Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 58.
1
Nr 53.
Kungl. Majds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
ändrad lydelse av § 8 mom. 4. i gällande förordning
med tulltaxa för inkommande varor; given Stockholms
slott den 8 november 1912.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
fmansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
dels besluta, att § 8 mom. 4 i tulltaxeförordningen skall erhålla
följande ändrade lydelse:
4. Varor — — —---------gränsen.
Frihet från tullumgälder åtnjutes, under enahanda förutsättning,
jämväl för dragare och fordon, som av gränsbefolkningen föras från
Norge eller Finland till närbelägen ort i Sverige för att under viss
kortare tid här användas till timmerforsling eller annat dylikt ändamål,
likasom även för kreatur, vilka från sagda främmande länder införas
för att under viss tid å sådan ort gå i bet. Därest tiden för sådan
disposition inom Sverige, som nu blivit sagd, överstiger tre månader,
skall medgivande av tullfrihet ankomma på prövning av generaltullstyrelsen
i enahanda ordning och under villkor, som här ovan i mom. 1
föreskrivas,
dels ock förklara, att förestående bestämmelser skola tillämpas
från den dag, Kungl. Maj:t bestämmer.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 26 höft. (Nr 53.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 53.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Theodor Adelswärd.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 53.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å Stockholms
slott den 8 november 1912.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve EhFiENSVÄrd,
Statsråden: Petersson,
Schotte,
Berg,
Bergström,
friherre Adelswärd,
Petrén,
Stenström,
Larsson,
Sandström.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet friherre Adelswärd anförde
härefter.
Under den s. 1c. mellanrilcslagens tid kunde svenska och norska
hästar och fordon utan synnerligt hinder av tullförfattningarna föras
över gränsen från det ena riket till det andra för att under längre
eller kortare tider användas för timmerdrivning och därefter återföras
till sina respektive hemland.
Sedan emellertid mellanrikslagen år 1897 upphört att gälla, inträdde
nya förhållanden i detta avseende. Efter nämnda tidpunkt bestämdes
nämligen i en årligen utfärdad förordning angående vissa bestämmelser
rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge
de fall, då varor finge tullfritt införas från Norge till Sverige. Denna
4
Iiungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 53.
förordning'' ersattes år 1906 med en likaledes årligen utfärdad förordning
rörande enbart gränstrafiken mellan de båda Länderna. Dessa årliga förordningar,
av vilka den sista var av den 6 maj 1910, medgåvo tullfrihet
för hästar, som från Norge fördes över gränsen, endast i två fall, nämligen
dels då de erfordrades för skötsel av svensk egendom med samma
ägare eller brukare som närbelägen egendom i Norge, dels ock då de
såsom dragare användes endast för transport av gods eller personer från
Norge till Sverige. För till timmerdrivning i Sverige använda norska
hästar medgåvo således berörda förordningar ej tullfrihet och ej heller
hade några allmänna bestämmelser vant meddeiade i fråga om rätten att
tullfritt disponera från Norge införda hästar. Emellertid hade den praxis
utvecklat sig, att från Norge för ifrågavarande ändamål införda hästar
det oaktat varit befriade från tullavgift, dock att för åtnjutande av
dylik befrielse vederbörande måst underkasta sig vissa kontrollåtgärder.
Sålunda hade erfordrats, att, därest hästarna skolat någon längre tid kvarbliva
i Sverige, framställning om tullfrihet för desamma gjorts hos generaltidlstyrelsen.
I andra tall åter hade hästarna fått disponeras, om dessa
och de personer, som haft med hästarna att skaffa, varit för gränsbevakningen
kända, efter blott och bart en anmälan vid närmaste gränsstation,
men, om hästarna och ifrågavarande personer icke varit av
gränsbevakningen kända, mot tulldeposition.
Efter ikraftträdandet av nu gällande förordning med tulltaxa för
inkommande varor den 9 juni 1911 hava förhållandena i nu ifrågavarande
avseende ånyo undergått en förändring. Bestämmelser motsvarande
de i gränstrafikförordningarna meddelade återfinnas i berörda
tulltaxeförordning under § 4 r, §§ 5, 6 och 7 samt § 8 mom. 4
och . § 9 mom. 2 och äro, i vad de angå hästar (§ 4 r samt §§ 6 och
7), i huvudsak oförändrade, dock med någon skärpning beträffande
återutförseln av till transport av gods eller personer från Norge till
Sverige använda dragare. Gränstrafikförordningarna kunde visserligen
i och för sig strängt taget icke föranleda befrielse från tullavgift för
hästar, som införts från Norge för att användas vid timmerdrivning här
i riket, men den dåvarande tullagstiftningen gav friare händer åt praxis,
och på sådant sätt blev det möjligt att bereda tullfrihet för hästar, som
infördes för nu ifrågavarande ändamål. Med den nu gällande tulltaxeförordningens
avfattning är detta uteslutet, närmast därför att i sagda
förordning under § 8 mom. 1 intagits bestämda föreskrifter rörande de
fall, i vilka generaltullstyrelsen äger medgiva tullfrihet för vara under
viss kortare tid, och bland dessa fall icke förekommer det nu omhandlade.
Också hava, enligt vad jag inhämtat, framställningar om tull -
5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 53.
frihet för från Norge införda hästar, som varit ämnade att användas
vid timmerdrivning här i landet, vare sig framställningarna gjorts hos
generaltullstyrelsen eller vederbörande lokaltullmyndighet, numera städse
avslagits, vadan vid införsel av dylika hästar tull jämlikt rubriken nr 50
i gällande tulltaxa måst erläggas med 50 kronor per häst.
Vad nu angår de norska myndigheternas ställning till frågan om
tull å svenska hästar, som för timmerdrivning införts i Norge, medgavs
under gränstrafikförordningarnas tid tullfrihet för dylika hästar med
iakttagande av i huvudsak samma kontrollåtgärder, som hos oss då
tillämpades. I Norge har emellertid ej någon förändring i avseende å
tullbehandlingen av från Sverige införda hästar inträtt, utan medgives
alltjämt och på samma sätt som förut tullfri införsel av svenska hästar,
avsedda att användas vid timmerdrivning. De restriktiva åtgärderna från
svensk sida hava därför framkallat ovilja hos den norska gränsbefolkningen,
vilket är så mycket mera förklarligt som, enligt vad jag inhämtat,
antalet norska hästar, som för nu ifrågavarande ändamål införas
till Sverige, är betydligt lägre än antalet svenska hästar, som för samma
ändamål införas till Norge.
I en till chefen för finansdepartementet ställd skrivelse av den 18 juli 1912
har ministern för utrikes ärendena meddelat, bland annat, följande. Under framhållande
av de olika grundsatser, som, enligt vad jag ovan nämnt, numera i tullavseende
tillämpades i Norge och i Sverige vid införsel av hästar, som äro ämnade
att i det andra riket användas vid timmerdrivning, hade härvarande norske minister
i skrivelse till ministern för utrikes ärendena, på sin regerings befallning, tillkännagivit,
att då det kunde antagas, att det förut i nu berörda avseende tillämpade
förfaringssättet, ömsesidig tullfrihet på båda sidor om gränsen, vore överensstämmande
med de svenska gränsboarnas intressen, norska regeringen, innan vidare åtgärder
i saken företoges, ansett sig böra söka utverka, att ett med norsk praxis
överensstämmande förfarande uti ifrågavarande hänseende åter bleve infört i
Sverige; och hade norska ministern i anledning härav hemställt, att här i landet
åtgärder måtte vidtagas därhän, att norska hästar måtte framdeles få utan att underkastas
någon tullavgift föras över gränsen till Sverige.
I infordrat underdånigt utlåtande av den 19 september 1912 har generaltullstyrelsen,
bland annat, framhållit, att frågan, huruvida det skulle befinnas lämpligt
vidtaga ändring i tulltaxeförordningen, i syfte att sådan tullfrihet för norska hästar,
som nu blivit ifrågasatt, komme att medgivas, i väsentlig män vore beroende därpå,
huruvida en dylik åtgärd vore betingad för tillgodoseende av den i de svenska gränstrakterna
bosatta befolkningens intressen. För egen del har generaltullstyrelsen förklarat
sig ej hava något att erinra mot vidtagande av åtgärder i ovannämnda syfte.
Härefter anmodades genom cirkulärskrivelse den 7 oktober 1912
Kungl. Maj ris befallningshavande i Göteborgs och Bohus, Ålvsborgs,
Framställning
från Norge.
Generaltullstyrelsens
utlåtande
den 19 september
1912.
6
Kungl. Maj:ts
befallnmgsham
andes
utlåtanden.
G ener altullstyrelsens
utlåtande den
31 oktober
1912.
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 53.
Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands län att inkomma med yttrande,
huruvida det för den svenska gränsortsbefolkningen i vederbörande län
vore av intresse, att hästar, avsedda att användas för timmerforsling eller
annat dylikt ändamål inom Sverige eller Norge och att därefter återutföras,
framgent skulle kunna från grannlandet tullfritt föras över
gränsen.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Göteborgs och Bohus län har
förklarat, att inom detta län icke något intresse förefunnes för tullfrihet
i omförmält avseende. De övriga befallningshavandena åter hava svarat,
att det för den svenska gränsortsbefolkningens vidkommande vore av
intresse, att den ifrågasatta tullfriheten genomfördes, och har detta förhållande
särskilt av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Värmlands län
starkt betonats. Nämnda befallningshavande ävensom Kungl. Maj:ts
befallningshavande i Kopparbergs län hava överlämnat från vederbörande
länsmän och Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län
från vederbörande kronofogdar i ärendet infordrade yttranden, av vilka
jag blott vill fästa uppmärksamheten å det av kronofogden i Jämtlands
västra fögderi avgivna, vari meddelas, att före nu gällande tulltaxeförordnings
trädande i kraft norska hästar införts i riket ej blott för att
användas vid timmerdrivning utan även för att gå i bet å arrenderade
betesmarker.
Med anledning av sålunda förebragt utredning i ärendet anbefalldes
generaltullstyrelsen genom nådig remiss den 24 oktober 1912 att avgiva
underdånigt förslag ej mindre till sådant tillägg till gällande tulltaxeförordning,
att tullfrihet för viss kortare tid skulle kunna medgivas
för utländska dragare, som fördes över gränsen för att inom riket
användas till timmerforsling eller annat dylikt ändamål samt därefter
återutföras, än även till provisoriska bestämmelser i enahanda svfte, att
tillsvidare tillämpas i avvaktan på den framställning, som kunde komma
att avlåtas till nästsammanträdande Riksdag, samt på Riksdagens härav
föranledda beslut.
Till åtlydnad härav avgav generaltullstyrelsen den 31 oktober 1912 utlåtande
och förslag i ämnet. Generaltullstyrelsen hemställde därvid, att vederbörande tullmyndigheter
vid gränsen skulle erhålla befogenhet att för en tid av högst 3 månader
medgiva tullfri disposition för nu ifrågavarande ändamål av dragare och fordon på
enahanda sätt, som enligt § 8 mom. 4 tulltaxeförordningen vore medgivet i fråga
om därstädes omförmälda varor, men att, om längre tids disposition avsåges, medgivandet
skulle ankomma på prövning av generaltullstyrelsen i enlighet med föreskrifterna
i mom. 1 av samma paragraf; och har generaltullstyrelsen framhållit, att
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 53.
en dylik anordning vore praktisk i tillämpningen, vartill komme, att i de fall, dä
lokaltullmyndigheten beviljade tullfriheten, varuägaren komme att besparas utgiften
för lösen av generaltullstyrelsens protokoll.
Med anledning av kronofogdens i Jämtlands västra fögderi lämnade meddelande,
att tullfrihet tillförne medgivits jämväl för hästar, vilka införts för att gå i bet
å svenska marker, har generaltullstyrelsen förklarat sig anse det kunna vara till
fördel för svenska jordägare att kunna bortarrendera betesrätten till norrmän samt
på grund därav föreslagit, att tullfriheten även borde avse kreatur, som infördes
för att gå i bet.
Vidare har generaltullstyrelsen hemställt, att Finland i nu ifrågavarande avseende
måtte likställas med Norge, samt att de erforderliga nya bestämmelserna
måtte införas i tulltaxeförordningen såsom ett tillägg till dess § 8 mom. 4.
Vad beträffar de ifrågasatta provisoriska bestämmelserna anser generaltullstyrelsen
desamma böra innehålla förklaring, att, i avbidan på definitivt beslut i
denna fråga, dragare och fordon, införda av gränsbefolkningen för timmerforsling
eller annat dylikt ändamål, må disponeras emot deposition hos vederbörande tullmyndighet
vid gränsen av belöpande tullavgift samt iakttagande av de kontrollföreskrifter,
som av tullmyndigheten meddelas i och för behörig identifiering vid återutförseln,
ävensom att, därest den ifrågasatta tullfriheten bliver genom allmän
författning medgiven, de deponerade beloppen skola till vederbörande återbetalas, i
den män varorna återutförts inom ett år efter införseln, men, i händelse sådan tullfrihet
icke varder medgiven, i vederbörliga journaler uppdebiteras.
För tryggande av fortfarande tullfrihet i Norge vid införsel från DepartementsSverige
av hästar, avsedda att användas vid timmerdrivning, torde vara chefennödvändigt,
att enahanda tullfrihet här i riket medgives för från Norge
införda hästar. Behovet av denna tullfrihet för Sveriges del är enligt
min mening av den förebragta utredningen i ärendet till fullo ådagalagt.
\ ad beträffar generaltullstyrelsens förslag om tullfrihet jämväl
för kreatur, som införas för att i Sverige gå i bet, synes det mig
lämpligt, att i detta sammanhang bestämmelser jämväl härom införas.
Generaltullstyrelsen har vidare föreslagit, att den ifrågasatta tullfriheten
skulle gälla ej blott dragare, fordon och kreatur, som införas från Norge,
utan ock sådana, som införas från Finland. Emot denna anordning,
som synes betingad av gränsförhållanden av likartad beskaffenhet med
de norska, har jag så mycket mindre något att erinra som de nu ifrågasatta
nya bestämmelserna i tulltaxeförordningen i sådant fall komme
att stå i full överensstämmelse med de i § 8 i samma förordning förekommande
föreskrifterna angående vissa lättnader i tullavseende för den
närmast gränsen mot ej mindre Norge än även Finland boende befolkningen,
vilka föreskrifter hava att tillgodose ett behov jämförligt med
det nu förevarande. Vad angår den ifrågasatta bestämmelsens avfattning
har jag låtit inom finansdepartementet vidtaga några jämk
-
8
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 53.
ningar i generaltullstyrelsens förslag, vilka emellertid icke innefatta
någon förändring i sak av detsamma.
Vad beträffar de av generaltullstyrelsen föreslagna provisoriska
bestämmelserna, föranleda de icke annan erinran från min sida, än att i
syfte att förtydliga desamma en mindre omredigering sjmes erforderlig.
Sedan föredragande .departementschefen härefter uppläst förslag
till ej mindre ändrad lydelse av § 8 mom. 4 av gällande förordning
med tulltaxa för inkommande varor än även kungörelse med provisoriska
bestämmelser i fråga om deposition i vissa fall av tullavgifter för dragare
och fordon, som från Norge eller Finland föras över gränsen, hemställde
departementschefen, dels att nådig kungörelse av den lydelse,
bilagan litt. — vid detta protokoll utvisar, måtte utfärdas, dels ock att,
Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen besluta,
att § 8 mom. 4 av gällande förordning med tulltaxa för inkommande
varor skulle erhålla den ändrade lydelse, det därutinnan upplästa
förslaget innehölle ävensom att de förändrade bestämmelserna
skulle tillämpas från den dag, Kungl. Maj:t bestämde.
Till dessa av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställanden behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall; och skulle proposition
till Riksdagen avlåtas av den lydelse, bil. litt. — vid
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Teodor Franzén.
Kling!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 53.
9
Bilaga.
Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse
med provisoriska bestämmelser i fråga om deposition i vissa fall av tullavgifter
för dragare och fordon, som från Norge eller Finland
föras över gränsen;
given Stockholms slott den 8 november 1912.
Vi GUSTAF, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes
Konung, göra veterligt: att, sedan Vi denna dag beslutit avlåta
nådig proposition till Riksdagen, i syfte att tullfrihet måtte medgivas
för, bland annat, dragare och fordon, som från Norge eller Finland föras
över gränsen för att här i riket användas till timmerforsling eller annat
dylikt ändamål, Vi funnit gott att, i avvaktan på Riksdagens beslut i
ämnet, förordna,
att dragare och fordon, som av gränsbefolkningen föras från Norge
eller Finland till närbelägen ort i Sverige för att under viss kortare
tid här i riket användas till timmerforsling eller annat dylikt ändamål,
må disponeras emot deposition hos vederbörande tullmyndighet vid
gränsen av belöpande tullavgift samt iakttagande av de kontrollföreskrifter,
som av tullmyndigheten meddelas i och för behörig identifiering
vid återutförseln, ävensom
att de deponerade beloppen skola, därest den ifrågasatta tullfriheten
bliver genom allmän författning medgiven, till vederbörande återbetalas
i den mån varorna återutföras inom ett år efter införseln, men, i händelse
återutförseln ej ägt rum inom sådan tid eller tullfrihet icke varder
medgiven, i vederbörliga journaler uppdebiteras.
Denna förordning träder i kraft genast efter utfärdandet.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt 26 höft. (Nr 53.)
o
10
Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 53.
Det alla, som vederbör, hava sig hörsamligen att efterrätta. Till
yttermera visso hava Vi detta med egen hand underskrivit och med
Vårt kungl. sigill bekräfta låtit. Stockholms slott den 8 november
1912.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
(L. S.)
(Finansdepartementet.)
Theodok Adelswärd.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1913.