Kung!. Majis Nåd. Proposition Nr 59.

1

Nr 59.

Kungl. Maj;ts nådiga ''proposition till Riksdagen med förslag till
förordning om ändrad lydelse av §§ 7, 8 och 12 i förordningen
den 13 december 1912 angående tullrestitution
i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara; given
Stockholms slott den 31 januari 1913.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansäxenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att antaga närlagda förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 7,
8 och 12 i förordningen den 13 december 1912 angående tullrestitution
i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara ävensom besluta, att de nya
bestämmelserna skola träda i kraft å tid, som av Kungl. Maj:t bestämmes.

De till ärendet hörande handlingarna skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Theodor Adelswärd.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 30 käft. (Nr 59.)

1

2

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59.

Förslag

till

Förordning om ändrad lydelse av §§ 7, 8 och 12 i förordningen den
13 december 1912 angående tullrestitution i vissa fall vid
återutförsel av utländsk vara.

§ 7.

1. Rätt till restitution enligt denna förordning avser icke blott
varor, som införts direkte från utlandet eller från frihamn eller frilager,
utan även varor, som uttagits från nederlag eller från transitupplag eller
ankommit såsom omedelbar transitförsändning.

2. Restitution — — — — — — — — — — — — restitution.

§ 8.

1. För bevarande av rätt till tullrestitution enligt denna förordning
erfordras, att handelsidkare vid varans angivning till förtullning
skriftligen anmäler avsikten att begagna sig av sådan rätt.

Då dylik anmälan avser vara, som angivits till förtullning från
nederlag, skall, därest icke redan vid varans tullbehandling för uppläggning
å nederlag de särskilda upplysningar om densamma vunnits, som
äro föreskrivna såsom villkor för rätten till tullrestitution, varan undergå
förnyad tullbehandling.

2. Efter — — — — — — — — — — — — — omförmäles.

§ 12-

Såsom villkor för erhållande av restitution skall i övrigt gälla:

a) att utförseln — — — — annan tullkammare;

b) att exportangivningsinlagan — — — — förändring;

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59.

c) att vederbörande tullkammare, efter exportvarans undersökning
och utrönande av den vikt, som jämlikt § 7 mom. 2 skall läggas till
grund för restitutionen, samt kollinas plombering ävensom bevakning
under transporten till och inlastning i fartyg eller järnvägsvagn eller
överlämnande till postverket, härom meddelat attest, vilken såsom verifikation
jämte angivningsinlagan och övriga intyg bifogas tullkammarens
utgående tulljournal;

d) att utförseln i övrigt verificeras på sätt i § 13 av nådiga förordningen
med tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911 finnes
stadgat beträffande varor, för vilka tullrestitution är därstädes medgiven,
eller, därest utförseln äger rum med paketpost, på sätt av
Konungen särskilt förordnas; samt

e) att vederbörande — — — — begäres.

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 januari

1913.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve EhrensväRD,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,
friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Härefter anförde departementschefen vidare:

Sedan Kungl. Maj:t den 13 december 1912 på min föredragningav
vissa delar av Riksdagens skrivelse den 28 maj 1912 i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående
tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara dels ock en
i ämnet väckt motion beslutat att i enlighet med det av Riksdagen
antagna författningsförslag utfärda förordning i ämnet, tillåter jag mig
nu ånyo anmäla Riksdagens berörda skrivelse, i vad densamma avser
av Riksdagen hos Kungl. Maj:t gjord anhållan, att Kungl. Maj:t ville
låta verkställa utredning, huruvida vid uppläggande av gods å nederlag
sådan kontroll skulle kunna anordnas, att erlagd tullavgift kunde vid
godsets utförande restitueras, ävensom, därest utredningen därtill gåve anledning,
för Riksdagen framlägga förslag till bestämmelser i sådant syfte.

Enligt § 7 i det vid ovannämnda proposition fogade författningsförslaget
kunde rätt till restitution medgivas ej mindre, då varan införts

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59.

direkte från utlandet eller från frihamn eller frilager än även, då den uttagits
från transitupplag eller ankommit såsom omedelbar transitförsändning.
Däremot kunde medgivandet icke avse gods, som uttagits från
nederlag. Såsom Riksdagen i sin skrivelse framhållit, grundade sig denna
inskränkning i restitutionsrätten därpå, att packhusbehandlingen av på
nederlag upplagt gods skett redan före dess uppläggning å nederlaget och
att man därvid icke haft anledning att vidtaga de speciella åtgärder, som
föranleddes av anmälan om godsets tillämnade återutförsel. Under förmälan
att Riksdagen funnit denna omständighet vara avgörande för att
rätt till restitution icke för det dåvarande medgåves för gods, som uttagits
från nederlag, lämnade Riksdagen författningsförslaget härutinnan
oförändrat. Då emellertid något principiellt skäl att från restitutionsförfarandet
utestänga sådant gods icke syntes föreligga i nu berörda
förhållande, och Riksdagen icke heller eljest kunnat finna, att ur principiell
synpunkt hinder borde möta för en sådan utvidgning av tullrestitutionsinstitutet,
att även nederlagsgods kunde bliva föremål för
restitution, vilken anordning syntes kunna betecknas såsom för handeln
synnerligen önskvärd, fann Riksdagen sig böra begära ovanberörda
utredning och eventuellt förslag till bestämmelser, åsyftande en sådan
utvidgning av sagda institut.

I infordrat gemensamt underdånigt utlåtande den 11 oktober 1912
rörande vissa delar av Riksdagens förevarande skrivelse hava kommerskollegium
och generaltullstyrelsen beträffande nu föreliggande fråga
anfört, bland annat, följande:

»Att, såsom Riksdagen ifrågasatt, i och för vinnande av angivna syfte vidtaga
den genomgående förändring beträffande all uppläggning av gods å nederlag
att till allmänt iakttagande påbjuda sådana åtgärder, vilka icke skulle äga någon
betydelse för andra fall, än då godset möjligen kunde komma att uttagas för ett
reexportlager, synes ämbetsverken icke kunna ifrågakomma. Därest så skedde,
skulle till exempel det extra arbetet för utrönande och antecknande av varans
handelsbenämning, vilket ansetts erforderligt beträffande gods, avsett för reexport,
vara till ingen nytta i de enligt ämbetsverkens förmenande oftast inträffande fallen,
då varan ej komme att från nederlag förtullas för reexport. Ämbetsverken hålla
nämligen för troligt, att gods, avsett att reexporteras enligt ifrågavarande förordning,
högst sällan komme att förtullas från nederlag, ej minst på den grund att för
godset då skulle erläggas såväl nederlagsavgift som restitutionsavgift med tillhopa
en och en halv procent av tullbeloppet.

Därest emellertid anordningar i syfte att även nederlagsgods kunde bliva
föremål för nu ifrågavarande restitutionsrätt skulle anses böra vidtagas, synes detta
kunna lämpligare ske genom meddelande av föreskrift, att dylikt gods, vilket med
sådan anmälan, som omförmäles i § 8 mom. 1, angåves till förtullning, skulle
undergå förnyad tullbehandling, därest sådan erfordrades för vinnande av de ytterligare
upplysningar om godset, som, utöver dem, vilka vid första tullbehandlingen

6

Kuncjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59.

erhållits, kunde vara erforderliga, nämligen angående handelsbenämning och i vissa
fall nettovikt av bruttoförtullade varor. Vidtagande av sådana anordningar skulle
kunna ske genom ändring av § 7 mom. 1 och § 8 mom. 1 i den av Riksdagen
antagna förordningen.»

I anslutning till vad ämbetsverken sålunda anfört hade ämbetsverken
utarbetat förslag till ändrad lydelse av nämnda författningsrum.
Detta förslag har jag funnit kunna med viss redaktionell ändring läggas
till grund för den framställning i ämnet, som jag strax skall tillåta mig göra.

I sitt förenämnda gemensamma utlåtande bava kommerskollegium
och generaltullstyrelsen jämväl berört frågan om åvägabringande av
ytterligare förändring av nämnda förordning, i syfte att rätt till tullrestitution
måtte kunna beviljas jämväl då vara återutföres med paketpost.
Härtill hava ämbetsverken föranletts närmast av en till dem remitterad
underdånig framställning i ämnet av Stockholms handelskammare den 15
juni 1911, för vilken jag längre fram skall närmare redogöra.

Att det författningsförslag, som var bifogat Kungl. Maj:ts omförmälda
proposition, icke innehöll några bestämmelser i nu angivna
avseende berodde dels på den omständigheten, att då gällande bestämmelser
angående postverkets och tullverkets behandling av paketpost
icke innehöllo föreskrifter för vinnande av en effektiv kontroll därå, att
en till utlandet destinerad vara verkligen utfördes ur riket, dels ock på
det förhållandet, att den frågan tills vidare lämnats öppen, huruvida för
tillgodonjutande av rätten till tullrestitution såsom villkor borde uppställas
viss minimikvantitet för varans införsel och anedvning: samt likaledes
viss minimikvantitet för varans återutförsel.

Sedan i kungörelsen angående behandling av paketpost från utlandet,
utfärdad den 17 juli 1912, den principen blivit för vissa fall godkänd,
att gods, som till postverket överlämnats för återutförsel, under
vissa förutsättningar skall, utan tullverkets direkta kontroll, från tullverkets
sida anses såsom bevisligen utfört, linnes näppeligen något principiellt
skäl att utesluta möjligheten till tullrestitution vid återutförsel
med paketpost av sådant gods, som eljest är berättigat till tullrestitution
enligt förutnämnda förordning och i anslutning därtill utfärdade kungörelser.

En bestämmelse avseende att bereda sådan möjlighet skulle ock
i avsevärd grad befordra syftet med förevarande restitutionsinstitut.
Denna tanke har särskilt utvecklats av Stockholms handelskammare i
dess nyssnämnda framställning, däri anföres, bland annat, följande:

»En stor del av de varor, som tänkas bliva föremål för transitoaffärer, äro
just sådana, som hava högt värde i förhållande till vikten eller volymen, såsom vissa

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59.

textilvaror, korta varor, pappersvaror och galanterivara^ sålunda varor, som i stor
utsträckning sändas såsom postpaket. Särskilt om det gäller att befordra transitohandeln
på Ryssland, torde det vara nödvändigt att giva möjlighet till varornas
återutförsel med posten, då nämligen postpakettrafiken just för detta land har en
ofantlig betydelse.

Orsakerna därtill äro flera. Först och främst äro, på grund av de stora
avstånden i Ryssland, järnvägsfrakterna mycket dyra och fraktgodstransporten långsam.
Då postportot är enhetligt och varan med posten befordras vida snabbare,
föredrar köpmannen helt naturligt att använda sig av detta befordringsmedel. Efter
samma taxa kan han sända sin vara till vilken plats som helst inom det stora ryska
riket, och han kan således noggrant i förväg kalkylera, vad varan kommer att
kosta på mottagningsorten. Att varan hastigt kommer till bestämmelseorten är
ju också av stor vikt, särskilt när det gäller säsongartiklar. I Ryssland har man
också, enligt vad som uppgivits, vid tullbehandlingen av postpaket en anordning,
som i hög^ grad tilltalar mottagarne. De ankommande postpaketen tullbehandlas
nämligen på gränsstationen, under samverkan mellan postens och tullens tjänstemän,
utan att adressaten behöver vara närvarande. Därefter gå paketen vidare till bestämmelseorten
och utforslas av postverket till adressaten, vilken erhåller paketet
mot det belopp, som den bifogade tullräkningen utvisar.

Om sålunda posten i och för sig är ett utomordentligt transportmedel i
Ryssland, så är den särskilt av betydelse, då det gäller förbindelser med Sverige.
Då vårt land endast på en linje har överenskommelse om samtrafik med de ryska
järnvägarna, måste fraktgodset på de mest anlitade förbindelselederna gå genom
speditörers händer. Vintertiden, när sjöfarten på Petersburg är stängd, får man för
de varor, som över Finland gå till norra Ryssland, till och med anlita mera än en
speditör. Som detta givetvis vållar dryga kostnader, blir följden ofta reklamation
från kunderna, som ej vilja finna sig i de dyra transportkostnaderna från Sverige,
synnerligast som de äro vana att betala mycket mindre vid transport från Tyskland.
Därför måste man också vid sändningar från Sverige i hög grad anlita
postverket.»

Vad beträffar det för tullrestitutions åtnjutande ifrågasatta villkoret
om fastställelse av vissa minimikvantiteter för in- och utförseln, anförde
kommerskollegium och generaltullstyrelsen i sitt gemensamma underdåniga
utlåtande, bland annat, följande:

»Redan vid upprättandet hos generaltullstyrelsen av förslag till förteckning
å varor, för vilka från tullverkets synpunkt restitutionsrätt skulle kunna medgivas,
upptogs frågan om lämpliga minimikvantiteter i nämnda avseenden för de särskilda
varorna. Dep visade sig emellertid synnerligen svårt att finna antagliga grunder
för ett rättvist inbördes avvägande av dessa begränsningar beträffande den stora
mångfalden varor, medgivandet skulle gälla, och vid förfrågningar under hand i
detta ämne hos olika importörer plägade från deras sida framhållas, att kvantitetsbegränsning,
särskilt beträffande reexporten, skulle kunna omintetgöra den väntade
fördelen för transithandeln. Otvivelaktigt torde vara, att med avseende å nu ifrågavarande
institut icke kunna åberopas samma skäl för rättighetens begränsning på
detta sätt som med avseende å det danska kreditupplaget. Danska tullverkets
vidlyftiga bokföring angående kreditupplagsgods samt själva formen av kredit på

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59.

tullen icke blott för varor, som skola återutföras, utan i allmänhet för importerade
kreditupplagsberättigade varor, till dess det visar sig, att dessa uttagits till förbrukning
inom landet, framkalla i och för sig krav på en skarpare begränsning
än som betingas av de former, som givits nu ifrågavarande institut, vilket endast
gäller restitution av erlagd tull för under vissa betingelser reexporterade varor.»

På dessa grunder hade ämbetsverken funnit sig höra ifrågasätta, att i regel
ingen begränsning till kvantiteten bestämdes vare sig för import eller för reexport.
I likhet med Sveriges Industriförbund, som yttrat sig i ämnet, ansågo ämbetsverken
någon sådan begränsning ej heller ur synpunkten av industriens intresse påkallad.

I kungörelse den 13 december 1912 angående närmare bestämmelser
rörande den i förutnämnda förordning medgivna tullrestitution i
vissa fall vid återutförsel av utländsk vara finnes icke heller något
villkor angående viss minimikvantitet uppställt för restitutionsrättens
åtnjutande.

Då sålunda, enligt vad jag anfört, behovet av restitutionsrättens
åtnjutande säkerligen kommer att göra sig kännbart även beträffande
ur riket utförda mindre varupartier, och hinder med hänsyn till den
nödiga kontrollens upprätthållande icke möter för sådan varuutförsel
med paketpost samt industriens intressen icke synas komma att vedervågas
genom en sådan anordning, torde ifrågavarande förordning böra
underkastas förändring i det av ämbetsverken angivna syfte.

De av mig nu ifrågasatta bestämmelserna torde böra träda i kraft
snarast möjligt. Tiden för ikraftträdandet torde böra få bestämmas av
Kungl. Maj:t.

Sedan departementschefen härefter uppläst ett i enlighet med nu
angivna grunder utarbetat förslag till förordning om ändrad lydelse av
§§ 7, 8 och 12 i förordningen den 13 december 1912 angående tullrestitution
i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara, hemställde
departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå Riksdagen
att antaga samma förslag ävensom besluta, att de nya bestämmelserna
skulle träda i kraft å tid, som av Kungl. Maj:t bestämdes.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och
skulle proposition av lydelse, bilagan litt. — vid detta
protokoll utvisar, till Riksdagen avlåtas.

Ur protokollet:

Gunnar Schumacher.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS- BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1913.