Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 98.
1
Nr 98.
Kungl. Majits nådiga proposition till Riksdagen angående
rätt för vissa tjänstemän att för avlöningsförhöjning tillgodoräkna
sig tid, varunder tjänstledighet åtnjutits för
fullgörande av värnplikt; given Stockholms slott den 21
februari 1913.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag’ vill Kung]. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
medgiva,
att i alla de fall, där för civil ordinarie befattningshavare avlöningsförhöjning
må äga rum efter viss tids tjänstgöring, honom icke må föras
till last tid, varunder han åtnjutit ledighet för fullgörande av värnplikt.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
i»
GUSTAF.
Axel Schotte.
Bihang till Bilisdagens protokoll 1913. 1 samt. 67 höft. (Nr 98.)
1
2
Kung! Maj:ts Nåd. Proposition Nr 98.
Framställning
från Riksdagens
justitieombudsman.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21
februari 1913.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvård,
Statsråden Petersson,
Schotte,
Berg,
Bergström,
friherre Adelswård,
Petrén,
Stenström,
Larsson,
Sandström.
''i
Efter gemensam beredning med cheferna för övriga departement
yttrade chefen för civildepartementet, statsrådet Schotte:
I underdånig skrivelse den 2 mars 1911 har Riksdagens justitieombudsman
anfört följande.
Enligt 4 § 1 mom. i avlöningsreglementet för tjänstemän vid statens
järnvägar den 15 november 1907 erhåller tjänsteman, för vilken
arvode i 2 § av reglementet finnes bestämt till ett lägsta och ett högsta
belopp, arvodesförhöjning efter att hava innehaft ett och samma
arvode i tre år; och äger sådan förhöjning rum, intill dess det för befattningen
stadgade högsta arvode uppnåtts.
Sedan i samma moment närmare angivits det belopp, varmed
innehavande arvode sålunda förhöjes, stadgas i 2 mom., bland annat,
följande:
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 98. 3
»I övrigt gäller såsom allmänna villkor för erhållande av arvodesförhöjning:
att
tjänsteman under mera än fyra femtedelar av den tjänstetid,
som erfordras för att vinna arvodesförhöjning, med gott vitsord bestritt
sin egen eller på grund av förordnande annan statens tjänst eller fullgjort
annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras honom
till last den tid, han åtnjutit semester eller tjänstledighet utan arvodesavdrag.
»
Av förekommen anledning har järnvägsstyrelsen i order den 4 november
1910 förklarat, att vid beräkning av den tjänstetid, som enligt
ifrågavarande bestämmelse erfordras för att ordinarie eller extra _ ordinarie
tjänsteman vid statens järnvägar må erhålla arvodesförhöjning,
får icke medräknas den tid, varunder vederbörande varit för fullgörande
av värnplikt förhindrad att bestrida sin tjänst.
Utan tvivel står denna order, yttrar justitieombudsmannen, i full
överensstämmelse med förberörda stadgande i 4 § 2 mom. av avlöningsreglementet
för tjänstemän vid statens järnvägar. Värnpliktstjänstgöringen
kan nämligen icke betraktas som en sådan »tjänst» eller ett
sådant »uppdrag», varom i stadgandet förmäles, och under värnpliktstjänstgöringen
åtnjuter vederbörande icke ledighet från sin tjänst vid
statens järnvägar »ritan arvodesavdrag».
En annan sak är, anför justitieombudsmannen vidare, om ifrågavarande
stadgande — såvitt det för järnvägsstyrelsen nödvändiggör att
vid beräkning av tjänstetid för arvodesförhöjning lägga vederbörande
till last den tid, varunder lian varit för fullgörande av värnplikt förhindrad
— låter försvara sig ur klokhets- och billighetssynpunkt.
I detta avseende hänvisar justitieombudsmannen till en i 1911 års
första häfte av tidskriften »Från Svenska Statsförvaltningen» intagen
artikel, däruti bland annat yttras:
»Man må äga rätt att hysa tvivel, huruvida denna bestämmelse är
lycklig. En livlig agitation gör sig ju, som bekant är, från vissa håll
gällande att med alla till buds stående medel göra värnplikten förhatlig.
År det då lämpligt att---förena denna tjänstgöring, som
av staten för statens egen skull obligatoriskt ålägges den enskilde, med
en ekonomisk uppoffring av nu omförulält slag.
Men skulle man dock icke kunna lämpligen jämställa utövningen
av värnplikten med de uppdrag, vilka få fullgöras utan att medföra
ekonomisk förlust i nu ifrågavarande avseende? Ökningen i utgifterna
för staten torde väl icke därigenom bliva så synnerligen betungande.
4
Järnvägs
styrelsen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 98.
Och det skulle för visso för de värnpliktiga vara av icke ringa betydelse
att veta, att de, som utföra denna tjänstgöring, icke komma att
i ekonomiskt avseende ställas sämre än de, som kanske på grund av
ett eller annat kroppsligt fel, närsynthet, hjärtfel eller dylikt, befrias
från fullgörande av värnplikten, utan att i form av värnpliktsskatt
eller liknande lämna ersättning för sin befrielse från nämnda tjänstgöring.
»
Under instämmande häri och med erinran, att förevarande spörsmål
synes hava betydelse icke allenast beträffande statens järnvägar
utan även i fråga om andra områden av statsförvaltningen — i vilket
avseende hänvisas till exempelvis avlöningsreglementet för tjänstemän
vid postverket § 3 — har justitieombudsmannen för Kungl. Maj:t framlagt
förhållandet till den uppmärksamhet, Kungl. Maj:t kunde finna saken
förtjäna.
I anledning av berörda skrivelse har järnvägsstyrelsen i underdånigt
utlåtande den 28 oktober 1911 anfört huvudsakligen följande.
Det i § 4 mom. 2 av avlöningsreglementet för tjänstemän vid statens
järnvägar intagna stadgande, som legat till grund för järnvägsstyrelsens
i justitieombudsmannens skrivelse omförmälda order av den
4 november 1910, överensstämmer i huvudsak med motsvarande bestämmelse
i det förut gällande avlöningsreglementet samt med 1902
års allmänna löneregleringskommittés förslag till föreskrifter angående
allmänna villkor för arvodesförköjning.
En ändring av ifrågavarande stadgande i sådan riktning, att värnpliktstjänstgöringen
skulle bliva jämställd med de uppdrag, vilka enligt
stadgandets nuvarande lydelse få fullgöras utan att i fråga om arvodesförhöjning
inverka på beräkningen av vederbörandes tjänstetid, finner
styrelsen emellertid nu på i justitieombudsmannens skrivelse anförda
skäl vara ur klokhets- och billighetssynpunkt önskvärd.
I avseende på den ekonomiska innebörden av eu sådan ändringanmärker
styrelsen, att för en ordinarie tjänsteman, som på grund av
värnpliktstjänstgöring försenats ett år i avseende på arvodesförköjning,
inträffar varje följande dylik förhöjning inom befattningen ett år senare
än eljest skulle varit fallet, och på grund av bestämmelserna i § 4 mom.
3 av avlöningsreglementet fortfar nämnda förhållande oftast jämväl
efter befordran till annan befattning. Den förlust, som tjänstemannen
får vidkännas, utgör sålunda summan av de belopp, varmed årsarvodet
varje gång förhöjes, med därå eventuellt belöpande ersättning för bostad
och bränsle. I regel vinnes emellertid ordinarie anställning så
5
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 98.
sent, att hela värnpliktstjänstgöringen då redan fullgjorts eller åtminstone
endast repetitionsövningarna eller den ena av dem återstå att
fullgöra. Under år 1910 åtnjöts sålunda dylik tjänstledighet av allenast
56 ordinarie tjänstemän under i medeltal 37 dagar. Endast under förutsättning
att tjänstledighet åtnjutits av annan anledning t. ex. för sjukdom
— vilket i avseende på denna yngre personal sällan torde, vara
fallet — under så lång tid, att den tillsammans med värnpliktstjänstgöringen
överstiger en femtedel av den period av tre år, som är stadgad
för arvodesförhöjnings erhållande, skulle tjänstgöringen i fråga verka
försenande på vederbörandes arvodesförhöjning, vadan i praktiken den
ifrågavarande bestämmelsen endast i enstaka fall torde hava någon
ekonomisk betydelse för den ordinarie personalen.
Genom förenämnda bestämmelse den 4 november 1910 har styrelsen
funnit sig böra i förevarande avseende likställa den extra, ordinarie
med den ordinarie personalen. För den händelse alltså att en ändring
i avlöningsreglementet i ifrågasatt riktning komme till stånd, anser
styrelsen enahanda princip böra genomföras i fråga om den extra ordinarie
personalen.
För denna personals vidkommande bliva, enligt vad styrelsen framhåller,
de ekonomiska verkningarna av en dylik ändring mera betydande,
om de också ställa sig ganska växlande i olika fall. Extra
ordinarie anställning vinnes i allmänhet vid unga ar, och begynnelseavlöning
med rätt till tjänstårsberäkning tillträdes vid 21 års ålder.
Med hänsyn härtill och att ordinarieskap, åtminstone beträffande tjänstemän
av lägre grad, i de flesta fall icke erhålles förrän efter uppnådda
23 levnadsår, fullgöres oftast värnpliktstjänstgöringen i sin helhet eller
till större delen under vederbörandes anställning såsom extra ordinarie.
Under år 1910 åtnjöts sålunda ledighet för dylik tjänstgöring av 565
extra ordinarie tjänstemän under i medeltal 88 dagar, hör de extra
ordinarie finnes ej såsom för de ordinarie medgiven någon rätt att i
avseende på avlöningsförhöjning tillgodoräkna sig viss tid av åtnjuten
tjänstledighet, och inverkar sålunda även kortare ledighet försenande.
Å andra sidan erhåller extra ordinarie tjänsteman avlöningsförhöjning
redan vid ingången av det kalenderkvartal, som följer näst efter det,
varunder vederbörligt antal tjänstår uppnåtts, och behöver därföre tjänstledigheten
ej inverka försenande i samma grad som för de ordinarie.
Då varje följande avlöningsförhöjning försenas lika många kvartal som
en föregående, utgör tjänstemannens förlust summan av de å nämnda
kvartal belöpande avlöningsförhöjningarna. Vid anställningen som ordi
-
6
G en er al poststyrelsen.
Statskontoret.
Kutigl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 98.
narie upphör givetvis den föregående värnpliktstjänstgöringens inverkan
i avlöningshänseende.
En om ock approximativ beräkning angående den ekonomiska innebörden
av den ifrågasatta stadgeändringen beträffande den extra ordinarie
personalen under exempelvis ett år anser emellertid styrelsen icke
kunna utföras utan en synnerligen tidskrävande utredning på grund av
de många delvis icke kända omständigheter, som därvid inverka. Sålunda
måste hänsyn tagas till den tjänstledighet för värnplikts fullgörande,
som åtnjutits även under de föregående åren, tjänstledighet jämväl
av annan anledning, tjänstemännens olika avlöning samt deras
eventuella befordringar till andra extra ordinarie befattningar, tiden för
deras eventuella anställning å ordinarie stat o. s. v. Då avlöningsförhöjningarna
för så gott som all den personal, varom här är fråga, utgör
allenast 15 kronor per kvartal samt antalet förhöjningar, varå värnpliktstjänstgöringen
kan inverka, på grund av överföringen på ordinarie
stat i flertalet fäll utgör allenast 2 eller högst 3, torde emellertid den
utgift, som den ifrågasatta ändringen skulle orsaka statens järnvägar,
icke uppgå till så avsevärt belopp, att vid frågans avgörande någon
större hänsyn härtill synes behöva tagas.
Järnvägsstyrelsen hemställer om avlåtande av proposition till Riksdagen
med förslag, angående ändrad lydelse i nämnda hänseende av §
4 mom. 2 i avlöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar.
Generalpoststyrelsen har uti underdånigt utlåtande den 25 april
1911 erinrat, att i avlöningsreglementet för tjänstemän vid postverket
funnes intagen enahanda bestämmelse i förevarande avseende som i
avlöningsreglementet för statens järnvägar, varemot beträffande vissa
extra tjänstemän gällde, att ledighet för fullgörande av värnplikt ej
finge föras dem till last i fråga om intjänande av arvodesförhöjning.
Styrelsen har för sin del ansett det billigt och rättvist, att värnpliktstiden
finge medräknas i den tid, varunder tjänsteman intjänar förhöjning
i sin avlöning.
Statskontoret, som jämväl anbefallts att yttra sig i ärendet, har uti
underdånigt utlåtande den 15 februari 1912 anfört följande.
Vad först angår frågan, huruvida tid, då vederbörande varit tjänstledig
för fullgörande av värnplikt, må, utan att sådant uttryckligt medgivits,
tillgodoräknas för avlöningsförhöjnings åtnjutande, erinrar statskontoret,
att denna fråga nyligen varit föremål för Kungl. Maj:ts
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 98.
prövning, nämligen då av regeringsrätten den 13 oktober 1911 utslag
meddelades på besvär av kammarskrivaren W. A. Smith över generaltullstyrelsens
beslut rörande beloppet av klagandens fasta ingångsavlöning
å 1911 års stat.
Enligt de vid avlöningsreglementet för tjänstemän vid tullverkets
lokalförvaltning samt kust- och gränslmvakning den 18 juni 1910 fogade
övergångsbestämmelser må under vissaN^örutsättningar sådan tjänsteman
för avlöningsförhöjning räkna sig till godo vad som överstiger åtta år
av tid, varunder han med eller utan ersättning effektivt tjänstgjort vid
tullverket. Generaltullstyrelsen fann Smith icke berättigad att i sådan
»effektiv tjänstgöring» inräkna även tid, varunder han på grund av
värnplikts fullgörande varit förhindrad att tjänstgöra vid tullverket,
och i enlighet med statskontorets hemställan i utlåtande den 20 april
1911 blev denna styrelsens uppfattning godkänd genom regeringsrättens
förenämnda utslag.
I sitt nyssberörda utlåtande yttrade statskontoret, bland annat:
»I anledning av vad i målet förekommit vill statskontoret emellertid
uttala, hurusom det synes förtjäna tagas i övervägande, huruvida
ej i allmänhet bland villkoren för ålderstilläggs åtnjutande borde intagas
bestämmelse därom, att tjänstledighet för fullgörande av värnpliktsskyldighet
ej må räknas vederbörande till last.»
Under framhållande att statskontoret alltså till fullo delar den uppfattning
Riksdagens justitieombudsman uttalat i nu föreliggande framställning,
erinrar statskontoret vidare därom, att i några fall, nämligen
så vitt angår vid postverket och tullverket anställda extra ordinarie
befattningshavares rätt till avlöningsförhöjning efter vissa år, ifrågavarande
förmån redan enligt gällande bestämmelser är vederbörande
medgiven. Genom general tullstyrelsens rundskrivelse den 9 januari
1908 har nämligen förordnats, att den tid, varunder i tullverket anställd
extra ordinarie tjänsteman eller extra ordinarie betjänt med gott vitsord
fullgör honom åliggande värnplikt, må i fråga om rätt till förhöjning
i dagavlöning, varom förmäles i generaltullstyrelsens rundskrivelser
den 15 april och den 12 december 1907, honom tillgodoräknas.
Vidare har senast genom kungl. brevet den 30 december 1911 beträffande
den arvodesförhöjning, som efter vissa år tillkommer vid postverket
anställd extra tjänsteman, under villkor att han mer än fyra
femtedelar av perioden med gott vitsord bestritt hel dagstjänstgöring
vid postverket, förordnats, att härvid icke må föras manlig tjänsteman
till last den tid, han åtnjutit ledighet för fullgörande av värnplikt.
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 98.
Med avseende härå anser statskontoret uppenbarligen billigheten
kräva, att ett motsvarande medgivande lämnas även i fråga om den
extra personalen vid statens järnvägar.
Statskontoret anser emellertid, att man icke borde stanna härvid.
Åven för ordinarie tjänstemän vid ovannämnda förvaltningar samt för
tjänstemän, vare sig ordinarie eller extra ordinarie, inom andra grenar
av statsförvaltningen kunna fall förekomma, där den ifrågavarande
rätten att för ålderstilläggs åtnjutande tillgodoräkna tid för värnplikts
fullgörande kan vara av betydelse. Såsom exempel härå erinrar statskontoret
därom, att, enligt vad som framgår av kungl. brevet den 15
november 1910, ordinarie adjunkten vid realskolan i Arvika A. H. Wiselius
under en månad av sistnämnda år åtnjöt tjänstledighet för fullgörande
av värnplikt. Statskontoret anser det väl sannolikt, att de
fäll, där vederbörande vid vunnen befordran till ordinarie innehavare
av statstjänst ännu ej fullgjort sin värnplikt, äro tämligen få. Men
detta synes ej böra utgöra något skäl för, att man ej skulle även för
dessa fall tillgodose billighetens krav. Och då för övrigt tjänstgöring
såsom extra ordinarie i vissa fall, till exempel enligt förberörda övergångsbestämmelser
i fråga om avlöningsförhållandena vid tullverket
samt § 3 i de vid gällande avlöningsreglemente för tjänstemän vid
postverket fogade övergångsbestämmelser, må tillgodoräknas även för
ålderstillägg till ordinarie tjänstemans avlöning, finner statskontoret det
i dylika fall, såsom också framgår av ovanberörda besvärsmål, kunna
vara av betydelse för ordinarie tjänsteman, huru i förevarande avseende
hans tidigare tjänstgöring såsom extra ordinarie skall beräknas.
Statskontoret anser det alltså rättvist, att det ifrågavarande medgivandet
må omfatta alla de fall, då någon, som innehar anställning i
statens tjänst, vare sig ordinarie eller extra ordinarie, undfår tjänstledighet
för värnplikts fullgörande.
Vad angår sättet för detta önskemåls realiserande, anser statskontoret
det vara onödigt och olämpligt att för sådant ändamål vidtaga
ändring i alla de särskilda reglementen, kungörelser och andra föreskrifter,
som innehålla villkor för avlöningars åtnjutande. Enligt statskontorets
mening låter saken, enklast ordna sig på det sätt, att Kungl.
Maj:t föreslår Riksdagen medgiva, att vid alla de fall, där på grund av
viss tids tjänstgöring avlöningsförhöjning må äga rum för i statens
tjänst anställd person, denne ej skall föras till last tid, varunder han
åtnjutit ledighet för fullgörande av värnplikt; varefter, därest detta av
Riksdagen bifalles, kungl. kungörelse i ämnet synes statskontoret böra
utfärdas.
. Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 98.
9
I sammanhang härmed upptager statskontoret till behandling en
annan fråga, som rör förhållandena under tjänstledighet för fullgörande
av värnplikt, nämligen frågan om huru stor del av sin avlöning tjänsteman
under sådan tjänstledighet får behålla. I sådant avseende erinrar
statskontoret, att, sedan bemälde Wiselius hos Kungl. Maj:t hemställt
om befrielse från skyldighet att under den tid, han fullgjorde sin värnplikt,
till sin vikarie avstå mer av sin avlöning än på samma tid belöpande
tjänstgöringspenningar samt statskontoret i avgivet utlåtande
tillstyrkt denna ansökning, Kungl. Maj:t enligt förenämnda kungl. brev
den 25 november 1910 icke fann skäl bifalla ansökningen. Statskontoret,
som antager, att detta Kungl. Maj:ts beslut grundat sig därpå,
att kungl. kungörelsen angående ny löne- och pensionsreglering för
lärare och lärarinnor vid rikets allmänna läroverk den 27 augusti 1904
ansetts lägga hinder i vägen för bifall till sökandens begäran, hemställer
nu till Kungl. Maj:ts beprövande, huruvida det ej av samma
skäl, som föranlett den av Riksdagens justitieombudsman gjorda framställningen,
bör anses klokt och rättvist, att åtgärder vidtagas för att
vederbörande må under fullgörande av värnplikt icke behöva av sina
avlöningsförmåner avstå mer än som äger rum under tjänstledighet på
grund av styrkt sjukdom, således i de flesta fall endast tjänstgöringspenningar.
Under framhållande att de fall, varå ett sådant medgivande skulle
få tillämpning, utan tvivel bleve ganska få och att därför frågan ur
kostnadssynpunkt synes vara av helt ringa betydelse för statsverket,
hemställer statskontoret, som anser denna fråga lämpligen kunna
ordnas i samband med den här förut avhandlade, att Kung]. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen medgiva jämväl, att i statens tjänst anställd
person må under tjänstledighet, som åtnjutes för fullgörande av värnplikt,
behålla så stor del av sin avlöning, som han enligt gällande bestämmelser
äger uppbära under tjänstledighet på grund av styrktsjukdom.
Uti särskilda, av Riksdagen godkända avlöningsbestämmelser för
civila ordinarie befattningshavare vid statens ämbetsverk och myndigheter
är i fråga om rätt att komma i åtnjutande av avlöningsförhöjning
efter viss tids fortsatt innehavande av befattning i regel föreskrivet
såsom villkor, att befattningshavaren under mer än fyra femtedelar av
den tjänstetid, som erfordras för att vinna dylik förhöjning, med gott
vitsord bestritt sin egen eller på grund av förordnande annan statens
tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 6? käft. (Nr 98.) 2
Departements
chefens
yttrande.
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 98..
föras honom till last den tid, han åtnjutit semester eller annan ledighet
utan avdrag av avlöning.
Däremot är icke i något fall uttryckligen medgivet, att tid, som
kan hava åtgått för fullgörande av värnplikt, må tillgodoräknas civil
ordinarie befattningshavare för intjänande av ålderstillägg. Icke heller
torde det låta sig göra att hänföra värnpliktstjänstgöring till fullgörande
av »offentligt uppdrag». I likhet med Riksdagens justitieombudsman
och de i ärendet hörda myndigheter anser jag emellertid,
att såväl klokhets- som billighetsskäl tala för att befattningshavare icke
föres till last tid, varunder han åtnjutit ledighet för fullgörande av
värnplikt.
Riksdagen har ock i skrivelse den 29 maj 1912, nr 259, angående
vidtagande av åtgärder till värnpliktiges skyddande mot förlust av innehavda
anställningar i statens tjänst eller Vid dess arbetsföretag på
grund av inkallande till tjänstgöring, uttalat, att mer eller mindre fast
anställd värnpliktig icke bör på grund av fullgörande av sin värnplikt
lida någotjnenli favseende å, bland annat, rätt till ålderstillägg.
I förbigående tillåter jag mig nämna, att den utredning, som blivit
igångsatt ^med ^anledning av Riksdagens berörda skrivelse, ännu icke
hunnit avslutas.
Under angivna förhållanden och då en föreskrift i det syfte, varom
nu är fråga, synes kunna fristående för sig prövas, synes mig alltså
en allmän föreskrift i berörda avseende, gällande civila ordinarie befattningshavare
vid samtliga statens ämbetsverk och myndigheter, böra
utfärdas. Då detta emellertid innebär en ändring av avlöningsbestämmelser,
som godkänts av Riksdagen, torde Riksdagens medgivande
behöva inhämtas.
Aven beträffande extra befattningshavare synes frågan om värnpliktstjänstgöringens
inverkan på tidpunkten för tillträdande av eventuellt
förekommande avlöningsförhöjning böra uppmärksammas. Såsom
av det anförda framgår, har i fråga om dylika befattningshavare vid
vissa verk redan givits föreskrifter, i ändamål att tiden för fullgörande
av värnplikt icke må föras vederbörande till last i avseende å avlöningsförhöjning.
Då givetvis ensartade bestämmelser i nämnda hänseende,
så vitt möjligt, böra gälla för samtliga verk och myndigheter, torde en
revision i antydd riktning vara av behovet påkallad. Härför fordras
dock icke särskilt medgivande av Riksdagen, då det ju tillkommer
Kungl. Maj:t eller vederbörande myndighet att fastställa avlöningsgrunder
för extra personal.
Vidkommande statskontorets förslag att i statens tjänst anställd
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Preposition Nr 98.
person skulle få under tjänstledighet, som åtnjutes för fullgörande av
värnplikt, behålla viss del av sin avlöning, anser jag mig i frågans
nuvarande läge och förr än en ingående utredning blivit verkställd icke
kunna göra något bestämt uttalande. Denna fråga är uppenbart av
vida större och mera invecklad beskaffenhet än den nu närmast förevarande.
Vidare synes mig kunna ifrågasättas, huruvida ej framdeles
ändring bör göras i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till
pension och andra för vissa kategorier av civila befattningshavare gällande
pensionsbestämmelser i syfte att tjänstår för erhållande av pension
må få beräknas även för tid, varunder vederbörande fullgjort värnplikt.
Jämväl denna fråga tarvar emellertid en mera ingående prövning.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen medgiva,
att i alla de fall, där för civil ordinarie befattningshavare
avlöningsförhöjning må äga rum efter
viss tids tjänstgöring, honom icke må föras till last
tid, varunder han åtnjutit ledighet för fullgörande av
värnplikt.
Vad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle
nådig proposition till Riksdagen avlåtas av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Nils Ädelgren.