta egendomen
vore hustru Gerbers enskilda och förty icke bort tagas i mät för ifråga Justilieombudsmannens

embetsberättelse till 1913 års Riksdag. 14

106

varande gäld, pröfvade Kung!. Maj:t rättvist att, med ändring af hofrätt
tens utslag, upphäfva den öfverklagade utmätningen.

1 ärendet fann jag därefter annan åtgärd från min sida icke böra
ifrågakomma, än att jag underrättade förste stadsfogden om Kungl. Maj:ts
berörda utslag.

Vårdslöshet i afseende ä förande af inteckning sbok.

Vid eu under år 1912 företagen inspektion af Södertörns domsaga
anmärktes, att Svartlösa häradsrätt vid slutting med häradet den 30 december
1910, under §§ 2476, 2477 och 2478, fastställt tre inteckningar i
Tellusborg n:r 245. Uti inteckningsboken hade emellertid felaktigt antecknats,
att inteckningarna beviljats i Tellusborg n:r 70.

Slutsammanträdet likasom 1910 års höstting med Svartlösa härad
hade hållits af e. o. notarien O. D. Krook. Häradshöfdingen i domsagan
E. Bergelmer, som var tillstädes vid inspektionen, meddelade, att införingarna
i fastighetsböckerna för nämnda ting och slutsammanträde
verkställts af ett kvinnligt skrifbiträde, och att Krook sannolikt underlåtit
att kontrollera anteckningarna, åtminstone hvad angick slutsammanträdet.

Sedan jag i anledning häraf infordrat yttrande af e. o. notarien Krook,
anförde denne uti afgifven förklaring hufvudsakligen följande.

Vid slutsammanträdet den 30 december 1910 med Svartlösa härad
inkom ett mycket stort antal ansökningsärenden, däribland öfver 2,400 inteckningar
och öfver 250 lagfarter. Efter hand som protokoll öfver inkomna
inteckningar och lagfarter hunno uppsättas och justeras, gjordes
införing i intecknings- och lagfartsböckerna af ett kvinnligt skrifbiträde,
som sysslat med sådana göromål i flera år under den tid häradshöfdingen
W. Uppström innehade Södertörns domsaga. Arbetet utfördes å domsagans
kansli, som af häradshöfdingen Axel Nyrén, hvilken den 1 januari
1911 tillträdt förordnande att förestå Södertörns domsaga, flyttats från
Krooks bostad till Riddaregatan 49. Under tiden hade Krook mycket
svårt att få tillgång till fastighetsböckerna, enär de ständigt behöfdes
för utfärdande af gravationsbevis, arbetet å det följande tinget m. m.
Emellertid utfick Krook för kontrollering af införingarna böckerna vid två
tillfällen, första gången vid påsktiden och andra gången i slutet af maj
eller början af juni. Vid det första af dessa tillfällen voro de vid inspektionen
anmärkta inteckningarna ännu icke införda eller ock hann
Krook vid kontrolleringen af införingarna ej så långt som till dem, hvilketdera
kunde han nu icke erinra sig. Innan Krook andra gången utfick

— 1913 —

107

böckerna, meddelade Nyrén, att kan vid användandet af böckerna iakttagit
anmärkta felinföring, och anmodade Krook att därom göra anteckning i
anmärkningskolumnen. Som Krook vid tillfället var upptagen af annat
arbete och då ännu icke utfått böckerna för slutlig granskning, anhöll
han, att Nyrén måtte i anmärkningskolumnen göra anteckning om felinföringen,
hvartill han enligt bestämmelsen i 20 § i kungl. kungörelsen
den 14 september 1875 vore berättigad. Så skedde äfven. Hade Nyrén
vägrat att göra berörda anteckning, hade densamma blifvit ombesörjd af
Krook.

Af hvad Krook sålunda anfört framginge alltså, att Bergelmer för sitt
påstående, att införingarna i böckerna icke blifvit kontrollerade, saknat
verklig grund. Att kontrolleringen däremot måst ske med större skyndsamhet
än som brukade äga rum, hade allenast berott på storleken af
arbetsbördan i domsagan. Slutligen ansåge Krook sig böra nämna, att
han såväl i Södertörns domsaga som äfven i domsagor med betydligt
mindre arbetsbörda påträffat felinföring i böckerna, som icke blifvit af
vederbörande rättad, utan därom Krook fått göra anteckning i anmärkningskolumnen,
men ville han ingalunda, såsom Bergelmer i förevarande
fall, påstå, att dessa fel berott därpå, att införingarna icke blifvit kontrollerade,
ty vid brådskande arbete torde fel kunna undgå äfven en granskning,
som vederbörande sökte göra så noggrann som möjligt.

1 förevarande fall hade sålunda blifvit ådagalagdt, att vid de å slutsammanträdet
med Svartlösa härad hösttinget år 1910 beviljade inteckningarnas
införande i vederbörande inteckningsbok tre fel förekommit.
Häraf och med hänsyn till andra förekomna omständigheter torde kunna
antagas, att inteckningarnas införande icke vederbörligen kontrollerats af
e. o. notarien Krook, som vid nämnda slutsammanträde tjänstgjort såsom
häradsrättens ordförande. Ehuru af Krooks förklaring i ärendet framgick,
att han ansåg sig icke äga skyldighet att vidare granska, huruvida inteckningarna
blifvit rätteligen införda eller icke, fann jag mig likväl böra tills
vidare låta bero vid hvad i ärendet förekommit. Jag ansåg mig dock
höra underrätta Krook, att, om vid den granskning af inteckningsboken,
som den ordinarie domhafvanden i domsagan kunde anse sig böra själf
företaga, skulle upptäckas ytterligare fel vid ifrågavarande införing, det
läge i sakens natur, att jag cj komme att underlåta att ställa Krook till
ansvar för de förelupna felaktigheterna.

IBIS —

108

Länsman rättegångsombud för svarande i brottmål.

Af handlingarna i ett genom klagomål af A. P. Andersson anhängiggjordt
ärende inhämtade jag, att länsmannen i Resele distrikt Erik Ludvig
Bmckström vid särskilda tillfällen år 1911 inför Resele tingslags häradsrätt
uppträdt såsom svarandens ombud i ett af Andersson till häradsrätten
instämdt mål, hvari ansvar yrkats å en person för misshandel af
Anderssons hustru å allmän landsväg.

Att en länsman såsom rättegångsombud biträder en för brott tilltalad
person kan enligt min mening, äfven om det icke under hvarje förhållande
måste anses stridande mot länsmannens tjänsteplikt, ej vara
lämpligt eller öfverensstämmande med god ordning. Denna mening, som
jag tidigare framställt i ämbetsberättelserna till 1909 års Riksdag, sid.
150, och till 1911 års Riksdag, sid. 115, har äfven vunnit tillämpning i
praxis. I allmän kungörelse har sålunda, bland andra länsstyrelser, Konungens
befallningshafvande i Alfsborgs län ansett sig böra fästa vederbörande
allmänna åklagares uppmärksamhet på olämpligheten af hans uppträdande
som ombud för svarande i brottmål, som åklagare å tjänstens vägnar anhängiggjort,
dock med undantag för sådana fall, då det blott gällde att
framföra ett rent erkännande.

Det genom Anderssons klagomål under min pröfning dragna ärendet
fann jag på grund af däri förekomna omständigheter icke böra från min
sida föranleda någon åtgärd emot Baeckström. Särskildt med hänsyn därtill,
att Baeckström syntes hysa den uppfattningen, att länsmans rätt att
vid domstol föra annans talan icke vore i lag begränsad, ansåg jag mig
emellertid höra i skrifvelse till Konungens befallningshafvande i Västernorrlands
län hemställa, att genom kungörelse liknande den, som Konungens
befallningshafvande i Älfsborgs län låtit i ämnet utgå, hos de underordnade
åklagarne i länet inskärpa, att de i regeln icke höra såsom
ombud eller rättegångsbiträde!! hjälpa svarande i brottmål.

Med anledning af min skrifvelse meddelade Konungens befallningshafvande
sedermera, att Konungens befallningshafvande, som redan förut
haft anledning fästa vederbörande allmänna åklagares inom länet uppmärksamhet
å denna sak, ånyo genom länskungörelserna erinrat dem, att uppdrag
såsom ombud eller rättegångsbiträde åt svarande, ställd under åtal
för brott eller förseelse mot allmän lag eller författning, icke öfverensstämde
med allmän åklagares tjänsteställning och förty icke borde af sådan
utföras, dock med undantag för det fall, att ombudets talan vore
inskränkt till ett rent erkännande. Länsmannen Bseckström erhöll från
Konungens befallningshafvande erinran i särskild skrifvelse.

— 1818 —

Värnpliktigas dagordning.

109

I en till mig ingifven skrift anförde beväringsmannen n:r 153 14/o»
Halldin jämte tolf andra värnpliktiga, att de, efter det de såsom vapenföra
inskrifvits till vapentjänst, under fullgörande af dem på grund däraf åliggande
tjänstgöring såsom icke vapenföra öfverförts till annan tjänst. Under
år 1911 hade de varit inkallade till fullgörande af återstoden af dem
åliggande fredstjänstgöring och härunder tilldelats penningbidrag med 20
öre för dag. De ville nu ifrågasätta, huruvida de ej under sistnämnda
tjänstgöring vore berättigade till penningbidrag med 50 öre för dag.

Vid pröfning af detta ärende ansåg jag mig böra öfverlämna framställningen
till arméförvaltningens civila departement för den åtgärd, hvartill
departementet kunde finna skäl.

I anledning häraf infordrade departementet yttrande från Kronobergs
regementes kassaförvaltning, som meddelade, bland annat, att vederbörande
kompanichef bestämt storleken af penningbidraget åt ifrågavarande
värnpliktiga till 20 öre för man och dag utan att härom hafva inhämtat
regementschefens eller kassaförvaltningens mening.

Ärendet företogs af departementet till afgörande den 15 december
1911, och yttrade departementet därvid, att sökandena, som blifvit öfverförda
till icke vapenför tjänstgöring, jämlikt föreskrifterna i § 108 mom.
2 af inskrifningsförordningen, sådant detta moment lyder i kungl. kungörelsen
den 13 juni 1902, därefter ägt att, därest de sådant önskat, fullgöra
återstoden af dem åliggande tjänstgöring vare sig i en följd med den
tjänstgöring, hvarunder öfverföringen skett, eller efter förnyad inkallelse.
Följaktligen måste sökandena, fastän de ej fullgjort sin tjänstgöring i en
följd, likväl anses likställda med sådana värnpliktiga, hvilka enligt värnpliktslagen
hafva att fullgöra dem åliggande tjänstgöring i en följd och
hvilkas aflöning under sådan tjänstgöring jämlikt gällande aflöningsreglemente
för armén § 56 mom. 1 första stycket är bestämd till 20 öre för
dag. Departementet fann alltså den i ärendet gjorda framställningen icke
kunna föranleda till någon dess åtgärd.

Fråga om oriktig tillämpning af bestämmelserna om skeppsmätning.

I en till mig ingifven klagoskrift påkallade skeppsmätare Agne Dahlberg,
A. Isakson, Carl Rudberg, N. Schönfeldt och Karl Hagström samt
biträdande skeppsmätaren Nils Gustaf Nilsson min uppmärksamhet i anledning
af ett utaf generaltullstyrelsen meddeladt, i klagoskriften bifogade

— 1913 —

handlingar närmare omförmäldt beslut, hvarigenom styrelsen enligt klagandenas
förmenande skulle — med stöd af ett utaf skeppsmätningsöfverkontrollören
C. O. Larsson i tjänsten afgifvet utlåtande — utan laga fog
hafva nedsatt arfvodet för i Malmö verkställd kontrollmätning af tyska
ångfartyget »Wotan» från debiteradt belopp 281 kronor 85 öre till 166
kronor 97 öre.

I klagoskriften anförde klagandena till stöd för sin hänvändelse till
mig, Hand annat, följande.

Öfvergången från det äldre skeppsinätningssystemet, grundadt på viktenheten
nyläst, till det nu gällande tonsystemet, grundadt på rymdenheten
registerton, skedde såsom bekant genom förnyade förordningen
angående mätning af handelsfartyg den 15 maj 1874. I eu samtidigt
utfärdad instruktion för skeppsmätningskontrollörer och skeppsmätare stadgades:
»För mätning af fartyg efter regeln I och utfärdande af mätningsbevis,
äfvensom då kontrollmätning enligt denna regel utföres och nytt
mätbref utfärdas, tillkommer skeppsmätare!! ett arfvode, lika för segeloch
ångfartyg, af 20 öre för hvarje ton af fartygets afgiftspliktiga dräktighet
enligt mätningsbeviset.» Då nämnda förordning, hufvudsakligen på
grund af de olägenheter, som snart befunnos vidlåda dess bestämmelser
för beräknandet af afdraget för maskinkraften, hvilket afdrag däri bestämdes
enligt den s. k. engelska regeln, ersattes med förordningen
angående skeppsmätning den 12 november 1880, bibehölls den år 1874
fastställda grundtaxan af 20 öre för hvarje ton af fartygets afgiftspliktiga
dräktighet, hvarjämte stadgandet öfverflyttades från instruktionen till
själfva förordningen. Visserligen medförde detta bibehållande af taxan
vid förutvarande belopp för skeppsmätare någon minskning i arfvodesersättning
för segelfartygs mätning, af det skål att, med den nya förordningens
föreskrifter om ökning i de afgiftsfria rummens antal, mätningsarbetet
ökades, samtidigt med att afgiftspliktiga dräktigheten, efter hvilken
arfvodet beräknades, undergick minskning. Men en viss kompensation bereddes
samtidigt härmed skeppsmätarne därutinnan, att ångfartygens afgiftspliktiga
dräktighet, om ock arbetet med dess bestämmande jämväl
något ökades, kom att själf undergå en rätt afsevärd ökning, i stort
sedt torde därför kunna anses, att genom den nya förordningen af år
1880 skepps mätar kår ens ton-arfvode för arbetet med skeppsmätningarnas
förrättande icke undergick någon nämnvärd förändring.

Under såväl förstnämnda förordnings giltighetstid som under första
decenniet af den senare förordningens förekommo, utom mätningar af
svenska fartyg, ett icke ringa antal mätningar af utländska fartyg. Flertalet
af de på 1880-talet utförda mätningarna af senare slaget utgjordes af

— 1913 —

s. k. partiella mätningar å främmande ångfartyg, vid hvilka det i allmänhet
gällde att — efter uppmätning af allenast maskinrummet, fasta eller
permanenta kolboxrum samt axeltunneln — på grund af denna mätning
och med ledning af det främmande mätbrefvets uppgifter om fartygets
kubikinnehåll i (ifrigt beräkna det främmande fartygets rätta afgiftspliktiga
dräktighet enligt i Sverige gällande bestämmelser. För dessa mätningar
bestämde Ivungl. Maj:t, att arfvodesersättningen till skeppsmätaren skulle
utgå icke efter tontalet af fartygets afgiftspliktiga dräktighet, utan —
med hänsyn till tjänsteförrättningens mindre omfattning — allenast efter
tontalet af de verkligen uppmätta rummen.

Om ock i enskilda fall, och särskilt på mindre ångfartyg, det enligt
dessa grunder utfallande arfvodet för partiell mätning esomoftast icke
stod i rimligt förhållande till arbetets omfattning, så utgjordes dock flertalet
af ifrågavarande fartyg af större lastångare med maskinrum, uppgående
till hundratals ton, och då alltså på sätt och vis dessa större fartyg
lingo betala för de mindre, så hade skeppsinätarkåren knappast någon
giltig anledning till missnöje med denna taxebestämmelse om arfvodets
utgående efter tontalet, d. v. s. kubikinnehållet, af de verkligen ommätta
rummen.

I generaltullstyrelsens kungörelse den 24 februari 1890, innehållande
ändrade bestämmelser för partiell mätning af brittiska ångfartyg, förmärktes
emellertid en sträfvan att minska skeppsmätarnes arfvodesersättning.
Genom detta stadgande bibehölls visserligen för mätning af maskinrummet
den äldre taxebestämmelsen af 20 öre för ton af »det verkligen
uppmätta maskinrummet», men i fråga om öfriga uppmätta rum
bestämdes icke, att arfvodet skulle utgå enligt denna samma grund, utan
skulle detta arfvode utgå allenast »för den del af öfriga uppmätta rum,
som befinnes afgiftspliktiga.

Den uppenbara obillighet, som inrymdes i denna sistnämnda bestämmelse,
doldes ju åtminstone för den utomstående i viss mån genom taxebestäinmelsens
rent formella snarlikhet med taxebestämmelsen för arfvodet
vid fullständig mätning af fartyg. Ty i bägge fallen utginge arfvodet
ju i förhållande till afgiftspliktigheten. Men vid denna från år 1890
stammande nya taxebestämmelses tillämpning i praktiken funno skeppsmätarne
snart, att den ledde till följande två egendomliga konsekvenser,
nämligen:

Då samtliga »rummen ofvan mätningsdäcket» å ett engelskt fartyg utgjordes
af »afgiftsfria rum», blefve skeppsmätarens arfvode för dessa rums
uppmätning lika med noll.

Då afgiftsfria ruin, andra än maskinrummet, förekomme å en engelsk

— 1913 —

112

ångare — och sådana förekomme nära nog alltid — blefve arfvodet för
jämväl dessa rums uppmätning lika med noll.

Ehuru dessa nya taxebestämmelser voro ägnade att hos skeppsmätarkåren
väcka icke ringa förstämning, men desamma, såsom grundande sig
på ett bref af Kungl. Maj:t, icke kunde öfverklagas, sökte man trösta sig
med det förhållandet, att de flesta engelska ångare vore större fartyg,
hvilka ofta nog hade afsevärdt stora icke afgiftsfria- rum ofvan däck, för
hvilka arfvode sålunda utginge, och att alltså det ena finge hjälpa det
andra. Dessutom ansåg man det vara själfklart, att den sålunda införda
ökningen i själfva mätningens omfattning skulle inom kort utsträckas till
samtliga, med de engelska fartygen i fartygens respektive hemland likartad!
mätta främmande fartyg och alltså medföra ökad verksamhet för
skeppsmätarne — en förväntan som dock hitintills icke gått i uppfyllelse.

För de svenska fartygens mätning fick emellertid taxan — 20 öre
för ton af hela fartygets afgiftspliktiga dräktighet — orubbad kvarstå i
nära 20 år. Men äfven häri hade från och med år 1894 inträdt en mycket
genomgripande och för skeppsmätarkåren ekonomiskt kännbar förändring.

På i nuvarande skeppsmätningsöfverkontrollörens förslag och under
hänvisning till ett uttalande af sjöfartsnäringskommittén infördes nämligen
genom kungl. kungörelsen den 18 maj 1894, jämte partiellt mätningsförfarande
jämväl för svenska fartyg, den numera gällande komplicerade
och i vissa fall mycket svårtillämpade arfvodestaxa, som återfunnes i § 35
af denna kungörelse.

I nämnda arfvodestaxa hade dels införts den nyheten, att, i stället för
den för utländska fartyg dittills och allt framgent gällande arfvodestaxan
ai 20 öre för ton af det verkligen uppmätta maskinrummets volym, införts
ett arfvode af o öre för ton af hela fartygets afgiftspliktiga dräktighet,
dels införts jämväl för svenska fartyg den, på sätt ofvan framhållits,
synnerligen obilliga bestämmelsen rörande ersättning för mätning af öfriga
rum, som år 1890 stadgades att gälla för engelska fartyg.

Såsom ett motiv till denna för skeppsmätarkåren ännu mera kännbara
reduktion i de genom 1874 års förordning fastställda arfvodesförmånerna
hade hänvisats till en, efter allt att döma, på tämligen artificiell
väg tillkommen framställning från några befälhafvare på svenska kustbåtar,
däri de beklagade sig öfver för höga mätningskostnader vid ommätningar.
Däremot hade emellertid gjorts gällande, dels att de klagande befälhafvarne
icke vore målsägande, eftersom det ej vore de, utan rederierna, som finge
vidkännas afgiften i fråga, dels att alla af svenska rederier utbetalade
sammanlagda årliga kostnader för fartygs ommätning, hvilka utgått enligt
1874 års taxa — 20 öre för ton af afgiftspliktiga dräktigheten —

— 19X3 —

113

icke belöpt sig till mera än en bråkdel af en procent af fartygens årliga
öfriga efter ton beräknade skeppsumgälder af olika slag, hvarför knappast
något sakligt skäl funnits för de af skeppsmätningsöfverkontrollören i
tjänstutlåtanden gjorda uttalanden, som innebure, att dessa kostnader,
liksom skeppsinätningskostnaderna öfver hufvud, skulle vara för rederierna
och sjöfartsnäringen betungande.

Till dessa sistnämnda synpunkter hade emellertid ingen hänsyn blifvit
tagen, och ej heller hade någon hänsyn, i form af jämkning i taxebestämmelserna,
tagits till följande genom 1894 års kungörelse inträdda nya
förhållande.

Genom denna kungörelse infördes afgiftsfrihet för ytterligare ett betydande
antal rum i fartyg: vattenbarlastrum i dubbel botten, befälhafvarens
rum och båtsmansförrådsrum. Dessa afdrag jämte af Kung!. Maj:t
genom senare kungörelser införda ytterligare afdrag för »för- och akterpiktankar»
samt andra »djupa tankar» äfvensom för gångar till afgiftsfria
besättningsrum hade medfört:

dels en afse värd ökning i arbetet såväl med ett fartygs mätning som
med uträkning af dess afgiftspliktiga dräktighet, uppgörandet af kontrollkonstruktionsritningen
och utfärdandet af mätnings bevis,

dels cn mycket afsevärd minskning såväl i fartygens afgiftspliktiga
dräktighet som i det på grund af denna dräktighet beräknade mätningsarfvodet.

Det kunde synas, som om vid sådant förhållande — ökning af arbetet
samtidigt med minskning af grunden, den afgiftspliktiga dräktigheten, för
arfvodesersättningens utgående — det borde hafva för vederbörande förslagsställare
varit angeläget att genom en väl afpassad höjning i den från
år 1874 stammande arfvodestaxan förekomma den oegentligheten, att en
skeppsmätare nu för tiden vid mätning af ett visst fartyg hade i många
fall mer än fördubbladt arbete, men samtidigt härmed afsevärdt mindre
ersättning än för mätning af samma fartyg för trettio år tillbaka, på
hvilken tid såväl aflöningar till biträden som kontorshyra och öfriga expenser
samt lefnadskostnader voro afsevärdt lägre än nu.

Något förslag i denna riktning hade emellertid icke framkommit från
vederbörande trots skeppsmätarnes enträgna och välgrundade framställningar
i denna riktning.

I stället hade från skeppsmätningsöfverkontrollören vid olika tillfällen
formliga förslag blifvit framställda om nya taxebestämmelser för skeppsmätning,
innebärande afsevärda ytterligare nedsättningar i arfvodesförmånerna
för dessa tjänstemän, förslag hvilka dock lyckligtvis icke hittills medfört
åsyftad åtgärd från Kungl. Maj:t.

Justitieombudsmannens cimletsberätlelse till 1913 års middag. lä

114

I enskilda fall, då kommissionärer eller ombud för utländska fartygsrederier
ingifvit framställningar om befrielse från den enligt här i landet
gällande författningar fartygen påhvilande skyldighet att undergå mätning,
hade skeppsmätningsöfverkontrollören därjämte i sina tjänstutlåtanden
städse visat stort tillmötesgående mot dessa kraf, genom hvithet tillmötesgående
emellertid i många fall vederbörande skeppsmätare tillskyndats
mycket kännbara ekonomiska förluster. Ett färskt exempel härpå vore
engelska turistångaren »Mantua», hvilken på grund af skeppsmät.ningsöfverkontrollörens
tillstyrkande utlåtande af Kungl. Maj:t den 24 februari
1911 befriats från föreskrifven partiell ommätning.

Ehuru § 1 af gällande skeppsmätningsförordning innehölle de till
synes rätt tydliga bestämmelserna, att fartygs dräktighet skall »genom
mätning utrönas», samt att mätningen »skall verkställas af behörig skeppsmätare»,
hade skeppsmätningsöfverkontrollören i detta fall tillåtit sig att
med stöd af allenast uppgifter i andra hand och beräkningar på papperet
— alltså utan att ens själf hafva sett fartyget — för detsamma själf
»utröna» den afgiftspliktiga dräktighet, efter hvilken skeppsumgälder till
svenska statsverket, lotsverket och hamnarne m. fi. skulle utgå till belopp
af sammanlagdt flera tusen kronor. Och detta ehuru erfarenheten från
flera under senaste åren förrättade mätningar gifvit vid handen, att olikheten
i afgiftspliktig dräktighet mellan två systerfartyg, på grund af allenast
mindre olikheter i anordningar ombord, kunde uppgå till många
hundra, ja nära på till ett tusen ton.

Beträffande särskildt ofvan omförmälta beslut, hvarigenom arfvodet
för mätningen af »Wotan» nedsatts, ville klagandena erinra, att detta
beslut numera af skeppsmätningsöfverkontrollören genom vederbörande
skeppsmätningskontrollörer delgifvits skeppsmätarne i riket; och denna
åtgärd syntes klagandena innebära eu från öfverkontrollören i tjänsteväg
meddelad anmodan till dessa senare att vid kommande beräkningar af
skeppsmätningsarfvode för partiell mätning af andra främmande ångfartyg
än engelska ställa sig generaltullstyrelsens beslut i fråga om »Wotan* till
efterrättelse.

I affordrad förklaring yttrade skeppsmätningsöfverkontrollören Larsson,
bland annat, följande.

Jämlikt generaltullstyrelsens kungörelse angående erkännande i Sverige
af tyska fartygs inätbref den 30 april 1896 hade vederbörande skeppsmätare
sig förelagdt att å ångfartyget »Wotan» verkställa partiell ommätning
för bestämmande af afdraget för maskinrummet enligt de i
Sverige gällande bestämmelserna. Volymen af nämnda rum belöpte sig till

— 3913 —

115

665,64 ton. Denna utgjorde den ena delen af de verkligen ommätta rummen.
Härom hade någon meningsskiljaktighet icke visat sig råda.

Vidare fanns å fartyget en påbyggnad, s. k. turretdäcksrum, som å
det tyska nationella mätbrefvet var jämte några andra mindre rum upptagen
till 573,59 ton, under det att samma påbyggnad m. m. enligt svenska
mätningsföreskrifter belöpte sig till 743,63 ton." Skillnaden mellan dessa
tontal, hvilken hufvudsakligast kunde tillskrifvas den skiljaktiga mätningen
af turretdäcksrummet, uppginge till 170,04 eller, då afseende fästes vid
eu obetydlig korrektion på 0,85 ton, till 169,19 ton, hvilken sistnämnda
volymdel af påbyggnaden alltså icke innefattats i den i hemlandet beräknade
bruttodräktigheten.

Jämlikt generaltullstyrelsens kungörelse angående inräknande i vissa
främmande fartygs dräktighet af därur uteslutna rum den 7 mars 1904
måste, med afseende fästadt särskild! vid ifrågavarande fall, sådan del af
påbyggnad, som icke innefattats i den i hemlandet beräknade bruttodräktigheten,
men enligt svenska bestämmelser skulle i bruttodräktigheten
inrymmas, med sitt afgiftspliktiga kubikinnehåll tilläggas fartygets afgiftspliktiga
dräktighet. Det var sålunda vederbörande skeppsmätares andra
uppgift att uppmäta nämnda till 169,19 ton uppgående del och lägga dess
volym till den afgiftspliktiga dräktigheten. Denna volym utgjorde den
andra delen af de verkligen ommätta rummen. Sist omför mål ta rums
sammanlagda tontal belöpte sig sålunda till 834,83 ton, för hvilket arfvode!
skulle utgå med 20 öre för ton eller med 166 kronor 97 öre. Att skeppsmätare^
uppgift i senare fallet varit sådan ofvan angifvits, framgingc
ock af kungörelsen den 30 april 1896, där det betonades, att ommätningen
icke finge omfatta ruin, hvilkas innehåll funnes angifvet i det
nationella mätbrefvet. Volymen af hela påbyggnaden in. m. utgjorde
743,63 ton, och då större delen häraf fanns angifven i nationella mätbrefvet
med en volym af 573,59 ton, komme mätningsuppgiften gifvetvis
att afse, efter förut nämnd korrektion, endast 169,19 ton.

Det förfarande, skeppsmätaren använde för utrönande af dessa 169,19
ton, blefve hans ensak, blott resultatet vore riktigt. Klagandena ville
emellertid göra gällande, att de detalj mätningar, som en skeppsmätare ansåge
sig behöfva tillgripa för att komma till önskadt resultat, äfven skulle
ersättas med 20 öre för ton af de rum, som sålunda mättes. Förutom att
en sådan uppfattning vore oriktig, kunde en tillämpning af densamma leda
till de mest betänkliga följder. Erfarenheten hade visat, att olika skeppsmätare
användt skilda vägar för att lösa enahanda uppgift. Då det icke
vore ovanligt vid skeppsmätning, att man först mätte en volym och från
denna droge en uppmätt volymdel för att erhålla den återstående delen, kunde

- 1918 —

116

det falla en skeppsmätare in, att, om han hade till uppgift att af en påbyggnad
mäta exempelvis en volym af 100 ton, han först mätte hela påbyggnadens
rymd, utgörande exempelvis 500 ton, och från denna afdroge en
mätt volym af 400 ton. Mätningsresultatet blefve riktigt, men de uppmätta
rummen, efter hvilkas tontal arfvodet beräknades, skulle enligt nyssberörda
uppfattning uppgå till 900 tons rymd i stället för rätteligen 100
tons. Under sådana förhållanden skulle ju arfvodesberäkningen blifva rent
godtycklig och ytterst beroende af mätningsförrättarens större eller mindre
hänsynsfullhet.

Till bemötande af skeppsmätningsöfverkontrollören Larssons förklaring
afgåfvo klagandena påminnelser, däri anfördes, bland annat, följande.

Generaltullstyrelsens kungörelse den 30 april 1896, som Larsson åberopat
till stöd för sin uppfattning, hade intet med förevarande fall —
uppmätning * af öfverbyggnader — att skaffa, ty i denna kungörelse talades
blott om maskinrum och rum, som uteslutande vore inrättade för befälhafvarens
beerao-nande, samt båtsmansförrådsrum. Bestämmelsen i denna
kungörelse »att, då partiell ommätning ifrågakommer, densamma skall inskränkas
till det nödvändigaste och icke får omfatta rum, hvilkas innehåll
finnes angifvet i det nationella mätbrefvet», hade sin grund i den
omständigheten, att här ifrågavarande rum, befälhafvarens rum och båtsmansförrådsrum,
vid kungörelsens utfärdande påtagligen förutsattes vid.
mätning i olika länder icke blott gifva samma mätningsresultat, utan
äfven resultera i samma afdrag från bruttodräktigheten — en förutsättning-
som visserligen icke alltid visat sig hålla streck.

I generaltullstyrelsens kungörelse åt den 7 mars 1904 stadgades visserligen,
att, om å ett främmande fartyg, som traktatsenligt skall partiellt
ommätas i svensk hamn, finnas påbyggnader eller delar däraf, som icke
äro upptagna i fartygets nationella mätbref, men enligt svenska bestämmelser
böra i bruttodräktigheten inrymmas, »skall fartygets afgiftspliktiga
dräktighet ökas med det afgiftspliktiga kubikinnehållet, soin utgör resultatet
af en med tillämpning af svenska föreskrifter verkställd mätning af
ifrågavarande rum». Om beräkning af arfvodet för verkställd mätning
talades däremot ej. Men med »delar däraf» kunde här förnuftigtvis endast
afses sådana delar, som bestämdt kunde särskiljas från en öfverbyggnad
i dess helhet, som alltså vore afbalkade i densamma genom skott eller
väggar, t. ex. förliga delen af en öfverbyggnad akter eller aktre delen af
en back, med andra ord delar, som kunde direkt genom upptagandet af
deras dimensioner uppmätas. Däremot kunde med ifrågavarande uttryck
omöjligen afses den icke direkt för sig uppmätbara bråkdel af en öfverbvggnads
kubikinnehåll, hvarmed öfverbyggnadens genom mätning i Sverige

— 1913 —

117

bestämda kubikinnehåll skilde sig från dess i det främmande mätbrefvet
uppgifna rymd, och hvilken först genom uppmätning af öfverbyggnaden
i dess helhet och det därvid vunna resultatets jämförande med det nationella
mätbrefvets siffror kunde påvisas och till sin storlek bestämmas.
Men just en sådan del vore det fråga om på »Wotan».

Vid öfvervägande af hvad handlingarna sålunda och i öfrigt innehöllo
ansåg jag hvad klagandena lagt skeppsmätningsöfverkontrollören
Larsson till last icke kunna betraktas såsom tjänstefel.

Däremot trodde jag mig finna hvad i ärendet förekommit utgöra bevis
för, att gällande bestämmelser om skeppsmätning icke äro affattade med
önskvärd klarhet; och då i hvarje fall de af klagandena framhållna synpunkterna
borde kunna vara till gagn och af intresse vid den omarbetning
af ifrågavarande bestämmelser, som var förestående, öfverlämnade jag
till statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet samtliga handlingar
i ärendet till den åtgärd, hvartill statsrådet kunde finna anledning.

Förbud emot hållande af föredrag.

Handlingarna i ett genom klagomål af Gustaf Svensson härstädes anhängiggjordt
ärende utvisade följande.

Den 30 augusti 1911 anmälde Svensson skriftligen hos kronofogden i
Luleå fögderi K. Norrsell, att Svensson nämnda dag kl. 8,30 e. m. komme att i
goodtemplarlokalen i Boden hålla ett föredrag öfver ämnet: »Hvarför beundrar
man kriget?» Anmälningsskriften försågs af kronofogden med en påskrift
därom, att föredraget anmälts angifna dag kl. 10 f. m., och att skriften
skulle uppvisas för vederbörande polisuppsyningsman. A skriften tecknades
därefter af polisuppsyningsmannen i Boden Helmer Hedström ett bevis,
innehållande att handlingen blifvit för honom företedd.

I en ingifven klagoskrift påkallade Svensson min ämbetsåtgärd i anledning
däraf, att omförmälta lokal kort före den utsatta tiden för ifrågavarande
föredrags hållande befunnits stängd, hvithet skulle hafva skett
på Hedströms order. Klaganden förmälte tillika, att föredraget varit annonseradt
i tidningarna.

Sedan jag i ärendet infordrat Hedströms yttrande, inkom denne med
en förklaring, hvaraf framgick: att två polismän på order af Hedström
delgifvit vice värden för goodtemplarlokalen, vaktmästaren O. Pettersson,
ett af Hedström utfärdadt bevis därom, att det tillämnade föredraget icke
vore i behörig ordning anmäldt, i det att klagandens anmälan först den
30 augusti kl. 10 f. in. ingifvits till kronofogden; att polismännen, lika —

1913 —

118

ledes på Hedströms order, muntligen erinrat Pettersson om det ansvar,
som enligt 13 § i ordningsstadgan för rikets städer drabbade lokalens
ägare genom att upplåta lokalen för ifrågavarande föredrag; samt att
Pettersson på grund häraf sjelfmant stängt lokalen.

I afgifvet yttrande framhöll kronofogden Norrsell vissa synpunkter,
från hvilka han funnit Hedströms åtgörande befogadt. Kronofogden erinrade
sålunda, bland annat: att klagandens anmälan om föredraget, jämlikt
kronofogdens bevis å anmälningsskriften, gjorts först kl. 10 samma dag
föredraget skulle hållas; att klaganden, som hållit föredrag i Boden äfven
föregående dag, icke gärna kunde hafva varit hindrad att på grund af 13
§ i ordningsstadgan för rikets städer göra sin anmälan om föredraget senast
24 timmar före dess hållande; samt att Hedström därför syntes hafva
haft fullt skäl för sin uppfattning, att klagandens anmälan om det tillämnade
föredraget icke blifvit gjord i behörig ordning.

Angående anmälande af tillställning innehåller 13 § i ordningsstadgan
för rikets städer den bestämmelse, att i fall tillställningen kungöres
genom allmän tidning, skall den föreskrift^ anmälan göras före kungörandet
och eljest, där så ske kan, minst 24 timmar före tillställningens
början. Denna bestämmelse är icke ovillkorlig, utan kan af polismyndigheten
eftergifvas. Detta framgår tydligt däraf, att polismyndigheten är
oförhindrad att bifalla en ansökning om tillstånd att anordna en tillställning,
där sådant tillstånd erfordras, äfven om ansökningen inkommer senare
än 24 timmar före tillställningens början. Hvad sålunda gäller om
en tillställning, som endast med polismyndighetens tillstånd får äga rum,
har naturligtvis utan vidare tillämpning på hvarje tillställning, som endast
behöfver anmälas.

Vid sådant förhållande är af vikt, att polismyndighetens påskrift å eu
inkommen anmälan uttryckligen angifver, om anmälningsskyldigheten ansetts
behörigen fullgjord eller brister däri funnits föreligga.’ I annat fall
skulle lätteligen kunna inträffa, att en person, som t. ex. anmält sig ämna
hålla ett föredrag, varder utan hänsyn till, att hans anmälan lämnats utan
någon som helst erinran, utsatt för sådana menliga påföljder som böter
för honom själf och för lokalens innehafvare eller ett upplösande af den
sammankomst, där föredraget skulle hållits.

I enlighet härmed voro de anteckningar, med hvilka här ifrågavarande
anmålningsskrift försetts af kronofogden och Hedström, för klaganden missledande.
När å skriften tecknats af kronofogden, att anmälan om föredraget
blifvit gjord, och att skriften borde uppvisas för Hedström, samt
af den senare, att sådant uppvisande ägt rum, hade klaganden all anled —

1913 —

119

ning att antaga, att föredraget ansetts vara i behörig ordning anmäldt,
hvarför icke ur denna synpunkt något hinder vare sig direkt eller indirekt
komrne att från polismyndighetens eller vederbörande åklagares sida
låggas för hållande af föredraget.

På det fel, som härutinnan blifvit af kronofogden begånget, ansåg
jag mig böra fästa hans uppmärksamhet.

Oriktigt förfarande af pastor i afseende å jäf mot lysning.

Enligt en den 1 november 1911 dagtecknad ansökning begärde Maria
Persson hos rådstufvurätten i Borås stämning å torparsonen Oskar Persson
i Grönered Västergården i Hyssna socken, med yrkande att antingen
svaranden måtte åläggas att fullborda ett till Maria Persson gifvet äktenskapslöfte,
hvartill häfd kommit i Borås, eller ock att Maria Persson måtte
förklaras för svarandens äkta hustru. Denna ansökning försågs den 22
november 1911 med resolution, hvarigenom Oskar Persson kallades till
inställelse inför rådstufvurätten den 4 påföljande december. Af stämningen
fick Oskär Persson eller, som han efter fadern Johannes Persson
också kallade sig, Oskar Johansson del den 24 november 1911.

Under tiden hade emellertid hos pastorsämbetet i Alingsås begärts
lysning till äktenskap emellan Johansson och en annan kvinna, Emma
Engqvist från Hultafors. Sådan lysning afkunnades också af Erland Andrén,
i egenskap af vice pastor i Alingsås, den 19 och den 26 november
1911.

I en den 29 november 1911 dagtecknad och den 30 i samma månad
hit ingifven klagoskrift påkallade därefter Maria Persson min ämbetsåtgärd
i anledning af hvad sålunda förekommit. I klagoskriften meddelade Maria
Persson, dels att hon å pastorsexpeditionen i Sätila afiämnat protest emot
lysningen emellan Johansson och annan kvinna äfvensom afskrift af stämningen,
dels ock att kyrkoherden i Sätila afsändt nämnda handlingar till
pastorsämbetet i Alingsås, som emellertid vägrat att inställa den påbörjade
lysningen.

Öfver klagomålet hörd, sökte Andrén uti afgifven förklaring göra
gällande, att ett inställande af den påbörjade lysningen skulle för Johansson
medföra skada, om jäfvet ogillades. Däremot ansåg Andrén, att den
påbörjade lysningens fortsättande och afslutande saknade betydelse för klaganden,
vid det förhållande att Andrén hvarken komme att för Johansson
utfärda lysningsattest eller skulle genom vigsel fullborda hans tilltänkta
äktenskap, förr än jäfsanmärkningen ogillats eller förfallit.

— 1913 —

120

Andréns förklaring blef därefter med påminnelser bemött af klaganden,
som därvid anförde, bland annat, att hon den 2 december 1911 hos
öfverexekutor i Borås ställt borgen för kostnad och skada i anledning af
ifrågavarande jäf, samt att bevis därom blifvit afsändt till pastorsämbetet
i Alingsås.

Enligt 7 kap. 3 § giftermålsbalken åligger den, som å egna eller annans
vägnar vill göra jäf emot äktenskap, att i två mäns närvaro tillkännagifva
det för kyrkoherden, hvarjämte han strax skall ställa borgen för all
skada och kostnad och sedan uttaga stämning till nästa rättegångstimma
å den jäfvade.

Med uttrycket »kyrkoherden» i detta lagrum förstås det pastorsämbete,
hos hvithet lysning begärts.

Göres jäf innan ännu lysning någon gång afkunnats, bör lysningen
uppskjutas i afvaktan på jäfvets profvande. Har lysning ägt rum en
eller två gånger, skall lysningens fortgång inställas. Om jäf anmäles,
efter det alla lysningarna försiggått, men innan lysningsattest utfärdats,
bör denna innehållas.

Utom tvifvel är, att ett inhiberande eller inställande af lysningen eller
innehållande af lysningsattest bör af pastorsämbetet göras, då jäfvet afser
ett verkligt äktenskapshinder och sålunda ej uppenbarligen tillkommit af
rent okynne, samt stämning uttagits och delgifvits.

Däremot åligger det icke pastorsämbetet att taga befattning med frågan
om borgens ställande. Pröfning härutinnan tillkommer den domstol,
dit jäfsfrågan blifvit instämd.

I förevarande fall hade jäf icke blifvit hos vice pastor Andrén anmäldt
i annan ordning, än att Andrén från kyrkoherden i Sätila erhållit upplysning
om, att Maria Persson hos honom protesterat mot ifrågavarande lysning,
äfvensom att hon anhängiggjort ofvan omförmälta rättegång. Då
denna ordning icke öfverensstämmer med lagens föreskrift härutinnan,
skulle det icke kunnat läggas Andrén till last såsom tjänstefel, därest Andrén
lämnat det sålunda gjorda jäfvet utan vidare afseende. Då Andrén
emellertid likställt berörda upplysning med lagligt jäfs anförande — något
hvartill Andrén uppenbarligen varit berättigad — hade detta följdriktigt
bort föranleda honom att i enlighet med det förut anförda genast afbryta
den pågående lysningen. Att ett sådant afbrytande, på sätt Andrén
anfört, kunnat för Johansson medföra skada genom eventuell tidsutdräkt,
var obestridligt, men denna skada skulle hafva ingått i den allmänna
skada, som jäfvet medfört, och skulle därmed hafva omfattats af den vid
domstolen företedda borgensförbindelsen.

1913 —

121

Ehuru jag sålunda ansåg, att Andrén uti förevarande afseende förfarit
oriktigt, fann jag mig med hänsyn till de föreliggande omständigheterna
kunna inskränka mig till att delgifva Andrén min uppfattning.

Oriktigt förfarande vid tillsättande af lärartjänst vid samskola.

I en till mig insänd klagoskrift anmälde adjunkten vid statens samskola
i Skellefteå Iv. B. Säterstrand, att rektorn vid skolan A. Bexelius
egenmäktigt och med förbigående af mera meriterad person antagit lärarinna
i handarbete, ehuru antagande af sådan lärarinna enligt gällande
läroverksstadga tillkommer skolans styrelse. Visserligen hade styrelsen
sedermera godkänt rektorns åtgärd, men detta oaktadt kvarstode det oriktiga
i hans förfarande.

Vidare anfördes klagomål mot rektor Bexelius af teckningslärarinnan
vid skolan Hedvig Wahlberg. Då hon till Bexelius inlämnat en till skolstyrelsen
ställd handling, hvari hon anmälde sig såsom sökande till en
handarbetslärarinneplats vid skolan, hade Bexelius sökt med vredgade ord
och åtbörder skrämma henne till den uppfattningen, att hennes ansökan
icke kunde leda till något resultat.

Efter det rektor Bexelius afgifvit förklaring öfver klagomålen och klagandena
inkommit med påminnelser, fann jag mig vid pröfning af dessa
ärenden icke böra annat åtgöra än att till öfverstyrelsen för rikets allmänna
läroverk öfverlämna samtliga handlingarna för den åtgärd, hvartill
öfverstyrelsen kunde finna anledning.

öfverstyrelsen har sedermera meddelat mig, att den i skrifvelse till
rektor Bexelius erinrat honom om vikten af att för framtiden iakttaga,
att folkslag till förordnande af den art, som här varit i fråga, blefve af
rektorn till vederbörande styrelse i så god tid afgifvet, att beslut därom
kunde af styrelsen före lästerminens början i behörig ordning hinna meddelas.

Öfverstyrelsen aflat äfven skrifvelse till läroverkskollegiet, och anförde
öfverstyrelsen däri, att det icke kunnat undgå densamma, att de inbördes
stridigheter, som yppat sig inom kollegiet, vore af den art och framträdde
i sådan form, att de måste ställa sig hindrande i vägen för kollegiets
verksamhet som ungdomens uppfostrare och därtill inför allmänheten undergräfva
läroverkets anseende. Öfverstyrelsen hade under sådana förhållanden
icke kunnat underlåta att till kollegiet ställa en allvarlig maning,
att en hvar af kollegiet måtte låta sig angeläget vara att, i hvad på honom
eller henne ankomma, bidraga till att endräkt och godt samförstånd blefve
rådande inom lärarpersonalen.

Justitieombudsmannens ämbelsberättdse till 1913 års Riksdag. 16

122

Obehörig frånvaro från tjänstgöringsort.

1 en hit insänd skrift anförde folkskolläraren P. Löfgren klagomål
däröfver, att kyrkoherden i Silfåkra församling -J. G. Lundberg utan tjänstledighet
varit borta från församlingen under tiden från och med den 3
juli 1911 till och med den 9 påföljande augusti. Härom yttrade Löfgren
hufvudsakligen följande.

Under angifna tid hade Lundberg endast tillfälligtvis besökt församlingen.
Af de fem söndagarna under tiden hade Lundberg själf tjänstgjort
endast två gånger. På pastorsexpeditionen hade Lundberg vanligen
haft annan prästman att tjänstgöra. Denne hade emellertid ej haft något
lagligt förordnande och hade icke varit så bekant med förhållandena, att
han kunnat expediera alla förekommande ärenden. Den 21 juli 1911 (en
expeditionsdag) hade klaganden på pastorsexpeditionen begärt afskrift af
en offentlig handling (promemoria af folkskoleinspektören), som klaganden
nödvändigt behöfde. Till följd af Lundbergs frånvaro kunde klaganden ej
erhålla den begärda afskriften, hvilket varit klaganden till stor skada.
Den person, Lundberg bedt tjänstgöra, kunde ej lämna ringaste besked i
ämnet.

Sedan jag i ärendet infordrat kyrkoherden Lundbergs yttrande, sökte
denne i afgifven förklaring till en början göra gällande, att klagomålen
icke haft någon saklig grund, utan syntes hafva föranledts af den befattning,
Lundberg å ämbetets vägnar nödgats taga med en af skolrådet beslutad
varning åt klaganden.

I fråga om Lundbergs anmärkta frånvaro från församlingen anförde
han hufvudsakligen följande.

Klagandens påståenden härutinnan vore icke med verkliga förhållandet
öfverensstämmande. Sedan Lundbergs minderåriga dotter efter en genomgången
svår sjukdom ordinerats vistelse vid kusten, samt Lundbergs hustru
därför med dottern sommaren 1911 afrest till Falsterbo, hade det varit
ganska naturligt, att Lundberg begagnat de tillfällen, som erbjödo sig att
besöka sin familj vid dess tillfälliga och närbelägna vistelseort. Under den
tid, klagomålen afsågo, inföllo fem söndagar. Till tre af dessa erhöll
Lundberg predikohjälp af annan person. Det hade hittills icke ansetts
otillåtet för församlingspräst att utan särskild tjänstledighet för hvarje
fall mottaga predikohjälp af annan lämplig person. Under samma tid
inföllo likaledes fem expeditionsdagar. Till tre af dessa erhöll Lundberg
välvillig hjälp af pastorn i grannförsamlingen. Om dylik hjälp med expeditionen
syntes gälla detsamma som om predikobiträde. Gärna skulle
Lundberg hafva sökt tjänstledighet för att åtfölja sin familj, i synnerhet

— 191* —

123

som han mer än väl behöft för egen räkning några veckors fullständig
hvila. Men såsom ordförande i byggnadsstyrelsen inom församlingen hade
han under tiden från och med den 3 juli 1911 till och med den 9 påföljande
augusti att genom kontrollanten följa arbetets gång. Vid två
tilifällen, nämligen den 3 juli och den 3 augusti, hade Lundberg sammanträde
med byggnadsstyrelsen å dagar, som icke voro expeditionsdagar.

Lunds stift vore för närvarande lidande af en synnerligen svår prästbrist,
och stor svårighet rådde att fylla uppkommande ledigheter. I likhet
med många ämbetsbröder hade Lundberg därför ansett sig böra
genom lämpliga åtgärder, såsom gifvande och tagande af kollegial hjälp,
underlätta nämnda svårighet. Den utväg han använda eller biträde af eu
grannpräst, vore också den utväg, som i stor omfattning för närvarande
måste äfven af biskop och domkapitel brukas. I ganska många församlingar
uppehölles för närvarande pastoralvården af pastor i närgränsande
församling. Den hjälp, Lundberg brukat till predikan och till expedition
vid tre tillfällen under den tid, klagandens anmälan afsåge, hade alltså
varit af sedvanlig och i hans stift bruklig art. För öfrigt hade Lundberg
genom telefon i sitt hem, där hans syster alltid var tillstädes, stått i
oafbruten förbindelse med bostaden i församlingen, äfven de dagar han
var utanför församlingsområdet. Och Lundberg var icke på längre afstånd,
in att han kunde, i händelse af kallelse, omedelbarligen afresa och samma
dag i god tid vara tillstädes i sin församling.

Då klaganden syntes vilja uttala, att den prästman, numera kyrkoherden
A. Nyberg, som biträdde Lundberg i expeditionen, icke kunde
expediera förekommande ärenden, ansåge Lundberg sig ej vara den rätte
att afgifva vitsord om Nybergs duglighet. Men säkerligen vore Lunds
domkapitel redo att, om så skulle påfordras, lämna denne allmänt välkände
och aktade prästman ett tjänstgöringsbetyg af mycket tillfredsställande art.
Af ett vid förklaringen fogadt intyg framginge, att Nyberg var redo att
när som helst under de dagar, Lundberg var utom församlingsområdet,
på kallelse utföra all församlingsvård inom Silfåkra församling.

Af det sagda syntes framgå, att klagandens anmälan i nu ifrågavarande
afseende i verkligheten gällde det förhållandet, att Lundberg varit
frånvarande från Silfåkra tre söndagar och lika många expeditionsdagar,
under hvilka dock Lundbergs tjänstegöroinål blifvit fullt och helt tillgodosedda.
Någon skada eller olägenhet för klaganden hade dock icke vållats
däraf, att annan prästman handhaft expeditionen de tre nämnda expeditionsdagarna.
Den afskrift af en folkskoleinspektörens promemoria, som
klaganden sade sig icke hafva kunnat erhålla en af nämnda dagar, hade
han, i form af önskadt intyg, erhållit vid ett senare tillfälle och däraf

— 1913 —

124

gjort, så vidt Lundberg kunde förstå, allt det bruk, som af honom åsyftats,
under gången af det rättsförfarande, som rört hans varning enligt
§ 82 i folkskolestadgan. Att någon skada, tillfogats klaganden därigenom,
att detta intyg erhållits vid ett senare tillfälle än den 21 juli 1911, hade
icke styrkts.

Med anledning af hvad Lundberg sålunda anfört hemställde han, att
klagandens anmälan icke måtte föranleda någon åtgärd.

Med förklaringen öfverlämnade kyrkoherden Lundberg ett af kyrkoherden
Axel Nyberg den 29 januari 1912 utfärdadt intyg, af innehåll att
Nyberg, som under tiden emellan den 3 juli och den 9 augusti 1911 varit
vice pastor i Hällestad och sålunda grannpräst till Silfåkra församling,
under sagda tid var redo att när som helst under de dagar, Lundberg
kunde komma att vistas utom sin församling, på kallelse utföra all där
förekommande församlingsvård.

Kort efter kyrkoherden Lundbergs förklaring inkom hit eu afskrift
af ett utaf åtskilliga (98) män och kvinnor inom hans församling undertecknad!,
i februari 1912 utfärdadt intyg, som innehöll: att intygsgifvarne
under sin snart sjuåriga bekantskap med Lundberg städse i honom lärt
känna en man, som plikttroget och samvetsgrant fullgjort sin ämbetsgärning,
och som alltid visat det största tillmötesgående; att Lundberg såväl
härigenom som genom sina egenskaper i öfrigt tillvunnit sig församlingsbornas
odelade aktning och förtroende; att det aldrig försports, att några
ämbetsgöromål försummats under hans bortovaro år 1911, i synnerhet som
fullt kompetent prästman under tiden uppehöll tjänsten; samt att intygsgifvarne
därför ville nedlägga sin kraftiga protest emot klagandens anmälan.

Till bemötande af kyrkoherden Lundbergs förklaring anförde klaganden
i afgifna påminnelser, bland annat:

att Lundberg under tiden 3 juli—9 augusti 1911 vistades i Falsterbo
och endast ett par gånger afreste till Silfåkra;

att det ej gärna kunnat föranleda anmärkning, att en församlingspräst
undantagsvis erhölle predikohjälp, hvaremot gränsen för det tillåtna syntes
vara öfverskriden, när undantagen gjordes till regel, så att den ordinarie
prästen i mer än en månad själf utförde mindre än hälften af sin tjänstgöring
samt af egen makt och myndighet förordnade vikarie;

att ordinarie präst ej heller torde vara berättigad att tillsätta vikarie
lör pastorsexpeditionen, i synnerhet om vikarien ej kunde expediera alla
förekommande ärenden;

att kyrkoherden Nyberg under ifrågavarande tid haft att förestå ett
pastorat, som vore dubbelt större än Silfåkra pastorat;

— 1913 —

125

att Lundbergs telefonförbindelse med hemmet varit långsam, då samtalen
måst gå öfver Harlösa centralstation, som äfven haft att expediera de
under sommaren synnerligen talrika samtalen från Refvingeheds lägerplats;

att kortaste järnvägsresan från Falsterbo till Silfåkra loge större delen
af dagen i anspråk;

att Lundberg under de senare åren plägat om somrarna med sin familj
vistas i Falsterbo, men endast det första året haft tjänstledighet;

att klagandens anmälan gällde icke allenast de tre expeditionsdagarna
och de tre söndagarna, utan afsåg, att Lundberg under hela tiden varit
borta från församlingen och endast tillfälligtvis besökt densamma, samt
att Lundberg uti regel låtit andra, som ej haft lagligt förordnande och ej
kunnat expediera alla förekommande ärenden, sköta tjänsten;

att den af klaganden begärda afskriften varit af stor betydelse för
klaganden, emedan han därigenom kunnat tillbakavisa de svåra beskyllningar,
som riktats både mot honom och emot hans hustru såsom lärarinna;

att det af Lundberg utfärdade intyget lämnats till klaganden först
den 11 augusti 1911, under det att domkapitlet redan den 31 juli afgjort
målet om klagandens varnande;

samt att Lundbergs frånvaro de senare åren äfven i andra af klaganden
uppgifna fall vållat skada.

Vid påminnelseskriften hade fogats afskrift af ett af 29 församlingsbor
undertecknadt intyg, innehållande: att intygsgifvarne ansåge klaganden
och hans hustru sköta sitt skolarbete med nit och skicklighet, hvarför det
ej funnes anledning till berättigade klagomål mot dem; samt att det klander
och de åtgärder, som emot dem förekommit, enligt intygsgifvarnes
åsikt hade sin grund endast i personlig ovilja.

Vidare hade bilagts påminnelserna en afskrift af kyrkoherden Lundbergs
i ärendet omförmälta intyg, af innehåll att i de promemorior, som
öfver inspektionerna afgifvits af kyrkoherden och inspektören N. S. Staden er,
icke någon anmärkning emot lärarpersonalen vare sig inom eller utom
tjänsten blifvit gjord.

1 ärendet var sålunda upplyst, att kyrkoherden Lundberg — utan att
söka tjänstledighet och därmed utan att annan person förordnats att i
hans ställe fullgöra hans ämbetsgöromål — under tiden emellan den 3
juli 1911 och den 9 påföljande augusti i regeln vistats i Falsterbo och
endast undantagsvis besökt församlingen.

Det ligger emellertid i sakens natur, att en präst icke äger att under
längre tid afhålla sig från tjänstgöring och vistas utom sin tjänstgöringsort
utan att därtill hafva erhållit vederbörligt tillstånd.

— 1Ö13 —

126

I förevarande fall hade kyrkoherden Lundberg sökt försvara sitt åtgörande
närmast med den uppgiften, att han skulle i händelse af behof
kunnat utan dröjsmål inställa sig i församlingen och för öfrigt genom
telefon stått i förbindelse med sitt hem. Med hänsyn till de af klaganden
häremot anförda omständigheterna ville det emellertid synas, som om ett
antagande, att Lundberg själf kunnat i afsevärd mån sköta sina ämbetsgöromål,
varit af tvifvelaktigt värde. Det är också en högst väsentlig
skillnad att uppehålla sig inom den egna församlingen, låt vara i dess
aflägsnaste trakt, eller att vistas vid en på långt afstånd från tjänstgöringsorten
belägen badort.

Vidare hade kyrkoherden Lundberg till sin ursäkt åberopat den inom
stiftet rådande prästbristen, hvilken enligt hans förmenande sannolikt skulle
hafva haft till följd, att äfven om han sökt och fått tjänstledighet, hans
ämbetsgöromål kommit att skötas på samma sätt som nu varit förhållandet,
eller alltså genom vederbörande pastor i någon grannförsamling. I detta
hänseende var emellertid att märka, att en af domkapitlet under tjänstledighet
för Lundberg till vice pastor i Silfåkra förordnad prästman varit
behörig att utföra alla ämbetsfunktioner, hvilket naturligtvis icke varit
förhållandet med den person, som kollegialt bistod Lundberg med predikobiträde
eller med hjälp att sköta expeditionsgöromålen.

Med afseende på de i ärendet föreliggande omständigheterna fann jag
emellertid min ämbetsåtgärd kunna inskränkas därtill, att jag för kyrkoherden
Lundberg framställde min uppfattning i ämnet.

Böter ädörnda annan person än den, som begått brottet i fråga ®

I en hit ingifven skrift påkallade ångslupsbefälhafvaren J. Nyholm min
ämbetsåtgärd i anledning däraf, att Nyholm affordrats ett bötesbelopp af
tio kronor, som rådstufvurätten i Östersund skulle hafva obehörigen ådömt
honom för en den 4 maj 1911 därstädes begången fylleriförseelse. Af
handlingarna i ärendet syntes vara sannolikt, att Nyholm vid den uppgifva
tiden icke uppehållit sig i Östersund, hvarför antagas kunde, att
ifrågavarande förseelse begåtts af annan person, som i målet falskeligen
begagnat Nyholms namn.

Därest hvad sålunda syntes antagligt var med verkliga förhållandet
öfverensstämmande, ansåg jag det vara utom tvifvel, att "Nyholm borde
på ett eller annat sätt befrias från de honom ådömda böterna. Jag anhöll
därför i en till Konungens befallningshafvande i Jämtlands län aflåten

— 1913 —

127

ämbetsskrifvelse, att Konungens befallningshafvande måtte i ärendet afgifva
utlåtande.

Till svar härå anförde Konungens befallningshafvande hufvudsakligen
följande.

Genom hörande af magistraten och kronouppbördskassören i Östersund
hade någon ytterligare utredning icke kunnat vinnas angående frågan,
huruvida förseelsen begåtts af annan person, som falskeligen begagnat
Nyholms namn, men kronouppbördskassören hade upplyst, att vederbörande
utmätningsman icke ansett sig böra uttaga bötesbeloppet hos Nvholm,
som vägrat att erlägga detsamma.

Då anledning saknades att betvifla riktigheten af ett i bestyrkt afskrift
vid handlingarna fogadt, af verkställande direktören för Stockholms
ångslupsaktiebolag utfärdadt intyg, enligt hvilket Nyholm den dag förseelsen
begåtts vistats i Stockholm, samt, så vidt af handstilen kunde bedömas,
klagoskriften och den i rättegången företedda fullmakten icke vore undertecknade
af samma person, ansåge Konungens befallningshafvande det vara
utom tvifvel, att Nyholms uppgift vore riktig.

Med anledning häraf och då annan person icke anträffats, som kunde
anses skyldig att gälda bötesbeloppet, syntes hinder icke möta för beloppets
afskrifning, hvarom ock, enligt kronouppbördskassörens yttrande,
framställning vore att förvänta.

På grund af hvad i ärendet sålunda förekommit ansåg jag annan
åtgärd däri från min sida icke erforderlig än en underrättelse till Nyholm
om innehållet i Konungens befallningshafvandes yttrande.

Fråga om obehörigt förbud emot utskänkning af spritdrycker m. m.

Den 20 december 1911 aflat Konungens befallningshafvande i Östergötlands
län till poliskammaren i Norrköping en ämbetsskrifvelse, enligt
hvilken följande bestämmelser skulle lända till efterrättelse beträffande
försäljningen af brännvin samt vin och öl inom länet den 23 december 1911.

All utminutering af brännvin vore förbjuden, i följd hvaraf samtliga
utminuteringslokaler skulle hållas stängda; dock ägde vederbörande rätt
att, på rekvisition af kända köpare, till dem försända varor. A bolagens
värdshus (s. k. krogar) finge utskänkning af brännvin endast äga rum i
förening med verkliga måltider.

All försäljning af vin och Öl till afhämtning vore förbjuden, med
vederbörande emellertid medgifven rätt att, på rekvisition af kända köpare,
försända dylika drycker att aflämnas inomhus till därstädes boende. Alla

128

lokaler, där utskärning af Öl ägde rum utan samband med matservering
(s. k. ölstugor), skulle hållas stängda, och finge å öfriga ölutskänkningslokaler
sådan iskänkning endast äga rum i förening med verkliga måltider.

Samma föreskrifter gåfvos med afseende å den 30 december 1911
enligt en af landshöfdingämbetet den 28 december aflåten ämbetsskrifvelse
till poliskammaren.

I en hit ingifven skrift anförde därefter Gunnar Andersson jämte
andra bryggeriidkare i Norrköping, med instämmande af åtskilliga innehafvare
af ölserveringsställen därstädes, klagomål öfver de inskränkningar
i klagandenas fria näringsrätt, som af länsstyrelsen gjorts, bland annat,
genom förutnämnda föreskrifter. De förbud, som genom dessa föreskrifter
meddelats, betecknade klagandena såsom stridande mot lag.

Sedan jag i anledning af klagoskriften i en till Konungens befallningshafvande
aflåten ämbetsskrifvelse anhållit, att Konungens befallningshafvande
måtte till mig öfversända vederbörandes yttrande, inkom Konungens
befallningshafvande till mig med en i ärendet afgifven förklaring,
undertecknad dels af landshöfdingen grefve L. Douglas och länsnotarien
E. T. Lidman, såsom ansvariga för Konungens befallningshafvandes beslut
den 20 december 1911, dels ock af landssekreteraren C. O. de Frese och
länsbokhållaren Carl Fr. Johansson, hvilka å landshöfdingämbetets vägnar
fattat beslutet af den 28 december 1911. I denna förklaring anfördes,
bland annat, följande.

De lagstadganden, på hvilka länsstyrelsens ifrågavarande beslut stödde
sig, utgjordes beträffande brännvinsförsäljningen af 35 § 1 mom. i förordningen
den 9 juni 1905 angående försäljning af brännvin och beträffande
vin- och ölförsäljningen af 31 § 1 mom. i den samma dag utfärdade förordningen
angående försäljning af vin och öl. Enligt förstnämnda lagrum
ägde Konungens befallningshafvande att, »när störande oordning förekommer
eller anledning finnes att befara sådan», anbefalla stängning af lokal,
där detaljhandel med brännvin idkas; och enligt det senare lagrummet
ägde likaledes Konungens befallningshafvande att »för bestämdt tillfälle,

då oordningar skäligen kunna vara att befara, såsom vid marknad —--

eller då eljest större folksamling väntas äga rum, förbjuda bedöfvande! af
eljest tillåten utskänkning eller annan försäljning af vin eller öl eller att
för sådant tillfälle föreskrifva de inskränkningar i försäljningsrätten, som
till ordningens upprätthållande kunna finnas nödiga».

Att den s. k. friveckan vore ett sådant tillfälle, då stora folksamlingar
ägde rum och äfven oordningar vore att befara, torde, åtminstone
inom Östergötlands län, vara allmänt kändt och erkändt, och erfarenheten
från poliskontorens journaler syntes bekräfta sanningen häraf. Störa ska —

1913 —

129

ror af den yngre landtbefolkningen strömmade då in till städerna och
andra större orter för att göra uppköp och fira sin ledighet; och vore då
brännvinslokaler och ölkrogar öppna, ställdes besöken ofta dit med känd
påföljd. Enahanda vore förhållandet med dagarna närmast före jul- och
nyårshelgerna, och särskildt under år 1911 med dess ovanligt många helgdagar
i sträck förefanns grundad anledning att befara oordningar vid
nämnda tillfällen.

En särskild anledning till utfärdande af ifrågavarande enhetliga bestämmelser
för hela länet hade länsstyrelsen haft i den omständigheten, att i
Linköping under en följd af år genom lokalmyndigheternas försorg vidtagits
ungefärligen liknande restriktiva åtgärder beträffande rusdrycksförsäljningen.
Då dessa visat sig i hög grad befordra den allmänna ordningen
inom staden, medan däremot i angränsande städer tillströmningen af
folk och däraf följande oordningar blifvit desto större, hade länsstyrelsen
ansett sig bäst handla i den allmänna ordningens och sedlighetens intresse
genom att utfärda enahanda bestämmelser för hela länet. Att dessa också
visat sig synnerligen effektiva, borde icke kunna bestridas.

Någon afsevärd ekonomisk förlust torde icke heller hafva drabbat
bryggerierna, då de ju haft rätt att försälja Öl till kända kunder.

Det tillkomme gifvetvis hvarje länsstyrelse att pröfva de åtgärder,
som för länets vidkommande kunde behöfva vidtagas.

På grund af hvad sålunda anförts och då förklarandena bestämdt ansåge,
att fullt fog förelegat för länsstyrelsen att vid ifrågavarande tillfällen föreskrifva
de inskränkningar beträffande rusdrycksförsäljningen, som länsstyrelsen
till förekommande af oordningar ansett nödiga och hvartill den
enligt gällande lag vore berättigad, hemställde förklarandena, att klagandenas
anmälan icke måtte föranleda vidare åtgärd.

Till bemötande af hvad i förklaringen genmälts läto en del af klagandena
till mig ingifva en påminnelseskrift, däri anfördes:

att stadgandet i 35 § 1 mom. i förordningen angående försäljning af
brännvin icke kunde berättiga Konungens befallningshafvande i ett län att
meddela ett hela länet omfattande förbud att sälja brännvin;

att stadgandet nämligen endast afsåge att lämna föreskrifter rörande
ordningens upprätthållande på de särskilda detalj försäljningsställena och
lade i Konungens befallningshafvandes hand blott makten att i speciella
fall förordna om stängning af försäljnings- eller utskänkningslokal, där
oordningar ägt rum eller väntades;

att ur stadgandet i 31 § 1 mom. af ölförsäljningsförordningen ej gärna
kunnat hämtas någon rätt för Konungens befallningshafvande att utan af -

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1913 års Riksdag.

130

seende å omständigheterna i öfrigt förbjuda vin- och ölförsäljning dagarna
före jul och nyår;

samt att ifrågavarande rusdryeksförbud i strid med förklarandenas
antagande medfört afsevärda förluster.

Länsstyrelsens i förevarande ärende klandrade beslut, genom hvilka
handeln med brännvin samt vin och Öl inom Östergötlands län vissa dagar
i december 1911 förbjudits eller inskränkts, afsågo uppenbarligen att utgöra
åtgärder till fullgörande af den Konungens befallningshafvande enligt
10 § i landshöfdinginstruktionen åliggande skyldigheten att hafva omsorgsfull
vårdnad därå, att allmän ordning och säkerhet upprätthålles. Att den
befogenhet, som på grund af 35 § 1 mom. i brännvinsförsäljningsförordningen
enligt detta lagrums lydelse genom förordningen den 18 februari
1910 tillkommer Konungens befallningshafvande, innefattar rättighet för
nämnda myndighet att meddela för hela länet gällande föreskrifter, torde
vara uppenbart och bekräftas därjämte af omständigheterna vid lagändringens
tillkomst. Att klagandena i detta hänseende sökt göra gällande en
motsatt mening syntes bero därpå, att ifrågavarande lagrum närmast afser
ett stängande af särskilda försäljningslokaler och ett inställande af där bedrifven
rörelse.

Däremot kan med fog dragas i tvifvelsmål, om länsstyrelsens ifrågavarande
beslut, ehuru formellt fallande inom Konungens befallningshafvandes
befogenhetsområde, varit i sak berättigadt. Därest ej det rena godtycket
skall tilläggas betydelse vid afgörandet af så grannlaga ärenden
som frågor om förbud emot rusdrycksförsäljning eller om inskränkning i
sådan handtering obestridligen äro, måste Konungens befallningshafvande
vid sådana frågors pröfning förfara med synnerlig varsamhet och särskildt
stödja sitt beslut på i hvarje fall förekommande objektiva grunder. Några
sådana grunder af tillräcklig bärkraft hade emellertid enligt min mening
icke i förevarande fall förelegat.

Att besluten innefattat en obehörig utsträckning af Konungens befalla
ningshafvandes befogenhet utöfver hvad gällande lag åsyftar torde i sin
mån framgå däraf, att, enligt hvad jag har mig bekant, på andra ställen
från nykterhetsvänligt håll gjorda framställningar i liknande syfte icke
vunnit bifall hos den länsstyrelse, som haft att besluta i saken.

I skrifvelse till Konungens befallningshafvande i Östergötlands län
framställde jag min uppfattning, men fann jag ej skäl att vidtaga ytterligare
åtgärd i ärendet.

— 1913 —

131

Underlåtenhet af stadsfogde att föra kassajournal.

I eu insänd skrift anförde sakföraren J. F. Jacobsson i Umeå klagomål
däröfver, att han, som den 29 december 1911 infunnit sig å stadsfogdekontoret
i nämnda stad för att erhålla en del upplysningar, af hvilka
Jacobsson ämnade begagna sig såsom bevismaterial i ett vid rådstufvurätten
i Umeå pågående brottmål, af t. f. stadsfogden erhållit det beskedet,
att icke någon kassajournal fördes å stadsfogdekontoret. Då det enligt
kungl. kungörelsen den 10 juli 1899 ålåge stadsfogde att föra kassajournal,
yrkade klaganden, att åtal måtte anställas mot ordinarie stadsfogden Sven
Hallström för det åsidosättande af en tjänsteplikt, som i detta fall ägt rum.

Vid klagoskriften fanns fogad afskrift af ett utaf t. f. stadsfogden
V. Yizelius den 29 december 1911 utfärdadt intyg, af innehåll att Vizelius,
som erhållit förordnande att från och med den 7 november 1911 till årets
slut bestrida stadsfogdetjänsten i Umeå, hvarken vid tjänstens tillträdande
eller sedermera fått till sig öfverlämnad någon till stadsfogdetjänsten
hörande kassajournal.

Sedan jag genom magistraten i Umeå infordrat vedcrbörandes yttrande,
inkom stadsfogden Hallström med förklaring, däri han anförde
hufvudsakligen följande.

I den af klaganden åberopade kungörelsen stadgades skyldighet för
stadsfogde att »enligt formulär, som fastställes i Stockholm af öfverståthållarämbetet
och i öfriga städer af magistraten», föra kassajournal. Något
dylikt formulär hade emellertid, Hallström veterligt, ej blifvit fastställdt
af magistraten i Umeå, hvarför Hallström lika litet som hans företrädare
i tjänsten kunnat föra den i kungörelsen afsedda journalen. Gifvetvis
hade Hallström i särskild af honom upplagd räkenskapsbok fört anteckningar
öfver in- och utbetalningar, men som Hallström ansett denna räkenskapsbok
vara af helt privat natur, öfverlämnade han under sin tjänstledighet
i slutet af år 1911 ej denna bok till vikarien, hvilken blott erhöll
en specificerad uppgift på innestående medel. Hallström hemställde därför,
att det emot honom framställda åtalsyrkandet måtte lämnas utan afseende.

Genom kungl. kungörelsen angående skyldighet för stadsfogde att
hålla kassajournal den 10 juli 1899, som trädt i kraft den 1 januari 1900,
har blifvit stadgadt, att stadsfogde åligger att enligt formulär, som fastställes
i Stockholm af öfverståthållarämbetet och i öfriga städer af magistraten,
föra kassajournal, som för hvarje månad afslutas, samt att inom
fjorton dagar efter utgången af hvarje kvartal i Stockholm till öfverståthållarämbetet
och i öfriga städer till magistraten aflämna summariskt

— 1913 —

132

utdrag af kassajournalen för det gångna kvartalet, upptagande för hvarje
månad i kvartalet behållningen vid månadens början, under månaden influtna
medel och verkställda utbetalningar samt behållningen vid månadens
slut.

Med hänsyn till dessa bestämmelser var det enligt min mening uppenbart,
att Hallström eftersatt sin plikt. Äfven om den af honom påstådda
efterlåtenheten från magistratens sida förelegat eller om icke något af
magistraten fastställdt formulär af en eller annan orsak kommit Hallström
tillhanda, kunde sådant icke lända Hallström till ursäkt. I dylikt fall hade
det nämligen varit Hallströms skyldighet att i saken vånda sig till magistraten
och begära formulär i enlighet med förenämnda kungörelse.

Emellertid ansåg jag mig kunna underlåta att förordna om åtal och
inskränkte mig till att låta Hallström få del af min mening.

Felaktigt förfarande i afseende ä val af fjärdingsman.

Å kommunalstämma med Bogens församling i december 1910 valdes
till fjärdingsman för kommunen under en tid af tre år Nils Bryntesson i
Axland. Härom underrättad, förklarade kronofogden Karl Hammarberg
i bref till stämmans ordförande, att han ej kunde godkänna valet, och
uttalade han tillika den förmodan, att kommunens förre fjärdingsman
Magnus Södling komme att omväljas. Något nytt val ansåg sig emellertid
ordföranden icke kunna ombestyra, men däremot bestred Södling alltjämt
fjärdingsmanssysslan.

På ordinarie kommunalstämma den 31 december 1911 anställdes fyllnadsval
af fjärdingsman för åren 1912 och 1913, och blef därvid hemmansägaren
Oskar Alfred Jansson i Axland enhälligt utsedd. Om detta val
underrättades kronofogden Hammarberg genast, men han underlät likväl
att utfärda fullmakt för Jansson samt betjänade sig fortfarande af Södling
såsom fjärdingsman.

I en hit insänd klagoskrift redogjorde ordföranden i Bogens församlings
kommunalstämma M. Engelbrektson för hvad sålunda förefallit samt
hemställde på grund däraf och under åberopande af lagen angående
fjärdingsmansbesfyrets utgörande den 29 september 1899, att åtgärder
måtte vidtagas för kronofogden Hammarbergs åläggande att ofördröjligen
utfärda fullmakt för Jansson eller, om denne tilläfventyrs skulle anses
icke vara lämplig, därom göra anmälan hos vederbörande myndighet.

Sedan jag i ärendet infordrat kronofogden Hammarbergs yttrande,
anförde denne i afgifven förklaring, bland annat:

— 1913 —

133

att Hammarberg ej hade något emot att antaga Jansson till fjärdingsman,
såvida han i vederbörlig ordning valdes därtill;

att Jansson emellertid i strid emot bestämmelsen i 2 § i lagen angående
fjärdingsmansbestyrets utgörande blifvit utsedd endast för åren 1912
och 1913;

att Hammarberg vid sådant förhållande ansett sig icke utan vidare
kunna utfärda antagningsbevis för honom;

att Nils Bryntesson, hvilken varit fjärdingsman åren 1902—1904, vid
alla de tillfällen, då han inställt sig hos Hammarberg i tjänstärenden,
varit berusad och under inflytande däraf ådagalagt oordentlighet och uppstudsighet
i sitt uppförande;

att i anledning af Hammarbergs anmälan härom hos vederbörande
till fjärdingsman för åren 1905—1907 valts Södling, hvilken jämväl omvalts
för åren 1908—1910;

att ingen som helst anmärkning emot honom förekommit från Hammarbergs
eller, Hammarberg veterligen, från kommunens sida;

att Hammarberg, då Bryntesson vid decemberstämman 1910 erhållit
majoritet vid valet för åren 1911—1913, icke kunnat godkänna valet,
hvarom Hammarberg underrättat vederbörande med begäran att annan
lämplig person måtte utses;

samt att Hammarberg, uti förhoppning att samförstånd i denna för
kommunen obetydliga angelägenhet lätt skulle kunna ernås, underlåtit att
anmäla förhållandet hos Konungens befallningshafvande och i stället förordnat
förre fjärdingsmannen Södling att i afbidan på nytt val uppehålla
befattningen.

I § 4 af lagen angående fjärdingsmansbestyrets utgörande den 29
september 1899 stadgas, att, då fjärdingsman blifvit å kommunalstämma
utsedd, skall stämmans ordförande om valet ofördröjligen underrätta kronofogden
i orten; och ankommer det på kronofogden att pröfva den utsedda
personens lämplighet för befattningen. Finner kronofogden den valde icke
lämplig, skall lian anmäla förhållandet hos Konungens befallningshafvande,
som äger att, om skäl därtill föranleda, förordna om nytt val.

I förevarande fall var upplyst, att på kommunalstämma med Bogens församling
i december år 1910 till fjärdingsman för församlingen valts Nils
Bryntesson, samt att kronofogden Hammarberg, som funnit Bryntesson olämplig
för uppdraget, underlåtit att anmäla förhållandet hos Konungens befallningshafvande,
och — således utan att nämnda myndighet satts i tillfälle
att pröfva Bryntessons lämplighet och i händelse af behof låta anställa
nytt val — förordnat annan person att tills vidare vara fjärdingsman.

— 1913 —

134

Att kronofogden Hammarberg härutinnan brutit emot tydlig lag var
uppenbart, men då någon egentlig skada däraf icke syntes hafva vållats,
ansåg jag mig kunna inskränka min ämbetsåtgärd till att erinra kronofogden
om den förelupna felaktigheten, hvarvid jag såsom min mening
uttalade, att jag tog för gifvet, att han skulle kunna godtgöra felet.

Oriktig hänvisning för fullföljd af talan mot underrätts utslag.

1 egenskap af ombud för gårdsägaren Anders Gustaf Hansson i Gäfle
anförde advokaten C. Romanus i en insänd klagoskrift följande.

Hansson instämde till rådstufvurätten i Gäfle stadsfogden A. Widerbäck
med yrkande om åläggande för denne att till Hansson utgifva visst
belopp. Widerbäck å sin sida yrkade rekonventionsvis ansvar å Hansson,
för att denne i en i målet ingifven skrift ärekränkt Widerbäck, samt
fordrade skadestånd och godtgörelse för sina kostnader i målet. Sedan
Hansson återkallat sitt yrkande, meddelade rådstufvurätten utslag den 7
november 1910 och yttrade däri, att, enär Hansson återkallat sin talan,
funne rätten något yttrande däröfver icke erfordras, men dömde honom
att för ärekränkning höta 300 kronor samt att utgifva skadestånd och ersätta
Widerbäck dennes kostnader å rättegången. Tillika förordnade rådstufvurätten,
att talan emot utslaget skulle fullföljas efter vad i Svea hofrätt.
Sedan därefter hofrätten, hvarest Hansson yrkade att befrias från
ansvar och ersättningsskyldighet, i dom den 1 mars 1912 förklarat sig
icke finna skäl göra ändring i rådstufvurättens utslag, sökte Hansson i
enlighet med af hofrätten lämnad hänvisning revision hos Konungen. Därvid
måste han lösa revisionsutslaar och erlägga revisionsskilling.

Enligt klagandens mening hade rådstufvurätten förfarit felaktigt genom
att hänvisa honom att efter vad fullfölja sin talan i stället för att lämna
besvärshänvisning, då vid utslagets meddelande endast fråga om ansvar
och skadestånd för brott förelegat. För klagandepart vore det ofördelaktigt
att, sedan underrätt oriktigt meddelat vadehänvisning i ett mål,
talan emot hofrätts dom däri lagenligt måste fullföljas den afsevärdt
dyrare revisionsvägen.

I anledning af klagoskriften infordrades yttrande från vederbörande
ledamöter af rådstufvurätten i Gäfle, hvilka i afgifven förklaring anförde,
bland annat, följande.

Vid rättegångstillfället den 26 september 1910, då ifrågavarande mål
öfverlämnades till pröfning, fordrade Widerbäck godtgörelse för sina kostnader
å rättegången. Rådstufvurättens slutliga utslag innefattade dels

— 1913 —

135

yttrande i anledning af Hanssons talan dels beslut öfver Widerbäcks
under rättegången framställda yrkanden. Då rättsmedlet emot utslaget,
så vidt det innefattade beslut i anledning af Hanssons talan och Widerbäcks
yrkande om af denna talan föranledd rättegångskostnad, vore vad,
hade rådstufvurätten lagligen lämnat vadehänvisning. Fråga blefve då,
om rådstufvurätten därjämte bort för det fall, att part ville fullfölja talan
allenast beträffande frågan om ansvar för ärekränkning och skadestånd,
meddela hänvisning angående talans fullföljande genom besvär. Det syntes
svårt att med ledning af lagens hithörande bestämmelser komma till full
visshet. Af ordalagen i 25 kap. 5 § rättegångsbalken »vill ej den, som
är med beslutet missnöjd, fullfölja talan i hufvudsaken, vare lag, som hade
beslutet blifvit under rättegången meddeladt» hade förklar andena dragit
den slutsats, att besvärshänvisning i förevarande mål bort lämnas endast
om part särskildt anmält, att talan ej fullföljdes annat än beträffande
ansvar och skadestånd. Dylik anmälan hade emellertid icke ägt rum.

På grund af hvad sålunda anförts förmenade förklarandena, att lagen
gåfve fog för en sådan tolkning som den af rådstufvurätten tillämpade,
och hemställde därför, att klagoskriften icke måtte föranleda någon åtgärd.
Emellertid ville förklarandena tillkännagifva, att de för framtiden komme
att i liknande fall tillämpa den lagtolkning, som fått uttryck i Kungl.
Maj:ts dom den 28 juli 1909 (Holm, Nytt jur. arkiv för 1909, sid. 360)
och således, jämte det vadehänvisning lämnades, meddela, att om part ville
klaga öfver utslaget, allenast i hvad därigenom dömts öfver ansvars- och
skadeståndsfråga, talan i denna del skulle fullföljas genom besvär.

Efter förklaringens afgifvande inkom advokaten Romanus med en skrift,
däri han anförde, att anmälningen emot rådstufvurätten återkallades, sedan
återfåendet af det penningbelopp, 155 kronor 50 öre, som Hansson nödgats utgifva
på grund af den lämnade vadehänvisningen, blifvit honom säkerställdt.

Jag fann väl för min del uppenbart, att rådstufvurätten bort lämna
besvärshänvisning för fullföljd af talan emot utslaget, så vidt det afsåg
Hansson ådömdt ansvar och honom ålagd ersättningsskyldighet. Då emellertid
Hansson erhållit godtgörelse för den kostnad han tätt vidkännas,
och ledamöterna i rådstufvurätten förklarat sig för framtiden vilja följa
den mening jag funnit vara riktig, ansåg jag mig icke böra vidtaga
någon ytterligare åtgärd i ärendet.

Dröjsmål med fördelning af köpeskilling för exekutivt såld egendom.

Af handlingarna i ett genom klagomål af advokaten John Tjerneld
härstädes anhängiggjordt ärende framgick följande.

— 1913 —

136

Den 22 augusti 1910 försåldes genom stadsfogden i Norrköping G.
M. Gröndahls försorg ångfartygen »Uno» och »Duo» i enlighet med föreskrifterna
i utsökningslagen. Sammanträde för fördelningen af köpeskillingarna
hölls den 5 september 1910. På klagan af statskontoret undanröjde
emellertid magistraten i Norrköping genom utslag den 14 november 1910
af anförda skäl de öfverklagade fördelningsförrättningarna och visade ärendet
åter till stadsfogden. Denne skulle enligt magistratens föreskrift —
sedan någondera af parterna eller annan rättsägare, med företeende af
nödiga handlingar för ärendets bedömande i enlighet med hvad i utslaget
blifvit sagdt, hos stadsfogden anmält ärendet till förnyad handläggning
— äga att detsamma ånyo företaga och därmed vidare lagligen förfara.

Bergsunds mekaniska verkstads aktiebolag, som i fördelningslängden
upptagits för en med förmånsrätt i ångfartyget »Duo» bevakad fordran å
6,072 kronor 52 öre, ingick den 29 juni 1911 till stadsfogden med begäran
om fortsatt handläggning af ärendet och företedde för ändamålet
magistratens omförmälta utslag. Handlingarna befunnos emellertid ofullständiga,
hvarom sökanden underrättades; och ännu den 30 november
1911 hade af stadsfogden icke företagits någon åtgärd på grund af bolagets
framställning.

Sedan advokaten Tjerneld å bolagets vägnar påkallat min ämbetsåtgärd
i anledning af ifrågavarande dröjsmål, infordrade jag förklaring
från stadsfogden Gröndahl. Denne anförde, att, då vederbörande öfverexekutor
i sitt utslag föreskrifvit, att sökanden skulle »förete nödiga
handlingar för ärendets bedömande», men några sådana handlingar icke
ingifvits till Gröndahl, hade han ej kunnat i strid med den sålunda lämnade
föreskriften upptaga ärendet till förnyad handläggning.

1 afgifvet utlåtande framhöll magistraten, bland annat, att i förevarande
fall vore fråga om att från enskilda personer införskaffa enskilda
handlingar, hvilket magistraten fann icke kunna åligga vederbörande utsökningsmyndighet.
Däremot ansåg magistraten, att Bergsunds mekaniska
verkstads aktiebolag såsom borgenär i rederiaktiebolaget »Unos i likvidation»
konkurs samt klaganden såsom bolagets ombud ägde rätt att hos
konkursförvaltningen utbekomma de handlingar, som erfordrades för en
fortsatt handläggning af köpeskillingslikviden.

Före den slutliga pröfningen af det härstädes väckta ärendet, ansåg jag
mig böra erinra stadsfogden Gröndahl om, att magistratens beslut uppenbarligen
icke utgjort hinder för honom att själf införskaffa de i beslutet antydda
handlingar, som kunde vara erforderliga för köpeskillingsfördelningens
behöriga förrättande. Då det vidare ville synas, som om inga andra uppgifter
för ändamålet behöfdes än de upplysningar, som kunde lämnas af

— 1913 —

137

rättens ombudsman i rederiaktiebolaget >Unos i likvidation» vid rådstufvurätten
i Sundsvall anhängiga konkurs, anmodade jag tillika stadsfogden
att meddela mig, huruvida han vore villig att i sin egenskap af stadsfogde
i Norrköping hos rättens ombudsman i förutnämnda konkurs begära
ifrågavarande upplysningar. I skrifvelsen till stadsfogden tilläde jag, att i
den mån honom genom ett sådant förfarande som det af mig föreslagna
skulle tillskyndas kostnader, han tydligen ägde därför tillgodogöra sig ersättning
vid köpeskillingsfördelningen.

Såsom svar å min framställning meddelade stadsfogden, att han vore
villig att hos anvisad myndighet söka införskaffa de ifrågavarande uppgifterna.

Advokaten Tjerneld anmälde därefter, att, sedan ifrågavarande köpeskilling
blifvit fördelad, Bergsunds mekaniska verkstads aktiebolag fått lyfta
sin del i likviden, samt att denna vunnit laga kraft. Då bolaget, som
fått uppbära ränta å sin fordran för hela den tid, ärendet hvilat, sålunda
icke lidit skada af det anmärkta förfarandet, ville Tjerneld icke påkalla
någon som helst vidare åtgärd i saken.

För min del ansåg jag mig böra låta bero vid hvad i ärendet förekommit,
då rättelse skett och, såsom klaganden meddelat, ingen skada uppkommit
genom det klandrade förfarandet.

Felaktigt beslut i fråga om rätt att föra talan samt oriktig hänvisning
för fullföljd af talan emot underrätts utslag.

A. G. Sandlin i Ljusdal instämde bokhandlaren Erik Eriksson till
Ljusdals tingslags häradsrätt med yrkande om ansvar, för att denne egenmäktigt
skilt klaganden från viss egendom, samt om återställande af egendomen
eller utgifvande af ersättning därför. Målet handlades första gången
den 8 september 1910, då Sandlin närmare utvecklade sin talan. Vid
nästa rättegångstillfälle, den 2 november 1910, inställde sig parterna jämte
gode mannen i Sandlins vid häradsrätten anhängiga konkurs, hvilken tagit
sin början den 25 augusti 1910. Gode mannen anhöll om uppskof, på
det att borgenärerna i konkursen, däri då ännu icke vant inställelse,
måtte lämnas tillfälle att höras, huruvida målet skulle af konkursboet fullföljas
eller icke. Sedan Sandlin förmält sig vilja fullfölja sin ansvarstalan,
förklarade häradsrätten, att, då Sandlin vore försatt i konkurs, honom
icke kunde tillåtas att föra talan beträffande den omstämda egendomen,
hvilken, enligt hvad gode mannen i konkursen upplyst, vore upptagen såsom
tvistig i den öfver Sandlins bo upprättade förteckningen.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1.913 års Riksdag. 1.8

138

Den 18 januari 1911 handlades målet ånyo, hvarvid parterna samt
sysslomännen i Sandlins konkurs tillstädeskommo. Af dessa senare inlämnades
transumt af protokoll vid borgenärssammanträde, utvisande att borgenärerna
enhälligt beslutat att icke föra någon talan i målet.

Häradsrätten meddelade därefter sistnämnde dag utslag, däri anfördes,
att, emedan Sandlins konkursbo förklarat sig icke vilja i saken föra någon
talan, samt häradsrätten, hvad Sandlins käromål anginge, redan förklarat,
att denne såsom i konkurs försatt icke vore behörig att föra någon talan

1 fråga om omstämda lösegendom, funne häradsrätten något annat yttrande
icke erfordras, än att häradsrätten lämnade utan afseende Sandlins
yrkande om ersättning för rättegångskostnader.

Härjämte lämnade häradsrätten den hänvisning, att talan emot utslaget
skulle fullföljas efter vad.

Sandlin anförde sedermera hos mig klagomål öfver häradsrättens förfarande
att vägra honom att föra talan i målet.

Otvifvelaktigt hade häradsrätten förfarit felaktigt genom att förklara
Sandlin obehörig att föra talan i det af honom anhängiggjorda brottmålet.
Vidare förelågo i afseende å ifrågavarande måls behandling de felaktigheter,
att häradsrätten underlåtit att meddela hänvisning för fullföljd af
talan emot beslutet den 2 november 1910 angående Sandlins behörighet
att uppträda i målet samt lämnat parterna hänvisning att fullfölja talan
emot dess utslag den 18 januari 1911 efter vad, ehuru besvärshänvisning
bort lämnas. Då emellertid den domare, som handlagt målet den

2 november 1910 och den 18 januari 1911, afled kort tid efter klagoskriftens
ingifvande, föranledde klagomålen icke till någon åtgärd.

Oriktigt tjänstgöringsbetyg.

Skolrådet i Dofta församling lämnade i ett den 25 mars 1912 utfärdadt
och af kyrkoherden N. A. Nyström i egenskap af ordförande undertecknadt
tjänstgöringsbetyg Anna Olsson dels för förmåga att i skolan upprätthålla
ordning vitsordet »berömlig» dels ock för förmåga att i öfrig! leda ungdomens
uppfostran vitsordet »godkänd». I en insänd klagoskrift anmärkte
därefter Anna Olsson, att enligt folkskolestadgan endast ett betyg skulle
gifvas för lärares förmåga att i skolan upprätthålla ordning och att i öfrig!
leda ungdomens uppfostran. Härjämte uppgaf hon, att anledningen till
betygets delande i två enligt Nyströms uppgift varit, att Anna Olsson
hösten 1911 i församlingen utsändt en skrifvelse, hvari skulle hafva sagts
saker, som utgjorde ett dåligt exempel för barnen.

— 1913 —

139

Öfver Anna Olssons ifrågavarande anmärkning afgaf kyrkoherden Nyström
förklaring och sökte däri göra gällande, att de båda förmögenheter,
som tjänstgöringsbetyget härutinnan afsåge, vore två skilda ting, hvilka ej
lämpligen kunde sammanföras i ett betyg, när förmögenheterna vore olika.

I afgifna påminnelser anförde Anna Olsson, bland annat, att folkskolestadgans
uttryck »förmåga att i öfrigt leda ungdomens uppfostran» måste
afse lärarens förhållande i skolan.

Enligt § 8 i stadgan angående folkundervisningen i riket den 10 december
1897 skall tjänstgöringsbetyg för lärare innehålla, bland annat,
vitsord öfver lärarens förmåga att i skolan upprätthålla ordning och att i
öfrigt leda ungdomens uppfostran. Klart är, att tjänstgöringsbetyget i
denna del måste afse lärarens åtgöranden i skolan.

Att olika omdömen skulle kunna uttalas om lärarens förmåga att i
skolan upprätthålla ordning och hans förmåga att i öfrigt leda ungdomens
uppfostran, kan enligt min mening icke i någon mån rättfärdiga den af
klaganden anmärkta delningen. Ett medelbetyg skall i detta fall gifvas,
och att vid medelbetygets sättande behörig hänsyn skall tagas till den
olika vikten af de båda förmögenheterna, faller af sig själft.

Kyrkoherden Nyström erhöll underrättelse om denna min uppfattning,
men någon ytterligare åtgärd i anledning af klagoskriften ansåg jag mig
icke böra vidtaga.

Fråga om tolkning af 3 § i fisJceristadgan.

I en insänd skrift underställde länsmannen J. Kjellman mitt omdöme,
huru 3 § i fiskeristadgan af den 17 oktober 1900 rätteligen borde tolkas.

I detta hänseende anförde Kjellman hufvudsakligen:

Inom hans tjänstgöringsdistrikt användes jaktgevär såsom redskap
för fiske. Detta skedde vanligen vid fiskens lektid. Personer plägade
då begifva sig ut på vattendragen, roende i båtar, och stannade vid sådana
platser, där de tydligt kunde iakttaga, hurusom fisken »stod i vattnet».
De riktade geväret ofvan vattenytan mot den i vattnet synliga fisken
och affyrade därefter skottet. På sådant sätt dödaues fisken.

Fara för fiskrommens eller fiskyngels förstörelse vore här för handen,
och i öfrigt blefve i närheten befintliga fiskar skrämda genom skottets

affyrande. _

Med hänsyn till ordalydelsen hade Kjellman ej kunnat gifva ifrågavarande
lagrum annan tolkning, än att skjutande af fisk medelst gevär,

— 1913 —

140

laddadt med krut, vore förbjudet och sålunda åtalbart. Då emellertid
tvifvel uppstått, huruvida denna tolkning af lagbestämmelsen vore riktig,
både Kjellman ansett sig böra begära mitt uttalande i frågan, innan vidare
åtgärder från honom såsom åklagare blefve vidtagna.

Fiskeristadgan af den 29 juni 1852 innehöll i 18 § följande: »Under
påstående fisklek eller notfiske må man ej i grannskapet lossa skott, eller
annat starkt buller förorsaka, så vidt det utan synnerlig olägenhet undvikas
kan.»

I samma stadga hade 33 § följande lydelse: »Hvar som onödigtvis,

eller då det utan synnerlig olägenhet kan undvikas, lossar skott eller förorsakar
annat starkt buller, oaktadt han vet att fisklek eller notfiske i
grannskapet pågår, skall plikta från 5 till 25 r:dr.»

Dessa bestämmelser fann fiskeriintendenten Hjalmar Widegren icke
vara tillräckliga. I en den 19 april 1869 dagtecknad, till statsrådet och
chefen för civildepartementet ställd skrifvelse, som Widegren inlämnade
till landtbruksakademiens förvaltningskommitté, anförde Widegren hufvudsakligen
följande.

I den mån kännedom om de på senare tider i bruk komna nya
sprängämnena, nitroglycerin, dynamit och dylikt, spridt sig, hade man
äfven börjat använda dessa för fiskfångst på följande sätt.

Man begåfve sig till platser, hvarest man förmodade fiskstim vara
samlade, och utkastade därstädes i vattnet med s. k. stubintråd försedda
och i denna antända patroner af nitroglycerin, dynamit, krut eller annat dylikt
sprängämne, hvarefter den fiskande skyndsamt aflägsnade sig från platsen.
Om någon stund exploderade patronen, hvarvid i närheten'' befintlig fisk
åt kontusionen dödades eller döfvades. Fiskaren begåfve sig sedermera
till stället och uppfångade med en håf de på vattnet flytande döda eller
halfdöda fiskarna. Detta fiskesätt inverkade i flera afseenden skadligt på
fisket i ett vattendrag. Först och främst dödades icke allenast matnyttig
fisk, utan äfven de icke fullvuxna fiskar, som befunne sig i närheten af explosionsplatsen,
hvithet yngel naturligen bort sparas för kommande skörd,
men på detta sätt utan någon nytta bringades om ända. En del fiskar,
som genom explosionen dödades, flöto icke genast upp och ertappades
sålunda icke af fiskaren, utan blefvo liggande döda i vattnet, hvarigenom
detta småningom förskämdes, hvilket i sin tur åstadkom, att fisken skydde
sådana ställen af vattendraget.

Erfarenheten hade också visat, att fisken genom skott eller andra
häftiga stötar, som fortbringades i vattnet, skrämdes helt och hållet bort
från sådana platser, hvarest den för lek eller andra orsaker annars år —

1913 —

141

ligen brukade samla sig. Det vore därför redan i gällande fiskeristadga
förbjudet, att, där sådant utan olägenhet kunde undvikas, under fiske
lossa skott eller förorsaka buller i närheten. Sådana explosioner, som i
själfva vattnet af dynamit eller andra sprängämnen åstadkommes, förmådde
naturligen i än högre grad att skrämma bort fisken från vanliga.
uppehållsplatser, å hvilka man sedermera därför icke kunde erhålla
samma goda fiske som tillförene. Slutligen kunde man, genom att på
några ställen de smärre vikar, hvarest fiskarter plägade förrätta sin lek,
samtidigt utlägga under lektiden några stycken dylika patroner, helt och
hållet omintetgöra hela det fiskstim, som för fortplantningen därstädes
samlat sig, hvarigenom man för lång tid förstörde fisket på platsen af
den art, som sålunda blifvit utdödad.

Af hvad sålunda i korthet blifvit antydt framginge, att fiske på angifna
sätt med explosiva patroner vore alltför vådligt för fiskeriernas bestånd,
för att detsamma skäligen borde tillåtas. På grund däraf hade Widegren
ansett sig böra fästa statsrådets uppmärksamhet på detta förhållande och
tillika hemställa, huruvida icke statsrådet ville åvägabringa utfärdande af
behöfliga förbud emot dylikt fiske, hvilka förbud lämpligast torde böra
meddelas såsom tillägg till 18 och 33 §§ i fiskeristadgan.

I enlighet härmed föreslog Widegren tillägg till 18 och 33 §§ i 1852
års fiskeristadga.

Landtbruksakademiens förvaltningskommitté öfverlämnade Widegrens
skrift till Kungl. Maj:t jämte en den 16 april 1869 dagtecknad skrifvelse,
däri kommittén i allo biträdde Widegrens framställning om behofvet
af förbud emot det af Widegren omförmälta fisket, genom hvilket
enligt kommitténs mening afkomsten af landets sjöar och vattendrag skulle
kunna tillintetgöras. Kommittén framlade tillika särskild! förslag till ny
lydelse af 18 och 33 §§ i 1852 års fiskeristadga.

Ärendet remitterades till kammarkollegium, som den 30 juli 1869
däri afgaf utlåtande.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 10 september 1869
anmäldes också eu den 24 juli 1869 dagtecknad framställning från Konungens
befallningshafvande i Södermanlands län angående särskild! lagstadgande
mot användande af dynamit vid fiske. Konungens befallningshafvande
anförde däri hufvudsakligen följande.

Vid sammanträde inför Konungens befallningshafvande den 11 juli
1869 med länets fiskvattensägare i sjön Mälaren hade de tillstädeskomna
liskvattensägarna uttryckt den önskan, att Konungens befallningshafvande
måtte hos Kungl. Maj:t gorå framställning om stadgande af särskild!, högre
ansvar för den, som idkade fiske medelst dynamitpatroner eller andra lika

— 1913 —

142

döfvande medel. Till stöd för denna sin önskan hade fiskvattensägarna
framhållit, hurusom kändt vore, att fiske på ett särdeles förödande sätt
idkades medelst användande af dynamitpatroner, men den straffbestämmelse,
som tilläfventyrs kunde användas emot ett dylikt skadegörande,
vore allt för lindrig i förhållande till den skada, som på sådant sätt tillskyndades
fisket.

För sin del yttrade Konungens befallningshafvande, att ett slikt sätt
att bedrifva fiske, därest det vunne en allmännare utbredning, enligt Konungens
befallningshafvandes mening skulle mer än andra i fiskeristadgan
förbjudna fiskesätt verka till fiskens förödande. Konungens befallningshafvande
hemställde därför, att Kungl. Maj:t måtte fästa afseende vid detta
förhållande.

Dessa båda ärendens föredragning ledde till, att i ämnet utfärdades
en kungörelse, hvarigenom 18 och 33 §§ i 1852 års fiskeristadga erhöllo
följande lydelse:

»18 §. Fiske må ej idkas medelst utläggande och affyrande under vattenytan
af minor, patroner eller annan redskap, laddade med dynamit, krut
eller annat sprängämne. Under påstående fisklek eller notfiske må man
ej heller i grannskapet lossa skott eller annat starkt buller förorsaka, så
vidt det utan synnerlig olägenhet undvikas kan.

33 §. Hvar som, till idkande af fiske eller åstadkommande af skada
därå, utlägger och affyrar under vattenytan minor, patroner eller annan redskap,
laddade med dynamit, krut eller annat sprängämne, böte från 50
till 200 riksdaler banko (från 75 till 300 riksdaler riksmynt), öfverträder
någon eljest i 18 § meddeladt förbud dömes till böter från 5 till 25 riksdaler
banko (från 7 riksdaler 50 öre till 37 riksdaler 50 öre riksmynt).»

I skrifvelse den 22 maj 1878 begärde Riksdagen af anförda skäl
en fullständig revision af 1852 års fiskeristadga jämte öfriga författningar,
som berörde fiskerinäringen. Den 22 januari 1881 tillsatte Kungl. Maj:t
för ändamålet en kommitté, som aflämnade betänkande med förslag till ny
fiskeristadga in. m. den 3 mars 1883. I detta förslag hade 17 och 18
§§ följande lydelse:

»17 §. Fiske må ej idkas medelst utläggande eller affyrande under
vattenytan af minor, patroner eller andra redskap, laddade med dynamit,
krut eller annat sprängämne, eller medelst giftiga ämnen, afsedda att döda
eller döfva fisken.

Sådana fiskesätt, hvarigenom i förhållande till fångsten mycken fisk
onyttigt dödas eller skadas, såsom harkning, puttning eller stångning, vare
ock förbjudna.

18 §. Under påstående fisklek eller notfiske må man ej i grannskapet

— 1913 —

148

lossa skott eller annat starkt buller orsaka, så vidt det utan synnerlig
olägenhet undvikas kan.

Fiske medelst pulsning vare ock under fisklek förbjudet.»

De sålunda föreslagna bestämmelserna motiverades på följande sätt:

»Enligt nådiga kungörelsen den 10 september 1869 är förbjudet att
idka fiske medelst utläggande eller affyrande under vattenytan af redskap,
laddadt med sprängämne. Då fiske med giftiga ämnen, afsedda att döda
eller döfva fiske::, torde kunna verka lika fördärfligt på fiske som dylikt
sprängämne, hafva kommitterade föreslagit, jämte enahanda förbud, som
meddelas i berörda kungörelse, att jämväl fiske medelst sådana giftiga
ämnen, som ofvan nämnts, måtte förbjudas.

I vissa delar af landet idkas fiske, hufvudsakligast efter ål, medelst
så kallad harkning, puttning eller stångning. Detta fiske består däri, att
i vatten, hvarest ål finnes, fiskaren med ett ljuster liknande redskap på
måfå stöter ned i bottnen på vattnet samt därvid träffar och sårar många
fiskar, innan någon fastnar på redskapen. Då emellertid uppenbart är, att
vid ifrågavarande fiske den fångade fiskens mängd ej står i rimligt förhållande
till den myckenhet fisk, som dödas eller skadas, samt då den dödade
fisken, som blir kvar på sjöbottnen och där ruttnar, såmedelst orsakar,
att fisken ej på dessa ställen vidare går till, hafva kommitterade funnit
sig böra hemställa, att detta fiskesätt, hvilket ej kan för någon ort vara
behöfligt eller gagneligt, måtte såsom mycket skadligt förbjudas.

På många orter förekommer att medelst stötar eller slag i vattnet
söka skrämma in fisken i garnen. Då detta fiskesätt, vanligen kalladt
pulsning, oftast användes till fångande af gäddor, samt denna roffisks borttagande
är särdeles viktigt för rätt vård af fiskevatten, lärer ej ifrågavarande
fiskesätt böra i allmänhet förbjudas. Annorlunda blir dock förhållandet,
när det idkas under pågående fisklek, då genom bullret i vattnet
fisken oroas och skrämmes, så att leken skingras. I följd häraf hafva
kommitterade föreslagit, att, såsom från flera orter yrkats, pulsning ej må
idkas under fisklek.»

Detta kommittéförslag ledde emellertid icke till någon lagändring.

Statsrådet och chefen för civildepartementet uppdrog den 26 november
1896 åt särskilda kommitterade att utarbeta förslag till allmänna
ekonomiska och administrativa bestämmelser rörande fisket utom beträffande
hafsfisket vid kusten af Göteborgs och Bohus län. Förslag i ämnet
aflämnades af dessa kommitterade i juni 1898, och voro 4 och 8 §§ i
nämnda förslag så lydande:

»4 §. Under pågående braxenlek eller notfiske må man ej i grann -

— 1913 —

144

skåpet lossa skott eller annat starkt buller förorsaka, så vidt det utan synnerlig
olägenhet undvikas kan.

8 §. För fiske må ej i vatten utläggas eller affyras minor, patroner
eller andra redskap, laddade med sprängämne. Ej heller må fiske idkas
medelst giftiga eller döfvande ämnen.»

I denna del innehöll förslaget en så lydande motivering:

»4 §. Motsvarande bestämmelse beträffande fisklek återfinnes, ehuru
mera vidsträckt affattad, i senare delen af 18 § i 1852 års fiskeristadga.
Uppenbarligen har emellertid bestämmelsen sin rätta plats bland de §§, som
företrädesvis ålägga tredje man vissa förpliktelser med afseende å annans
fiske, under det förra delen af nyssnämnda 18 § af handlar förbud för de
fiskeberättigade att använda visst fiskesätt. Förbudet emot förorsakande af
buller vid fisklek torde dock i sin gamla lydelse varit allt för strängt.
Vissa fiskarter, t. ex. abborren, leka mera spridda och under en långt utsträckt
tid. Det vore då obilligt att begära, att allmänheten skulle hålla
reda på de ställen och tider, där en sådan mindre fisklek påginge. Och
förbudet lärer näppeligen i allmänhet vara erforderligt annat än med afseende
på den vid lektiden ytterst lättskrämda braxen, på hvilken fiskart
lagstiftaren säkerligen vid affattandet af 18 § i 1852 års fiskeristadga
så godt som uteslutande haft sin tanke fästad. Skulle någonstädes förbudet
böra utsträckas till annan fisklek, kan sådant lämpligen ske genom
de särskilda stadgar, hvarom delägarne i fiskevattnet äga besluta.

8 §. I denna och nästföljande § afhandlas vissa fiskesätt, som ansetts
vara af den skadliga beskaffenhet, att allmänt förbud mot deras användande
bort för hela riket uppställas. Dit räknas i främsta rummet fiske
medelst sprängämnen. Sådant är förbjudet redan i 18 § af 1852 års
fiskeristadga, sådan denna § lyder enligt kungl. kungörelsen den 10 september
1869. Detta lagrum betecknar dock såsom straffbar först den
verksamhet, som kan hänföras till idkande af fiske medelst utläggande och
affyrande af redskap, laddade med sprängämnen. Vi hafva ansett §:n böra
affattas så, att straffpåföljd tydligen må drabba äfven försök. Förbudet
mot fiske medelst giftiga eller döfvande ämnen kunde måhända anses innefattadt
redan i 1 §; men, om än med risk att anses hafva gjort oss skyldiga
till ett upprepande, hafva vi trott förbudet böra inflyta bland bestämmelserna
om olofiiga fiskesätt, helst det icke förut funnits i lag
upptaget.»

I fiskeristadgan af den 17 oktober 1900 återfinnas hithörande bestämmelser
i 3 och 19 §§, hvilka lagrum hafva följande lydelse:

»3 §. För fiske må ej i vatten utläggas eller affyras minor, patroner

— 1913

145

eller andra redskap, laddade med sprängämne. Ej heller må fiske idkas
medelst giftiga eller döfvande ämnen.

19 §. Begår någon förseelse mot 3 §, dömes till böter från och med
femtio till och med femhundra ki*onor.»

Af dessa bestämmelser torde tydligt framgå, att fiskeristadgan förbjuder
och bestraffar fiskens dödande eller döfvande genom sprängning i vattnet,
d. v. s. genom den stöt, som uppkommer genom sprängämnets aflossande
och stötens fortplantning genom vattnet fram till fisken. Och lika med
den fullbordade gärningen bestraffas försök medelst laddadt redskaps utläggande
i vattnet eller affyrande därstädes.

Hvad särskildt angår laddade gevärs aflossande, bör det vara klart,
att ett aflossande af geväret under vattenytan — om det öfver hufvud
låter sig göra — afser att genom krutladdningens sprängningsverkan
döda eller döfva fisken och därför är förbjudet och straffbart.

Mera tvifvelaktig ställer sig saken, när geväret afiossas öfver vattnet
för att genom krutets sprängningsverkan döda eller döfva fisk i vattnet.
Fisker istadgans 3 § kan läsas antingen så, att orden »i vatten» höra både till
ordet »utläggas» och till ordet »affyras». I sådan händelse är naturligtvis
ett skjutande öfver vattnet tillåtet och straffritt. Höra åter orden »i
vatten» endast till ordet »utläggas», får man icke söka fiska genom att
öfver vattnet skjuta skott.

Enligt min mening är den förra tolkningen den riktiga; och härför
talar i viss mån den omständigheten, att ingen lärer betvifla, att det
icke är straffbart att med hagel eller kula söka träffa en fisk, som man
ser i vattnet.

Min uppfattning härutinnan delgaf jag länsmannen Kjellman genom
en ämbetsskrifvelse.

Felaktighet vid exekutiv försäljning af fast egendom.

Hos Konungens befallningshafvande i Stockholms län begärde sysslomännen
i urarfvakonkursen efter ingenjören O. Wollert, att konkursboets
fastighet 7/8 mantal Stora Björknäs i Boo socken måtte exekutivt
försäljas. Tillika söktes hos Konungens befallningshafvande verkställighet
af ett utaf nämnda myndighet den 31 maj 1910 meddela,dt utslag, hvarigenom
fastigheten dömts i mät på grund af två i densamma fastställda
inteckningar. I anledning af dessa framställningar erhöll kronofogden i
Vaxholms fögderi order att i laga ordning beskrifva och värdera fastigheten,
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till W13 års Riksdag. 19

146

hvilken förrättning den 21 juni 1910 utfördes af länsmannen i Värmdö
skeppslags södra distrikt E. Kihlberg.

I protokollet öfver denna förrättning uppgäld i sammanhang med redogörelse
för egendomens åbyggnader, att å fastigheten fanns en ankdam,
hvarifrån vatten leddes i ränna till den vid ångbåtsbryggan belägna kvarnen,
delvis af timmer och dels af bräder under tak af tegel, i ytterst
dåligt skick. Tillika upptogs en villabyggnad, den s. k. Labattska, af
brädväggar med fyllning, innehållande 3 rum och kök å nedre botten
samt 2 rum å öfre botten under tak af papp, i dåligt skick. Denna villa,
som uppgafs hafva stor öppen veranda å ena gafveln och en del af framsidan,
blef vid förrättningen särskildt värderad till 5,000 kronor.

På grund häraf kom kungörelsen om den blifvande auktionen att
innehålla, att å egendomen funnes kvarnhus af timmer och bräder under
tak af tegel samt villabyggnad af bräder under tak af papp, innehållande
5 rum och kök äfvensom veranda.

A den exekutiva auktionen blef egendomen för 173.000 kronor inropad
af vice auditören E. Hildebrand i egenskap af ombud för T. Brandelius,
å hvilken också köpet sedermera öfverläts.

I en hit ingifven klagoskrift anmärkte därefter Brandelius, att de i
auktionskungörelsen omförmälta byggnaderna ett kvarnhus och en villabyggnad
vore uppförda å särskilda, från egendomen 7/g mantal Stora Björknäs
tidigare afsöndrade lägenheter, som väl tillhörde det Wollertska konkursboet
men ej ingått i fastighetens försäljning. Brandelius påstod tilllika,
att härutinnan ett tjänstefel uppenbarligen begåtts af den eller dem,
som bure ansvaret för kungörelsens affattning och auktionens förrättande.

Öfver klagoskriften hörd, redogjorde länsmannen Kihlberg i afgifven förklaring
för det sätt, hvarpå han gått tillväga vid egendomens beskrifvande
och värderande. Några kartor med tillhörande beskrifningar hade icke
kunnat erhållas af sysslomännen i konkursen, och inga upplysningar hade
heller stått att vinna genom den person, som uppgifvits jämte Wollert
äga del i fastigheten. Vid förrättningen hade Kihlberg därför varit hänvisad
till de uppgifter, som lämnats honom af egendomens arrendator och
den såsom sakkunnigt biträde tillkallade ordföranden i kommunalnämnden
i Boo socken. Ingendera af dessa personer hade vetat, att kvarnen och
villan afsöndrats från egendomen, och detsamma syntes hafva varit förhållandet
med sysslomännen i konkursen. Afsöndringen hade skett redan
år 1885, och den omständigheten, att samtliga ägare till fastigheten också
ägt de afsöndrade lägenheterna, förklarade, hvarför ingen haft kännedom
om förhållandet. Enligt Kihlbergs förmenande hade allenast af ett fullständigt
äganderättsbevis kunnat framgå, att Wollert erhållit lagfart såväl

- 1913 —

147

å 7/8 mantal Stora Björknäs som å kvarnen och den s. k. Labattska
villan.

De personer, som ansvarade för Konungens befallningshafvandes ifrågavarande
åtgärder, anförde i afgifven förklaring, bland annat, att då
Konungens befallningshafvande, gifvetvis icke vore i stånd att afgöra,
hvilka byggnader funnes å en till försäljning ifrågasatt fastighet, utan
härutinnan vore hänvisad till den beskrifning, som i laga ordning däröfver
upprättats, samt Kihlberg vid beskrifningen af förevarande fastighet
syntes hafva förfarit med nödig omsorg, hemställde förklarandena, att den
af Brandelius gjorda anmälningen icke måtte föranleda någon åtgärd.

Med ett senare yttrande i ärendet öfverlämnade länsmannen Kihlberg
två af domaren i Södra Roslags domsaga den 6 april 1912 utfärdade äganderåttsbevis,
af hvilka det ena innehöll, att sedan domsagans häradsrätt den
30 december 1908 meddelat Oscar Wollert lagfart å, bland annat, 7/8 mantal
Björknäs i Boo socken, hade någon förändring i äganderätten till
nämnda fastighet intill den 1 juli 1910 icke, så vidt lagfartsboken utvisade,
blifvit hos vederbörlig domstol anmäld. Det andra beviset gaf icke
desto mindre vid handen, att häradsrätten den 9 juni 1910 meddelat K.
S. Johansson lagfart å de från 7/8 mantal Björknäs i Boo socken afsöndrade
lägenheterna Nya Björknäs n:r 28 och n:r 242.

Med dessa bevis, af hvilka det förstnämnda skulle vara det fullständigaste
som utfärdades, förmälte sig Kihlberg vilja ådagalägga, att i detta
fall ett äganderättsbevis angående stamhemmanet ej kunnat lämna upplysning
om afsöndringarna.

.''O o

Hvad i ärendet sålunda förekommit fann jag ej böra föranleda annan
åtgärd från min sida, än att jag i skrifvelse till Konungens befallningshafvande
betonade önskvärdheten af, att vid hvarje exekutiv försäljning
anskaffades ett fullständigt äganderättsbevis, d. v. s. ett bevis, som fullständigt
angåfve äganderätten icke allenast till den stamfastighet, som skulle
försäljas, utan äfven till alla lagfarna afsöndringar därifrån. 1 skrifvelsen
framhöll jag därjämte, att hvarje domare är enligt min mening pliktig att
på begäran tillhandahålla ett så beskaffadt bevis.

Fråga om återbekommande af för högt erlagdt stämpelbelopp.

Af handlingarna i ett genom klagomål af grosshandlaren J. O. Andersson
anhängiggjordt ärende framgick, bland annat, följande.

Vid ingifvande af bouppteckning efter grosshandlaren A. F. Hagström
till Västmanlands västra domsagas häradsrätt för inregistrering tillhanda —

1918 —

148

höll klaganden, som innehade all dödsboets egendom, för bouppteckningens
stämpelbeläggning ett belopp af 64,887 kronor 80 öre. Enligt beslut den
31 oktober 1910 fann emellertid häradsrätten nämnda belopp otillräckligt
samt förklarade sig på grund häraf lagligen förhindrad att emottaga bouppteckningen
till inregistrering. Därjämte ålade häradsrätten klaganden vid
vite att inkomma med ytterligare 30,558 kronor 70 öre.

Häradsrättens beslut öfverklagades hos Svea hofrätt; och förklarade
hofrätten enligt utslag den 29 juni 1911, livilket vann laga kraft, bouppteckningen
böra förses med stämpel till belopp af 38,564 kronor 50 öre,
pa grund hvaraf och då till stämpel å bouppteckningen tillhandahållits
högre belopp än som därtill varit erforderligt samt häradsrätten således
saknat skäl att vägra mottaga bouppteckningen till inregistrering, häradsrättens
beslut undanröjdes.

Med åberopande af hofrättens utslag anhöll klaganden sedermera hos
domhafvande!! i förutnämnda domsaga att återfå de "26,323 kronor 30 öre,
som för mycket erlagts, men erhöll till svar, att domhafvanden skulle tillhandahålla
klaganden stämplar till nämnda belopp, hvarefter klaganden
själf hade att draga försorg om stämplarnas förvandlande i penningar.
Klaganden inlämnade härpå domhafvandens kvitto å stämpelbeloppet samt
hofrättens utslag till statskontoret och anhöll om restitution af de för
mycket erlagda stämpelmedlen, men resolverade statskontoret den 1 september
1911, att, enär klaganden genom åberopade utslaget ej tillerkänts
rätt att af statsverket bekomma något belopp, funne statskontoret sig förhindrad!.
att förordna om restitution.

Sedan klaganden gjort hemställan om mitt ingripande, i ändamål att,
han måtte komma i åtnjutande af sin ostridiga rätt till ifrågavarande
medel, anhöll jag att statskontoret måtte afgifva yttrande i ärendet.

Med anledning häraf anförde statskontoret, att för så vidt de för statskontoret
tillgängliga handlingar i ärendet utvisade, hade hos hofrätten
icke inom den tid, 25 § stämpelförordningen stadgar, talan om återfående
af'' det vid bouppteckningens ingifvande för högt erlagda stämpelbeloppet
blifvit af vederbörande part anhängiggöra. Då det heller icke ens uppgifvits,
att sådan talan icke kunnat föras i den därför i 25 § föreskrifna
ordning, stode den i 26 § första stycket angifna utväg till restitutions
vinnande icke i förevarande fall vederbörande öppen. Återstode vid sådant
förhållande att tillse, huruvida stadgandet i 26 § andra stycket här
skulle kunna komma till tillämpning. Detta stycke handlade emellertid
endast om sådana fall, hvarom i 24 — 26 §§ icke redan blifvit stadgadt;
och det, torde därför vara uteslutet att på här föreliggande fall tillämpa
något af de i gällande stämpelförordning anvisade sätten för vinnande af

— 1913 —

149

restitution. — Genom hofrättens laga kraft ägande beslut torde likväl få
anses slutgiltigt afgjordt, att staten icke kunde gorå anspråk på det belopp,
som visades hafva i statens kassa influtit till följd af bouppteckningens
beläggning med stämplar till högre belopp än 38,564 kronor 50
öre. Det ville därför synas, som borde Kungl. Maj:t, efter ansökning,
kunna finna sig oförhindrad anbefalla statskontoret att sedan det blifvit
styrkt, att bouppteckningen blifvit. belagd med stämplar till högre belopp
än 38,564 kronor 50 öre, af sjunde hufvudtitelns anslag till restitutioner
utbetala ett belopp, motsvarande det som vederbörande genom bouppteckningens
företeende visade sig hafva för samma bouppteckning erlagt
utöfver 38,564 kronor 50 öre.

I en till Kungl. Maj:t ställd skrift anhöll härefter klaganden, som
af mig underrättades om statskontorets yttrande, att mot öfverlämnande
af omakulerade stämplar till ett värde af 26,323 kronor 30 öre, hvilka
stämplar icke kommit till användning vid stämpel beläggning af ifrågavarande
bouppteckning, och som klaganden utbekommit af domhafvanden,
af statsverket erhålla ett emot stämplarnas värde svarande belopp
jämte ränta. Enligt beslut den 3 maj 1912 farm Kung]. Maj:t godt i så
måtto bifalla den gjorda framställningen, att Kungl. Maj:t medgaf, att till
klaganden finge, mot öfverlämnande till statskontoret af omförmälta makulerade
stämplar, från sjunde hufvudtitelns förslagsanslag till restitutioner
utbetalas ett emot deras värde svarande belopp af 26,323 kronor 30 öre.

Försummelse af rädstufvurälts ordförande att till behandling upptaga, en framställning
om förnyad handläggning af mål, som förklarats hvilande.

I en till mig insänd klagoskrift anförde advokaten S. Ihrén, bland
annat, följande.

Två af Gerda Bjerke mot Magnus Larsson vid rådstufvurätten i Sigtuna
anhängiggjorda mål förklarades hvilande i afbidan på laga kraft
ägande dom i ett tredje vid rådstufvurätten anhängigt mål. Efter det
rådstufvurätten i sistnämnda mål meddelat dom och denna vunnit laga
kraft, anmälde klaganden, såsom ombud för käranden i de båda förstnämnda
målen, dessa till återupptagande i två till rådstufvurätterxs ordförande,
borgmästaren K. il. Hallerström, ingifna skrifter. Borgmästaren lofvade därvid,
att skrifterna skulle föredragas den 2 oktober 1911 och målen utsättas
till den 23 i samma månad. Sedan klaganden i bref till borgmästaren
den 1 oktober begärt, att målen skulle förekomma redan den
16 oktober, framställde klaganden den 13 oktober i telefon till borgmästaren
förfrågan, till hvilken dag målen utställts, och erhöll därvid till

— 1918 —

150

svar, att de utsatts till den 30 oktober. Då klaganden sistnämnda dag
infann sig vid rådst ufvur ätten för att uppvakta i målen, lämnade emellertid
borgmästaren den upplysningen, att målen ej skulle förekomma, enär
ansökningarna om deras återupptagande ännu ej föredragits.

Med anledning af klagomålen infordrade jag förklaring af borgmästaren
Hallerström. Denne medgaf, att han gjort sig skyldig till försummelsen,
som berott på glömska, förorsakad af nervositet. Han ansåg
emellertid, att icke någon skada tillfogats klagandens hufvudman genom
försummelsen, då båda ifrågavarande mål af rådstufvurätten den 26 februari
1912 afdömts till kärandens nackdel.

I afgifna påminnelser anförde klaganden, att vare sig ett mål skulle
utfalla till parts nackdel eller till hans fördel, hade parten intresse af,
att målet behandlades så snabbt som möjligt och i hvarje fall inom laga
tid. I förevarande fall hade klagandens hufvudman fått vidkännas en onödig
utgift, utgörande ersättning till klaganden för tidsspillan och kostnader
i och för hans resa till Sigtuna den dag, hvarå målen, enligt af borgmästaren
lämnad uppgift, skolat förekomma.

Sedan förnyadt yttrande i ärendet inkommit från borgmästaren, anmälde
klaganden, att han afstode från fullföljd af sina klagomål, därest
borgmästaren lämnade honom ett belopp af 30 kronor såsom ersättning
för resan till Sigtuna den 30 oktober.

Borgmästaren insände sedermera till mig bevis, att han lämnat klaganden
det fordrade beloppet; och lät jag därvid bero.

Barns insättande i skyddshem efter fyllda 15 år.

Med anledning af inkommen anmälan rörande skräddaren Karl Lindblads
i Fjärdsjömåla och hans hustrus son Axel Harald, född den 9 mars
1897, beslöt barnavårdsnämnden i Augerums församling den 3 februari
1911, under åberopande af 8 § 1 mom. i lagen angående uppfostran åt
vanartade och i sedligt afseende försummade barn den 13 juni 1902, att,
då det visat sig omöjligt för Lindblad och hans hustru att handhafva bemälde
gosses uppfostran, gossen ofördröjligen skulle skiljas från hemmet
och öfverlämnas till åkerbrukskolonien Hall, om han där mottoges, eller
eljest till annan af Konungen erkänd uppfostringsanstalt för vanartade
minderåriga eller barn.

Vid delgifning af detta beslut vägrade Lindblad att samtycka till dess
verkställande. Beslutet blef därför underställdt Konungens befallningshafvandes
i Blekinge län pröfning.

— 1913 —

151

1 utslag den 16 maj 1911 fann Konungens befallningshafvande, jämlikt
omförmälta lag, skäligt fastställa barnavårdsnämndens beslut. Öfver
detta utslag anförde Lindblad besvär hos Kungl. Maj:t, som emellertid
genom utslag den 23 november 1911 förklarade sig ej finna skäl att göra
ändring i Konungens befallningshafvandes utslag.

1 en hit insänd klagoskrift anförde därefter Lindblad, att på grund
af sistberörda utslag hans son i midten af mars 1912, d. v. s. efter
uppnådda 15 år, genom barnavårdsnämndens försorg af hämtats från hemmet
och transporterats till åkerbrukskolonien Hall, och påkallade Lindblad
mitt ingripande i anledning af denna åtgärd såsom, stridande mot 1 och
12 §§ i omförmälta lag. Enligt dessa paragrafer vore ett intagande i
skyddshem efter uppnådda 15 år lagligen medgifvet endast under den förutsättningen,
att barnet under tiden närmast innan det fyllt 15 år visat
synnerligen grof vanart.

1 anledning af klagoskriften infordrade jag yttrande från t. f.
länsmannen W. Magnusson, hvilken haft i uppdrag att verkställa barnavårdsnämndens
beslut. Magnusson anförde i afgifven förklaring, att kyrkoherden
G. Grönqvist i egenskap af ordförande i Augerums sockens
barnavårdsnämnd den 9 januari 1912 hos Magnusson anhållit, att gossen
Lindblad måtte hämtas till Yedeby fattiggård för att där tills vidare förvaras
och sedermera, så snart underrättelse ingått, att han kunde mottagas
å Hall, dit afföras i enlighet med barnavårdsnämndens beslut. Samtidigt
upplystes, att gossen ej vore att träffa i hemmet. Där hade han nämligen
af ortens fjärdingsman flera gånger eftersökts, men ej kunnat
anträffas, enär han med faderns hjälp hållit sig undan.

På grund häraf anmodades fjärdingsmannen å de orter, hvarest
gossen troddes uppehålla sig, att efterspana honom, men erhölls från dem
det svar, att efterspaningarna ej ledt till något resultat. Fjärdingsmannen
i gossens hemort hade emellertid order att esomoftast undersöka, om
gossen fanns i hemmet, men oaktadt upprepade försök att få tag i gossen
lyckades detta ej förr än den 28 mars 1912, då han anträffades hemma
och omedelbart omhändertogs af fjärdingsmannen, hvilken äfven på uppdrag
af barnavårdsnämnden någon dag i slutet af mars afreste med gossen
till Hall.

Att gossen ej kunnat anträffas och aiföras till Hall före den dag,
han fyllde 15 år, eller den 9 mars 1912, hade således berott därpå, att
han höll sig undan och gömdes eller skickades från hemmet af fadern,
hvilken var så mycket mera angelägen att hålla honom undan tills han
fyllt 15 år, som fadern var i den fasta öfvertygelsen, att gossen ej kunde
skiljas från hemmet, sedan han uppnått nämnda ålder.

— 1913 —

152

Bestämmelserna i lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt
afseende försummade barn den 13 juni 1902 afse i allmänhet barn
under 15 år.

Jämlikt samma lags 1 § 2 mom. och 12 § 1 mom. må emellertid
barn, som under tiden närmast innan det fyller 15 år visat synnerligen
grof vanart, kunna intagas i skyddshem äfven sedan det uppnått nämnda
ålder, dock ej efter fyllda 16 år.

Lika klart som det enligt denna bestämmelse är, att ett barn efter
uppnådda 16 år under inga omständigheter får intagas i skyddshem, lika
tydligt lärer det af samma bestämmelse få anses framgå, att ett barn i
ålder mellan 15 och 16 år ej får blifva föremål för en dylik åtgärd, utan
att det särskilda skäl, som lagstiftaren såsom villkor för åtgärdens vidtagande
i detta fall uppställt, ligger till grund för det beslut, med stöd
af hvilket åtgärden vidtages. Att emellertid detta särskilda skal, eller att
barnet under tiden närmast innan det fyllt 15 år visat synnerligen grof
vanart, ej låg till grund för barnavårdsnämndens ifrågavarande, af Kung!.
Maj:t fastställda beslut rörande gossen Lindblad, var så mycket mera uppenbart,
som barnavårdsnämndens beslut fattades, innan gossen ännu uppnått
14 års ålder. Då gossen med stöd af berörda beslut skilts från hemmet
vid en tidpunkt, då han fyllt 15 år, var detta följaktligen en åtgärd, som
stod i strid med ofvannämnda lagrum.

Med hänsyn till föreliggande omständigheter ansåg jag mig emellertid
icke böra vidtaga annan åtgärd än att delgifva t. f. länsmannen
Magnusson och kyrkoherden Grönqvist min uppfattning i saken. Samtidigt
härmed fäste jag deras uppmärksamhet därå, att konflikter af förevarande
slag ej borde behöfva uppkomma, enär jämlikt 8 § 5 mom. af
ifrågavarande lag ett af barnavårdsnämnd fattadt beslut rörande barns
skiljande från hemmet må utan hinder af underställning bringas till verkställighet.

Straffarbete ädömdt i bråkdel af månad.

Af ett på min begäran hit insändt dombokstransumt inhämtades,
att Kinds häradsrätt genom utslag den 10 juli 1911 dömt häktade Axel
Leonard Lejon, bland annat, för hemfridsbrott i förening med misshandel
till straffarbete i fyra och en half månad samt häktade Olaus Månsson
Bölja likaledes, bland annat, för hemfridsbrott i förening med misshandel
till straffarbete i tre och en half månad.

Med anledning häraf ansåg jag mig böra för häradsrättens ordförande
vid utslagets meddelande, e. o. notarien E. Sundström, framhålla det enligt
min mening oegentliga i, att vid ådömandet af straffarbete på viss tid

— 1913 —

158

eller fängelse utsätta strafftiden i bråkdelar af eu månad, såsom i förevarande
fall ägt rum.

Att ett dylikt tillvägagångssätt ej kan anses tillåtet, framgår redan
af 4 kap. 6 § strafflagen, hvilket lagrum stadgar om fängelsestraffs öfvergång
till straffarbete med strafftidens förkortning till hälften utan att
ifrågasätta, att annat brutet månadstal än half månad kan uppkomma,
samt bekräftas ytterligare däraf, att bestämmelserna om beräkning af strafftid
icke innehålla något om en strafftid, hvari brutet månadstal ingår.

Den uppfattning, jag sålunda uttalat, öfverensstämmer med hvad
professor J. Hagströmer i denna del yttrat i sitt arbete »Svensk straffrätt»,
sid. 412.

Felaktigt bestämdt bötesbelopp.

I en hit insänd klagoskrift anförde Anna Maria Olsdotter i Heby,
bland annat, att Vätte häradsrätt i ett af henne instämdt mål angående
utbekommande af en handling genom utslag den 30 december 1909 dömt
henne jämlikt 29 kap. 1 § rättegångsbalken, för det hon mot bättre vetande
af arghet anhängiggjort talan i målet, att höta 15 daler, samt att
dessa böter af häradsrätten, vid förvandling till gällande mynt, förklarats
motsvara 22 kronor 50 öre i stället för 7 kronor 50 öre. Då klaganden
saknat tillgång till böternas gäldande, hade hon nödgats aftjäna dem med
sex dagars fängelse. Om böterna vid förvandlingen rätt bestämts, hade
fängelsetiden blifvit allenast fyra dagar.

I anledning af klagomålen infordrade tjänstförrättande justitieombudsmannen
yttrande från e. o. notarien Bertil von Gedda, hvilken vid utslagets
meddelande fört ordet i häradsrätten.

1 afgifven förklaring medgaf von Gedda, att han, på sätt klaganden
angifvit, felaktigt beräknat böterna; och förklarade han sig villig att lämna
klaganden skälig godtgörelse för det lidande, som genom den begångna
felaktigheten tillskyndats henne.

Sedan tjänstförrättande justitieombudsmannen meddelat von Gedda,
att ett belopp af 30 kronor syntes utgöra skälig ersättning för klagandens
skada i följd af det felaktiga utslaget, inkom von Gedda med bevis, att
han till klaganden låtit öfverlämna nämnda belopp. Ärendet blef därefter
från vidare behandling afskrifvet.

Fråga om af slutande af konkurs.

Den 4 april 1912 lät Oskar Utterström i Vasa (Nikolaistad) i Finland
hit ingifva en klagoskrift, däri anfördes, att Utterström på grund af

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1913 års Riksdag. 20

154

obehörigen debiterade, oguldna utskylder blifvit år 1910 af Öfver-Torneå
tingslags häradsrätt försatt i konkurs, samt att konkursen ännu icke alslutats,
ehuru tillgångar däri saknades. Utterström påkallade därför justitieombudsmannens
biträde i ändamål att få konkursen afskrifven.

I afgifvet yttrande öfver klagoskriften anförde domhafvanden i Torneå
domsaga, häradshöfdingen H. W. Widén, hufvudsakligen följande.

Den 21 september 1909 ingå! t. f. kronofogden i Torneå fögderi
J. Svanström å tjänstens vägnar till Widén ansökning om Utterströms
försättande i konkurs. Till stöd för denna ansökning åberopades
bestyrkt afskrift af en debetsedel, upptagande Utterströin i Hietaniemi
socken för år 1908 påförda kronoutskylder till belopp af 557 kronor 10
öre med åtecknadt bevis, att Utterström befunnits här i riket sakna utmätningsbar
tillgång till utskyldernas gäldande. Tillika företeddes afskrift
af en skrifvelse från vederbörande länsstyrelse i Finland med bevis, att
IJtterström den 16 april 1909 krafts på utskylderna, men då vägrat att
erlägga desamma.

Sedan konkursansökningen utställts till delgifning med Utterströin,
inkom Svanström den 27 september 1909 med bevis, att Utterström vore
veterligen faren ur riket och med sin familj bosatt i Nikolaistad i Finland,
utan att han, så vidt kändt vore, här i riket ställt ombud för sig.
1 anledning häraf utfärdades och offentliggjordes i vanlig ordning kungörelse
med föreläggande för Utterström att inom en månad afgifva förklaring
öfver konkursansökningen. Då Utterströin emellertid icke inkom
med förklaring, hänsköts ärendet till häradsrätten, hvilken — efter det
tjänstgörande länsmannen upplyst, att Utterström efter ansökningens ingifvande
icke varit synlig i trakten — genom dom den 20 januari 1910 förklarade,
att Utterströms bo skulle afträdas till konkurs. Härjämte utfärdade
domaren förordnande jämlikt 9 § konkurslagen för t. f. länsmannen
i Öfver-Torneå distrikt O. Ström, hvilken den 2 februari 1910 inkom
med anmälan, att Utterström icke i orten efterlämnat någon egendom,
och att icke några borgenärer kunnat anträffas.

Den 5 februari 1910 hölls första förhöret, därvid t. f. kronofogden
Svanström af en tillstädeskommen borgenär valdes till god man, hvarjämte
till rättens ombudsman utsågs e. o. notarien P. A. Svanström.
Samma dag utfärdade domaren kallelse å Utterström att inom en månad
efter däraf erhållen del inställa sig hos gode mannen i konkursen för uppgifvande
af boet. Denna kallelse jämte häradsrättens dom tillställdes
Utterström med anlitande af Konungens befallningshafvande i Norrbottens
län och guvernörsämbetet i Uleåborgs län.

Efter det för rättens ombudsman anmälts, att Utterström underlåtit,

— 1913 —

155

att inom förelagd tid uppgifva sitt bo, anhöll rättens ombudsman, att förordnande
måtte meddelas om Utterströms hämtande för boets uppgifvande.
I resolution af den 25 juni 1910 förordnade därför domhafvanden,
jämlikt 22 § konkurslagen, att Utterström, därest han anträffades inom
Sverige, skulle på konkursboets bekostnad tagas i förvar och för gode mannen
skyndsamt inställas.

Å inställelsedagen i konkursen den 12 september 1910 bevakade
kronofogden i orten kronoutskylder för åren 1908 och 1909, tillhopa 1,202
kronor 25 öre. Tillika anmälde gode mannen, att gäldenären ännu icke
kunnat anträffas, hvarför bouppteckning icke blifvit upprättad, men att
anledning funnes till det antagande, att gäldenären ägde tillgångar, särskilt
i Finland, där han vistades. Vidare hade rättens ombudsman såväl
den 23 januari 1911 som den 15 januari 1912 anmält, att Utterström
ännu icke uppgifvit sitt bo. För Widén hade därjämte konkursförvaltningen
med bevis från vederbörande myndigheter i Finland styrkt, att
Utterström åren 1910 och 1911 varit i Vasa taxerad för lön och annan
inkomst till belopp af 8,000 finska mark, samt att han vore vederhäftig
för minst 10,000 mark.

Vid häradsrättens behandling af rättens ombudsmans senaste berättelse
hade Widén väl uppmärksammat, att ifrågavarande konkurs fortgått
så länge som skett, men då Widén icke kunnat finna uppenbart, att vare
sig 126 § konkurslagen eller något annat stadgande i samma lag kunde
direkt tillämpas å förevarande fall, hade han ansett, att icke någon åtgärd
borde från rättens sida vidtagas för att söka framtvinga konkursens afskrifvande.

Sedan vidare skriftväxling i ärendet ägt rum, meddelade häradshöfdingen
Widén på därtill af tjänstförrättande justitieombudsmannen gifven
anledning, i skrifvelse af den 20 november 1912, att konkursförvaltningen
dåmera till Widén inkommit med ansökning om konkursens afskrifvande,
samt att denna ansökning komme att behandlas vid afslutandet af pågående
ting i Öfver-Torneå tingslag. Sedermera insände domhafvanden utdrag
af tingslagets dombok för den 7 december 1912, hvaraf inhämtades,
att häradsrätten i anledning af nyssnämnda ansökning och med stöd af
grunderna för 126 § konkurslagen då förordnat, att vidare behandling af
konkurssaken icke skulle äga rum, därest icke inom 30 dagar borgenär
eller gäldenären visade, att tillräckliga medel för konkursens fortsättningvore
att tillgå.

Med anledning häraf fann tjänstförrättande justitieombudsmannen
klagoskriften icke böra föranleda ytterligare åtgärd.

— 1918 —

150

Framställning till Kungl. Maj:t om ändring i lagen angående
villkorlig straffdom, i syfte att sådan dom må kunna brukas
äfven i afseende å förbrytelse efter strafflagen för krigsmakten.

Härom har jag den 2 januari 1912 till Kungl. Maj:t aflåtit en så
lydande skrifvelse:

»I det kommittéförslag, som ligger till grund för lagen angående
villkorlig straffdom den 22 juni 1906, var användningen af sådan dom
inskränkt till de fall, då straffet ådömts efter allmänna strafflagen.

Beträffande särskildt de brott, som bedömas efter strafflagen för
krigsmakten, anförde kommittén, att villkorlig dom för dessa brott icke
torde kunna användas utan fara för disciplinens slappande eller för uppoffrande
af andra intressen af särskild vikt.

Vid förslagets granskning i högsta domstolen anmärktes, att begränsningen
till straff, ådömda enligt allmänna strafflagen, skulle göra lagens
tillämplighetsområde för trångt. I fråga särskildt om brott efter strafflagen
för krigsmakten gjordes dock icke något uttalande.

Chefen för justitiedepartementet, som beaktade högsta domstolens
anmärkning i hvad den afsåg att villkorlig dom skulle få brukas i fråga
om brott, bedömda efter annan författning än allmänna strafflagen, ansåg
emellertid, att undantag härvid borde göras för brott efter strafflagen för
krigsmakten. Till stöd härför anfördes: »I öfverensstämmelse med den af
kommitterade i motiven till förslaget uttalade mening, att villkorlig dom
icke bör användas för brott, som bedömes efter strafflagen för krigsmakten,
torde undantag i detta hänseende böra i förslaget intagas, dock att,
med hänsyn till pågående arbete. å krigslagstiftningens område, frågan om
användning af villkorlig dom för dylikt brott ej må anses vara därigenom
definitivt löst».

Under åberopande af nyssberörda yttrande af chefen för justitiedepartementet
och med hänsyn till att ny strafflag för krigsmakten inom kort
torde vara att förvänta, får jag — som föreställer mig, att det mot användande
af villkorlig dom för hvarje förbrytelse efter strafflagen för krigsmakten
åberopade skäl efter närmare pröfning skall visa sig icke hållbart —
med stöd af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
härmed hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte taga under förnyad
ompröfning frågan, huruvida ej villkorlig dom må kunna användas för
vissa brott, som bedömas efter nyssnämnda lag.»

— 1913 —

157

Framställning till Kungl. Maj:t om ändring i förordningen angående
särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och
andra ärenden den 16 juni 1875.

I detta ämne har jag den 4 januari 1912 till Kungl. Maj:t aflåtit en
så lydande skrifvelse:

»Enligt 2 § i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll
öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden åligger det häradshöfding
att senast tre månader efter afslutande af hvarje ting till hofrätten
insända de i förordningen afsedda protokoll, vid bot en krona 50
öre för hvarje dag han uteblifver vare sig med ett af protokollen eller
med flera. Rådstufvurätt skall insända ifrågavarande protokoll till hofrätten
för hvar månad, inom utgången af nästa månad, vid lika bot.

Försummelse i förevarande afseende straffas således med böter till
belopp af en krona 50 öre om dagen från och med den dag, försummelsen
inträdde.

I fråga om den tid, intill hvilken dagaboten skall ådömas, är det ju
klart, att hofrätten aldrig i det utslag, som på grund af åtal för förelupen
försummelse meddelas, kan utdöma böter för längre tid än till och med
den dag, målet afgöres.

Däremot plägar hofrätten, då skäl därtill äro för handen, förelägga
den försumlige vid vite att inom viss, af hofrätten föresatt tid fullgöra
sin plikt.

I och med det hofrätten sålunda, efter att jämlikt ifrågavarande förordning
hafva ådömt dagabot, stadgat särskildt äfventyr i afseende å
renovationsskyldighetens fullgörande, anses förordningens bestämmelser
vara bragta ur vidare tillämpning. Detta har till följd att vederbörande,
som fått vitesföreläggande, saklöst kan dröja med protokollens ingifvande
ända till sista dagen inom den utsatta fristen.

Enligt min mening innebär det en afsevärd oegentlighet, att en mellantid
sålunda finnes, under hvilken försummelsen i fråga är straffri. Och
denna oegentlighet framträder särskildt i sådana, understundom förekommande
fall, då försummelsen har sin orsak däri, att vederbörande underlåtit
att behörigen stämpelbelägga köpekontrakt och andra ingifna originalhandlingar
och följaktligen kan hafva ekonomiskt intresse i att så länge
som möjligt uppskjuta renovationsskyldighetens fullgörande.

För min del anser jag för öfrigt det kunna ifrågasättas, att det belopp,
hvartill dagaboten i omförmälda förordning blifvit bestämdt, icke

— 1913 —

158

Sr tillräckligt högt för att utgöra tillfyllestgörande korrektiv mot missbruk
i nyss antydda hänseende.

Med stöd af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande
instruktion har jag ansett mig böra för Eders Kungl. Maj:t framlägga
ofvanberörda förhållande till den uppmärksamhet. Eders Kungl. Maj:t kan
finna saken förtjäna.»

Framställning till Kungl. Maj:t om ändring eller förtydligande
af bestämmelserna i 16 § af lagen angående handelsregister

m. m. den 13 juli 1887.

Deri 8 januari 1912 har jag i detta ämne till Kungl. Maj:t aflåtit eu
så lydande skrifvelse:

»I 16 § af lagen angående handelsregister m. m. den 13 juli 1887
äro följande bestämmelser meddelade:

»Anmälan om firma skall, innan näringens utöfvande börjas, ske för
rörelse, som drifves i Stockholm, hos öfverståthållarämbetet och för rörelse
i annan stad hos stadens magistrat eller, där sådan ej finnes, hos vederbörande
stadsstyrelse, och, om rörelsen drifves å landet, hos Konungens
befallningshafvande i länet. Drifves rörelsen i flera kommuner, skall anmälan
ske till handelsregistret för den kommun, där hufvudkontoret är
beläget.

Inrättas afdelningskontor med själfständig förvaltning (filial) i annan
kommun, än där hufvudkontoret är beläget, skall anmälan till registret
för den kommun ske innan firman får där begagnas. Filial för rörelse,
som har hufvudkontoret utom riket, anses såsom fristående rörelse, för
hvilken anmälan skall göras af den, som förestår rörelsen.

Anmälan — — — anmälningsskyldiga.»

Enligt 17 och 18 §§ i ifrågavarande lag skall i anmälan till handelsregistret
uppgifvas, jämte annat, »kommunen, där rörelsens hufvudkontor,
eller, om anmälan afser afdelningskontor, detta är beläget».

Först omförmälda lagrum förutsätter tydligen två slags afdelningskontor,
nämligen dels afdelningskontor med själfständig förvaltning (filial)
dels afdelningskontor utan själfständig förvaltning.

Att i fråga om filial anmälan till handelsregistret måste göras, är
tvdliart uttaladt.

— m3 —

159

Däremot kan det synas tvifvelaktigt, hvilken ställning lagen intager
till frågan, huruvida anmälningsskyldighet är för handen beträffande afdelningskontor
utan sjanständig förvaltning.

Till belysande häraf tillåter jag mig att lämna följande historiska
redogörelse tor tillkomsten af de bestämmelser, som i förevarande afseende
måste anses afgörande.

På föranstaltande af Stockholms handels- och sjöfartsnämnd utarbetades
år 1877 ett förslag till förordning angående handelsregister, firma
och prokura.

Detta förslag innehöll i 10 § följande bestämmelser:

»Anmälan till firmaregistret skall---ingifvas till Konungens

befallningshafvande i det län, där köpmannens eller handelsbolagets rörelse

kommer att drifvas eller aktiebolagets styrelse har sitt säte.----Har

köpman, handelsbolag eller aktiebolag afdelningskontor inom annat län,
än där firman är inskrifven, skall afdelningskontorets firma särskildt anmälas
och inskrifvas inom det län, där detta kontor är beläget. Har utländsk
köpman eller utländskt bolag afdelningskontor här i riket, betraktas
det, i fråga om firmans inskrifning, såsom hufvudkontor.»

I motiven till dessa bestämmelser anfördes:

»Tyska, ungerska och norska lagarna hafva förutsett det äfven här i
landet förekommande fall, att en köpman eller ett bolag, utom sitt hufvudetablissement,
äfven på ett eller flera andra ställen har afdelningskontor.
Med afseende därpå stadga tyska och ungerska lagarna, att firman
skall äfven för det å annan ort eller inom annan kommun upprättade
afdelningskontoret anmälas vid dess registreringsforum, och, till förekommande
af rubbning i det rätta förhållandet mellan hufvudetablissementet
och afdelningskontoret eller tvetydighet i sådant afseende, stadgas ytterligare,
att inregistrering vid afdelningskontorets forum ej må äga rum,
förr än visadt är, att inregistrering vid hufvudetablissementets handelsdomstol
försiggått. Danska lagen — — —. Norska lagen däremot föreskrifver,
att, om anmälningspliktig firma har hufvudkontor i ett öfverhetsdistrikt
(fögderi) och dessutom inom annat distrikt en affärsafdelning,
hvars bestyrelse kan ådraga firman förbindelser, anmälan skall göras
till hufvudkontorets öfverhet och denna till afdelningens öfverhet sända
skriftligt intyg om anmälningen och tiden för densamma, äfvensom
att, i händelse affärsafdelningen tillhör en firma med hufvudkontor i utlandet,
anmälan skall göras omedelbart hos afdelningens öfverhet. Förslagets
§ 10 har i denna punkt följt tyska lagen, därvid ur norska lagen
upptagits dess från tysk praxis hämtade föreskrifter om utländsk filials
registrering.»

— 1913 —

160

Enligt nyss omförmälda förslag skulle alltså anmälningsplikt förefinnas
i fråga om hvarje »afdelningskontor» (inom annat län än där hufvudkontoret
var beläget). Anmälan skulle göras till registret för det län.
där afdelningskontoret fanns; men blott dit, och sålunda icke jämväl til!
det register, där hufvudrörelsen inskrifvits. Det bör emellertid observeras,
att hvarken i lagtexten eller motiven lämnas närmare förklaring af hvad
som med afdelningskontor bör förstås. Troligt är dock, särskilda på grund
af hänvisningen i motiven till norska lagens bestämmelser, att förslagets
författare med afdelningskontor icke afsett annat kontor än sådant, hvars
ledning kan ådraga firman förbindelser.

o O

I det år 1884 afgifna kommittéförslag, hvilket ligger närmast till
grund för lagen angående handelsregister in. m., hade 14 § (motsvarande
16 § i lagen) följande lydelse: »Anmälan om firma skall, innan näringens
utöfvande börjas, ske — — — stadsstyrelse, och, om rörelsen drifves å
landet eller i köping, som icke är beroende af viss stad, hos Konungens
befallningshafvande i länet eller kronofogden i orten eller den person,
Konungens befallningshafvande kan hafva förordnat att för visst område
mottaga anmälan om idkande af handel eller annat näringsyrke. Drifves
rörelsen i flere kommuner, skall anmälan ske till handelsregistret för den
kommun, hvarifrån rörelsen ledes. Inrättas jämte hufvudkontor afdelningskontor
med själfständig förvaltning (filial) i annan kommun, skall anmälan
till registret för den kommun ske, innan firman får där begagnas. Filial
för rörelse, som har hufvudkontoret utom riket — — — rörelsen. För
----anmälan.»

Angående hvad anmälan till handelsregistret skulle innehålla var uti
ifrågavarande förslag stadgadt, att i sådan anmälan skulle, utom firman,
uppgifvas, bland annat, »orten, där rörelsens hufvud (afdelnings) kontor är
beläget».

Bestämmelserna motiverades sålunda: »—---att anmälan skall ske

till registret i den krets, där rörelsens kontor är beläget, är liktydigt med,
att anmälan skall göras där, hvarest rörelsens ägare skrifver sina bref, utställer
sina växlar, mottager beställningar, inbetalningar o. s. v. — — -—
Det för Sverige föreslagna förfaringssättet för anmälan af hufvudrörelse
kan utan vidare tillämpas på anmälan af filial. Huruvida en anmälningsskyldig
filial är för handen, beror enligt förevarande paragraf därpå, om
ett med hufvudkontoret sidoordnadt afdelningskontor inrättats med särskild
förvaltning, som äger att fullständigt förbinda rörelsens ägare vid
sådana affärer, som äro fristående och icke endast af underordnad vikt,
och Indika icke äro bundna af en bestämd anvisning från hufvudkontoret.
kin fabrik, hvars kontor ligger på annat ställe, kan följaktligen icke anses

— 1913 —

såsom en anmälningsskyldig filial, äfven om de, som leda fabriksdriften,
hafva rätt att antaga arbetare och afsluta andra dylika för fabrikens gång
nödiga, mindre omfattande aftal. Lika litet kunna ett järnvägsbolags särskilda
järnvägsstationer betraktas såsom anmälningsskyldiga filialer, då
biljettförsäljning, mottagande af gods till befordran med mera sådant icke
är af själfständigt slag, enär därvid noggranna förhållningsregler från
hufvudkontoret skola iakttagas. Filials anmälan har man icke tänkt sig
vara i den mening obligatorisk, att det skulle vara den, som har sådana
på olika ställen, förmenadt att anmäla firman för hvar och en af dem såsom
själfständig rörelse — — — Den ----uppställda fordran* -—

— — är af vikt med hänsyn till kontrollen å efterlefnaden af föreskriften
i 8 §.**

Förslaget af 1884 är sålunda tydligt därutinnan, att allenast afdelningskontor
med själfständig förvaltning skulle anmälas till registret för
den krets, där afdelningskontoret fanns.

Klart är följaktligen att, om författarne af 1884 års förslag tänkt sig
anmälningsskyldighet äfven för afdelningskontor utan själfständig förvaltning,
sådan skyldighet enligt deras mening skulle fullgöras i den krets,
där anmälan om hufvudkontoret skulle göras.

Man lärer emellertid näppeligen kunna antaga, att nyssnämnda förslags
författare, utan någon antydan därom i motiven, velat frångå den i
1877 års förslag fastslagna principen, enligt hvilken anmälningar angående
hufvud- och afdelningskontor, hvilka ej tillhörde samma krets, ej
heller skulle ske till samma register. Motiven antyda ock, att kommitterade
icke afsett annan anmälan än dels för »hufvudrörelsen», d. v. s. hufvudkontoret,
dels ock för »filial», d. v. s. afdelningskontor med själfständig
förvaltning.

I afseende härå är äfven följande yttrande i motiveringen (afseende
stadgandet om ny fullständig firmaanmälan, då rörelsen flyttas) af intresse:

»När — — — rörelsen flyttas från en ort till annan---skall

utom anmälan — — — om rörelsens upphörande på det gamla stället
göras fullständig firmaanmälan — — — Alla nu omtalade bestämmelser
afse naturligtvis flyttning såväl af ett filialkontor som af hufvudkontoret.»

Här nämnes sålunda, förutom hufvudkontor, endast filial-kontor.

Beträffande afdelningskontor utan själfständig förvaltning skulle alltså
enligt ifrågavarande förslag anmälningsskyldighet alls icke förefinnas. Orsa *

Att anmälan till handelsregistret skall innehålla uppgift om orten, där hufvud
(af elnings) kontoret är beläget.

** Nuvarande 10 §, enligt hvilken firma skall tydligt skilja sig från andra för samma
kommun förut i handelsregistret intagna firmor.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1913 års Riksdag. 21

162

ken härtill var tydligen den, att man ansåg rörelse i egentlig mening
icke drifvas från ett dylikt kontor.

Den jämkning, förslaget i hithörande delar undergick, innan det upphöjdes
till lag, angifver icke någon ändrad uppfattning angående den sak,
hvarom nu är fråga.

Emellertid är, enligt hvad jag under mina inspektionsresor inhämtat,
bland vederbörande registreringsmyndigheter den meningen allmänt utbredd,
att anmälan till handelsregistret måste göras äfven i afseende å
afdelningskontor utan själfständig förvaltning och att dylik anmälan skall
ske till registret för den kommun, där hufvudkontoret är beläget.

Till stöd för denna mening har man åberopat stadgandet i andra
punkten första stycket af 16 §, enligt hvilket, där rörelsen drifves i flera
kommuner, anmälan skall ske till handelsregistret för den kommun, där
hufvudkontoret är beläget. Man har nämligen förmenat, att detta stadgande
uttalar den allmänna principen, att, så snart rörelse drifves ej mindre
från hufvudkontor än äfven från afdelningskontor (i annan kommun), anmälan
härom skall göras till handelsregistret, hvarjämte den regel uppställes,
att sådan anmälan skall ske till handelsregistret för den kommun,
där hufvudkontoret är beläget. Föreskriften i samma paragrafs andra
stycke — enligt hvilket beträffande afdelningskontor med själfständig förvaltning
anmälan skall ske till registret för den kommun, där afdelningskontoret
är beläget — skulle alltså allenast innebära ett undantag från
sistnämnda regel.

Ifrågavarande mening lärer vara vederlagd genom hvad ofvan anförts.
Stadgandet i andra punkten första stycket af 16 § afser för öfrigt enligt
sin ordalydelse tydligen icke annat än att gifva anvisning, hvar anmälan
om rörelse skall göras, därest den drifves i flera kommuner. Frågan huruvida
och i hvad mån anmälningsskyldighet för afdelningskontor förefinnes,
är här alls icke berörd. Denna fråga är besvarad genom samma paragrafs
andra stycke.

Man har emellertid såsom skäl för nyss omförmälda mening vidare
åberopat förenämnda bestämmelser i 17 och 18 §§, enligt hvilka, där anmälan
afser »afdelningskontor», kommunen, där detta är beläget, skall uppgifvas.
Då här alltså icke skiljes på afdelningskontorets olika beskaffenhet,
borde man ju — menar man — äga att däraf draga den slutsatsen, att
äfven anmälan om afdelningskontor utan själfständig förvaltning ifrågakommer.

Val att märka är emellertid, att 17 och 18 §§ tydligen äro afsedda
allenast att lämna föreskrift om, hvad anmälan i de särskilda fallen skall
innehålla, men icke om anmälningsskyldighetens omfattning. Man får för

— 1813 —

163

öfrigt icke förglömma, att föreskriften om skyldighet för vederbörande att
i anmälan till handelsregistret uppgifva orten, där hufvud- eller afdelningskontor
är beläget, enligt hvad ofvan visats allenast afser att förekomma
obehörigt intrång i annans förut förvärfvade rätt till viss firma.
För vinnande af detta syfte vore ju ett stadgande om skyldighet att anmäla
afdelningskontor till handelsregistret för den kommun, där hufvudrörelsen
drifves, alldeles obehöfligt.

Under medgifvande, att anmälningsskyldighet icke vore stadgad i fråga
om afdelningskontor utan själfständig förvaltning, håller emellertid en
mening före, att när anmälan om dylikt afdelningskontor göres till det
register, där hufvudrörelsen inskrifvits, den ock bör i samma register
intagas.

Huruvida denna mening är riktig eller icke, beror ju på frågan,
huruvida i allmänhet i handelsregistret må införas annat än hvad som
enligt lag där skall införas.

I 1 § af ifrågavarande lag, hvilken paragraf hade väsentligen enahanda
innehåll i 1884 års förslag, är stadgadt:

»För Stockholm skall hos öfverståthållarämbetet, för annan stad hos
magistraten, eller, där sådan ej finnes, hos vederbörande stadsstyrelse, och
för" landsbygden hos Konungens befallningshafvande föras handelsregister
för inskrifning af de anmälanden, om hvilka i denna lag förmäles eller
hvilkas intagande i registret kan varda annorledes föreskrifvet.»

Med detta stadgande bör jämföras första stycket af 3 §, så lydande:
»Har den anmälande icke iakttagit de föreskrifter, som finnas för hvarje
särskildt fall stadgade, eller innehåller anmälan annat än som enligt lag
må i registret intagas, skall registrering vägras.»

Motsvarande lagrum hade i förslaget följande lydelse: »Har den anmälande
—--stadgade, eller förekommer i anmälan något, som ej må i

registret intagas, skall registrering vägras.»

Nu omförmälda bestämmelser äro i förslaget sålunda motiverade:
»Medan hvarken i 1862 års danska eller 1874 års norska lag finnes någon
uttrycklig bestämmelse, som hindrar anmälan till firmaregistret af något som

ej är föreskrifvet, har i förslaget ----förbjudits att i registret intaga

något, hvarom anmälan icke är i lag eller, hvad angår Sverige, annorledes
påbudet eller medgifvet. Detta öfverensstämmer med hvad i andra länder
är stadgadt och torde äfven kunna anses vara i och för sig riktigt. För
öfrigt må erinras, att uppgiften i 1 § om hvad som tillhör registret i det
hänseendet icke är fullt uttömmande, att enligt 19 § vissa anteckningar
kunna där införas på grund af en begäran, som icke är hvad förslaget

— 1913 —

16-

kallar anmälan, och på hvilken således reglerna för anmälan icke utan
särskild föreskrift få tillämpas.»

Från regeln om förbud att i registret intaga något, hvarom anmälan
icke i lag eller annorledes föreskrifvits, skulle alltså enligt motiven undantag
göras allenast för vissa i 19 § (motsvarande 21 § i lagen) berörda fall.
Härmed afsågs tydligen dels stadgandet i 4 inom., enligt hvilket, där
genom laga kraftvunnen dom blifvit förklaradt, att anmälan icke bort
intagas i registret eller att något förhållande, hvarom inskrifning skett,
ändrats eller upphört, anteckning därom skall på begäran af någondera
parten ske i registret, dels ock stadgandet i 5 mom., enligt hvilket i
registret verkställd anteckning om konkurs skall afföras, då gäldenären
visar, att han äger få den afträdda egendomen till sig återställd, eller att
konkursen eljest är att anse för afslutad.

Vid förslagets granskning inom högsta domstolen anmärktes, att enär
lagförslaget icke innehölle någon föreskrift om hvad som icke finge i
handelsregistret intagas, samt en i öfrigt riktig anmälan icke syntes höra
förkastas allenast därför, att den innehölle en eller annan öfverflödig uppgift,
syntes orden »eller förekommer i anmälan något, som ej må i registret
intagas», kunna uteslutas. Det läge enligt högsta domstolens mening i
sakens natur, att i själfva registret icke borde intagas annat än sådant,
som enligt lagens föreskrifter må till registret anmälas.

Chefen för justitiedepartementet bemötte den framställda anmärkningen
sålunda: »Det anmärkta förbudet är gifvet hufvudsakligen med

afseende på prokuraregistrering. Lagförslaget innehåller i denna del verkligen
en föreskrift om något, som icke må i handelsregistret intagas, nämligen
en prokura, som innehåller begränsning eller förbehåll, hvilka lagen
ej uttryckligen medger. När en sådan prokura anmäles, måste regeln
blifva den, att dess inregistrering vägras, icke att prokuran inregistreras
utan en begränsning eller ett förbehåll, som kanske utgjort det enda
villkoret, undet hvilket den anmälande velat meddela prokuran. Man
har för öfrigt tänkt sig den föreskrift införd i en blifvande instruktion
för registreringsmyndigheten, att när en anmälan innehåller ämnen, som
ej få intagas i registret, den som förer detta icke skulle genast vägra
registreringen, utan först meddela sig med anmälaren, så att denne må
kunna få tillfälle att ändra sin anmälan. Men att registreringsmyndigheten
skulle få på eget bevåg utgallra hvad som ej får införas och införa det
öfriga, låter sig af anförda anledning ej göra. En omredigering af texten

—--torde möjligen i någon mån undanrödja anledningen till högsta

domstolens anmärkning.»

Sistberörda yttrande är visserligen icke af önskvärd tydlighet. Klart

— 1913 —

165

lärer emellertid ändock vara. att den däri uttalade meningen, att registreringsmyndigheten
icke skulle äga att »på eget bevåg utgallra hvad som
ej får införas och införa det öfriga», egentligen endast afsåge det fall,
att i prokuraanmälan intagits uppgift om annan begränsning eller annat
förbehåll ån som i lag medgifvits. Om man med mig antager, att anmälningsskyldighet
icke stadgats i afseende å afdelningskontor utan själfständig
förvaltning, så lärer det vara uppenbart, att intagande i registret
af anmälan om idkande af rörelse likväl icke må vägras allenast af det skål,
att anmälningsskriften innehåller uppgift om, att rörelsen kommer att drifvas
jämväl från sådant, i annan kommun beläget afdelningskontor. Lika
tydligt lärer emellertid af den nyss lämnade redogörelsen framgå, att uppgiften
om afdelningskontoret icke må intagas i registret.

Detta göres dock, i enlighet med hvad förut anförts, af det stora flertalet
registreringsmyndigheter. Inkommer, efter det hufvudrörelsen inskrifvits,
anmälan om afdelningskontor utan själfständig förvaltning, varder
äfven dylik anmälan i registret införd, och detta sker utan hänsyn till det
registreringsområde, inom hvilket afdelningskontoret är beläget.

Då de bestämmelser, om hvilka här är fråga, sålunda i allmänhet icke
tillämpas i enlighet med lagens mening, har jag trott mig böra för Eders
Kungl. Maj:t framlägga förhållandet, till den uppmärksamhet Eders Kungl.
Maj:t må finna saken förtjäna.

Skulle en eventuell utredning ådagalägga, att behof förefinnes för
registrering af hvarje afdelningskontor, hvarifrån någon del af själfva
rörelsen verkligen drifves, äfven om kontoret icke kan anses äga själfständig
förvaltning, samt att lagen sålunda härutinnan bör jämkas till öfverensstämmelse
med den ståndpunkt, praxis intagit, lärer det dock enligt min
mening vara lämpligt att, med afvikelse från rådande praxis, föreskrifva,
att jämväl sådant afdelningskontor, som icke kan anses äga själfständig
förvaltning, skall anmälas till registret för den kommun, där det är beläget.
Endast genom en dylik anordning lärer man hafva utsikt att förebygga
det intrång i annans välförvärfvade“rätt till xfiss firma, hvartill den
nuvarande praxis uppenbarligen lämnar en bekväm tillgång.!»

Framställning till Kungl. Maj:t om ändring af 16 § i förordningen
angående expeditionslösen den 7 december 1883.

Härom har jag den 11 januari 1912 till Kungl. Maj:t aflåtit en skrifvelse
af följande lydelse:

— 1913

166

»I 16 § af förordningen angående expeditionslösen den 7 december
1883, där, bland annat, meddelats bestämmelser om den tid, inom hvilken
expedition skall vara att tillgå för part, skiljes mellan det fall, att expedition
bör utan särskild begäran utfärdas, och det fall, att expedition
utfärdas till part, hvilken endast på grund af egen begäran är skyldig att
lösa densamma.

Beträffande förra fallet gälla olika regler, allt efter som expeditionen
utfärdas af underdomstol på landet eller af annan myndighet.

Vid underdomstol på landet skall expeditionen vara att tillgå:

a) för lagtima ting eller ock allmänt eller särskild! sammanträde,
hvarå sådant ting afslutas, å den för tingets afsilande bestämda dag, eller,
där den sak, hvari expeditionen utfärdas, blifvit handlagd samma dag,
inom fjorton dagar därefter;

b) för annat allmänt sammanträde under lagtima ting i slutligen afgjordt
mål inom fjorton dagar efter beslutets afkunnande, men i annan
sak senast vid nästa allmänna sammanträde eller, där sådant icke under
tinget hålles, å den för tingets afslutande bestämda dag; dock vare uti
tingslag, i hvilket, på grund af förordningen angående ändring i vissa fall
af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872, fem allmänna
sammanträden årligen hållas, part berättigad att i mål, som uppskjuta
till nästa allmänna sammanträde under tinget, undfå expedition senast
fjorton dagar efter det begäran därom framställts, likväl ej tidigare än en
vecka före sammanträdets början;

c) för urtima ting eller annan extra förrättning inom sex dagar efter
förrättningens afslutande.

För part, som gjort anmälan om fullföljande af talan mot meddeladt
beslut eller fått sig förelagdt att något fullgöra, skall dock, ändå att, enligt
hvad ofvan sagts, längre rådrum för expeditions tillhandahållande eljest
är medgifvet, expeditionen vara att undfå, i förra fallet inom sex dagar
efter det sådan anmälan skett och i senare fallet så tidigt, att fullgörandet
må kunna medhinnas.

Hos annan myndighet än underdomstol på landet skall expedition
(hvilken utan särskild begäran bör utfärdas) hållas tillgänglig, då det i
expeditionen innefattade beslut utgifves efter anslag, å den genom anslaget
bestämda dag, då det muntligen afkunnas, inom sex dagar därefter och, då
det annorledes meddelas, så tidigt, att vederbörande må utan uppskof
undfå expeditionen; dock bör protokoll öfver växelprotest vara att erhålla
dagen efter det protesten skett.

Vidkommande härefter det fall, att expedition utfärdas till part, som
endast på grund af egen begäran är skyldig lösa densamma, är stadgadt,

— 1913 —

167

att dylik expedition skall jämväl hållas för honom tillgänglig inom tid,
som enligt hvad ofvan nämnts är föreskrifven, där icke expeditionen äskas
först därefter eller så sent före samma tids utgång, att dess utskrifvande
icke dessförinnan medhinnes, i hvilka fall expeditionen bör vara att tillgå
inom fjorton dagar efter det den blifvit begärd.

Till mig ingifna klagomål hafva fäst min uppmärksamhet på, att sistberörda
stadgande innebär en oegentlighet för de fall, då den i afseende
å expedition, som utan särskild begäran bör utfärdas, föreskrifna expeditionstiden
är sex dagar och icke hänför sig till anmälan af part, såsom exempelvis
förhållandet är i fråga om expedition åt kärande vid rådstufvurätt.

Visserligen är också svarande, som samma dag ett beslut af rådstufvurätt
meddelas begär expedition, lika med käranden berättigad till sådan
inom sex dagar därefter. Anhåller svaranden åter t. ex. först å sjunde
dagen från beslutets meddelande om expedition, äger han icke anspråk på
att utbekomma expeditionen förr än fjorton dagar efter det den begärdes.

Något giltigt skäl, hvarför icke jämväl i sistnämnda fall svarandepart
skulle få tillgodonjuta sex dagars expeditionstid, lärer så mycket mindre
kunna andragas, som i detta fall någon del af expeditionstiden ej behöfver
tagas i anspråk för konceptprotokolls uppsättande.

Särskildt torde förtjäna anmärkas, att enahanda missförhållande jämväl
föreligger i fråga om expedition åt häktad.

Då det synes mig vara af vikt, att rättelse härutinnan sker, får jag,
med den befogenhet, som 19 § i instruktionen för Riksdagens justitieombudsman
gifver mig, framlägga förhållandet för Eders Kungl. Maj:t till
den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må finna saken förtjäna.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående ändring i uppbördsreglementet
den 19 maj 1911.

Härom har jag den 6 februari 1912 till Kungl. Maj:t aflåtit en
så lydande skrifvelse:

»I en till mig insänd klagoskrift anförde arkitekten Yngve Rasmussen,
att han jämte en del andra personer den 13 november 1911 genom stationsmästaren
vid Maleviks anhaltsstation i Släps socken bekommit sin kronodebetsedel
för året, å hvilken fanns antecknadt, att följande dag kl. 9
f. m. uppbörd af skatten skulle äga rum. I följd af den korta tiden mellan
erhållandet af debetsedeln och uppbörden därför hade klaganden ej kunnat
anskaffa skattebeloppet, utan kommit på restlängd.

— 1913 —

168

Med anledning häraf och under framhållande af det otidsenliga och
olämpliga i att de skattskyldiga allenast genom kungörelse i kyrkan underrättas
om dag och ställe för kronouppbörd, påkallade klaganden min ämbetsåtgärd
för åstadkommande af i lag stadgadt minimum af t. ex. sju
dygn mellan debetsedelns aflämnande till den skattskyldige och uppbördsdagen.

I afgifven förklaring anförde vederbörande häradsskrifvare, att det på
landet icke läte sig göra att utan biträde af en större kontorspersonal tillställa
den skattskyldige debetsedeln. I förevarande fall hade gällande lags
bestämmelser iakttagits. Genom kungörelse i sockenkyrkan hade nämligen
de skattskyldige underrättats om, att debetsedlarna afsändts till fjärdingsmannen,
hos hvilken desamma vore att afhämta. Och tiden såväl som
stället för uppbörden hade angifvits å debetsedeln.

I 6 § af uppbördsreglementet den 19 maj 1911 äro uti ifrågavarande
afseende följande bestämmelser meddelade: »Debetsedlarna skola senast

tio dagar före uppbördsstämmas början tillhandahållas de skattskyldiga.
Medelst därom af vederbörande häradsskrifvare eller magistrat utfärdad
kungörelse underrättas de skattskyldiga om tiden när och stället hvarest
inom socknen eller staden debetsedlarna få af dem afhämtas och om den
person, genom hvilken de varda utlämnade; varande i socknen eller staden
boende uppbördstjänsteman, länsman eller fjärdingsman, som härom anmodas,
skyldig att emottaga och vederbörligen tillhandahålla debetsedlarna.

Genom häradsskrifvaren eller magistraten underrättas Kungl. Maj:ts
befallningshafvande om den kungjorda tiden för debetsedlarnas tillhandahållande
åt de skattskyldiga.

I de städer, där särskilda stadganden finnas meddelade i afseende på
utfärdandet och utdelningen af debetsedlarna, skall hvad härutinnan är
föreskrifvet lända till efterrättelse.»

Såsom af berörda stadgande framgår, gälla för vissa städer särskilda
bestämmelser i afseende på utdelningen af debetsedlarna. Sålunda är i 4 §
af Eders Kungl. Maj:ts kungörelse angående nytt reglemente för uppbördsverket
i Stockholms stad den 23 juli 1908 föreskrifvet, att debetsedlarna
skola, inlagda i slutna kuvert, genom tredje stadsfogdens försorg tillställas
de skattskyldiga. Och i Göteborg sker utdelningen af kronodebetsedlarna
genom posten.

Hvad landet beträffar, har jag mig bekant, att i några socknar efter
initiativ af vederbörande kommunalstämmor debetsedlarna af fjärdingsmannen
aflämnas till de skattskyldiga.

Med hänsyn till den uppenbara vikten ej mindre för det allmänna
än äfven för den skattskyldige medborgaren, att dagen för uppbörden

— 1913 —

169

varder i tid bekantgjord, vore det utan tvifvel till gagn, därest en allmän
bestämmelse kunde utfärdas om rätt för skattskyldig att på något af nyss
antydda eller annat lämpligt sätt i god tid få sig tillställd debetsedel, försedd
med anteckning om tiden när och stället hvarest inom socknen eller
staden uppbörden skall försiggå. Jag föreställer mig emellertid, att en
utredning skall gifva vid handen, att kostnadsfrågan lägger väsentligt hinder
i vägen för genomförande af en dylik reform.

Andra, om ej lika effektiva, medel till åstadkommande af bättre förhållanden
å nu ifrågavarande område torde emellertid finnas. I afseende
härå tillåter jag mig förorda lagbestämmelser om skyldighet för vederbörande
myndighet att jämväl genom kungörelse i tidning inom orten
lämna underrättelse om tiden när och stället hvarest inom socknen eller
staden debetsedlarna få af de skattskyldiga afhämtas, om den eller de personer,
genom hvilka debetsedlarna varda utlämnade, samt om tiden och
platsen för uppbörden. Beträffande socknar med vidsträcktare område
lärer nu gällande bestämmelse, som förutsätter, att debetsedlarna utlämnas
å ett enda ställe, icke kunna anses tillfredsställande.

På grund af hvad jag anfört och med stöd af 19 § i den för
Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion får jag härmed framlägga
förhållandet för Eders Kungl. Maj:t till den uppmärksamhet, Eders
Kungl. Maj:t må finna saken förtjäna.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående brottmålsdomarbefattningen
i Norrbottens län.

Härom har jag den 21 februari 1912 till Kungl. Maj:t aflåtit en så
lydande skrifvelse:

»Frånsedt brottmålsdomarbefattningen i Jämtlands län, hvilkens indragning
beslutats, finnes allenast en brottmålsdomare, nämligen i Norrbottens
län.

Brottmålsdomare har aldrig uppburit särskildt arfvode, och före år
1906 ägde han endast undfå resekostnads- och traktamentsersättning till
samma belopp, som för häradshöfding är stadgadt, hvarjämte han enligt
nådigt bref den 5 juni 1822 var berättigad att ytterligare beräkna traktamente
under två expeditionsdagar för hvarje handlagdt mål; han uppbar
i följd häraf, utom resekostnadsersättning, 10 kronor för hvarje rese-,
förrättnings- och på nämnda sätt beräknad expeditionsdag.

Justitieombudsmannens ämbelsberättelse till 1,913 års Riksdag.

170

Af 1905 års Riksdag beslöts, att till brottmålsdomare skulle utgå,
utöfver hvad han enligt gällande författningar ägde uppbära, ytterligare
ersättning af fem kronor för hvarje rese-, förrättnings- och expeditionsdag,
dock att den särskilda ersättningen af fem kronor för dag icke skulle
utgå för resedag, då brottmålsdomaren under sådan dag icke utförde
något arbete.

Enligt detta Riksdagens beslut utgick från och med år 1906 till brottmålsdomare
— utom ersättning för resekostnad — 10 kronor för hvarje
resedag och 15 kronor för hvarje förrättnings- och expeditionsdag.

I båda dessa belopp har en böjning med en krona inträdt därigenom,
att i det nya resereglemente, som tillämpats från och med år 1908, dagtraktamentet
för tredje klassen, till hvilken häradshöfdingarna räknas,
bestämts till 11 kronor i stället för 10 kronor enligt det reglemente, som
förut gällde.

I skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t den 30 september 1907 anhöll jag
af förekommen anledning, att Eders Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning
huruvida möjlighet förefunnes till indragning af brottmålsdomarbefattningen
i Norrbottens län. Samtidigt hemställde jag, att, därest befattningen
funnes böra bibehållas, med densamma måtte varda förenadt
ett fast årligt arfvode af skälig storlek och att särskildt traktamente för
förrättningsdagar skulle upphöra att utgå. Rätten till dylikt traktamente
hade nämligen visat sig gifva upphof till missbruk af allvarlig art.

Öfver min sålunda gjorda framställning infordrade Eders Kungl. Maj:t
utlåtanden dels från Svea hofrätt, som, enligt nådig föreskrift, i ärendet
hörde, bland andra, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande och samtliga
häradshöfdingar i Norrbottens län, dels ock från statskontoret.

Tre af länets fem häradshöfdingar förklarade sig anse, att, så vidt
deras domsagor anginge, brottmålsdomaren ej vidare behöfdes, men de
öfriga häradshöfdingarna förmälde sig icke kunna utan olägenhet undvara
biträde af brottmålsdomare, och såväl Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
som hofrätten afstyrkte befattningens indragande.

Såsom skäl för sin uppfattning anförde hofrätten:

»Frågan vore hufvudsakligen beroende därpå, om häradshöfdingarna i
Piteå, Gällivare och Torneå domsagor kunde undvara biträde af brottmålsdomaren
för handläggning af rannsakningar inom domsagornas lappmarkstingslag.
Denna fråga torde icke kunna obetingadt besvaras jakande. Väl
hade, enligt hvad höft ätten inhämtat, de af brottmålsdomaren under de
senaste åren i nämnda tingslag hållna förrättningar varit ganska fåtaliga,
men då järnvägsbyggnader inom ifrågavarande delar af Norrbottens län
torde förestå under de närmaste åren, kunde det förutsättas, att rannsak —

1913 —

171

ningar där blefve mera talrikt förekommande. Med hänsyn härtill och då
i allt fall i detta län tillgången å personer, som kunde anlitas att vid
behof tjänstgöra som extra domare, vore och måste antagas fortfarande
blifva synnerligen ringa, måste befaras, att indragning af brottmålsdomarbefattningen
i Norrbottens län skulle bereda afsevärda svårigheter för rättskipningens
behöriga uppehållande».

Beträffande frågan, huru aflöningsförhållandena för brottmålsdomarbefattningen
borde för framtiden ordnas, hemställde Svea hofrätt, att
brottmålsdomaren måtte berättigas att från den tid, som kunde blifva af
Eders Kungl. Maj:t bestämd, uppbära dels ett årligt arfvode af 1,200 kronor,
dels ett belopp* af 75 kronor för hvarje af honom för rannsakning med
häktade personer hållet urtima ting eller extra sammanträde under lagtima
ting, hvaremot traktamente för förrättningsdagar borde upphöra att
utgå, dels ock i enlighet med de bestämmelser, som för närvarande gällde,
reseersättning och traktamente för expeditionsdagar.

Statskontoret, som anslöt sig till hofrättens mening, att en del af
brottmålsdomarens aflöning borde utgöras af fast årligt arfvode, ansåg
likaledes hofrättens förslag, att brottmålsdomarens traktamente för förrättningsdagar
skulle utbytas mot ett visst arfvode för hvarje urtima ting
eller extra sammanträde, vara väl funnet, såsom ägnadt, å ena sidan, att
befrämja det i min framställning åsyftade målet, att brottmålsdomarens
aflöning bestämdes på sådant sätt, att det ej blefve för honom ekonomiskt
fördelaktigt att uppskjuta målens afgörande längre än som vore nödvändigt,
och, å andra sidan, att tillgodose den synpunkten, att brottmålsdomarens
aflöning borde i afsevärd mån vara beroende af arbetets myckenhet.

Huruvida de af hofrätten för dels det fasta arfvodet och dels ersättningen
för hvarje förrättning föreslagna belopp, nämligen för det förra
1,200 kronor och för den senare 75 kronor, vore lämpligt afvägda, torde
— yttrade statskontoret vidare -- hufvudsakligen bero på antalet af de
förrättningar af ifrågavarande slag, som kunde beräknas komma att i medeltal
årligen af brottmålsdomaren handläggas. Hofrätten hade med hänsyn
till derinom ifrågavarande delar af Norrbottens län förestående järnvägsbyggnader
ansett det kunna förutsättas, att rannsakningar där blefve mera
talrikt förekommande än under åren 1907 och 1908, då de af brottmålsdomaren
handlagda förrättningar ej uppgått till flera än respektive 9 och 7,
och under nämnda förutsättning torde de af hofrätten föreslagna beloppen
kunna anses bereda brottmålsdomaren nöjaktig ersättning. Reseersättning
till brottmålsdomaren torde böra utgå enligt 3:dje klassen i resereglemente!
Då emellertid traktamente för förrättningsdagar ej skulle förekomma,
torde af samma skäl, som föranledt det i 17 § 2 mom. af rese —

1913 —

172

reglementet intagna stadgande, att till landtbruks- och skogsingenjörer
med flera, Indika för förrättningarna äga uppbära dagtraktamente af den, som
påkallat deras biträde, traktamente af allmänna medel skulle utgå endast
för de dagar, som af dessa tjänstemän varit allenast till resa använda,
böra i fråga om brottmålsdomaren föreskrifvas, att resedagstraktamente ej
må af honom beräknas för dygn, hvarunder förrättning ägt rum. Hvad
slutligen anginge ersättning lör expeditionsdagar, syntes någon ändring i
gällande bestämmelser ej erforderlig.

1 proposition till 1910 års Riksdag framlade Eders Kungl. Maj:t, som
ansåg att ifrågavarande befattning icke borde indragas, förslag om ändring
i de med befattningen förenade löneförmåner i öfverensstämmelse med
hvad Svea hofrätt och statskontoret förordat.

Statsutskottet tillstyrkte Eders Kungl. Maj:ts proposition. Denna blef
emellertid af Riksdagen afslagen.

O o

Af den diskussion, som föregick åtgörande!, framgår med full tydlighet,
att motivet till afslaget hufvudsakligen var att söka i Riksdagens
uppfattning, att jämväl brottmålsdomarbefattningen i Norrbottens län borde
såsom obehöflig indragas. Den af mig uttalade meningen om olämpligheten
af den gällande formen för aflöning af brottmålsdomare underströks
kraftigt af de talare, som ej ville godkänna Eders Kungl. Maj:ts proposition.

På grund af de omständigheter, under livilka propositionen sålunda
afslogs, har jag med den rätt, som 19 § i instruktionen för Riksdagens
justitieombudsman, förlänar mig, trött mig böra härmed hemställa, att
Eders Kungl. Maj:t måtte taga under förnyad ompröfning frågan, huruvida
möjlighet förefinnes för indragning af brottmålsdomarbefattningen i
orrbottens län. Under förutsättning, att indragning icke skulle kunna
ske, får jag vidare hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte för Riksdagen
framlägga förslag till ändring af de med befattningen förenade löneförmåner
i enlighet med min föregående hos Eders Kungl. Maj:t i ämnet
gjorda framställning.»

Framställning till Kung!. Maj:t angående öfverflyttning af
vårdnaden å förmynderskap vid förändring i närgränsande

domkretsars områden.

I detta ämne har jag den 1 mars 1912 till Kung!. Maj:t aflåtit en
så lydande skrifvelse:

— 1913 —

173

»Den 30 september 1910 förordnade Eders Kung!. Maj:t, att S:t Lars
socken med ett derinom beläget municipalsamhälle skulle från och med
år 1911 i kommunalt, administrativt och judiciellt afseende införlifvas med
Linköpings stad. Såsom en öfvergångsbestämmelse föreskref Eders Kungl.
Maj:t tillika, att de förmynderskap, i afseende å hvilka vårdnaden före
förändringen blifvit, på grund häraf att S:t Lars socken i judiciellt hänseende
tillhört Åkerbo m. fl. härads domsaga, af domsagans häradsrätt
öfvertagen eller utöfvad, jämväl därefter skulle förblifva under samma
domstols inseende, intill dess i laga ordning kunde blifva annorlunda
förordnadt.

1 en till domhafvande»! i nämnda domsaga aflåten ämbetsskrifvelse
begärde jag upplysning, hvilka åtgärder af honom vidtagits för öfverflyttande
af vårdnaden å ifrågavarande förmynderskap från häradsrätten
till rådstufvurätten i Linköping.

Till svar härå meddelade domhafvanden, att inga åtgärder i det angifna
hänseendet vidtagits. Såsom skäl härför anförde han, att gällande
författningar i ämnet syntes gifva vid handen, att öfverflyttning af vårdnaden
ä förmynderskap från en domstol till en annan i fall sådana som
det här föreliggande finge företagas, endast då vederbörande domstol,
hvilken vårdnaden ålåge, funne nödigt att öfverflytta vårdnaden å annan
domstol; att hittills icke i något fall vederbörande förmyndare eller gode
män för tillsyn å förmynderskap inom S:t Lars socken anmält någon dylik
öfverflyttningsfråga till häradsrättens ompröfning; samt att domhafvanden —
jämväl med fäst afseende å sistberörda omständighet — icke funnit häradsrättens
fortfarande ställning såsom förmynderskapsdomstol beträffande omförmälta
förmynderskap vara förenad med olägenheter, af beskaffenhet att
påkalla ett öfverflyttande af vårdnaden å desamma till rådstufvurätten i
Linköping.

För min del fann jag det vara utom tvifvel, att vårdnaden å ifrågavarande
förmynderskap borde så snart som möjligt af häradsrätten öfverflyttas
till rådstufvurätten.

Lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom
den 18 april 1884 uppställer i 1 § den regel, att förmynderskap
skall stå under tillsyn af den rätt, som förordnat förmyndare. I omedelbart
sammanhang härmed lämnar lagrummet föreskrifter om vårdnadens
öfverflyttande på arman domstol, hvilket lagen finner böra ske i två fall,
nämligen då den omyndige har sitt hemvist inom annan rätts domvärjo,
eller då han inom annan rätts domvärjo äger fastighet, som utgör hans
hufvudsakligaste tillgång. Båda dessa synpunkter hade betydelse vid
frågan om öfverflyttande af vårdnaden å ifrågavarande förmynderskap på

— 1913 —

174

rådstufvurätten i Linköping. De inom S:t Lars socken bosatta omyndiga,
för hvilka häradsrätten förordnat förmyndare, och hvilkas förmynderskap
af sådan grund hittills stått under vårdnad af häradsrätten, befunno sig
i och med öfverflyttningen bosatta i Linköpings stad och därmed inom
rådstufvurättens i Linköping domvärjo. Och de omyndiga, hvilka i S:t
Lars socken och därmed hittills inom domsagan ägt fastighet, som utgjort
deras hufvudsakligaste tillgång, ägde numera sin så beskaffade fastighet
inom rådstufvurättens domvärjo.

Ett afgörande skäl till vårdnadens öfverflyttande låg i den ställning,
gode männen för tillsyn å förmynderskap enligt lag och praxis intaga.
Lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning af‘ omyndigs egendom
stadgar härom i 3 §, att sådana gode män i stad väljas af stadsfullmäktige
eller allmän rådstuga, att de å landet väljas af hvarje kommun å kommunalstämma,
samt att valtiden är fyra år från och med år 1885.

Klart syntes vara, att gode männen för tillsyn å förmynderskap inom
Linköpings stad icke voro skyldiga att utsträcka sin granskning till förmynderskap
för omyndiga inom S:t Lars kommun, så länge dessa förmynderskap
ännu voro under häradsrättens inseende. Och efter det S:t
Lars kommun införlifvades med Linköpings stad, hade de gode män, som
valts för tillsyn å förmynderskap inom S:t Lars kommun, upphört att
fungera, äfven om deras valtid räckte öfver tiden för kommunens införlifvande
med staden. Detta låg i sakens natur, men ett särskildt stöd
för denna uppfattning kunde hämtas från den i 5 § af ofvannämnda lag
i annat sammanhang gifna bestämmelsen, att tillsyn å förmynderskap,
därå vårdnaden tillkommer underrätt, alltid skall utöfvas inom kommun,
lydande under rättens domvärjo.

På grund häraf aflat jag till domhafvande!! en ämbetsskrifvelse, med
hemställan till honom att taga frågan om öfverflyttning i förevarande hänseende
under förnyadt öfvervägande och i sinom tid meddela mig resultatet
däraf.

På denna min skrifvelse inkom svar från domhafvanden, hvilken därvid
under bestridande af min i skrifvelsen uttalade uppfattning emellertid förklarade,
att det vore hans afsikt att för häradsrätten vid dess nästa tingssammanträde
anmäla samtliga ifrågavarande förmynderskap, på det att
häradsrätten måtte lämnas tillfälle att i hvarje särskildt fäll pröfva, huruvida
öfverflyttning af vårdnaden till rådstufvurätten i Linköping vore af
nöden, och skulle domhafvanden i sinom tid lämna mig underrättelse om,
huru denna häradsrättens pröfning utfallit.

T anledning häraf aflat jag till domhafvanden eu ny ämbetss krifvelse,
hvari jag anförde:

- 1913 —

175

Uppenbarligen både det aldrig varit min mening att påstå, det 1 § i
lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning den 18 april 1884 skulle
vara att så förstå, att vederbörande domstol alltid skulle hafva ovillkorlig
skyldighet att förordna om öfverflyttning af vårdnaden å förmynderskap,
så snart det konstaterades, att den omyndige hade sitt hemvist inom annan
rätts domvärjo, eller att han inom annan rätts domvärjo ägde fastighet,
som utgjorde hans hufvudsaldigaste tillgång. Att domstolen härutinnan
hade pröfningsrätt vore ju i nämnda paragraf tydligen utsagdt. Lika
tydligt vore det emellertid å andra sidan, att den pröfning, som domstolen
alltså företoge, icke finge vara godtycklig utan måste grundas på
objektiva skäl. Utan tvifvel hade sålunda den domstol, som vägrade
öfverflyttning, ehuru den ifrågavarande omyndige icke hade sitt hemvist
inom rättens domvärjo, och ehuru alla hans tillgångar funnes inom annan
rätts domvärjo, låtit fel komma sig till last, med mindre för en dylik
vägran förelåge ett alldeles särskilt skäl, t. ex. att den omyndige inom
kort skulle bosätta sig inom förstnämnda rätts domvärjo.

Hvad anginge nu förevarande fall, eller att en kommun öfverflyttats
att lyda under annan rätts domvärjo, vore ett sådant fall icke förutsatt i
omförmäla lag. Denna utginge emellertid tydligen från den ståndpunkt,,
jag häfdat i min föregående skrifvelse.

I afseende härå hade jag åberopat, förutom stadgandet i 1 §, hvilket
måste analogivis tillämpas, jämväl bestämmelserna i 5 §. Häremot hade
domhafvanden invändt, att dessa bestämmelser afsåge enligt sin ordalydelse
endast fall af öfverflyttning af godemanstillsynen öfver förmynderskap
från gode männen i en kommun till gode männen i en annan kommun
inom samma rätts domvärjo, hvaraf enligt domhafvandens mening skulle
följa, att bestämmelserna ej ägde tillämpning i förevarande fall. I anledning
häraf kunde jag, som aldrig påstått, att 5 § lämnade direkt svar på
spörsmålet i fråga, inskränka mig till att ånyo hänvisa domhafvanden till
den princip, som emellertid vore i denna paragraf uttalad, eller att tillsynen
å förmynderskap, därå vårdnaden tillkomme underrätt, alltid skulle
utöfvas inom kommun, lydande under rättens domvärjo. Tillsynen å förmynderskap,
därå vårdnaden tillkomme häradsrätten i Åkerbo in. fl.
härads domsaga, finge alltså, jämlikt sagda princip, icke utöfvas inom
Linköpings stad.

Till slöd för min uppfattning hade jag i min föregående skrifvelse
vidare anfört, hurusom klart torde vara, att gode männen för tillsyn å
förmynderskap inom Linköpings stad icke ägde skyldighet att utsträcka
sin granskning till förmynderskap inom Sfi Lars kommun, så länge dessa
förmynderskap ännu vore under häradsrättens inseende. Härtill hade

— 1013 —2

176

domhafvande» — utan att omnämna, huru gode männen i Linköping
härutinnan förhållit sig — uppgifvit, att i liknande fall på andra orter
en dylik skyldighet ansetts föreligga. Att emellertid denna omständighet
icke kunde åberopas till stöd för oriktigheten af min mening, vore ju
uppenbart. Denna mening bekräftades ock af bestämmelser uti ifrågavarande
lag. I 7 § vore sålunda stadgadt, att gode männen skulle afl ämna
förteckning öfver förmynderskapen före den 15 re'' rs i stad till rätten och
å landet till domaren, hvarjämte i 8 § vore förese fvet, att där gode män
försummade att i rätt tid aflemna förteckning, hva m i 7 § sades, rätten
skulle förelägga den försumlige vid lämpligt vite att fullgöra sin skyldighet.
Lika uppenbart som det jämlikt 7 § ålåge gode männen i Linköping att
til rådstufvurätten därstädes och endast dit aflämna ofvanberörda förteckning,
'' och som rådstufvurätten saknade befogenhet att öfvervaka tillsynen
å förmynderskap, i afseende å hvilket vårdnaden tillkomme annan
rätt, lika gärna ville jag ock tro, att domhafvande» icke skulle anse den
häradsrätt, hvars ordförande han vore, befogad att på grund af 8 § gifva
gode män i Linköping, hvilka försummat att till rådstufvurätten därstädes
aflämna föreskrifven förteckning, föreläggande vid vite att fullgöra sin
skyldighet. Tvångsmedel af ifrågavarande art kunde gifvetvis föreskrifvas
allenast af den rätt, inom hvars dom värj o gode männen utsetts; och, där
utrymme icke funnes för tvångsmedel, förelåge ej heller någon skyldighet.

För den händelse, i enlighet med hvad jag antydt i afseende å bestämmelserna
i 1 §, det mot förmodan i något undantagsfall skulle vara
lämpligt, att häradsrätten bibehölle vårdnad å förmynderskap, kunde denna
omständighet ändock icke hafva utgjort ursäkt för domhafvandens underlåtenhet
att beträffande dylikt fall vidtaga någon åtgärd. Jämlikt grunderna
för 5 § hade det nämligen ålegat domhafvande» att öfvervaka, det
tillsynen öfver sådant förmynderskap flyttades från S:t Lars socken till
annan kommun inom häradsrättens domvärjo.

Till sist ville jag inskärpa, att då Kungl. Maj:t till bestämmelsen, att
de förmynderskap, i afseende å hvilka vårdnaden före öfverflyttningen af
S:t Lars socken till Linköpings stad utöfvats af häradsrätten i Åkerbo
in. fl. härads domsaga, jämväl därefter skulle förblifva under samma domstols
inseende, fogat det tillägget »intill dess i laga ordning kunde blifva
annorlunda förordnadt», Eders Kungl. Maj:t därmed uppenbarligen velat
påpeka, att en ändring i förhållandena vore erforderlig. Att utan vidare
meddela föreskrift om öfverflyttning af vårdnaden å ifrågavarande förmynderskap
hade ju med hänsyn till 1884 års lag för Eders Kungl. Maj:t
icke varit möjligt.

■|H I anledning af hvad jag sålunda anfört inkom från domhafvande» eu

— 1913 —

177

ytterligare skrifvelse, hvari lian meddelade, att häradsrätten numera förordnat
om öfverflyttning af sex utaf ifrågavarande förmynderskap, hvaremot
häradsrätten beträffande öfriga förmynderskap funnit öfverflyttning
icke erforderlig, hufvudsakligen af de skäl, att vederbörande myndlingar
saknade tillgångar eller inom den allra närmaste framtiden komme att
uppnå myndig ålder.

Att häradsrätten sålunda nu underlåtit att till rådstufvurättens i Linköping
vårdnad öfverflytta vissa förmynderskap på den grund, att vederbörande
omyndiga saknade tillgångar, fann jag betänkligt med hänsyn till
möjligheten af, att myndlingarna framdeles före uppnådd myndighetsålder
kunde erhålla tillgångar. Jas: ansåg mig emellertid kunna tills vidare låta

O O O O O

bero vid hvad i ärendet förekommit.

Med anledning af hvad i ärendet blifvit af domhafvanden uppgifvet
därom, att den af honom omfattade meningen gjort sig gällande äfven å
andra orter i liknande fall, har jag emellertid ansett mig böra närmare
undersöka, huru härmed kunde förhålla sig; och har jag därvid funnit
domhafvandens uppgift bekräftad.

I öfverensstämmelse med hvad som skett i ofvanberörda fall lärer
Eders Kungl. Maj:t städse vid förordnande om reglering af närgränsande
domkretsars områden meddela den öfvergångsbestämmelsen, att de förmynderskap,
i afseende å hvilka vårdnaden före förändringen blifvit af
vederbörande domstol öfvertagen eller utöfvad, jämväl därefter skulle förblifva
under samma domstols inseende, till dess i laga ordning kunde
varda annorlunda beslutadt. Ganska allmänt har öfvergångsbestämmelsen
blifvit sålunda missuppfattad, att man ansett densamma rent af utgöra
''hinder för den domstol, som haft vårdnaden af förmynderskapen, att
allenast på grund af den skedda regleringen taga initiativ till vårdnadens
öfverflyttning. Då denna missuppfattning uppenbarligen kan leda till
skada för omyndiga, har jag med stöd af 19 § i instruktionen för Riksdagens
justitieombudsman ansett mig böra framlägga förhållandet för
Eders Kungl. Maj:t, i förhoppning att Eders Kungl. Maj:t tillser, att
grunden till en dylik missuppfattning för framtiden varder undanröjd.»

Justitieombudsmannens ämbelsberätielse till 1913 års Riksdag.

178

Framställning till Kungl. Maj:t angående tillägg till gällande
bestämmelser om anteckning i röstlängd för kyrkostämma om
dem, hvilka rösträtt ej tillkommer.

I detta ämne har jag den 2 mars 1912 till Kungl. Maj:t allåtit eu
så lydande skrifvelse:

»Enligt § 4 i kungl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 mars 1862 tillkommer rättighet att deltaga i kyrkostämmas
öfverläggningar och beslut, på landet, den som på kommunalstämma
och, i stad, den som vid allmän rådstuga rösträtt äger, främmande
religionsbekännare och de, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält,
dock härifrån undantagna.

T proposition till 1907 års Riksdag framlade Eders Kungl. Maj:t förslag
till lag angående ändrad lydelse af §§ 6, 7, 12 och 15 af ifrågavarande
förordning, och afsåg detta förslag, bland annat, åvägabringande
af föreskrifter om särskild justering af den borgerliga kommunens röstlängd
i och för densammas användning å kj^rkostämma. Det särskilda
utskott, till hvars behandling propositionen hänvisades, förklarade sig finna
förslaget i nyssnämnda del lämpligt, dock med jämkning i visst afseende.
I sammanhang härmed yttrade utskottet: »Tillika lärer det böra uttryckligen
sägas, att längden, då den är för granskning tillgänglig, skall innehålla
af kyrkoherden verkställd anteckning om dem, hvilka äro främmande
religionsbekännare eller anmält sig till utträde ur svenska kyrkan och som
förty sakna rösträtt å kyrkostämma.»

I öfverensstämmelse med det förslag, som utskottet på grundval af
sin sålunda uttalade uppfattning fann sig böra framlägga och som Riksdagen
för sin del antog, infördes genom lagen den 26 maj 1909 i § 6 af
ifrågavarande förordning följande stadgande:

»De för kommunerna gällande röstlängder skola innehålla af kyrkoherden
verkställd anteckning om dem, hvilka, enligt § 4, rösträtt ej tillkommer.
På landet skall sådan anteckning vara i röstlängden införd, när
längden hålles för granskning tillgänglig på sätt i förordningen om kommunalstyrelse
på landet är stadgadt. I stad skall längden, försedd med
nämnda anteckning, under minst en vecka före hvarje kyrkostämma vara
å kungjorclt ställe till granskning framlagd.»

Någon svårighet för kyrkoherden att verkställa de sålunda föreskrifna
anteckningarna lärer icke förefinnas, så länge det endast är fråga om
personer, som äro i församlingen kyrkoskrifna. Annorlunda ställer sig

— 1913 —

179

saken beträffande sådana personer, som äro röstberättigade i den borgerliga
kommunen, men icke kyrkoskrifna i församlingen — ett förhållande, som
icke torde vara alltför ovanligt, enär enligt mig lämnad uppgift antalet
af dylika personer i ett af rikets pastorat uppgår till 30 å 40. Äfven
om man antager, att tiden skulle tillåta kyrkoherden att rörande dessa
personers ställning till svenska kyrkan inhämta erforderliga upplysningar
från vederbörande, lärer dock denna utväg i många fall vara för honom
stängd på den grund, att de uppgifter om personernas yrke, fullständiga
namn och kyrkoskrifningsort, som stå kyrkoherden till buds, äro bristfälliga
i ena eller andra hänseendet. 1 dylika fall ser sig sålunda kyrkoherden
ställd inför en lagbestämmelse, hvilken han med bästa vilja ej kan
efterkomma.

Jag tror mig visserligen inse, att icke ringa svårigheter resa sig vid
ett försök att få den af mig nu framdragna frågan, som väl må anses
vara af relativt underordnad betydelse, löst på ett tillfredsställande sätt.
Då emellertid en påtaglig brist i gällande lagstiftning här föreligger samt
denna brist blifvit hos mig från kyrkligt håll påpekad, har jag ansett mig
icke böra underlåta att, med stöd af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman
gällande instruktion, härmed för Eders Kungl. Maj:t framlägga
förhållandet, till den uppmärksamhet Eders Kungl. Maj:t må finna saken
förtjäna.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående bestämmelser om skyldighet
för arf- eller testamentstagare efter utländsk undersåte,
som i Sverige efterlämnat fast egendom, att till svenska staten

utgifva arfsskatt.

Härom har jag den 11 april 1912 till Kungl. Maj:t aflåtit en så lydande
skrifvelse:

»I skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t anhöll 1901 års Riksdag, att
Eders Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning för en kommande
Riksdag framlägga förslag till bestämmelser angående arfsskatts utgörande
dels för egendom, som utländsk undersåte efterlämnade i Sverige, dels
ock för egendom, som svensk undersåte efterlämnade i utlandet, äfvensom
till de lagbestämmelser i öfrig!,, hvilka kunde finnas för ändamålet er O

forderliga.

— 1913 —

180

Till stöd för denna framställning anförde Riksdagen:

»I den svenska lagstiftningen saknas bestämmelser om, hvilka personer
skola vara underkastade arfsskatt till svenska staten. Att behof af en
sådan lagstiftning förefinnes, har länge varit erkändt, och har frågan härom
i en innevarande år väckt motion framställts inom Riksdagen. Från principiell
synpunkt sedt bör arfsskatt för samma egendom ej utgå till mer
än ett land; men intill dess internationell öfverensstämmelse kan uppnås,
måste för hvarje land fastställas de regler, som där anses'' riktiga. Därvid
torde i första rummet hänsyn böra tagas till arffallen egendoms beskaffenhet
af lös eller fast samt egendomens befintlighet utom eller inom landet,-hvar;ämte kan ifrågasättas, huruvida skyldigheten att erlägga arfsskatt bör
vara beroende på arflåtarens egenskap af svensk eller utländsk undersåte
eller på hans bostad utom eller inom landet. Beträffande fast egendom
torde dennas belägenhet inom eller utom landet böra vara afgörande för
frågan, huruvida arfsskatt för densamma skall erläggas till svenska staten
eller icke, ocli detta utan hänsyn till, huruvida arflåtaren är svensk eller
utländsk medborgare eller bosatt inom eller utom landet. Hvad åter angår
lös egendom, kunna meningarna vara delade; och anser sig Riksdagen i
detta hänseende icke utan föregående utredning kunna uttala något bestämdt
omdöme. Så mycket torde dock kunna sägas, att, om den lösa
egendom, som utländsk medborgare efterlämnar i Sverige, här göres till
föremål för beskattning, svenska staten ej bör utkräfva skatt, för sådan
lös egendom, som svensk man efterlämnar i utlandet, samt att däremot,
om arfsskatt ej utkräfves för utländsk mans bär i landet befintliga lösa
egendom, skäl ej förefinnes för svenska staten att afstå från skatt för den
lösa egendom, som svensk man efterlämnar i utlandet; och den omständigheten,
att ett annat land arfsbeskattar egendom, som svenska staten anser
sig berättigad att beskatta, kan ej utgöra tillräckligt skäl för svenska
staten att afstå sin beskattningsrätt, men måhända kan det anses billigt,
att i sådant fall det i utlandet erlagda. skattebeloppet må afdragas från
behållningen i boet.

Huruvida denna fråga kan lösas genom ändringar allenast i gällande
föreskrifter angående arfsbeskattningen, eller om i sammanhang därmed
erfordras ändringar äfven i allmän civillag, är emellertid en fråga, för
hvars besvarande erfordras utredning rörande alla hithörande omständigheter.
Uppenbart är ock, att, då frågan är af internationell natur, med
främmande makter redan ingångna traktater möjligen äfven kunna på
densamma inverka.»

Såsom uti ifrågavarande skrifvelse framhålles, finnas i vår lag inga

- 1913 —

181

bestämmelser om, hvilka personer skola vara underkastade arfsskatt till
svenska staten.

Enligt gängse uppfattning tillkommer det emellertid icke svensk domstol
att öfvervaka, det bouppteckning förrättas efter utländsk undersåte;
och skyldighet för testamentstagare efter utlänning att vid svensk domstol
bevaka testamentet finnes icke, om ock testamentstagaren är svensk undersåte
och testamentet afser här i riket befintlig egendom.

Häraf och då enligt gällande stämpelförordning arfsskatt utgår endast
på grundval af bouppteckning eller testamente, som här i riket skall bevakas,
har följt, att arfvingar eller testamentstagare efter afliden utländsk
undersåte, som i Sverige efterlämnat fast eller lös egendom, helt och hållet
undgått att betala arfsskatt till svenska staten. Att detta, särskildt då
arfvingen eller testamentstagaren är svensk undersåte och då den arffallna
eller borttestamenterade egendomen utgöres, af fastighet, innebär
ett allvarsamt missförhållande, som alltså snarligen bör rättas, synes mig
uppenbart.

I den motion, som låg till grund för Riksdagens ofvanberörda framställning,
anfördes, bland annat, följande: »Ett sätt att, innan någon reform
uti här omförmälda afseenden kan vidtagas här i Sverige, utfå åtminstone
någon godtgörelse för den arfsskatt, som icke drabbar utländing
tillhörig fastighet, vore törhända att stadga, det afhandling, hvarigenom
utländsk undersåte förvärfvat fastighet i Sverige, skulle vid lagfart beläggas
med stämpelafgift, som vore (liksom nu är föreskrifvet angående
stämpel vid lagfart för aktiebolag) t. ex. dubbelt så stor som den stämpelafgift,
hvilken skall erläggas af svensk medborgare. Då likväl ett stadgande
uti här omförmälda syfte möjligtvis skulle kunna anses strida mot
den i många mellan Sverige och främmande makter afslutade traktater
intagna bestämmelsen därom, att resp. utländska undersåtar icke skola
vara underkastade andra afgifter eller skatter än dem, som böra utgöras
af svenska undersåtar, synes denna fråga kräfva en närmare utredning.
Jag har därför ansett mig icke böra väcka något direkt förslag i ifrågavarande
afseende, utan har endast velat påpeka, att här antydda utväg
att erhålla ökad skatteinkomst för staten tilläfventyrs skulle kunna vara
vård att beakta.»

Det skäl, som sålunda föranledde motionären att ej väcka förslag om
spörsmålets lösning i enlighet med den af honom framkastade tanken,
föreligger ju icke, då vederbörande arfvingar eller testamentstagare äro
svenska undersåtar. Och uppenbarligen kan, om ock ej precis på det sätt,
motionären angifvit, arfsskatt i sådana fall lämpligen uttagas, då lagfart
4 fastigheten i fråga sökes.

— 1918 —

182

Att Riksdagens ifrågavarande skrifvelse ännu efter elfva års förlopp
icke ledt till något resultat, är med hänsyn till de däri berörda frågornas
synnerligen komplicerade natur ej ägnadt att väcka förvåning. Mig synes
emellertid intet hindra att, därest riksdagsskrifvelsen icke inom den närmaste
framtiden varder föremål för närmare utredning, den af mig berörda
frågan, eller uttagande af arfsskatt för här i riket befintlig fast
egendom, som svensk undersåte i arf eller testamente erhållit efter utlänning,
varder utbruten och utan tidsutdräkt särskildt behandlad.

Framställning till Kungl. Maj:t angående hofrätten öfver

Skåne och Blekinge.

Härom har jag den 15 april 1912 till Kungl. Maj:t aflåtit en så lydande
skrifvelse:

»År 1908 gjordes hos Eders Kungl. Maj:t af stadsfullmäktige i Malmö
framställning, att i sammanhang med den omorganisation af rikets höfrätter,
hvarom förslag då voro å bane, den sydsvenska hofrätt, som komme
att öfvertaga den nuvarande hofrättens öfver Skåne och Blekinge jurisdiktion,
måtte förläggas till Malmö.

Efter remiss afgaf hofrätten öfver Skåne och Blekinge den 29 maj
1908 underdånigt utlåtande i anledning af framställningen och yttrade
däri i fråga om de af hofrätten disponerade ämbetslokalerna, att dessa
vore otillräckliga och olämpliga. Rum för parter, ombud och vittnen saknades,
likaså rum, dit ledamöterna kunde draga sig tillbaka för att ostördt
ägna sig åt ett arbete, som kräfde afskildhet, en olägenhet, som ofta, att
ej säga dagligen, medförde en kännbar förlust af tid, enär sessionerna till
en del upptoges af öfverläggningar angående förut afgjorda mål, i hvilkas
behandling en eller annan ledamot icke tagit del. För notarierna funnes
allenast ett rum upplåtet. Särskildt i och för kollationering vore ytterligare
lokaler för dem önskvärda, och än mer komme denna önskan att
framträda, därest en ökad tjänstgöringstid på ämbetsrummet med däraf
följande koncentration af arbetet till ämbetsverket blefve föreskrifven. En —

1913 —

183

ligt hvad hofrätten erfarit, torde ökadt utrymme inom den byggnad, där
hofrätten nu vore inhyst, icke kunna beredas hofrätten, enär Vendes artilleriregemente
icke vore i tillfälle att afstå någon af sina lokaler.

Den 18 februari 1911 gjorde stadsfullmäktige i Malmö förnyad underdånig
framställning om hofrättens förflyttning. Hofrätten afgaf utlåtande
öfver denna framställning den 24 april 1911, däri hofrätten anförde
i lokalfrågan, bland annat, följande:

Till den i hofrättens förra utlåtande uttalade uppfattningen om de af
hofrätten disponerade lokalernas otillräcklighet och olämplighet borde ytterligare
anföras, att den motsedda föreskriften om ökad daglig tjänstgöringstid
för vissa funktionärer med däraf följande koncentration af arbetet
till ämbetsrummet nu tillkommit. Det rum, som vore upplåtet åt
hofrättens flskaler och biträdande fiskaler, torde med dess källarartade luft
kunna betecknas såsom hälsovådligt. Och trångboddheten särskildt för
tjänstemän och skrifbiträden blefve till ett, om än öfvergående, ännu större
obehag, då hofrätten 1911 års höst komme att för ett år framåt arbeta
på tre divisioner.

Med anledning af hvad sålunda anförts, ansåg jag mig böra vid den
inspektion, som den 20 mars 1912 af mig verkställdes hos hofrätten öfver
Skåne och Blekinge, ägna särskild uppmärksamhet åt beskaffenheten af
hofrättens ämbetslokaler.

Beträffande dessa antecknades ock vid inspektionen följande:

Hofrättens ämbetslokaler voro fördelade på två våningar i en vid stora
torget i Kristianstad belägen byggnad, i hvilken jämväl Vendes artilleriregemente
hade en del tjänstelokaler.

I nedre våningen med ingång från Stora torget genom en vestibul
funnos dels två rum (storlek 5,00 X 5,05 och 4,83 X 4,31), afsedda för hofrättens
sekreterare och dennes biträde, dels två rum (3,35 X 6,35 samt
3,45 X 3,15) för advokatfiskalen och dennes biträde, dels ett rum (4,15 X
3,55) ,för fiskalsexpeditionen, dels ock ett arkivrum (5,65 X 9,30).

öfre våningen bestod af 1) ett vaktmästarrum, tillika tambur (4,co
X 4,30), 2) ett rum för notarieexpeditionen (8,55 X 4,45), 3) andra divisionens
sessionsrum (8,45 X 5,27), 4) ett förmak, genomgångsrum (5,05 X
5,27), 5) första divisionens sessionsrum (9,30 X 6,67), 6) presidentens rum
(4,40 X 3,lö), 7) extra ordinarie biträdenas rum (4,35 X 3,55) samt 8) ett
arkivrum (5,65 X 9,30).

Å vinden voro härförutom anordnade arkivlokaler.

Det för fiskalsexpeditionen afsedda rummet användes af två fiskaler
och ofta samtidigt af två biträdande fiskaler.

1913 —

184

Notarieexpeditionens rum var afsedt för hofrättens två notarier och
deras skrifbiträden.

Något särskilt rum för hofrättens bibliotek fanns icke, utan var
biblioteket fördeladt på flera olika rum; en del af detsamma var till och
med placerad på vinden.

Icke heller fanns något särskildt rum, där hofrättens ledamöter vid
förefallande tillfällen kunde mera ostördt ägna sig åt arbetet.

Den i nedre våningen befintliga vestibulen, hvars golf utgjordes af
stenplattor, användes till vaktmästarrum. Där fingo vid muntliga förhör
och eljest väntande parter, ombud och vittnen uppehålla sig, då något
annat väntrum icke fanns.

Den för närvarande tjänstgörande extra divisionen hade fått sig upplåtet
notarieexpeditionens rum till sessionsrum. Under tiden hade de två
ordinarie notarierna och den å extra divisionen tjänstgörande notarien
samt notariernas skrifbiträden fått sig anvisad plats dels i ett af sekreterarens
rum och dels i extra biträdenas rum.

I fiskalsexpeditionens rum, hvilket uppvärmdes genom varmvattenrör,
kändes luften rå och tung.

Samtliga rummen i nedre våningen besvärades, enligt hvad hofrättens
advokatfiskal uppgaf, i hög grad af golfkyla, mot hvilken det var svårt
att skydda sig. Byggnaden var enligt uppgift i saknad af källare, och
hade man, för att erhålla luftväxling under huset, för någon tid sedan
måst upphugga hål i stenfoten.

Den trångboddhet, hvaraf hofrätten för närvarande lede i synnerligen
hög grad, skulle, enligt advokatfiskal^ uppgift, i någon mån kunna afhjälpas,
om hofrätten erhölle tre intill sekreterarens ämbetslokal gränsande
rum, hvilka nu disponerades af Vendes artilleriregemente, men hvilka,
enligt hvad advokatfikalen hade anledning antaga, regementet skulle kunna
afstå. Ytterligare en förbättring skulle kunna vinnas, därest å en till
hofrättsbyggnadel! närgränsande, staten tillhörig tomt uppfördes en byggnad.
dit hofrättens arkiv kunde förflyttas.

Otvifvelaktigt äro ifrågavarande ämbetslokaler icke blott otillräckliga
utan äfven olämpliga. Med stöd af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman
gällande instruktion har jag därför ansett mig böra fästa
Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å nödvändigheten däraf, att erforderliga
åtgärder vidtagas till utvidgning och förbättring af ämbetslokalerna.
Denna framställning göres dock tydligen endast under förutsättning, att
Eders Kungl. Maj:t icke kommer att fästa afseende å de af stadsfullmåk —

1913 —

185

tige i Malmö gjorda fram ställningarna om hofrättens förflyttning från
Kristianstad till Malmö.

Angående dessa senare framställningar, åt hvilka jag i sammanhang
härmed ansett mig böra ägna uppmärksamhet, har jag emellertid funnit
mig för närvarande allenast höra hemställa, huruvida icke Eders Kungl.
Maj:t skulle finna lämpligt att öfver desamma inhämta yttrande jämväl
från juridiska fakulteten vid universitetet i Lund. Med hänsyn till ärendets
störa, betydelse är det af vikt, att detsamma före afgörandet erhåller
en så allsidig belysning som möjligt; och särskilt för utredning af frågan
om möjligheten och ändamålsenligheten af en mera intim samverkan
mellan hofrätten och den juridiska vetenskapens målsmän bör juridiska
fakultetens yttrande vara af stort värde.»

Framställning till Kungl. Maj:t om ändring i förordningen
angående expeditionslösen m. m.

Härom bär jag den 16 april 1912 till Kungl. Maj:t aflåtit en så lydande
skrifvelse:

»Enligt förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883
skall lösen för sådant utdrag af fastighetsbok, som tecknas å lagfartsbevis
eller å utdrag af lagfarts- eller inteckningsprotokoll, utgå med en krona.
Meddelas i ett och1 samma ärende utdrag från flera upplägg i fastighetsboken,
utgör lösen för hvarje utdrag utöfver det första 50 öre. Dessa
bestämmelser gälla såväl rådstufvurätter som underdomstolar på landet.
Enligt förordningen angående stämpelafgiften den 18 september 1908 är
utdrag af fastighetsbok, vare sig det tecknas på lagfartsbevis eller på utdrag
af lagfarts- eller inteckningsprotokoll, fritt från stämpel, och gäller
jämväl denna bestämmelse både rådstufvurätter och underdomstolar på landet.

I 16 § af lagen om inskrifning af tomträtt och vattenfallsrätt samt
af fång till sådan rätt stadgas:

»Vid rätten skall i öfverensstämmelse med tomträttsprotokollet föras
bok så inrättad, att däraf lätteligen kan ses: hvarje tomträtt, i fråga om
hvilken inskrifning blifvit sökt, tiden då det skett, sökandens namn, fånget,
där ansökningen afser sådan inskrifning, samt villkor, där sådant förekommer,
som inskränker tomträttshafvarens rätt att tomträtten öfverlåta
eller med inteckning belasta, så ock tiden då inskrifning blifvit beviljad

Justitieombudsmannens ämletsberättelse till 1918 års Riksdag. 24

186

eller afslagen eller ock ansökan om inskrifning förklarats hvilande eller
därefter åter hos rätten anmälts. Då ändring eller tillägg till tomträttsaftalet
antecknats i protokollet eller anteckning däld skett enligt 10, 11
eller 13 §, varde ock det i boken anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

A tomträttsbevis eller protokollsutdrag, som utfärdas i ärende angående
inskrifning, skall tecknas afskrift af hvad om ärendet blifvit infördt
i boken.»

Att, då inskrifning af tomträtt beviljas, tomträttsbevis skall utfärdas,
framgår af 12 § i nämnda lag. Hvad i nvssberörda båda lagrum är stadgadt
skall enligt lagens 17 §, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den
22 juni 1911, äga motsvarande tillämpning i fråga om vattenfallsrätt.

I 22 § af lagen om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt är stadgadt:
»Vid rätten skall i öfverensstämmelse med tomträttsprotokollet föras
bok så inrättad, att däraf lätteligen kan ses: hvarje tomträtt, däri inteckning
blifvit sökt, tiden då det skett, sökandens namn, beloppet af fordran,
hvarför inteckning är sökt, så ock, där inteckning blifvit beviljad eller
afslagen, förnyad, nedsatt eller dödad, eller ock ansökan om inteckning
blifvit förklarad hvilande eller därefter åter hos rätten anmäld, tiden dä
sådant skedde. Då enligt 18 § anteckning skett i protokollet, varde ock
det i boken anmärkt.» Enligt 23 § i samma lag, sådant detta lagrum
lyder genom lagen den 22 juni 1911, skall hvad i densamma är stadgadt
om tomträtt äga motsvarande tillämpning i fråga om vattenfallsrätt.

Att särskildt protokoll (tomträttsprotokol!) skall vid underrätterna
föras öfver inskrifningar af tomträtt samt af fång till sådan rätt, inteckningar
i tomträtt, inskrifningar af vattenfallsrätt samt af fång till sådan
rätt så ock öfver inteckningar i vattenfallsrätt är föreskrifvet i förordningen
angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra
ärenden, sådan denna författning lyder genom lagen den 22 juni 1911.

Ehuru sålunda i tomträtts- och vattenfallsrättsärende protokoll måste
föras, och, då inskrifning af tomträtt eller vattenfallsrätt beviljas, bevis
därom måste utfärdas, samt å protokollsutdraget eller beviset måste tecknas
utdrag af hvad om ärendet blifvit infördt i tomträttsboken, saknas i
förordningen om expeditionslösen bestämmelse därom, huruvida och i så
fall i hvad mån vederbörande expeditionshafvande är berättigad till lösen
för dylikt utdrag. Motsvarande lucka förefinnes i stämpelförordningen.

Därest bestämmelser uti ifrågavarande afseende utfärdats — hvilket
väl lämpligen bort ske redan i samband med tomträttsinstitutets införande
— lärer det kunna antagas, att ofvan förstnämnda stadgande angående
lösen och stämpel för sådant utdrag af fastighetsbok, som tecknas å lag —

1913 —

187

fartsbevis eller å utdrag af lagfarts- eller inteckningsprotokoll, utsträckts
att gälla jämväl i afseende å lösen och stämpel för utdrag af tomträttsboken.
Jag har mig äfven bekant, att vissa expeditionshafvande ansett
sig berättigade att analogiskt tillämpa berörda stadgande å det fall, hvarom
nu är fråga. Då till mig framställts förfrågan, huruvida härutinnan rätteligen
borde förfaras, har jag emellertid icke ansett mig kunna tillråda
vederbörande att för utdrag af tomträttsboken beräkna lösen på sätt nyss
nämnts.

Om den brist i lagstiftningen, som sålunda enligt min mening företinnes
uti ifrågavarande afseende, har jag jämlikt 19 § i den för Riksdagens
justitieombudsman gällande instruktion trott mig böra för Eders
Kungl. Maj:t lämna redogörelse i förhoppning, att bristen genom Eders
Kungl. Maj:ts föranstaltande skall snarligen varda afhjälpt.

I samband härmed har jag ansett mig föranlåten att härmed hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida ej de
ändringar, som på grund af det nya vattenfallsrättsinstitutet genom lagen
den 22 juni 1911 vidtogos i författningarna angående tomträtt, påkalla
någon jämkning i Eders Kungl. Maj:ts kungörelse om tomträttsböckers
inrättande och förande den 29 november 1907.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående ersättning för syn

å kloekarboställe.

Härom har jag den 23 maj 1912 till Kungl. Maj:t aflåtit en så lydande
skrifvelse:

»I en vid riksdagen åren 1840 — 41 inom bondeståndet väckt motion
framhölls, hurusom intet stadgande funnes vare sig om hvem som vore
skyldig att förrätta syn å klockarbol eller om hvem som skulle bekosta
sådan syn. Detta förhållande betecknade motionären såsom en brist i lagstiftningen,
och han hemställde därför, att den af honom väckta frågan
måtte för laglikmätig behandling hänskjutas till vederbörligt utskott.

Motionen behandlades af lagutskottet samt allmänna besvärs- och
ekonomiutskottet gemensamt. I sitt utlåtande hemställde utskotten, att
ständerna måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes utfärda
en allmän författning med föreskrift, att vid afträdande af klockarbol
husesyn skulle af kronofogde eller länsman med två utsockne nämnde —

1018 —

188

män hållas, i likhet med hvad 27 kap. 1 § byggningabalken föreskrefve,
och kostnaden därför gäldas på sätt om ekonomiska besiktningar funnes
stadgadt i 8 § af kungl. kungörelsen den 28 maj 1830.

Utskottens hemställan bifölls af ständerna, som till Kungl. Maj:t aflåta
skrifvelse i ämnet den 13 februari 1841.

Denna framställning blef, sedan kammarkollegium afgifvit utlåtande
i ärendet, af Kungl. Maj:t pröfvad den 19 juli 1841. 1 sitt beslut yttrade
Kungl. Maj:t, att kammarkollegium utredt: att klockarlägenheterna i afseende
på tillkomst och egenskaper vore af den skiljaktiga beskaffenhet,
att någon allmän föreskrift rörande bebyggandet och underhållet af dem
icke lämpligen kunde meddelas; att för sådana med jordbruk försedda
klockarbol, där underhållsskyldigheten ålåge boställshafvaren, erforderliga
föreskrifter redan funnes i 27 kap. byggningabalken m. fi. uppräknade
lagrum; samt att däremot i fråga om Övriga klockarboställen måste, i anseende
till föreliggande olikheter, förhållas efter omständigheterna och
sedvana inom .särskilda orter. Af dessa grunder fann Kungl. Maj:t ej
skäl att i vidsträcktare mån bifalla ständernas framställning, än att Kung!.
Maj:t i utfärdad kungörelse stadgade, det kostnaden för laga husesyn"'' å
klockarbol borde, när ersättning för sådan kostnad ägde rum, gäldas på
sätt om ekonomiska besiktningar funnes föreskrifvet i 8 § af kungl.
kungörelsen den 28 maj 1830.

Enligt hvad jag har mig bekant, hafva emellertid hithörande föreskrifter
framkallat en viss osäkerhet. En landtdomare har sålunda fäst
min uppmärksamhet därpå, att hvarken han eller andra domare, som häri
rådfrågat i ämnet, kände till, när någon ersättning för husesyn å klockarboställe
kunde utgå till vederbörande domare, fastän 1841 års kungörelse
syntes förutsätta, att sådan ersättning i vissa fall kunde äga ruin. Samme
landtdomare har tillika påpekat, att syner å aflägset belägna klockarboställen,
i stället för att medföra någon som helst inkomst för domaren,
kunde ådraga honom direkta utgifter.

För urin del hyser jag den meningen, att vederbörande domare bör
hafva ersättning för syn å klockarboställe i alla de fall, där skyldighet att
förrätta sådan syn kan anses åligga honom. Såsom högst olämpligt måste
tillika betraktas, om domaren i något dylikt fall skulle till och med kunna
få vidkännas utgifter i följd af synen.

Tiden synes nu också vara inne till att fullt tydliga bestämmelser
varda meddelade å ifrågavarande område. Genom särskilt, tillkallade sakkunniga
pågår för närvarande inom ecklesiastikdepartementet utredning i

— 1913 —

189

fråga om ändrade bestämmelser rörande klockarinstitutionen, särskildt angående
vissa med nämnda institution förenade löneförmåner.

Om den osäkerhet i lagstiftningen, jag i det föregående antydt, har
jag därför med stöd af 19 § i justitieombudsmannens instruktion härmed
velat göra anmälan till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må finna
saken förtjäna.»

Framställning till Kungl. Majrt om ändring af förordningen angående
stämpelafgiften den 18 september 1908.

Härom har jag den 28 maj 1912 till Kungl. Maj:t aflåtit en så lydande
skrifvelse:

»I en till mig ingifven skrift har styrelsen för posttjänstemännens
förening anfört hufvudsakligen följande.

I § 7 af kungl. kungörelsen den 27 augusti 1909 angående aflöningsreglemente
för tjänstemän vid postverket stadgades, att vissa tjänstemän,
stationerade å orter, där de allmänna lefnadskostnaderna vore särskildt
höga, ägde, så länge de tjänstgjorde å sådan ort, uppbära ortstillägg, utgående
enligt af generalpoststyrelsen fastställda grunder med i paragrafen
angifna belopp.

Enligt bestämmelse i samma paragrafs näst sista stycke ansåges ortstillägg,
som utginge till tjänsteman af högre grad, såsom lön, men medförde
detsamma icke höjning af pensionsunderlaget.

Med afseende å ifrågavarande aflöningsbestämmelse hade i generalpoststvrelsens
cirkulär n:r LIV för år 1909, af hvilket ett exemplar med
skriften öfverlämnades, meddelats gruppindelning af postpersonalens stationsorter,
afsedd att tillämpas intill utgången af år 1914.

Första stycket af § 7 i aflöningsreglementet tolkades af generalpoststyrelsen
så, att tjänsteman, som åtnjöte ortstillägg, icke ägde uppbära
detsamma för tid, då han tillfälligtvis på grund af förordnande tjänstgjorde
å annan ort än stationsorten. Ej heller komme tjänsteman, hvilken
vore stationerad å ort, där lefnadskostnadernas storlek ej berättigade till
ortstillägg, i åtnjutande af sådan förmån för tid, under hvilken han, utan
att hafva erhållit transport, vore beordrad till tjänstgöring å dyrort.

Förutom i antydda fall, då tjänsteman för längre eller kortare tid
beröfvades ifrågavarande förmån på grund af tj änstgöringsuppdrag utom
station sorten, kunde han oåterkalleligt gå förlustig densamma till följd,

— 1913 —

190

bland annat, däraf att vid ornreglering af ortsgrupperingen — sådan reglering
förmodades på grund af uttalanden i generalpoststyrelsens omförmälda
cirkulär vara afsedd att äga rum vid 1915 års början och därefter
hvart femte år — stationsort kunde blifva nedflyttad till sådan ortsgrupp,
att å densamma förut utgående ortstillägg komme att bortfalla.

Ortstillägget i postverket vore således, ehuru, hvad tjänstemän af
högre grad anginge, hänfördt till lönen, icke af den fasta natur, som i
allmänhet inom statsförvaltningen förbundes med begreppet lön, utan
tvärtom en tillfällig afiöningsförmån, som af skilda anledningar kunde
upphöra.

I enlighet med ordalydelsen i 4 § 2 mom. af kungl. förordningen
angående stämpelafgiften den 18 september 1908, däri sades, att, då aflöning
är fördelad i lön, tjänstgöringspenningar och ortstillägg, stämpel skulle
beräknas å lönen och ortstillägget tillsammans, läte generalpoststyrelsen
vid stämpelbeläggning af konstitutorial å tjänstebefattning af högre grad
beräkna stämpel äfven för ortstillägg. Af en posttjänsteman hos Kungl.
Maj:t gjord framställning, att till honom måtte restitueras hvad som af
ett för konstitutorial erlagdt stämpelbelopp belöpte å ortstillägget, hade af
Kungl. Maj:t afslagits.

Ehuru beräknandet af stämpel för posttjänsteman af högre grad tillerkändt
ortstillägg således funnits öfverensstämmande med gällande stämpelförordning,
ville det icke desto mindre synas oegentligt, att tjänsteman
vore underkastad stämpelskatt för aflöningsbelopp, hvilket han, utan
ändring af hans tjänsteställning eller aflöningsförmåner i öfrigt, kunde
när som helst mista. Tilläfventyrs hade vid stämpelförordningens tillkomst
under benämningen ortstillägg icke heller tänkts innefattad en aflöningsform
af så tillfällig natur som den ortstillägget i postverket ägde.

På grund af hvad sålunda anförts anhöll styrelsen, att jag måtte taga
i öfvervägande, huruvida icke sådan ändring af 4 § 2 mom. i stämpelförordningen
kunde anses påkallad, att posttjänsteman blefve befriad från
erläggande af stämpelafgift för ortstillägg, hvilket förklarats vara att anse
såsom lön.

Gällande stämpelförordning af den 18 september 1908 innehåller med
afseende å stämpel till fullmakter och andra handlingar, genom hvilka
ämbeten eller tjänster tillsättas, i 4 § 2 mom. följande stadgande:

»År aflöningen fördelad i lön, tjänstgöringspenningar och ortstillägg,
beräknas stämpel å lönen och ortstillägget tillsammans. År åter aflöningen
fördelad endast i lön och ortstillägg, betraktas vid stämpelbeläggningen

— 1913 —

191

ortstillägget såsom tjänstgöringspenningar, och stämpel skall alltså beräknas
å hela lönens

Då förslaget till nämnda stämpelförordning framlades inför Eders
Kungl. Maj:t, yttrades såsom motiv till ifrågavarande stadgande, hvilket
saknar motsvarighet i föregående stämpelförordningar, af föredragande departementschefen
följande:

»I senast fastställda stat för beskickningar och konsulat förekommer
icke aflöningstiteln tjänstgöringspenningar, utan i dess ställe upptages en
ny aflöningsförmån, benämnd ortstillägg, hvilken liksom tjänstgöringspenningar
får uppbäras endast för den tid, tjänstinnehafvaren verkligen
tjänstgjort eller åtnjutit semester. I de för statskontoret och arméförvaltningen
år 1907 fastställda nya lönestater upptages, jämte titlarna lön och
tjänstgöringspenningar, äfven aflöningstiteln ortstillägg, hvilken förmån här
emellertid har samma karaktär och åtnjutes under enahanda villkor som
lönen.

För att klargöra denna aflöningsförmåns inverkan vid stämpelbeläggning
af fullmakt å tjänst, hvarmed den är förenad, har det synts mig
behöfligt att meddela särskilda föreskrifter. Dessa hafva blifvit införda
under 4 § och innebära, att i de fall, där ortstillägget hav karaktären af
lön, detsamma också skall vid stämpelberäkningen behandlas såsom lön,
och där ortstillägget måste anses närmast motsvara tjänstgöringspenningar,
det vid stämpelberäkningen skall medföra samma verkan, som om med
lönen varit förenade tjänstgöringspenningar.»

Af detta departementschefens uttalande att döma hvilar ifrågavarande
stadgande i sin förra del på den förutsättningen, att ett ortstillägg, förenadt
med en aflöning, som är uppdelad i lön och tjänstgöringspenningar, har
karaktären af lön. Att så emellertid icke är förhållandet med ortstilläggret
inom postverket, finner jag för min del tydligt. På sätt föreningsstyrelsen
framhållit, mister nämligen det ortstillägg, som utgår till posttjänsteman
af högre grad, ofta den karaktär af lön, som aflöningsreglementet tillagt
detsamma, detta i följd däraf att dess utgående gjorts beroende af tjänstgöring
å dyr orten. Och hvad angår det ortstillägg, som utöfver lön och
tjänstgöringspenningar åtnjutes af posttjänsteman af lägre grad, så är
detsamma enligt aflöningsreglementet under alla omständigheter att anse
såsom tjänstgöringspenningar.

I proposition till innevarande års Riksdag (n:r 96) har Eders Kungl.
Maj:t hemställt, bland annat, om ändring af gällande aflöningsreglemente
för tjänstemän vid telegrafverket i enlighet med ett propositionen bifogadt
förslag till kungörelse i ämnet. Enligt § 17 i detta förslag skulle en del
däri uppräknade tjänstemän äga att, enligt af telegrafstyrelsen fastställda

— 1913 —

192

grunder, uppbära dyrortstillägg utgående med högst 15 procent af aflöningen
intill vissa närmare angifna maxima; och skulle dessa dyrortstillägg
fördelas i lön och tjänstgöringspenningar i samma proportion som
aflöningen. Här föreslås sålunda ett ortstillägg, som, förenadt med en i
lön och tjänstgöringspenningar uppdelad aflöning, erhållit delvis karaktär
af lön och delvis karaktär af tjänstgöringspenningar.

I öfrigt torde förtjäna att anmärkas, hurusom med afseende å sådana
verk, där personalen ofta förflyttas från en ort till annan, denna omständighet
i och för sig lägger svårigheter i vägen för upprätthållandet af
ortstilläggets karaktär af lön.

I sammanhang härmed vill jag icke underlåta att beröra ytterligare
en fråga, å hvilken vid pröfningen af ifrågavarande ärende min''uppmärksamhet
blifvit fäst.

Vissa befattningshafvare tillkommer enligt gällande aflöningsstater
förmån af fri bostad in natura eller ersättning därför. Huruvida och i
hvilken omfattning värdet af dylik förmån bör tagas i beräkning vid
stämpelbeläggningen, därom saknas emellertid föreskrift. Att en sådan är
af behofvet påkallad, finner jag så mycket mera uppenbart, som i lönestater
för statskontoret och flertalet andra nyreglerade centrala ämbetsverk
är bestämdt, att därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad
samt bränsle, skall, så länge denna förmån kvarstår, ortstillägg ej till
honom utgå äfvensom å lönen afdragas 100 kronor årligen.

Då hvad jag sålunda funnit anledning att beröra synes mig tyda på,
att revision af stämpelförordningens stadganden å ifrågavarande område
bör komma till stånd samt att nödig hänsyn till dessa stadganden för
framtiden bör tagas vid affattandet af aflöningsreglementen och andra
aflöningsbestämmelser, har jag, med stöd af 19 § i den för Riksdagens
justitieombudsman gällande instruktion, ansett mig härmed böra för Eders
Kungl. Maj:t framlägga saken till den uppmärksamhet Eders Kung!. Maj:t
må finna densamma förtjäna.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående utmätning för kronooeh
kommunalutskylder m. m.

1 detta ämne har jag den 7 juni 1912 till Kungl. Maj:t aflåtit en så
lydande skrifvelse:

»I 12 § af förordningen den 12 juli 1878 angående förändrade förr —

1913 —

193

skrifter om utmätning för krono- eller kommunalutskylder, allmänna afgifter
m. m. äro följande bestämmelser meddelade:

»För indrifning af kronoutskylder, de för särskilda inrättningar eller
ändamål bestämda afgifter, hvilka enligt gifna stadganden skola af kronofogde
eller städernas uppbördsman uppbäras och redovisas, kommunalutskylder
eller församlings afgifter till prästerskapet njute ej kronofogde,
stadsfogde eller magistrat annan ersättning än den andel i stämmoböter
eller andra afgifter för underlåten likvid, som kan vara medgifven. För
indrifning af krono- och stadsbetjänt tillkommande godtgörelse för infordrande
af uppgifter till mantals- och kyrkoskrifning äger förrättningsmannen
ej rätt till ersättning.

Vid utmätning för annan afgift, som i denna förordning afses, äger
utmätningsförrättaren att hos den, som undergår utmätningen, uttaga enahanda
ersättning, som för utmätningsförrättningar i enskilda mål är stadgad.
»

Med dessa bestämmelser böra särskild! jämföras dels i fråga om kronoutskylder
17 § i uppbördsreglementet den 19 maj 1911, hvarest stadgas,
att skattskyldig, hvilken underlåter att inbetala sina utskylder i föreskrifven
tid och ordning, skall till den, som verkställer indrifningen, utgifva
ersättning därför, beräknad efter tre öre för hvarje full krona af
debetsedelns slutsumma, dock ej mindre än tio öre, dels ock i fråga om
kommunalutskylder 70 § i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse
på landet och 70 § i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse
i stad, enligt hvilka lagrum vid indrifvandet af resterande
kommunalutskylder må såsom uppbördsprovision hos den resterande uttagas
tre procent af det resterande beloppet, hvarförutom är att ihågkomma,
att vid indrifvandet af afgifter till prästerskapet i fråga om vederbörandes
rätt till uppbördsprovision gäller hvad beträffande kommunalutskylder
är i sådant afseende bestämdt.

Af de anförda bestämmelserna följer exempelvis att den, som för indrifning
af kronoutskylder verkställer utmätning hos den skattskyldige,
icke är berättigad till särskild ersättning för den resa, han för förrättningen
kan nödgas företaga, eller för andra honom tilläfventyrs åsamkade
utgifter, utan måste åtnöjas med att såsom godtgörelse för kostnader jämte
besvär i ett för allt bekomma tre öre för hvar full krona af debetsedelns
slutsumma, dock minst tio öre.

På framställning af mig beslutade 1912 års Riksdag för sin del den
ändring i 88 § utsökningslagen, att kungörelse om utmätt lös egendoms
försäljning skall af utmätningsmannen införas i ortstidning, om gäldenär
eller borgenär det äskar eller eljest sådant finnes lämpligt. Därest Eders

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1913 års Riksdag. 25

194

Kung!. Maj:t skulle godkänna den af Riksdagen sålunda antagna bestämmelsen
— hvilken i så fall komme att äga tillämpning äfven i fråga om
försäljning af lös egendom, som utmätts till gäldande af utskylder eller
afgifter, hvarom förmäles i förstberörda förordning af den 12 juli 1878 —
synes detta, i enlighet med hvad en länsstyrelse hos mig påpekat, böra
föranleda viss jämkning af 12 § i samma förordning. Det lärer nämligen
näppeligen kunna anses skäligt att låta utmätningsmannen vidkännas kostnader
för auktionskungörelses införande i ortstidning. Tillvaron af dylik
skyldighet för utmätningsmannen skulle för öfrigt, så vidt angår utmätning
och försäljning af lös egendom för de i 1878 års författning omförmälda
utskylder eller afgifter, kunna i afsevärd mån förringa värdet af
bestämmelsen om förpliktelse för utmätningsmannen att, där han så finner
lämpligt, införa kungörelse om den utmätta egendomens försäljning i ortstidning.

Ofvanberörda förhållande har jag med stöd af 19 § i den för Riksdagens
justitieombudsman gällande instruktion trott mig böra för Eders
Kungl. Maj:t framlägga, till den uppmärksamhet Eders Kungl. Maj:t må
finna saken förtjäna.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående ändring i lagarna om
villkorlig straffdom och villkorlig frigifning samt i bestämmelserna
om förlust af medborgerligt förtroende.

1 detta ämne har jag den 5 juli 1912 till Kungl. Maj:t aflåtit eu
skrifvelse af följande lydelse:

»Sedan Riksdagen dels i skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t den 25
april 1908 anhållit om utredning, huruvida» och i hvad mån en övervakning
af villkorligt dömda lämpligen kunde anordnas, dels i underdånig
skrifvelse den 16 mars 1909 hemställt, att Eders Kungl. Maj:t måtte låta
verkställa utredning, huruvida och på hvilka villkor villkorlig dom kunde
komma till användning jämväl beträffande personer, som för fylleri och
därmed sammanhängande förseelser dömts till böter, har innevarande års
Riksdag i skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t den 24 februari 1912 anhållit,
att Eders Kungl. Maj:t måtte, i samband med den utredning angående
övervakning af villkorligt dömda, hvarom Riksdagen förut gjort framställning,
taga i öfvervägande, huruvida och i hvad mån institutet villkorlig
straffdom kunde vinna tillämpning jämväl på personer, som döm —

1913 —

195

des till längre tids frihetsstraff än straffarbete i tre månader eller fängelse
i sex månader, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill detta
öfvervägande kunde gifva anledning.

Till stöd för den sålunda ifrågasatta förändringen i det nuvarande
stadgandet i lagen angående villkorlig straffdom — enligt hvilket förordnande
om anstånd med ådömdt straff må äga rum endast om detta ej
öfverstiger straffarbete i tre månader eller fängelse i sex månader —
anfördes hufvudsakligen: att, då med lagen den 22 juni 1906 institutet
villkorlig dom först införlifvades med vårt straffsystem, lagstiftaren helt
naturligt ansett sig vid bestämmandet af gränserna för institutets tilllämpning
böra iakttaga den största varsamhet; att emellertid enligt den
erfarenhet, som vunnits under de år ifrågavarande institut tillämpats,
verkningarna däraf visat sig synnerligen tillfredsställande; samt att vid
sistnämnda förhållande det skal, som förmått lagstiftaren att vid institutets
införande begränsa dess användning till straff, ej öfverstigande sex månaders
fängelse eller tre månaders straffarbete, numera icke syntes höra
lägga hinder i vägen för att låta den villkorliga straffdomens fördelar
komma till sin rätt äfven i fråga om brottslingar, hvilka ådömts något
högre straff. Angående frågan, huru långt en utvidgning borde sträckas,
ville Riksdagen icke närmare uttala sig än att det syntes Riksdagen, som
de hittills gjorda erfarenheterna såväl hos oss som i utlandet gåfve fog
för att utsträcka gränsen uppåt för den villkorliga domens brukande åtminstone
till sex månaders straffarbete eller ett års fängelse.

Ehuru jag lifligt behjärtar syftet med Riksdagens ifrågavarande framställning
angående utsträckning af gränsen för användning af villkorlig
straffdom, har jag ansett mig böra fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på två frågor, som med denna framställning lära stå i nära beröring
och enligt min tanke böra, i den mån sådant efter närmare pröfning
befinnes möjligt, samtidigt lösas.

Riksdagen lärer med sitt ofvanberörda yttrande angående de hittills
gynnsamma verkningarna af tillämpningen af institutet villkorlig straffdom
hafva afsett det faktum, att allenast ett relativt ringa antal af de personer,
som kommit i åtnjutande af villkorlig dom, gjort sig skyldiga till
återfall i brott.

Den erfarenhet, min verksamhet såsom justitieombudsman skänkt mig,
har emellertid gifvit mig grundad anledning till antagande, att det jämförelsevis
goda resultatet härutinnan i någon mån berott på slump.

Vid pröfning, om skäl till villkorlig dom äro för handen, skall enligt
lagstiftarens uttryckligen uttalade mening främst komma under öfvervägande,
huruvida antagas kan, att den tilltalade skall utan straffets un —

1913 —

196

delfående låta sig rättas. Härvid skall tillses, om tillfälle tinnes till uppfostran
eller handledning för den, som däraf är i behof, och i öfrigt göras
afseende å den tilltalades tidigare vandel, de omständigheter, som drifvit
honom till brottet, hans beredvillighet att erkänna detsamma och godtgöra
skada, hans uppförande i öfrigt samt hans lefnadsförhållanden. Bland
öfriga omständigheter skall i synnerhet tagas i betraktande, huruvida, med
anledning af den tilltalades ungdom, honom åliggande försörjningsplikt
eller annat förhållande, fara är, att straffets utkräfvande skulle medföra
påföljder af särskildt menlig beskaffenhet.

Den anvisning om förundersökning, då fråga kan vara om villkorlig
dom, som lagstiftaren sålunda gifvit, hafva domstolarna ej sällan lämnat
ur sikte. I åtskilliga fall har jag sålunda konstaterat, att villkorlig dom
brukats, utan att åtminstone, så vidt domboken utmärkte, tillfyllestgörande
utredning förebragts om de omständigheter, som kunde vara af betydelse
vid bedömande af frågan, huruvida dylik dom finge användas eller icke;
och tillåter jag mig att i detta afseende hänvisa till hvad min till 1912
års Riksdag afgifna ämbetsberättelse härom innehåller å sid. 295—298.

Nämnda missförhållande torde hufvudsakligen hafva sin grund däri,
att tiden ej medgifver domstolarna att i ifrågavarande afseende verkställa
grundliga och mera omfattande undersökningar, hvartill kommer, att de
domstolarna för närvarande till buds stående hjälpmedel vid anskaffandet
af det material, som erfordras för att erhålla en bestämd uppfattning,
huruvida förutsättningarna för meddelande af villkorlig dom föreligga
eller ej, icke kunna anses vara särdeles tillfredsställande.

För vinnande af rättelse härutinnan har man ifrågasatt att söka utvidga
den nuvarande polisundersökningen till att omfatta en närmare
utredning angående brottslingens personliga egenart, de förhållanden, hvarunder
han lefvat, m. m. Häremot har dock, i min tanke med visst fog,
invändts, att polismän i allmänhet vore mindre tränade att se brottslingen
just ur social synpunkt, hvilket bär vore nödvändigt, äfvensom att polisen
vanligen mera inriktade sina ansträngningar på de större brotten och
ansåge de mindre af ringare vikt, där detaljerade undersökningar icke
vore så af nöden.

Fn annan jämväl föreslagen utväg till rådande af bot å ifrågavarande
missförhållande vore att, därest Riksdagens ofvanberörda framställning om
utseende af vissa personer för öfvervakande af villkorligt dömda vinner
afseende, samma personer skulle få sig anförtrodt uppdraget att verkställa
den förundersökning, hvarom här är fråga. För min del finner jag den
tanke, som ligger till grund för detta förslag, särdeles tilltalande, enär
man ju måste förutsätta, att till öfvervakare af villkorligt dömda allenast

— 1913 —

197

utsåges personer med erforderlig människokännedom och med öppen blick
för den villkorliga domens sociala betydelse: samhällets intresse af att
rädda brottslingar från att definitivt hemfalla åt det onda.

Skulle emellertid efter närmare undersökning ej heller nyssberörda
utväg kunna anlitas, dristar jag ändock uttala den förhoppningen, att
i samband med den utsträckning af gränsen för brukande af villkorlig
dom, hvartill Riksdagens ofvan omförmälda framställning kan gifva anledning,
jämväl varder, i den mån sådant låter sig i lagstiftningsväg göra,
på ett eller annat sätt sörjdt för uppfyllande af lagens fordran på undersökning,
huruvida den brottsliges samhällsfarlighet icke är af allvarligare
beskaffenhet än att man kan hysa förhoppning om att han utan undergående
af det straff, han förskyllt, kan bringas till besinning och återföras
till samhället såsom en god och nyttig medborgare.

Uppenbart är att, därest villkorlig dom meddelas på måfå eller varder
beroende på vederbörande domares större eller mindre känslosamhet, man
löper risken, att hela rättsinstitutet villkorlig dom så småningom råkar i
misskredit.

Den andra här ofvan antydda frågan, som enligt min mening bör
tagas under öfvervägande vid pröfning af Riksdagens förenämnda framställning
om utvidgning af gränsen för brukandet af villkorlig straffdom,
berör bestämmelserna om straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende.

Till stöd för denna min mening torde det vara tillfyllest att erinra
därom, att, enligt nu gällande lag vissa brott, som belagts med straffarbete
i minst sex månader, också skola medföra förlust af medborgerligt förtroende;
att, då bland nämnda brott ingår tjufnad och då vidare villkorlig
dom icke lärer kunna komma i fråga i afseende å straff, som är förbundet
med påföljden förlust af medborgerligt förtroende, eventuell ändring i
lagen angående villkorlig straffdom i den af Riksdagen förordade riktningen,
utan samtidig jämkning i bestämmelserna om medborgerligt förtroendes
förlust, ändock icke skulle kunna tillgodokomma personer, som
för tjufnadsbrott dömts till straffarbete i minst sex månader; samt att
enligt hvad erfarenheten ådagalagt institutet villkorlig dom emellertid särskilt
i afseende å tjufnadsbrott vunnit vidsträckt tillämpning och i stort
sedt på ett tillfredsställande sätt bestått profvet, i följd hvaraf man icke
kan antaga, att Riksdagen, hvilken helt allmänt uttalat sig för utsträckning
af gränsen uppåt för den villkorliga domens brukande åtminstone till sex
månaders straffarbete, velat från den förmån, som härigenom skulle beredas
brottslingar af olika kategorier, alldeles utesluta dem, hvilka för
tjufnadsbrott dömts till straffarbete i sex månader.

— 1913 —

198

Beträffande nu förevarande spörsmål tillåter jag mig tillika erinra
om, att jag redan i underdånig skrifvelse den 4 januari 1909 hos Eders
Kungl. Maj:t gjort framställning i syfte att beteckningen förlust af medborgerligt
förtroende måtte borttagas och ersättas med stadgande om, att
med straffarbete skulle i vissa fall förenas förlust af vissa, i strafflagen
särskild! angifna rättigheter. Och i närmaste anslutning härtill anhöll
sedermera Riksdagen i underdånig skrifvelse, att Eders Kungl. Maj:t måtte
låta utreda, under hvilka förutsättningar straffpåföljden förlust af medborgerligt
förtroende kunde ur lagstiftningen borttagas, samt för Riksdagen
framlägga det förslag till lagbestämmelser, hvartill en dylik utredning
kunde föranleda.

Väl inser jag, att föga hopp finnes om, att den fråga, som sålunda
bragts under Eders Kungl. Maj:ts bedömande, skall i hela sin vidd kunna
slutgiltigt lösas annorledes än i samband med den förestående strafflagsreformen.
Hinder lärer emellertid icke förefinnas för en omedelbar inskränkning
af tillämplighetsområdet för ifrågavarande straffpåföljd. Utan
tvifvel skulle en dylik provisorisk åtgärd, såsom innebärande någon eftergift
åt allmänna rättskänslan, mottagas med odelad tillfredsställelse. Och
lika visst är, att reformen skulle lända vårt land till gagn; långa tiders
erfarenhet har till fullo visat, med hvilka vanskligheter det för den, som
dömts förlustig medborgerligt förtroende, är förenadt att återgå till eu
laglydig och gagnelig vandel.

Jämte nu behandlade spörsmål anser jag mig böra här beröra en
annan fråga, som med dem står i visst samband. Jag syftar därvid på
bestämmelserna i 1 § af lagen angående villkorlig frigifning den 22 juni
1906, så lydande:

»Har den, som undergår straffarbete på viss tid, utstått två tredjedelar
af straffet, och utgör den tid, under hvilken straffet är verkställdt
eller, på grund af domstols förordnande, som i 4 kap. 12 § strafflagen
sägs, skall anses verkställdt, minst två år, må, där omständigheterna göra
sannolikt, att den dömde på fri fot skall förhålla sig väl, villkorlig frigifning
med hans begifvande kunna äga runa, på sätt i denna lag sägs.

Hvad nu är stadgadt må ock å den, som undergår fängelse, tillämpas,
där fängelsetiden, till följd af förening af straff, öfverstiger två år.»

Dessa bestämmelser blefvo af den kommitté, hvars förslag ligger till
grund för ifrågavarande lag, sålunda motiverade:-

»Villkorlig frigifning skulle enligt kommitténs förslag icke komma
att användas vid frihetsstraff af kort tidslängd. Vid dessa torde dylik
anordning vara mindre af behofvet påkallad. Frihetens förlust under
kortare tid kan icke antagas för fången medföra ovana vid det arbete,

— 1913 —

199

han tillförene utöfvat, eller betaga honom förmåga att utan särskild öfvergångstid
kunna vid återvunnen frihet taga sig fram i lifvet. Det är onekligen
af vikt såväl för rättstillståndets upprätthållande som äfven för uppnående
af den villkorliga frigifningens hufvudsakliga ändamål, att den ej
kommer att tillämpas, med mindre än att i hvarje fall en allvarlig och
ingripande straffbehandling föregått. Det kan ej heller i allmänhet förväntas,
helst när straffet verkställes i enrum, att fängelsemyndigheterna,
om ej straffet pågår tämligen lång tid, skola vara i stånd att om fången
förvärfva den noggranna kännedom, som kräfves för att bedöma, huruvida
straffbehandlingen utöfvat tillbörlig verkan, och om i öfrigt de förutsättningar
förefinnas, som göra hans villkorliga frigifning tillrådlig. Den
varsamhet, som uppenbarligen är af nöden vid införande i vårt land af
ett nytt rättsinstitut sådant som det förevarande, synes jämväl mana till
att icke för närvarande utsträcka den villkorliga frigifningens användande
till fall, där tiden, hvarunder straffet verkställts, är alltför kort. Med
hänsyn till hvad sålunda anförts har kommittén ansett, att nämnda tid ej
gärna kan bestämmas till mindre än 2 år.»

I öfverensstämmelse med hvad kommittén sålunda anförde finner äfven
jag för min del det vara klart, att villkorlig frigifning bör användas allenast
vid frihetsstraff af afsevärd varaktighet.

Gifvetvis kan ej heller någon invändning göras mot kommitténs uppfattning,
att straffet, innan villkorlig frigifning kan ifrågakomma, bör
hafva pågått så lång tid, att fängelsemyndigheterna kunnat hinna att om
fangen förvärfva den kännedom, som är erforderlig för bedömande af
frågan, huruvida förutsättningarna för villkorlig frigifning äro förhanden.

Ingendera af dessa båda utgångspunkter lärer dock berättiga till att
så snäft som skett begränsa tillämpningen af villkorlig frigifning. Tydligen
med insikt härom motiverade ju kommittén sin ställning härutinnan
jämväl med att fråga vore om ett i vårt land nytt rättsinstitut, i följd
hvaraf varsamhet uppenbarligen vore af nöden.

Nu har emellertid under den tid, lagen angående villkorlig frigifning
— hvilken lag trädde i kraft samma dag som lagen angående villkorlig
straffdom, eller den 1 januari T907 — blifvit tillämpad, verkningarna
däraf visat sig vara synnerligen tillfredsställande.

I anslutning till hvad Riksdagen i sin ofvan omförmälda skrifvelse
yttrade i fråga om villkorlig straffdom finner jag vid nyssnämnda förhållande
det skäl, som hufvudsakligen torde förmått lagstiftaren att vid
införande af institutet villkorlig frigifning begränsa dess användning till
det fall, att straffet i fråga verkställts i minst två år, numera icke böra
lägga hinder i vägen för att låta den villkorliga frigifningens fördelar

— 1913 —

200

komma till sin rätt äfven i fråga om brottslingar, hvilkas straff verkställts
något kortare tid än två år.

Ofvanberörda förhållanden har jag med stöd af 19 § i instruktionen
för Riksdagens justitieombudsman trott mig böra för Eders Kungl. Maj:t
framlägga, till den uppmärksamhet Eders Kungl. Maj:t kan finna saken
förtjäna».

Framställning till Kungl. Maj:t om ändring af 13 § i förordningen
angående expeditionslösen.

Härom har jag den 15 juli 1912 till Kungl. Maj:t aflåtit en så lydande
skrifvelse:

»Till mig har häradshöfdingen i Västmanlands östra domsaga Anton
Wetterling insändt en skrifvelse, så lydande:

»Sedan Västmanlands östra domsagas häradsrätt den 9 mars 1908
beviljat lagfart för Tyttbo vattenkraftsaktiebolag å den från 1/3 mantal
Botebo n:r 1 afsöndrade lägenheten Tyttboforsen n:r 2 om 11,7510 hektar
och å den från H/2 mantal Öster Bennbäck n:r 1, 2 och 3 afsöndrade
lägenheten Tyttboforsen n:r 3 om 47,15 hektar i Möklinta socken jämte
till berörda hemman hörande grund i Dalälfven utanför lägenheterna, så
har Kungl. Maj:t och kronan till sjätte sammanträdet af detta års vårting
instämt aktiebolaget, med yrkande att Kungl. Maj:t och kronan, utan hinder
af förut beviljade lagfarter, måtte förklaras vara rätt ägare till grund,
strömfall, vatten och fiske i Dalälfven utanför nämnda lägenheter samt
aktiebolaget förpliktas att till Kungl. Maj:t och kronan genast afträda
berörda grund, strömfall, vatten och fiske.

Aktiebolaget, som enligt köpebref den 14 november 1907 med därå
den 7 december samma år tecknad transport emot 346,000 kronor fått
berörda lägenheter och rättigheter jämte annan fastighet å sig öfverlåtna
af direktören G. M. Granström i Sala, har å sin sida utverkat sig stämning
å Granström, med yrkande att han måtte gemensamt med aktiebolaget
värja dess fång och förty, därest Kungl. Maj:ts och kronans talan skulle
helt eller delvis bifallas, det emellan aktiebolaget och Granström slutna
köpet måtte förklaras skola återgå och aktiebolagat återfå den erlagda köpeskillingen
med ränta därå.

Sedermera har Granström undfått stämning å sin fångesman, Gysinge
aktiebolag i likvidation, med enahanda yrkanden som dem, hvilka riktats
mot Granström.

- 1913 —

201

Enligt parternas begäran skola dessa särskilda stämningar med hänsyn
till deras förhållande till hvarandra handläggas i ett gemensamt mål,
hvilket, efter den 4 sistlidne juni vunnen handläggning, utsatts att åter
förekomma å tredje sammanträdet af årets höstting.

Då för styrkande af kronans talan åberopats och, efter hvad vid häradsrätten
uppgifvits, kommer att åberopas en del synnerligen vidlyftiga arkivhandlingar,
är det j u tydligt, att detta mål ensamt kommer att kräfva lika stora utskriftskostnader
som ett helt ting eljest gör. Handlingarna skola införas i konceptdomboken,
målet i sin helhet renoveras och ett exemplar däraf utskrifvas till
kronan, allt detta utan någon som helst ersättning till domhafvanden.

Enligt nu gällande lösenbelopp — en krona för första arket och 50
öre för ett hvart af de öfriga — täcker ej lösen för de exemplar af domboken,
som begärts af kronans vederparter i målet, de kostnader domhafvanden
får vidkännas för utskrifter af deras exemplar. Domhafvandena
få väl i allmänhet numera beräkna utskriftskostnaderna efter 15 öre
sidan. I denna domsaga åtminstone gå de ej under detta belopp. Därtill
kommer, att till följd af detta måls vidlyftighet de fast anställda skrifbiträdena
icke medhinna utskriften, hvaraf följer att jag blir nödsakad att
anställa ett extra skrifbiträde för att kunna i rätt tid få utskrifterna verkställda.
Detta ökar ju också kostnaderna, och desamma komma sålunda
att taga en väsentlig del af de till min domsaga anslagna tjänstgöringspenningarna
i anspråk. Lägges så härtill, det belopp, hvarmed den lösen,
jag äger uppbära för kronans vederparters expeditioner i målet, understiger
den verkliga kostnaden för utskrifvandet af desamma, äfvensom
kostnaderna för protokoll i alla andra mål, som jag är skyldig att utan
afgift expediera, t. ex. åklagar målen, så torde ej mycket kvarstå af tjänstgöringspenningarna.
För några år sedan handlades här vid häradsrätten
ett mål, däri utskriftskostnaderna för protokollen till åklagaren uppgingo
till öfver 200 kronor för domhafvanden. Förr, då utskriftskostnaderna ej
voro så höga som nu, kunde domaren få en liten behållning på lösen i
en del mål och därmed täcktes kostnaden för protokollen i de mål, som
utgå utan ersättning till domaren, men nu räcker, såsom jag framhållit,
lösen ej till utskriftskostnaden, så snart målet går på flera ark.

Från bestämmelsen i kungl. förordningen angående expeditionslösen,
att kronan är befriad från erläggande af lösen för nödiga expeditioner,
hafva ju tillkommit två undantagsbestämmelser. I 13 § sista momentet
stadgas ju, att den för kronan stadgade befrielsen icke äger rum i sak,
som härflyter från statens befattning med utförande af järnvägsbyggnad
eller handhafvande af järnvägstrafik, ej heller i sak, som berör vattenfallsstyrelsens
ämbetsutöfning.

Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1913 års Riksdag. 26

202

Dessa undantagsbestämmelser hafva ju sin grund däri, att det ansetts
obilligt att i så vidlyftiga mål, som de i berörda moment omförmälda i
allmänhet ansetts blifva, expeditionshafvandena skulle betungas med kostnaderna
för utskrifterna i desamma.

Då det äfven skulle vara synnerligen obilligt att i ett så vidlyftigt
mål som ifrågavarande af kronan vid Västmanlands östra domsagas häradsrätt
nu anhängiggjorda, till hvars utförande förordnats en revisionssekreterare
och en professor, låta domhafvanden vidkännas kostnaderna för
utskriften af kronans expeditioner i målet, vågar jag härmed vördsammast
hemställa, att herr justitieombudsmannen ville lämna sin medverkan
antingen till sådan ändring i gällande förordning angående expeditionslösen,
att befrielsen för kronan från erläggande af lösen för expeditioner
i mål af förevarande beskaffenhet bortfaller, eller att jag på annat sätt
beredes godgörelse för utskriften af protokollen till kronan. Jag får ändock,
såsom jag i det föregående framhållit, vidkännas rätt afsevärda kostnader
för målet, då gällande lösenbelopp ej räcker till de verkliga utskriftskostnaderna.
»

1 hufvudsak kan jag för egen del ej annat än biträda de synpunkter,
häradshöfdingen Wetterling i sin ofvan intagna skrifvelse framhållit. Det
lär vidare få anses som gifvet, att ett större antal mål af enahanda natur
och af samma vidlyftiga beskaffenhet som det af häradshöfdingen Wetterling
omförmälda komma att inom den närmaste tiden af kronan anhängiggöras
vid skilda domstolar i riket. Då det sålunda gäller att råda bot
å ett missförhållande, som efter allt att döma kommer att kännbart drabba
ett flertal häradshöfdingar, har jag ansett mig böra på det sätt tillmötesgå
häradshöfdingen Wetterlings i skrifvelsen framställda anhållan, att jag,
med den rätt 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
gifver mig, härmed till Eders Kungl. Maj:t hemställer, huruvida icke
en ändring af 13 § i expeditionslösensförordningen i den af häradshöfdingen
Wetterling antydda riktningen kan anses af omständigheterna påkallad.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående ändring i gällande
bestämmelser om häradsnämnd.

Härom har jag den 22 juli 1912 till Kungl. Maj:t afiåtit en skrifvelse
af följande lydelse:

— 1913 —

203

»I skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t den 3 maj 1901 anförde Riksdagen:

»Vid innevarande riksdag hafva enskilda motionärer väckt förslag om
sådan ändring i gällande bestämmelser i fråga om käradsnämnd, att nämndemännens
antal i sådana tingslag, som bildats eller komma att bildas
genom sammanslagning af två eller flera förutvarande tingslag, måtte
begränsas till tolf.

Riksdagen har funnit detta förslag ur åtskilliga synpunkter hafva goda
skäl för sig. Dels står detsamma i öfverensstämmelse med den i vårt land
af ålder gällande principen för häradsrätternas sammansättning, dels skulle
därigenom åvägabringas afsevärda fördelar i fråga om rättsskipningens
handhafvande vid våra underrätter på landet. Såsom förhållandena nu
äro i de flesta genom sammanslagning uppkomna tingslag, medför det
stora antalet nämndemän, mellan hvilka i sådana tingslag tjänstgöringen
är fördelad, att de nämndemän, som skola deltaga i afdömande af uppskjutna
mål, ofta ej varit i tillfälle att öfvervara målens föregående handläggning
i dess helhet och understundom helt och hållet sakna kännedom
om hvad i målet vid föregående rättegångstillfallen förekommit. Visserligen
har enligt 23 kap. 2 § rättegångsbalken häradshöfdingen skyldighet
att, när dom å häradsting fällas skall, underrätta nämnden »om saken, och
de skäl däri äro, så ock hvad lag i ty fall säger», men denna mer eller
mindre kortfattade föredragning kan ej för nämndemännen ersätta den
själfständiga iakttagelsen såsom grundval för ett personligt omdöme i
målet.

Genom nedsättning af nämndemännens antal till tolf skulle i detta
hänseende åstadkommas en väsentlig förbättring. Nämndemännen finge
därigenom tillfälle att mera oafbrutet följa målens och tingsärendenas gång
från deras första handläggning, och häraf skulle, helt naturligt, alstras
ett ökadt intresse hos nämndemännen för deras viktiga värf.

I princip ansluter sig Riksdagen alltså till motionärernas förslag, att
nämndemansantalet måtte i alla tingslag begränsas till tolf.

Af praktiska skäl torde det emellertid ej vara lämpligt att öfverallt
genomföra denna begränsning af antalet. Det måste nämligen beaktas, att
nämndemännen hafva sig ombetrodt en hel del andra åligganden än tjänstgöringen
vid häradsrättens sammanträden. Särskilt vägsynerna, vid hvilka
nämndemännen äro pliktige att biträda utan ersättning, bereda dem afsevärdt
besvär. Skulle nu antalet nämndemän ovillkorligen nedsättas till
tolf inom hvarje tingslag, komme detta att i stora tingslag, där för
närvarande finnas långt flere nämndemän än tolf, högst väsentligt öka
det redan nu ganska betungande besväret af dylika förrättningar, hvilket
i sin ordning skulle föranleda motvillighet mot nämndemansuppdraget

— 1913 —

204

och sålunda medföra, att nämndemännen, så snart den föreskrifna tiden
af två år var ute, ofta nog korum e att afgå från sin befattning.

Riksdagen, som af denna anledning ansett sig ej böra ifrågasätta, att
nämndemännens antal öfverallt begränsas till tolf, utan funnit lämpligt,
att det fortfarande som hittills bör bero på Konungens pröfning, huruvida
och i hvad mån en nedsättning af nämndemännens antal i de genom
sammanslagning uppkomna tingslag bör äga rum, anser sig emellertid,
under åberopande af det anförda och under uttalande af önskvärdheten
utaf nämndemansantalets nedbringande till tolf, där sådant utan olägenhet
kan vidtagas, böra anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t låta utreda, i
hvad mån nämndemännens antal i de tingslag, där detsamma öfverstiger
tolf, lämpligen må kunna nedbringas, samt utfärda de bestämmelser därom,
hvartill utredningen kan förenleda.»

Samtliga hofrätterna afgåfvo sedermera efter vederbörandes hörande
på Eders Kungl. Maj:ts befallning underdåniga utlåtanden i anledning af
Riksdagens ifrågavarande skrifvelse.

Svea hofrätt yttrade därvid:

Lika med Riksdagen funne hofrätten den omständigheten, att, såsom
i liera af ifrågavarande tingslag ofta ägde ruin, de nämndemän, som deltoge
i afdömande af uppskjutna mål, icke öfvervarit målens föregåendé
handläggning, i många fall innebära en afsevärd olägenhet för rättsskipningen.
Väl vore häradshöfding skyldig att, innan dom fälldes, meddela
nämnden underrättelse om hvad i målen förekommit, men härigenom kunde
icke alltid bibringas nämndemännen så grundlig kännedom om målen
som de skulle erhållit, om de från början öfvervarit målens handläggning.
Därest nämndemännens antal uti ifrågavarande tingslag nedbringades till
det af Riksdagen ifrågasatta eller tolf, skulle nu antydda olägenhet i väsentlig
mån undanrödjas.

Beträffande åtskilliga af dessa tingslag torde dock å andra sidan
kunna befaras, att om en dylik förändring vidtoges, inom nämnden ej
alltid komme att förefinnas den grundliga kännedom om personer och
förhållanden inom tingslagets särskilda delar, som vore för häradsrätten i
synnerhet vid handläggning af vissa ansökningsärenden af största betydelse,
och denna olägenhet kunde framför allt komma att blifva kännbar i större
tingslag, omfattande socknar med väsentligt olika förhållanden och ringa
inbördes beröring. Dessutom torde, om antalet nämndemän öfverallt begränsades
till tolf, nämndemansbefattningen till följd af de många med densamma
förenade uppdrag, särskild! åliggandet att deltaga i vägsyner, blifva
i flera tingslag så betungande, att nämndemännen därstädes komme att
kvarstå i tjänsten allenast så lång tid, de därtill vore enligt lag förplik —

1913 —

205

tade; och att härigenom det till grund för Riksdagens ifrågavarande framställning
liggande syfte att öka nämndens betydelse skulle i afsevärd mån
motverkas, läge i öppen dag.

I själfva verket syntes förhållandena inom särskilda tingslag vara så väsentligt
olika, att desamma betingade olika anordningar uti nu ifrågavarande
hänseende.

Såsom af de från vederbörande domhafvande inkomna yttranden framginge,
hade i flera af de tingslag, om hvilka fråga vore, tjästgöringen
emellan nämndemännen kunnat ordnas så, att den af Riksdagen framhållna
olägenhet helt och hållet eller åtminstone väsentligt undvekes, oaktadt
nämndemännens antal öfverstege tolf. För vidtagande af åtgärder i
ändamål att nedbringa nämndemännens antal i dessa tingslag torde ej för
närvarande föreligga tillräckliga skäl; och hofrätten ansåge sig ej heller
böra tillstyrka sådana åtgärder beträffande de öfriga tingslag, i fråga om
hvilka vederbörande domhafvande förklarat nedsättning af antalet nämndemän
vara otjänlig till följd af ortens särskilda förhållanden.

Däremot syntes, på sätt häradshöfdingarne i Uppsala läns norra domsaga,
Gästriklands domsaga, Västmanlands norra domsaga och Södra Hälsinglands
domsaga samt t. f. domhafvandena i Västmanlands östra domsaga och
Västerbottens mellersta domsaga anfört, en nedsättning af antalet nämndemän
i förstnämnda två domsagor och i Västmanlands östra domsaga äfvensom i
Gamla Norbergs och Vagnsbro härads tingslag af Västmanlands norra
domsaga, i östra tingslaget af Södra Hälsinglands domsaga och i Nysätra
tingslag af Västerbottens mellersta domsaga lämpligen kunna åvägabringas.

Jämväl beträffande Stockholms läns västra domsaga, inom hvilken tjänstgöringen
emellan nämndmännen ej vore så fördelad att den af Riksdagen framhållna
olägenhet undvekes, torde med hänsyn till domsagans jämförelsevis
ringa utsträckning en begränsning af antalet nämndemän kunna ifrågasättas.

Med föranledande af hvad Svea hofrätt sålunda anfört anbefallde
Eders Kungl. Maj:t hofrätten att efter infordrande af ej mindre yttranden
från vederbörande tingslagsbor och häradsrätter jämte sådana utlåtanden
af vederbörande domhafvande, hvartill dessa yttranden kunde gifva anledning,
än äfven utlåtanden från Eders Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande,
om och på hvilket sätt antalet nämndemän i Uppsala läns
norra domsaga, Gästriklands domsaga, Västmanlands östra domsaga, Stockholms
läns västra domsaga äfvensom i ofvannämnda tingslag inom Västmanlands
norra domsaga, Södra Hälsinglands domsaga och Västerbottens
mellersta domsaga kunde nedbringas under det nuvarande, samt med berörda
yttranden och utlåtanden jämte eget underdånigt utlåtande i ämnet
till Eders Kungl. Maj:t inkomma.

— 1918 —

206

Till åtlydnad häraf öfverlämnade sedermera hofrätten till Eders Kungl.
Maj:t de anbefallda yttrandena och utlåtandena samt anförde för egen del:

»På sätt nyss nämnda yttranden och utlåtanden gifva vid handen,
har i de fall, där vederbörande beträffande tingslag, hvarom nu är fråga,
ansett att nämndemännens antal alls icke eller endast i ringa mån borde
nedsättas, ganska allmänt åberopats såsom hufvudskål, hurusom det enligt
35 § väglagen åligger nämndemännen att biträda vid de årliga vägsynerna
och att bördan häraf skulle vid inskränkning af antalet nämndemän
drabba de återstående desto tyngre, hvilket åter syntes komma att medföra
olägenheter i andra uppgifna hänseenden. I själfva verket torde
också nämndemännens betungande med vägsynerna utgöra det väsentligaste
hindret ej blott för undanrödjande af den olägenhet för rättsskipningen,
som härrör från ett alltför stort antal nämndemän, utan ock i
många fall för nämndemansbefattningarnas besättande med de därtill mest
lämpliga personer och sålunda öfver hufvud för ernående af det till grund
för Riksdagens ifrågavarande framställning liggande syftemål att till gagn
för rättsskipningen höja nämndens kompetens och betydelse, och hofrätten
kan därför icke underlåta att i detta sammanhang ifrågasätta, huruvida
icke åtgärder borde vidtagas till åstadkommande af sådan ändring i
väglagen, att bestyret med vägsynerna skiljes från nämndemansbefattningen.
Detta bestyr synes vara af beskaffenhet att lika väl kunna utöfvas af
andra därtill särskild! valda förtroendemän. Skulle åter hinder befinnas
möta för dylik förändring, kunde dock i viss mån förbättring vinnas,
därest åt dem, som biträda vid vägsynerna, bereddes någon ersättning och
tillika medgåfves, att såsom biträden vid dessa syner finge anlitas jämväl
personer, som tillförene varit nämndemän, i likhet med hvad genom lag
den 30 mars 1901 stadgats med afseende å förrättande af husesyn mellan
enskild jordägare och landbo.

Beträffande de särskilda domsagor och tingslag, hvarom nu är fråga,
och först Uppsala läns norra domsaga anser hofrätten en tillfredsställande
ordning för nämndemännens tjänstgöring därstädes kunna vinnas, om, på
sätt häradshöfdingen i domsagan G. Ribbing i sitt första utlåtande af den
16 oktober 1901 föreslagit, nämndemännens antal i denna domsaga, nu
uppgående till åttiofyra, i stället bestämdes till trettiosex, af hvilka tolf i
sänder då skulle hafva att tjänstgöra en viss af de tre rättegångsdagar,
hvarunder de allmänna tingssammanträdena i domsagan pågå. Däremot
synes det under ärendets fortsatta behandling väckta förslaget, att nämndemännens
antal skulle nedsättas med allenast tolf eller till sjuttiotvå, af
hvilka hälften skulle vara vid häradsrätten tjänstgörande växelvis hvart
annat år eller hvar annan tingstermin, ingalunda leda till det åsyftade

- 1913 -

207

målet. För öfrigt torde äfven inom denna ganska vidsträckta och folkrika
domsaga ett antal af sjuttiotvå nämndemän få anses vara öfver höfvan
stort, och då ett antal af trettiosex synes vid jämförelse med förhållandena
i andra domsagor vara fullt tillräckligt, får hofrätten hemställa, att
Eders Kung!. Maj:t täcktes föreskrifva, det antalet nämndemän i Uppsala
läns norra domsaga skall utgöra trettiosex.

Hvad angår Gästriklands domsaga får hofrätten, som anser hvad landshöfdingämbetet
i Gäfleborgs län anfört mot nedsättning af nämndemännens
antal i domsagan icke vara af beskaffenhet att böra tillmätas afgörande
betydelse vid frågans bedömande, på de af tingslagsbor, häradsrätterna
och domhafvanden anförda skäl hemställa, att nämndemännens
antal inom denna domsaga måtte af Eders Kung!. Maj:t bestämmas till
allenast tolf för hvartdera af domsagans båda tingslag.

Beträffande Västmanlands östra domsaga, som utgör ett tingslag med
fyrtiosju nämndemän, har hvarken häradsrätten eller Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Västmanlands län ansett sig kunna för närvarande
tillstyrka minskning af nämndemännens antal. Däremot har flertalet
sockneombud inför häradsrätten under vissa förutsättningar förordat antalets
nedsättande till tjugufyra, och domhafvanden häradshöfdingen Anton
Wetterling, hvilken förmenat en sådan begränsning icke medföra åsyftade
fördelar, har framhållit, att nämndemansantalets nedbringande till tolf
skulle vara för rättsskipningen synnerligen önskvärd!, ehuru han af andra
hänsyn funnit sig för närvarande hindrad föreslå en dylik minskning.
Som, enligt hvad hofrätten inhämtat, de allmänna tingssammanträdena i
denna domsaga pläga pågå två, endast undantagsvis tre dagar, synes likväl
en väsentlig fördel i nu ifrågavarande hänseende stå att vinna genom
en nedsättning af antalet nämndemän till tjugufyra, då tjänstgöringen
dem emellan, i hufvudsaklig likhet med hvad för Uppsala läns norra domsaga
här ofvan föreslagits, kunde så fördelas att tolf nämndemän hade
att öfvervara tingsförhandlingarna under första och öfriga tolf under
andra rättegångsdagen af hvarje allmänt sammanträde; och får hofrätten
i enlighet härmed hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreskrifva,
det antalet nämndemän inom Västmanlands östra domsaga skall utgöra
tjugufyra.

I fråga om Stockholms läns västra domsaga hafva häradsrätten och
domhafvanden afstyrkt inskränkning af antalet nämndemän, nu uppgående
till fyrtioåtta, hvaremot af tingslagsbor framställts åtskilliga förslag, afseende
under vissa förutsättningar antalets begränsning till tjugufyra.
Då de af häradsrätten till stöd för dess åsikt åberopade omständigheter
synas, särskild! i förevarande domsaga, hvilken såväl till område som folk —

1913 —

208

mängd är en af de minsta inom denna b ofrätts domvärjo, icke böra tillmätas
afgörande betydelse gent emot de olägenheter för rättsskipningen,
som obestridligen äro med nuvarande ordning förenade, finner hofrätten
i likhet med Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län en
väsentlig inskränkning i antalet nämndemän inom domsagan kunna och
böra vidtagas, om ock denna begränsning för närvarande ej lämpligen
torde böra sträckas längre än att antalet bestämmes till tjugufyra, däraf
i sådant fall hälften kunde bestrida tjänstgöringen under första och hälften
under andra rättegångsdagen af de under två dagar pågående allmänna
tingssammanträdena; och får hofrätten i enlighet med denna uppfattninghemställa,
det Eders Kungl. Maj:t täcktes förordna, att antalet nämndemän
i nu ifrågavarande domsaga skall utgöra tjugufyra.

I afseende å Gamla Norbergs och Vagnsbro härads tingslag inom
Västmanlands norra domsaga får hofrätten hemställa, att i öfverensstämmelse
med hvad vederbörande häradsrätt samt domhafvanden och Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län förordat, antalet
nämndemän inom berörda tingslag, hvilket antal nu utgör tjugufyra, måtte
af Eders Kungl. Maj:t bestämmas till aderton.

Hvad angår östra tingslaget inom Södra Hälsinglands domsaga får
hofrätten på de skäl, som af domhafvanden häradshöfdingen G. Holm anförts
för nedsättning af nämndemännens antal från sexton till tolf, och
då de af häradsrätten och landshöfdingämbetet i Gäfleborgs län åberopade
omständigheter icke torde innefatta verkligt hinder för åvägabringande af
en sådan för själfva rättsskipningen gagnelig förändring, hemställa, det
Eders Kungl. Maj:t täcktes förordna, att antalet nämndemän i tingslaget
ifråga skall utgöra allenast tolf.

Beträffande Nysätra tingslag inom Västerbottens mellersta domsaga
får hofrätten i enlighet med hvad vederbörande utan meningsskiljaktighet
tillstyrkt hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte bestämma antalet nämndemän
inom detta tingslag till allenast tolf.

Slutligen får hofrätten i underdånighet hemställa, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes i sammanhang med nådigt beslut i ämnet äfven meddela
nödiga öfvergångsstadganden samt i sådant hänseende, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad som skett vid bestämmandet genom nådigt
bref den 8 juni 1900 af antalet nämndemän i Arbrå och Järfsö tingslag,
förordna, att nämndemän till det antal, som för vederbörande domsaga
eller tingslag varder i nåder fastställdt, skola utses efter den distriktsindelning,
som af häradsrätten i laga ordning verkställes, men att i tjänst
varande nämndemän skola fortfarande bibehålla sina befattningar, intill
dess de af laga anledning därifrån afgå eller aflida, samt att val af ny

— 1913 —

209

nämndeman i afgåendes ställe ej skall anställas förr än sådant är erforderligt
till fyllande af det antal nämndemän, som enligt den nya indelningen
å distriktet belöper.»

Göta hofrätt anförde i sitt ofvan omförmälda utlåtande öfver Riksdagens
ifrågavarande framställning hufvudsakligen följande: Det kunde
icke längre förnekas, att häradsnämndens deltagande i målens afdömande
under tidernas lopp allt mera minskats och för närvarande vore i det
närmaste betydelselöst. Antagandet eller hoppet att någon väsentlig förbättring
härutinnan skulle kunna vinnas därigenom, att nämndemännens
antal i alla tingslag begränsades till tolf, torde vara tämligen illusoriskt,
då i betraktande toges dels den invecklade beskaffenheten af nutidens
rättstvister och dels, att häradsnämnden nästan utan undantag bestode af
personer, som saknade all juridisk bildning. Men om således nämndens
betydelse för den egentliga rättsskipningen, såsom förhållandena utvecklat
sig, icke kunde vara annat än ringa eller ingen, vore likväl nämnden på
grund af sin kännedom om personer och förhållanden inom tingslaget till
ovärderlig nytta för häradshöfdingarne, särskildt vid handläggningen af
åtskilliga ansökningsärenden, såsom då fråga vore om förmyndares förordnande
m. m. Det stora gagn i sistnämnda afseende, som häradshöfdingarne
för närvarande hade af nämnden, skulle emellertid i betydlig
mån minskas, om uti tingslag med stor utsträckning nämndemännens
antal inskränktes till tolf, ty därigenom komme att för nämndemännen
kännas än mera betungande de många åligganden, som de tid efter annan
fått sig ombetrodda, särskildt skyldigheten att biträda vid vägsynerna, och
följden blefve utan tvifvel den, att nämndemännen icke kvarstode i tjänsten
längre tid än de vore pliktiga eller två år. Men påtagligt vore, att
en ständig omsättning i nämnden måste i betänklig grad minska nyttan
af densamma.

På grund af hvad sålunda anförts förklarade sig hofrätt en icke kunna
tillstyrka minskning af nämndemännens antal i de under hofrätten lydande
tingslagen i vidare mån än i fråga om Björkekinds, Östkinds, Lösings,
Bråbo och Memmings härads tingslag, Tveta, Vista och Mo härads
tingslag, Flundre, Vane och Bjärke härads tingslag, Ase, Viste, Barne och
Laske härads tingslag äfvensom Vadsbo södra domsaga.

Med föranledande af hvad Göta hofrätt sålunda anfört anbefallde
Eders Kungl. Maj:t hofrätten att efter infordrande af ej mindre yttranden
från vederbörande tingslagsbor och häradsrätter jämte sådana utlåtanden
af vederbörande domhafvande, hvartill dessa yttranden kunde gifva anledning,
än äfven utlåtanden från Eders Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande,
om och på hvilket sätt antalet nämndemän i Björkekinds,

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1913 års Riksdag. 27

210

Östkinds, Lösings, Bråbo och Memmings härads tingslag, i Tveta, Vista och Mo
härads tingslag, i Flundre, Vane och Bjärke härads tingslag, i Ase, Viste,
Barne och Laske härads tingslag samt i Vadsbo södra domsaga skulle kunna
nedbringas under det nuvarande, samt att med berörda yttranden och utlåtanden
jämte eget underdånigt utlåtande i ämnet till Eders Kungl. Maj:t inkomma.

Till åtlydnad häraf öfverlämnade sedermera hofrätten till Eders Kungl.
Maj:t de anbefallda yttrandena och utlåtandena samt anförde för egen del
att hofrätten hemställde, det Eders Kungl. Maj:t måtte förordna, dels att
nämndemännens antal i omförmälda tingslag hädanefter skulle utgöra, i
Björkelands, Ostkinds, Lösings, Bråbo och Memmings härads tingslag tjugufyra,
i Tveta, Vista och Mo härads tingslag tjugufyra, i Flundre, Väne
och Bjärke härads tingslag sjutton, i Ase, Viste, Barne och Laske härads
tingslag tjugufyra, samt i Vadsbo södra domsaga tolf, och dels att häradsrätten
i ett hvart af berörda tingslag skulle hafva att å sammanträde,
därvid i rätten borde tjänstgöra nämndemän från samtliga de äldre tingslag,
genom hvilkas förening i enlighet med kungl. förordningen angående
ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17
maj 1872 tingslaget bildats, samt vederbörande kronofogdar och länsmän,
efter kallelse, borde vara tillstädes för att med upplysningar tillhandagå,
indela tingslaget i valkretsar för utseende af det antal nämndemän, som
blefve af Eders Kungl. Maj:t för tingslaget bestämdt; hvarjämte det torde
få på vederbörande häradsrätt ankomma att med hänsikt därtill, att befolkningen
från tingslagets olika delar blefve i nämnden företrädd, bestämma,
ej mindre huruvida, innan nämndemansantalet i tingslaget genom
nuvarande nämndemäns afgång från sina befattningar nedgått till det af
Eders Kungl. Maj:t för tingslaget bestämda, val af nämndeman i afgången
nämndemans ställe skulle för viss af de nya valkretsarna äga rum, än
äfven för hvilken af sistnämnda valkretsar, då nämndemansantalet nedgått
till det af Eders Kungl. Maj:t bestämda och ledigt rum i nämnden skulle
till följd af nuvarande nämndemans afgång fyllas, nämndeman i den afgångnes
ställe borde utses.

Hofrättens öfver Skåne och Blekinge ofvanberörda utlåtande öfver
Riksdagens ifrågavarande framställning var af följande lydelse:

»Då det kan befaras, därest i någon af omförmälda domsagor nämndemännens
antal minskas, att den därigenom uppkommande, väsentligt
ökade tjänstgöringsskyldighet för de återstående nämndemännen skall föranleda
svårighet att hålla nämndemansbefattningarna besatta med lämpliga
personer äfvensom tätare, för nämndens betydelse ingalunda gynnsamma
ombyten af nämndemän; och då den hufvudsakliga olägenheten af nuvarande
anordning — eller att nämndemän, som skola deltaga i afdömande

— 1913 —

211

af uppskjutna mål, ofta icke varit i tillfälle att öfvervara målens föregående
handläggning i dess helhet och understundom helt och hållet sakna
kännedom om hvad i målen vid föregående rättegångstillfällen förekommit —
torde kunna i väsentlig mån undvikas genom lämplig indelning af nämndemännens
tjänstgöring, såsom ock, enligt hvad de från häradshöfdingarna
inkomna yttranden gifva vid handen, i vissa domsagor redan skett, finner
hofrätten, beträffande ofvannämnda domsagor, sig icke kunna tillstyrka,
att nämndemännens nuvarande antal nedbringas.»

I detta sammanhang må jämväl erinras därom, att Svea hofrätt, efter
underdånig framställning af häradshöfdingen i Uppsala läns södra domsaga,
i skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t den 12 oktober 1903 hemställt,
att Eders Kungl. Maj:t måtte föreskrifva, att antalet nämdeman i domsagan
skulle utgöra tjugufyra.

Sedan från olika håll hos mig gjorts framställning, att jag skulle söka
åstadkomma lösning af den genom Riksdagens ofvanberörda skrifvelse
väckta frågan, har jag ansett mig böra med tillmötesgående häraf ägna
densamma min uppmärksamhet.

Med hänsyn till den långa tid, som förflutit från det hofrätterna i
ärendet afgifvit yttranden, har jag därvid funnit mig böra till domhafvandena
i de domsagor, där nedsättning i nämndemännens antal af hofrätterna
ifrågasatts, aflåta skrifvelser med förfrågan, huruvida på grund af
numera ändrade förhållanden någon jämkning i hvad hofrätterna hemställt
enligt domhafvandenas uppfattning kunde anses vara af behof påkallad;
och hafva svar å dessa skrifvelser numera inkommit.

Domhafvanden i Uppsala läns norra domsaga har därvid nekande
besvarat den af mig gjorda förfrågan med tillägg, att sedan ersättning
för resekostnaden numera enligt lag den 17 juni 1908 utginge till vid
vägsyn biträdande nämdeman, den af domhafvanden förut hysta betänkligheten
mot ett begränsande af nämdemännens antal i domsagan i väsentlig
grad förlorat sin betydelse.

Domhafvandena i Gästriklands domsaga, Västmanlands norra domsaga,
Västerbottens mellersta domsaga och Vadsbo södra domsaga hafva likaledes
nekande besvarat den till dem ställda frågan.

T. f. domhafvanden i Tveta, Vista och Mo härads domsaga har meddelat,
att inom domsagan andra förändringar icke inträffat af beskaffenhet
att kunna öfva inverkan på frågan om nämndemännens antal, än att dels
Ljungarums socken från ingången af år 1910 skilts från Tveta härad och
införlifvats med Jönköpings stad och dels vissa hemman inom Hakarps

— 1913 —

212

och Rogberga socknar af nämnda härad afskilts från samma socknar och
bildat Huskvarna köping, som från och med den 1 januari 1911 erhållit
stadsrättigheter; och har t. f. domhafvanden vidare anfört:

»Beträffande förstnämnda förändringen torde densamma icke böra föranleda
till någon minskning af föreslagna antalet nämndemän. Ljungarums
socken var en mycket liten socken, som gemensamt med Barnarps socken
representerades af en nämndeman. Sistnämnda socken åter är en af de allra
största inom häradet, i hvilken folkökningen under de senaste åren varit
rätt betydlig, och redan på den grund torde det ej vara lämpligt, att
densamma förenas med annan socken i stället för Ljungarums om gemensam
nämndeman, men härtill kommer, att af de tre grannsocknarna två,
som hvar för sig beträffande invånarantalalet äro af ordinär storlek, redan
äro förenade om en nämndeman, och den tredje, som har egen nämndeman,
är allt för stor för att kunna i sådant afseende utgöra gemensamhet
med Barnarps socken.

Vidkommande förändringen med tillkomsten af Huskvarna köping och
stad, så synes mig i anledning däraf något behof af ökning af antalet ej
föreligga. Staden har såsom nämndt bekommit sitt markområde från Rogberga
och Hakarps socknar, till större delen från den sistnämnda, hvilken
i likhet med Rogberga socken representeras af egen nämndeman. De vid
häradsrätten från staden förekommande mål och ärenden, däri upplysningar
från nämnden kunna vara af nöden, äro icke flera, än att berörda
båda socknars nämdeman hittills visat sig väl förtrogna därmed och lära
väl knappast komma att under den närmaste framtiden ökas i så väsentlig
grad, att redan nu anledning kan förefinnas att förorda egen nämndeman
åt staden.»

T. f. domhafvanden i Björkekinds, Östkinds, Lösings, Bråbo och Memmings
härads domsaga har till svar å min skrifvelse allenast anfört, att
enligt hans mening nämndemännens antal lämpligen torde kunna nedbringas
till femton eller, i anseende till några socknars ifrågasatta läggande
under Norköpings stads domvärjo, möjligen tolf.

Domhafvanden i Stockholms läns västra domsaga, hvilken förut uttalat
sig mot en nedsättning af nämndemännens antal i domsagan, har förklarat
sig fortfarande anse en dylik nedsättning hvarken nödig eller önskvärd.
Han har emellertid icke uppgifvit, att jämkning i Svea hofrätts
ofvanberörda hemställan, i hvad angår ifrågavarande domsaga, vore påkallad
af numera ändrade förhållanden.

Domhafvanden i Flundre, Vane och Bjärke härads domsaga har anfört,
bland annat, följande:

»Vid öfverläggning, som jag haft med häradenas nämnd, har jag

- 1913 —

213

funnit, att i denna trakt nämndemansbefattningen allt mera allmänt betraktas
såsom ett ganska tyngande onus, medförande äfven direkta utgifter utan
nämnvärd godtgörelse för af befattningen följande resor och gästning, och
numera nära nog utan möjlighet att såsom fordom kunna påräkna arfvoden
för boutredningsuppdrag eller ombudsmannaskap.

lin följd däraf är, att samtliga nämndemän i domsagan, med några
få undantag, afgå så snart den enligt lag tvungna tjänstgöringstiden af
två år förflutit. Af detta ofta förekommande ombyte af nämndemän blir
återigen den följd, att domaren ej sällan finner sig icke kunna af en
nämndeman erhålla tillförlitliga upplysningar om folket utanför hans hemsocken.

Därtill kommer, att nämndemännen, som alltsedan de tre tingslagens
sammanslagning varit uppdelade i tre tjänstgöringslag, helst önska slippa
en vidsträcktare tjänstgöring än den hittills vanliga.

Med hänsyn till dessa förhållanden ansågs i nämnden en begränsning
af antalet nämndemän i domsagan till sjutton vara väl sträng, och uttalades
den mening, att nämndemännen i Bjärke härad med fyra socknar
borde vara fyra, i Flundre härad med fem socknar fem och i Vane härad elfva,
däraf i de väster om Göta älf belägna Vassända-Naglums och VäneRyrs
socknar, såsom en krets, tillhopa tre, i en hvar af Västra Tunhems,
Gärdhems och Väne-Åsaka socknar två och i en hvar af Norra Björke och
Trollhättans socknar en; och skulle sålunda samtliga nämndemännen i
domsagan blifva tjugu.

På grund af här anförda förhållanden anser jag, att nämndens mening
kan hafva fog för sig, och hemställer om beaktande af densamma.»

Domhafvanden i Åse, Viste, Barne och Laske härads domsaga har
anfört, bland annat, följande:

»Under tiden från år 1897, då domsagans förutvarande tre tingslag
förenades till ett, till och med vårtinget 1909 utgjorde antalet nämndemän
i domsagan tjuguåtta, nämligen sex för Åse, sex för Viste, åtta för
Barne och åtta för Laske härad, och de voro indelade till tjänstgöring så,
att turvis tre nämndemän från hvart härad tjänstgjorde å hvarje häradsrättens
sammanträde.

Med en sådan indelning följde emellertid, att de nämndemän, som
deltogo i afgörandet af ett mål, ofta icke öfvervarit handläggningen af
målet vid alla de tillfällen, det vid häradsrätten förekommit, och understundom
inträffade det, att icke någon af de i afgörandet deltagande
nämndemännen närvarit vid en enda handläggning af målet.

Under åberopande af detta missförhållande gjordes från nämnden
framställning om, att indelningen till tjänstgöring måtte så vidt möjligt

— 1913 —

214

ändras så, att de nämndemän, som öfvervarit handläggningen af ett mål,
jämväl måtte få deltaga i afgörandet; och härvid anfördes därjämte, huruledes
det skulle vara för de enskilde nämndemännen betydligt lägligare,
om de finge tjänstgöra en dag å hvarje allmänt sammanträde, än om de
tjänstgjorde å hvartannat allmänt sammanträde i två å tre dagar, hvilken
tidslängd sammanträdena plägade taga i anspråk.

I anledning af berörda framställning bestämdes under år 1909, att
för hvarje allmänt sammanträde Ase och Viste härads samtliga nämndemän
skulle tjänstgöra å första rättegångsdagen, Barne härads nämndemän
å andra rättegångsdagen och Laske härads nämndemän å tredje rättegångsdagen,
att målen från Åse och Viste härad skulle utställas till första rättegångsdagen,
målen från Barne härad till andra och målen från Laske
härad till tredje rättegångsdagen af hvarje allmänt sammanträde, samt att
å de särskilda sammanträdena för tingens afslutande skulle tjänstgöra tre
nämndemän för hvarje härad efter särskild turlista. I sammanhang därmed
ökades antalet nämndemän för Barne härad till tio och för Laske
härad likaledes till tio.

Den sålunda bestämda indelningen har tillämpats från och med hösttinget
1909 och varit till allmän belåtenhet. Målen från Åse och Viste
härad pläga tillsammans ej vara flera, än att de medhinnas på en dag,
liksom ock målen från Barne härad medhinnas på en och målen från
Laske härad på en dag.

Det vore ömkligt, att samma indelning af nämndemännen till tjänstgöring
finge bibehållas tills vidare, men därför är nödigt, att nämndemännens
antal icke nedsättes under det nuvarande eller sex för Åse, sex
för Viste, tio för Barne och tio för Laske härad.»

Domhafvanden i Västmanlands östra domsaga har meddelat, att nämndens
tjänstgöringsskyldighet i domsagan numera omändrats, hvarjämte han
vidare anfört:

»I domsagan finnas 48 nämndemän, 12 från hvarje härad. Vid hvart
och ett af de tolf sammanträdena i domsagan — slutsammanträdena äro
nämligen äfven inräknade i indelningen — tjänstgöra 12 nämndemän, 3
från hvarje härad. Hvarje nämndeman tjänstgör tre sammanträden i följd.
För hvarje sammanträde utgår en nämndeman för hvarje härad, och en
ny från samma härad inträder.

Genom denna anordning af tjänstgöringen har vunnits, att de särskilda
orterna äro representerade i rätten, så att domhafvanden kan erhålla
de upplysningar om personer och lokala förhållanden, som må erfordras.
Däremot har naturligtvis härigenom icke kunnat uppnås den fördelen, att

— 1913 —

215

de nämndemän, som deltaga i afgörandet af ett mål, äfven öfvervarit hela
handläggningen af detsamma.

Då jag emellertid icke förmärkt några olägenheter af förevarande
anordning, vill jag för min del ej förorda någon förändring af densamma.
Till och med efter nuvarande anordningar anse nämndemännen själfva
det vara en rätt afsevärd uppoffring af tid och penningar att tjänstgöra
i rätten. Från en del socknar af domsagan stå de ej heller kvar i tjänsten
längre än de därtill äro nödsakade.

Genom de föreslagna förändringarna torde kunna befaras, att ombyten
i nämnden blefve ännu tätare än hittills — och i följd däraf icke de
bäst kvalificerade personerna i orten utsedda till nämndemän, utan nämndemansbefattningen
komme att anses vara ett så tungt onus, att valen
komine att gå i tur och ordning bland de valbara, i stället för att bestämmas
efter duglighet och lämplighet för befattningen.

Visserligen är det ju sant, hvad hofrätten framhållit, nämligen att
tingssammanträdena i domsagan icke pågå längre än två, högst tre dagar,
men järnvägskommunikationerna — från de orter, där sådana förbindelser
finnas — äro ofta sådana, att nämndemännen ej kunna begagna sig af
desamma för resorna till tingen på annat sätt än att resa till Heby dagen
före och därifrån dagen efter tinget. Från Våla härad, där några järnvägsförbindelser
ej finnas med Heby, måste resan företagas med häst. En
del af dessa nämndemän hafva 4 å 5 mil från sitt hemvist till tingsstället.
Äfven de få sålunda i allmänhet offra minst fyra dagar för hvarje
tingssammanträde. Därtill kommer äfven den icke ringa tid, de få tillsätta
i och för vägsynerna.»

Domhafvanden i Uppsala läns södra domsaga har anfört, bland annat,
följande:

»Efter det Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 2 juni 1902 föreskrift
sammanslagning från och med 1904 års början af Åsunda, Trögds,
Håbo och Bro härads fyra särskilda tingslag — tillhopa utgörande Uppsala
läns södra domsaga — till ett tingslag, men innan sammanslagningen
ägt rum, ansågs på anförda skäl olämpligt och såsom ett onödigt besvärande
af allmänheten att i den nya häradsrätten kvarhålla det antal af
fyrtioåtta tjänstgörande nämndemän, hvilket uti domsagan fanns. Detta
gaf anledningen till den af mig hos Kungl. Maj:t gjorda underdåniga
framställningen om minskning af antalet. Vid tillämpningen af den nya
tingsordningen gjordes den uppdelning af tingsarbetet, att hvarje allmänt
sammanträde utsattes att hållas på två dagar med mål och nämnd, den
ena dagen från Åsunda och Håbo härad och den andra dagen från Trögds
och Bro härad, en uppdelning som fortfarande följes. Vid hvarje sam —

1913 —

216

manträde tjänstgöra tjugufyra nämndemän, tolf hvardera dagen. Hela
antalet är uppdeladt i fyra lag, hvartdera med ett hälft års tjänstgöring
i sänder.

Sedan tjänstgöringen på ofvan angifvet sätt kommit i gång, väcktes
bland nämndemännen den önskan, att, under förutsättning att hvarje lag
kunde inskränkas till nio i stället för tolf, antalet borde höjas åtminstone
till trettiosex, hvarom yttrande, antecknadt i häradsrättens dombok, jämväl
till Kungl. Maj:t aflåtits. Under den tid, som gått, hafva emellertid
nämndemännen med den nuvarande uppdelningen af tjänstgöringen funnit
sig synnerligen belåtna, och något missnöje med det jämförelsevis stora
nämndemansantalet icke försports.

På grund häraf får jag för min del förklara, att jag icke har något
att erinra mot, att nuvarande antalet nämndemän bibehålies, och att afseende
icke fästes vid min ofvannämnda framställning.»

Domhafvande!! i Sydöstra Hälsinglands domsaga, i hvilken förutvarande
östra tingslaget i Södra Hälsinglands domsaga_ numera ingår under
beteckningen Ala tingslag, har anfört, bland annat, följande:

»De sexton nämndemännen inom det förutvarande Södra Hälsinglands
östra tingslag, det nuvarande Ala tingslag, tjänstgöra sålunda, att hvarje
nämndeman bevistar tre allmänna tingssammanträden i följd, hvarjämte
samtliga de nämndemän, som tjänstgöra vid sista allmänna sammanträdet
af ett& ting, äfven tjänstgöra vid det särskilda sammanträde, som hålles
för tingets afslutande.

Med en sådan anordning af nämndemännens tjänstgöring torde olägenheten
däraf, att nämndemännens antal öfverstiger tolf, väsentligen und 0

vikas.

Å andra sidan torde en nedsättning i nämndemännens antal tran
sexton till tolf komma att medföra svårighet att hålla nämndemansbefattningarna
besatta med lämpliga personer. Ty skyldigheten att bevista
samtliga allmänna tingssammanträden och hvarje sluttingssammanträde
skulle jämte den ökade tjänstgöringen vid vägsyner göra nämndemansbefattningen
så betungande, att de flesta nämndemän komme att kvarstå

1 tjänsten allenast så lång tid, som de enligt lag äro därtill förpliktade.
Det torde här böra nämnas, att de allmänna vägarna inom tingslagets vägdistrikt
hafva en sammanlagd längd af 18 nymil.

Äfven i andra afseenden skulle genom berörda nedsättning i nämndemännens
antal olägenheter uppkomma.

Hos nämnden skulle ej komma att förefinnas erforderlig kännedom
om personer och förhållanden inom alla delar af tingslaget, helst dettas
område är ganska stort.

— 1913 —

217

Vidare skulle inom åtskilliga delar af tingslaget komma att saknas
lämpliga personer, till hvilka allmänheten kunde lämna handlingar, som
böra för åtgärd af häradsrätten därstädes företes, såsom bouppteckningar för
inregistrering, fångeshandlingar för lagfart och skuldebref för inteckning.

På grund af hvad jag sålunda anfört, och då jämväl en mindre nedsättning
i nämndemännens antal skulle, om ock i ringare mån, medföra
de af mig omförmälda olägenheterna, anser jag, att antalet nämndemän
inom Ala tingslag bör bibehållas vid det nuvarande.»

Af den sålunda nu och tillförene i ärendet åstadkomna utredningen
framgår, att hinder icke förefinnes för att i viss mån tillmötesgå Riksdagens
i dess ofvanberörda skrifvelse uttalade önskemål.

Beträffande Uppsala läns norra domsaga, Gästriklands domsaga, Gamla
Norbergs och Vagnsbro härads tingslag inom Västmanlands norra domsaga,
Nysätra tingslag inom Västerbottens mellersta domsaga, Vadsbo
södra domsaga samt Tveta, Vista och Mo härads domsaga är det sålunda
enligt min mening klart, att i öfverensstämmelse med vederbörande hofrätters
hemställan antalet nämndemän utan praktiska svårigheter kan nedsättas
till: i Uppsala läns norra domsaga trettiosex, i Gästriklands domsaga
tolf för hvardera af domsagans båda tingslag, i Gamla Norbergs och
Vagnsbro härads tingslag inom Västmanlands norra domsaga aderton, i
Nysätra tingslag inom Västerbottens mellersta domsaga tolf, i Vadsbo södra
domsaga tolf samt i Tveta, Vista och Mo härads domsaga tjugufyra.

Åt'' hvad t. f. domhafvanden i Björkekinds, Östkinds, Lösings, Bråbo
och Memmings härads domsaga anfört synes framgå, att tiden ännu icke
är inne för ett slutgiltigt bestämmande af antalet nämndemän inom domsagan.
Uppenbarligen kan dock utan olägenhet antalet redan nu begränsas
åtminstone till tjugufyra i enlighet med Göta hofrätts hemställan.

I fråga om Flundre, Vane och Bjärke härads domsaga lärer, med
fästadt afseende å hvad domhafvanden i sin ofvanberörda till mig aflåtna
skrifvelse andragit, begränsning i nämndemännens antal skäligen icke böra
ske i vidare mån, än att detsamma varder bestämdt till tjugu.

Hvad slutligen angår Stockholms läns västra domsaga, Åse, Viste,
Barne och Laske härads domsaga, Västmanlands östra domsaga, Uppsala
läns södra domsaga och Ala tingslag inom Sydöstra Hälsinglands domsaga,
hyser jag för min del tvifvel om lämpligheten af att nu utan hänsyn
till vederbörande häradshöfdingars önskningar företaga någon som helst
begränsning i nämndemännens antal.

Justitieombudsmannens ämbetsberättélse till 1913 års Riksdag.

218

Då jag, som till fullo uppskattar syftet med Riksdagens ifrågavarande
hos Eders Kungi. Maj:t gjorda framställning, skulle finna det särdeles
beklagligt, om den i ärendet åstadkomna tidsödande utredningen blefve
alldeles resultatlös, får jag alltså med stöd af 19 § i den för Riksdagens
justitieombudsman gällande instruktion härmed hemställa, att Eders Kungl.
Maj:t måtte i öfverensstämmelse med hvad jag nyss antydt förordna om
begränsning af antalet nämndemän samt därvid, i hufvudsaklig anslutning
till hvad som skett vid bestämmandet genom nådigt bref den 8 juni 1900
af antalet nämndemän i Arbrå och Järfsö tingslag, meddela erforderliga
öfvergångsstadganden.

Med afseende därå, att ett bifall till min nu gjorda framställning
lärer förutsätta en delvis förändrad kretsindelning för val af nämndemän,
tillåter jag mig att här fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på en
annan i samband därmed stående fråga, ehuru densamma redan i viss mån
genom justitiekanslersämbetet dragits under Eders Kungl. Maj:ts pröfning.

I 1 kap. 1 § rättegångsbalken var ursprungligen stadgadt: »Första

domstol å landet är häradsrätt. Där dömer häradshöfding, med tolf bönder,
som i häradet bo och därtill valde äro. De tolf kallas häradsnämnd.»
Enligt förordningen den 18 december 1823 erhöll ifrågavarande lagrum
följande lydelse: »Första domstol å landet är häradsrätt; där dömer häradshöfding
med tolf bönder, som i häradet bo och därtill valda äro. De tolf
kallas häradsnämnd. Då ledigt rum i nämnden fyllas skall, varde i den
eller de socknar, för hvilka ledigheten inträffat, val hållet af de därstädes

boende bönder, å därtill fjorton dagar förut utlyst sockenstämma--;

och den, som de flesta rösterna erhållit, vare såsom nämndeman ansedd.
Vid valet äge hvar bonde lika röst, ehvad han större eller mindre hemman
häfver — —.»

Den 12 februari 1824 utfärdades ett kungl. bref, enligt hvilket hvarje
härad eller tingslag skall indelas i valkretsar för val af nämndeman, s. k.
nämndemansdistrikt; och skall indelningen göras af häradsrätterna.

Genom förordning den 19 juli 1872 erhöll 1 kap. 1 § rättegångsbalken
följande ändrade lydelse: »Underrätt å landet är häradsrätt. Där
dömer häradshöfding med tolf män, som därtill valda äro. De tolf kallas
häradsnämnd. Då ledigt rum i nämnden fyllas skall, varde i den valkrets,
för hvilken ledigheten inträffat, val hållet å kommunalstämma. Äro flera
socknar, eller socknedelar, till gemensam valkrets förenade, bestämme rätten,
å hvilken sockens kommunalstämma valet förrättas skall. En hvar,
som i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad är, äge rösträtt
vid nämndemansval inom den valkrets, han tillhör; och hafve hvarje
röstande en röst. Vid lika röstetal skilje lotten.»

— 1913 —

219

Vid den indelning i valkretsar, som kom till stånd omedelbart efter
utfärdandet af förenämnda kungl. bref, torde, åtminstone hvad det stora
flertalet domsagor angår, allt sedan hafva förblifvit. Och jag har mig
bekant, att ny indelning icke skett ens i fall, då viss del af en socken,
utgörande en valkrets, utbrutits och bildat stad, fastän utan egen jurisdiktion.

I dylikt fall — jag kan exempelvis nämna Borgholm — har staden
blifvit utan den andel i handhafvandet af rättsskipningen, som enligt lagstiftarens
uppenbara mening bör tillkomma hvarje kommun inom en häradsrätts
domvärjo.

Att vederbörande häradsrätt underlåtit att förordna om ny indelning,
kan gifvetvis hafva berott därpå, att häradsrätten oriktigt utgått från, att
stadens röstberättigade invånare, utan särskild! förordnande, allt fortfarande
skulle deltaga i nämndemansval vid kommunalstämma i den socken, staden
före utbrytningen tillhört. A andra sidan saknas emellertid icke
anledning till antagande, att underlåtenheten i fråga haft sin orsak däri.
att häradsrätten med hänsyn till lagens bestämmelser ansett sig icke kunna
meddela något förordnande angående rätt för stadens invånare att deltaga
i nämndemansval. Dessa bestämmelser, ehuru de i sin nuvarande lydelse
tillkommit på en tid, då städer, lydande under landsrätt, funnos, tala
nämligen i fråga om valkretsar endast om socknar eller socknedelar.

Klart lärer emellertid vara, att, enligt förnuftig tolkning af förevarande
bestämmelser, hinder icke möter för vederbörande häradsrätt att
förordna, det stad, hvarom nu är fråga, skall med närgränsande socken
förenas till gemensam valkrets, och att stadens röstberättigade invånare
äga att å socknens kommunalstämma deltaga i val af nämndeman. Däremot
uppkomma tydligen afsevärda svårigheter, om man antager, att stad
skulle kunna utgöra egen valkrets för val af nämndeman, eller att nämndemansval
eljest skulle kunna försiggå i stad.

Enligt förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862
utöfvas i stad, där stadsfullmäktige äro tillsatta, kommunens beslutanderätt
af stadsfullmäktige med undantag för två särskild! angifna frågor, i afseende
å hvilka beslutanderätten tillkommer allmänna, rådstugan. Nämndemansval
är icke någon af dessa frågor. På grund häraf och då ifrågavarande
förordning, som särskildt utsäger, att om val af landstingsmän
är särskildt stadgadt, icke innehåller något motsvarande uttalande i afseende
å val af nämndeman, måste man antaga, att lagstiftaren, om han
vid förordningens redigerande haft tanke på möjligheten af nämndemansval
i stad, förutsatt, att dylikt val skulle förrättas af stadsfullmäktige.
Den sålunda dragna slutsatsen står dock i uppenbar strid med den i 1
kap. 1 § rättegångsbalken uttalade principen, att vid val af nämndeman

— 1913 —

220

hvarje röstande skall äga en röst. Ty denna regel gäller ju icke vid val
till stadsfullmäktige. Man kommer följaktligen till en återvändsgränd.
Och detta lärer visa, att ej mindre författarne till lagen den 19 juli 1872
än äfven kommunallagarnas författare gjort sig skyldiga till förbiseende,
i det de ej haft uppmärksamheten fästad å det spörsmål, jag ansett mig
böra här behandla.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående delning af Västerbottens
västra domsaga m. m.

I detta ämne har tjänstförr ättan de justitieombudsmannen den 6 december
1912 till Kungl. Maj:t aflåtit en så lydande skrifvelse:

»Då Västerbottens västra domsaga genom Kungl. Maj:ts beslut den
29 juni 1883 utbröts ur Västerbottens södra domsaga, för att bilda en
särskild domsaga, bestämdes, att med tillämpning af förordningen den 17
maj 1872 om tingssammanträden skulle i den nybildade domsagan tills
vidare anstå, samt att i hvart och ett af de två tingslag, Lycksele lappmarks
tingslag och Åsele lappmarks tingslag, hvari domsagan är delad,
skulle årligen hållas två lagtima ting. Denna tingsordning har alltsedan
dess bibehållits, och befolkningen i Västerbottens västra domsaga är sålunda
i fråga om rättsskipningens snabbhet synnerligen vanlottad.

Men ej nog härmed. Inom denna domsaga är rättsskipningen ej blott
mycket långsam, utan densamma är jämväl i ett annat hänseende ordnad
på ett otillfredsställande sätt. De tingslag, hvari domsagan är delad och
hvilka hafva sitt tingsställe, Lycksele tingslag i Lycksele och Åsele tingslag i
Åsele, innefatta båda synnerligen vidsträckta områden, i följd hvaraf afståndet
till tingsställena för stora delar af befolkningen är orimligt stort. Ett afstånd
af 8 till 10 mil till tingsstället är i denna glest befolkade domsaga
något mycket vanligt, flera bygder ligga så aflägset, att deras innevånare
hafva 12 till 15 mil eller mera till tingsstället, och de finnas, i Tärna socken,
som hafva ända till 25 mil eller där utöfver till sitt tingsställe i Lycksele.

Befolkningen i Västerbottens västra domsaga lider alltså i hög grad
af missförhållanden, som härröra från en långsam rättsskipning i förening
med långa och dyrbara tingsresor. Med föranledande häraf, och då häradshöfdingämbetet
i nämnda domsaga för närvarande är till återbesättande
ledigt, har jag trott mig böra genom denna framställning till den uppmärksamhet,
Eders Kungl. Maj:t må finna saken förtjäna, framlägga förslag
till sådana åtgärder, som kunna leda därtill, att berörda missförhållanden,
så vidt möjligt är, undanröjas.

— 1913 —

221

Hvad först angår nödiga åtgärder mot rättsskipningens långsamhet,
så ligger det nära till hands att i detta afseende ifrågasätta npphäfvandet
af hvad år 1883 bestämdes därom, att 1872 års förordning om tingssammanträden
tills vidare ej skulle vara tillämplig i ifrågavarande domsaga.
Däraf skulle följa, att i hvartdera af domsagans två tingslag komme att
årligen hållas fem allmänna tingssammanträden. Emellertid är afståndet
mellan Åsele och Lycksele, å hvilken ort häradshöfdingen hittills haft sin
bostad, ej mindre än 10 mil, i följd hvaraf den ifrågasatta nya tingsordningen
skulle för häradshöfdingen medföra den kännbara olägenheten, att
han måste tillbringa mycket^ längre tid på resor, än hvad nu är fallet.
Häradshöfdingens resor till Åsele, Indika måste företagas ej blott för de
ordinarie tingens skull, utan ock för rannsakningar med häktade personer,
konkurssammanträden m. m., göra utan tvifvel ett betydande afbräck i
hans år efter år alltmera sig ökande arbete, men jag föreställer mig, att
göromålen dock skulle tills vidare medhinnas, äfven om tingsresorna, på
sätt nämnts, blefve flera. I detta sammanhang må erinras, att tillämpningen
af 1872 års förordning jämväl för de båda tingslagens långväga
nämndemän skulle medföra ganska afsevärda olägenheter, i det att desse,
som redan nu äro hardt betungade genom de långa, tidsödande resorna,
skulle därigenom, att tingsresorna blefve flera, nödgas offra ännu mera
tid och penningar för det allmänna, än hittills varit nödigt.

Vissa ej obetydliga olägenheter äro sålunda förenade med införandet
af 1872 års tingsordning i denna domsaga. Men måhända skulle emellertid
en närmare undersökning af förhållandena ådagalägga, att den nya
tingsordningen här borde kunna införas. Om så skedde, skulle dock det
ofvan anmärkta missförhållandet kvarstå, att domsagans båda tingsställen
äro alltför aflägset belägna för stora delar af befolkningen. Detta missförhållande
kan ju icke af hjälpas på annat sätt än därigenom, att tingsställena
blifva flera, det vill säga genom en delning af de båda tingslagen.

Tanken på en delning af ifrågavarande båda tingslag är gammal.
Hvad Lycksele tingslag angår, så var frågan om dess uppdelning i två
tingslag en hufvudfråga i ärendet angående Västerbottens västra domsagas
utbrytning ur Västerbottens södra domsaga. Redan år 1844 förspordes,
att man ej var främmande för den tanken, att Sorsele socken
kunde komma att afskiljas från Lycksele tingslag såsom ett särskilt tingslag.
I en förening, som den 11 januari 1844 träffades för biläggandet
af vissa tvister mellan Lycksele och Stensele socknemän, å ena sidan,
samt Sorsele socknemän, å den andra, uttalades nämligen, att om Sorsele
socken komme att till särskildt härad utbrytas, så skulle Sorsele sockne —

1913 —

222

män återbekomma sin andel i det värde, tingshuset i Lycksele då ägde.
Förslag om Sorsele sockens afskiljande från Lycksele tingslag väcktes
sedermera den 3 mars 1879, då Sorsele sockens kommunalstämma beslöt
att till Kungl. Maj:t ingå med ansökning, att Kungl. Maj:t måtte tillåta
Sorsele socken att skiljas från Lycksele tingslag samt bilda ett eget
tingslag med tingsställe i Sorsele kyrkostad. I motiveringen till denna
hemställan framhölls, bland annat, att tingsstället i Lycksele vore beläget
13 mil från Sorsele kyrka, samt att Sorsele socken vore så vidsträckt,
att ungefär en tredjedel af befolkningen hade öfver 20 mil, ungefär
en tredjedel af befolkningen från 15 till 20 mil samt den öfriga
tredjedelen från 10 till 15 mil till tingsstället i Lycksele, hvarjämte erinrades,
att statsverket komme att få vidkännas långt mindre kostnader
för ersättning till vittnen och målsägare i brottmål, om den föreslagna
regleringen genomfördes. Sorsele kommunalstämmas ifrågavarande förslag
rönte emellertid ej vidare sympatier i grannsocknarne. Däremot framkom
ett annat förslag, som gick ut därpå, att Sorsele och Stensele socknar
samt Tärna dåvarande kapellförsamling skulle utbrytas ur Lycksele tingslag
och bilda ett särskildt tingslag med tingsställe i den inom Stensele
socken belägna byn Bastuträsk. Detta förslag förordades af Konungens
befallningshafvande i Västerbottens län i sammanhang med dess tillstyrkande
af Västerbottens västra domsagas utbrytning. Denna utbrytning
tillstyrktes ock af Svea hofrätt, som jämväl fann en delning af Lycksele
tingslag önskvärd, men ansåg hofrätten på anförda skäl frågan om tingslagets
fördelning och sättet därför lämpligen böra tills vidare anstå. Och
den frågan har för visso sedan fått anstå. Mera än tre årtionden hafva
förflutit, sedan hofrätten afgaf sitt utlåtande, och Lycksele tingslag är
fortfarande odeladt.

Detta tingslag består af fem socknar, hvilka den 31 december 1911
hade en sammanlagd folkmängd af 17,729 innevånare, fördelade på de särskilda
socknarna sålunda:

Lycksele............................................................................. 7,987

örträsk................................................................................. 1,133

Stensele .............................................................................. 3,617

Tärna................................................................................... 1,498

Sorsele................................................................................ 3,494.

Afstånden mellan de skilda orterna i detta vidsträckta tingslag äro
så betydliga, att en delning synes vara af högsta behof påkallad. Utan
tvifvel skola emellertid stora svårigheter yppas, om man inskränker sig
till en delning i allenast två tingslag, och en tillfredsställande ordning
torde knappast kunna komma till stånd, med mindre tingslaget delas i

— 1913 —

223

tre tingslag, ett bestående af Lycksele och Örträsks socknar, ett af Stensele
och Tärna socknar samt det tredje af Sorsele socken. Det gamla förslaget
att sammanlägga sistnämnda tre socknar till ett tingslag med tingsställe
i Bastuträsk skulle visserligen medföra afsevärda fördelar, särskildt
för Stensele socken, men för Tärna sockens innebyggare och för många af
dem, som bo i Sorsele socken, blefve afståndet till tingsstället i Bastuträsk
alltför stort.

Man skulle tilläfventyrs kunna anmärka, att tillräckliga skäl ej förelåge
att redan nu inrätta en särskild jurisdiktion för Sorsele socken, då
innevånarantalet där ej uppgår till mera än 3,494. Men utan en sådan
anordning skulle befolkningen i denna aflägsna socken fortfarande blifva
alltför vanlottad i förevarande hänseende. Och i Norrland finnas flera
tingslag med mindre antal innevånare än i Sorsele socken.

Åsele tingslag består af fyra socknar, hvilka den 31 december 1911
hade en sammanlagd folkmängd af 17,643 innevånare, fördelade på de särskilda
socknarne sålunda:

Åsele.................................................................................... 4,861

Fredrika.............................................................................. 1,428

Vilhelmina ........................................................................ 7,468

Dorotea .............................................................................. 3,886.

«• 7

Äfven i detta tingslag äro afstånden mellan de särskilda delarne så
betydliga, att en delning af detsamma måste anses behöflig. Att tanken
på en sådan delning är gammal, framgår af handlingarna i ärendet om
Västerbottens västra domsagas bildande. Där förekommer nämligen i ett
utlåtande af Lycksele sockens kommunalstämma det uttalandet, att Vilhelmina
socken borde utbrytas från Åsele tingslag samt bilda ett eget tingslag.
Något förslag härom framställdes emellertid icke. Vilhelmina socknemän
själfva villeo på den tiden ej ens vara med om den nyheten, att lagtima
tingen i Åsele tingslag skulle blifva två årligen, utan anhöllo de i
sitt yttrande den 15 april 1880 angående den nya domsagans bildande,
att Kungl. Maj:t ville låta fortfarande förblifva vid den dittills gällande
ordningen, att endast ett ting om året hölles i Åsele. Man torde kunna
våga det antagandet, att Vilhelmina socknemän numera ej blott ändrat
tankar i fråga om tingens lämpliga antal, utan ock önska få sitt eget
tingsställe inom socknen på någon lämplig plats i de trakter, där inlandsbanan
om några år skall löpa fram. — Vid en delning af Åsele tingslag
synas allenast två tingslag kunna ifrågakomma, och torde det ena tingslaget
böra bestå af Vilhelmina och Dorotea socknar samt det andra af
Åsele och Fredrika socknar. Möjligtvis skulle dock en närmare utredning

1913 —

224

angående lokala förhållanden komma att visa, att Dorotea socken fortfarande
bör vara förenad med Asele och Fredrika socknar.

Denna framställning har rört sig angående två särskilda missförhållanden,
som i fråga om rättsskipningen äro rådande i Västerbottens västra
domsaga, nämligen dels rättsskipningens långsamhet och dels de stora afstånden
till tingsställena och däraf föranledda långa och dyrbara tingsresor.
Inskränker man sig till att söka råda bot allenast på det förstnämnda
missförhållandet, så torde detta mål, såsom ofvan framhållits,
kunna vinnas genom ett upphäfvande af den gällande bestämmelsen, att
1872 års förordning om tingssammanträden tills vidare ej skall tillämpas
i denna domsaga. Vill man åter vidtaga erforderliga åtgärder mot det
missförhållandet, att de nuvarande tingsställena äro alltför aflägset belägna
för stora delar af befolkningen, så måste man företaga en delning af domsagan
i flera tingslag, och af hvad jag i sådant hänseende ofvan anfört
framgår, att domsagans hela område lämpligen kunde delas i fem tingslag.
Men man kan knappast stanna härvid. Eu delning i fem tingslag synes nämligen
nästan med nödvändighet medföra, att äfven en annan, vidtgående
åtgärd varder vidtagen. Såsom af rättsstatistiken kan inhämtas, äro doinaregöromålen
i Västerbottens västra domsaga så pass betydande, att desamma
antagligen icke skulle kunna nöjaktigt skötas, om häradshöfdingen
nödgades vistas på resor så ofta och så länge, som en indelning i fem
tingslag ovillkorligen skulle kräfva. Skola alltså tingslagen blifva fem, så
torde däraf följa, att Västerbottens västra domsaga bör delas i två domsagor,
den ena gifvetvis omfattande Lycksele nuvarande tingslag samt den
andra Åsele nuvarande tingslag. Om en sådan delning komme till stånd,
skulle i den ena af domsagorna, nämligen den som skulle bestå af Åsele
nuvarande tingslag, 1872 års förordning om tingssammanträden komma
att tillämpas, så att där fem allmänna tingssammanträden årligen komme
att hållas i etthvart af den domsagans två tingslag. I den andra domsagan
däremot kunde en sådan tingsordning ej fullständigt införas, men
man synes kunna ifrågasätta, att detta dock borde ske i det tingslag, som
skulle bestå af Lycksele och Örträsks socknar, så att där komme att hållas
fem allmänna tingssammanträden om året. Möjligen skulle ock årligen
tre lagtima ting kunna hållas i etthvart af de två öfriga tingslagen.

Genom den ifrågavarande domsagans fördelning i två domsagor och
fem tingslag skulle alltså båda de ofvanberörda missförhållandena, åtminstone
i väsentlig mån, blifva afhjälpta. Och uppenbart torde vara, att
det endast är en tidsfråga, att denna domsaga måste delas i två domsagor.
Enligt min mening är för den åtgärdens vidtagande rätta tidpunkten kommen
just nu. Folkmängden skulle visserligen i hvardera af de nya dom —

1913 —

225

sagorna ej blifva mycket stor. Den 31 december 1911 uppgick folkmängden,
såsom ofvan nämnts, i Lycksele tingslag till 17,729 samt i Asele
tingslag till 17,643 innevånare. Till en jämförelse kan emellertid här lämpligen
erinras därom, att då Härjedalens domsaga år 1878 nybildades, var
den då för det området angifna folkmängdssiffran, hvilken afsåg folkmängden
den 31 december 1876, allenast 14,810. Folkmängden i Västerbottens
västra domsaga har för öfrigt länge varit stadd i en stark ökning,
och någon anledning, att denna ökning nu skulle afstanna, finnes säkerligen
ej. Snarare tvärtom, detta i följd af de förbättringar i kommunikationerna,
som under den närmaste framtiden komma att äga rum därstädes.
I detta hänseende må erinras om det beslut, som 1911 års Riksdag fattade
om inlandsbanans framdragande till Angermanälfven å dess sträckning
inom Vilhelmina socken. Den relativt ringa folkmängd, som de båda
domsagorna till en början skulle komma att hvar för sig äga, borde
alltså skäligen ej väcka betänklighet mot förslaget om den nuvarande domsagans
delning. Och hvad angår frågan om domaregöromålens omfattning,
så äro dessa visserligen i ifrågavarande domsaga ej så betydande, att af
sådan anledning någon delning redan nu borde ifrågakomma, men å andra
sidan synes man med ledning af rättsstatistiken kunna konstatera, att i
händelse af domsagans delning de båda häradshöfdingarne nog skulle redan
från början få tillräcklig sysselsättning, om de toge till regel att själfve
hålla sina ting och att jämväl i öfrigt själfve sköta sina ämbeten. Och
vid en så vidlyftig reglering, som här ifrågasattes, bör för öfrigt ihågkommas,
att några år alltid åtgå, innan densamma kan tråda i kraft, samt
att behofvet af regleringen för hvart år, som går, blifver alltmera kännbart.

På grund af hvad jag sålunda anfört, och då en lätt tillgänglig och
ej alltför långsam rättsskipning måste betraktas såsom en förmån, hvilken
staten, i den mån sådant utan alltför stora kostnader kan ske, bör tillhandahålla
åt innebyggarne i alla delar af riket, får jag härmed hemställa,

att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande, huruvida åtgärder
böra vidtagas för åstadkommande af en delning af Västerbottens
västra domsaga, på sätt ofvan närmare utvecklats, i två domsagor och fem
tingslag,

men att, därest någon delning af Västerbottens västra domsaga skulle
befinnas för närvarande ej böra äga rum, Eders Kungl. Maj:t måtte upphäfva
hvad den 29 juni 1883 blifvit bestämdt därom, att med tillämpning
af förordningen den 17 maj 1872 om tingssammanträden skulle i samma
domsaga tills vidare anstå.»

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1913 års Riksdag.

226

Framställning till Kung!. Maj:t angående tillämpning af förordningen
om tingssammanträden den IT maj 1872
i Piteå tingslag.

Härom har tjänstförrättande justitieombudsmannen den 6 december
1912 till Kungl. Maj:t atlåtit en så lydande skrifvelse:

»Det är en allmän och berättigad klagan, att på många orter i vårt
land rättsskipningen vid häradsrätterna är alltför långsam. Detta förhållande
äger i synnerhet rum i Norrland, hvarest domsagornas vidsträckta
omfång och deras däraf föranledda uppdelning på flera tingslag mångenstädes
lagt hinder i vägen för tillämpning af förordningen den 17 maj
1872 om tingssammanträden. Denna förordning äger nämligen i regeln
ej tillämpning i de domsagor, som äro delade i tre eller flera tingslag.

Emellertid ankommer det enligt 11 § i 1872 års förordning på
Konungens pröfning, om och i hvad mån en sådan anordning af tingen,
som öfverenstämmer med samma författning, må införas äfven i domsagor
med tre eller flera tingslag. På denna väg kan alltså en snabbare rättsskipning
ernås jämväl i sådana domsagor.

En af de norrländska domsagor, där jämlikt 11 § i nämnda förordningen
förbättrad tingsordning synes lämpligen kunna införas, är Piteå domsaga.
I denna domsaga, som består af fyra tingslag, gälla ännu de gamla bestämmelserna
om ting i 1734 års lag, och är det stadgadt, att i etthvart
af domsagans fyra tingslag två lagtima ting om året skola hållas.

Piteå domsaga hade den 31 december 1911 en folkmängd af 35,010
innevånare, fördelade på de särskilda tingslagen sålunda:

Piteå tingslag.................................................................. 19,786

Älfsby tingslag............................................................. 5,930

Arvidsjaurs lappmarks tingslag ............................ 6,412

Arjeplogs lappmarks tingslag.................................... 2,882.

Det framgår af dessa folkmängdssiffror, att större delen af domsagans
befolkning är bosatt i Piteå tingslag. Det är sålunda en ganska talrik
befolkning, som skulle få gagn af en för detta tingslag genomförd förbättring
i fråga om tingsordningen, och då häradshöfdingen i ifrågavarande
domsaga antagligen framdeles såsom hittills kommer att bo i staden
Piteå, samt Piteå tingslag har sitt tingsställe i den allenast en half mil
från Piteå belägna byn Öjebyn (Piteå gamla stad), så skulle helt visst
några afsevärda olägenheter ej uppstå, om häradsrättens sessioner i detta

— 1913 —

227

tingslag hölles oftare, än hvad nu är fallet. Redan en ökning af tingens
antal från två till tre vore en vinning, men något giltigt hinder synes ej
kunna möta mot en tillämpning i Piteå tingslag af 1872 års förordning
i likhet med hvad som gäller i de domsagor, som bestå af två tingslag.
Om en sådan tingsordning infördes i Piteå tingslag, skulle där årligen
fem allmänna tingssammanträden komma att hållas. Och att detta vore
en utomordentlig förmån icke blott för den egentliga rättsskipningen i
denna bygd, utan äfven för handläggningen af förekommande lagfarts-,
intecknings- och andra ansökningsärenden, är uppenbart.

På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag, att Eders Kungl.
Maj:t måtte förordna, att i Piteå tingslag förordningen den 17 maj 1872
om tingssammanträden skall vinna sådan tillämpning, som, där två tingslag
äro till en domsaga förenade, äger rum i hvardera af dessa tingslag.»

Några spörsmål i fråga om straffbestämning vid sammanträffande
af tjufnadsbrott

Jämlikt 9 § i 20 kap. strafflagen skall den, som å särskilda ställen eller
tider begått stöld eller inbrott eller sådant brott och snatteri och som därför
varder på en gång lagförd, straffas efter ty i 4 kap. 3 § strafflagen
sägs; och må straffet förhöjas till straffarbete i ett år utöfver den för det
svåraste fallet bestämda högsta strafftiden. Med uttrycket »på en gång lagförd»
afse? i detta lagrum endast de fall, då en person antingen samtidigt
lagföres för de i paragrafen omförmälta brott, af hvilka ännu intet varit
föremål för domstols pröfning, eller ock enligt 4 kap. 9 § strafflagen får
sitt straff bestämdt på samma sätt, som om han varit på en gång lagförd
för två eller flera dylika brott, föröfvade innan något af dem varit föremål
för dom.

Den i förstnämnda lagrum gifna regeln är alltså icke tillämplig å det
fall, att någon — efter det han blifvit dömd exempelvis för forsta resan
stöld, utan att detta straff ännu verkställts — föröfvar stöld, inbrott eller
snatteri; för det senare brottet skall han dömas till särskildt ansvar såsom
för första resan stöld eller första resan snatteri, och de båda sålunda
ådömda straffen sammanläggas i vanlig ordning. Det har emellertid
inträffat, att domstolar handlat i strid häremot, i afseende hvarå
redogörelse här lämnas för följande rättsfall. Genom utslag den 2 september
1907 dömde en häradsrätt F. att för första resan stöld af ett till
28 kronor värderadt fickur undergå straffarbete i tre månader, men förordnade
tillika, att med straffet skulle anstå och att på villkor, som an —

1913 —

228

gifvas i lagen angående villkorlig straffdom, skulle bero, huruvida straffet
skulle gå i verkställighet. Sedan F. ånyo föröfvat olofligt tillgrepp,
förklarade nämnda häradsrätt i ett den 16 november 1907 meddeladt utslag,
att F. vore förvunnen att hafva den 26 oktober 1907 olofligen,
dock utan inbrott, tillgripit en portmonnä, värd en krona, med inneliggande
5 kronor 15 öre. Vidare yttrade häradsrätten i utslaget, att då

F., genom att göra sig förfallen till nytt tjufnadsbrott, förverkat det honom
beviljade anståndet med verkställigheten af det genom utslaget den
2 september 1907 ådömda straffet, pröfvade häradsrätten, i förmågo af
20 kap. 1, 9 och 14 §§ strafflagen, lagligt döma F. att för å särskilda
ställen och tider första resan föröfvad stöld hållas till straffarbete nio månader
och vara förlustig medborgerligt förtroende, intill dess ett år förflutit
från det han efter utståndet straff blifvit frigifven. —- Då i förevarande
fall det af F. sist föröfvade tillgreppet ägt rum, efter det F. af
häradsrätten genom utslaget den 2 september 1907 dömts till ansvar för
första resan stöld, hade 20 kap. 9 § strafflagen icke bort tillämpas, utan
F. skulle för det sist föröfvade tillgreppet dömts till straff för snatteri.
Detta straff skulle därpå sammanlagts med det F. för första resan stöld
ådömda straffet. På grund af det begångna felet, hvarigenom F. fått ett
långt strängare straff'' än han skulle erhållit, om det sist föröfvade tillgreppet
blifvit bedömdt för sig, samt dessutom olagligen dömts till förlust
af medborgerligt förtroende, förordnade jag om åtal mot vederbörande
häradshöfding; och »som ifrågakomna af häradsrätten den 16 november
1907 meddelade utslag vore i anmärkta hänseendet emot lag stridande»,
dömdes häradshöfdingen jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen att bota 50
kronor.

Hvad ofvan sagts om innebörden af 20 kap. 9 § strafflagen äger tydligen
motsvarande tillämpning å den i 8 § af samma kapitel meddelade
bestämmelsen, att den, som under »en lagföring» varder förvunnen att
hafva å särskilda ställen eller tider föröfvat snatteri, skall, där det tillgripnas
värde öfverstiger femton kronor, straffas för stöld. Denna bestämmelse
afser alltså icke det fall att någon — efter att hafva dömts till straff för
snatteri utan att straffet ännu verkställts — ånyo föröfvar snatteri. Utan
afseende därå, att sammanlagda värdet af hvad han vid de olika tillfällena
tillgripit öfverskrider 15 kronor, får han icke dömas till ansvar för stöld.
Det senare snatteribrottet måste för sig bedömas, och straffet för detta
brott skall sammanläggas med det förut för snatteri ådömda straffet.

Äfven mot denna regel hafva domstolar felat. Sedan sålunda K. af
F. häradsrätt genom utslag den 15 juni 1903 dömts att för första resan
snatteri af gods till värde af 10 kronor hållas i fängelse en månad, samt

— 1913 —

229

häri, utan att verkställighet af straffet ägt rum, gjort sig skyldig till delaktighet
jämlikt 20 kap. 12 § strafflagen i olofligt tillgrepp gods till värde
af 15 kronor, yttrade rådstufvurätten i V., där åtalet för sistnämnda förbrytelse
utfördes, genom utslag den 6 juli 1903, att som K. enligt eget
erkännande vore saker till ansvar för ifrågavarande delaktighetsbrott, och
han genom F. häradsrätts utslag den 15 juni 1903 blifvit dömd att för
första resan snatteri af gods till värde af 10 kronor hållas i fängelse en
månad, hvilket straff K. dock ej aftjänat, dömdes K. i en bot, jämlikt 20
kap. 1, 8, 12 och 14 §§ strafflagen, att för första resan å särskilda ställen
och tider föröfvad stöld af gods till sammanlagdt värde af 25 kronor undergå
straffarbete i tre månader samt vara förlustig medborgerligt förtroende,
intill dess ett år förflutit från det han efter utståndet straff frigifvits.
Genom den missuppfattning, rådstufvurätten i förevarande fall
haft om tillämpningen af 20 kap. 8 § strafflagen, hade K. sålunda obehörigen
dömts till straffarbete och förlust af medborgerligt förtroende.
På det åtal, som med anledning häraf anställdes mot rådstufvurättens ledamöter,
meddelades utslag den 17 oktober 1904, hvari yttrades att, enär
rådstufvurättens åtgärd att, ehuru K. begått omförmälta delaktighetsbrott
först efter det han blifvit af F. häradsrätt dömd till ansvar för snatteri,
likväl döma honom såsom om han blifvit under en lagföring förvunnen
till ifrågavarande båda brott uppenbarligen vore mot lag stridande, dömdes
ledamöterna att, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, hvar för sig bota 25
kronor.

Om någon, efter att hafva dömts för ett tjufnadsbrott (B), varder förvunnen
att hafva begått två andra tjufnadsbrott, däraf ett (A) före och
ett (C) efter domen, måste såsom förut antydts bestämmelserna i 8 eller
9 § af 20 kap. strafflagen komma till användning i fråga om de båda
först föröfvade brotten, men eu dylik brottskombination kan icke verka
någon ändring i den ofvan utvecklade regeln angående bestämmandet af
straff för det efter domen begångna brottet; detta måste i allt fall bedömas
för sig. Väl är det sant, att den brottslige här samtidigt lagföres
för de två sist upptäckta brotten, A och C. Men jämlikt 4 kap. 9 § strafflagen
skall ett straff bestämmas för B och A. Härefter har man sålunda att
bedöma B+A och C. Och då i öfverensstämmelse med hvad förut anförts
8 eller 9 § i 20 kap. strafflagen icke äger tillämpning i afseende å C och
B, måste tillämpningen af samma paragrafer äfven vara utesluten beträffande
C och B+A. Jämväl i sistberörda hänseende har emellertid i praxis
missuppfattning, gjort sig gällande. Vid inspektion hos rådstufvurätten i

G. antecknade jag sålunda följande rättsfall.

— 1913 —

230

Den 11 september 1909 dömdes X. för första resan snatteri af gods
till värde af 5 kronor 25 öre att bota 25 kronor. Under år 1910 tilltalades
X. åter vid rådstufvurätten för olofligt tillgrepp. I utslag den 18
maj 1910 yttrade rådstufvurätten, att som utredt vore, att X. dels en dag
i början af juni 1909 tillgripit eu urkedja, värd 75 kronor, dels ock den
5 mars 19i0 tillgripit tre par byxor, värda tillhopa 13 kronor 75 öre;
alltså och då X. som genom rådstufvurättens utslag den 11 september
1909 dömts att för första resan snatteri bota 25 kronor, icke erlagt böterna
eller undergått motsvarande förvandlingsstraff, samt straffet för samtliga
ofvanberörda, af X. föröfvade tj ufnadsbrott skulle, jämlikt 4 kap. 9 §
strafflagen, så bestämmas, som hade han varit för dem alla på en gång lagförd,
pröfvade rådstufvurätten rättvist döma X., jämlikt 20 kap.^ 1 och 9
§§ strafflagen, att för första resan å särskilda ställen och tider föröfvad stöld
af gods till värde af 94 kronor hållas till straffarbete i fem månader.

Enligt hvad ofvan utvecklats, skulle rätteligen förfarits på det sättet, att
straffet för de båda under år 1909 föröfvade tjufnadsbrotten jämlikt 4 kap.
9 § strafflagen så bestämts, som hade X. varit för dem på en gång lagförd,
men det tj ufnadsbrott, som begåtts år 1910, bedömts för sig. X. skulle
med andra ord, enär 20 kap. 9 § strafflagen icke ägde tillämpning i afseende
å det sista brottet, dömts till ansvar dels för första resan stöld och
dels för första resan snatteri.

Till stöd för sitt domslut åberopade rådstufvurätten ett af Kungl.
Mapt genom utslag den 21 februari 1899 afgjordt rättsfall, hvilket förmenades
vara fullt analogt med det af rådstufvurätten behandlade målet.
Med ifrågavarande af Kungl. Maj:t afgjorda fall förhöll sig på följande sätt.

Y. dömdes den 12 juli 1898 af Stockholms rådstufvurätt för första resan
snatteri af gods till värde af 14 kronor att hållas i fängelse två månader
och undergick därefter detta straff. Sedermera ställdes X . under tilltal
vid samma rådstufvurätt för det Y. med vetskap om den olofliga åtkomsten
innehaft dels den 1 juli 1898 en stulen kappa, värd 20 kronor, dels
den 1 oktober 1898 en stulen kavaj, värd 15 kronor, dels ock den 15 oktober
1898 en stulen divansmatta, värd 80 kronor. Rådstufvurätten yttrade
i utslag den 27 oktober 1898, att emedan X. vore öfvertygad att hafva
begått sistnämnda tre brott och följaktligen, jämlikt 20 kap. 12 § strafflagen,
med afseende å värdet af de därvid tillgripna persedlarna skulle straffas för
olofligt tillgrepp; ty och som Y. genom rådstufvurättens utslag den 12
juli 1898 blifvit dömd för första resan snatteri af gods till värde af 14
kronor att hållas i fängelse två månader, hvilken bestraffning Y. till fullo
undergått; samt straffet för sagda snatteri och för Y:s brottsliga befattning
med den stulna kappan, jämlikt 4 kap. 9 § strafflagen, skulle så be —

1913 —

231

stämmas, som hade Y. på en gång varit för båda brotten lagförd, profvare.
rådstufvurätten, i förmågo af 20 kap. 1, 9 och 14 §§ strafflagen,
rättvist döma Y. för första resan å särskilda ställen och tider föröfvad
stöld af gods till sammanlagdt värde af 129 kronor att hållas till straffarbete
i sex månader och vara medborgerligt förtroende förlustig, intill dess
ett år förflutit från det Y. efter utståndet straff blifvit frigifven; och
skulle vid straffets tillämpning afräknas den af Y. för snatteri undergångna
bestraffningen, motsvarande en månads straffarbete. Allmänne åklagaren
anförde besvär under yrkande, att särskild! straff mått Y. ådömas för de
brott, till hvilka Y. gjort sig skyldig innan rådstufvurättens utslag den 12
juli 1898 meddelades. Hofrätten fann emellertid ej skäl att i rådstufvurättens
utslag gorå . ändring; och Kungl. Maj:t, hos hvilken allmänne
åklagaren fullföljde sina besvär, fann ej skäl att göra ändring i hofrättens
utslag.

Jämlikt den här förut af mig uttalade meningen hade Y. bort dömas
till särskild! ansvar dels för de brott, som begåtts innan rådstufvurättens
utslag den 12 juli 1898 meddelades, dels ock för de brott, till hvilka Y.
därefter gjort sig skyldig. Den omständigheten, att hofrätten och högsta
domstolen icke sålunda ådömde Y. ansvar för två gånger föröfvad första
resan stöld, visar emellertid ingalunda, att dessa domstolar med
underkännande af min mening gillat den uppfattning, som legat till
grund för rådstufvurättens i G. ofvannämnda domslut. Att ändring ej
gjordes i ^Stockholms rådstufvur ätts ifrågavarande utslag, kan hafva
berott därpå, att hofrätten och högsta domstolen funnit det af rådstufvurätten
bestämda straffet ej böra höjas, äfven om ansvar yttryckligen
ådömts Y. för två gånger föröfvad första resan stöld. Om så varit förhållandet
— hvilket förefaller troligt — är det med hänsyn tagen till öfverdomstolarnas
obenägenhet för att omredigera öfverklagade utslag allenast
på grund af rent formella oegentligheter fullt förklarligt, att rådstufvurättens
yttrande i sin helhet lämnades orubbadt. För öfrigt är härutinnan
väl att märka, hurusom en väsentlig olikhet förefinnes emellan ifrågavarande
af rådstufvurätten i G. och af Stockholms rådstufvurätt meddelade
utslag. I det förra förklarades — och här är felets utgångspunkt — att
straffet för samtliga ifrågavarande af X. föröfvade tjufnadsbrott skulle
jämlikt 4 kap. 9 § strafflagen så bestämmas, som hade X. varit för dem
alla. på en gång lagförd. Stockholms rådstufvurätt åter yttrade — fullt
riktigt — att sistnämnda lagrum skulle tillämpas allenast i fråga om de
brott, som Y. begått innan första utslaget (den 12 juli 1898) meddélades.

I samband härmed må framhållas, att rådstufvurättens i G. uppfattning,
att 4 kap. 9 § strafflagen skulle tillämpas i afseende å samtliga de af x!

— 1913 —

232

betona tjufnadsbrotten, leder till konsekvenser, som rådstufvurätten emellertid0
icke torde hafva afsett. Antaget, att en person Y., efter det han
dömts för andra resan snatteri af gods till värde af fem kronor att undergå
fängelse och detta straff verkställts, varder förvunnen att hafva vid
två°andra" tillfällen, däraf ett före domen och ett efter densammas verkställande,
tillgripit gods till värde af respektive sex och fyra kronor Enligt
rådstufvurättens uppfattning skulle Y. här för samtliga förbrytelserna
dömas för andra resan snatteri. Men detta vore uppenbart oriktigt. Enligt
uttryckligt lagstadgande, 20 kap. 6 § strafflagen, måste nämligen Y. för
det efter domens verkställande begångna snatteribrottet dömas såsom hade
han föröfvat första resan stöld.

En person, som dömts till straffarbete och till fullo undergått
detta straff, varder öfvertygad att före domen hafva begått
brott, som förskyller böter. Skola böterna, där de ej kunna
gäldas, förvandlas till straffarbete?

Är någon, som gjort sig skyldig till fängelse eller straffarbete på
viss tid, tillika förfallen till böter, och saknar han tillgång till deras fulla
eldande, skall, jämlikt 4 kap. 7 § strafflagen, det emot böterna enligt
2 kap. 11 § samma lag svarande fängelsestraff förenas med öfriga straffet;
och har man att vid straffsammanläggningen iakttaga de grunder, som
stadgats i 5 och 6 §§ af 4 kap. strafflagen.

Af dessa bestämmelser följer, att om någon exempelvis dömts dels
till två månaders straffarbete dels till 100 kronors böter, och han saknar
till o-ån w till böternas fulla gäldande, så måste vid straffens verkställighet
böterna förvandlas till sex dagars straffarbete att förenas med det ^öfriga
straffarbetet, i följd hvaraf straffsumman blir straffarbete i två månader

sex dagar. ....

I öfverensstämmelse härmed bör, om någon, sedan han tor ett brott

dömts till straffarbete i två månader, utan att detta straff till någon del
verkställts, varder öfvertygad att förut hafva föröfvat annat brott (jfr 4
kap. 9 § strafflagen), som tinnes böra förskylla 100 kronors böter, tillika
lämnås det förklarande att, där den dömde saknar tillgång till böternas
fulla gäldande, han i stället för dem skall undergå straffarbete i sex
dao-ar i hvilket fall han alltså skall hållas till straffarbete i sammanlagdt

— 1913 —

233

två månader sex dagar. I händelse det omedelbart ådömda straffarbetet
redan var till en del verkställdt, skall, jämlikt sistnämnda lagrum, vid
straffets tillämpning denna del varda afräknad.

Om åter det omedelbart ådömda straffarbetet redan var till fullo verkställdt,
lämnar lagen ej tydlig anvisning på, huru rätteligen bör förfaras.
Enligt hvad jag inhämtat, lärer emellertid den meningen vara ganska allmänt
utbredd, enligt hvilken äfven i dylikt fall det ådömda bötesstraffet
bör, under förutsättning att böterna icke till fullo gäldas, förvandlas till
sex dagars straffarbete att sammanläggas med det omedelbart ådömda
straffarbetet, med förklaring att, då sistnämnda straff till fullo verkställts,
den dömde har att undergå straffarbete i sex dagar.

Ehuru fråga icke är om verkställighet af annat än bötesstraff, skulle alltså
böter kunna förvandlas till straffarbete. För min del tror jag dock, att detta
är oriktigt. Afgörande härutinnan lärer vara förenämnda bestämmelse i
4 kap. 7 § strafflagen; och de ordalag, hvari detta lagrum är affattadt,
synas utmärka, att där omtalade bötesförvandling icke får äga rum i andra
fall, än då fråga kan vara om verkställighet af såväl straffarbete (eller
fängelse) som bötesstraff.

För riktigheten af min mening talar lagberedningens förslag i ämnet.
Lagberedningen upptog såsom allmänna straffarter, förutom dödsstraff,
dels fängelse i sju olika grader, dels ock böter. I händelse hos den, som
blifvit fälld till böter, tillgång till deras gäldande saknades, skulle hvad
han af böterna ej kunde gälda förvandlas till fängelse enligt särskilda
grunder, angifna i 11 § af 2 kap. straffbalken. Omedelbart ådömdt fängelse
^ var i fråga om sättet för verkställigheten af svårare slag än det,
hvartill bristande böter skulle förvandlas. I 16 § af 6 kap. voro följande
bestämmelser meddelade: »Har den, som gjort sig skyldig till fängelse i
första grad» (på lifstid), »tillika begått brott, som med böter belägges; vare
senare straffet förfallet. Är han skyldig till fängelse i annan grad; gånge
åt böterna ut hvad han gälda kan; och skall, där lian fängelsestraffet ej redan
utstått, hvad af böterna ej gäldas kan, öfvergå till fängelse i den grad,
som förut ådömd är: i ty fall varde fängelsetiden i sagda grad förlängd
med hälften af de dagar, som efter 2 kap. 11 § motsvara hela det bötesbelopp,
som förvandlas skall: gå de dagar ej till jämnt tal; varde den
dag ej räknad, som öfverskjuter jämna talet. Ej må fängelsestraff, genom
sådan förlängning, öfverskrida högsta tiden i den förut ådömda grad. —
Har den dömde redan undergått fängelsestraffet; då skall hvad af böterna
ej gäldas kan, förvandlas efter ty i 2 kap. 11 § sägs.»

I motiven till dessa bestämmelser anfördes, bland annat, följande:

»Beredningen har funnit nödigt att i 16 §---närmare bestämma,

Justitieombudsmannens ämbstsberättelse till 1.913 års Riksdag. 30

234

huru förhållas skall, då någon för särskilda brott gjort sig skyldig till
fängelse under första grad och till böter. Beredningen har icke funnit skäl
därtill, att icke böterna i detta fall böra ådömas och uttagas, så vidt tillgång
finnes; men då det, som af böterna ej kan utgå, i detta fall bör förvandlas
till fängelse af svårare slag än det, hvartill bristande böter i allmänhet
förvandlas, och detta fängelsestraff dessutom försvåras därigenom,
att det utgör fortsättning af ett redan utståndet fängelsestraff, har beredningen
i 16 § föreslagit, ej blott att detta förvandlingsfängelse endast
skall uppgå till hälften af den tid, hvartill fängelset, efter de i 2 kap.
11 § stadgade grunder, skolat utsättas, hvarvid en öfverskjutande udda
dag lämnas oräknad, utan ock att, genom en sådan tillökning, den ådömda
fängelsegraden ej må öfverskridas. — — — Af anförda grunder är ock
klart, att högsta tillökningen af fängelsestraffet i allmänhet blifver 90
dagar, och den lägsta 2 dagar; äfvensom att, om högsta fängelsetiden
inom graden är ådömd, all tillökning för böter förfaller. Att om, då
böterna skola förvandlas, det ådömda fängelsestraffet redan är till fullo
utståndet, förvandlingen skall ske efter de i 2 kap. 11 § stadgade grunder,
enär för det fallet skälet till nu anmärkta undantagsstadgande förfaller,
liar jämväl blifvit i denna § föreskrifvet.»

Grunden till lagberedningens stadgande, att, vid samtidig verkställighet
af omedelbart ådömdt fängelse under första grad samt bötesstraff1,
böterna skulle förvandlas till fängelse i motsvarande grad, var allenast, att
beredningen — uppenbarligen med fullt fog — ville förhindra, att två
straff, som på en gång skulle aftjänas, verkställdes under olika former.

Man saknar anledning antaga, att gällande lag härutinnan intager
annan ställning.

Innebörden af bestämmelsen i 8 kap. 3 § giftermålsbalken.

Under en af mina inspektionsresor fann jag, att K. häradsrätt den
29 april 1907 sammanträdt till urtima ting för ändamål, som i protokollet
sålunda angifvits: »Under åberopande af stadgandet i 8 kap. 3 § giftermålsbalken,
att svensk man och kvinna, som gjorde äktenskapsförord utrikes,
skulle inom sex veckor efter sin återkomst låta ingifva sagda förord
till rätten för att i dess protokoll intagas, anhöllo makarna E., som
i midten af denna månad återkommit till Sverige, genom E. Ö., att här
skulle intagas detta äktenskapsförord» etc. Handlingen var dagtecknad:

— 1913 —

235

»Paris den 27 mars 1907». Nästa lagtima ting i häradet inföll den 4
juni 1907 och sålunda mer än sex veckor efter ifrågavarande nyikars återkomst
till Sverige. Nästföregående lagtima ting hade hållits före makarnas
återkomst.

I 8 kap. 1 § giftermålsbalken är stadgadt, bland annat, följande: »Äktenskapsförord
skall öppet ingifvas till rätten i den ort, där makarna hafva
sitt bo och hemvist, eller sätta sig neder att bo, i staden inom åttonde
dagen och på landet sist å det ting, som infaller näst efter en månad sedan
vigsel skett, och läte rätten det i protokollet införas. Är vigsel å annan ort
förrättad, och kan förty den lagföljd ej ske, som nu föreskrifven är, då
skall förord inom sagda tid hos rätten i vigningsorten företes, och varde
det, då makarna till boningsorten kommit, sist inom en månad i stad, och
å landet vid det ting, som näst efter tre månader infaller, till rätter domstol
ingifvet, med bevis af rätten i vigningsorten, att det där företedt
varit. Är ej med förord så förfaret, som nu sagdt är; vare det kraftlöst.»

I 2 § af samma kapitel är följande bestämmelse meddelad: »Nu göra
man och kvinna sådana förord utländes, om den egendom de här hafva,
och vilja, att de ock inrikes gälla skola, ändock de själfva ej hitkomma;
då skola de förord före äktenskapet utrikes med vittnen upprättas, och inrikes
inom natt och år hos domaren angifvas och intecknas.»

Slutligen är i 3 § föreskrifvet: »Göra de sådana förord utländes, och
komma sedan själfva hit i landet; då skola de, som här födda äro, inom
sex veckor, och utländska inom sex månader, sedan de sig här nedersatt,
låta dem här inteckna, som förr är sagdt. Sker det ej; hafven de förord
ingen kraft.»

Förfarandet att i ofvanberörda fall påkalla urtima ting för äktenskapsförordets
ingifvande var tydligen grundad! på den uppfattningen, att det
jämlikt sistnämnda lagrum ovillkorligen ålegat makarna att inom sex
veckor från ankomsten till Sverige ingifva äktenskapsförordet till häradsrätten.

Rimligen kan man dock icke antaga, att lagstiftaren menat, att bevarandet
af en rätt skulle göras beroende på anmälan inom viss tid vid
häradsrätt, ehuru lagtima ting under samma tid icke infaller, och det
följaktligen för vederbörande icke är möjligt att utan extra kostnader
bevara sin rätt. Och äfven om sådant ting hålles inom sex veckor från
makarnas ankomst till Sverige, måste ihågkommas, att lagen uttryckligen
tillförsäkrar makarna ett rådrum af sex veckor, i följd hvaraf det under
hvarje förhållande måste vara tillfyllest, om åtgärd från deras sida vidtages
å sista dagen före de sex veckornas utgång. Makar, som sålunda
ville till fullo begagna sig af det medgifna rådrummet, skulle icke förty,

— 1913 —

236

om lagstiftarens mening vore den ofvan antydda, gå miste om sin rätt,
så framt lagtima ting ej hölles å fatalietidens sista dag, enär häradsrätten
ju icke samma dag efter först då skedd påfordran kunde hinna att sammanträda
till urtima ting.

Om man alltså måste utgå från, att här ofvan omförmälta uppfattning,
enligt hvilken äktenskapsförord i fåll hvarom nu är fråga måste ingifvas
till häradsrätten inom sex veckor från makarnas ankomst till Sverige,
icke kan vara med lagens mening öfverensstämmande, är därmed ej klarin
ordt, huru förevarande lagbestämmelse rätteligen är att förstå.

Enligt en åsikt, som, efter hvad jag inhämtat, åtminstone i praxis
har anhängare, måste uttrycket, att förordet skall inom sex veckor intecknas,
»som förr är sagdt», anses i tillämpliga delar hänvisa jämväl till
de tidsbestämmelser, som meddelats i 1 §. Det skulle alltså enligt denna
åsikt vara tillfyllest, om förordet ingåfves till vederbörande häradsrätt å
det lagtima ting, som infaller näst efter sex veckor, sedan makarna ankommit
till Sverige.

För min del finner jag det dock troligare, att 3 § bör sättas i
relation till 2 §. Liksom jämlikt sistnämnda paragraf förordet skall
inom föreskrifven tid ingifvas till domhafvanden, bör ock, då fråga är
om tillämpning af 3 §, förhållandet vara motsvarande; makarna hafva
fullgjort hvad på dem ankommer, där de inom sex veckor från ankomsten
till Sverige inlämnat förordet till vederbörande domhafvande. Denne
åligger det sedermera att ombesörja, det förordet varder föredraget inför
häradsrätten och i dess protokoll intaget.

I detta sammanhang må redogörelse lämnas för följande rättsfall, som förmenats
utgöra prejudikat till stöd för den här ofvan först angifna meningen.

Hustru E. Oom, född Cornelius, bevakade å inställelsedagen den 5
augusti 1879 i mannens konkurs, under yrkande om förmånsrätt, 10,000
preussiska thaler att utgå ur tre skuldsedlar å tillsammans 25,000 kronor,
hvarför inteckning meddelats i mannens i Sverige belägna fasta egendom.
Till stöd för sitt yrkande åberopade hustru Öom, att äktenskapsförord
mellan henne och mannen före vigseln ägt rum, och företedde i sådant
afseende utdrag af protokoll, underteckna^ af vederbörande kretsdomare
i Pommern, af innehåll att F. Oom och hans trolofvade E. Cornelius
infunnit sig inför kretsdomaren och anhållit om intagande i domstolens
protokoll af en utaf dem bägge undertecknad handling, enligt hvilken icke
någon egendomsgemensamhet mellan makarna skulle komma att äga rum
och hustrun ensam förvalta sin egendom. Borgenärerna bestredo yrkandet
och anmärkte, att makarna efter inflyttningen till Sverige icke iakttagit
föreskrifterna i 8 kap. giftermålsbalken. Hustru Oom genmälde, att i 8

— 1913 —

237

kap. 3 § nämnda balk afsåges endast sådana utlänningar, som vunnit
svensk medborgarrätt och såsom sådana satte sig ned i riket, men kunde
icke äga tillämpning på henne och hennes man, Indika vore preussiska
undersåtar; och företedde hon bevis från vederbörande häradsskrifvare, att
Oom, som under flera år med Kung! Maj:ts tillstånd ägt och besuttit
fast egendom i Gottlands norra fögderi, fortfarande i mantals- och uppbördslängden
vore antecknad såsom preussisk undersåte, och att han, så
vidt häradsskrifvaren vore bekant, icke sökt eller vunnit svensk medborgarrätt.
— Underrätten (Gottlands norra häradsrätt) yttrade i dom den
27 oktober 1879, att som Oom och hans hustru, hvilka, enligt hvad rätten
kändt vore, för flera år tillbaka inom Gottlands län sig bosatt, försummat
att inom sex månader därefter till vederbörlig domstol ingifva
sitt före äktenskapet utom riket upprättade äktenskapsförord, i följd hvaraf
detsamma jämlikt 8 kap. 3 § giftermålsbalken vore utan verkan, ogillades
hustru Ooms anspråk på fordringsrätt i konkursen för af henne enligt
äktenskapsförordet i boet införda, 10,000 thaler, däri giftorätt icke skulle
hennes man tillkomma. Hofrätten fann i dom den 21 maj 1880 ej skäl
göra ändring i häradsrättens dom; och Kungl. Maj:t fastställde, på hemställan
af nedre revisionen, i dom den 30 november 1880 hofrättens dom.

Hustru Ooms talan ogillades sålunda med den motivering af underrätten,
att äktenskapsförordet icke jämlikt 8 kap. 3 § giftermålsbalken
inom sex månader från makarnas bosättning på Gottland ingifvits till
vederbörande domstol; och har verkligen ifrågavarande lagrum dylik innebörd
så vidt angår utländska makar, så måste det också äga motsvarande
innebörd beträffande sådana makar, som äro födda här i riket, i följd
hvaraf, i motsats till hvad förut antagits, det icke skulle vara tillfyllest,
att de inom sex veckor från ankomsten till Sverige inlämnade äktenskapsförordet
till vederbörande domare.

Nu är emellertid att märka, hurusom i det refererade rättsfallet tvist
alls icke förelåg om rätta innebörden af förevarande lagrum i det afseende,
hvarom nu är fråga. Det var ett ostridigt faktum, att, huru än samma
lagrum tolkas, makarna icke ställt sig dess föreskrifter till efterrättelse.
Mellan parterna tvistades allenast därom, huruvida lagrummet vore tilllämpligt
på sådana makar, som icke vunnit svensk medborgarrätt. Vid
sådant förhållande och med kännedom om högsta domstolens ofta visade
obenägenhet mot att omskrifva öfverklagade domar allenast, på grund af
otillfredsställande motivering, saknar man all anledning att åberopa Kungl.
Maj:ts ifrågavarande utslag till stöd för den mening, som här ofvan af
mig betecknats såsom oriktig.

— 1913 —

238

Vid likvid af köpeskillingen för exekutivt försåld fastighet har
i afseende å en bevakad löpande inteckning, hvilken till såväl
kapital som fordrad ränta kan gäldas med erlagda köpeskillingen,
visst belopp, motsvarande af gäldenären bestridd ränta,
afsatts såsom tvistigt. Äger inteckningshafvaren under åbe=
ropande däraf, att hans anspråk på grund af inteckningen sålunda
ännu icke blifvit i sin helhet slutligen pröfvadt, motsätta
sig, att densamma utlämnas till köparen?

Å exekutiv auktion inför en länsstyrelse den 15 januari 1912 för
försäljning af en L:s konkursbo tillhörig fastighet inropades densamma af

H. för en köpeskilling af 150,000 kronor, som å likviddagen den 26 påföljande
februari till fullo kontant erlades.

Såsom innehafvare af sex i fastigheten intecknade löpande skuldebref
å tillhopa 130,000 kronor yrkade S. att ur köpeskillingen utfå detta belopp
jämte förskrifven ränta från den 8 juli 1911; och ingaf S. å likviddagen
ifrågavarande inteckningar i original till länsstyrelsen.

Sysslomännen i L:s konkurs bestredo, på angifven grund, att S. i
följd af inteckningarna vore berättigad till ränta för längre tid ån från
den 4 oktober 1911, hvaremot S. vidhöll sitt framställda ränteanspråk.

På grund häraf verkställdes af länsstyrelsen fördelning af köpeskillingen
på det sätt, att, sedan afräkning skett för kostnader, konkursarfvoden
m. m., till S. såsom innehafvare af inteckningarna utbetalades dels
desammas kapitalbelopp 130,000 kronor dels ostridigt ogulden ränta från
den 4 oktober 1911, hvarefter det räntebelopp för tiden 8 juli"—4 oktober
1911, hvarom olika meningar gjort sig gällande, afsattes såsom tvistigt.

Oafsedt utgången af tvist angående S:s bestridda räntefordran hade
sålunda den erlagda köpeskillingen räckt till fulla gäldandet af S:s inteckningar
till såväl kapital som ränta, och hade till S. också erlagts både
kapitalet och det ostridiga räntebeloppet, hvarjämte länsstyrelsen i sitt
förvar innehade ett belopp, svarande mot af honom fordrad ränta, i den
mån den bestridts.

Sedan likviden vunnit laga kraft, gjorde H. upprepade gånger hos
länsstyrelsen muntlig framställning om att utfå ifrågavarande inteckningar,

— 1913 —

239

men länsstyrelsen vägrade att utlämna dem. Slutligen ingaf H. till länsstyrelsen
skriftlig ansökning om inteckningarnas utbekommande, öfver
denna ansökning infordrades förklaring från S., som bestred ansökningen.
Denna bifölls emellertid sedermera af länsstyrelsen, dock först efter det
inteckningarna försetts med anteckning om det tvistiga räntebeloppet.

Innan detta beslut af länsstyrelsen meddelades, androg vederbörande
landssekreterare, därom af mig tillspord, såsom skäl för sin vägran att
omedelbart utlämna inteckningarna till H. följande: Då inteckningarna
vore af löpande natur, skulle, därest de utlämnades till H., S:s rätt kunna
äfventyras. Om eu blifvande rättegång mellan L:s konkursbo och S. utfölle
till den senares förmån, skulle han nämligen ändå icke kunna utfå
det afsätta beloppet, därest tredje man i god tro under tiden åtkommit
inteckningarna. Beloppet hade afsatts till förmån för inteckningarnas
behörige innehafvare.

Detta resonnemang hvilar enligt min mening på missuppfattning af
arten af den eventuella rätt till det afsätta räntebeloppet, som vid köpeskillingslikviden
tillerkänts S. Genom uppgörelsen vid köpeskillingslikviden
lösgjordes S:s fordringsanspråk, jämväl i hvad det afsåg den omtvistade
räntan, från de intecknade skuldebrefven. Den rätt, som S. kunde äga till
denna, ränta, blef rent personlig. S. kunde följaktligen icke hafva något
berättigadt intresse i att motsätta sig inteckningarnas utlämnande till H.
För denne åter kunde uppenbarligen ett dröjsmål med deras utlämnande
lända till afsevärdt förfång. Och betraktar man saken med hänsyn till
köparen, bör det för öfrigt vara tydligt, att han måste äga anspråk på att
komma i åtnjutande af sin rätt, så snart han fullgjort sin skyldighet, och
att hans rätt alltså icke får uppehållas i afvaktan på en tvist, hvars utgång
alls icke vidkommer honom.

Kan fullmakt brukas vid val af borgmästare?

i : Denna fråga, som under år 1912 underställdes mitt omdöme med

anledning af då förestående borgmästarval i Skara, torde för sitt behöriga
besvarande kräfva en granskning från tre särskilda, med hvarandra på det
närmaste förbundna synpunkter: rätten att deltaga i dylika val, röstgrunden
och sättet för valrättens utöfvande.

Sedan mycket ång tid tillbaka hafva städernas borgerskap öfvat in —

1913 —

240

flytande vid tillsättande af borgmästare.* Detta förhållande blef genom
särskilda kungl. resolutioner bekräftadt. Kungl. Maj:t förklarade sålunda
genom resolutionen på borgerskapets besvär den 8 juli 1720, att städerna
i gemen och hvar och en stad i synnerhet skulle oförkränkt få tillgodonjuta
rättigheten att utvälja och föreslå borgmästare. Resolutionen på
städernas besvär den 16 oktober 1723 innehöll i § 1 den bestämmelsen,
att till lediga borgmästarbeställningar i städerna skulle magistraten och
borgerskapet utvälja och föreslå tre personer, af hvilka sedermera den,
som pröfvades värdigast och skickligast till den lediga tjänsten, skulle
därå erhålla Kungl. Maj:ts fullmakt.**

Rätten att i stad deltaga i borgmästarval var länge förenad med den
politiska rösträtten. Regeringsformen af den 6 juni 1809 stadgade i 31 §,
att städernas borgerskap skulle framgent åtnjuta den rättighet, de ditintills
innehaft, att till borgmästartjänster föreslå tre behöriga män, af hvilka
en skulle utnämnas af Kungl. Maj:t. Rätten att välja riksdagsmän (ledamöter
af borgarståndet) tillkom enligt 14 § i riksdagsordningen den 10
februari 1810 för städerna i allmänhet borgerskapet eller dess elektorer.
Med tiden inträdde häri en ändring. Den politiska rösträtten i städerna,
som enligt 1810 års riksdagsordning ursprungligen tillkom allenast
borgerskapet d. v. s. burskap ägande handlande och handtverkare, utsträcktes
äfven till andra kategorier, nämligen näringsidkare utan burskap
samt fastighetsägare, som hvarken tillhörde adeln eller prästeståndet. I
anslutning till denna utvidgning af den politiska rösträtten ändrades 31 §
regeringsformen, så att rösträtt vid borgmästarval skulle tillkomma städernas
borgerskap och öfriga till deltagande i riksdagsmannaval inom
borgarståndet berättigade invånare. När sedermera riksdagsordningen af

* Ett uttalande härom gjordes genom kungl. cirkuläret om borgmästare och råds
väljande och installerande den 5 (15) december 1693. Genom denna författning stadgades
nämligen, att vid borgmästares afgång med döden skulle magistraten och borgerskapet
sammanträda för att välja en annan, därvid afseende borde fästas allenast på den
skickligaste och för stadens uppkomst nyttigaste. Den sålunda valde skulle »presenteras»
för landshöfdingen, hvilken, under förutsättning att intet »särdeles» var att påminna mot
den utseddes person, skulle hos Kungl. Maj:t föreslå honom till erhållande af fullmakt &
ämbetet.

** Bestämmelsen att tre personer skulle uppsättas på förslag till borgmästarbefattning
hade troligen sitt ursprung från hvad som enligt 40 § i regeringsformen af den 2
maj 1720 gällde om förslags upprättande till lägre tjänster. I hvarje fall var det genom
borgmästarvalet tillkomna förslaget ett sådant af vederbörande upprättadt förslag, som afsåga
med berörda grundlagsstadgande. Jfr förordningen den 17 oktober 1727, hvilken i
fråga om borgmästarval i Stockholm i punkt 6 just hänvisade till 40 § i 1720 års regeringsform.

— 1913 —

241

den 22 juni 1866 utfärdades, blef 31 § regeringsformen så till vida ändrad,
att rösträtt vid borgmästarval därefter förklarades tillkomma städernas till
deltagande i riksdagsmannaval berättigade invånare.

Angående röstgrunden vid borgmästarval blef genom förordningen

Do Ö Ö ö

den 12 oktober 1743 stadgadt, att, som den borde hafva förmånen, hvilken
måste vidkännas största kostnaden till stadens upprätthållande; så
borde ock hvars och ens öretal, efter taxeringslängden, vara grunden vid
valen till dessa beställningar, samt hvars och ens röst följaktligen räknas
och gälla, efter som han skattade och till stadens bästa utgjorde mer eller
mindre. Att omröstningen vid dessa val sålunda hvilade på skattskyldigheten
till staden, torde hafva funnits så mycket naturligare, soin den
politiska rösträtten i äldre tider varit byggd på samma grund. Äfven i
14 § af 1810 års riksdagsordning var stadgadt, att vid riksdagsmannaval
inom städerna i allmänhet röster skulle beräknas efter hvad hvar och en
af de väljande skattade till staden. Denna grundsats, hvilken enligt en
snart vidtagen förtydligande ändring i 14 § af 1810 års riksdagsordning
skulle afse samfällda val och icke val genom elektorer, var gällande
intill de vid riksdagen 1856—58 antagna ändringarna i nämnda grundlag.
Därefter var stadgadt, att rösterna vid riksdagsmannaval skulle, där det
omedelbara valsättet var öfligt, beräknas efter hvad hvar och en af de
väljande skattade till staden eller dess allmänna behof, så vida icke annan
beräkningsgrund blefve på särskild! föreskrifvet sätt antagen och af
Konungen fastställd. Detta gällde, intill dess 1866 års riksdagsordning i
17 § bestämde, att såväl vid elektors- som vid riksdagsmannaval hvarje
röstande skulle hafva en röst.

Vid borgmästarval kom med tiden röstgrunden att öfva inverkan på
själfva valrätten. De genom 1743 års förordning gifna bestämmelserna
om röstgrunden blefvo för ett flertal af rikets städer modifierade genom
särskilda af städerna beslutade och af Kungl. Maj:t fastställda s. k. valordningar
eller valreglementen. På grund af dessa författningar tillämpades
i de flesta fall vid borgmästarval en stigande men begränsad skala
allt efter storleken af de bevillningsbelopp, som påförts stadsinvånarne.
Endast undantagsvis gällde, att rösträtten var lika för alla. Då emellertid
rösträtten vid borgmästarval alltjämt var grundad på den allmänna bevillningen,
kunde tydligen icke alla politiskt röstberättigade i 31 § regeringsformen
betecknas såsom röstberättigade vid borgmästarval, sedan den
politiska rösträtten utsträckts till personer, som icke erlade bevillning.
För undvikande af en sådan oegentlighet har i sammanhang med alla
framställningar om utvidgning af den politiska rösträtten efter år 1904
blifvit föreslaget, att 31 § regeringsformen skulle undergå sådan ändring,

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1913 års Riksdag. 31

242

att rösträtt vid borgmästarval allenast måtte tillkomma personer med
kommunal rösträtt. Eu dylik ändring af ifrågavarande grundlagsbud är
nu också vidtagen.

Angående sättet för rösträttens utöfvande vid borgmästarval gäller i
främsta rummet hvad hvarje stad beslutit och Kungl. Maj:t fastställt. 1
valordning eller valreglemente för staden kan sålunda vara stadgadt, att
den röstande skall personligen aflämna sin röstsedel (så t. ex. i Stockholm).
Å andra sidan kan valordningen bestämma, att vid borgmästarval
samma regler skola tillämpas som vid allmän rådstuga (vid val af stadsfullmäktige).
I en dylik stad (t. ex. Uppsala) komma de i förordningen
angående kommunalstyrelse i stad gifna föreskrifterna om fullmakt till
användning vid borgmästarval. Finnes härom icke någon, direkt eller indirekt
tillämplig, bestämmelse i en för den särskilda staden gällande författning,
har man att följa förordningen den 19 januari 1758, hvari Kungl.
Maj:t till efterrättelse förklarade och såsom enligt med meningen af 1 §
i resolutionen på städernas besvär af den 16 oktober 1723 förordnade, att
hvarken frånvarande borgare eller borgaränkor finge gifva röster vid borgmästarval.

Häraf följer, att frågan, huruvida i en viss stad fullmakt får brukas
vid val af borgmästare, måste besvaras med ledning af den särskilda
författning (valordning eller valreglemente), som kan hafva utfärdats för
staden, samt att, när eu dylik författning icke finnes eller densamma ej
lämnar nödig ledning, fullmakt på grund af 1758 års förordning icke får
användas vid dessa val.

1 det ärende, som föranledt mig att ägna uppmärksamhet åt hithörande
spörsmål, förekom följande.

Läroverksadjunkten Erik E. Janson insände en klagoskrift, däri han —
med anledning däraf, att magistraten i Skara genom kungörelse den 17 maj
1912 kallat stadens till deltagande i borgmästarval berättigade invånare
att inför magistraten den 6 juni 1912 kl. 2 e. m. personligen tillstädeskomma
för att genom val föreslå tre behöriga män till borgmästarämbetet i
staden — anhöll om upplysning, huruvida magistraten vore lagligen berättigad
att vid ifrågavarande val vägra röstning på grund af fullmakt.

Då emellertid fråga icke var om tjänstefel, kunde klagoskriften ej
föranleda någon åtgärd.

— 1913 —

243

Bör domstol, då inteckning sökes till säkerhet för skuldebref,
taga hänsyn till därå förefintlig anteckning om afbetalning?

I ett genom klagomål hos mig anhängiggjordt ärende anfördes af
klaganden, bland annat, att till säkerhet för ett å 2,557 kronor 95 öre lydande,
med inteckningsmedgifvande försedt skuldebref inteckning till nyssnämnda
belopp blifvit af vederbörande häradsrätt fastställd i de pantförskrifna
fastigheterna, ehuru vid inteckningens meddelande å skuldebrefvet
förefunnits anteckning därom, att å skulden afbetalats 250 kronor.
Detta klagandens påstående vann stöd af en utaf honom i ärendet företedd
lagsökningshandling, under det att den i inteckningsprotokollet intagna
afskriften af skuldebrefvet i fråga ej upptog någon anteckning om
afbetalning.

I häröfver afgifvet yttrande förklarade sig häradsrättens ordförande
visserligen ej vilja bestämdt bestrida, att skuldebrefvet, då det till rätten
ingafs för intecknings erhållande, var försedt med den af klaganden åberopade
anteckningen. Emellertid trodde han ej, att så varit förhållandet,
och då för öfrigt berörda anteckning saknade underskrift, syntes honom
dess betydelse vid intecknings beviljande tvifvelaktig.

Af denna förklaring att döma, skulle häradsrättens ordförande — trots
sin uttalade tveksamhet inför det enligt min mening betydelselösa förhållandet,
att den å skuldebrefvet förekommande anteckningen om afbetalning
ej var underskrifven — hafva tagit hänsyn till samma anteckning, om
densamma vid inteckningens beviljande af honom iakttagits, samt i enlighet
härmed meddelat inteckning för endast 2,307 kronor 95 öre. En
sådan ståndpunkt till förevarande spörsmål är också enligt min uppfattning
den riktiga.

Inskrifning af ett penningbelopp i en fastighet sker enligt vår rätt till
säkerhet för fordran. I den mån fordringsrätten upphört, bör densamma
därför ej heller blifva föremål för inteckning. Inteckningsförordningens 9 §,
hvilken jämte 10 § i samma förordning afser att reglera förfarandet i det
fall, att tvist uppstår mellan sökanden och fastighetsägaren, stadgar också,
att därest ägaren med klara skäl visar, att fordran, hvarför inteckning sökes,
är gulden, ansökningen skall afslås.

Att borgenären enligt nu gällande lagstiftning kan hafva intresse af

O o O O o

att erhålla inteckning till högre belopp än sin verkliga fordran, är ett
förhållande, åt hvilket vid besvarandet af ifrågavarande spörsmål betydelse
ej lärer kunna tillmätas.

— 1913 —

244

Skyndsammare redovisning för verkställigheten åt
bötes- och vitesbeslut.

I 1909 års ämbetsberättelse lämnade jag redogörelse för eu af mig
år 1908 hos Kung]. Maj:t gjord framställning, att Kung]. Maj:t måtte vidtaga
erforderliga åtgärder för åstadkommande af skyndsammare redovisning
för verkställigheten af bötes- och vitesbeslut.

Kungi. Maj:t har i kungörelse den 11 oktober 1912 meddelat bestämmelser,
afseende att befrämja en snabbare redovisning å ifrågavarande
område.

Åtgärder till förekommande af obehörigt bötfällande af värnpliktiga
för utevaro från inskrifningsförrättning.

I min ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag lämnades redogörelse för
en af mig under år 1911 hos Kung!. Maj:t gjord framställning om åtgärder
till förekommande af obehörigt bötfällande af värnpliktiga för utevaro
från inskrifningsförrättning.

De ändringar, som af Kungl. Maj:t den 15 november 1912 beslutits
i inskrifningsförordningen, innefatta ett beaktande af min ifrågavarande
framställning.

Förstärkning af arbetskrafterna hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Med anledning af min under år 1911 (jfr ämbetsberättelsen till 1912
års Riksdag) hos Kungl. Maj:t gjorda framställning om förstärkning af
arbetskrafterna hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemställde Kungl.
Maj:t i proposition till 1912 års Riksdag, att för tillfällig förstärkning af
arbetskrafterna hos nämnda styrelse måtte på extra stat för år 1913 beviljas
ett anslag af 3,600 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att förskottsvis
redan under år 1912 af tillgängliga medel utanordna beloppet. Det sålunda
begärda anslaget blef af Riksdagen beviljadt.

— 1913 —

245

Stämpelafgift för afhandling om skogsafverkning.

Min ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag utvisar, hurusom jag i en
till Kungl. Maj:t under år 1911 aflåten skrifvelse framhöll angelägenheten
däraf, att bestämmelserna om stämpelafgift för afhandling angående skogsafverkning,
till förhindrande af lagens kringgående på ett af mig närmare
angifvet, sätt och till vinnande af större klarhet, blefve underkastade erforderlig
revision.

I anledning af min sålunda gjorda framställning blef af Kungl. Maj:t
för 1912 års Riksdag framlagdt ett förslag om ändrad affattning af ifrågavarande
bestämmelser, i hvilket förslag de af mig framhållna synpunkterna
blifvit till fullo beaktade.

Frågan förföll emellertid, då Riksdagen ansåg, att de bestämmelser,
mot hvilka jag riktat mig, borde i sin helhet upphäfvas.

Ändrad affattning af bestämmelse, som af Kungl. Maj:t i samband
med inkorporeringsbeslut meddelas i afseende
å vårdnaden af förmynderskap.

Såsom denna ämbetsberättelse utvisar, gjorde jag nästlidet år hos
Kungl. Maj:t en framställning rörande den bestämmelse, som i nådiga beslut
om ändring i rikets judiciella indelning plägar intagas därom, att de
förmynderskap — i afseende å hvilka vårdnaden före förändringen blifvit
på grund däraf, att det område förändringen afser tillhör viss domkrets,
af domstolen därstädes öfvertagen eller utöfvad — jämväl därefter skola
förblifva under samma domstols inseende, till dess i laga ordning kan
blifva annorlunda förordnadt. Jag framhöll därvid, att ifrågavarande bestämmelse
blifvit ganska allmänt missuppfattad.

Statsrådet och chefen för justitiedepartementet har i ämbetsskrifvelse
meddelat mig, att vid föredragning af ärendet den 22 mars 1912 inför
Kungl. Maj:t erinrats, att i det beslut angående införlifning af Brännkyrka
socken med Stockholms stad, som förut under dagen af Kungl.
Maj:t meddelats, den ifrågavarande bestämmelsen erhållit sådan förändrad
affattning, att missförstånd i det af mig omförmälta hänseendet borde
vara förebyggdt, samt att Kungl. Maj:t torde vilja äfven i framdeles förekommande
fall affatta samma bestämmelse i enlighet med hvad nu skett.

- 1913 —

246

Kungl. Maj:t hade därför funnit min skrifvelse icke föranleda någon

vidare åtgärd. o

Min framställning har emellertid sålunda ledt till åsyftadt resultat.

Skyldighet för förrättare af exekutiv auktion å fast egendom
att om auktionen underrätta inteckningshafvare och
öfriga rättsägare.

Till Kungl. Maj:t aflat, jag, i enlighet med hvad närmare framgår
af min ämbetsberättelse till 1911 års Riksdag, år 1910 en skrifvelse med
hemställan om sådan ändring af 100 § utsökningslagen, att förrättare af
exekutiv auktion å fast egendom blefve skyldig att alltid, där så ske
kunde, underrätta inteckningshafvare och öfriga rättsägare om auktionen.

Under år 1912 utfärdades lag, hvarigenom. ifrågavarande paragraf
erhöll ändrad lydelse i öfverensstämmelse med min sålunda gjorda hemställan.

Ändring i banklagstiftningen i fråga om rösträtt vid bolagsstämma
för aktie eller lott, å hvilken icke fullgjorts
föreskrifven inbetalning.

1 en under år 1909 till Kungl. Maj:t aflåten skrifvelse påpekade
jag (jfr min ämbetsberättelse till UJTO års Riksdag), hurusom då gällande
bankiagar vore bristfälliga därutinnan, att notoriskt. ovederhäftiga personer,
hvilka underlåtit fullgöra föreskrifna inbetalningar för tecknade
aktier eller lotter i bankaktiebolag eller solidariskt bankbolag, ändå kunde
äga beslutanderätt i bolagets angelägenheter, hvarjämte jag hemställde om
ifrågavarande bristfällighets af hjälpande. I den nya lagen om bankrörelse
har min framställning till fullo beaktats.

Befrielse för svarande och förklarande i hofrätt från skyldighet

att utlösa dom eller utslag.

Under år 1907 gjorde jag, såsom af min ämbetsberättelse till 1908
års Riksdag närmare framgår, hos Kungl. Maj:t framställning, i syfte att

— 1913 —

247

svarande och förklarande i hofrätt måtte befrias från skyldighet att utlösa
dom eller utslag. Kungl. Maj:t fann emellertid min framställning ej
föranleda åtgärd. Med anledning häraf yttrade jag i min ämbetsberättelse
till 1909 års Riksdag, bland annat, följande: »Då min åsikt emellertid omfattas
af flertalet myndigheter och dessutom helt visst har allmänna meningen
för sig, hyser jag den tillförsikten, att den af mig väckta frågan
icke fallit för alltid, utan att den fastmera inom en icke alltför aflägsen
framtid skall ånyo upptagas för att då vinna önskvärd lösning.» Min sålunda
uttalade förmodan har redan gått i uppfyllelse. Efter proposition
till 1912 års Riksdag har nämligen lag utfärdats om borttagande af ifrågavarande
skyldighet.

Platsen för revision af kyrko= och skolråds räkenskaper.

Enligt hvad min till 1911 års Riksdag afgifna ämbetsberättelse utvisar,
gjorde jag år 1910 hos Kungl. Maj:t framställning om förtydligande
af vederbörande författningar i syfte att aflägsna oklarheten därutinnan,
huruvida revisorer af kyrko- och skolråds räkenskaper ägde att verkställa
granskningen af desamma hvarhelst det syntes dem lämpligt, eller om pastor
saknade skyldighet eller rent af rättighet att annorledes än i pastorsämbetets
lokal tillhandahålla revisorerna räkenskaperna.

Med anledning af denna min framställning hafva numera utfärdats
lagar om ändrad lydelse af dels 39 § i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 dels ock 41 § 1 mom. i
förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den
20 november 1863, hvarigenom syftet med framställningen vunnits.

Effektivare medel för framtvingande af renovationsskyldighetens

fullgörande.

I skrifvelse till Kungl. Maj:t under år 1912 fäste jag, såsom denna
ämbetsberättelse utmärker, uppmärksamhet därå, att uti det fall att hofrätt
ådömt dagabot för häradshöfdings eller rådstufvurätts försummelse att
till hofrätten insända de i förordningen den 15 juni 1875 afsedda särskilda
protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden samt
förelagt den försumlige vid vite att inom viss af hofrätten föresatt tid
fullgöra sin renovationsskyldighet, den afsevärda oegentlighet förelåge,

— 1913 —

248

att under tiden från meddelandet af hofrättens föreläggande intill den utsatta
fristens utgång försummelsen vore straffri, hvarjämte jag ifrågasatte
förhöjning af det belopp, hvartill dagaboten i förordningen blifvit bestämd.

Öfver denna min framställning hafva hofrätterna till Kungl. Mäj:t
afgifvit infordrade utlåtanden.

Svea hofrätt har därvid anfört, att hofrätten i likhet med mig funne
det böra betecknas såsom ett missförhållande, att den försumlige domaren
kunde efter honom meddeladt vitesföreläggande utan straffpåföljd underlåta
att fullgöra sin renovationsskyldighet, och tillstyrkte på grund däraf lagstiftningsåtgärder
i syfte att undanröja detta missförhållande.

Göta hofrätt har förklarat sig anse det önskvärdt, att åtgärder vidtoges
för vinnande af sådan ändring i gällande bestämmelser, som betingades åt
det utaf mig anmärkta förhållandet.

Hofrätten öfver Skåne och Blekinge har anfört, att hofrätten i likhet
med mig ansåge det påpekade förhållandet vara högeligen oegentligt, samt
förty tillstyrkte, att lagstiftningsåtgärder måtte vidtagas i syfte att förebygga
sagda missförhållande.

Aflöningstitlarna ortstilläggs och bostadsförmåns inverkan vid
beräkning af stämpelafgiften för fullmakt eller annan
handling, hvarigenom tjänst tillsättes.

Såsom denna ämbetsberättelse utmärker, gjorde jag under år 1912 hos
Kungl. Maj:t framställning om ändring af bestämmelserna angående aflöningstitlarna
ortstilläggs och bostadsförmåns inverkan vid beräkning af
stämpelafgiften för fullmakt eller annan handling, hvarigenom tjänst tillsättes.

I ett till Kungl. Maj:t afgifvet utlåtande öfver denna min framställning
har statskontoret anfört, bland annat, följande:

»Justitieombudsmannens i förevarande framställning uttalade åsikt,
att stämpelförordningens stadgande]! å ifrågavarande område borde underkastas
en revision, synes statskontoret så mycket hellre förtjäna beaktande,
som gifvet torde vara, att vid meddelande af gällande föreskrifter om
stämpel för fullmakt, förordnande och konstitutorial icke afsetts att med
stämpelskatten träffa andra resp. tjänst åtföljande atlöningsförmåner än
dem, som äga karaktär af fast lön, d. v. s. kunna af tjänstinnehafvaren
påräknas bibehållna oförminskade, så länge han äger att i den tjänsten
kvarstå.

— 1913 —

249

Vid det väckta spörsmålets behandling torde till en början kunna
såsom obestridligt fastslås, att den numera i ett flertal lönestater förekommande
aflöningstiteln ortstillägg tillkommit i syfte att för innehafvare
af enahanda slags tjänster eller af tjänster, hvilka vid lönereglering
ansetts böra i aflöningshänseende med hvarandra likställas, utjämna
den minskning i aflöningsförmånernas värde, som tjänstgöring, förlagd
till ort med dyrare lefnadskostnader, eljest skulle medföra. Om alltså
aflöningsformen ortstillägg kan sägas alltid hafva samma syfte, har dock,
såsom i förevarande framställning blifvit påvisadt, ortstillägget icke i alla
lönestater, där denna titel förekommer, erhållit samma karaktär.

Enligt gällande stat för beskickningar och konsulat får ortstillägget
uppbäras endast för den tid, tjänstinnehafvaren verkligen tjänstgjort eller
åtnjutit semester. Detta ortstillägg motsvarar alltså hvad som eljest i allmänhet
benämnes tjänstgöringspenningar. I lönestaterna för de centrala
ämbetsverken och flera andra verk och styrelser ingår däremot ortstillägg
såsom en aflöningsförmån, hvilken åtnjutes med alldeles samma rätt
och under enahanda villkor som lön.

De bägge nu åsyftade slagen af ortstillägg hafva gemensamt, a,tt det
i resp. lönestat med visst belopp upptagna ortstillägget för en tjänst eller
en grupp af tjänster icke kan till siffran förändras i annan ordning än de
öfriga i staten fastslagna lönesatserna.

Ett annat förhållande äger rum, om bland de vid löneförmånernas
åtnjutande fästade villkoren förekommer förbehåll af innebörd: vare sig att
tjänstinnehafvare skall vara skyldig underkasta sig förflyttning till tjänstgöring
å annan ort, med äfventyr att vid sådan förflyttning dittills åtnjutet
ortstillägg, hvarå stämpelafgift vid konstitutorialets utfärdande beräknats,
antingen helt och hållet bortfaller eller kommer att utgå med minskadt
belopp, eller ock att ett sålunda åtnjutet ortstillägg eljest kan genom åtgärd,
hvarå tjänstinnehafvaren själf ej äger att utöfva afgörande, borttagas eller
minskas. Exempel på ortstillägg af dylikt slag förekomma i senast fastställda
aflöningsstater för tjänstemännen vid post- och telegrafverken
äfvensom vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning.

Enligt aflöningsreglementena för dessa verk är tjänsteman underkastad
den förflyttning till annan tjänstgöringsort, som kan varda honom
i behörig ordning ålagd, dock utan minskning i den honom vid förflyttningen
reglementsenligt tillkommande aflöning (enligt postverkets och
tullverkets regi. »fasta aflöning»). Motsvarande bestämmelse finnes
äfven intagen i aflöningsreglementet för tjänstemännen vid statens järnvägar.

Aflöningsreglementet för tjänstemän vid postverket af den 27 augusti

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1913 års Riksdag. 32

250

1909 innehåller i § 7 bestämmelse därom, att en del i §:n uppräknade
tjänstinnehafvare, stationerade å ort, där de allmänna lefnadskostnaderna
äro särskilt höga, äga, så länge de tjänstgöra å sådan ort, uppbära ortstillägg,
för hvilka generalpoststyrelsen med iakttagande af vissa i paragrafen upptagna
normerande föreskrifter fastställer grunderna-, och skall ortstillägg,
som utgår till tjänsteman af högre grad, anses såsom lön men icke medföra
höjning af pensionsunderlaget, samt ortstillägg, som åtnjutes af
tjänsteman af lägre grad, anses såsom tjänstgöring spenning ar.

Aflöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar af den 15
november 1907 upptager för å vissa orter placerade tjänstemän aflöningstitlarna
dyrortstillägg och kallortstillägg, hvilka bägge skola anses tillhöra
lönen.

I det från och med år 1911 tillämpade aflöningsreglementet för
tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning
stadgas, att tjänstemän vid lokalförvaltningarna i Stockholm, Haparanda
och Riksgränsen, utöfver den fasta aflöningen, äga åtnjuta ortstillägg med
tio procent af begynnelselönen vid vederbörande tjänst, dock högst 300
kronor årligen. Detta ortstillägg uppbäres, liksom hela lönen, jämväl under
tjänstinnehafvarens sjukdom.

Enligt § 17 i det vid innevarande års riksdag antagna aflöningsreglementet
för tjänstemän vid telegrafverket äga vissa i paragrafen uppräknade
tjänstinnehafvare, enligt af telegrafstyrelsen fastställda grunder, uppbära
dyrortstillägg med högst femton procent af aflöningen, dock med iakttagande
af i paragrafen angifna maxima för dyrortstilläggets begränsning. Sådant
dyrortstillägg fördelas i lön och tjänstgöringspenningar i samma proportion
som aflöningen; dock skola minst två tredjedelar däraf anses såsom lön.

Vill man, såsom statskontoret anser vara det riktiga, bibehålla den
ursprungliga normen för beräkning af stämpelafgift för handling, hvarmed
tjänst tillsättes, torde anledning icke förefinnas att vid stämpelbeläggning
af fullmakt, konstitutorial eller förordnande taga hänsyn till aflöning
af så oviss och tillfällig natur som de ortstillägg, resp. dyrortstillägg
och kallortstillägg, hvilka, enligt hvad ofvan sagts, utgå till en del tjänstemän
vid statens järnvägar samt vid tull-, post- och telegrafverken. Om
en hvar af dessa aflöningsformer gäller nämligen, att den icke blifvit i
lönestat eller aflöningsreglemente tillförsäkrad tjänstemannen såsom en till
beloppet fast, med innehafvet af den tjänsten honom för framtiden tillförsäkrad
förmån.

Då, såsom statskontoret i det föregående erinrat, aflöningsformen
ortstillägg tillkommit och funnit användning i syfte att för innehafvare
af enahanda slags tjänster utjämna den minskning af aflöningsbeloppets

— 1913 —

251

värde, som uppkommer för tjänstinnehafvare, hvilken fått sin verksamhet
förlagd till ort med dyrare lefnadskostnader, torde icke utan fog kunna
ifrågasättas, huruvida giltig anledning må anses föreligga att vid stämpelbeläggning
af statstjänstemäns fullmakter, förordnanden och konstitutorial
beräkna stämpelafgift jämväl å ortetillägg och de därmed jämförliga dyrorts-
och kallortstilläggen. Skall emellertid så fortfarande ske, synas rättvisa
och billighet kräfva, att stämpelpliktigheten inskränkes till sådant
ortstillägg, hvilket med karaktär af lön tillförsäkrats tjänstinnehafvaren
såsom en till siffran bestämd, honom för framtiden i den tjänsten tillkommande
afiöningsförmån.

Den lämnade redogörelsen för en del i olika aflöningsreglementen
förekommande bestämmelser om ortstillägg (dyrortstillägg, kallortstillägg)
gifver vid handen, att tillvaron af nyssnämnda förutsättning, hvarunder
ortstillägg borde komma i betraktande vid stämpelbeläggningen, icke kan
utrönas utan en särskild undersökning i hvarje fall. Det är därför icke
utan tvekan statskontoret här framkommer med ett förslag till föreskrift,
enligt hvilken bedömandet, huruvida stämpelplikt föreligger eller ej,
öfverlämnas åt den tjänsteman, som bär ansvaret för stämpelbeläggningen
af resp. fullmakt, förordnande eller konstitutorial; men då å andra
sidan betydande olägenheter torde möta att i stämpelförordningen uppräkna
de särskilda, tid efter annan växlande tjänster, för hvilka ortstillägget
vid stämpelbeläggningen icke skulle medräknas, har statskontoret
icke funnit annan utväg än att öfverlämna afgörandet åt den för stämpelbeläggningen
ansvarige tjänstemannen. Ett dylikt afgörande skulle i allt
fall endast utgöra en utvidgning af den ifrågavarande tjänstemannen redan
nu tillkommande pröfningsskyldighet i afseende å de i hvarje särskildt
fall utgående aflöningsförmånernas inverkan på stämpelbeloppet.

Med föranledande af justitieombudsmannens förevarande framställning
och under åberopande åt sina här ofvan gjorda uttalanden anser sig
statskontoret därför böra föreslå, att till punkt 2 i 4 § af gällande stämpelförordning
göres följande tillägg:

»Vid stämpelbeläggning af handling, hvarom här är fråga, skall dock
i intet fall stämpel beräknas å ortstillägg (dyrortstillägg, kallortstillägg),
som åtföljer tjänst, hvars innehafvare är underkastad skyldigheten att efter
vederbörande ämbetsmyndighets bepröfvande låta förflytta sig till tjänstgöring
från ort till annan, eller hvars utgående eljest är af oviss eller mera
tillfällig natur.»

Hvad slutligen beträffar justitieombudsmannens erinran i afseende å
behofvet af föreskrift, huruvida och i hvilken omfattning värdet af bostadsförmån
in natura eller ersättning därför bör tagas i beräkning vid stämpel —

1913 —

252

beläggning af fullmakt eller annan handling, hvarigenom tjänst tillsattes,
så torde icke kunna förnekas, att behofvet af sådan föreskrift vid många
tillfällen torde göra sig gällande. Så synes dock icke vara händelsen i
de af justitieombudsmannen särskilt angifna fallen, ty det kan väl
knappast råda tvifvel om, att — därest lönestaten upptager för en tjänst
ett visst kontant lönebelopp, hvilket dock under förutsättning af tillvaron
af någon särskild i lönestaten angifven naturaförmån bör underkastas
minskning — stämpelbeläggningen bör ske med hänsyn till normalbeloppet,
d. v. s. lönen oafkortad. För alla de fall åter, där en lönestat tillförsäkrar
tjänstinnehafvare, jämte viss kontant utgående lön, förmånen af »fri
bostad» utan att tillika lämna någon säker ledning för bedömandet af
värdet af sådan naturaförmån, saknas f. n. möjlighet att vid stämpelbeläggning
af fullmakt eller konstitutorial å dylik tjänst taga någon hänsyn
till bostadsförmånen, äfven om denna ostridigt måste anses vara af
samma natur som lönen.

Till afhjälpande af nu antydda brist i gällande föreskrifter borde
enligt justitieombudsmannens mening en revision af stämpelförordningen
i hithörande delar företagas, och, sedan så skett, borde till stämpelförordningens
stadganden härutinnan nödig hänsyn tagas vid affattande af
aflöningsreglementen och andra aflöningsbestämmelser. Enligt statskontorets
mening torde det likväl visa sig blifva, om icke alldeles omöjligt, så dock
olämpligt att i stämpelförordningen upptaga erforderliga detalj stadganden
i afseende å alla i olika lönestater tilläfventyrs förekommande aflöningstitlars
inverkan å stämpelbeläggningen af tjänstef ullm akter och tjänstekonstitutorial.
Å andra sidan torde vara uppenbart, att stämpelförordningens
bestämmelser härutinnan icke böra få hindrande inverka vid upprättande
af resp. lönestater eller aflöningsförmånernas uppdelning under
olika titlar allt efter sig företeende förhållanden.

Statskontoret anser sig därför med anledning af de i och för sig
beaktansvärda synpunkter, hvilka funnit uttryck i justitieombudsmannens
underdåniga skrifvelse, endast kunna framhålla vikten af, att för framtiden
vid uppställande af lönestater för statstjänstemän icke lämnas ur sikte
det inflytande, som aflöningstitlarnes benämning och angifvande af kontant
värde å möjligen förekommande naturaförmåner kunna komma att utöfva
på beloppet af den stämpelafgift, som enligt gällande stämpelförordning
skall utgå för handling, hvarigenom resp. tjänst tillsättes.»

— 1913 —

253

Järnvägsstyrelsens rätt att pröfva tvistiga skadeståndsanspråk
mot statens järnvägars personal.

I detta ämne (jfr ämbetsberättelsen till 1912 års Riksdag) bar jag den
10 februari 1912 till Kungl. Maj:t aflåtit ännu en skrifvelse, så lydande:

»Sedan Svenska järnvägsmannaförbundets styrelse hos Eders Kung .
Maj:t gjort framställning om sådan ändring af 23 § i första kapitlet af
tjänstgöringsreglementet vid statens järnvägar, att »icke vare sig skadeståndsplikt
eller skadeståndsbelopp skulle kunna gent emot statens järnvägars
personal fastslås af annan myndighet än de allmänna domstolarna»,
hemställde järnvägsstyrelsen i afgifvet utlåtande, att framställningen måtte
lämnas utan afseende. Till stöd härför yttrade järnvägsstyrelsen:

Förbundsstyrelsen syntes vara af den uppfattningen, att genom 23
§ i första kapitlet af tjänstgöringsreglementet stadgats befogenhet för
järnvägsmyndigheterna att döma personalen till skadestånds- eller ersättningsplikt.
Ville man emellertid tränga något djupare in i frågan samt
se till den verkliga innebörden af paragrafen, torde man finna, att ett
beslut, hvarigenom en befattningshafvare förpliktas att medelst afdrag
å sin aflöning ersätta förlust, som han tillskyndat statens järnvägar,
ingalunda innebure ett verkligt dömande eller ett dömande på det sätt,
som ägde rum, när en domstol förpliktade någon att utgifva skadestånd
eller ersättning. Rätt fattadt vore nämligen ett förpliktande jämlikt
23 § icke att betrakta annorlunda än som ett beslut, hvarigenom af
vederbörande järnvägsmyndighet dels konstaterades och förklarades, att
för statens järnvägar uppkommit en fordran hos den felande befattningshafvaren,
dels ock bestämdes, att denna fordran skulle göras gällande
genom kvittning eller, med andra ord, medelst afdrag å befattningshafvarens
aflöning d. v. s. hans motfordran hos statens järnvägar.

Att ett dylikt beslut, som ju endast innebure ett reglerande af vissa
privaträttsliga förhållanden mellan statens järnvägar och vederbörande
befattningshafvare, skulle vara oriktigt eller utgöra något mot lag och rätt
stridande, kunde järnvägsstyrelsen ej finna. Det öfverensstämde ju med
hvad som i förhållandet enskilda personer emellan allmänneligen tillämpades
såsom fullt lagligt och rätt. I afseende härå tilläte sig styrelsen anföra
ett exempel: Fn arbetare vid enskild verkstad hade för sin arbetsgivare
förskingrat ett belopp af exempelvis 10 kronor eller genom uppsåtlig
skadegörelse tillskyndat arbetsgivaren en förlust på 10 kronor. För
arbetsgifvaren hade således uppkommit en fordran hos arbetaren på 10

— 1913 —

254

kronor. Arbetaren hade aflöning innestående. För att godtgöra sig för
sin fordran hos arbetaren beslutade arbetsgifvaren att vid utbetalandet
af arbetarens innestående aflöning göra afdrag med 10 kronor, och detta
sitt beslut realiserade arbetsgifvaren också. Icke hade väl arbetsgifvaren
därigenom öfver skridit sin lagliga rätt.

Skulle i det anförda fallet arbetaren icke åtnöjas med arbetsgifvarens
förfarande, stode det honom naturligtvis öppet att stämma in arbetsgifvaren
till domstol med yrkande om utfående af det afdragna beloppet
samt dymedelst få frågan om sin ersättningsskyldighet pröfvad af domstol.

På alldeles samma sätt förhölle det sig, enligt järnvägsstyrelsens
mening, med en befattningshafvare, som jämlikt förutnämnda 23 § förpliktats
att ersätta förlust, som han förorsakat statens järnvägar. Det
finge dock icke lämnas oanmärkt, att en befattningshafvare vid statens
järnvägar befunne sig i den, i jämförelse med en i enskild tjänst anställd
person, gynnsammare belägenheten, att han, förutom utvägen att stämma
till domstol, ägde den möjligheten att genom besvär påkalla högre
administrativ myndighets pröfning af frågan, om han vore ersättningsskyldig
eller icke.

Ett stadgande därhän, att i hvarje fall, där en befattningshafvare
icke erkände sig ersättningsskyldig, järn vägsförvaltningen skulle vara nödsakad
att draga vederbörande inför domstol för utfående af statens järnvägars
rätt, skulle innebära ett omkastande af det med allmänna iagen
öfverensstämmande befogenhetsförhållande, som läge till grund för klandrade
stadgandet i 23 §, men att vidtaga en sådan åtgärd, därtill ansåge
styrelsen det icke finnas någon som helst anledning.

Järnvägsstyrelsen ville äfven framhålla, att förfarandet att genom afdrag
å en befattningshafvares aflöning göra staten betäckt för förlust, som
befattningshafvaren tillskyndat staten, ingalunda — såsom förbundsstyrelsen
syntes vilja antyda — vore något för järnvägsförvaltningen specifikt.
Detsamma förekomme såväl inom telegrafverket som inom postverket, om
än icke några i instruktioner eller reglementen meddelade föreskrifter
därom funnes, och om än icke något formligt beslut därom plägade
meddelas. Särskildt vore det utlämnade persedlar, verktyg eller andra
mindre effekter, hvilka slarfvats bort eller förstörts, som personalen plägade
få ersätta genom afdrag å sin aflöning. Hvad militärförvaltningen anginge,
torde det vara synnerligen vanligt, att vederbörande chef stadgade — oftast
genom formligt beslut — skyldighet för underlydande manskap att ersätta
förskingrade eller förstörda persedlar; och till gäldande af sålunda stadgad
ersättning användes därefter den ersättningsskyldiges innestående medel.

Mot hvad järnvägsstyrelsen sålunda anfört till stöd för bibehållande

— 1913 —

255

af ifrågavarande stadgande i oförändradt skick ansåg jag mig höra i eu år
1911 till Eders Kungl. Maj:t ingifven skrifvelse inlägga en gensaga. I
denna skrifvelse anförde jag, bland-annat, följande:

Styrelsen, som utgått från, att klandrade stadgandet i 23 § stode i
öfverensstämmelse med allmänna lagens regler om kvittning, hade tydligen
icke rätt fattat innebörden af dessa regler.

Lagen vore i afseende å kvittning byggd på den principen, att klar
fordran icke borde uppehållas för det, som vore stridigt. I enlighet med
denna princip borde det ju tillkomma vederbörande att innehålla aflöning
för befattningshafvare vid statens järnvägar till belopp motsvarande klar
genfordran på grund af skada, som befattningshafvaren under sin tjänstgöring
tillskyndat statens järnvägar, hvaremot dylik kvittningsrätt icke
borde vara för handen, i den mån det ej kunde anses klart, att skadan,
hvarom fråga vore, uppkommit genom befattningshafvarens förvållande
eller uppginge till påstådt belopp.

Möjligt vore naturligtvis, såsom järnvägsstyrelsen antydde, att enskilda
arbetsgivare understundom praktiserat en annan metod och under förmenande,
att arbetare förorsakat skada, innehållit aflöning, änskönt skadans
verklighet eller storlek icke kunnat anses ostridig. Att efterlikna ett
dylikt förfarande kunde dock enligt min mening icke vara staten värdigt.

Huruvida, såsom järnvägsstyrelsen vidare uppgåfve, inom telegrafverket
liksom inom postverket samma principer tillämpades, som fått
uttryck uti ifrågavarande paragraf i tjänstgöringsreglementet vid statens
järnvägar, hade jag icke varit i tillfälle att kontrollera. ''

Däremot kunde jag på grund af den erfarenhet, min verksamhet såsom
justitieombudsman skänkt mig, bekräfta riktigheten af järnvägsstyrelsens
uppgift därom, att det inom militärförvaltningen förekommit, att vederbörande
chef genom formligt beslut stadgat skyldighet för underlydande
manskap att ersätta förskingrade eller förstörda persedlar samt förordnat,
att till sålunda stadgad ersättnings gäldande skulle användas den ersättningsskyldiges
innestående medel; och detta ehuru ersättningsfrågan icke
varit ostridig.

Då dylikt förhållande kommit till min kännedom, hade detta emellertid
föranledt mitt ingripande. Förordnande af antydd innebörd strede nämligen
mot tydliga lagbestämmelser. Sålunda vore exempelvis i 9 § af
Eders Kungl. Maj:ts reglemente för underhållet och vården af vapen,
ammunition in. in. den 11 oktober 1907 stadgadt, bland annat, följande:

»Därest utlämnade vapen med tillbehör, ammunition eller annan
materiel, hvarom i detta reglemente förmäles, skadats på annat sätt än
genom förslitning eller gått förlorade, och full ersättning icke genast

— 1913 —

256

erlägges, anställer vederbörande kompanichef eller befälhafvare omedelbart
undersökning för utrönande af skadans eller förlustens uppkomst,
samt huruvida någon må anses därför ersättningsskyldig.

Det vid undersökningen förda protokollet inlämnas omedelbart till
regementschefen, hvilken med hänsyn till i saken yppade omständigheter
och det skadades eller förlorades värde bestämmer, huruvida undersökning
jämväl vid krigsrätt skall äga rum eller om det utan sådan åtgärd må
anses uppenbart, att kronan själf bör vidkännas skadan eller förlusten.
Är det senare förhållandet, iståndsättes det skadade, om sa bör ske, och
bestridas utgifterna därför från det anslag, hvaraf ifrågavarande materiel
bekostas, eller afskrifves det skadade eller förlorade. Har undersökning
vid krigsrätt ägt rum och enligt laga kraftvunnet utslag icke någon
ålagts ersättningsskyldighet, förfares på enahanda sätt.

Ersättningsbeloppet för skadad eller förlorad materiel bestämmes, allt
efter omständigheterna, till nyanskaffningsvärdet eller till skälig del däraf.»

I enlighet med dessa bestämmelser måste ersättningsfrågan hänskjutas
till domstol, så framt ej vederbörande vore villig att erlägga full ersättning,
eller det vore uppenbart, att kronan själf bör vidkännas skadan.

° Den här uttalade principen vore enligt min mening riktig och syntes
böra kunna tjäna till rättesnöre vid uppgörande af det nya tjänstgöringsre vid statens järnvägar, som ju inom den närmaste framtiden
vore att förvänta. Järnvägsstyrelsen hade emellertid förmenat, att den
nuvarande anordningen innebure en särskild fördel för befattningshafvare
vid statens järnvägar, i det för denne, där han ansåge ersättningsskyldighet
vara utan laga skäl honom ålagd, två utvägar stode öppna till vinnande
af rättelse, nämligen att stämma till domstol eller hos vederbörande högre
administrativa myndighet anföra besvär.

Härvid hade dock järnvägsstyrelsen förbisett tre saker af vikt, dels
att järnvägsmyndighet uppenbarligen icke vore i samma mån som allmän
domstol skickad att pröfva tvistefrågor, dels att de befattningshafvare, om
hvilka här vore fråga, i allmänhet vore i små ekonomiska villkor och för
sitt uppehälle uteslutande hänvisade till sin lön, i följd hvaraf innehållandet
af en del däraf måste, om ock önskad rättelse vunnes, för dem
verka särdeles kännbart, dels ock att den nuvarande anordningen, obehörigen
och till nackdel för befattningshafvare, vid domstol omkastade partsstäIlningen.

Med anledning af denna min skrifvelse har järnvägsstyrelsen i ärendet
afgifvit förnyadt utlåtande.

Styrelsen har därvid till en början uttalat, att styrelsen icke afsett,
att sådant bestämmande om afdrag å en befattningshafvares aflöning, som

— 1913 —

257

omhandlas i 23 § af tjänstgöringsreglementet, skulle äga rum i andra
fall eller under andra omständigheter än att det, från ren objektiv
synpunkt sedt, vore uppenbart, att för statens järnvägar uppkommit en
skadeståndsfordran till visst belopp hos befattningshafvaren. Men vore
det så, att, enligt objektivt bedömande, statens järnvägar hos en sin befattningshafvare
ägde en skadeståndsfordran till visst belopp — exempelvis
eu fordran på 5 kronor i anledning däraf, att befattningshafvaren förskingrat
någon af järnvägens tillhörigheter — kunde styrelsen för sin del
icke finna det vara mot lag och rätt stridande eller staten ovärdigt, att
man genom afdrag å vederbörandes ännu ej utbetalta aflöning gjorde
statens järnvägar betäckta för dess fordran hos befattningshafvaren, som
kanske vore uppsagd från sin anställning vid statens järnvägar samt stode
i begrepp att lämna landet. Att, såsom jag syntes vilja gorå, medgifva
en arbetsgivare befogenhet att genom afdrag å en sin arbetares aflöning
förskaffa sig likvid för en sin fordran hos arbetaren endast i det fall, att
arbetsgifvarens fordran vore ostridig, eller med andra ord att göra rätten
till kvittning beroende däraf, huruvida gäldenären bestrede eller icke
bestrede den fordran, för hvilken kvittningsrätt yrkades, ansåge styrelsen
icke öfverensstämma med kvittningsrättens grund och väsen.

Sedan styrelsen därefter under åberopande af en juridisk författare
sökt utreda frågan om kvittningsrättens grund samt exempelvis anfört
några fall, där enligt styrelsens förmenande järnvägsförvaltningen uppenbarligen
borde äga befogenhet att innehålla och tillgodogöra sig vederbörandes
adöningsmedel till täckande af konstaterad skada, har styrelsen
vidare yttrat, bland annat, följande:

»Hvad angår den af justitieombudsmannen åberopade § 9 i Eders
Kungl. Mai:ts reglemente för underhållet och vården af vapen och
ammunition in. m. den 11 oktober 1907 synes det styrelsen kunna ifrågasättas,
huruvida med densamma afses att meddela någon bestämmelse för
det fallet, att det genom den af kompanichefen föranstaltade undersökningen
kan, rent objektivt sedt, anses vara till fullo utredt, att viss person
är ersättningsskyldig — exempelvis med en krona för ett bortkastadt paket
patroner — men denne ändock bestrider ersättningsskyldighet.

Det vill synas styrelsen, som om bestämmelserna i nämnda paragraf
icke skulle utgöra hinder för regementschefen att i antydda fallet förordna,
att förlusten skall ersättas kronan genom afdrag å den felandes aflöning.

Enligt styrelsens uppfattning stipulerar paragrafen ovillkorligt hänskjutande
till krigsrätt endast för det fallet, att det kan anses ovisst,
huruvida kronan eller enskild person skall vidkännas den uppkomna
skadan eller förlusten.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1913 års Riksdag. 38

258

Såsom af det ofvan anförda framgår, kan styrelsen fortfarande icke
finna, att det ligger något mot lag och rätt stridande i en bestämmelse
sådan som den klandrade.

I den allmänna tjänsteordning för personalen vid statens järnvägar,
som styrelsen under den 16 sistlidne maj fastställt att träda i stället för
första kapitlet af det förut gällande tjänstgöringsreglementet, har styrelsen
emellertid icke intagit någon bestämmelse, motsvarande den i omhandlade
§ 23 i tjänstgöringsreglementet.

Detta har berott, icke därpå, att styrelsen känt sig tveksam om det
riktiga i en dylik bestämmelse, utan därpå, att styrelsen icke velat låta
anstå med utfärdandet af den allmänna tjänsteordningen i afvaktan på
Eders Kungl. Majrts beslut i den väckta frågan.

Under förutsättning att Eders Kungl. Maj:t godkänner den uppfattning,
som af styrelsen blifvit i ärendet uttalad, afser styrelsen att utfärda
order af enahanda innebörd som bestämmelsen i § 23, dock med erinran
därvid, att afdrag icke må ske i andra fall, än då vederbörandes ersättningsskyldighet
är uppenbar.»

Med anledning af hvad järnvägsstyrelsen i den senare skrifvelsen
anfört vill jag till en början uttala min tillfredsställelse öfver, att styrelsen
numera synes hafva kommit till insikt om olämpligheten af att bibehålla
ifrågavarande stadgande i dess hittillsvarande form. Och den af styrelsen
i enlighet med dess sålunda ändrade uppfattning tillämnade jämkning af
stadgandet, enligt hvilken »afdrag icke må ske i andra fall, än då vederbörandes
ersättningsskyldighet är uppenbar*, skulle otvifvelaktigt utgöra ett
steg i rätt riktning. Jag förutsätter dock härvid, att styrelsen afser icke
allenast att det är uppenbart, att vederbörande åstadkommit skadan i
fråga, utan äfven att det är uppenbart, att skadan uppgår åtminstone
till det belopp, för hvilket afdrag göres.

Enligt min mening kan det emellertid med fog ifrågasättas, om en
dylik jämkning är tillfyllest. Till stöd för, att så icke skulle vara förhållandet,
kunde jag inskränka mig till att åberopa hvad jag förut i
ärendet anfört. Styrelsens nu ytterligare gjorda invändningar mot min
mening föranleda mig emellertid till ett par erinringar.

Det i min tanke felaktiga slut, hvartill järnvägsstyrelsen genom sitt
resonnemang om kvittningsrättens grund kommit, är tydligen beroende
därpå, att styrelsen uti ifrågavarande afseende likställt sig med enskild
arbetsgivare och icke beaktat sin ställning såsom en statens myndighet.
Där en sådan myndighet har att samtidigt pröfva kraf och genkraf, måste

— 1913 —

251)

jämlikt grunderna för stadgandet i 30 § utsökningslagen den af mig omnämnda
regeln gälla, enligt hvilken klar fordran icke må uppehållas för
det, som är stridigt. Att enskild arbetsgifvare äger juridisk rätt att förfara
i enlighet med styrelsens praxis, har jag icke förnekat.

Den verkliga innebörden af styrelsens yttrande, att afdrag icke borde
ske i andra fall än då det, från ren objektiv synpunkt sedt, vore uppenbart,
att för statens järnvägar uppkommit en skadeståndsfordran till visst belopp
hos vederbörande befattningshafvare, har jag icke lyckats fatta. Möjlighet
att utan de medel, som stå en domstol till buds, objektivt pröfva ett
bestridt skadeståndsanspråk lärer nämligen vara utesluten.

Att styrelsens tolkning af reglementet den 11 oktober 1907 angående
underhållet och vården af vapen och ammunition in. m. är uppenbart
oriktig, lärer jag icke behöfva för Eders Kungl. Maj:t närmare utveckla.
När till min kännedom kommit, att regementschef förfarit i enlighet med
styrelsens ifrågavarande metod, har jag ock, såsom redan i min föregående
skrifvelse omnämnts, städse inskridit.

Beträffande styrelsens uppgift, att förfarandet att utan vidare genom
afdrag å en befattningshafvares aflöning göra staten betäckt för skada,
som befattningshafvaren tillskyndat staten, tillämpades äfven inom telegrafverket,
kan jag efter numera inhämtade upplysningar meddela, att
inom sistnämnda verk dylika afdrag sällan förekomma.

På grund af hvad jag anfört, och då hvad styrelsen i sin senare
skrifvelse yttrat icke är ägnadt att minska mitt förut uttalade tvifvel,
huruvida vederbörande järnvägsmyndigheter, som hafva att meddela förordnanden
om ifrågavarande afdrag, äga nödiga förutsättningar för att
kunna rätt behandla och bedöma tvistiga rättsfrågor, får jag i allo vidhålla
min hos Eders Kungl. Maj:t gjorda framställning.»

Ändring i aflöningsreglementet för tjänstemän vid statens

järnvägar m. m.

I en under år 1911 till Kungl. Maj:t aflåten skrifvelse framhöll jag,
såsom synes af min ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag, att järnvägsstyrelsen
förklarat, att vid beräkning af den tjänstetid, som erfordrades
för att ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman vid statens järnvägar
kunde erhålla arfvodesförhöjning, icke finge medräknas den tid, hvarunder

— 1913 —

260

vederbörande varit för fullgörande af värnplikt hindrad att bestrida sin
tjänst.

I min skrifvelse — hvari jag medgaf, att järnvägsstyrelsens uppfattning
stode i öfverensstämmelse med aflöningsreglementet. för statens
järnvägar — hemställde jag, att reglementet måtte uti ifrågavarande
afseende rättas, kvarjämte jag erinrade, att förevarande spörsmål hade
betydelse icke allenast beträffande statens järnvägar utan äfven i fråga
om andra områden af statsförvaltningen.

Såväl järnvägsstyrelsen som statskontoret, hvilka till Kungl. Maj:t
afgifvit yttranden öfver min framställning, hafva tillstyrkt bifall till densamma.

Jag har anledning hoppas, att frågan inom den närmaste framtiden
varder löst i enlighet med min mening.

Framställning till Riksdagen angående ändrad lydelse af
gällande stadgande om brotts åtalande efter angifvelse.

I fråga om åtal af brott innehåller 19 § 1 mom. af förordningen om
strafflagens införande in. in. den 16 februari 1864 den föreskrift, att allmän
åklagare skall tala å brott, som under allmänt åtal hörer, ändå att
angifvelse därom ej sker. Sedan därefter i mom. 2 beskrifvits, hvilka brott
som höra under allmänt åtal, meddelas i mom. 3 följande stadgande:

»Allmän åklagare vare ock pliktig att utföra åtal å brott, som hos
honom af målsägande angifves, där brottet ej är sådant, att det endast
af målsägande!! åtalas må, efter ty i lag stadgadt finnes.»

Sistnämnda moment har i praxis gifvits väsentligen olika tolkning.
Ä ena sidan har man påstått, att allmän åklagare icke skulle vara skyldig
att efter angifvelse anställa åtal för ett brott, utan att angifvelsens
befogenhet blifvit styrkt genom framläggande af sannolika skäl för misstanke,
att den angifne begått ifrågavarande brott. Å andra sidan har man sökt
gorå gällande, att stadgandets kategoriska ordalag medförde, att en närmare
granskning af angifvelsen och de grunder, med hvilka densamma motiverats,
skulle vara obehöflig.

Emellertid torde utan svårighet inses, att en åklagare — åtminstone i
vissa fall — icke utan vidare får taga för god en hos honom gjord angifvelse
om ett begånget brott. Enligt 25 kap. 3 § strafflagen skall hvaije åklagare,

— 1913 —

261

som ställer den, han vet vara oskyldig, under åtal vid domstol, afsättas
och straffas såsom i 16 kap. strafflagen är stadgadt om falsk angifvelse.
Åklagaren skall dessutom, om brottet det förtjänar, förklaras ovärdig att
vidare nyttjas i rikets tjänst. Häraf följer, att åtal för ett af målsägande
angifvet brott icke får ifrågakomma, när den åklagare, hos hvilken angifvelsen
sker, själf vet, att den angifne är oskyldig.

Vidare kunna omständigheterna vid ett till åtal angifvet brott vara
sådana, att häktning för brottet är tillåten eller rent af påbjuden. I ett
dylikt fall måste åklagaren, innan han kan besluta om häktning, undersöka,
om sannolika skäl för en sådan åtgärd föreligga. Otvifvelaktigt
skulle det vara oegentligt, om en åklagare, som funnit skäl för häktning
ej föreligga, ändock skulle på grund af angifvelsen vara skyldig att anställa
ett åtal.

I nu omförmälta båda händelser kan sålunda med absolut visshet
eller åtminstone på goda grunder antagas, att en åklagare icke utan vidare
är pliktig att åtala ett hos honom angifvet brott af beskaffenhet att kunna
af åklagaren åtalas först efter angifvelse. Antagligen har det varit lag O

O O O O

stiftarens mening, att detsamma skulle gälla om alla angifvelsebrott; och
detta antagande torde i någon mån bestyrkas af eu jämförelse med hvad
som gäller om brott under allmänt åtal. Föreskriften i 19 § 1 mom. af
promulgationslagen till strafflagen, att åklagare skall tala å brott, som
under allmänt åtal hörer, är till formen kategorisk, men innefattar dock,
att en allmän åklagare äfven efter angifvelse ej är skyldig att åtala ett
dylikt brott, när sannolika skäl för ett åtals befogenhet icke föreligga.
Bestämmelsen i mom. 3, som är lika kategorisk som regeln i mom. 1,
kan omöjligt vara strängare än denna. Hvad i mom. 3 ålägges eu åklagare
sker under samma förutsättning som förpliktandet i mom. 1. Samma
pröfningsrätt för vederbörande åklagare torde böra finnas i båda händelserna.

Den meningsskiljaktighet, som i förevarande hänseende förefinnes hos
rikets åklagare, har jag under min ämbetsutöfning kunnat konstatera.
T saken har vidare en af rikets domare hänvändt sig till mig och, med
betonande af den härutinnan föreliggande ovissheten och vikten af en
förtydligande lagbestämmelse, hänvisat till promulgationslagen till den i
storfurstendömet Finland gällande strafflagen. Denna lag, som är utfärdad
den 19 december 1889, innehåller i 18 § en uttrycklig föreskrift därom,
att åklagaren i ett fall af förevarande beskaffenhet icke är skyldig att
utföra åtal för ett angifvet brott, om bevisen för angifvelsen äro så ringa,
att den ej är grundad på sannolika skäl.

— IBIS

262

På grund af hvad jag anfört får jag härmed hemställa, att Riksdagen
måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse af 19 § 3 mom. i förordningen om strafflagens
införande m. m. den 16 februari 1864.

Härigenom förordnas, att 19 § 3 mom. i förordningen om strafflagens
införande m. in. den 16 februari 1864 skall hafva följande ändrade
lydelse:

Allmän åklagare vare ock pliktig att utföra åtal å brott, som hos
honom af målsägande angifves, där angifvelsen är grundad på sannolika
skäl, och brottet ej är sådant, att det endast af målsäganden åtalas må,
efter ty i lag stadgadt finnes.

Framställning till Riksdagen angående vidtagande af åtgärder
för ernående af en snabbare rättsskipning i högsta domstolen.

I min till Riksdagen år 1912 afgifna ämbetsberättelse anförde jag
i fråga om rättsskipningen i högsta domstolen, bland annat, följande:

»Enligt den officiella statistiken utgjorde i fråga om revisionssaker,
hvilka äro den mest tyngande delen af högsta domstolens arbetsbörda,
balansen

vid	1896	års	slut...................................	......................... 762
	1897	»		......................... 717
	1898	»		......................... 785
»	1899			......................... 698
	1900	:>		683
	1901	»	»	......................... 631
»	1902	»	»	......................... 684
»	1903		»	......................... 723
»	1904		»	........................ 924
	1905	»	»	......................... 1,042
»	1906		»	......................... 1,038
	1907		»	....................... 1,153
»''	1908	»		......................... 1,258
7>	1909			......................... 1,156
	1910	»	» ..................................	....................... 1,185

— 1913 —

263

För 1911 kan någon bestämd siffra ej uppgifvas, men, enligt hvad
jag inhämtat, torde balansen vid slutet af detta år öfverstiga 1,250.

Åtskilliga åtgärder hafva, såsom bekant, under senare tid vidtagits i
syfte att nedbringa balansen till en omfattning, som något så när kunde
öfverensstämma med den rättssökande allmänhetens befogade anspråk på
snabb rättsskipning.

Sålunda förordnades genom lag den 18 maj 1894, att fattigvårdsmål
ej finge fullföljas från kammarrätten. När denna föreskrift visade sig
otillräcklig för sitt syfte, tillgreps utvägen att höja antalet ledamöter i
högsta domstolen från sexton till aderton. Denna från den 1 maj 1897
bestående anordning gjorde likväl ej heller tillfyllest, utan fortfor balansen
att stiga, och någon förbättring inträdde icke därigenom, att i lagen den
14 juni 1901 revisionsskillingen höjdes från 100 till 150 kronor samt
förbud stadgades för allmän åklagare att hos Konungen fullfölja talan utan
justitiekanslerns förordnande.

I följd häraf blefvo högsta domstolens ledamöter af statsrådet och
chefen för justitiedepartementet uppfordrade att taga i öfvervägande, huruvida
ej ytterligare åtgärd till balansens minskande vore erforderlig, och
i sådan händelse, hvilken utväg de funne för ändamålet lämpligast. I afgifvet
yttrande föreslogos två slags åtgärder för möjliggörande af ökad
skyndsamhet i målens afgörande, nämligen dels provisoriska anordningar
för afarbetande af den befintliga balansen och dels åtskilliga lagändringar
till förebyggande för framtiden af ny balans.

I förstnämnda hänseendet förordades förstärkning af högsta domstolens
arbetskrafter. För vinnande af dylik förstärkning anvisades två
olika utvägar. Den ena af dessa afsåg att öka justitierådens antal med
tre, dock att, sedan den för balansens afarbetande beräknade tiden eller
tre år förflutit, ledamöternas antal skulle, därigenom att uppkommande
ledigheter ej fylldes, åter nedbringas till det förutvarande eller aderton.
Den andra utvägen åsyftade att för viss tid förordna sex extra ordinarie
bisittare i rätten.

I afseende å lagändringar till förekommande för framtiden af ny
balans hemställdes, bland annat, om befrielse för högsta domstolen från
befattning med 1) granskning af lagförslag, 2) afgifvande af yttranden i
ansökningsärenden, hvilkas afgörande tillkomme Kungl. Maj:t i statsrådet,

3) vissa skiftesmål och 4) i allmänhet sådana brottmål, som folie utanför
området för grundlag, allmän strafflag, strafflagen för krigsmakten och
strafflagen för präster, hvarjämte uttalades önskvärdheten af, att beloppet
af revisionsskillingen höjdes från 150 kronor till 300 kronor.

Kungl. Maj;t vidtog för tillfället ej annan åtgärd i saken, än att till

— 1913 —

264

1905 års Riksdag afläts proposition med förslag om tillsättande af tre nya
justitieråd, i följd hvaraf ledamotsantalet i högsta domstolen skulle, dock
endast intill 1908 års utgång, utgöras af tjuguen justitieråd.

Vid samma riksdag väcktes emellertid af enskild motionär förslag om
ändring af vissa bestämmelser i regeringsformen och riksdagsordningen,
åsyftande att Kungl. Maj:t vid tillfälligt behof af förstärkning i högsta
domstolens arbetskrafter skulle ärja att för viss tid förordna högst sex la»-kunnige, i domarvärf förfarne och för redlighet kände män att tjänstgöra
såsom ledamöter af högsta domstolen.

Konstitutionsutskottet, som afgaf betänkande i anledning af denna
motion, yttrade däri, bland annat, följande:

För pröfning af motionen måste utskottet tydligen ingå i ett bedömande
af företrädet mellan de olika anordningar för afhjälpande af
ifrågavarande missförhållande, som föreslagits å ena sidan af Kungl. Maj:t
och å den andra af motionären; och funne utskottet därvid, att den af
Kungl. Maj:t föreslagna anordningen med tre nya justitieråd, hvilkas platser
efter någon tids förlopp icke vidare skulle besättas, ingalunda innebui-e
en tillfredsställande lösning. I främsta rummet kunde nämligen i detta
hänseende anmärkas, att det icke torde vara ett riktigt förfaringssätt att
öka högsta domstolens ordinarie ledamöters antal, som redan vore jämförelsevis
stort, af den anledning att man ville söka nedbringa en tillfälligt
hopad arbetsbalans. Fn återgång till det såsom normalt antagna antalet
ledamöter kunde knappast anses sannolik; förhållandenas makt komme
helt visst att medföra, att det en gång ökade ledamotsantalet i själfva
verket blefve permanent. Den af Kungl. Maj:t föreslagna anordningen
blefve otillfredsställande äfven därutinnan, att af domstolens tre afdelningar
åtminstone eu under en stor del af året skulle vara sammansatt af allenast
fem ledamöter, hvilken anordning måste anses synnerligen betänklig. Uti
båda nu anmärkta hänseenden ägde motionen företräde framför Kungl.
Maj:ts förslag. Den rätta vägen för afhjälpandet af ett tillfälligt missförhållande
syntes vara att anlita ett medel, som verkligen vore af tillfällig
natur. I föreliggande fall syntes det alltså lämpligast att provisoriskt öka
högsta domstolens arbetskrafter genom upptagande af tillförordnade bisittare
i domstolen. Häremot kunde visserligen invändas, att efter den uppfattning,
som hittills gjort sig gällande, bisittarne i landets högsta domstol
borde vara ordinarie innehafvare af sina ämbeten. Det syntes dock utskottet,
att man icke borde så hardt fasthålla vid denna i och för sig
riktiga grundsats, att man icke vid särskilda undantagsförhållanden och
för vissa begränsade tider kunde därifrån medgifva undantag. För öfrigt
borde det enligt utskottets mening kunna antagas såsom gifvet, att dessa

— 1913 —

265

tillförordnade ledamöter af högsta domstolen utsåges bland personer, som
redan innehade sådana ordinarie ämbeten, att deras själfständighet och
oberoende äfven i denna mera tillfälliga ämbetsutöfning blefve höjda öfver
allt tvifvel. — Utvägen att anlita tillförordnade ledamöter innebure vidare
den fördelen, att eu hvar af domstolens tre afdelningar alltid borde kunna
sammansättas med sju ledamöter, och därigenom skulle tillika möjliggöras,
att domstolens alla tre afdelningar kunde arbeta under större delen af året.
Domstolen skulle på sådant sätt blifva ojämförligt bättre i stånd att fullgöra
sina uppgifter icke allenast i afseende å den nuvarande balansens
afslutande, utan äfven för framtiden, om och när en för målens skyndsamma
afgörande besvärlig balans kunde uppkomma. — Möjligen skulle
man mot den af motionären föreslagna utvägen vilja invända, att rent
tillfälliga anordningar icke borde erhålla helgd af grundlag. Men en dylik
invändning hvilade på ett missförstånd af det föreslagna grundlagsstadgandet.
Tv detta vore naturligtvis afsedt att, om och när i framtiden
återigen en alltför stor disproportion visade sig mellan domstolens arbetsbörda
och dess arbetskrafter, öppna möjlighet till arbetskrafternas tillfälliga
förstärkande. Liksom grundlagen nu tilläte, men icke föreskrefve,
att justitierådens antal skulle vara tjuguen, så skulle den föreslagna bestämmelsen
tillåta, men icke föreskrifva, att ledamöter till visst antal finge
förordnas. Tillåtelsen blefve således permanent och försvarade väl sin
plats i grundlagen. Själfva anordningen däremot blefve tillfällig och skulle
för hvarje gång särskildt beslutas i annan form.

Den af konstitutionsutskottet sålunda understödda motionen lyckades
emellertid icke tillvinna sig bifall af Riksdagen, uppenbarligen af det skäl,
att man fann den förordade anordningen med extra ordinarie bisittare i
högsta domstolen innebära en betänklig afvikelse från den i 1809 års
regeringsform fastslagna grundsatsen, att sista instansens domare ovillkorligen
borde äga den oberoende och själfständiga ställning, som åtföljer ett
ordinarie ämbete.

Riksdagen antog i stället Kungl. Maj:ts förslag; och i enlighet härmed
bestämdes genom lag den 20 juni 1908, att högsta domstolen skulle
utgöras af tjuguen justitieråd, hvilket antal emellertid, såsom förut anmärkts,
efter 1908 års utgång skulle nedbringas till aderton (i den mån
sådant i följd af inträffade ledigheter kunde ske).

Stadgandet, att ökningen af antalet ledamöter i högsta domstolen sålunda
endast skulle vara provisorisk, hvilade, i öfverensstämmelse med
hvad ofvan antydts, på den förutsättningen, att vid nyss angifna tidpunkt
sådana lagändringar vore genomförda, att antalet mål och ärenden, hvarmed
högsta domstolen hade att taga befattning, väsentligen nedbringats.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1913 års Riksdag. 34

266

I anslutning härtill utarbetades ock inom justitiedepartementet ett
förslag till lag om ändring i vissa delar af 30 kap. rättegångsbalken.
Förslaget, som framlades för 1907 års Riksdag, afsåg att hejda tillströmningen
af mål till högsta domstolen dels genom revisionsskillingens höjande
till 300 kronor dels medelst införande af en summa revisibilis. I sistnämnda
afseende föreslogs hufvudsakligen, att part ej skulle äga att fullfölja talan
mot hofrätts slutliga utslag i vädjadt mål, när utslaget, i hvad det gått
honom emot, rörde enbart penningar eller sådant, som kunde till visst
värde i penningar skattas, och värdet af hvad han tappat uppenbarligen
icke öfverstege 2,000 daler. Och i brottmål, som fullföljts i hofrätt
eller blifvit dess pröfning underställdt, skulle ändring i hofrättens slutliga
utslag icke få sökas utom i vissa fall, som i förslaget angåfvos på följande
sätt:

»l:o) Tilltalad äge fullfölja talan, där han för brott, som i lagen år
belagdt med dödsstraff, straffarbete, fängelse, afsättning eller mistning af
ämbete på viss tid, blifvit sakfälld eller under framtiden ställd.

2:o) Målsägande vare tillåtet föra klagan, där hans talan afser ansvarför
brott, som i lagen är belagdt med dödsstraff, straffarbete eller afsättning.

3:o) I afseende å ansvar för brott af beskaffenhet, som i 2:o) sägs,
må, där brottet ej är sådant, att det allenast af målsäganden åtalas
må, justitiekansler! förordna om fullföljd af talan, när synnerliga skäl
därtill äro.

4:o) Har part dömts till böter eller vite eller har utslaget eljest gått
honom emot rörande penningar eller sådant, som kan till visst värde i
penningar skattas, äge parten fullfölja talan, såvidt ej uppenbart är, att
sammanlagda värdet af hvad han tappat icke öfverstiger 2,000 daler.
För allmän åklagare skall det värde beräknas med hänsyn allenast till
honom ådömd ansvars- eller ersättningsskyldighet, och må han ej heller
söka ändring i annat hänseende än nu är sagdt.

5:o) Part må föra klagan, när utslaget gått honom emot beträffande
något, som icke angår ansvar och ej kan i penningar skattas.»

Högsta domstolen, som hörts öfver förslaget och i anledning af hvars
anmärkningar det underkastats vissa jämkningar, hade funnit dess hufvudprinciper
riktiga.

Ett justitieråd hade emellertid förklarat förslaget icke vara förtjänt
af att läo-gas till sprund för lagstiftning i ämnet. Till stöd härför hade

OÖ o O O

justitierådet anfört hufvudsakligen följande: Svårligen torde det kunna
förnekas, att, endast om verkliga, tungt vägande skäl ställde sig hindrande
i vägen mot att öka domstolens arbetsprodukt, man kunde anses försvarad
med att använda ett medel, hvilket, såsom fallet vore med uteslutandet af

— 1913 —

267

vissa mål från rätt till fullföljd, så lätt framstode såsom en olikhet inför
lagen. Tillräckliga skäl hade man emellertid ansett sig hafva funnit i
svårigheten att eljest upprätthålla vare sig domstolens fulla kompetens
eller rättsskipningens enhet. Justitierådet kunde för sin del ej godkänna
dessa skäl. Hvad domstolens kompetens anginge, borde det enligt justitierådets
mening ej möta någon större svårighet att i vårt land erhålla
tjugufyra fullt kvalificerade justitieråd. Och om antalet ledamöter i högsta
domstolen sålunda ökades, torde man ej heller behöfva taga det steget i
det obekanta, som upphörandet af domstolens befattning medT laggranskning
skulle innebära. Beträffande därefter påståendet, att en högsta instans på
tre afdelningar icke skulle vara förenlig med rättsskipningens enhet, syntes
detsamma innebära ett underskattande af domstolsledamöternas förmåga att
tillgodogöra sig hvarandras arbete. — För vinnande af det åsyftade målet
torde enligt justitierådets åsikt äfven den utvägen böra anlitas, att högsta
domstolens pröfningsrätt i dit fullföljda mål begränsades. Mot att underlätta
domstolens arbetsbörda genom att för dess pröfning förbehålla endast
rättsfrågan, medan, beträffande sakfrågan, finge vid hofrättens pröfning
bero, eller åtminstone inskränka rätten att föra ny bevisning i högsta
domstolen hade man visserligen gjort gällande, att en dylik lagändring,
för att ej innebära ett ingrepp i rättssäkerheten, skulle förutsätta eu
omgestaltning af domstolsförfarandet i de lägre instanserna. Justitierådet
trodde dock för sin del, att denna invändning innehölle mycken öfverdrift;
särskildt vore det justitierådet ofattligt, huru rättssäkerheten i vissa mål
kunde vara tillgodosedd, trots det att de ej finge fullföljas till Kungl.
Maj:t, men i åtskilliga andra, ingalunda mera invecklade mål icke tillfredsställd,
när de finge fullföljas, låt vara med en viss begränsning af domstolens
pröfningsrätt. — Skulle man, på sätt som föreslagits, utesluta
vissa mål från högsta domstolen samt låta hofrätten för dem utgöra högsta
instans, syntes det vara eu oeftergiflig fordran, att man såge till, att
hofrätternas sammansättning erbjöde tillräcklig trygghet för ett verkligt
tillfredsställande, och under alla omständigheter mera tillfredsställande,
afgörande än i underrätterna. Såsom hofrätterna nu vore sammansatta,
med ett stort antal vikarier, som saknade fast anställning och större erfarenhet,
erbjöde hofrättens organisation ej den garanti, som kräfdes för att låta
hofrätten såsom sista instans afgöra ett betydande antal mål.

Kungl. Maj:t framlade emellertid, såsom redan nämnts, sitt förslag för
1907 års Riksdag. Lagutskottet, till hvars behandling hänsköts ifrågavarande
proposition jämte en inom Andra kammaren väckt motion, som
gick ut på afslag å förslaget om revisionsskillingens höjande, hemställde i
afgifvet utlåtande, dels att Kungl. Maj:ts proposition icke måtte af Riks —

1013 —

268

dagen antagas, dels ock att berörda motion måtte anses besvarad genom
hvad utskottet hemställt angående propositionen. Riksdagen biföll lagutskottets
hemställan.

I sitt utlåtande hade lagutskottet anfört, bland annat, följande:

»Utskottet delar till fullo Kungl. Maj:ts mening, att åtgärder snarast
måste vidtagas, ägnade att för framtiden förekomma balans i högsta domstolens
arbeten. I likhet med Kungl. Maj:t anser utskottet ock högst
önskvärdt, att möjlighet beredes domstolen att, på sätt jämväl från dess
egen sida framhållits, gifva besluten en fylligare och mera uttömmande
motivering än nu kan vara fallet, och — — —.

Kungl. Maj:ts förslag, att för tillgodoseende af dessa syftemål från
fullföljd till högsta instans utesluta civila mål och brottmål, då värdet af
hvad som tappats icke öfverstiger 1,000 kronor, samt att till förekommande
af alltför omfattande fullföljd höja revisionsskillingen till 300 kronor, synes
emellertid utskottet icke öfverensstämma med den uppfattning rörande
parters rättighet i berörda hänseende, som hos landets befolkning allmänt
gör sig gällande. Svårligen lärer det kunna förnekas, att endast om
verkliga, tungt vägande skäl göra sådant oundgängligen nödvändigt, man
kan anses försvarad med att använda ett medel, hvilket så lätt framstår
såsom en olikhet inför lagen. Utskottet håller således före, att förutnämnda
åtgärder endast i sista hand böra anlitas, och utskottet anser icke uteslutet,
att andra lika verksamma medel kunna erbjuda sig till frågans lösning.

I likhet med hvad en ledamot af högsta domstolen framhållit, anser
utskottet till en början, att ett höjande af det nuvarande antalet justitieråd
med ytterligare tre vore en utväg, som, om än icke i och för sig särskildt
önskvärd, dock kunde ifrågasättas. Sedan numera justitierådens löneförmåner
väsentligt förbättrats, torde svårigheten att erhålla detta högre antal
till justitierådsbefattningen väl kvalificerade män väsentligen undanröjts.
Emot en sådan anordning kan med fog framställas den betänkligheten,
att rättsskipningens enhet skulle äfventyras genom ett så stort antal
justitieråd. Faran för enheten i lagskipningen, som eu högsta instans
på tre afdelningar skulle innebära, skulle emellertid kunna väsentligen
motverkas därigenom, att hvarje afdelning finge sig tilldelade mål af viss
beskaffenhet. Dessutom synes arbetet med laggranskningen kunna öfverlämnas
till en särskild därmed sysselsatt afdelning.

Sålunda ifrågasatta anordningar, Indika för sitt genomförande kräfva
grundlagsändring, skulle lämpligen kunna redan nästkommande år underställas
Riksdagens pröfning. Skulle till samma års Riksdag, såsom möjligen
kan antagas, förslag framläggas om inrättande af en s. k. regeringsrätt,
synes såsom en åtgärd i syfte att lätta högsta domstolens arbete med

— 1913 —

269

laggranskningen kunna ifrågakomma öfverflyttande å regeringsrätten af
granskning af alla utom den rena civil-, kriminal- och kyrkolagstiftningen
liggande lagförslag.

Vidare har framhållits, att högsta domstolens arbetstid betydligt upptages
af behandling af de s. k. nådemålen och andra ansökningsärenden.
Det torde åtminstone beträffande dessa sistnämnda kunna sättas i fråga
att icke låta dessa mål af högsta domstolen behandlas, blott såsom hittills
två justitieråd öfvervore deras föredragning i statsrådet.

I samband med nu berörda åtgärder torde böra tagas under öfvervägande,
om man icke, i stället för att såsom i propositionen föreslås göra
rätten till fullföljd i högsta domstolen beroende af ett visst penningvärde,
skulle kunna från ifrågavarande rätt utesluta vissa klasser af mål. En
sådan anordning skulle lika träffa alla medborgare och sålunda icke kunna
anses innebära, att olika medborgare af lagen behandlades olika.»

De af lagutskottet vid 1907 års riksdag sålunda uttalade önskemålen
hafva i väsentlig mån blifvit uppfyllda.

Högsta domstolens befattning med laggranskningen har upphört, sedan
genom beslut vid 1909 års riksdag för ändamålet inrättats en särskild institution,
lagrådet, som har att afgifva yttrande i fråga om författningsförslag,
hvilka kunna af Konungen öfverlämnas till lagrådet.

Därjämte har, sedan likaledes genom beslut vid 1909 års riksdaginrättats
eu administrativ högsta domstol, regeringsrätten, högsta domstolen
befriats från behandlingen af en del ansökningsärenden, hvilka i
stället öfverlämnats till regeringsrätten.

Slutligen har i samband med lagrådets inrättande föreskrifvits, att
högsta domstolen skall utgöras af tjugufyra justitieråd, af hvilka dock tre
skola tjänstgöra i lagrådet. Högsta domstolen arbetar 8 veckor af året
på en afdelning, 17 veckor på tre afdelningar och under den öfriga tiden
af året, utom jul- och påskferier, på två afdelningar.

I detta sammanhang bör omnämnas, att högsta domstolens ledamöter
på anmodan af statsrådet och chefen för justitiedepartementet i slutet af
år 1907 afgåfvo yttranden däröfver, huruvida och i hvilken omfattning —
frånsedt inrättandet af en regeringsrätt — åtgärder i öfrigt enligt deras
mening lämpligen borde vidtagas, för att det måtte blifva högsta domstolen
möjligt att utan menlig tidsutdräkt behandla dit inkommande mål. 1 berörda
yttranden framhöllos ett par nya synpunkter i frågan.

Sålunda anförde ett justitieråd, bland annat, följande: Synnerligen
önskvärd! vore att söka i någon mån hejda tillströmningen till högsta domstolen
af besvärsmål, särskildt de kriminella besvärsmålen, af hvilka många
kunde röra sig om helt obetydliga intressen, men ändock vara ganska vid —

1913 —

270

lyftiga och taga i anspråk en högst oskälig del af högsta domstolens
arbetstid. En lämplig utgallring af dessa mål syntes kunna vinnas genom
att belägga fullföljden af dem till högsta domstolen med en afgift, motsvarande
revisionsskillingen i vanliga tvistemål. Visserligen borde icke
ifrågasättas att på sådant sätt försvåra för en tilltalad, som blifvit till
ansvar dömd, att få frågan om sin straff skuld dragen under högsta domstolens
pröfning. Men med iakttagande häraf torde i öfrigt icke kunna
anföras tillräckliga skäl för den åtskillnad i förevarande hänseende, som
förefunnes mellan revisionssaker och andra mål. Att vissa mellan parter
tvistiga rättsfrågor skulle fullföljas genom besvär och icke i den för tvistemål
i allmänhet stadgade ordning, hade säkerligen icke sin grund däri.
att man velat bespara klagandepart kostnader af nu ifrågavarande art.
Rimlig anledning saknades till denna lättnad vid fullföljden af civila besvärsmål,
och att i brottmål uppkommen fråga om skadestånd eller annan
fråga af civil natur skulle få, i olikhet med de rena tvistemålen, afgiftsfritt
dragas under högsta domstolens pröfning torde numera så mycket
hellre sakna fog, som det berodde helt och hållet på underrättens pröfning,
huruvida ett vid underrätten behandladt mål skulle fullföljas i högre
rätt såsom tvistemål eller såsom brottmål. Hvad åter anginge målsägares
fullföljd af ansvarstalan, syntes en följdriktig tillämpning af den tanke,
som läge till grund för den år 1905 införda inskränkningen i allmän åklagares
rätt att fullfölja talan, leda därhän, att målsägare helt och hållet
afskures från behörighet att i ansvarsfråga fullfölja talan mot hofrätts utslag.
Och någon obillighet kunde fördenskull ej ligga i att i stället fordra
en viss afgift af målsägaren vid sådan fullföljd. Justitierådet ansåge alltså
sådana författningsändringar böra vidtagas, att fullföljden af besvärsmål,
civila och kriminella, belädes med en afgift till lika belopp med den stadgade
revisionsskillingen och under villkor i öfrigt, svarande mot de för
revisionsskilling gällande bestämmelser, dock med befrielse härifrån för
tilltalad, som vore till ansvar dömd och i själfva ansvarsfrågan fullföljde
talan. Högst sannolikt vore, att härigenom skulle åstadkommas en ej
obetydlig minskning i antalet fullföljda besvärsmål. Att med någon grad
af tillförlitlighet uppskatta den vinst i arbetstid, som sålunda skulle tillföras
högsta domstolen, vore dock gifvetvis ej möjligt.

Ett justitieråd fann likaledes lämpligt, att nedsättande af en revisionsskillingen
motsvarande afgift föreskrefves jämväl i besvärsmål, dock att
i kriminella besvärsmål den tilltalades rätt till fullföljd icke gjordes däraf
beroende. Däremot borde, enligt justitierådets mening, i alla mål, med
undantag af sådana, där hofrätt vore första instans, talan enbart i fråga
om rättegångskostnad ej få hos Kungl. Maj:t fullföljas.

— 1913 —

271

Ett justitieråd ansåg sig böra hemställa till öfvervägande, huruvida
icke, till förebyggande däraf, att åklagartalan mot hofrätts utslag fullföljdes
i andra fall, än där något verkligt samhällsintresse sådant kräfde,
och högsta domstolens arbetstid sålunda utan tillräckligt skäl upptoges
med åklagarmål, stadgandet i 30 kap. 7 § rättegångsbalken borde undergå
någon jämkning, så att däraf fullt otvetydigt framginge, att dylik talan
borde ifrågakomma, endast då det funnes synnerligen angeläget.

De åtgärder, som enligt hvad ofvan utvecklats vidtagits för att nedbringa
balansen, hafva såsom framgår af de i början af denna redogörelse
anförda siffror hittills icke ledt till det åsyftade resultatet. Orsakerna härtill
torde hufvudsakligen vara att söka dels däri, att målen i genomsnitt
visa en otvetydig tendens att blifva mera vidlyftiga och invecklade, dels
ock däri, att antalet inkomna mål sedan lång tid tillbaka varit stadt i
stegring.

Beträffande särskildt revisionssakerna, inkommo sålunda:

under 1880-talet under 1890-talet 1900—1904 1905—1909 1910

i årligt medeltal i årligt medeltal i årligt medeltal i årligt medeltal

448 493 526 610 714

Med berörda fakta för ögonen lärer man redan nu kunna konstatera,
att ej heller för framtiden någon afsevärd minskning i balansen är att
förvänta, med mindre ytterligare åtgärder för sådant ändamål varda vidtagna.
I afseende härå tillåter jag mig ock hänvisa till Kungl. Maj:ts
proposition till 1910 års Riksdag med begäran om anslag till bestridande
af kostnaderna för en förberedande utredning angående en rättegångsreform.
I motiveringen anförde statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
efter att hafva framhållit, att en högsta domstol med tjuguen dömande
ledamöter vore för våra förhållanden onaturligt stor, bland annat, följande:
»Å andra sidan kan med fog anmärkas, att ej ens nämnda antal är tillräckligt
för att högsta domstolen skall kunna på ett fullt tillfredsställande
sätt upprätthålla den tjänstgöring på afdelningar, som af domstolen fordras.
Med kännedom om det för hvarje år växande antalet invecklade
och svårlösta rättegångar måste man ock tvifvelsutan göra sig beredd på,
att, om ej ytterligare åtgärder vidtagas, balansen icke skall låta sig nedbringas
för någon afsevärdare tid.»

T samband härmed framhöll justitieministern jämväl, att verklig och
varaktig bot för långsamheten i rättsskipningen uti högsta instansen ej
lämpligen kunde vinnas annorledes än genom de af 1907 års Riksdag förkastade
inskränkningarna i fullföljdsrätten eller anordningar, som medförde

— 1913 —

272

liknande verkan. Justitieministern var emellertid af den mening, att dylika
åtgärder icke vore möjliga att genomföra annorledes än i samband med
den af honom i propositionen förordade rättegångsreformen.

Utan tvifvel skulle det vara synnerligen olyckligt, om denna justitieministerns
pessimistiska uppfattning vore riktig. Åtskilliga år lära nämligen
ännu komma att gå, innan den störa rättegångsreformen varder lyckligen
bragt i hamn. Och olägenheterna af, att balansen i högsta domstolen
under tiden skulle allt fortfarande stiga eller åtminstone icke afsevärdt
minskas, äro ju uppenbara.

I sistnämnda hänseende vill jag här återgifva följande yttrande af
konstitutionsutskottet vid riksdagen 1856—1858: »Om det nuvarande tillståndet»
(den stora balansen i högsta domstolen) »skulle få någon tid
fortfara, skall ett tillstånd af ett slags rättslöshet inom svenska samhället
uppstå. En sen rättvisa är mången gång föga bättre än ingen; tvistens
föremål förlorar för parten ofta genom tidsutdräkten sitt värde; en tredskande,
som i rättegången endast söker uppskof uti fullgörandet af en honom
åliggande skyldighet, skall på det bekvämaste sätt vinna sitt mål;
och en icke häktad förbrytare skall under en icke så obetydlig del af sin
lefnad kunna undandraga sig vederbörlig näpst. En verksam rättsskipning
är dock eu af de viktigaste beståndsdelarna af den borgerliga samhällsinrättningen,
och ett af de oundgängligaste villkoren för ett folks odling
och välstånd. — Men rättsskipningens långsamhet, med den däraf härflytande
overksamheten, vore icke den enda menliga följden af högsta domstolens
öfverhopande med göromål. Domstolens ledamöter kunna icke mer
än andra vara undantagna från den mänsklighetens allmänna lag, att då
skyndsamheten blifver verksamhetens regel, verksamhetens alster i samma
mån försämras. Ledamöterna äro dessutom vanligen i den ålder, då ett
strängare och länge ihållande arbete icke kan förrättas utan våda för deras
fortfarande arbetsförmåga. Arbetet är tillika af den art, att det förr
undergräfver själs- än kroppskrafterna, hvaraf följden kunde blifva, att ledamöter
länge måste, såsom kroppsligen friska, anses arbetsföra och därför
fortsätta tjänstgöringen,* fastän deras utnötta själsförmögenheter menligt
inverkade på beskaffenheten och fortgången af domstolens arbeten. Men
icke blott för hvila äro ledamöterna i behof af ledighet från de ansträngande
domstoissessionerna, utan äfven för arbete. Sådana mera invecklade
mål, hvilka ledamöterna icke anse sig kunna med tillräcklig säkerhet bedöma
efter den muntliga föredragningen i domstolen, cirkulera mellan
ledamöterna och utarbetas af dem hemma. — — —

* Numera mäste, såsom bekant, justitieråd afgå vid 70 års ålder.

— 1913 —

273

För att kunna uppfylla sina plikter såsom domare i sista instansen
äro högsta domstolens ledamöter långt mer än andra domare i behof af
ledighet för djupt och allvarligt begrundande och för omfattande rättsvetenskapliga
studier. Samhället begår en verklig orättvisa, då det å ena
sidan föreskrifver plikter och åligganden, men å den andra stänger möjligheten
för deras uppfyllande.»

1 anslutning till hvad konstitutionsutskottet sålunda yttrade om högsta
domstolens uppgifter må här, i öfverensstämmelse med hvad som gjorts
i högsta domstolen, dessutom betonas önskvärdheten däraf, att domstolens
beslut måtte kunna erhålla en mera uttömmande motivering, än tiden
nu medgifver, och domstolen sålunda sättas i tillfälle att fylla sin synnerligen
viktiga uppgift att värna om enhet och konsekvens i lagtolkning
och rättsskipning samt därigenom erbjuda allmänheten den säkra ledningvid
bedömande af förekommande rättsförhållanden, som för samfärdselns
tryggande och rättstvisters undvikande är af nöden.

Att justitierådens tid och krafter äro synnerligen strängt tagna i anspråk,
lärer vara ostridigt. Vid behandlingen i högsta domstolen är 1904
af förslag till förebyggande af den långsamma rättsskipningen därstädes
framhölls ock, att ingen, som hade någon kännedom om arbetet inom
högsta domstolen, torde förvänta, att balansen skulle kunna afhjälpas eller
för framtiden förebyggas genom högre arbetsintensitet, samt att redan nu
torde i kvantitativt hänseende, d. v. s. med hänsyn till antalet afgjorda
mål och ärenden, arbetsprodukten inom högsta domstolen i förhållande till
antalet domare icke öfverträffas, knappast uppnås inom något annat lands
högsta instans. Och för egen del har jag i annat sammanhang ansett mig
kunna uttala den meningen, att icke något lands sista instans ställts under
hårdare eller ens så hårda arbetsvillkor som vår högsta domstol.

I samband härmed bör emellertid en annan, närstående fråga beröras.
I en vid 1905 års riksdag väckt motion, åsyftande åtgärder till
förekommande af balans i högsta domstolen, yttrades, bland annat, följande:
»Till sist må framhållas en synpunkt, som ej hitintills beaktats i
ärendet. Uppkomsten af en balans kan bero ej blott på göromålens mängd,
utan ock i icke obetydlig mån på arbetsledningen inom domstolen. 1 en
kollegial domstol kan ordföranden utöfva stort inflytande på arbetets produktivitet.
Det är en stor skillnad, om han söker leda öfverläggningen
eller inskränker sig till att afvakta den tidpunkt, då samspråket afstannar
af sig själft, därför att ledamöterna omsider tröttnat på att upprepa sina
skal. Ordföranden bör ock taga samlande initiativ till sammanfattande formuleringar
af sväfvande spörsmål. Och det tillkommer honom att hofsamt
afböja öfverläggningens gagnlösa utsväfvande till sidofrågor eller

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1913 års Riksdag.

274

alltför oviktiga detaljer. Genom ett dylikt ingripande behof ver ej åsidosättas
ärendenas grundliga behandling, hvilken tvärtom befordras genom
ett sådant förfarande. —--I högsta domstolen är ingen ledamot ut sedd

att såsom president öfvervaka arbetet i sin helhet, och icke heller
utfärdas särskilda förordnanden för ordförandena på af delningarna. På
hvarje afdelning skall den äldste ledamoten själfskrifvet vara ordförande.
I och för sig är en dylik jämlikhet mellan alla ledamöterna tilltalande.
Men det kan ju ifrågasättas, om det ej för arbetsledningen kunde vara
fördelaktigt, att, såsom förhållandet är vid högsta domstolen i andra länder,
en eller flere ledamöter förordnades till ordförande inom domstolen.
Den sålunda förordnade fick därigenom en uppfordran att särskildt vaka
öfver arbetets gång och äfven större auktoritet i sin uppgift. Kanske
kunde också en sådan anordning leda till, att en ledamot, som i påfallande
grad saknade fallenhet för ett dylikt uppdrag, ej gjorde anspråk på
att i sin tur ihågkommas med detsamma.»

Vid behandlingen af denna motion i Första kammaren ansåg sig en
talare böra »nedlägga en gensaga mot det af motionären i motionen uttalade
klander mot det sätt, hvarpå ordförandena i högsta domstolens afdelningar
ledt dessas förhandlingar».

Detta yttrande gaf emellertid en annan kammarens ledamot, som själ!''
förut tillhört högsta domstolen, anledning till följande replik: »Motionären
har framställt en sak, som den föregående talaren bemötte med
en protest, men som jag för min del skall bemöta med ett erkännande,
frågan nämligen om arbetets ledning inom högsta domstolen. Jag anser
det vara en förtjänst af motionären, att han uttalat detta, att frågan om
arbetets ledning verkligen är något, som bör beaktas. För den, som vid
utländska domstolar sett, hvilken stark arbetsledning där förekommer,
hvilken planering för arbetet man där finner, för den är det öfverraskande,
att man icke finner något sådant lämpligt och naturligt hos oss. Jag tror
tvärtom, att man på den vägen kan vinna icke litet.»

Frågan om starkare arbetsledning inom högsta domstolen är gifvetvis,
särskildt med hänsyn till det understöd från sakkunnigaste håll, den
sålunda vunnit, förtjänt af att tagas i närmare öfvervägande. Uppenbarligen
kan man dock icke genom någon förbättring uti frågavarande afseende
helt vinna det åsyftade målet, förekommandet af balans i högsta
domstolen. Härför fordras äfven andra och kraftigare medel.

Vid valet af de medel, som härutinnan kunna stå till buds — i
hvilket afseende jag hänvisar till den föregående framställningen — lärer
man nu utan vidare kunna utmönstra två: ökning af justitierådens antal
och högsta domstolens tillfälliga förstärkning genom extra ordinarie bisittare.

— 1913 —

275

Äfvenledes är jag för min del öfvertygad om, att man för närvarande
eke med utsikt till framgång kan återupptaga tanken på revisionsskillingens
höjande. Denna utväg till rådande af bot å missförhållandet i fråga
måste jag betrakta såsom stängd med hänsyn till den starka motvilja mot
rättsväsendets fördyrande, som förut visat sig inom Riksdagen.

Af enahanda skäl lämnar jag här jämväl ur räkningen det inom högsta
domstolen väckta förslaget att belägga fullföljden i besvärsmål med
en afgift, motsvarande revisionsskillingen.

Ej heller vågar jag för lättande af högsta domstolens arbetsbörda
förorda den utvägen, att högsta domstolens pröfningsrätt i dit fullföljda
mål varder sålunda begränsad, att rätt att där förebringa ny bevisning
skulle borttagas eller åtminstone inskränkas, och att följaktligen beträffande
sakfrågan skulle bero vid hofrättens pröfning. En dylik reform, som utan
tvifvel" har framtiden för sig, lärer nämligen förutsätta ändringar i de
lägre domstolarnas organisation och processverksamhet.

Bland de af lagutskottet vid 1907 års riksdag uti ifrågavarande afseende
föreslagna anordningarna har allenast en icke blifvit försökt, nämligen
den, som afsåg, att vissa klasser af mål skulle uteslutas från rätten
till fullföljd i högsta domstolen.

Såsom lämpliga att i detta hänseende komma i betraktande hafva vissa
skiftesmål blifvit utpekade. Man har därvid särskild! tänkt sig inrättande
af en specialdomstol såsom högsta instans för dessa mål och andra till
närgränsande rättsområden hörande ärenden. 1 motiven till det år 1911
afgifna förslaget till lag om skifte af jord in. in. yttras i afseende härå
följande:

»Kommittén har jämväl haft under öfvervägande spörsmålet om lämpligheten
att inrätta en specialdomstol såsom högsta instans för skiftesmål
och andra till närgränsande rättsområden hörande ärenden, såsom vatten mäl---.

Det har ej kunnat förnekas, att afsevärda fördelar, särskild!

ökad snabbhet i målens afgörande, skulle kunna vinnas genom en sådan
anordning. Men i betraktande af de stora svårigheter, som ställa sig i
vägen för åstadkommande af en fullt kompetent dylik specialdomstol, har
kommittén funnit sig icke böra framställa något förslag i denna riktning.
Förslaget går alltså ut från, att högsta domstolen fortfarande kommer att
utgöra° andra och högsta instans i skiftesmål, hvarvid emellertid som önskemål
torde kunna uppställas, att indelningen och föredragningen inom
högsta domstolen så ordnas, att alla skiftesmål komma pa en afdelning,
och att å denna minst två ledamöter äro tjänstgörande under längre tid
i följd.»

''i det af vattenrätts- och dikningslagskommitteerna år 1911 atgitna

— 1913 —

276

förslag till vattenlag m. in. har man likaledes stannat vid den åsikten, att
vattenmålen borde fullföljas till högsta domstolen.

Beträffande det här ofvan omförmälda förslaget, att talan enbart angående
ersättning för rättegångskostnad ej skulle få fullföljas hos Kungl.
Maj:t, lärer kunna göras det inkastet, att, om i hofrätt vinnande part alldeles
icke eller allenast i otillräcklig grad erhåller ersättning för hvad han
i rättegången nödgats utgifva, han i själfva verket icke ens i fråga om
hufvudsaken bekommit hela sin rätt, och att konsekvensen därför synes
fordra, att part, som äger draga under Kungl. Maj:ts pröfning tvistens
egentliga föremål, också bör äga att dit fullfölja sitt anspråk på ersättning
för rättegångskostnaden.

I hvarje händelse skulle en bestämmelse af nu ifrågavarande innebörd
uppenbarligen icke vara af afsevärd betydelse beträffande högsta domstolens
balans. Och detsamma gäller de för öfrigt beaktansvärda förslagen,
att fullföljd till högsta domstolen icke skulle medgifvas i mål angående
förseelser, som folie utom området för grundlag, allmän strafflag, "strafflagen
för krigsmakten och strafflagen för präster, äfvensom att stadgandet
i 30 kap. 7 § rättegångsbalken borde undergå sådan jämkning, att däraf
fullt otvetydigt framginge, att åklagartalan mot hofrätts utslag finge fullföljas,
endast då det funnes synnerligen angeläget.

lyj heller i öfrigt lärer någon på en gång lämplig och verksam begränsning
af rätten till ändringssökande i högsta domstolen vinnas på
ifrågavarande af lagutskottet vid 1907 års riksdag anvisade utväg, eller att
från fullföljd utesluta vissa klasser af mål.

1 afseende härå må framhållas, att, då frågan om åtgärder för balansens
minskning år 1907 var före i högsta domstolen, en inom justitiedepartementet
utarbetad öfversikt öfver utländsk lagstiftning »angående begränsning
af rätten att fullfölja talan i högsta instansen med särskild
hänsyn till arten af de mål, som icke få dragas under dess pröfning»,
tillhandahållits högsta domstolens ledamöter, hvilka emellertid torde hafva
funnit de begränsningar ad denna art, som annorstädes genomförts eller
föreslagits, icke lämpligen kunna tjäna till förebild för svensk lagstiftning.

Af hittills föreslagna medel till afarbetande af den nu befintliga störa
balansen i högsta domstolen och till förekommande af sådan balans i framtiden
återstår allenast ett, eller införandet af en summa revisibilis, att
här ytterligare beröra, Att detta medel skulle vara effektivt, har icke
blifvit af någon bestridt. Mot detsamma har däremot anförts, att det så
lätt framstode såsom en olikhet inför lagen. Må vara, att detta inkast
icke kan frånkännas betydelse. Utomordentliga förhållanden kräfva emel -

277

lertid utomordentliga åtgärder. Och då andra, lika verksamma medel till
frågans lösning icke erbjuda sig, finnes enligt min mening icke längre
något val. Att nu, före den störa rättegångsreformens genomförande, tillgripa
ifrågavarande medel bör desto mindre kunna möta några betänkligheter,
som man för visso icke behöfver vara i besittning af någon siareförrnåga
för att kunna förutsäga, att, om en summa revisibilis nu varder
stadgad, någon ändring häri icke kommer att ske genom nämnda reform.
Ln rättegångsreform, som ej från fullföljd till högsta domstolen utesluter
mål, då värdet af hvad som tappats icke öfverskrider en viss, i lag fastslagen
summa, lärer man icke kunna vänta.»

Enligt den sålunda framlagda utredningen äfvensom af mig sedermera
inhämtade upplysningar utgjorde antalet balanserade revisionsmål i
högsta domstolen vid 1910 års slut 1,185 och vid 1911 års slut 1,278,
hvarjämte balansen vid 1912 års slut torde hafva uppgått till minst 1,430.
Antalet inkomna revisionsmål utgjorde 714 år 1910 och 677 år 1911,
hvarjämte till den 1 december 1912 till högsta domstolen inkommit 725
dylika mål.

Dessa siffror visa, att balansen af revisionsmål i högsta domstolen
betydligt vuxit under de senaste åren. Då därjämte de inkomna revisionsmålens
antal ådagalagt en obestridlig tendens att ukas,* anser jag det
vara uppenbart, att verksamma åtgärder snarast möjligt måste vidtagas
för det häri liggande missförhållandets undanröjande. Till stöd härför
lärer icke behöfva åberopas något utöfver hvad jag redan anfört.

Beträffande sättet för en lämplig lösning af frågan har jag visserligen
icke frångått min förut angifna ståndpunkt. Då emellertid för mig naturligtvis
hufvudsaken är, att rättelse vinnes, och sättet, huru detta lämpligen
skall ske, är af underordnad betydelse, samt jag ej vill förneka möjligheten
af, att en lösning kan erhållas genom anlitande af någon annan
utväg: än jag tänkt mig, har jag ansett mig icke böra framställa något
bestämdt förslag i ämnet utan hemställer,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville taga under ompröfning, genom hvilka åtgärder det anmärkta
missförhållandet i afseende å rättsskipningen i högsta domstolen måtte
kunna afhjälpas, samt till Riksdagen, om möjligt redan år 1914. inkomma
med det förslag, hvartill denna pröfning kan föranleda.

* Den minskning i antalet öfriga mål, som uppkommit därigenom, att en del ansökningsärenden
öfverflyttats till regeringsrätten, är icke af någon afsevärd betydelse.

— 191S —

278

Ämbetsresor m. m. år 1912.

Ämbetsresorna år 1912 halva omfattat Kalmar län och Gäfleborgs län
samt delar af Hallands, Göteborgs och Bohus, Älfsborgs samt Kristianstads
län. Under dessa resor hafva besök gjorts hos länsstyrelser, hofrätten
öfver Skåne och Blekinge, domkapitel, häradshöfdingar, rådstufvurätter,
stadsstyrelsen i Borgholm och poliskammaren i Göteborg äfvensom centralfängelset
å Härianda, straffängelser samt krono-, städs- och häradshäkten.
Krigsrätternas protokoll hafva äfven varit föremål lör granskning, och har
nödig uppmärksamhet ägnats åt domstolarnas arkiv’.

Utöfver de sålunda företagna ämbetsresorna har i hufvudstaden inspektion
förrättats hos Konungens befallningshafvande i Stockholms län
samt hos domhafvandena i Stockholms läns västra domsaga och i Södra
Roslags domsaga.

Hvad under resorna och vid nämnda inspektioner förekommit framgår
af därunder förda diarier eller protokoll, hvilka jämte justitieombudsmansexpeditionens
vanliga diarium och registratur komma att lör granskning
öfverlämnas till Riksdagens lagutskott.

Handlagda klagomål och anställda åtal.

Vid 1912 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande un •

....... 45

....... 541

er handläggning härstädes ...

Under året hafva inkommit klagoskrifter till ett antal af

Summa 58b

Af dessa ärenden hafva

såsom återkallade afskrifvits............................................................................

till annan myndighet öfverlärnnats ..........................................................

efter vederbör an des hörande fått förfalla .................................••••••_

» annorledes verkställd utredning eller utan åtgärd afskrifvits ...

till åtal hänvisats ............................................................................................

föranledt annan åtgärd än åtal..........................................................-............

vid årets slut varit hvilande i afbidan på förklaring eller påminnelser

» '' » » » » af annan anledning ....................................

» » » »på pröfning beroende...................................................

224

14*

Summa 386

* En af dessa klagoskrifter föranledde två särskilda åtal.

— 1913 —

279

Under år 1912 hafva 16 åtal mot ämbets- och tjänstemän anställts,
nämligen:

på grund af förd klagan.................................................................................... 15

» » » anmärkning vid granskning af fångförteckningar.............. 1

Summa 16

Sålunda har jag under år 1912 för nedan angifna fel eller försummelser
i ämbete eller tjänst förordnat om åtal mot:

1) häradsskrifvare, för fel vid röstlängds upprättande;

2) regementschef, för felaktigt beslut angående dagafiöning;

3) landtbruksingenjör, för oriktigt bevis;

4) t. f. landssekreterare, i fråga om lagligheten af ett förbud att
offentliggöra en handling;

5) kronofogde, för fel vid röstlängds upprättande; och

6) häradshöfding, för oriktig dom.

Under året har vidare tjänstförrättande justitieombudsmannen förordnat
om åtal mot:

7) poststationsföreståndare, för underlåtenhet att i motbok med postsparbanken
göra anteckning om uttagning;

8) borgmästare, för felaktig order till polisbetjäning angående vissa
skrifters utdelande;

9) t. f. borgmästare, för obehörigt beslut af rådstufvurätt om ett
vittnes hämtande;

10) länsman, för obehörigt upptagande och behållande af fiskenät;

11) stadsfiskal, i fråga om obehörig häktning;

12) magistrat, för felaktigt beslut i fråga om upplåtande af allmän plats;

13) rådstufvurätt, för felaktigt beslut i fråga om en minderårig persons
insättande i allmän uppfostringsanstalt;

14) länsman, för obehörigt debiterande af ersättning;

15) komminister, för underlåtenhet att efterkomma ett beslut å kyrkostämma;
och

16) komminister, för missbruk af tjänstebrefkort.

Statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan till—
kännagifvit, att sedan början af senaste lagtima riksdag icke någon förklaring
af lag, i den ordning 19 § regeringsformen bestämmer, blifvit
af Kungl. Maj:t meddelad.

— 1913

280

För fullgörande af den i 14 § af instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af Riksdagens hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
hafva från de särskilda statsdepartementen införskaffats uppgifter, ej mindre
om hvilka åtgärder blifvit vidtagna i anledning af de utaf Riksdagen år
1912 aflåtna skrivelser, än äfven — beträffande sådana genom föregående
Riksdagars skrivelser hos Kungl. Maj:t anhängig^orda ärenden, hvilka
vid 1911 års slut voro i sin helhet eller till någon del oafgjorda — om
hvilka åtgärder blifvit med samma ärenden vidtagna under nästlidna år.

De sålunda vunna upplysningarna, som angifva samtliga ifrågavarande
ärendens ställning vid utgången af år 1912, innefattas i tre särskilda, i
bilagorna till denna berättelse intagna förteckningar. Dessa bilagor innehålla
därjämte en tabell öfver de skrifvelser, Riksdagen år 1912 affåtit till
Kungl. Maj:t.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen i januari 1913.

BERNDT HASSELROT.

Knut von Matern.

— 1913 —

281

Berättelse af kommitterade till tryckfrihetens vård;

afgifven år 1913,

Till RIKSDAGEN.

Under ar 1912 hafva följande ärenden varit föremål för kommitterades
handläggning.

Sedan Stockholms rådstufvurätt på framställning af stadsfiskalen Carl
Gustaf Lidberg genom beslut den 30 januari 1912 förordnat, att en å
Eric Göranssons tryckeri i Stockholm år 1911 tryckt skrift med titeln
* Eif sglädje och sympati i belysning af könsfrågan» skulle beläggas med
kvarstad, äfvensom till Svea hofrätt insändt handlingarna i målet, hade
hofrätten med skrifvelse af den 7 februari 1912 till Riksdagens kommitterade
till tryckfrihetens vård öfverlämnat samma handlingar kör det ändamål,
5 § 8 mom. tryckfrihetsförordningen omförmäler.

Vid pröfning af handlingarna i ärendet beslöto kommitterade tillstyrka,
att den å skriften lagda kvarstaden måtte fortfara, hvarom kommitterade
afläto skrifvelse till hofrätten.

Därjämte hafva kommitterade haft att pröfva åtskilliga från chefens
för justitiedepartementet ombud inkomna anmälningar om tryckta skrifters
indragning jämlikt 4 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen. Samtliga
de förordnanden, dessa anmälningar afsett, tillhopa 26, hafva kommitterade
förklarat skola äga bestånd.

De sålunda indragna skrifterna hafva utgjorts af:

tidningen »Stormklockan», femte årgången n:r 32 B (indragen två
gånger);®

följande upprop eller andra flygskrifter, nämligen: »Vägra mönstra!
Vägra mobilisera!» (indragen två gånger); »Kamrat!», tryckt år 1912 å
Oscar Malmborgs tryckeri i Stockholm och undertecknad »S. S. U. K. Militärkommitté»
(indragen tre gånger); »Se upp med provokationen!» (indragen
två gånger); »Allt för fosterlandet!» (indragen tolf gånger); »Lydnadens
anda.»; »Kamrat!», tryckt hos »Framåt» i Göteborg utan angifvet tryckår;

.Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1.913 års Riksdag. 36

282

»Till den fosterlandslöse!»; »Kamrat!», tryckt å E. Sieverts boktryckeri i
Kristiania år 1912 och undertecknad »Ungsocialistiska militäragitationskommittén»;
och »Människor, betänken Eder!»

Indragning af berörda skrifter har ägt rum å Alfsborgs fästning (två
gånger), vid Svea lifgarde (två gånger), Norrlands trängkår (två gånger),
flottans station i Stockholm (två gånger), positionsartilleriregementet, lifgardet
till häst, Göta lifgarde, Svea ingenjörkår, å ett flottans fartyg i
Marstrands hamn (två gånger), vid Västernorrlands regemente, å Skillingaryd,
vid Gottlands infanteriregemente, Hälsinge regemente, Älfsborgs regemente,
Karlskrona kustartilleriregemente (två gånger), å Kronobergshed, å
Trossnäs fält, vid Bodens ingenjörkår, vid Norrlands dragonregemente och
å flottans skoleskader.

Vid afgörandet af de i denna berättelse omförmälta ärenden har icke
någon meningsskiljaktighet yppats bland kommitterade.

Stockholm i januari 1913.

BERNDT HASSELROT.

OSCAR MONTELIUS. TEOFRON SÄVE. E. A. KARLFELDT,
HANS HILDEBRAND. ERNST TRYGGER,

Knut von Matern.

— 1913 —

BILAGOR

till

JUSTITIEOMBUDSMANNENS ÄMBETSBERÄTTELSE

till 1913 års Riksdag.

FÖRTECKNINGAR

ÖFVER

RIKSDAGENS SKRIVELSER

TILL KUNGL. MALT.

Förteckning på Riksdagens år 1912 till Kungl. Maj:t aflåtna skrivelser,
jämte anteckningar om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning
af samma skrivelser *

l:o. Justitiedepartementet.

1 ro Riksdagens skrifvelse af den 28 maj 1912, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens andra liufvudtitel, innefattande anslagen till
justitiedepartementet. (2.)

1912 den 10 juni i statsrådet anmäld och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

2:o af den 22 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tionde liufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)

Såvidt justitiedepartementet angår anmäldes denna skrifvelse i statsrådet den 20
september 1912, därvid beslöts, att skrifvelsen i dessa delar skulle delgifvas vederbörande
myndigheter.

3:o af den 31 januari, angående af Riksdagen beslutade ändringar i rikets
grundlagar. (11.)

1912 den 7 februari anmäld i statsrådet, därvid Kungl. Maj:t gillade och antog
Riksdagens förslag (meddelande härom lämnades Riksdagen å rikssalen den 10 februari
1912).

4:o af den 16 februari, angående val af Riksdagens justitieombudsman och
hans efterträdare. (13.)

1912 den 23 februari i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

* Det vid slutet af hvarje rubrik utsatta siflertalet utvisar skrifvelsens nummer i
fjortonde samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll.

— 1913 —

288

5:o Riksdagens skrifvelse af den 16 februari, angående verkställd omröstning
öfver högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter. (16.)

1912 den 23 februari i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

6:o af den 20 februari, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag, innefattande ändring i 2 kap. 3 § kyrkolagen. (18.)

Lag i ämnet utfärdad den 15 mars 1912.

7:o af samma dag, i anledning af justitieombudsmannens framställning till
Riksdagen angående ändring af bestämmelserna om danaarf. (19.)

1912 den 22 november har Kungl. Maj:t beslutat i ärendet inhämta yttranden från
vederbörande myndigheter i de städer, som enligt särskilda privilegier eller aftal
åtnjuta den rätt i afseende å danaarf, som eljest tillkommer kronan, äfvensom från
kammaradvokatfiskalsämbetet.

8:o af den 24 februari, i anledning af justitieombudsmannens framställning
om ändring af 16 kap. 10 § rättegångsbalken. (23.)

Efter det lagrådet hörts öfver det af Riksdagen för dess del i ämnet antagna lagförslag,
heslöt Kungl. Maj:t den 15 november 1912 att icke bifalla förslaget.

9:o af samma dag, i anledning af dels utaf justitieombudsmannen dels ock af
enskild motionär hos Riksdagen väckta förslag om vissa ändringar i lagen
angående villkorlig straffdom. (24.)

Sedan lagrådet afgifvit utlåtande öfver det af Riksdagen för dess del antagna förslag
till lag om ändring af 6 § i lagen om villkorlig straffdom, anmäldes ärendet i
denna del i statsrådet den 15 november 1912, därvid beslöts, att lag skulle utfärdas
i enlighet med Riksdagens beslut.

Ärendet i öfrigt är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

10:o af samma dag, i anledning af justitieombudsmannens framställning till
Riksdagen om ändring i 1 § af förordningen den 4 mars 1862 om tioårig
preskription och om årsstämning. (29.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

11 ro af samma dag, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående afsöndring af lägenheter från prästerskapets lönehoställen
under löpande arrendetid. (30.)

Ärendet beror på Kungl. Maj:ts pröfning.

12:o af den 5 mars, i anledning af Kungl. Maj:ts .i statsverkspropositionen under
punkten 27 af andra hufvudtiteln gjorda framställning om fullbordande
af det beslutade nya centralfängelset i Malmö. (32.)

1912 den 8 mars i regeringen anmäld och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

— 1913 —

28 Ö

13:o Riksdagens skrifvelse af den 6 mars, i anledning af väckta motioner om
ändring i lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning.
(34.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

14:o af den 15 mars, i anledning af väckt motion om åvägabringande af utredning
och förslag i fråga om ägande- och dispositionsrätten till såväl
allmän väg som förutvarande sådan väg. (39.)

Ärendet beror på Kungl. Maj:ts pröfning.

15:o af den 27 mars, i anledning af väckt motion om. skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för skogsägare till
väg öfver annans mark för skogsprodukters framforslande. (44.)

Ärendet har öfverlämnats till jordbruksdepartementet.

16:o af den 17 april, i anledning af Kung]. Maj:ts proposition med förslag

till lag, innefattande ändring i 24 kap. 7 § rättegångsbalken. (62.)

Lag i ämnet utfärdad den 22 juni 1912.

17:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående lagstiftning i visst syfte rörande bysamfälligheter. (63.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

18:o af den 24 april, i anledning af Kung]. Majrts proposition med förslag

till lag. innefattande ändring i förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig
häfd och lag om ändrad lydelse af 10 § i förordningen den 16 juni
1875 angående lagfart å fång till fast egendom. (74.)

1912 den 22 november i statsrådet anmäld och beslöts att utfärda lag om ändrad

lydelse af 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast

egendom, samt att skrifvelsen, så vidt därigenom meddelats, att förslaget till ändring
i förordningen den 22 april 1881 förfallit, skulle läggas till handlingarna.

19:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i lagen angående förbud i vissa
fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom den 4 maj 1906,
lag om utsträckt tillämpning af lagen angående uppsikt å vissa jordbruk
i Norrland och Dalarne den 25 juni 1909 samt lag om utsträckt tilllämpning
af lagen om arrende af viss jord å landet inom Norrland och
Dalarne den 25 juni 1909. (75.)

Sedan lagrådet blifvit hördt öfver det af Riksdagen för dess del antagna förslagtill
lag om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i lagen angående förbud i vissa fall för
bolag och förening att förvärfva fast egendom den 4 maj 1906, har Kungl. Maj:t
-den 10 maj 1912 utfärdat lagar i berörda tre ämnen.

Justitieombudsmannen» ämbetsberättelse till 1913 års Riksdag. 37

290

20:o Riksdagens skrifvelse af den 26 april, i anledning af Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 18 § 1 punkten i
lagen om val till Riksdagen. (76.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 juni 1912.

21:o af den 1 maj, angående utredning om fängelseläkarnes kompetens i rättspsykiatriskt
afseende. (81.)

Efter det fångvårdsstyrelsen afgifvit infordradt yttrande i ärendet, har däri infordrats
utlåtande jämväl från medicinalstyrelsen. Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

22:o af den 30 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 14 kap. 33, 34 och 46 §§ strafflagen. (82.)
Lag i ämnet utfärdad den 17 maj 1912.

23:o af den 24 maj, angående kostnaderna för svensk författningssamling. (123.)
Skrifvelsen påkallade ingen åtgärd, enär ny proposition i ämnet aflåtits till Riksdagen
• redan den 11 maj 1912.

24:o af den 11 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om inskränkning i inmutningsrätten. (127.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 juni 1912.

25:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar
samt till lag om ändrad lydelse af 70 § utsökningslagen. (129.)
Lagar i dessa ämnen utfärdade den 1 juni 1912.

26:o af den 17 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t i fråga om viss ändring i gällande lagstiftning angående förvärfvande
och förlust af medborgarrätt. (132.)

Denna skrifvelse anmäldes i statsrådet den 8 november 1912, därvid Kungl. Maj:t
anbefallde Kungl. Maj:ts ministrar hos främmande makter samt ministerresidenten i
Buenos Ayres att öfver ifrågavarande framställning inhämta yttranden från de konsuler,
hvilkas hörande kunde anses lämpligt, samt med afgifna yttranden och egna
utlåtanden till Kungl. Maj:t inkomma, hvarjämte utlåtande öfver framställningen infordrades
från generalkonsuln i Geneve.

De anbefallda utlåtandena hafva ännu icke fullständigt inkommit.

27:o af den 21 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af §§ 9, 16, 19 och 21 riksdagsordningen jämte inom
Riksdagen i ämnet väckta motioner. (149.)

1912 den 1 juni i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

28:o af samma dag, i anledning af Kungl Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar af sjölagen samt till lag om ändrad lydelse

— 1913 —

291

af 1 § i lagen den 32 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser
om sjöfynd. (151.)

Efter lagrådets hörande öfver det af Riksdagen för dess del antagna förslag till
lag om ändring i vissa delar af sjölagen har Kungl. Maj:t den 13 december 1912
utfärdat lagar i berörda ämnen.

29:o Riksdagens skrifvelse af den 21 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 80 § i lagen den
22 juni 1911 om ekonomiska föreningar och lag om ändrad lydelse af
8 § i lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och probera.
(153.)

Lagar i dessa ämnen utfärdade den 29 juni 1912.

30:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 11 kap. 9. 24 och 38 §§ rättegångsbalken.
(155.)

Efter lagrådets hörande öfver det af Riksdagen för dess del antagna förslag i ämnet
har Kungl. Maj:t däri utfärdat lag den 29 juni 1912.

31 :o af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts propositioner med förslag
till lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen m. m. pcb med förslag
till lag om ändrad lydelse af 154 och 156 §§ samma lag, dels ock
justitieombudsmannens framställning till Riksdagen om ändrade bestämmelser
i fråga om sättet för kungörande af utmätt lös egendoms försäljning.
(156.)

Efter det lagrådet afgifvit yttrande öfver de i Riksdagens skrifvelse omförmälta lagförslag,
som af Riksdagen för dess del antagits, utfärdades den 11 oktober 1912
lagar i samtliga de ämnen, som i Riksdagens skrifvelse beröras.

32:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag innefattande förbud i visst fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst
eller arbete. (173.)

Lag i ämnet utfärdad den 10 juni 1912.

33:o af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående flottning af skogsalster i gränsfloderna Tonica och Muonio
samt lag angående ändrad lydelse af 14 § i förordningen om allmän flottled
den 30 december 1880. (175.)

Lagar i dessa ämnen utfärdade den 10 juni 1912.

34:o af den 28 maj, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om aflösning af vissa frälseräntor, lag om sammanläggning af
frälseränta med den fastighet, hvaraf räntan utgår, lag om ändrad lydelse
af 11 kap. 2 § jordabalken, lag om ändrad lydelse af 18 § i förord —

1913 —

292

ningen den 16 juui 1875 angående lagfart å fång till fast egendom, lag
om ändrad lydelse af 61 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
i fast egendom och lag om ändrad lydelse af förordningen den
20 juli 1855 angående kronans rätt vid återbetalning af lån, som blifvit
i jordebok antecknade, dels ock i anledning däraf väckta motioner. (228.)
Sedan Riksdagen i denna skrifvelse anmält, att förslaget till lag om ändrad lydelse
af 11 kap. 2 § jordabalken af Riksdagen i oförändradt skick godkänts, att Riksdagen,
som icke kunnat oförändradt bifalla förslagen till lag om aflösning af vissa
frälseräntor, lag om sammanläggning af frälseränta med den fastighet, hvaraf räntan
utgår, samt lag om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855, för sin del
antagit lagar i dessa ämnen af sådan lydelse som i Riksdagens skrifvelse angifves,
samt att ■ öfriga i propositionen innefattade lagförslag af Riksdagen afslagits, har
lagrådets yttrande inhämtats öfver de tre af Riksdagen för dess del antagna lagförslagen,
hvarefter Kungl. Maj:t vid anmälan af ärendet i statsrådet den 8 november
1912, med godkännande af Riksdagens beslut, i hvad det skilde sig från Kungl.
Maj:ts proposition, beslutat utfärdande af lagar i enlighet med samma beslut.

35:o Riksdagens skrifvelse af den 28 maj, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken.
(230.)

Ärendet är beroende på Kungl. Haj:ts pröfning.

36:o af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen
dels ock i anledning däraf väckta motioner. (231.)

Den 6 juni 1912 i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

37:o af den 29 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om rätt till jakt äfvensom åtskilliga i ämnet väckta motioner. (266.)
Sedan ärendet öfverlämnats från jordbruksdepartementet, samt lagrådet blifvit hördt
öfver det af Riksdagen för dess del antagna lagförslag i ämnet, har Kungl. Maj:t
den 8 november 1912 däri utfärdat lag; och har Kungl. Maj:t den 27 september
1912 förordnat, att af Riksdagen i förevarande skrifvelse gjorda framställningar om
intagande i blifvande jaktstadga af förbud mot användande af sax vid fångst af andra
djur än roffåglar samt om framläggande af förslag till bestämmelser angående jaktmärke
skulle öfverlämnas till jordbruksdepartementet för vederbörlig handläggning.

1913 —

293

2:o. Utrikesdepartementet.

38:o Riksdagens skrifvelse af den 23 maj 1912, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tredje hufvudtitel, innefattande anslagen till
utrikesdepartementet. (3.)

1912 den 1 juni föredragen, hvarvid Kung!. Maj:t förordnade, att Riksdagens i punkterna
1 — 21 af förevarande skrifvelse anmälda beslut skulle delgifvas statskontoret
till kännedom och efterrättelse, i hvad på detta ämbetsverk ankomme.

39:o af den 26 april, angående inköp af beskickningshus i Berlin. (77.)

1912 den 26 april föredragen, hvarvid Kungl. Maj:t bemyndigade ministern för utrikes
ärendena, dels att till landshöfdingen Eric Trolle, hvilken fortfarande bestrede
ministerbefattningen i Berlin, utfärda fullmakt att underteckna köpekontrakt med
ägaren af fastigheten n:r 36 Tiergartenstrasse i nämnda stad om förvärfvande af
densamma för svenska statens räkning för ett belopp af 590,000 riksmark, dels ock
att för gäldande af den del af köpeskillingen, som skulle kontant erläggas, äfvensom
med köpet förenade kostnader och stämpelafgift samt för utförande af nödiga reparationsarbeten
utanordna af tredje hufvudtitelns besparingar ett belopp af 100,000
kronor.

I sammanhang härmed anbefalldes statskontoret att dels på rekvisition af utrikesdepartementet
af tillgängliga medel under år 1912 utanordna det för gäldande af
den del af köpeskillingen, som skulle kontant erläggas, m. fl. utgifter å extra stat
för år 1913 anvisade belopp 159,000 kronor, dels ock af under händer varande
medel förskjuta det belopp, som utöfver hvad som kunde bestridas med inflytande
hyresmedel från det inköpta huset samt det hyresbidrag, ministern i Berlin skulle
frånträda, vore för gäldande af räntan å den å fastigheten hvilande intecknade gäld
erforderligt, att i vederbörlig ordning anmälas till ersättning.

40:o af den 18 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ifrågasatt
förlängning af den å internationell konferens i Bryssel den 5 mars
1902 antagna konventionen angående beskattningen af socker m. m. (140.)
Öfverlämnad från finansdepartementet, för den åtgärd som kunde på utrikesdepartementet
ankomma. 1912 den 29 juni föredragen, hvarvid Kungl. Maj:t förordnade,
att ratifikation af det den 17 mars 1912 i Bryssel undertecknade protokollet angående
förlängning af den genom konventionen den 5 mars 1902 bildade internationella
unionen skulle i vanlig ordning utfärdas och till belgiska regeringen öfversändas.

1913 —

294

3:o. Landtförsvarsdepartementet.

41:o Riksdagens skrifvelse af den 24 februari 1912, i anledning af Kung!.
Maj:ts i statsverkspropositionen under fjärde liufvudtiteln gjorda framställning
rörande anskaffning af en flygmaskin m. m. (21.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 26 februari 1912 anbefallde Kungl. Maj:t
arméförvaltningens fortifikationsdepartement att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag
till anskaffning af den flygmaskin, hvartill medel af Riksdagen anvisats.

42:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Haj:t
angående upphörande af den i värnpliktslagen föreskrifna mönstring med
de värnpliktiga m. m. (31.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 10 maj 1912 förordnade Kungl. Maj:t.
att utlåtanden öfver Riksdagens ifrågavarande framställning skulle före den 1 oktober
1912 afgifvas af dels samtliga arméfördelningschefer och militärbefälhafvaren på
Gottiand, efter vederbörande inskrifningsområdesbefälhafvares och rullföringsområdesbefälhafvares
hörande, dels och samtliga Konungens befallningshafvande, efter hörande
af vederbörande kontraktsprostar, häradsskrifvare och mantalsskrifningsförrättare
i stad. Tillika föreskref Kungl. Ma:jt, att vederbörande rullföringsområdesbefälhafvare
skulle i samband med ofvannämnda utlåtanden lämna uppgift för de sista tre åren,
särskildt för första och särskildt för andra uppbådet, å dels huru mönstringsskyldigheten
fullgjorts, dels och huru den i § 33 mom. 2 värnpliktslagen föreskrifna anmälningsskyldigheten
blifvit fullgjord.

43:o af den 15 mars, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar af värnpliktslagen den 14 juni 1901. (40.)
Vid föredragning af denna skrifvelse den 16 mars 1912 beslöt Kungl. Maj:t, att
lag om ändrad lydelse af §§ 27 och 53 värnpliktslagen skulle genom trycket utfärdas.

44:o af den 5 mars, i anledning af väckta motioner om åvägabringande af utredning
i syfte att åstadkomma förenkling i sammansättningen af inskrifningsnämnd.
(33.)

Ärendet, som remitterats till åtskilliga militära myndigheter, är hvilande i afvaktan
på vidare utredning.

45:o af den 27 april, i anledning af Kung], Maj:ts proposition angående försäljning
af lägenheten Petsarfverum på Gottland. (57.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 24 maj 1912 bemyndigade Kungl. Maj:t
militärbefälhafvaren på Gottland att å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar låta genom
offentlig auktion till den högst bjudande försälja ifrågavarande lägenhet. Tillika föreskref
Kungl. Maj:t, att köpeskillingen skulle, sedan kostnaden för försäljningen afdragits.
tillgodoföras landtförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål.

— 1913 —

295

46:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj, i anledning af Kungl. Haj :ts proposition
angående ersättande från fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar
af vissa förskottsvis utgifna medel. (105.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 1 juni 1912 föreskref Kungl. Maj:t, att
af fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar ett belopp af 248,810 kronor 44 öre
skulle tagas i anspråk till gäldande af ifrågavarande förskottsvis utgifna medel.

47:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående återuppförande
för Svea trängkår af en nedbrunnen verkstadsbyggnad. (107.)
Vid föredragning af denna skrifvelse den 1 juni 1912 bemyndigade Kungl. Maj:t
arméförvaltningens fortifikationsdepartement att gå i författning om uppförande för
en kostnad af högst 16,500 kronor af en ny verkstadsbyggnad för Svea trängkår i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med det af nämnda departement i skrifvelse den 26
juli 1911 afgifna förslag till byggnad af eldfast material, hvarjämte Kungl. Maj:t till
ersättande af en del vid ifrågavarande brand förstörda persedlar, tillhörande kårens
munderingsutrustning och kasernutredning, anvisade ett belopp af högst 3,228 kronor
10 öre. Samtidigt föreskref Kungl. Maj:t, att berörda belopp, tillhopa högst
19,728 kronor 10 öre, skulle bestridas af fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar.

48:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
af en gevärsförr åd sbyggnad med reparationsverkstad å Visborgs
slätt. (108.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 1 juni 1912 bemyndigade Kungl. Maj:t

arméförvaltningens fortifikationsdepartement att gå i författning om uppförande af en

dylik byggnad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med en af arméförvaltningens artillerioch
fortifikationsdepartement med skrifvelse den 10 februari 1912 till statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet öfverlämnad ritning. Tillika föreskref Kungl.
Maj:t, att häraf föranledda kostnader skulle med högst 17,500 kronor bestridas från
fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar.

49:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående tillbyggnad
och omändring af mässbyggnad för underofficerare och manskap vid
lifgardet till häst. (106.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 1 juni 1912 bemyndigade Kungl. Maj:t

arméförvaltningens fortifikationsdepartement att gå i författning om utförande af till byggnad

och omändring af nämnda mässbyggnad i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med en af fortifikationsdepartementet med skrifvelse den 12 april 1911 insänd
ritning. Tillika föreskref Kungl. Maj:t, att häraf föranledda kostnader skulle med högst
24,000 kronor bestridas af fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar.

50:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående utvändig
reparation af stora sjukhusbyggnaden vid garnisonssjukhuset i Stockholm.
(104.)

— 1913 —

296

Vid föredragning af denna skrifvelse den 1 juni 1912 bemyndigade Kungl. Maj:t
öfverintendentsämbetet att gå i författning om utvändig reparation af nämnda byggnad
för en kostnad af högst 20,000 kronor att utgå från fjärde hufvudtitelns allmänna
besparingar.

51:o Kiksdagens skrifvelse af den 21 maj, i anledning af dels Kungl. Haj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i
värnpliktslagen samt till förordning om understöd i vissa fall åt värnpliktigs
hustru och barn (familjunderstöd), dels ock en i anledning däraf
väckt motion. (157.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 1 juni 1912 förordnade Kungl. Maj:t, att
genom trycket skulle i vanlig ordning utfärdas lag om ändrad lydelse af vissa §§ i
värnpliktslagen den 14 juni 1901 samt förordning om understöd i vissa fall åt värnpliktigs
hustru och barn (famiijunderstöd).

52:o af den 28 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
af kostnader för ökade arbetskrafter inom landtförsvarsdepartementet.
(211.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 10 juni 1912 förordnade Kungl. Maj:t, att
från och med den 1 juli 1912 tills vidare intill 1913 års utgång skulle af tillgängliga
medel utbetalas dels åt en extra föredragande i landtförsvarsdepartementets afdelning
af Kungl. Maj:ts kansli ett belopp af 6,800 kronor för år räknadt, däraf en
tredjedel skulle anses motsvara tjänstgöringspenningar, dels ock åt den amanuens i
samma afdelning af kansliet, som kunde komma att förordnas att biträda nämnde
föredragande, ett belopp af 2,200 kronor, likaledes för år räknadt, att ersättas från
fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar.

53:o af den 21 maj, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af § 34 värnpliktslagen. (152.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 6 juni 1912 förordnade Kungl. Maj:t, att
genom trycket skulle i vanlig ordning utfärdas lag om ändrad lydelse af § 34 värnpliktslagen
den 14 juni 1901.

54:o af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts propositioner n:r 181
angående utförande under senare hälften af år 1912 eller förra hälften af
år 1913 af en försöksmobilisering och därmed sammanhängande öfningar,
n:r 182 med förslag till lag om vapenöfningar under senare hälften af år
1912 eller förra hälften af år 1913 för utrönande af härens krigsberedskap
(mobiliseringsöfningar) och n:r 257 med förslag till förordning om
understöd i vissa fall åt värnpliktigs familj (familjunderstöd) under
nämnda mobiliseringsöfningar, dels ock två i ämnet väckta motioner. (172.)

— 1913

297

Vid föredragning af denna skrifvelse den 6 juni 1912 förordnade Kungl. Maj:t, att
genom trycket skulle i vanlig ordning utfärdas:

dels lag om vapenöfningar under senare hälften af år 1912 eller förra hälften
af år 1913 för utrönande af härens krigsheredskap (mobiliseringsöfningar),

dels förordning om understöd i vissa fall åt värnpliktigs familj (familjunderstöd)
vid mobiliseringsöfningar under senare hälften af år 1912 eller förra hälften af år
1913,

dels ock förordning med närmare bestämmelser för verkställighet af ofvanherörda
lag.

Tillika bemyndigade Kungl. Maj:t arméförvaltningen:

dels att omhänderhafva och förvalta det af Riksdagen för omförmälta försöksmobilisering
och därmed sammanhängande öfningar å extra stat för år 1913 beviljade
belopp af 588,000 kronor;

dels att, därest ifrågavarande försöksmobilisering komme att äga rum redan
under år 1912, af omhänderhafvande medel förskjuta sistnämnda belopp för att
sedermena ersättas af nämnda extra anslag;

dels ock att af tillgängliga medel gälda kostnaderna för familjunderstöd enligt
nyssnämnda förordning om dylika understöd, att sedermera ersättas från fjärde
hufvudtitelns allmänna besparingar.

55:o Riksdagens skrifvelse af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning af två markområden, tillhöriga Västernorrlands
regementes förra öfningsplats Sånga mo. (85.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 6 juni 1912 bemyndigade Kungl. Maj:t
arméförvaltningens fortifikationsdepartement att gå i författning om styckning af
ifrågavarande områden i lotter, lämpliga för egna hem, samt att å Kung], Maj:ts
och kronans vägnar låta å offentlig auktion till den högstbjudande försälja jordlotterna.
Tillika föreskref Kungl. Maj:t, att köpeskillingen, efter afdrag af kostnaderna
för försäljningen, skulle tillgodoföras landtförsvarets fond för byggnader och
andra försvarsändamål.

56:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfver1
ämnande till landtförsvaret af viss del af den inom staden Västerås belägna
kronolägenheten Kungsängen. (86.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 14 juni 1912 förordnade tungl. Maj:t,
att berörda del af kronolägenheten Kungsängen vid Västerås skulle från den 14
mars 1914 öfverlämnas till landtförsvaret för att tilläggas Västmanlands regementes
öfningsplats.

57:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverflyttande
till landtförsvaret af vissa delar af kronodomänerna n:r 2 Hene

Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1913 års Riksdag. 38

298

Prästegården och n:r 4 Hene Bredegården i Norra Kyrketorps socken af
Skaraborgs län m. in. (87.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 21 juni 1912 förordnade Kungl. Maj:t, att
de å den i ärendet åberopade kartan med litt. A, B och C betecknade områden
skulle den 14 mars 1915 från domänstyrelsen öfverlämnas till landtförsvaret. Tilllika
anbefallde Kungl. Maj:t arméförvaltningens fortifikationsdepartement dels att i
enlighet med af Clsestorps landtbruksaktiebolag afgifvet anbud före den 1 juli 1912
med nämnda bolag träffa aftal om förvärfvande för kronans räkning af det å kartan
med litt. D utmärkta område i utbyte mot området litt. C, med tillträde den 14
mars 1915, dels och att efter sistnämnda dag låta försälja de å områdena litt. B
och D befintliga byggnader; dock att en af byggnaderna å området litt. B skulle
genom fortifikationsdepartementets försorg flyttas till lifregementets husarers kasernetablissemang
för att där användas.

Tillika föreskref Kungl. Maj:t, att hvad genom berörda försäljningar inflöte
skulle tillgodoföras arrende-, jordskylds- och tomtöresmedlen; och skulle det åligga
fortifikationsdepartementet att framdeles afgifva förslag i fråga om afverkning af skog
å området litt. D.

58:o Riksdagens skrifvelse af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående upplåtande åt staden Jönköping af vattenrätt i Rocksjön.
(180.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 6 juni 1912 bemyndigade Kungl. Maj:t
arméförvaltningens fortifikationsdepartement att med Jönköpings stad ingå aftal om
upplåtande till staden af vattenrätten i Rocksjön utanför torpet Holmen med Kalnamaden.
Tillika föreskref Kungl. Maj:t, att den genom försäljningen inflytande
köpeskillingen skulle tillgodoföras landtförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål.

59:o af den 28 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående förvärfvande
åt kronan af vissa jordområden för anläggande af en skjutbana
för Älfsborgs regemente m. m. (206.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 12 juli 1912 anbefallde Kungl. Maj:t
arméförvaltningens fortifikationsdepartement att inkomma med nytt förslag till anläggning
af berörda skjutbana.

60:o vå samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående tilldelande
af ett andra ålderstillägg å 500 kronor åt fortifikationskassören
och förrådsförvaltaren å Älfsborgs fästning C. G. R. Granlind. (207.)
Vid föredragning af denna skrifvelse den 21 juni 1912 föreskref Kungl. Maj:t, att
för beredande af ett andra ålderstillägg för år 1913 åt Granlind skulle från fjärde
hufvudtitelns allmänna besparingar utbetalas ett belopp af 500 kronor.

— 1913 —

299

61 :o Riksdagens skrifvelse af den 28 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående anvisande af särskildt rekryteringsbidrag för fyllande af
19i3 års stater. (209.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 14 juni 1912 föreskref Kungl. Maj:t, att
för underlättande af manskapsrekryteringen till fyllande af 1913 års stater skulle
utgå tillfälligt rekryteringsbidrag i enlighet med bestämmelserna i kungl. brefvet den
6 september 1907 angående anvisande af medel för underlättande af manskapsrekryteringen,
äfvensom att häraf föranledda utgifter skulle af arméförvaltningens civila
departement bestridas från fjärde bufvudtitelns allmänna besparingar.

62:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ålderstillägg
åt vaktmästaren vid krigshögskolan J. E. Söderlund. (210)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 21 juni 1912 beslöt Kungl. Maj:t, att
Söderlund skulle vara berättigad att från och med den 1 januari 1912 komma i
åtnjutande af de i krigshögskolans stat för vaktmästaren uppförda två ålderstillägg
å lönen med tillhopa 200 kronor. Tillika föreskref Kungl. Maj:t, att ifrågavarande
aflöningsförmån skulle utgå från fjärde bufvudtitelns anslag till ålderstillägg.

63:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse
till landtförsvaret af kungsgården Koret i Kopparbergs län m. m.
(212.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 21 juni 1912 beslöt Kungl. Maj:t dels
bemyndiga arméförvaltningens fortifikationsdepartement att i enlighet med ett af C.
E. Carlströms stärbhusdelägare den 9 februari 1912 afgifvet anbud före den 1 juli
1912 träffa aftal med dem om afstående af arrenderätten till kungsgården Koret
och alla öfriga dem såsom arrendatorer af egendomen tillkommande rättigheter samt
om öfverlåtande till kronan af dem tillhöriga byggnader å egendomen, allt emot en
ersättning af 12,000 kronor. Tillika föreskref Kungl. Maj:t:

att detta belopp skulle utgå från fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar;
att det å den ifrågavarande proposition bifogade kartan inom grön begränsningslinje
utmärkta område af egendomen skulle af domänstyrelsen öfverlämnas till
landtförsvaret för angifvet ändamål, med tillträdesrätt räknad från den 14 mars 1912;

samt att den genom kungl. bref den 1 december 1911 medgifna rätt till skogsafverkning
å Dalregementets öfningsområde skulle upphöra.

64:o af samma dag, i anledning af en inom Riksdagen väckt motion i fråga
om kostnader för understöd i vissa fall åt värnpliktigs hustru och barn
(familjunderstöd). (225.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 21 juni 1912 fann Kungl. Maj:t, då förordning
i enlighet med ett uti ifrågavarande motion framställdt förslag beslutats den

— 1913 —

300

1 juni 1912, att träda i kraft den 1 september samma år, godt bemyndiga arméförvaltningens
civila departement att af tillgängliga medel förskjuta och framdeles
till ersättande anmäla de kostnader, som kunde komma att uppstå därigenom, att
förordningen trädde i kraft redan under år 1912.

65:o Riksdagens skrifvelse af den 28 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående uppförande af en fredsexpedition och bostadsbyggnad i
Boden. (234.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 6 juni 1912 bemyndigade Kungl. Maj:t
arméförvaltningens fortifikationsdepartement att omedelbart gå i författning om uppförande
af en fredsexpedition och bostadsbyggnad i Boden i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med ett af samma departement med skrifvelse den 18 januari 1911 afgifvet
förslag. Tillika föreskref Kungl. Maj:t, att för ifrågavarande ändamål finge af
fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar tagas i anspråk ett belopp af högst
136,000 kronor.

66:o af den 29 maj, angående vidtagande af åtgärder till värnpliktigas skyddande
mot förlust af innehafda anställningar i statens tjänst eller vid dess
arbetsföretag på grund af inkallande till tjänstgöring. (259.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 21 juni 1912 anbefallde Kungl. Maj:t
arméförvaltningen att, i hvad nämnda ämbetsverk anginge, efter vederbörandes hörande
inkomma med yttrande och förslag i anledning af Riksdagens förevarande
skrifvelse. Tillika förordnade Kungl. Maj:t, att utdrag af statsrådsprotokollet för sistnämnda
dag skulle tillställas justitie-, sjöförsvars-, civil-, finans-, ecklesiastik- och
jordbruksdepartementen för den åtgärd, som på hvart och ett af nämnda departement
ankomme.

67:o af samma dag, angående vidtagande af åtgärder i syfte att dagtraktamente
må i vissa fall utgå till officerare och underofficerare vid tjänsteresor med
trupp af värnpliktiga. (260.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 13 december 1912 beslöt Kungl. Maj:t,
att kungörelse angående ändrad lydelse af § 40 i reglementet för arméns aflöning
under fred den 11 oktober 1907 skulle i vanlig ordning genom trycket utfärdas.

68:o af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående bestämmelser
för användningen af kronans område å viss del af Vaxön,
jämte en i ämnet väckt motion. (265.)

Ärendet är i afvaktan på fastställande af stadsplan för Vaxholm fortfarande beroende
på Kungl. Maj:ts pröfning.

69:o af den 28 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffande
af afståndsmätningsinstrument. (208.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 14 juni 1912 bemyndigade Kungl. Maj:t

— 1913 —

301

arméförvaltningens artilleridepartement att för en kostnad af högst 35,000 kronor,
däri inberäknadt utgifter för besiktning m. m., anskaffa 27 afståndsmät-ningsinstrument
från firman Zeiss i Jena. Tillika föreskref Kungl. Maj:t, att nämnda belopp
skulle bestridas från fjärde hufvud titelns allmänna besparingar.

70:o Riksdagens skrifvelse af den 30 maj, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens fjärde hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvarsdepartementet.
(4.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 10 juni 1912 fastställde Kungl. Maj:t
vederbörliga stater under riksstatens fjärde hufvudtitel för år 1913 i öfverensstämmelse
med innehållet i nyssnämnda skrifvelse, hvarjämte kungörelse utfärdades angående
villkor för åtnjutande af de från och med 1913 års början fastställda nya
aflöningsförmånerna för öfverfältläkaren och fältläkaren.

4:o. Sjöförsvarsdepartementet.

71:o Riksdagens skrifvelse den 11 maj 1912, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående användande af allmänna besparingar å riksstatens
femte hufvudtitel till aflönande af en extra mariningenjör m. m. (109.)
Anmäldes den 24 maj 1912 inför Kungl. Maj:t; och beslötos därvid erforderliga
åtgärder.

72:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
af öfverbetalning å den för Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs fästning
afsedda delen af extra ordinarie anslagen till nybyggnader för kustartilleriets
förläggning m. m. (110.)

Anmäldes den 24 maj 1912 inför Kungl. Maj:t; och meddelades därvid erforderlig
föreskrift.

73:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående användande
af besparingar å vissa extra ordinarie anslag till anskaffning af
krigsfartygsmateriel för täckande af brister i andra dylika anslag. (111.)
Anmäldes den 24 maj 1912 inför Kungl. Maj:t, och meddelades därvid föreskrifter
i enlighet med Riksdagens beslut, hvarvid, bland annat, marinförvaltningen anbefalldes
att afgifva yttrande med anledning af Riksdagens uttalande, att flottans pensionskassas
gratialfond icke bort undandragas ett af leverantören af undervattensbåten
Hvalen uttaget vitesbelopp å 50,700 francs. Sedan marinförvaltningen inkommit
med sålunda infordradt yttrande samt jämväl justitiekanslern, efter erhållen remiss,
utlåtit sig i ärendet, har Kungl. Maj:t den 15 november 1912 förordnat om utbetalande
af nämnda vitesbelopp till pensionskassan och tillika förklarat sig vilja hos
1913 års Riksdag begära anslag för utbetalningens ersättande.

- 1913 —

302

74:o Riksdagens skrifvelse af den 21 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående Riksdagens samtycke till antagande af ett utaf Svenska
pansarbåtsföreningen gjordt erbjudande af medel för anskaffande af en pansarbåt.
(148.)

Anmäldes den 22 maj 1912 inför Kungl. Maj:t, och meddelades därvid erforderlig
föreskrift.

75:o af den 22 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (10.)
Sedan skrifvelsen den 10 juni 1912 genom finansdepartementet anmälts inför Kungl.
Maj:t och ett tryckt exemplar tillika med protokollsutdrag öfverlämnats till sjöförsvarsdepartementet,
har Kungl. Maj:t den 29 juni 1912 fattat beslut i de på sistnämnda
departement beroende delar af ärendet.

76:o af den 28 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ornföring
i 1912 års räkenskaper af visst belopp från reservationsanslaget till
flottans öfningar till reservationsanslaget till flottans nybyggnad och underhåll.
(224.)

Anmäldes den 10 juni 1912 inför Kungl. Maj:t, och meddelades därvid- erforderlig
föreskrift.

77:o af den 29 maj, angående vidtagande af åtgärder till värnpliktiges skyddande
mot förlust af innehafda anställningar i statens tjänst eller vid dess
arbetsföretag på grund af inkallande till tjänstgöring. (259.)

Sedan skrifvelsen den 21 juni 1912 genom landtförsvarsdepartementet anmälts inför
Kungl. Maj:t, och ett tryckt exemplar tillika med protokollsutdrag öfverlämnats till
sjöförsvarsdepartementet, hafva utlåtanden och förslag i ärendet den 3 augusti 1912
infordrats från marinförvaltningen och lotsstyrelsen. Sådant utlåtande och förslag
har afgifvits af lotsstyrelsen, men marinförvaltningen har ännu ej inkommit därmed.

78:o af den 30 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte
hufvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet. (5.)

Vid föredragning den 10 juni 1912 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t, med godkännande
af Riksdagens beslut rörande anslagen under femte hufvudtiteln i hvad
besluten afvika från Kungl. Maj:ts framställningar i ämnet, förordnat om erforderliga
åtgärder.

5:o. Civildepartementet.

79:o Riksdagens skrifvelse af den 30 maj 1912, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.
(6.)

— 1913 —

303

Anmäldes den 29 juni 1912, utom hvad angick punkterna 10, 38, 39, 47, 64 och
65, därvid

''beträffande ''punkten 31, angående anläggande af enklare vägar i Västerbottens
läns öfre lappmark, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes att afgifva utlåtande
i anledning af Riksdagens under denna punkt anmälda beslut äfvensom i sammanhang
därmed taga under förnyad ompröfning innehållet af Konungens befallningshafvandes
i Västerbottens län skrifvelse den 30 oktober 1911 angående anslag för anläggning
af enklare vägar i länets öfre lappmark. Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

Beträffande punkten 32, i hvad den afser inrättande af ett vetenskapligt råd
vid medicinalstyrelsens sida, anbefalldes medicinalstyrelsen att inkomma med förslag
till de bestämmelser, som kunde erfordras för inrättandet af ett dylikt vetenskapligt
råd. Sedan det sålunda infordrade förslaget inkommit, har Kung!. Maj:t den 6 december
1912 utfärdat instruktion för nämnda råd.

Beträffande punkten 41, angående utredning i fråga om erforderliga åtgärder
för tillgodoseende af beliofvet af ökad sinnessjukvård i riket, anbefalldes medicinalstyrelsen
att tillsätta en kommission för afgifvande af förslag rörande nya sinnessjukanstalter.

Beträffande punkten 48, angående anslag för anordnande af kliniker vid vanföreanstalterna
i Stockholm, Göteborg och Hälsingborg m. m., anbefalldes medicinalstyrelsen
att inkomma med förslag angående de villkor, som lämpligen borde föreskrifvas
för åtnjutande af berörda anslag.

Efter det sådant förslag inkommit, har Kungl. Maj:t den 6 december 1912
utfärdat kungörelse angående statsbidrag till resor, som af vanföra jämte vårdare
företagas till eller från vanföreanstalt.

Beträffande punkten 58, angående anslag till täckande af viss del af de utgifter,
Sveriges offentliga arbetsförmedling nödgas vidkännas för förskottering af resekostnader
för medellösa arbetssökande, som af arbetsförmedlingsanstalt anvisats plats
å annan ort, anbefalldes kommerskollegium att afgifva utlåtande i anledning af Riksdagens
under denna punkt anmälda beslut. Sådant utlåtande bar ännu icke inkommit.

Beträffande de öfriga af skrifvelsens ifrågavarande delar beslötos erforderliga
åtgärder.

Punkten 38, angående uppförande af bostadshus för betjäningen vid Vänersborgs
hospital och asyl, och punkten 39, angående ny ekonomibyggnad och bostad
för öfverläkaren m. m. vid Stockholms hospital, äro beroende på särskild utredning
inom civildepartementet.

1 fråga om punkten 64, angående inköp af vissa områden i Sorsele och
Dorotea socknar för nomadlapparnas behof af renbete m. m., har Kungl. Maj:t på
gifven anledning ännu icke meddelat beslut.

Punkten 65, angående anslag för uppehållande under år 1913 af tillsyn öfver

— 1913 —

304

understödsföreningarna, anmäldes den 8 november 1912; och beslöts därvid erforderlig
åtgärd.

I fråga om punkterna 9 och 53, angående inrättande af ett centralt ämbetsverk
för sociala ärenden, socialstyrelsen, och uppehållande af styrelsens verksamhet,
punkterna 10 och 53, angående anordnande af yrkesinspektionen, punkten 47,
angående anslag till bekostande af provisoriska sjukvårdsanstalter vid Säters och
Yästerviks hospital för personer, som till följd af barnförlamning lida af vanförhet,
samt punkten 66, angående anslag för understödjande af sjukkassor, som meddela
moderskapsunderstöd, hänvisas till hvad under Riksdagens särskilda skrifvelser därom
här nedan meddelats.

80:o Riksdagens skrifvelse af den 22 maj, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och
indragningsstaterna. (10.)

Anmäldes den 9 augusti 1912 i de delar, som hörde till civildepartementets handläggning,
därvid förordnades, att transumt af skrifvelsen i omförmälta delar skulle öfver O

7 7

lämnas till statskontoret till kännedom och efterrättelse.

81:o af den 16 februari, i anledning af Eungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjätte hufvudtiteln gjorda framställning i fråga om anslag till bekostande
af provisoriska sjukvårdsanstalter vid Säters och Västerviks hospital för personer,
som till följd af barnförlamning lida af vanförhet. (12.)

Anmäldes den 23 februari 1912; och anbefalldes därvid medicinalstyrelsen att inkomma
med förslag till de närmare bestämmelser, som erfordrades rörande användningen af
ifrågavarande anslag. Sedan sådant förslag inkommit, utfärdades den 1 mars 1912 kungörelse
i ämnet.

82:o af den 8 mars, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse af §§ 4 och 5 i förordningen om landsting den 21 mars 1862
samt § 17 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars
1862. (35.)

Anmäldes den 22 mars 1912, därvid förordnades, att skrifvelsen, såsom icke föranledande
någon åtgärd, skulle läggas till handlingarna.

83:o af den 27 mars, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 41 i
förordningen om kommunalstyrelse på landet. (45.)

Kungl. Maj:t har den 6 juni 1912 utfärdat lag i ämnet.

84:o af den 13 april, angående förkortande af stadgade tider för inlämnande af
ansökning och Överklagande af förslag till vissa tjänster. (58.)

Anmäldes den 21 juni 1912; och anbefalldes därvid samtliga hofrätter, öfverståthållarämbetet,
efter magistratens i Stockholm hörande, samt styrelserna för tekniska högskolan,
Chalmers tekniska läroanstalt, tekniska elementarskolorna och tekniska skolan i

- 1913 —

305

Stockholm att afgifva utlåtanden i ärendet. Sedan samtliga dessa infordrade utlåtanden
inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning,

85:o Riksdagens skrifvelse af den 13 april, angående rätt för pensionerad ordinarie
järn vägspersonal till fribiljetter för visst antal resor å statens järnvägar. (59.)
Anmäldes den 3 maj 1912, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes att verkställa utredning
i ämnet. Efter det denna utredning inkommit, har Kungl. Maj:t den 6 december 1912
medgifvit bemälta personal rätt till 2 fribiljetter fram och åter årligen.

86:o af samma dag, rörande statsunderstöd till bestridande af kostnaderna för patienters
resor till och från de s. k. kustsanatorierna. (60.)

Anmäldes den 10 maj 1911, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att afgifva utlåtande
i ärendet. Sedan detta utlåtande inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

87:o af den 30 april, angående åtgärder för motarbetande af missbruk af tobak
och kaffe. (80.)

Öfverlämnad till ecklesiastikdepartementet.

88:o af den 8 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående utredning rörande behofvet af åtgärder, åsyftande att i vissa landtkommuner
bereda de röstberättgade större möjlighet att deltaga i kommunala
afgörande!! m. m. (116.)

Anmäldes den 21 juni 1912, därvid Konungens befallningshafvande i samtliga länen
anbefalldes att afgifva utlåtanden i ärendet. Sedan dessa utlåtanden inkommit, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

89:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser
angående klagan öfver val af 1 andstingsmän. (117.)

Anmäldes den 21 juni 1912; och föreskrefs därvid, att regeringsrättens utlåtande i ärendet
skulle genom utdrag ur protokollet inhämtas. Sedan sådant utlåtande inkommit, är
ärendet beroende på Kung]. Maj:ts pröfning.

90:o af den 11 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående införande af proportionellt valsätt vid val af kommunalfullmäktige
(124.)

Anmäldes den 23 september 1912, därvid skrifvelsen remitterades till Konungens befallningshafvande
i rikets samtliga län för afgifvande af utlåtanden. Sedan dessa utlåtanden
inkommit, hafva handlingarna i ärendet den 23 september 1912 öfverlämnats till
behandling af de sakkunniga, hvilka enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 september
1912 af chefen för justitiedepartementet tillkallats för att inom justitiedepartementet
biträda med verkställande af utredning och afgifvande af förslag rörande vissa ändringar
i gällande bestämmelser om den proportionella valmetoden.

91:o af den 17 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående fördelJustitieombudsmannens
ämbetsberättelse till 1913 års Riksdag. 39

306

ning af medel till främjande af nykterhet och motarbetande af dryckenskapens
följder. (126.)

Anmäldes den 29 juni samt den 1 och 8 november 1912; och beslötos därvid erforderliga
åtgärder.

Skrifvelsen, i hvad den angår ecklesiastikdepartementet, öfverlämnades till nämnda
departement för den handläggning, som ankomme på departementet.

92:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj, i anledning af dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om understödsföreningar, lag om ändrad
lydelse af 162 och 163 §§ i lagen om försäkringsrörelse samt lag om
ändring i vissa delar af lagen om sjukkassor den 4 juli 1910, dels
ock i anledning däraf väckta motioner. (130.)

Den 29 juni 1912 har Kungl. Maj:t utfärdat lagar i ämnet.

93:o af den 14 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till ett centralt ämbetsverk för sociala ärenden, socialstyrelsen. (131.)

Sedan den 29 juni 1912 anbefalld utredning i ämnet inkommit, har Kungl. Maj:t den
18 oktober 1912 fastställt stat för socialstyrelsen och den 8 november 1912 utfärdat
instruktion för styrelsen.

94:o af den 17 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen med
förslag dels till lag om ändrad lydelse af 13 § i lagen angående medling
i arbetstvister den 31 december 1906 och dels till lag om ändrad lydelse
af 2 § i lagen angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid
i vissa industriella företag den 20 november 1909. (135.)

Kungl. Maj:t har den 18 oktober 1912 utfärdat lagar i ämnet.

95:o af den 21 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverförande
af visst belopp till den i 19 § af lagen angående rätt till pension
för tjänstemän vid statens järnvägar den 4 juli 1910 omförmälta fond.
(146.)

Anmäldes den 29 juni 1912; och beslöts därvid erforderlig åtgärd.

96:o af samma dag, i anledning af väckt motion om tillerkännande af dagtraktamente
åt landstingsman. (150.)

Kungl. Maj:t har den 6 juni 1912 utfärdat lag angående ändrad lydelse af § 24 i förordningen
om landsting den 21 mars 1862.

97:o af den 23 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgad
befogenhet för vattenfallsstyrelsen att ändra af styrelsen afslutade kontrakt
m. m. (158.)

Anmäldes den 29 juni 1912, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

98:o af samma dag, i anledning af Kungl Maj:ts proposition angående disponerande

— 1913 —

307

af anslag till uppförande af vissa tillbyggnader vid sanatoriet vid Apelviken
för skrofulösa barn. (159.)

Anmäldes den 29 juni 1912, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

99:o Riksdagens skrifvelse af den 23 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående medgifvande för provinsialläkaren Herman Anton Melén att
komma i åtnjutande af de från och med år 1912 fastställda aflöningsförmåner
för provinsialläkare. (162.)

Anmäldes den 29 juni 1912; och beslöts därvid erforderlig åtgärd.

100:o af den 28 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
af kvinnliga biträden i postverkets stat samt fastställande af postverkets
stat för driftkostnader år 1913. (163.)

Anmäldes den 29 juni 1912; och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

101:o af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af vissa områden till Kiruna municipalsamhälle. (182.)

Anmäldes den 21 juni 1912; och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

102:o af den 28 maj, i anledning af Kungl Maj:ts proposition angående upplåtande
af visst område vid Gällivare malmberg i Norrbottens län. (195.)

Öfverlämnad från jordbruksdepartementet. Anmäldes den 6 december 1912, därvid
erforderliga åtgärder beslötos.

103:o af den 22 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
af årligt understöd åt förre arbetsledare vid telegrafverket H. A. Olsson.
(201.)

Anmäldes den 29 juni 1912; och beslöts därvid erforderlig åtgärd.

104:o af den 28 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i aflöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket samt fastställande
af telegrafverkets stat för driftkostnader år 1913 m. m. (205.)

Anmäldes den 29 juni 1912; och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

105:o af den 24 maj, angående ändring i sättet för redovisning af genom exekutiv
myndighet indrifna allmänna kommunala utskylder. (214.)

Den 5 juli 1912 anbefalldes statskontoret att, efter hörande af Konungens befallningshafvande
i rikets samtliga län, afgifva utlåtande i ärendet. Sedan sådant utlåtande inkommit,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

106:o af samma dag, angående visst tillägg till byggnadsstadgan för rikets städer.
(226.)

Den 14 juni 1912 öfverlämnades skrifvelsen till öfverintenclentsäm betet för att tagas i
öfvervägande vid afgifvande af det från ämbetet infordrade utlåtande öfver af särskilda

— 1913 —

308

kommitterade afgifvet förslag till byggnadsstadga för riket. Öfverintendentsämbetet bar
ännu ej inkommit med sådant utlåtande.

107:ö Riksdagens skrifvelse af den 28 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kungl. Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af
förslag till en svensk utvandringslag. (229.)

Anmäldes den 25 oktober 1912 och öfverlämnades därvid till professorn Gr. Sundbärg
för att tagas i öfvervägande vid fullgörande af det honom gifna uppdrag att verkställa
utredning af emigrationsfrågan och därmed sammanhängande spörsmål.

108:o af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående vissa utgifter för kapitalökning, i hvad angår civildepartementsärenden.
(232.)

Anmäldes den 29 juni 1912, utom hvad angick punkterna 13 och 23, därvid beträffande
punkten 31, om verkställande af utredning angående lämpligheten af att upplägga
eu statens lånefond för finansiering af företag, hvilka afse utbyggande af statens
vattenfall förmedelst vattenfallsrätt, vattenfallsstyrelsen anbefalldes att afgifva utlåtande
i ämnet. Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

Beträffande de öfriga skrifvelsens ifrågavarande delar beslötos erforderliga
åtgärder.

Punkten 13, angående järnvägsanläggningen Rönninge—Järna m. m., anmäldes
den 10 juni 1912; och uppdrogs därvid åt en kommission att handhafva ledningen af
viss del af arbetet med utläggandet af dubbelspåret Rönninge—Järna m. m., hvarjämte
öfriga erforderliga åtgärder beslötos.

Punkten 23, angående utlämnande af lån för befrämjande af byggnadsverksamheten
å de till Trollhätte fastighetsförvaltning hörande fastigheter, anmäldes den 15 november
1912; och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

109:o af den 28 maj, angående utredning om åtgärder för bekämpande af spetälskesjukdomen
i Sverige. (233.)

Den 29 juni 1912 remitterades skrifvelsen till medicinalstyrelsen för afgifvande af utlåtande.
Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

110:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändring i
aflöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar. (235.)

Kungl. Maj:t har den 25 juni 1912 utfärdat kungörelse om ändrad lydelse af § 14 i
aflöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar den 15 november 1907.

lll:o af samma dag, angående undanröjande af i gällande författningar förefintliga
hinder för producenter af lifsförnödenheter, jordbruks- och ladugårdsprodukter
att i huru små partier som helst direkt till konsumenterna försälja sina
alster. (244.)

Skrifvelsen, som öfverlämnats från jordbruksdepartementet, anmäldes den 29 juni 1912,

— 1913 —

309

därvid öfverståthållarämbetet och Konungens befallningshafvande i rikets samtliga län
anbefalldes att, efter vederbörande stadsmyndigheters hörande, afgifva utlåtande i ärendet.
Dessa utlåtanden hafva ännu icke fullständigt inkommit.

112:o Riksdagens skrifvelse af den 28 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag, innefattande ändring i vissa delar af lagen den 5
juni 1909 om förbud mot handels idkande å söckendag utöfver viss tid. (255.)
Anmäldes den 6 juni 1912; och utfärdades därvid lag i ämnet.

113:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
anordnande af inspektion öfver elektriska anläggningar för belysning eller
arbetsöfverföring. (256.)

Anmäldes den 29 juni 1912; och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

114:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
af anslag till understödjande af sjukkassor, som meddela moderskapsunderstöd.
(257.)

Anmäldes den 29 juni 1912; och anbefalldes därvid kommerskollegium att inkomma
med förslag till bestämmelser för statens understödjande af ifrågavarande sjukkassor äfvensom
angående handläggningen af frågor om statsbidrag från det af Riksdagen för ändamålet
beviljade anslag. Sedan detta förslag afgifvits, har Kungl. Maj:t den 6 december
1912 utfärdat kungörelse i ämnet och besluta öfriga erforderliga åtgärder.

115:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
anordnande af yrkesinspektion. (258.)

Sedan den 21 juni 1912, på finansdepartementets föredragning, anbefalld utredning inkommit,
har Kungl. Maj:t den 18 oktober 1912 fastställt stat för yrkesinspektionen
samt utfärdat instruktion för yrkesinspektionens befattningshafvare.

116:o af den 29 maj, angående vidtagande af åtgärder till värnpliktigas skyddande
mot förlust af innehafda anställningar i statens tjänst eller vid dess arbetsföretag på grund
af inkallande till tjänstgöring. (259.)

Anmäldes den 18 september 1912; och anbefalldes därvid järnvägsstyrelsen, generalpoststyrelsén,
telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen att afgifva utlåtanden i anledning
af Riksdagens förevarande framställning. Sådana utlåtanden hafva ännu icke fullständigt
inkommit.

117:o af samma dag, angående sådan planläggning af statens och kommunernas
arbeten, att största möjliga antal arbetare beredes arbete under tider och
perioder, då större arbetslöshet inträder. (262.)

Anmäldes den 25 oktober 1912, därvid telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen
samt öfverståthållarämbetet och Konungens befallningshafvande i rikets
samtliga län anbefalldes att afgifva utlåtande i anledning af Riksdagens förevarande framställning,
öfverståthållarämbetet, efter det Stockholms stadsfullmäktige lämnats tillfälle

— 1913 —

310

att yttra sig öfver framställningen, och Konungens befallningshafvande, sedan, i den
mån Konungens befallningshafvande därtill funne anledning, tillfälle lämnats kommunala
myndigheter att yttra sig däröfver.

Dessa infordrade utlåtanden hafva ännu icke inkommit.

118:o Riksdagens skrifvelse af den 31 maj, angående statsregleringen för år 1913
och sättet för anvisande af vissa anslagsbelopp. (272.)

Skrifvelsen, som öfverlämnats från finansdepartementet, anmäldes den 29'' juni 1912;
och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

8:o. Finansdepartementet.

119:o Riksdagens skrifvelse af den 23 maj 1912, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens första hufvudtitel, innefattande anslagen till kung],
hof- och slottsstaterna. (1.)

Yid föredragning den 6 juni 1912 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat, att
innehållet af skrifvelsen skulle meddelas riksmarskalksämbetet och statskontoret till kännedom
och efterrättelse.

120:o af den 30 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet. (7.)

Vid föredragning den 10 juni 1912 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t, med godkännande
af Riksdagens beslut rörande anslagen under sjunde hufvudtiteln, i hvad besluten
skilde sig från Kungl. Majrts framställningar i ämnet, förordnat, att Riksdagens
ifrågavarande skrifvelse skulle delgifvas statskontoret till kännedom och efterrättelse, i
hvad på detta ämbetsverk ankomme, äfvensom att innehållet i de delar, som rörde andra
ämbetsverk och myndigheter, skulle meddelas dessa.

121 :o af den 22 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions-och indragningsstaterna. (10.)
Vid föredragning den 10 juni 1912 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat, att
skrifvelsen skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement än
finansdepartementet, för sådant ändamål öfverlämnas till vederbörande departement, samt
att innehållet af skrifvelsen i öfrigt skulle meddelas statskontoret till kännedom och
efterrättelse.

122:o af den 20 februari, i anledning af väckt motion om tullfri införsel utaf visst
slag af järnplåtar. (20.)

Den 1 mars 1912 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse i ämnet.

123:o af den 24 februari, i anledning af Kuugl. Maj:ts i punkterna 11 och 27
under sjunde hufvudtiteln af statsverkspropositionen gjorda framställningar angående
tullverket. (22.)

— 1913 —

311

Vid föredragning af denna skrifvelse den 26 februari och den 3 maj 1912 har Kung!.
Maj:t meddelat generaltullstyrelsen föreskrifter i ämnet, hvarjämte Kung!. Maj:t sistnämnda
dag utfärdat en kungörelse i ämnet.

Vidare har Kungl. Maj:t den 13 december 1912 bemyndigat chefen för finansdepartementet
att tillkalla sakkunniga för att verkställa af Riksdagen i visst afseende önskad
utredning. Sådana sakkunniga hafva ock sedermera af departementschefen tillkallats.

124:o Riksdagens skrifvelse af den 9 mars, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kung]. Maj:t rörande sådana författningsändringar, att bestämmelserna
om stämpelbeläggning af aktiebref icke må kunna kringgås. (36.)
Den 22 mars 1912 anbefallde Kungl. Maj:t statskontoret att afgifva utlåtande i
ärendet.

Sedan utlåtande numera inkommit från statskontoret, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts pröfning.

125:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
i fråga om införande af stadgande om efterbeskattning i förordningen angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst. (37.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

126:o af den 19 mars, i anledning af Kuugl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse af § 2 i förordningen den 15 maj 1908 angående
restitution af erlagd sockerskatt eller befrielse från sådan skatt för
socker, som användts vid tillverkning af exportvaror m. m. (41.)

Den 19 april 1912 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

127:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse af 5 § i förordningen den 11 oktober 1907
angående beskattning af socker m. m. (42.)

Den 19 april 1912 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

128:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse af § 13 mom. 1 i förordningen den 9 juni
1911 med tulltaxa för inkommande varor. (43.)

Den 19 april 1912 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

129:o af den 2 april, i anledning af väckt motion om tillägg till 2 §itulltaxeuuderrättelserna.
(46.)

Den 20 december 1912 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

130:o af samma dag, i anledning af Kung], Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse af 12 § 4 mom. i förordningen den 11 oktober
1907 angående tillverkning af brännvin. (47.)

Den 26 april 1912 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning och kungörelse i ämnet.

312

131:o Riksdagens skrifvelse af den 26 april, i anledning af Riksdagens år 1911
församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1910. (48.)

Vid föredragning den 10 maj 1912 har Kungl. Maj:t förordnat, att skrifvelse:), hvilken
innehölle, viss framställning med anledning af en utaf revisorerna beträffande domänstyrelsens
räkenskaper gjord anmärkning, skulle öfverlämnas till jordbruksdepartementet.

132:0 af den 14 maj, i anledning af väckt motion om sänkning af tullsatsen å
hafregryn. (61.)

Den 20 december 1912 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

133:o af den 7 maj, angående beredande af möjlighet för municipalsamhällen att
erhålla lån från vissa pensionsanstalter och kassor. (100.)

Vid föredragning den 1 juni 1912 hafva utlåtanden infordrats från åtskilliga pensionsanstalter
och kassor. Från några af dessa anstalter och kassor hafva svar ännu icke
inkommit.

134:o af samma dag, i anledning af väckt motion om utredning i fråga om utvidgning
af Riksdagens bibliotek till ett centralt förvaltningsbibliotek m. m.
(102.)

Den 18 oktober 1912 tillkallades tre sakkunniga att verkställa utredning i det i skrifvelsen
angifna syfte.

135:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
vissa ändringar i förordningen den 22 juni 1883 angående eu postsparbank
för riket. (103.)

Den 24 maj 1912 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

136:o af samma dag, i anledning af väckt motion om upphäfvande af införseltullen
å klorkalk. (114.)

Den 20 december 1912 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

137:o af samma dag, i anledning af Kung]. Maj:ts proposition angående ändrad lydelse
af 10 § i förordningen den 6 november 1908 angående en särskild
stämpelafgift vid köp och byte af fondpapper. (115.)

Den 1 juni 1912 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

138:o af den 11 maj, i anledning af väckt motion med begäran om utredning och förslag
angående utlämnande af lån åt kommuner från konungariket Sveriges
stadshypotekskassa m. m. samt om anslag till utrednings verkställande.

(125.)

Vid föredragning den 10 juni 1912 af denna Riksdagens skrifvelse bemyndigades
chefen för finansdepartementet att tillkalla sakkunniga personer med uppdrag att verk —

1913 —

313

ställa den begärda utredningen. På grund af berörda bemyndigande blefvo den 31 juli
1912 fem sakkunniga personer tillkallade.

139:o Riksdagens skrifvelse af den 17 maj, i anledning af Kung!. Maj:ts propositioner
med förslag till vissa ändringar i lagen om bankrörelse. (134.)

Den 29 juni 1912 har Kung. Maj:t utfärdat lag i ämnet.

140:o af den 18 maj, i anledning af Kung! Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse af 54 § 1 inom. i förordningen den 28 oktober
1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering. (136.)
Den 1 juni 1912 har Kung! Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

141:o af samma dag, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående särskild skatt å majs, utländsk potatis, samt maniokarot
och andra väsentligen lika stärkelserika ämnen, använda vid tillverkningen
af stärkelse. (137.)

Den 25 juli 1912 har Kung! Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

142:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om upphäfvande af stämpelskatten
å inrikes växlar. (138.)

Skrifvelsen har den 1 juni 1912 remitterats till statskontoret. Sedan utlåtande numera
inkommit, är ärendet beroende på Kung! Maj:ts pröfning.

143:o af samma dag, i anledning af Kung! Maj:ts proposition med förslag till
förordning med särskilda bestämmelser angående beskattning af socker, som
under december månad år 1912 efter anmälan af svenska sockerfabriksaktiebolaget
utlämnas till fritt bruk. (139.)

Den 18 juli 1912 har Kung! Maj:t utfärdat förordning i ämnet samt meddelat kontrollstyrelsen
föreskrifter.

144:o af samma dag, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition i anledning af
ifrågasatt förlängning af den å internationell konferens i Bryssel den 5 mars
1902 antagna konventionen angående beskattning af socker m. m. (140.)
Vid föredragning af denna skrifvelse den 1 juni 1912 har Kungl. Maj:t förordnat, att
densamma skulle öfverlämnas till utrikesdepartementet.

145:o af samma dag, i anledning af väckt motion om upphäfvande af tullen å
fläsk. (141.)

Den 20 december 1912 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

146:o af den 28 maj, angående val af två fullmäktige i riksbanken och af tre
suppleanter för Riksdagens samtliga fullmäktige i nämnda verk. (142.)
Den 6 juni 1912 har denna skrifvelse blifvit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd till
handlingarna.

Ristitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1913 års Riksdag.

314

147:o Riksdagens skrifvelse af den 21 maj, i anledning af dels Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning om ökning af fonden för
befrämjande af handtverk och därmed jämförlig industri dels ock Kungl.
Maj:ts proposition angående anvisande af anslag för täckande af förvaltningskostnader
för nämnda lånefond år 1912. (145.)

Vid föredragning den 6 juni 1912 har Kung]. Maj:t förklarat, att hvad Kungl. Maj:t
och Riksdagen i ämnet beslutat skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

148:o af den 24 maj, angående utredning rörande skogsarbetarnas i Norrland och
därmed jämförliga landsdelar ställning och lefnadsförhållanden. (147.)

Vid föredragning den 6 juni 1912 har Kungl Maj:t anbefallt kommerskollegium att afgifva
utlåtande och förslag. Svar å denna remiss har ännu ej inkommit.

149:o af den 21 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
nya bestämmelser i afseende å mått och vikt. (154.)

Vid föredragning den 29 juni 1912 har Kungl. Maj:t anbefallt mynt- och justeringsverket
att inkomma med vederbörliga författningsförslag. Sedan detta ämbetsverk inkommit
med sådana förslag samt landtbruksstyrelsen afgifvit infordradt utlåtande, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

150:o af den 23 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter tvätterskan Emilia Andrietta
Lindberg från Sala. (160.)

Vid föredragning den 14 juni 1912 har Kungl. Maj:t förordnat, att denna skrifvelse
skulle meddelas vederbörande till kännedom.

151:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter arbetaren Carl Johan Holmstedt
från Solberget. (161.)

Vid föredragning den 14 juni 1912 har Kungl. Maj:t förordnat, att denna skrifvelse
skulle meddelas vederbörande till kännedom.

152:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter åbon Rasmus Jönsson från Hököpinge
i Hököpinge socken. (164.)

Vid föredragning den 14 juni 1912 har Kungl. Maj:t förordnat, att denna skrifvelse
skulle meddelas vederbörande till kännedom.

l53:o af samma dag, i anledning af Kungl. Mnj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter Christiana Hammarlund från Södertälje.
(165.)

Vid föredragning den 14 juni 1912 har Kungl. Maj:t förordnat, att denna skrifvelse
skulle meddelas vederbörande till kännedom.

— 1913 —

315

154:o Riksdagens skrifvelse af den 23 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter Jonas Jonasson Häll
från Slagsta. (166.)

Vid föredragning den 14 juni 1912 har Kungl. Maj:t förordnat att, denna skrifvelse
skulle meddelas vederbörande till kännedom.

155:o af den 28 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
af kvinnliga skrifbiträden i postsparbankens stat. (167.)

Den 10 juni 1912 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

156:o af den 23 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående användande
af öfverskott i den s. k. Djurgårdskassan till vissa reparationsarbeten
vid Ulriksdals slott samt för anordnande af fullständig värmeledning inom
Drottningholms slott. (168.)

Vid föredragning den 6 juni 1912 har Kungl. Maj:t meddelat riksmarskalksämbetet och
öfverintendentsämbetet erforderliga föreskrifter i ämnet.

157:o af den 28 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående tilläggspension
åt skrifbiträdet hos generaltullstyrelsen Blenda Amanda Lindström.
(169.)

Den 14 juni 1912 blef denna skrifvelse inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd till handlingarna.

158:o af den 24 maj, angående åtgärder i syfte att sjömanshusen må sättas i tillfälle
att i större omfattning än för närvarande lämna tillfälliga understöd åt
behöfvande arbetslösa sjömän. (170.)

Den 6 juni 1912 har Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium att afgifva utlåtande.
Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

159:o af den 28 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om arbetarskydd. (171.)

Den 29 juni 1912 har Kungl. Maj:t utfärdat lag i ämnet.

160:o af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte
mellan kronan och Stockholms stad af mark vid Husarviken å Djurgården.
(186.)

Vid föredragning den 14 juni 1912 har Kungl. Maj:t meddelat föreskrifter i ämnet.

161:o af den 22 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående pension
åt bankinspektören R. H. Benckert. (200.)

Vid föredragning den 6 juni 1912 har Kungl. Maj:t förordnat, att hvad Kungl. Maj:t
och Riksdagen beslutit skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

1913 —

316

162:o Riksdagens skrifvelse af den 22 maj, med reglemente för riksbankens styrelse
och förvaltning. (202.)

Den 6 juni 1912 har skrifvelsen hlifvit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd till handlingarna.

l63:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående pensionering
af distriktsveterinärer m. fl. (204.)

Ärendet, som öfverlämnats från jordbruksdepartementet, är beroende på Kungl. Maj:ts
pröfning.

164:o af den 28 maj, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande bestämmelser
angående skogsafverkningsafhandlings beläggande med stämpel. (215.)
Den 11 oktober 1912 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

165:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om vissa ändringar i 8, 39 och 52 §§ af förordningen den 18
september 1908 angående stämpelafgiften. (216.)

Den 6 juni 1912 blef denna skrifvelse inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd till handlingarna.

166:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om provianteringsfrilager. (217.)

Den 15 november 1912 har Kungl. Maj:t utfärdat en förordning och två kungörelser i
ämnet.

Skrifvelsen, i hvad den angår viss af Riksdagen ifrågasatt utredning, har remitterats
till generaltullstyrelsen, som ännu ej inkommit med utlåtande.

167:o af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordningar om frilager och om ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen
om frihamn dels ock i ämnet väckta motioner. (218.)

Vid föredragning den 6 juni 1912 har Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium och
generaltullstyrelsen hvar för sig att afgifva utlåtanden. Den 29 juni 1912 har kommerskollegium
bemyndigats tillkalla sakkunniga för viss utredning. Sedermera har generaltullstyrelsen
inkommit med utlåtande, hvaremot svar från kommerskollegium ej ingått.

Härefter har Kungl. Maj:t den 20 december 1912 utfärdat 2 förordningar och
åtskilliga kungörelser i ämnet.

168:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till införande
i gällande tulltaxa af vissa bestämmelser rörande förtullning från
frihamn eller frilager. (219.)

Den 20 december 1912 bär Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

169:o af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

förordning angående t ull restituti on i vissa fall vid återutförsel af utländsk vara

dels ock en i ämnet väckt motion. (220.)

—1 1913 —

317

Den 6 juni 1912 anbefallde Kungl. Maj:t dels generaltullstyrelsen dels ock samma styrelse
och kommerskollegium gemensamt att afgifva utlåtanden och förslag i vissa i skrifvelsen
berörda frågor. Dessa utlåtanden och förslag hafva ännu icke inkommit.

Kungl. Maj:t har den 13 december 1912 i anledning af denna skrifvelse utfärdat
en förordning och 2 kungörelser.

170:o Riksdagens skrifvelse af den 28 maj, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse af vissa delar af gällande förordning
med tulltaxa för inkommande varor dels ock en i ämnet väckt motion.
(221.)

Den 20 december 1912 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

17l:o af samma dag, angående ändringar i tullbehandlingen af vissa varor. (222.)
Den 29 juni 1912 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

172:o af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse af § 3 mom. 6 i förordningen den 6 augusti
1894 angående mantalsskrifning dels ock en i ämnet väckt motion.
(223.)

Den 11 oktober 1912 bar Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

173:o af den 24 maj, angående utredning rörande möjligheterna för en inhemsk
tillverkning af mineraloljor och svafvel m. m. (227.)

Den 6 juni 1912 har skrifvelsen remitterats till kommerskollegium, som ännu ej inkommit
med utlåtande.

174:o af den 28 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående
bidrag af statsmedel till aflösning af vissa frälseräntor. (237.)

Den 15 november 1912 har Kungl. Maj:t meddelat erforderliga föreskriftet i ämnet.

l75:o af samma dag, i anledning af Kung], Maj:ts proposition angående utsträckning
af tiden för anmälan om inlösen af skattefrälseräntor samt en i ämnet
Täckt motion. (238.)

Den 12 juli 1912 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

176:o af den 24 maj, angående val af tre fullmäktige i riksgäldskontoret jämte
tre suppleanter för samtliga fullmäktige i nämnda verk. (239.)

Den 6 juni 1912 har denna skrifvelse blifvit inför Kungl. Magt anmäld och lagd till
handlingarna.

177:o af den 28 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse af 1, 3 och 7 §§ af förordningen den 18
september 1908 angående stämpelafgiften. (243.)

Den 29 juni 1912 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

— 1913

318

178:o Riksdagens skrifvelse af den 29 maj, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i lagen den 11 oktober
1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension. (247.)
Den 10 juni 1912 har Kungl. Maj:t utfärdat lag i ämnet.

179:o af samma dag, angående vidtagande af åtgärder till värnpliktigas skyddande
mot förlust af innehafda anställningar i statens tjänst eller vid dess arbetsföretag
på grund af inkallande till tjänstgöring. (259.)

Den 31 augusti 1912 har Kungl. Maj:t anbefallt de under finansdepartementet lydande
ämbetsverken att afgifva utlåtanden. Ännu hafva ej alla ämbetsverken afgifvit dylikt
utlåtande.

180:o af samma dag, angående utfärdande af vissa bestämmelser, afseende lättnader
vid inbetalning af kronoutskylder. (261.)

Den 6 juni 1912 har Kungl. Maj:t anbefallt öfverståthållarämbetet och Konungens
befallningshafvande i samtliga län att afgifva utlåtanden.

Sedan utlåtanden från dessa myndigheter inkommit, har ärendet remitterats till
statskontoret, som ännu ej inkommit med utlåtande.

181 :o af den 28 maj, i anledning af Kung], Maj:ts proposition med förslag till
lag om skogsaccis och om virkestaxering. (268.)

Den 11 oktober 1912 har Kungl. Maj:fc utfärdat en lag och en kungörelse i ämnet.

182:o af den 31 maj, med reglemente för riksgäld skön toret. (269.)

Den 21 juni 1912 har denna skrifvelse blifvit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd
till handlingarna.

183:o af den 29 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående expropriation i vissa fall af torp och andra lägenheter å
rekognitionshemman m. m. (271.)

Den 6 juni 1912 har Kungl. Maj:t anbefallt kammarkollegium att afgifva utlåtande.
Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

184:o af den 31 maj, angående statsregleringen för år 1913 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (272.)

Den 21 juni 1912 har Kungl. Maj:t förordnat, att hvad Riksdagen förevarande ämne
besluta skulle i erforderliga delar meddelas statskontoret till kännedom.

185:o af samma dag, med öfverlämnande af ny riksstat. (273.)

Vid anmälan den 21 juni 1912 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat, att
berörda riksstat skulle tillställas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

1913 -

319

7:o. Ecklesiastikdepartementet.

186:o Riksdagens skrifvelse af den 15 mars 1912, i anledning af Kungl. Maj:ts
i punkten 59 under åttonde hufvudtiteln af statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till arfvoden åt särskilda föredragande i ecklesiastikdepartementet
m. m. (38.)

Kungl. Maj:t har den 22 mars 1912 meddelat slutligt beslut i ämnet.

187:o af den 27 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upphörande
af från viss jord till Visby domkyrka utgående jordskyld. (71.)

Kungl. Maj:t har den 1 juni 1912 meddelat slutligt beslut i ärendet.

188:o af den 24 april,i anledning af Kungl. Maj:ts i punkten 174 under åttonde
hufvudtiteln af statsverkspropositionen gjorda framställning om anslag till
ombyggnad m. m. af musikkonservatoriets orgel. (73.)

Kungl. Maj:t har den 17 maj 1912 meddelat slutligt beslut i ärendet.

189:o af den 26 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående inköp af
vissa delar af ön Björkö i Mälaren. (78.)

Kungl. Maj:t har den 26 april 1912 anbefallt Konungens befallningshafvande i Stockholms
län, till hvars förfogande ställts det för köpet erforderliga beloppet, 115,000 kronor,

att sedan lagfart beviljats öfversända handlingarna angående fastighetsköpet till Kungl.

Maj:t.

Dessa handlingar hafva ännu icke inkommit.

190:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående afskrifning
af viss del utaf domkapitlets i Skara skuld till riksgäldskontoret. (79.)

Kungl. Maj:t har den 10 juni 1912 meddelat slutligt beslut i ärendet.

19l:o af den 30 april, angående åtgärder för motarbetande af missbruk af tobak
och kaffe. (80.)

Ärendet, som öfverlämnats från civildepartementet, är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

192:o af den 7 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående Härnösands
pastorats frigörande från att vara prebende för biskopen i Härnösands
stift. (83.)

Kungl. Maj:t har den 10 juni 1912 meddelat slutligt beslut i ärendet.

193:o af den 8 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lagar om ändrad lydelse af § 39 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 mars 1862 samt af § 41 mom. 1 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november
1863. (118.)

Kungl. Maj:t har den 1 juni 1912 utfärdat lagar i ämnet.

— 1913 —

320

194:o Riksdagens skrifvelse, af den 17 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående fördelning af medel till främjande af nykterhet och motarbetande
af dryckenskapens följder. (126.)

Skrifvelsen, som uti vissa delar öfverlämnats från civildepartementet, anmäldes i dessa
delar den 29 juni 1912. Därvid meddelades slutligt beslut i ärendet utom med afseende
å sista punkten — angående anordnande af kurser i alkohologi och hälsolära
— i samma skrifvelse. I denna del har Kungl. Maj:t anmodat centralförbundet för
nykterhetsundervisning att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag angående sättet och
villkoren för anordnande af dylika kurser.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

195:o af den 11 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående löneregleringar
för prästerskapet i föreslagna nya församlingar i Stockholm. (128.)
Kungl. Maj:t har den 10 juni 1912 beslutit Katarina församlings i Stockholm delning
i två församlingar, Katarina församling och Sofia församling.

196:o af den 21 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
af en asylbyggnad å allmänna barnbördshusets tomt å Kung]. Djurgården.
(133.)

Kungl. Maj:t har den 6 juni 1912 meddelat slutligt beslut i ärendet.

197:o af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af mark till universitetet i Uppsala för uppförande af en byggnad för växtbiologiska
institutionen därstädes. (183.)

Kungl Maj:t har den 6 juni 1912 meddelat slutligt beslut i ärendet.

198:o af samma dag, angående utredning beträffande en planmässigt bedrifven nykterhetsundervisning
såväl inom som utom skolan. (213.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

199:o af den 28 maj, angående utredning i fråga om beredande af statsbidrag för
å epileptikerhem vårdad, icke sinnesslö fallandesjuk. (236.)

Kungl. Maj:t har den 18 november 1912 anbefallt medicinalstyrelsen att afgifva utlåtande
i detta ärende.

Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

200:o af den 29 maj, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsreglering
för rektorerna vid de allmänna läroverken dels ock i ämnet väckta
motioner. (245.)

Kungl. Maj:t har den 6 juni 1912 meddelat slutligt beslut i ärendet.

201 :o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i staten för folkskollärarnas pensionsinrättning. (246.)

Kung!. Maj:t har den 10 juni 1912 utfärdat kungörelse i ämnet.

— 1913 —

321

202:o Riksdagens skrifvelse af den 29 maj, angående vidtagande af åtgärder till
värnpliktigas skyddande mot förlust af innehafda anställningar i statens tjänst
eller vid dess arbetsföretag på grund af inkallande till tjänstgöring. (259.)
ärendet hafva utlåtanden infordrats från vederbörande under ecklesiastikdepartementet
hörande myndigheter. Dessa yttranden hafva ännu icke fullständigt inkommit.

203:o af den 30 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)

Kung!. Maj:t har den 10 juni, den 13, 23 och 27 september, den 28 november samt
den 6, 20 och 31 december 1912 slutligen afgjort skilda delar af ärendet. Dock äro
punkterna 35, 120, 141, 160, 162, 165, 166, 194, 216, 219, 223, 235 och 238
ännu icke slutbehandlade.

Punkten 35, angående högre allmänna läroverkets i Sundsvall utvidgning med
latingymnasium.

Sedan Kung!. Maj:t den 10 juni 1912 anbefallt öfverstyrelsen för rikets allmänna
läroverk att, efter vederbörlig utredning, till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande och, i
den mån förhållandena därtill föranleda, förslag i ämnet, har öfverstyrelsen den 1 oktober
1912 inkommit med sådant förslag. Därefter har Konungens befallningshafvande
i Västernorrlands län anmodats att afgifva utlåtande i ärendet. Sådant utlåtande har inkommit
den 30 november 1912, och är ärendet nu beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Punkten 120, i hvad den rör poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.

Öfverståtbållarämbetet har anbefallts att från Stockholms stadsfullmäktige infordra
yttrande, huruvida de äro villiga att för polikliniken tillskjuta 3,500 kronor för år 1913.

Detta yttrande har ännu icke inkommit.

Punkten 141, angående anslag till inköp af tomt och uppförande af nya byggnader
för folkskoleseminariet i TJppsala.

Kungl. Maj:t har den 10 juni 1912 anbefallt Konungens befallningshafvande i
Uppsala län, till hvars förfogande ställts det för köpet erforderliga beloppet 52,063
kronor, att sedan lagfart beviljats öfversända handlingarna angående fastigheten till
Kungl. Maj:t.

Dessa handlingar hafva ännu icke inkommit, och det af anslaget återstående beloppet,
147,937 kronor, har ännu ej anvisats.

Punkten 160, angående anslag till utarbetande af en grundkatalog öfver för folkoch
skolbibliotek lämplig litteratur.

Det för ändamålet beviljade anslaget har ännu icke ställts till förfogande.

Punkten 162, angående anslag till bestridande af kostnaderna för nya byggnader
för tekniska högskolan m. m.

Af det för ändamålet för år 1913 beviljade anslaget har icke någon del ännu
ställts till förfogande.

Punkten 165, angående provisorisk lönereglering åt vissa befattniugshafvare vid
tekniska skolan i Stockholm.

Justitieombudsmannens ämbetsberåttelse till 1913 års Riksdag. 41

322

Öfverståthål 1 arärabetet, som anbefallts att från Stockholms stadsfullmäktige infordra
yttrande, huruvida de vore villiga att för ifrågavarande ändamål särskild! tillskjuta ett
belopp af 4,600 kronor, har inkommit med stadsfullmäktiges beslut rörande denna fråga.
Därefter har styrelsen för nämnda tekniska skola anbefallts att afgifva yttrande med anledning
af hvad stadsfullmäktige sålunda beslutit.

Detta yttrande har ännu icke inkommit.

Punkten 166, angående anslag för uppehållande af verksamheten vid tekniska
skolan i Stockholm.

öfverståthållarämbetet, som anbefallts att från Stockholms stadsfullmäktige infordra
yttrande, huruvida de vore villiga att utöfver förut anslagna medel å 7,500 kronor för
berörda ändamål bidraga med 16,161 kronor, har inkommit med stadsfullmäktiges beslut
rörande denna fråga. Därefter har styrelsen för nämnda tekniska skola anbefallts att
afgifva yttrande i anledning af hvad stadsfullmäktige sålunda beslutit.

Detta yttrande har ännu icke inkommit.

Punkten 194, angående anslag till påbörjande af inredning af naturhistoriska riksmuseets
nybyggnader vid Frescati.

Kuugl. Majtt har den 10 juni 1912 ställt det på extra stat för år 1913 anvisade
anslaget till vetenskapsakademiens förfogande för därmed afsedt ändamål äfvensom anbefallt
vetenskapsakademien att till Kung]. Maj:t inkomma med förnyad utredning i fråga
om kostnaderna för nämnda inredning. Sedan akademien afgifvit den sålunda begärda
förnyade utredningen, har öfverintendentsämbetet anmodats att med anledning däraf afgifva
utlåtande i ämnet. Sådant utlåtande har därefter från ämbetet inkommit; och är
ärendet nu beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Punkten 216, angående anslag till uppförande i Hvitträsks by af bostadshus åt
den därstädes stationerade kontraktsadjunkten.

Kungl. Maj:t har anbefallt sin befallningshafvande i Norrbottens län att skyndsamt
inhämta Gällivare församlings yttrande, huruvida den ikläder sig de för det under denna
punkt anvisade anslags åtnjutande uppställda villkor.

Detta yttrande har ännu ej inkommit.

Punkten 219, angående anslag till uppförande af en svensk kyrka m. in. i Paris.

Den för år 1913 anvisade återstående delen af det för ändamålet beviljade anslaget
har ännu icke ställts till vederbörandes förfogande.

Punkten 223, angående anslag till kulturhistoriska museet i Lund.

Det för ändamålet beviljade anslaget har ännu ej ställts till vederbörandes förfogande.

Punkten 235, angående anslag till insamling, förteckning och undersökning af
svenska folkminnen.

Kanslern för rikets universitet har anbefallts att efter vederbörandes hörande inkomma
med förslag dels beträffande formen och villkoren för anslagets utgående dels
ock huru i framtiden bör förfaras med de sammanbragta samlingarna.

— 1913 —

323

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

Punkten 238, angående anslag till resestipendier för år 1913 åt journalister.
Kungl. Maj:t har i öfverensstämmelse med i ämnet utfärdad kungörelse anmodat
centralstyrelsen för svenska journalistföreningen, styrelsen för publicistkluhben och styrelsen
för svenska tidningsutgifvarföreningen att hvardera välja två personer att vara ledamöter
af den nämnd, som skall afgifva förslag till utdelning af ifrågavarande stipendier,
och två personer att vara suppleanter för de utsedda ledamöterna samt före den
1 februari 1913 till Kungl. Maj:t inkomma med uppgift å de sålunda valda personerna.
Sådan uppgift har ännu icke inkommit.

204:o Riksdagens skrifvelse af den 22 maj, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och
indragningsstaternä. (10.)

Kungl. Maj:t har den 10 och 29 juni, den 23 september och den 11 oktober 1912
meddelat slutliga beslut i ärendets olika delar.

S:o. Jordbruksdepartementet.

205:o Riksdagens skrifvelse den 30 maj 1912, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens nionde hufvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.
(9.)

Anmäldes den 10 juni 1912, då kungörelse utfärdades angående dispositionen af anslaget
till understöd åt synnerligt betungade väghållningsdistrikt, hvarjämte af skrifvelsen i öfrig!
föranledda åtgärder beslötos.

206:o af den 22 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (10.)
Anmäldes den 10 juni 1912 i de delar, som tillhörde jordbruksdepartementets handläggning,
därvid beslöts, att skrifvelsen skulle delgifvas vederbörande ämbetsmyndigheter.

207:o af den 27 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra korpralsbostället Öfra Ljungby n:r 1 med Kiddön
n:r 1 i Göteborgs och Bohus län. (51.)

208:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra hospitalshemmanet Näset n:r 1 i Älfsborgs län. (53.)

209:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra häradshöfdingbostället Löfsta n:r 1 i Södermanlands
län. (54.)

210:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande

af en lägenhet från förra kronofogdebostället Slättåkra n:r 6 Aspegården

och n:r 8 Månsagården i Jönköpings län. (55.)

— 1913 —

324

211:o Riksdagens skrifvelse af den 27 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående upplåtande af lägenheter från förra häradshöfdingbostället
Sunnegatan n:r 2 Uppegården i Skaraborgs län. (52.)

212:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af ett område från förra kaptensbostället Kulla n:r 1 i Östergötlands län. (49.)
Sistberörda sex skrivelser anmäldes den 10 maj 1912, därvid förordnades, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutit skulle meddelas domänstyrelsen till
kännedom och efterrättelse.

213:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af lägenheten Norseskären n:r 1 i Älfsborgs län. (50.)

214:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra löjtnantsbostället Åkra n:r 1 och 2 jämte Hvalsta
n:r 4, en utjord, i Södermanlands län. (64.)

Sistnämnda två skrivelser anmäldes den 10 maj 1912, därvid Kungl. Maj:t, med godkännande
af Riksdagens beslut i hvad det afvek från hvad Kungl. Maj:t i dessa ärenden
föreslagit, förordnade, att hvad sålunda beslutits skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom
och efterrättelse, hvarjämte i öfrigt erforderliga beslut fattades.

215:o af den 4 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om medgifvande att för vissa för inrättandet af Hammarsebo
skogsskola erforderliga byggnadsarbeten disponera vissa medel. (84.)
Anmäldes den 10 maj 1912, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
beslutit i detta ärende skulle meddelas statskontoret ''till kännedom och efterrättelse,
hvarjämte i öfrigt erforderligt beslut fattades.

216:o af den 7 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra öfverstebostället Kastellegården n:r 1 med
underlydande i Göteborgs och Bohus län. (113.)

Anmäldes den 10 maj 1912, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
beslutit i detta ärende skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse.

217:o af den 27 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående eftergift
å arrendeafgiften för arrendeåret 1910—1911 för en utarrenderad kronoegendom
i Stockholms län. (56.)

218:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af de under Gripsholms kungsladugård i Södermanlands län dagsverksskyldiga
torpen Nygärdet n:r 1 och Sörtorp n:r 1. (67.)

219:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande

af en lägenhet från förra regementsskrifvarbostället Styfvinge n:r 1 och 2

med underlydande i Östergötlands län. (65.)

— 1913 -

325

220:o Riksdagens skrifvelse af den 27 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående upplåtande af lägenheter från förra fänriksbostället Yärleho
n:r 2 i Kalmar län. (66.)

221:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra fältväbelsbostället Bälinge u:r 5 Toresgård med Bälinge
n:r 8 Bengtsgård i Älfsborgs län. (68.)

222:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra korpralsbostället Knifberga n:r 2 i Östergötlands
län. (69.)

223:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra hospitalsbemmanet Vallkärra n:r 7 i Malmöhus
län. (70.)

Sistberörda sju skrivelser anmäldes den 17 maj 1912, därvid förordnades, att hvad Kungl.
Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden besluta skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom
och efterrättelse, hvarjämte i öfrigt erforderliga beslut fattades.

224:o af samma dag, angående rätt för ortsbefolkningen att å statens skogar inom
Västerbottens och Norrbottens län mot en mindre afgift taga stubbar för tjärbränning.
(72.)

Sedan domänstyrelsen inkommit med infordradt utlåtande den 22 oktober 1912, anmäldes
ärendet den 15 november samma år, därvid erforderligt beslut fattades.

225:o af den 11 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anvisande af medel till landtbruks- och landtmannaskolor
samt landthushållsskolor. (112.)

Anmäldes den 17 maj 1912, därvid förordnades, att hvad Kung!. Maj:t och Riksdagen
beslutit i detta ärende skulle meddelas landtbruksstyrelsen till kännedom, hvarjämte i
öfrigt erforderligt beslut fattades.

226:o af den 7 maj, angående åtgärder för underlättande af jordupplåtelser för
odlingslägenbeter å kronomark i Norrland. (101.)

Sedan domänstyrelsen inkommit med infordradt utlåtande, anmäldes ärendet den 4 oktober
1912, då erforderligt beslut fattades.

227:o af den 24 maj, i fråga om åvägabringande af utredning och förslag angående
upplåtande till försäljning af vissa kronoegendomar. (121.)

Anmäldes den 6 juni 1912; och beslöts remiss till domänstyrelsen. Det infordrade utlåtandet
har ännu icke inkommit.

228:o af den 29 maj, i fråga om åtgärder för vinnande af större öfverskådlighet
angående de verkliga inkomsterna från statens jordbruksdomäner in. m. (253.)
Anmäldes den 6 juni 1912; och beslöts remiss till domänstyrelsen. Det infordrade utlåtandet
bar ännu icke inkommit.

— 1913

326

229:o Riksdagens skrifvelse af den 28 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående upplåtande af visst område vid Gällivare malmberg i Norrbottens
län. (195.)

Ärendet är öfverlämnadt till civildepartementet.

230:o af den 24 maj, angående åtgärder till förekommande af viss skadegörelse å
ungskog. (119.)

Anmäldes den 6 juni 1912; och beslöts remiss till domänstyrelsen. Det infordrade utlåtandet
har ännu icke inkommit.

231:o af samma dag, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra majorsbostället Tostarp n:r 2 med Råröd n:r 1 och
Lierna n:r 1 i Kristianstads län. (88.)

232:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra kompanichefsbostället Norra Östbro n:r 1 och Södra
Östbro n:r 1 i Värmlands län. (89.)

233:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra sergeantsbostället Kroken n:r 1 i Göteborgs och
Bohus län. (90.)

234:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra fanjunkarbostället Parhult n:r 3, 6 i Malmöhus
län. (92.)

235:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra sergeantsbostället Vistorp n:r 7 i Kristianstads län. (94.)

236:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra sergeantsbostället Skafve n:r 1 och förra kvartermästarbostället
Kattarp n:r 9 i Malmöhus län. (93.)

237:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af ett område från kronoparken Gråshult i Kristianstads län. (9 5.)

238:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra fanjunkarbostället Mörby n:r 4 Kronogården i Öster.
götlands län. (96.)

239:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af tre lägenheter från lotten n:r 2 Päladen af förra skvadronschefsbostället
Rebbelberga n:r 10 Kungsgården i Kristianstads län. (97.)

240:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande af
tre lägenheter från förra kvartermästarbo3tället Borstad n:r 1 och 2 i Kalmar
län. (98.)

241:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande

— 1913 —

327

af en lägenhet från förra kompanichefsbostället Målen n:r 1 i Jönköpings
län. (99.)

242:o Riksdagens skrifvelse af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående upplåtande af en lägenhet från förra mönsterskrifvarbostället Björsäter
n:r 4 Skattegården i Skaraborgs län. (179.)

243:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra kompanichefsbostället Hultarp n:r 1 jämte Hultarp
n:r 2, en utjord, i Kalmar län. (185.)

244-:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra kompanichefsbostället Edeby n:r 1 och 2 i Södermanlands
län. (189.)

245:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa områden från det till kronopark afsätta förra fanjunkarbostället Åsen
u:r 5 i Jämtlands län. (194.)

Sistnämnda 15 skrivelser anmäldes den 6 juni 1912, därvid förordnades, att hvad Kungl.
Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutit skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom
och efterrättelse, b varjämte i öfrigt erforderliga beslut fattades.

246:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra mönsterskrifvarbostället Bjufstorp n:r 4, 8 i Malmöhus
län äfvensom en i ämnet väckt motion. (174.)

Anmäldes den 6 juni 1912, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
sålunda beslutit skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom, hvarjämte i öfrigt erforderligt
beslut fattades.

247:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af lägenheten Turedams kvarn i Jönköpings län jämte den kronan såsom
ägare af nämnda lägenhet tillkommande vattenrätt i Emån. (196.)
Anmäldes den 6 juni 1912, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
sålunda beslutit skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt för
vederbörandes underrättande.

248:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
af en lägenhet från förra bataljonspredikantsbostället Båtegården n:r 1 i Älfsborgs
län. (122.)

Anmäldes den 6 juni 1912, därvid erforderligt beslut fattades i ärendet.

249:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af rätt till bearbetande af icke inmutningsbara mineralfyndigheter å kronojord.
(177.)

Anmäldes den 6 juni 1912, därvid beslöts, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen sålunda
i beslutit skulle meddelas kommerskollegium och domänstyrelsen till kännedom.

— 1913 —

328

250:o Riksdagens skrifvelse af den 28 maj, i anledning af Kungl. Maj:fcs proposition
angående upplåtande af vissa områden från förra fanjunkarbostället Refvinge
n:r 3, 10 i Malmöhus län. (187.)

Anmäldes den 6 juni 1912, och beslöts remiss till arraéförvaltningens fortifikationsdepartement.
Sedan det sålunda infordrade utlåtandet inkommit den 12 oktober samma år,
anmäldes ärendet åter den 6 december 1912, därvid beslut fattades om egendomens
disposition under ett år från den 14 mars 1913.

251:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af sex lägenheter från till kronopark afsätta förra fältväbelsbostället Hälle
n:r 1 i Jämtlands län. (184.)

252:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af förra kompanichefsbostället Makrismåla n:r 1 i Kronobergs län. (188.)

253:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra länsmansbostället Ileberg n:r 1 i Göteborgs och
Bohus län. (190.)

254:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från det till kronopark afsätta kronohemmanet Näset n:r 1 i
Jämtlands län. (191.)

255:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från det till kronopark afsätta förra militiebostället Anderson
n:r 1 i Jämtlands län. (192.)

256:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra skvadronschefsbostället Nyvalla n:r 1 i TJppsala län.
(193.)

257:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af lotter från förra hospitalslägenheten Bergbetuingen under Skogsholms kronopark
i Gottlands län. (199.)

Sistberörda sju skrifvelse!- anmäldes den 6 juni 1912, därvid förordnades, att hvad Kungl.
Maj:t och Riksdagen besluta i dessa ärenden skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom
och efterrättelse.

258:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från Starby kungsladugård i Östergötlands län. (198.)
Aumäldes den 6 juni 1912, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
sålunda besluta skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt för
vederbörandes underrättande.

259:o af den 29 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande

af områden från förra korpralsbostället Åsby n:r 1 i Östergötlands län. (249.)

— 1913 —

329

Anmäldes den 6 juni 1912, därvid förovdnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
sålunda besluta skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse.

260:o Riksdagens skrifvelse af den 29 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående upplåtande af lägenheter från förra fäuriksbostället Hålfredstorp
n:r 1 i Kalmar län. (250.)

Anmäldes den 6 juni 1912, därvid Kungl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens beslut
i hvad det afvek från hvad Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit, förordnade, att hvad Kungl.
Maj:t och Riksdagen beslutit i detta ärende skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom
och efterrättelse, hvarjemte i öfrigt erforderligt beslut fattades.

261 :o af den 24 maj, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående upplåtelse
af kronan tillhörande jordägarandelar i grufvor. (176.)

Anmäldes den 6 juni 1912, därvid kungörelse utfärdades i ämnet.

262:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående afstående
eller upplåtelse i vissa fall af mark från kronoegendomar. (178.)

Anmäldes den 6 juni 1912, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
beslutit i detta ärende skulle meddelas domänstyrelsen, kammarkollegium och stuteriöfverstyrelsen
samt styrelserna för landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp, landtbruksinstitutet
vid Ultima och veterinärinrättningen i Skara till kännedom.

263:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af lägenheter från förra kornettsbostället Torp n:r 2 Södre i Älfsborgs län.
(197.)

Anmäldes den 6 juni 1912, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
beslutit i ärendet skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom.

264:o af den 29 maj, angående driftkostnaderna för statens produktiva fonder i hvad
angår jordbruksärendena. (254.)

Anmäldes den 10 juni 1912, därvid förordnades, dels att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
beslutit i fråga om driftkostnaderna för statens domäner skulle meddelas domänstyrelsen
till kännedom och iakttagande i hvad på styrelsen berodde samt statskontoret
till kännedom, hvaijämte i öfrigt erforderligt beslut fattades, dels ock att hvad Kungl.
Maj:t och Riksdagen beslutit i fråga om driftkostnaderna för egnahemslånefonden skulle
meddelas statskontoret till kännedom i hvad på ämbetsverket berodde.

265:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna för kapitalökning i hvad
angår jordbruksärendena. (264.)

Anmäldes den 10 juni 1912, därvid Kung]. Maj:t dels, med godkännande af Riksdagens beslut
i fråga om kapitalökning för statens domäners fond, förordnade, att hvad sålunda beslutits
skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse i hvad på styrelsen berodde,
dels förordnade, att hvad Kungl. Maj:t beslutit i fråga om kapitalökning för egnahemslånefonden
skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse i hvad på statsJustitieombudsmannens
änibetsberättelse till 1913 års Riksdag. 42

330

kontoret berodde, hvarjemte i (ifrigt erforderligt beslut fattades, dels ock, med godkännande
af Riksdagens beslut i hvad det afvek från hvad Kungl. Maj:t föreslagit beträffande öfriga
utlåningsfonder i hvad angick jordbruksärenden, fattade erforderligt beslut i ärendet.

266:o Riksdagens skrifvelse af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående ändrad lydelse af mom. 2 i gällande allmänna villkor och
bestämmelser för den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen. (181.)
Anmäldes den 10 juni 1912, därvid kungörelse i ämnet utfärdades.

267:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af viss del af kronan tillkommande ersättning för husröta å förra
kronojägarbostället x/4 mantal Sjötorp i Skaraborgs län. (91.)

Anmäldes den 10 juni 1912, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
i ärendet besluta skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt
för vederbörandes underrättande.

268:o af den 29 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
kompletteringsarbeten vid statens veterinärbakteriologiska anstalt. (252.)
Anmäldes den 1 juni 1912, därvid erforderligt beslut fattades.

269:o af samma dag, angående åtgärder mot jordkulturens ödeläggelse genom försumpning.
(263.)

Sedan iufordradt utlåtande inkommit från domänstyrelsen den 22 oktober 1912, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

270:o af den 24 maj, i fråga om den norrländska fiskarbefolkningens bostads- och
fiskerättsförhållanden. (120.)

Anmäldes den 21 juni 1912, då ärendet remitterades till Konungens befallningshafvande
i Gäfleborgs, Yästernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Utlåtanden hafva
ännu icke inkommit från samtliga nämnda myndigheter.

271:o af den 22 maj, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition angående pensionering
af distriktsveterinärer m. fl. (204.)

Den 19 juni 1912 öfverlämnad till finansdepartementet.

272:o af den 29 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ordnande
af den högre skogsundervisningen m. in. (248.)

Anmäldes den lOjuni 1912 i samband med Riksdagens skrifvelse angående regleringen
af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel, därvid erforderligt beslut fattades.

273:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om skogsvårdsafgift. (251.)

Anmäldes den 11 oktober 1912, då kungörelse utfärdades i ämnet.

274:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
grunder för tillgodogörande af kronans jakträtt. (267.)

— 1913 —

331

Anmäldes den 8 november 1912, då i samband med antagande af ny jaktstadga kungörelse
i ämnet utfärdades.

275:o Riksdagens skrifvelse af den 29 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om rätt till jakt äfvensom åtskilliga i ämnet
väckta motioner. (266.)

Den 6 juni 1912 öfverlämnad till justitiedepartementet, hvarifrån protokollsutdrag
angående vissa i Riksdagens skrifvelse omnämnda frågor sedermera öfverlämnats. Frågan
om förbud mot användande af sax vid fångst af andra djur än roffåglar är afgjord
genom den i föregående punkt omförmälta jaktstadga, hvaremot frågan om
vissa jaktmärken ännu är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

276:o af den 28 maj, angående undanröjande af i gällande författningar förefintliga
hinder för producenter af lifsförnödenheter, jordbruks- och ladugårdsprodukter
att i huru små partier som helst direkt till konsumenterna
försälja sina alster. (244.)

Skrifvelsen öfverlämnad till civildepartementet.

277:o af den 27 mars, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för skogsägare till
väg öfver annans mark för skogsprodukters framforslande. (44.)
öfverlämnad från justitiedepartementet. Anmäldes den 1 november 1912, då ärendet
remitterades till samtliga Konungens befallningshafvande. De infordrade utlåtandena
hafva ännu icke inkommit.

278:o af den 26 april, i anledning af Riksdagens år 1911 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1910. (48.)
öfverlämnad från finansdepartementet. Sedan domän styrelsen den 12 augusti 1912
afgifvit infordradt utlåtande, anmäldes ärendet den BO augusti samma år, därvid
domänstyrelsen anbefalldes inkomma med ytterligare utredning i det af Riksdagen
angifna hänseende. Sådan utredning har ännu icke inkommit.

1913 —

II.

Särskild förteckning på sådana i förteckningen under I här ofvan
upptagna ärenden, som vid utgången af år 1912 i sin helhet eller till någon
del icke hos Kungl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande.

Justitiedepartementet.

7:o Riksdagens skrifvelse af den 20 februari 1912, i anledning af justitieombudsmannens
framställning till Riksdagen angående ändring af bestämmelserna
om danaarf. (19.)

9:o af den 24 februari, i anledning af dels utaf justitieombudsmannen dels
ock af enskild motionär hos Riksdagen väckta förslag om vissa ändringar
i lagen angående villkorlig straffdom. (24.)

10:o af samma dag, i anledning af justitieombudsmannens framställning till
Riksdagen om ändring i 1 § af förordningen den 4 mars 1862 om
tioårig preskription och om årsstämning. (29.)

11 :o af samma dag, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående afsöndring af lägenheter från prästerskapets löneboställen
under löpande arrendetid. (30.)

13:o af den 6 mars, i anledning af väckta motioner om ändring i lagen den
31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning. (34.)

14:o af den 15 mars, i anledning af väckt motion om åvägabringande af
utredning och förslag i fråga om ägande- och dispositionsrätten till såväl
allmän väg som förutvarande sådan väg. (39.)

17:o af den 17 april, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående lagstiftning i visst syfte rörande bysamfälligheter. (63.)

21:o af den 1 maj, angående utredning om fängelseläkarnes kompetens i rättspsykiatriskt
afseende. (81.)

— 1913 —

333

26:o Riksdagens skrifvelse af den 17 maj, i anledning af väckt motion om

skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga om viss ändring i gällande lagstiftning
angående förvärfvande ocIl förlust af medborgarrätt. (132.)

35:o af den 28 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken. (230.)

Landtförsvarsdepartementet.

42:o Riksdagens skrifvelse af den 24 februari 1912, i anledning af väckt

motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående upphörande af den i
värnpliktslagen föreskrifna mönstring med de värnpliktiga m. m. (31.)

44:o af den 5 mars, i anledning af väckta motioner om åvägabringande af utredning
i syfte att åstadkomma förenkling i sammansättningen af inskrifningsnämnd.
(33.)

68:o af den 30 maj, i anledning af proposition angående bestämmelser för användningen
af kronans område å viss del af Vaxön jämte en i ämnet
väckt motion. (265.)

Sjöförsvarsdepartementet.

73:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1912, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående användande af besparingar å vissa extra ordinarie
anslag till anskaffning af krigsfartygsmateriel för täckande af brister i
andra dylika anslag, (l 11.)

77:o af den 29 maj, angående vidtagande af åtgärder till värnpliktigas skyddande
mot förlust af innehafda anställningar i statens tjänst eller vid dess
arbetsföretag på grund af inkallande till tjänstgöring. (259.)

Civildepartementet.

79:o Riksdagens skrifvelse af den 30 maj 1912, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till
civildepartementet. (6.)

334

84:o Riksdagens skrifvelse af den 13 april, angående förkortande af stadgade
tider för inlämnande af ansökning och öfverklagande af förslag till vissa
tjänster. (58.)

86:o af samma dag, rörande statsunderstöd till bestridande af kostnaderna för
patienters resor till och från de så kallade kustsanatorierna. (60.)

88:o af den 8 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående utredning rörande behofvet af åtgärder, åsyftande att i
vissa landtkommuner bereda de röstberättigade större möjlighet att deltaga
i kommunala afgöranden m. m. (116.)

89:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser
angående klagan öfver val af landstingsman. (117.)

90:o af den 11 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående införande af proportionellt valsätt vid val af kommunalfullmäktige.
(124.)

105:o af den 24 maj, angående ändring i sättet för redovisning af genom exekutiv
myndighet indrifna allmänna kommunala utskylder. (214.)

106:o af samma dag, angående visst tillägg till byggnadsstadgan för rikets
städer. (226.)

107:o af den 28 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag till en
svensk utvandringslag. (229.)

108:o af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående vissa utgifter för kapitalökning, i hvad
angår civildepartementsärenden. (232.)

109:o af den 28 maj, angående utredning om åtgärder för bekämpande af spetälskesjukdomen
i Sverige. (233.)

116:o af den 29 maj, angående vidtagande af åtgärder till värnpliktigas skyddande
mot förlust af innehafda anställningar i statens tjänst eller vid
dess arbetsföretag på grund af inkallande till tjänstgöring. (259.)

— 1913 —

335

Finansdepartementet.

123:o Riksdagens skrifvelse af den 24 februari 1912, i anledning af Kung!. Haj:ts
i punkterna 11 och 27 under sjunde hufvudtiteln af statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående tullverket. (22.)

124:o af den 9 mars, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t rörande sådana författningsändringar, att bestämmelserna om stämpelbeläggning
af aktiebref icke må kunna kringgås. (36.)

125:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t i fråga om införande af stadgande om efterbeskattning i förordningen
angående bevillning af fast egendom samt af inkomst. (37.)

183:o af den 7 maj, angående beredande af möjlighet för municipalsamhällen
att erhålla lån från vissa pensionsanstalter och kassor. (100.)

134:o af samma dag, i anledning af väckt motion om utredning i fråga om
utvidgning af Riksdagens bibliotek till ett centralt förvaltningsbibliotek
m. m. (102.)

138:o af den 11 maj, i anledning af väckt motion med begäran om utredning
och förslag angående utlämnande af lån åt kommuner från Konungariket
Sveriges stad shy potekskassa m. m. samt om anslag till utredningens verkställande.
(125.)

142:o af den 18 maj, i anledning af väckt motion om upphäfvande af stämpelskatten
å inrikes växlar. (138.)

148:o af den 24 maj, angående utredning rörande skogsarbetarnas i Norrland,
och därmed jämförliga landsdelar ställning och lefnadsförhållanden. (147.)

149:o af den 21 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
nya bestämmelser i afseende å mått och vikt. (154.)

158:o af den 24 maj, angående åtgärder i syfte att sjömanshusen må sättas
i tillfälle att i större omfattning än för närvarande lämna tillfälliga understöd
åt behöfvande arbetslösa sjömän. (170.)

163:o af den 22 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående pensionering
af distriktsveterinärer m. fl. (204.)

166:o af den 28 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om provianteringsfrilager. (217.)

167:o af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordningar om frilager och om ändrad lydelse af vissa para —

1913 —

336

grafer i förordningen om frihamn dels ock i ämnet väckta motioner.
(218.)

169:o Riksdagens skrifvelse af den 28 maj, i anledning af dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående tullrestitution i vissa
fall vid återutförsel af utländsk vara dels ock en i ämnet väckt motion.
(220.)

173:o af den 24 maj, angående utredning rörande möjligheterna för en inhemsk
tillverkning af mineraloljor och svafvel m. m. (227.)

179:o af den 29 maj, angående vidtagande af åtgärder till värnpliktigas skyddande
mot förlust af innehafda anställningar i statens tjänst eller vid
dess arbetsföretag på grund af inkallande till tjänstgöring. (259.)

180:o af samma dag, angående utfärdande af vissa bestämmelser, afseende
lättnader vid inbetalning af kronoutskylder. (261.)

183:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående expropriation i vissa fall af torp och andra lägenheter å
rekognitionsskogshemman m. m. (271.)

Ecklesiastikdepartementet.

189:o Riksdagens skrifvelse af den 26 april 1912, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående inköp af vissa delar af ön Björkö i Mälaren. (78.)

191:o af den 30 april, angående åtgärder för motarbetande af missbruk af
tobak och kaffe. (80.)

194:o af den 17 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående fördelning
af medel till främjande af nykterhet och motarbetande af dryckenskapens
följder. (126.)

198:o af den 24 maj, angående utredning beträffande en planmässigt bedrifven
nykterhetsundervisning såväl inom som utom skolan. (213.)

199:o af den 28 maj, angående utredning i fråga om beredande af statsbidrag
för å epileptikerhem vårdad, icke sinnesslö fallandesjuk. (236.)

202:o af den 29 maj, angående vidtagande af åtgärder till värnpliktigas skyddande
mot förlust af innehafda anställningar i statens tjänst eller vid dess
arbetsföretag på grund af inkallande till tjänstgöring. (259.)

203:o af den 30 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens

åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)

— 1913 —

337

Jordbruksdepartementet.

227:o Riksdagens skrifvelse af den 24 maj 1912, i fråga om åvägabringande
af utredning och förslag angående upplåtande till försäljning af vissa kronoegendomar.
(121.)

228:o af den 29 maj, i fråga om åtgärder för vinnande af större öfverskådlighet
angående de verkliga inkomsterna från statens jordbruksdomäner m. m.
(253.)

230:o af den 24 maj, angående åtgärder till förekommande af viss skadegörelse
å ungskog. (119.)

269:o af den 29 maj, angående åtgärder mot jordkulturens ödeläggelse genom
försumpning. (263.)

270:o af den 24 maj, i fråga om den norrländska fiskarbefolkningens bostadsoch
fiskerättsförhållanden. (120.)

27 7:o af den 27 mars, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung!
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för skogsägare till
väg öfver annans mark för skogsprodukters framforslande. (44.)

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1913 års Riksdag.

in.

Förteckning på ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängig gjorts genom
skrivelser från Riksdagen före år 1912 men vid 1911 års slut varit i sin
helhet eller till någon del oafgjorda, jämte uppgifter om den behandling,
dessa ärenden undergått år 1912.*

Justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 3 mars 1893, i anledning af väckt motion om
ändrad lydelse af 105 § i skiftesstadgan. (7.)

De öfver skiftesstadgekommitténs betänkande infordrade utlåtandena hafva ännu icke
fullständigt inkommit.

2:o af den 5 maj 1893, om åtgärder till motverkande af osedlighet. (90.)
Beträffande behandlingen af det i ärendet afgifna betänkandet hänvisas till hvad här
nedan under civildepartementet meddelas angående Riksdagens skrifvelse den 11 maj
1903 om åtgärder mot smittosamma könssjukdomars spridande.

3:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående förbud emot frälseräntas
skiljande från hemman, hvarmed den förenats. (99.)

Sedan lagrådet afgifvit utlåtande öfver de lagförslag, hvilka, efter hvad i senaste berättelsen
omförmäles, blifvit till lagrådet remitterade, afläts den 15 mars 1912 proposition
i ämnet till Riksdagen. (Jämför ofvan I: 34:o.)

4:o af den 11 maj 1894, om utredning rörande bolags förvärf af jordegendom
i vissa delar af landet. (119.)

På grund af det i förra berättelsen omförmälta bemyndigandet har chefen för justitie -

* Det vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i
tionde samlingen af bihanget till vederbörande Riksdags protokoll.

— 1913 -

339

departementet tillkallat sakkunniga för verkställande af undersökning i angifna hänseende.
Denna undersökning har ännu icke slutförts.

I öfrigt hänvisas till hvad nedan under 17:o meddelas.

5:o Riksdagens skrifvelse af den 8 maj 1897, angående beredande af ordnade
förhållanden med afseende å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarna.
(80.)

Förslag härutinnan har ännu ej afgifvits af den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats.

6:o af samma dag, angående vidtagande af åtgärder för kontroll öfver vården
och förvaltningen af fromma stiftelser inom landet. (82.)

Ärendet har under 1912 icke undergått någon behandling.

7:o af den 11 maj 1898, med begäran om utarbetande af förslag till ny

legostadga. (102.)

Ärendet beror fortfarande på Kung!. Maj:ts pröfning.

8:o af den 10 maj 1899, i anledning af väckta motioner angående ändrad

lagstiftning om skillnad i trolofning och äktenskap. (90.)

Lagberedningens förslag i ämnet är ännu ej afgifvet.

9:o af den 12 maj 1899, i anledning af väckt motion angående ändrad ly delse

af 2, 20 och 21 §§ i lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och
jordafsöndring samt 6 § i lagfartsförordningen. (127.)

De öfver skiftesstadgekommilténs betänkande infordrade utlåtandena hafva ännu icke fullständigt
inkommit.

10:o af den 8 maj 1900, i anledning af väckt motion angående tillägg till 11
kap. strafflagen. (65.)

Ärendet har under år 1912 icke undergått någon behandling.

ll:o af den 9 maj 1900, i anledning af Riksdagens år 1899 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1898. (81.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

12:o af den 27 februari 1901, med anhållan om förslag till bestämmelser om
arfsskatts utgörande i vissa fall. (22.)

Ärendet har under år 1912 ej varit föremål för behandling.

13:o af den 20 mars 1901, i anledning af väckt motion angående ändring af
117 § i skiftesstadgan. (27.)

De öfver skiftesstadgekommitténs betänkande infordrade utlåtandena hafva ännu icke fullständigt
inkommit.

14:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående ändring af 26 kap.

— 1913 —

340

4 § byggningabalk^! i syfte att åstadkomma tillräckliga och lämpliga lokaler
för häradsrätternas sammanträden. (28.)

Ärendet har under år 1912 icke undergått någon behandling.

15:o Riksdagens skrifvelse af den 1 maj 1901, i anledning af Riksdagens år
1900 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1899. (64.)

Ärendet har under år 1912 ej varit föremål för behandling.

16:o af den 3 maj 1901, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser angående häradsnämnd. (72.)

Ärendet har under år 1912 ej varit föremål för behandling.

17:o af den 1 juni 1901, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna
i Norrland och Dalarne. (128.)

Efter det lagrådets yttrande afgifvits öfver de, på sätt i förra berättelsen omförmäles,
till lagrådet remitterade lagförslagen, bar proposition i de ämnen, dessa förslag afse,
den 9 februari 1912 allåtits till Riksdagen. (Jämför ofvan I: 19:o.)

I öfrigt har ifrågavarande ärende ej under året varit föremål för behandling.

18:o af den 11 mars 1902, i anledning af väckt motion om förklaring af 7
kap. 3 § strafflagen. (11.)

Ärendet är fortfarande på Kung!. Maj:ts pröfning beroende.

19:o af den 15 april 1902, i anledning af väckta motioner om åstadkommande
af förbättrade bestämmelser till skydd för omyndigas egendom. (41.)

Sedan de i ärendet infordrade utlåtandena inkommit, beror ärendet på Kung!. Maj:ts
pröfning.

20:o af den 26 april 1902, angående allmänna bestämmelser, afseende skydd
för djur vid deras transporterande. (48.)

Ärendet har under år 1912 ej undergått någon behandling.

21:o af den 7 maj 1902, i anledning af väckt motion om ändring af vissa
delar af lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring den
27 juni 1896. (62.)

De öfver skiftesstadgekommitténs betänkande infordrade utlåtandena hafva ännu icke fullständigt
inkommit.

22:o af den 8 maj 1902, angående offentliga revisorer. (83.)

På grund af Kung! Maj:ts bemyndigande, som meddelats den 27 augusti 1912, har
chefen för justitiedepartementet tillkallat sakkunniga att biträda med verkställande af
utredning och afgifvande af förslag i fråga om anordningar för införande af legali —

1913 —

341

serade revisorer samt rörande omarbetning i viss omfattning af 1855 års förordning

angående nandelsböcker och handelsräkningar.

23:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1902, i anledning af Riksdagens år
1901 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1900. (BO.)

Statskontoret bar ännu ej inkommit med det i ärendet infordrade utlåtandet.

24:o af den 11 maj 1902, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition med förslag
till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, och
till lag om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen.
(87.)

Ärendet har under år 1912 ej undergått någon behandling.

25:o af den 13 maj 1902, i anledning af Kung! Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken m. m., så vidt angår den
vid behandlingen af propositionen inom Riksdagen väckta frågan om ett vidsträcktare
användande af fyllnadsed. (94.)

Ärendet bär icke under 1912 varit föremål för behandling.

26:o af deri 20 maj 1902, i anledning af väckt motion med förslag dels till lag,
innefattande särskilda bestämmelser i afseende å vissa bolag, dels till lag angående
ändring af vissa paragrafer i lagen om aktiebolag den 28 juni 1895.
(135.)

Ärendet bar under år 1912 varit föremål för utredning inom justitiedepartementet.

27:o af samma dag, angående tryckfrihetsförordningens föreskrifter om boktryckerier
och om tillsynen öfver tryckta skrifters offentliggörande. (139.)

De för revision af tryckfrihetsförordningen utsedda sakkunniga hafva den 20 december

1912 afgifvit betänkande med förslag till tryckfrihetsordning.

28:o af den 4 mars 1903, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung!
Maj:t angående ändrade bestämmelser rörande bokföringsskyldighet. (20.)

I fråga om denna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under 22:o meddelats.

29:o af den 18 mars 1903, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af
9 kap. 1 § giftermålsbalken m. m. (33.)

Lagberedningen har ännu icke inkommit med förslag i ämnet.

30:o af den 28 mars 1903, i anledning af väckt motion i fråga om lagfart å
fång till tomt i munieipalsamhälle eller köping m. m. (41.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kung! Maj:ts pröfning.

— 1913 —

342

31:o Riksdagens skrifvelse af den 22 april 1903, i anledning af väckt motion
angående ändrade bestämmelser om exekutiv försäljning af fastighet. (55.)
Proposition med förslag, bland annat, till lag om ändringar i vissa delar af utsökningslagen
blef den 19 januari 1912 afbiten till Riksdagen. (Jämför ofvan I: 31:o.)

32:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändringar i vissa delar af
iuteckningslagstiftningen. (56.)

I fråga om denna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under 31:o meddelats.

33:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
om sammanträffande af brott m. m. (58.)

Ärendet har under år 1912 icke varit föremål för någon behandling.

34:o af den 15 maj 1903, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande förekommande och släckning af skogseld. (107.)

Den kommitté, till hvilken ärendet varit öfverlämnadt, har den 16 mars 1912 afgifvit
betänkande med, bland annat, förslag till lag, innefattande vissa föreskrifter till förekommande
och släckning af skogseld. Nämnda betänkande har varit föremål för behandling
inom jordbruksdepartementet.

35:o af den 22 mars 1904, i anledning af väckt motion med förslag till ändrad
lydelse af 17 kap. 7 § handelsbalken. (24.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

36:o af den 7 april 1904, i anledning af väckt motion om ändring af 136 § i
skiftesstadgan m. m. (34.)

De öfver skiftesstadgekommitténs betänkande infordrade utlåtandena hafva ännu icke fullständigt
inkommit.

37:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående undansättande i mindre
bemedlade dödsbon af medel till minderårigt barns underhåll och uppfostran. (37.)
Lagberedningen har ännu icke afgifvit förslag i ämnet.

38:o af samma dag, i anledning af väckt motion om tillägg till 14 kap. 45 §
strafflagen. (38.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

39:o af den 13 april 1904, i anledning af dels justitieombudsmannens framställning
om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om för brott häktade personers
inställande för domstol dels ock två i liknande syfte afgifna motioner.
(65.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

40:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående rätt att medelst expro priation

förvärfva mark för linbananläggningar, i vissa fall. (66.)

Sedan inom justitiedepartementet utarbetats förslag till, bland annat, lag om expropria —

1913 —

343

tion, hav lagrådet den 20 december 1912 afgifvit infordradt utlåtande öfver detta
förslag.

41:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1904, i anledning af väckta motioner
angående ändringar i gällande vattenrättslagstiftning. (97.)

De öfver det i ämnet afgifna kommittébetänkandet infordrade utlåtandena hafva numera
fullständigt inkommit; och hafva de i betänkandet innefattade förslagen under år 1912
varit föremål för behandling inom justitiedepartementet.

42:o af den 19 maj 1904, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t dels med begäran om framläggande af förslag till lag angående gemensamhetsskogar
för kommuner, korporationer och enskilda dels ock i fråga om
viss ändring i förordningen angående skogsvårdsstyrelser den 24 juli 1903.
(166.)

De öfver skiftesstadgekommitténs betänkande infordrade utlåtandena hafva ännu icke''fullständigt
inkommit.

43:o af den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning af kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

44:o af den 13 april 1905, i anledning af väckt motion om inskränkning i förmånsrätt
för ränta å intecknad fordran. (62.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under 31:o meddelats.

45:o af den 6 maj 1905, i anledning af väckt motion angående lagbestämmelser
i syfte att bereda innehafvare af förlagsinteckning större trygghet mot förlust
i de fall, då rörelsen öfverlåtes å annan person eller flyttas från ort till annan.
(117.)

Ärendet har under 1912 ej varit föremål för någon behandling.

46:o af den 10 maj 1905, angående ifrågasatt inlösen af vissa frälseräntor. (120.)
Sedan lagrådet afgifvit utlåtande öfver de lagförslag, hvilka, efter hvad i senaste berättelsen
omförmäles, blifvit till lagrådet remitterade, afläts proposition i ämnet till Riksdagen
den 15 mars 1912. (Jämför ofvan I: 34:o.)

47:o af den 12 maj 1905, i anledning af väckt motion angående utarbetande af
förslag till lag om försäkringsaftal. (132.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

48:o af den 19 maj 1905, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående inrättande af ett nytt statsdepartement för handel, industri
och sjöfart. (182.)

Från de kommitterade, till hvilka ärendet öfverlämnats, har förslag ännu ej inkommit.

— 1913 —

344

49:o Riksdagens skrifvelse af den 20 februari 1906, i anledning af väckta motioner
angående skrifvelse till Kung], Maj:t med begäran om framläggande af
förslag till lag rörande inrullning. (4.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under 41:o meddelats.

50:o af den 28 mars 1906, i anledning af väckt motion angående revision af
skiftesstadgan och därmed sammanhängande författningar. (40.)

De öfver skiftesstadgekommitténs betänkande infordrade utlåtandena hafva ännu icke fullständigt
inkommit.

51:o af den 2 maj 1906, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till
Konungen med begäran om framläggande af förslag till lag om dödande af
bortkomna handlingar. (97.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

52:o af den 8 maj 1906, i anledning af väckta motioner angående dels revision af
konkurslagen m. m. dels ock tillägg till 73 § i samma lag. (104.)

Det af konkurslagstiftningskommittén afgifna betänkande med förslag till konkurslag m. m.
bar den 14 juni 1912 i särskilda delar för utlåtande remitterats till vissa ämbetsverk,
hvarjämte tillfälle lämnats häradshöfdingar och rådstufvurätter m. fl. att inkomma med
yttranden öfver betänkandet eller vissa delar däraf.

Ifrågavarande utlåtanden och yttranden hafva ännu icke fullständigt inkommit.

53:o af den 12 maj 1906, om ändring eller upphäfvande af mom. 7 i kungl. brefvet
den 17 oktober 1778 m. m. (136.)

Lagberedningen har ännu icke afgifvit förslag i ärendet.

54:o af den 17 maj 1906, i anledning af väckta motioner angående rösträtt för
kvinnor vid val till Andra kammaren. (148.)

Efter det den åt öfverdirektören L. Widell uppdragna utredning i ämnet inkommit, blef
den 29 mars 1912 proposition i ärendet afbiten till Riksdagen. (Jämför ofvan I: 27:o.)

55:o af den 25 maj 1906, i anledning af ifrågasatt inskränkning af de ordinarie
bäradshöfdingarnas tjänstledighet samt skärpta kompetensvillkor för erhållande
af domarförordnande. (188.)

Ärendet har under år 1912 icke varit föremål för behandling.

56:o af den 27 februari 1907, i anledning af väckta motioner om internering af
alkoholister. (19.)

Sedan i ärendet infordrade yttranden inkommit, hafva förslag till lagar i ämnet utarbetats;
och har den 27 augusti 1912 lagrådets utlåtande öfver förslagen infordrats. Sådant utlåtande
har ännu icke afgifvits.

— 1913 —

345

57:o Riksdagens skrifvelse af den 15 mars 1907, i anledning af väckta motioner
angående skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag
till lagbestämmelser mot användande af mutor eller bestickning vid ekonomiska
uppgörelser. (31.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

58:o af den 20 mars 1907, angående sociala regeringsärendenas sammanförande
under ett statsdepartement m. m. (59.)

Under år 1912 har beslut fattats om inrättande af en socialstyrelse, lydande under civildepartementet.

I den mån ärendet ej härigenom blifvit slutligt behandladt, är det, beroende på Kungl.

Maj:t3 pröfning.

59:o af den 19 april 1907, i anledning af väckta motioner i fråga om utom äktenskapet
födda barns och deras mödrars rättsliga ställning. (75.)

Lagberedningen har ännu icke inkommit med förslag i ämnet.

60:o af den 23 april 1907. i fråga om skogslikvider vid laga skiften och hemmansklyfningar.
(78.)

De öfver skiftesstadgekommitténs betänkande infordrade utlåtandena hafva ännu icke fullständigt
inkommit.

61:o af samma dag, angående revision af bestämmelserna om jordlösen vid expropriation.
(80.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under 40:o meddelats.

62:o af den 20 april 1907, i fråga om åtgärder, afseende att vid platser på landet
med sammanträngd befolkning ordna förhållandena med afseende å redan befintlig
eller för samhällets utvidgning erforderlig tomtmark. (92.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under 40:o meddelats.

63:o af den SO april 1907, i fråga om ändring af lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. (93.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under 40:o meddelats.

64:o af den 19 februari 1908, i anledning af justitieombudsmannens framställning
om ändring af vissa bestämmelser i 24 kap. strafflagen. (13.)

Ärendet har under år 1912 icke undergått någon behandling.

65:o af den 3 mars 1908, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående behörighet för gift kvinna att under vissa villkor vara förmyndare
för sin man, som förklarats omyndig. (24.)

Lagberedningen har ännu icke afgifvit förslag i ämnet.

66:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen angående
lag om adoption. (25.)

Lagberedningen har ännu icke afgifvit förslag i ämnet.

Justitieombudsmannens ämbetsberätlelse till 1,913 års Riksdag. a

346

67:o Riksdagens skrifvelse af den 24 mars 1908, i anledning af väckta motioner
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i
fråga om förekommande af olägenheter i följd af bebyggande af områden, som
därtill äro ur hälsosynpunkt otjänliga. (38.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

68:o af den 4 april 1908, angående vidtagande af åtgärder för införande af förenklade
bestämmelser i fråga om anteckning i kyrkobok rörande från utlandet
återinflyttade svenskar, särskilt med afseende på deras äktenskapsförbållanden.
(51.)

Lagberedningen har ännu icke inkommit med yttrande i ärendet.

69:o af den 8 april 1908, i anledning af väckt motion om skrifvelse till KungL
Maj:t angående undersökning af sinnesbeskaffenheten hos tilltalad, som af underrätt
dömts till döden eller straffarbete på lifstid. (56.)

Medicinalstyrelsens i ärendet infordrade utlåtande har ännu icke inkommit.

70:o af den 25 april 1908, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående revision af gällande bestämmelser om bötesstraffet m. m. (62.)

Professorn J. C. W. Thyréns arbete i anledning af det honom i ärendet lämnade uppdrag
har under året fortgått.

71:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående sådan ändring i gällande lag, att gift person må kunna erhålla
lifförsäkring, med trygghet att försäkringssumman kommer hans familj till
godo. (63.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

72:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående öfvervakande af villkorligt dömda och villkorligt frigifua förbrytare
m. m. (68.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

73:o af den 6 maj 1908, i anledning af väckt motion om ändring af 20, 21 och
22 §§ i lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring den 27
juni 1896. (108.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

74:o af den 15 maj 1908, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
tiil strafflag för krigsmakten, lag om införande af den pya strafflagen för krigsmakten
samt hvad i afseende därå iakttagas skall, lag angående ändring i
vissa delar af förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes den
11 juni 1868, lag angående ändring af 1 och 4 §§ i förordningen angående
verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag,

— 1913 —

347

den 30 maj 1873 samt lag angående ändring af 10 § i värnpliktslagen den
14 juni 1901. (123.) ^

Arbetet å en revision af krigslagstiftningen tiar under år 1912 fortgått inom justitiedepartementet.

75:o Riksdagens skrifvelse af den 22 maj 1908, angående rätt att i vissa fall
utöfva rösträtt vid riksdagsmannaval genom valsedels insändande till valförrättaren.
(137.)

Ärendet är fortfarande på Kung! Maj:ts pröfning beroende.

76:o af samma dag, angående åtgärder för tillgodoseende af krafvet på en mera
enhetlig och sakkunnig behandling af de ärenden, som angå kommunikationer
och allmänna arbeten. (138.)

Frän de kommitterade, till Indika ärendet öfverlämnats, har förslag ännu ej inkommit.

77:o af samma dag. angående ifrågasatt ändring af 4 § tryckfrihetsförordningen.
(139.) *

Beträffande detta ärende hänvisas till hvad ofvan under 27:o meddelats.

78:o af samma dag, angående ifrågasatt ändring af 5 § 2 och 3 mom. tryckfrihetsförordningen.
(140.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under 27:o meddelats.

79:o af den 1 juni 1908, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående stämpelafgiften. (215.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

80:o af den 9 mars 1909, i anledning af väckta motioner dels om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående vidgad rätt för medlem af svenska kyrkan att därur
utträda, dels ock om ändrad lydelse af 4 § i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd. (26.)

Ärendet beror fortfarande på Kung]. Maj:ts pröfning.

81 :o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående borttagande ur strafflagstiftningen af påföljden förlust af medborgerligt
förtroende. (29.)

Ärendet har under år 1912 icke undergått någon behandling.

82:o af den 16 mars 1909, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t med begäran om framläggande af förslag i fråga om rätt att förändra
fideikommiss i fast egendom till penningfideikommiss. (47.)

Ärendet är fortfarande på Kung]. Maj:ts pröfning beroende.

83:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring af 5 kap. 3 § strafflagen.
(48.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

— 1913 —

348

84:o Riksdagens skrifvelse af den 16 mars 1909, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kung! Maj:t om villkorlig doms användande utan inskränkning
beträffande fylleri eller därmed sammanhängande förseelser. (49.)

Ärendet beror fortfarande på Kung!. Maj:ts pröfning.

85:o af den 27 april 1909, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung!.
Maj:t angående afskaffande af edgång m. m. (98.)

Ärendet är fortfarande på Kung!. Majrts pröfning beroende.

86:o af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition med förslag till lagom
gemensamhetsfiske samt lag angående ändrad lydelse af 10, 18 och 14
§§ i lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896. (101.)

Sedan inom justitiedepartementet utarbetats nytt förslag till lag om gemensamhetsfiske
jämte ett annat lagförslag i ämnet, samt lagrådet afgifvit utlåtande öfver dessa förslag,
har Kungl. Maj:t den 31 december 1912 besluta aflåta proposition i ämnet till Riksdagen.

87ro af den 13 maj 1909, angående bestämmelser mot onödigt plågande af husdjur
vid slakt. (152.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Majrts pröfning beroende.

88:o af den 22 maj 1909, i anledning af dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 33, 35 och 37 §§ i förordningen den 16
juni 1875 angående fast inteckning i egendom, till lag om ändrad lydelse af
79 och 104 §§ utsökningslagen, till lag om särskild värdering af afsöndra!
lägenhet samt till lag om ändrad lydelse af 1 § andra stycket och 2 § andra
stycket i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttar-, soldat- och båtsmanstorps
befriande i vissa fall från ansvar för inteckning i stamhemmanet, dels
ock en i samband därmed stående motion. (217.)

Ärendet är i den uti föregående berättelser omförmälta del fortfarande på Kungl. Majrts
pröfning beroende.

89:o af den 24 maj 1909, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående försäljning
till Malmö stad af länsfängelset i Malmö med tillhörande område
samt viss del af det till centralfängelset därstädes hörande område med däråbefintliga
byggnader, äfvensom uppförande i Malmö af nytt centralfängelse jämte
länsfångelse. (238.)

Förnyadt förslag i ärendet framlades i 1912 års statsverksproposition. (Jämför ofvan

1: 12:o.)

90:o af samma dag, i anledning af väckt motion om semester för vaktbetjänte och
med dem jämställda statstjänare i de centrala ämbetsverken och hofrätterna,
(206.)

— 1913 —

349

Förslag i ämnet framlades i 1912 års statsverksproposition under särskilda hufvudtitlar.
(Beträffande justitiedepartementet jämför ofvan I: l:o.)

91 :o Riksdagens skrifvelse af den 9 juni 1910, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(2.)

Efter det de i senaste berättelsen omförmälta utlåtandena numera fullständigt inkommit,
är ifrågavarande ärende (angående fångvårdens kostnader för persedeltillverkning åt andra statsförvaltningar)
beroende på Kungl. Maj ris pröfning.

92:o af den 4 mars 1910, i anledning af justitieombudsmannens framställning till
Riksdagen angående lag om husrannsakan. (25.)

Sedan från öfverståthållarämbetet och Konungens befallningshafvande i länen infordrade
utlåtanden fullständigt inkommit, har Kungl. Maj:t anbefallt justitiekanslersämbetet att
öfver Riksdagens ifrågavarande framställning afgifva utlåtande. Efter det jämväl sådant
utlåtande numera afgifvits, beror ärendet på Kungl. Maj:ts pröfning.

93:o af den 11 mars 1910, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående rätt för kvinna att innehafva kloekarbefattning. (29.)
Ärendet beror fortfarande på Kung!. Maj:ts pröfning.

94:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung]. Magt angående
ändring af eller tillägg till 154 § utsökningslagen. (30.)

Sedan lagrådets utlåtande inhämtats öfver upprättadt förslag till lag i ämnet, utläts proposition
till Riksdagen den 23 februari 1912. (Jämför ofvan 1: 31:o.)

95:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående beredande af möjlighet för vissa samhällen att på mindre betungande
villkor med full äganderätt komma i besittning af gatumark, som upplåtits till
allmänt begagnande. (31.)

De i ärendet infordrade utlåtandena hafva ännu icke fullständigt inkommit.

96:o af den 29 mars 1910, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung],
Maj:t angående söndagshvila inom vissa arbetsområden. (40.)

I fråga om öppenhållande af handelsbod under sabbatstid har förslag till lagändring utarbetats
inom justitiedepartementet samt för vidare behandling öfverlämnats till civildepartementet.

I öfrigt är, sedan kommerskollegium afgifvit det infordrade utlåtandet, ärendet på
Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

97:o af den 30 april 1910, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af den till Hanekinds häradsbor anslagna kronolägenheten Måshult
n:r 1 i Skeda socken. (76.)

Ärendet beror fortfarande på Kung!. Maj:ts pröfning.

— 1913 —

350

98:o Riksdagens skrifvelse af den 30 maj 1910, i anledning af Kungl. Maj:ts propositioner
n:r 50— 53 angående ändrad lydelse af vissa §§ i grufvestadgan
m. m. (153.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

99:o af den 16 februari 1911, i anledning af justitieombudsmannens framställning
till Riksdagen om upphäfvande af adelsmäns rätt till särskild! forum i vissa
mål. (13.)

1912 den 8 november anbefallde Kungl. Maj:t Svea och Göta bofrätter äfvensom hofrätten
öfver Skåne och Blekinge att i ärendet afgifva utlåtanden, Svea hofrätt efter inhämtande
af yttrande från förmyndarkammaren i Stockholm.

100:o af den 1 mars 1911, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kung!.
Maj:t angående bättre förmånsrätt för kommunalutskylder m. m. (25.)

De sakkunniga, till Indika skrifvelsen öfverlämnats, hafva ännu icke i ärendet afgifvit förslag.

101:o af den 17 mars 1911, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 1
§ i lagen om inteckning i fartyg. (33.)

Det från kommerskollegium infordrade utlåtandet har ännu icke inkommit.

102:o af den 21 mars 1911, i anledning af väckt motion om tillägg till 37 § i
lagen angående stadsplan och tomtindelning. (47.)

Efter det de i ärendet infordrade utlåtandena numera fullständigt inkommit, är ärendet
på Kungl. Maj:t pröfning beroende.

103:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 14 kap.
22 § strafflagen. (48.)

Efter det lagrådet afgifvit infordradt utlåtande öfver uppgjordt förslag till lag om ändrad
lydelse af 14 kap. 33, 34 och 46 §§ strafflagen, afläts proposition i ämnet till Riksdagen
den 29 mars 1912. (Jämför ofvan I: 22:o.)

104:o af den 7 april 1911, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 11
§ i lagen angående äganderätt till skrift. (55.)

De, på sätt i senaste berättelsen omförmäles, tillkallade sakkunniga för behandling af
frågan om ändrad lagstiftning rörande den litterära och konstnärliga äganderätten m. m.
hafva ännu ej inkommit med förslag i ämnet.

105:o af den 25 april 1911, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående lagändring, i syfte att samtidiga tingssammanträden i närbelägna
domsagor må undvikas. (70.)

Sedan de i ärendet infordrade utlåtandena numera fullständigt inkommit, beror ärendet på
Kungl. Maj:ts pröfning.

106:o af den 20 maj 1911, angående åvägabringande af utredning, huru vården åt

rikets fornsaker bäst bör ordnas. (136.)

— 1913 —

351

Ärendet, som öfverlämnats från ecklesiastikdepartementet, är beroende på Kungl. Maj:ts
pröfning.

107:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj 1911, i anledning af väckta motioner
om införande af proportionellt valsätt vid val af utskott, nämnder och styrelser
m. m. inom landsting och stadsfullmäktige. (137.)

Ärendet har under året öfverlämnats till civildepartementet för vidare behandling.

108:o af samma dag, i anledning af väckta motioner rörande ändringar i den proportionella
valmetoden. (138.)

Vid anmälan af detta ärende i statsrådet den 18 juli 1912 hav Kungl. Maj:t bemyndigat
departementschefen att tillkalla sakkunniga att biträda med verkställande af utredning
och afgifvande af förslag i ämnet.

De sakkunniga, som på grund häraf tillkallats, hafva ännu icke afgifvit sitt förslag.

109:o af samma dag, i anledning af väckta motioner rörande tryggandet af valhemligheten
vid de kommunala valen. (139.)

Ärendet har under året öfverlämnats till civildepartementet.

110:o af samma dag, i anledning af väckta motioner i fråga om utlysande aflandstingsmannavalen
och ordningen vid dessa val. (140.)

Ärendet har under året öfverlämnats till civildepartementet.

Af dessa ärenden äro således de under 3:o, 31:o, 32:o, 44:o, 46:o, 54:o, 89:o,
90:o, 94:o och 103:o upptagna af Kungl. Maj:t slutligen afgjorda, det under 56:o antecknade
föremål för granskning af lagrådet, de under l:o, 2:o, 4:o, 5:o, 8:o, 9:o, 13:o, 21:o,
22:o, 23:o, 26:o, 28:o, 29:o, 36:o, 37:o, 38:o, 42:o, 48:o, 50:o, 52:o, 53:o, 57:o, 59:o,
80:o, 65:o, 66:o, 68:o, 69:o, 7():o, 74:o, 76:o, 83:o, 95:o, 99:o, 100:o, 101:o, 104:o
och 108:o omförmälta föremål för behandling af annan myndighet, lagberedningen eller
särskilda kommitterade eller sakkunniga, de under 107:o, 109:o och 110:o upptagna
öfverlämnade till annat departement och de öfriga på pröfning beroende.

Landtförsvarsdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj 1899, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens fjärde hufvudtitel, innefattande anslagen till landtförsvaret. (63.)
Ärendet är hvilande i afvaktan på vidare utredning och afgörande i sammanhang med
fråga om ny inkvarteringsförordning.

2:o af den 12 maj 1905, i anledning af Riksdagens år 1904 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1903. (119.)

Proposition i ärendet, som numera afser endast sättet för förvarande af generalstabens

— 1913 —

352

hemliga handlingar, har af Kung!. Maj:t aflåtits till Riksdagen den 26 april 1912. (Järnför
ofvan I: 70:o.)

3:o Riksdagens skrifvelse af den 26 april 1911, i anledning af väckt motion angående
utredning i fråga om försäljning af vissa delar af det s. k. Järfvafältet
invid Stockholm nr. m. (58.)

Ärendet är hyllande i afbidan på vidare utredning.

4:o af den 29 maj 1911, angående åtgärder för anskaffande af ny tomt för riksbanksbyggnad
i Kristianstad ro. in. (235.)

Sedan Kung!. Maj:t, på sätt senaste ämbetsberättelsen utvisar, den 16 juni 1911 meddelat
beslut i ärendet, kommer detsamma icke vidare att blifva föremål för Kurigl. Maj:ts
pröfning.

5:o af den 31 maj 1911, i anledning af Riksdagens år 1910 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1909. (242.)
Ärendet är fortfarande föremål för Kungl. Maj:ts pröfning.

Af dessa ärenden äro alltså de under 2:o och 4:o upptagna af Kungl. Maj:t slutligen
afgjorda, de under l:o och 3:o omförmälta föremål för vidare utredning och det
under 5:0 antecknade beroende på Kungl. Majrts pröfning.

Sjöförsvarsdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af 13 maj 1898, angående åtgärder till böjande af den
svenska sjöfartsnäringen och till främjande af svenska alsters afsättning i utlandet.
(120.)

Sedan de i senaste ämbetsberättelsen omförmälta utlåtanden numera inkommit, beror
ärendet på Kungl. Maj:ts pröfning.

2:o af den 14 maj 1900, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde (tionde) hufvudtitel. (80.)

Från kommittén för utredning och afgifvande af förslag angående omläggning af det militära
pensionsväsendet hafva handlingarna i ärendet återställts tillsjöförsvarsdepartementet;
och beror detta ärende nu på Kungl. Maj:ts pröfning.

3:o af den 13 maj 1910, angående utredning i fråga om förläggande af ett
fyrskepp vid Ölands södra udde. (106.)

Kungl. Maj:t har den 13 januari 1912 i sammanhang med frågan om reglerandet af
utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel för år 1913 företagit detta ärende till
pröfning och föreslagit Riksdagen att för ifrågavarande ändamål anvisa erforderliga medel.
(Jämför ofvan I: 78:o.)

— 1913 —

353

4:o Riksdagens skrifvelse af den 24 maj 1911, i anledning af väckt motion om
ändrade grunder i vissa fall för sjöaflöning m. fl. förmåner, tillkommande personalen
vid flottan under sjökommendering. (166.)

Marinförvaltningen och chefen för marinstaben hafva ännu icke inkommit med utlåtande
och förslag, som de den 9 juni 1911 anbefallts afgifva.

5:o af den 30 maj 1911, angående rätt för ägare till kronolotshemman att verkställa
afsöndring från hemmanet. (210.)

Lotsstyrelsen har ännu icke inkommit med i senaste ämbetsberättelseu omförmälta utredning
och utlåtanden.

6:o af den 31 maj 1911, i anledning af Riksdagens år 1910 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning åt'' statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1909. (242.)

I de delar af skrifvelsen, Indika tillhöra sjöförsvarsdepartementets föredragning, hafva
under år 1911 utlåtanden infordrats från marinförvaltningen, nämligen: a) i fråga om
disposition af uppkomna reservationer å anslaget till beklädnad åt sjömans- och skeppsgossekårerna,
b) angående sättet för reglering af frågor om ersättning för af flottans fartyg
åstadkomna skador å enskild egendom, och c) angående åtgärder till förekommande och
eventuellt täckande af öfverskridande af reservationsanslag samt till vinnande af ständig
öfverblick öfver samtliga statsanslags ställning.

Sedan sådana utlåtanden till sjöförsvarsdepartementet inkommit, har den i a) angifna
del af ärendet den 13 januari 1912 föredragits inför Kungl. Maj:t i sammanhang med
frågan om reglerandet af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel för år 1913
(jämför ofvan I: 78:o), och den i b) omförmälta del af ärendet den 24 maj 1912 varit
föremål för pröfning af Kungl. Maj:t, som därvid utfärdat erforderlig föreskrift, äfvenom
handlingarna angående den i c) angifna del af ärendet den 18 november 1912 öfverlämnats
till finansdepartementet för vidare handläggning.

Af dessa ärenden äro alltså det under 3:o upptagna af Kung]. Maj:t slutligen afgjordt,
de under 4:o och 5:o omförmälta föremål för behandling af annan myndighet eller
särskild utredning, det under 6:o antecknade i ej afgjord del öfverlämnadt till annat departement
och de öfriga på pröfning beroende.

Civildepartementet.

1 ro Riksdagens skrifvelse af den 8 maj 1902, i hvad den angår förslag till
praktiska utbildningskurser för läkare för behörighet till vissa tjänstläkarbefattningar
äfvensom i samband därmed förslag till vissa ändringar angående
medicinska examina. (82.)

Medicinalstyrelsen har ännu icke inkommit med infordradt utlåtande öfver skrifvelsen

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1913 års Riksdag. 45

354

i hvad den angår förslag till praktiska utbildningskurser för läkare för behörighet
till vissa tjänstläkarbefattningar.

2:o Riksdagens skrifvelse af den 11 april 1903, angående användning af torf
till eldning vid statens järnvägar och öfriga verk. (53.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majrts pröfning.

3:o af den 6 maj 1903, angående kompetensvillkoren för lokomotivpersonalen
vid järnvägarna m. m. (SO.)

Det från den s. k. trafiksäkerhetskommittén inkomna betänkande och förslag, hvari afgifvits
yttrande i detta ärende, remitterades den 13 mars 1908 till vederbörande myndigheter,
af hvilka samtliga inkommit med utlåtanden med undantag af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som emellertid den 3 augusti 1912 bemyndigats att tillkalla sakkunniga
för afgifvande af utlåtande öfver berörda kommittés betänkande.

4:o af den 11 maj 1903, angående åtgärder mot smittosamma könssjukdomars
spridning. (87.)

De utlåtanden, som infordrats öfver den s. k. reglementeringskommitténs betänkande
och förslag, hafva ännu icke fullständigt inkommit.

5:o af den 20 maj 1903, i anledning af dels Kungl. Majrts proposition med
förslag till lag om försäkringsbolag samt till lag om utländsk försäkringsanstalts
rätt att drifva försäkringsrörelse här i riket dels Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken,
till lag om ändrad lydelse af 22 kap. 14 § och 23 kap. 4
§ strafflagen, till lag om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den 4
maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar samt till lag om
ändrad lydelse af 8 § i lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister,
firma och prokura. (134.)

Den 30 december 1911 aflat Kungl. Majrt proposition med förslag till lag om understödsföreningar,
lag om ändrad lydelse af 162 och 163 §§ i lagen om försäkringsrörelse
samt lag om ändring i vissa delar af lagen om sjukkassor den 4 juli
1910. (Jämför ofvan I: 92:o.)

6:o af den 9 mars 1904, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för anordnande af inspektion å enskilda
järnvägars rullande materiel. (14.)

Det från den s. k. trafiksäkerhetskommittén inkomna betänkande och förslag, hvari
afgifvits yttrande i detta ärende, remitterades den 13 mars 1908 till vederbörande
myndigheter, af hvilka samtliga inkommit med utlåtanden med undantag af vägoch
vattenbyggnad sstyrelsen, som emellertid den 3 augusti 1912 bemyndigats att
tillkalla sakkunniga för afgifvande af utlåtande öfver berörda kommittés betänkande.

— 1913 —

855

7:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1904. angående utredning af
emigrationsfrågan m. m. (107.)

De i ämbetsberättelsen till 1909 års Riksdag omförmälta utredningar äro ännu ej
afslutade.

8:o af den 12 maj 1905. i anledning af väckt motion angående ändringar i
lagen om försäkringsrörelse. (128.)

Sedan det från försäkringsinspektionen infordrade utlåtandet inkommit, anmäldes ärendet
den 27 augusti 1912 och remitterades därvid till lagrådet, som afgifvit utlåtande.
Ärendet är beroende på Kung]. Maj:ts pröfning.

9:o af den 12 maj 1906, angående en allmän polisförfattning för rikets städer
och därmed jämförliga orter. (135.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

10:o af den 19 februari 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till vissa hamnarbeten. (15.)
Ärendet, i hvad det angår anslag till iståndsättande af hamnen i Abekås, är fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

11 :o af den 20 mars 1907, med begäran om framläggande af förslag till en
invandringslag. (33.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

12:o af den 28 mars 1907, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående åtgärder till tryggande af aftal rörande leverans af
elektrisk energi m. m. (62.)

Den i senaste ämbetsberättelsen omförmälta kommittén har ännu icke inkommit med
sitt betänkande.

13:o af den 30 april 1907, med begäran om utredning och förslag rörande
inrättandet af en statens arbetsförmedlingsanstalt till tjänst för utomlands
bosatta svenskar. (91.)

Sedan den åt professorn G. Sundbärg uppdragna utredningen i ämnet inkommit, har
ärendet den 31 januari 1912 remitterats till kommerskollegium, som ännu icke
inkommit med utlåtande.

14:o af den 11 maj 1907, angående utredning, huruvida läkare må såsom
straffpåföljd eller af annan orsak kunna fråntagas rätten att utöfva läkarverksamhet.
(133.)

Sedan medicinalstyrelsen inkommit med det den 31 maj 1907 infordrade utlåtandet,
däri styrelsen jämväl yttrat sig öfver åtskilliga framställningar om åtgärder mot
kvacksalfveri, har förevarande ärende öfverlämnats till professorn T. Engströmer,

— ma —

356

hvilken af Kungl. Maj:t den 1 november 1912 förordnats att inom civildepartementet
biträda med upprättande af förslag till lag angående kvacksalfveri.

15:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1907, angående nedsättning i afgiften
för växelprotest. (134.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

16:o af samma dag, angående ordnandet af apoteksväsendet efter utgången af
år 1920. (135.)

Kungl. Haj:t har den 23 september 1912 uppdragit åt en kommitté att verkställa
utredning i ämnet.

17:o af den 29 maj 1907, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående rättegångsbiträde åt genom olycksfall i arbete skadad
arbetare. (217.)

Ålderdomsförsäkringskommittén har ännu icke afgifvit utlåtande i ärendet.

18:o af den 2 juni 1908, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)
Beträffande sjätte punkten, angående lönereglering för landsstaterna i länen m.
m., har Konungens befallningshafvande i Stockholms län ännu icke inkommit med
infordradt utlåtande i fråga om möjligheten af Stockholms läns upphörande såsom
administrativ enhet.

19:o af den 3 mars 1908, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående revision af lagen om fosterbarns vård. (23.)

Den s. k. fattigvårdslagstiftningskommittén har ännu ej afslutat den begärda revisionen.

20:o af den 6 maj 1908, angående vidtagande af åtgärder för den nomadiserande
lapp befolkningens vidmakthållande m. m. (113.)

Efter det Konungens befallningshafvande i Norrbottens län inkommit med de den 5
mars 1909 infordrade uppgifter rörande lappbefolkningen inom länet m. m., har
den 21 juni 1912 förordnats om verkställande af eu statistisk bearbetning däraf
jämte af dylika af Konungens befallningshafvande i Jämtlands och Västerbottens län
förut ingifna uppgifter beträffande respektive län.

21:o af den 20 maj 1908, angående utredning, huru s. k. moderskapsförsäkring
må genom statens försorg kunna beredas barnaföderskor. (129.)
Sedan infordrade yttranden i ärendet inkommit, har Kungl. Maj:t den 26 april
1912, i afbidan på den definitiva lösningen af frågan om moderskapsförsäkringens
ordnande, aflåtit proposition till Riksdagen angående anvisande af anslag till understödjande
af sjukkassor, som meddela moderskapsunderstöd. (Jämför ofvan I: 114:o.)

— 1918 —

357

22:o Riksdagens skrifvelse af den 28 maj 1908, angående ändringar i nu gällande
föreskrifter rörande skyddskoppympning. (182.)

Medicinalstyrelsen har ännu icke inkommit med de från styrelsen den 17 september
1909 infordrade förslag i ämnet.

23:o af den 27 februari 1909, i anledning af Kung], Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till ny rullande materiel förståtens
järnvägar. (15.)

Ärendet i hvad det rör anskaffande af godstågslokomotiv för eldning jämväl med
torf är fortfarande beroende på Kung!. Maj:ts pröfning.

24:o af den 20 maj 1909, i anledning af väckt motion om anslag till rättegångsbiträden
att tillhandagå genom olycksfall i arbete skadade arbetare
eller deras efterlefvande för utbekommande af dem enligt lag tillkommande
ersättning. (192.)

Ålderdomsförsäkringskominittén har ännu icke afgifvit utlåtande i ärendet.

25:o af den 25 maj 1909, angående ändrade bestämmelser rörande automobiltrafik.
(245.)

De i ämbetsberättelsen till 1910 års Riksdag omförmälta sakkunniga hafva inkommit
med betänkande i ämnet, öfver betänkandet hafva infordrade utlåtanden
afgifvits af öfverståthållarämbetet och Konungens befallningshafvande i samtliga länen
äfvensom af Kung!, automobilklubben och Svenska motorklubben.

Därefter har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefallts att afgifva utlåtande i
ärendet, hvilket numera inkommit. Ärendet är beroende på Kung! Maj:ts pröfning.

26:o af den 29 mars 1910, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kung! Maj:t angående söndagshvila inom vissa arbetsområden. (40.)
öfverlämnad från justitiedepartementet. Anmäldes den 23 februri 1912; och afläts
därvid proposition till Riksdagen med förslag till lag, innefattande ändring i vissa
delar af lagen den 5 juni 1909 om förbud mot handelsidkande å söckendag utöfver
viss tid. (Jämför ofvan I: 112:o.)

27:o af den 9 april 1910, i anledning af Riksdagens år 1909 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1908. (66.)
Ärendet i hvad detsamma rör det centrala arkivväsendets ordnande i Stockholm är,
såvidt angår civildepartementet, beroende på Kungl. Majtts pröfning.

28:o af den 3 maj 1910, angående utredning i fråga om mindre kostbara järnvägars
med 0,6 meters spårvidd betydelse för den ekonomiska utvecklingen

(91.)

Järnvägsstyrelsen har ännu icke inkommit med anbefalld utredning i ämnet.

— 1918 —

358

29:o Riksdagens skrifvelse af den 81 maj 1910, i anledning af Kungl. Haj:ts
proposition med förslag till lag angående rätt till pension för tjänstemän
vid statens järnvägar m. m. (145.)

Statskontoret har ännu icke inkommit med yttrande och förslag rörande sättet för
bestridande af kostnaden för pensionering af statens järnvägars personal.

30:o af den 3 juni 1910, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
utläggning af ytterligare ett järnvägsspår mellan Rönninge och Jama järnvägsstationer
m. m. (152.)

Sedan de den 8 december 1911 tillkallade sakkunniga för verkställande af vissa utredningar
i anledning af det utlåtande, som afgifvits af kommissionen med uppdrag att
verkställa utredning angående lämpligaste sträckningen för västra stambanan mellan
Rönninge och en punkt söder om Saltskog, fullgjort sitt uppdrag, har Kungl. Maj:t
den 19 april 1912 aflåtit proposition till Riksdagen angående anslag för år 1918
för fortsättande af utläggning utaf ytterligare ett järnvägsspår mellan Rönninge och
Järna m. m. (jämför ofvan I: 108:o.)

31:o af den 30 maj 1911, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)
Beträffande nionde punkten i skrifvelsen, angående omreglering af förste provinsialläkar-
och provinsialläkarväsendet har Kungl. Maj:t under år 1912 fastställt ny
indelning af provinsialläkardistrikten inom Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands
och (xäfleborgs län samt inrättat sex nya provinsialläkardistrikt inom rikets
öfriga län.

32:o af samma dag, angående reglering af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet. (9.)

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inkommit med infordradt utlåtande angående
hamnanläggning vid Torekow, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

33:o af den 10 mars 1911, i anledning af väckta motioner angående skrifvelser
till Konungen ifråga om ändring af 7 7 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet samt af 78 § i förordningen om kommunalstyrelse i stad. (29.)
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

34:o af den 28 april 1911, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående rätt för kommuner att upplägga fonder för vissa
ändamål. (74.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

35:o af den 20 maj 1911, i anledning af väckta motioner om införande af
proportionellt valsätt vid val af utskott, nämnder och styrelser m. m. inom
landsting och stadsfullmäktige. (137.)

öfverlämnad från justitiedepartementet. Kungl. Maj:t har den 23 september 1912

— 1913 —

359

förordnat, att ifrågavarande ärende skulle öfverlämnas till behandling af de sakkunniga,
hvilka enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 september 1912 af chefen
för justitiedepartementet tillkallats för att inom justitiedepartementet biträda med verkställande
af utredning och afgifvande af förslag rörande vissa ändringar i gällande
bestämmelser om den proportionella valmetoden.

36:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj 1911, i anledning af väckta
motioner rörande tryggandet af valhemligheten vid de kommunala valen.
(139.)

öfverlämnad från justitiedepartementet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

37:o af samma dag, i anledning af väckta motioner i fråga om utlysande af
landstingsmannavalen och ordningen vid dessa val. (140.)

Öfverlämnad från justitiedepartementet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

38:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående särskild godtgörelse åt ordförande i kommunalnämnd. (141.)
Sedan statistiska centralbyrån inkommit med anbefalld utredning i ämnet, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

39:o af den 27 maj 1911, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
om- och tillbyggnad af Stockholms hospital m. m. (190.)

Efter det öfverintendentsämbetet afgifvit infordradt utlåtande öfver medicinalstyrelsens
förslag rörande uppförande af vissa byggnader vid Stockholms hospital, har Kungl.
Maj:t den 15 mars 1912 afiåtit proposition i ämnet. (Jämför ofvan I: 79:o.)

Sedan medicinalstyrelsen inkommit med det infordrade förslaget till en å biskopsbostället
Sundby n:r 1 förlagd vårdanstalt för sinnessjuka, har chefen for civildepartementet,
jämlikt bemyndigande den 29 juni 1912, tillkallat sakkunniga för afgifvande
af utredning och förslag rörande kostnaderna för byggnader vid berörda
vårdanstalt. De sakkunniga hafva ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

Medicinalstyrelsen har ännu icke inkommit med infordradt yttrande i anledning af
hvad Riksdagen i omförmälta skrifvelse anfört i fråga om verkställande af utredning
rörande det inom riket befintliga antalet för omgifningen vådliga eller synnerligen
störande idioter äfvensom beredande af nödig vård åt dylika idioter.

40:o af den 29 maj 1911, angående åvägabringande af utredning rörande åtgärder
mot faran af kronisk arsenikförgiftning. (205.)

De i ämbetsberättelsen till 1912 års Riksdag omförmälta sakkunniga hafva ännu icke
afslutat sina arbeten.

41 :o af samma dag, i fråga om med sjukvård sysselsatta kvinnors arbetsförhållanden.
(206.)

Sedan det från medicinalstyrelsen infordrade utlåtandet inkommit, har chefen för civildepartementet,
jämlikt den 6 juni 1912 honom lämnadt bemyndigande, tillkallat

— 1913 —

360

sakkunniga för utredning i ämnet. De sakkunniga hafva ännu icke fullgjort sitt
uppdrag.

42:o Riksdagens skrifvelse af den 31 maj 1911, angående åvägabringande af
utredning rörande de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden.
(208.) “

Sedan den i senaste ämbetsberättelsen omförmälta sakkunnige afslutat sina förberedande
arbeten, har chefen för civildepartementet, jämlikt bemyndigande den 16 februari
1912, tillkallat sakkunniga för utredning och afgifvande af förslag i ämnet. De
sakkunniga hafva ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

43:o af den 30 maj 1911, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anläggning af statsbana från Ströms vattudal till Ångermanälfven. (218.)
Sedan Konungens befallningshafvande i Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens
län inkommit med åtaganden af vederbörande att fullgöra vissa villkor för anläggning
af ifrågavarande statsbana, beslöts vid anmälan af ärendet i denna del den 14 juni
1912 erforderlig åtgärd. Järnvägsstyrelsen har afgifvit förslag till definitiv plan för
sträckningen Hoting—Granberget af berörda statsbana; och fastställdes den 13 december
1912 plan för denna sträcka.

44:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning
af statsbana från Älfsby till Piteå samt en i ärendet väckt motion.
(219.)

Sedan järnvägsstyrelsen afgifvit förslag till definitiva planer för sträckningarna Älfsby
—Arnemark och Arnemark—Piteå, fastställdes den 29 mars och den 28 november
1912 planer för dessa sträckningar.

45:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anläggande
af ett statens kraftverk vid Älfkarleby. (220.)

Sedan vattenfallsstyrelsen inkommit med den anbefallda utredningen rörande beräkning
för en längre tid framåt öfver den afkastning, som det af Riksdagen för kraftstationerna
vid Trollhättan, Porjus och Älfkarleby anvisade kapitalet väntades lämna,
anmäldes denna utredning den 13 januari 1912 i sammanhang med styrelsens framställningar
om anslag till statens vattenfallsverk för år 1913.

46:o af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående anläggning
af statsbana från Veittijärvi till Karungi samt från Karungi till Matarengi.
(222.)

Sedan järnvägsstyrelsen inkommit med anbefalld utredning angående anläggning af
statsbana söder om. Lappträsk och Karungi, har Konungens befallningshafvande i
Norrbottens län anbefallts att däröfver afgifva utlåtande, hvithet numera inkommit.
Ärendet i denna del är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Sedan Konungens befallningshafvande i Norrbottens län inkommit med åtaganden

— 1918 —

361

af vederbörande att fullgöra vissa villkor för anläggning af berörda statsbana, beslöts
den 10 maj 1912 erforderlig åtgärd.

Järnvägsstyrelsen har afgifvit förslag till definitiv plan för ifrågavarande statsbana;
och fastställdes berörda den 10 maj 1912 plan för densamma.

47:o Riksdagens skrifvelse af den 31 maj 1911, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande af förslag till aflöningsreglemente för
tjänstemän vid statens vattenfallsverk. (241.)

Sedan löneregleringskommittén afgifvit betänkande och förslag, bär ärendet remitterats
till vattenfallsstyrelsen, som numera inkommit med utlåtande; och har jämväl statskontoret
anbefallts att i vissa afseenden yttra sig öfver berörda förslag. Sådant yttrande
har ännu icke afgifvits.

48:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1910 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1909. (242.)

Generalpoststyrelsen har ännu icke inkommit med anbefalld utredning i hvad mån
de i poststadgan förekommande bestämmelserna angående försäkring af värdeförsändelser
borde omarbetas i syfte att för allmänheten bereda större frihet vid och ökad
möjlighet till sådan försäkring m. m.

Af dessa ärenden äro sålunda de under 5:o, 26:o, 30:o, 43:o, 44:o och 45:o
upptagna af Kungl. Maj:t slutligen afgjorda, de under l:o, 3:o, 4:o, 6:o, 7:o, 12:o,
13:o, 14:o, 16:o, 17:o, 18:o, 19:o, 20:o, 22:o, 24:o, 28:o, 29:o, 35:o, 39:o, 40:o,
41:o, 42:o, 47:o och 48:o omförmälta föremål för behandling af annan myndighet
eller särskild utredning samt de öfriga på pröfning beroende.

Finansdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1884, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjätte hufvudtitel. (49.)

Sedan den af Kungl. Maj:t den 13 december 1907 tillsatta kommittén för utredning
af frågan om allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring numera afgifvit betänkande,
har detta för yttrande remitterats till kommerskollegium.

2:o af den 5 maj 1888, angående omarbetning af förordningen den 12 februari
1864 om hvad i afseende å passagerarångfartygs byggnad, utrustning
och begagnande iakttagas bör. (46.)

Sedan kommerskollegium numera afgifvit utlåtande, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts pröfning.

4/;

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1.913 ärs Riksdag.

362

3:o Riksdagens skrifvelse af den 16 maj 1895, om utarbetande och framläggande
af förslag till lärlingslag. (91.)

Tillkallade sakkunniga hafva ännu icke afslutat sitt uppdrag.

4:o af den 5 maj 1897, i anledning af väckt motion om ändrade grunder
för den kommunala beskattningen. (65.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

5:0 af den 10 maj 1899, i anledning af Riksdagens år 1898 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897r
i hvad den afser fråga om ersättning af järnvägstrafikmedel till tullverkets
personal för öfvertidsarbete. (103.)

Ärendet har remitterats till järnvägsstyrelsen, som ännu ej inkommit med utlåtande.

6:o af den 11 maj 1900, angående förbättradt sätt för sjöfolkets pensionering.
(96.)

Se här ofvan under l:o.

7:o af den 13 maj 1901, angående åtgärder med hänsyn till transport af
timmer sjöledes m. m. (80.)

Sedan lotsstyrelsen numera afgifvit utlåtande med anledning af de för verkställande
af utredning i ämnet tillkallade sakkunnigas betänkande och förslag, har ärendet
remitterats till kommerskollegium, som emellertid ännu ej afgifvit infordradt utlåtande.

8:o af den 1 juni 1901, angående utredning rörande åstadkommande af förbättrade
uppgifter om rikets in- och utförsel af varor m. m. (119.)

Den 13 januari 1912 afläts till Riksdagen proposition i ämnet. (Jämför ofvan
I: 120:o.)

9:o af den 12 maj 1902, angående beskattning af tobak och tobaksfabrikat.
(98.)

Sedan de i senaste ämbetsberättelsen omnämnda verk och myndigheter numera afgifvit
infordradt utlåtande öfver det af sakkunniga utarbetade betänkande och förslag,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Det åt två af de sakkunniga gifna uppdraget att verkställa viss ytterligare utredning
i ämnet är ännu ej afslutadt.

10:o af den 20 maj 1902, angående kvinnors anställande vid yrkesinspektionen.
(141.)

Den 12 april 1912 afläts till Riksdagen proposition i ämnet. (Jämför ofvan
I: 115:o.)

— 191S —

363

11 :o Riksdagens skrifvelse af den 14 mars 1903, i anledning af väckta
motioner om revision af lagen angående skydd mot yrkesfara in. m. (27.)
Se här ofvan under 10:o.

12:o af den 11 april 1903, angående åtgärder mot de olägenheter, som förorsakas
genom vissa slag af fabriksdrift. (52.)

Den kommitté, som fått i uppdrag att verkställa utredning och afgifva förslag i
anledning af förevarande skrifvelse, har ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

13:o af den 16 maj 1903, angående förändrad organisation i fråga om rikets
officiella statistik. (130.)

Den 13 januari 1912 afläts till Riksdagen proposition i ämnet. (Jämför ofvan
I: 120:o.)

14:o af den 13 maj 1904, angående undersökning rörande antalet vanföra och
lytta i Sverige. (102.)

Ärendet är under handläggning af statistiska centralbyrån.

15:o af den 17 maj 1904, i anledning af väckta motioner angående ändringar
i gällande sjöfartslagstiftning. (155.)

Se under 2:o här ofvan.

16:o af den 11 mars 1905, angående lagstiftningsåtgärder för stäfjande af

illojal konkurrens. (20.)

Patent- och varumärkeskommittén har ännu ej fullgjort sitt uppdrag beträffande
ifrågavarande ämne.

17:o af den 18 maj 1905, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
inredande i fastigheten n:r 1 i kvarteret Lejonet i Stockholm af lokaler
för utrikesdepartementet m. m. samt angående uppförande af ny byggnad
för Kungl. Maj:ts kansli. (170.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

18:o af den 27 april 1906, i anledning af Riksdagens år 1905 församlade

revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, stvrelse och förvaltning under år 1904.
(87.)

Sedan kommerskollegium numera afgifvit infordradt yttrande i fråga om regleringen af
den till vissa stapelstäder utgående tolagsersättningen, har ärendet öfverlämnats åt kommunalskattekommitterade
för att tagas i öfvervägande vid fullgörande af deras uppdrag.

19:o af den 19 maj 1906, i anledning af väckt motion om afskrifning af

återstående köpeskillingen för hemman och lägenheter, som få till skatte

lösas. (133.)

Det från kammarkollegium infordrade utlåtandet har ännu icke inkommit.

— 1918 —

364

20:o Riksdagens skrifvelse af den 8 mars 1907, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående sättet för verkställande af stämpelbeläggning
af stämpelpliktiga handlingar och kontrollen därå. (28.)
Ärendet beror på Kungl. Maj:ts pröfning.

21:o af den 6 april 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af egendomen n:r 1 i kvarteret Sjöhästen i Klara församling
i Stockholm samt ett inom Riksdagen väckt förslag i ämnet. (64.)

Någon åtgärd utöfver den i senaste ämbetsberättelsen omförmälta har icke vidtagits.

22:o af den 24 maj 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordningar om frihamn och om frilager. (183.)

Den 29 mars 1912 afläts till Riksdagen proposition i ämnet. (Jämför ofvan
I: 167:o.)

23:o af den 8 april 1908, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående skyldighet för staten att erlägga skatt till kommun för
staten tillhörig fastighet eller industriell anläggning. (55.)j
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

24 :o af den 25 april 1908, i anledning af väckt motion om förbud mot drift
af sulfatfabrik eller annat industriellt verk, som genom förorenande af luft
eller vatten orsakar olägenheter för kringliggande bygd och dess befolkning.
(61.)

Se under 12:o här ofvan.

25:o af den 3 juni 1908, angående utredning om kommunernas bärkraft i förhållande
till dem åliggande skattebördor m. m. (226.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

26:o af den 2 mars 1909, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående tullverkets och varuemottagares ömsesidiga
rättigheter och skyldigheter i fall, då tullafgift för inkommen vara oriktigt
uppdebiterats m. m. (22.)

Sedan generaltullstyrelsen numera inkommit med förnyadt utlåtande, är ärendet beroende
på Kung]. Maj:ts pröfning.

27:o af den 30 mars 1909, i anledning af dels Kungl. Majrts proposition med
förslag till förordning angående vissa bestämmelser rörande gränstrafiken
mellan Sverige och Norge dels ock en i ämnet väckt motion. (59.)
Sedan det från generaltullstyrelsen infordrade utlåtandet inkommit, afläts den 12
april 1912 till Riksdagen proposition i ämnet. (Jämför ofvan I:170:o.)

28:o af den 18 maj 1909, i anledning af väckt motion om skrifvelse till

— 1913 —

365

Kungl. Maj:t med anhållan om förslag till lagbestämmelser i syfte att
för vissa personer försvåra åtkomsten af starka drycker m. m. (161.)
Den af Kungl. Maj:t den 17 november 1911 tillsatta nykterhetskommittén, till hvilken
ärendet öfverlämnats, har ännu ej fullgjort sitt uppdrag.

29:o Riksdagens skrifvelse af den 22 maj 1909, i anledning af väckt motion
om stämpel å bevis om tillstånd att köra med automobil å allmän väg
eller gata m. m. (197.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

30:o af den 25 maj 1909, i anledning af Riksdagens år 1908 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1907. (207.)
Det från statskontoret infordrade utlåtandet i fråga om förändring af rikshufvudbokens
innehåll och uppställning har ännu icke inkommit.

31:o af samma dag, angående utredning rörande statens, kommunernas, landstingens
och hushållningssällskapens frigörande från ekonomiskt beroende af
från rusdryckshandteringen härflytande medel. (247.)

Sedan den för verkställande af ifrågavarande utredning tillsatta kommittén aflämnat
sitt betänkande med förslag, samt yttranden häröfver afgifvits af åtskilliga verk och
myndigheter, har ärendet öfverlämnats till den af Kungl. Maj:t den 17 november
1911 tillsatta nykterhetskommittén.

32:o af den 9 april 1910, i anledning af Riksdagens år 1909 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1908.
(66.)

Efter den behandling, ärendet enligt hvad senaste ämbetsberättelsen utvisar undergått,
kommer detsamma icke att af finansdepartementet vidare anmälas till Kungl. Maj:ts
pröfning.

33:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändringar i gällande
förordning angående försäljning af brännvin. (71.)

Den af Kungl. Maj:t den 17 november 1911 tillsatta nykterhetskommittén, till hvilken
ärendet öfverlämnats, har ännu ej fullgjort sitt uppdrag.

34:o af den 22 april 1910, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse af 3, 8, 41 och 58 §§ af förordningen
den 18 september 1908 angående stämpelafgiften dels ock i
ämnet väckta motioner. (74.)

Skrifvelsen är i vissa afseenden fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

— 1913 —

366

35:o Riksdagens skrifvelse af den 2 juni 1910, angående åtgärder mot användande
af denatureradt brännvin såsom berusningsmedel. (159.)

Sedan kontrollstyrelsen numera afgifvit infordradt. utlåtande, har ärendet öfverlämnats
till den af Kung! Maj:t den 17 november 1911 tillsatta nykterhetskommittén.

36:o af den 9 juni 1910, i anledning af dels Kung!. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt dels ock i ämnet
väckta motioner. (197.)

Den 10 mars 1911 afläts till Riksdagen proposition i ämnet.

37:o af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst dels
ock i ämnet väckta motioner. (198.)

Skrivelsen i hvad den afser af Riksdagen begärd utredning i visst afseende är beroende
på Kungl. Maj:ts pröfning.

38:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjätte
hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet, i hvad den afser
fråga om utgifvande af ny upplaga af handboken »Sveriges land och
folk». (6.)

Den 19 april 1912 afläts till Riksdagen proposition i ämnet. (Jämför ofvan 1:120:o.)

39:o af den 10 mars 1911, med begäran om utredning angående lämpliga
kontrollbestämmelser rörande skogsafverkningsafhandlingars beläggande med
stämpel. (27.)

Den 23 februari 1912 afläts till Riksdagen proposition i ämnet. (Jämför ofvan I: 165:o).

40:o af den 21 mars 1911, med begäran om utredning och förslag angående
ändrade bestämmelser för beviljandet af de i 16 § af gällande brännvinsförsäljningsförordning
omförmälta rättigheter. (46.)

Den af Kungl. Maj:t den 17 november 1911 tillsatta nykterhetskommittén, till hvilken
ärendet öfverlämnats, har ännu icke afslutat sitt uppdrag.

41 :o af den 5 april 1911, i anledning af väckt motion om utsträckning i visst
afseende af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes befogenhet att meddela förbud
mot försäljning af brännvin. (53.)

Den 13 januari 1912 utfärdade Kungl. Maj:t förordning i ämnet.

42:o af den 6 april 1911, om viss ändring i gällande bestämmelser angående
tullbehandling af sirap. (54.)

Sedan generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen numera verkställt den i senaste ämbetsberättelsen
omförmälta utredning samt uppgjort förslag i ämnet, har ärendet
öfverlämnats till de sakkunniga för verkställande af utredning i fråga om förekomsten
inom landet af truster och karteller m. m.

— 1913 —

367

43:o Riksdagens skrifvelse af den 7 april 1911, i anledning af väckta motioner
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående fullt genomfördt kommunalt
veto beträffande försäljning af vin och Öl. (56.)

Den af Kung]. Maj:t den 17 november 1911 tillsatta nykterhetskommittén, till hvilken
ärendet öfverlämnats, liar ännu icke afslutat sitt uppdrag.

44:o af den 25 april 1911, angående publicerande af en fortlöpande öfversikt
af den ekonomiska situationen. (71.)

Kommerskollegium har erhållit i uppdrag att uppgöra och före 1912 års utgånginkomma
med plan för utförande af berörda öfversikt äfvensom bemyndigats att i
sådant afseende tillkalla högst tre sakkunnniga personer.

45:o af den 6 maj 1911, i anledning af väckta motioner, afseende utredningrörande
undanröjande af en på äktenskapsfrekvensen menligt inverkande
oegentlighet i skattelagstiftningen. (108.)

I senaste ämbetsberättelsen omförmälta utredning och förslag i ämnet hafva ännu
icke fullbordats af kommunalskattekommitterade.

46:o af den 16 maj 1911, angående offentliggörande af årlig berättelse öfver
inträffade sjöolyckor. (127.)

Kommerskollegium har erhållit i uppdrag att låta utarbeta och i en fristående årlig
publikation offentliggöra den af Riksdagen afsedda berättelsen.

47:o af den 20 maj 1911, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af egendomen n:r 2 i kvarteret Päronträdet i Ulrika Eleonora
församling i Stockholm m. m. (130.)

Det från öfverintendentsämbetet infordrade förslaget till villkor, under hvilka försäljning
af egendomen borde äga rum, har ännu icke inkommit.

Öfverintendentsämbetet har anbefallts att, efter samråd med riksmarskalksämbetet,
gå i författning om uppförande af i skrifvelsen omförmälta tvättinrättning för
hofhållningens räkning.

48:o af den 25 maj 1911, i fråga om dels särskild afgift för brännvin, som
tillverkas vid bränneri under tid, då vissa utländska råämnen där användas,
dels ock särskild skatt å dylika ämnen, använda vid tillverkning af
stärkelse. (201.)

Den 23 februari 1912 afläts till Riksdagen proposition i fråga om beskattning af
utländsk potatis, använd vid stärkelseberedning. (Jämför ofvan I: 141:o.)

49:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med tulltaxa för inkommande varor. (202.)

Den i senaste ämbetsberättelsen omförmälta utredning bär ännu icke inkommit från
kommerskollegium och landtbruksstyrelsen.

— 1913 —

368

5Oro Riksdagens skrifvelse af den 27 maj 1911, i anledning af väckta motioner
om ändringar i gällande förordning angående försäljning af brännvin.
(226.)

Den af Kung!. Maj:t den 17 november 1911 tillsatta nykterhetskommittén, till hvilken
skrifvelsen öfverlämnats, har ännu icke afslutat sitt uppdrag.

5l:o af den 29 maj 1911, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om bankrörelse och till lag om ändrad lydelse af 10 § i
lagen den 5 juni 1909 angående emissionsbanker dels ock i ämnet väckta
motioner. (237.)

Sedan de i senaste ämbetsberättelsen omförmälta sakkunniga afgifvit betänkande i
ämnet, har ärendet remitterats till bankinspektionen och kommerskollegium. Bankinspektionen
har afgifvit utlåtande, man har yttrande från kommerskollegium däremot
ännu icke inkommit.

52:o af den 31 maj 1911, angående särskild stämpling af importerade ägg.
(239.)

Sedan kommerskollegium och landtbruksstyrelsen inkommit med infordradt utlåtande
i ämnet, har Kungl. Maj:t vid föredragning den 19 april 1912 funnit Riksdagens
förevarande skrifvelse ej böra föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

53:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts dels i statsverkspropositionen
och dels i särskild proposition gjorda framställningar om tillförande af
medel till fonden för rederinäringens understödjande. (240.)

Sedan statskontoret inkommit med infordradt utlåtande, har kungörelse i ämnet den
26 april 1912 utfärdats.

54:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1910 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1909. (242.)
Den 13 januari 1912 afläts till Riksdagen proposition rörande den i förevarande
skrifvelse berörda frågan om de under de särskilda hufvudtitlarna i riksstaten uppförda
förslagsanslag till skrifmaterialier och expenser, ved m. m. (Jämför ofvan
I: 120m.)

Den i senaste ämbetsberättelsen omförmälta utredning har ännu icke fullbordats
af öfverintendentsämbetet.

Af dessa ärenden äro sålunda de under 8:o, 10:o, ll:o, 13:o, 22:o, 27:o, 32:o,
36:o, 38:o; 39:o, 41:o, 46:o, 48:o, 52:o och 53:o upptagna af Kungl. Maj:t slutligen
afgjorda, de under l:o, 3:o, 5:o, 6:o, 7ro, 9:o, 12:o, 14:o, 16:o, 18:o, 19:o,
21:o, 24:o, 28:o, 30:o, 31:o, 33:o, 35:o, 40:o, 42:o, 43:o, 44:o, 45:o, 47:o. 49:o,
50:o, 51:o och 54:o omförmälta föremål för behandling af annan myndighet eller
särskild utredning samt de öfriga på pröfning beroende.

— 1913 -

369

Ecklesiastikdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1898, i anledning af Riksdagens år
1897 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets
järnte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1896. (84.)

Yttrande öfver af direktören Sven Nissvaudt och förste revisorn K. Beckman upprättadt
förslag till nytt formulär för Uppsala universitets hufvudbok har under 1910 afgifvits af
kanslern för rikets universitet. Därefter hafva statskontoret och kammarrätten anbefallts
att i ärendet afgifva utlåtande. Dessa utlåtanden hafva ännu icke inkommit.

2:o af. den 8 maj 1900, angående undervisning i teknisk hygien m. m. vid
rikets tekniska läroverk. (61.)

Sedan Kungl. Maj:t den 4 oktober 1907 tillsatt en kommitté för afgifvande af utlåtande
och förslag, huru den lägre tekniska undervisningen i riket lämpligen bör ordnas, har
ärendet öfverlämnats till denna kommitté. Den 11 Juni 1912 afgaf kommittén utlåtande
och förslag, och därefter hafva åtskilliga myndigheter m. fl. anbefallts att afgifva yttranden
öfver kommitténs förslag. Dessa yttranden hafva ännu icke fullständigt inkommit.

3:o af den 3 juni 1901, om utredning rörande vissa ecklesiastika boställen.
(130.)

Utredningen fortgår.

4:o af den 26 april 1902, angående ändring i folkskolestadgan. (49.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

5:o af den 11 april 1903, angående användning af torf till eldning vid statens
järnvägar och öfriga verk. (53.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

6:o af den 22 maj 1903, angående en ny katekesutveckling för skolans behof.
(158.)

Kungl. Maj:t har den 24 mars 1911 för en tid af tre år tillsatt eu nämnd med uppdrag
att granska förslag till läroböcker i den kristna tros- och sedeläran. Något yttrande från
nämnden har ännu icke inkommit.

7:o af den 27 april 1905, i anledning af väckt motion angående grunderna för
aflöning af lärare vid fortsättningsskolor. (101.)

Det från folkundervisningskoramittén i ärendet infordrade utlåtandet har ännu icke inkommit.

8:o af den 3 mars 1906, i anledning af väckt motion angående åtgärder mot
tobaksförbrukning bland ungdomen. (28.)

Ärendet, som öfverlämnats från finansdepartementet, är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Justitieombudsmannens ämbetsberiittelse till 1913 års Riksdag. 47

370

9:o Riksdagens skrifvelse af den 30 maj 1907, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Punkten 33, angående uppförande af byggnader för ett landsarkiv i östersuud.
Ärendet är beroende på Kung!. Maj:ts pröfning.

10:o af den 1 juni 1908, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)
Punkten 30, angående statsbidrag för undervisning i slöjd.

Det från folkundervisningskommittén i ärendet infordrade utlåtandet har ännu icke inkommit.

ll:o af den 6 maj 1908, i anledning af väckt motion om upphäfvande af bestämmelsen
om kapellförsamlings skyldighet att deltaga i moderkyrkans byggnad
och underhåll. (109.)

Kammarkollegium har anbefallts att anmoda Konungens befallningshafvande i samtliga
län och domkapitlen att efter vederbörandes hörande afgifva yttranden i detta ärende samt
med dessa yttranden jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:t inkomma. Dessa utlåtanden
hafva ännu ej inkommit.

12:o af den 9 april 1910, i anledning af Riksdagens år 1909 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1908. (66.)

De sakkunniga, som jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 11 november 1910 tillkallats för
att biträda vid beredning af frågan om det centrala arkivväsendets i Stockholm ordnande
och därför lämpliga granskningsåtgärders vidtagande, hafva under år 1911 inkommit med
förslag i skilda delar af ämnet. Sedan dessa förslag, med undantag af ett, som afser utgallring
ur de reviderade länsräkenskaperna, blifvit öfverlämnade till de departement,
hvarunder desamma ansetts höra, har nu detta återstående förslag, efter det vederbörandes
yttranden i frågan inhämtats, öfverlämnats till civildepartementet.

13:o af den 31 maj 1910, angående åtgärder för skolungdomens fostran till sparsamhet.
(150.)

Sedan infordrade yttranden i ärendet inkommit, har postsparbanksstyrelsen underställt
Kungl. Maj:t ett af styrelsen uppgjordt förslag i ämnet. Öfver sagda förslag hafva därefter
öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk och öfverstyrelsen för Stockholms stads
folkskolor äfvensom samtliga domkapitel afgifvit infordrade utlåtanden. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts pröfning.

14:o af den 28 februari 1911, i anledning af väckt motion om tillägg till 5
§ i lagen angående folkskoleväsendet i vissa städer den 25 juni 1909. (24.)
Kungl. Maj:t har den 26 maj 1911 anbefallt samtliga domkapitel och Konungens
befallningshafvande i riket att afgifva utlåtanden i detta ärende. Sedan dessa yttranden
numera fullständigt inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

— 1913 —

37!

15:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj 1911, angående åvägabringande af
utredning huru vården af rikets fornsaker bäst bör ordnas. (136.)

Kung]. Maj:t har den 29 september 1911 utfärdat kungörelse i viss del af ämnet
samt anbefallt vitterhetsakademien att afgifva utlåtande i den återstående delen af
ärendet. Sedan det sålunda infordrade utlåtandet inkommit, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts pröfning.

16:o af den 24 maj 1911, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation af tekniska högskolan m. m. äfvensom lönereglering för
lektorer m. fl. befattningshafvare vid Chalmers tekniska läroanstalt m. m.
samt i anledning af inom Riksdagen väckta motioner i dithörande ämnen.
(167.)

Kungl. Maj:t har den 9 och 16 juni, den 14 juli och den 29 september 1911
meddelat slutliga beslut i skilda delar af ämnet.

Den 9 juni 1911 tillsattes en nämnd för arkitekttäflan för åstadkommande af
definitiva ritningar till de nya byggnaderna för tekniska högskolan. Dessa ritningar
hafva nu inkommit och underställts Kungl. Maj:ts pröfning.

Den 1 mars 1912 tillsattes en kommitté för tekniska högskolans nybyggnader.

Af det för byggnadsarbetet för tekniska högskolan på extra stat för år 1912
anvisade beloppet, 300,000 kronor, har hittills ett belopp af 70.000 kronor ställts
till förfogande.

17 ro af den 31 maj 1911, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)

Punkten 5, angående ändring i staten för universitetet i Uppsala i fråga om
professuren i fysik.

Kanslern för rikets universitet har anbefallts att i god tid före den 1 januari
1915 inkomma med förslag till den ändring af universitetets inkomststat samt till
de föreskrifter i öfrigt, som erfordras i sammanhang med den ändring af utgiftsstaten,
som jämlikt Riksdagens i punkten anmälda beslut skall från och med den
1 oktober 1915 vidtagas i fråga om professuren i fysik.

Detta yttrande har ännu ej inkommit.

Punkten 33, angående höjning af förslagsanslaget till befrämjande af folkundervisningen
bland de i rikets nordligaste trakter bosatta finnar.

Kungl. Maj:t har den 23 februari och den 27 september 1912 meddelat slutliga
beslut i ärendet.

Punkten 38, angående omorganisation af tekniska högskolan m. m.

Se här ofvan under 16:o.

Punkten 71, angående lärare i nordisk och jämförande fornkunskap vid universitetet
i Uppsala.

Kungl. Maj:t har den 22 mars 1912 meddelat slutligt beslut i ärendet.

— 1918 —

372

Punkten 107, i hvad den rör poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.

Sedan Stockholms stadsfullmäktige förklarat sig villiga att för polikliniken tillskjuta
3,500 kronor för år 1912, har Kung!. Maj:t den 26 januari 1912 meddelat
slutligt beslut i ärendet.

Punkten 127, angående anslag till inköp af tomt och uppförande af nya byggnader
för folkskoleseminariet i Falun.

Kung! Maj:t har den 2 februari 1912 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 183, angående anslag till uppförande af svensk kyrka m. m. i Paris.

Kungl. Maj:t bär den 18 oktober 1912 ställt den för år 1912 anvisade delen
af det för ändamålet beviljade anslaget till vederbörandes förfogande.

Punkten 189, angående anslag till kulturhistoriska museet i Lund.

Kungl. Maj:t har den 17 maj 1912 meddelat slutligt beslut i ärendet.

18:o Riksdagens skrifvelse af den 29 maj 1911, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (10.)

Punkten 7, angående viss ändring i § 11 af nu gällande reglemente för småskollärares
m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt.

Den 22 juni 1911 anbefalldes direktionen öfver folkskollärarnas pensionsinrättning
att låta verkställa af Riksdagen under denna punkt begärd utredning samt
därefter inkomma med förslag till de åtgärder, hvartill utredningen kunde föranleda.

Sedan ifrågavarande utredning och förslag numera inkommit, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts pröfning.

Af dessa ärenden äro alltså de under l:o, 2:o, 3;o, 6:o, 7:o, 10:o och il:o
upptagna föremål för behandling af annan myndighet eller särskild utredning, de
under 12:o och 15:o omförmälta öfverlämnade till annat departement och de öfriga
på pröfning beroende.

Jordbruksdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 17 mars 1885, om ändrade stadgandon angående
den s. k. allmänna strömrensningen. (20.)

Utlåtande öfver det i senaste ämbetsberättelsen omförmälta förslag i ämnet har infordrats
från åtskilliga myndigheter, hvilka samtliga med utlåtanden inkommit till justitiedepartementet,
där ärendet för närvarande är under beredning.

2:o af den 11 maj 1896, angående utredning rörande fiskeribefolkningens i Göte borgs

och Bohus län nuvarande bostadsförhållanden. (66.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

— 1913 —

373

3:o Riksdagens skrifvelse af den 12 maj 1899, i anledning af väckt motion om
ändringar i gällande lagstiftning rörande fattigvården. (126.)

Den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommittén har ännu icke inkommit
med förslag i ämnet.

4:o af den 14 maj 1900, i fråga om ändring af gällande föreskrifter angående
hvad iakttagas bör till förekommande och hämmande af smittosämma sjukdomar
bland husdjuren. (120.)

Det från medicinalstyrelsen och landtbruksstyrelsen infordrade utlåtandet rörande de delar
af ärendet, i fråga om hvilka Kungl. Maj:t icke förut fattat beslut, har ännu icke inkommit.

5:o af den 19 april 1901, i anledning af väckt motion om utarbetande af skärpta
lagbesämmelser för uraktlåtenhet att utgifva bidrag till underhåll af oäkta
barn. (38.)

6:o af den 17 maj 1901, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871 i syfte att undanröja vissa med densamma
förenade olägenheter för gränskommuner. (88.)

Den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommittén har ännu ej inkommit
med förslag i de två sistnämnda ärendena.

7:o af den 1 juni 1901, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland
och Dalarne. (128.)

De i senaste ämbetsberättelsen omförmälta sakkunniga hafva ännu icke afgifvit utlåtande
i den del ärendet angår ändring i vissa delar af flottningsstadgan den 30 december

1880.

8:o af den 12 april 1802, i anledning af väckt motion om ändring af 15 § i
förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871. (32.)

Den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommittén har ännu icke
inkommit med förslag i ärendet.

9:o af den 10 maj 1902, angående vissa förhållanden vid Malmberget och
Kiruna. (85.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

10:o af den 6 maj 1903, angående åtgärder för tillvaratagande af de inhemska
häststammarna. (79.)

Sedan infordrade utlåtanden öfver det i senaste ämbetsberättelsen omförmälta betänkande
afgifvits af stuteriöfverstyrelsen och statskontoret samt yttrande i visst afseende inkommit
från hushållningssällskapens församlade ombud i Stockholm, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts pröfning.

— 1913 —

374

11 :o Riksdagens skrifvelse af den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och
därmed i samband stående ämnen. (136.)

Den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommitté inkom den 16 mars
1912 med förslag i ärendet, hvilket anmäldes den 21 juni samma år, och anbefalldes
därvid såväl domäustyrelsen som samtliga Konungens befallningshafvande att afgifva
utlåtande öfver förslaget, domänstyrelsen öfver detsamma i dess helhet och Konungens
befallningshafvande i vissa särskildt angifna afseenden. Utlåtanden från samtliga dessa
myndigheter hafva ännu ej inkommit.

12:o af den 22 mars 1904, i anledning af väckt motion om ändring af § 5 i förordningen
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 26
januari 1894. (26.)

Från den i senaste ämbetsberättelsen omförmälta skogslagstiftningskommiitén har utlåtande
ännu icke inkommit.

13:o af den 12 april 1905, i anledning af väckt motion om tillägg till 5 § i förordningen
angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å
ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län den 24 juli 1903. (60.)

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommittén afgifvit förslag
i ämnet, remitterades ärendet till de under punkt 11 :o här ofvan angifna myndigheter.

14:o af den 14 april 1905, angående åtgärder till förekommande eller lindring af
olägenheterna för skärgårdsbefolkningen af sjöfarten inomskärs vintertiden. (65.)
De i senaste ämbetsberättelsen omförmälta sakkunniga hafva ännu icke afgifvit förslag i
ärendet.

15:o af den 12 maj 1905, i anledning af väckta motioner om revision af fattigvårdslagstiftningen
in. in. (131.)

16:o af den 20 maj 1905, med anhållan om utredning angående den enskilda och
kommunala sinnessjukvårdens förbättrande. (169.)

Den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommittén har ännu icke inkommit
med utlåtande i sistberörda^två ärenden.

17:o af den 31 mars 1906, i anledning af väckt motion med begäran om framläggande
af förslag till ändring af förordningen angående åtgärder till förekommande
af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens- och Norrbottens
län den 24 juli 1903. (55.)

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommittén afgifvit förslag
i ämnet, remitterades ärendet till de under punkt ll:o här ofvan angifna myndigheter.

18:o af den 23 maj 1906, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående dispo —

1913 —

375

sition af den för statsverkets räkning utarrenderade deien af kronolägenheten
Halmstads slottsjord. (173.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

19:o Riksdagens skrifvelse af den 23 april 1907, angående användande af skogsvårdsafgifter
till inköp af allmänningsskogar. (77.)

Från den i senaste ämbetsberättelsen omförmälta kommittén har utlåtande ännu icke ininkommit.

20:o af den 22 maj 1907, i anledning af väckta motioner angående undervisningen
i landthushållning. (178.)

1 hvad angår frågorna om inrättande af statsunderstödda landthushållsskolor och ordnande
af utbilduingskurser för blifvande ladugårdsförmäu anmäldes ärendet dén 13 januari 1912
i samband med statsverkspropositionen, under hvars 2 och 28 punkter detsamma finnes
upptaget. (Jämför ofvan I: 225:o.)

21:o af den 24 maj 1907, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående upphörande af kronans rätt till storverksträd och ekar å häradsallmänningar.
(185.)

Het från kammarkollegium infordrade utlåtandet har ännu ej inkommit.

22:o af den 25 april 1908, i anledning af väckta motioner dels om ändrad lydelse
af § 6 i lagen om vård af enskildes skogar den 24 juli 1903 dels ock
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision af lagstiftningen om vården
af enskildes skogar. (64.)

Utlåtande från den i senaste ämbetsberättelsen omförmälta kommittén har ännu icke inkommit.

23:o) af den 6 maj 1908, angående utsträckt fridlysning af hare, tjäder och orre.
(114.)

24:o) af den 20 maj 1908, angående inskränkning i tiden för jakt å älg m. no.
(130.)

Dessa två sistnämnda ärenden anmäldes den 8 november 1912 i sammanhang med utfärdande
af ny jaktstadga, genom hvilken skrifvelserna besvarats.

25:o af den 30 mars 1909, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung!.
Haj:t med anhållan om förslag till lag angående obligatorisk kontroll å beredda
kraftfodermedel m. m. (58.)

Det från landtbruksstyrelsen infordrade utlåtandet har ännu icke inkommit.

26:o af den 1 april 1909, i anledning af väckt motion om åvägabringande af
lagbestämmelser för betryggande af skogens återväxt å område, hvarest afverkningsrätt
upplåtits åt utlänning. (63.)

— 1913 —

376

Utlåtande från den i senaste ämbetsberättelsen om förmält a kommittén bär ännu e inkommit.

27:o Riksdagens skrifvelse af den 21 april 1909, med begäran om utredning och
förslag i fråga om anordnande af landtbrukshögskoleundervisning. (92.)
Utlåtande från de i senaste ämbetsberättelsen omförmälta sakkunniga har ännu icke inkommit.

28:o af den 15 maj 1909, i anledning af väckta motioner om begränsning af
rösträtten å vägstämma. (153.)

De i senaste ämbetsberättelsen omförmälta sakkunniga hafva ännu icke afgifvit förslag i
ärendet.

29:o af den 19 maj 1909, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslagtill
lag om ändrad lydelse af 9 § i lagen angående köttbesiktning och slakthus
den 22 december 1897. (184.)

Ärendet är i hvad det angår vissa tilläggsbestämmelser fortfarande beroende på Kungl.
Maj:ts pröfning.

30:o af den 24 maj 1909, angående bestämmelser rörande skyldighet att vid
allmän flottled uppföra bostäder för flottuingsmanskapet. (234.)

De i senaste ämbetsberättelsen omförmälta sakkunniga hafva ännu icke inkommit med
utlåtande i ärendet.

31 ro af den 23 april 1910, angående tjänstårsberäkning för ^jägmästare vid
anställning inom skogsstaten. (75.)

Det från domänstyrelsen infordrade förnyade utlåtandet i ärendet har ännu icke inkommit.

32:o af den 25 maj 1910, i anledning af väckt motion om vidtagande af åtgärder
i syfte att för obemedlade underlätta förvärf af jord från statens
domäner till småbruk. (111.)

Ärendet öfverlätnnades den 24 oktober 1912 till de inom jordbruksdepartementet tillkallade
sakkunniga för utredning af egnahemsfrågan, från hvilka sakkunniga utlåtande
ännu icke inkommit.

33:o af samma dag, i anledning af väckt motion om åvägabringande af lagändring
i syfte att bereda större trygghet för en bättre vård och hushållning
med enskildes skogar. (112.)

Den i senaste ämbetsberättelsen omförmälta kommittén har ännu icke afgifvit utlåtande
i ärendet.

34:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående omläggning af förvaltningen utaf de allmänna skogarna i södra
och mellersta Sverige. (114.)

— 1913 —

3T7

De i senaste ämbetsberättelsen omförmälta sakkunniga hafva ännu icke afgifvit utlåtande
i ärendet.

35:o Riksdagens skrifvelse af den 29 maj 1911, angående utfärdande af vissa
bestämmelser i fråga om försäljning af torp och lägenheter från kronodomäner.
(126.)

Sedan det från domänstyrelsen infordrade utlåtandet inkommit, anmäldes ärendet den
1 juni 1912, därvid erforderligt beslut fattades.

36:o af den 31 maj 1911, angående anordnande af stormvarningssignaler vid
Sveriges ostkust. (207.)

Sedan det från kommerskollegium infordrade utlåtandet inkommit, remitterades ärendet
till vetenskapsakademien. Efter det denna myndighet afgifvit utlåtande, återremitterades
ärendet till kommerskollegium, hvarifrån utlåtande inkom den 21 december 1912.
Ärendet är härefter beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Af dessa ärenden äro sålunda de under 20:o, 23:o, 24:o och 35:o upptagna af
Kungl. Maj:t slutligen afgjorda, de under 3:o, 4:o, 5:o, 6:o, 7:o, 8:o, ll:o, l2:o, 13:o,
14:o, 15:o, 16:o, 17:o, 19:o, 21:o, 22:o, 25:o, 26:o, 27:o, 28:o, 30:o, 31:o, 32:o,
33:o och 34:o omförmälta föremål för behandling af annan myndighet eller särskilda
yttrandens afgifvande samt de öfriga på pröfning beroende.

Justitieombudsmannens ämbetsberåttelse till 1913 års Riksdag.

378

T a b e 11,

utvisande under kvilka nummer åtgärderna i anledning af Riksdagens år 1912 aflåta,
i fjortonde samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll för samma år införda
skrifvelse!’ finnas upptagna i den under I bär ofvan införda förteckningen.

(Första siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i ofvannämnda samling och det senare talet angifver
numret i förteckning I.)

1		119	46		129	92	234	138	142	184		251	230	35
2		1	47		130	93	236	139	143	185		243	231	36
3		38	48	131,	278	94	235	140	40, 144	186		160	232	108
4		70	49		212	95	237	141	145	187		250	233	109
0.		78	50		213	96	238	142	146	188		252	234	65
6		79	51		207	97	239	143	*	189		244	235	no
7		120	52		211	98	240	144	*	190		253	236	199
8		203	53		208	99	241	145	147	191		254	237	174
9		205	54		209	100	133	146	95	192		255	238	175
ioi	2, 75	so,	OD		210	101	226	147	148	193		256	239	176
lUj	121, 204	206	56		217	102	134	148	74	194		245	240	*
11		3	57		45	103	135	149	27	195	102,	229	241	*
12		81	58		84	104	50	150	96	196		247	242
13		4	59		85	105	46	151	28	197		263	243	177
14		*	60		86	100	49	152	53	198		258	244	111, 276
15 16		*	61		132	107	47	153	29	199		257	245	200
	5	62		16	10S	48	154	159	200		161	246	201
17		*	63		17	109	71	155	30	201		103	247	178
18		6	64		214	no	72	156	31	202		162	248	272
19		7	65		219	in	73	157	51	203		***	249	259
20		122	66		220	112	225	158	97	204	163,	271	250	260
2l		41	67		218	113	216	159	98	205		104	251	273
22		123	68		221	114	136	160	150	206		59	252	268
23		8	69		222	115	137	161	151	207		60	253	228
24		9	70		223	116	88	162	99	208		69	254	264
25		***	71		187	117	89	163	100	209		61	255	112
26		**	72		224	118	193	164	152	210		62	256	113
27		***	73		188	119	230	165	153	211		52	257	114
28		**	74		18	120	270	166	154	212		63	258	115
29		10	75		19	121	227	167	155	213		198		66, 77,
30		11	76		20	122	248	168	156	214		105	Joyj	116,179,202
3l		42	77		39	123	23	169	157	215		164	260	'' 67
32		12	78		189	124	90	170	158	216		165	261	180
33		44	79		190	125	138	171	159	217		166	262	117
34		13	80	87,	191	126	91, 194	172	54	218		167	263	269
35		82	81		21	127	24	173	32	219		168	264	265
36		124	82		22	128	195	174	246	220		169	265	68
37		125	83		192	129	25	175	33	221		170	266	37, 275
38		186	84		215	130	92	176	261	222		171	267	274
39		14	85		55	131	93	177	249	223		172	268	181
40		43	86		56	132	26	178	262	224		76	269	182
41		126	87		57	133	196	179	242	225		64	270	**
42		127	88		231	134	139	180	58	226		106	271	183
43		128	89		232	135	94	181	266	227		173	272	118, 184
44	15,	277	90		233	136	140	182	101	228		34	273	185
45		83	91		267	137	141	183	197	229		107

* Utfärdade förordnanden. — ** Skrifvelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. — *** Skrifvelse
till fullmäktige i riksbanken.

JUSTITIEOMBUDSMANNENS ÅMBETSBERÅTTELSER

1810-1910

INNEHÅLL.

Sid.

Regeringsformen.............................

Riksdagsordningen........................... y

Tryckfrihetsförordningen .......................... 4

Ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter m. fl................ fl

Justitieombudsmansämbetet......................... H

Författningar angående riksbanken..................... 15

Kyrkolagen m. .............................. 16

Författningar angående prästbevis...................... 22

Kommunalförfattningar m. in......................... 25

Författningar angående skolväsendet m. m................... 29

Ordningsstadgan för rikets städer m. m......... ‘ ....... 29

Giftermålsbalken............................. 31

Ärfdabalken............................... 33

Jordabalken............................... 38

Författningar om lagfart.......................... 40

Författningar om inteckning........................ 43

Byggningabalken............................. 47

Handelsbalken .............................. 53

Växellagen............................... 59

Konkursförfattningar........................... ou

Förordningen huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse m. m. . . . 67

Missgärningsbalken............................ 67

Straff balken............................... 78

Strafflagen af år 1864 ........................... 85

Förordningen om nya strafflagens införande m. m., 5 §............102

Lagstiftning angående husrannsakan m. m...................103

» » åtalsskyldigheten...................104

» » häktning m. ......................104

Föreskrifter angående fångtransporter....................414

» » häktad persons beläggande med fängsel..........111

Straffregister...............................Hl

Föreskrifter angående verkställighet af straff.................112

Författningar angående fängelseväsendet m. m.................123

Föreskrifter om fångförteckningar m. .....................126

Krigslagstiftning m. ............................128

Utsökningsbalken.............................136

Utsökningslagen.............................143

Sid.

Rättegångsbalken.............................149

Skiftesstadgan m. m............................198

Föreskrifter angående landtmäteriförrättniningar................200

Förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 201

Författningar angående sjukvård m. m....................201

» » lösdrifvares behandling................203

» » tillverkning och försäljning af brännvin samt försäljning af

vin och maltdrycker.................207

» » sjöpass, lotsverket samt tullväsendet...........209

>. » postväsendet.....................210

Instruktion för landshöfdingarne, m. m.................. 211

Författningar angående kammarrätten, rikets allmänna kartverk m. m.......218

Skatteförordningar m. m...........................219

Författningar angående stämpelafgift.....................220

Bestämmelser angående rese- och traktamentsersättning..... 223

Författningar angående expeditionslösen...................225

Anm. I fråga om i registret förekommande hänvisningar till J. 0:s ämbetsberättelser
torde observeras, att från och med år 1867 berättelsen betecknats med det år, till hvars
Riksdag den afgifvits.

Grundlagar!!©.

Regeringsformen.

1. Åtal mot generaladjutanten för flottorna, statsrådet friherre Rudolf
Cederström. Åtalet utfördes efter anmodan af konstitutionsutskottet vid
riksrätt och afsåg, att C. dels uraktlåtit att, med anledning af 15 § regeringsformen,
göra underdåniga föreställningar mot behandlingen i kommandomålsform
af ett regeringsärende rörande instruktion för cheferna å den till
bevakande af rikets kuster mot lurendrejeri och tullförsnillning år 1817 utrustade
eskader, hvilken instruktion, såsom innefattande ändring uti 1724 års
sjöreglemente och 1774 års seglationsordning, bort enligt 7 och 8 §§ regeringsformen
i statsrådet föredragas och afgöras, dels tillstyrkt gillandet och
utfärdandet af instruktionen, hvilken ansågs i sin tillämpning ledande till
äfventyr, oreda och förluster för handlande och sjöfarande.

Riksrätten ansåg C. hafva förfarit felaktigt, men fann något vidsträcktare
ansvar icke kunna C. åläggas än att han förklarades skyldig ersätta kostnad
och skada, som förorsakats genom uppbringandet af ett handelshuset Skotte &
Sou tillhörigt skepp.

(Ämb.-ber. för 1819, sid. 3.)

2. Uttalande angående begreppen religionsfrihet och kyrkans renlärighet,
sådana de finnas stadgade i svensk lag. Uttalandet föranledt af tvänne åtal
för missbrukad religionsfrihet.

(Ämb.-ber. för 1849, sid. 46.)

3. Uttalande angående religionsfriheten.

(Ämb.-ber. för 1852, sid. 68.)

4. Uttalande angående religionslriheten och därmed sammanhängande
frågor.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 35.)

5. Uttalande angående förstärkande af antalet medlemmar i högsta
domstolen.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 115.)

Justitieombudsmannens embetsberättelse Ull 1013 års Riksdag.

ti. Uttalande angående tolkningen af 25 § regeringsformen i fråga om
Konungens rätt att eftergifva äfven kronan icke tillkommande bötesandelar.

(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1812, sid. 11.)

7. Framställning till Kungl. Maj:t den 18 februari 1909, angående upphäfvande
af gällande bestämmelser om förord vid ämbetens och tjänsters
tillsättande.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 175.)

Ärendet är under beredning.

8. Åtal mot föredraganden af krigsärenden, statssekreteraren Qviding.
Åtalet utfördes vid riksrätt efter förordnande af konstitutionsutskottet och
afsåg ansvar å statssekreteraren, emedan han, bland annat, mot mindre kreditivets
verkliga bestämmelse och Rikets Ständers härom meddelade föreskrifter
och utan afseende därå, att för militärbehof fastställdt anslag ej borde öfverskridas,
tillstyrkt nämnda kreditivs anlitande för åtskilliga arbeten och anstalter
till rikets försvar, som icke kunnat med de i stat anslagna medel bestridas.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. för 1823—1824, sid. 4.)

9. Åtal mot ledamöter af Konungens statsråd — vid riksrätt efter
konstitutionsutskottets förordnande — emedan de, efter det Riksdagen i vissa
delar antagit en kungl. proposition om förenkling af grundskatterna in. m.,
tillstyrkt Konungen att låta ärendet förfalla.

De tilltalade frikändes.

(Ämb.-ber. för 1854, sid. 1.)

10. Uttalande angående gränserna mellan ständernas och regeringens
1 agstiftni ngsm akt.

(Ämb.-ber. för 1849, sid. 32.)

11. Uttalande angående lagskipningens beroende af opinionsnänmden
och behofvet af dennas ombildning.

(Ämb.-ber. för 1849, sid. 23.)

12. Uttalande i fråga om förbud för Konung och tronarfvinge att förvärfva
fast egendom i riket.

(Ämb.-ber. för 1852, sid. 53.)

Riksdagsordningen.

1. Åtal mot rådstufvurätten i Vaxholm, för olaga uppskof med riksdagsmannaval.

Åtalet föranledde böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 13.)

2. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län, för obehörigt
dröjsmål med handläggning af besvärsmål rörande riksdagsmannaval.

Landssekreteraren och landskamreraren, som buro ansvaret för ifrågavarande
dröjsmål, dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1834—1835, sid. 52, samt för 1836—1837, sid. 16.)

3. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Östergötlands län, för
dröjsmål med behandling af besvär öfver ett riksdagsmannaval, m. in.

Landssekreteraren och landskamreraren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 68.)

4. Åtal mot chefen för Göta artilleriregemente, för det en underlöjtnant
blifvit insatt på extrajudiciel! bestraffning, medan han var riksdagsman.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1868, sid. 21, samt 1869, sid. 26.)

5. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län, för försummelse
och oriktigt förfarande i ett ärende rörande riksdagsmannaval.

Ordinarie landssekreteraren och landskamreraren samt en t. f. landssekreterare
dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1872, sid. 24.)

6. Åtal mot magistraten i Härnösand, för förment olagligen fördröjd
verkställighet af riksdagsmannaval.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1878, sid. 4.)

7. Åtal mot t. f. domhafvande i Södra Möre härad, för utfärdande af
felaktig kungörelse angående ett riksdagsmannaval.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1889, sid. 10.)

8. Åtal mot t. f. domhafvande i Uppsala läns norra domsaga, för fel
i kungörelse om riksdagsmannaval.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 60.)

9. Åtal mot magistraten i Sundsvall, för dröjsmål med utfärdande af
fullmakt för riksdagsman i andra kammaren.

Det anmärkta förfarandet förklarades hafva varit oriktigt.

(Ämb.-ber. 1872, sid. 63, samt 1873, sid. 12.)

JO. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Vasternorrlands län, för
underlåtenhet att vederbörligen kungöra utslag på besvär öfver riksdagsmannaval.

Landshöfdingen och landssekreteraren dömdes till böter och att utgifva
ersättning.

(Ämb.-ber. 1868, sid. 58, samt 1869, sid. 59.)

11. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Blekinge län, i fråga
om obehörigt förordnande om nytt riksdagsmannaval.

Det anmärkta förfarandet förklarades hafva varit oriktigt.

(Ämb.-ber. 1894, sid. 63, 1896, sid. 13, och 1897, sid. 5.)

Tryckfrihetsförordningen.

1. Uttalande om den genom 1809 års konstitution vunna tryckfriheten.

(Ämb.-ber. för 1820 — 1821, sid. 3.)

2. Uttalande om lagskipningen i tryckfrihetsmål samt gällande lagstiftning
angående tryckfrihet (särskildt bestämmelserna om jurys utväljande).

(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1834, sid. 2.)

3. Uttalande angående missbruk af tryckfriheten.

(Ämb.-ber. för 1849, sid. 1.)

4. Uttalande angående tryckfriheten samt om obehöriga inskränkningar
däri.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 51.)

5. Uttalande i anledning af högsta domstolens utslag i mål om ansvar
å två prästmän för utspridande i tryckt skrift af villfarande lärosatser.

(Ämb.-ber. för 1849, sid. 53.)

6. Framställning till Kungl. Maj:t den 27 juni 1851, angående förbud
för ämbetsman eller myndighet att genom offentligt påbud eller annorledes
kungöra sina åsikter och tankar i anledning af tryckfrihetens bruk.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 114.)

Enligt beslut den 22 augusti 1851 fann Kungl. Maj:t icke skäl vidtaga
någon åtgärd i anledning af hvad J. O. hemställt.

7. Åtal mot styrelsen öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket, för
öfverträdelse af tryckfrihetsförordningen vid behandlingen af en för tryckfrihetsbrott
dömd fånge.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 96, och till Riksdagen 1859, sid. 87.)

8. Framställning till Riksdagen, angående ändring af 4 mom. i 1 §
tryckfrihetsförordningen.

(Af J. O. till konstitutionsutskottet 1815 afgifvet förslag.)

I anledning af framställningen antogs såsom hvilande ändring af ifrågavarande
lagrum.

9. Framställning till Kungl. Maj:t den 16 september 1909, angående
förtydligande af tryckfrihetsförordningens bestämmelser i syfte att bereda
erforderligt skydd åt anonymitetsrätten.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 224.)

Framställningen remitterades till den s. k. tryckfrihetskommittén.

10. Åtal mot en major vid Hälsinge regemente, för det han ådömt beväringsman
disciplinär bestraffning för innehållet i en utaf denne författad
tidningsartikel.

Majoren dömdes till böter och förpliktades utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. 1902, sid. 13.)

I t. Åtal mot rådstufvurätten i Lund, för det rådstufvurätten''i ett tryckfrihetsmål
dels vägrat fästa afseende vid en såsom namnsedel ingifven förseglad
handling, dels detta oaktadt sedermera öppnat handlingen, dels, sedan
en person anmält sig såsom författare till åtalade skriften, fordrat bevisning
för riktigheten af denna uppgift samt dömt svaranden-boktryekaren till ansvar,
dels ock, efter det målet återförvisats, felaktigt dömt boktryckaren till ansvar,
in. m.

Åtalet gillades i vissa delar, och dömdes de tilltalade till böter och ersättnings
utgifvande.

(Ämb.-ber. för 1860, sid. 13, samt till Riksdagen 1862, sid. 40.)

12. Åtal mot statskontoret, för vägran att låta en person erhålla del
af åtskilliga i statskontoret befintliga handlingar.

Presidenten och ledamöterna i statskontoret dömdes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 119, samt den vid samma Riksdag
ytterligare afgifna berättelse, sid. 6.)

13. Åtal mot komministern i Almunge församling, för vägran dels att
till genomläsning eller för afskrifvande framlämna ett prästbetyg, dels att
lämna tillgång till sockenstämmoprotokoll.

Komministern dömdes till varning.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1851, sid. 69, för 1852. sid. 33, samt för 1854,
sid. 30.1

14. Åtal mot rektorn vid elementarläroverket i Galle, lör vägran att

tillhandahålla skolkoilegiets protokoll.

Rektorn meddelades varning att för framtiden sorgfälligare ställa sig lag

och författningar till efterrättelse.

(Ämb.-ber. för 1852, sid. 25.)

15. Åtal mot t. f. generalfälttygmästare, för öfverträdelse af tryckfrihetsförordningen
genom vägran att tillhandahålla en arkivhandling.

Den tilltalade dömdes till extrajudiciel! bestraffning.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 131.)

16. Åtal mot t. f. sekreterare i krigshofrätten, för underlåtenhet att
hålla krigshofrättens utslag tillgängliga.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1890, sid. 49.)

17. Åtal mot konsistorienotarien i Göteborg, för vägran att vidimera
en afskrift af en till Göteborgs domkapitel ingifven handling.

Konsistorienotarien dömdes till skriftlig föreställning med tillagd förmaning.

(Ämb.-ber. 1891, sid. 27, och 1892, sid. 7.)

18. Åtal mot trafikdirektören vid statens järnvägars sjätte trafikdistrikt,
för vägran att utlämna protokoll rörande en af honom hållen undersökning.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1892, sid. 47, och 1893, sid. 17.)

19. Åtal mot konsistorienotarien i Göteborg, för undanhållande af eu

till domkapitlet ingifven handling. (Domkapitlet, hade besluta, att ifrågavarande
handling skulle ur dess diarium alföras.)

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1892, sid. 51, och 1893, sid. 34.)

20. Åtal mot landshöfdingen i Norrbottens län, i fråga om fel mot tryckfrihetsförordningen
samt för obehörigt ingrepp mot underlydande tjänstemän.

Landshöfdingen dömdes i anledning af den senare anmärkningen till böter.

(Ämb.-ber. 1892, sid. 74, och 1893, sid. 35.)

21. Åtal mot domkapitlet i Göteborg, i anledning af ett domkapitlets
beslut att eu till domkapitlet ingifven handling skulle ur dess diarium afföras.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1893, sid. 62, och 1895, sid. 58.)

22. Åtal mot kyrkoherden i Varberg, för vägran att själ! meddela upplysningar
eller tillåta annan att ur kyrkoböckerna göra anteckningar om afkunnade
lysningar till äktenskap, m. in.

Kyrkoherden ådömdes bötesansvar.

(Ämb.-ber. 1896, sid. 52, 1897, sid. 13, och 1898, sid. 24.)

23. Åtal mot rektorn vid Uppsala högre allmänna läroverk, för förseelse
mot tryckfrihetsförordningen genom vägran att tillhandahålla s. k. afgångsskripta.

Rektorn ålades att lämna tillgång till ifrågakomma skripta.

(Ämb.-ber. 1898, sid. 2, och 1899, sid. 9.)

24. Åtal mot aktuarien vid Sveriges geologiska undersökning, för förseelse
mot tryckfrihetsförordningen genom vägran att tillhandahålla vissa
räkenskapsböcker.

Aktuarien dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1899, sid. 47, och 1900, sid. 23.)

25. Åtal mot arkivarie!! i utrikesdepartementet, för dröjsmål med utlämnande
af arkivhandlingar.

Arkivarien dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1900, sid. 8.)

26. Åtal mot t. f. domhafvande i Västerbottens västra domsaga, för
det han obehörigen vägrat att hålla häradsarkiv tillgängligt.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1902, sid. 82.)

27. Åtal mot öfverläkaren vid Vadstena hospital och asyl, för vägran
att tillhandahålla en utskrifven patient vissa handlingar.

Den tilltalade dömdes till böter och förpliktades tillhandahålla ifrågavarande
handlingar.

(Ämb.-ber. 1904, sid. 5.)

28. Åtal mot öfversten vid Norrlands dragonregemente, för vägran att i
föreskrifven ordning tillhandahålla å regementsexpeditionen förvarade handlingar.

Öfversten ådömdes arrest utan bevakning.

(Ämb.-ber. 1904, sid. 35.)

29. Åtal mot häradshöfdingen i Västerbottens västra domsaga, för vägran
att tillhandahålla en dombok.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1904, Sid. 37.)

30. Åtal mot vice pastor i Onsala församling, för vägran att tillhandahålla
skolrådsprotokoll.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1904, sid. 41.)

31. Åtal mot t. f. stadsnotarie, för det han såsom expeditionsbafvande
vid Stockholms rådstufvurätt vägrat tillhandahålla afskrift af rådstufvurättens
konkurs diarium.

Den tilltalade ådömdes bötesansvar.

(Ämb.-ber. 1905, sid. 15.)

32. Åtal mot polismästaren i Stockholm, för vägran att tillhandahålla
en handling, innefattande angifvelse för brott.

Polismästaren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1906, sid. 3.)

33. Åtal mot kyrkoherden i Sundsvall, för vägran att utlämna en af
skolrådets handlingar.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 24.)

34. Uttalande angående stationsföreståndares vid statens järnvägar skyldighet
att tillhandahålla tjänstehandlingar.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 98.)

35. Framställning till Kung!. Maj:t den 14 november 1907, angående

upphäfvande af det i 87 § af instruktionen för stationsföreståndare vid statens
järnvägar stadgade allmänna förbudet mot tillhandahållande af handlingar.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 174.)

I anledning af denna framställning har i april 1908 till nämnda instruktion
utfärdats ett tillägg af innehåll, att sökande skall på sätt och i den ordning,
tryckfrihetsförordningen föreskrifver, lämnas tillträde till å station förvarade
handlingar.

36. Åtal mot roteman i Stockholm, för obehörig vägran att lämna
upplysning ur mantalsbok.

Den tilltalade förklarades hafva förfarit oriktigt.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 18.)

37. Åtal mot ledamot af magistraten i Kristianstad, för vägran att tillhandahålla
en till magistraten ingifven handling, innan ärendet afgjorts af
magistraten.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1911, sid. 14, samt 1912, sid. 6.)

38. Framställning till Kungl. Maj:t den 8 februari 1910, angående förtydligande
af 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen.

(Ämb.-ber. 1911, sid. 186.)

Framställningen öfverlämnades till den s. k. tryckfrihetskommittén.

39. Uttalande angående stadgandet i 3 § tryckfrihetsförordningen, att
de, på hvilka pröfningen af en skrift eller ansvaret för densamma ankomma
kan, »alltid mera må fästa sin uppmärksamhet på ämnets och tankens, än
på uttryckets lagstridighet, på skriftens åsyftning, än på framställningssättet».
I samband därmed uttalande angående juryns befogenhet. Uttalandena föranleddes
af en högmålsprocess.

(Ämb.-ber. för 1849, sid. 41.)

40. Åtal mot Svea hofrätt, i anledning af dess behandling utaf ett mot
M. J. Crusenstolpe anhängiggjordt åtal för brott mot 3 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen.

J. O. anmärkte, att den mot C. angifna förbrytelsen bort, till följd af
kungl. brefvet den 25 september 1777, hos Kungl. Maj:t anmälas, innan
rättegången fortsattes och målet till slutligt afgörande företogs. Hofrättens
pluralitet hade ansett nämnda kungl. bref ej vara tillämpligt i afseende å
tryckfrihetsmål och fördenskull förklarat, att anmälan ej vore lämplig eller
erforderlig.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1,913 ars Riksdag.

Beträffande själfva saken anmärkte J. O., att hofrätten felaktigt tillämpat
de lagrum, enligt hvilka juryn i åtalet mot C. ansett den åtalade skriften
brottslig, och att hofrätten underlåtit den domare åliggande skyldighet att
anföra de skäl, hvarå dess utslag kunde vara grundadt.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 82.)

41. Åtal mot rådstufvurätten i Vänersborg, för det rådstufvurätten i ett
tryckfrihetsmål dels förordnat om val af jury, innan rannsakningen fullbordats,
dels uraktlåtit att omedelbart till hofrätten insända utslag om åtalade
skriftens beläggande med kvarstad.

De tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1834—1835, sid. 47.)

42. Uttalande angående beskaffenheten af den fråga, som i tryckfrihetsmål
skall af domstolen till juryn framställas.

(Ämb.-ber. utgifven 1864, sid. 87, samt till Riksdagen 1867, sid. 103.)

43. Åtal mot consistorium academicum i Lund, för beslut om relegation
af en akademisk medborgare i anledning af innehållet uti en af denne utgifven
tidning, benämnd Fäderneslandet.

Den uppfattning, J. O. i åtalet gjort gällande, godkändes.

(Ämb.-ber. för 1854, sid. 47, samt till Riksdagen 1856, sid. 77, och
till Riksdagen 1859, sid. 141.)

44. Åtal mot öfverståthållarämbetet för polisärenden, för verkställighet
af konfiskation å tryckt skrift, innan underrätts underställda utslag om skriftens
brottslighet blifvit af hofrätt pröfvadt.

Öfverståthållarämbetet förklarades icke hafva bort förordna om den till
konfiskation dömda skriftens tagande i beslag, innan hofrätten meddelat sitt
beslut i målet.

(Ämb.-ber. för 1857, sid. 8.)

45. Uttalande i fråga, huruvida, sedan ett nummer af en tidning belagts
med kvarstad, husrannsakan för kvarstadsåtgärdens verkställande får företagas
hos tidningens prenumeranter.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 142.)

Ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter m. fl.

1. Uttalande i fråga om domstol för åtal mot statsråd för tjänstefel,
som icke kunna vid riksrätt åtalas.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 95.)

2. Åtal vid riksrätt mot flera Konungens rådgifvare, i anledning af icke
mindre än 30 särskilda anmärkningspunkter, afseende missbruk af Konungens
ekonomiska lagstiftningsmakt, ingrepp i Ständernas beskattningsrätt m. m.

Riksrätten frikände på den grund, att de förmenta brotten ej folio under
någon klausul i ansvarighetslagen och därför, enligt dess § 6, ej kunde till
pröfning upptagas.

(Ämb.-ber. för 1840 — 1841, sid. 4, samt till urtima Riksdagen 1844, sid. 4.)

Justitieombudsmansämbetet.

1. Uttalande angående nyttan och olägenheterna af den J. O. uppdragna
granskningen af markegångstaxorna.

(Ämb.-ber. för 1814, sid. 3. Jfr ämb.-ber. för 1813, sid. 4, samt för 1816,
sid. 3.)

2. Uttalande angående J.-O.-ämbetets förvaltning.

(Ämb.-ber. för 1820 —1821, sid. 3.)

3. Uttalande angående åtgärder från J. 0:s sida för rättelsers vinnande
utan anlitande af åtalsvägen.

(Ämb.-ber. för 1825, sid 78.)

4. Uttalande angående betydelsen af J.-O.-ämbetet,

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1828, sid. 1.)

5. Uttalande i fråga om befogenhet för J. O. att upptaga klagomål genom
tidningspressen.

(Ämb.-ber. 1867, sid 90.1

6. Uttalande angående -T. 0:s behörighet att upptaga klagomål mot
kommunalstyrelser och deras tjänstemän samt mot gode män, syssloman och

rättens ombudsmän i konkurser, så oek huruvida någon ändring i J. 0:s instruktion
i afseende härå borde äga rum.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 103.)

7. Betraktelser öfver justitieombudsmansinstraktionen och dess råtta förstånd.
Dessa betraktelser föranleddes af en vid Riksdagen 1870 framställd
anmärkning.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 118.)

8. Uttalande om lagberedningens verksamhet och J. 0:s deltagande däri.

(Ämb.-ber. för 1840 — 1841, sid. 98, för 1842—1843, sid. 131, till

urtima Riksdagen 1844, sid. 10, samt till Riksdagen 1847, sid. 43.)

9. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Kalmar län, för underlåtenhet
att besvara trenne J. 0:s skrivelser.

Landssekreteraren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 17.)

10. Åtal mot t. f. domhafvande i Långhundra härad, för uraktlåtenhet
att till J. O. aflämna affordrad förklaring öfver en klagoskrift, m. m.

T. f. domhafvanden dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1854, sid 26.)

11. Åtal mot t. f. domhafvande i Visnums härad, för dröjsmål att till
J. O. insända protokoll, in. in.

Åtalet ogillades i här angifna del.

(Ämb.-ber. för 1857, sid. 11.)

12. Åtal mot öfverståthållarämbetet för polisärenden, rörande underlåtenhet
att insända ett begärdt protokollsutdrag samt att besvara gjorda anmärkningar
vid granskning af fångförteckningar äfvensom att inkomma med
begärda utlåtanden öfver en del klagomål, som hos J. O. blifvit anmälda af
enskilda personer.

I anledning af åtalet, i hvad det afsåg de två första punkterna, blef
underståthållaren ådömd bötesansvar, men i öfrigt ogillades detsamma.

(Ämb.-ber. för 1857, sid. 11.)

13. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Kristianstads län, för underlåtenhet
att lämna af J. O. begärda upplysningar, m. m.

Landssekreteraren fälldes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 88.)

14. Åtal mot magistraten i Grenna, för underlåtenhet att insända ett
af J. O. infordradt utslag.

Borgmästaren fälldes till böter, men åtalet mot öfriga magistratsledamöter
ogillades.

(Åmb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 108.)

15. Åtal mot öfverståthållarämbetet för polisärenden, för försummelse
att till J. O. afgifva infordrad! yttrande, in. m.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 53, samt 1867, sid. 2.)

16. Åtal mot rådstufvurätten i Grenna, för uraktlåtenhet att besvara
J. 0:s ämbetsskrifvelser, m. in.

Åtalet ogillades i här angifna del.

(Ämb.-ber. 1868, sid. 2.)

17. Åtal mot t. f. ordförande i Sköns tingslags häradsrätt, för dröjsmål
med lämnande af upplysning, infordrad af J. O., in. m.

Åtalet ogillades i här angifna de!.

(Ämb.-ber. 1891, sid. 43.)

18. Åtal mot borgmästaren i Sölvesborg, för underlåtenhet att besvara
J. 0:s ämbetsskrifvelser.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1868, sid. 3.)

19. Åtal mot häradshöfdingen i Färs härad, i anledning af smädligt
skrifsätt i ett till J. O. afgifvet yttrande, m. in.

Ansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1S84, sid. 4.)

20. Uttalande angående domstol för åta! mot J. O. för tjänstefel.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 96.)

21. Skrifvelse till Kungl. Maj:t den 4 april 1816, i anledning af mot
J. O. framställd anmärkning däröfver, att han aflagt besök i högvakten för
att göra sig underrättad om förhållandet med en officers arrestering.

(Ej omförmäld i ämb.-ber.)

22. Uttalande om ändamålet med de af J. O. afgifna berättelserna.

(Ämb.-ber. för 1829—1830, sid. 3.)

23. Uttalande om J. 0:s rätt att afgifva omdömen öfver lagskipningen
i högsta instans.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 121.)

24. Uttalande angående J. 0:s rätt att utreda lagskipningens tillstånd
(emot oäkta liberalism och oäkta byråkrati).

(Ämb.-ber. för 1851. sid. 1.)

25. Uttalande angående J. 0:s befogenhet att granska högsta domstolens
åtgärder.

(Ämb.-ber. för 1854, sid. 57.)

26. Uttalande rörande orsakerna till vidlyftigheten af redovisningen
för åtal.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 101.)

27. Uttalande angående sättet för afgörande af lagars giltighet äfvensom
om .). 0:s rätt att hos Kungl. Maj:t begära lagförklaring.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 8.)

28. Framställning till Riksdagen, angående anställande af kommissionär
hos justitieombudsmannen.

''(Ämb.-ber. 1897, sid. 48.)

Riksdagen förklarade, att från dess sida hinder ej mötte mot anställande
af dylik kommissionär (Riksdagens skrifvelse n:r 49 år 1897).

29. Framställning till Riksdagen, angående utarbetande af en historik
öfver justitieombudsmansämbetets förvaltning.

(Ämb.-ber. 1907, sid. 145; jfr ämb.-ber. 1910, sid. 296.)

I anledning af denna framställning uppdrog 1907 års Riksdag åt J. O.
att låta utarbeta och till trycket befordra en dylik historik, hvarjämte nödiga
medel intill ett belopp af 20,000 kronor anvisades för ändamålet.

30. Framställning till Riksdagen, angående höjning af anslaget till justitieombudsmansexpeditionen.

(Ämb.-ber. för 1848, sid. 23.)

Framställningen afslogs.

31. Framställning till Riksdagen, angående pension för vaktmästaren
vid j ustitieombudsmansexpeditionen.

(Ämb.-ber. 1902, sid. 125.)

Riksdagen beviljade pension å 700 kronor årligen.

32. Framställning till Riksdagen, angående löneförbättring åt vaktmästaren
vid justitieombudsmansexpeditionen.

(Ämb.-ber. 1903, sid. 57.)

Löneförbättring beviljades af Riksdagen.

53. Framställning till Riksdagen, angående höjande åt anslaget till
justitieombudsmansexpeditionens och tryckfrihetskommitterades expenser.
(Ämb.-ber. 1906, sid. 105.)

Riksdagen beviljade höjning af anslaget från och med år 1906.

34. Framställning till Riksdagen, angående lönereglering för tjänstemännen
och vaktbetjäningen vid justitieombudsmansexpeditionen m. in.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 182.)

Riksdagen beslöt lönereglering för ifrågavarande befattningshafvare.

Författningar angående riksbanken.

1. Åtal mot magistraten i Karlskrona, emedan den vid val af revisor
lör borgarståndet till deltagande i revision af bankodiskontens förvaltning
tillåtit tre handlande af judisk nation deltaga i valet.

Böter ådömdes de ledamöter af magistraten, som deltagit i beslutet.

(Ämb.-ber. för 1822.)

2. Åtal dels mot häradshöfdingen i Nordals in. fl. härads domsaga, emedan
han intygat två löftesmäns vederhäftighet för ett odlingslån, ehuru det synts
påtagligt att deras fattigdom bort vara i orten känd, m. in., dels ock mot

Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län, i anledning däraf att
Konungens befallningshafvande vid insändandet till Rikets Ständers bank af
nyssnämnda löftesmäns förbindelse uraktlåtit att underrätta bankstyrelsen om
löftesmännens medellöshet, som varit för Konungens befallningshafvande känd.

Åtalet anhängiggjordes efter anmälan af fullmäktige i Rikets Ständers bank.

länder åtalet afled häradshöfdingen, till följd hvaraf åtalet mot honom
förföll. — Konungens befallningshafvande befriades från allt ansvar i målet.

(Ämb.-ber. för 1826—1827, sid. 68.)

3. Framställning till Riksdagen, angående ändring af 3 art. 2 § 2 mom.
i det vid 1823 års Riksdag fastställda reglementet för odlingslåns erhållande
från banken, så vidt angick sättet för namntecknings bestyrkande m. m.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1828, sid. 50.)

Förslaget godkändes (se Rikets Ständers skrifvelse den 29 januari
1830. n:r 332). Kungl. kungörelse i ämnet utfärdades den 27 februari 1830.

4. Åtal mot direktörerna vid Rikets Ständers banks lånekontor i Malmö,
för fel och försummelse i utöfningen af deras befattningar.

Ansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. för 1834—1835, sid. 16.)

5. Åtal mot en kamrerare i riksbanken — i anledning af Ständernas beslut
vid Riksdagen 1834—1835 — i fråga om uraktlåtenhet att fullgöra honom
åliggande granskningsskyldighet beträffande en till inlösen inlämnad räntekammarens
assignation, hvilken efter inlösandet befunnits förfalskad.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. för 1834—1835, sid. 58, för 1840—1841, sid. 6, samt för
1842 — 1843, sid. 4.)

6. Åtal mot f. d. riksdagsfullmäktig, för det han såsom direktör vid Rikets
Ständers lånekontor i Malmö icke allenast i egenskap af kommissionär tagit
befattning med låneansökningar hos nämnda lånekontor utan ock därvid förfarit
egennyttigt.

Den tilltalade dömdes till afsättning från direktörsbefattningen m. in.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 11.)

7. Åtal mot magistraten i Nora, för vanvård i tre särskilda fall af våg -fördt, hos riksbanken pantsatt tackjärn.

I afseende å två af de anmärkta fallen ogillades åtalet, men för det
tredje ådömdes magistratens ledamöter bötesansvar.

(Ämb.-ber. 1884, sid. 21.)

8. Åtal mot vågmästaren vid Nora stads metallvåg, för dels enahanda
vanvård, som under 7) här ofvan omförmäles, och dels pantens förtidiga utlämnande.

Vågmästaren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1884, sid. 29.)

Kyrkolagen m. in.

1. Framställning till Ivungl. Maj:t den 19 oktober 1897, angående viss
ofullständighet i förordningen angående främmande trosbekännare m. m. den
31 oktober 1873.

(Ämb.-ber. 1898, sid. 96.)

Den af J. O. gjorda framställningen vann beaktande i lagen den 1 juli
1898 om ändrad lydelse af 18 § i nyssnämnda förordning.

2. Åtal mot domkapitlet i Lund, i fråga om dess behörighet att varna
emot konventiklars hållande.

Domkapitlets ledamöter dömdes till böter och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 67.)

3. Åtal mot t. f. komminister i Fryksände församling, för under ämbetsutöfning
fälldt obehörigt yttrande angående riksdagsmannaval.

Den tilltalade ådömdes varning.

(Ämb.-ber. 1891, sid. 61.)

4. Åtal mot kyrkoherden i Vinbergs församling, i fråga om behörigheten
af vissa utaf honom från predikstolen fällda yttranden.

Det anmärkta förfarandet förklarades hafva varit olämpligt.

(Ämb.-ber. 1902, sid. 61.)

5. Åtal mot kyrkoherden i Skepplanda pastorat, för obehöriga yttranden
med afseende å förestående riksdagsmannaval.

Kyrkoherden dömdes till varning.

(Ämb.-ber. 1904, sid. 18.)

6. Åtal mot kyrkoherden i Adolf Fredriks församling i Stockholm, för
obehöriga uttalanden i en predikan.

Hvad i kyrkoherdens predikan vore klandervärd! ansågs icke vara af
beskaffenhet att kunna ådraga honom ansvar såsom för fel i ämbetet.

(Ämb.-her. 1906, sid. 66.)

7. Åtal mot kyrkoherden i Surteby in. fl. församlingars pastorat, för
otillbörligt yttrande vid en mantalsskrifningsförrättning.

Den tilltalade ådömdes varning.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 75, samt 1911, sid. 5.)

8. Framställning till Kungl. Maj:t den 8 juli 1825, angående förständigande
för Konungens befallningshafvande i Hallands län rörande frågor om
pröfning af städselrätt till kyrkohemman i Halland in. m. I samband därmed
hemställde J. O., att då frågor om nämnda kyrkohemmans natur och
städselrätten därå föredragits än genom ecklesiastikexpeditionen, än genom
kammarexpeditionen, dit de enligt J. 0:s mening rätteligen hörde, Kungl.
Maj:t måtte förordna, att de därefter skulle föredragas genom kammarexpeditionen.
Härjämte erinrades om tvänne af Kungl. Maj:t meddelade beslut i
likartad sak angående ifrågavarande hemman, hvilka beslut utfallit olika.

(Ämb.-ber. för 1826 — 1827, sid. 13.)

Enligt beslut den 26 april 1826 förklarade Kungl. Maj:t sig ej finna skäl

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till W13 års Riksdag. 3

bifalla J. 0:s framställning i dess förstberörda del. Vidkommande framställningen
i öfrigt yttrade Kung]. Maj:t:

»Hvad sedan anginge J. 0:s underdåniga anmärkningar, dels att besvärsmålen
rörande omförmälda fyra hemman blifvit Kung!. Maj:t genom dess
ecklesiastikexpedition i underdånighet föredragna, dels ock att Kungl. Maj:ts
därom meddelade nådiga beslut vore olika med det af år 1823, rörande
andra halfva hemmanet Lyngåkra, till hvilken skiljaktighet skälen omständligen
äro uti Kungl. Maj:ts ofvan åberopade bref till kammarkollegium utvecklade;
så hade Kungl. Maj:t funnit dessa anmärkningar röra sådana förhållanden,
hvilka ligga utom gränsen för J. 0:s ämbetes befattning; och hade
Kungl. Maj:t för öfrigt ansett frågor om halländska kyrkornas städsmålsrätt
destoliellre böra af Kungl. Maj:ts ecklesiastikexpedition i underdånighet föredragas,
som desamma bero på rätt tillämpning af en genom berörda statsexpedition
utfärdad författning.»

(Jämför vidare J. 0:s framställning i berättelsen till Riksdagen 1828,
sid. 34.)

9. Åtal mot vice pastor i en församling inom Göteborgs stift, för
vägran att uppläsa öfverbefälhafvarens för en skarpskytteförening kungörelse
angående vapenöfningars hållande å en söndagseftermiddag.

Vice pastorn dömdes till varning.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 84, samt 1867, sid. 47.)

10. Åtal mot prästman inom ärkestiftet, för enahanda vägran som
under 9) här ofvan omförmäles.

Den tilltalade erhöll erinran om det felaktiga i hans förfarande.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 96.)

11. Åtal mot kyrkoherden i en församling inom Göteborgs stift, för
vägran att från predikstolen uppläsa en auktionskungörelse, samt för det han
skulle genom en å kungörelsen gjord anteckning missfirmat en person.

Åtalet för missfirmande ogillades. I öfrigt förklarades, att kyrkoherden
icke kunde anses hafva ägt laglig anledning för sin vägran uti det ifrågavarande
fallet.

(Ämb.-ber. 1879, sid. 2.)

12. Åtal mot kyrkoherden i Norra Åsarps pastorat, för vägran att
vederbörligen anteckna ett icke döpt barns namn.

Kyrkoherden dömdes att erhålla föreställning med tillagd förmaning.

(Ämb.-ber. 1889, sid. 15.)

13. Framställning till Kungl. Maj:t den 30 december 1905, angående

föreskrifters meddelande om underrättelse rörande kvinnas kyrkotagning i
visst fall.

(Ämb.-ber. 1906, sid. 89.)

Framställningen har beaktats i förordningen angående kyrkoböckers förande
den 23 december 1910.

14. Åtal mot kyrkoherden i Ängsö församling, för underlåtenhet att
före kvinnas kyrkotagning såsom en mans fästekvinna fordra betyg om mannens
ledighet till äktenskap.

Kyrkoherden dömdes till varning.

(Ämb.-ber. 1907, sid. 11.)

15. Uttalande angående afskaffande af uppenbar kyrkoplikt.

(Ämb.-ber. för 1836 —1837, sid. 122; jmfr framställningar till Riksdagen

i senare ämbetsberättelser.)

16. Framställning till Riksdagen, angående afskaffande af uppenbar
kyrkoplikt.

(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1844, sid. 16.)

Framställningen förföll.

17. Åtal mot t. f. ordförande i Säfvedals häradsrätt, för det en person
obehörigen dömts till ansvar för motsträfvighet att undergå uppenbar kyrkoplikt.
Personen i fråga hade under bevakning inställts i kyrkan, men därvid
varit öfverlastad af starka drycker. En vägran eller motsträfvighet i dylikt
fall hade ej bort föranleda förutnämnda ansvar.

Anmärkta förfarandet förklarades hafva varit oriktigt.

(Ämb.-ber. för 1840 — 1841, sid. 52.)

18. Åtal mot en kyrkoherde inom Lunds stift, för det han vid uppskrifning
till nattvardsgång olfentligen tillvitat en församlingsbo laster och
förbrytelser, samt enär i kyrkoråd, där nämnda person ej var närvarande, beslutits
tilldela honom varning, hvilken skriftligen utfärdades och tillställdes
honom genom fjärdingsman.

Kyrkoherden dömdes att erhålla tjänlig föreställning med tillagd förmaning.

(Ämb.-ber. 1882, sid, 11, och 1883, sid. 18.)

19. Åtal mot en vice pastor i Ösmo församling, dels för det han sammanvigt
ett par, oaktadt mannen icke uppnått 21 års ålder och icke heller
erhållit tillstånd att utan hinder däraf ingå äktenskap, dels för felaktig anteckning
och uppgift om mannens födelsedag.

Rötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1889, sid. 12.)

20. Åtal mot kyrkoherden i Vänersborg, för det han utan laga skäl
låtit i stillhet jordfästa en afliden person.

Kyrkoherden dömdes till skriftlig föreställning med tillagd förmaning.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 53.)

21. Uttalande angående själfspillingars begrafning.

(Ämb.-ber. 1882, sid. 51.)

22. Åtal mot kyrkoherden i Klinte församling, för det han verkställt
jordfästning utan att därom underrätta den dödes anhöriga, m. m.

Kyrkoherden dömdes till varning.

(Ämb.-ber. 1907, sid. 2.)

23. Åtal mot kyrkoherden i Tossene församling, för obehörig vägran
att förrätta jordfästning.

Kyrkoherden dömdes till varning. •

(Ämb.-ber. 1910, sid. 88, samt 1911, sid. 6.)

24. Åtal mot kyrkoherden i Herrestads församling, för lagstridigt begrafningssätt.

Kyrkoherden dömdes till varning.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 99, samt 1911, sid. 5.)

25. Åtal mot kyrkoherden i Fryksände församling, för oloflig frånvaro
från tjänstgöringsort.

Den tilltalade dömdes till varning.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 61.)

26. Åtal mot kyrkoherden i Fryksände församling, för oloflig frånvaro
från tjänstgöringsort.

Kyrkoherden förklarades hafva förfarit felaktigt.

(Ämb.-ber. 1911, sid. 26, samt 1912, sid. 3.)

27. Åtal mot en pastorsadjunkt i Tvååkers församling, för misshandel
emot nattvardsbarn.

Den tilltalade dömdes till afhållande från utöfningen af prästämbetet
under en månad.

(Ämb.-ber. 1877, sid. 50, samt 1878, -sid. 15.)

28. Uttalande om konventionen mellan prästerskapet och församlingarna
på Gottland rörande det förras lönerättigheter samt om kronotionden därstädes.

(Ämb.-ber. för 1813, sid. 12.)

29. Framställning till Riksdagen, angående undersökning af äganderätten
till kyrkohemman i Halland m. m.

(Ämb.-ber. för 1825, sid. 17, för 1826 — 1827, sid. 13, samt till Riksdagen
1828, sid. 34.)

J. 0:s anmärkningar i detta ärende föranledde en skrifvelse (den 28
september 1829, n:r 128) till Kungl. Makt. Framställningen vann dock ei
Kungl. Maj:ts bifall.

30. Åtal mot domkapitlet i Uppsala och konsistorienotarien därstädes,
i anledning af uraktlåtenhet att redovisa och till vederbörande aflämna influtna
kollekt- och stamboksmedel.

Sedan anmälts, att medlen till fullo redovisats, fick åtalet förfalla.

(Ämb.-ber. för 1825, sid. 22, samt till Riksdagen 1828, sid. 7.)

31. Åtal mot domkapitlet i Linköping, emedan domkapitlet dels skulle
ändrat förut fattadt beslut om aflöningen till en vikarierande komminister, dels
förordnat om undersökning vid sockenstämma af ifrågavarande komministers
förhållande till församlingen, vid hvilken stämma komministern för öfrigt icke
lämnats tillfälle att yttra sig, dels ock beslutit att tillsvidare icke missivera
komministern.

Domkapitlets förfarande beträffande omförmälda undersökning förklarades
hafva varit oriktigt. I öfrigt ogillades åtalet.

(Ämb.-ber. för 1840 — 1841, sid. 60.)

32. Åtal mot visitatorer, tillförordnade af domkapitlet i Västerås i
anledning af religiösa oroligheter i Orsa socken, för obehörig befattning
med tvänne personers resa.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. för 1854, sid. 32, samt för 1857, sid. 3.)

33. Åtal mot kyrkoherden i en församling inom Västerås stift, för behandlingen
af en uppkommen fråga rörande bestämmande af platsen för en
folkskolebyggnad.

Enär kyrkoherden i sitt förhållande till sin församling ej iakttagit föreskrifven
varsamhet, dömdes han att därom genom delgifning af utslaget erinras.

(Ämb.-ber. 1879, sid. 22, samt 1880, sid. 19.)

34. Åtal mot kyrkoherden i Rings och Stora Hammars församlingar,
för oordentligt och felaktigt förande af församlingarnas räkenskaper.

Kyrkoherden dömdes till varning.

(Ämb.-ber. 1885, sid. 52.)

35. Uttalande angående laga forum i fråga om prästrättigheter.

(Ämb.-ber. för 1854, sid. 70.)

36. Uttalande angående rättegångsordningen i religionsmål emot prästmän,
i anledning af Strängnäs domkapitels behandling af ett dylikt mål mot
en kyrkoherde. (Utförlig redogörelse för detta mål, »som öfver hela landet
väckt det största uppseende och föranledt de mest stridiga omdömen».)

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 66.)

37. Framställning till Kungl. Maj:t den 29 mars 1894, angående klockarfullmakters
utfärdande.

(Ämb.-ber. 1895, sid. 87.)

I anledning af denna framställning utfärdade Kungl. Maj:t den 26 april
1895 kungörelse i ämnet.

Författningar angående prästbevis.

1. Åtal mot kyrkoherden i Eskelhems församling, emedan han i sådant
bevis angående för brott tilltalade personer, som afsåges i förordningen den
11 juli 1753, omförmält lösa rykten rörande en person och däraf härledda
slutsatser öfver den ifrågavarande personens enskilda lefverne samt lynne
och sinnesart.

Kyrkoherden dömdes till erhållande af tjänlig föreställning inför konsistorium.

(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1834, sid. 20.)

2. Åtal mot kyrkoherden i Huddinge församling, i anledning af uti ett
prästbetyg införda anteckningar om en persons lefverne.

Kyrkoherden frikändes från allt ansvar, men erinrades vänligen att, inom
gränserna af det antagna attestformuläret, iakttaga den varsamhet, som vore
nödig till undvikande af särskild rättegång.

(Ämb.-ber. för 1854, sid. 26.)

3. Åtal mot pastor i en församling inom ärkestiftet, för vägran att utgifva
prästbevis samt för utgifvande af dylikt bevis med ofullständigt och
vilseledande innehåll.

Pastorn erinrades om sitt felaktiga förfarande.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 29.)

4. Åtal mot kyrkoherden i Brunskogs församling, för det han i flyttningsbevis
infört, att den person, för hvilken beviset utfärdats, var dömd för
brott, ehuru personen icke var förlustig medborgerligt förtroende.

Kyrkoherden, som före domkapitlets utslag utfärdat nytt lagenligt flyttningsbetyg,
erhöll förständigande att vid utfärdande af betyg för straffade
personer noggrant iakttaga hvad gällande förordning föreskrefve.

(Ämb.-ber. 1875, sid. 24.)

5. Åtal mot en vice pastor i Vadstena, för det han i prästbevis för en
person infört annat och mera, än förordningen den 20 januari 1865 tillstadde.

Den tilltalade skulle allvarligen förehållas sitt lagstridiga förfarande och
förständigas att framdeles ställa sig lag och författningar till efterrättelse.

(Ämb.-ber. 1876, sid. 18.)

6. Åtal mot kyrkoherden i Nora församling af ärkestiftet, för det han
i prästbevis för en person infört annat och mera, än förordningen den 20
januari 1865 medgåfve.

Kyrkoherden tilldelades föreställning med tillagd förmaning.

(Ämb.-ber. 1877, sid. 43.)

7. Åtal mot en vice pastor i Kville församling af Göteborgs stift, likaledes
för det han infört i prästbevis annat än nyssnämnda förordning medgåfve.

Den tilltalade dömdes att erhålla tjänlig föreställning med tillagd förmaning.

(Ämb.-ber. 1877, sid. 44, samt 1878, sid. 2.)

8. Utredning om hvad prästbevis enligt lag må innehålla.

(Ämb. ber. 1878, sid. 59.)

9. Åtal mot en kyrkoherde inom Lunds stift, för utfärdande af oriktigt
fräjdbetyg.

Kyrkoherden dömdes att erhålla tjänlig föreställning med tillagd förmaning.

(Ämb.-ber. 1880, sid. 41.)

10. Åtal mot eu vice pastor inom Linköpings stift, för utfärdande af
förment oriktigt prästbetyg.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1883, sid. 25.)

11. Åtal mot en vice pastor i Vallby församling af Uppsala ärkestift,
för utfärdande af oriktigt prästbevis.

Vice pastorn tilldelades varning.

(Ämb.-ber. 1884, sid. 48.)

12. Åtal- mot kyrkoherden i Norra Åsarps pastorat, för obehörigt tillägg
till ett fräj dbetyg.

Kyrkoherden dömdes att erhålla föreställning med tillagd förmaning.

(Ämb.-ber. 1888, sid. 23.)

13. Åtal mot en vice pastor i Uppsala domkyrkoförsamling, för felaktig
anteckning å flyttningsbevis.

Den tilltalade dömdes att erhålla föreställning med tillagd förmaning.

(Ämb.-ber. 1890, sid. 7.)

14. Åtal mot en vice pastor i Djurröds församling, för felaktigt flyttningsbevis.

Vice pastorn ålades att vid påfordran och utan kostnad för sökanden
utfärda nytt flyttningsbevis.

(Ämb.-ber. 1890, sid. 26, 1891, sid. 37, och 1892, sid. 7.)

15. Åtal mot en vice pastor i Kroppa församling, för vägran att utgifva
ett fräj dbetyg.

Den tilltalade dömdes till erhållande af föreställning med tillagd förmaning
samt förpliktades utfärda det begärda betyget.

(Ämb.-ber. 1890, sid. 76.)

16. Åtal mot kyrkoherden i Tjörns pastorat, för felaktig anteckning i
prästbetyg.

Kyrkoherden skulle tilldelas tjänlig föreställning med tillagd förmaning.

(Ämb.-ber. 1891, sid. 2.)

17. Åtal mot kyrkoherden i Algutstorps pastorat, för obehöriga uppgifter
i prästbetyg, m. in.

Kyrkoherdens felaktiga förfarande ansågs icke vara af beskaffenhet att
böra till vidare påföljd föranleda.

(Ämb.-ber. 1891, sid. 10, och 1892, sid. 24.)

18. Åtal mot kyrkoherden i Norra Åkarps och Vittsjö församlingars
pastorat, för obehöriga uppgifter i fräjdbetyg.

Kyrkoherden ålades att vid påfordran utfärda nytt fräjdbetyg och förklarades
hafva gjort sig förfallen till föreställning med tillagd förmaning.

(Ämb.-ber. 1891, sid. 19.)

19. Åtal mot kyrkoherden i Norra Vänga pastorat, för obehöriga anteckningar
i ett flyttningsbevis.

Kyrkoherden ålades att till klaganden vid påfordran och utan kostnad
för denne utfärda nytt laglikmätig! flyttningsbevis.

(Ämb.-ber. 1893, sid. 37 och 58.)

20. Åtal mot kyrkoherden i Mariestads församling, för obehörig anteckning
i flyttningsbevis.

Kyrkoherden ålades att vid påfordran utfärda lagenligt, nytt flyttningsbevis.

(Ämb.-ber. 1894, sid. 10.)

21. Åtal mot kyrkoherden i Gideå församling, för lagstridig affattning
af flyttningsbetyg.

Kyrkoherden förpliktades att tillhandahålla nytt, i behörig form utfärdadt
flyttningsbetyg.

(Ämb.-ber. 1898, sid. 15, 1899, sid. 26, samt 1900, sid. 26.)

22. Åtal mot kyrkoherden i Håtuna församling, för obehöriga anteckningar
i prästbetyg.

Kyrkoherden ansågs icke kunna dömas till ansvar, men förpliktades att
för klaganden utfärda nytt betyg.

(Ämb.-ber. 1905, sid. 2.)

23. Uttalande i fråga om anteckningar i flyttningsbetyg.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 88, och 1910, sid. 125.)

Kommunalförfattningar m. in.

1. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Uppsala län, för förment
felaktigt utslag på besvär i fråga om ett landstingsmannaval.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1886, sid. 6, och 1887, sid. 55.)

2. Åtal mot domkapitlet i Linköping, i anledning af ett förordnande
om undersökning vid sockenstämma rörande en komministers förhållande till
församlingen m. m.

Justitieombudsmannens ämbetsberällelse till 1913 års Riksdag. 4

Landsting.

K ömma Tullstyrelse
på
landet.

Kommunalstyrelse
i
stad.

Det anmärkta förfarandet förklarades kafva varit oriktigt.

(Ämb.-ber. för 1840—1841, sid. 60.)

3. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län, för förment
dröjsmål med handläggning af ett ärende angående anmälan mot en kronofogde
i anledning af dennes vägran att lämna begärd handräckning för uttagande
af kommunalutskylder.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1890, sid. 2.)

4. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Västmanlands län, för
dröjsmål med afgörande af besvär öfver ett kommunalstämmobeslut angående
debitering af fattigvårdsafgifter.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1867, sid. 47.)

5. Åtal mot landssekreteraren och landskamreraren i Östergötlands län,
för fastställelse af ett lagstridigt kommunalstämmobeslut rörande inskränkning
af församlingsfriheten.

De tilltalade ådömdes bötesansvar.

(Ämb.-ber. 1892, sid. 12.)

6. Uttalande angående rösträtt och valbarhet i kommunala angelägenheter
för person, som varit försatt i konkurs.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 120.)

7. Uttalande angående tid för valförrättningar.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 86.)

8. Framställning till Kungl. Maj:t den 4 februari 1908, angående stadsfullmäktigvals
förrättande å sådan tid på dagen, att om möjligt icke någon
röstberättigad i följd af tiden för valet hindras att däri deltaga.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 95.)

Kungl. Maj:t har den 21 februari 1908 utfärdat cirkulär i ämnet till
samtliga magistrater.

9. Uttalande angående magistratskungörelsers införande i tidningarna.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 94.)

10. Framställning till Kungl. Maj:t den 13 november 1907, angående

omarbetning af gällande bestämmelser om vissa magistratskungörelsers införande
i tidningar.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 168.)

Framställningen, som tillstyrkts af vederbörande i ärendet hörda myndigheter,
är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

11. Åtal mot borgmästaren och två andra ledamöter af magistraten i
Varberg, för vägran att till Kungl. Maj:t insända en af stadsfullmäktige beslutad
skrifvelse.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1901, sid. 39, och 1902, sid. 98.)

12. Åtal mot borgmästaren och två rådmän i Visby, för underlåtenhet
att uttaga och redovisa resterande kommunalutskylder, m. m.

De tilltalade dömdes till mistning af tjänsten under viss tid samt ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 17.)

13. Åtal mot magistraten i Uppsala, för försummelse att till Konungens
befallningshafvande dels öfverlämna infordrad förklaring dels inkomma med
eget utlåtande i anledning af besvär öfver ett stadsfullmäktigval.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1868, sid. 5.)

14. Åtal mot två rådmän vid Stockholms rådstufvurätt samt en t. f.
tjänsteman därstädes, för oriktigt förfarande vid val af stadsfullmäktige.

De tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1888, sid. 29.)

15. Framställning till Riksdagen, angående ändringar i förordningen om
kyrkostämma samt kyrko- och skolråd i Stockholm den 20 november 1862,
afseende rösträtten för fast egendom å kyrkostämma, val af suppleanter för
ledamöter i kyrko- och skolråd m. in.

(Ämb.-ber. 1891, sid. 120.)

Riksdagen beslöt, med anledning af J. 0:s framställning jämte enskild
motion, för sin del vissa ändringar i ifrågavarande förordning (skrifvelse
n:r 9 år 1891). Kungl. Maj:t utfärdade den 22 maj 1891 förordning i ämnet.

16. Åtal mot komministern i Kung Karls och Torpa församlingars
pastorat, för det rösträtt å kyrkostämma obehörigen förvägrats en röstägande.

Kyrko stämma.

Komministern skulle meddelas varning.

(Ämb.-ber. 1900, sid. 33, 1901, sid. 21, och 1902, sid. 81.)

17. Åtal mot kyrkoherden i S:t Ibbs församling i egenskap af ordförande
i kyrkostämma, för det han skulle obehörigen förvägrat en person
rösträtt samt tillika gifvit en oriktig affattning åt det vid stämman förda
protokollet.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1902, sid. 68, och 1905, sid. 16.)

18. Åtal mot kyrkoherden i Fässbergs församlings pastorat, för lagstridigt
aflysande af en redan utlyst kyrkostämma.

Kyrkoherden ansågs hafva gjort sig skyldig till varning, ehuru sådan,
då han erhållit afsked från prästämbetet, ej finge tilldelas honom.

(Ämb.-ber. 1904, sid. 79, och 1905, sid. 13.)

19. Åtal mot en vice pastor i Lunds stift, för underlåtenhet att föra
protokoll vid kyrkostämma.

Pastorn erhöll en erinran.

(Ämb.-ber. 1867, sid. 25.)

20. Åtal mot kyrkoherden i Hörby och Lyby församlingars pastorat,
i fråga om oriktig protokollsföring vid kyrkostämma.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1894, sid. 38, samt 1895, sid. 51.)

21. Åtal mot kyrkoherden i Yombs och Veberöds församlingars pastorat,
för det han afbrutit och upplöst en kyrkostämma, samt för det han underlåtit
att föra eller låta föra protokoll vid stämman.

Kyrkoherden dömdes till varning.

(Ämb.-ber. 1896, sid. 46, och 1897, sid. 5.)

22. Åtal mot kyrkoherden i Ytterhogdals församling, i fråga om smädlig
affattning af kyrkostämmoprotokoll.

Kyrkoherden dömdes till varning.

(Ämb.-ber. 1911, sid. 54, samt 1912, sid. 5.)

23. Åtal mot kyrkoherden i Järlåsa församling, för lagstridig propositionsvägran
vid val af ledamot i kyrko- och skolråd.

Det anmärkta förfarandet förklarades hafva varit oriktigt.

(Ämb.-ber. 1901, sid. 2, 1902, sid. 97, och 1904, sid. 33.)

24. Åtal mot pastor och kyrkoråd i en församling inom ärkestiftet, i

anledning af ett beslut om en persons fällande till böter för uraktlåten inställelse
inför kyrkorådet, m. m.

Anmärkta förfarandet ansågs felaktigt.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 29.)

25. Åtal mot kyrkoherden i Godegårds församling, för obehörigt förfarande
såsom skolrådsordförande (i samband med riksdagsmannaval).
Kyrkoherden dömdes till varning.

(Ämb.-ber. 1895, sid. 7.)

Författningar angående skolväsendet m. m.

1. Åtal mot kyrkoherden i Kilanda församling, för obehörig anteckning
å afskedsbetyg för folkskollärarinna.

Kyrkoherden dömdes till varning och förpliktades till ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1896, sid. 74, och 1897, sid. 2.)

2. Uttalande i fråga om skyldighet att till öfverläggning angående folkskoleväsendet
kalla skolråd och lärare.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 112.)

3. Uttalande angående allmänna undervisningsverkens reformerande.
(Ämb.-ber. 1849, sid. 177.)

4. Uttalande om reformering af folkskoleväsendet.

(Ämb.-ber. 1852, sid. 65.)

Ordningsstadgan för rikets städer m. m.

1. Åtal mot magistraten i Linköping, för kränkning af församlingsfriheten.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1889, sid. 62, och 1891, sid. 5.)

2. Åtal mot borgmästaren i Jönköping, för kränkning af församlingsoch
yttrandefriheten.

Borgmästaren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1889, sid. 73, och 1891, sid. 6.)

3. Åtal mot magistraten i Lund, för kränkning af församlings- och
yttrandefriheten.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1891, sid. 77, och 1893, sid. 54.)

4. Åtal mot t. f. borgmästare i Arboga, för kränkning af församlings
friheten.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1899, sid. 79, och 1900, sid. 6.)

5. Åtal mot polismästaren i Hälsingborg, för kränkning af yttrandeoch
församlingsfriheten.

Den tilltalade förklarades hafva för sitt förfarande saknat stöd af lag.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 21, samt 1911, sid. 7.)

6. Åtal mot magistraten i Söderhamn, för klinkning af församlingsfriheten.

De tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1911, sid. 20, samt 1912, sid. 2.)

7. Åtal mot magistraten i Linköping, för kränkning af församlingsfriheten.

De tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1911, sid. 43, samt 1912, sid. 4.)

8. Åtal mot magistraten i Enköping, för kränkning af församlingsfriheten.

De tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1911, sid. 50, samt 1912, sid. 4.)

9. Åtal mot grufverättens i Stora Kopparberget ordförande och ledamöter,
för obehörigt upplösande af en i Bergslagets s. k. enskilda verks ange -lägenheter hållen sammankomst, m. m.

Ordföranden dömdes till böter, men åtalet mot ledamöterna ogillades.

(Ämb.-ber. till Biksdagen 1850, sid. 147.)

10. Åtal mot kronofogden i Rönnebergs m. fl. härads fögderi, för kränkning
af församlingsfriheten.

Den tilltalade förklarades hafva förfarit felaktigt.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 57, samt 1910, sid. 4.)

11. Framställning till Kungl. Maj:t den 31 oktober 1850, angående dels
ändring och förklaring af öfverståthållarämbetets kungörelse den 16 sep -

tember 1850 om skyldighet att göra anmälan om offentliga föreställningar,
dels en allmän revision af befintliga påbud och stadganden i s. k. ordningseller
polismål, utfärdade af lokalmyndigheter för särskilda orter.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 108.)

Enligt beslut den 22 augusti 1851 fann Kungl. Maj:t ej skäl för det
dåvarande vidtaga någon åtgärd i anledning af J. 0:s framställning. (Jfr
ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 2.)

12. Åtal mot borgmästaren och tre rådmän i Hedemora, i fråga om
inskränkning i redan meddeladt tillstånd till anordnande af offentliga föreställningar,
m. m.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1907, sid. 20, och 1908, sid. 10.)

13. Åtal mot en polisintendent i Stockholm, för ett af honom meddeladt
förment oriktigt beslut, genom hvilket återkallats en person lämnadt
tillstånd att betjäna allmänheten med körningar medelst en s. k. omnibusvagn.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1873, sid. 36, samt 1874, sid. 23.)

14. Åtal mot magistraten och rådstufvurätten i Sundsvall, för uraktlåtenhet
att i rätt tid verkställa brandsyn och för olaga domslut i fråga om
ansvar å en person för försummelse att fullgöra brandsynemäns föreskrifter.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1880, sid. 43.)

Giftermålsbalken.

1. Åtal mot en vice pastor i Ösmo församling, dels för det han sammanvigt
ett par, oaktadt mannen icke uppnått 21 års ålder och icke heller erhållit
tillstånd att utan hinder däraf ingå äktenskap, dels för felaktig anteckning och
uppgift om ifrågavarande persons födelsedag.

Böter ådömdes.

(Ämb.-ber. 1889, sid. 12.)

2. Åtal mot kyrkoherden i Kärrhö församling, för det han sammanvigt
man och kvinna, som gjort hor med hvarandra.

Kyrkoherden dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1898, sid. 25, och 1900, sid. 6.)

Kap. 1.

Kap. 2.

Kap. 7.

Kap. 8.

Kap. 9.

Kap. 11.

Kap. 13.

Kap. 14.

3. Åtal mot vice pastor i en församling inom Härnösands stift, för
oriktig behandling af en fråga om äktenskapsjäf, m. in.

Den tilltalade dömdes till varning med tillagd förmaning.

(Ämb.-ber. 1874, sid. 30.)

4. Framställning till Kungl. Maj:t den 17 februari 1910, angående förtydligande
af gällande föreskrifter om utlännings äktenskap i Sverige.

(Ämb.-ber. 1911, sid. 189.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

5. Uttalande, i anledning af en högsta domstolens dom, i fråga huruvida
äktenskapsförord i något fall behöfver bevakas såsom testamente.

(Ämb.-ber. 1854, sid. 65.)

6. Uttalande, i anledning af en högsta domstolens dom, i fråga huruvida
äkta mans målsmanskap för hustrun upphört därigenom att god man
för henne förordnats i boskillnadsmål.

(Ämb.-ber. 1854, sid. 73,)

7. Framställning till Kungl. Maj:t den 7 januari 1910, angående ändring
af lagen om bodelning vid äktenskapsskillnad.

(Ämb.-ber. 1911, sid. 181.)

Framställningen har remitterats till lagberedningen.

8. Framställning till .Kungl. Maj:t den 7 januari 1910, angående skillnad
i äktenskap på grund af blodskam.

(Ämb.-ber. 1911, sid. 182.)

Framställningen har remitterats till lagberedningen.

9. Uttalande om affattningen af skiljebref vid skilsmässa i äktenskap
på grund af liorsbrott.

(Ämb.-ber. 1897, sid. 45.)

10. Åtal mot kyrkoherden i Solberga och Jörlanda församlingars pastorat,
för obehörigt dröjsmål med varnande af oeniga makar.

Det anmärkta förfarandet förklarades hafva varit oriktigt.

(Ämb.-ber. 1900, sid. 26.)

11. Framställning till Kungl. Maj:t den 8 oktober 1907, angående
behofvet af en revision af lagstiftningen om äktenskapsskillnad.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 163.)

Framställningen har remitterats till lagberedningen.

12. Framställning till Kungl. Maj:t den 3 november 1909, angående
ändring af gällande bestämmelser om äktenskapsskillnad i hvad de afse undergående
af varningsgrader.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 245.)

Framställningen bär remitterats till lagberedningen.

13. Uttalande i anledning af en högsta domstolens dom i mål om Kap. 16.
medgift eller hemföljd.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 27.)

Ärfdabalken.

1. Framställning till Riksdagen, angående åtgärder till förebyggande af Kap. 9.
alltför låga värdens åsättande vid bouppteckning, m. in.

(Ämb.-ber. för 1811, sid. 49 i bill. till riksståndens protokoll 1812.)

Framställningen vann ej Riksdagens bifall.

2. Åtal mot t. f. ordförande i Väddö och Häfverö skeppslags tingsrätt,
för oriktigt domslut i fråga om bouppteckningsed.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1857, sid. 10.)

3. Åtal mot magistraten i Sundsvall, emedan, oaktadt den borgmästare
och råd enligt 9 kap. 1 § ärfdabalken tillkommande rätt att nämna
bouppteckningsmän, i följd af kungl. brefvet den 23 september 1871, från
början af år 1872 upphört att vara gällande i afseende på bouppteckningar
i Sundsvall, magistraten likväl genom sina deputerade verkställt en bouppteckning
den 2 mars 1872 och därför uppburit provision.

Bötesansvar och återbäringsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. 1875, sid. 8.)

4. Åtal mot borgmästaren i Lindesberg, för dröjsmål med aflämnande
af en af honom jämte biträde förrättad bouppteckning.

Borgmästaren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 84.)

5. Åtal mot t. f. domhafvande, i anledning däraf att Norra och Södra
Åsbo samt Bjäre häradsrätter, under hans ordförandeskap och på hans föranstaltande,
genom beslut stadgat vite af 6 rdr 32 sk. b:ko, utom ansvar

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1013 års Riksdag. 5

Kap. 12.

Kap. 15.

Kap. 10—18.

efter lag, för stärbhusdelägare, som försummade att låta upprätta och till
nämnda häradsrätter ingifva bouppteckningar efter inom häradena boende
personer.

Då t. f. domhafvanden sålunda tillåtit sig att i strid mot gällande regeringsform
föreskrifva omförmälda ansvar för stärbhusdelägare; fälldes han till
böter, hvarjämte föreskrefs att utslaget skulle delgifvas Konungens befallningshafvande
i Kristianstads län, med anmodan att i nämnda härads kyrkor
låta kungöra, att i följd däraf verkan af häradsrätternas ifrågavarande beslut
komme att upphöra.

(Amb.-ber. för 1842 — 1843, sid. 109.)

6. Åtal mot rådstufvurätten i Alingsås, för beslut hvarigenom allmän
åklagare frånkänts rätt att föra talan om ansvar för försummad bouppteckning.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. för 1857, sid. 4.)

7. Magistraten i Sala, för dröjsmål med förrättande af ett arfskifte.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 8.)

8. Framställning till Riksdagen, angående utfärdande af lag om tillsyn
å god mans förvaltning af frånvarandes egendom.

(Ämb.-ber. 1890, sid. 82.)

I anledning af denna framställning antog Riksdagen för sin del en lag
uti ifrågavarande ämne (skrifvelse n:r 8 år 1890). Den 16 maj 1890 utfärdades
af Kungl. Maj:t lag i ämnet.

9. Uttalande, i anledning af en högsta domstolens dom, i fråga huruvida
äktenskapsförord i något fall behöfver bevakas såsom testamente.

(Ämb.-ber. för 1854, sid. 65.)

10. Uttalande i anledning af en högsta domstolens dom i mål om
rätta förståndet af ett testamente.

(Ämb.-ber. 1849, sid. 102.)

11. Uttalande, i anledning af en högsta domstolens dom, i fråga huruvida
testamentstagare kan hafva att fordra vederlag för jord, som han ej
kunnat utbekomma ur testators kvar låtenskap.

(Ämb.-ber. för 1852, sid. 12.)

12. Framställning till Riksdagen, angående ändring af 18 kap. 1 § ärfdabalken
i fråga om tiden för bevakning af testamenten m. m.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1828, sid. 47.)

Förslaget godkändes (se Rikets Ständers skrifvelse den 29 januari
1830, n:r 334). Med bifall till förslaget utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse i
ämnet den 12 mars 1830.

13. Framställning till Kungl. Maj:t den 27 januari 1849, angående lagförklaring
till vinnande af enbet i lagskipningen rörande verkan af testamentsbevakning
(testamentes uppvisning till bevakning bör gälla till förmån för alla
testamentstagare), af testamentes godkännande samt däraf att ett af flera
gifvare upprättadt testamente blifvit efter någonderas död bevakadt, äfvensom
angående tiden för klander af testamente.

(Ämb.-ber. för 1848, sid. 41, för 1849, sid. 18, samt till Riksdagen
1850, sid. 131.)

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 14 februari 1850 blef J. 0:s framställning
afslagen.

14. Uttalande angående testamentens kommunicerande genom införande
i den officiella tidningen.

(Ämb.-ber. utgifven 1864, sid. 78.)

15. Åtal mot en borgmästare, två rådmän och en protokollsnotarie vid
Stockholms rådstufvurätt, för det att, då flera personer i en gemensam skrift
bevakat ett testamente, protokollsutdrag särskildt för hvar och en af de bevakande
utfärdats och lösen därför uppburits.

De tilltalade dömdes till böter samt att återbära obehörigen påförd expeditionslösen.

(Ämb.-ber. 1867, sid. 56, och 1868, sid. 20.)

16. Uttalande angående giltigheten af skuldfordran hos omyndig för- Kap. 19—23.
klarad person.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 11.)

17. Uttalande angående fastighetshandel med omyndig köpare.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 20.)

18. Åtal mot t. f. ordförande i Orsa tingslags häradsrätt, i anledning
af ett beslut i fråga om omyndigförklaring.

T. f. ordföranden förklarades hafva förfarit oriktigt.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 61, samt 1909, sid. 6.)

19. Uttalande angående ett »amnärkningsvärdt» sätt att förordna förmyndare
för omyndiga personer. (Domaren i en viss domsaga hade »för

sed att, när fråga uppstått om tillsättande af förmyndare, fästa afseende icke
så mycket vid de omyndiges personer som icke mer vid det arf, som dem
tillfallit». Tillföllo flera arf en person, kunde hända att olika förmyndare förordnades
i afseende å hvart och ett af dessa arf.)

(Ämb.-ber. 1884, sid. 61.)

20. Åtal mot rådstufvurätten i Hälsingborg, för hustrus förordnande till
förmyndare för sin man.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1891, sid. 47, samt 1892, sid. 57.)

21. Uttalande angående förmyndareförordnande, utfärdadt för person som
ej uppnått föreskrifven ålder.

(Ämb.-ber. 1911, sid. 112.)

22. Åtal mot rådstufvurätten i Mariestad, i anledning åt dess behandling
utaf frågor rörande försäljning af omyndigs fasta egendom, in. m.

Åtalet ogillades; preskription ansågs föreligga.

(Ämb.-ber. 1869, sid. 2.)

23. Uttalande angående tillämpningen af förordningen den 24 september
1861 angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 127.)

24. Framställning till Riksdagen, angående behofvet af betryggande föreskrifter
om förvaltningen af omyndigs egendom.

(Ämb.-ber. 1868, sid. 90, samt 1869, sid. 69.)

Riksdagen anhöll i skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 87 år 1869) om förslag
till lag i ämnet. Enligt beslut den 19 november 1875 förklarade Kungl.
Maj:t Riksdagens skrifvelse icke böra till någon åtgärd föranleda.

25. Framställning till Kungl. Maj:t den 5 december 1874, angående
fastställande af formulär för förmynderskapsförteckningar m. in.

(Ämb.-ber. 1875, sid. 57.)

Kungörelse i ämnet utfärdades den 28 januari 1876.

26. Uttalande angående förbättrad lagstiftning rörande tillsyn å förvaltningen
af omyndigs egendom.

(Ämb.-ber. 1881, sid. 50.)

Riksdagen anhöll i skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 47 år 1881), att
Kungl. Maj:t ville öfverse gällande lagstiftning i ämnet, hvarpå den 18 april
1884 lag i samma ämne utfärdades.

27. Underdånigt utlåtande den 13 november 1882 öfver två i justitiedepartementet
utarbetade förslag, det ena till förordning angående tillsyn å
förmyndares förvaltning af omyndigs egendom, det andra till förordning angående
inrättande af förmyndarekassor.

(Ämb.-ber. 1883, sid. 53.)

28. Uttalande angående underdomstolarnas praxis i fråga om vårdnad
öfver förmynderskapen.

(Ämb.-ber. 1897, sid. 30.)

29. Åtal mot rådstufvurätten i Visby, för bristande tillsyn af ett under
rättens vårdnad stående förmynderskap.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. 1889, sid. 2.)

30. Åtal mot borgmästaren i Filipstad, för försummelse i afseende å
vårdnaden öfver förmynderskap m. m.

Borgmästaren dömdes för nämnda jämte andra förseelser till böter.

(Ämb.-ber. 1911, sid. 29.)

31. Åtal mot rådstufvurätten i Grenna, för uraktlåtenhet att hålla förteckning
öfver förmyndare, m. in.

Böter ådömdes.

(Ämb.-ber. 1868, sid. 2.)

32. Åtal mot häradshöfdingen i Vadsbo norra domsaga, för underlåtenhet
att upprätta förmynderskapsförteckning, in. m.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 3 och 52.)

33. Åtal mot rådstufvurätten i Askersund, för ofullständig förmynderskapsförteckning,
m. m.

Ansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 13.)

34. Åtal mot rådstufvurätten i Ängelholm, för försummelse att upprätta
förteckning öfver förmynderskap, m. m.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1872, sid. 5.)

35. Åtal mot häradshöfdingen i Ångermanlands norra domsaga, för
ofullständigheter i förteckningarna öfver förmynderskap, m. m.

Kap. 1.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1873, sid. 42.)

36. Åtal mot borgmästaren i Trelleborg, för uraktlåtenhet att i förmynderskapsförteckning
införa föreskrifna anteckningar, m. m.

Borgmästaren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1882, sid. 2.)

37. Åtal mot häradshöfdingen i Ångermanlands norra domsaga, för
ofullständiga förmynderskapsförteckningar, m. m.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1883, sid. 2, samt 1887, sid. 39.)

38. Åtal mot t. f. domhafvande i Själevads och Arnäs tingslag, för
ofullständiga förmynderskapsförteckningar m. m.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1894, sid. 16.)

39. Åtal mot häradshöfdingen i Västra och Östra Hisings härad, för
det han öfver inlämnandet af utdrag ur förmyndarräkningar expedierat domboksutdrag
och, utan därom framställd begäran, låtit dem tillställas förmyndarne
mot lösen.

Häradshöfdingen ådömdes bötesansvar samt återbäringsskyldighet.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 31, samt 1867, sid. 20.)

40. Åtal mot domhafvanden i Binnebergs tingslag af Vadsbo härad, för
det han inför häradsrätten föredragit en förmyndares, i följd af föreläggande,
ingifna förmyndarräkning och häröfver utfärdat domboksutdrag.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1867, sid. 45.)

Jordabalken.

1. Uttalande — i anledning af en högsta domstolens dom i ett inteckningsärende
i fråga huruvida fastighetsköp må anses afslutadt, innan salubref
är utgifvet.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 29 och 37.)

2. Framställning till Riksdagen, angående utfärdande af en författning,
hvarigenom kronan förklarade sig icke vidare äga någon rätt till de s. k.
Trippiska godsen i Halland eller till deras inlösande.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 40.)

Framställningen afslogs af Ständerna.

3. Uttalande angående »bedrägeri och trakasserier med fastighetsköp och
inteckningar». (Hänvisning till en den 6 februari 1865 tillsatt kommitté för
utarbetande af förslag till förändrade stadganden för betryggande af besittningsrätt
till fast egendom och af inteckningssäkerhet.)

(Ämb.-ber. 1867, sid. 93.)

4. Uttalande angående lösningsrätt till bergsmanshemman m. in.

(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1812, sid. 4.)

5. Åtal mot rådstufvurätten i Lindesberg, för det rätten i strid med
förordningen den 7 augusti 1766 vägrat köpare att lyfta nedsatt bördeskilling
m. m.

Rättens ledamöter ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. för 1848, sid. 9.)

6. Framställning till Riksdagen, angående förklaring öfver 7 kap. 1 §
jordabalken, rörande hvad bördeman, viderboende eller nabo i stad ålåge
för att förvara sin börds- och lösningsrätt till jord, hus eller tomt i stad.

(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1812, sid. 6.)

Framställningen bifölls af Riksdagen. Kung!. Maj:t utfärdade den 29
juli 1812 erforderliga föreskrifter.

7. Uttalande i fråga, huruvida fastebref lägger särskildt hinder för
pröfning af en talan, som icke af åkommet laga stånd hindras, eller huruvida
laglig hembudsskyldighet eljest kan anses tillintetgjord därigenom, att lagfart
utan klander försiggått.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 113.)

8. Åtal mot magistraten i Luleå, emedan utan vederbörlig undersökning
åt en person upplåtits icke allenast sådan stadens mark, som varit upplåten
åt annan person, utan ock egendom, som tillhörde enskild person.

Bötesansvar och ersättnigsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. 1872, sid. 73.)

9. Framställning till Riksdagen, angående upphäfvande af bestämmelserna
i 16 kap. 7 och 8 §§ jordabalken om rätt för jordägare att med våld
återhämta landbo, som rymmer bort inom stämmotid, m. m.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 161.)

Framställningen förföll.

10. Framställning till Riksdagen, angående upphäfvande af bestämmel -

Kap. 5.

Kap. 7.

Kap. 10.

Kap. 16.

serna i 16 kap. 7 och 8 §§ jordabalken om rätt för jordägare att med våld
återhämta landbo, som rymmer bort inom stämmotid.

(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1844, sid. 30.)

Sedan Rikets Ständer i anledning häraf aflåtit skrifvelse (n:r 143) till
Kungl. Maj:t, utfärdades förordning i ämnet den 19 maj 1845.

Kap. 17. 11. Framställning till Riksdagen, angående ändrade bestämmelser om

markegångssättning m. m.

(Ämb.-ber.för 1814, sid.3. Jfr ämb.-ber.för 1813, sid.4, samtför 1816, sid.3.)

I anledning af denna framställning samt i ämnet väckta motioner beslöt
Riksdagen skrifvelse till Kungl. Maj:t, som den 20 september 1815 i samma
ämne utfärdade förordning.

12. Uttalande angående åtgärder för tryggande af jordbruksarbetares
rätt till försörjning (arbetets organisation vid jordbruket).

(Ämb.-ber. för 1849, sid. 173.)

Författningar om lagfart.

1. Åtal mot rådstufvurätten i Stockholm, för felaktigt förfarande i ett
lagfartsärende samt för uraktlåtenhet att i lagfartsprotokollet ordagrant införa
köpebref, som företeddes för erhållande af uppbud och fasta.

Rådstufvurättens förfarande i afseende å lagfartsärendet ansågs icke vara
af beskaffenhet att föranleda ansvar. Däremot ålades rådstufvurätten att i
lagfartsprotokollet införa företedda köpebref.

(Ämb.-ber. för 1823 — 1824, sid. 36.)

2. Åtal mot liäradshöfdingen och en t. f. domhafvande i Olands härad,
efter anmälan af bankofullmäktige, för felaktigt förfarande vid behandling af
ett ärende angående pantelagfart. Fanken hade i strid mot kungl. brefvet
den 26 april 1776 förelagts att i ärendet förete originalskuldebref.

Häradshöfdingen frikändes, men t. f. domhafvanden dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1825, sid. 29.)

3. Åtal mot domhafvanden i Svärdsjö tingslag, för det lagfart beviljats
på grund af ett köpebref, oaktadt säljarne af ifrågavarande fastighet icke
innehaft densamma med äganderätt, m. m.

Ansvar ådömdes.

(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 63.)

4. Åtal mot t. f. ordförande i Norra Åsbo häradsrätt, för oriktigt
domslut i fråga om ansvar för underlåtenhet att lagfara fastighetsköp. Härads -

rätten hade tillämpat 22 § i förordningen angående förfalskning så ock om
bedrägeri och annan oredlighet den 7 september 1858 i stället för förordningen
den 13 juni 1800 angående lagfart och börd afjord på landet.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1867, sid. 29.)

5. * Åtal mot häradshöfdingen i Gottlands norra domsaga, för det han
meddelat lagfart å köpekontrakt rörande fast egendom, ehuru i nämnda kontrakt
omförmäldes, att köpebref skulle å viss dag framdeles utfärdas.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1868, sid. 65, samt 1869, sid. 38.)

6. Uttalande i fråga om förment stridighet mellan förordningen angående
lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875 och kungl. kungörelsen
angående stämpelpappersafgiften den 15 oktober 1875 äfvensom angående
sistnämnda kungörelses tillämpning i fråga om stämpelbeläggande af dels lagfartsbevis
och bevis, tecknadt å fångeshandling, dels utdrag af fastighetsboken
och inteckningsboken i vissa fall.

(Ämb.-ber. 1876, sid. 75.)

7. Uttalande angående tolkning och tillämpning af författningarna rölande
lagfart, inteckning, lagfarts- och inteckningsböckers förande samt månadsting.

(Ämb.-ber. 1879, sid. 37.)

8. Framställning till Riksdagen, angående ändrad lagstiftning om lagfart
å afsöndrad lägenhet.

(Ämb.-ber. 1889, sid. 119.)

Framställningen afslogs.

9. Uttalande i fråga huruvida, när två eller flera personer på en gång
lagfara med samma fastighet, som de, en efter annan, innehaft, lagfartsbevis
skall utfärdas till annan än siste ägaren.

(Ämb.-ber. 1878, sid. 56.)

10. Uttalande angående sättet för undertecknande af utdrag ur lagfartsoch
inteckningsböcker.

(Ämb.-ber. 1889, sid. 102.)

11. Framställning till Riksdagen, angående ändrade bestämmelser rörande

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1913 års Riksdag. 6

handläggning af lagfarts- och inteckningsärenden, i syfte att Öfverflytta dessa
ärenden från häradsrätten å häradshöfdingarna.

(Ämb.-ber. 1901, sid. 54.)

Framställningen afslogs.

12. Åtal mot t. f. ordförande i Hammarkinds häradsrätt, i anledning af
meddelad lagfart å en fastighet, åtkommen genom testamente, som bevakats
och vunnit laga kraft, innan förordningen den 21 december 1857 angående
lagfart å fast egendom blef till efterlefnad gällande.

Åtalet ogillades, sedan upplyst blifvit att ansökan om erhållande af lagfarten
blifvit gjord hos häradsrätten.

(Ämb.-ber. 1881, sid. 18.)

13. Åtal mot t. f. ordförande i Piteå tingslags häradsrätt, för obehörigen
meddelade förelägganden för stärbhusdelägare att söka lagfart.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1902, sid. 29.)

14. Åtal mot justitieborgmästaren och en justitierådman i Göteborg, för
afslag å lagfartsansökning på grund däraf att den person, hvilken enligt fullmakt
anmält sig att såsom ombud för sökanden föra talan i ärendet, bevittnat
det för ansökningen åberopade köpebrefvet, äfvensom mot nämnda personer
jämte en magistratssekreterare i samma stad, för vägran att till pröfning
upptaga förnyad ansökning i fråga om samma lagfart af det skäl, att den
person, som ingifvit ansökningen, icke visat att han af sökanden erhållit uppdrag
att i ärendet föra talan.

I förstnämnda afseende ådömdes de tilltalade bötesansvar och ersättningsskyldighet.

I sistnämnda afseende förklarades rådstufvurätten hafva förfarit oriktigt.

(Ämb.-ber. 1903, sid. 16, och 1905, sid. 79.)

15. Åtal mot häradshöfdingen i Flundre, Vane och Bjärke härads domsaga,
för det en ansökning om lagfart blifvit afslagen på den grund, att i
ärendet åberopadt arfskifte icke skulle blifvit upprättadt i den ordning, lag
föreskrefve, m. m.

Häradshöfdingen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1900, sid. 50, och 1901, sid. 42.)

16. Åtal mot häradshöfdingen i Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds
härads domsaga, för onödiga uppskof i ett lagfartsärende äfvensom för underlåtenhet
att inom föreskrifven tid stamp eib dägga fångeshandlingen, m. m.

Häradshöfdingen dömdes till suspension under 6 månader.

(Ämb.-ber. 1904, sid. 45, och 1905, sid. 36.)

17. Åtal mot borgmästaren i Trelleborg, för uraktlåtenhet att i fastighetsboken
införa föreskrift^ anteckningar, m. m.

Borgmästaren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1882, sid. 2.)

18. Åtal mot häradshöfdingen i Ångermanlands norra domsaga, för
uraktlåtenhet att göra upplägg i vederbörlig fastighetsbok för köpingen Örnsköldsvik
eller för densamma upprätta särskild fastighetsbok, m. m.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1883, sid. 2. Jfr ämb.-ber. 1887, sid. 39.)

19. Åtal mot borgmästaren i Marstrand, för försummelse beträffande
fastighetsboks förande.

Borgmästaren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1894, sid. 13.)

20. Uttalande angående förordningen, innefattande särskilda föreskrifter
angående lagfart, inteckning och utmätning af järnväg m. m. den 15 oktober
1880, § 4 mom. 3, i fråga om underrätts åtgärder i anledning af anmälan
om beviljad lagfart å järnväg och därtill hörande mark, belägen inom rättens
domsområde.

(Ämb.-ber. 1883, sid. 72.)

Författningar om inteckning.

1. Framställning till Biksdagen, angående ytterligare föreskrift i afseende
på villkoren för intecknings erhållande.

(Ämb.-ber. för 1811, sid. 47 i bih. till riksståndens protokoll 1812.)
Framställningen afslogs.

2. Åtal mot rådstufvurätten i Lund, emedan rådstufvurätten emot ägarens
bestridande beviljat inteckning i fastighet för annan persons skuld.

Den klandrade åtgärden förklarades vara stridande mot lag.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1817, sid. 15, samt för 1819, sid. 48.)

3. Åtal mot häradshöfdingen i Kinds härad, emedan, innan uppbud å
en fastighet beviljats för köparen, inteckning i fastigheten meddelats för en
köparens skuld.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1820—1821, sid. 22.)

4. Uttalande i fråga om, huru i ansökan om inteckning den fastighet, som
skall intecknas, bör vara uppgifven.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 29.)

5. Uttalande om vikten däraf att dels, innan inteckning beviljas, noggrann
upplysning inhämtas om fastighetens rätta namn och belägenhet i by
och socken, dels då skuldebref för intecknings förnyelse uppvisas för annan
rätt än den, under hvilkens domvärjo den intecknade fastigheten lyder, i protokollet
fullständigt antecknas fastighetens namn, byanamn och sockennamn
samt den §, under hvilken inteckningen beviljats eller senast förnyats.

. (Ämb.-ber. 1871, sid. 71.)

6. Uttalande i fråga, huruvida en ansökan om inteckning skall pröfvas
i det skick, hvari den befanns vid ansökningens ingifvande, eller om sökanden
icke utan förnyad ansökan kan få tillgonjuta en för honom före sakens
afgörande uppkommen fördel.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 37.)

7. Framställning till Riksdagen, angående ändring af 23 § i förordningen
om inteckning i fast egendom den 13 juli 1818, i syfte att vinna enhet
i lagskipningen rörande förnyelse af inteckning i de fall, då den intecknade
handlingen uppvisas vid annan rätt än den, där förnyelse skall ske.

(Tillägg till den vid 1859 års Riksdag afgifna ämbetsberättelsen, sid. 3.)

Med bifall till J. 0:s förslag afläto Ständerna skrifvelse (n:r 164 vid
Riksdagen 1859—1860) till Kungl. Maj:t, som utfärdade förordning i ämnet
den 9 april 1861.

8. Åtal mot häradshöfdingen i Hanekinds härad, för vägran att förnya
inteckning för ränta å skuldebref, emedan räntan icke fanns till beloppet utsatt
i protokollet öfver skuldebrefvets företeende vid annan domstol.

I anledning af åtalet förklarades, att omförmälda förhållande icke bort
föranleda afslag å den sökta inteckningsförnyelsen.

(Ämb.-ber. 1874, sid. 24.)

9. Åtal mot t. f. ordförande i Gottlands norra häradsrätt, i anledning
af ett beslut rörande ansökan om intecknings dödande. Inteckningen hade
blifvit kraftlös genom dom, som ogillade den fordran, för hvilken inteckningen
var gifven. I strid mot J. 0:s åsikt hade häradsrätten ansett sig böra höra
inteckningshafvaren, då inteckningen icke blifvit af sökanden företedd.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. för 1852, sid. 34, samt till Riksdagen 1856, sid. 84.)

10. Framställning till Riksdagen, angående tillägg till 24 § i förordningen
den 13 juli 1818, i syfte att inteckning måtte, utan att inteckningshandlingen
företes, kunna dödas, då den intecknade gälden är gulden eller af
annan orsak försvunnen eller ogiltig.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 6.)

Framställningen upptogs ej af Ständerna till behandling.

11. Uttalande angående tolkning och tillämpning af författningarna rörande
lagfart och inteckning samt lagfarts- och inteckningsböckers förande.

(Ämb.-ber. 1879, sid. 37.)

12. Åtal mot häradshöfdingen i Västmanlands östra domsaga, för det
han vid föredragning af inteckningsärenden inför häradsrätten underlåtit tillkännagifva
hufvudsakliga innehållet i den afhandling äfvensom namnet å den
fastighet, hvarje ärende afsåg, in. m.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1899, sid. 26, och 1900, sid. 75.)

13. Framställning till Riksdagen, angående ändring af 5 § inteckningsförordningen,
afseende att skriftligt medgifvande till inteckning för fordran
bör vara bevittnadt af kronofogde eller länsman etc. eller annan person, som
för vederbörande domstol är känd, samt dessutom af ytterligare ett vittne.

(Ämb.-ber. 1891, sid. 112.)

Framställningen afslogs.

14. Åtal mot häradshödingen i Västerbottens västra domsaga, emedan
han i fråga om två inteckningsansökningar uraktlåtit att genom granskning af
lagfartsboken utröna, huruvida däri förekomme anteckning om förhållande af
beskaffenhet att utgöra hinder för bifall till ansökningarna.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 2, och 1909, sid. 11.)

15. Uttalande angående innehållet af protokollsutdrag öfver inteckningshandlings
uppvisande vid annan domstol än den, som beviljat inteckningen.

(Ämb.-ber. 1876, sid. 80.)

16. Framställning till Riksdagen, angående ändring af 20 § inteckningsförordningen
i fråga om förnyelse af inteckning.

(Ämb.-ber. 1894, sid. 86.)

Riksdagen beslöt för sin del ändring uti ifrågavarande stadgande (Riksdagens
skrifvelse n:r 89 år 1894), hvarefter lag i ämnet utfärdades den 23
november 1894.

17. Åtal mot t. f. ordförande i Norra och Södra Tjusts tingslags häradsrätt,
i anledning af ett beslut, enligt hvilket häradsrätten vägrat att meddela
förmånsrätt för sökta inteckningar i den ordning, sökanden begärt. Såsom
skäl för denna vägran både i häradsrättens beslut anförts, »att ej visadt
blifvit, det jordägaren till den sökta åtgärden lämnat sitt medgifvande».

Den af häradsrätten åberopade omständighet förklarades icke hafva bort
utgöra hinder för häradsrätten att vid meddelande af de sökta inteckningarna
jämväl, på sätt sökanden begärt, bestämma inbördes ordningen dem emellan.

(Ämb.-ber. 1885, sid. 31.)

18. Åtal mot t. f. domhafvande i Gästriklands domsaga, för lagstridigt
åtecknande af för stort antal bevis i sammanhang med relaxation af inteckningar.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1903, sid. 7, och 1904, sid. 40.)

19. Åtal mot t. f. ordförande i Stranda häradsrätt, för felaktigt expeditionssätt
vid relaxation af inteckningar.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 12, samt 1910, sid. 2.)

20. Framställning till Riksdagen, angående ändrad lydelse af 23 § inteckningsförordningen
i fråga om dödande af inteckning utan företeende af inteckningshandlingen
i hufvudskrift.

(Ämb.-ber. 1882, sid. 36.)

Riksdagen beslöt i anledning af J. 0:s framställning ändrad lydelse af
ifrågavarande lagrum (skrifvelse n:r 32 år 1882). I enlighet med Riksdagens
förslag utfärdades den 6 oktober 1882 förordning i ämnet.

21. Uttalande angående förnyelse af inteckningar, som blifvit enligt 23
§ inteckningsförordningen efter anslag dödade.

(Ämb.-ber. 1884, sid. 59.)

22. Framställning till Riksdagen, angående tillägg till 23 § inteckningsförordningen
i fråga om dödande af inteckning efter exekutiv försäljning.

(Ämb.-ber. 1894, sid. 89.)

Framställningen blef af Riksdagen afslagen.

23. Uttalande angående 114 § utsökningslagen samt 23 och 24 §§ inteckningsförordningen.

(Ämb.-ber. 1882, sid. 36.)

24. Framställning till Riksdagen, angående ändrad lydelse af 104 § utsökningslagen
samt 33 § inteckningsförordningen i fråga om fastställande af
värde å utmätt fastighet i visst fall.

(Ämb.-ber. 1882, sid. 35.)

Framställningen förföll.

25. Framställning till Riksdagen, angående ändring af 38 § inteckningsförordningen
och 86 § utsökningslagen.

(Ämb.-ber. 1892, sid. 89.)

Framställningen blef af Riksdagen afslagen.

26. Åtal mot häradshöfdingen i Västmanlands östra domsaga, i anledning
af dödning utaf inteckningar, utan att begäran därom framställts, m. m.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1899, sid. 26, och 1900, sid. 75.)

27. Framställning till Riksdagen, angående tillägg till gällande föreskrifter
rörande ändrings sökande i underrätts utslag, hvarigenom sökt inteckning
blifvit afslagen.

(Ämb.-ber. 1881, sid. 72.)

Framställningen blef af Riksdagen afslagen.

Byggningabalken.

1. Framställning till Riksdagen, angående ändring i stängselförordningen, Kap. s.
i syfte att åstadkomma en rättvisare fördelning af stängselskyldigheten. (Stangseiför(Ämb.
-ber. till Riksdagen 1856, sid. 4.) ordningen.)

Framställningen synes icke hafva upptagits till särskild behandling af
Ständerna.

Kap. 8.

Kap. 10.
(Skogsförfattningar.
)

2. Åtal mot rådstufvurätten i Mariestad, i anledning af felaktigt bestämdt
vite för åverkansbrott och felaktig fördelning af böter, ådömda för dylikt brott.

Rådstufvurätten förklarades hafva förfarit felaktigt.

(Ämb.-ber. för 1826 — 1827, sid. 86.)

3. Framställning till Kung]. Maj:t den 14 november 1814, angående
förklaring af 4 § i skogsordningen af den 1 augusti 1805 i fråga om lösen
för resolutioner i skogsutsyningsmål.

(Ämb.-ber. för 1814, sid. 15.)

Den 11 januari 1815 lämnade Kungl. Maj:t i anledning häraf det svar,
att som förordnande i saken meddelats redan den 4 oktober 1814 genom
cirkulärbref till landsliöfdingarna, så ansågs vidare åtgärd icke erforderlig.

4. Framställning till Kungl. Maj:t den 20 oktober 1814, angående åtgärder
för underlättande af nybyggens anläggande i de nordliga länen, m. m.

(Ämb.-ber. för 1814, sid. 19.)

Framställningen remitterades till kammarkollegium och statskontoret, men
synes därefter icke hafva föranledt vidare åtgärd.

5. Åtal mot landssekreteraren i Skaraborgs län, för det han obehörigen
uppburit lösen för resolutioner på ansökningar om skogsutsyning.

Landssekreteraren förklarades hafva varit oberättigad att uppbära ifrågavarande
lösen.

(Ämb.-ber. för 1814, sid 15.)

6. Uttalande om trädplanteringar i Skåne samt angående Andrarums
alunverks privilegier.

(Ämb.-ber. för 1816, sid. 65.)

7. Genom beslut den 27 maj 1830 hade Konungens befallningshafvande
i Kalmar län stadgat vite för skogsåverkan, oaktadt det enligt 10 kap. 5 §
byggningabalken tillkom allenast domaren att stadga dylikt vite.

Efter anmälan af J. O. uppliäfde Göta hofrätt vitesbeslutet.

(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1834, sid. 27.)

8. Uttalande angående åtgärder till förebyggande af skogssköfling.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 92.)

9. Uttalande angående tillämpningen af förordningen angående utsyning
och försäljning af skogsalster från kronans skogar i Stora Kopparbergs län
och de norrländska länen den 21 december 1865.

(Ämb.-ber. 1867, sid. 115.)

10. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Västernorrlands län, för
olagligt medgifvande af redan försutten afverkningsrätt till skog å kronoöfverlopp
smark.

Bötesansvar ådömdes och fråga om ersättningsskyldighet lämnades öppen.

(Ämb.-ber. 1876, sid. 28, samt 1877, sid. 3.)

11. Åtal mot landssekreteraren och landskamreraren i Västernorrlands
län, för olagligt förfarande i anledning af verkställd skogsafverkning å skatteköpt
nybygge.

De tilltalade ådömdes bötesansvar och landskamreraren dessutom ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1877, sid. 3, samt 1878, sid. 15.)

12. Åtal mot jägmästaren i Sorsele revir, för olaga beslag af virke.

Jägmästaren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1907, sid. 32, 1908, sid. 29, och 1910, sid. 2.)

13. Åtal mot landssekreteraren i Jämtlands län m. 11., i anledning af
förbud mot utverkning.

Förbudet förklarades icke hafva bort meddelas.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 30, samt 1910, sid. 6.)

14. Framställning till Kungl. Maj:t den 2 mars 1909, om ändring af
6 § i lagen angående vård af enskildes skogar den 24 juli 1903, i syfte att
befrielse från meddeladt afverkningsförbud genom ställande af pant eller
borgen i allmänhet icke skulle få förekomma.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 179.)

Ärendet är öfverlämnadt till den kommitté, som tillsatts för omarbetning
af skogslagstiftningen.

15. Uttalande i fråga huruvida skogsvårdsstyrelse, på hvars begäran
öfverexekutor meddelat skogsägare afverkningsförbud, måste, vid äfventyr att
detsamma eljest upphör, instämma skogsägaren till domstol.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 276.)

16. Uttalande i anledning af stridiga domar i fråga om strandägares Kap. it—is.

fiskerätt och kronans rätt till fiske. (Fiskeri (Ämb.

-ber. för 1849, sid. 68.)

17. Framställning till Kungl. Maj:t den 20 december 1831, angående
förhållandet med fiskerierna i Göteborgs och Bohus län och de sannolika
utvägarna till deras räddande undan fullkomlig förstöring, innan det blefve
för sent.

Justitieombudsmannens ämbetsberättdse till 1913 års Riksdag. 7

3 “3

(Ämb.-ber. för 1831, sid. 6.)

Kungl. Maj:t hade redan före J. 0:s framställning vidtagit åtgärder för
ifrågavarande ändamål.

Kap. 20.
(Vattenrättsförordningar

m. m.)

18. Uttalande angående anstalter för uppodling af större mossar och
kärr uti södra delen af riket m. m.

(Ämb.-ber. för 1813, sid. 20.)

19. Uttalande angående Konungens befallningshafvandes befattning med
olofligen uppförda vattenbyggnader enligt kungl. kungörelsen den 6 augusti
1815.

(Ämb.-ber. för 1852, sid. 64.)

20. Åtal mot t. f. ordförande i Mellansysslets tingslags häradsrätt, i
fråga om felaktigt domslut i ett vattenrättsmål.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1895, sid. 52, och 1898, sid. 2.)

21. Åtal mot landssekreteraren och landskamreraren i Västernorrlands
län, för felaktigt beslut i ett flottningsärende.

De tilltalade ådömdes böter och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1892, sid. 35.)

Kap. 23. 22. Åtal mot t. f. öfverjägmästare i Älfsborgs län, för olagligen med (jakt-

^ delad tillåtelse till jakt å kronopark.

stadgan.) T f_ öfver]ägmästaren förständigades att ställa sig föreskrifterna i kungl.

stadgan om jakt och djurfång till noggrann efterrättelse.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 38.)

23. Åtal mot t. f. jägmästare i Falbygds revir, för det han obehörigen
verkställt beslag af en skjuten älg.

Den tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1893, sid. 42.)

Kap. 25. 24. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Gottlands län, i anled (Väglagen.

) njng af tvanne utaf nämnda myndighet utfärdade kungörelser. Den ena af
dessa påbjöd vid vite vägfarande att begagna vänstra sidan af vägen; och
både däri föreskrifvits, att föräldrar och husbönder skulle ansvara för de
förbrytelser mot kungörelsen, som deras barn eller tjänstefolk beginge. I
kungörelsen stadgad föx-delning af vitet ansågs ock vara oriktig. Den andra
kungörelsen afsåg förbud mot s. k. lekstugors hållande. I densamma var
jämväl inryckt ett meddelande om offentligt kungörande af förekommande
brottmål.

Sedan Kungl. Maj:t, efter förd klagan, förständigat Konungens befallningshafvande
att vidtaga ändring af kungörelserna, lät J. O. åtalet förfalla.

(Ämb.-ber. för 1816, sid. 14.)

25. I en kungörelse af den 29 maj 1816 hade Konungens befallningshafvande
i Skaraborgs län förordna!, att inga väderkvarnar finge på närmare
afstånd än 100 alnar från landsvägarna uppföras vid vite af 10 r:dr b:ko och
äfventyr af kvarnarnas vräkande. Därjämte ålades de personer, som redan
inom nämnda afstånd från landsvägarna uppfört väderkvarnar, att inom en
månad efter kungörelsens uppläsande från predikstolarna, vid det stadgade
vitet och påföljd af kvarnarnas nedrifning, hafva sina kvarnar utflyttade på
det afstånd från landsvägen, som i kungörelsen föreskrifvits.

Då J. O. fann kungörelsen i hvad den afsåg redan uppförda kvarnar
olaglig, hemställde han hos Göta hofrätt om dess upphäfvande i nämnda del.

Genom utslag den 21 januari 1818 förklarade hofrätten kungörelsen vara
i omförmälda afseende olämplig och anmodade Konungens befallningshafvande
att därom skyndsamt låta utfärda kungörelse.

(Ämb.-ber. för 1816, sid. 28, till Riksdagen 1817, sid. 6, samt för 1819,
sid. 48.)

26. Genom en den 7 augusti 1815 utfärdad kungörelse hade Konungens
befallningshafvande i Stockholms län till förekommande af vägarnas förstöring
stadgat vite af 13 r:dr 16 sk. b:ko, hvartill, utom böter efter lag, den skulle
anses förfallen, hvars svin anträffades oringade kringstryka å vägarna.

Dä allmänna lagen i 11 kap. 4 § byggningabalken redan stadgat straff
för svins utelöpande, hemställde J. O. hos Svea hofrätt om vitespåbudets
upphäfvande.

Genom beslut den 29 november 1815 upphäfde hofrätten vitespåbudet.

(Ämb.-ber. för 1816, sid. 43.)

27. Konungens befallningshafvande i Värmlands län hade i en kungörelse
rörande väghållningen inom länet obehörigen föreskrifvit vite.

J. O. hemställde hos Svea hofrätt om kungörelsens upphäfvande i hvad
den afsåg vitet; och genom utslag den 28 november 1834 upphäfde hofrätten
kungörelsen så vidt angick den del, som stadgade särskildt vite utöfver böter
enligt lag.

" (Ämb.-ber. för 1834 — 1835, sid. 35.)

28. Åtal mot landssekreteraren och landskamreraren i Östergötlands län
gemensamt, för uraktlåtenhet att i ett utslag rörande ny vägdelning meddela
laglig och fullständig föreskrift angående utslagets kungörande och delgifvande,

samt mot landssekreteraren särskild^ för obehörigt dröjsmål och försummelse
att expediera berörda utslag.

De tilltalade dömdes i först anmärkta afseendet till böter, hvarförutom
landssekreteraren i sistberörda afseendet ådömdes särskild! bötesansvar. Beträffande
landskamreraren skulle det honom ådömda bötesansvar anses inbegripet
i den straffpåföljd, som i särskild! mål angående tillgrepp af allmänna
medel blifvit honom påförd.

(Ämb.-ber. för 1844 —1845, sid. 29, samt till Riksdagen 1847, sid. 6.)

29. Framställning till Kungl. Maj:t den 14 december 1900, angående
ändringar i väglagen i syfte att häradsrätterna skulle befrias från befattning
med vissa vägärenden.

(Ämb.-ber. 1901, sid. 51.)

Syftet med J. 0:s framställning blef i viss mån tillgodosedt genom lagen
den 20 juni 1905 angående ändring i vissa delar af lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891.

Kap. 26 3 0. Framställning till Riksdagen, angående ändring eller förklaring af

och it. 27 kap. 7 § byggningabalken för erhållande af tydliga bestämmelser om bevis skyldigheten

i fråga om missbyggnad och vanhäfd.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1828, sid. 49.)

Föranledde ej åtgärd.

31. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Kronobergs län, i anledning
af en arrendators skiljande från arrendet af ett militieboställe.

Konungens befallningshafvande förklarades hafva förfarit oriktigt.

(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 3.)

32. Åtal mot den ordinarie landssekreteraren och två t. f. landssekreterare
i Värmlands län, för olagligen uppburen provision å influtna medel
för försåld skog från ett militieboställe.

De tilltalade dömdes att återbära olagligen uppburna provisionsbelopp.

(Ämb.-ber. 1881, sid. 2, samt 1882, sid. 21.)

33. Åtal mot en t. f. domänintendent i Kronobergs län, för olagligt förfarande
vid en arrendeauktion.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1887, sid. 7, samt 1889, sid. 41.)

34. Åtal mot häradshöfdingen i Gottlands norra domsaga, för olagligen
äskad ersättning i anledning af häradssyn å kungsgård.

Häradshöfdingen ådömdes böter samt återbäringsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1876, sid. 8, samt 1877, sid. 23.)

35. Åtal mot häradshöfdingen i Yadsbo norra domsaga, för dröjsmål
med förrättande af af- och tilltrådeshusesyn å ett klockareboställe.

Häradshöfdingen dömdes att bota och utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. 1884, sid. 2.)

36. Uttalande angående ersättning för ekonomiska besiktningar å ecklesiastika
boställen.

(Ämb.-ber. 1891, sid. 124.)

37. Framställning till Kungl. Magt den 27 december 1871, angående
upphäfvande eller ock förtydligande af hvad förordningen den 21 september
1860 innehölle i fråga om pass för utländska handelsresande.

(Ämb.-ber. 1872, sid. 89.)

Enligt beslut den 9 februari 1872 fann Kungl. Maj:t denna framställning
icke föranleda till annan åtgärd än att Kung]. Maj: t aflat en skrifvelse med
vissa föreskrifter i ämnet till sin befallningshafvande i Malmöhus län.

38. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Kopparbergs län, för förment
olagligt förfarande i fråga om skjutshållningsskyldighet.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1889, sid. 41, och 1890, sid. 54.)

39. Åtal mot bergmästaren i fjärde bergmästardistriktet, för det han
icke inom stadgad tid efter emoltagandet af ansökningar om inmutning vidtagit
förberedande åtgärd, som ansetts erforderlig, samt för dröjsmål med
expedierande af mutsedlar, m. m.

Bergmästaren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1876, sid. 2.)

40. Uttalande angående undersökning af grufdriften vid Ädelfors guldverk
samt rörande lämpligheten att fortsätta med grufvornas bearbetande.

(Ämb.-ber. för 1816, sid. 51.)

Handelsbalken.

1. Uttalande i fråga huruvida ett kontrakt kan af domaren tillämpas
utan pröfning af svarandens invändning om kontraktets giltighet.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 104.)

Ivap. 28.

Grufve stadgan.

Kap. 1.

lvap, 3.

Kap. 4.

2. Uttalande i fråga, huruvida författningen om lösöreköp utgör hinder
för tillämpningen af 15 § konkurslagen.

(Åmb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 104.)

3. Åtal mot häradshöfdingen i Svartlösa härad, för felaktig dom i ett
mål angående utbekommande af löneförmåner.

Häradshöfdingen dömdes till böter samt att utgifva ersättning.

(Åmb.-ber. 1854, sid. 40.)

4. Åtal mot kämnersrätt i Stockholm, för felaktig tillämpning af kontrollstadgan
den 7 dec. 1752, in. m.

De tilltalade dömdes till böter.

(Åmb.-ber. för ISIG, sid. 34.)

5. Åtal mot magistraten i Borås, i anledning af ett utslag, hvarigenom
en person vägrats tillåtelse att idka hembryggeri.

Magistratens ledamöter skulle erinras om sitt missförstånd af den i detta
afseende gällande förordning.

(Åmb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 72.)

6. Åtal mot rådstufvurätten i Vaxholm, i anledning af ett utslag, hvarigenom
i ett mål angående ansvar för olaga handel dömts till ansvar jämlikt
30 § i handelsordningen den 22 december 1846 jämte kungl. kungörelserna
den 18 januari 1850, den 5 juni 1822 och den 19 januari 1847, m. m.

De tilltalade dömdes till böter.

(Åmb.-ber., utgifven 1864, sid. 25.)

7. Framställning till Riksdagen, angående ändring i auktionskammarordningen
i hvad angick slagafgift vid auktioner.

(Åmb.-ber. för 1811, sid. 45 i bill. till riksståndens protokoll 1812.)

Framställningen bifölls af Ständerna. Enligt beslut den 23 december
1812 förklarade emellertid Kungl. Maj:t, att vid hvad förut stadgadt blifvit
borde förblifva.

8. Framställning till Kungl. Maj:t den 11 december 1820, angående
upphäfvande i vissa fall eller jämkning af en del såsom föråldrade och olämpliga
ansedda bestämmelser i gällande skråordning och handelsreglementen.

(Ej intagen i ämb.-ber.)

Kungl. Maj:t beslöt den 20 februari 1823, att handlingarna i ärendet
skulle öfverlämnas till Rikets Ständer för att tagas i öfvervägande i sammanhang
med den allmänna frågan om näringsfriheten.

9. Åtal mot kämnersrätten i Karlskrona, för bristande utredning i ett
mål angående ansvar å en person för saluhållande af tjära i okrönta kärl.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. för* 1825, sid. 71.)

10. Framställning till Pdksdagen, angående ändrade lagstadganden rörande
sättet för mätning och vågning åt spannmål. (Förordningen om mål mått
och vikt af den 29 maj 1739.)

(Ämb.-ber. lör 1811, sid. 46 i bill. till riksståndens protokoll 1812.)

Framställningen vann ej Ständernas bifall.

11. Uttalande i anledning af en högsta domstolens dom i mål om verkan
af träffad! aftal om ackord angående en gäldenärs förbindelser.

(Ämb.-ber. för 1852, sid. 15.)

12. Uttalande om uppsägning af skuldebref, då gäldenären ej kan
anträffas.

(Ämb.-ber. 1884, sid. 55.)

13. Framställning till Riksdagen, angående upphörande i vissa fall af
stadgad utsökningsprovision och öfverränta för skuldsedlar, pantsatta i
manufakturdiskonten.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1828, sid. 61.)

. Framställningen föranledde ej någon åtgärd.

14. Framställning till Riksdagen, angående upphäfvande af vissa §§ i
9 kap. handelsbalken jämte förordningen angående ränta vid försträckning på
viss kort tid utan säkerhet i fast egendom den 13 september 1864.

(Ämb.-ber. 1907, sid. 115.)

I anledning af J. 0:s förevarande framställning aflat Riksdagen den 2
maj 1907 skrifvelse till Kungl. Maj:t, som den 28 september 1907 utfärdade
lag i ämnet.

15. Uttalande angående preskription af uppbördsmans redovisningsskyldighet.

(Ämb.-ber. för 1849, sid. 97.)

16. Uttalande i fråga, huruvida pantsatt skuldförbindelses utgifvare må
lagsökas, när pantsättaren är under konkurs, innan fordran hos denne blifvit
bevakad.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 106.)

Iiap. 8.

Kap. 9.

Kap. 10.

Kap. 14.
(Legostadgan.
)

17. Åtal mot rådstufvurätten i Skötete, för det domstolen i ett mål
angående kraf ålagt en person betalningsansvar för gälden på grund af borgensförbindelse,
oaktadt förbindelsen icke företetts, så att densammas beskaffenhet
och giltighet kunnat af domstolen bedömas, m. m.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 52.)

18. Uttalande i fråga, huruvida återkallelse af borgensutfästelse, innan
borgensaftalet slutits, äger laga verkan.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 259.)

19. Uttalande angående löftesförbindelse för en varas leverering.

(Ämb.-ber. för 1854, sid. 74.)

20. Framställning till Riksdagen, angående tillägg till förordningen den
28 juni 1798 angående lagsökning mot löftesmän.

(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1812, sid. 5.)

Framställningen bifölls af Rikets Ständer. Den 29 juli 1812 utfärdade
Kungl. Maj:t föreskrifter i ämnet,

21. Uttalande i fråga, huruvida löftesman bör i följd af proprieborgen
förpliktas att under gäldenärens konkurs inlösa skuldförbindelse, innan den
blifvit i konkursen bevakad.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 104.)

22. Uttalande i fråga, huruvida proprielöftesman för ett efter uppsägning
betalbart skuldebref är betalningsskyldig, förrän fordringen efter behörig
uppsägning förfallit ej mindre mot honom än äfven emot gäldenären.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 280.)

28. Framställning till Kungl. Maj:t den SO maj 1851, i fråga om rätt
till uppsägning af borgen för kronans uppbörd.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 115.)

Enligt beslut den 23 november 1852 fann Kungl. Maj:t den gjorda framställningen
icke föranleda till någon åtgärd.

24. Uttalande angående omfattningen af löftesmäns regressrätt.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 260.)

25. Åtal mot länsmannen i Kungsörn distrikt, för det han å tjänstehjons
orlofssedel1 obehörigen tecknat bevis om verkställd vräkning.

Den tilltalade ådömdes böter och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1904, sid. 72, 1905, sid. 14, och 1906, sid. 2.)

20. Framställning till Riksdagen, angående upphäfvande af bestämmelsen
i 46 § legostadgan den 23 november 1833 om skyldighet för tjänstehjon
att vid flyttning från församling förete sitt afskedsbetyg för kyrkoherden därstädes,
vid påföljd att prästbevis eljest icke erhålles.

(Ämb.-ber. 1878, sid. 59.)

Framställningen afslogs af Riksdagen.

27. Uttalande angående lagstiftning rörande kommanditbolag. Kap. in.

(Ämb.-ber. 1879, sid. 63.) (Bolag.)

28. Framställning till Riksdagen, angående skyldighet för aktiebolag att
hos rätten eller domaren anmäla, hvilka personer utgöra bolagets styrelse.

(Ämb.-ber. 1878, sid. 45.)

Enligt skrifvelse till Kung], Maj:t (n:r 19 år 1878) beslöt Riksdagen för
sin de! en förordning härom. Kung]. Maj:t vägrade härå sin sanktion.

29. Uttalande rörande förordningen angående tillägg till gällande föreskrifter
om aktiebolag den 30 maj 1879, i fråga om behandlingen af ingifna
anmälande!! angående val af styrelseledamöter i dylika bolag.

(Ämb.-ber. 1883, sid. 71.)

30. Framställning till Kungl. Maj:t den 9 augusti 1909, angående dels utfärdande
åt bestämmelser i syfte att rösträtt vid bolagsstämma icke må utöfvas
af aktietecknare, som är in mora, dels ock fastställande af tiden för registerbok.
s uppläggande.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 219.)

Ifrågavarande framställning blef till fullo beaktad i den nya aktiebolagslagen.

31. Framställning till Kungl. Maj:t den 22 mars 1909, angående ändring
af aktiebolagslagen i syfte att förhindra obehörigt begagnande af annans firma.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 184.)

Det af J. O. sålunda framställda önskemålet är beaktadt i nya lagen om
aktiebolag.

32. Framställning till Kungl. Maj:t den 11 januari 1904, angående
ändring i lagen om aktiebolag rörande forum för åtal mot styrelseledamot
och likvidator.

(Ämb.-ber. 1904, sid. 105.)

Hvad J. O. anfört har beaktats i lagen om aktiebolag den 12 augusti 1910.

33. Uttalande i anledning af en högsta domstolens dom rörande fråga. KaP. it.

■Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1918 års Riksdag. 8

Kap. 18.

Lag om
handelsregister

m. m.

Författningar
angående
patent och
varumärken.

huruvida omyndig sons fordran hos fader kan äga förmånsrätt såsom barnaarf,
utan att fadren såsom förmyndare åsamkat sig skulden.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 31.)

34. Åtal mot t. f. ordförande i Södra Möre häradsrätt, i anledning af
en konkursdom, hvarigenom felaktigt beviljats förmånsrätt åt tvänne af
konkursgäldenären såsom förmyndare förvaltade barnaarf framför en i hans
fastighet intecknad fordran.

T. f. ordföranden ådömdes böter och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. för 1854, sid. 41, samt till Riksdagen 1856, sid. 103.)

35. Uttalande angående ansvarighet för fattigkassors förvaltning.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 17.)

36. Uttalande i fråga om skadestånd i följd af uraktlåten vård om
medel, som blifvit genom inbrott i ett ämbetsrum bortstulna.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 115.)

37. Framställning till Kungl. Maj:t den 30 november 1908, angående
förbud mot användande i firma af beteckningen »riks» eller därmed jämförligt
uttryck.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 138.)

Patent- och registreringsverket har i afgifvet utlåtande tillstyrkt framställningen.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

38. Uttalande angående skyldigheten för domare att i vissa fall till
handelsregistret insända uppgift om offentlig stämning i konkurs.

(Ämb.-ber. 1891, sid. 135.)

39. Åtal mot borgmästaren i Filipstad, för bristfälliga anteckningar i
handelsregistret, m. in.

Böter ådömdes.

(Ämb.-ber. 1911, sid. 29.)

40. Framställning till Riksdagen, angående ändring i förordningen om
patent den 16 maj 1884 och lagen om skydd för varumärken den 5 juli
samma år.

(Ämb.-ber. 1888, sid. 57.)

Framställningen afslogs.

Växellagen.

1. Åtal mot rådstufvurätten i Västerås, emedan domstolen i ett mål
angående växelfordran förklarat målet icke kunna upptagas till pröfning på
den grund, att käranden ej skulle styrkt sin behörighet att anhängiggöra talan
vid domstol. Växeln var öfverlåten på käranden »för inkasso».

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 68.)

2. Uttalande angående växelacceptants skyldighet att gälda ränta och
växelprovision.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 152, och 1910, sid. 265.)

3. Åtal mot en division af Svea hofrätt, i anledning af en dess dom
rörande återgångstalan för bristande betalning af växel.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 7.)

4. Åtal mot borgmästaren jämte tre rådmän i Örnsköldsvik, för fel vid
beräkning af ränta å utdömd växelfordran.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1896, sid. 22, och 1898, sid. 14.)

5. Åtal mot notarius publicus i Karlshamn, för uppbärande af lösen för
anteckning om verkställd växelprotest.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1886, sid. 30, och 1888, sid. 14.)

6. Framställning till Kung!. Maj:t den 30 november 1888, angående
nedbringande af kostnaden för växelprotest på landet.

(Ämb.-ber. 1889, sid. 113.)

Framställningen bifölls genom kungörelsen den 31 maj 1889 om ändringar
i 1883 års förordning angående expeditionslösen.

7. Framställning till Riksdagen, angående förklaring af 12 § utsökningslagen
samt ändring af 51 § samma lag, afseende föreskrift för öfverexekutor
åt! till pröfning upptaga lagsökningar, som grundas å växel.

(Ämb.-ber. 1891, sid. 97.)

Framställningen afslogs.

8. Framställning till Riksdagen, angående formen för vissa växelmåls
behandling.

(Ämb.-ber. 1892, sid. 104.)

Riksdagen begärde i skrifvelse till Kungl. Maj:t. förslag till lagbestämmelser.
Proposition alläts till Riksdagen den 10 februari 1893, och den 14
april 1893 utfärdades lag i ämnet.

1818 års
konkurslag.

1830 års
konkurslag.

Konkursförfattningar.

1. Framställning till Kungl. Maj:t den 23 juni 1824, angående förklaring
af 32 § i 5 kap. konkurslagen. Vid granskning af fånglistorna kade
iakttagits, att två personer, som häktats för konkursförbrytelse, fått afbida
rannsakning i tio månader. Häktningen ägde rum den 12 december 1822,
och höllos de häktade till den 14 oktober 1823, då inställelsedagen i konkursen
inträffade. Framställningen afsåg nu, att Kungl. Maj:t måtte förklara,
att tillämpning af 32 § i 5 kap. konkurslagen borde äga rum äfven i de
fall, då gäldenären i konkursens början blefve, enligt 4 kap. 5 § i samma
lag, insatt i allmänt häkte, så att frågan om hans ansvar för vårdslöst eller
bedrägligt förhållande finge särskild! af borgenär eller allmän åklagare utföras
och af rätten före inställelsedagen pröfvas, därest sådan fråga kunde
skiljas från borgenärernas tvist om betalning och förmånsrätt.

(Ämb.-ber. för 1825, sid. 6.)

Enligt beslut den 11 november 1825 fann Kungl. Maj:t ej skäl lämna
bifall till framställningen.

2. Åtal mot rådstufvurätterna i Karlskrona och i Umeå, för dröjsmål
med konkurssakers afgörande.

Böter ådömdes.

(Ämb.-ber. för 1823 —1824, sid. 35, för 1825, sid. 45 och 83, samt
för 1826 — 1827, sid. 26, 39 och 40.)

3. Åtal mot ledamöter af rådstufvurätten i Göteborg, efter anmälan af
fullmäktige i riksgäldskontor^, för försummelse att slutbehandla åtskilliga
konkursmål.

Åtalet föranledde en erinran och åtvarning till ledamöterna att lämna
mera noggrann uppmärksamhet åt sina tjänsteåligganden.

(Ämb.-ber. för 1825, sid. 67.)

4. Åtal mot liäradshöfdingen i Bälinge härad, för dröjsmål med utgifvande
af dom i ett konkursmål.

liäradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1825, sid. 34, samt för 1826 — 1827, sid. 41.) 5 6

5. Uttalande angående konkursdomstol för bolag, däri frälseman äger del.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 99.)

6. Uttalande, i anledning af en högsta domstolens dom, i fråga huru -

vida gäldenär egendom i Sverige kan utmätas, under det gäldenären befinnes
i Norge försatt i konkurs.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 33.)

7. Uttalande, i anledning af en högsta domstolens dom, i fråga huruvida
en fordringsägare kan vid konkurs genom öfriga borgenärers beslut förmenas
att utsöka gäldenärens fordringar.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 36.)

8. Åtal mot rådstufvurätten i Norrtälje, i anledning af ett utslag, hvarigenom
en person dömts till ansvar enligt 43 § i konkurslagen af den 12
mars 1830, ehuru den tilltalade af annan domstol redan dömts för samma
brott till ansvar (jämlikt 8 kap. 3 § och 61 kap. 1 § missgärningsbalken).

Det anmärkta förfarandet förklarades hafva varit oriktigt.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 11.)

0. Framställning till Kung], Maj:t den 17 mars 1852, angående domstols
skyldighet att förskjuta kostnader i konkursmål, där tillgång till ersättning
saknas.

(Ämb.-ber. för 1852, sid. 62.)

Framställningen, som hänvisades till den af Kung]. Maj:t den 17 juni
1858 tillsatta kommittén för utarbetande af förslag till ny konkurslag in. m.,
beaktades i det af kommittén år 1859 afgifna förslaget.

10. Uttalande angående sättet att åvägabringa bouppteckning i tvungen
konkurs.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 101.)

11. Åtal mot rådstufvurätten i Västerås, för obehörigen länmadt anstånd
med bouppteckningsedens afläggande i tre konkursmål.

Rättens ledamöter dömdes till böter för felaktigt förfarande i ett af målen,
men i öfrigt ogillades åtalet.

(Ämb.-ber. för 1857, sid. 1.)

12. Åtal mot t. f. borgmästare i Sundsvall, för försummad verkställighet
af beslut om offentlig stämning i konkurs.

I anledning af åtalet dömdes t. f. borgmästaren till böter och ersättnings
utgifvande.

(Ämb.-ber. för 1854, sid. 46.) 13

13. Åtal mot rådstufvurätterna i Härnösand, Gäfle, Arboga, Eskilstuna,
Norrtälje, Ängelholm, Kristianstad, Landskrona, Malmö, Västerås, Växjö, Visby
och Oskarshamn, för dröjsmål med behandling och afgörande af konkurssaker.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. för 1830 — 1837, sid. 7; för 1849, sid. 130; till Riksdagen
1850, sid. SI och 102; för 1857, sid. 12, 13 och 14; till Riksdagen 1859,
sid. 105; för 1800, sid. 37, 41 och 42, samt till Riksdagen 1802, sid. 18.)

14. Åtal mot vådstufvurätten i Köping, för obehörigt dröjsmål med
konkurssakers afgörande.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. för 1857, sid. 13.)

15. Åtal mot rådstufvurätten i Eksjö, för dröjsmål med konkurssakers
behandling.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 101.)

10. Åtal mot rådstufvurätten i Umeå, för dröjsmål med konkurssakers
afgörande och underlåtenhet att i dem hålla upprop.

Två t. f. ordförande i rätten ådömdes bötesansvar för dröjsmål med
handläggning af konkursmål, men i öfrig! ogillades åtalet.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 152.)

17. Åtal mot häradshöfdingen i Gottlands södra härad, för onödigt fördröjande
af ett konkursmåls afgörande.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 05.)

18. Åtal mot häradshöfdingen i Bräkne härad, för vägran att å inställelsedagen
i en konkurs emottaga då ingifven anmärkningsskrift med därvid
fogade handlingar.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1854, sid. 29.)

19. Åtal mot rådstufvurätten i Sigtuna, för oriktigt domslut i ett boskillnadsmål.

Rättens ledamöter förklarades hafva förfarit oriktigt.

(Ämb.-ber. för 1857, sid. 8.)

20. Åtal mot t. f. domhafvande i Visnums härad, emedan dels häradsrätten
uti en dom i konkurssak föreskrifvit villkor om skuldförbindelses återställande
för erhållande af betalning ur konkursmassans tillgångar samt uraktlåtit
att i domen upptaga namnen å ifrågavarande borgenärer och att angifva
fordringsbeloppet för hvarje borgenär särskildt, dels i det till sysslo -

männen utskrida exemplar af protokoll och dom uteglömts en borgenär och
dennes fordran.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 16.)

21. Framställning till Riksdagen, angående bestämmande af viss tid för
doms afkunnande i stadsdomstol (ändring af 24 kap. 5 § rättegångsbalken),
äfvensom angående tillägg till 95 § i konkurslagen i fråga om tiden för
doms utgifvande.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 177.)

Framställningen i hvad den afsåg ändring af 24 kap. 5 § rättegångsbalken
ledde ej till något resultat. Vid Riksdagen 1859—1860 antogs ny
konkurslag, i anledning hvaraf J. 0:s framställning i dess senare del förföll.

22. Uttalande i fråga huruvida boskillnad kan erhållas utan förevarande
obestånd.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 100.)

23. Åtal mot rådstufvurätten i Härnösand, dels för dess förfarande att,
sedan en person förklarats skyldig afträda sin egendom till konkurs, förelägga
honom vid vite att ingifva bouppteckning, dels i anledning af beviljad
boskillnad utan samband med konkurs.

Rådstufvurättens förfarande beträffande första anmärkningspunkten ansågs
icke kunna föranleda ansvar. Andra anmärkningspunkten föranledde till bötesansvar
för vederbörande ledamöter i rätten.

(Ämb.-ber. för 1852, sid. 25.)

24. Uttalande angående tillämpningen af konkurslagen den 18 sep- 1862 krs

tember 1862. konkurslag.

(Ämb.-ber. 1867, sid. 84.)

25. Uttalande angående afveckling af gäldbundet bo under administration.

(Ämb.-ber. 1879, sid. 53.)

26. Åtal mot t. f. ordförande i Själevads häradsrätt, emedan, bland annat,
en person efter ansökning af borgenär blifvit försatt i konkurs, oaktadt icke
något af de fäll förelegat, då enligt konkurslagen borgenär äger söka det
gäldenärs egendom må afträdas till konkurs.

Böter och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. 1868, sid. 33.)

27. Åtal mot rådstufvurätten i Arboga, för förment oriktigt beslut angående
en persons försättande i konkurstillstånd.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 95.)

28. Åtal mot t. f. ordförande i Norrbo häradsrätt, för obehörigt beslut
om en persons försättande i konkurs.

Det anmärkta förfarandet förklarades hafva varit oriktigt.

(Ämb.-ber. 1899, sid. 57.)

29. Åtal mot domhafvanden i Ljusdals tingslag, emedan kungörelse
enligt 6 § 3 mom. konkurslagen icke blifvit inom föreskrifven tid införd, samt
emedan han underlåtit tillhålla konkursgäldenär att fullgöra bouppteckningsed,
in. m.

Domhafvanden dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 42.)

30. Åtal mot Stockholms rådstufvurätts andra afdelning, för förment
oriktigt expedierande af kallelse å gäldenär, då borgenär sökt hans försättande
i konkurstillstånd.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1868, sid. 50.)

31. Åtal mot häradshöfdingen i Gottlands södra domsaga, för oriktigt
föreläggande beträffande bevis öfver delgifning af konkursansökan.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1888, sid. 15, samt 1889, sid. 54.)

32. Framställning till Kungl. Magt den 7 januari 1910, angående ändring
af 14 § konkurslagen.

(Ämb.-ber. 1911, sid. 183.)

Skrifvelsen öfverlämnades till den år 1907 tillsatta konkurslagstiftningskommittén.

33. Uttalande angående kungörelser enligt konkurslagen.

(Ämb.-ber. 1903, sid. 36.)

34. Uttalande i fråga om skyldighet för konkursgäldenärs hustru ait
aflägga bouppteckningsed.

(Ämb.-ber. 1894, sid. 77.)

35. Åtal mot rådstufvurätten i Vaxholm, för obehörigt föreläggande och
utdömande af viten för vägran att aflägga bouppteckningsed i konkurs.

Rättens ledamöter dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1889, sid. 7.)

36. Uttalande angående tolkningen af 31 § i konkurslagen den 18 september
1862 i fråga om tiden, då i konkurs försatt ämbets- och tjänsteman
äger återinträda i utöfningen af sin befattning.

(Ämb.-ber. 1888, sid. 46.)

37. Uttalande i fråga om hvad till utmätt eller i konkurs afträda fast
egendom rätteligen hör.

(Ämb.-ber. 1882, sid. 40.)

38. Uttalande i fråga om hvilka konkursborgenärer skola kallas till
första förhöret.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 65.)

39. Åtal mot t, f. domhafvande i Sköns tingslag, för det han samtidigt
med förordnande såsom domhafvande utöfvat befattning såsom rättens
ombudsman i underlydande konkurs.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1894, sid, 44.)

40. Åtal mot t. f. domhafvande i Södra Möre härad, för felaktigt förfarande
i fråga om val af syssloman i konkurs.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1890, sid. 55.)

41. Åtal mot rådstufvurätten i Sköfde, i anledning af beslut, hvarigenom
en konkursgäldenär förelagts att vid vite inom bestämd tid till sysslomännen
utlämna konkursmassan tillhörigt gods, m. m.

Böter ådömdes.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 14, samt 1872, sid. 18.)

42. Uttalande i fråga om till konkurs afträdd fast egendoms försäljning
genom exekutiv myndighet.

(Ämb.-ber. 1882, sid. 42.)

43. Uttalande angående verkan däraf att den, som framställt jäf mot
en i konkurs bevakad fordran, återkallar jäfvet vid rätten, dit detsamma såsom
tvistigt hänskjutits.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 281.)

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1913 års Riksdag. 9

44. Åtal mot Stockholms rådstufvurätts andra afdelning, i anledning
af dess förfarande att behandla en hvar vid ett rättegångstillfälle handlagda
efterbevakningar såsom särskildt mål och för hvar och en af dem fora särskilt
protokoll samt att utsätta förhör, som i anledning af samma bevakningar
skulle hållas, till fyra särskilda dagar, in. m.

De rättens ledamöter, som deltagit i besluten, dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1877, sid. 24, samt 1878, sid. 2.)

45. Framställning till Riksdagen, angående ändring af 102 och 140 §§
konkurslagen om fastställande af ackordsförslag m. m.

(Ämb.-ber. 1892, sid. 100.)

Riksdagen antog för sin del lag i detta ämne (Riksdagens skrivelse nr
7 år 1892). Enligt beslut den 14 oktober 1892 vägrade Kungl. Maj:t sin
sanktion härå.

46. Åtal mot rådstufvurätten i Ängelholm, för försummelse att upprätta
förteckning öfver konkurser in. m.

Eötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1872, sid. 5.)

47. Åtal mot häradshöfdingen i Ångermanlands norra domsaga, för
ofullständigheter i konkursdiariet, in. in.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1873, sid. 42.)

48. Framställning till Kungl. Maj:t den 5 december 1874, angående
■''fastställande af formulär för konkursförteckningar, m. m.

(Ämb.-ber. 1875, sid. 57.)

Enligt beslut den 28 januari 1876 lämnade Kungl. Maj:t J. 0:s framställning
utan afseende i hvad den afsåg konkursförteckningar.

49. Åtal mot borgmästaren i Trelleborg, för underlåtenhet att i konkursförteckning
införa föreskrift^ anteckningar, m. in.

Borgmästaren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1882, sid. 2.)

50. Åtal mot häradshöfdingen i Ångermanlands norra domsaga, för ofullständiga
konkursförteckningar, m. m.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1883, sid. 2, samt 1887, sid. 39.)

51. Åtal mot t. f. domhafvande i Själevads och Arnäs tingslag, föi

försummelse att föra konkursförteckning och att uppsätta konkursprotokoll,

m. m.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1894, sid. 16.)

52. Åtal mot häradshöfdingen i Jämtlands västra domsaga, för ofullständiga
konkursförteckningar, m. m.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 11.)

53. Åtal mot borgmästaren i Filipstad, för försummelse i afseende å
förande af konkursförteckning, m. m.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1911, sid. 29.)

54. Åtal mot borgmästaren i Ronneby, för vägran att lämna mottagningsbevis
å postförsändelse, innehållande bevakningsliandlingar i konkurs.

För ifrågavarande förseelse dömdes borgmästaren till böter.

(Ämb.-ber. 1906, sid. 61.)

Förordningen huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse
m. m.

Åtal mot rådstufvurätten i Sköfde, för det domstolen i ett mål angående
kraf, bland annat, ålagt delägarna i ett stärbhus personligt betalningsansvar,
ehuru de icke varit stämda med påstående om skyldighet för
dem att personligen ansvara för betalningen af ifrågavarande fordran, samt
oaktadt under rättegången blifvit upplyst, att de sökt urarfvaförmån.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 52.)

Missgärningsbalken.

1. Åtal mot häradshöfdingen i Boteå tingslag, för oriktig tillämpning
af förordningen den 16 november 1841 i fråga om ansvar för fylleri i kyrka.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 153.)

Kap. 3.

Kap. 5.

Kap. 8.

2. Framställning till Riksdagen, angående förtydligande af kungl. brefvet
den 25 september 1777, i syfte att ej någon må för brott mot 5 kap. 1 §
missgärningsbalken (smädelse mot Konungen, drottningen eller tronföljare)
häktas, förrän Konungen förklarat undersökningen därom böra fortsättas.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 176.)

Rikets Ständer beslöto för sin del i enlighet med J. 0:s framställning
(skrifvelse till Kungl. Maj:t af den 13 februari 1841, n:r 233). Enligt beslut
den 8 juni 1841 förklarade Kungl. Maj:t sig icke finna skäl bifalla Ständernas
förslag.

3. Förnyad framställning till Riksdagen om förtydligande af kungl.
brefvet den 25 september 1777, i syfte att ej någon må för brott mot 5
kap. 1 § missgärningsbalken häktas, förrän Konungen förklarat undersökningen
därom böra fortsättas.

(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1844, sid. 34.)

Rikets Ständer beslöto i enlighet med J. 0:s hemställan (skrifvelse
n:r 35 vid Riksdagen 1844—1845.) Den 19 maj 1845 utfärdade Kungl.
Maj:t förordning i ämnet.

4. Uttalande angående hvad som menas med lastelig! tal eller skrift
emot Konungen, sådant uttrycket lydde i 5 kap. 1 § missgärningsbalken.

Uttalandet föranleddes af särskilda högmålsangifvelser, berörande bland
annat yttranden vid behandling af frågor om rättigheten att anlägga teater
och gifva skådespel och om giltigheten af kungl. teaterns privilegium. En
person hade yttrat, att denna teater ägdes af Konungen själf, och att Konungen
till förmån för densamma förbjöd andra teateranläggningar, hvarigenom
kungl. teatern förvandlades till ett monopolium, fastställdt till vinst för
Konungen.

Åtalet behandlades ej såsom tryckfrihetsmål, »emedan den åtalade skriften
blifvit till offentlig myndighet (J. O.) ingifven».

(Ämb.-ber. för 1849, sid. 37.) 5 * * * * * *

5. Framställning till Kungl. Maj:t den 15 januari 1851, angående fråga
huruvida i visst fall förfalskning af prästbetyg vore att anse för ett brott,

som »störer allmänna säkerheten».

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 106.)

Till svar härå meddelade Kungl. Maj:t i skrifvelse den 2 maj 1851, att

sedan högsta domstolen i infordradt yttrande uttalat som sin mening, att för falskningsbrott

vore att hänföra till sådan förbrytelse, som ofvan nämnts,

hade Kungl. Maj:t funnit godt gilla denna mening.

6. Åtal mot t. f. ordförande i Gottlands norra häradsrätt, i anledning
af, bl. a., ett utslag, hvarigenom en hemmansägare — som ansetts förvunnen
att hafva, oaktadt hans hemmansdel varit för skuld utmätt, åt annan
person upplåtit nyttjanderätten till en hemmansdelen tillhörig skogstrakt —,
dömts till ansvar jämlikt 33 § i förordningen om förfalskning m. m. den 7
september 1858. Enligt J. 0:s mening hade 8 kap. 8 § utsökningsbalken
bort tillämpas.

Åtalet ogillades i nu angifna del.

(Ämb.-ber. 1867, sid. 42.)

7. Åtal mot ordföranden i bergstingrätten i Lerbäcks bergslag, för fel- Kap. 16.
aktig tillämpning af 2 § i 15 kap. missgärningsbalken (våld mot husbonde).

För anmärkta förseelsen dömdes den åtalade till böter.

(Ämb.-ber. för 1829—1830, sid. 33.)

8. Framställning till Riksdagen, angående upphäfvande af förordningen
den 16 juli 1776 om straff för försåtliga våldsamheter mot husbondefolk af
enskilde tjänare, bönder eller torpare.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 164.)

Sedan Rikets Ständer i skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 20 vid Riksdagen
1840 —1841) föreslagit ändrade straffbestämmelser i ämnet, bifölls Ständernas
förslag af Kungl. Maj:t, som utfärdade förordning i ämnet den 10 juni 1841.

9. Åtal mot Stockholms rådstufvurätt, för ett i lag bestämdt urbota
straffs nedsättande i enlighet med de för förvandling af böter stadgade grunder.

Rådstufvurättens förfarande förklarades hafva varit oriktigt.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 82, samt till Riksdagen 1859, sid. 126.)

10. Åtal mot t. f. ordförande i Södra Åsbo häradsrätt, för felaktig Kap. 17.
tillämpning af 17 kap. missgärningsbalken, m. m.

Den åtalade dömdes till böter samt att utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. för 1840 —1841, sid. 38.)

11. Åtal mot t. f. ordförande i Sotholms häradsrätt, för felaktigt Kap. 18.
tillämpande af 18 kap. 2 § missgärningsbalken, m. in.

I anledning af åtalet dömdes t. f. ordföranden till böter.

(Ämb.-ber. för 1840—1841, sid. 36.) 12

12. Åtal mot ordförande i Stockholms stads kämnersrätt, för det han Kap. 20.
under en rannsakning genom hot och misshandel sökt tvinga en tilltalad till
bekännelse.

Den åtalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1826—1827, sid. 28.)

13. Åtal mot t. f. polismästare i Norrköping, emedan lian dels okvädat
och misshandlat två personer, dels i ändamål att förmå en person till bekännelse
låtit tilldela honom femtio prygel i två omgångar och därefter fastspika
honom vid fängelsets vägg.

T. f. polismästaren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1826 —1827, sid. 83.)

14. Åtal mot t. f. polismästare i Stockholm, emedan han genom pinsam
behandling sökt bringa trenne personer till erkännande af brottslighet.

T. f. polismästaren afled under åtalet, och förföll på den grund frågan
om ansvar. Ersättningsskyldighet ålades dock.

I samma åtal yrkades äfven ansvar å två polisuppsyningsman, som mot
omförmälda personer öfvat misshandel för att tvinga dem till erkännande.
Polisuppsyningsmännen frikändes från ansvar, då de handlat efter t. f. polismästarens
befallning.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 139, samt för 1840 — 1841, sid. 18.)

15. Åtal mot häradshöfdingen i Åskhus härad, för orätt dom i ett mål
om pinande till bekännelse.

Den tilltalade afled under åtalet, och fick detsamma därför förfalla.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 92.)

16. Åtal mot rådstufvurätten i Lindesberg, emedan rådstufvurätten felaktigt
dömt en person, tilltalad för det han, då han skolat tagas i förvar,
misshandlat en biträdande brandvakt, m. in.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 37.)

17. Åtal mot rådstufvurätten i Luleå, i anledning af ett utslag i mål
angående ansvar för misshandel å allmän gata, enligt hvilket utslag särskild!
ansvar felaktigt ådömts för gatufridsbrott och straffet för våldet bestämts till
straffarbete, oaktadt svåraste straffarten varit fängelse, m. m.

De tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1867, sid. 41.)

18. Åtal mot häradshöfdingen i Ångermanlands södra domsaga, i anledning
af, bl. a., ett utslag i mål angående misshandel, hvarigenom, för det
våldet skett å allmän plats, dömts till särskildt ansvar för vägafridsbrott

enligt 21 kap. 7 § missgärningsbalken, oaktadt nämnda lagrum måste anses
upphäfdt genom förordningen den 29 januari 1861 angående mord, dråp m. m.

Ansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 7.)

19. Åtal mot häradshöfdingen i Nordals härad, i anledning af ett utslag, Kap. 23.
hvarigenom en person felaktigt dömts till edsöresböter.

För det anmärkta felet dömdes häradshöfdingen till böter.

(Ämb.-ber. för 1825, sid. 60.)

20. Framställning till Riksdagen, angående upphäfvande af bestämmei- KaP. 24.
sen i kungl. brefvet den 3 juni 1752 att, när flere äro delaktiga i dråp och

ej kan utrönas af hvilkens handaåverkan den dräpte ljutit döden, hofrätt må
döma till lottkastning mellan de anklagade.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 160.)

I skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 19 vid Riksdagen 1840—1841) hemställde
Ständerna om upphäfvande af denna bestämmelse. Ständernas hemställan
bifölls och utfärdades kungl. kungörelse i ämnet den 10 juni 1841.

21. Åtal mot häradshöfdingen i Neder-Torneå och Carl Gustafs sock- Kap. 36.
nars tingslag, i anledning af ett utslag, hvarigenom en person, som burit
våldsam hand å sin hustru, härför dömts till en månads fängelse, oaktadt
minsta straffet för dylikt brott varit två månaders fängelse. Åtalet afsåg

äfven felaktig bötesförvandling.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1868, sid. 17.)

22. Framställning till Riksdagen att — med ändring af hvad lagen inne- Kap. 40—43,

hölle, att stöld första och andra gången kunde försonas med böter — det och 60''samt
allmänna stadgande måtte beslutas, att stöld alltid skulle straffas med förordningen
kroppsplikt. X-stöld""

(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1844, sid. 21.) m. m. den 4

Framställningen förföll. maj 1855-

23. Uttalande angående lagberedningens förslag till straffbalk, i hvad
det afsåg straff för stöld, snatteri och åverkan.

(Ämb.-ber. för 1852, sid. 41.)

24. Åtal mot ordföranden uti kämnersrätten i Kalmar, i anledning
däraf att i ett kämnersrättens utslag angående ansvar för tjufnadsbrott ej
omförmälts en å straffet inverkande omständighet eller angifvits det lagrum,
enligt hvilket straff ådömts.

Åtalade försummelsen föranledde varning till ordföranden att vid domarämbetets
utöfning iakttaga de därmed förenade plikter.

(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1834, sid. 28.)

25. Åtal mot t. f. domhafvande i Umeå tingslag, i anledning däraf att
en person dömts för första resan stöld af gods, värdt 23 rdr 16 sk. banko,
ibland annat, att bota detta belopp tredubbelt med 90 rdr (i stället för 70
rdr), m. m.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1860, sid. 45.)

26. Åtal mot rådstufvurätten i Eskilstuna, emedan rådstufvurätten genom
särskilda utslag dömt två personer till lindrigare straffarbete än som
öfverensstämde med förordningen om ansvar för stöld, snatteri samt rån
den 4 maj 1855.

De åtalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 36.)

27. Åtal mot häradshöfdingen i Gudhems härad, i anledning af ett utslag,
hvarigenom en person dömts till ansvar för stöld i stället för till ansvar
för snatteri, äfvensom för felaktig straffutmätning.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1825, sid. 65.)

28. Åtal mot t. f. ordförande i Luggude häradsrätt, i anledning af utslag,
hvarigenom dömts till ansvar för stöld, oaktadt värdet af det tillgripna
(innehafda) godset icke öfverstigit 10 daler, m. m.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. för 1844 —1845, sid. 15.)

29. Åtal mot häradshöfdingen i Vemmenliögs härad, emedan han i ett
mål angående ansvar för olofligt tillgrepp af växande potatis dömt de tilltalade
till ansvar såsom för stöld af växande säd eller hö, m. m.

Häradshöfdingen förklarades hafva i anmärkta hänseenden förfarit felaktigt.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 54, samt för 1840—1841, sid. 24.)

30. Åtal mot bergsdomliafvanden i Västernorr]ands bergmästardöme,
för orätt dom i mål angående olaga åtkomst af järn från Gideå bruk.

Den tilltalade dömdes till böter och utgifvande af ersättning.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1847, sid. 22.)

31. Åtal mot rådstufvurätten i Luleå, för oriktigt bestämmande af
straffarbetstiden för kvalificerad! tjufnadsbrott.

Åtalet föranledde böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 23.)

32. Åtal mot häradshöfdingen i Ångermanlands södra domsaga, emedan
i ett utslag angående ansvar för olofligt tillgrepp straffet bestämts till minimum
af det för stöld bestämda straffmått, oaktadt försvårande omständighet
förelegat, m. m.

Ansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 7.)

33. Åtal mot häradshöfdingen i Ångermanlands södra domsaga, i anledning
af felaktigt utslag rörande en person, hvilken, sedan han af annan
domstol dömts till ansvar för andra resan stöld, af Ramsele häradsrätt ansetts
hafva, dels innan han dömdes för första resan stöld, dels ock efter det han
utstått straffet därför, men innan han lagfördes för andra resan, begått olofligt
tillgrepp, m. m.

Ansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 7.)

34. Åtal mot t. f. ordförande i Rättviks och Ore tingslags häradsrätt,
för oriktigt domslut i mål angående ansvar för olofligt tillgrepp.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. 1867, sid. 43.)

35. Åtal mot häradshöfdingen i Ångermanlands södra domsaga, i anledning
däraf att en person dömts på en gång till ansvar både för stöld och
för snatteri, m. in.

Ansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 7.)

36. Framställning till Riksdagen, angående förtydligande af bestämmelserna
i 41 kap. 2 § missgärningsbalken om straff för den, som lockar öfvermaga,
egna barn. omyndig etc. alt stjäla.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 166.)

Rikets Ständer anhöllo i skrifvelse den 23 september 1840 (n:r 89) om
utfärdande af lagbestämmelser i ämnet. Enligt beslut den 8 juni 1841 hänsköt
Kungl. Maj:t frågan till vidare öfvervägande i sammanhang med förslaget
till ny brottmålslag.

37. Förnyad framställning till Riksdagen, angående ändring af bestämJustitieombadsmannens
ämbctsbcrättelse till 1913 års Riksdag. io

melserna i 41 kap. 2 § missgärningsbalken om straff för den, som lockar
öfvermaga, egna barn, omyndig etc. att stjäla.

(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1844, sid. 23.)

Framställningen föranledde ej åtgärd.

38. Framställning till Riksdagen, angående förtydligande af bestämmelserna
om straff för inbrott i afsikt att stjäla, inbrottsstöld och itererad sådan
stöld.

(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1844, sid. 25.)

Rikets Ständer beslöto för sin del en lagförklaring i ämnet (skrifvelse
n:r 50, Riksdagen 1844—1845). Ständernas beslut gillades ej af Kungl. Maj:t.

39. Åtal mot domhafvanden i Leufsta tingslag, för oriktig straffbestämning
i fråga om inbrottsstöld, då det tillgripna godsets värde icke uppgått
till tio daler silfvermynt.

Domhafvanden dömdes att bota.

(Ämb.-ber. för 1860, sid. 59.)

40. Åtal mot t. f. ordförande i Göstrings häradsrätt, i anledning af
utslag hvarigenom för andra resan stöld omedelbart ådömts urbota straff,
hvilket för öfrigt oriktigt bestämts till spöslitning, m. m.

T. f. ordföranden dömdes till böter för det omedelbara ådömandet af
urbota straff. Hvad i öfrigt lagts honom till last ansågs icke böra föranleda
någon ansvarspåtoljd.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 58.)

41. Åtal mot bäradshöfdingen i Siende härad, för oriktig straffbestämning
i fråga om andra resan stöld.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1860, sid. 58.)

42. Åtal mot häradshöfdingen i Gottlands södra härad, för oriktig straffbestämning
i fråga om andra resan stöld.

Den åtalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1860, sid. 59.)

43. Åtal mot häradshöfdingen i Snefringe härad, för oriktig bestämning
af straffarbetstid för andra resan stöld.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 18.)

44. Åtal mot t. f. ordförande i Vadsbo häradsrätt, i anledning af ett

utslag, hvarigenom en person dömts till straff för genom inbrott föröfvad
stöld samt för det lian innehaft dyrk. Den tilltalade hade af annan domstol
förklarats saker till ansvar för innehafvande af dyrk. Häradsrätten dömde
honom till särskilt ansvar för sistnämnda brott.

T. f. ordföranden ansågs icke böra dömas till ansvar, men erhöll en
erinran om sitt misstag till rättelse vid dylika fall i framtiden.

(Ämb.-ber. för 1842—1843, sid. 75.)

45. Åtal mot häradshöfdingen i Järfsö tingslag, i anledning af ett utslag,
hvarigenom en person, tilltalad för inbrottsstöld samt för innehaf af
falska nycklar eller dyrkar, dömts till straff särskildt för inbrott och särskildt
för innehafvande af falska nycklar eller dyrkar.

Häradshöfdingen dömdes till böter och att utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. för 1842 — 1843, sid. 79.)

46. Åtal mot rådstufvurätten i Mariestad, för ådömande af ansvar särskildt
för inbrott i afsikt att stjäla och särskildt för innehafvande af dyrk
samt för felaktigt bestämdt straff för innehafvande af dyrk.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. för 1844—1845, sid. 21.)

47. Åtal mot kämnersrätten i Norrköping, för ådömande af ansvar särskildt
för inbrott i afsikt att stjäla och särskildt för innehafvande af dyrk.

Kämnersrätten förklarades hafva oriktigt förfarit och skulle därom erinras.

(Ämb.-ber. för 1844 — 1845 sid. 26.)

48. Åtal mot t. f. ordförande i Östra häradsrätt i Blekinge län, för dels
ådömande af ansvar särskildt för inbrott och särskildt för begagnande af
dyrk, dels ock underlåtenhet att i samma mål ådöma arbete å fästning.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1847, sid. 26.)

49. Framställning till Riksdagen, angående ändring af bestämmelserna i
förordningen den 10 juni 1841 om straff för olofligt innehafvande af dyrk.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 109, samt till Riksdagen 1853, sid. 7.)

Vid Riksdagen 1853—1854 antogo Ständerna för sin del en förklaring
af bestämmelserna i ämnet (skrifv. n:r 110). Med gillande häraf utfärdade
Kungl. Maj:t förordning i ämnet den 27 november 1854.

50. Åtal mot rådstufvurätten i Söderhamn, för oriktig lagtillämpning i
fråga om olofligt innehafvande af dyrk.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. för 1860, sid. 1.)

51. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Jäiptlands län, för det ett
såsom stulet anhållet fickur blifvit till innehafvaren, så snart denna visat sin
fångesman, återställdt. Enligt J. 0:s mening tillkom pröfningsrätten domstol.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 138.)

Kap. 45. 52. Åtal mot landssekreteraren i Värmlands län, för tillgrepp och för skingring

af medel, tillhöriga Kungl. Maj:t och kronan, allmänna verk och
inrättningar äfvensom enskilda personer. Åtalet anhängiggjordt endast delvis
af J. O.

Den tilltalade dömdes i en bot att blifva förlustig sin innehafda landssekreterarbeställning,
ställas vid en påle å allmänt torg att skämmas i två
timmar och därefter försändas till Malmö fästning att där i fem år hållas till
allmänt arbete. Dessutom ålades honom ersättningsskyldighet. I samma
mål dömdes landshöfdingen i länet för bristande tillsyn till viss betalningsskyldighet.

(Ämb.-ber. för 1823-1824, sid. 40.)

53. Åtal mot kamrerare, anställd vid Rikets Ständers banks lånekontor
i Malmö, efter anmälan af fullmäktige i banken, för förskingring af omhänderhafda
medel, förfalskning af kontorets räkenskaper m. m. 1 samma åtal
tilltalades eu vid kontoret anställd kassör för delaktighet i kamrerarens förbrytelser.

Kamreraren dömdes att i en bot mista äran, ställas i halsjärn vid en
påle å Malmö torg att skämmas i tv änne timmar, höta 26 r:dr 32 sk. eller,
om han därtill saknade tillgång, i stället plikta med 20 dagars fängelse vid
vatten och bröd samt sedermera sändas till Kristianstads fästning att därstädes
under 13 år hållas till allmänt arbete. Därjämte förklarades han
ovärdig att i rikets tjänst eller allmän förrättning nyttjas eller taga del i
val, som utmärkte medborgerligt förtroende, eller därvid själf komma under
omröstning, eller visa sig på börsen, hvarförutom han dömdes till ersättningsskyldighet.

Kassören kunde icke mot sitt nekande fällas till ansvar.

(Ämb.-ber. för 1831, sid. 24. Jfr ock ämb.-ber. för 1829 — 30, sid. 27.)

54. Uttalande angående straffansvaret för ämbetsbrott.
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 45.)

55. Åtal mot en slottsvaktmästare, två slottsknektar och en stadsuppsyningsman,
för misshandel mot en uti slottshäktet i Linköping intagen
person.

Stadsuppsyningsmannen frikändes, men de öfriga dömdes till straff.

(Ämb.-ber. för 1823—1824, sid. 23.)

56. Åtal mot häradshöfdingen i Gottlands södra härad, för det han
dels i domstolen dels utom densamma med okvädingsord förolämpat en rättssökande.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1842—1843, sid. 89.)

57. Åtal mot häradshöfdingen i Sotholms m. fl. härads domsaga, i fråga
om misshandel mot rättssökande.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. för 1849, sid. 162.)

58. Åtal mot länsman i Södermanlands län, för häktad persons misshandlande
och missfirmande m. m.

Länsmannen dömdes för missfirmelse till böter och ålades ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 40.)

59. Åtal mot häradshöfdingen i Höks härad, för oriktig tillämpning Kap. 63
af förordningen den 10 april 1810 angående mildring i straffet för lägrad
kvinna.

Åtalet föranledde en erinran till häradshöfdingen om den oriktiga tillämpning
af berörda förordning, hvartill han gjort sig skyldig. Därjämte dömdes
han till ersättnings utgifvande.

(Ämb.-ber. för 1836 — 1837, sid. 22.)

60. Åtal mot häradshöfdingen i Valkebo härad, för det häradsrätten med Kap. 55
tillämpning af 55 kap. 4 § missgärningsbalken samt 13 kap. 1 § giftermålsbalken
dömt en hustru till ansvar för horsbrott och därjämte för lönskaläge.

Häradshöfdingen förklarades hafva förfarit felaktigt.

(Ämb.-ber. för 1825, sid. 51.)

61. Framställning till Riksdagen, angående ändring af öfverskriften till 61 Kap. 61
kap. missgärningsbalken samt af 2 § af nämnda kap., i syfte att därunder måtte
tydligt inbegripas äfven ansvar för delaktighet i mindre brott och förseelser.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 7.)

Upptogs ej till behandling af Ständerna.

Kap. 1.

Kap. 3.

Kap. 5 *

62. Åtal mot häradshöfdingen i Hällestads och Tjällmo tingslag, för
orätt utslag i mål om ansvar för våld, däruti flera varit delaktiga.

Utslaget förklarades vara i anmärkta hänseendet oriktigt.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 149.)

Straffbalk^!!.

1. Uttalande angående brott och straff, i samband med redogörelse för
uppgjorda tabellariska sammanställningar öfver häktade personer.

(Ämb.-ber. för 1825, sid. 86.)

2. Åtal mot t. f. ordförande i Himble häradsrätt, för det att gemensamt
bötesansvar blifvit ådömdt två, för särskilda förbrytelser men i ett mål
tilltalade personer.

T. f. ordföranden dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1860, sid. 55.)

3. Åtal mot rådstufvurätten i Gäfle, i anledning däraf att rådstufvurätten
förklarat sig icke kunna upptaga till pröfning af enskild man anställdt
åtal med påstående om ansvar å tvänne personer för fylleri.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 19, samt för 1854, sid. 43.)

4. Åtal mot landskamreraren och en t. f. landssekreterare i Malmöhus
län, för en svensk rannsakningsfånges utlämnande till utländsk polismyndighet.

Åtalet mot landskamreraren ogillades; t. f. landssekreteraren dömdes till
böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 25.)

5. Framställning till Kungl. Maj:t den 29 augusti 1848, angående utfärdande
i lagförklaringsväg af ett tillägg till 3 kap. 6 § straffbalken, i syfte
att vatten- och brödstraffet måtte för hafvande kvinna eller kvinna med
spädt barn utbytas mot ensamhetsfängelse.

(Ämb.-ber. för 1848, sid. 55.)

Enligt beslut den 6 februari 1849 fann Kungl. Maj:t det af J. O. föreslagna
lagstadgandet icke kunna meddelas såsom lagförklaring.

6. Framställning till Kungl. Maj:t den 18 december 1824, dels angående
förständigande för vederbörande underdomare, att alla en och samma person

* Angående felaktig förvandling af böter, se sid. 102.

ådömda böter, som kunde till enahanda kroppsplikt på en gång förvandlas,
borde räknas såsom börande till en lagsökning och kroppsplikten bestämmas
efter böternas sammanlagda belopp, dels angående sättet för förvandling och
sammanläggning af straff, då verkställighet söktes på en gång af särskilda utslag.

(Ämb.-ber. för 1825, sid. 90.)

(Se nästföljande nummer.)

7. Framställning till Kungl. Maj:t den 28 juli 1826 och den 29 maj
1827, angående samma ämne.

(Ämb.-ber. för 1826 —1827, sig. 3.)

Den 26 maj 1827 utfärdade Kungl. Maj:t cirkulär i ämnet till Imf- och
öfverrätterna samt till Konungens befallningshafvande.

8. Framställning till Kungl. Maj:t den 3 juli 1830, angående förordnande
att böter, utgörande målsägares eller angifvares ensak, icke måtte förvandlas
till kroppsplikt med spö eller ris eller fängelse vid vatten och bröd,
därest icke sådant för särskilt fall blifvit stadgadt.

(Ämb.-ber. för 1829 —1830, sid. 11.)

Framställningen synes ej hafva ledt till någon åtgärd.

9. Uttalande angående stadganden i allmänna lagen, hvilka företrädesvis
syntes påkalla rättelse och ändring, däribland: bestämmande af bötesansvar,
förvandling af böter, grunderna för bestraffning med fängelse vid vatten och
bröd m. m.

(Ämb.-ber. för 1834—1835, sid. 85.)

10. Uttalande om upphäfvande af uppenbar kyrkoplikt, stockstraffet och
offentlig afbön inför rätta samt inskränkning af spö- och risstraffet.

(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 122; jmfr framställningar till Riksdagen
i senare ämbetsberättelser.)

11. Framställning till Riksdagen, angående ändring af bestämmelserna i
5 kap. 4 § straffbalken rörande förvandling till fängelse vid vatten och bröd
af ådömda böter, hvilka den sakfällde ej kunde gälda.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 156.)

Rikets Ständer antogo för sin del lagstadgande i öfverensstämmelse med
J. 0:s förslag (skrifvelse n:r 99 vid Riksdagen 1840 — 1841). Med bifall
härtill utfärdade Kungl. Maj:t förordning i ämnet den 10 juni 1841. 12

12. Framställning till Riksdagen, angående inskränkning af spö- och
risstraffets användning.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 158.)

Rikets Ständer föreslogo i skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 46 vid Riksdagen
1840—1841) upphörande af spö- och risstraff för vissa brott. Ständernas
hemställan bifölls, och utfärdades särskilda författningar i ämnet den
10 juni 1841.

13. Framställning till Riksdagen, angående upphäfvande af bestämmelserna
om uppenbar kyrkoplikt.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 168.)

Enligt skrifvelse till Kungl. Maj:t den 8 december 1840 beslöto Ständerna
för sin del i öfverensstämmelse med J. 0:s framställning. Genom beslut,
meddeladt den 10 juni 1841, förklarade sig Kungl. Maj:t förhindrad att bifalla
förslaget.

14. Framställning till Riksdagen, angående borttagande af stockstraffet.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 172.)

Sedan Ständerna i skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 152 vid Riksdagen
1840 —1841) hemställt om upphörande af ifrågavarande straff, utfärdades förordning
därom den 10 juni 1841.

15. Framställning till Riksdagen, angående afskaffande af offentlig afbön
inför rätta.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 174.)

Framställningen blef af Ständerna afslagen.

16. Framställning till Riksdagen, angående afskaffande af uppenbar
kyrkoplikt.

(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1844, sid. 16.)

Framställningen förföll.

17. Framställning till Riksdagen, angående antagande af ny strafflag och
fängeiselag i hufvudsaklig öfverensstämmelse med lagberedningens förslag.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1847, sid. 44.)

Förslaget förföll.

18. Framställning till Kungl. Maj:t den 24 juli 1848, angående utfärdande
af lagförklaring af innehåll att i hvarje utslag, hvarigenom böter ådömdes,
också ovillkorligen borde utsättas det straff, hvartill de, vid bristande
tillgång, skulle förvandlas.

(Ämb.-ber. för 1848, sid. 52.)

Enligt beslut den 6 februari 1849 förklarade Kungl. Maj:t, att då framställningen
innefattade ändring i gällande lagstadgande, kunde lagförklaring
i ämnet icke utfärdas.

19. Framställning till Kung!. Maj:t den 2 januari 1849, angående uppdrag
för lagberedningen att utarbeta ett förslag till nytt straffsystem samt
särskilda författningar rörande vissa brotts bestraffning äfvensom angående
ändradt arbetssätt för och nya ledamöter i lagberedningen.

(Ämb.-ber. för 1848, sid. 61.)

Enligt beslut den 3 juli 1849 fann Kungl. Maj:t J. 0:s framställning i
förstnämnda afseende icke för det dåvarande föranleda till åtgärd, hvarjämte
Kung]. Maj:t ej fanu skäl fästa vidare afseende vid framställningen i öfrigt

20. Framställning till Riksdagen, angående utfärdande af lagbestämmelse
i syfte att vid böters och prygelstraffs sammanläggande i de fall, där böterna
blifvit ådömda efter allmän lag och borde förvandlas till fängelse vid vatten
och bröd, prygelstraffet förklarades böra i en bot användas.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 107, samt till Riksdagen 1853, sid. 7.)

Framställningen upptogs ej till behandling af Ständerna, ehuru förnyad
vid Riksdagen 1853.

21. Framställning till Riksdagen, angående stadgande af‘straff för brott,
begånget af lifstidsfånge.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862. sid. 122.)

Framställningen blef ej föremål för särskild behandling, men bestämmelser
i ämnet intogos i den vid Riksdagen 1862 — 1863 antagna nya strafflagen.

22. Uttalande i fråga huruvida enligt förordningen angående sammanläggning
af straff den 21 december 1857 en brottsling kunde för itererad
förbrytelse få lindrigare straff, än han skolat erhålla, därest förbrytelsen varit
första resan begången.

(Ämb.-ber.. utgifven 1864, sid. 73.)

23. Uttalande angående tillämpningen af det i strafflagstiftningen införda
latitudsystemet.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 118, ämb.-ber., utgifven 1864, sid.
79, samt till Riksdagen 1865, sid. 117.)

24. Åtal mot kämnersrätten i Göteborg, för obehörig förvandling af straff.
Kämnersrätten erhöll en erinran om dess felaktiga förfarande.

(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 43.)

25. Åtal mot kämnersrätten i Karlshamn, för oriktig'' förvandling af
straff m. m.

Kämnersrätten förklarades hafva förfarit oriktigt.

(Ämb.-ber. för 1836—1837. sid, 67.)

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1913 års Riksdag.

26. Åtal mot Stockholms norra förstads kämnersrätt, för oriktig förvandling
och sammanläggning af straff.

Kämnersrätten förklarades hafva förfarit oriktigt.

(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 71.)

27. Åtal mot t. f. ordförande i Kinnevalds häradsrätt, för enahanda
förseelse i mål mot tvänue särskilda personer.

Anmärkta förfarandet förklarades hafva varit felaktigt. Ersättningsskyldighet
ådömdes.

(Ämb.-ber. för 1836 — 1837, sid. 72, samt till Riksdagen 1840, sid. 39.)

28. Åtal mot kämnersrätten i Norrköping, för enahanda förseelse.

Det anmärkta förfarandet förklarades hafva varit oriktigt.

(Ämb.-ber. för 1836 — 1837, sid. 75.)

29. Åtal mot rådstufvurätten i Åmål, för oriktig förvandling af straff*

m. m.

Borgmästaren och rådmännen dömdes till bötesansvar samt ersättningsskyldighet.

(Ämh.-ber. för 1836 —1837, sid. 79.)

30. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län, för utsättande
af uppenbarligen oriktigt förvandlingsstraff i kungörelse om efterlysning
af en person.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 11.)

31. Åtal mot häradshöfdingen i Edsbergs härad, för felaktigt förfarande
vid förvandling af böter och förvandlingsstraffets sammanläggning med omedelbart
ådömdt fängelse vid vatten och bröd.

Anmärkta förfarandet förklarades hafva varit felaktigt.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 40.)

32. Åtal mot t. f. ordförande i Uppvidinge häradsrätt, för felaktig
sammanläggning af straff, ådömda för inbrott och stöld.

Den åtalade dömdes till böter och att utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. för 1849, sid. 138.)

33. Åtal mot t. f. ordförande i bergstingsrätten i Västervik, för felaktigt
utslag i fråga om sammanläggning af straff, m. m.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. för 1849. sid. 150.)

34. Åtal mot häradshöfdingen i Yalkebo härad, för felaktig sammanläggning
af straff för stöld dels med dels utan inbrott.

Häradshöfdingen dömdes till böter och ersättningsskyldighet.

(Åmb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 155.)

•15. Åtal mot t. f. ordförande i Säbrå häradsrätt, för felaktighet vid
förvandling och sammanläggning af straff för stöld, första gången, i förening
med inbrott.

I anledning af åtalet dömdes t. f. ordföranden till böter och ersättnings
utgifvande.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 75.)

36. Åtal mot t. f. ordförande i Hanekinds häradsrätt, för felaktig förvandling
af straff, ådömdt för första resan stöld och inbrott.

Den tilltalade dömdes till böter och ersättnings utgifvande.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 8.)

37. Åtal mot häradshöfdingen i Boteå tingslag, för felaktig sammanläggning
af straff för inbrott och första resan stöld.

Den åtalade dömdes till böter och ersättnings utgifvande.

(Ämb.-ber. för 1854, sid. 44, samt för 1857, sid. 2.)

38. Åtal mot t. f. ordförande i Västra Göinge häradsrätt, för oriktig
förvandling och sammanläggning af straff för stöld och inbrott.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 76.)

39. Åtal mot häradshöfdingen i Bollnäs tingslag, för felaktigt förfarande
i afseende å förvandling och sammanläggning af särskilda genom ett utslag
ådömda straff.

Det anmärkta förfarandet förklarades hafva varit felaktigt.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 158.)

40. Åtal mot rådstuf vur ätten i Marstrand, för oriktig sammanläggning
af straff, ådömda för stöld in. m.

Rättens ledamöter ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 102.)

41. Åtal mot rådstufvurätten i Uppsala, för oriktig sammanläggning af
straff för tjufnadsbrott. Förordningen den 21 december 1857 angående sammanläggning
af straff hade felaktigt tillämpats.

Rättens ordförande och öfriga ledamöter dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1860, sid. 52.)

42. Åtal mot Stockholms rådstufvurätt, för oriktig sammanläggning af
straff. Saken gällde en person, som, medan han undergick straff, rymde och
under rymningstiden ånyo begick brott.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 28.)

43. Åtal mot rådstufvurätten i Malmö, för oriktigt beslut i fråga om
förvandling af böter i tullmål, där verkställarne af beslaget efterskänkt sin
bötesandel.

Anmärkta förfarandet förklarades hafva varit oriktigt.

(Ämb.-ber. 1867, sid. 33.)

44. Åtal mot rådstufvurätten i Skara, emedan rådstufvurätten emot 9 p.
af kungl. förklaringen den 23 mars 1807 dömt en person till dubbla böter
för itererad fylleriförseelse, innan han ännu undergått den bestraffning som
för samma förseelse, första gången åtalad, blifvit stadgad.

Rådstufvurättens ordförande och öfriga ledamöter dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1831, sid. 47.)

45. Åtal mot Stockholms södra förstads kämnersrätt, för felaktigt utslag
i mål rörande brott af minderårig.

Åtalet föranledde bötesansvar för kämnersrättens ledamöter.

(Ämb.-ber. för 1836 —1837, sid. 12.)

46. Åtal mot t. f. ordförande i Torna häradsrätt, för olagligt ådömande
af kyrkoplikt.

Åtalet föranledde böter och ersättningsskyldighet för den åtalade.

(Ämb.-ber. för 1836 — 1837, sid. 41.)

47. Åtal mot rådstufvurätten i Härnösand, i anledning af ett utslag hvarigenom
eu person felaktigt dömts till ansvar för itererad fylleriförseelse, m. m.

Ordföranden och öfriga ledamöter i rådstufvurätten dömdes till böter
samt att utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. för 1840—1841, sid. 43.)

48. Åtal mot t. f. ordförande i Säfvedals häradsrätt, för det en person
obehörigen dömts till ansvar för motsträfvighet att undergå uppenbar kyrkoplikt.
Personen i fråga hade under bevakning inställts i kyi-kan, men därvid
varit öfverlastad af starka drycker. En vägran eller motsträfvighet i
dylikt fall hade ej bort föranleda förutnämnda ansvar.

Anmärkta förfarandet förklarades hafva varit oriktigt.

(Ämb.-ber. för 1840—1841, sid. 52.)

49. Åtal mot häradshöfdingen i Ölands södra mot, för ådömande af
spöstratf, i stället för fängelse vid vatten och bröd, i strid mot stadgandet i
förordningen den 10 juni 1841.

Häradshöfdingen skulle erinras om rätta tydningen af berörda förordning.

(Ämb.-ber. för 1844 — 1845, sid. 18.)

50. Åtal mot t. f. ordförande i Bräkne häradsrätt och t. f. landssekreterare
i Blekinge län, den förre för ådömande och den senare för verkställande
af fängelsestraff utöfver högsta kroppsplikt.

Häradsrättens t. f. ordförande ansågs icke kunna fällas till ansvar eller
ersättningsskyldighet, hvaremot t. f. landssekreteraren dömdes till böter och
att utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 157.)

51. Åtal mot t. f. ordförande i Kville häradsrätt, för oriktigt domslut
därutinnan att en för stöld och inbrott tilltalad person blifvit för samma brott
dömd till både böter och kroppsplikt.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. för 1857, sid. 7.)

Strafflagen af år 1864.

1. Uttalande angående tillämpningen af den nya strafflagen af den 16
februari 1864.

(Ämb.-ber. 1867, sid. 75.)

2. Framställning till Kungl. Maj:t den 4 januari 1909, angående revision
af allmänna strafflagen. Framställningen afsåg särskild! borttagande ur
strafflagstiftningen af påföljden förlust af medborgerligt förtroende. (1909 års
Riksdag aflat sedermera till Kungl. Maj:t en skrifvelse med begäran, att Kung],
Maj:t måtte låta utreda, under Indika förutsättningar ifrågavarande påföljd
kunde ur lagstiftningen borttagas.)

(Ämb.-ber. 1910, sid. 165.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning. 3

3. Åtal mot landshöfdingen och en t. f. landssekreterare i Kronobergs
län, för det att svensk man, häktad för mord begånget å svensk man i
Danmark, blifvit till dansk polismyndighet utlämnad.

De tilltalade dömdes till böter och ersättnings utgifvande.

(Ämb.-ber. 1881, sid. 34.)

Kap. 1.

Kap. 2*). 4. Uttalande angående straffmätning vid ådömande af straffarbete.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 183.)

5. Åtal mot rådstufvurätten i Torshälla, i anledning af ett utslag, hvarigenom
en person dömts till straffarbete under stadgadt minimum, m. in.

De åtalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1869, sid. 47.)

6. Åtal mot rådstufvurätten i Lidköping, för ådömande af straffarbete
på kortare tid, än lag stadgade, m. m.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 20.)

7. Åtal mot rådstufvurätten i Eskilstuna, för ådömande af straffarbete
på kortare tid, än lag stadgade, m. m.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 52.)]

S. Åtal mot rådstufvurätten i Strängnäs, för ådömande af straffarbete
på viss tid under två månader.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1887, sid. 52.)

9. Åtal mot häradshöfdingen i Västerbottens mellersta domsaga, för
ådömande af straffarbete på viss tid under två månader.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1889. sid. 48.)

10. Åtal mot t, f. domhafvande i Sunnervikens domsaga, för ådömande
af straffarbete under allenast en månad.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1891, sid. 39.)

11. Åtal mot ledamöter i Pajala tingslags häradsnämnd, för det en
tilltalad dömts att hållas till straffarbete under allenast en månad.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1898, sid. 21.)

12. Framställning till Riksdagen, angående utfärdande af föreskrift, att
böter för underlåtenhet att aflämna dels flyttningsbetyg till pastor dels uppgift
till mantalsskrifning skulle tillfalla kronan.

*) Angående felaktig förvandling af böter, se sid. 102.

(Ämb.-ber. 1867, sid. 108.)

Framställningen föranledde ej någon Riksdagens åtgärd.

13. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Västernorrlands län, i
anledning af ett beslut, hvarigenom förordnats, att en person ådömda böter
skulle förvandlas till fängelse vid vatten och bröd, oaktadt den dömde vid
tiden för straffets verkställande icke uppnått 18 år.

Landssekreteraren och landskamreraren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1873, sid. 12.)

14. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Kopparbergs län, för det
en person under 18 års ålder afstraffats med fängelse vid vatten och bröd.

Landssekreteraren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1882, sid. 7.)

15. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Södermanlands län, för
det en person under 18 års ålder afstraffats med fängelse vid vatten
och bröd.

Landshöfdingen och landssekreteraren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1883, sid. 18.)

16. Åtal mot häradshöfdingen i Torneå domsaga, i anledning däraf att,
sedan en person genom samma utslag dömts till fängelse och till särskilda
bötesbelopp, dessa bötesbelopp förvandlats till fängelse hvart för sig, ehuru
förvandlingen bort ske efter böternas sammanräknade belopp.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1884, sid. 40.)

17. Framställning till Riksdagen, angående ändring af 2 kap. 13 § strafflagen,
i syfte att tillsyningsman vid kronohäkte i vissa fall skulle äga verkställa
förvandling af böter.’

(Ämb.-ber. 1876, sid. 52.)

Enligt skrifvelse till Kung!. 4Iaj:t (n:r 28 år 1876) beslöt Riksdagen för
sin del ändring af ifrågavarande lagrum i enlighet med hvad J. O. föreslagit.

Föreskrifter i ämnet utfärdades af Kungl. Maj:t den SO december 1876.

18. Uttalande om tillämpningen af stadgandet i 2 kap. 19 § strafflagen
om den tid, för hvilken förlust af medborgerligt förtroende skall ådömas

(Amb.-ber. 1889, sid. 92.)

19. Uttalande angående tillämpningen af 2 kap. 19 § strafflagen.

(Ämb.-ber. 1895, sid. 64.)

Förlust af
medborgerligt
förtroende.

20. Åtal mot rådstufvurätten i förställa, för uraktlåtenhet att i ett
mål angående olofligt tillgrepp ådöma förlust af medborgerligt förtroende, in. m.

De åtalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1869, sid. 47.)

21. Åtal mot t. f. domhafvande i Arnäs tingslag, för underlåtenhet att
ådöma förlust af medborgerligt förtroende i sammanhang med straffarbete för
stöld, m. in.

T. t'', domhafvande!! dömdes till böter för uraktlåtenhet att ådöma förlust
af medborgerligt förtroende.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 73.)

22. Åtal mot t. f. domhafvande i Torneå domsaga, enär han uraktlåtit
att i ett tålt ådöma förlust af medborgerligt förtroende, in. m.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Äiub.-ber. 1885, sid. 38.)

23. Åtal mot häradshöfdingen i Västra Hälsinglands domsaga, för uraktlåtenhet
att i ett mål angående ansvar för bedrägeri ådöma förlust af
medborgerligt förtroende.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1890, sid. 55.)

24. Åtal mot t. f. ordförande i Umeå tingslags häradsrätt, för dels
underlåtenhet att i visst fall ådöma eu person förlust af medborgerligt förtroende
och dels vidtagen åtgärd att sedermera, till rättelse af det föregående
beslutet, förordna om dylik straffpåföljd för den dömde.

Bötesansvar ådömdes.

PJ (Ämb.-ber. 1891, sid. 40.)

25. Åtal mot rådstufvurätten i Lidköping, för ådömande af förlust af
medborgerligt förtroende på kortare tid än lag stadgade, in. in.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 20.)

26. Åtal mot rådstufvurätten i Eskilstuna, för ådömande af förlust af
medborgerligt förtroende på kortare tid än lag stadgade, m. m.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 52.)

27. Åtal mot t. f. domhafvande i Sunnervikens domsaga, enär eu person
ådömts förlust af medborgerligt förtroende på kortare tid än lag stadgade, samt

enär, vid sammanläggning af straff, tiden för förlust af medborgerligt förtroende
felaktigt bestämts, m. rn.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1891, sid. 89.)

28. Åtal mot rådstufvurätten i Sala, i. anledning af ett utslag, hvarigenom
en person för snatteri, första resan, från husbonde dömts till, jämte
ansvar i öfrig!, förlust af medborgerligt förtroende.

Ordföranden och öfriga ledamöter i rådstufvurätten dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1873, sid. 10.)

29. Åtal mot ordförande i Vendels tingslags häradsrätt, för det en
person, som jämlikt 16 kap. 1 § 2 mom., jämfördt med 13 kap. 1 § strafflagen,
dömts till fängelse, tillika förklarats förlustig medborgerligt förtroende
viss tid.

Ordföranden dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1874, sid. 14.)

30. Åtal mot rådstufvurätten i Vadstena, emedan eu person, som jämlikt
22 Kap. 1 § strafflagen dömts till fängelse, tillika ådömts förlust af
medborgerligt förtroende.

De tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1874, sid. 17.)

31. Åtal mot t. f. ordförande i Nora tingslags häradsrätt, för det han
förklarat en person, som för bedrägeri ådömts endast fängelsestraff, förlustig
medborgerligt förtroende.

Den åtalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1883, sid. 19.)

32. Åtal mot t. f. ordförande i Ölands norra mots häradsrätt, för det
en person, som för snatteri dömts till fängelse, därjämte förklarats förlustig
medborgerligt förtroende.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1885, sid. 44.)

33. Åtal mot rådstufvurätten i Köping, för ådömande af förlust af medborgerligt
förtroende i samband med fängelsestraff.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1894, sid. 43.)

Justitieombudsmannens ämbetsberåtteUe till 1913 års Riksdag.

Kap. 3.

Kap. 4.

34. Åtal mot häradshöfdingen i Resele tingslag, för Ostridigt ådömande
af vanfräjdspåföljd.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 75, samt 1909, sid. 2.)

35. Åtal mot domhafvanden i Södra Roslags domsaga, för felaktig tilllämpning
af 3 kap. 4 § strafflagen [jfrd med 20 kap. 10 (14) §].

Domhafvande!! dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1891, sid. 62.)

36. Åtal mot rådstufvurätten i ''förställa, för det en person, som tilltalats
dels för fylleri dels för förargelseväckande beteende, i strid mot 4 kap.
2 § strafflagen ådömts ett straff, in. in.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1887. sid. 50.)

37. Åtal mot t. f. borgmästare i Motala, för felaktig tillämpning af
reglerna om fortsatt brott.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 95.)

38. Åtal mot t. f. ordförande i Säbrå tingslags häradsrätt, för felaktighet
vid sammanläggning af fängelsestraff, ådömda för särskilda förbrytelse!.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1870. sid. 95.)

39. Åtal mot rådstufvurätten i Sala, i anledning af ett utslag, hvarigenom
rådstufvurätten dömt eu person för hvart och ett åt sju förfalsknings
brott till straffarbete i sex månader samt vid sammanläggning af straffen förordnat,
att den dömde skulle i en bot undergå straffarbete i tre år sex månader,
ehuru sammanlagda straffarbetstiden bort bestämmas till allenast två
år sex månader.

Rättens ledamöter dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1882. sid. 8.)

40. Åtal mot t. f. domhafvande i Lits tingslag, i anledning af ett utslag,
hvarigenom en person, som ansetts förtallen till straffarbete i fyra år
för hvartdera af två särskilda brott, dömts att i en bot undergå straffarbete
i åtta år, m. in.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1884, sid. 38.)

41. Åtal mot t. f. ordförande i Östra häradsrätt, för oriktig beräkning
af liden för straffarbete vid sammanläggning af dylika straff.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1886, sid. 24.)

42. Åtal mot rådstufvurätten i Norrtälje, i anledning af ett utslag, hvarigenom
förordnats, att en person, som dömts för hvart och ett af sju förfalskningsbrott
till sex månaders straffarbete, skulle i en bot undergå straffarbete
i ett år, ehuru sammanlagda straffarbetstiden rätteligen utgjort två år sex
månader.

Rättens ordförande och öfriga ledamöter dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1911, sid. 48.)

43. Åtal mot rådstufvurätten i Mariestad, för underlåtenhet att för
vandla böter, ådömda i sammanhang med fängelsestraff.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. 1867, sid. 51.)

44. Åtal mot t. f. ordförande i Sundbo häradsrätt, för felaktig förvandling
af böter, samt emedan vid sammanläggning af fyra dagars fängelse,
hvartill böter förvandlats, med omedelbart ådömdt fängelse i fem månader
tjugusex dagar summan utsatts till sex månader i stället för fem månader
trettio dagar, m. m.

Böter ådömdes.

Ämb.-ber. 1870. sid. 71.)

45. Åtal mot rådstufvurätten i Söderköping, för det i utslag, hvarigenom
en person dömts till straffarbete jämte böter, dessa senare i strid
mot stadgande i 4 kap. 7 § strafflagen förvandlats till fängelse i stället för
till straffarbete.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. 1874, sid. 23.)

46. Åtal mot rådstufvurätten i Skänninge, för oriktig förvandling af
böter vid sammanläggning med omedelbart ådömdt fängelse.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. 1875, sid. 22.)

47. Åtal mot häradshöfdingen i Vesslands och Älfkarleby tingslag, för
felaktigt förfarande i två fall vid ådömda böters förvandling och sammanläggning
med ådömdt straffarbete.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1885, sid. 42.)

48. Åtal mot t. f. ordförande i Laske häradsrätt, i anledning däraf att
i ett utslag åberopats felaktigt lagrum samt emedan genom samma utslag
ådömda särskilda bötesbelopp förvandlats hvart och ett för sig.

T. f. ordföranden dömdes för den felaktiga bötesförvandlingen till böter
och ersättnings utgifvande.

(Ämb.-ber. 1885, sid. 54.)

49. Åtal mot häradshöfdingen i Folkare härad, för felaktigt bestämdt
straff vid sammanträffande af tjufnadsbrott. (Förutgången villkorlig dom).

Häradshöfdingen dömdes till böter samt att utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 92.)

50. Framställning till Riksdagen, angående förklaring eller ändring af
bestämmelserna i 4 kap. 10 § strafflagen om kumulation af straff.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 164.)

Sedan Riksdagen i anledning häraf den 9 mars 1909 aflåtit skrifvelse
till Kungl. Magt, utfärdades lag i ämnet den 25 juni 1909.

51. Uttalande angående tillgodoräknande af häktningstid.

(Ämb.-ber. 1905, sid. 144.)

52. Uttalande angående’ tillämpningen af bestämmelserna om afdrag å
straff för häktningstid.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 177, ochjl910,'' sid.f 109.)

53. Framställning till Riksdagen, angående ändring af 4 kap. 10 § strafflagen,
i syfte att Konungens befallningshafvande i vissa fall skulle äga förordna
om sammanläggning af straff.

(Ämb.-ber. 1894, sid. 83.)

Riksdagen anhöll i skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 60 år 1894) om lagförslag
i ifrågavarande afseende. Den 24 januari 1896 aflat Kungl. Maj:t
proposition i ämnet till Riksdagen. Lag den 29 maj 1896.

54. Åtal mot domhafvanden i Rergsjö tingslag, i anledning af ett utslag,
hvarigenom en person, som förut straffats för tre resor stöld, under
åberopande af 20 kap. 3 och 4 §§ strafflagen dömts att hållas till straffarbete
viss tid för försnillning af gods, som blifvit honom till bearbetning anförtrodt.
J. O. anmärkte, att bestämmelserna om iteration bort tillämpas, och
att förlust af medborgerligt förtroende bort ådömas.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1875, sid. 2.

55. Åtal mot häradshöfdingen i Ångermanlands södra domsaga samt
mot rådstufvurätten i Karlstad och i Kristinehamn, i anledning af utslag,
hvarigenom dömts till ansvar för andra resan oloflig utskänkning af brännvin,
oaktadt straff, ådömdt för första resan, ännu icke blifvit verkställdt.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämh.-ber. 1870, sid. 7, 1875, sid. 18, samt 1877, sid. 2.)Xl §

56. Framställning till Riksdagen, angående ändring i bestämmelserna
rörande s. k. återfallspreskription.

(Ämh.-ber. 1898, sid. 103.)

Riksdagen anhöll i skrifvelse till Kungl. Magt (n:r 146 år 1898) om
utredning. Den 21 december 1900 beslöt Kungl. Maj:t till Riksdagen aflåta
proposition i ämnet. Den 30 mar s^; 1901 utfärdades lag om ändrad lydelse
af 4 kap. 11 $ strafflagen.

57. Åtal mot borgmästaren jämte tre rådmän i Örebro, för felaktig
tillämpning af 5 kap. 3 § strafflagen vid sammanträffande af brott.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1897, sid. 6, och 1898, sid. 24.)

58. Uttalande angående tillämpningen af första stycket af 3 §'' i*5 kap.
strafflagen.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 179.)

59. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Kristianstads län, för
det eu minderårig kvarhållits i häkte i afbidan därpå, att plats kunde för
honom beredas ä allmän uppfostringsanstalt.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1896, sid.^25, och 1898, sid. 14.)

60. Åtal mot ett hofrättsråd m. fl. ledamöter i Svea hofrätt, i fråga
omftillämpning af 5 kap. 4 § strafflagen.

Det anmärkta förfarandet förklarades hafva varit oriktigt.

(Ämb.-ber. 1895, sid. 22.)

61. Uttalande angående oegentlig affattning af utslag i tjufnadsmål i
fråga om person, som vid brottets begående ej fyllt 18 år.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 111.)

62. Framställning till Riksdagen, angående ändring i 7 § af 6 kap. strafflagen.
i syfte att stadga skyldighet för ämbets- och tjänstemän att ersätta

Kap. 6.

? Kap. 6.

skada, vållad genom ämbetsfel, äfven sedan tiden för ansvarstalan å fela
är försuten.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865. sid. 128.)

Framställningen synes ej hafva behandlats af Riksdagen.

Kap. io. 63. Uttalande i fråga om tillämpning af bestämmelserna i 10 kap. 5 och

6 §§ strafflagen.

(Ämb.-ber. 1911, sid. 136.)

Kap. 11.

Kap. 14.

Kap. 16.

64. Åtal mot rådstufvurätten i Torshälla, emedan, bland annat, en person
för oskickligt beteende inför rätta dömts till böter, understigande stadgadt
minimibelopp.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1887, sid 50.)

65. Framställning till Riksdagen, angående nedsättning af straffet för
barnamord.

(Ämb.-ber. 1907, sid. 134.)

Till följd af denna framställning aflat Riksdagen den 15 mars 1907 skrifvelse
till Kung]. Maj:t, som den 12 juli 1907 utfärdade lag i ämnet.

66. Åtal mot t. f. ordförande i Ramsele tingslags häradsrätt, för ådömande
af ansvar både för barnamord och för fosters läggande å lön.

T. f. ordföranden dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1893. sid. 59.)

67. Åtal mot rådstufvurätten i Hudiksvall, för ådömande åt böter för
misshandel å hustru, oaktadt för dylikt brott ej må dömas till lindrigare straff
än fängelse.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1890. sid. 62.)

68. Åtal mot eu polisöfverkonstapel och två poliskonstaplar vid Stockholms
poliskår, för brott mot den personliga friheten (obehörigt införande och

kvarhållande å polisstation).

De tilltalade dömdes att bota och utgifva ersättning.-

Ämb.-ber. 1911, sid. 58, samt 1913, sid. 7.)

69. Åtal mot ordförande i Vendels tingslags häradsrätt, för det en
person, som jämlikt 16 kap. 1 § 2 mom. jämfördt med 13 kap. 1 § strafflagen
dömts till fängelse, tillika förklarats förlustig medborgerligt förtroende
viss tid.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1874, sid. 14.)

70. Framställning till Riksdagen, angående tillägg till 19 kap. 21 § straff- Kap. 19.
lagen om ansvar för vållande till skada å enskilda kanal-, järnvägs- eller
telegrafinrättningar.

(Ämb.-ber. 1881, sid. 77.)

Riksdagen antog för sin del förslag till bestämmelser i ämnet (skrifvelse
n:r 6 år 1881). Förordning i samma ämne utfärdades den 0 augusti 1881.

71. Uttalande angående oegentlig affattning af utslag i tjufnadsmål i Kap. 20
fråga om person, som vid brottets begående ej fvllt 18 år.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 111.)

72. Åtal mot t. f. ordförande i Tunaläns häradsrätt, för det en person
ådömts straff för stöld i förening med inbrott i stället för straff för snatteri.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1885, sid. 45, samt 1886, sid. 40.)

78. Åtal mot t. f. ordförande i Snefringe häradsrätt, för ådömande af
ansvar för stöld i stället för ansvar för snatteri.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1887, sid. 56.)

74. Åtal mot häradshöfdingen i Norra Hälsinglands domsaga, för ådömande
af ansvar för stöld i stället för ansvar för snatteri.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1887, sid. 58.)

75. Åtal mot domhafvanden i Hedemora domsaga, för ådömande af
för högt bötesbelopp för snatteri.

Domhafvanden dömdes till böter och utgifvande af skadestånd.

(Ämb.-ber. 1892, sid. 33.)

76. Åtal mot rådstufvurätten i Halmstad, för det en person dömts till
ansvar för tredje resan i stället för andra resan stöld.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1890, sid. 30.)

77. Åtal mot borgmästaren i Västerås och tvänne rådman därstädes,
för oriktig tillämpning af stadgandena i 20 kap. 8 och 12 §§ strafflagen.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1905, sid. 29, och 1907, sid. 68.)

78. Åtal mot t. f. ordförande i Åsele lappmarks tingslags häradsrätt,
för ådömande af ansvar för snatteri i stället för ansvar för stöld.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1893, sid. 33.)

79. Åtal mot t. f. ordförande i Sollefteå tingslags häradsrätt, för det
häradsrätten vid affattningen af ett utslag angående en för tjufnadsbrott tilltalad
person underlåtit att i utslaget angifva, att den tilltalade, hvilken å särskilda
tider och ställen tillgripit gods till sammanlagdt värde af mer än 15
kronor, dömdes såsom för stöld.

Den åtalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1896, sid. 31, och 1897, sid. 3.)

80. Åtal mot rådstufvurätten i Torsk alla, emedan rätten i ett mål angående
olofligt tillgrepp ådömt minsta straffansvar, oaktadt försvårande omständigheter
förelegat, in. m.

De åtalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1869. sid. 47.)

81. Åtal mot t. f. ordförande i Sundbo och i Edsbergs häradsrätt, i
anledning däraf att särskilda straff åtdömts för hvart och ett af olika tillgrepp,
m. in.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 71.)

82. Åtal mot ordförande i Gottlands norra häradsrätt, i anledning af
ett utslag, hvarigenom en person, som medelst inbrott föröfvat olofligt tillgrepp,
dömts till särskildt ansvar för inbrott och för snatteri, in. m.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1872, sid. 41.)

83. Åtal mot t. f. ordförande i Nätra tingslags häradsrätt, för ådömande
på en gång af ansvar särskildt för stöld och särskildt för snatteri
samt för förment oriktigt beslut i fråga om bedrägeribrott.

Åtalet i hvad det afsåg sistnämnda beslut ogillades; i öfrigt ådömdes
bötesansvar.

(Ämb.-ber. 1885, sid. 27.)

84. Åtal mot häradshöfdingen i Svärdsjö tingslag, för ådömande på en
gång af ansvar särskildt för stöld och särskildt för snatteri.

Häradshöfdingen fälldes till böter.

(Ämb.-ber. 1885, sid. 43.)

85. Åtal mot häradshöfdingen i Torneå domsaga, för ådömande på en
gång af ansvar särskildt för stöld och särskildt för snatteri.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1886, sid. 22.)

86. Åtal mot t. f. ordförande i Pajala tingslags häradsrätt, för ådömande
på en gång af ansvar särskildt för stöld och särskildt för snatteri.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1887, sid. 49.)

87. Åtal mot rådstufvurätten i Eksjö, för ådömande på en gång af
ansvar särskildt för stöld och särskildt för snatteri.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1888, sid. 26.)

88. Åtal mot rådstufvurätten i Västerås, för ådömande på en gång af
ansvar särskildt för inbrott och särskildt för stöld.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1889, sid. 8.)

89. Åtal mot häradshöfdingen i Södra Hälsinglands domsaga, för ådömande
på en gång af ansvar särskildt för inbrott och särskildt för snatteri.

Anmärkta förfarandet förklarades oriktigt.

(Ämb.-ber. 1890, sid. 21.)

90. Uttalande angående affattningen af utslag i mål angående olofligt
tillgrepp.

(Ämb.-ber. 1898, sid. 87.)

91. Uttalande angående oegentlig affattning af utslag i tjufnadsmål.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 111.)

92. Framställning till Riksdagen, angående utfärdande af lagförklaring
för vinnande af enhet i bestämmandet af ansvar, hvartill arbetshjon eller
fattighjon må dömas för förskingring af arbets- eller fattighusets tillhörigheter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 124.)

Framställningen synes ej hafva blifvit föremål för Riksdagens behandling.

93. Framställning till Riksdagen, om ändring af 14 § i 22 kap. strafflagen.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 192.)

Framställningen bifölls af Riksdagen. Lag i ämnet utfärdad den 17
juni 1908.

Justitieombudsmannens ämbetslerältelse till 1,913 års Riksdag. 13

Kap. 20 och
22.

Kap. 22.

Kap. 23.

Kap. 24.

Kap. 25.

94. Framställning till Riksdagen, angående tillägg till 23 kap. strafflagen,
i syfte att straffbestämmelserna för bedräglig, oredlig eller vårdslös gäldenär i
konkurs jämväl skulle tillämpas å styrelsemedlem eller syssloman i aktiebolag.

(Ämb.-ber. 1881, sid. 81.)

J. 0:s förslag förföll till följd af olika beslut af Riksdagens kamrar.

95. Framställning till Riksdagen, angående tillägg till 23 kap. strafflagen,
i syfte att straffbestämmelserna för bedräglig, oredlig eller vårdslös gäldenär i
konkurs jämväl skulle tillämpas å styrelseledamot eller syssloman i aktiebolag.

(Ämb.-ber. 1882, sid. 58.)

Enligt skrifvelse till Kung!. Maj:t (n:r 24 år 1882) beslöt Riksdagen för
sin de! stadgande i nämnda syfte. Förordning i ämnet utfärdades den 6
oktober 1882.

96. Framställning till Riksdagen, om ändring af 4 § i 23 kap. strafflagen.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 194.)

Riksdagen biföll framställningen. Lag i ämnet utfärdad den 17 juni 1908.

97. Framställning till Riksdagen, angående upphäfvande af 23 kap. 7 §
strafflagen, rörande åtalsrätten mot konkursgäldenär för vissa förbrytelser.

(Ämb.-ber. 1888, sid. 53.)

Framställningen afslogs.

98. Åtal mot rådstufvurätten i Sköfde, för det rätten vid bestämmande
af ansvaret å konkursgäldenär för uppsåtlig förskingring af konkursmassas
egendom tillämpat 22 kap. 11 § i stället för 23 kap. 1 § strafflagen, m. m.

Rötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 14, samt 1872, sid. 18.)

99. Framställning till Riksdagen, angående ändring af vissa bestämmelser
i 24 kap. strafflagen i hufvudsakligt syfte, att ansvar måtte stadgas för
ägare af skog och mark, som kränker nyttjanderättsinnehafvares rätt.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 184.)

I skrifvelse till Kungl. Maj:t anhöll Riksdagen om utredning och förslag
i ämnet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

100. Åtal mot kyrkoherden i Malmbäcks in. fl. församlingars pastorat,
för obehörigt uppbärande af särskild ersättning för ämbetsförrättning.

Kyrkoherden dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1887, sid. 44, samt 1888, sid. 22.)

101. Åtal mot kyrkoherden i Algutstorps pastorat, för det han obehörigen
tagit sportler för ämbetsförrättningar.

Kyrkoherden dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1892, sid. 2, och 1893, sid. 53.)

102. Åtal mot en vice pastor i Årstads pastorat, för det han obehörigen
tagit sportler för ämbetsförrättningar.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1892, sid. 25.)

103. Åtal mot länsmannen i Åse härad af Skaraborgs län, i anledning
af mot honom gjord angifvelse för tagande af muta.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1894, sid. 4.)

104. Åtal mot komministern i Dalhems, Ganthems och Halla församlingars
pastorat, för mottagande af sammanskott eller s. k. offer.

Komministern dömdes till böter och utgifvande af det uppburna sammanskottet.

(Ämb.-ber. 1892. sid. 8.)

105. Åtal mot en vice pastor i Lundby och Tufve församlingars pastorat,
för det han uppburit sammanskott eller s. k. offer.

Den tilltalade ådömdes bötesansvar och återbäringsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1893, sid. 2.)

106. Åtal mot kyrkoherden i Efverlöfs och Slimminge församlingars
pastorat, för tillgrepp och förskingring af kyrko- och skolkassors medel, m. m.

Kyrkoherden dömdes att varda från ämbetet afsatt och att hållas till viss
tids straffarbete samt förklarades ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas och
förlustig medborgerligt förtroende under viss tid, hvarjemte han förpliktades
till viss ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1902, sid. 89, och 1903, sid. 6.)

107. Åtal mot föreståndaren vid institutet för blinda å Manilla, för brottsliga
åtgärder i afseende å penningar och annat, som han i kraft af sin tjänst
haft om händer.

Den tilltalade dömdes till afsättning från sin befattning som rektor vid
institutet och förpliktades till viss ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1902, sid. 100, 1903, sid. 28,^1904, sid. 93, och 1905,
sid. 60.)

108. Åtal mot rektorn vid Göteborgs västra 5-klassiga allmänna läroverk,
i fråga om tillgrepp och förskingring af medel, tillhörande läroverkets
ljus- och vedkassa, m. m.

100

Den tilltalade förklarades icke mot sitt nekande kunna fällas till ansvar
i målet.

(Ämb.-ber. 1906, sid. 31.)

109. Framställning till Riksdagen, angående nedsättning i straffet för
ämbetsbrott (25 kap. 12 § strafflagen).

(Ämb.-ber. 1907, sid. 141.)

Sedan Riksdagen i anledning af J. 0:s framställning allåtit skrifvelse i
ämnet till Kungl. Maj: t, utfärdades den 12 juli 1907 lag i samma ämne.

110. Åtal mot länsman i östra Göinge härad, för fylleri under tjänstutöfning.

Länsmannen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1873, sid. 14.)

111. Åtal mot t. f. domhafvande i Sundals härad, för det han mot en
part uppfört sig snäsigt och ovänligt och mot honom ej visat det lugn och
saktmod, som en domare ägnade, m. m.

T. f. domhafvanden dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1875, sid. 26.)

112. Åtal mot borgmästaren i Eskilstuna såsom ordförande i poliskammaren
därstädes, för förolämpning mot tilltalad person och opassande
uppförande i domstolen.

Borgmästaren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1876, sid. 16.)

113. Åtal mot läkaren vid länsfängelset i Härnösand, för oskäligt dröjsmål
med afgifvande af betyg angående en fånges sinnesbeskaffenhet.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1880, sid. 50, 1881, sid. 38, och 1882, sid. 21.)

114. Åtal mot t. f. ordförande i Skinnskattebergs bergslags häradsrätt,
för skymfligt tillmäle mot en part.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1881, sid. 32.)

115. Åtal mot länsmannen i Rebbelberga distrikt af Kristianstsds län,
för våld emot häktad person.

Länsmannen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1881, sid. 43.)

101

116. Åtal mot häradshöfdingen i Ångermanlands mellersta domsaga
för smädliga yttranden under tjänstutöfning.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1891, sid. 6, och 1892, sid. 6.)

117. Åtal mot länsmannen i Färnebo härad, för det han under tjänstutöfning
misshandlat en person.

Länsmannen adömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1892, sid. 44.)

118. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus
län, för obehörigen meddeladt förordnande att uttaga ett af allmänna medel
förskjutet belopp.

Före målets afgörande hade landshöfdingen allidit.

Landssekreteraren dömdes till böter, och ålades honom jämte landshöfdingens
stärbhus viss ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1899, sid. 16.)

119. Åtal mot t. f. ordförande i Gamla Norbergs och Vagnsbro häradsrätt,
för det han till ett vittne fällt obehöriga yttranden.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1905, sid. 45.)

120. Åtal mot baningenjör vid statens järnvägar, för det han, innan
ett särskilt arbete ännu blifvit utfördt, attesterat en å samma arbete utställd
räkning.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1906, sid. 8, och 1908, sid. 23.)

121. Åtal mot länsmannen i Sörbygdens härad, för det han vid utdelning
al understödsmedel från en donationsfond gjort vissa afdrag.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1907, sid. 63, och 1908, sid. 23.)

122. Åtal mot en rådman i Stockholm, för otillbörliga yttranden som
ordförande i rådstufvurätt.

Sedan upplyst blifvit, att den tilltalade drabbats af sinnessjukdom, lät
J. O. åtalet förfalla.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 7.)

123. Åtal mot häradshöfdingen i Vartofta och Frökinds härads domsaga,
för otillbörliga yttranden såsom ordförande i häradsrätt.

102

B Ö tesföryandling.

Sedan den, mot hvilken yttrandena
åtalet förfalla.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 18.)

fällts, återkallat angifvelsen, lät J. 0.

Åtal i anledning af felaktig förvandling af böter.

Ämb.-ber. för 1823-1824, sid. 50; för 1825, sid, 43 (jfr ber. till
Riksdagen 1828, sid. 10), 49; för 1826—1827, sid. 60; för 1829-1830,
sid. 39, 52; för 1831, sid. 45, 47, 48; till urtima Riksdagen 1834, sid.
11, 33, 34: för 1834—1835, sid. 28, 30, 36, 38, 39 och 40 (jfr ber.
för 1836 — 1837, sid. 78), 43; för 1836—1837, sid. 27, 33, 34, 35 (jfr
ber. till Riksdagen 1840, sid. 44), 38, 40 (jfr ber. till Riksdagen 1840, sid.
43), 47, 54, 56, 78, 84, 86, 90; till Riksdagen 1840, sid. 29, 30, 31, 33,
34, 36 (jfr ber. för 1840—1841, sid. 20), 38, 40, 45, 46, 47, 49 (jfr ber. för
1840 — 1841, sid. 25), 50 (jfr till Riksdagen 1840 ytterligare afgifna berättelse,
sid. 1), 52 (jfr ber. för 1840—1841, sid. 21), 54 (jfr ber. för 1840

— 1841, sid. 24); för 1840—1841, sid. 25, 26, 27, 29, 32, 36, 43, 45, 46,
47, 48, 49, 50; för 1842—1843, sid. 73, 116; för 1844—1845, sid. 12,
15; för 1848, sid. 15, 16, 18; för 1849, sid. 148, 155; till Riksdagen
1850, sid. 159; för 1851, sid. 52, 53, 58, 65, 72, 73, 75; för 1852, sid.
16, 20, 21; till Riksdagen 1853, sid. 17; för 1854, sid. 29; till Riksdagen
1856, sid. 93, 99; för 1857, sid. 7, 10, 11; till Riksdagen 1859, sid. 98,
104, 127, 129, 153, 157, 159, 160 165 (jfr ber. till Riksdagen 1862, sid.
4); för 1860, sid. 40, 42. 45, 56, 58, 59; till Riksdagen 1862, sid. 5, 19,

20; för 1864, sid. 19 (jfr ber. till Riksdagen 1865, sid. 100), 36, 73; 1867,

sid. 33, 41, 48; 1868, sid. 17, 47; 1870, sid. 7; 1873, sid. 12, 34; 1874,
sid. 23; 1875, sid. 22: 1883, sid. 24; samt 1885, sid. 42, 54.

Förordningen om nya strafflagens införande m. m., 5 §.

1. Åtal mot rådstufvurätten i Karlstad, i anledning af ett utslag, hvarigenom
en person, som af annan domstol förklarats skyldig till bestraffning
för fickstöld och snatteri, dömts till särskildt ansvar för hvardera af berörda
förbrytelser, och hvari, efter införandet af 1864 års strafflag, felaktigt tillämpats
förordningen om ansvar för stöld och snatteri samt rån den 4 maj 1855
i stället för nämnda strafflag.

Rådstufvurättens ordförande och öfriga ledamöter dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1868, sid. 69.)

2. Uttalande i fråga huruvida förordningen om ansvar för stöld och

103

snatteri samt rån den 4 maj 1855 eller nya strafflagen skulle tillämpas, då kvalificeradt
tjufnadsbrott, begånget före år 1865, efter nämnda tid åtalades,
äfvensom om tolkningen af 20 kap. 6 § strafflagen.

(Ämb.-ber. 1868, sid. 78.)

3. Åtal mot två ledamöter af rådstufvurätten i Lund, för felaktig tilllämpning,
i mål angående ansvar för olofligt tillgrepp, af förordningen den
4 maj 1855 i stället för strafflagen af år 1864, samt för uraktlåtenhet att
tillämpa sistnämnda lag vid förvandling af böter.

De tilltalade ådömdes bötesansvar.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 42.)

4. Åtal mot t. f. ordförande i Arbrå och Järfsö tingslags häradsrätt,
för det en person i strid mot grunderna för 5 § i förordningen om nya strafflagens
införande m. m. ådömts straffskärpning.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 67.)

Lagstiftning angående husrannsakan m. m.

1. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Stockholms län, i anledning
af verkställd husrannsakan m. m.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. för 1820 —1821, sid. 29, samt för 1825, sid. 18.)

2. Åtal mot polismästaren i Stockholm, emedan han, efter erhållen
kännedom om att husrannsakan verkställts af andra personer och i annan
ordning, än lag och gällande instruktion för polispersonalen i Stockholm föreskrefve,
uraktlåtit att beifra det begångna felet, m. m.

Åtalet i här angifna del ogillades.

(Ämb.-ber. 1874, sid. 44.)

3. Framställning till Riksdagen, angående lag om husrannsakan.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 283.)

I anledning häraf aflät Riksdagen skrifvelse till Kung!. Maj:t med begäran,
att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
lag om husrannsakan. 4

4. Uttalande angående långsamheten vid rättskemiska undersökningar.
(Ämb.-ber. 1894, sid. 80.)

Kättskemiska

undersök ningar.

104

Häktningsåtgärder
af
polismyndighet.

Lagstiftning angående åtalsskyldigheten.

1. Uttalande om rätt till nedläggande af allmänt åtal.

(Ämb.-ber. för 1852, sid. 14.)

2. Åtal mot t. f. polismästare i Stockholm, för det han icke till domstol
hänvisat en för stöld angifven och häktad person, utan förordnat, att
målet finge på vidare anmälan af åklagaren bero, samt ställt den häktade på
fri fot.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1880, sid. 21.)

3. Åtal mot t. f. stadsfiskal i Uppsala, för obehörigt nedläggande af
ett vid rådstufvurätten därstädes anhängiggjordt åtal för sedlighetsbrott.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1886, sid. 25, och 1887, sid. 59.)

4. Åtal mot länsmannen i Ore distrikt, för obehörigt nedläggande af
ett åtal för förfalskningsbrott.

Länsmannen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1896, sid. 49, och 1897, sid. 18.)

Lagstiftning angående häktning m. m.

1. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Stockholms län, i fråga
om företagna häktningsåtgärder och verkställd husrannsakan samt för det
Konungens befallningshafvande till verkställande af ifrågavarande husrannsakan
förordnat länsman i annat distrikt än det, där rannsakningen skulle hållas.
Landssekreteraren åtalades dessutom för af honom verkställdt förhör med de
häktade.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. för 1820—1821, sid. 29, samt för 1825, sid. 18.)

2. Åtal mot Konungens fogate, i anledning af en persons kvarhållande
i häkte.

Ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. för 1822 samt för 1826 — 1827, sid. 35.) 3 * *

3. Åtal mot polisgevaldiger i Stockholm, för misshandel och olaga häktning.

Polisgevaldigern frikändes.

(Ämb.-ber. för 1825, sid. 55.)

105

4. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län, för obehörigt
påkallande af häktningsåtgärd.

Landshöfdingen och landssekreteraren, hvilka deltagit i anmärkta beslutet,
dömdes till böter och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. för 1886—-1837, sid. 63, samt till Riksdagen 1840, sid. 11.)

5. Åtal mot polismästaren i Stockholm, för olagliga beslut angående en
persons inmanande och kvarhållande i häkte.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. för 1844—1845, sid. 48, samt till Riksdagen 1847, sid. 12.)

6. Åtal mot borgmästaren i Nyköping, i fråga om en persons insättande
och kvarhållande i stadshäktet.

Med hänsyn till hvad under åtalet blifvit upplyst friades borgmästaren
från den mot honom gjorda angifvelsen.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 51.)

7. Åtal mot polismästaren i Stockholm, i anledning däraf att två personer
häktats och kvarhållits i häkte såsom misstänkta att hafva emottagit
penningar, hvilka skulle hafva varit på olagligt sätt åtkomna.

Polismästaren dömdes till böter och att utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 54.)

8. Åtal mot t. f. allmän åklagare vid Faurås häradsrätt, i anledning af
tvänne häktade personers obehöriga kvarhållande under afbidan å besvär,
som t. f. åklagaren anmält sig vilja anföra, men sedermera icke anfört.

Den åtalade dömdes att utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 74, samt för 1852, sid. 24.)

9. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Kristianstads län, för en
minderårig persons obehöriga kvarhållande i länshäktet.

Åtalet fick förfalla.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 71.)

10. Åtal mot kronofogden i Ofvan Siljans fögderi, för två personers
obehöriga gripande och insändande till länshäktet.

I anledning af åtalet dömdes, att kronofogden skulle af Konungens befallningshafvande
med ord och varning näpsas.

(Ämb.-ber. för 1854, sid. 35, samt för 1857, sid. 3.) 11 * *

11. Åtal mot stadsfiskalen i Västervik, emedan han häktat en landtman

dels i anledning däraf att några silfvermynt, som denne innehaft, förmenats

Justitieombudsmannens ämletsberättelse till IRIS års Riksdag. 14

106

vara falska, och dels under föregifvande af bristande underrättelse om mannens
person och lefnadsställning.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 94.)

12. Åtal mot underståthållaren samt polismästaren i Stockholm, dels
emedan, efter ansökan att en person måtte med tjänliga medel varda återförd
i sökandens kondition, ifrågavarande person anhållits och förts från annan
ort till Stockholm och varit viss tid beröfvad sin frihet, dels emedan förordnats,
att kostnaden för den häktades forslande till Stockholm skulle godtgöras
af medel, som den häktade innehade.

De tilltalade dömdes till böter och förpliktades utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. för 1860, sid. 34.)

13. Åtal mot polismästaren i Stockholm, emedan en person häktats
såsom misstänkt för olofligt tillgrepp, utan att vid den förberedande undersökningen
ens rätte målsägaren blifvit hörd.

Polismästaren ådömdes böter och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 57, samt ämb.-ber., utgifven 1864,
sid. 25.)

14. Åtal mot en poliskommissarie i Stockholm, för det han dels af
själftagen myndighet och utan annan grund än ett löst rykte inmanat en
person i häkte, dels genom osannfärdig rapport fört sin förman bakom ljuset
och föranledt den häktades kvarhållande i häkte.

Den tilltalade dömdes för utan laga skäl vidtagen häktning till böter och
ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1868, sid. 27.) 15 16

15. Åtal mot länsmannen i Inlands södre härad, emedan han efter
angifvelse häktat en person utan behörig undersökning angående verkliga
beskaffenheten af det angifna brottet och utan att laga skäl för häktningen
förelegat.

Länsmannen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1872, sid. 29.)

16. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Malmöhus län, dels i anledning
af en mot två personer vidtagen häktningsåtgärd, dels för det de häktade
belagts med fängsel, dels ock emedan, efter det skäl ansetts icke föreligga
att k var hålla de häktade, den ene af dem, som tillhörde Kristianstads län
och förmenats i Malmöhus län hafva hvarken stadigt hemvist eller känd laglig
sysselsättning, förts med fångtransport till Kristianstad.

107

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1873, sid. 15, och 1874, sid. 8.)

17. Åtal mot polismästaren i Stockholm, emedan han lämnat opåtalad
en poliskommissaries åtgärd att kvarhålla en för delaktighet i stöld misstänkt
person å polisvaktkontor, samt emedan han själf förordnat om samma persons
inmanande i häkte, oaktadt misstanken om brottslighet icke varit grundad på
sannolika skäl.

Bötesansvar ådömdes och fråga om ersättningsskyldighet lämnades öppen.

(Ämb.-ber. 1874, sid. 44.)

18. Åtal mot t. f. länsman i Gottlands södra domsaga, för två personers
häktande och beläggande med handbojor på misstanke för olofligt
tillgrepp af en postväska, som vid närmare efterseende befunnits icke vara
stulen.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1883, sid. 7.)

19. Åtal mot länsman i Kopparbergs län, enär han genom kungörelse
uti »Polisunderrättelser» begärt efterlysning af en person i anledning af en
stöld, föröfvad utom länsmannens distrikt, samt till följd häraf vållat ifrågavarande
person, som häktats, onödigt lidande.

Länsmannen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1884, sid. 46.)

20. Åtal mot länsmannen i Enångers distrikt, för olaga häktning.

Länsmannen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1888, sid. 2, samt 1890, sid. 72.)

21. Åtal mot länsmannen i Glanshammars härad, för olaga häktning.

Länsmannen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1894, sid. 33.)

22. Åtal mot polismästaren i Uppsala, för olaga häktning samt för det
den häktade blifvit utan giltig anledning å öppen gata förd under bevakning.

Polismästaren dömdes till böter och utgifvande af skadestånd.

(Ämb.-ber. 1892, sid. 65.)

23. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Kristianstads län, för det
en minderårig kvarhållits i häkte i afbidan därpå att plats kunde för honom
beredas å allmän uppfostringsanstalt.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1896, sid. 25, och 1898, sid. 14.)

108

Domstols
beslut i fråga
om häktning.

24. Åtal mot länsmannen i Ljusdals distrikt, för olaga häktning.
Länsmannen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1897, sid. 23, och 1899, sid. 25.)

25. Åtal mot kronofogden i Blekinge läns östra fögderi, för olaga
häktning.

Kronofogden dömdes till böter och skadestånd.

(Ämb.-ber. 1905, sid. 38, och 1907, sid. 61.)

26. Åtal mot sjötullrätten i Halmstad, i anledning af ett dess förordnande,
att två personer, som tilltalats för olaga lossning och lastning, men
icke kunnat fällas till ansvar, skulle förblifva i häkte, till dess utslaget vunnit
laga kraft eller högre rätt sig yttrat i målet, äfvensom att de tilltalade skulle
själfva gälda det fångtraktamente, som under tiden för dem kunde utgå.

De sjötullrättens ledamöter, som deltagit i beslutet, dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1823 — 1824, sid. 33.)

27. Åtal mot häradshöfdingen i Vallentuna härad, för det han olagligen
förordnat om en persons efterlysning och häktande.

Häradshöfdingen ådömdes bötesansvar samt ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 109.)

28. Åtal mot rådstufvurätten i Vaxholm, för olagligt beslut om en för
våld tilltalad persons inmanande i häkte.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 24.)

29. Åtal mot t. f. ordförande i Hammarkinds häradsrätt, i anledning
af en för stöld tilltalad persons inmanande i häkte.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. för 1860, sid. 56, samt ämb.-ber., utgifven år 1864, sid 3.)

30. Åtal mot häradshöfdingen i Gottlands norra domsaga, för det en
person, häktad och tilltalad för stöld, men dömd endast för snatteri, enligt
häradsrättens förordnande hållits häktad i afbidan på expedierande af rättens
utslag.

Häradshöfdingen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1869, sid. 42.)

31. Åtal mot häradshöfdingen i Films och Dannemora tingslag, för förment
oriktigt beslut i fråga om häktad persons kvarhållande i häkte.

109

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1872, sid. 27 och 78.)

32. Åtal mot t. f. ordförande i Alfta tingslags häradsrätt, i anledning
af ett — uti mål angående ansvar å en hustru, för det hon genom grof vårdslöshet
skulle vållat två af henne framfödda barns död — meddeladt beslut om
den tilltalades inmanande i häkte, oaktadt hon hade stadigt hemvist samt det ej
skäligen kunnat befaras, att hon skulle afvika eller genom undanröjande af
bevis eller egendom hindra målets utredning.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. 1872, sid. 83.)

33. Åtal mot häradshöfdingen i Skellefteå tingslag, för det en person,
som dömts till fängelse, blifvit, ehuru bofast, inmanad i häkte, m. m.

Häradshöfdingen dömdes till böter och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1882, sid. 9, samt 1883, sid. 25.)

34. Åtal mot rådstufvurätten i Kristinehamn, för försummelse att låta
undersöka silfvermynt, som ansetts falska men efter undersökning befunnits
riktiga. För utspridning af dessa mynt hade en kvinna under tiden hållits häktad.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1883, sid. 28.)

35. Åtal mot häradshöfdingen i Färs härad, i anledning af ett utan
laga skäl meddeladt förordnande om en persons inmanande i häkte, m. m.

Ansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1884, sid. 4.)

36. Åtal mot rådstufvurätten i Strängnäs, för det en för förment stöld
tilltalad person obehörigen kvarhållits i häkte, m. in.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1885, sid. 9 och 1886, sid. 35.)

37. Åtal mot häradshöfdingen i Norra Hälsinglands domsaga, för en
persons obehöriga kvarhållande i häkte.

Häradshöfdingen dömdes till böter samt till utgifvande af skadestånd.

(Ämb.-ber. 1891, sid. 53, och 1892, sid. 65.)

38. Åtal mot polismästaren och rådstufvurätten i Göteborg, för en persons
häktande och kvarhållande i häkte.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1891, sid. 86, samt 1892, sid. 64.)

Underlåtenhet
att häkta
m. m.

39. Åtal mot läkaren vid länsfängelset i Linköping, för dröjsmål med
afgifvande af utlåtande angående häktad person.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1898, sid. 71, 1899, sid. 46, samt 1900, sid. 24.)

40. Åtal mot förste polisintendenten i Stockholm, för underlåtenhet att
häkta en för brott anhållen person.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber, 1908, sid, 14, samt 1909, sid. 5.)

41. Åtal mot domhafvande!! i Marks härad, för det han utom rätten
gifvit föreskrift om lösgifvande af häktade personer, hvilka voro sakfällda
men ännu icke afstraffade.

Domhafvande!! dömdes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 22, samt till Riksdagen 1856, sid.

101.)

42. Åtal mot tillsyningsmannen vid kronohäktet i Alingsås, emedan
han, utan hemställan till Konungens befallningshafvande i länet, förordna!
om häktad persons frigifvande.

Tillsyningsmannen förklarades hafva förfarit oriktigt.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 79.)

43. Åtal mot rådstufvurätten i Stockholm, i anledning af ett utaf rådstufvurätten
meddeladt förordnande om en persons lösgifvande ur fängelse.
I samma åtal yrkades ansvar å Konungens fogate för försummelse att frigifva
en fånge.

Rådstufvurättens ledamöter dömdes att utgifva ersättning, medan fogaten
ålades böter och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. för 1823 — 1824, sid. 51.)

44. Åtal mot t. f. ordförande i Kinnevalds häradsrätt, för häktad persons
frigifvande, efter det han blifvit till urbota ansvar dömd.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 6.)

111

45. Åtal mot nämnden i Bollebygds härad, för olaga beslut om en tilltalad
persons frigifvande ur häkte.

Ledamöterna i nämnden dömdes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 46.)

46. Åtal mot t. f. domhafvande i Västerdalarnes domsaga, enär sedan
två personer förklarats icke längre skola hållas häktade, häradsrätten förordnat
om de tilltalades återsändande till länsfängelset samt uraktlåtit underrätta
Konungens befallningshafvande om frigifningsbeslutet.

Den åtalade dömdes till böter för försummelsen att lämna underrättelse.

(Ämb.-ber. 1884, sid. 30.)

47. Åtal mot landssekreteraren i Kopparbergs län, för det han vållat
att två häktade, som enligt domstols beslut skolat försättas på fri fot, kvarhållits
i fängelset längre än vederbort.

Landssekreteraren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1884, sid. 30.)

Föreskrifter angående fångtransporter.

Framställning till Kungl. Maj:t den 4 oktober 1907, angående ändring i
fångtransporters anordning.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 161.)

Syftet med J. 0:s framställning bär tillgodosetts genom ett af Kungl.
Maj:t den 12 september 1910 utfärdadt cirkulär till Konungens befallningshafvande
angående verkställighet af fångtransporter.

Föreskrifter angående häktad persons beläggande med fängsel.

Åtal mot länsmannen i Ljusdals distrikt, för det han obehörigen insatt
en person i häkte och tillika belagt honom med handbojor.

Länsmannen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1897, sid. 23, och 1899, sid. 25.)

Straffregister.

1. Framställning till Kungl. Maj:t den 29 november 1879, angående
inrättande i hufvudstaden af en anstalt, dit domstolar, domare och fängelse -

112

föreståndare borde insända vissa uppgifter rörande dömda förbrytare, och
hvarifrån upplysningar om nämnda förbrytare skulle åklagare och domstolar
på anfordran tillhandahållas.

(Ämb.-ber. 1880, sid. 60.)

Den 17 oktober 1900 utfärdades lag om straffregister.

2. Åtal mot auditör vid Norrlands dragonregemente, för försumlighet i
fråga om expedierande af uppgifter till straffregistret.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 77, samt 1909, sid. 2.)

3. Åtal mot t. f. borgmästare i Umeå, för försumlighet i fråga om
expedierande af uppgifter till straffregistret, m. m.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 14.)

Föreskrifter angående verkställighet af straff.

1. Uttalande om tolkningen af förordningen den 30 maj 1873 angående
verkställighet i vissa fall af straff ådömdt genom icke laga kraft ägande
utslag.

(Ämb.-ber. 1889, sid. 97.) 2 3 4 * * * * *

2. Uttalande angående betänketid vid nöjdförklaring.

(Ämb.-ber. 1907, sid. 69, jfr 1909, sid. 135.)

3. Framställning till Riksdagen, angående förändrad lagstiftning rörande
verkställighet af icke laga kraft ägande utslag i brottmål.

(Ämb.-ber. 1905, sid. 153.)

Riksdagen anhöll i skrifvelse (n:r 45 år 1905) hos Kung]. Maj.t om
framläggande af förslag i ämnet. Det begärda förslaget framlades af Kung!.
Maj:t för 1909 års Riksdag.

4. Framställning till Kungl. Maj:t den 4 september 1908, om ändring
af bestämmelserna i förordningen angående verkställighet i vissa fall af straff

ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag den 30 maj 1873, i syfte att

denna förordning skulle blifva tillämplig äfven i afseende å arreststraff.

(Ämb.-ber. 1909. sid. 135.)

Det af J. O. sålunda uttalade önskemålet har blifvit tillgodosedt genom

den lag, som i ämnet utfärdats den 26 maj 1909.

113

5. Framställning till Kungi. Maj:t den 31 oktober 1870, angående skyldighet
för Konungens befallningshafvande att å till dem för verkställighet ankommande
utslag göra vissa anteckningar in. in.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 87.)

Jämför kungl. kungörelsen den 3 oktober 1873.

6. Uttalande i fråga om tolkningen af kungl. kungörelsen den 3 oktober
1873 angående Konungens befallningsliafvandes och tillsyningsman vid kronohäkte
skyldighet att a till dem för verkställighet inkommande utslag angå*
ende häktade personer göra vissa anteckningar.

(Ämb.-ber. 1874, sid. 66.)

7. Framställning till Riksdagen, angående utfärdande af närmare bestämmelser
rörande dels hvad med månad bör förstås i fråga om beräkning
af tiden för straffarbete, dels sättet för afdrag vid sådan bestraffning, då densamma
verkställes i enrum.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 180.)

I skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 30 vid Riksdagen 1859 — 1860) anhöllo
Ständerna om föreskrifter i förstnämnda hänseende, hvarpå Kungl. Maj:t utfärdade
förordning i ämnet den 13 november 1860. J. 0:s framställning i
det senare hänseendet föranledde ej åtgärd.

8. Uttalande angående beräkning af strafftid för fånge, intagen å sjukhus
utom fängelset.

(Ämb.-ber. 1891, sid. 131.)

9. Framställning till Riksdagen, angående fullständigande och förtydligande
af stadgandena om den tid, då ådömdt frihetsstraff bör taga sin början,
äfvensom om tillägg till lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande
i enrum.

(Ämb.-ber. 1895, sid. 77.)

I skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 38 år 1895) anhöll Riksdagen omförslag
i förevarande ämne, hvarefter Kungl. Maj:t den 22 december 1897 aflat
proposition i ämnet till Riksdagen. Den 1 juli 1898 utfärdades lag innefattande
vissa bestämmelser om beräkning af strafftid. 10

10. Uttalande angående tolkningen och tillämpningen af förordningen
angående utsträckt tillämpning af straffarbetes verkställande i enrum den 30
maj 1873.

(Ämb.-ber. 1874, sid. 66.)

Justitieombudsmannens arbetsberättelse till 1913 års Riksdag.

114

11. Uttalande angående straffs afdånande i enrum och i gemensamhetsfängelse,
inflytandet af bestämmelserna härom på brottsligheten samt skillnaden
emellan straffarbete och fängelse.

(Ämb.-ber. 1877, sid. 73.)

12. Uttalande angående tillämpningen af lagstiftningen rörande straffs
verkställande.

(Ämb.-ber. 1878, sid. 48.)

13. Framställning till Ivungl. Maj:t den 29 maj 1880, angående revision
af lagstiftningen om straffs verkställande.

(Ämb.-ber. 1881, sid. 83.)

Efter vidlyftiga förarbeten utfärdades den 29 juli 1892 lag angående
straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum.

14. Uttalande om tillämpningen af stadgandena i lagen angående straffarbetes
och fängelsestraffs verkställande i enrum den 29 juli 1892.

(Ämb.-ber. 1904, sid. 94.)

15. Uttalande i fråga huruvida, då en person dömts dels till tvångsarbete
dels till straffarbete, nämnda straff eller tvångsarbetet först skall aftjänas.

(Ämb.-ber. 1894, sid. 77.)

16. Framställning till Kungl. Maj:t den 25 juni 1891, angående kontroll
å verkställighet af utslag, hvarigenom urbota bestraffning ådömts icke häktade
personer.

(Ämb.-ber. 1892, sid. 109.)

I anledning af denna framställning utfärdades den 5 juli 1895 kungl.
kungörelse angående särskilda förteckningar öfver utslag, hvarigenom frihetsstraff
ådömts icke häktade personer.

17. Uttalande angående lämpligaste sättet att förfara, då bötfälld person,
som saknar tillgång till böterna, skall befordras till förvandlingsstraff.

(Ämb.-ber. 1868, sid. 83.)

18. Uttalande angående förvandling af bötesstraff utan föregående undersökning,
om den bötfälde saknar tillgångar.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 99.)

19. Framställning till Kungl. Maj:t den 3 september 1908, angående
skyndsammare redovisning för verkställigheten af bötes- och vitesbeslut.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 132.)

115

I kungörelse den 11 oktober 1912 hafva meddelats bestämmelser, afseende
att befrämja en snabbare redovisning.

20. Uttalande i fråga om böter, i följd af annan persons falska uppgifter
om namn obehörigen ådömda och aftjänade med motsvarande fängelsestraff.

(Ämb.-ber. 1906, sid. 76.)

21. Uttalande i fråga huruvida straff bort aftjänas å militärhäkte eller
i allmän straffinrättning.

(Ämb.-ber. 1894, sid. 76.)

22. Ätal mot kronofogde i Hallands län, emedan genom hans förvållande
en person fått aftjäna böter, som förut erlagts.

Kronofogden förklarades hafva förfarit oriktigt.

(Ämb.-ber. för 1825, sid. 73.)

23. Åtal mot en polisöfverkonstapel i Stockholm, i anledning däraf att
en person häktats för aftjänande af böter, oaktadt bevis skulle företetts därom
att bötesbeslutet öfverklagats.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. för 1860, sid. 46.)

24. Åtal mot borgmästaren i Trosa m. fl., för det en person fått aftjäna
af honom redan erlagda böter med motsvarande förvandlingsstraff.

Borgmästaren ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1887, sid. 24.)

25. Åtal mot kronokassören i Sundsvall, för underlåtenhet att återkalla
begärd handräckning om uttagande af böter, oaktadt desamma erlagts.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1890, sid. 23.)

26. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Malmöhus län. Sedan
kämnersrätten i Lund dömt i sak, som å ära gått, och uraktlåtit att underställa
utslaget hofrättens pröfning, hade Konungens befallningshafvande, i stället
för att anmäla den begångna olagligheten för hofrätten, meddelat verkställighet
å det olagliga utslaget.

116

Konungens befallningshafvande erinrades till framtida efterrättelse om
det oriktiga i dess förfarande.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 17.)

27. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus
län, för obehörig verkställighet af ett Kungl. Maj:t underställdt utslag.

I anledning af åtalet dömdes vederbörande till böter.

(Ämb.-ber. för 1849, sid. 135.)

28. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län, för felaktig
handräckningsbegäran i fråga om verkställighet af underställdt utslag.

Konungens befallningshafvande förklarades hafva förfarit oriktigt.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 79 och 103.)

29. Åtal mot rådstufvurätt en i Västerås och Konungens befallningshafvande
i Västmanlands län: mot rådstufvurätten, för det att ett underställningsmål
icke blifvit hofrättens pröfning hemställdt, och mot Konungens
befallningshafvande, emedan genom utslaget ådömdt straff icke desto mindre
befordrats till verkställighet.

Samtliga tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 128.)

30. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län, i fråga
om försummelse af dess ämbetsplikt i afseende å verkställigheten af bestraffningar
inom Alingsås kronoliäkte, hvarigenom fängelsestraff vid vatten
och bröd, ådömdt i brist af böter, verkställts tidigare än vederbort.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. för 1854, sid. 43.)

31. Åtal mot en länsman i Västernorrlands län samt en fångvaktmästare
vid länshäktet, för felaktigt förfarande, den förre vid meddelande af förpassning
och den senare vid verkställandet af ådömdt fängelsestraff, hvarigenom
den saktande kommit att undergå detta straff, oaktadt han då redan var
under tilltal för annat brott.

De tilltalade dömdes att hvar för sig höta två månaders lön.

(Ämb.-ber. för 1857, sid. 10.)

32. Åtal mot en länsman i Listers härad, emedan han häktat en till
fängelsestraff dömd kvinna och för straffets verkställande införpassat henne
till fängelse, innan utslaget vunnit laga kraft.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 39.)

117

33. Åtal mot landssekreteraren i Västerbottens län, för det en person
— som enligt föreskrift af Konungens befallningshafvande insändts till länshäktet
för alt undergå honom ådömdt straffarbete, och som uppgifvit sig
hafva hos Svea hofrätt anfört besvär öfver häradsrättens utslag — blifvit,
utan att få börja straffet, i häktet kvarhållen jämväl efter det nämnda uppgift
vunnit bekräftelse och intill dess hofrättens utslag anländt till häktet.

Landssekreteraren dömdes till böter och ersättnings utgifvande.

(Ämb.-ber. 187”;, sid. 19.)

34. Åtal mot borgmästaren i Arboga, emedan han låtit införpassa en
till fängelse dömd person till länsfängelset i Västerås för straffets undergående,
oaktadt personen i fråga sökt nåd och därom ingifvit bevis till magistraten
i Arboga.

Borgmästaren dömdes till böter och ersättnings utgifvande.

(Ämb.-ber. 1877, sid. 59.)

35. Åtal mot en t. f. landssekreterare och en t. f. landskamrerare i
Västernorrlands län, för olagligen utfärdad efterlysning efter en person,
hvilken genom utslag, som ännu varit på högre rätts pröfning beroende, dömts
till böter och fängelse.

T. f. landssekreteraren dömdes till böter; åtalet mot t. f. landskamreraren
ogillades.

(Ämb.-ber. 1880, sid. 37.)

36. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Östergötlands län, för
oriktig tillämpning af förordningen den 10 april 1810 angående mildring i
straffet för lägrad kvinna.

Konungens befallningshafvandes tillämpning af ifrågavarande förordning
förklarades oriktig och lagstridig.

(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 17.)

37. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Västerbottens län, för
obehörigt uppskof med verkställighet af fängelse vid vatten och bröd, som
ådömts en kvinna för tvefaldt hor. Kvinnan, som hållits häktad, hade fått
börja sitt straff först ett år, efter det slutligt utslag meddelats i målet (K. F.
den 10 april 1810 ang. mildring i straff för lägrad kvinna).

Anmärkta förfarandet förklarades hafva varit felaktigt.

(Ämb.-ber. för 1842 — 1843, sid. 68, samt för 1844—1845, sid. 7.)

38. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Malmöhus län, för obe -

118

hörigt uppskof med verkställighet af fängelsestraff vid vatten och bröd, för
förfalskningsbrott ådömdt kvinna, som haft spädt barn i sin vård.

Ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. för 1844—1845, sid. 8, samt till Riksdagen 1847, sid. 11.)

89. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Kopparbergs län, för
felaktig tillämpning af förordningen den 10 april 1810 angående mildring i
straffet för lägrad kvinna.

Anmärkta förfarandet förklarades ej hafva varit med lag öfverensstämmande.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 42.)

40. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Västmanlands län, för
dröjsmål med verkställande af straff, som ådömts barnaföderskor (felaktig
tillämpning af förordningen den 10 april 1810).

Landshöfdingen och landssekreteraren dömdes till böter och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 63.)

41. Åtal mot kämnersrättens i Borås ledamöter, i anledning af ett utslag,
hvarigenom föreskrifvits obehörigt uppskof med verkställighet af straff,
för tjufnadsbrott ådömdt en barnaföderska.

Kämnersrätten förklarades hafva förfarit felaktigt.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 72.)

42. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Norbottens län, för obehörigt
dröjsmål med verkställande af straff, för horsbrott ådömdt barnaföderska,
som till häktet medfört ett spädt barn.

Konungens befallningshafvande förklarades hafva i afseende å ifrågavarande
kvinna felaktigt tillämpat förordningen den 10 april 1810.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 83, samt för 1857, sid. 1.)

43. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län, för underlåtenhet
att befordra ett utslag till verkställighet, för dröjsmål med förpassning
af häktad person samt för försummelse i fråga om tillsyn af länshäkte.

Åtalet, i hvad angick första punkten, ogillades. I öfrigt ådömdes bötesansvar
och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 168, samt för 1851, sid. 59.)

44. Åtal mot länsman i Östbo härad, för vållande till fördröjd bestraffning
af häktad person genom anmälan om besvär, som icke blifvit fullföljda.

119

Ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 73.)

45. Åtal mot landssekreteraren i Älfsborgs län, för underlåtenhet att
tillse behöriga verkställandet af ett utslag angående en häktad.

Landssekreteraren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1873, sid. 29.)

46. Åtal mot kronofogden i Öster- och Väster-Rekarne härads fögderi,
för dröjsmål med befordrande till verkställighet af ett utslag angående en
häktad person.

Kronofogden dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1873, sid. 46.)

47. Åtal mot Konungens fogate, för obehörigt dröjsmål med verkställande
af ett Kungl. Maj:ts utslag, hvarigenom en person dömts till böter.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1877, sid. 40, samt 1878, sid. 2.)

48. Åtal mot landssekreteraren i Östergötlands län, för dröjsmål i afseende
å expedierande af verkställighetsorder angående utslag rörande häktad,
m. in.

Ansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. 1893, sid. 49.)

49. Åtal mot borgmästaren i Örebro, för felaktig fångförpassning, till
följd hvaraf en person fått undergå strängare straff än det, hvartill han rätteligen
dömts.

Borgmästaren dömdes i anledning af åtalet till böter.

(Ämb.-ber. för 1825, sid. 47.)

50. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus
län, för ämbetsåtgärd, hvarigenom två särskilda utslag angående förvandling
af böter blifvit, utan föregående hemställan hos hofrätten, till verkställighet
på en gång befordrade.

Konungens befallningshafvande förklarades hafva förfarit felaktigt och
förständigades att framdeles ställa sig kungl. brefvet den 26 maj 1827 till
efterrättelse.

(Ämb.-ber. för 1831, sid. 44.)

51. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus
län, emedan ämbetet låtit verkställa ett bötesstraff på eu af länsman egen -

120

mäktigt utfärdad förpassning, utan att förvandlingsutslaget eller behörigen
styrkt utdrag af saköreslängden infordrats.

Landskamreraren och en t. f. landssekreterare dömdes till böter.

(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1834, sid. 39.)

52. Åtal mot magistraten i Alingsås, för obehörig verkställighet af
straff, m. m.

Magistratens ledamöter dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1834—1835, sid. 28.)

53. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Malmöhus län, för oriktigt
förfarande i fråga om verkställighet af straff.

Sedan åtalet anhängiggjorts samt förklaringar inkommit från vederbörande,
fann J. O. af åtskilliga anledningar — bland annat den att landssekreteraren,
som närmast handlagt ärendet, dåmera aflidit — skäligt nedlägga åtalet.

(Ämb.-ber. för 1834—1835, sid. 49.)

54. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Östergötlands län, för
felaktigt förfarande vid verkställighet af straff, ådömda genom särskilda utslag.
Landssekreteraren lades särskild t till last, att han egenmäktigt förordnat
om sammanläggning af straff.

Landssekreteraren och landskamreraren dömdes till böter, den förre till
belopp motsvarande tre månaders lön, samt förpliktigades gemensamt till
ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. för 1849, sid. 139.)

55. Åtal mot t. f. landssekreterare i Blekinge län, för verkställande
af fängelsestraff utöfver högsta kroppsplikt.

T. f. landssekreteraren dömdes till böter och att utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 157.)

56. Åtal mot landssekreteraren och t. f. landskamrerare i Värmlands
län, för verkställande af fängelsestraff utöfver högsta kroppsplikt.

Landssekreteraren och t. f. landskamreraren ådömdes bötesansvar och
ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 161.)

57. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län, för verkställande
af förvandlingsstraff utöfver högsta kroppsplikt.

Landssekreteraren i länet dömdes att höta samt utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 10.)

121

58. Åtal mot magistraten i Västervik, emedan magistraten, utan att
behörig undersökning om tillgång till ådömda böters erläggande föregått, förordnat
om förvandlingsstraffs verkställande.

Magistratens ledamöter dömdes till böter och att utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1858, sid. 8, samt för 1854, sid. 41.)

59. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Kalmar län, för felaktigt
förfarande vid verkställighet af fängelsestraff å korrektionsinrättning.

Landssekreteraren dömdes att bota och utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 8, samt för 1854, sid. 41.)

60. Åtal mot länsman i Västernorrlands län, för ofullständig och felaktig
fångförpassning.

Länsmannen ådömdes böter, motsvarande en månads lön, samt ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. för 1857, sid. 10.)

61. Åtal mot länsman i Västernorrlands län, för ofullständig och felaktig
fångförpassning, till följd hvaraf en person fått utöfver högsta kroppsplikt
undergå fängelsestraff för vitesböter.

Länsmannen dömdes att bota en half månads lön och förpliktades till
viss ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. för 1857, sid. 9.)

62. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län, emedan
i fråga om verkställighet af straff meddelats allenast muntliga order, samt
emedan direktören vid länsfängelset lämnats tillfälle att på eget bevåg frigifva
fångar. Till följd häraf hade felaktigheter beträffande straffverkställighet
förekommit. Åtalet afsåg äfven fråga om afdrag å fängelsetid. Landssekreteraren
tilltalades dessutom särskilt, emedan han till riktigheten bekräftat
fångförteckningar med felaktigt innehåll.

Åtalet, i hvad det afsåg afdrag å fängelsetid, ogillades. I anledning af
öfriga anmärkningar dömdes landshöfdingen och landssekreteraren till höter
samt ersättnings utgifvande.

(Ämb.-ber. 1867, sid. 2.)

63. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Malmöhus län, för försummelse
vid verkställande af straff, till följd hvaraf en person fått undergå
straffarbete en månad längre än vederbort.

Landshöfdingen, landssekreteraren och lantlskamreraren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1867, sid. 15.)

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1.913 års Riksdag.

122

64. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Stockholms län, för utfärdande
af ofullständig fångförpassning.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1868, sid. 38.)

65. Åtal mot landshöfdingen i Värmlands län, för oriktigt beslut rörande
verkställande af straff. Sedan vederbörande häradsrätt dömt en person till
tre månaders straffarbete, hvilket den dömde efter nöjdförklaring börjat undergå,
hade hofrätten nedsatt straffet till två månaders straffarbete. Efter
emottagande af hofrättens utslag förklarade emellertid Konungens befallningshafvande,
att straffverkställigheten skulle fortgå i enlighet med häradsrättens
utslag.

Landshöfdingen dömdes till böter och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1872, sid. 55.)

66. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Malmöhus län, för försummelse
i fråga om verkställighet af straff, till följd hvaraf en fånge frigifvits
för tidigt.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 92.)

67. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Malmöhus län, i anledning
däraf att dels en fånge blifvit frigifven i stället för en annan, dels en
fånge för tidigt frigifvits. Landssekreteraren åtalades därjämte särskildt för
oriktiga anteckningar i fånglistorna.

Åtalet mot Konungens befallningshafvande i hvad det afsåg först anmärkta
felaktighet ogillades. I öfrigt ådömdes landshöfdingen och landssekreteraren
böter.

(Ämb.-ber. 1874, sid. 1.)

68. Åtal mot kommendanten vid straffängels et i Varberg, såsom tillsyningsman
vid kronohäktet därstädes, i anledning däraf att en straffånge
frigifvits tidigare än vederbort.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1874, sid. 22.)

69. Åtal mot t. f. landssekreterare i Älfsborgs län, för felaktigt förfarande
i fråga om verkställighet af straff, till följd hvaraf två fångar frigifvits
tidigare än rätteligen bort ske.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1878, sid. 12.)

123

70. Åtal mot Konungens fogate, för felaktigt förordnande i fråga om
verkställighet af straffarbete, till följd hvaraf den dömde frigifvits tidigare än
vederbort.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1879, sid. 20.)

71. Åtal mot tillsyningsmannen vid kronobäktet i Haparanda, för det
en fånge blifvit ur häktet lösgifven en månad tidigare än enligt utslaget
bort ske.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1883, sid. 23.)

72. Åtal mot tillsyningsmannen vid kronohäktet i Landskrona, för det
en fånge hållits till straffarbete två månader kortare tid än vederbort.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1886, sid. 4.)

73. Åtal mot landssekreteraren i Västerbottens län, för felaktigt bestämd
slutdag vid verkställighet af straff.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1891, sid. 67.)

74. Åtal mot direktören vid kronobäktet i Haparanda, för det en fånge
frigifvits å annan tid än i verkställighetsresolution angifvits.

Fängelsedirektören dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1897, sid. 19.)

75. Åtal mot landshöfdingen i Västmanlands län och landssekreteraren
därstädes, i fråga om afdrag för häktningstid vid verkställighet af straffarbete.

Den af J. O. häfdade uppfattningen förklarades vara riktig.

(Ämb.-ber. 1906, sid. 16, och 1907, sid. 60.)

Författningar angående fängelseväsendet m. m.

1. Uttalande angående fängelselifvets demoraliserande inflytande på
fångarna.

(Ämb.-ber. för 1810, sid. 5.) 2 * *

2. Framställning till Kungl. Maj:t den 28 november 1811, angående åt gärder

till förbättrande af fängelseväsendet.

(Ämb.-ber. för 1811, sid. 55 i bihang till riksståndens protokoll.)

124

Den 4 mars 1813 utfärdade Kungl. Maj:t cirkulär i ämnet till samtliga
Konungens befallningshafvande.

3. Framställning till Kungl. Maj:t den 23 januari 1813, angående förbättrad
anstalt i afseende å arbetsfångar på rikets fästningar.

(Ämb.-ber. för 1813, sid. 7.)

I anledning häraf meddelade Kungl. Maj:t den 28 maj 1813 föreskrifter,
huru förfaras borde med sådana manspersoner, hvilka för sysslolöshet eller i
brist af lagligt försvar på behaglig tid dömdes till fästningsarbete eller till intagande
på det s. k. allmänna arbetshuset i Karlskrona.

4. Framställning till Kungl. Maj:t den 9 februari 1814, angående förfarandet
med kvinnor, som för sysslolöshet eller bristande försvar höllos häktade
på spinnhus eller andra allmänna arrester.

(Ämb.-ber. för 1814, sid. 9.)

Kungl. Maj:t meddelade i anledning af denna framställning föreskrifter
genom cirkulärbref till Konungens befallningshafvande.

5. Framställning till Kungl. Maj:t den 14 november 1816, angående
förbättring af fängelserummen i Varbergs fästning samt beredande af sysselsättning
åt fångarne därstädes äfvensom angående utvidgning af allmänna
arbetsinrättningen i Karlskrona och ordnandet i öfrigt af fängelseförhållandena
i denna stad.

(Ämb.-ber. för 1816, sid. 45.)

I särskilda bref den 11 mars och den 13 maj 1817 lämnade Kungl.
Maj:t J. O. meddelande om vidtagna åtgärder till fångvårdens förbättrande.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1817, sid. 2.)

6. Uttalande angående fängelsernas beskaffenhet.

(Ämb.-ber. för 1825, sid. 93.)

7. Uttalande om fångantalets ökning och fängelsetidens förlängande
samt orsakerna till brott.

(Ämb.-ber. för 1826 — 1827, sid. 112.)

8. Framställning till Kungl. Maj:t den 30 september 1830, angående
utvidgning och förbättring af transport- och kronohäktet i Alingsås.

(Ämb.-ber. för 1829 — 1830, sid. 18.)

Den 30 november 1833 meddelade Kungl. Maj:t föreskrifter i bref till
Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län. 9

9. Framställning till Kung!. Maj:t den 15 november 1830, angående ut -

125

vidgning af fästningshäktet och länsfängelset i Kristianstad samt om infattande
af ett särskildt landsfängelse i Ängelholm m. m.

(Ämb.-ber. för 1829 — 1830, sid. 20.)

Den 14 juli 1835 aflat Kungl. Maj:t bref i ämnet till kammarkollegium.

10. Framställning till Kungl. Maj:t den 31 december 1832, angående
inrättande af ett krono- eller landsfängelse i Hudiksvall.

(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1834, sid. 11.)

Kung]. Maj:t aflat den 15 februari 1839 bref till Konungens befallningshafvande
i Gäfleborgs län angående alternativa kostnadsförslag för uppförande
af kronohäkte i Hudiksvall samt för tillbyggnad af länshäktet i Galle.

It. Åtal mot landssekreteraren i Örebro län. för bristande tillsyn öfver
länshäktet, m. m.

Landssekreteraren fälldes till böter.

(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 48.)

12. Framställning till Kungl. Maj:t den 14 november 1848, angående
vård och förtecknande af de föremål, häktad person finnes innehafva.

(Ämb.-ber. för 1848, sid. 50, samt för 1849, sid. 17.)

Framställningen synes icke hafva föranledt någon omedelbar åtgärd.

13. Åtal mot direktören vid Stockholms södra kronohäkte, för vägran
att till fånges ombud utlämna en till öfverdomstol ställd besvärsskrift.

Direktören förklarades hafva förfarit felaktigt.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 89.)

14. Framställning till Kungl. Maj:t den 2 oktober 1863, i fråga om föreskrift
angående hvilken myndighet eller hvilka personer det skulle åligga
att vid kronohäktena å Långholmen och Norrmalm i Stockholm utöfva sådan
tillsyn, som Konungens befallningshafvande öfver länsfängelserna i riket tillhörde.

(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 77.)

Med anledning af denna framställning förklarade Kungl. Maj:t den 11
december 1863, att öfverståthållaren ålåge i vissa angifna afseenden utöfva
ifrågavarande tillsyn.

15. Öfversikt af vissa utländska fängelsesystem.

(Ämb.-ber. 1867, sid. 95, äfvensom särskild bilaga.)

16. Framställning till Riksdagen, angående stads- och häradshäktenå
förseende ej mindre med nödig vedbrand och erforderliga sängkläder än ock
med gångkläder för där förvarade fångar, som saknade egen användbar beklädnad.

126

(Ämb.-ber. 1871, sid. 75.)

Denna framställning föranledde icke någon Riksdagens åtgärd.

17. Framställning till Kungl. Maj:t den 31 oktober 1870, därom att,
till besparande af statsverkets kostnader för fångars forslande till läns- och
kronohäkten, fängelse vid vatten och bröd samt enkelt fängelse på kortare
tid skulle få verkställas i stads- och häradshäkten, m. m.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 87.)

Genom beslut den 26 maj 1876 föreskref Kungl. Maj:t vissa åtgärder i
enlighet med syftet för denna framställning.

18. Uttalande om fängelseväsendet (hufvudsakligen redogörelse för och
erinringar vid en af d:r K. Olivecrona utgifven skrift »Om orsakerna till återfall
i brott och om medlen att minska dessa orsakers skadliga verkningar»).

(Ämb.-ber. 1873, sid. 54.)

19. Framställning till Kungl. Maj:t den 3 juli 1908, angående olämpligheten
däraf att allmän åklagare (särskildt stadsfiskal eller länsman) innehar
befattning såsom tillsyningsman vid kronohäkte.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 128.)

Fångvårdsstyrelsen samt de i ärendet hörda Konungens befallningshafvande
hafva förklarat sig gilla J. 0:s mening, i följd hvaraf syftet med
framställningen torde vara vunnet.

20. Framställning till Kungl. Maj:t den 6 oktober 1909, angående olämpligheten
däraf att till fängelsestraff dömd person medgifves efter behag välja
straffort.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 239.)

Vid ärendets föredragning den 6 maj 1910 förordnade Kungl. Maj:t, att
fångvårdsstyrelsen skulle erinras därom att, då någon själf valt fångvårdsanstalt,
styrelsen borde, med den befogenhet styrelsen tillkomme, förordna
om fångens förflyttande till annan fångvårdsanstalt.

Föreskrifter om fångförteckningar m. m.

1. Framställning till Kungl. Maj:t den 21 november 1811, angående
fullständigare och noggrannare anteckningar i fånglistor och namnrullor på
fångar samt skyldighet för domare att i fall, då häktad person efter inställelse
vid domstol af en eller annan anledning ej återförpassas till fängelset,
om orsaken härtill underrätta kommendant eller Konungens befallningshafvande.

127

(Ej intagen i ämb.-ber.)

Framställningen föranledde en erinran om domares skyldighet att tillkännagifva,
när fångar lösgifvas.

2. Framställning till Riksdagen, angående fångförteckningars upprättande
och insändande från samtliga häkten.

(Ämb.-ber. för 1823 — 1824, sid. 10, samt för 1825, sid. 8.)

Rikets Ständer afläto den 29 januari 1830 skrifvelse (n:r 334) i ämnet
till Kungl. Maj:t. Den 25 oktober 1839 utfärdades kungörelse angående fångförteckningars
upprättande och insändande.

3. Framställning till Kungl. Maj:t den 15 januari 1825, angående skyldighet
för öfverståthållarämbetet m. fl. att afkunna fångförteckningar.

(''Ämb.-ber. för 1825, sid. 8.)

Kungl. Maj:t infordrade utlåtande från justitiekanslern, men någon vidare
åtgärd synes ej hafva ägt rum.

4. Åtal mot borgmästaren i Alingsås såsom tillsyningsman vid kronohäktet
därstädes, i anledning af i fångförteckning införda, mot verkliga förhållandet
stridande anteckningar m. m.

Borgmästaren dömdes dels att under sex månaders tid vara skild från
sitt innehafvande borgmästarämbete med därtill hörande löneinkomster och
förmåner dels att utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. för 1842—1843, sid. 55, samt för 1844 — 1845, sid. 5.)

5. Åtal mot öfverståthållarämbetet för polisärenden, för uraktlåtenhet
att till J. O. aflämna förteckningar öfver häktade personer, m. in.

Åtalet i här angifna del ogillades.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 53, samt 18G7, sid. 2.)

6. Framställning till Kungl. Maj:t den 28 december 1870, om förändrad
lydelse af 2 § G mom. i kungl. kungörelsen om fångförteckningars upprättande
och insändande den 25 oktober 1839, i hvad angick dylika förteckningar
från militärhäkten.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 108.)

Kungörelse i ämnet utfärdades den 3 mars 1871. 7

7. Uttalande om felaktighet och brister i de till J. O. insända fångförteckningar.

(Ämb.-ber. 1892, sid. 112.)

128

1798 års
krigsartiklar
m. m.

Krigslagstiftning m. ra.

1. Åtal mot fanjunkare såsom befälhafvare för en militärpatrull i
Stockholm, för det han dels underlåtit verkställa honom af t. f. öfverståthållare
meddelad föreskrift, dels utan giltigt skäl gifvit manskapet befallning
att hugga in på folket. Samtidigt åtalades två korpraler, tillhörande patrullen,
emedan de under patrullens marsch huggit efter å gata sig uppehållande
personer.

Fanjunkaren dömdes till sju månaders arrest i låst rum å högvakt eller
fästning. Korpralerna dömdes ock till ansvar. Samtliga ålades ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 131, samt för 1840—1841, sid. 19.)

2. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Södermanlands län, i anledning
af utfärdad kungörelse om en kommenderings aftågande till Södertälje.
I kungörelsen skulle intagits föreskrifter, stridande mot 4 mom. i
förordningen den 4 februari 1812, rörande de indelta infanteriregementenas
beklädnadssätt.

Efter åtalets anhängiggörande ingick Konungens befallningshafvande till
Kungl. Maj:t med begäran om förklaring öfver förutnämnda stadgande. Sådan
förklaring lämnades ock af Kungl. Maj:t. Då Kungl. Maj:t sålunda omedelbart
pröfvat de af J. O. emot Konungens befallningshafvande framställda anmärkningarna,
fann J. O. ej någon domareåtgärd vidare erforderlig.

(Ämb.-ber. för 181(j, sid. 19.)

3. Åtal mot öfversten och chefen för Västerbottens regemente, enär
han genom regementsorder meddelat föreskrifter i strid mot förordningen
den 4 februari 1812 rörande indelta regementens beklädnadssätt. Sedan
Kungl. Maj:t genom generalorder befallt, att ifrågavarande regementsorder
skulle återkallas, hade öfversten dessutom dröjt att ställa sig Kungl. Maj:ts
befallning till efterrättelse.

Öfversten dömdes till en månads suspension från tjänst och lön.

(Ämb.-ber. för 1819, sid. 33.) 4 * * * *

4. Åtal mot förvaltningen af sjöärendena, angående dels chefens förfarande
att, med uppgifvet biträde af en utaf förvaltningens ledamöter, vid taga

åtskilliga förändringar och tillägg uti ett af Kungl. Maj:t fastställdt regle mente

för styrelsen och ekonomien vid flottan, dels en i förvaltningens proto koll

om dessa åtgärder befintlig anteckning.

Chefen för förvaltningen, som redan före åtalet af Kungl. Maj:t entledi -

129

gats från chefsskapet, dömdes att mista sitt innehafvande konteramiralsämbete
samt att ersätta kostnaden för omtryckning af reglementet in. in. En af
ledamöterna i förvaltningen dömdes till ett hälft års suspension och subsidiär
ersättningsskyldighet. Då förvaltningens öfriga ledamöter, för underlåten anmälan
hos Kungl. Maj:t om förhållandet med ändringarna och tilläggen i reglementet,
»redan erhållit förklarande af Kungl. Maj:ts höga misshag», Ilek därvid
bero.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 57.)

o. Framställning till Kungl. Magt den 29 april 1855, angående skyldighet
för uppbördsman vid regementen, som hafva hästar att underhålla, att
verkställa inventeringar af foderförråd, in. m.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 49.)

Framställningen synes icke hafva föranledt någon omedelbar åtgärd.

6. Uttalande angående rusthållares äganderätt till de för rustningens
fullgörande af honom anskaffade hästar och munderingspersedlar.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 109.1

7. Framställning till Riksdagen, angående öfverseende af krigslagarnas
föreskrifter i afseende å rättigheten till klagomåls anförande och deras bringande
till full öfvensstämmelse med grundlagarna. Framställningen föranleddes
närmast däraf, att en bataljonsläkare, som med åsidosättande af föreskrift
i 2 kap. 15 § af 1798 års krigsartiklar hos -J. O. anfört klagomål
rörande tjänsten, därför dömts till två månaders arrest i låst rum.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1828, sid. 12.)

I anledning af denna framställning afläto Rikets Ständer den 29 januari
1880 (n:r 334) skrifvelse i ämnet till Kungl. Magt. Någon åtgärd synes icke
hafva vidtagits i anledning af skrifvelsen.

8. Åtal mot sekundchefen vid lifregementsbrigadens grenadjärkår samt
eu löjtnant vid samma kår: mot sekundchefen för det han dels i strid mot
krigsartiklarna gifvil muntliga och icke i journalerna intagna order om två
militärpersoners inmanande i arrest, dels föreskrifvit för lång arresttid, dels
förfarit felaktigt i afseende å en fältväbels skiljande från tjänsten, in. in., samt
mot löjtnanten för egenmäktigt skärpande af ådömdt arreststraff.

Sekundchefen dömdes till tre månaders suspension. Löjtnanten ålades
arrest.

(Ämb.-ber. för 1822.) 9 *

9. Åtal mot landshöfdingen i Gottlauds län, emedan han förfarit olag *

ämbetsbsräfteke MM 1813 fir-s Qtlegcktg. 17

130

ligt och despotiskt mot eu assessor D., därigenom att han förbjudit Gottlands
nationalbevärings officerare att umgås med D., in. m.

Åtalet anhängig]ordes vid Svea hofrätt, som emellertid förklarade sig"
icke behörig upptaga detsamma till pröfning, då förbudet meddelats af landshöfdingen
i hans egenskap af militärbefälhafvare på Gottiand.

(Ämb.-ber. för 1S26 —1827, sid. 89.)

10. Framställning till Kungl. Maj:t den 17 mars 1852, angående fråga
om rätt för justitieborgmästaren i Göteborg att ålägga s. k. stadssoldater
extra judiciella bestraffningar enligt krigslagarna.

(Ämb.-ber. för 1852, sid. 02.)

Enligt beslut den 19 maj 1853 lät Kung!. Maj:t äfven för framtiden
bero vid det af justitieborgmästaren iakttagna sättet att handhafva disciplinen
vid stadsvakten. J. 0:s framställning föranledde alltså ej till någon åtgärd.

11. Framställning till Riksdagen, angående dels inskränkning i prygelstraffets
användande vid armén och dels upphörande af undantagslagstiftningen
för Gottlands nationalbeväring.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 170.)

Upptogs ej till behandling af Ständerna.

12. Förnyad framställning till Riksdagen om dels inskränkning i prygelstraffets
användande vid armén och dels upphörande af undantagslagstiftningen
för Gottlands nationalbeväring.

(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1844, sid. 34.)

I skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 135 vid Riksdagen år 1844 — 1845)
anhöllo Rikets Ständer om lagändring i angifna syften. I anledning häraf
förordnades den 23 januari 1840 en kommitté för utarbetande af förslag till
ny krigslag.

13. Åtal mot militärbefälhafvaren på Gottiand, för det han vid bestämmandet
af den bestraffning, hvartill en infanterist vid Gottlands nationalbeväring
för fylleri under tjänstgöring gjort sig skyldig, icke tillämpat någondera
af de uti kungl. brefvet den 21 mars 1811 för manskapet vid
Gottlands nationalbeväring stadgade extra judiciella bestraffningar inom därför
stadgadt mått.

Anmärkta förfarandet förklarades hafva varit felaktigt.

(Ämb.-ber 1869, sid. 20.) 14

14. Framställning till Kungl. Maj:t den 18 juli 1871, angående förtydligande
af kungl. brefvet den 19 januari 1864 rörande ansvar för bevä -

131

ringsskyldig vid Gottlands nationalbeväring, som förfallolöst uteblef från
vapensyn, mönstring eller vapenöfning, samt om delgifning af beslut på permissionsansökningar.

(Åmb.-ber. 1872, sid. 78.)

Enligt kungl. bref den 25 augusti 1871 utfärdades föreskrifter i öfverensstämmelse
med det hufvudsakliga syftet med J. 0:s framställning.

15. Uttalande i anledning af ett åtal mot en kapten, för det lian med
vetskap om oriktigheten af uppgifterna i en af underofficer afgifven rapport
insändt den till majorsexpeditionen och med åberopande af densamma sökt
styrka åtskilliga uppgiga, mot sanningen stridande förhållanden.

(Ämb.-ber. för 1849, sid. 93.)

16. Åtal mot ryttmästare, för misshandel mot en husar.

Ryttmästare!! dömdes till arrest och böter samt att utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. för 1826—1827, sid. 99.)

17. Uttalande i anledning af ett åtal mot kompanichef, för det han, i
afsikt att fördölja sanna förhållandet, till egen fördel anbefallt underlydande
att i tjänsten afgifva falsk rapport och därigenom missbrukat den makt och
myndighet, hans ämbete tillstadde.

(Ämb.-ber. för 1849, sid. 99.)

18. Åtal mot befälhafvare!! för eu militärpatrull, som i anledning af
oroligheterna i Stockholm sommaren 1838 utkommenderats. Af patrullens
manskap hade eu person, utan någon från dennes sida gifven anledning,
öfverfallits med hugg och slag. Åtalet alsåg äfven en del af manskapet.

De åtalade frikändes från ansvar.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 127.)

19. Åtal mot krigsrätten vid flottans station i Karlskrona, för bestämmande
af oriktig straffart dels för stöld, begången af krigsman från kamrat,
och dels för krigsmans rymning och förskingring af munderingspersedlar i
förening med stöld från kamrat.

Ordföranden och öfriga ledamöter i rätten ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 99.)

20. Uttalande, i anledning af ett utslag på åtal mot eu kompanichef,
i fråga huruvida kompanichefen omhänderhade förvaltningen af eu till
manskapets fördel stiftad, af dess medel sammanskjuten kassa såsom tjänsteåliggande.

(Ämb.-ber. för 1849, sid. 89.)

132

21. Uttalande dels i fråga, huruvida en uppbördsman, som mottagit
allmänna medel till utdelning, kan undgå att anses innehafva dessa medel,
så länge lian icke för dem redovisat, dels angående preskriptionstid för redovisningsskyldigheten.

Uttalandet föranleddes af ett åtal mot en kompanichef, som emottaga
medel att utbetalas till manskapet såsom ersättning för brefbäring.

(Ämb.-ber. för 1849, sid. 96.)

22. Åtal mot kommendanten i Stockholm in. fl., i anledning af vidtagna
arresteringar in. in. under oroligheterna i Stockholm år 1838.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. för 1842—1843, sid. 40.)

23. Framställning till Kungl. Maj:t den 14 juni 1830, angående modifikation
af bestämmelsen i 10 kap. 24 § af 1798 års krigsartiklar, m. m.

(Ämb.-ber. för 1829—1830, sid. 10.)

Framställningen synes ej hafva föranledt någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

24. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Västernorrlands län, för
uraktlåtenhet att fullgöra ett Kung]. Maj:ts beslut, afseende eu öfverenskommelse,
hvarigenom en person Atagit sig att i stället för en annan ingå i
nationalbeväringen.

Landshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1816, sid. 30.)

25. Åtal mot krigsrätten vid Skaraborgs regemente, för orätt dom i
mål angående ansvar för rymning och förskingring af munderängspersedlar
in. m.

Ersättningsskyldighet ålades.

(Ämb.-ber. 1868, sid. 19.)

26. Åtal mot krigsfiskalen, för ett af honom anhängiggjordt åtal mot
eu officer för förseelse utom tjänsten.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. för 1857, sid. 15.)

27. Åtal mot Göta artilleriregementes krigsrätt, för felaktig sammanläggning
af straff, ådömda för olofligt tillgrepp, rymning och förskingring af
munderingspersedlar.

Krigsrättens ordförande och ledamöter dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1854, sid. 23.)

133

28. Åtal mot amiralitetskrigsrätten i Karlskrona, för felaktig sammanläggning
af straff dels för rymning och förskingring af munderingspersedlar
och dels för stöld.

Krigsrätten förklarades hafva förfarit oriktigt.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 76.)

2b. Åtal mot krigsrätten vid första kompaniet af kronoarbetskårens
soldatklass, för oriktig förvandling af böter för stöld.

Rättens ledamöter ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. för 1857, sid. 10.)

30. Åtal mot krigsrätten vid Norra skånska infanteriregementet, för
oriktig bestämning af straffart och felaktig sammanläggning af straff.

Rättens ledamöter ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1 il 1 Riksdagen 1859, sid. 81.)

31. Åtal mot sekundchefen vid lifgardet till häst, för det eu person
under aderton års ålder fått med fängelse vid vatten och bröd aftjäna honom
ådömda böter.

Sekundchefen ådömdes arrest.

(Ämb.-ber. 1883, sid. 24.)

32. Framställning till Kungl. Maj:! den 30 december 1905, angående
meddelande af föreskrifter därom, att laga verkan må tillkomma nöjdförklaring,
som af militärfånge afgifves inför vederbörande befälhafvare.

(Ämb.-ber. 1906, sid. 85.)

I lagen angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke
laga kraft ägande utslag, den 26 maj 1909 hafva intagits bestämmelser uti
ifrågavarande afseende.

33. Åtal mot öfversten och chefen för Södra Skånska infanteriregementet,
i fråga om preskription af straff för rymning.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1906, sid. 18, och 1907, sid. 9.)

34. Åtal mot t. f. chefen för Norrbottens regemente, i fråga om olaga
häktning.

T. f. regementschefen förklarades icke hafva lagligen ägt förordna om
häktningen.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 40, samt 1910, sid. 3.)

35. Framställning till Kungl. Maj:t den 5 maj 1909, angående förtydligande
af bestämmelserna rörande rvmningsbrott i 68 § strafflagen för krigsmakten.

1881 ars strafflag
för krigs,
makten.

134

äTörordmugen
<«ii krigsdomgtolar
in. m.

si år 1SÖS.

Tjäustgörmgsreglemonten
för
armén och
flottan m. m.

(Åmb.-ber. 1910, sid. 196.)

Ärendet är under beredning.

36. Åtal mot sekundchefen för lifgardet till häst, för kränkning af
föreningsrätten.

Den tilltalade förklarades hafva förfarit oriktigt.

(Åmb.-ber. 1910, sid. 26.)

37. Uttalande angående innebörden af uttrycket »allmän plats» i 102 §

strafflagen för krigsmakten. g

(Ämb.-ber. 1910. sid. 264.)

38. Åtal mot chefen för Svea trångkår, emedan han obehörigen emottaga
förskott af underlydande redogörare.

Den åtalade dömdes till arrest.

(Ämb.-ber. 1911, sid. 33.)

39. Uttalande i fråga, huruvida omyndig förklarad officer kan vara
ledamot i krigsrätt.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 90.)

40. Framställning till Kung!. Magt den 30 september 1909, angående
utfärdande af föreskrift om den tid, inom hvilken krigsdomstols utslag angående
häktad skall expedieras för verkställighet.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 235.)

Ärendet är under beredning.

41. Framställning till Kung! Maj:t den 22 juni 1909, angående fastställande
af liden, inom hvilken krigsdomstol skall anställa rannsakning med
häktad.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 216.)

Ärendet är under beredning.

42. Åtal mot auditör vid flottans station i Karlskrona, för otillbörligt
yttrande i krigsrätt.

Bötesansvar ådömdes.

(Åmb.-ber. 1910, sid. 84, samt 1911, sid. 4.)

43. Uttalande i fråga om rätt för regementschef att bevilja afsked åt
soldat utan samtycke af vederbörande rust- eller rotehållare.

(Ämb.-ber. 1898, sid. 79.)

135

44. Åtal mot öfversten och chefen för Norrlands dragonregemente, för
obehörig vägran att efter islupen kapitulationstid bevilja volontär afsked.

Öfversten dömdes till arrest utan bevakning samt till utgifvande af
skadestånd.

(Åmb.-ber. 1907, sid. 54.)

45. Åtal mot chefen för Karlskrona grenadjärregemente, för vägran att
för en konstituerad sergeant utfärda fullmakt å sergeantsbeställningen.

Öfversten ådömdes arrest utan bevakning.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 30.)

46. Åtal mot stationsbefälhafvaren vid flottans station i Karlskrona samt
dennes adjutant, för underlåtenhet att i diarium anteckna inkomna handlingar.

De tilltalade dömdes till arrest utan bevakning,

(Ämb.-ber. 1905, sid. 79, och 1906, sid. 2.)

47. Åtal mot länsmannen i Norra Tjusts härads södra distrikt, för
förment tjänsteförsummelse i fråga om en båtsmans inställelse till tjänstgöring.

Åtalet ogillades.

(Åmb.-ber. 1885, sid. 2.)

•

48. Framställning till Kung!. Maj:t den 15 april 1817, i anledning af
krigskollegii beslut att advokatfiskalen därstädes ej skulle äga aktoratsrättighet
uti andra leveransfrågor än dem, kollegium pröfvat böra öfverlämnas
till laga utförande.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1817, sid. 3.)

Den 17 juni 1817 lämnade Kungl. Maj:t J. O. meddelande, att Kung!.
Maj:t förordnat om ändring i vissa afseende!! af krigskollegii beslut.

49. Åtal mot kamrerare och revisor i krigskollegii krigsmanshuskontor,
för uraktlåten kontroll öfver de af kassören i kontoret förda räkenskaper.

Kamreraren ansågs ej hafva förfarit felaktigt, hvaremot revisorn ålades
ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. för 1826—1827, sid. 43.)

50. Framställning till Kungl. Maj:t den 20 april 1827, angående förklaring
beträffande omfattningen af krigskollegii domsrätt rörande dess egna
tjänstemän.

(Ämb.-ber. för 1826—1827, sid. 57.)

Framställningen ansågs ej böra föranleda något särskildt yttrande.

Krigs kollegium.

136

Kap. 1.

Kap. 2.

Utsökningsbalken.

1. Uttalande angående »bestraffning af det våld, hvarmed våld styres».

(Ämb.-ber. för 1851, sid 14.)

2. Åtal mot eu länsman i Kristianstads län, för det han utan laglig
anledning af själftagen myndighet utfärdat en kungörelse, hvarigenom han
sökt sätta eu klockare ur tillfälle att uppbära honom tillkommande helgonskyld.

Ansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1867, sid. 25.)

3. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Västmanlands län, för
oriktig'' tillämpning af 1 kap. 1) § utsökningsbalken i fråga om tredskande
persons hämtning.

Den anmärkta åtgärden förklarades hafva varit olämplig och ej oundgängligen
af nöden, men ansågs dock icke vara af beskaffenhet att böra till
ansvar föranleda.

(Ämb.-ber. för 1860, sid. 60, samt till Riksdagen 1«862, sid. 11.)

4. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Malmöhus län, emedan denna
myndighet meddelat verkställighet å ett utslag, som bort underställas hofrättens
pröfning, ehuru så icke skett. Konungens befallningshafvande hade
bort för hofrätten anmäla den begångna olagligheten.

Konungens befallningshafvande erinrades till framtida iakttagande om
det oriktiga i sitt förfarande.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 17.) 5 * * * * * * *

5. Åtal mot landshöfdingen, landssekreteraren och landskamreraren i
Norrbottens län, för det länsstyrelsen dels uraktlåtit att i ett lagsöknings ärende

höra gäldenären, dels obehörigen undandragit sig att pröfva och be stämma,

huruvida fog till ansökningen förefunnes, dels utställt en annan an sökning

till förklaring af flera personer än dem som söktes, dels vägrat sökt
handräckning mot underexekutor och uraktlåtit beifra af honom begångna fel aktigheter.

Mot landssekreteraren anmärktes dessutom, att han gjort sig
skyldig till vårdslöshet såsom expeditionshafvande.

Åtalet mot landshöfdingen ogillades; landssekreteraren och landskamre raren

dömdes till böter.

(Ämb.-ber,, utgifven 1864, sid. 21, samt till Riksdagen 1865, sid. 106.)

137

6. Framställning till Riksdagen, angående ändring af bestämmelserna om
utgifvande af öfverståthållarämbetets utslag, i syfte att viss tid måtte därför
bestämmas.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 18(15, sid. 123.)

Framställningen vann ej Riksdagens bifall.

7. Framställning till Riksdagen, angående ändring af bestämmelserna
om utgifvande af öfverståthållarämbetets utslag.

(Ämb.-ber. 1867, sid. 103.)

Framställningen synes ej hafva blifvit behandlad af Riksdagen.

8. Uttalande angående kronofogdes skyldighet att insända utmätningsdiarier.

(Ämb.-ber. för 1854, sid. 66.)

0. Uttalande angående verifikationer till exekutionsdiarierna.

(Ämb.-ber. 1870. sid. 116.)

10. Uttalande angående sättet att förekomma exekutivt uttagna medels
kvariiggande hos underexekutor till följd af fordringsägares underlåtenhet att
anmäla sig till medlens lyftande.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 78.)

11. Framställning till Kung!. Maj:t den 5 december 1874, angående
fastställande af formulär för de s. k. exekutionsdiarierna.

(Ämb.-ber. 1875, sid. 55.)

Framställningen öfverlä tonades till kommitterade för afgifvande af förslag
till promulgationsbestämmelser för nya utsökningslagen.

12. Åtal mot rektorsämbetet vid Uppsala universitet, i anledning af
uteblifven redovisning för ett till ämbetet för verkställighet öfverlämnadt utslag,
hvarigenom en person ålagts utgifva visst belopp. Rektorsämbetet både
öfversändt de influtna penningarna i vanligt fribref utan rekommendation till
Konungens befallningshafvande i Stockholms län. Brefvet förkorn emellertid,
och i åtalet iades rektorsämbetet till last, att detsamma icke jämlikt kungl.
kungörelsen den 16 juli 1788 försett sig med laga bevis från postkontoret
om brefvets inlämnande m. in.

Sedan rektorsämbetet inbetalt det ifrågavarande beloppet, återkallades åtalet.

(Ämb.-ber. för 1842-1843, sid. 103.) 13

13. Åtal mot borgmästaren i Västervik, för försummad handräckning
till verkställighet af ett skuldfordringsutslag.

För anmärkta försummelsen dömdes borgmästaren att till närmaste

JmlitieombmUmunnens ämbetsbaräU^he till 1913 års Riksdag. IS

Kap. $

138

Äap. 4.

fattighus höta det belopp, som motsvarade den honom såsom borgmästare
tillkommande lön under en månad, hvarjemte honom ålades ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 11.)

14. Åtal mot magistraten i Visby, för dröjsmål med verkställighet af
utslag, hvarigenom betalningsskyldighet ådömts vid äfventyr af bysättning,
samt för det dess diarium öfver exekutions ärenden icke förts i enlighet med
förordningen den 28 juni 1798, m. m.

Ansvar ådömd es.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 17.)

15. Åtal mot länsman inom Norra och Södra Åsbo samt Bjäre härads
fögderi, för underlåtenhet att verkställa en för sådant ändamål till honom
öfverlämnad laga kraftvunnen dom.

Länsmannen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1873, sid. 2, samt 1874, sid. 14.)

16. Åtal mot magistraten i Sundsvall, för underlåtenhet att i rätt tid
och i laga ordning verkställa utmätning i ett skuldfordringsmål.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. 1880, sid. 32.)

17. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Värmlands län, dels emedan
Konungens befallningshafvande i kommunikationsresolutioner angående
lagsökning förordnat, att kronofogden ägde af vederbörande gäldenär omedelbart
uttaga visst belopp för kommunikationsbesväret, ehuru härom bort meddelas
besked i slutligt utslag, dels för begagnandet af tryckta formulär vid
utfärdande af beslut i skuldfordringsmål.

De klandrade åtgärderna förklarades vara oriktiga.

(Ämb.-ber. för 1820—1821, sid. 11.)

18. Åtal mot öfverståthållarämbetet, emedan ämbetet skulle obekörigen
upptagit till pröfning ett lagsökningsärende.

Ämbetet förklarades hafva förfarit riktigt med hänsyn till för handen
varande omständigheter.

(Ämb.-ber. för 1831, sid. 40.)

19. Uttalande, i anledning af eu högsta domstolens dom, rörande fråga,
huruvida lagsökning kan anses anhängig mot gäldenärens stärbhus, när den
vid hans död var anhängig mot honom själf.

(Ämb.-ber. för 1852, sid. 9.)

ISO

20. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Malmöhus lön, emedan
ämbetet dels i fråga om löpande förskrifningar icke, likmätigt förordningarna
den 19 maj 1756 och den 28 juni 1798, dömt gäldenär till bysättning utan
i stället förordnat, att sådan ägde rum blott i den händelse sedelutgifvaren
vid anställd utmätning befunnes sakna tillgång, dels i ett fall uraktlåtit utdöma
vederbörlig lagsökningskostnad.

De anmärkta åtgärderna förklarades vara stridande mot lag. Ersättningsskyldighet
ådömdes.

(Ämb.-ber. för 1819, sid. 41.)

21. Uttalande angående tolkningen af stadgandena om bysättning för
löpande förskrifning, ställd på längre förfallotid än tolf månader.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 23.)

22. Uttalande angående ränta å löpande förskrifning efter förfallodagen.

(Ämb.-ber. 1854, sid. 69.)

23. Uttalande om den rätt, som bör tillkomma innehafvare af skuldsedel,
ställd till viss man eller order, men icke öfverlåten.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 105.)

24. Uttalande i fråga, huruvida inlösandet af eu anvisning på insatta
medel kan betraktas såsom bevis, att medlen äro insatta.

(Ämb.-ber. för 1854, sid. 76.)

25. Uttalande angående öfverlåtares ansvarighet för skuldebref.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 107.)

26. Uttalande angående rätt till kvittning, utan att förbehåll därom gjorts.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 111.)

27. Åtal mot nämnden i Njurunda tingslags häradsrätt, för förment
olaga dom i mål angående kvittningsanspråk.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber, 1876, sid. 12, samt 1877, sid. 23.)

28. Uttalande angående skyldighet för utgifvare af löpande förskrifning
att för räntans erläggande uppsöka förskrifningens innehafvare.

(Ämb.-ber. 1854, sid. 67.)

29. Konungens befallningshafvande i Uppsala län hade utfärdat eu kungörelse
af innehåll, att enär stadgandet i 5 kap. 2 § utsökningsbalken, »att
hvad gäldenär minst umbära kan, såsom det han sin näring idkar med, skall

Kap. i -

140

sist utmätas», icke efterföljdes, om landtmannens boskapskreatur, dragare och
jordbruksredskap, ehuru dessa ofelbart minst kunde af honom umbäras, toges
i mät till hans skulders gäldande, oaktadt han ägde annan betalningstiilgång,
blefve samtliga utmätningsförrättare i länet förständigadt att ställa sig berörda
lagstadgande till noggrannaste efterföljd och att således icke, förrän
betalningstiilgång i andra lösören bruste, taga landtmannens dragare, boskapskreatur
och jordbruksredskap i mät, vid ansvar och skadeersättning efter lag,

J. O. anmärkte, att kungörelsen innefattade ett förklarande, huruledes
ifrågavarande lagrum rätteligen borde förstås och tillämpas, hvars verkan
sträckte sig jämväl till fordringsägaren, hvilkens rätt emot gäldenär eller löftesman
genom den gifna förklaringen närmare bestämdes. Konungens befallningshafvande
hade genom förklaringens utfärdande öfverträdt gränsen för
sin lagliga myndighet och felat emot grundlagens tydliga föreskrifter. — J. 0:s
yrkande afsåg, att hofrätten skulle upphäfva kungörelsen och förståndiga
Konungens befallningshafvande att därom utfärda allmän kungörelse.

Hofrätten ansåg Konungens befallningshafvande icke hafva felat emot
grundlagarna eller öfverskridit gränsen för sin myndighet. Emellertid fann
hofrätten skäligt undanröja kungörelsen, hvilket beslut Konungens befallningshafvande
»hade att i länet kungöra på sätt det lämpligast kunde ske
utan någon uppoffring af det förtroende och den tillit, Konungens befallningshafvandes
påbud ofelbart borde äga».

(Ämb.-ber. för 1840 —1841, sid. 70.)

30. Åtal mot t. f. stadsexekutor i Gäfle, för oriktigt verkställd utmätning.

Den åtalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1807, sid. 36.)

31. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Jämtlands län, emedan
utmätningsauktion å faslighet blifvit ogillad på obehörig persons klagan.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. till Riksdagen: 1853, sid. 16, 1856, sid. 90, samt 1859, sid. 89.)

32. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Västmanlands län, för
dröjsmål att meddela utslag i mål rörande kronofogdes försummelse att redovisa
köpeskillingen för utmätningsvis försåld fastighet.

Landshöfdingen och landssekreteraren dömdes till böter och ersättnings
utgifvande.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 65.)

33. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Norrbottens län, för det

141

ny auktion å utmätt fastighet blifvit utlyst, innan utslag, hvarigenom den
förutgångna auktionen ogillats, vunnit laga kraft.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. 1874, sid. 18, samt 1875, sid. 8.)

34. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Örebro län, i anledning
häraf att, sedan bysättningsresolution meddelats, anstånd med verkställigheten
obehörigen lämnats, in. in.

Landshöfdingen och landssekreteraren dömdes till böter. Ersättningsskyldighet
ålades därjämte.

(Ämb.-ber. för 1820—1821, sid. 36.)

35. Framställning till Kung]. Maj:t den 25 april 1825, angående frigifning
af eu på gäldstuguhäktet i Stockholm intagen person, in. m.

(Ämb.-ber. för 1825, sid. 4.)

Beslut meddelades i enlighet med J. 0:s framställning

36. Framställning till Riksdagen, angående bestämmelser om militära
myndigheters skyldighet att lämna handräckning i fråga om bysättning af
skuldsatta personer.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1828, sid. 20.)

Framställningen synes ej hafva föranled t något Riksdagens beslut.

37. Uttalande om rätten till besittning af omtvistad fast egendom.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 98.)

38. Åtal mot en ledamot af magistraten i Härnösand, för verkställande
af utslag i ekonomimål, innan utslaget vunnit laga kraft.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1880, sid. 13.)

39. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Värmlands län, för uraktlåtenhet
att verkställa en Kungl. Maj:ts dom, hvarigenom en person (landssekreteraren
i länet) ålagts betalningsskyldighet.

Landshöfdingen och landssekreteraren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1817, sid. 9, samt för 1819, sid. 46.)

40. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Malmöhus län, efter anmälan
af fullmäktige i riksgäldskontoret, dels i anledning af dröjsmål med
vidtagande af utmätningsåtgärder, dels emedan Konungens befallningshafvande
emot föreskrifter i kung], brefvet den 5 februari 1768 och förordningen den
22 december 1818 åsidosatt att före auktionskungörelses utfärdande under -

Kap. S.

Kap. 9.

142

Tätta bankostyrelse.!! om tillänmad försäljning af fastighet, i hvilken banken
ägt panträtt.

Landshöfdingen och landssekreteraren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1820 — 1821, sid. G.)

41. Åtal mot landshöfdingen i Norrbottens län, efter anmälan af fullmäktige
i riksgäldskontoret, enär han för egen vinning undanhållit till landshöfdingämbetet
ställda handlingar angående lagsökning mot landshöfdingen.

Landshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1820—1821, sid. 23.)

42. Åtal mot magistraten i Göteborg, efter anmälan af fullmäktige i
riksgäldskontoret, för felaktighet och försummelse i utöfningen af hvad densamma
såsom öfverexekutor ålegat i fråga om ett utmätningsärende.

För dess felaktiga förfarande och försumlighet tilldelades magistraten en
förmaning.

(Ämb.-ber. för 1823 — 1S24, sid. 24.)

43. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Östergötlands län, efter
anmälan af fullmäktige i riksgäldskontoret, i anledning af uraktlåten redovisning
af utmätta, till Konungens befallningshafvande inlevererade medel.

Landshöfdingen och landssekreteraren ålades betalningsskyldighet.

(Ämb.-ber. för 1823-1824, sid. 27.)

44. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Värmlands län, för försummad
tillsyn å ett utsökningsmål.

Försummelse ansågs hafva förelegat, dock icke af beskaffenhet att böra
föranleda till ansvar.

(Ämb.-ber. för 1823-1824, sid. 30.)

45. Åtal mot öfverståthållarämbetet, för uraktlåtenhet och dröjsmål i
fråga om handläggning af lagsökningsärenden.

Dröjsmål ansågs hafva förelegat i ett fall. För öfrigt ogillades åtalet.

(Ämb.-ber. för 1826-1827, sid. 63.)

46. Åtal mot landssekreteraren i Skaraborgs län, efter anmälan af fullmäktige
i riksgäldskontoret, för vårdslöshet och försummelse i fråga om påkallade
handräckningsåtgärder, samt emedan i ämbetsbref mot sanna förhållandet
uppgifvits, att utslag fallit i ett lagsökningsmål.

Landssekreteraren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1831, sid. 20. Jämför ock ämb.-ber. för 1829 — 1830,
sid. 17.)

143

47. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län, för försummelse
och efterlåtenhet vid handläggningen af vissa utsökningsärenden.

■ Åtalet fick i hvad det afsåg landshöfdingen förfalla, men landssekreteraren
dömdes till böter och skadestånd.

(Imb.-ber. för 1836—1837, sid. 9, samt till Riksdagen 1840, sid, 10.)

48. Åtal mot. landssekreteraren i Södermanlands län, för försummelse
att utgifva exekutivt uttagna medel.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 173.)

49. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Kronobergs län, för dröjsmål
med handläggningen af lagsökningsärende.

Landshöfdingen och en t. f. landssekreterare dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 61.)

50.

tjänstefel
förut i laj
9 § 5.)

Framställning till Riksdagen, angående stadgande af ansvar för
af domare eller Konungens befallningshafvande i andra fall än de
t stadgade (rättegångsbalken kap. I § 12 och utsökningsbalken kap.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 6.)
Framställningen afslogs af Ständerna.

51. Framställning till Kung!. Maj:t den 5 december 1874, rörande
brister i lagstiftningen angående utsökningsväsendet.

(Ämb.-ber. 1875, sid. 48.)

J. 0:s skrifvelse öfverlämnades till nya lagberedningen för att tagas i
öfvervägande vid utarbetandet af förslag till ny utsökningslag.

Utsökningslagen.

1. Åtal mot t. f. stadsfogde i Sala, emedan han skulle verkställt utmätning
utan att vara därtill behörig samt uraktlåtit lämna underrättelse om
iitmätningsförrältningen, äfvensom emedan han företagit utmätning af en
rättighet utan att först försäkra sig om, att annan utmätningsbar tillgång
ej fanns.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1903, sid. 21, 1905, sid. 11, och 1906, sid. 64.)

Kap. 1.

144

Kap. 2.

2. Åtal mot kronofogden i Umeå fögderi, för det han obehörigen undandragit
sig att vidtaga åtgärd för vinnande af verkställighet af en till honom
för sådant ändamål öfverlämnad, officiellt bestyrkt afskrift af en Svea hofrätts
dom. (Kronofogden var jäfvig.)

Kronofogden ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1901, sid. 28, och 1902, sid. 89.)

3. Åtal mot borgmästaren i Filipstad, för ofullständigt förande af dagbok
|i utsökningsmål, m. m.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1911, sid. 29.)

4. Uttalande rörande tillämpningen af kungl. kungörelsen om kronofogdes
och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål m. m. den 12 juli 1878
§ 18, jämförd med förordningen angående ersättning till förrättningsmän vid
utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m. af samma dag § 7,
i fråga om exekutivt indrifna medels försändande med posten till fordringsägaren.

(Ämb.-ber. 1883, sid. 68.)

5. Åtal mot eu t. f. kronofogde och en länsman i Älfsborgs län, dels
för underlåten anteckning i dagboken i utsökningsmål, dels i anledning af
ett å tjänstens vägnar utfärdadt bevis, hvilket innehållit uppgifter, som icke
funnits antecknade i dagboken, dels ock för försummelse i fråga om verkställighet
af utslag angående afhysning.

Åtalet mot länsmannen ogillades. T. f. kronofogden förklarades hafva
förfarit oriktigt, i fråga om förutnämnda bevis.

(Ämb.-ber. 1896, sid. 60, och 1897, sid. 28.)

6. Uttalande i fråga om rätt till kommissionärsarfvode.

(Ämb.-ber. 1900, sid. 76.)

7. Framställning till Riksdagen, angående förklaring af 12 § utsökningslagen
samt ändring af 51 $ samma lag, rörande befogenhet för öfverexekutor
att till pröfning upptaga lagsökningar, som grundas å växel.

(Ämb.-ber 1891, sid. 97.) ,

Framställningen afslogs.

8. Framställning till Riksdagen, angående vissa växelmåls behandling.

(Ämb.-ber. 1892, sid. 104.)

Riksdagen begärde i skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 10 år 1892) förslag
till lagbestämmelser härom. Proposition afläts till Riksdagen den 10 februari
1893, och den 14 april 1893 utfärdades lag i ämnet.

145

9. Uttalande angående vikten af att lagsökningsmål skyndsamt afgöras.

(Ämb.-ber. 1897, sid. 34.)

10. Framställning till Riksdagen, angående åtgärder för åstadkommande
af förbättrad lagskipning i vissa skuldfordringsmål.

(Ämb.-ber. 1900, sid. 87.)

I anledning häraf anhöll Riksdagen i skrifvelse till Kong!. Maj:t (n:r 9
år 1900) om lagförslag i ämnet. Proposition med förslag till lag om handräckning
för fordrans utfående afläts till Riksdagen den 22 februari 1907.
Lag i ämnet utfärdades den 20 april 1907.

11. Åtal mot t. f. länsman i Järfsö distrikt, emedan lian, för uttagande
af väglagningskostnad, verkställt utmätning hos fyra personer, oaktadt deras
skyldighet att deltaga i samma kostnad icke varit lagligen bestämd.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. 1888, sid. 42, och 1889, sid. 53.)

12. Åtal mot stadsfogden i Luleå, för försäljning af utmätt egendom,
innan den dom, hvarå utmätningen grundats, vunnit laga kraft.

Stadsfogden ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1902, sid. 44, och 1903, sid. 7.)

13. Åtal mot stadsfogden i Hälsingborg, emedan han vägrat sökande
att lyfta medel, som utmätts på grund af ett icke laga kraftvunnet utslag,
af uppgifven orsak att de personer, som iklädt sig borgen, vore för stadsfogden
okända.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 25, samt 1911, sid. 5.)

14. Framställning till Kung!. Maj:t den 21 april 1908, angående skyndsammare
verkställighet af utslag i mål om ersättning för skada till följd af
olycksfall i arbete samt skyndsammare handläggning af dessa mål.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 110.)

I anledning af .1. 0:s framställning utfärdade chefen för civildepartementet
den 26 juni 1909 ett cirkulär till samtliga öfverexekutorer i riket,
med erinran om hvad lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall
i arbete den 5 juli 1901 i 14 § stadgade om verkställighet af utslag i
dylika mål. — De år J 909 fastställda arbetsordningarna för hofrätterna innehålla
bestämmelser om förtursrätt till föredragning för ifrågavarande mål. 15

15. Åtal mot stadsfogden i Visby, för vägran att verkställa ett i behörigen
styrkt afskrift företedt utslag.

Justitieombudsmannens ämhetsberiittehe till 1913 års Riksdag.

Kap. 3.

Kap. 4.

146

Stadsfogden dömdes till böter och förpliktades utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. 1901, sid. 37, och 1902, sid. 43.)

16. Åtal mot stadsfogden i Jönköping, för vägran att verkställa underrätts
dom, som företetts i ett för käranden »på begäran» utfärdadt exemplar.

Stadsfogden ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1902, sid. 65.)

17. Åtal mot kronofogden i Tjusts fögderi, för försummelse att förrätta
utmätning, för uppbärande af afgift för underrättelse enligt 59 ocli 60 §§
utsökningslagen samt för användande af tjänstefrimärke vid afsändande af
underrättelse enligt 60 § i nämnda lag.

Kronofogden ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1894, sid. 27, och 1895, sid. 51.)

18. Åtal mot länsmannen i Svartlösa härads södra distrikt, emedan han
dels vid utmätningsförrättning icke besökt platsen för den utmätta egendomen,
dels ock uraktlåtit att förvissa sig om förefintligheten af lös egendom samt att
inkalla någon af de i 59 § utsökningslagen nämnda personer att i gäldenärens
ställe öfvervara förrättningen.

Länsmannen dömdes till böter och skadestånd.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 37, 1909, sid. 7. och 1911, sid. 3.)

19. Uttalande angående 63 § utsökningslagen, i fråga om utmätning af
fordran och rättighet, som kan å annan öfverlåtas.

(Ämb.-ber. 1883, sid. 77.)

20. Framställning till Riksdagen, angående ändrad lydelse af 69 § utsökningslagen,
i syfte att den, som enligt samma § blifvit hänvisad att sin
talan efter stämning utföra, skall vara skyldig att hos utmätningsmannen
anmäla om han stämt.

(Ämb.-ber. 1882, sid. 49.)

Framställningen förföll.

21. Åtal mot länsmannen i Åsele distrikt, i anledning däraf att han å
exekutiv auktion försålt utmätt gods, oaktadt förbud mot försäljningen meddelats.

Länsmannen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1911, sid. 9.)

22. Framställning till Riksdagen, om ändring af 86 § utsökningslagen
in. in.

(Ämb.-ber. 1892, sid. 89.)

Framställningen blef af Riksdagen afslagen.

147

23. Åta) mot borgmästaren i Åmål. angående försumlighet i redovisning
af kommunalskatterestlängder m. m.

Borgmästaren ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Åmb.-ber. 1896, sid. 33, och 1898, sid. 56.)

24. Framställning till Kung!. Maj:t den 22 juni 1908, angående utfärdande
af föreskrift därom, att kungörelse om försäljning af utmätt lös egendom
skall, där så ske kan, införas i tidning inom orten.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 126.)

Lag angående ändring i vissa delar af utsökningslagen utfärdades den 1 1
oktober 1912.

25. Uttalande i fråga om hvad till utmätt eller i konkurs afträdd fast
egendom rätteligen hör.

(Ämb.-ber. 1882, sid. 40.)

26. Uttalande angående till konkurs afträdd fast egendoms försäljning
genom exekutiv myndighet.

(Ämb.-ber. 1882, sid. 42.)

27. Uttalande angående hvad vid auktion å utmätt eller till konkurs
afträdd läst egendom bör iakttagas.

(Ämb.-ber. 1882, sid. 43.)

28. Uttalande angående bestämmelsen i 100 § utsökningslagen om skyldighet.
för den, som skall förrätta exekutiv auktion å fast egendom, att om
auktionen underrätta kända och inom riket boende inteckningshafvare och
vissa andra rättsägare.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 151.)

29. Åtal mot borgmästaren i Visby, för underlåtenhet att tillhandahålla
protokoll öfver exekutiv auktion och för felaktigt förfarande i fråga om
kungörande af samma auktion.

I förstnämnda hänseendet förklarades försummelse hafva förelegat; i
senare afseende! ådömdes bötesansvar.

(Ämb.-ber. 1889, sid. 55.)

30. Framställning till Riksdagen, angående skyldighet för innehafvare åt
inteckning eller annan förmånsrätt i fast egendom att vid exekutiv auktion
å egendomen ingifva skriftligt fordringsbevis eller skriftligen anmäla sin fordran.

(Ämb.-ber. 1882, sid. 43.)

Framställningen afslogs af Puksdagen.

Kap.

148

Kap. fi.

Kap. 7.

31. Uttalande angående 104 § ulsökningslagen samt 33 § inteckningsförordningen.

(Åmb.-ber. 1882, sid. 35.)

32. Uttalande angående 114 § utsökningslagen samt 23 och 24 §§ inteckningsförordningen.

(Åmb.-ber. 1882, sid. 36.)

33. Åtal mot länsmannen i Osby distrikt, för dröjsmål med redovisning
af medel, som inbetalts på grund af ett till verkställighet lämnad t utslag.

Bötesansvar ådömdes.

(Åmb.-ber. 1910, sid. 103.)

34. Framställning till Riksdagen, angående ändring i 121 § eller 179 §
utsökningslagen.

(Åmb.-ber. 1885, sid. 60.)

I anledning häraf beslöt Riksdagen för sin del ändring i 121 och 134 §§
utsökningslagen angående tiden för sammanträde i och för fördelning af köpeskilling
för utmätningsvis försåld fast egendom (skrifvelse till Kungl. Maj:t
n:r 49 år 1885). Lag i ämnet utfärdades den 30 oktober 1885.

35. Uttalande angående 122 § utsökningslagen.

(Åmb.-ber. 1882, sid. 38.)

36. Åtal mot stadsfogden i Vadstena, för försummelse att förrätta utmätning
inom föreskrifven tid.

Stadsfogden dömdes till böter.

(Åmb.-ber. 1897, sid. 9.)

37. Åtal mot kronofogden i Blekinge läns östra fögderi, för dröjsmål
med utmätning.

Sedan kronofogden ersatt den genom dröjsmålet uppkomna skadan, lät
J. O. åtalet förfalla.

(Åmb.-ber. 1908, sid. 81.)

38. Åtal mot stadsfogden i Nyköping, för dröjsmål med försäljning af
egendom, som utmätts på grund af dom i växelmål.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Åmb.-ber. 1910, sid. 13, samt 1911, sid. 7.)

39. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Jönköpings län. för förment
olagligt förfarande i ett kvarstadsärende.

Åtalet ogillades.

(Åmb.-ber. 1889, sid. 29, och 1890, sid. 78.)

149

40. Uttalande i fråga om forum för behandling af ansökan om kvarstad
å fartyg.

(Åmb.-ber. 1911, sid. 110.)

41. Åtal mot extra länsman t Värmlands län, för obehörig vräkning.
Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 79.)

Rättegångsbalken.

1. Uttalande angående lämpligheten af extraordinära domstolar och s. k.
fora privilegiata.

(Ämb.-ber. för 1820—1821, sid. 5.)

2. Uttalande om lagskipningen och dess historia efter år 1809 (domarens
behörighet att pröfva lags giltighet; vikten af domarens oberoende ställning;
domarens ansvarsskyldighet; opinionsnämnden — ett hinder för lagskipningens
fnllkomning; o. s. v.)

(Ämb.-ber. för 1849, sid. 18.)

il. Allmänna reflexioner i fråga om lagskipningens tillstånd (domares
kvalifikationer, långsamheten i rättsskipningen, öfverrätternas arbetssätt etc.).

(Ämb.-ber. för 1854, sid. 60.)

4. Uttalande angående långsamheten i rättsskipningen och åtgärder för
dess afhjälpande, såsom förstärkning af högsta domstolens arbetskrafter, omorganisation
af underdomstolarne m. m.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 172.)

5. Uttalande angående lagskipningens tillstånd, särskildt långsamheten
i rättsskipningen, de täta uppskofven i målen samt det inflytande, det ofta
förekommande ombytet af adjungerade ledamöter i hofrätterna och tillförordnade
domhafvande vid underrätterna på landet måste utöfva på lagskipningens
behöriga gång.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 185.) 6 *

6. Uttalande om långsamheten i lagskipningen, betydelsen af prejudikat

i högsta instans och inrättandet af ett advokatstånd såsom ett medel för

150

utbildande af eu stadigvarande lagskipningspraxis samt till kontroll å de lagskipande
och styrande myndigheterna in. m.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 107.)

7. Uttalande om långsamheten i lagskipningen, olaga uppskofsbeslut,
om undersöknings- eller förhandlingssystem vid domstolarna och i samband
därmed införandet af ett advokatstånd.

(Ämb.-ber. 1871. sid. 04.)

8. Uttalande angående lagskipningens tillstånd, särskildt lagskipningens
långsamhet, äfvensom angående brottslighetens tilltagande och orsakerna därtill,
fängelseväsendets brister, det ringa tilloppet af sökande till domarbanan och
ämbetsverken samt arbetstid och aflöning för domare och andra tjänstemän.

(Ämb.-ber. 1876, sid. 87.)

9. Uttalande angående den i tidningspressen ofta förekommande rubriken:
»bötfällde domare».

(Ämb.-ber. 1877, sid. 77.)

10. Uttalande om behöfligheten af förlikningsdomstolar i Sverige.

(Ämb.-ber. för 1831, sid. 1.)

11. Uttalande angående lagberedningens förslag till rättegångsbalk samt
sättet för reform af domstolsorganisationen.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 1.)

12. Uttalande angående försöken att åstadkomma nya lagar och förbättringar
i de redan befintliga samt den ringa framgång, dessa försök rönt.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 78.)

13. Framställning till Riksdagen, angående tillsättande af en lagberedning
eller lagkommitté (kommittéväsendet och dess olägenheter).

(Ämb.-ber. 1871, sid. 78.)

I anledning af en kung], proposition till Riksdagen 1871 angående inrättande
af en lagbyrå inom justitiedepartementet, hvilken proposition blef
på visst sätt bifallen, föranledde J. G:s ifrågavarande framställning icke till
någon särskild åtgärd. 14

14. Uttalande om nya lagberedningens arbete för en ny rättegångsordning.

(Ämb.-ber. 1882, sid. 24.)

151

15. Uttalande angående sättet för afgörande af lagars giltighet in. m.

(Amf).-ber. för 1851, sid. 8.)

tö. Uttalande rörande vissa omständigheter att iakttaga vid nyare författningars
tillämpning, bland annat den att, då genom nya författningar äldre
lagrum ändras, dessa icke alltid särskild! uppräknas än mindre erhålla ny
ordalydelse.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 141.)

17. Uttalande angående rättsstatistik.

fÄmb.-ber. för 1829 — 1880, sid. 3.)

18. Uttalande om praktisk utbildning i samband med den juridiska
undervisningen.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 182.)

19. Uttalande om åtgärder för den juridiska bildningens främjande.

(Ämb.-ber. 1875, sid. 43.)

20. Framställning till Kung], Maj:t den 17 december 1898, angående
åtgärder för afhjälpande af bristen på juridiska läroböcker.

(Ämb.-ber. 1899, sid. 93.)

I anledning af Kungi. Maj:ts i statsverkspropositionen därom gjorda framställning
beviljade Riksdagen år 1900 medel för ifrågavarande ändamål.

21. Framställning till Kung]. Maj:t den 9 november 1900, angående
resestipendier för praktiska jurister.

(Ämb.-ber. 1901, sid. 49.)

I anledning af Kungl. Maj:ts proposition beviljade 1901 års Riksdag anslag
för ifrågavarande ändamål.

22. Uttalande om behofvet af bättre lönevillkor för öfverdomarne.
(Ämb.-ber. för 1849, sid. 30.)

23. Uttalande angående aflöningen till ledamöterna i de högre domstolarne.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 115.)

152

Kap. 1.

Kap. 2.

24. Uttalande angående tillämpningen af förordningen den 19 juli 1872
i fråga om kontroll däröfver, att nämndemän ej kvarsitta utöfver valtiden.

(Ämb.-ber. 1896, sid. 83.)

25. Åtal mot dombafvanden i Norra Hälsinglands domsaga, för lagstridigt
afvisande af nämndeman.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1898, sid. 57, och 1900, sid. 8.)

26. Framställning till Riksdagen, angående förändrad lydelse af föreskrifna
eder, som i rättsligt afseende skola afläggas af bekännare af den
mosaiska trosläran.

(Ämb.-ber. 1885, sid. 59.)

Riksdagen antog för sin del en lag angående lydelsen af judes edliga
förpliktelse, hvarom skrifvelse (n:r 51 år 1885) afläts till Kungl. Maj:t. Den
30 oktober 1885 utfärdades lag i ämnet.

27. Framställning till Riksdagen, angående vidtagande af åtgärder till
lagstadgad inskränkning i häradshöfdingarnas tjänstledighet.

(Ämb.-ber. 1899, sid. 98.)

Framställningen förföll.

28. Uttalande angående tiden för allmänna författningars trädande
i kraft.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 149.)

29. Framställning till Riksdagen, angående stadgande af ansvar för
tjänstefel af domare eller Konungens befallningshafvande i andra fall än de
förut i lag stadgade (rättegångsbalken kap. 1 § 12 och utsökningsbalken
kap. 9 § 5).

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 6.)

Framställningen afslogs.

30. Uttalande angående regleringen af domsagor.

(Ämb.-ber. för 1849, sid. 170.)

31. Uttalande om s. k. arrenden af domsagor.

(Ämb.-ber. 1899, sid. 95.)

32. Uttalande angående tillämpningen af förordningen angående ändring
i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872.

(Ämb.-ber. 1874, sid. 61.)

153

33. Uttalande rörande förordningen angående ändring i vissa fall af
gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872.

(Ämb.-ber. 1879, sid. 47.)

34. Uttalande angående tillämpningen af förordningen angående ändring
i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872.

(Ämb.-ber. 1890, sid. 97.)

35. Framställning till Kung!. Maj:t den 5 november 1898, angående
förening af Torna och Bara härad till ett tingslag.

(Ämb.-ber. 1899, sid. 91.)

Kung], Maj:t förordnade den 26 maj 1899, att dessa två härad skulle
från och med 1900 års ingång utgöra ett tingslag.

36. Framställning till Kung!. Maj:t den 5 november 1898, angående
förening af tingslagen i Mellersta Roslags domsaga.

(Ämb.-ber. 1899, sid. 92.)

Kungl. Maj:t förordnade den 30 december 1899, att de fyra särskilda
tingslagen i denna domsaga skulle från och med 1901 års ingång utgöra ett
tingslag.

37. Framställning till Kungl. Maj:t den 21 oktober 1899, angående
förening af samtliga härad och skeppslag i Södra Roslags domsaga till ett
tingslag.

(Ämb.-ber. 1900, sid. 83.)

Kungl. Maj: t förordnade den 15 november 1901, att denna domsaga skulle
utgöra ett tingslag.

38. Framställning till Kungl. Magt den 21 oktober 1899, angående förening
af samtliga härad i Uppsala läns mellersta domsaga till ett tingslag.

(Ämb.-ber. 1800, sid. 84.)

Kungl. Maj:t förordnade den 7 december 1900, att ifrågavarande domsaga
skulle indelas i två tingslag.

39. Framställning till Kungl. Makt den 21 oktober 1899, angående
förening af samtliga härad i Öster-Närkes domsaga till ett tingslag.

(Ämb.-ber. 1900, sid. 85.)

Kungl. Maj:t förordnade den 28 juni 1901, att häradena i denna domsaga
skulle förenas till två tingslag.

Förening
eller förändrad
indelning
af
tingslag.

40. Framställning till Kungl. Maj:t den 23 oktober 1900, angående

Justitieombudsmannens ämbelslerättelse till 1913 års Riksdag. 20

154

förening af tingslagen i Hammarkinds härads, med Stegeborgs skärgård, och
Skärkinds härads domsaga till ett tingslag.

(Ämb.-ber. 1901, sid. 46.)

41. Framställning till Kungl. Magt den 23 oktober 1900, angående
förening af de särskilda tingslagen i Ångermanlands södra domsaga till ett
tingslag.

(Ämb.-ber. 1901, sid. 47.)

I anledning af sistberörda två framställningar förordnade Kungl. Magt
den 28 juni 1901, att ifrågavarande två domsagor skulle hval- för sig utgöra
ett tingslag.

42. Framställning till Kungl. Magt den 20 september 1901, angående
förening af Aska, Dals och Bobergs härad till ett tingslag.

(Ämb.-ber. 1902, sid. 111.)

Kungl. Maj:t förordnade den 26 juni 1903, att ifrågavarande domsaga
skulle utgöra ett tingslag.

43. Framställning till Kungl. Maj:t den 20 september 1901, angående
förening af samtliga härad i Uppsala läns södra domsaga till ett tingslag.

(Ämb.-ber. 1902, sid. 112.)

Kungl. Maj:t förordnade den 21 juni 1902, att ifrågavarande domsaga
skulle utgöra ett tingslag.

44. Framställning till Kungl. Maj:t den 27 maj 1902, angående förening
af de till Södertörns domsaga hörande härad till ett tingslag.

(Ämb.-ber. 1903, sid. 32.)

Vid ärendets föredragning den 12 oktober 1906 förklarade Kungl. Maj:t
någon förändring i afseende å tingsordningen uti ifrågavarande domsaga icke
för närvarande böra äga rum.

45. Framställning till Kungl. Magt den 27 maj 1902, angående förening
af tingslagen i Skånings, Vilske och Valle härads ^domsaga till ett tingslag.

(Ämb.-ber. 1903, sid. 33.)

Kungl. Maj:t förordnade den 26 juni 1903, att ifrågavarande domsaga
skulle indelas i två tingslag.

46. Framställning till Kungl. Maj:t den 27 maj 1902, angående förening
af tingslagen i Vätte, Ale och Kuttings härads domsaga titt ett tingslag.

(Ämb.-ber. 1903, sid. 33.)

Vid ärendets föredragning den 26 juni 1903 fann Kungl. Maj:t någon
förening af tingslagen uti ifrågavarande domsaga icke för närvarande böra
äga rum.

155

47. Framställning till Kung!. Maj ii. den 3 december 1903, angående
förändrad indelning af tingslagen i Jämtlands östra domsaga.

(Ämb.-ber. 1904, sid. 100.)

1 anledning af denna framställning förordnade Kung]. Maj:t den 14 oktober
1904 om förändrad indelning af domsagans tingslag.

48. Framställning till Kungl. Magt den 26 november 1904. angående
förening af tingslagen i Nordals, Sundals och Valbo härads domsaga.

(Ämb.-ber. 1905, sid. 149.)

I anledning af denna framställning förordnade Kung]. Maj:t den 22 december
1905, att ifrågavarande domsaga skulle indelas i två tingslag.

49. Framställning till Kungl. Magt den 26 november 1904, angående
förening af tingslagen i Vartofta och Frökinds härads domsaga.

(Ämb.-ber. 1905, sid. 151.)

Kungl. Maj:t förordnade den 8 december 1905. att ifrågavarande domsaga
skulle utgöra ett tingslag.

50. Framställning till Kung], Maj:t den 1 december 1905, angående förändrad
indelning af Hedemora domsaga.

(Ämb.-ber. 1906, sid. 83.)

Kungl. Maj:t förordnade den 5 oktober 1906. alt denna domsaga skulle
indelas i två tingslag.

51. Framställning till Kungl. Maj:t den 2 april 1908, angående förening
af tingslagen i Medelpads västra domsaga.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 107.)

Kungl. Maj:t förordnade vid ärendets föredragning den 22 juli 1910, att
ifrågavarande domsaga skulle utgöra ett tingslag.

52. Framställning till Kungl. Maj:t den 17 maj 1902, angående delning
af Västerbottens södra domsaga.

(Ämb.-ber. 1903, sid. 30.)

Vid ärendets föredragning den 6 mars 1903 fann Kungl. Maj:t ej skäl
bifalla den gjorda framställningen, men med afseende å hvad i ärendet förekommit,
förordnade Kungl. Maj:t om ökning af antalet lagtima ting i domsagan.

53. Åtal mot t. f. domhafvande i Själevads tingslag, för försummelse
att expediera tingslagsbornas och häradsrättens yttranden i ett ärende anangående
skiljande af köpingen Örnsköldsvik i judiciellt hänseende från Själevads
tingslag, in. m.

Delning åt
domsaga.

156

Tings början
och afsinande.

Kungörande
af ting.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1894, sid. 16.)

54. Åtal mot domhafvanden i Ölands norra mot, för fördröjdt afstötande
af lagtima ting, m. in.

Domhafvanden förklarades hafva förfarit felaktigt.

(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 19, samt till Riksdagen 1865, sid. 100.)

55. Uttalande angående anmärkta öfverträdelser af lagens stadgande
om tiden för sommartings hållande.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 106.)

56. Åtal mot häradsköfdingen i Vadsbo norra domsaga, för det ett ting
hiifvit utsatt att taga sin början senare än i lag föreskrifves, m. in.

Häradsköfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 3 och 52.)

57. Åtal mot t. f. domhafvande i Ljusdals tingslag, för det han, senare
än lag tillstädjer, afslutat lagtima ting.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 45.)

58. Åtal mot t. f. domhafvande i Södertörns domsaga, för dröjsmål
med afsilande af ett ting.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1884, sid. 50.)

59. Åtal mot häradsköfdingen i Ångermanlands norra domsaga, för underlåtenhet
att i rätt tid afsluta ting, m. m.

Häradsköfdingen dömdes till mistning af ämbetet under viss tid.

(Ämb.-ber. 1887, sid. 39.)

60. Åtal mot häradsköfdingen i Öfver-Kalix tingslag, i anledning däraf
att ett lagtima ting med tingslaget icke blifvit å utsatt dag företaget, till
följd hvaraf den å tingsstaden församlade menigheten måst därifrån afresa
med oförrättade ärenden.

Häradsköfdingen, som uraktlåtit att i tid anmäla förfall, dömdes till böter,
hvarjämte honom ålades att utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. för 1840—41, sid. 51.)

61. Åtal mot t. f. domhafvande i Färentuna härad, för det han afslutat
lagtima ting och meddelat utslag, utan att dagen därtill varit inom
häradet kungjord.

Den tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 36, samt ämb.-ber., utgifven 1864,
sid. 18.)

62. Framställning till Riksdagen, angående upphäfvande af äldre föreskrifter
om offentligt uppläsande vid tingen af de stadgar, »som allmogen
å tinget kungöras böra».

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 140.)

Jämför förordningen den 15 december 1863 angående ändring i 2 kap.
3 § rättegångsbalken.

63. Uttalande om offentligheten vid domstolarna och särskildt tidningsreferenters
närvaro vid domstolsförhandlingarna, m. m.

(Ämb.-ber. 1880, sid. 84.)

64. Åtal mot häradshöfdingen i Färs härad, för underlåtenhet att uppehålla
offentlighet vid häradsrättens sammanträden, m. in.

Ansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1884, sid. 4.)

65. Åtal mot häradshöfdingen i Ångermanlands södra domsaga, för förment
obehörig åtgärd för ordningens upprätthållande under pågående ting.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1885, sid. 22.)

66. Åtal mot häradshöfdingen i Luggude härads domsaga samt eu hans
ställföreträdare, för fel i fråga om offentlighet vid underdomstolarna.

Åtalet mot häradshöfdingen ogillades, men t. f. domhafvande!! dömdes
till böter.

(Ämb.-ber. 1895, sid. 31, och 1896, sid. 56.)

67. Åtal mot häradshöfdingen i Gärds och Albo härads domsaga, för
det han under tingssammanträde obehörigen utvisat ett rättegångsbiträde ur
sammanträdesrummet, m. in.

Häradshöfdingen dömdes till böter och skadestånd.

(Ämb.-ber. 1905, sid. 71, och 1909, sid. 3.)

68. Åtal mot rådman vid Stockholms rådstufvurätt, för obehörig afvikelse
från uppropslista.

Rådmannen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1887, sid. 31, samt 1888, sid. 29.1

69. Åtal mot rådman i Linköping, för afvikelse från uppropslista.

Uppläsande
af lagstadganden.

Offentlighet
vid domstolavne.

Uppropslista.

158

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1893, sid. 54, och 1895, sid. 26.)

Dombok 70. Åtal mot t. f. ordförande i Nordmarks härad, i anledning af vid protokoVL

tagen ändring i dombok rörande beslut i brottmål, hvilket beslut redan expedierats
i enlighet med den uppsatta dombokens ursprungliga lydelse, m. m.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1860. sid. 42.)

71. Åtal mot t. f. ordförande i Umeå tingslags häradsrätt, i anledning
af vidtagen åtgärd att, till rättelse af ett förut meddeladt beslut i mål angående
olofligt tillgrepp, förordna om förlust af medborgerligt förtroende för den
dömde, in. in.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1891, sid. 40.)

72. Åtal mot ordföranden i bergstingsrätten i Lerbäcks bergslag, för
ofullständigheter i ett rannsakningsprotokoll.

För anmärkta förseelsen dömdes den åtalade till böter.

(Ämb.-ber. för 1829—1830, sid. 33.)

73. Åtal mot t. f. ordförande i Sotholms häradsrätt, för ofullständigheter
i ett brottmålsprotokoll, in. in.

I anledning af åtalet dömdes t. f. ordföranden till böter.

(Ämb.-ber. 1840 — 1841, sid. 36.)

74. Åtal mot liäradshöfdingen i Gottlands södra härad, för dröjsmål
med hållande af laga af- och tillträdessyn samt för försummelse att uppsätta
protokoll öfver förrättningen, in. in.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 65.)

75. Åtal mot häradshöfdingen i Selebo in. fl. härads domsaga, för ofullständiga
domböcker.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 83.)

76. Åtal mot t. f. domhafvande i Lysings och Göstrings härad, för
uraktlåtenhet att i behörig tid uppsätta och afsluta domböcker.

T. f. domhafvanden dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1854. sid. 23.)

159

77. Åtal mot t. f. domhafvande i Visnums härad, för försummelse att
i domboken införa vissa rannsakningsprotokoll, in. m.

För den anmärkta försummelsen ådömdes bötesansvar.

(Ämb.-ber. för 1857, sid. 11.)

78. Åtal mot t. f. domhafvande i Norra Möre härad, för uraktlåtenhet
att uppsätta dombok samt för det han, oaktadt nödigt rådrum lämnats, icke
kunnat förmås att afhjälpa bristerna i domboken.

(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 1, samt till Riksdagen 1865, sid. 99.)

79. Åtal mot häradshöfdingen i Göstrings härad, för ofullständiga domböcker
och försummelse att underskrifva domböckerna.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1869, sid. 17.)

80. Åtal mot häradshöfdingen i Ångermanlands norra domsaga, för

ofullständiga domböcker.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1877, sid. 57.)

81. Åtal mot häradshöfdingen i Ångermanlands norra domsaga, för

ofullständiga domböcker samt för uraktlåtenhet att inbinda eller hopfästa domböcker
och protokoll, m. m.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1883, sid. 2.)

82. Åtal mot häradshöfdingen i Ångermanlands norra domsaga, för

ofullständiga domböcker och protokoll, in. m.

Ansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1887, sid. 39.)

83. Åtal mot t. f. domhafvande i Själevads och Arnäs tingslag, för

ofullständiga domböcker och protokoll, m. m.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1894, sid. 16.)

84. Åtal mot domhafvanden i Frosta härads domsaga, för uraktlåtenhet
att i ett rannsakningsprotokoll införa ett vittnes berättelse.

Domhafvanden dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1894, sid. 50.)

85. Åtal mot t. f. ordförande i Orusts och Tjörns häradsrätt, för visad
försumlighet vid uppsättande af dombok.

ISO

Renovation,

Arkivvård.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1897. sid. 3.)

86. Åtal mot liäradshöfdingen i Västmanlands västra domsaga, för försumlighet
i afseende å uppsättande af domböcker och rannsakningsprotokoll.

Den tilltalade dömdes till böter och ålades vid vite att inom viss tid
styrka, att anmärkta ofullständigheter blifvit afhjälpta.

(Ämb.-ber. 1903, sid. 14.)

87. Åtal mot liäradshöfdingen i Jämtlands västra domsaga, för ofullständiga
domböcker, m. m.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 11.)

88. Åtal mot t. f. domhafvande i Allbo härad, för försummelse att aflämna
protokoll och utslag öfver af- och tillträdessyn å ett kyrkoherdeboställe.

T. f. domhafvande!! dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1825, sid. 49.)

89. Åtal mot t. f. domnarvanae i Yesslunds och Älfkarleby tingslag,
för underlåtenhet att i rätt tid aflämna dombok till ordinarie domhafvande^

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1867, sid. 39.)

90. Åtal mot t. f. domhafvande i Nordingrå tingslag, för uraktlåtenhet
att till ordinarie domaren aflämna fullständig konceptdombok, in. in.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1874, sid. 27.)

91. Uttalande angående kontroll öfver renovationen af domböcker m. in.

(Ämb.-ber. för 1848, sid. 24.)

92. Framställning till Kungl. Maj:t den 6 april 1909, angående ändring
af gällande bestämmelser om domboksrenovation, i syfte att denna skulle
omfatta äfven vattenrättsmål.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 193.)

Ärendet är beboende på Kungl. Maj:ts pröfning.

93. Åtal mot domhafvande!! i Torstuna, Simtuna m. fl. härad samt t. f.
domhafvande därstädes, i anledning däraf att åtskilliga domböcker förkommit.

Åtalet fick förfalla.

(Ämb.-ber. för 1851. sid. 71.)

ifil

94. Framställning till Kung]. Maj:t den 17 oktober 1851, angående åtgärder
för dels förtecknande, dels utgallring af domstolars och ämbetsverks
arkivhandlingar.

(Ämb.-ber. för 1851. sid. 117; jfr ftmb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 51.)

1 anledning af denna framställning meddelade Kungl. Maj:t den 12 oktober
1860 föreskrift om utgallring och förstöring af vissa handlingar i Svea
och Göta hofrätters arkiv.

95. Åtal mot domhafvanden i Edsbergs och Lekebergs m. fl. härad,
för vägran att ordna häradsarkiven.

Domhafvanden ålades vid vite att upprätta förteckningar öfver domsagans
handlingar.

(Ämb.-ber. för 1852, sid. 22, samt till Riksdagen 1853, sid. 22.)

96. Framställning till Riksdagen, angående flyttning af äldre domböcker
och handlingar från städs- och häradsarkiven till Stockholm äfvensom angående
inbindning af dylika äldre handlingar. Framställningen var åtföljd af
en särskild bilaga, upptagande förteckning öfver de i stads- och häradsarkiv
befintliga domböcker, tillhörande tiden före år 1736.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 130, samt 1867, sid. 105.)

1 anledning häraf hemställde 1867 års Riksdag i skrifvelse till Kungl.
Maj:t (n:r 87) om åtgärder till bevarande af underdomstolarnas arkiv. Genom
cirkulär den 28 september 1869 meddelade Kungl. Maj:t föreskrifter i ämnet.

97. Åtal mot häradshöfdingen i Vadsbo norra domsaga, för försummelse
i vården af häradsarkiven, m. m.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 3 och 52.)

98. Åtal mot häradshöfdingen i Ångermanlands norra domsaga, dels
emedan lian. efter att vid sitt tillträde til! domsagan utan föregående inventering
hafva mottagit domsagans arkiv, sedermera hvarken påkallat sådan
inventerings hållande eller vidtagit åtgärder för arkivets ordnande eller upprättande
af förteckning däröfver, dels för ofullständigheter i domböcker, m. m.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1873, sid. 42.)

99. Åtal mot häradshöfdingen i Ångermanlands norra domsaga, för
underlåtenhet att, jämlikt föreskrifterna i kungl. cirkuläret den 28 september
1869, inbinda i domsagans arkiv befintliga äldre domböcker och handlingar.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1880, sid. 2.)

■/mtttmambudsmannms ämbetsberättehe till 1913 år* Riksdag.

162

Saköres längd.

Kap 3.

100. Uttalande angående skyldighet för tingslag att bestrida kostnaden
för inbindning af de till dess arkiv hörande handlingar.

(Ämb.-ber. 1890, sid. 79.)

101. Framställning till Kungl. Maj:t den 31 januari 1908, angående åtgärder
för bättre bevarande af domstolarnas arkivhandlingar in. m.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 90.)

Framställningen, som tillstyrkts af vederbörande i ärendet hörda myndigheter,
är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

102. Åtal mot häradshöfdingen i Gillbergs härad, för dröjsmål med aflämnande
af saköreslängd till kronofogde.

Den åtalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1829—1830, sid. 41.)

103. Åtal mot häradshöfdingen i Värmdö skeppslag, för felaktig anteckning
i saköreslängd.

Böter ådömdes för åtalade förseelsen.

(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 23.)

104. Åtal mot häradshöfdingen i Selångers tingslag, för dels felaktig
utskrifning af saköreslängd och dels underlåtenhet att vederbörligen förvara
saköreslängden, hvarigenom densamma förkommit, m. m.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 155.)

105. Framställning till Riksdagen, angående föreskrift att i domsaga,
där ting hålles enligt förordningen den 17 maj 1872, saköreslängd skall utlämnas
inom viss tid efter hvarje allmänt sammanträde.

(Ämb.-ber. 1889, sid. 123.)

1 skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 25 år 1889) anhöll Riksdagen om bestämmelser
i det af -T. O. angifna syfte. Föreskrifter i ämnet utfärdades
den 22 maj 1891.

106. Uttalande angående den vid Riksdagen 1874 beslutade regleringen
af häradshöfdingarnes löneförmåner.

(Ämb.-ber. 1875, sid. 40.)

107. Framställning till Riksdagen, angående afskaffande af lagmansrätterna,
riddarsynerätterna samt kämnersrätterna, med undantag af kämnersrätterna
i Stockholm.

163

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 182.)

Rikets Ständer beslöto för sin del en författning i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad J. O. föreslagit, hvilken beslut anmäldes hos Kungl.
Maj:t genom Ständernas skrifvelse den 10 juni 1840. Härå meddelades å
rikssalen den 10 juni 1841 Kungl. Maj:ts svar af innehåll, att Kungl. Maj:t
ej funnit tillräckliga skäl att då införa den ifrågasatta förändringen.

108. Förnyad framställning i samma ämne.

(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1844, sid. 14.)

Tvänne riksstånd beslöto skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan om
förslag i ämnet; de tvänne öfriga riksstånden åter antogo lagförslag om afskaffande
af ifrågavarande domstolar. Frågan förföll.

109. Framställning till Riksdagen, angående afskaffande af lagmansrätterna,
kämnersrätterna och riddarsynerätterna.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1847, sid. 51.)

Ständerna hemställde i skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 140 vid Riksdagen
1847 —1848) ånyo om indragning af dessa domstolar. Ständernas
förslag bifölls; och utfärdades förordning i ämnet den 18 april 1849.

110. Framställning till Kungl. Maj:t den 31 oktober 1870, angående
förkortande af rannsakningstiden för häktade, m. m.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 87.)

111. Uttalande rörande uppskof med rannsakriingar angående häktade
vid underdomstolarna.

(Ämb.-ber. 1895, sid. 09.)

112. Framställning till Riksdagen, angående åtgärder för större skyndsamhet
beträffande för brott häktade personers inställande för domstol.

(Ämb.-ber. 1900, sid. 94.)

Fram stål I ningen förföll.

113. Framställning till Kungl. Maj:t den 31 december 1902, angående
skyldighet för åklagare å landet att om häktning för brott underrätta vederbörande
domare.

(Ämb.-ber. 1903, sid. 35.)

Framställningen är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

114. Framställning till Riksdagen, angående åtgärder för större skyndsamhet
vid häktades inställande för domstol.

(Ämb.-ber. 1904, sid. 112.)

Kap. 4.
Rannsakning
angående
häktad,

164

I skrifvelse till Kung!. Magt (n:r 65 år 1904) anhöll Riksdagen om
förslag till lagbestämmelser i ämnet. Ärendet är beroende på Knngl. Maj:ts
pröfning.

115. Uttalande angående stadgandet i förordningen den 10 april 1810
angående tiden, inom hvilken häradsrätt skall anställa rannsakning med
häktad.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 148.)

116. Uttalande rörande domstolarnas skyldighet att gifva vederbörande
fängelsemyndigheter underrättelse om rannsakningsfånges frigifning.

(Ämb.-ber. 1896, sid. 84.)

117. Framställning till Kungl. Maj:t den 30 september 1907, angående
utredning om möjligheten af indragning af brottmålsdomarbefattuingarna samt,
i händelse indragning ej funnes böra ske, fastställande af ett fast årligt arfvode
för brottmålsdomare.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 149.)

1 proposition till 1910 års Riksdag föreslog Kungl. Maj:t, dels att brottmålsdoraarbefattningen
i Jämtlands län måtte indragas, dels att aflöningsförmåner
för brottmålsdomare!! i Norrbottens län måtte fastställas i hufvudsaklig
anslutning till J. 0:s förslag.

Riksdagen biföll propositionen i hvad den afsåg indragning af brottmålsdomarbefattningen
i Jämtlands län, men afslog förslaget om ändrade löneförmåner
för brottmålsdomare!) i Norrbottens län af det skäl, att äfven denna
befattning borde såsom obehöflig indragas.

118. Åtal mot t. f. polismästare i Stockholm, för dröjsmål med ett
till domstol remitterad! måls expedierande.

Böter ådömdes t. f. polismästaren.

(Ämb.-ber. för 1849, sid. 160.)

119. Åtal mot landssekreteraren i Gottlands län, i anledning af fördröjd
anstalt om verkställighet af ett Svea hofrätts återförvisningsutslag rörande
häktad person.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 77, samt för 1852, sid. 27.)

120. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Stockholms län, för

165

underlåtenhet att på domares rekvisition föranstalta om® häktad persons afsändande
till rannsakning.

Landshöfdingen och landssekreteraren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 102.)

121. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Kopparbergs län, för
uppskof med påfordrande af rannsakning med häktad person, intill dess
prästbevis rörande samma person hunnit anskaffas.

Det anmärkta förfarandet förklarades oriktigt.

(Ämb.-ber. för 1857, sid. 5.)

122. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Kristianstads län, för
underlåtenhet att i rätt tid påfordra rannsakning med häktad person.

Bötesansvar samt ersättningsskyldighet ådömdes eu t. f. landssekreterare.

(Ämb.-ber. för 1857, sid. 14.)

128. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län, för
dröjsmål med häktad persons befordrande till rannsakning.

En t. f. landssekreterare ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet,

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 154.)

124. Åtal mot öfverståthållarämbetet för polisärenden, för dröjsmål
med expedierande af beslutade remisser, hvarigenom rannsakning med häktade
personer hänskjutits till domstol, m. m.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 58, samt 1867, sid. 2.)]

1 25. Åtal mot Konungens fogate, för dröjsmål med häktad persons inställande
inför Stockholms rådstufvurätt.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 99.)

126. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Västmanlands län,* för
dröjsmål med påfordrande af rannsakning med häktad person.

Landshöfdingen och landssekreteraren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1868, sid. 18.)

127. Åtal mot t. f. landssekreterare i Norrbottens län, för dröjsmål
med begäran om rannsakning med häktad person.

Den tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1891, sid 35.)

166

128. Åtal mot domhafvanden i Ljunits härad, för bland annat underlåtenhet
att i ett mål angående olofligt tillgrepp jämlikt förordningen den 11
juli 1753 inhämta prästerskapets yttrande i afseende å de tilltalades lefverne
in. m. samt för andra ofullständigheter i rannsakningen.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1823 — 1824, sid. 20.)

129. Åtal mot ledamöter i Pajala tingslags häradsnämnd, för afdömande
af mål angående häktad, innan prästbetyg för honom kommit rätten tillhanda,
m. in.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1898, sid. 21.)

130. Åtal mot häradshöfdingen i Bräkne och Listers härad, för dröjsmål
med rannsakning angående häktade personer, m. m.

Häradshöfdingen dömdes till böter och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. för 1826 — 1827, sid. 72.)

131. Åtal mot domhafvanden i Torps tingslag, för obehörigt dröjsmål
med rannsakning angående häktad.

Åtalet föranledde böter.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 53.)

132. Åtal mot häradshöfdingen i Vallentuna härad, för obehörigt dröjsmål
med rannsakning angående häktad person.

Häradshöfdingen dömdes till böter och att utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 75.)

133. Åtal mot domhafvanden i Gudmundrå tingslag, för dröjsmål med
rannsakning angående häktad person.

Böter och ersättningsskyldighet ålades i anledning af åtalet.

(Ämb.-ber. för 1852, sid. 31.)

134. Åtal mot domhafvanden i Snefringe härad, för dröjsmål med rannsakning
angående häktad.

Domhafvanden dömdes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 15, samt till Riksdagen 1856, sid. 96.)

135. Åtal mot domhafvanden i Vane härad, för fördröjd rannsakning
med häktad person.

Den tilltalade ålades böter och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. för 1854, sid. 45.)

167

136. Åtal mot t. f. domhafvande i Ås härad, för dröjsmål med rannsakning
angående häktad person.

Dröjsmålet förklarades stridande mot lag.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 87.)

137. Åtal mot två t. f. domhafvande i Laske härad, för dröjsmål och
uppskof med handläggning af rannsakning rörande häktad person, m. m.

Den ene af de tilltalade dömdes till böter och ersättningsskyldighet;
åtalet mot den andre ogillades.

(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 31.)

138. Åtal mot häradsböfdingen i Örebro härad, för dröjsmål med företagande
af rannsakning med häktad person.

Häradshöfdingen ådömdes böter och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 71.)

139. Åtal mot häradshöfdingen i Hölebo härad, för dröjsmål med företagande
af rannsakning med häktade personer.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 41.)

140. Åtal mot häradshöfdingen i Rjärke härad, för dröjsmål med företagande
af rannsakning med häktad person.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1869, sid. 49.)

141. Åtal mot häradshöfdingen i Stockholms läns västra domsaga, för
dröjsmål med företagande af rannsakning med häktad person.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1890, sid. 73.)

142. Åtal mot borgmästaren i Eskilstuna, för dröjsmål med att till behandling
företaga ett återförvisadt rannsakningsmål samt att till hofrätten insända
handlingarna i ett underställningsmål äfvensom för uraktlåtenhet att, oaktadt
honom af hofrätten, justitiekanslern och justitieombudsmannen ålagda
viten, besvara till honom atlåtna skrifvelser, m. m.

Borgmästaren dömdes sitt ämbete förlustig m. m.

(Ämb.-ber. för 1816, sid. 40.)

143. Åtal mot rådstufvurätten i Växjö, i anledning af uppskof med
rannsakning angående häktade.

168

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 75.)

144. Åtal mot rådstufvurätt eu i Norrköping, för dröjsmål med utslag
angående häktade personer.

Rådstufvurättens ledamöter dömdes till böter och ersättnings utgifvande.

(Ämb.-ber. för 1852, sid. 17.)

145. Åtal mot rådstufvurätten i Ängelholm, i fråga om dröjsmål med
rannsakning angående häktad person.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 74 och 98.)

146. Åtal mot rådstufvurätten i Lindesberg, för försummelse att i ett
mål angående en såsom misstänkt för utprångling af falskt mynt häktad
person låta undersöka mynten, hvilka i själfva verket varit äkta.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 48, samt 1867, sid. 15.)

147. Åtal mot borgmästaren i Söderhamn, för vållande till att ålerföretagande
af rannsakning med häktad person blifvit oskäligen fördröjdt.

Borgmästaren ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1872, sid. 46.)

I4S. Åtal mot häradshöfdingen i Lekebergs tingslag, för obehörigt uppskof
med afgörandet af ett mål samt emedan, sedan hofrätten medgifvil
målets behandling vid urtima (ing, tingsrätten under åberopande af sitt föregående
uppskofsbeslut förklarat målet icke kunna upptagas till behandling vid
urtima tinget.

Uppskofsbeslutet ansågs ej böra föranleda till ansvar, men häradshöfdingen
dömdes till böter för den sistnämnda åtgärden.

(Ämb.-ber. för 1820 —1821, sid. 46, samt för 1822.)

149. Åtal mot t. f. domhafvande i Ramsele tingslag, för dels obehörigen
utsätta och hållna urtima ting eller extra sammanträden angående
skjutsregleringar, dels olagligt utdömande af ersättning för dessa sammanträden.

Ansvar ansågs icke kunna ådömas. Däremot dömdes den åtalade att

utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 56, samt för 1852, sid. 31.)

169

150. Uttalande angående förändring af domstolsorganisationen i Stockholm,
i syfte att stadens fyra kämnersrätter borde förenas till en enda.

(Ämb.-ber. för 1834—1835. sid. 64.)

151. Åtal mot Stockholms stads kämnersrätt, i anledning af ofullständig
undersökning i ett brottmål, m. m.

Ledamöterna i kämnersrätten dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1816, sid. 34.)

152. Åtal mot kämnersrätten i Lund, emedan den mot 5 kap. 1 §
rättegångsbalken dömt i sak, som å ära gått, m. in.

Åtalet föranledde böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 17.)

153. Åtal mot ordföranden i kämnersrätten i Västervik, för försummelse
att till rådstufvurätten aflämna rannsakningshandlingar rörande två
häktade personer.

Den åtalade dömdes till böter och att utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 20.)

154. Åtal mot kämnersrättens i Malmö ordförande, för dröjsmål med
aflämnande till rådstufvurätten af rannsakningshandlingar angående häktad
person.

Ordföranden dömdes till böter samt att utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 22.)

155. Åtal mot förutvarande ordförande i kämnersrätten i Nyköping, för
försummad! uppsättande af kämnersrättens dombok.

Den åtalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 64.)

156. Åtal mot kämnersrättens i Gäfie ordförande, för underlåtenhet att
upprätta saköreslängder till kämnersrättens domböcker.

Ordföranden dömdes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 95.)

157. Åtal mot kämnersrättens i Gäfie ordförande, för ofullständigheter
kämnersrättens saköreslängder.

Den tilltalade dömdes till böter och till eventuell ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 87.)

Jnstitieombuåamarmens embetsberättelse till 1913 ärt Riksdag. 22

Kap. 5.

170

Kap. 6.

Dombok
och andra
protokoll.

158. Framställning till Kungl. Maj:t den 16 september 1901, om afslag
å Nässjö stationssamhälles ansökning om stadsrättigheter, i hvad därmed afsåges
förvärfvande af egen jurisdiktion.

(Ämb.-ber. 1902, sid. 114.)

Vid föredragning af ärendet den 27 maj 1904 fann Kungl. Maj:t ej skäl
Infalla stationssamhällets ansökning.

159. Åtal mot borgmästaren i Trosa, för underlåtenhet att å i lag bestämda
tider hålla rådstufvurätt, m. in.

Borgmästaren dömdes till mistning af ämbetet under viss tid.

(Åmb.-ber. 1889, sid. 49.)

160. Åtal mot rådstufvurätten i Sköfde, i anledning däraf att rätten
tillagt ledamöterna ersättning för det rätten sammanträdt till handläggning af
ett konkursmål å annan dag än sådan, på hvilken rätten eljest skolat sammanträda.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 6.)

161. Åtal mot rådstufvurätten i Umeå, för anmärkta brister i afseende
å rådstufvurättens domböcker och protokoll, m. m.

Borgmästaren dömdes till fängelse.

(Åmb.-ber. för 1825, .sid. 88, samt för 1826 — 1827, sid. 26.)

162. Åtal mot rådstufvurätten i Alingsås, för ofullständiga domböcker..

I anledning af åtalet dömdes vederbörande till böter.

(Ämb.-ber. för 1852, sid. 32.)

163. Åtal mot borgmästaren i Västervik, för ofullständiga domböcker
och oordning i rättens arkiv.

Den åtalade dömdes till böter.

(Åmb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 20.)

164. Åtal mot borgmästaren i Mariefred, för uraktlåtenhet att uppsätta
rådstufvurättens och magistratens protokoll.

Borgmästaren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1854, sid. 24.)

165. Åtal mot rådstufvurätten i Skänninge, emedan eu del af rådstufvurättens
domböcker icke blifvit i behörig tid uppsatta och justerade, m. m.

Ordföranden och öfriga ledamöter i rådstufvurätten dömdes till böter.

(Ämb.-ber för 1854, sid. 25.)

171

166. Åtal mot rådstufvurätten i Kungsbacka, för ofullständiga domböcker.

Borgmästaren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1854, sid. 32.)

167. Åtal mot borgmästaren i Filipstad, för ofullständiga domböcker.
Bötesansvar ådömdes.

(Åmb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 90.)

168. Åtal mot borgmästaren i Torshälla, för ofullständig dombok.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 68 och 98, samt till Riksdagen
1859, sid. 168.)

169. Åtal mot rådstufvurätten i Skänninge, för ofullständiga domböcker.
En t. f. borgmästare och en rådman fälldes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 163.)

170. Åtal mot borgmästaren i Grenna, för ofullständiga domböcker.
Borgmästaren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1860. sid. 38.)

171. Åtal mot rådstufvurätten i Kalmar, för ofullständiga domböcker
samt. för bristande anteckningar i saköreslängd.

Ansvar ådömdes.

(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 1, samt till Riksdagen 1865, sid. 99.)

172. Åtal mot borgmästaren i Kungsbacka, för ofullständiga domböcker.
Borgmästaren dömdes till böter.

(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 72.)

173. Åtal mot borgmästaren i Mariefred, för underlåtenhet att i rätt tid
uppsätta dombok och magistratsprotokoll.

Borgmästaren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 29.)

174. Åtal mot t. f. ledamot och protokollsförare i rådstufvurätten och
magistraten i Varberg, för ofullständiga domböcker och protokoll, äfvensom
mot borgmästaren därstädes för uraktlåtenhet att tillse, att de befunna bristerna
i domböcker och protokoll inom rätt tid afhulpits.

Båda de åtalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 50, samt 1870, sid. 2.)

172

Renovation.

Arkivvård.

175. Åtal mot t. f. borgmästare i Arboga, för underlåtenhet åt! i rätt
tid uppsätta dombok och magistratsprotokoll.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1874, sid. 55.)

176. Åtal mot t. f. borgmästare i Piteå, för dröjsmål med afrinnande
af dombok och magistratsprotokoll,

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1887, sid. 38.)

177. Åtal mot borgmästaren i Uppstad, för ofullständiga domböcker
och protokoll, in. m.

Borgmästaren dömdes till böter,

(Ämb.-ber. 1911, sid. 29.)

178. Åtal mot borgmästaren i Eskilstuna, för uraktlåtenhet att till hofrättens
arkiv afkunna småprot.okoll, in. in.

Ansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. för 1816, sid. 40.)

179. Åtal mot rådstufvurätten i Skänninge, emedan rättens arkiv lämnats
i öordnadt skick, m. in.

Ordföranden och öfriga ledamöter i rådstufvurätten dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1854, sid. 25.)

180. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Kristianstads län, för
dröjsmål att foga anstalt om inventering af rådstufvurättens i Simrishamn
arkiv och för underlåtenhet att till J. O. redovisa för orsakerna till nämnda
dröjsmål.

Landssekreteraren fälldes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 88.)

181. Åtal mot rådstufvurätten i Grenna, för det rättens arkiv befunnits
oordnadt, in. m.

Böter ådömdes.

(Ämb.-ber. 1868, sid. 2.)

182. Åtal mot borgmästaren i Strömstad, för underlåtenhet att ordna
och förteckna rådstufvurättens arkiv.

Borgmästaren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1872, sid. 2)

173

183. Uttalande i fråga om skyldighet för magistrat att föra protokoll
samt att till magistratens sammanträden kalla samtliga dess ledamöter.

(Ämh.-ber. 1910. sid. 10(5.)

184. Åtal mot magistraten i Askersund, för ofullständiga magistratsprotokoll,
in. in.

Magistratens ledamöter dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 13.)

185. Åtal mot borgmästaren i Trosa, emedan lian, i stället för att till
Konungens befallningshafvande insända af stadsiiskalen ingifven ansökan om
tjänstledighet, själ! beviljat den sökta ledigheten och förordna! vikarie, in. in.

Ansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1.889, sid. 49.)

ISO. Åtal mot justitiarie!! i Vaxholm, i fråga om redovisning af burskaps-
eller borgar afgift er samt saköresmedel, som skulle tillkomma Vaxholms
stad.

Åtalet ogillades,

(Ämb.-ber. 1867, sid. 2.)

187. Framställning till Riksdagen, angående utsträckning af polisdomares
befogenhet att afdöma icke urbota mål.

(Ämb.-ber. för 1825, sid. 91.)

Förslaget blef ej af Riksdagen antaget.

188. Åtal mot polismästaren i Göteborg, för det lian upptagit och afdömt
brottmål, som tillhörde domstols behandling.

Polismästaren dömdes fiii böter.

(Amb.-ber. 1880, sid. 27.)

189. Framställning till Riksdagen, angående konstituerande af eu extra
division vid Göta hofrätt för minskande af antalet balanserade mål.

(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1812, sid. 3.)

Da Kung!. Maj:t, etter det J. Ö. afkunna! sin framställning, vidtagit åtgärder
lör afhjälpande af ifrågavarande balans, föranledde framställningen ej
någon åtgärd från Riksdagens sida.

.190. Framställning till Kung!. Maj:t den 15 juli 1907, angående inrättande
åt en särskild hofrätt för Norrland.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 127, 1909, sid. 142, samt 1910, sid. 251.)

Magistrat.

Polisdomstol

Kap. 8.

174

Den för Svea hofrätt år 1909 utfärdade nya arbetsordningen föreskrifver,
att af hofrättens sju divisioner tre skola bilda en hufvudafdelning för sig,
hvilken har att handlägga mål och ärenden från de med framställningen afsedda
länen.

191. Uttalande angående befordringsväsendet vid hofrätterna (skrifvelse
till Kund. Maj:t den 27 november 1908.)

(Ämb.-ber. 1909, sid. 143.)

192. Uttalande angående undersökning af orsakerna till arbetets olika
skyndsamhet vid rikets hofrätter.

(Ämb.-ber. för 1852, sid. 38.)

193. Framställning till Kungl. Maj:t den 30 december 1875, angående
tillägg till 18 § i hofrätternas arbetsordning i syfte att erhålla kontroll öfver
ärendens expedierande.

(Ämb.-ber. 1876, sid. 65.)

I sammanhang med utfärdande af ny arbetsordning för hofrätterna deu
17 november 1876 beaktades det af J. O. framlagda önskemålet.

194. Framställning till Kungl. Maj:t den 30 november 1880, angående
sättet för expedierande vid rikets hofrätter af s. k. revisionsutslag.

(Ämb.-ber. 1881, sid. 91.)

Framställningen upptogs till behandling i sammanhang med utfärdandet
af förordningen om expeditionslösen den 7 december 1883.

195. Framställning till Kungl. Maj:t den 14 december 1906, angående
förenklad! skri!''- och arbetssätt vid hofrätterna.

(Ämb.-ber. 1907, sid. 96; jfr ock 1908, sid. 102, samt 1909, sid. 139
och 155.)

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt presidenterna i rikets hofrätter att verkställa
utredning i ämnet, inkommo dessa den 15 oktober 1907 med gemensamt
yttrande, hvari bland annat meddelades, att ett mera modernt skrifsätt börjat
användas i hofrätterna, samt att beträffande protokollsföringen man sökte iakttaga
hvad som kunde leda till förenkling.

196. Uttalande angående arbetssättet vid hofrätterna.

(Ämb.-ber. 1907, sid. 114, och 1909, sid. 156.)

197. Framställning till Kungl. Maj:t den 12 november 1908, angående
den tidsödande justeringen af rubriker till hofrätternas domar och utslag.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 139.)

I hofrätternas år 1909 fastställda arbetsordningar har intagits särskild

175

föreskrift om skyldighet för divisionsordförandena att vaka öfver arbetets bedrifvande
utan onödig tidsutdräkt.

198. Framställning till Kungl. Maj:t den 25 juni 1909, angående skyndsammare
handläggning af s. k. deserta mål i hofrätterna och i högsta domstolen.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 218.)

I de för hofrätterna i december 1909 utfärdade arbetsordningar hafva
bestämmelser intagits i det af J. O. angifna syfte.

199. Framställning till Riksdagen, angående upphäfvande af forum privilegiatum
för utländska adelsmän, som i riket inkommit.

(Ämb.-ber. 1895, sid. 71.)

Sedan Riksdagen för sin del antagit lag i ämnet (Riksdagens skrifvelse
n:r 45 år 1895), utfärdade Kungl. Maj:t lag därom den 29 november 1895.

200. Framställning till Riksdagen, angående upphäfvande af 5 inom. i
leuterationsstadgan af den 22 mars 1803, i fråga om skyldighet för öfverdomstolar
att i vissa mål underställa deras utslag Kungl. Maj:ts pröfning före
utslagens utfärdande.

(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1812, sid. 7.)

Rikets Ständer godkände förslaget. Efter förnyad framställning i ämnet
af Ständerna utfärdades den 8 september 1829 kungl. cirkulär till Imf- och
öfverrätterna om upphörande af den dem tillagda leuterationsrätt.

201. Uttalande angående hvilken domstol, som lämpligen borde upplaga
åtal emot hofrättsledamöter för tjänstefel.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 94.)

202. Åtal mot en division af Göta hofrätt, för dröjsmål med expedierande
af en dom.

Referenten dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 81.)

203. Åtal mot advokatfiskal^! vid Svea hofrätt, för bristande kontroll i
fråga om underrätternas domböcker samt dröjsmål med åtals utförande.

Advokatfiskal dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1849, sid. 134, samt för 1851, sid. 45.)

204. Åtal mot advokatfiskal vid hofrätten öfver Skåne och Blekinge,
för dröjsmål med anhängiggörandet och utförandet af ett åtal.

Advokatfiskal dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1873, sid. 21.)

176

''20Åtal mot landssekreteraren i Västmanlands län, för uraktlåtenhet
att införskaffa af Svea hofrätt fordrade upplysningar.

Landssekreteraren fälldes till böter.

(Ämb.-ber. för 1852, sicl. 32.)

206. Framställning till Kungl. Maj:t den 16 april 1849, angående beredande
af ökadt utrymme åt Svea hofrätts arkiv.

(Ämb.-ber. för 1849, sid. 15.)

Sedan liofrätten i infordradt utlåtande tillstyrkt, att med denna fråga finge
anstå i afbidan på sannolikt blifvande omorganisation af hofrätterna, fann
Kung!. Maj:t genom beslut den 28 augusti 1849 framställningen icke föranleda
till någon åtgärd. Enligt anteckning i ämbetsberättelsen till Riksdagen
1853—1854 (sid. 26) hade behofvet af utrymme för arkivet sedermera under
år 1852 blifvit tillgodosedt.

Kap. io. 207. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Västernörrlands län,

för de! ett mål. afseende fråga om skyldighet att till kronan utgifva skadestånd
för bristande byggnad och odling vid ett krononybygge, hvilket mål
tillhörde domstols handläggning, blifvit af Konungens befallningshafvande upptaget
och pröfvadt.

Ansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. 1880, sid. 3, 1881, sid. 39, samt 1882, sid. 20.)

208. Åtal mot rådstufvurätten i Vaxholm, emedan rådstufvurätten upptagit
till pröfning åtal för förseelse, begången utom dess domvärjo, m. m.

Böter ådömdes.

(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 25.)

209. Uttalande i fråga om skyldighet för domstol alt på framställning
af vederbörande åklagare hänvisa häktad till annan domstol för fortsatt rannsakning.

(Ämb.-ber. 1911, sid. 120.)

210. Uttalande angående expediering till Konungens befallningshafvande
af utslag, hvarigenom rannsakning med häktad hänvisats till annan domstol.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 71.)

211. Framställning till Kungl. Maj:t den 1 maj 1816, angående påföljden
för underdomare vid uraktlåtenhet att till Konungens befallningshafvande
eller domstol inom stadgad tid afkunna rannsakningshandlingar angående
häktad, som förvisats till annan domstol.

(Ämb.-ber. för 1816, sid. 33.)

177

Deri 22 maj 1816 afla! Kung]. Maj:t bref till Svea och Göta hafrätter
m. fl., innefattande förklaring öfver kungl. blefven den 18 november 1762
och den 15 april 1774.

212. Åtal mot t. f. domhafvande i Bjäre härad, för dröjsmål att
till vederbörande expediera rannsakningshandlingar rörande flere häktade,
som hänvisats till andra domstolar för fortsatt rannsakning.

Den åtalade dömdes till böter samt ersättnings utgifvande.

(Ämb.-ber. för 1816, sid. 38.)

213. Åtal mot t. f. domhafvande i Frosta härad, för dröjsmål att
^expediera rannsakningshandlingar i ett mål angående häktad, som förvisats
till annan domstol för fortsatt rannsakning.

Den åtalades dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1825, sid. 50.)

214. Åtal mot häradshöfdingen i Östra härad, för uraktlåtenhet att
inom behörig tid expediera rannsakningshandlingar angående en häktad, sola
förvisats till arman domstol för fortsatt rannsakning.

Böter ådömdes för försummelsen.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1828, sid. 4.)

215. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län, för dröjsmål
med förpassning af häktad, som hänvisats till annan domstol för fortsatt
rannsakning.

Ansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 168, samt för 1851, sid. 59.)

216. Åtal mot kämnersrättens i Kalmar ordförande, för dröjsmål med
afkunnande af utslag och rannsakningshandlingar angående en häktad person,
.som hänvisats till annan domstol.

Kämnersrättens ordförande dömdes till böter och ersättnings utgifvande.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 18.)

217. Åtal mot borgmästaren jämte tre rådmän i Filipstad, för dröjsmål
med expedierande af protokoll och utslag i mål rörande häktad, som hänvisats
till annan domstol.

De tilltalade dömdes att höta samt att utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. 1898, sid. 51.)

218. Framställning till Riksdagen, angående: åtgärder till förebyggande
af oskäligt dröjsmål med expedierande af protokoll och utslag i de fall, då
rannsakning med häktad hänskjutes till annan domstol.

Justitieombudsmannens ämbelsbsriUtdss till 1,913 års Riksdag. 23

178

(Ämb.-ber. 1898, sid. 100.)

Sedan Riksdagen i skrifvelse till Kung!. Maj:t (n:r 57 år 1898) gjort
framställning i det af J. O. angifna syfte, utfärdades kung!, kungörelse i
ämnet den 18 november 1898.

219. Framställning till Kungl. Maj:t den 15 mars 1824, angående upphörande
af slottsrätters befogenhet att upptaga frågor om brott, som föröfvats
i fängelser inom eller vid kungl. borgar utom Stockholm, samt hänvisande
af dylika frågor till behandling af de ordinarie domstolarna.

(Ämb.-ber. för 1823—1824, sid. 17.)

Den 8 september 1824 meddelade Kungl. Maj:t, att vid hvad angående
vissa måls upptagande och afdömande vid slottsrätt vore stadgadt borde tills
vidare förblifva.

220. Framställning till Kungl. Maj:t den 11 september 1907, angående
öfverflyttning till allmänna domstolarne af vissa kammarrätten tillhörande
mål, nämligen balans- och därmed sammanställda mål, eller, därest kammarrättens
domsrätt uti ifrågavarande mål ansåges böra helt eller delvis bibehållas,
ändring i rättsförfarandet vid kammarrätten.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 140, samt 1909, sid. 147.)

Kung]. Maj:t utfärdade den 23 december 1908 ny instruktion för kammarrätten
och tillmötesgick därvid så till vida J. G:s framställning, att rätten
till muntligt förhör inför kammarrätten utvidgades.

221. Framställning till Kung]. Magt den 2 oktober 1907, angående upphäfvande
af kung], kungörelsen den 9 november 1830 om upphörandet af
posträtter m. m.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 157.)

Framställningen, som tillstyrkts af vederbörande i ärendet hörda myndigheter,
är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Kap. il. 222. Åtal mot häradshöfdingen i Färs härads domsaga, för meddelande

af felaktig stämningsresolution.

Häradshöfdingen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1889, sid. SO.)

223. Framställning till Riksdagen, angående stämningstidernas förkortande
m. in.

(Ämb.-ber. 1896, sid. 101.)

I skrifvelse till Kung]. Maj:t (n:r 58 år 1896) anhöll Riksdagen om
framläggande af lagförslag i ämnet, hvilket skedde genom proposition till
Riksdagen den 3 februari 1899. Den 10 juli 1899 utfärdades lag angående
ändrad lydelse af 11 kap. rättegångsbalken.

224. Åtal mot t. f. ordförande i Gudhems häradsrätt, för dels upptagande
till handläggning af mål, som ej varit behörigen instämdt, och
dels handläggning af samma mål före den i stämningen utsatta tid.

T. f. ordföranden dömdes till böter och ersättnings utgifvande.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 105, samt för 1851, sid. 67.)

225. Åtal mot ordförande i Svartlösa häradsrätt, för upptagande till
behandling af en icke instämd talan.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 76, samt till Riksdagen 1853, sid. 13.)

226. Uttalande i fråga om delgifning af uppskofsbeslut.

(Ämb.-ber. 1911, sid. 105.)

227. Åtal mot kämnersrätten i Västerås, emedan — oaktadt kämner*-rätten å dag, då en till värjemålsed dömd person var tillstädes för att
fullgöra eden, men målet i anledning af åklagarens sjukdom måste uppskjutas,
bort likmätigt 12 kap. 1 § samt 16 kap. 6 § rättegångsbalken utsätta viss
dag för ärendets ytterligare behandling — rätten likväl sådant uraktlåtit samt
förklarat, att åklagaren, om han ville fullfölja vidare talan, ägde göra anmälan
för utsättande af rättegångsdag. Den tilltalade befriades sedermera
från ansvar, då anmälan ej skedde från åklagarens sida.

Åtalet föranledde bötesansvar.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 67.)

228. Åtal mot häradshöfdingen i Gudhems härad, i fråga om utdömande
af vite, m. m. Sedan häradsrätten under annan ordförande till behandling
upptagit ett mål, oaktadt svaranden, som uteblifvit, ej blifvit behörigen
stämd, samt förelagt svaranden att vid vite komma tillstädes nästa
ting (hösttinget), hade häradsrätten, då svaranden äfven vid hösttinget uteblef,
utdömt vitet och förelagt svaranden förhöjd! vite, utan att fråga varit
om beslutens delgifning med svaranden.

I anledning af åtalet förklarades, att då vid hösttinget förhöj dt vite förelädes
svaranden, häradsrätten rätteligen bort i sammanhang därmed förordna
om beslutets kungörande för honom.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 67, samt för 1852, sid. 28.)

229. Framställning till Riksdagen, angående kärandeparts skyldighet
att gifva uteblifven vederpart del af domstols uppskofsbeslut.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 121, samt ämb.-ber., utgifven 1864,
sid. 83.)

I anledning af J. 0:s framställning antogo Ständerna för sin del ändrade

ISO

Kap. lf

stadgandeil i ämnet (skrifvelse n:r 69 vid Riksdagen 1865—1866). I skrifvelse
till Riksdagen den 11 januari 1867 förklarade Kungl. Maj:t frågan
jämlikt 87 § i inom. regeringsformen hafva förfallit.

260. Åtal mot t. f. domhafvande i Norra Möre härad, för det han vid
1864 års sommarting handlagt och afskrifvit ett mål, oaktadt detsamma
blifvit uppskjutet till nämnda års höstting. I samma atal tilltalades eu annan
t. f. domhafvande i häradet, för uraktlåtenhet alt utsluta ett ting inom
behörig tid, äfvensom ordinarie domhafvande]], för utsättande af ett sommarting
efter den för sådant tings hållande föreskrifna tid.

En hvar af de tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1869. sid. 27.)

231. Åtal mot t. f. domhafvande i Kullings härad, för det han i två
tvistemål dömt käranden, som icke anträffat vederparten med stämning och
därför själf utebtifvit från tinget, alt höta för utevaro, in. in.

Anmärkta förfarandet förklarades hafva varit oriktigt.

(Ämb.-ber. 1883, sid. 20.)

232. Uttalande rörande det förhållande, att part, som vid viss påföljd
fått sig förelagd t att iakttaga inställelse angifven rättegångsdag å visst
klockslag, uteblir vid upprop. Äger i så fall domstolen att tillämpa den
stadgade påföljden omedelbart och alltså utan hänsyn därtill, att parten
kan inställa sig innan rättegångsförliandlingarna för dagen afslutas?

(Ämb.-ber. 1910. sid. 277.)

233. Åtal mot rådstufvurätten i Stockholm, för det rådstufvurätten, bland
annat, skulle uraktlåtit tillämpa 12 kap. 3 § rättegångsbalken. Fråga huruvida
part — som låtit genom ett stadsbud till rätten ingifva eu skritt,
hvaruti invändning mot domstolens behörighet framställts, och i öfrigt innefattande
blott fullmakt för innebafvaren att ingifva samma skrift — skulle
anses hafva uteblifvit.

Åtalet ogillades i nu angifna del.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 21.) L’

234. Framställning till Kungl. Maj:t den 24 juli 1848, angående förklaring
af 13 kap. 1 § rättegångsbalken rörande jäf mot domare m. m.

(Ämb.-ber. för 1848, sid. 35, för 1S49, sid. 18, samt till Riksdagen
1850, sid. 130.)

Enligt beslut den 14 februari 1850 fann Kungl. Maj:t det åt •). O. föreslagna
lagstadgandet icke kunna såsom lagförklaring meddelas.

235. Åtal mot rådstufvurätten i Mariestad, dels emedan domstolens
ordförande ansetts jäfvig såsom parts vederdeloman, ehuru han endast af

181

parten angifvits för ämbetsfel, utan att åtal eller annan afgäld därå följt, dels
emedan ordföranden, oaktadt han sålunda ansetts jäfvig, tillåtits deltaga i ett
beslut, m. in.

Böter ådömdes.

(Ämb.-ber. 1869, sid. 2.)

286. Åtal mot borgmästaren jämte två rådmän i Åmål, för det de
underlåtit alt förklara sig jäfviga att handlägga ett vid rådstufvurätten anhängigt
mål, i hvilket drätselkammaren i Åmål varit part, oaktadt de i egenskap
af ledamöter af magistraten samtidigt varit drätselkammarens och dess
ledamöters vederdeloman i en It os Konungens befallningshafvande anhängiggjord
redovisningstvist.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1896, sid. 6, och 1897, sid. 2.)

237. Framställning till Kungl. Magt den 30 november 1875. rörande Kap. u.
mångskrifveriet i fråga om handräckningsärenden.

(Ämb.-ber. 1876, sid. 59.)

I anledning af denna framställning utfärdades den 11 oktober 1878
kungi. kungörelse angående sättet för skriftväxling emellan domstolar in. fl.
myndigheter samt ämbets- och tjänstemän i vissa handräckningsärenden.

238. Uttalande angående inrättande af ett advokatstånd. K»p. i&.

(Ämb.-ber. 1868, sid. 72.)

239. Åtal mot länsman i Kalmar län, för försumlighet i fullgörandet af
erhållet förordnande att föra eu lifstidsfånges talan uti eu rättegång.

Länsmannen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1867, sid. 60.)

240. Framställning till Kungl. Maj:t den 31 oktober 1870, angående
häktad brottslings anspråk på biträde i sitt försvar, m. m.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 107.)

Föranledde ej någon åtgärd.

241. Framställning till Riksdagen, angående antagande af lag om förordnande
af rättegångsbiträde åt häktad.

(Ämb.-ber. 1906, sid. 91.)

Riksdagen antog för sin del en lag om rättegångsbiträde åt häktad i
vissa fall (skrifvelse n:r 38 år 1906). Lag i ämnet utfärdades sedermera
af Kungl. Maj:t den 14 september 1906.

242. Framställning till Riksdagen, angående ändring af 1 § i lagen an -

182

gående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad den 14 september 1906. i
ändamål att häktad måtte i hvarje fall erhålla rätt till dylikt biträde.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 158.)

I anledning af denna framställning aflat Riksdagen den 16 mars 1909
skrifvelse till Kungl. Maj:t, som den 14 maj 1909 utfärdade lag i ämnet.

243. Åtal mot rådstufvurätten i Stockholm, för bland annat bristande
uppmärksamhet å af part begagnadt ombuds egenskaper.

Åtalet ogillades i nu angifna del.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 21.)

244. Uttalande angående rätt för länsman att uppträda såsom rättegångsombud.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 150.)

245. Framställning till Kungl. Maj:t den 2 januari 1909, angående ändring
af bestämmelserna om rätt för domstol att förklara någon ovärdig att
föra andras talan inför råtta.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 153.)

Ärendet livilar hos Kungl. Maj:t.

246. Framställning till Riksdagen, angående förbud för ordförande i
häradsrätt samt ordförande och ledamöter i rådstufvurätt att vid samma rätt
fullmäktigskap föra.

(Ämb.-ber. 1889, sid. 114.)

Riksdagen beslöt för sin del ändring i 15 kap. 3 § rättegångsbalken
i det syfte ,1. O. föreslagit (skrifvelse n:r 18 år 1889). Riksdagens beslut
antogs ej af Kungl. Maj:t, men lät Kungl. Maj:t i ämnet utarbeta ett nytt
förslag, som af Riksdagen gillades.

247. Åtal mot rådstufvurätten i Sköfde, emedan eu person tillåtits uppträda
såsom ombud för andra personer, oaktadt han icke företett, bemyndigande
att föra deras talan, in. in.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 52.)

248. Uttalande i fråga om rätt till uppskof för styrkande af behörighet
att företräda part inför rätta.

(Ämb.-ber. 1909. sid. 74.)

249. Åtal mot rådstufvurätten i Lindesberg, för det rådstufvurätten
vägrat godkänna en till innehafvaren ställd fullmakt, m. m.

183

Ilättens ledamöter ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.)

(Ämb.-ber. för 1848. sid. 9.)

250. Åtal mot t. f. ordförande i Bollnäs tingslags häradsrätt, för oriktigt
beslut om fastställande af ackord i konkurs. Ombud, hvars fullmakt
icke innehållit bemyndigande att ingå förlikning eller ackord, hade berättigats
rösta för ackordets antagande.

Anmärkta förfarandet ansågs hafva varit oriktigt.

(Ämb.-ber. 1872. sid. 68, samt 1873, sid. 14.)

251. Åtal mot borgmästaren m. fl. ledamöter af Västerås rådstufvurätt, KaP-16-för felaktig hänvisning angående sättet för talans fullföljande, m. in.

De tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1899, sid. 68.)

252. Åtal mot t. f. ordförande i Jukkasjärvi lappmarks tingslags häradsrätt,
i anledning af ett beslut, hvarigenom häradsrätten på grund af kärandepartens
underlåtenhet att tillstädeskomma å det ting, hvartill målet varit
uppskjutet, förordnat, att målet skulle, såsom ej fullföljdt, från vidare behandling
afföras.

Anmärkta förfarandet förklarades ej vara med lagens rätta grund och
mening öfverensstämmande.

(Ämb.-ber. 1878, sid. 33, samt 1879, sid. 2.)

253. Åtal mot rådstufvurätten i Stockholm, emedan rådstufvurätten,
efter det invändning om domstolens behörighet blifvit gjord, icke vid samma
rättegångstillfälle utan först, sedan målets handläggning gång efter annan
uppskjutits, meddelat utslag öfver invändningen, m. m.

Ansvar ådömdes. |$§

(Ämb.-ber. 1871, sid. 21.)

254. Åtal mot bergmästaren öfver Nora och Lindes bergslag, emedan k»p- 17.
han utom domstol edligen afhört vittnen samt på grund af deras intygande,

i en sak af tvistig beskaffenhet, förelagt en person vitesböter.

Bergmästaren dömdes till mistning af en månads lön.

(Ämb.-ber. för 1819, sid. 44.)

255. Åtal mot häradshöfdingen i Färs härad, för vägran att anställa
vittnesförhör.

Häradshöfdingen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1887, sid. 21, samt 1889, sid. 2.)

184

256. Åtal mot Stockholms rådstufvurätt, för vägran att å sjukhus afköra
ett sjukt vittne.

Vederbörande ledamöter af rådstufvurätten dömdes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid 12.)

257. Framställning till Kungl. Maj:t den 3 juli 1908, angående permission
för beväringsmän, hvilka instämts såsom parter eller vittnen.

(Åmb.-ber. 1909, sid. 129.)

Denna framställning beaktades uti de ändringar i och tillägg till tjänstgöringsreglementet
för armén, som af Kungl. Maj:t fastställdes den 22 debet1
1908.

258. Åtal mot ordföranden i bergstingsrätten i Lerbäcks bergslag, för
felaktigt förfarande i fråga om ersättning till vittnen i brottmål.

För anmärkta förseelsen dömdes den åtalade till böter.

(Ämb.-ber. för 1829—1830, sid. 33.)

259. Åtal mot t. f. domhafvande i Bjäre härad, emedan häri i ett brottmål
tillåtit en den tilltalades son att afgifva vittnesberättelse mot sin fader.

För åtalade förseelsen dömdes t. f. domhafvanden till böter.

(Ämb.-ber. för 1816, sid. 32.)

260. Åtal mot domhafvanden i Svärdsjö tingslag, emedan en person
afhörts såsom vittne, oaktadt han syntes hafva haft att vänta nytta eller
skada af saken, in. m.

Åtalet ogillades i angifna del.

(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 63.)

261. Åtal mot rådstufvurätten i Strängnäs, för jäfvig persons hörande
såsom vittne, m. in.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1885, sid. 9, och 1886, sid. 35.)

262. Åtal mot en rådman, en stadsnotarie och en vice notarie vid
Stockholms rådstufvurätt, för felaktigt sätt att upptaga vittnesed.

De tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1893. sid. 47.)

263. Åtal mot t. f. domhafvande i Sundals häradsrätt, för det han i
ett rannsakningsmål, bland annat, dels vid afhörandet af vittnen, som förut
atlagt berättelser vid polisförhör, först för vittnena uppläst deras berättelser ur
polisförhörsprotokollet och därefter tillsport dem om ändringar eller tillägg,

185

dels icke upprepat eller justerat aflagda vittnesberättelse^ dels ock vägrat
part att få till vittnena framställda vissa frågor.

I anledning af andra anmärkningspunkten dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1875, sid. 26.)

264. Åtal mot ordförande i bergstingsrätten med bruken och bergverken
i Södermanland, emedan bergstingsrätten uti brottmål hållit vittnesförhör
i den tilltalades frånvaro. Åtalet afsåg vidare rättens förfarande att vid uppskof
i målet stadga det äfventyr, att svaranden i händelse af bortovaro skulle
förlora alt talan i målet, samt att företaga målet till slutlig pröfning, utan
att svaranden blifvit däri hörd, in. m.

För de åtalade förseelserna dömdes till bötesansvar.

(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1834, sid. 14.)

265. Åtal mot borgmästaren och två rådmän i Vadstena, för obehörigt
tillåtande af vittnesförhör angående ett. redan afgjordt mål.

Borgmästaren dömdes till mistning af ämbetet under viss tid, och rådmännen
dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1887. sid. 53, samt till maj-riksdagen samma år, sid. 4.)

266. Åtal mot häradshöfdingen i Färs härad, för det häradsrätten tillåtit
vittnen berätta hvad under samtal mellan fyra ögon meddelats dem och låtit
berättelserna härom intagas i protokollet, m. m.

Åtalet ogillades i här angifna del.

(Ämb.-ber. 1884, sid. 4.)

267. Åtal mot häradshöfdingen i Skellefteå tingslag, emedan häradshöfdingen
uraktlåtit att i protokollet för ett rättegångstillfälle, då eu person
ånyo hördes såsom vittne, anteckna de tillägg och rättelser, vittnet gjort uti
sin förut afgifna berättelse, och i stället uti protokollet för det föregående
rättegångstillfället genom utstrykning och öfverskrifning ändrat vittnesberättelsen,
m. m.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1882, sid. t), samt 1883, sid. 25.)

268. Åtal mot Stockholms kämnersrätt, i fråga om uraktlåtenhet att
ålägga värjemålsed emot ett vittnes utsago.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 61.)

269. Åtal mot t. f. ordförande i Kils häradsrätt, för oriktig tillämpning
af ett edgångsbeslut och däri stadgadt vite.

Justitieombudsmannens (imbetsberätiehe Ull 1913 års Riksdag. 24

186

Den tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 52, samt ämb.-ber., utgifter* 1864r
sid. 61.)

270. Åtal mot domhafvanden i Ljunits härad, för oriktig tillämpning
af 17 kap. 32 § rättegångsbalken i mål angående ansvar för inbrottsstöld, m. m.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1823—1824, sid. 20.)

271. Åtal mot kyrkoherden i en församling inom ärkestiftet, för oriktigt
förfarande med en person, som, dömd till värjemålsed, var hänvisad till sin
själasörjare för erhållande af undervisning om edens vikt och vådan af
mened.

Kyrkoherden tilldelades föreställning med tillagd förmaning.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 25.)

272. Åtal mot t. f. domhafvande i Lits tingslag, för det han med tingslagets
häradsrätt återupptagit och dömt i ett af häradsrätten redan afgjordt
brottmål, m. m.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1884, sid. 38.)

273. Åtal mot rådstufvurätten i Arboga, i anledning af beslut angående
fyllnadsed i fråga om lägersmål, in. in.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. för 1854, sid, 31.)

Kap. 20. 2 7 4. Åtal mot Stockholms kämnersrätt, för uraktlåtenhet att ådöma

laga ansvar för ett erkändt lägersmål. (Käranden, som i målet yrkat ansvar,
hade sedermera ingått förlikning. Åklagaren hade ej fört talan.)

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. för 1851. sid. 50, samt för 1852, sid. 23.)

Kap 2i. 275. Åtal mot kämnersrätten i Landskrona, emedan den ålagt för brott

tilltalade och dömda personer att ersätta särskild ordförandes dagtraktamente.

Kämnersrätten förklarades hafva förfarit felaktigt.

(Ämb.-ber. för 1826—1827, sid. 61.)

276. Uttalande angående fastställande af ersättning för rättegångskostnad
och skadestånd till verkliga beloppet.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 120.)

187

277. Åtal mot t. f. ordförande i Öfver-Luleå tingslags häradsrätt, för
förment oriktigt domslut i fråga om rättegångskostnader.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1872. sid. 48, samt 1873, sid. 15.)

278. Åtal mot två stadsnotarie!’ jämte en annan ledamot af rådstufvurätten
i Göteborg, för utdömande af rättegångskostnad med lägre belopp, än
svaranden medgifvit.

De tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1901, sid. 32, och 1903, sid. 16.1

279. Framställning till Kung!. Maj:t den 5 maj 1908, angående revision
af lagens bestämmelser om rättegångskostnadsersättning.

(Ämb.-ber. 1909. sid. 112.)

I häröfver afgifna utlåtanden hafva samtliga hofrätterna och justitiekanslersämbelet
äfvensom Sveriges advokatsamfund uttalat sitt gillande af
J. 0:s framställning. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

280. Åtal mot häradshöfdingen i Ångermanlands södra domsaga, i an- Kap. 24.
ledning af, bland annat, beslut i ett skuldfordringsmål, hvarigenom — jämte

det målet uppsköts till nästa ting samt föreläggande meddelades för svarandena
att då tillstädeskomma, vid äfventyr att målet pröfvades på för
handen varande skäl — tillika förklarades, det käranden vore obetaget att
genom beslutets införande i allmänna tidningarna låta detsamma komma till
de å aflägsen ort befintliga svarandenas kännedom.

Ansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 7.)

281. Åtal mot rådstufvurätten i Stockholm, för det domstolen, bland
annat, uraktlåtit att stadga äfventyr för part, som oaktadt åtagande underlåtit
gifva vederparten del af domstolens uppskofsbeslut.

Åtalet ogillades i nu angifna del.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 21.)

282. Åtal mot häradshöfdingen i Medelsta härad, för det ett under
allmänt åtal hörande brottmål blifvit lämnadt beroende på framtida anmälan
af parterna.

Häradshöfdingen förständigades att målet ånvo företaga och med laga
slut afhjälpa.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 81.) -

188

283. Åtal mot t. f. ordförande i Vartofta häradsrätt, för meddelande
af dom i mål, som förments hafva varit uppskjutet till ett påföljande ting.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 38.)

284. Åtal mot t. f. ordförande i Sunnerbo häradsrätt, i anledning af
beslut i ett skuldfordringsmål, hvarigenom afdömandet af ett brottmål, däri
en af svarandena i skuldfordringsmålet var häktad, gjorts beroende af eu
utaf annan svarande fullföljd talan mot ett rättens edgångsbeslut.

Den tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

IÄmb.-ber. 1871, sid. 7.)

285. Åtal mot häradshöfdingen i Vadsbo norra domsaga, för dröjsmål
med förrättande af af- och tillträdeshusesyn å ett kloekarboställe.

Häradshöfdingen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1884, sid. 2.)

280. Åtal mot häradshöfdingen i Ångermanlands norra domsaga, för
uraktlåtenhet alt meddela utslag å därför utsatt dag, m. in.

Ansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1887, sid. 39).

287. Åtal mot ordföranden uti kämnersrätten i Karlskrona, för dröjsmål
med pröfning af ett instämdt mål.

Den åtalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1825, sid. 53.)

288. Åtal mot kämnersrätten i Landskrona, emedan den gjort sig
skyldig till försummelse att meddela utslag i ett brottmål.

Kämnersrätten förklarades hafva förfarit felaktigt.

(Ämb.-ber. för 1826—1827, sid. 61.)

289. Åtal mot kämnersrätten i Halmstad, för försummelse att afgöra
et t skuldfordringsmål.

Käranersrättens ordförande dömdes tdl böter för försummelsen.

(Ämb.-ber. för 1829 — 1830, sid. 45.)

290. Åtal mot rådstufvurätten i Åmål, för obehörigt dröjsmål med
pröfning af åtal, in. m.

Borgmästaren och rådmännen dömdes till bötesansvar samt ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 79.)

189

291. Åtal mot rådstufvurätten i Lindesberg, för bland annat onödigt
uppskof i en bördetvisl. Sedan målet öfverlämnats af parterna till pröfning,
hade rätten genom beslut förklarat, att yttrande i hufvudsaken skulle meddelas
först sedan sig visat, huruvida under den återstående laga ståndstiden
någon till säljaren närmare besläktad anmälde sig.

Rättens ledamöter ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. för 1848, sid. 9.)

292. Åtal mot t. f. ordförande i rådstufvurätten i Uppsala, för uraktlåtenhet
att handlägga mål och ärenden.

T. f. ordföranden dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1852, sid. 19.)

293. Åtal mot ordinarie borgmästaren i Eskilstuna och eu t. f. borgmästare
därstädes, för dröjsmål med ärendens handläggning.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. för 1852, sid. 36, samt för 1854, sid. 40.)

294. Åtal mot Stockholms rådstufvurätt, för dröjsmål med ett tvistemåls
afgörande.

De åtalade ledamöterna af rådstufvurätten dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1854, sid. 47.)

295. Åtal mot rådstufvurätten i Lidköping, för obehörigt dröjsmål med
anhängiga måls afgörande.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. (ill Riksdagen 1856, sid. 93, och till Riksdagen 1859, sid. 101.)

296. Åtal mot rådstufvurätten i Vänersborg, för dröjsmål med afgörande
af anhängiga mål.

Borgmästaren dömdes (ill böter, men åtalet mot rättens öfriga ledamöter
ogillades.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 96, och till Riksdagen 1859, sid. 168.)

297. Åtal mot rådstufvurätten i Uddevalla, för obehörigt dröjsmål med
anhängiga måls afgörande.

Obehörigt dröjsmål förklarades hafva ägt rum.

(Ämb.-ber. för 1857, sid. 6.)

298. Åtal mot rådstufvurätten i Vadstena, för obehörigt dröjsmål med
anhängiga rättegångars afgörande, m. m.

100

Borgmästaren och en rådman dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1857, sid. 14.)

299. Åtal mot rådstufvurätten i Söderköping, för dröjsmål med rättegångsärendens
behandling.

Borgmästaren och eu t. f. ordförande i rätten ådömdes bötesansvar.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 100.)

800. Åtal mot rådstufvurätten i Jönköping, för dröjsmål med rättegångsärendens
behandling.

Borgmästaren och tre rådmän ådömdes bötesansvar.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 120, samt till Riksdagen 1862, sid. 5.)

301. Åtal mot rådstufvurätten i Sköfde, för dröjsmål med anhängiga
rättegångars afgörande.

Ordinarie borgmästaren ådömdes bötesansvar, hvaremot åtalet, i hvad det
afsåg vissa t. f. borgmästare, ogillades.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 122.)

302. Åtal mot rådstufvurätten i Göteborg, för dröjsmål med ett tvistemåls
afgörande.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 160, samt till Riksdagen 1862, sid. 45.)

303. Åtal mot rådstufvurätten i Göteborg, för dröjsmål med afgörande
af anhängiga mål.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 2.)

304. Åtal mot rådstufvurätten i Sköfde, för fördröjd handläggning af
ett skuldfordringsmål, in. m.

Ansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 52.)

305. Åtal mot borgmästaren i Trosa, för uraktlåtenhet att meddela
utslag å därför utsatt tid, in. m.

Ansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1889, sid. 49.)

306. Åtal mot domhafvande!! i Ljunits härad, för uraktlåtenhet att i
ett mål angående olofligt tillgrepp upptaga till pröfning framställda ersättningsyrkanden,
in. in.

191

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1823—1824, sid. 20.)

307. Åtal mot ordföranden i bergstingsrätten i Lerbäcks bergslag,
för uraktlåtenhet att i utslag lämna uppgift om de lagrum, hvarå beslutet
grundats, m. m.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1829-1830, sid. 33.)

308. Åtal mot t. f. domhafvande i Torneå domsaga, för det han underlåtit
att i en rättegång meddela yttrande öfver framställdt yrkande om ansvar
för fylleri, m. in.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1885, sid. 38.)

309. Åtal mot t. f. ordförande i Laske häradsrätt, i anledning däraf
att i ett utslag åberopats felaktigt lagrum, m. m.

Åtalet ogillades i här angifna del.

(Ämb.-ber. 1885, sid. 54.)

310. Uttalande angående domsmotivering.

(Ämb.-ber. 1907, sid. 108, och 1909, sid. 156.)

311. Framställning till Riksdagen, angående upphäfvande af bestämmelserna
om skyldighet för svarande eller förklarande i hofrätt och kammarrätten
att lösa dom eller utslag.

(Ämb.-ber. 1892, sid. 94.)

Riksdagen anhöll i skrifvelse till Kungl. Magt (n:r 9 år 1892) om förslag
till lag i ämnet. Kung]. Magt fann skrifvelsen icke föranleda någon
åtgärd.

312. Framställning till Kungl. Magt den 18 maj 1907, angående befrielse
för svarande och förklarande i hofrätt och hos kammarrätten att erlägga
afgift för stämpel å dom och utslag m. m.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 105.)

Kung]. Maj:t fann denna framställning icke föranleda åtgärd.

313. Åtal mot t. f. domhafvande i Själevads och Arnäs tingslag, för
försummelse att till kronofogden afsända förteckningar öfver dömda personer
i enlighet med kungl. kungörelserna den 4 maj 1855 och den 20 januari
1865, in. m.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1894, sid. 16.)

192

314. Åtal mot Stockholms södra förstads kämnersrätt, för det, sedan
kämnersrätt en förordnat om förvandling af böter, rätten — utan att, jämlikt
24 kap. 5 § rättegångsbalken och 38 p. i kung!, förklaringen den 23 mars
1807, förekalla den sakfällde och underrätta honom om beslutet äfvensom
om sättet för ändrings sökande — genast vidtagit åtgärd, till följd hvaraf
den sakfällde obehörigen införpassats i fängelse.

Kämnersrätteu förklarades hafva förfarit oriktigt.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1847, sid. 13.1

315. Framställning till Riksdagen, angående bestämmande af viss tid
för doms afkunnande i stadsdomstol (ändring af 24 kap. 5 § rättegångsbalken),
äfvensom angående tillägg till 95 § konkurslagen i fråga om tiden för
doms utgifvande in. in.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 177.1

Framställningen i hvad den afsåg ändring af 24 kap. 5 § rättegångsbalken
ledde ej till något resultat. Vid Riksdagen 1859—1800 antogs ny
konkurslag, i anledning hvaraf J. 0:s framställning i dess senare del förföll.

316. Framställning till Riksdagen, angående ändring af 24 kap. 5 §
2 mom. rättegångsbalken om doms afkunnande vid rådstufvurätt, i syfte att
densamma måtte afsägas å viss bestämd tid utan anslag m. m.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 108.)

1 anledning af såväl J. 0:s framställning som enskilda motioner beslöto
Ständerna för sin del ändring af ifrågavarande bestämmelser (skrifvelse n:r
114 vid Riksdagen 1862 — 1863). Ständernas framställning bl ef emellertid af
Kungl. Maj:t afslagen.

317. Framställning till Riksdagen, angående ändring af bestämmelserna
om utgifvande af rådstufv ur ätternas och öfverståthållarämbetets domar eller
utslag, i syfte att viss tid måtte bestämmas därför.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 123.)

Sedan Rikets Ständer i anledning af J. 0:s framställning och enskilda
motioner afiåtit skrifvelse i ämnet (n:r 69 vid Riksdagen 1865 —1866) till
Kungl. Maj:t, utfärdades den 30 oktober 1866 förordning om sättet för doms
och utslags utgifvande vid rådstufvurätterna. Ständernas framställning i hvad
den rörde öfverståthållarämbetets utslag vann däremot ej Kungl. Maj:ts bifall.

318. Åtal mot rådstufvurätten i Sköfde, för det att några af rådstufvurätten
meddelade utslag skulle afsagts utan för utgångna anslag, m. m.

De tilltalade kunde i här anförda del ej fällas till ansvar.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 52.)

193

319. Åtal mot f. f. ordförande i Bräkne häradsrätt, för dröjsmål med Kap. 25.
insändande till hofrätten af rannsakningshandhngarna i ett underställningsmål.

Den åtalade dömdes till böter och till ersättnings utgifvande.

(Ämb.-ber. för 1823—1824, sid. 19.)

320. Åtal mot kämnersrätten i Norrköping, emedan den dömt i ett
mål, däri den endast ägt rannsaka för att sedan öfverlämna målet till rådstufvurättens
afdömande.

De tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 76.)

321. Åtal mot kämnersrätten i Lund, emedan den uraktlåtit underställa
liofrättens pröfning ett utslag, hvarigenom en person dömts till ansvar jämlikt
8 kap. 3 § missgärningsbalken, m. m.

De tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 17.)

322. Åtal mot t. f. ordförande i Södra Åsbo häradsrätt, för underlåtenhet
att jämlikt föreskrift i 25 kap. 5 § rättegångsbalken underställa
utslag hofrätts pröfning, m. in.

Den åtalade dömdes till böter samt att utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. för 1840—1841, sid. 38.)

323. Åtal mot liäradshöfdingen i Njurunda tingslag, för uraktlåtenhet att
jämlikt 25 kap. 5 § rättegångsbalken underställa ett mål liofrättens pröfning.

För försummelsen dömdes liäradshöfdingen till böter.

(Ämb.-ber. för 1840 — 1841, sid. 42.)

324. Åtal mot t. f. ordförande i Luggude häradsrätt, för uraktlåtenhet
att underställa hofrätts pröfning ett utslag angående ofredande af svärmoder,
in. in.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. för 1844—1845, sid. 15.)

325. Åtal mot t. f. ordförande i bergstingsrätten i Västervik, för underlåtenhet
att i visst afseende underställa utslag hofrättens pröfning, in. m.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. för 1849, sid. 150.)

326. Åtal mot rådstufvurätten i Västerås och Konungens befallningshafvande
i Västmanlands län: mot rådstufvurätten, för det att ett underställningsmål
icke blifvit hofrättens pröfning hemställdt, och mot Konungens''

Justitieombudsmannens ämbeteberättelsc till 1913 års Riksdag. 25

194

befallningshafvande, emedan genom utslaget ådömdt straff icke desto mindre
befordrats till verkställighet. i

Samtliga tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 128.)

327. Åtal mot rådstufvurätten i Borås, för det rådstufvurätten genom
att underställa hofrätts pröfning utslag, som icke skolat underställas, vållat
förlängning i den sakfälldes fängelsetid.

Rättens ledamöter dömdes till böter och ersättnings utgifvande.

(Ämb.-ber. 1875, sid. 38.)

328. Åtal mot domkapitlet i Västerås, enär, sedan domkapitlet dömt
en präst att vara ämbetet förlustig, domkapitlet uraktlåtit att jämlikt 5 § i
kungl. brefvet den 7 december 1787 underställa utslaget hofrättens pröfning
och att meddela den dömde besvärshänvisning samt låtit utslaget omedelbart
gå i verkställighet.

De ledamöter af domkapitlet, som deltagit i utslaget, dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1829 —1830, sid. 46.)

329. Uttalande angående domkapitels skyldighet att till hofrätt insända
dombok i mål, som röra prästs förhållande i ämbetet.

(Ämb.-ber. 1873, sid. 123.)

330. Uttalande angående de fall, där man efter svensk lag får i brottmål
dömas ohörd. Uttalandet föranleddes af en med åberopande af 4 kap.
missgärningsbalken fålld dom öfver en person, som varit i svensk krigstjänst men
tagit afsked och uppehöll sig utomlands. Han tilltalades för att hafva i
främmande land och på främmande språk utgifvit i tryck en skrift, som ansågs
mot Sverige förgriplig. Saken behandlades icke såsom tryckfrihetsmål.

(Ämb.-ber. för 1849, sid. 35.)

331. Åtal mot rådstufvurätten i Arboga, för, bland annat, beslut af
olika innehåll rörande tilltalades skyldighet att personligen svara i fyllerimål.
I två dylika mål ingaf åklagaren i svarandens frånvaro deras skriftliga, af
vittnen styrkta erkännanden af förseelserna. Med åberopande af tilltalad
persons skyldighet att i brottmål själf svara uppsköt rätten det ena målet.
Det andra afdömdes omedelbart.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. för 1854, sid. 31.)

332. Åtal mot t. f. domhafvande i Torna härad, för det att part blifvit
ohörd dömd vid en af- och tillträdeshusesyn.

195

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1874, sid. 15.)

333. Åtal mot borgmästaren i Ronneby, för underlåtenhet att åteckna Kap. as
ett utslag vadebevis.

Borgmästaren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1886, sid. 2.)

334. Åtal mot en stadsnotarie vid Stockholms rådstufvurätt, för anteckning
å ett utslag, att vad mot detsamma icke erlagts.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1886, sid. 20, och 1887, sid. 19.)

335. Åtal mot notarie vid Stockholms rådstufvurätt, för vägran att
utfärda vadebevis.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. 1890, sid. 67.)

336. Uttalande om innehållet af vadeinlaga eller deduktion.

(Ämb.-ber. för 1852, sid. 11.)

337. Uttalande angående sättet att höra vederpart öfver besvär hos
öfverrätter och högsta domstolen.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 84.)

338. Åtal mot magistraten i Lund, för dröjsmål med delgifvande för Kar 2t
förklaring af hofrätts utslag i mål, som angick häktad person.

Magistratens ledamöter dömdes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 163.)

339. Åtal mot rådstufvurätten i Visby, i anledning af ett utslag, hvari- KaP- 29
genom ansvar ådömts för rättegångsmissbruk.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1882, sid. 3.)

340. Framställning till Kungl. Maj:t den 10 december 1814, med hem- Kap. so.
ställan om förbättradt reglemente för justitierevisionsexpeditionen samt kontroll

öfver dit inkommande måls ordentliga föredragning och domars utfärdande.

(Ämb.-ber. för 1816, sid. 6.)

Den 5 april 1815 meddelade Kungl. Maj:t, att i vissa fall ändring redan
vidtagits och att i öfriga afseenden ändring ej ansetts erforderlig.

341. Framställning till Kungl. Maj:t den 26 januari 1821, angående

.196

åtgärder till förekommande af obehörigt dröjsmål med föredragning af målen
i högsta domstolen.

(Ämb.-ber. för 1820 —1821, sid. 9.)

I anledning häraf utfärdade Kungl. Maj:t föreskrift, att i den redogörelse,
föredragandena hade att hvarje år aflämna till justitiekansler!!, skulle upplagas,
i afseende på oafgjorda mål, jämväl tiden då de inkommit till justitieexpeditionen.

342. Uttalande angående införande af gemensamma omröstningar i högsta
domstolen i vissa fall för undvikande af alltför täta omkastningar i rättspraxis
äfvensom betydelsen af högsta domstolens prejudikat, in. m.

(Ämb.-ber. 1873, sid. 48, samt 1874, sid. 63.)

343. Uttalande i anledning af kungl. stadgan den 21 april 1876 angående
måls handläggning i vissa fall af högsta domstolens afdelningar
samfäld!.

(Ämb.-ber. 1877, sid. 64.)

344. Uttalande rörande ojämnhet i afseende å snabbhet i rättsskipningen
vid högsta domstolen.

(Ämb.-ber. 1907, sid. 114.)

345. Framställning till Kungl. Maj:t den 12 mars 1908, angående utjämnande
af den olika tidsutdräkten för särskilda måls afgörande i högsta
domstolen.

Den 4 juni 1908 angående samma ämne.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 102.)

Omedelbart efter aflåtandet af den senare skrifvelsen skedde utjämning
af revisionssekreterarnas rotlar.

346. Framställning till Kungl. Maj:t den 25 juni 1909, angående skyndsammare
handläggning af s. k. deserta mål i hofrätterna och i högsta domstolen.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 218.)

I hofrätternas arbetsordningar hafva bestämmelser intagits i det af J. O.
angifna syfte. Jfr instruktionen för nedre justitierevisionen af den 15 december
1911.

347. Framställning till Kungl. Maj:t den 17 november 1877, angående
förändrade föreskrifter i fråga om fullgörande af hofrätts dom genom nedsättning
af hvad dömdt blifvit samt om sålunda nedsatta medels lyftning.

(Ämb.-ber. 1878, sid. 37.)

197

Enligt beslut den 6 juni 1879 fann Kungl. Maj :t denna framställning
icke för det dåvarande till någon åtgärd föranleda.

348. Framställning till Kungl. Maj:t den 10 juni 1909, angående rätt
för part att utan företeende af originaldom återbekomma revisionsskilling.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 211.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

349. Framställning till Kungl. Maj:t den 18 november 1873, om tillägg Kap. 32.
till kungl. kungörelsen angående indrifning och redovisning af böter och viten

den 29 januari 1861.

(Ämb.-ber. 1874, sid. 80.)

Kungl. kungörelse i ämnet utfärdades den 27 december 1873.

350. Uttalande angående kontroll å fullständigheten af saköreslängder.

(Ämb.-ber. 1891, sid. 136.)

351. Uttalande rörande ofullständigheter i saköreslängderna (uraktlåtenhet
dels att med tillräcklig fullständighet angifva brottet, dels att vid straff
för itereradt brott utsätta för hvilken resa straff ådömts, dels att. då särskilda
bötesstraff ådömts, upptaga bötesbeloppen hvart för sig).

(Ämb.-ber. 1897, sid. 33.)

352. Framställning till Kungl. Maj:t den 24 december 1903, om ändring
i kungl. kungörelsen angående indrifning och redovisning af böter och viten
den 29 januari 1861.

(Ämb.-ber. 1904, sid. 103.)

Framställningen är beroende pa Kungt. Maj:ts pröfning.

353. Åtal mot stadsfogden i Örebro, för dröjsmål med verkställande af
utslag, hvarigenom vite utdömts.

Sedan den tilltalade efter åtalets anhängiggörande ådagalagt, att han under
ifrågavarande tid haft att handlägga ett synnerligen stort antal ärenden, förklarade
hofrätten, att förfarandet icke kunde anses utgöra sådan försummelse
i tjänsten, därå ansvar borde följa.

J. O., som åtnöjdes med hofrättens utslag, gjorde på grund af hvad i
målet blifvit upplyst angående omfattningen af tjänstegöromålen en framställning
i ämnet till Kungl. Maj:t.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 48, samt 1909, sid. 9.)

354. Framställning till Riksdagen, angående förändrad beräkning af de
i allmän lag och därmed gemenskap ägande stadgar utsatta böter och viten,

198

hvilka vore grundade på det myntvärde, att tre daler silfvermynt svarade
emot en riksdaler specie i silfver.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 154.)

Framställningen afslogs af Ständerna.

355. Uttalande angående åklagares rätt till bötesandeL
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 112.)

Skiftesstadgan m. m.

1. Uttalande angående de lagstiftningsgrunder, från hvilka gällande
skifteslagar utgått, samt hufvudgrunderna för en förbättrad skifteslagstiftning.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 11, 15 och 131.) Ä

2. Uttalande angående utskiftning af en del kronan tillhörig utmark på
Öland för förbättring af där belägna hemman och befordrande af landets odling.

(Ämb.-ber. för 1813, sid. 15.)

3. Åtal mot landtmätare i Hallands län, för olagligt förfarande vid ett
storskifte.

Landtmätaren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1817, sid. 12.)

4. Framställning till Kung!. Maj:t den 24 juli 1848, angående tillägg till
3 kap. 10 § skiftesstadgan rörande jäf för skiftesmän, m. in.

(Ämb.-ber. för 1848, sid. 35, för 1849, sid. 18, samt till Riksdagen
1850, sid. 130.)

Framställningen föranledde ej åtgärd.

5. Åtal mot t. f. domhafvande i Faurås, Årstads och Himble härad, i
anledning af uraktlåtenhet att uppsätta och allämna ägodelningsrättsdagböcker
och protokoll.

Den tilltalade dömdes för nämnda jämte andra samtidigt åtalade förseelser
att för alltid mista rättigheten att i domarvärf begagnas, hvarjämte
honom ålades, vid vite af två månaders fängelse, att afhjälpa anmärkta bristfälligheter.

(Ämb.-ber. för 1854, sid. 30.)

199

0. Uttalande, i anledning åt'' en högsta domstolens dom, i fråga huruvida
delägare i skifteslag bör anses därifrån utesluten genom skiftets fastställande.

(Ämb.-ber. för 1854, sid. 71.)

7. Uttalande, i anledning af en högsta domstolens dom, därom huruvida
eu tvist emellan enskilda om hemmantal skall behandlas såsom skattläggningsfräga.

(Ämb.-ber. för 1854, sid. 70.)

8. Åtal mot t. f. domhafvande i Sollefteå tingslag, för försummelse
och fel i behandlingen af ett ägodelningsärende.

Den åtalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1860. sid. 39.)

9. Åtal mot eu kommissionslandtmätare i Göteborgs och Bohus län, för
felaktigt förfarande i sammanhang med hemmansklyfning.

Ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. 1907, sid. 39, och 1908, sid. 11.)

10. Åtal mot en kommissionslandtmätare i Skaraborgs län, för dröjsmål
med skifteshandlingars afkunnande till ordförande i ägodelningsrätt.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1904, sid. 2.)

11. Åtal mot en kommissionslandtmätare i Södermanlands län, för obehörig
ändring af skifteskarta.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1895, sid. 27.)

12. Åtal mot en kommissionslandtmätare i Malmöhus län, för det han
i sammanhang med gränsutstakning obehörigen låtit afröja gränslinjen.

Den tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1900, sid. 39, och 1902, sid. 81.)

13. Åtal mot en kommissionslandtmätare i Malmöhus län, för uraktlåtenhet
att för justering af protokoll öfver vägdelningsförrättning hålla särskilda
sammanträden med de väghållningsskyldige.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1905, sid. 17.)

14. Åtal mot t. f. domhafvande i Gästriklands domsaga, för det han

1866 åra
sfciftosstadga.

200

såsom ordförande i Västra Gästriklands tingslags ägodelningsrätt inkallat i
denna rätt andra ledamöter än de af tingslaget valda, ehuru dessa icke anmält
förfall, och för det de sålunda tillkallade fått deltaga i rättens förhandlingar
utan att vara edsvurna.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1884, sid. 34.)

15. Åtal mot domhafvanden i Östbo och Västbo härads domsaga, för
försummelse att vidtaga åtgärd i anledning af besvär öfver ägodelningsrätts
utslag, m. m.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1896, sid. 18.)

16. Åtal mot häradshöfdingen i Jämtlands västra domsaga, för ofullständiga
ägodelningsrättsdagböcker, m. m.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 11.)

17. Åtal mot landssekreteraren och landskamreraren i Örebro län, i
fråga om lösen för resolution rörande utflyttningshjälp vid laga skifte.

Åtalet mot landssekreteraren ogillades. Landskamreraren förpliktades
återbära oriktigt uppburen lösen.

(Ämb.-ber. 1867, sid. 21.)

18. Åtal mot kommissionslandGnatare i Örebro län, för oriktigt förfarande
vid landtmäteriförrättning (felaktig uppgift i protokoll angående ägostyckning
i fråga om tiden för förrättningen).

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 71.)

Föreskrifter angående landtmäteriförrättningar.

1. Uttalande angående tillsynen öfver den landtmätare åliggande redovisningsskyldighet
för deras tjänsteförrättningar.

(Ämb.-ber. för 1848, sid. 30. Jfr ämb.-ber. för 1849, sid. 164.)

2. Framställning till Riksdagen, angående lag om landtmäteriförrättningar.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 23 och 131.)

Upptogs ej till behandling af Ständerna.

201

3. Uttalande rörande den hos länsstyrelserna rådande olika praxis i
fråga om expedierande af förordnanden å landtmäteriförrättningar.

{Ämb.-ber. 1897, sid. 35.)

Förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871.

1. Uttalande angående slutbehandling hos länsstyrelserna af vissa fattigvårdsmål.

(Ämb.-ber. 1894, sid. 78.)

2. Framställning till Ivungl. Maj:t den 1 juni 1908, angående förtydligande
eller ändring af de i 29 § af förordningen angående fattigvården
den 9 juni 1871 förekommande bestämmelser om fattigvårdssambälles rätt
till ersättning för begrafningskostnad i visst fall.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 123.)

Denna framställning har af Kungl. Maj:t i enlighet med J. 0:s begäran
remitterats till fattigvårdslagstiftningskommittén.

3. Uttalande i fråga angående rätt att anhålla och hemsända person,
som undfår fattigvårdsunderstöd. (Tillika berör uttalandet frågan, i hvad
mån underordnad äger pröfva befogenheten af öfverordnads befallning.)

(Ämb.-ber. 1911, sid. 101.)

Författningar angående sjukvård ra. m.

1. Uttalande angående tillsyn och inspektion af lasarett och hospital.

(Ämb.-ber. för 1811, sid. 55 i bih. till riksståndens protokoll 1812.)

2. Åtal mot karantänsbefälhafvaren vid Slitö och Konungens befallningshafvande
i Gottlands län, för spärrningsåtgärder i anledning af yppad
kolerafarsot.

Karantänsbefälhafvaren förklarades hafva förfarit felaktigt. Konungens
befallningshafvandes anmärkta förfarande ansågs icke böra räknas såsom fel
i ämbetets utöfning.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 78, för 1852, sid. 24, till Riksdagen 1853.
sid. 18, samt för 1854, sid. 27.)

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1913 års Riksdag.

202

3. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Östergötlands län, för
meddeladt beslut om förbud för resande från kolerasmittade orter att från
fartyg å Göta kanal hafva gemenskap med land.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 70, samt för 1857, sid. 5.)

4. Åtal mot föreståndaren för anstalten för sinnessjuka vid Tufvan, för
af honom, såsom läkare vid enskild vårdanstalt för sinnessjuka, begångna
felaktigheter.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1895, sid. 11. och 1897. sid. 18.)

5. Uttalande om lasarettsläkares skyldighet att meddela intyg angående
å lasarett vårdad person.

(Ämb.-ber. 1907, sid. 72.)

6. Framställning till Kungl. Maj:t den 31 december 1906, angående
förtydligande af gällande föreskrifter om lasarettsläkares skyldighet att meddela
intyg rörande å lasarett vårdad person m. m.

(Ämb.-ber. 1907, sid. 99.)

Framställningen, som i hufvudsak tillstyrkts af vederbörande i ärendet
hörd myndighet, är beroende på Kung], Maj:ts pröfning.

7. Uttalande angående provinsialläkares rätt till arfvode.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 115.)

8. Framställning till Kungl. Maj:t den 12 juni 1909, angående ändring
i läkartaxan den 31 oktober 1890 i syfte att förtydliga bestämmelserna om
ersättning till läkare.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 214.)

Ny läkartaxa utfärdad den 15 september 1911.

9. Framställning till Kungl. Maj:t den 4 februari 1910, angående ändring
af bestämmelserna om öfverlämnande till de anatomiska institutionerna
af lik efter själfmördare.

(Ämb.-ber. 1911, sid. 184.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

203

Författningar angående lösdrifvares behandling m. m.

1. Framställning till Kungi. Maj:t den 21 februari 1815, angående föreskrift
att ingen af det från kriget hemkomna extra roterings-, förstärkningsoch
beväringsmanskap finge enligt värfningsstadgan såsom saknande laga försvar
dömas förfallen till krigstjänst.

(Ämb.-ber. för 1816, sid. 5.)

Kungl. Maj:t utfärdade föreskrift i enlighet med den gjorda framställningen.

2. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län, för det
en pei’Son obehörigen dömts såsom lösdrifvare till krigstjänst.

De åtalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1816, sid. 28.)

3. Framställning till Riksdagen, angående åtgärder till förekommande af
lösdrifveri m. m.

(Ämb.-ber. för 1826—1827, sid. 112.)

Den 5 februari 1830 alla to Rikets Ständer tvänne skrifvelser (n:r 345
och 353) i ämnet till Kungl. Maj:t (jfr ämb.-ber. för 1829—1830, sid.
9). Den 29 juni 1833 utfärdades förordning, huru med försvarslösa personer
förhållas bör.

4. Framställning till Kungl. Maj:t den 14 juni 1830, angående bestämmelser
om ansvar för hysande af löst folk utan att därom gorå anmälan m. m.

(Ämb.-ber. för 1829—1830, sid. 10.)

Framställningen synes ej hafva föranledt någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

5. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Östergötlands län, emedan
en med pass försedd person blifvit olagligen anhållen och såsom kringstrykande
afsänd till annat län.

Landssekreteraren ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. för 1849, sid. 143.)

6. Åtal mot dels Konungens befallningshafvande i Östergötlands län,
för olaga behandling af en kvinna såsom lösdrifvare, dels ock Konungens
befallningshafvande i Jönköpings län. för obehörigt dröjsmål med utfärdande
af pass för samma kvinna.

Författningar
gällande före
lagen den 12
juni 1886.

204

Åtalet i hvad det afsåg Konungens befallningshafvande i Jönköpings län
ogillades. Landshöfdingen och landssekreteraren i Östergötlands län dömdes
till böter och utgifvande af ersättning.

(Ämb.-ber. för 1849, sid. 156, och för 1850, sid. 183.)

7. Framställning till Kungl. Maj:t den 31 oktober 1851, angående utfärdande
af pass åt försvarslösa personer.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 119.)

Framställningen synes icke hafva föranledt någon omedelbar åtgärd.

8. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Malmöhus län, för uraktlåtenhet
att införskaffa upplysningar rörande eu kvinna, hvilken på grund af Kungl.
Maj:ts utslag blifvit såsom beträdd med osanna uppgifter om sin person och
sina lefnadsomständiglieter insatt å korrektionsinrättning för att där i enskildt
rum förvaras, intill dess tillförlitlig upplysning om hennes person kunde
vinnas.

Landshöfdingen afled under åtalet, och förföll därför frågan om straffansvar
beträffande honom. Landssekreteraren dömdes att bota ett belopp, motsvarande
två månaders löneinkomst. Därjämte förpliktades den senare gemensamt
med landshöfdingens stärbhus att utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. för 1852, sid. 20, samt till Riksdagen 1856, sid. 87.)

9. Framställning till Riksdagen, angående borttagande eller ändring af
föreskriften om rätt för domstolarna i hufvudstaden att jämte straffets utsättande
efter lag döma brottsliga personer, hvilka för grof vanart andra
gången skulle lida straff, till arbete på spinnhuset i Stockholm.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 7.)

Framställningen synes ej hafva upptagits till behandling.

10. Åtal mot t. f. ordförande i Gottlands norra häradsrätt, i anledning
af ett förordnande att en person, som dömts till ansvar för snatteri, skulle
såsom försvarslös införpassas till länsfängelset, in. in.

T. f. ordföranden dömdes till böter och ersättnings utgifvande.

(Ämb.-ber. 1867, sid. 42.)

11. Uttalande i fråga om rätten för försvarslös person att såsom frivillig
ingå vid allmän arbetsinrättning.

(Ämb.-ber. 1868, sid. 86.) 12 * * *

12. Åtal mot polismästaren i Stockholm, för det han häktat och be handlat

såsom försvarslös en i Stockholm tillfälligtvis sig uppehållande person.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1872, sid. 7, samt 1873. sid. 10.)

205

13. Åtal mot polisintendent i Stockholm, för oriktig tillämpning'' af
1846 års stadga angående försvarslösa och till allmänt arbete förfallna
personer.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. 1874, sid. 57, samt 1876, sid. 7.)

14. Åtal mot stadsfiskaten i Söderhamn, för förment olaga häktning af
e» person såsom försvarslös.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1881, std. 39.)

15. Framställning till Kungl. Maj:t den 28 december 1881. om allmänt
arbetes verkställande i enrum vid läns- och kronohäkten.

(Ämb.-ber. 1882, sid. 68.)

Framställningen öfverlämnades till kommitterade för utarbetande af lag
angående försvarslösa personer.

16. Åtal mot eu t. f. länsman i Timrå distrikt och en t. f. polisupp- Lagen den
syningsmän, för det de obehörigen behandlat en person såsom lösdrifvare. 12 ^um 188fi

T. f. länsmannen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet, hvaremot
åtalet mot t., f. polisuppsyningsmannen ogillades.

(Ämb.-ber. 1901, sid. 13, och 1902, sid. 67.)

17. Åtal mot en t. f. biträdande polismästare i Stockholm, för obehörigt
fastställande af varning för lösdrifveri.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1890, sid. 31.)

18. Åtal mot landssekreteraren och en t. f. länsnotarie i Östergötlands
län, för försummelse i afseende å anställande af förhör med för lösdrifveri
häktad person.

De tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1893, sid. 49.) 19 * * * * * *

19. Framställning till Riksdagen, angående tillägg till lagen angående

lösdrifvares behandling den 12 juni 1885, i syfte att ådömdt tvångsarbete

må kunna i vissa fall börjas, innan utslaget vunnit laga kraft.

(Ämb.-ber. 1895, sid. 74.)

Riksdagen antog för sin del lag i ämnet (skrifvelse n:r 44 år 1895).

Kungl. Maj:t utfärdade den 15 november 1895 lag om ändrad lydelse af 8 §

i lagen angående lösdrifvares behandling.

206

20. Framställning till Kungl. Maj:t den 18 februari 1910, om ändring
af lagen angående lösdrifvares behandling (bestämmelserna om anmälningsskyldighet
i 12 § och om rättsproceduren i lösdrifvarmål).

(Ämb.-ber. 1911, sid. 195.)

Denna framställning har öfverlämnats till fattigvårdslagstiftningskommittén.

21. Uttalande angående verkställighet af tvångsarbete.

(Ämb.-ber. 1898, sid. 89.)

22. Uttalande angående stället, där tvångsarbete skall verkställas.

(Ämb.-ber. 1911, sid. 126.)

23. Framställning till Kungl. Maj:t den 1 mars 1909, angående förbättrande
af utspisningen vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 178.)

Enligt skrifvelse den 5 mars 1909 till fångvårdsstyrelsen har Kungl.
Maj:t förordnat om förbättring i vissa fall af utspisningen för manlig tvångsarbetsfånge.

24. Åtal mot en t. f. polisintendent i Stockholm, för olagligt beslut om
en persons förvisande från hufvudstaden.

Den tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1881, sid. 23.)

25. Framställning till Kungl. Maj:t den 5 oktober 1909, angående skyndsammare
behandling af lösdrifvare, som äro eller antagas vara utlänningar.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 236.)

Framställningen har i enlighet med J. 0:s begäran remitterats till fattigvårdslagstiftningskommittén.
26

26. Framställning till Riksdagen, om lagstiftning rörande grunderna för
och förfarandet vid utvisning ur riket af utlänningar m. m.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 287.)

Framställningen afslogs af första kammaren, men bifölls af andra kammaren.

207

Författningar angående tillverkning och försäljning af brännvin
samt försäljning af vin och maltdrycker.

1. Åtal mot landssekreteraren och landskamreraren i Stockholms län,
för beslut, hvarigenom tillstånd till brännvinstillverkning lämnats åt kommanditbolag,
oaktadt i tjänst varande läkare var delägare i bolaget.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1905, sid. 22.)

2. 1 en den 27 maj 1836 utfärdad kungörelse hade Konungens belallningshafvande
i Jönköpings län meddelat bestämmelser, afseende inskränkningar
i brännvinsförsäljningen. Då enligt J. 0:s mening Konungens befallningshafvande
måste anses hafva genom en del föreskrifter i kungörelsen
öfverträdt sin befogenhet, yrkade J. O., i framställning till Göta hofrätt, att
kungörelsen måtte upphäfvas.

I meddeladt slutligt utslag förklarades, att kungörelsen skulle i vissa
punkter upphäfvas.

(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 57.)

3. Åtal mot öfverståthållarämbetet för polisärenden, för olagligen meddeladt
tillstånd till utskänkning af brännvin och andra spirituösa drycker.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 55.)

4. Åtal mot magistraten i Gäfle, för dröjsmål med anställande af auktion
å rättigheter till försäljning af spirituösa drycker.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1873, sid. 23, samt 1874, sid. 15.)

5. Åtal mot magistraten i Skänninge, för försummelse vid tillsyn rörande
spirituosaförsäljning.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1894, sid. 59, och 1896, sid. 25.)

6. Uttalande angående tolkningen af 34 § i brännvinsförsäljningsförordningen
den 24 maj 1895.

(Ämb.-ber. 1905, sid. 140.)

7. Framställning till Riksdagen, angående ändring af 11 och 13 §§ i

208

förordningen angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905, i syfte att
förtydliga den stadsfullmäktige eller allmän rådstuga tillkommande bestämmanderätt
i afseende å brännvinsförsäljningsställen.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 179.)

Framställningen afslogs af första kammaren, men bifölls af andra kammaren.

8. Åtal mot bergmästaren i Lerbäcks bergslag såsom ordförande i Lerbäcks
bergstingsrätt, för felaktig dom i mål rörande brännvinsförsäljning.

Böter ådömdes för anmärkta felaktigheten.

(Ämb.-ber. för 1834 —1835, sid. 32.)

9. Åtal mot rådstufvurätten i Sköfde, för det en person dömts till ansvar
för oloflig utskänkning af spirituösa drycker, ehuru han allenast gjort
sig skyldig till missbruk af innehafvande utskänkningsrättighet.

Det anmärkta förfarandet ansågs oriktigt.

(Ämb.-ber. 1868, sid. 9, samt 1870, sid. 16.)

10. Åtal mot häradshöfdingen i Ångermanlands södra domsaga, emedan
en person dömts till ansvar för andra resan oloflig brännvinsutskänkning,
innan straff för första resan verkställts, samt emedan straffet för andra resan
satts för lågt, m. in.

Ansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 7.)

11. Åtal mot rådstufvurätten i Karlstad, för det en person blifvit dömd
till ansvar för andra resan oloflig utskänkning af brännvin, oaktadt straff för
första resan ej var verkställdt.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1875, sid. 18.)

12. Åtal mot rådstufvurätten i Kristinehamn, i anledning af ett utslag,
hvarigenom en person dömts till ansvar för andra gången oloflig brännvinsutskänkning,
oaktadt straff, ådömdt för första resan dylik förseelse, ännu ieke
blifvit verkställdt.

Rättens ledamöter dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1877, sid. 2.)

209

13. Åtal mot häradshöfdingen i Selångers tingslag, för förvandling af
brännvinsutskänkningsafgift till fängelse, m. in.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 155.)

14. Uttalande angående rätten att utan särskildt tillstånd försälja dricka,
Öl, kaffe, bröd eller andra drycker och matvaror till förtäring på stället.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 136.)

15. Åtal mot landssekreteraren i Östergötlands län m. fl., för obehörigen
meddeladt tillstånd att utskänka vin- och maltdrycker.

De tilltalade förklarades hafva förfarit felaktigt.

(Ämb.-ber. 1909. sid. 52.)

Författningar angående sjöpass, lots verket samt tullväsendet.

1. Framställning till Kungl. Maj:t den 8 mars 1852, angående uppkommen
fråga, huruvida kommerskollegium vore berättigad! att i visst afseende meddela
undantag från bestämmelserna om fribrefs utfärdande enligt förordningen
den 1 mars 1841 angående pass- och nationalitetshandlingar för svenska till
utrikes ort gående fartyg.

(Ämb.-ber. för 1852, sid. 57.)

I skrifvelse den 23 november 1852 gaf Kungl. Maj:t J. O. tillkänna, att
kommerskollegium anbefallts afgifva utlåtande, huruvida föreskriften om fribref
för svenska fartyg kunde helt och hållet upphöra, samt att emellertid J. 0:s
hemställan lomme att förfalla.

2. Åtal mot magistraten i Visby, i anledning af ett utslag, hvarigenom
eu person felaktigt dömts till ansvar för uraktlåtenhet att upptaga och bortföra
en honom tillhörig, i Visby hamn utfallen båtlast gråsten.

Magistratens ordförande och flinga ledamöter dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1852, sid. 17.)

3. Åtal mot tullöfverdirektören, för oriktig dom i ett tullärende.

Öfverdirektören förklarades hafva förfarit felaktigt.

(Ämb.-ber. för 1822.)

Juxtitkoynbiuhmcinnenfi ämbetsbertiUelse till 1913 års Riksdag.

210

4. Åtal mot rådstufvurätten i Sigtuna, i anledning af ett utslag, hvarigenom
borgmästaren i staden i egenskap af tullbevakningsinspektor dömts
till ansvar för det han skulle gynnat och befordrat oloflig införsel af varor,
ehuru dylikt brott icke förelegat.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 23, samt för 1840 — 1841, sid. 15.)

5. Åtal mot generaltullstyrelsen, för underlåtenhet att kungöra lediga
jänster och att beifra underordnades tjänstefel, m. in.

Bötesansvar ådömdes för underlåtenhet i särskildt fall att vederbörligen
beifra tjänstefel, men i (Ifrigt ogillades åtalet.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 2.)

6. Åtal mot generaltulldirektören in. fl., för obehörig tillrättavisning åt
underlydande.

De tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 69, samt 1909, sid. 5.)

Författningar angående postväsendet.

1. Framställning till Kung!. Maj:t den 6 april 1824, angående upphörande
af den posthemman åliggande skjutsningsskyldighet, samt reseersättning till
postinspektorer.

(Ämb.-ber. för 1823 — 1824, sid. 15.)

Enligt beslut den 5 maj 1824 fann Kungl. Magt ej skäl bifalla framställningen,
men utfärdade föreskrifter till förtydligande af gällande bestämmelser
i ämnet.

2. Framställning till Kungl. Maj:t den 24 oktober 1825, angående lindring
af de postförare i de fyra s. k. norrländska länen åliggande besvär.

(Ämb.-ber. för 1825, sid. 81.)

Framställningen öfverlämnades af Kungl. Maj:t till kammarkollegium för
att behandlas i samband med Rikets Ständers skrifvelse af den 6 december
1823 angående jämkning i postföringsskyldigheten m. m.

3. Åtal mot landshöfdingen, landssekreteraren och en t. f. landssekreterare
i Kronobergs län, för fel och försummelse i fråga om reglering af
kronobrefbäringen inom länet.

211

Landshöfdingen dömdes till böter och utgifvande al viss ersättning. I
öfrig! ogillades åtalet.

(Ämb.-ber. för 1850, sid. 175, samt för 1852, sid. 19.)

4. Åtal mot en posttjänsteman i Jönköping, för del lian utan adressatens
tillkallande öppnat ett till postkontoret därstädes ankommet paket,
hvars omslag blifvit under postbefordringen skadadt.

Posttjänstemannen erhöll varning.

(Ämb.-ber. 1875, sid. 22.)

5. Åtal mot kronofogden och en t. f. häradsskrifvare i Gullbergs, Bobergs
och Valkebo härads fögderi, för det de påfört, uppburit och till skjutsentreprenör
utbetalt skjutsafgift för hemman, som förut varit till kronobrefbäring
anslagna.

De tilltalade ådömdes böter.

(Ämb.-ber. 1876, sid. 19.)

6. Åtal mot kronofogden i Tjusts fögderi, för användande af tjänstefri märke
vid afsändande af underrättelse enligt 60 § utsökningslagen, m. m.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1894, sid. 27, och 1895, sid. 51.)

7. Åtal mot tf. postinspektor i södra distriktet, för olaga beslag af bref.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1910. sid. 52.)

Instruktion för landshöfdingarne, in, m.

1. Framställning till Kung!. Maj:t den 23 november 1848, angående
skyldighet för Konungens befallningshafvande att, utan speciellt uppdrag eller
beordrande för hvarje fall, vidtaga nödiga förberedande åtgärder för utarrenderande
af kronoegendomar.

(Ämb.-ber. för 1848, sid. 59.)

Genom beslut den 4 maj 1850 meddelades föreskrifter i det af J. O.
angifna syfte.

2. Uttalande om lagstiftning beträffande Konungens befallningsliafvandes
ansvarighet i polismål och andra ekonomiska ärenden, med tillämpning dels

212

på förhållandet vid marsoroligheterna i Stockholm År 1848 och dels på ett
mål rörande förvaltning af allmänna medel.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 138.)

3. Granskning i vissa delar af Kung!. Maj:ts instruktion för landshöfdingarna
in. fl. den 10 november 1855.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 8.)

4. Framställning till Riksdagen, angående afskaffande eller inskränkning
af rätten för Konungens befallningshafvande och andra underordnade myndigheter
att stadga viten, där ansvar icke är i lag bestämdt.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 2.)

Framställningen synes icke hafva upptagits till behandling af Ständerna.

5. Framställning till Riksdagen, angående undersökning rörande Indika påbud
och stadgar fortfarande borde i kyrkorna och vid häradstingen till menigheters
underrättelse årligen uppläsas.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1828, sid. 63.1

Med bifall till framställningen afläto Ständerna den 29 januari 1830
skrifvelse (n:r 334) i ämnet till Kungl. Maj:t, som den 16 september 1830
utfärdade ett cirkulär rörande denna sak.

6. Uttalande angående öfverståthållarämbetets befattning med brottmål,
som tillhöra domstolarna. Enligt J. 0:s åsikt borde den, med undantag för
de händelser, då förberedande åtgärder vore oundgängliga eller af särdeles
vikt för allmän säkerhet eller enskild rätt, inskränkas därhän att, efter ett
förhör med den anklagade, genast hänskjuta målet till domstolen.

(Ämb.-ber. för 1834 — 1835, sid. 64.)

7. Åtal mot öfverståthållarämbetets kansli, för långsamhet i ärendens
handläggning.

I särskild! angifvet fall ådömdes bötesansvar; i öfrig! gillades befogenheten
af framställda anmärkningar.

(Ämb.-ber., utgifven 1864. sid. 41.)

8. Framställning till Kung]. Maj:t den 25 juni 1864, angående omorganisation
af öfverståthållarämbetet för polisärende!!.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 103.)

Sedan justitiekanslersämbetet, inkommit till Kungl. Maj:t med framställning
i ungefärligen samma syfte och öfverståthållarämbetet afgifvit förslag till
omorganisation af hufvudstadens polisväsende efter hufvudsakligen samma

213

grunder, som justitieombudsmannen föreslagit, gillade Kung], Maj:t den 30
augusti 1864 öfverståthållarämbetets förslag.

0. Framställning till Kungl. Maj:t den 25 juni 1864, angående öfverståthållarämbetets
kanslis organisation och arbetssätt, särskildt hvad beträffade
handhafvande! åt de exekutiva ärendena.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 108.)

Sedan öfverståthållarämbetet afgifvit yttrande öfver denna framställning,
föreslog Kungl. Maj:t, enligt beslut den 13 oktober 1865, Riksdagen att anvisa
medel till en stadsfogde jämte tjänstebiträde, men blef Kungl. Maj:ts proposition
härom icke bilalien.

10. Framställning till Kungl. Maj:t den 28 april 1866, angående behofvet
af ny instruktion för öfverståthållaren.

(Ämb.-ber. 1867, sid. 65.)

Efter utredning i ärendet och sedan ytterligare utlåtande från J. O. inhämtats,
utfärdades den 1 december 1882 instruktion för öfverståthållarämbetet.

I t. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län, i anledning
däraf att Konungens befallningshafvande, utan att höra länets invånare, förordnat
om tillsättande af ordningsmän i de särskilda socknarna. Åtalet afsåg
äfven en af Konungens befallningshafvande för dessa ordningsmän utfärdad
instruktion, däri bland annat föreskrifvits, att ordningsmännen borde utses af
kyrkoråden, att ordningsmännen borde hafva uppsikt på makars, barns och
föräldrars eniga sammanlefnad och hos pastor anmäla samt inför kyrkorådet
draga förbrytelser däremot, samt att utom kronobetjänte och fjärdingsmän
jämväl hvar och eu annan, som därom anlitades, skulle vid ansvar för den
vägrande vara skyldig biträda ordningsmännen i utöfvandet åt deras åligganden.

Hofrätten dömde landshöfdingen och landssekreteraren till böter samt
ålade Konungens befallningshafvande att genast återkalla förutnämnda instruktion.
Besvär anfördes af Konungens befallningshafvande. Högsta domstolen
frikände, med åtalets ogillande, de tilltalade. Högsta domstolens utslag
ansåg sig J. O. böra ordagrant införa i berättelsen, och förutskickar
han i fråga härom följande motivering: »Som det beslut Kungl. Maj:ts högsta
domstol öfver dessa besvär fattat är till allmängörelse, äfven igenom min
åtgärd, berättigadt dels för sammanhangets skull med den aktion, som uti
detta mål blifvit efter min anmodan af advokatfiskalsämbetet i högbemälte
hofrätt utförd, dels ock såsom spridande märkligt ljus öfver de begrepp,
som uti Konungens högsta domstol nu för tiden äro rådande uti frågan om

214

Konungens befallningshafvandes ansvarsskyldighet inför domarmakten i de fall,
då vidtagne förfoganden i polisväg öfverklagas eller åtalas ...»

(Ämb.-ber. för 1825, sid. 36^ samt för" 1826—1827, sid. 36.)

12. Vid granskning af fånglistor inhämtades, att en gästgifvare blifvit,
jämlikt en af Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län utfärdad kungörelse,
dömd att bota tio rdr b:ko för det han vid eu af länsman verkställd
visitation af gästgifvaregården »råkat vara utan porter».

Sedan J. O. hos Göta hofrätt gjort hemställan om ifrågavarande kungörelses
upphäfvande, meddelade hofrätten förordnande därom.

(Ämb.-ber. för 1825, sid. 87.)

13. Uti en af magistraten i Visby år 1839 utfärdad och af Konungens
befallningshafvande i Gottlands län allmängjord kungörelse hade bland annat
stadgats, dels att hvar, som å de för afsalu bestämda torg och allmänna
platser i staden Visby å annans vägnar afslutade köp utan att därför genast
erlägga betalning, skulle vid vite vara försedd med en af köparen underskrifven
fullmakt af angifvet innehåll, därifrån likväl undantagna tjänstehjon,
som för sitt husbondfolks räkning verkställde inköp, dels att, för underlättande
af lifsförnödenlieters anskaffande åt stadens mindre bemedlade invånare,
icke någon finge vid vite före klockan tolf på dagen med landtmännen
inlåta sig i köp om malen eller omalen spannmål eller potatis (ill större
parti än en tunna.

Då kungörelsen syntes i anmärkta delar vara emot lag och författningar
uppenbarligen stridande, yrkade J. O. dess upphäfvande i berörda delar, hvilket
yrkande bifölls.

(Ämb.-ber. för 1840 — 1841, sid. SO.)

14. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Kalmar län, i anledning
af en mot allmän lag stridande kungörelse af innehåll, att när någon önskade
att med bevis öfver uppläsandet i kyrka återfå kungörelse eller annan handling,
som lagligen skolat offentliggöras, samma kungörelse eller handling
borde vara åtföljd af en lika lydande afskrift eller duplett, som därefter med
uppläsningsbevis finge återbekommas.

Konungens befallningshafvande ansågs hafva saknat laglig befogenhet att
utfärda kungörelsen, men då kungörelsen återkallats, innan utslag i anledning
af åtalet meddelats, föranledde åtalet ej vidare åtgärd.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 75.)

15. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Södermanlands län, för

215

dröjsmål med afgifvande åt förklaring öfver i riksgäldskontoret gjorda anmärkningar
rörande bevillning af testamenten, m. in.

De åtalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1814, sid. 17.)

Ib Åtal mot Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus
län, för försummelse att till riksgäldskontoret insända sammandrag öfver
bevillningen för år 1813 uti nämnda län.

Landshöfdingen och landskamreraren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1816, sid. 8.)

17. Åtal mot landshöfdingen i Älfsborgs län, emedan han dels genom cirkulärorder
förständigat kronofogdarna i länet att tills vidare inhibera verkställighet
af utmätningsutslag för riksdiskontverkets räkning, dels förständigat
landshöfdingämbetet i länet, att under hans frånvaro vissa af hans ämbetsåligganden
skulle blifva hvilande, medan åter andra skulle efter hans återkomst
underställas hans pröfning.

Omförmälda cirkulärorder ansågs icke böra föras landshöfdingen till last.
Den senare åtgärden förklarades oriktig, hvarom landshöfdingen förständigades.

(Ämb.-ber. för 1820—1821, sid. 13.)

18. Åtal mot landshöfdingen i Kopparbergs län, efter anmälan af fullmäktige
i riksgäldskontoret, för uraktlåtenhet dels att behörigen indrifva kronans
eller riksgäldskontorets medel, dels att besvara till honom från kommissarierna
och fullmäktige i riksgäldskontoret aflåtna skrifvelser.

Första punkten blef ej föremål för slutlig pröfning. I anledning af andra
anmärkningspunkten dömdes landshöfdingen till böter.

(Ämb.-ber. för 1820 — 1821, sid. 41.)

19. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län, efter anmälan
åt fullmäktige i riksgäldskontoret, för utbetalning af brandförsäkringsmedel
i strid mot föreskrift i kung!, cirkulärbrefvet den 31 januari 1816.

Åtalet fick sedermera förfalla, emedan riksgäldskontoret blef till fullo
godtgjordt för en dess fordran, som skolat utgå af brandförsäkringsmedlen.

(Ämb.-ber. för 1829—1830, sid. 29.)

20. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus
län - efter anmälan af fullmäktige i riksgäldskontoret — för uraktlåtenhet
att, oaktadt upprepade påminnelser, till riksgäldskontoret inkomma med infordrade
förklaringar och öfriga handlingar i anledning af anmärkningar rörande
bevillning af testamenten och arf inom samma län.

216

På grund af åtalet dömdes landskamreraren till böter, livarjämte landshöfdingen
förklarades icke hafva med den uppmärksamhet, som vederbort,
vakat däröfver, att landskamreraren iakttoge sin tjänsteplikt.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 20.1

21. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län, i anledning
häraf att eu person dömts till spöstraff för vägran att utgöra kurirtjänst.

Konungens befallningshafvande förklarades hafva förfarit felaktigt.

(Ämb.-ber. lör 1816, sid. 22.)

22. Åtal mot landshöfdingen i Malmöhus län, för det eu person (»behörigen
förelagts viten, som sedermera utdömts.

Landshöfdingen förklarades icke hafva bort förelägga ifrågakomma viten samt
förpliktades draga försorg därom, att den dömde återfinge de utgifna vitena.

(Ämb.-ber. för 1819, sid. 39.)

23. Åtal mot landshöfdingen i Älfsborgs län, för dröjsmål att till landskontoret
afkunna medel, som insändts till Konungens befallningshafvande.

Något ansvar ansågs ej böra äga ram för landshöfdingens förfarande i
denna sak.

(Ämb.-ber. för 1820 — 1821, sid. 20.)

24. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Stockholms län, i fråga
om verkställd husrannsakan, samt för det Konungens befallningshafvande till
verkställande af ifrågavarande husrannsakan förordnat länsman i annat distrikt
än det, där rannsakningen skulle hållas.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. för 1820—1821, sid. 29, samt för 1825, sid. 18.)

25. Åtal mot landshöfdingen i Gottlands län, emedan han förfarit olagligt
och despotiskt mot en assessor D. därigenom, att han å Gottlands hushållningssällskaps
högtidsdag låtit genom eu beväpnad soldat hindra D., som var
ledamot af sällskapet, att inträda och på ett skymfligt sätt afvisa honom
därifrån.

Landshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1826—1827. sid. 89.)

26. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Örebro län, för ofullständighet
i landskansliets registratur- eller konceptresolutionsbok.

Böter ådömdes.

(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1834, sid. 22. .Jfr ock ämb.-ber. för
1829—1830, sid. 14.)

217

27. Åtal mot öfverståthållaren jämte polismästaren i Stockholm, i anledning
af deras förhållande vid oroligheterna den 18 och It) mars 1848.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. för 1848, sid. 19, för 1849, sid. 106, samt till Riksdagen
1850, sid. 138.)

28. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Kronobergs län, för öfverträdelse
af ett entreprenadkontrakt angående uppförande af residensbyggnad.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 40, samt till Riksdagen 1853, sid. 14.)

29. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Koppai’bergs län, för
dess åtgärd att utvisa två personer från länet samt i anledning af vidtagna
ändringar i de för dessa personer utfärdade pass.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. för 1854, sid. 38, samt för 1857, sid. 3.)

30. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Värmlands län, för långsamhet
i ärendens behandling.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 37.)

31. Åtal mot landskamreraren i Västernorrlands län, för det han —
som under tid, då hans företrädare i ämbetet varit afstängd från tjänstgöring
i följd af åtal för ämbetsfel, uppehållit ämbetet — vägrat att till samma
företrädare redovisa och utgifva under tiden influten expeditionslösen och
provision.

Åtalel ogillades.

(Ämb.-ber. 1883, sid. 46, och 1884, sid. 19.)

32. Åtal mot landshöfdingen i Göteborgs och Bohus län samt länsnotarie!!
därstädes, i fråga om behörigheten af förordnande för särskild åklagare i
stad, m. m.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1905, sid. 89, och 1907, sid. 9.)

Justitieombudsmannens ämbetsberältelse till 1913 års Riksdag.

218

Författningar angående kammarrätten, rikets allmänna

kartverk m. m.

1. Framställning till Kungl. Maj:t den 20 mars 1873, om utfärdande
af arbetsordning för kammarrätten.

(Ämb.-ber. 1874, sid 69.)

I sammanhang med utfärdande af ny instruktion för kammarrätten den
14 november 1879 meddelade Kungl. Maj:t föreskrifter om upprättande af
arbetsordning för ämbetsverket.

2. Framställning till Kungl. Maj:t den 11 september 1907, angående
öfverflyttning till allmänna domstolarne af vissa kammarrätten tillhörande
mål, nämligen balans- och därmed sammanställda mål, eller, därest kammarrättens
domsrätt uti ifrågavarande mål ansåges böra helt eller delvis bibehållas,
ändring i rättsförfarandet vid kammarrätten.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 140, samt 1909, sid. 147).

Kungl. Maj:t utfärdade den 23 december 1908 ny instruktion för kammarrätten
och tillmötesgick därvid så till vida J. 0:s framställning, att rätten
till muntligt förhör inför kammarrätten utvidgades.

3. Framställning till Kungl. Maj:t den 18 maj 1907, angående befrielse
för svarande och förklarande i hofrätt och hos kammarrätten att erlägga afgift
för stämpel å dom och utslag m. m.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 105.)

Kungl. Maj:t fann denna framställning icke föranleda åtgärd.

4. Framställning till Kungl. Maj:t den 24 maj 1909, om ändring i instruktionen
för rikets allmänna kartverk den 7 april 1906 i syfte att klargöra
föreståndarens för verkets geodetiska afdelning ställning i visst afseende.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 204.)

J. O. har i en senare skrifvelse till Kungl. Maj:t förklarat sig anse
syftet med framställningen redan vara uppnådt, i följd hvaraf ändring i instruktionen
icke för närvarande syntes honom erforderlig.

5. Uttalande om de s. k. kollegiala myndigheternas företräden i fråga
om ämbetsförvaltningen framför en förvaltning af ensamstående ämbetsmän.
(Ämb.-ber. för 1822.)

it. Framställning till Riksdagen, angående nödiga föreskrifter för att i
statens tjänst må användas skrifpapper af erforderlig styrka och hållbarhet, m. m.

(Ämb.-ber. 1897, sid. 50.)

1 skrifvelse till Kung!. Maj:t (n;r 40 år 1897) hemställde Riksdagen om
föreskrifter i ämnet. Den 12 juli 1907 utfärdades förordning angående de
slag af papper m. in., som må till vissa offentliga handlingar användas.

Skatteförordningar m. m.

1. Åtal mot enskild person, för det han vid förd klagan öfver honom
af Stockholms stads taxeringskommitté ålagd bevillning i sin besvärsskrift begagnat
vanvördiga och missfirmande uttryck mot taxeringskommittén. Åtalet
skedde efter anmälan af Stockholms stads bevillnings pröfningskommitté.

Den tilltalade dömdes till böter och att sin förgripelse offentligen afbedja.

(Ämb.-ber. för 1842—1843, sid. 117, samt för 1844—1845, sid. 4.)

2. Åtal mot enskild person, för enahanda förseelse som den här ofvan
under 1) omförmälda.

Jämväl denne tilltalade dömdes till böter och att göra offentlig afbön.

(Ämb.-ber. för 1842—1843, sid. 120, samt för 1844—1845, sid. 4.)

3. Åtal mot borgmästaren i Lindesberg, för dels uraktlåtenhet att uttaga
bevillning jämte afgift till kungl. teaterns pensionskassa för teatraliska
och andra föreställningar och dels försummad redovisning af uppburna dylika
medel, m. in.

Borgmästaren dömdes till mistning under 6 månader af tjänst och lön
samt förpliktades till viss ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. för 1844—1845, sid. 39.)

4. Åtal mot häradsskrifvaren i Västra härads fögderi, för utfärdande
af debetsedlar efter annat formulär än det i lag fastställda.

Häradsskrifvaren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1904, sid. 13.)

220

5. Åtal mot kronokassören i Umeå, för vägran att tillhandahålla faxeringsbevis.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 64.)

6. Framställning till Kungl. Maj:t den 5 mars 1908, angående behofvet
af tydligare bestämmelser rörande beräknande af ersättning för vägfvrktalslängds
upprättande.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 100.)

I anledning af J. 0:s framställning bär Kungl. Maj:t, med upphäfvande
af kungörelsen den 4 augusti 1906 angående formulär till vägfyrktalslängd
m. m., den 2 oktober 1908 utfärdat ny kungörelse i ämnet, däri bestämmelser
upptagits i det af J. O. angifna syfte.

Författningar angående stämpelafgift.

1. Framställning till Riksdagen, angående stadgande i syfte att stämpelskatt
å fastighet vid köp eller arf icke må i regel beräknas för lägre värdebelopp
än fastighetens bevillningstaxeringsvärde.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 130.)

Framställningen synes ej hafva behandlats af Riksdagen.

2. Framställning till Riksdagen, angående fråga om lösen för de Kung].
Maj:ts resolutioner, som utfärdas genom hofexpeditionen.

(Ämb.-ber. 1877, sid. 90.)

I anledning af denna framställning jämte i ämnet väckta motioner beslöt
Riksdagen nedsättning af stämpelafgiften för ifrågavarande resolutioner
(skrifvelse n:r 18 år 1877). Kungl. kungörelse i ämnet utfärdades den 1
juni 1877.

3. Framställning till Riksdagen, angående befrielse från stämpel för utdrag
ur domstolarnas protokoll, innefattande föreläggande för förmyndare att
fullgöra sin redovisningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1878, sid. 46.)

Riksdagen beslöt, att dylika protokollsutdrag skulle befrias frän stämpelafgift
(skrifvelse n:r 64 år 1878). Kungl. kungörelse i ämnet utfärdades
den 20 september 1878.

4. Uttalande angående provision vid försäljning af stämplar.

(Ämb.-ber. 1902, sid. 120.)

221

5. Framställning till Riksdagen, angående åtgärder till förekommande
af vissa missförhållanden med afseende a beräkningen af stämpelprovision.

(Ämb.-ber. 1902, sid. 120.)

1 skrifvelse (n:r 57 år 1902) anhöll Riksdagen bos Kungl. Ma:jt om utredning
och förslag i ämnet. Den 3 april 1908 aflat Kungl. Maj:t till Riksdagen
proposition med förslag till förordning angående stämpelafgiften.

0. Framställning till Riksdagen, angående stämpelfrihet för expeditioner
i ärenden rörande utbetalning af rese- och traktamentsersättning.

(Ämb.-ber. 1904, sid. 109.)

Sedan.Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r I I år 1904) anmält
sitt beslut om stämpelfrihet för ifrågavarande expeditioner, utfärdades den 1
juli 1904 kungl. kungörelse om vissa ändringar i förordningen angående
stämpelafgiften.

7. Uttalande angående kontrollen öfver stämpeluppbörden.

(Ämb.-ber. 1903, sid. 43.)

8. Åtal mot häradshöfdingen i Jämtlands norra domsaga, för felaktigt
förfarande vid stämpelbeläggning af handlingar.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. för 1822.)

9. Åtal mot domhafvanden i Vagnsbro härad, för det å beläggningskartor,
med hvilka en bouppteckning och afhandlingar om lösöreköp blifvit försedda,
icke funnes sådan anteckning om de handlingar, till hvilka kartorna hörde,
som föreskrefves i 3 § 6 mom. af kungl. kungörelsen den 16 november
1841, in. m.

Domhafvanden dömdes till böter och utgifvande af ersättning.

(Ämb.-ber. för 1848, sid. 7.)

10. Åtal mot t. f. domhafvande i Oppunda in. 11. härad, för oriktig
kartering af ett inbördes testamente.

Målsägaren förklarades berättigad att återfå det erlagda stämpelbeloppet.

(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 68).

11. Åtal mot häradshöfdingen i Tveta, Vista och Mo härads domsaga,
för oriktig stämpelbeläggning af köpe- och fastebref, m. in.

Stämpelbeläggningen ansågs felaktig.

(Ämb.-ber. 1869, sid. 55.)

222

12. Åtal mot t. f. domhafvande i Sollefteå tingslag, för det han i ett
lagfartsärende obehörigen stämpelbelagt af Konungens befallningshafvande utfärdade
salubref, ehuru samma handlingar vid köpeskillingslikvid å landskansliet
stampelbelagts.

T. f. domhafvande!! ådömdes återbäringsskyldighet.

fÄmb.-ber. 1887, sid. 2.)

13. Åtal mot registratorn i kammarkollegium, för oriktig stämpelbeläggning
af ett kollegii utslag i mål angående debitering af afgift till prästerskapet.

Registratorn förpliktades till viss återbärings- och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1888, sid. 36, samt 1890, sid. 79.)

14. Åtal mot konsistorienotarien i Göteborg, för felaktig stämpelbeläggning
af två lektorsfullmakter, m. in.

Konsistorienotarien dömdes till böter och återbäringsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1893, sid. 17, 1894, sid. 2, och 1895, sid. 11.)

15. Åtal mot t. f. ordförande i Nya Kopparbergs häradsrätt, för det
han ådragit lagfartssökande obehöriga kostnader för taxeringsbevis.

Den tilltalade ådömdes bötesansvar och återbäringsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1895, sid. 38.)

16. Åtal mot t. f. domhafvande i Stranda härad, för oriktig stämpelbeläggning
af afhandling om gåfva af fast egendom.

Den tilltalade ådömdes återbärings- och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1896, sid. 14.)

17. Åtal mot konsistorienotarien i Kalmar, för felaktig stämpelbeläggning
af lärarfullmakt.

Konsistorienotarien dömdes till återbäringsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1899, sid. 12.)

18. Åtal mot häradshöfdingen i Norra Hälsinglands domsaga, för underlåten
stamp el b el äggning af stämningar.

Häradshöfdingen dömdes att under tre månader vara i mistning af sitt
ämbete.

(Ämb.-ber. 1900. sid. 19.)

19. Åtal mot domhafvanden i Orusts och Tjörns domsaga, för underlåten
stämpelbeläggning af stämningar.

Domhafvanden dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1900, sid. 46, och 1901, sid. 36.)

223

20. Åtal mot borgmästaren jämte tre rådmän i Södertälje, i fråga om
stämpelbeläggning af bouppteckning.

Åtalet ogillades.

(Åmb.-ber. 1901, sid. 22, och 1902, sid. 46.)

21. Åtal mot häradshöfdingen i Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds
härads domsaga, för underlåtenhet att i ett lagfartsärende inom föreskrifven
tid stämpelbelägga fångeshandlingen samt att till landtränteriet inleverera de
i lagfartsärendet till häradshöfdingen inbetalta stämpelmedlen, m. in.

Häradshöfdingen dömdes till ansvar samt att till statsverket gälda ränta
å stämpelmedlen.

(Ämb.-ber. 1904, sid. 45, och 1905, sid. 36.)

Bestämmelser angående rese- och traktamentsersättning.

1. Åtal mot häradshöfdingen och en t. f. domhafvande i Ångermanlands
norra domsaga, för obehörigt påförande af traktamentsersättning i anledning
af konkurssammanträde, som hållits uti eller helt nära domhafvandens hemvist,
samt af godtgörelse för s. k. expeditionsdagar, m. m.

De tilltalade dömdes till återbäring.

(Ämb.-ber. 1868, sid. 33.)

2. Åtal mot häradshöfdingen i Gottlands norra domsaga, för olagligen
äskad ersättning för skjuts och dagtraktamente samt för förrättnings- och
expeditionsdagar vid häradssyn å kungsgård.

Häradshöfdingen ådömdes böter samt återbäringsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1876, sid. 8, samt 1877, sid. 23.)

3. Åtal mot t. f. domhafvande i Norra Upplands domsaga, för det han
äskat och uppburit rese- och traktamentsersättning för syn å komministerboställe.

Den tilltalade förpliktades att återgälda den uppburna rese- och traktamentsersättningen.

(Ämb.-ber. 1880. sid. 28.)

4. Åtal mot länsmannen i Kullings härads östra distrikt, för upprättande
af oriktiga reseräkningar.

224

Bötesansvar ocli ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. 1886, sid. 42.)

5. Uttalande angående ersättning för ekonomiska besiktningar å ecklesiastika
boställen.

(Ämb.-ber. 1891, sid. 124.)

6. Åtal mot länsmannen i Norra Tjusts härads södra distrikt, för obehörigt
utkräfvande af ersättning för resekostnad och besvär i anledning af
en auktion å kronojord.

Länsmannen dömdes till böter och att utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. 1892, sid. 54.)

7. Framställning till Kungl. Maj:t den 25 juni 1891. angående ändring
i förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning till lörrättningsmän för
utmätning i enskilda mål samt till stämningsmål! in. m.

(Ämb.-ber. 1892, sid. 107.)

Kungl. Maj:t fann vid ärendets föredragning den 9 februari 1894 den
gjorda framställningen icke till någon åtgärd föranleda.

8. Åtal mot domhafvande!! i Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds härads
domsaga, för obehörigt uttagande af traktamentsersättning i anledning af konkursförhör,
för hvars förrättande resa ej erfordrats.

Den tilltalade förpliktades till återbärings- och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1900. sid. 2.)

9. Framställning till Kungl. Maj:t den 27 maj 1899, angående meddelande
af föreskrifter rörande ämbets- och tjänstemäns dagtraktamente i
vissa, fall.

(Ämb.-ber. 1900, sid. 78.)

Den 13 december 1907 utfärdade Kungl. Maj:t nytt resereglemente, livilket
i 13 § lämnar föreskrifter i den fråga, som J. 0:s framställning afsåg.

10. Framställning till Kungl. Maj:t den 3 september 1908, om ändring
eller upphäfvande af bestämmelserna i kungl. kungörelsen angående dagtraktamente
och reseersättning åt ledamot i ägodelningsrätt in. 11. den 10
juni 1881.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 131.)

I öfverensstämmelse med J. 0:s framställning bar Kungl. Maj:t den 27
maj 1909, med upphäfvande af ifrågavarande författning, utfärdat tvänne särskilda
kungörelser i ämnet.

225

i i. Åtal mot folkskoleinspektör i Luleå stift, för felaktig reseräkning.
Bötesansvar ådömdes.

(Ämh.-ber. 1910, sid. 42, samt 1911, sid. 8.)

Författningar angående expeditionslösen.

1. Framställning till Kungl. Maj:t den 28 februari 1825, angående beloppet
och grunderna för beräkningssättet af lösen för andra publika handlingar
än dem, som funnes uttryckligen nämnda i expeditionstaxan af den 15
maj 1821. in. m.

(Ämb.-ber. för 1826—1827, sid. 6.)

Vid föredragning af denna framställning i samband med Rikets Ständers
skrifvelse af den 21 december 1823 angående öfverseende af gällande expeditionstaxa
anbefalldes kanslistyrelsen att till Kung]. Maj:t inkomma med förslag
till en närmare bestämd taxa på lösen för fullmakter o. s. v. Härjämte
meddelades, i enlighet med J. 0:s förslag, bestämmelser om tryckning för
hvarje särskildt ämbetsverk af utdrag af expeditionstaxan.

2. Framställning till Riksdagen, angående likformiga bestämmelser för
beräkning af lösen och sportler samt sammanförande i en författning af alla
hithörande föreskrifter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1828, sid. 30.)

Rikets Ständer afläto den 10 september 1829 skrifvelse (n:r 149) till
Kungl. Maj:t med hemställan om öfverseende af expeditionstaxan.

3. Framställning till Riksdagen, angående lösen för gravationsbevis.

(Ämb.-ber. för 1811, sid. 47 i bill. till riksståndens protokoll 1812.)

Beslut fattades i enlighet med framställningen; och den 10 december

1812 utfärdades kungörelse i ämnet.

4. Framställning till Riksdagen, angående ändring i förordningen om
expeditionslösen den 7 december 1883 i fråga om lösen för gravationsbevis.

(Ämb.-ber. 1890, sid. 85.)

J. 0:s framställning förföll.

5. Framställning till Riksdagen, angående bestämmande af lösen för
gravationsbevis, afseende längre tid tillbaka än 10 år, m. m.

(Ämb.-ber. 1896, sid. 87.)

Framställningen förföll.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1913 års Riksdag. 29

Lösen för
expedition.

226

6. Framställning till Riksdagen, angående bestämmande af lösen för
gravationsbevis rörande järnväg.

(Åmb.-ber. 1896, sid. 87.)

1 skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 72 år 18961 anhöll Riksdagen om införande
i förordningen angående expeditionslösen af bestämmelse uti ifrågavarande
afseende. Kungl. kungörelse i ämnet utfärdades den 29 december
1896.

7. Framställning till Kungl. Maj:t den 20 december 1878, angående
förtydligande af det i expeditionstaxan upptagna uttrycket »förmynderskapsbevis».

(Åmb.-ber. 1879, sid. 51.)

I anledning af denna framställning utfärdades den 20 juni 1879 kungörelse
i ämnet.

8. Framställning till Kungl. Maj:t den 27 november 1901, angående
förtydligande af stadgandet om lösen för myndighetsbevis.

(Ämb.-ber. 1902, sid. 116.)

Sedan vederbörande blifvit hörda, fann Kungl. Maj:t vid ärendets föredragning
den 17 april 1903 den gjorda framställningen icke föranleda åtgärd.

9. Uttalande angående beräkning af lösen för taxeringsbevis.

(Åmb.-ber. 1907, sid. 71.)

10. Framställning till Kungl. Maj:t den 27 maj 1907, angående ändring
af föreskrifterna rörande lösen för äganderättsbevis.

(Ämb.-ber. 1908, sid. 123.) *

Genom kungl. kungörelsen den 3 februari 1911 angående tillägg till § 3
af expeditionslösenförordningen har syftet med framställningen tillgodosetts.

11. Framställning till Kungl. Maj:t den 21 december 1903, angående
frihet från lösen i vissa fattigvårdsmål.

(Ämb.-ber. 1904, sid. 102.)

Sedan vederbörande blifvit hörda, fann Kungl. Maj:t, vid ärendets föredragning
den 29 april 1904 den gjorda framställningen icke till åtgärd föranleda.

12. Framställning till Kungl. Maj:t den 13 april 1852, angående rätta
förståndet af en år 1834 beviljad förhöjning i lösen för passvisering hos
svenska och norska generalkonsuln i Åbo.

(Ämb.-ber. för 1852, sid. 61.)

Kungl. Maj:t beslöt i anledning häraf den 15 februari 1853, att efter den
dåvarande generalkonsulns afgång ifrågavarande förhöjning skulle upphöra.

227

13. Framställning till Kungl. Maj:t den 30 november 1888, angående
nedbringande af kostnaden för växelprotest på landet.

(Åmb.-ber. 1889, sid. 113.)

Framställningen bifölls genom kungörelsen den 31 maj 1889 om ändringar
i 1883 års förordning angående expeditionslösen.

14. Åtal mot borgmästaren i Trosa, emedan lian debiterat för hög
lösen för ett diariibevis därom, att en person ingifvit ansökan om erhållande
af stadsfiskalstjänsten i Trosa, m. in.

Ansvar ädömdes.

(Ämb.-ber. 1889, sid. 49.)

15. Åtal mot häradshöfdingen i Karlstads, Kils och Grums härad, angående
för högt beräknad lösen* för ett gravationsbevis.

Häradshöfdingen dömdes till böter och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 101, och till Riksdagen 1862, sid. 4.)

16. Åtal mot domhafvanden i öknebo härad, för det lian, på begäran
om gravationsbevis å en egendom, utfärdat och uppburit lösen för liera särskilda
bevis i stället för ett.

Åtalet ogillades.

fÄmb.-ber. 1868, sid. 39.)

17. Åtal mot häradshöfdingen i Stora Skedvi tingslag, för förment
olagligen beräknad lösen för gravationsbevis.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 76.)

18. Åtal mot häradshöfdingen i Västerbottens västra domsaga, för oriktig
debitering af lösen för gravationsbevis.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

Ämb.-ber. 1903, sid. 2, och 1904, sid. 39.)

19. Åtal mot en stadsnotarie och en f. d. stadsnotarie vid Stockholms
rådstufvurätt, för oriktig debitering af lösen för gravationsbevis.

De tilltalade förklarades hafva förfarit oriktigt, och ålades dem återbäringsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1899, sid. 2. och 1900, sid. 7.)

20. Åtal mot borgmästaren jämte en rådman i Eksjö, för obehörigt

228

åtecknande af bevis å obligationer i sammanhang med exekutiv försäljning af
järnväg.

De tilltalade ådömdes böter och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 9, och 1903, sid. 9.)

91. Åtal mot t. f. borgmästare i Eskilstuna, för oriktigt påförd lösen
för bevis enligt förordningen angående utvidgad näringsfrihet därom, att någon
råder öfver sig och sin egendom.

T. f''. borgmästaren förklarades hafva förfarit oriktigt vid beräknandet af
ifrågavarande lösen.

(Ämb.-ber. 1879, sid. 17.)

9-9. Åtal mot häradshöfdingen i Gottlands norra domsaga, för det lian
dels inregistrerat och uppburit afgifter för bouppteckning efter ännu lefvande
personer, dels uraktlåtit tillse, att en i lagfartsändamål ingifven handling
blifvit försedd med stämpladt papper, och å densamma teckna bevis om beviljadt
uppbud, dels underlåtit återställa handlingen till sökanden, dels ock å
lämnad afskrift tecknat uppbudsbevis, innehållande tillika en mot verkliga
förhållandet stridande uppgift, in. in.

Häradshöfdingen dömdes till afsättning från sitt ämbete och till utgifvande
af viss ersättning.

(Ämb.-ber. 1878, sid. 16.)

93. Åtal mot häradshöfdingen i Jämtlands norra domsaga, emedan han
för flera fastebref beräknat och tagit högre lösen än gällande expeditionstaxa
stadgade.

I anledning af åtalet dömdes häradshöfdingen att höta samt att återbära
hvad han orätt fordrat och uppburit i lösen.

(Ämb.-ber. för 1849—1843, sid. 81, samt för 1844 — 1845, sid. 6.)

94. Åtal mot häradshöfdingen i Tveta, Vista och Mo härads domsaga,
för oriktigt beräknad lösen för fastebref.

Häradshöfdingen förpliktades återbära för högt beräknad lösen.

(Ämb.-ber. 1869, sid. 55.)

95. Åtal mot häradshöfdingen i Flundre, Väne och Bjärke härads domsaga,
emedan lösen debiterats för bevis, som angående beslut om utslag å
lagfartsansökning tecknats å fångeshandlingen, in. in.

Häradshöfdingen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1900, sid. 50. och 1901, sid. 49.)

229

26. Åtal mot t. f. häradsskrifvare i Lindes fögderi, för uppbärande af
oriktig lösen för taxeringsbevis.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1894, sid. 52.)

27. Åtal mot sekreteraren vid akademikanslersämbetet i Uppsala, för
oriktigt under benämning »kansligebtihr» påförd lösen å en akademiadjunkts
fullmakt.

Den tilltalade förpliktades till återbäringsskyldighet.

(Ämb.-ber. för 1860, sid. 46.)

28. Åtal mot konsistorienotarien i Göteborg* för det han tagit för hög
lösen för två lektorsfullmakter, in. in.

Konsistorienotarien dömdes till böter och återbäringsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1893, sid. 17, 1894, sid. 2 och 1895, sid. 11.)

29. Åtal mot notarius publicus i Karlshamn, för uppbärande af lösen
för anteckning om verkställd växelprotest.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1886, sid. 30, och 1888, sid. 14.)

30. Åtal mot rådstufvurättens i Sigtuna t. f. ordförande, för de! han för
tvänne protokollsutdrag beräknat och uppburit för hög lösen, in. in.

T. f. ordföranden dömdes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 23, samt för 1840 — 1841, sid. 15.)

31. Åtal mot häradshöfdingen i Skånings härad, för oriktig expedition och
för högt beräknad lösen för protokoll och utslag.

Häradshöfdingen dömdes till böter och återbäringsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1875, sid. 15.)

32. Åtal mot landssekreteraren i Malmöhus län, för obehörigt uppburen
lösen och sigillafgift för resolutioner, m. in.

Jämte det landssekreteraren dömdes till böter, förpliktades han återbära
obehörigen uppburna afgifter.

(Ämb.-ber. för 1836 —1837, sid. 4, samt till Riksdagen 1840, sid. 9.)

33. Åtal mot landssekreteraren och landskamreraren i Örebro län, i
fråga om lösen för resolution rörande utflyttningshjälp vid laga skifte.

$30

Expeditions
affattning och
utskrifvande.

Åtalet mot landssekreteraren ogillades. Landskamreraren förpliktades
återbära oriktigt uppburen lösen.

(Ämb.-ber. 1867, sid. 21.)

34. Uttalande rörande den hos länsstyrelserna rådande olika praxis i
fråga om expeditionssätt för landtmäteriförordnanden.

(Ämb.-ber. 1897, sid. 35.)

35. Framställning till Kungl. Maj:t den 5 mars 1908, angående behofvet
af tydligare bestämmelser rörande beräknande af ersättningen för vägfyrktalslängds
upprättande.

(Ämb.-ber. 1909, 100.)

Kungörelse i ämnet utfärdades den 2 oktober 1908.

36. Åtal mot rådstufvurätten i Skara, för felaktigt intyg att eu
person ej häftade för förmynderskaps- eller barnaarfsmedel.

Åtalet riktades mot en f. d. rådman, som var den ende kvarlefvande af
rättens ledamöter från den tid, då intyget meddelades.

Då någon bevisning icke förekommit mot rådmannen att hafva deltagit
i utfärdandet af intyget, blef han frikänd.

(Ämb.-ber. för 1829—1830, sid. 43.)

37. Åtal mot kämnersrättens i Borås ordförande, för utgifvande af ett
med rättens beslut icke öfverensstämmande utslag.

Åtalet föranledde böter samt ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. för 1836 — 1837, sid 26.)

38. Åtal mot häradshöfdingen i Kullings härad, för utgifvande af ett
med rättens beslut icke öfverensstämmande utslag.

Häradshöfdingen ådömdes böter och ersättnings utgifvande.

(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 29.)

39. Åta! mot borgmästaren i Säter, för utfärdande af oriktig saköreslängd.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes i anledning af åtalet.

(Ämb.-ber. för 1836 —1837, sid. 31.)

40. Åtal mot domhafvanden i Bräkne härad, för det han utlämnat två
särskilda, till innehållet med hvarandra alldeles olika expeditioner af samma
beslut, hvarigenom straff ådömts, m. m.

Domhafvanden dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1840 — 1841, sid. 32.)

41. Åtal mot t. f. domhafvande i Askiuis härad, för utfärdande af ett

231

felaktigt bevis angående en person ådömd bestraffning, till följd hvaraf denne
fått undergå längre straff än det hvartill han dömts.

T. f. domhafvanden dömdes till böter och ersättningsskyldighet.

(Åmb.-ber. för 1840 — 1841, sid. 35.)

42. Åtal mot domhafvanden i Vagnsbro härad, för det en utlämnad
expedition varit skrifven med gles och utdragen stil, samt emedan lösen fölen
bouppteckning beräknats för högt, in. m.

Domhafvanden dömdes till böter och utgifvande af ersättning.

(Åmb.-ber. för 1848, sid. 7.)

43. Åtal mot domhafvanden i Selångers tingslag, för dels felaktig utskrifning
af saköreslängd och dels underlåtenhet att vederbörligen förvara
saköreslängden, in. m.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Åmb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 155.)

44. Åtal mot t. f. domhafvande i Umeå tingslag, för det i saköreslängd
införts ett bötesbelopp, ej öfverensstämmande med det, som verkligen
utdömts, in. m.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Åmb.-ber. för 1860, sid. 45.1

45. Åtal mot t. f. domhafvande i Södra Åsbo härad, för misskrifning
i ett domboksutdrag och däraf vållad felaktighet i fråga om en persons bestraffning.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Åmb.-ber., utgifven 1864, sid. 41.)

46. Åtal mot notarie vid Stockholms rådstufvurätt, för utlämnande af en
expedition, som utskrifvits med allt för utdragen stil.

Notarien dömdes till böter.

(Åmb.-ber., utgifven 1864, sid. 61.)

47. Åtal mot t. f. ordförande i Bjäre häradsrätt, för underlåtenhet att
tillse, att en för verkställighet utlämnad afskrift af ett häradsrättens utslag varit
öfverensstämmande med samma utslag, sådant det beslutats och för vederbörande
afkunnats, in. m.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Åmb.-ber. 1867, sid. 49.)

48. Åtal mot t. f. ordförande i SjäJevads häradsrätt, i anledning däraf

att ett till Konungens befallningshafvande för verkställighet expedierad! utslag
vant så till vida ofullständigt, att i expeditionen ej angifvits att däri afsedda
tilltalade och dömda jämväl dömts till förlust af medborgerligt förtroende, m. m.

Den tilltalade ansågs hafva förfarit felaktigt genom uteslutningen.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 78.)

49. Åtal mot eu stadsnotarie vid rådstufvurätten i Arboga, för det ett
protokoll i konkursmål icke justerats, innan det utlämnats till parterna, samt för
det protokollet affattats vidlyftigare än målets egenskap tarfvat och icke utskrifvits
i enlighet med föreskriften i 7 § af gällande expeditionstaxa.

Stadsnotarien dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 95.)

50. Åtal mot landskamreraren i Västmanlands län, för oriktig expedition
af Konungens befallningshafvandes utslag rörande fördelning af betalningsskyldigheten
i fråga om ett af allmänna medel beviljadt odlingslån.

Landskamreraren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 56. samt 1872, sid. 40.)

51. Åtal mot borgmästaren i Hjo, för expediering af ett genom misskrifning
felaktigt utslag angående eu häktad person.

Borgmästaren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1873, sid. 33.)

52. Åtal mot borgmästaren i Vadstena, för det i ett till Konungens
befallningshafvande för verkställighet expedieradt utslag stadgande om förlust
af medborgerligt förtroende blifvit utlämnadt.

Borgmästaren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1874. sid. 17.)

53. Åtal mot t. f. ordförande i Grangärde tingslags häradsrätt, emedan
han genom vårdslöshet vid expedierande af ett utslag i brottmål vållat, att
genom utslaget sakfällda icke kommit att till fullo undergå ådömdt förvandlingsstrafF.

T. f. ordföranden dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1884, sid. 42.)

54. Åtal mot t. f. domhafvande i Torneå domsaga, för det i expedieradt
utslag tiden för ådömd förlust af medborgerligt förtroende upptagits till
två månader i stället för två år, m. in.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1885, sid. 38.)

233

55. Åtal mot häradshöfdingen i Sunnerbo härad, för felaktigt gravationsbevis.

Häradshöfdingen dömdes till böter och att utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. för 1851, sid. 72.)

56. Åtal mot domhafvanden i Norrbo härad, för felaktigt gravationsbevis.

I anledning af åtalet dömdes den tilltalade till böter, hvarjämte han

förpliktades utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. för 1854, sid. 24, samt till Riksdagen 1856, sid. 73.)

57. Åtal mot häradshöfdingen i Långhundra härad, för oriktigt gravationsbevis.

Häradshöfdingen dömdes till böter, men framställdt yrkande om ersättningsskyldighet
ogillades.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 113.)

58. Åtal mot häradshöfdingen i Medelsta härad, för oriktigt gravationsbevis.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 59.)

59. Åtal mot t. f. domhafvande i Kinds härad, för utfärdande af oriktigt
gravationsbevis.

Den tilltalade ådömdes ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1889, sid. 23, och 1890.'' sid. 75.)

60. Åtal mot domhafvanden i Färs härads domsaga, för utfärdande af
felaktigt gravationsbevis.

Domhafvanden dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1898, sid. 53, och 1900, sid. 6.)

61. Åtal mot t. f. domhafvande i Östra härads domsaga, om ersättning
för skada, orsakad genom ett utaf honom utfärdadt felaktigt gravationsbevis.

Den tilltalade ådömdes ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1898, sid. 66, och 1900, sid. 24.)

62. Åtal mot häradshöfdingen i Sevede och Tunaläns härads domsaga,
i fråga om ersättning för skada, som vållats genom fel i gravationsbevis.
Invändning bland annat därom, att mer än tio år förflutit, sedan gravationsbeviset
utfärdades.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1899, sid. 38, och 1900, sid. 45.)

Justitieombudsmannens iimbetsberätlelse till 1,913 års Riksdag.

234

Skyldighet
att lösa
expedition.

63. Åtal mot häradshöfdingen i Ångermanlands västra domsaga, för
felaktigt gravationsbevis.

Sedan förlikning träffats, lät J. O. åtalet förfalla.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 66.)

64. Uttalande i fråga huruvida, när två eller flera personer på en gång
lagfara samma fastighet som de, en efter annan, innehaft, lagfartsbevis skall
utfärdas till annan än siste ägaren.

(Ämb.-ber. 1878, sid. 56.)

65. Framställning till Riksdagen, angående kommuners skyldighet att
lösa vederbörande myndigheters resolutioner och utslag i ekonomi- och politimål,
i hvilka kommunerna ej uppträdt som parter.

(Ämb.-ber. 1898, sid. 98.)

Framställningen afslogs.

66. Åtal mot magistratssekreteraren och magistraten i Karlstad, för
påföring och uppbärande af lösen för utdrag af magistratens protokoll, expedierade
till nämnda stads drätselkammare.

Åtalet mot magistraten ogillades, men magistratssekreteraren ådömdes
böter och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 60, samt till Riksdagen 1865, sid. 40.)

67. Åtal mot häradshöfdingen i Hedemora domsaga, för det lian. efter
föregången lagfart å två köp af samma fastighet, utfärdat fastebref jämväl å
det förra köpet och låtit hos lagfartssökanden uttaga för samma fastebref
belöpande lösen och afgift för stämpladt papper.

Häradshöfdingen dömdes till böter och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 46.)

68. Åtal mot t. f. domhafvande i Öknebo härad, för det han åt. en
borgenär, som i konkurs framställt anmärkningar mot bevakade fordringar,
låtit utskrifva häradsrättens protokoll och utslag öfver de tvistiga fordringsanspråken
samt därför hos borgenären utmäta lösen, ehuru borgenären icke
särskild! begärt dessa handlingar.

Den tilltalade ådömdes bötesansvar och återbäringsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 55.)

69. Åtal mot t. f. domhafvande i Kinds härad, för utfärdande af utdrag
af häradsrättens protokoll i ett ärende, däri Konungens befallninghafvande i
länet begärt häradsbornas hörande inför häradsrätten, samt för debiterande
af lösen för samma utdrag..

285

Den tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1874, sid. 8.1

70. Åtal mot landskamreraren i Västernorrlands län, för olagligen påförd
och uppburen lösen för utslag angående rotetaxation å hemman, som förut
haft postföringsskyldighet.

Landskamreraren ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1870, sid. 35.)

7 i. Åtal mot polismästaren i Uppsala, för obehörigt utkräfvande af
protokollslösen i anmälningsärenden (13 § i ordningsstadgan för rikets städer
den 24 mars 1808).

Polismästaren ådömdes bötesansvar och återbäringsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1880, sid. 35, och 1887, sid. 59.)

72. Åtal mot t. f. domhafvande i Västbo härad, för det han åt borgenär
i konkurs, utan dennes begäran, utskrifvit och af honom uppburit lösen
för häradsrättens protokoll och utslag rörande borgenärens tvistiga fordringsanspråk.

Den tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1890, sid. 63.)

73. Åtal mot häradshöfdingen i Vadsbo södra domsaga, för det han
utkrätt lösen för protokoll i mål angående tvistefrågor i anledning af synemän
utlåtande i fråga om sjösänkning.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1893, sid. 6.)

74. Åtal mot landshöfdingen i Älfsborgs län jämte vissa länsstyrelsens
tjänsteman, i fråga om socknars skyldighet att lösa expedition i mål angående
inrättande af allmän flottled.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1896, sid. 66, och 1898, sid. 33.)

75. Åtal mot häradshöfdingen i Västmanlands östra domsaga, emedan
häri, sedan häradsrätten utan framställning af vederbörande inteckningshafvare
dödat vissa inteckningar, låtit utskrifva protokoll uti ifrågavarande inteckningsärenden
äfvensom uttaga lösen för och stämpel till samma protokoll
jämte tillhörande utdrag af inteckningsboken, m. m.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1899, sid. 26. och 1900, sid. 75.)

236

76. Åtal mot häradshöfdingen i Luleå domsaga, för utfärdande af dels
dubbla expeditioner i ärenden angående förordnande af förmyndare eller god
man, dels ock protokoll angående kungörande af arf enligt 15 kap. 5 § ärfdabalken.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1902, sid. 34, och 1904, sid. 11.)

77. Åtal mot häradshöfdingen i Östbo och Yästbo härads domsaga, i
fråga om skyldighet att lösa expedition i ärende rörande lagfart å järnväg.

Häradshöfdingen förklarades hafva förfarit oriktigt samt ålades återbära
uppburen lösen och stämpel.

(Ämb.-ber. 1906, sid. 24, och 1907, sid. 62.)

78. Åtal mot borgmästaren i Örnsköldsvik, för det han af stadsfullmäktige
därstädes utkräft lösen och stämpel för protokoll i ärende rörande
en af fullmäktige till magistraten i egenskap af stadens styrelse gjord framställning.

Borgmästaren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1907, sid. 26, och 1909, sid. 3.)

79. Åtal mot eu borgmästare, två rådmän och en protokollsförare vid
Stockholms rådstufvurätt, för det att, då flera personer i en gemensam skrift
bevakat ett testamente, protokollsutdrag särskildt för hvar och en af de bevakande
blifvit utfärdadt, och lösen därför uppburits.

De tilltalade dömdes till böter samt att återbära obehörigen påförd expeditionslösen.

(Ämb.-ber. 1867, sid. 56, och 1868, sid. 20.)

SO. Uttalande angående lagfart för stärbhu sdel ägare å arffallen eller i
giftorätt bekommen fastighet.

(Ämb.-ber. 1889, sid. 99.)

81. Åtal mot häradshöfdingen i Västmanlands östra domsaga, för utfärdande
af särskilda lagfartsexpeditioner för stärbhusdelägare, ehuru gemensam
expedition bort för dem utskrifvas.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1900, sid. 56, och 1901, sid. 43.)

82. Åtal mot häradshöfdingen i Sunnerbo härad, för utfärdande af särskilda
lagfartsexpeditioner för stärbhusdelägare, ehuru gemensam expedition
bort för dem utskrifvas.

237

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1901, sid. 8, och 1902, sid. 96.)

83. Åtal mot domhafvanden i Färs härads domsaga, för utfärdande af
särskilda lagfartsexpeditioner för stärbhusdelägare, ehuru gemensam expedition
bort för dem utskrifvas.

Den tilltalade dömdes till böter af vederbörande hofrätt, men afled före
besvärstidens utgång.

(Ämb.-ber. 1902, sid. 47.)

84. Åtal mot t. f. domhafvande i Kullings härad, för det han dels i
två tvistemål dömt käranden, som icke anträffat vederparten med stämning
och därför själf uteblifvit från tinget, att höta för utevaro, dels låtit
åt käranden utskrifva rättens protokoll i målen och exekutivt uttaga lösen
därför.

Förfarandet att fälla käranden till ansvar för utevaro förklarades hafva
varit oriktigt. 1 anledning af hvad i öfrigt lagts t. f. domhafvanden till last
dömdes han till böter och att utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. 1883, sid. 20.)

85. Uttalande i fråga om domhafvandes rätt till lösen för domboksutdrag
angående hörande af vittnen i ett inför domkapitel anhängig! åtal
för ämbetsfel.

(Ämb.-ber. 1899, sid. 87.)

86. Åtal mot Konungens befallningshafvande i Örebro län, för det lösen
för utslag blifvit allmän åklagare påförd och affordrad i polismål.

Böter ådömdes.

(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1834. sid. 22. Jfr ock ämb.-ber. för
1829 —1830, sid. 14.)

87. Framställning till Kungl. Maj:t den 16 december 1879, angående
tillägg till och ändring af §§13 och 14 i föroi’dningen angående expeditionslösen
den 30 november 1855, i fråga om frihet från expeditionslösen för fattigdoms
skull m. m.

(Ämb.-ber. 1880, sid. 73.)

Framställningen behandlades i samband med utfärdande af ny förordning
om expeditionslösen den 7 december 1883.

88. Uttalande angående domares skyldighet att afgiftsfritt tillhandahålla
expedition åt medellös person.

(Ämb.-ber. 1910, sid. 146.)

238

89. Åtal mot landskamreraren i Västernorrlands län. för olagligen påförd
och uttagen lösen för ett utslag angående debitering af utskylder.

Landskamreraren dömdes till böter.

(Åmb.-ber. 1874, sid. 43.)

90. Åtal mot t. f. borgmästare i Eskilstuna, för förment oriktigt påförande
af lösen för inregistrering af bouppteckning.

Åtalet ogillades.

(Åmb.-ber. 1879, sid. lä, samt 1880, sid. 43.)

Tid för
expeditions
tillhandahållande.

91. Åtal mot notarius publieus i Eskilstuna, för uppbärande af lösen
för produktionsbevis för varor, som skolat sändas till Norge.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Åmb.-ber. 1895, sid. 4.)

92. Åtal mot häradshöfdingen i Nordmarks härad, för försummelse att
inom behörig tid till rättssökande parter utlämna deras tingspapper och rättshandlingar.

Häradshöfdingen biet'' från den gjorda angifvelsen frikänd.

(Åmb.-ber. för 1826—1827. sid. 57.)

93. Åtal mot Stockholms kämnersrätt, för dröjsmål med att tillhandahålla
dom i ett tvistemål.

Ordföranden och öfriga ledamöter i rätten dömdes till böter.

(Åmb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 41.)

94. Åtal mot landssekreteraren i Östergötlands län, för försummelse att
expediera ett utslag rörande ny vägdelning.

Böter ådömdes.

(Åmb.-ber. för 1844—1845, sid. 29, samt till Riksdagen 1847, sid. 6.)

95. Åtal mot t. f. domhafvande i Långhundra härad, för uraktlåtenhet
att i rätt tid expediera protokoll och beslut i ett mål. in. in.

T. f. domliafvanden dömdes till böter.

(Åmb.-ber. 1854, sid. 26.)

96. Åtal mot domhafvande!! i Seminghundra härad, för försummelse att
i rätt tid utlämna expedition.

Domhafvanden dömdes till böter.

(Åmb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 124.)

97. Åtal mot notarie vid Stockholms rådstufvurätt, för obehörig vägran
att utlämna protokoll.

Notarien ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet. A !

(Åmb.-ber. för 1860, sid. 45.)

239

98. Åtal mot notarie vid Stockholms rådstufvurätt, för vägran att utlämna
protokoll.

Den tilltalade dömdes till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 56.)

99. vital mot öfverståthållarämbetet för polisärenden, för dröjsmål med
expedition af protokoll och utslag.

Underståthållaren, polismästaren och en biträdande polismästare dömdes
till böter.

(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 22 och 53, samt 1867, sid. 2.)

100. Åtal mot borgmästaren i Sköfde, för dröjsmål att expediera begärda
afskrifter af handlingar i rådstufvurättens arkiv.

Borgmästaren dömdes till böter och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1869, sid. 36.)

101. Åtal mot t. f. domhafvande i Nordingrå tingslag, för underlåtenhet
att expediera utslag i ett afgjordt mål, m. in.

Den tilltalade dömdes att höta och utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. 1874, sid. 27.)

102. Åtal mot bergmästaren i fjärde bergmästardistriktet, för dröjsmål
med tillhandahållande åt protokoll öfver utmålsförrättning, in. m.

Bergmästaren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1876, sid. 2.)

103. Åtal mot magistratssekreteraren i Köping, för olaga dröjsmål med
expedierande af utslag i ett skuldfordringsmål.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1877, sid. 62.)

104. Åtal mot t. f. ordförande i Gottlands norra domsagas häradsrätt,
för dröjsmål med tillhandahållande af expedition i mål angående ansvar och
ersättning för åverkan, m. m.

Den tilltalade dömdes till böter,
i , (Ämb.-ber. 1878, sid. 31.)

105. Åtal mot konsistorienotarien i Göteborg, för oskäligt dröjsmål med
expedierande af ett domkapitlets utslag.

Konsistorienotarien dömdes att erhålla tjänlig föreställning med tillagd
förmaning. ; ;

(Ämb.-ber. 1880. sid. 57.)

240

I Of). Åtal mot t. f''. domhafvande i Sundals härad, för dröjsmål med
tingsexpeditioners utlämnande.

Den tilltalade dömdes till böter och ersättnings utgifvande.

(Ämb.-ber. 1883, sid. 4.)

107. Åtal mot t. f. borgmästare i Sigtuna, för dröjsmål med utlämnande
af protokoll.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1891, sid. 50.)

108. Åtal mot en rådman och en stadsnotarie i Stockholm, för dröjsmål
med tillhandahållande af expeditioner.

De tilltalade dömdes till böter och utgifvande af ersättning.

(Ämb.-ber. 1892, sid. 58.)

109. Åtal mot borgmästaren i Åmål. för underlåtenhet att utlämna
protokoll.

Borgmästaren dömdes till böter.

Ämb.-ber. 1894, sid. 54, och 189(5, sid. 60.)

no. Åtal mot domhafvanden i Östbo och Västbo härads domsaga, för
försummelse att inom stadgad tid tillhandahålla ett ägodelningsrättsutslag, m. m.

Böter ådömdes.

(Ämb.-ber. 1896, sid. 18.)

111. Åtal mot kronokassören i Umeå, för vägran att tillhandahålla
taxeringsbevis.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber 1908, sid. 64.)

112. Åtal mot häradshöfdingen i Gamla Norbergs tingslag, för dröjsmål
med att återställa ett till häradsrätten för lagfart inlämnadt köpebref.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1883, sid. 26.)

113. Åtal mot eu stadsnotarie vid Stockholms rådstufvurätt, för det eu
person icke skulle hafva återbekomma till rätten ingifna handlingar.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1886, sid. 16.)

114. Åtal mot borgmästaren i Varberg, för det han tagit ersättning

241

för återställande af till rådstufvurätt ingifna och i dess dombok inhäftade
handlingar.

Borgmästaren ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1902, sid. 98.)

115. Åtal mot häradshöfdingen i Näs härad, för uraktlåtenhet att dels
lämna underrättelse om tiden för meddelande af utslag i ett mål, dels iakttaga
honom enligt förnyade expeditionstaxan af den 15 maj 1821 åliggande
skyldighet att före afresa från tingsställe afkunna öfverblifna expeditioner och
handlingar, m. m.j

För förseelserna dömdes till böter och ersättnings utgifvande.

(Ämb.-ber. för 1826 — 1827, sid. 80.)

116. Åtal mot häradshöfdingen i Västmanlands norra domsaga, för
underlåtenhet att i rätt tid och ordning tillhandahålla tingsexpeditioner.

Häradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1880, sid. 19.)

117. Framställning till Kung!. Maj:t den 23 november 1820, angående
föreskrift om viss tid för expedierande till vederbörande exekutorer af Kungl.
Maj:ts utslag i anledning af häktade personers besvär eller nådeansökningar.

(Ej intagen i ämb.-ber.)

Framställningen synes icke hafva ledt till någon åtgärd.

118. Framställning till Kungl. Maj:t den 31 oktober 1870, angående
åtgärder för att påskynda verkställigheten af ådömda straff m. in.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 87.)

119. Framställning till Kungl. Maj:t den 27 december 1871, rörande
skyndsammare befordran till verkställighet af utslag rörande häktade personer.

(Ämb.-ber. 1872, sid. 86.)

Sedan Kungl. Maj:t den 16 september 1873 utfärdat kungörelse i fråga
om expedition af underrätts utslag angående häktad, var ändamålet med J. 0:s
framställning uppfylldt.

120. Uttalande angående åtskilliga domares förfarande att utöfver före•skrifven
tid fördröja expedierandet af utslag angående häktade personer, som
vid utslagens afkunnande mot desamma anmält missnöje.

(Ämb.-ber. 1885, sid. 57.)

121. Uttalande angående expediering till Konungens befallningshafvande

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1913 års Riksdag. 31

Expediering
af utslag
angående
häktad.

242

af utslag, hvarigenom rannsakning med häktad hänvisats till annan domstol.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 71.)

122. Åtal mot rådstufvurätten i Stockholm, för uraktlåtenhet att inom
stadgad tid expediera för verkställighet utslag i ett brottmål.

Rådstufvurättens ledamöter dömdes att utgifva ersättning.

(Ämb.-ber. för 1823—1824, sid. 51.)

123. Åtal mot häradshöfdingen i Oppunda och Rönö härad, för uraktlåtenhet
att inom stadgad tid expediera protokoll och utslag angående häktade
personer.

Häradshöfdingen dömdes till böter och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1834, sid. 30.)

124. Åtal mot t. f. ordförande i Luggude häradsrätt, för dröjsmål med
expedierande af utslag angående häktad person.

Den tilltalade dömdes till böter och utgifvande af ersättning.

(Ämb.-ber. för 1844—1845, sid. 14.)

125. Åtal mot rådstufvurätten i Uppsala, för dröjsmål med expedierande
af utslag rörande häktad person.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. för 1860, sid. 41.)

126. Åtal mot rådstufvurätten i Kalmar, för dröjsmål med aflämnande
till verkställighet af två utslag rörande häktade personer, m. m.

Ansvar ådömdes.

(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 1, samt till Riksdagen 186d, sid. J9.)

127. Åtal mot häradshöfdingen i Norra Hälsinglands domsaga, för dröjsmål
med expediering af protokoll och utslag rörande två häktade personer.

Häradshöfdingen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1868, sid. 16.)

128. Åtal mot t. f. brottmålsdomare i Norrbottens län, för dröjsmål
med att för verkställighet expediera utslag rörande häktade personer.

Den tillalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1868, sid. 48.)

129. Åtal mot borgmästaren i Eskilstuna, för dröjsmål med expedierande

af utslag rörande häktad person.

Borgmästaren dömdes till böter och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1869, sid. 46.)

243

130. Åtal mot rådstufvurätten i Söderhamn, för dröjsmål med expedierande
af utslag rörande häktade personer.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.

(Ämb.-ber. 1869, sid. 50.)

131. Åtal mot häradshöfdingen i Norra Hälsinglands domsaga, för enahanda
förseelse som den under 130 här ofvan omförmälda.

Häradshöfdingen dömdes till böter och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1869, sid. 53.)

132. Åtal mot t. f. ordförande i Yartofta häradsrätt, för dröjsmål med
expedierande af utslag rörande häktad person.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1871, sid. 18, samt 1872, sid. 18.)

133. Åtal mot ordinarie domhafvande!! och en t. f. domhafvande i Valle,
Vilske och Skånings härad, för dröjsmål med expedierande af utslag rörande
häktade personer.

Åtalet mot ordinarie domhafvanden ogillades, men t. f. domhafvanden
ådömdes böter och ersättningsskyldighet.

(Ämb.-ber. 1872, sid. 19.)

134. Åtal mot t. f. domhafvande i Sjuhundra härad, tillika såsom ordförande
uti rådstufvurätten i Norrtälje, äfvensom mot rådstufvurättens ledamöter,
för dröjsmål med att för verkställighet expediera åtskilliga utslag
rörande häktade personer.

Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes i ett af de åtalade fallen,
men i öfrigt ogillades åtalet.

(Ämb.-ber. 1872, sid. 42.)

135. Åtal mot t. f. domhafvande i Norra Möre härad, för dröjsmål med
insändande för verkställighet af utslag rörande häktad person. .

Åtalet ogillades såsom för sent anhängiggjordt.

(Ämb.-ber. 1872, sid. 66.)

136. Åtal mot häradshöfdingen i Ångermanlands norra domsaga, för
förment dröjsmål med expediering för verkställighet af utslag rörande häktad
person.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1873, sid 27.)

137. Åtal mot häradshöfdingen i Tunge, Stångenäs, Sörbygdens och

244

Expediering
af utslag ang.
icke häktad.

Sotenäs härad, för förment dröjsmål med expediering för verkställighet af
utslag rörande häktad person.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1873, sid. 28.)

138. Åtal mot t. f. domhafvande i Hammarkinds och Skärkinds härad,
för förment dröjsmål med expediering för verkställighet af utslag rörande
häktad person.

Åtalet ogillades.

(Ämb.-ber. 1873, sid. 29.)

139. Åtal mot t. f. ordförande och en ledamot i rådstufvurätten i Ulricehamn,
för dröjsmål med expediering för verkställighet af utslag angående
häktad person.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1883, sid. 4.)

140. Åtal mot borgmästaren i Luleå, för dröjsmål med expedierande
af utslag angående häktad person.

Borgmästaren dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1885, sid. 40.)

141. Åtal mot liäradshöfdingen i Tjusts domsaga, för dröjsmål med expedierande
af utslag angående häktade personer.

Liäradshöfdingen dömdes till böter.

(Ämb.-ber. 1886, sid. 40.)

142. Åtal mot t. f. ordförande i Sköns tingslags häradsrätt, för försummelse
i afseende å expedierande af utslag angående häktad person, m. m.

Den tilltalade dömdes till böter och utgifvande af skadestånd.

(Ämb.-ber. 1891, sid. 43.)

143. Uttalande i fråga om kontroll däröfver, att underrätts utslag,
hvarigenom icke häktade personer dömts till frihetsstraff, varda behörigen
expedierade.

(Ämb.-ber. 1905, sid. 142.)

144. Åtal mot t. f. borgmästare i Umeå, för försumlighet att till
Konungens befallningshafvande afkunna utslag för verkställighet, m. m.

Bötesansvar ådömdes.

(Ämb.-ber. 1909, sid. 14.)