Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 46.
1
tfr 40.
Kungl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om expropriation, lag om ändrad lydelse av 16, 24,
36 och 45 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom, lag om ändrad lydelse
av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning
och annan avledning av vatten, lag om ändrad lydelse
av 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar, samt lag om
ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907
angående stadsplan och tomtindelning; given Stockholms
slott den 31 januari 1913.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om expropriation,
2) lag om ändrad lydelse av 16, 24, 36 och 45 §§ i förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom,
3) lag om ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om
dikning och annan avledning av vatten,
4) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, samt
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 21 käft. (AV 46.)
1
2
Kungl, Maj-.ts nåd. proposition Nr 46.
5) lag om ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907 angående
stadsplan och; tomtindelning.
Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
GUSTAF.
Gust. Sandström.
Kutigl. Majits nåd. proposition Nr 46.
3
Förslag
till
Lag- om expropriation.
Härigenom förordnas som följer:
I. Allmänna bestämmelser.
Om expropriationsrätt.
1. Fastighet, som tillhör annan än kronan, må tagas i anspråk
genom expropriation, om Konungen prövar det nödigt:
för befästning, övnings- eller förläggningsplats för krigsmakten,
skjutbana, som äger betydelse för den allmänna skjutskicklighetens utveckling,
eller eljest för rikets försvar,
för allmän väg på landet eller i stad, järnväg eller spårväg för allmän
trafik, bro, hamn, lastningsplats, kanal eller annan farled, flottled,
telegraf- eller telefonanläggning eller annan anläggning för den allmänna
samfärdselns främjande,
för allmän byggnad,
för något eu kommuns eller annan dylik samfällighets allmänna
ändamål,
för att inom bebyggt område å ort med större sammanträngd befolkning
åstadkomma tryggade bostadsförhållanden, eller förse en ort med vatten eller
förhindra förorenande av vattenledning, som är anlagd för sådant ändamål, eller
bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort plats för överläggningar
i allmänna frågor eller upplysande föredrag eller för anläggning till förbättrande
av tillgången på livsmedel eller andra förnödenheter eller för
annat företag, som är ägnat att främja något dylikt ideellt eller ekonomiskt
syfte av synnerlig vikt,
för linbana, som är behövlig för ett företag av större gagn för
orten, eller
4
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
för annat därmed jämförligt ändamål av väsentlig betydelse för det
allmänna.
Särskild rätt, som i avseende å fastighet tillkommer annan än kronan,
må ock exproprieras, om Konungen prövar det nödigt för ändamål,
som nu är sagt.
2. Finnes synnerligen märklig fast fornlämning för dess bevarande
böra jämte därför erforderlig mark vara i kronans ägo eller jordområde
böra på grund av synnerligen märklig naturbeskaffenhet avsättas såsom
naturminnesmärke och för sådant ändamål avstås till kronan, eller prövas
skoo-såterväxt böra på det allmännas bekostnad åstadkommas a kronan ej
tillhörig skogsmark, som är genom kalhuggning eller på annat sätt ödelagd
och ej utgör nödig betesmark, eller finnes flygsandsfält, varom ägaren
försummat att taga föreskriven vård, böra avstås till kronan, må, på
förordnande av Konungen, expropriation av sådan fastighet äga rum.
Prövas särskild rätt till område, som är avsatt till nationalpark,
böra upphöra, äge ock Konungen förordna om expropriation av rättigheten.
2 §•
Ägare av fastighet, i avseende varä rätt till expropriation meddelats,
vare pliktig att, enligt vad i denna lag stadgas och Konungen i förordnandet
om expropriation föreskrivit, avstå fastigheten eller upplåta
nyttjanderätt eller servitutsrätt till densamma.
Har expropriationsrätt meddelats i avseende å särskild rätt, som
besvärar fastighet, vare rättighetens innehavare, enligt vad nyss är sagt,
pliktig avstå rättigheten eller underkasta sig inskränkning därav.
Avstås på grund av expropriation fastighet, till vilken särskild rätt
innehaves av annan än kronan, vare ock innehavaren pliktig avstå rättigheten.
Angående motsvarande tillämpning, då tomträtt eller vattenfallsrätt
exproprieras, av bestämmelserna om expropriation av fast egendom är
särskilt stadgat.
3 §•
Är särskild rätt till fastighet föremål för expropriation utan att
fastigheten avstås, skall vad nedan stadgas om expropriation av fastighet
i tillämpliga delar gälla.
5
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
4 §•
Den, som vill hos Konungen söka rätt till expropriation, foge
vid ansökningen karta över fastigheten med beskrivning, utvisande, därest
det är fråga om fastighet å landet, till vilken jordeboksenhet den hör och,
om fastigheten är fördelad i flera ägolotter, dessas läge och gränser, så ock
styrkt uppgift å fastighetens ägare och innehavare samt, om i något avseende
överenskommelse träffats, redogörelse därför.
År fråga endast om expropriation av särskild rätt till fastighet,
äge vad nu stadgats om bifogande av karta med beskrivning samt uppgift
å ägare och innehavare tillämpning i avseende å den fastighet, som är
föremål för rättigheten; dock må expropriationsrätt beviljas, utan att ansökningen
åtföljes av karta och beskrivning, om Konungen icke finner dem
vara av nöden för ärendets prövning. Innehaves den rätt sökanden vill
expropriera av annan än fastighetens ägare, skall, förutom ovan omförinälda
handlingar, styrkt uppgift å innehavaren bifogas ansökningen.
5 §•
Konungen bestämme, vilket område expropriationen må omfatta.
Visas mer än ett område vara tjänligt för det avsedda ändamålet,
må expropriationsrätt ej meddelas beträffande område, vars avstående eller
upplåtande medför större olägenhet än nödigt är; och skall jämväl i övrigt
tillses, att ändamålet må, utan oskälig kostnad för den exproprierande,
vinnas med minsta olägenhet för annan, vars rätt är i fråga.
Finnas särskilda bestämmelser erforderliga för att trygga fastighetens
användande för det avsedda ändamålet, tillkomme Konungen att meddela
sådana bestämmelser.
Konungen utsatte viss tid, inom vilken den, som erhållit expropriationsrätt,
skall fullfölja frågan genom ansökning om stämning till
domstol, vid äventyr att expropriationsrätten upphör.
6 §•
Expropriationsrätt må ej från innehavaren övergå på annan, utan
att Konungen det medgiver.
Om expropriationsersättning.
7 §.
För fastighet, som exproprieras, skall erläggas löseskilling motsvarande
fastighetens värde. Exproprieras en del av en fastighet och lider
6
Kungl. Majds nåd. proposition Nr 46.
återstoden skada eller intrång genom expropriationen eller den exproprierade
delens användande, skall ersättning därför gäldas. Uppkommer eljest
genom expropriationen skada för ägaren, skall ock sådan skada ersättas.
Är den exproprierande på grund av åtagande eller av annan anledning
pliktig vidtaga åtgärd till förebyggande eller förminskande av
skada eller intrång, varde expropriationsersättningen därefter jämkad.
Expropriation sersättningen skall bestä mmas i penningar, att utgå
på en gång.
8 §.
Vid bestämmande av expropriationsersättningen må hänsyn icke tagas
till förändring i värde, som uppstår allenast till följd av expropriationsrättens
beviljande eller det avsedda ändamålets genomförande.
9 §•
Exproprieras eu del av en fastighet och föranleder expropriationen
eller den exproprierade delens användande skada eller intrång å den återstående
delen men i annat hänseende jämväl nytta för densamma, skall
ersättning för sådant men gäldas endast i den mån det överstiger nyttan.
10 §•
Har, efter det fråga om expropriation blivit väckt, kostnad nedlagts
å fastigheten i uppenbar avsikt att höja expropriationsersättningen, må
genom sådan kostnad åstadkommen förökning av fastighetens värde icke
tagas i beräkning vid ersättningens bestämmande.
11 §•
Vad i 7, 3 och 10 §§ stadgas om fastighet äge motsvarande tillämpning
beträffande särskild rätt till fastighet, som avstås på grund av
expropriation.
Om utvidgning av expropriationen.
12 §.
Har expropriationsrätt meddelats beträffande en del av en fastighet
och lider genom expropriationen eller den exproprierade delens användande
en återstående del av fastigheten synnerligt men, varde jämväl
7
Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 46.
denna del exproprierad, om ägaren det begär. Skall nyttjanderätt eller
servitutsrätt upplåtas och föranledes därav synnerligt men för fasti o-heten,
vare ock ägaren berättigad fordra, att denna skall lösas.
Om vid expropriation av en del av en fastighet ersättningen för
skada eller intrång å en återstående del skulle uppgå till två tredjedelar
av den delens värde, eller ersättning vid upplåtelse av nyttjanderätt eller
servitutsrätt till fastighet skulle motsvara två tredjedelar av värdet å fastigheten,
äge den exproprierande lösa det område, som lider sådant men
eller utgör föremål för rättigheten. Kostnaden för åtgärd, som i 7 § andra
stycket avses, varde inberäknad i ersättning som nu är garn!.
Om expropriationsmåls förberedande handläggning vid domstol.
13 §.
Expropriationsmål skall instämmas till underrätten i den ort, där
fastigheten är belägen.
Skall expropriation ske från särskilda inom olika underrätters domvärjo
belägna fastigheter, som ej lämpligen kunna för expropriationsersättmngens
bestämmande uppskattas annat än såsom eu enhet, förordne
Konungen, att frågan om expropriationen i sin helhet skall för sådan
uppskattning instämmas till den av underrätterna Konungen bestämmer.
14 §.
På ansökning av den exproprierande utfärde rätten i stad och domaren
på landet stämning å fastighetens ägare så ock å andra ersättningsberättigade,
om sådana sakägare av sökanden uppgivas. Rätten eller
domaren föranstalte ock att, till underrättelse för möjligen befintlio-a
okända . sakägare, kungörelse om tiden för målets företagande vid rätten
minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för den församling, där fastigheten
är belägen, samt införes i allmänna tidningarna och tidning inom
orten. Målet varde tillika, om det ej angår allenast upphävande av särskild
rätt, som ej är intecknad i fastigheten, antecknat i rättens inteckningsprotokoll,
på landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting och i stad å
nästa rättegångsdag för inteckningsärenden, samt anmärkt i inteckningseller
fastighetsboken.
Avser på grund av förordnande, som i 13 § andra stycket sägs,
stämning i expropriationsmål fastighet utanför rättens domvärjo, åligger
8
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
den, som utfärdat stämningen, att därom ofördröjligen göra anmälan hos
rätten i den ort, där fastigheten är belägen, för anteckning enligt vad
nyss är sagt.
Vistas känd sakägare utrikes eller å okänd ort, och finnes ej någon,
som äger att för honom föra talan, förordne rätten god man att i saken
företräda den frånvarande.
15 §.
Vad i denna lag stadgas om sakägare galle ej innehavare av
fordran, för vilken inteckning i fastigheten är sökt eller beviljad eller
fastigheten häftar jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken.
16 §.
Vid rätten skall företes gravationsbevis rörande fastigheten.
17 §•
Fastighetens ägare vare pliktig att uppgiva övriga sakägare i avseende
å samma egendom. Underlåter han det utan laga skäl, och uppstår skada
för sakägare, som saknat kännedom om expropriationen, skall han hålla
sådan sakägare skadeslös. Erinran härom varde införd i den stämning,
som utfärdas å fastighetens ägare.
18 §.
Har under målets handläggning sakägare uppgivits eller, eljest blivit
känd, varde han stämd i målet, om han ej ändå kommit tillstädes.
19 §.
Tvistas om fastighet, som exproprieras, vare den av de tvistande,
som innehar fastigheten, berättigad att med laga verkan tala och svara
för densamma, till dess den lagligen vinnes från honom.
Ny ägare må ej rubba överenskommelse, som förre ägaren ingått,
eller annan i målet vidtagen, för denne bindande åtgärd. Har förre ägaren
varit stämd eller kommit tillstädes i målet, vare stämning å nye ägaren
ej behövlig.
Vad sålunda stadgas äge motsvarande tillämpning beträffande särskild
rätt till fastighet, som på grund av expropriation avstås.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
9
20 §.
Kunna ej lämpligen särskilda inom rättens domvärjo belägna fastigheter,
från vilka expropriation skall ske, för expropriationsersättningens
bestämmande uppskattas annat än såsom en enhet, förord ne rätten om
sådan uppskattning.
21 §•
Då målets förberedande handläggning vid rätten avslutats, skall,
om ej stadgandena i 59 § annat föranleda, inför rätten tillsättas nämnd
för bestämmande av expropriationsersättningen.
Kan tid för målets fortsatta handläggning vid rätten ej bestämmas,
förldare rätten målet vilande.
Rätten tillställe nämnden protokoll och övriga handlingar i målet.
Om expropriationsnämnd.
22 §.
Komma parterna överens om val av expropriationsnämnd, äge de
bestämma, huru många och vilka personer skola deltaga i nämnden; dock
vare antalet alltid ojämnt.
Eljest skall nämnd utses på sätt nedan sägs.
23 §.
Konungens befallningshavande skall för en tid av tre kalenderår
till ordförande i expropriationsnämnder inom länet utse en i praktiska
värv väl förfaren man ävensom förordna ersättare för denne. För Stockholms
stad skola ordförande och ersättare enligt vad nu är sagt utses av
överståthållarämbetet.
Till ledamöter i expropriationsnämnder vare inom varje län följande
valbara, nämligen tjugufyra av landstinget utsedda och, om stad,
som ej deltager i landsting, finnes, tolv av stadsfullmäktige i varje
sådan stad valda ävensom så många av Konungens befallningshavande
utsedda, som motsvara antalet av dem landstinget och stadsfullmäktige
valt. Finnas inom ett län två landsting, skall vartdera utse tolv valbara.
De valbara skola utses för en tid av tre kalenderår. I den mån möj
Bihang
till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 21 käft. (Nr 46.) 2
10
Kung!, MajUs nåd. proposition Nr 46.
ligt är skall iakttagas, att länets olika delar och de särskilda slag av sakkunskap,
som för expropriationsnämnder inom länet äga den största betydelsen,
bliva behörigen företrädda bland de valbara; börande minst halva
antalet av dem landsting- och tolv av dem Konungens fcefallningshavande
utser vara ägare av jordbruksfastighet.
Då ordförande och ersättare för ordföranden skola utses, äge sådant
rum, innan landstinget för året sammanträder, och lämne Konungens befallningshafvande
landstinget samt, om stad, som ej deltager däri, finnes, stadsfullmäktige
därstädes meddelande, vilka blivit utsedda. Stadsfullmäktige
företage sitt val, efter det de från landstinget mottagit underrättelse, vilka
landstinget utsett. Sist fullgöre Konungens befallningshavande, efter erhållet
meddelande om landstingets och stadsfullmäktiges val, vad i fråga
om utseende av valbara på Konungens befallningshavande ankommer.
Stockholms stad och län utgöre i fråga om utseende av valbara
ett område. Antalet valbara skall vara nittiosex, av vilka landstinget
i Stockholms län, Stockholms stadsfullmäktige, överståthållarämbetet
och Konungens befallningshavande i Stockholms län var för sig i nu
angivna ordning utse tjugufyra. I övrigt äge vad ovan i denna § stadgas
motsvarande tillämpning.
24 §.
Avgår ordföranden eller ersättaren för ordföranden i expropriationsnämnder
eller till ledamot i sådana nämnder valbar före den bestämda tidens
utgång, skall vederbörande valmyndighet utse någon i den avgångnes ställe
för den tid, som för honom återstått. Sådant val må, om det skall förrättas
av landsting, anstå till landstingets näst därefter infallande lagtima möte.
År valmyndigheten arman än Konungens befallningshavande, erhålle befallningshavanden
genom valmyndighetens försorg underrättelse om valet.
25 §.
Eu förteckning upptagande ordföranden och ersättaren för ordföranden
i expropriationsnämnder samt de inom länet eller, beträffande
Stockholms stad och län, inom deras område till ledamöter i sådana
nämnder valbara skall av Konungens befallningshavande varje år, sedan
vad i 28 § stadgas blivit för året fullgjort, införas i länskungörelserna
samt tillställas rätten i stad och domaren på landet. Inträffar ändring
i förhållande, som är upptaget i förteckningen, skall ock tillkännagivande
därom göras på sätt nu är sagt.
Rätten och domaren hålle förteckningen tillgänglig för allmänheten.
11
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
26 §.
Den, som är bosatt utom länet, eller ej uppnått tjugufem års ålder,
eller ej råder över sig och sin egendom, eller enligt domstols utslag är
förlustig medborgerligt förtroende eller ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas eller att föra annans talan inför rätta, må ej vara ordförande eller
ersättare för ordföranden i expropriationsnämnder eller uppförd bland de
till ledamöter i sådana nämnder valbara; dock må för Stockholms stad
och län valbara utses inom såväl staden som länet.
Uppdrag, varom nu är fråga, må ej annan undandraga sig än den,
som uppnått sextio års ålder eller sex år innehaft sådant uppdrag, samt
tjänsteman, som är av sin tjänst förhindrad att mottaga uppdraget.
27 §.
Expropriationsnämnd skall utgöras av ordföranden och fyra ledamöter.
Värdera parten äge utse en ledamot och rätten två ledamöter i
nämnden. Aro å någondera sidan två eller flera, som hava gemensam
del i saken, och bliva de ej ense, vem de skola utse, välje rätten ledamot
i deras ställe. Samma lag vare, om part utan styrkt laga förfall
underlåter att fullgöra valet. Har av flera samägare en utövat valrätt,
galle det för dem alla.
Kunna ägaren av fastighet och annan sakägare i avseende å samma
fastighet ej enas om val av ledamot i nämnden, äge de var för sig utse
en ledamot att vid sakens prövning, såvitt en var av dem rör, deltaga
i nämnden.
Ersättare för ledamöterna i nämnden skola ock, särskilt för varje
ledamot, utses enligt vad om ledamöter är stadgat.
28 §.
Skola särskilda fastigheter, som tillhöra olika ägare, uppskattas
såsom eu enhet enligt vad i 13 eller 20 § sägs, galle om val av nämnd
vad i 27 § stadgas för det fall att två eller flera hava gemensam del
i saken.
29 §.
Då nämnd blivit utsedd, kalle ordföranden, så snart ske kan, ledamöterna
i nämnden till sammanträde i den ort, där fastigheten är belägen.
12
Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
Underrättelse om tid och ort för sammanträdet skall genom ordförandens
försorg minst en vecka förut med posten sändas till sakägarna.
30 §.
Emot ordföranden eller ledamot i nämnd galle dessa jäv: om lian
är med part i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäv
mot domare; om lian eller någon, som är med honom sålunda skyld eller
besvågrad, har del i saken eller kan vänta synnerlig nytta eller skada
därav; om han såsom domare eller eljest å ämbetets vägnar deltagit i
åtgärd eller beslut, som rör saken; om han varit fullmäktig i saken eller
däri vittnat eller yttrat sig däri såsom sakkunnig; om han är part i en
lika sak; om han är parts vederdeloman eller uppenbar ovän; om han
står under någondera partens förmanskap eller är i hans tjänst eller av
honom åtnjuter lön eller underhåll; samt om han står under tilltal för
brott, som kan medföra förlust av medborgerligt förtroende.
Har expropriationsmålet varit handlagt vid häradsrätt, må ej den,
som därvid suttit i häradsnämnden, av sådan orsak anses jävig. Ej heller
vare den, som av kronan åtnjuter lön eller underhåll, därför jävig i mål,
vari kronan är part.
Söker någon sak med ordföranden eller ledamot i expropriationsnämnd
eller tillfogar honom något med ord eller gärning i ändamål att
därmed göra honom jävig, skall det ej räknas för jäv.
31 §•
Ändring i nämnds sammansättning skall ej föranledas därav, att
ordföranden eller ledamot flyttar utom valområdet eller den i 23 § omförmälda
tid för honom utlöper.
Ej heller må ordföranden eller ledamot avgå ur nämnd på den grund
att han uppnått sextio års ålder eller sex år varit ordförande eller ersättare
för ordföranden i expropriationsnämnder inom valområdet eller uppförd
bland de till ledamöter i sådana nämnder valbara.
32 §.
Är ordföranden eller ledamot, då nämnden tillsättes, bosatt utom
valområdet, eller finnes för ordföranden eller ledamot annat hinder, som i
26 § första stycket sågs, eller finnes jäv mot ordföranden eller ledamot,
må part framställa anmärkning därom antingen inför rätten vid nämndens
13
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
tillsättande eller ock, såvitt angår förhållande, om vilket anmärkning ej
sålunda blivit gjord, inför nämnden. Part må dock ej framställa anmärkning
mot ledamot, som han själv valt, så framt ej anledning till anmärkningen
uppkommit eller blivit av parten känd först efter valet. Har anmärkning
ej framställts, innan nämndens förrättning avslutats, vare rättigheten
att framställa anmärkningen försutten; dock må, om målet visas
åter till nämnden, vid det nya sammanträdet framställas anmärkning, som
ej förut kunnat göras.
Göres anmärkning, som nu är sagd, inför nämnden, varde den av
nämnden prövad. Ogillas anmärkningen, skall förrättningen fortsättas.
Anmäler part vid det första rättegångstillfallé, då målet åter förekommer
till handläggning, missnöje med beslut, varigenom nämnden ogillat anmärkning,
pröve rätten anmärkningen.
över rättens beslut i fråga om anmärkning, som ovan sägs, må
klagan ej föras.
Hinder, som i 26 § första stycket avses, må ock på anmärkning
inom nämnden av denna prövas.
33 §.
Är ordföranden av laga förfall hindrad att deltaga i nämnden eller
har han funnits jävig, och kan ej heller ersättaren fullgöra uppdraget,
namne Konungens befallningshavande särskild ordförande.
Har ledamot på grund av laga förfall eller jäv avgått ur nämnd, och
är jämväl ersättaren hindrad eller jävig, skall ny ledamot utses, enligt
vad eljest för val till nämnden gäller.
34 §.
Utebliver ordföranden eller ledamot utan laga förfall från sammanträde,
och föranleder hans utevaro kostnad, skall denna av honom gäldas.
Är ersättaren tillstädes, inträde han i nämnden; och ankomme i annat fall
på nämnden, huruvida ersättaren skall inkallas i den uteblivnes ställe.
Konungens befallningshavande äge på anmälan förelägga den uteblivne
vite.
35 §.
Nämnden må ej, utöver vad i 34 § stadgas, vidtaga åtgärd, med
mindre ordföranden och alla ledamöter äro tillstädes.
14
Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 46.
3 G §.
Part äge att inför nämnden andraga vad han aktar nödigt samt att
låta höra sakkunniga inför nämnden.
Finner nämnden skäl att höra part eller sakkunnig eller att på armat
sätt inhämta närmare upplysningar, have rätt därtill.
Vid förrättningen skall genom ordförandens försorg föras protokoll.
37
Vid nämndens överläggningar till beslut må ej någon utom nämnden
närvara.
38
Ersättning må ej bestämmas lägre än vad den exproprierande i
målet erbjudit eller högre än motparten begärt.
Till förfång för innehavare av fordran, för vilken fastighet svarar,
må dock ej löseskilling för fastigheten eller, om endast en del av fastigheten
exproprieras, ersättning för skada eller intrång å den återstående
delen och ej heller ersättning för upplåtelse av särskild rätt till fastigheten
sättas lägre än till värdet, även om ägaren mindre begärt.
Har den exproprierande enligt vad i 54 § sägs tagit fastighet i besittning,
sedan uppskattning för ersättningens bestämmande ägt rum
men innan ersättningen blivit slutligt bestämd, må ej vid ny uppskattning
ersättningen sättas lägre än till det värde, sam framgått av den
tidigare uppskattningen.
39 §.
Då fastighet exproprieras, uppskatte nämnden ej mindre fastighetens
värde än även värdet av all särskild rätt, som i avseende å fastigheten
tillkommer sakägare och ej jämlikt utfästelse av den exproprierande lämnas
orubbad. Medför särskild rätt, som tillkommer sakägare, förminskning av
fastighetens värde, skall uppskattningen av fastigheten avse det värde denna
med därå vilande besvär äger. Är fastighet, vilken svarar för fordran som
skall utgå ur ersättningen, tillika besvärad av annan särskild rätt, som förminskar
fastighetens värde och åtnjuter sämre rätt än fordringen, uppskatte
nämnden jämväl det värde fastigheten utan sådant besvär skulle äga.
Ersättningen skall bestämmas särskilt för varje sakägare. Löseskilling
för exproprierad fastighet, ersättning för skada eller intrång å
fastighet och annan ersättning till ägaren varde ock bestämda var för sig.
15
Kungl. Majds nåd. proposition Nr 46.
40 §.
Har fråga om expropriation av fastighet enligt 12 § blivit väckt,
varde jämväl denna fastighet värderad av nämnden.
41 §.
Aro vid omröstning till beslut inom nämnden olika meningar, och
kunna de till varandra jämkas, galle den mening, som, efter jämkning
om sådan erfordras, finnes hava erhållit de flesta rösterna.
Kunna icke de olika meningarna jämkas till varandra, galle den,
som biträdes av flera röstande än någon annan. Finnes ej, enligt vad nu
är sagt, ^ röstövervikt, skall ny omröstning anställas mellan de meningar,
som erhållit mer än en röst var, och varde den mening gällande, om
vilken de flesta i nämnden då förena sig. Har var sin mening, galle
vad ordföranden säger.
I fråga om uppskattningen må ej i protokollet införas eller eljest
kungöras, huru nämnden inom sig röstat, och ej heller skälen för beslutet
uppgivas.
42 §.
Nämndens beslut skall avfattas skriftligen och undertecknas av nämnde11;
och insände ordföranden, så snart ske kan, beslutet jämte det vid
förrättningen förda protokoll till rätten eller domaren.
Om expropriationsmåls slutliga handläggning.
43 §.
Har expropriationsmålet förklarats vilande, skall tillkännagivande
om tiden för dess förnyade företagande vid rätten genom rättens eller
domarens försorg minst fjorton dagar förut såväl med posten sändas till
den exproprierande som uppläsas i kyrkan för den församling, där fastigheten
är belägen, samt införas i allmänna tidningarna och tidning inom°orten.
44 §.
Under målets förnyade handläggning vid rätten må ej upptagas ny
flaga, som kunnat väckas tidigare och enligt denna lag tillhör expropriationsnämnds
behandling-, " ^ 1
Ö
16
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
45 §.
Är ersättning av expropriationsnämnden bestämd till lägre belopp
än den exproprierande i målet erbjudit, eller är annan ersättning än som
avses i 38 § andra stycket av expropriationsnämnden bestämd till högre
belopp än den till ersättningen berättigade i målet yrkat, varde sådan ersättning
av rätten jämkad till det belopp, som erbjudits eller yrkats. Strider
expropriationsnämndens uppskattning mot vad i 38 § tredje stycket
stadgas, varde den ock av rätten jämkad till överensstämmelse därmed.
Eljest må rätten ej göra ändring i uppskattningen.
Har nämnden ej iakttagit vad i 39 ocli 40 §§ sägs eller eljest ej
förfarit i enlighet med bestämmelserna i denna lag, förvise rätten målet
eller den del, vari rättelse tarvas, åter till nämnden.
Huru förfaras skall, om nämnden vid bestämmande av ersättning,
som avses i 38 § andra stycket, gått utöver fastighetsägarens yrkande i
vidare mån än som erfordrats för skyddande av fordringsägares rätt, stadgas
i 56 §.
46 §.
Har någon yrkat expropriation av fastighet enligt 12 §, give rätten
besked, huruvida yrkandet är lagligen grundat.
47 §.
Expropriationsnämndens uppskattning varde, med iakttagande av
vad i 45 och 46 §§ sägs, fastställd av rätten.
I fråga om belopp, som blivit enligt uppskattningen bestämt, må
ändring i rättens utslag ej sökas.
Om expropriationsersättnings erläggande och tillträde av fastigheten.
48 §.
Expropriationsersättningen skall nedsättas hos Konungens befallnings*
havande inom nittio dagar från det rättens utslag vunnit laga kraft.
Vid nedsättningen ingive den exproprierande till Konungens befallningshavande
gravationsbevis rörande fastigheten, rättens utslag samt
bevis att och när utslaget vunnit laga kraft.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
17
49 §.
Då vad i 48 § första stycket stadgas blivit fullgjort, vare expropriationen
fullbordad och nye ägaren berättigad att genast taga fastigheten i
besittning.
Exproprierad fastighet skall övergå till nye ägaren fri från all särskild
rätt, som innehavaren jämlikt 2 § tredje stycket är pliktig avstå
och som ej jämlikt utfästelse av nye ägaren lämnas orubbad. Fastighetens
ansvar för allmänna utskylder eller för fordringar, som åtnjuta förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § första stycket handelsbalken, förändras ej
genom expropriationen.
Genom expropriation förvärvad särskild rätt till fastighet äge företräde
framför all annan rätt till samma fastighet.
50 §.
Försummas vad i 48 § första stycket är stadgat, och har ej den
exproprierande enligt medgivande av fastighetens ägare eller stadgande i
denna lag tagit fastigheten i besittning, vare expropriationsrätten förverkad.
Visar fastighetens ägare att förverkande ägt rum, göre Konungens
befallningshavande anmälan därom hos rätten, och äge i sådant fall vad
i 14 § stadgas om anteckning i inteckningsprotokollet samt inteckningseller
fastighetsboken motsvarande tillämpning.
51 §•
Med fastighetsägarens medgivande må inom nittio dagar från det
expropriationsrätten förverkats efter vad i 50 § första stycket sägs expropriationen
fullbordas genom nedsättande av expropriationsersättningen.
Fastighetsägaren må ock inom nämnda tid från expropriationsrättens
förverkande hos Konungens befallningshavande påfordra expropriationens
fullbordande; och åligger det i sådant fall Konungens befallningshavande
att låta, uttaga expropriationsersättningen av den exproprierande.
Åtgärd för expropriationens fullbordande enligt vad nu är sagt må
dock ej vidtagas, sedan hos rätten gjorts anmälan, som i 50 § andra
stycket avses.
52 §.
Har den exproprierande enligt medgivande av fastighetens ägare
eller stadgande i denna lag tagit fastigheten i besittning utan nedsättande
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 21 käft. (Nr 46.) 3
18
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
av expropriationsersättningen, och försummas vad i 48 § första stycket är
stadgat, må sakägare hos Konungens befallningshavande påkalla uttagande
av den sakägaren tillkommande ersättning.
53 §.
Vid ansökning, som i 51 § andra stycket eller 52 § avses, skola
fogas rättens utslag samt bevis att och när utslaget vunnit laga kraft; och
skola utsökningslagens stadganden om verkställighet av lagakraftägande
dom i tvistemål i tillämpliga delar lända till efterrättelse vid expropriationsersättningen
s uttagande.
Har expropriationsersättningen i sin helhet inkommit till Konungens
befallningshavande, vare expropriationen fullbordad.
54 §.
Vill den exproprierande taga fastigheten i besittning, innan rättens
utslag vunnit laga kraft, vare berättigad därtill, om han hos Konungens
befallningshavande nedsätter den i utslaget bestämda expropriationsersättning
samt ställer pant eller borgen för den ytterligare ersättning han på grund
av ändring i utslaget kan bliva skyldig gälda. Avser klagan över utslaget
fall, som i 12 § sägs, må den fastighet eller rättighet tillståndet till expropriation
omfattar tillträdas av den exproprierande mot nedsättande av
därå belöpande expropriationsersättning och säkerhets ställande enligt vad
nyss är sagt.
Varder till följd av klagan över rättens utslag expropriation sersättningen
slutligt bestämd till högre belopp än det enligt stadgandena i
första stycket nedsatta, galle om nedsättande av det överskjutande beloppet
vad i 48 § sägs. Bestämmes ersättningen ej till högre belopp, göre den
exproprierande, sedan utslag i målet vunnit laga kraft, anmälan härom hos
Konungens befallningshavande; och vare expropriationen fullbordad, då
sådan anmälan skett.
55 §.
Erlägges expropriationsersättning efter den i 48 § bestämda tid eller,
om fastigheten förut tagits i besittning, efter tiden härför, skall tillika
gäldas sex procent årlig ränta i förra fallet från den bestämda tidens
utgång och i senare fallet från tillträdesdagen.
19
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
56 §.
Då expropriationsersättning inkommit, utbetale Konungens befallningshavande
ersättningen till den, som är därtill berättigad.
Besväras fastighet av sökt eller beviljad inteckning för fordran, eller
kan fastighet jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för
ogulden köpeskilling, skola i fråga om löseskilling för fastigheten samt,
om endast en del av fastigheten exproprierats, beträffande ersättning för
skada och inträng å den återstående delen, så ock angående ersättning
för upplåtelse av rätt till sådan fastighet, stadgandena om fördelning hos
överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom hava
motsvarande tillämpning. Är fastigheten förutom av fordran besvärad av
annan särskild rätt, som förminskar fastighetens värde och åtnjuter sämre
rätt än fordringen, erhålle fordringsägaren, i den mån det tarvas för fulla
gäldandet av hans fordran, betalning såsom om fastigheten icke vore av
nämnda rätt besvärad, och varde ersättningen för rättigheten i motsvarande
mån förminskad. Har vid bestämmande av ersättning som i
första punkten avses nämnden gått utöver det belopp fastighetsägaren
yrkat, och uppstår efter gäldande av de fordringar, som skola utgå ur
ersättningen, överskott, som ej faller inom nämnda belopp, må fastighetsägaren
ej uppbära överskottet, utan varde detta återställt till den exproprierande.
Kallelse till sammanträde för fördelningen skall genom Konungens
befallningshavandes försorg med posten sändas till fastighetens ägare samt
kända innehavare av fordran, som skall utgå ur ersättningen, och innehavare
av annan särskild rätt, som nyss är sagd; är innehavare av fordran okänd,
läte ock Konungens befallningshavande kungöra dagen för sammanträdet
på sätt i 14 § om kungörelse stadgas.
Innehades exproprierad fastighet såsom fideikommiss, hålle Konungens
befallningshavande den ägaren tillkommande ersättning inne, till dess
Konungen förordnat, huru därmed skall förfaras.
57 §.
Uppstår tvist om rätten till expropriationsersättning eller möter eljest
hinder för ersättningens utbetalning eller fördelning, läte Konungens befallningshavande,
om sådant begäres, insätta medlen i bankinrättning för
att där innestå mot ränta; och komme räntan den till godo, som finnes
vara berättigad till medlen.
20
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
58 §.
Då expropriation, vilken ej avsett allenast upphävande av särskild
rätt som ej är intecknad i fastigheten, blivit fullbordad, åligger det
Konungens befallningshavande att därom ofördröjligen göra anmälan pålandet
hos domaren och i stad hos rätten; och skall anteckning om att fastighet
exproprierats eller om särskild rätt, som genom expropriationen förvärvats,
göras i inteckningsprotokollet, på landet å nästa rättegångsdag under lagtima
ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden, samt
införas i intecknings- eller fastigbetsboken.
Utfaller, då" en del av intecknad fastighet eller en eller flera av
gemensamt intecknade fastigheter exproprieras eller särskild rätt till intecknad
fastighet genom expropriation förvärvas, vid fördelning av expropriationsersättning
likvid å intecknings huvudstol,_ åligger ock Konungens
befallningshavande att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit
laga kraft, ofördröjligen göra anmälan enligt vad nyss sagts och tillika
insända fördelningslängden.
Om överenskommelse rörande expropriationsersättningen.
59 §.
Hava parterna träffat överenskommelse rörande expropriationsersättningen
för fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet,
och visas att fastigheten ej besväras av sökt eller beviljad inteckning för
fordran och ej heller kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand
häfta för ogulden köpeskilling, eller att den avtalade ersättningen förslår
till full betalning av de fordringar, som vid fördelning av ersättningen skola
därur utgå, eller att överenskommelsen godkänts av de fordringsägare, som
ej skulle°erhålla full betalning, varde överenskommelsen fastställd av rätten.
Vill den exproprierande, utan att förhållande som i första stycket
säo-s blivit visat, erhålla fastställelse å överenskommelse om ersättningen för
fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet, läte han till rätten
stämma de kända fordringsägare, som ej godkänt överenskommelsen. År
fordringsägare okänd, varde ock tiden för frågans företagande vid rätten
kungjord på sätt i 14 § omförmäles. Bestrider vid rätten fordringsägare,
att överenskommelsen må fastställas, varde, om .ej full betalning för hans
fordran lämnas honom, expropriationsnämnd tillsatt. I annat fall må,
därest expropriationen avser endast en ringa del av fastigheten eller upplåtelse
av särskild rätt, som medför ringa men, och uppenbarligen icke
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
21
rubbar säkerheten för fordringsägare, som ej godkänt överenskommelsen,
rätten meddela fastställelse.
överenskommelse om annan expropriationsersättning än ersättningen
för fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet varde ock,
på anmälan av part, fastställd av rätten.
Fastställelse må ej meddelas å överenskommelse om att expropriationsersättning
skall utgå annorledes än på en gång.
60 §.
Har överenskommelse om expropriationsersättning blivit av rätten
fastställd, galle i tillämpliga delar vad i 48—58 §§ stadgas. Skall
enligt överenskommelsen expropriationsersättning ej utgå, göre den exproprierande,
i stället för att nedsätta ersättning, anmälan hos Konungens
befallningshavande; och vare, då rättens utslag vunnit laga kraft och sådan
anmälan blivit gjord, expropriationen fullbordad.
Om återkallande av expropriationsanspråk.
61 §.
Vill den, som genom ansökning om stämning till rätten fullföljt
anspråk på expropriation, återkalla anspråket, göre han, sist innan rätten
meddelat utslag i målet, hos rätten eller domaren skriftlig anmälan om
återkallelsen, eller vare rättigheten till återkallelse försutten. Den, som
återkallat, åligger att ofördröjligen giva motparten samt, om expropriationsnämnd
har saken under behandling, nämndens ordförande del av återkallelsen.
Vad i 14 § stadgas om anteckning av expropriation smål äge,
sedan rätten skilt målet från sig, motsvarande tillämpning beträffande anteckning
av återkallelse.
Återkallelse må gälla hela den fastighet expropriationsanspråket omfattar
eller någon del därav men må ej göras i avseende å mark, som
den exproprierande tagit i besittning.
62 §.
Har på grund av expropriationsanspråket skada uppstått för sakägare,
vare, då återkallelse skett, den exproprierande skyldig ersätta skadan.
22
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
Om förändring i grunderna för expropriationsnämndens uppskattning.
63 §.
Har, sedan expropriationsnämndens förrättning avslutats men innan
expropriationsmålet slutligen avgjorts, fastigheten genom naturhändelse
eller annorledes så förändrats, att dess värde uppenbarligen väsentligt
understiger värdet vid tiden för förrättningen, äge den exproprierande
erhålla ny uppskattning; och varde på hans begäran målet för sådant
ändamål av rätten återförvisat till nämnden.
Vad i första stycket stadgas galle ej i fråga om fastighet, som den
exproprierande tagit i besittning, innan förändringen inträffade.
64 §.
Visas före expropriationsmålets slutliga avgörande, att fastighet
lider skada eller intrång, som uppkommit efter det expropriationsnämndens
förrättning avslutats och ej kunnat förutses vid förrättningen men
enligt 7 § skall ersättas, varde, om någon till ersättning berättigad det
yrkar, målet återförvisat till nämnden för uppskattning av skadan eller
intrånget.
65 §.
Bestämmelserna i denna lag äge ej tillämpning i avseende å skada
eller intrång, som uppstår efter expropriationsmålets slutliga avgörande och
ej kunnat förutses vid expropriationsnämndens förrättning.
Om expropriationskostuad.
66 §.
Ordföranden och ledamöterna i expropriationsnämnd njute ersättning
för uppskattningen samt ordföranden därjämte för kallelser, protokollsföring
och beslutets avfattande i skrift med belopp, som bestämmes
av rätten, om överenskommelse ej träffas.
Har expropriationsmålet återförvisats till nämnden enligt vad i 45 §
andra stycket sägs, skall ersättning för det arbete, som härav föranledes,
ej tillkomma nämnden, om ej rätten av särskild anledning det föreskriver.
23
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
67 §.
Den exproprierande vare pliktig gälda all av expropriationsersättningens
bestämmande och fördelning eller eljest av expropriationen följande
kostnad. Dock äge han, om han utgivit kostnad, som i 34 § första stycket
avses, söka kostnaden åter av den, som därför svarar.
Om lösningsrätt till exproprierad egendom.
68 §.
Har område, som genom expropriation frånskilts en fastighet, ej
kommit till användning för det avsedda ändamålet eller områdets användande
för ändamålet upphört, och är beträffande området nämnda ändamål
att anse såsom övergivet, eller användes sådant område i väsentlig
omfattning för annat ändamål än det avsedda, vare ägaren av den återstående
fastigheten berättigad lösa området, därest han instämmer talan
därom inom tio år från det expropriationen fullbordats.
I fråga om sådan lösen skall vad denna lag i övrigt stadgar i
tillämpliga delar gälla; dock ankomme på rättens prövning, huru kostnad,
som i 67 § avses, skall i första hand gäldas.
Om förundersökning.
69 §.
Vill någon för ansökning om rätt till expropriation låta upprätta karta
över fastighet eller eljest verkställa nödig förundersökning därå, äge
Konungens befallningshavande på ansökning föreskriva, att erforderligt
tillträde till fastigheten under viss tid skall lämnas. Dylik föreskrift må
dock ej meddelas, om Konungens befallningshavande finner uppenbart, att
expropriationsrätt för det uppgivna ändamålet ej kan komma att beviljas.
70 §.
Föranleder undersökning, som i 69 § avses, skada, skall ersättning
därför gäldas av den, som påkallat undersökningen. Ersättningen skall, om
överenskommelse ej träffas, bestämmas av domstol.
Innan undersökningen börjas, skall sökanden, om Konungens befallningshavande
prövar nödigt, ställa pant eller borgen för ersättningens
gäldande.
24
Kungl. Maj:ts nåd. "proposition Nr 46.
Om pant eller borgen.
71 §■
Skall någon enligt denna lag ställa pant eller borgen, och är ej
sådan säkerhet godkänd av den, till vars förmån den ställes, varde säkerheten
prövad av Konungens befallningshavande.
Borgen må ej godkännas av Konungens befallningshavande, utan att
löftesmännen förbundit sig en för alla och alla för en såsom för egen skuld.
72 §.
Vad i denna lag stadgas om ställande av pant eller borgen galle
ej kronan.
2. Särskilda bestämmelse!* om expropriation av fördämning eller naturminnesmärke.
73 §.
Fråga om att för bevarande av fast fornlämning denna skall jämte
därför erforderlig mark exproprieras må väckas endast av vitterhets-, historieoch
antikvitetsakademien.
Fråga om att jordområde skall exproprieras för att avsättas såsom
naturminnesmärke må väckas endast av vetenskapsakademien.
3. Särskilda bestämmelser om expropriation för allmänna vägar.
74 §.
Ansökning om expropriationsrätt för anläggning eller förändring av
allmän väg skall åtföljas av fullständig beskrivning över det tillämnade
företaget med avfattning på karta av vägens sträckning, styrkt uppgift på
ägare och innehavare av fastighet, varöver vägen skall framdragas, samt,
om i något avseende överenskommelse träffats, redogörelse därför.
25
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
75 §.
Konungen äge, utan att området för expi’opriationen närmare bestämmes,
giva den, av vilken vägarbetet skall utföras, rätt att expropriera
den mark, som härför erfordras.
76 §.
Den exproprierande äge taga marken i besittning, sedan stämning i
expropriationsmålet utfärdats och hos Konungens befallningshavande ställts
pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent årlig
ränta därå från tillträdesdagen.
o
77 §.
Har den exproprierande enligt medgivande av ägaren eller stadgande
i denna lag tagit mark i besittning utan att ersättningen blivit bestämd
av expropriationsnämnd, och kan sådan uppskattning icke lämpligen äga
rum, innan den anläggning, för vilken expropriationen sker, längre fortskridit,
äge rätten på framställning av part låta anstå med tillsättande av
nämnd.
4. Särskilda bestämmelser om expropriation för järnvägar.
78 §.
Innan expropriationsrätt sökes för byggande av järnväg, äge renstakning
av banlinjen rum.
Vid ansökningen foge sökanden karta och däröver upprättad beskrivning,
utvisande järnvägens läge och sträckning samt i fråga om stationer,
last- och hållplatser och andra platser, där ansökningen avser mark utanför
banlinjen, angivande sådant områdes läge och storlek, till vilken jordeboksenhet
område å landet hör, och, om område är fördelat i flera ägolotter,
dessas läge och gränser. Sökanden bifoge tillika styrkt uppgift å
ägare och innehavare av den mark ansökningen avser samt, om i något
hänseende träffats överenskommelse, redogörelse därför.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 21 Käft. (Nr 46.)
4
26
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
79 §•
I fråga om de platser, där ansökningen avser mark utanför banlinjen,
bestämme Konungen visst område för expropriationen.
För banlinjen give Konungen sökanden rätt att expropriera mark å
ömse sidor om den renstakade linjen intill visst avstånd från denna. Vridtages
sedermera, enligt vad för byggande av järnväg må vara medgivet,
ändring av banlinjens sträckning, varde avståndet räknat från den linje,
som för ändringens genomförande renstakas.
Prövas anledning förefinnas, att på grund av förhållanden, som icke
kunna med säkerhet bedömas på förhand, under anläggningens utförande
skall bliva av nöden att taga i anspråk jämväl mark utanför det bestämda
området eller det bestämda avståndet från den renstakade linjen, förordne
Konungen tillika, i vilken omfattning och under vilka förutsättningar sådan
expropriation må äga rum.
80 §.
Sedan stämning i expropriationsmålet utfärdats, äge den exproprierande
taga mark i besittning, om han hos Konungens befallningshavande
ställer pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent
årlig ränta från tillträdesdagen samt sist å fjortonde dagen före nämnda
dag giver ägaren underrättelse om att marken skall tagas i besittning;
dock vare enligt vad i 81 § stadgas i vissa fall även nedsättande av expropriationsersättning
erforderligt.
81 §•
Vägrar ägaren den exproprierande att utan gäldande av ersättning
taga mark i besittning, förordne därom Konungens befallningshavande.
Finnes å området byggnad, där ägaren har sin bostad eller vars
avstående eljest medför särskild olägenhet för ägaren, eller är området
af väsentlig betydelse för ägarens bärgning, eller prövar Konungens befallningshavande
ägaren eljest hava giltigt skäl för sin vägran, må föreskrift
om markens upplåtande ej meddelas, innan, jämlikt förordnande av
Konungens befallningshavande, ordföranden i expropriationsnämnder eller
hans ersättare eller vid förfall för dem annan lämplig person ävensom
en lantmätare och en tredje person, vilken utses bland de till ledamöter i
expropriationsnämnder valbara, efter besiktning av området avgivit förslag
till expropriationsersättning samt sökanden hos Konungens befallningshavande
nedsatt tre fjärdedelar av det föreslagna beloppet.
27
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
Vid nedsättningen ingive den exproprierande till Konungens befallningshavande
gravationsbevis rörande fastigheten.
82 §.
Då expropriationsersättning enligt 81 § blivit nedsatt, galle i tilllämpliga
delar vad i 56 och 57 §§ samt 58 § andra stycket stadgas.
Uppgift å det nedsattta beloppet skall av Konungens befallningshavande
ofördröjligen översändas till rätten eller domaren för att, om
uppskattning genom expropriationsnämnd sker, tillställas nämnden.
över Konungens befallningshavandes beslut, varigenom enligt 81 §
förordnats om uppskattning eller tillträde, må klagan ej föras.
83 §.
Expropriationsnämnd må ej bestämma ersättningen lägre än till belopp,
som enligt 81 § blivit hos Konungens befallningshavande nedsatt.
Strider expropriationsnämnds uppskattning mot vad sålunda stadgas,
varde den av rätten jämkad till överensstämmelse därmed.
84 §.
I fråga om expropriation för järnvägar skall tillämpas vad i 77 §
är stadgat.
5. Särskilda bestämmelser om expropriation för farleder.
85 §.
Skall expropriation äga rum för inrättande eller förändring av farled,
bestämme Konungen visst område för expropriationen.
Prövas anledning förefinnas, att på grund av förhållanden, som icke
kunna med säkerhet bedömas på förhand, under anläggningens utförande
skall bliva av nöden att taga i anspråk jämväl mark utanför det bestämda
området, bestämme Konungen tillika, i vilken omfattning och
under vilka förutsättningar sådan expropriation må ske.
28
Kungi. Majds nåd. proposition Nr 46.
86 §.
Vad i 77 samt 80—83 §§ är stadgat skall tillämpas beträffande
expropriation för farleder.
6. Särskilda bestämmelser om expropriation för elektriska
svagströmsSedningar.
87 §.
Ansökning om expropriationsrätt för framdragande av telegraf- eller
telefonledning eller annan elektrisk svagströmsledning skall åtföljas av
fullständig beskrivning över det tillämnade företaget med avfattning på
karta av den föreslagna ledningens sträckning, styrkt uppgift å ägare och
innehavare av fastighet, varöfver ledningen skall framgå eller i vars mark
den skall nedläggas, samt, om i något avseende överenskommelse träffats,
redogörelse därför.
88 §.
I fråga om gata, torg, allmän plats eller vattendrag inom område,
för vilket byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, eller inom
fastställt hamnområde må expropriation ej avse egendoms avstående utan
endast upplåtelse av nyttjanderätt.
89 §.
Bifalles ansökning, som i 87 § sägs, må fastigheten, sedan stämning
i expropriationsmålet utfärdats, genast tagas i användning av den
exproprierande, om han hos Konungens befallningshavande ställer pant
eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent årlig ränta
därå från tillträdesdagen.
Yad i 77 § stadgas äge motsvarande tillämpning.
90 §.
Påstår vid rätten ägaren av annan fastighet än i 88 § avses, att
fastigheten lider synnerligt men och fördenskull, jämlikt 12 § första
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
29
stycket, bör lösas, men bestrides sådant av motparten, varde, om annat
ej avtalas, expropriationsnämnd ej tillsatt, innan denna tvist blifvit av
rätten avgjord genom laga kraft ägande utslag. Mot rättens utslag i fråga
som nu är sagd må särskild talan föras.
Vad i 12 § andra stycket stadgas äge ej tillämpning.
91 §.
Skall fastighet avstås, galle om tillsättande av expropriationsnämnd
de allmänna bestämmelserna i denna lag.
Då fastighet ej avstås utan endast nyttjanderätt upplåtes, skall nämnden,
om annat ej avtalas, bestå av en av rätten utsedd ordförande samt
två ledamöter, av vilka vardera parten väljer en. Valbarheten vare ej
inskränkt till dem, som äro upptagna å den i 25 § omförmälda förteckning.
92 §.
Vid expropriation av nyttjanderätt till egendom, som i 88 § sägs,
skall ersättning ej bestämmas för annat men än det, som då redan uppkommit.
Uppstår därefter skada eller intrång, varde ersättningen därför,
om överenskommelse ej träffas, bestämd av domstol.
93 §.
År egendom, som i 88 § avses, använd för lednings framdragande,
och visar sig, att ledningen hindrar eller varaktigt försvårar
samfärdsel å egendomen eller hindrar någon för samhället nödig anläggning,
såsom gas-, vatten- eller avloppsledning, spårväg, elektrisk ljus- eller kraftledning,
eller utgör hinder för egendomens underhåll eller eljest för
behövliga arbeten å egendomen eller är synnerligen vanprydande, skall
ledningen på bekostnad av dess ägare ändras, flyttas eller borttagas, i den
mån sådant erfordras för hindrets eller olägenhetens undanröjande.
Har eljest nyttjanderätt upplåtits för framdragande av ledning, vare
ledningens ägare pliktig ändra eller flytta densamma, i den mån sådant
är av nöden för att fastighet, där ledningen är framdragen, må kunna
användas till bebyggande eller annat för fastighetens tillgodogörande viktigt
ändamål, samt ändring eller flyttning kan ske utan synnerligt men för
ledningen. Kostnaden för dylik åtgärd skall gäldas av fastighetens ägare.
Tvist i fråga, som nu är sagd, skall prövas av domstol.
30
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
94 §.
Upphör egendom att vara av den i 88 § angivna beskaffenhet, vare
förut förvärvad rätt att hava ledning där framdragen ej längre gällande.
7. Särskilda bestämmelser om expropriation för linbanor.
95 §.
Ansökning om expropriationsrätt för framdragande av linbana skall
åtföljas av fullständig beskrivning över det tillämnade företaget, avfattning
på karta av den föreslagna banans sträckning och av den jord, som erfordras
för banan, styrkt uppgift å ägare och innehavare av den fasta egendom,
varöver banan skall framdragas eller som, utan att banan skall
framdragas däröver, är belägen på mindre avstånd än tjugu meter från
densamma, samt, om i något avseende överenskommelse träffats, redogörelse
därför; dock att om banan skall framdragas inom område, för vilket
byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, uppgift å ägare och
innehavare erfordras allenast såvitt angår egendom, varöver banan skall
framgå.
96 §.
Menighet vare ej pliktig att inom område, för vilket byggnadsstadgan
för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställt hamnområde
för linbanas framdragande avstå eller upplåta gata, torg, allmän
plats eller vattendrag.
Ej heller vare, därest linbana skall inom område, för vilket nämnda
stadga icke är tillämplig, framdragas på mindre avstånd än tjugu meter
från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller
trädgård, som tillhör fastighetens ägare, denne skyldig avstå eller upplåta
något, utan så är att Konungen finner annan sträckning för banan icke
kunna användas utan synnerlig olägenhet.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
31
8. Särskilda bestämmelser om expropriation för åstadkommande av tryggade
bostadsförhållanden.
97 §.
Rätt till expropriation för att vid järnvägsstation, hamnplats eller
fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma
tryggade bostadsförhållanden må, om den ej skall utövas av kronan, icke
beviljas annan än kommun eller municipalsamhälle, inom vars område
den mark, expropriationen skall avse, är belägen.
98 §.
Har, efter det boningshus blivit till större antal uppförda å annans
än husägarnas mark, för tryggande av dessas ställning sådan mark exproprierats,
vare nye ägaren av marken pliktig att till en var husägare, som
det begär, försälja eller upplåta det till hans hus hörande område med den
jämkning, som kan erfordras för genomförande av stadsplan och tomtindelning.
Vill ej markägaren enligt vad nedan sägs upplåta sådant område till
husägaren med tomträtt, därest dylik upplåtelse kan ske, och träffas ej
heller mellan dem arrendeavtal rörande området, vare husägaren berättigad
köpa. detta för en köpeskilling motsvarande den för området utgivna expropriationsersättning
och å området belöpande del av expropriationskostnaden
jämte fem procent årlig ränta från expropriationens fullbordande; har husägaren,
efter det expropriationen fullbordats, innehaft tomten på grund av
honom förut tillkommande besittningsrätt, varde avgiften härför avräknad
från köpeskillingen. Sker upplåtelse med tomträtt, varde avgiften för den
upplåtelse, som först äger rum, beräknad efter den för försäljning angivna
grund. Tvist om vad husägaren sålunda har att erlägga varde prövad i
den ordning, som stadgas i gällande lag om skiljemän.
Vad ovan i denna § är stadgat äge ej tillämpning, med mindre
husägaren inom två år från expropriationens fullbordande hos markägaren
gör framställning om försäljning eller upplåtande av området.
Expropriationen medföre ej förändring i den husägaren förut tillkommande
besittningsrätt till området, utan vare, om försäljning eller upplåtelse
ej kommer till stånd, husägaren berättigad att under den tid, som
för nämnda rätt karl återstå, fortfarande åtnjuta densamma mot fullgörande
av de därför stadgade villkor.
32 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
9. Särskilda bestämmelser om expropriation av ödelagd skogsmark.
99 §.
Rätt till expropriation för att på det allmännas bekostnad åstadkomma
skogsåterväxt å kronan ej tillhörig skogsmark, som är genom
kalhuggning eller på annat sätt ödelagd och ej utgör nödig betesmark,
må, om rätten ej skall utövas av kronan, icke beviljas annan än den kommun,
inom vars område marken är belägen, eller skogsvårdsstyrelsen inom
landstingsområdet.
100 §.
Prövar Konungen framställning om expropriationsrätt för ändamål,
som i 99 § sägs, förtjäna avseende, men påstår markens ägare, att han
vill själv ombesörja återväxt, give Konungen honom skälig tid därtill.
Varda nödiga åtgärder för återväxt ej vidtagna inom förelagd tid,
och bifalles framställningen om expropriationsrätt, bestämme ock Konungen,
därest denna rätt skall tillkomma annan än kronan, viss tid, inom vilken
nye ägaren skall sörja för återväxt.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914. Dock skola
stadgandena om val av ordförande och ersättare för ordförandena i expropriationsnämnder
samt personer valbara till ledamöter i sådana nämnder
tillämpas redan under år 1913. Av de valbara personer, som då utses,
väljes en tredjedel för ett, en tredjedel för två och en tredjedel för tre
kalenderår.
Genom denna lag upphäves förordningen den 14 april 1866 angående
jords eller lägenhets avstående för allmänt behov jämte de stadgande^
''som innefatta ändring i eller tillägg till nämnda förordning; dock
skall i fråga om expropriationsmål, vari stämning utfärdats före den
1 januari 1914, vad i sagda förordning stadgas äga tillämpning, och skola,
ändå att stämning ej utfärdats före nämnda dag, beträffande expropriation,
vartill Konungen före samma dag lämnat tillstånd, stadgandena i
13 § första stycket och första punkten av andra stycket i omförmälda
förordning tillämpas i stället för bestämmelserna i 7 § första stycket,
8, 9 och 11 §§ i denna lag. Förekommer i lag eller särskild författning
hänvisning till bestämmelse, som sålunda upphäves, skall i stället motsvarande
bestämmelse i denna lag tillämpas. Eljest göres ej genom denna
lao- ändring i vad lag eller särskild författning innehåller om fast egendoms
avstående eller upplåtande för visst allmänt ändamål.
Kung!. Maj:ts nåd. proposition Kr 46.
33
Förslag
till
Lag;
om ändrad lydelse av 16, 24, 36 och 45 §§ I förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom.
Härigenom förordnas, att 16, 24, 36 och 45 §§ i förordningen den
16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom skola erhålla följande
ändrade lydelse:
16 §.
Kanal eller annan därmed jämförlig anläggning, vartill marken till
större eller mindre del blivit förvärvad enligt gällande bestämmelser om
expropriation, må ej med inteckning enligt denna lag belastas.
24 §.
1 mom. Varder i enlighet med gällande bestämmelser om expropriation
eller om ändring eller utrivning av vattenverk fast egendom avträdd
och ersättningen å behörig ort nedsatt, skall vad sålunda avträtts
ej vidare häfta för inteckning, som meddelats i egendomen; skolande därom,
sedan till rätten eller domaren inkommit anmälan om förhållandet,
göras anteckning i inteckningsprotokollet så som i 23 § sägs.
2 ‘mom. Kommer vid fördelning av ersättning, som enligt lagen
om dikning och annan avledning av vatten tillkommer vattenverksägare
för skada eller intrång, eller av lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna
i gruvestadgan avträtts till gruvägare, betalning att utfalla å huvudstolen
av inteckning i egendomen, eller utfaller vid fördelning av medel,
som jämlikt föreskrifterna i utsökningslagen skola fördelas mellan rätts
Bihang
till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 21 käft. (Kr 46.) 5
34
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
ägare i fast egendom ändå att försäljning av egendomen ej skett, betalning
å huvudstolen av intecknad fordran, för vars gäldande försäljningen skolat
ske, vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan; och värde
därom, sedan fördelningen visats vara godkänd eller hava vunnit laga kraft,
anteckning gjord i inteckningsprotokollet som nyss sagts.
Vad sålunda stadgats skall jämväl tillämpas, där enligt gällande
bestämmelser om expropriation intecknad egendom tages i besittning av
den exproprierande eller allenast till en del varder till honom avträdd eller
ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till intecknad egendom upplåtes samt i
något av de fall nu sagda äro vid ersättnings fördelning betalning utfaller
å huvudstol av inteckning, så ock där enligt gällande bestämmelser om
ändring eller utsyning av vattenverk allenast en del av intecknad egendom
avträdes och vid fördelning av löseskillingen betalning utfaller å intecknings
huvudstol.
36 §.
1 mom. Har egendom, som gemensamt med annan häftar för inteckning,
blivit såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall
egendomen, sedan auktionen vunnit laga ki’aft och köpeskillingen erlagts,
icke vidare häfta för större del av intecknade beloppet än köparen enligt
131 § utsökningslagen kan hava fått avräkna å köpeskillingen eller som
enligt 117 § 1 mom. samma lag skall innestå i egendomen; och varde därom,
efter ty i 23 § sägs, anteckning gjord i inteckningsprotokollet.
Varda av gemensamt intecknade egendomar en eller flera utmätningsvis
sålda, skola de övriga ej vidare häfta för vad av inteckningen kunnat
utgå ur köpeskillingen för de egendomar, som sålts; skolande därom, när
det visas, huru köpeskillingen fördelats och att fördelningen blivit godkänd
eller vunnit laga kraft, göras anteckning i inteckningsprotokollet.
2 inom. Ej heller skola i det fall, att enligt gällande bestämmelser
om expropriation'' en eller flera av gemensamt intecknade egendomar helt
eller delvis avträdas till den exproprierande eller av honom tagas i besittning
eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till en eller derå av gemensamt
intecknade egendomar upplåtes, eller att en eller derå av gemensamt
intecknade egendomar varda helt eller delvis avträdda enligt gällande
bestämmelser om ändring eller utrivning av vattenverk, eller att frälseränta,
som gemensamt med annan fast egendom häftar för inteckning,
varder inlöst för statsverkets räkning eller avlöst, de övriga egendomarna
häfta för intecknat belopp, varför betalning utfallit vid ersättnings fördelning;
skolande jämväl därom göras anteckning i inteckningsprotokollet
enligt vad i 1 mom. andra stycket sägs.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
35
45 §.
Har den tid, för vilken nyttj anderätten upplåtits, gått till ända, eller
visas, att ny ttj anderätten av annan anledning upphört, må på begäran av
fastighetsägaren inteckningen dödas, även om inteckningshandlingen ej
företes.
Har egendomen blivit utmätningsvis försåld utan förbehåll om nyttjanderättens
bestånd, då skall, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen
erlagts, inteckningen vara utan verkan; skolande därom, sedan
från auktionsförrättaren inkommit uppgift om förhållandet, göras anteckning
i inteckningsprotokollet, å landet å nästa rättegångsdag under lagtima
ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden.
Vad i 24 § 1 mom. är stadgat med avseende å inteckning för fordran
äge motsvarande tillämpning i fråga om inteckning för nyttjanderätt, som
på grund av egendomens avträdande skall upphöra att gälla.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914.
36
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan
avledning av vatten.
Härigenom förordnas, att 71 § i lagen den 20 juni 1879 om
dikning och annan avledning av vatten skall erhålla följande ändrade
lydelse:
Är fast egendom, för vilken löseskilling blivit nedsatt, intecknad,
åligge Konungens befallningshavande att, sedan egendomen blivit avträdd,
därom ofördröjligen göra anmälan å landet hos domaren och i stad hos
rätten. Häftar den avträdda egendomen gemensamt med annan egendom
för inteckningen, eller utgör det som avträtts allenast en del av den egendom,
vari inteckningen är meddelad, och har vid fördelning av löseskillingen
likvid utfallit å inteckningens huvudstol, åligge och Konungens
befallningshavande att därom, sedan fördelningen godkänts eller vunnit
laga kraft, göra anmälan efter ty nyss sagts och tillika insända fördelningslängden.
Har vid fördelning av ersättning, som i 67 t} avses, likvid
utfallit å huvudstol av intecknad gäld, vare lag samma.
Utan hinder därav att fördelning av löseskilling eller av ersättning,
som i 67 § avses, ägt rum och blivit godkänd eller vunnit laga kraft,
äge inteckningshavare, vars fordran icke blivit till fullo betäckt, den rätt,
varom i 69 § o mom. förmäles.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914, men skall ej
tillämpas, där egendomen blivit avträdd före nämnda dag.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
37
Förslag
till
Lag
om
ändrad lydelse av I § i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar.
Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skall erhålla följande
ändrade lydelse:
Har, för någon orts förseende med belysning eller drivkraft eller
för dylikt ändamål eller för beredande av drivkraft åt sådan industriell
anläggning, som finnes vara av större betydelse för det allmänna, Konungen
prövat nödigt, att jord eller lägenhet, som tillhör enskild man, menighet
eller inrättning, användes till framdragande av elektrisk starkströmsledning,
skall vad för ändamålet erfordras, emot ersättning, avstås eller upplåtas.
Menighet vare dock ej pliktig att inom område, för vilket byggnadsstadgan
för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställt hamnområde
avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag.
Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för vilket nämnda
stadga icke är tillämplig, framdragas på mindre avstånd än etthundrafemtio
meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats
eller trädgård, som tillhör jordens eller lägenhetens ägare, denne
skyldig något avstå eller upplåta, utan så är, att Konungen finner annan
sträckning för ledningen icke kunna utan synnerlig olägenhet användas.
Skall enligt vad . i denna § är stadgat jord eller lägenhet avstås
eller upplåtas, äge vad i lagen om expropriation i allmänhet stadgas samt
de i nämnda lag meddelade särskilda bestämmelserna om expropriation
för elektriska svagströmsledningar motsvarande tillämpning; dock att, där
jorden ellei lägenheten skall användas för annans räkning än kronans,
förhöjning i ersättningen skall äga rum med hälften av det belopp, som
jämlikt de i samma lag stadgade grunder skall utgå.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914.
38
Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
Förslag
till
Lag
om
ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan
och tomtindelning.
Härigenom förordnas, att 21 § i lagen den 31 augusti 1907 angående
stadsplan och tomtindelning skall upphöra att gälla samt att 14 18,
22, 24, 26 och 32 §§ i samma lag skola erhålla följande ändrade lydelse:
14 §.
Skall enligt denna lag mark till staden avstås eller av staden lösas,
skola i avseende härå stadgandena i lagen om expropriation i tillämpliga
delar gälla, med iakttagande av vad nedan i 15—20 samt 22 24 §§ är
stadgat.
15 §•
Ansökan om stämning må, där staden enligt 8 eller 12 § är skyldiglösa
mark, göras såväl av staden som av markens ägare.
16 §.
Är fråga om marks avstående enligt 11 §, skola stadgandena i 76
och 77 §§ av lagen om expropriation äga tillämpning.
17 §■
Har stad sökt anstånd enligt 27 eller 28 §, varde frågan om nämnds
tillsättande vilande, till dess sig visat, om anstånd varder beviljat.
39
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
18 §.
Vad i 12 § av lagen om expropriation är stadgat skall icke äga
tillämpning inom det område, stadsplanen omfattar.
22 §.
Försummas vad i 48 § första stycket av lagen om expropriation är
stadgat, och har ej den mark, som skall avstås, enligt medgivande av dess
ägare eller stadgande i samma lag tagits i besittning av staden, skall, i
händelse någon till ersättning berättigad det yrkar, frågan om markens
avträdande, såvitt på hans rätt inverkar, vara förfallen.
24 §.
I fråga om mark, som i denna lag avses, skola stadgandena i 68 §
av lagen om expropriation icke äga tillämpning.
26 §.
ivist, huruvida skadestånd, varom i 25 § sägs, utgå bör, prövas
av rätten. 1
År genom laga kraftägande dom eller parternas åsämjande avgjort,
att skadestånd skall utgå, och kunna parterna ej enas om skadeståndets
belopp, skall fragan härom avgöras av nämnd, tillsatt i den ordning,
lagen om expropriation föreskriver. Ansökan om stämning i sådant fall
må göras såväl av ersättningstaganden som av staden. Skadeståndet må
ej sättas lägre än staden medgivit eller höjas utöver vad ersättningstaganden
yrkat. Skadestånd skall utgivas inom tre månader efter det beloppet
blivit bestämt. Gottgörelse till nämnden och annan kostnad gäldas
av . staden, då skadeståndet varder satt till högre belopp än staden medgivit,
men eljest av ersättningstaganden.
32 §.
Ersättning, som tomtägare enligt 31 § har att utgiva, skall, där ej
parterna kunna enas om dess belopp, bestämmas av nämnd, som på enderas
ansökan tillsättes i den ordning, lagen om expropriation föreskriver.
Nämnden har att efter de för uppskattning av gatumark, som till staden
avstås, stadgade grunder uppskatta värdet av själva marken vid tiden för
40
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
ersättningens utgivande utan hänsyn till kostnad, som staden må hava
vidkänts för markens planerande och ordnande. Uppstår tvist om vidden
av den gatumark, tomtägaren har att ersätta, skall särskilt värde sättas å
den mark, tvisten gäller. Gottgörelse till nämnden och annan kostnad
gäldas utav staden, då ersättningen varder satt till lägre belopp, än staden
fordrat, men eljest av tomtägaren.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
41
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
lördagen den 7 september 1912.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Statsråden Petersson,
Schotte,
Berg,
Bergström,
Stenström,
Larsson,
Sandström.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anförde följande.
»Sedan Kungl. Maj:t den 20 mars 1908 förordnat en kommitté att
verkställa revision af expropriationslagstiftningen in. m., vid hvilket uppdrags
utförande kommittén särskildt skulle hafva att till behandling upptaga
frågan om utsträckt tillämpning af expropriationsinstitutet, afgaf
kommittén den 15 september 1910 betänkande med förslag till lag om
expropriation, lag om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni
1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, samt
lag, innefattande tillägg till förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom.
Öfver dessa förslag hafva utlåtanden inhämtats från öfverståthållarämbetet
och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen, arméförvaltningen,
marinförvaltningen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, telegrafstyrelsen,
järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen, hvarjämte domänstyrelsen blifvit
hörd öfver viss del af förslaget till lag om expropriation. Tillfälle att
yttra sig i ärendet har lämnats samtliga öfverexekutorer utom de redan
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 21 käft. (Nr 46.) 6
42
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
Förslaget
till lag om
expropriation.
1 §■
nämnda, och de hafva med få undantag afgifvit yttranden. Tillika har svenska
järnvägsföreningens styrelse till Kung!. Maj:t inkommit med yttrande i ämnet.
Förslagen hafva sedermera gjorts till föremål för granskning i justitiedepartementet.
Härvid har förslaget till lag om expropriation fått undergå
en ganska omfattande öfverarbetning, till större delen föranledd af erinringar,
som de hörda myndigheterna framställt mot detsamma. Af förslaget
till lag om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, har endast
en mindre del bibehållits. Förslaget till lag, innefattande tillägg till förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, har med
anledning af de ändrade förhållanden, som inträdt genom de af innevarande
års riksdag antagna lagarna om ändring i vissa delar af inteckningsförordningen
och om ändrad lydelse af 24 och 26 §§ i förordningen
den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof, delvis inarbetats i förslaget till lag om expropriation och i öfrigt
fått förfalla. Inom departementet har utarbetats ett förslag till lag om
ändrad lydelse af 36 § i inteckningsförordningen.
Af de ändringar, som vidtagits i förslaget till lag om expropriation,
torde jag först böra nämna dem, som afse reglerna för bestämmande af
expi’opriationsinstitutets omfattning. Enligt kommitténs förslag skall expropriation
kunna äga rum, så snart Konungen pröfva!'' nödigt att fast
egendom tages i anspråk för allmänt gagn. Kommittén har alltså ur förslaget
uteslutit hvarje närmare begränsning af expropriationsändamålen
och lagt frågan, huruvida expropriation i särskilda fall må ske, helt och
hållet i Kungl. Maj:ts hand, endast med den inskränkning som innefattas
i uttrycket allmänt gagn.
Oförnekligt är att kommitténs förslag i denna del innebär en enkel
och ur formell synpunkt tilltalande lösning af den svåra lagstiftningsuppgiften,
huru gränserna för expropriationsinstitutet skola uppdragas,
samt att lagstiftningen i ämnet enligt förslaget skulle få en smidighet och
möjlighet till anpassning efter växlande förhållanden, som skulle underlätta
tillgodoseendet af nya, oförutsedda behof samt undanröja risken för
att ofta nog lagändring skall finnas erforderlig för jämkande af nämnda
instituts omfattning. Att, såsom kommittén framhållit, den utländska lagstiftningen
inom stora rättsområden går mer eller mindre långt i samma
riktning förtjänar också utan tvifvel beaktande.
Mot förslaget i berörda del hafva kraftiga invändningar framställts
af en del myndigheter. Flertalet myndigheter har emellertid lämnat ifrågavarande
bestämmelser utan anmärkning, och några hafva uttalat sig för
desamma.
43
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
Med erkännande af förslagets nyss angifna fördelar har jag för min
del icke kunnat anse det lämpligt eller ens möjligt att i detta afseende
bygga lagstiftningen på den föreslagna grunden. Under nuvarande tid, då
jordfrågorna intaga eu så framskjuten plats och meningarna i dem så starkt
bryta sig mot hvarandra, kan det säkerligen icke med framgång ifrågasättas
att åt Kungl. Maj:t skulle gifvas ett till sina gränser och sin innebörd
så vidsträckt och obestämdt bemyndigande att ingripa i den enskilda
jordäganderätten. I den mån framställningar om expropriationsrättens utsträckande
till nya ändamål hittills förekommit, har stor olikhet i uppfattningen
oftast gjort sig gällande, och än mer måste antagas så blifva
händelsen beträffande många och viktiga frågor inom ett område med den
utomordentligt stora omfattning förslaget anger. Att skilja mellan dessa
meningar skulle enligt förslaget anförtros åt Kungl. Maj:t. Äfven om
riksdagen kunde förutsättas vara benägen härtill, förefaller det mig tveksamt,
huruvida icke denna uppgift mången gång skulle kunna blifva alltför
svår och ansvarsfull, för att Kungl. Maj:t skulle vilja på egen hand fullgöra
densamma. Expropriationen är det starkaste ingrepp i enskild rätt
lagstiftningen känner. Den gifver det allmänna en makt, hvars användande
för nya syften kan få den största betydelse för hela samhället. Ovisst
synes därför, huruvida frågor om mera principiella utvidgningar af expropriationsrättens
tillämpning någonsin skola kunna med trygghet afgöras
utan båda statsmakternas medverkan; att för närvarande mera klara och
bestämda riktlinjer än de föreslagna uppdragas för denna rätts utöfning
torde vara nödvändigt.
Enligt min mening bör man vid den erforderliga utvidgningen af
möjligheterna till expropriation följa den väg gällande expropriationsförordning
angifver och alltså lämna en uppräkning af de viktigaste eller
mera säregna expropriationsändamålen med förklaring tillika att expropriation
må äga rum för syften jämförliga med de uppräknade.
Naturligt är att vid sådant bestämmande af expropriationsinstitutets
omfattning utgå från de ändamål, som äro angifna i 1 § expropriationsförordningen
och i de författningar af den 30 december 1880, den 29 juni
1900 och den 25 juni 1909, genom hvilka tillägg gjorts till nämnda förordning.
Den lydelse 1 § i förslaget erhållit vid dess omarbetning i departementet
öfverensstämmer därför också i väsentliga delar med förut gällande
bestämmelser. Jämte det några uteslutningar ägt rum, hafva emellertid viktiga
tillägg gjorts genom införande af ett flertal nya expropriationsändamål.
Det första rummet enligt förslaget liksom enligt nuvarande lagstiftning
intages af försvarsändamålet. Hvad förslaget i detta afseende innehåller
går ej i sak utöfver de äldre stadgandena annat än såtillvida som
44
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
genom uttrycket »skjutbana, som äger betydelse för den allmänna skjutskicklighetens
utveckling» beredes ökad möjlighet att medgifva expropriation
af mark för skjutbana, äfven då denna icke skall förvärfvas för statsverkets
räkning. Förslaget tillgodoser härigenom önskningar, som framförts
i en från skytteförbundens öfverstyrelse till Kungl. Maj:t ingifven
skrifvelse af den 8 januari 1908, för hvilken i kommitténs betänkande
redogöres.
Närmast i ordningen nämnes det ändamål, för hvilket expropriation
hittills mest anlitats och säkerligen äfven framgent kommer att i största
omfattning äga rum, nämligen den allmänna samfärdselns främjande. Under
begreppet »allmän väg» eller »dylikt allmänt behof» har hittills äfven järnväg
måst hänföras, men att detta viktiga samfärdsmedel nu skall särskildt
upptagas ligger i sakens natur. Mellan järnväg och spårväg torde någon
skillnad icke kunna med bestämdhet uppdragas annat än i hvarje särskildt
fall, och äfven om en anläggning linnes vara af det senare slaget, kan den
utan tvifvel äga sådan allmän betydelse att, i den mån sättet för anläggningens
framdragande gör expropriation användbar och behöflig, rätt därtill
bör kunna medgifvas. Jämväl kanaler böra nu särskildt nämnas. Att
i förslaget talas om telegraf- eller telefonanläggning i stället för »utläggning
af elektriska ledningstrådar» torde icke innebära någon väsentlig skillnad
i sak. Såsom kommittén framhållit, kan det visserligen tagas för
gifvet att, då det nuvarande stadgandet tillkom, därmed afsågos alla slag
af elektriska ledningar, men torde, sedan genom lagen den 27 juni 1902
särskilda bestämmelser meddelats om elektriska starkströmsanläggningar,
tillämpning af de allmänna stadgandena knappast ifrågakomma beträffande
andra elektriska ledningar än svagströmsledningar. Och bland dessa lära
telegraf- och telefonledningar vara de enda, som hafva sådan betydelse för
det allmänna, att särskildt stadgande om expropriation till deras förmån
bör meddelas.
Att expropriation för torg eller gata i stad icke nämnes i det nya
förslaget beror därpå att lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan
och tomtindelning innehåller fullständiga stadganden om skyldigheten att
afstå mark till städers eller därmed jämförliga samhällens trafikleder samt
endast beträffande ersättningens bestämmande och gäldande i hufvudsak
hänvisar till expropriationslagstiftningen. Äfven stadgandena om
expropriation för uttappning eller sänkning åt sjö samt strömrensning
hafva utelämnats, enär erforderliga bestämmelser om marks afstående för
dylika ändamål hafva sin plats i vattenlagstiftningen.
I fråga om expropriation för allmän byggnad öfverensstämmer förslaget
med gällande förordning.
45
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
I den mån för kommunala ändamål erfordras annan mark än för
torg eller gata eller byggnadsplatser, finnes ej i nuvarande lagstiftning
något särskildt stadgande om expropriationsrätt. Sådan har dock beviljats
t. ex. för anskaffande af kyrkogårdar och andra begrafningsplats^’. Enligt
förslaget skall expropriation kunna förekomma, så snart det är fråga om
något en kommuns eller annan dylik samfällighets allmänna ändamål.
Under det att allmän expropriationsrätt för statsändamål icke upptages,
föreslås alltså en sådan för kommunala ändamål. Anledningen härtill är
att å ena sidan kommunernas uppgifter hafva en naturlig begränsning, som
utesluter faran för mera vidtutseende ingrepp i jordförhållandena, men att
dock å andra sidan ganska många och växlande syften anses falla eller
kunna med fördel dragas inom ramen för de större eller mindre, borgerliga
eller kyrkliga kommunernas verksamhet. Att rena förvärfsändamål
äro uteslutna följer af uttrycket »allmänna ändamål». Under denna beteckning
synas i hufvudsak vara att hänföra dels fullgörande af uppgifter,
som enligt gällande författningar åligga kommunerna, dels utförande af
anläggningar afsedda att upplåtas till allmänt begagnande. Till företag af
det senare slaget höra bl. a. anläggningar för en orts förseende med belysning
eller drifkraft. Om en kommun för dylikt ändamål har behof af
att expropriera ett vattenfall, skall enligt förslagets mening sådan expropriation
kunna medgifvas. Rätten att framdraga elektriska ledningar för
samma ändamål grundas däremot på lagen den 27 juni 1902.
Genom sistberörda stadgande i förslaget uppfyiles alltså delvis den af
andra kammaren flera gånger uttryckta önskan, att vattenfall skola kunna
exproprieras för det allmännas räkning. Vattenfall likställas enligt förslaget
med annan fast egendom. Erfordras ett vattenfall för något af de i förslaget
angifna ändamål — t. ex., utom det nyssnämnda, för att bereda en
järnväg drifkraft — kan expropriation äga rum. Däremot gifver ej förslaget
staten eller kommun någon allmän rätt att expropriera vattenfall,
oberoende af dylika särskilda ändamål. Meningarna torde alltmer gå i den
riktningen, att de intressen det allmänna, utöfver sådana ändamål, har att
bevaka med hänsyn till vattenfallen, lämpligare tillgodoses på andra vägar
än genom expropriation.
Jämväl de ändamål, som härnäst upptagas i förslaget, torde komma
att i många fall företrädas af kommuner. Det utmärkande för dem är
emellertid, att de afse gagn för någon ort, äfven om denna icke utgör en
kommun eller annan dylik samfällighet.
Bestämmelsen om expropriation för att i ort med större sammanträngd
befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden är föranledd
af riksdagens skrifvelse den 30 april 1907 med anhållan, att Kungl. Maj:t
46
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
täcktes efter verkställd utredning låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till åtgärder, särskild! med anlitande af expropriation, i ändamål
att vid fisklägen, stationssamhällen och andra områden på landet, där
en sammanträngd befolkning bor eller kan uppstå, på ett mera tillfredsställande
sätt än hittills ordna förhållandena med afseende å redan befintlig
eller för samhällets utvidgning erforderlig tomtmark. Det sålunda angifna
syftet är äfven i kommitténs förslag särskildt beaktadt. I motiveringen
till de af kommittén föreslagna bestämmelserna om expropriation
af mark till förmån för ägare af därå uppförda hus har kommittén framhållit,
att berörda syfte skulle tillgodoses genom antagande af 1 § i kommitténs
förslag. Hade a någon ort boningshus till större antal uppförts
på annans mark än husägarnas, och vore dessa till följd häraf utsatta för
de olägenheter, som oinförmäldes i riksdagsskrifvelsen, syntes det nämligen
kunna vara till allmänt gagn, att marken exproprierades för tryggande af
husägarnas ställning. Likaledes kunde det allmännas intresse kräfva, att
ett samhälle, till förekommande af dylika olägenheter, tillförsäkrades äganderätten
till mark, öfver hvilken byggnadsverksamheten inom samhället antoges
snart komma att utbreda sig.
Hvad i förslaget stadgas om expropriation för att förse en ort med
vatten eller förhindra förorenande af vattenledning, som är anlagd för sådant
ändamål, har motsvarighet i de den 30 december 1880 och den 29
juni 1900 utfärdade tilläggsförfattningarna till expropriationsförordningen.
Bland de förslag till utvidgning af expropriationsinstitutet, som
under de senare åren gång efter annan varit föremål för riksdagens behandling,
är äfven frågan om expropriationsrätt för anskaffande af vissa
samlingslokaler. Senast vid innevarande års riksdag har andra kammaren
bifallit en framställning om skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att
Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida, i hvad mån och under
hvilka villkor expropriation genom det allmännas försorg kunde inedgifvas
i syfte att på landet anskaffa oundgänglig tomtmark, afsedd att åt sammanslutningar
för folkbildning och nykterhet eller annan religiös, social eller
kulturell verksamhet åstadkomma samlingslokaler, samt för riksdagen framlägga
det förslag, hvartill detta öfvervägande kunde föranleda. Hvad som
framkallat önskningarna om en sådan lagstiftning är företrädesvis det icke
ovanliga förhållandet, att i någon mera befolkad ort på landsbygden, särskildt
vid större industriella anläggningar, jorden vidt omkring tillhör
samma ägare, oftast ett aktiebolag. Uppstår bland en dylik orts befolkning
en församlings- eller föreningsrörelse, som afser — för att nämna de
vanligaste fallen — öfverläggningar i allmänna frågor eller åhörande af
föredrag öfver ämnen, som för befolkningen äga intresse, är det förenadt
47
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
med svårigheter att på ett tillfredsställande sätt fylla behofvet af lokal
för ändamålet. Då det är angeläget att denna ligger på eller nära den
plats, där den hufvudsakliga delen af befolkningen har sitt arbete och
sina bostäder, är man för anskaffande af mark beroende af den nyssnämnde
jordägarens tillmötesgående. Att särskilt aktiebolag icke kunna
förväntas i regel vara benägna att afhända sig en byggnadstomt eller dylikt
område, allraminst inom bolagets öfriga ägor och i närheten af dess
anläggningar, är emellertid ett kändt förhållande, hvilket äfven vunnit
bekräftelse genom eu utredning, som är bilagd den s. k. norrlandskommittens
betänkande af den 27 oktober 1904. Däremot förekommer no*^
numera ofta, att stora arbetsgivare skälfva uppföra och tillhandahålla sina
arbetare byggnader för sådana ändamål. Ortsbefolkningen är dock mången
gång obenägen att åtnöjas med dessa lokaler, och man kan knappast med
fog underkänna de skal, som härvid äro bestämmande. Äfven om, i bästa,
fall, arbetsgifvaren icke söker utöfva någon långt drifven påtryckning i
fråga om lokalens användning, ligger det i sakens" natur, att församlingsoch
föreningsrätten icke kan med samma trygghet och trefnad göras gälG
j* 611 annans som i en, öfver hvilken man själf bestämmer.
Med de starka meningsbrytningar, som utmärka vår tid, torde det dessutom
vara så godt som oundvikligt, att arbetsgivare och arbetare icke
sällan skola hysa olika uppfattning om hvad soin lämpligen bör förekornrna
i öfveriäggningar och föredrag. Skall rätten att samlas för berörda
ändamål kunna fritt och fullt utöfvas inom lagens gränser, torde det vara
nödvändigt att befolkningen i dylika orter skall hafva möjlighet att förvärfva
behöflig mark, och det kan icke vara riktigt att låta en sådan
utöfning förhindras genom ett rent yttre förhållande af angifna beskaffenhet.
Att såsom ett yttersta medel anlita expropriation, då annan utväoicke
finnes, synes därför vara befogadt.
I sammanhang me<^ exPropriationsrätt för samlingslokaler har inom
nksdagen ifrågasatts rätt att expropriera mark för beredande af möjlighet
att utöfva kooperativ verksamhet enligt 1 § i lagen om ekonomiska föreningar.
Frågan gäller här isynnerhet att i orter, där fri konkurrens
inom handeln med lifsmedel och andra förnödenheter uteslutes af förhållanden
jämförliga med de beträffande samlingslokaler angifna, sätta eu
bland befolkningen bildad konsumtionsförening i tillfälle att förvärfva
handelslokal. Om än särskilda åtgärder för nämnda ändamål numera
icke så ofta torde . vara behöfliga, synes dock ett dvlikt behof, när det
förefinnes, vara behjärtansvärdt.
Af nu anförda skäl och då på områden, där utvecklingen går så
raskt, gränserna icke torde böra dragas alltför snäft, har i förslaget upp
-
48
Kung!. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 46.
taoits stadgande om rätt att medgifva expropriation för att bereda befolkningen
eller en väsentlig del däraf å en ort plats för öfverläggnmgar i
allmänna frågor eller upplysande föredrag eller för anläggning till förbättrande
af tillgången på lifsmedel eller andra förnödenheter eller för
annat företag, som är ägnadt att främja något dylikt ideellt eller ekono*
miskt syfte af synnerlig vikt. Begränsningen af detta stadgandes räckvidd
licrcrg]^ förutom i ordet »dylikt», förnämligast däri att befolkningen eller
en väsentlig del däraf i en ort skall framstå såsom bäraie af det intresse,
för hvilket expropriationsrätt begäres. Äger ett i och för sig synnerligen
viktigt ideellt eller ekonomiskt syfte den omfattande betydelse, som
härmed angifves, och kan detta syfte icke tillgodoses utan expropriation,
torde det vara berättigadt att sådan får förekomma.
Vidare kan enligt förslaget expropriation äga rum lör framdragande
af linbana, som är behöflig för ett företag af större gagn för orten. I
skrifvelse den 13 april 1904, för hvilken likaledes redogöra i kommitténs
betänkande, anhöll riksdagen att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida och under hvilka villkor rätt att medelst expropriation förvärfva
mark kunde medgifvas för anläggning af sådana linbanor, som kunde anses
vara af större betydelse för det allmänna, samt, därest utredningen gåfve
anledning därtill, för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser i
an eif na syfte. Kommittén har ansett äfven detta ändamål vara innefattadt
under begreppet allmänt gagn och föreslagit särskilda bestämmelser om
dylik expropriation. Om också här är fråga om ett syfte, som mer än
något annat af de i förevarande förslag upptagna kan sägas närmast vara
enskilt och endast medelbart äga allmän betydelse, synes den sålunda
föreslagna expropriationsrätten kunna blifva till ganska stor nytta och
icke innebära någon mera afsevärd risk. o
Då en uppräkning af de särskilda expropriationsändamålen aldrig
kan blifva uttömmande och rätt till expropriation torde böra fortfarande
liksom hittills förefinnas för allmänna ändamål, som, utan att kunna direkt
inordnas under de i lagen särskildt angifna fall, äro dessa närstående,
har möjlighet härför beredts genom tillägget: »eller för annat därmed jämförligt
ändamål af väsentlig betydelse för det allmänna».
I andra stycket af det nya förslagets 1 § hafva införts bestämmelser
om expropriation för en del ändamål, som äro bundna vid vissa mera
säregna slag af fastigheter.
I hvad dessa stadganden angå expropriation af fast tornlämnmg
med tillhörande mark, innebära de en utvidgning af nuvarande expropriation
smöjligheter. Sedan riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj .t
den 20 maj 1911 anhållit om utredning, huru vården af rikets förn
-
49
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
saker herde ordnas för att motsvara sitt ändamål, har på -rund af remiss
vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien den 3 ‘ innevarande
september afgifva utlåtande i denna fråga och därvid öfverlämnat ett
genom akademiens försorg uppgjordt förslag till lag angående forntida
minnesmärkens fredande och bevarande jämte motiv. 1 nämnda motiv antores
att, da det numera enligt den allmänna uppfattningen funnes vissa
fornlämningar, som vore af den betydelse för hela landet att de måste
anses omistliga, det^ vore nödvändigt att det funnes ett medel att tillgripa
för att rädda ett sådant hotadt fornminne, om öfriga bestämmelser i förslaget
tilläfventyrs skulle visa sig otillräckliga. Ett dylikt medel vore expropriation,
och borde akademien äga rätt att hos Kungl. Makt föreslå
expropriation åt ett med undergång hotadt omistligt fornminne jämte så
m\ diet åt den kringliggande jorden som ansåges nödvändigt för dess effektiva
skydd. I anslutning härtill har akademien i sitt utlåtande hemställt,
att berörda fråga måtte vinna behörigt beaktande vid utarbetande af ny
expropriationslagstiftning. Någon betänklighet att medgifva den sålunda
toreslagna expropriationsrätten torde icke möta.
Stadgande^ om expropriation af jordområde för dess afsättande såsom
naturminnesmärke och af nyttjanderätt eller servitutsrätt å område
aisatt till nationalpark öfverensstämma med lagen den 25 juni 1909 innefattande
tillägg till expropriationsförordningen.
Bestämmelsen om expropriation af flygsandsfält är hämtad från
l S åt samma förordning.
En nyhet i förhållande till nuvarande lagstiftning är stadgandet
att skogsmark, som är genom kalhuggning eller på annat sätt ödelagd
,, ej ,utSor_ nödig betesmark, kan exproprieras, om skogsåterväxt därå
prötvas höra åstadkommas på det allmännas bekostnad. Dylik expropriationsrätt,
hvartill förslag några gånger framställts i riksdagen och eu
gång vunmt andra kammarens bifall, var förutsatt af kommittén, som
•jemväl föreslog särskilda bestämmelser om nämnda rätt. Domänstyrelsen
har i sitt utlåtande förklarat sig anse, att ifrågavarande expropriationsrätt
kan komma att äga afsevärd betydelse för vårt lands skogshushållning,
samt hemställt, att de föreslagna särskilda bestämmelserna måtte med vissa
to Hind ringar fa niga i den expropriationslag, som kunde komma att utfärdas.
j tf förslag, som till syftet i vissa afseenden står nära förenämnda
bestämmelse om rätt till expropriation för åstadkommande af
tryggade bostadsförhållanden, är det af den s. k, torpkommissionen i dess
betänkande den 6 maj 1911 framlagda förslaget till lag om lösningsrätt
tor innehafvare af vissa på fyrtionio år eller längre tid afsöndrade lägenheter.
Det skulle kunna ifrågasättas, att det ändamål, som afses med
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 21 käft. (Nr 46.) 7
50
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 4S.
nämnda förslag, borde upptagas bland dem, som kunna föranleda expropriation,
och att förslaget i öfrigt borde inarbetas i den nya expropriationslagen.
Berörda lösningsrätt har emellertid icke anordnats såsom en
expropriationsrätt, beroende på tillstånd af Konungen i hvarje fall, utan
bundits vid vissa på förhand fastslagna förhållanden, hvilkas tillvaro i det
särskilda fallet skall utrönas genom landtmäteriförrättning. Förslaget kan
därför icke ingå i expropriationslagstiftningen utan fullständig omläggning,
och att vidtaga en sådan finner jag mig åtminstone för närvarande
icke5 hafva anledning till. Jag delar för öfrigt den af expropriationslagskommittén
uttalade meningen, att vissa förhållanden, som kunna föranleda
behof af expropriation, genom sitt sammanhang med andra lagstiltmngsuppoifter
eller eljest aro af så säregen natur, att de lämpligen regleras
.orenom speciallagstiftning. Till detta område har kommittén räknat nonfandskommitténs
förslag till lag angående vissa åtgärder för beredande
åt enskilda jordbrukare i Norrland och Dalarna af lämpliga odlmgslagenheter.
Sistnämnda lagförslag har äfven nu lämnats åsido. Pa samma satt
har förfarits med en del andra under de senare åren väckta jordtragor,
hufvudsakligen afseende tvångsaflösning i vissa fall af äganderätten till
bebyggda jordbrukslägenheter på annans mark. Dessa frågor hänga nära
tillsammans med torpkommissionens och norrlandskommitténs nyss berörda
försko- och böra lämpligen behandlas i sammanhang med dessa.
''4 § i förslaget har undergått väsentliga förändringar. Dels har det
af kommittén föreslagna andra stycket af densamma utelämnats, ett förhållande,
till hvilket jag torde få återkomma vid redogörelse för de nu 1
förslao-et införda särskilda bestämmelserna om expropriation för vissa kommunikationsanläggningar.
Dels hafva i paragrafen införts två nya stycken.
Båda dessa innehålla regler, som i och för sig kunna anse?i sjal!klara men
hvilka det dock icke torde sakna betydelse att uttryckligt fastslå, särskild!
då expropriationsrätten nu väsentligt utvidgas och detta äfven till områden,
där expropriationen endast medelbart skall tillgodose ett allmänt intresse.
Ofta nog kan förhållandet vara, att det med en expropnationsansöknino-
afsedda området icke är det enda, som lämpar sig för expropnationsänd
amålet. Sådant torde mera sällan framgå af ansökningen, men
däremot ligger det nära till hands att jordägaren, då han höres öfver
denna, gör invändning om att något annat honom eller måhända en annan
jordägare tillhörigt område, som är tjänligt för ändamålet, kan tagas 1 anspråk
med mindre olägenhet för ägaren. Särskild! då det galler att expropriera
eu del af en fastighet för ett syfte, som är ägnadt att valla
Lärer! skada eller obehag, är det för honom af vikt att expropnationsområdet
icke lägges för nära hans bostad, trädgård eller andra särskild!
51
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
ömtåliga delar al den återstående fastigheten. Kan sådant förhållande
visas, är det otvifvelaktigt förtjänt af beaktande. Sökanden har icke befogad
t anspråk på att erhålla just det af honom begärda och i regel enligt
hans mening tjänligaste området, ifall dess afstående eller upplåtande
skulle medföra särskild olägenhet för ägaren och ett annat område, som
likaledes motsvarar ändamålet, står till buds. Ansökningen bör i dylikt
fall afslås. Någon fordran på att dessa frågor alltid skulle undersökas
vid pröfning af expropriationsansökningar kan dock icke lämpligen uppställas,
utan får det ankomma på part, som vill åberopa sådant förhållande,
att förebringa utredning därom.
Liksom beträffande området kunna i fråga om sättet för den afsneda
anläggningens utförande olika möjligheter föreligga, och jämväl
härutinnan bör uppenbarligen tillses, att expropriationsändamålet må utan
oskälig kostnad för den exproprierande vinnas med minsta olägenhet för
annan, hvars rätt är i fråga.
Enligt hvad i kommittébetänkandet närnnes, har inom kommittén
framkastats tanken, att för Konungen skulle stadgas rätt eller möjligen
skyldighet att i samband med beviljande af expropriation föreskrifva''sådana
villkor för den exproprierade egendomens användande, att det allmänna
gagn, som åsyftades med expropriationen, blefve betryggadt. Kommittén
har emellertid ansett Konungens rätt att i män af behof meddela
dylika bestämmelser såsom själfklar icke erfordra bekräftelse i lag och ett
stadgande om skyldighet i berörda afseende icke böra ifrågakomma. I
den senare delen instämmer jag med kommittén, men däremot har jag af
förut, anförda skäl trott det lämpligen kunna uttryckligt angifvas att, om
särskilda bestämmelser finnas erforderliga för att trygga expropriationsändamålets
vinnande, Konungen tillkommer att meddela sådana bestämmelser.
Träffas mellan parterna öfverenskommelse, att den exproprierande
skall vidtaga åtgärd till förebyggande eller förminskande af skada, skall
enligt 6 § andra stycket i kommitténs förslag expropriationsersättningen
undergå motsvarande jämkning. Järnvägsstyrelsen har nu ifrågasatt, att
expropriationsnämnden skall få taga. hänsyn till en utfästelse af den exproprierande
att t. ex. bygga en vägbro eller utföra eu vattenafledning,
äfven om jordägaren yrkar ersättning för hela den skada, som därförutan
skulle uppstå. En dylik utvidgning af bestämmelsens räckvidd synes mig
lämplig. Det samma bör gälla, om den exproprierande af annan anledning^
t. ex. eu af myndighet vid fastställande af plan för anläggningen eller därefter
meddelad föreskrift, är skyldig att vidtaga skyddsåtgärd.
Beträffande. ersättning för upplåtelse af särskild rätt eller för skada
genom expropriation stadgas i kommitténs förslag dels i 6 § tredje stycket,
52
Kungl. M.aj:ts nåd. proposition Nr 46.
att för upplåtelse på obestämd tid eller skada, hvars varaktighet ej kan
bestämmas, ersättningen skall utgå såsom årlig afgift, dels i 44 § tredje
stycket, att för öfriga fall rätten skall bestämma, huruvida ersättningen
skall utgå på angifna sätt eller på en gång. Det förra stadgandet tiar
motiverats därmed att, då man icke kan beräkna, upplåtelses eller skadas
varaktighet, tydligen icke finnas nödiga förutsättningar för bestämmande
af skälig ersättning eu gång för alla. Hvad sålunda anförts är obestridligen
teoretiskt riktigt, men ur praktisk synpunkt lär det knappast vara
nödigt att uppdraga en sådan skillnad som den angifna, då tiden för eu
upplåtelses eller ett intrångs fortvaro sällan torde vara så fullkomligt obestämd,
att uppskattning till ett skäligt medelvärde skall vara omöjlig; kan
man ej alls beräkna, når upplåtelsen eller intrånget skall upphöra, torde
för öfrigt det rätta oftast vara att bestämma ersättningen såsom om den
gällde all framtid. Tillräcklig anledning att bibehålla ifrågavarande stadgande
finnes därför icke enligt min mening, och detta så mycket mindre
som det synes önskvärdt att starkt begränsa de fall, då ersättningen utgår
såsom årlig afgift, eller om möjligt låta den alltid utgå eu gång för alla.
Den förstnämnda formen skulle väl egentligen äga berättigande, om upplåtelse
gäller en lång framtid, under hvilken man emotser förändringar,
hvilkas innebörd det är svårt att på förhand bedöma. Liknande svårigheter
kunna emellertid förefinnas vid äganderättsexpropriationer; äfven
vid dem förekommer ofta att man måste vid ersättningens bestämmande
bygga på mer eller mindre ovissa beräkningar om framtida förhållanden.
Och just. vid långvariga upplåtelser framträda med särskild styrka olägenheterna
af ersättningens bestämmande såsom årlig afgift. År det fråga
om ett servitut, blir den härskande fastigheten pliktig erlägga afgäld till
den tjänande, och att skapa, nya afgälder för all framtid eller längre lid
bör helst undvikas. Sker expropriation för annans räkning än statens
eller någon kommuns, kan dessutom otrygghet för ersättningens utgående
i en mera aflägsen framtid ofta göra sig gällande, och någon lämplig form
att ställa säkerhet annat än för kortare tid torde vara svår att finna. . Dä
alltså något verkligt hinder icke torde möta att låta ersättningen äfven
för upplåtelse eller intrång alltid utgå eu gång för alla och afsevärda
olägenheter härigenom undvikas, har i det nya förslaget denna form
stadgats för bestämmande åt all expropriationsersättning. 1 sammanhang
härmed hafva uteslutits omförmälda bestämmelser i 44 § tredje stycket
och vissa däraf beroende stadganden i kommitténs förslag.
Hvad 9 §, i öfverensstämmelse med 15 § i gällande förordning,
innehåller därom att ersättning i visst fall icke skall utgå för kostnad,
som nedlagts å fastigheten, »efter det fråga, om expropriation blifvit väckt»,
Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
53
har på något håll föran-ledt det missförstånd, att härmed skulle afses tiden
efter expropriationsmålets instämmande. Någon förändring i paragrafens
lydelse synes mig emellertid ieke erforderlig, utan har jag endast velat
påpeka, atto enligt förslagets mening den afgörande tidpunkten ligger längre
tillbaka. Åtminstone då ansökning om expropriationsrätt ingifvits till
Kungi. Maj:t, måste fråga om expropriationen anses vara väckt.
I öfverensstämmelse med den ståndpunkt innevarande års riksdag i 12 §.
ett jämförligt fall intagit torde det höra anses tillräckligt att de kungörelser,
som skola utfärdas enligt den föreslagna lagen, endast en gång
uppläsas i kyrkan och införas i tidningarna.
Om expropriation afser blott att frigöra en fastighet från eu nyttjande-
eller servitutsrätt eller annan särskild rätt och denna icke är intecknad
i fastigheten, synes det vara obehörigt att belasta inteckningsprotokollet
och intecknings- eller fastighetsboken med anmärkning om
expropriationsmålets instämmande.
På grund af stadgandet i 11 § andra stycket skall det kunna förekomma,
att frågan om expropriation af en fastighet instämmes till annan
rätt än den, inom hvars domvärjo fastigheten är belägen. För att i sådant
fall målet skall blifva antecknadt i inteckningsprotokollet och intecknings-
eller fastighetsboken bör det åligga den, som utfärdat stämningen,
att ofördröjligen därom göra anmälan hos den rätt, i hvars protokoll anteckning
skall äga rum.
I kommitténs motivering uttalas, att det enligt förslaget skall stå is §.
öppet för part, som ej kan eller vill komma tillstädes vid målets handläggning
inför rätten, att när som helst under tiden härför lämna rätten
skriftlig uppgift, hvem han utser till ledamot af expropriationsnämnden.
Det synes dock vara lämpligt, att vanliga processuella former iakttagas vid
eu så viktig åtgärd som tillsättande af nämnd, och att alltså part, som vill
begagna sin rätt att utse ledamot, skall komma tillstädes själf eller genom
ombud. För att gifva uttryck häråt har nu i 18 § införts bestämmelse,
att nämnd skall tillsättas »inför rätten».
Beträffande kommitténs förslag, att antalet till ledamöter i expro- so §.
priationsnämnder valbara personer inom hvarje län skall utgöra tjugu fyra
— om icke stad, som ej deltager i landsting, tinnes inom länet — tiar
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Älfsborgs län erinrat, att detta antal
vore för knappt tilltaget för nämnda län med dess stora utsträckning och
den skiljaktighet i förhållandena, som ägde rum mellan länets olika delar.
Det syntes vara lämpligt att fördubbla antalet. Eu liknande erinran har
framställts af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län. För
att de olika landsdelarnas behof må blifva med säkerhet tillgodosedt före
-
54
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
slås nu att — med bibehållande af den i kommittéförslaget angifna proportionen
mellan land och stad — tjugufyra personer skola utses af lagtima
landsting, tolf af stadsfullmäktige i stad, som ep deltager i landsting, och
af Kungl. Maj-.ts befallningshafvande så många som motsvara dem landstinget
och stadsfullmäktige utsett. Tillika har meddelats bestämmelse för
det fall att inom ett län finnas två landsting. Vidare har, i enlighet med
önskningar af några myndigheter, uttryck gifvits åt den äfven af kommittén
förutsatta skyldigheten för vederbörande valmyndigheter att, i den mån
det är möjligt, tillse att länets olika delar och de särskilda slag af sakkunskap,
som för expropriationsnämnder inom länet äga den största betydelsen,
blifva behörigen företrädda bland de valbara.
1 anledning af invändningar, som Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Stockholms län framställt mot kommitténs förslag, att för Stockholms
stad och län skulle af Kungl. Maj:t utses gemensam ordförande i expropriationsnämnder,
har detta förslag ändrats så att särskild ordförande utses
för staden och länet, för den förra af öfverståthållarämbetet och för
det senare, liksom i öfriga län, af Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Staden
och länet skola enligt det nya förslaget utgöra en enhet blott i fråga om
utseende af personer valbara till ledamöter i expropriationsnämnder. Antalet
af sådana personer inom valområdet har, i öfverensstämmelse med
förökningen af antalet valbara på andra håll, bestämts till nittiosex.
22 §. Med de i 22 § andra stycket af kommitténs förslag angifna grunder,
på hvilka eu person kan undandraga sig att vara ordförande eller ersättare
för ordföranden i expropriationsnämnder eller uppförd bland de till ledamöter
i sådana nämnder valbara, har nu likställts det förhållandet att han
sex år innehaft dylikt uppdrag.
27 §. , Jäfsbestämmelserna i förslagets 27 § äro, såsom kommittén framhållit,
affattade i hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande stadganden i
4 § af lagen om skiljemän. Dock har det i sistnämnda lagrum intagna
jäfvet mot den, som vittnat i saken, utbytts mot jäf i fråga om den, som
yttrat sig i saken såsom sakkunnig, eu förändring, till stöd för hvilken
kommittén anfört att, om en person inför domstolen icke afgifvit något
omdöme i en angelägenhet, som rör expropriationsmålet, utan endast lämnat
upplysningar om faktiska förhållanden, sistnämnda omständighet icke bör
utgöra grund för hans jäfvande, så mycket mindre som just hans kännedom
om dessa förhållanden kanske gör hans deltagande i värderingen särskild!
önskvärd!. Skillnaden mellan ett vittne och en sakkunnig torde emellertid
med det nu tillämpade rättegångsförfarandet vara alltför sväfvande
för att de lämpligen skulle kunna ställas i motsats till hvarandra, och
55
Kungl. Majds nåd. proposition Nr 46.
äfven det förhållandet att en person vittnat i saken synes därför böra upptagas
såsom anledning till jäf.
Från den i 29 § meddelade regeln att, då såväl ledamot i ex pro- 29 §.
priationsnämnd som hans ersättare har laga förfall eller funnits jäfvig, ny
ledamot skall utses, enligt hvad eljest för val till nämnden gäller, föreslår
kommittén det undantag att, om val af ny ledamot skall ske efter det
målet öfverlämnats till nämnden, rättens ordförande på landet skall äga
den befogenhet, som eljest tillkommer rätten. Anledningen till detta
undantag är att kommittén, enligt hvars afsikt part skulle äga att välja
ny ledamot utan att därför behöfdes sammanträde inför rätten, velat bereda
möjlighet att äfven beträffande de af rätten utsedda personerna få
nämnden kompletterad, utan att rättens nästa sammanträde skulle behöfva
afvaktas. Den nu i 3 8 § införda regeln att nämnden skall utses inför
rätten torde emellertid böra vidhållas, äfven om det skulle inträffa att både
ledamot och hans suppleant hade förhinder och komplettering af nämnden
alltså erfordrades. Berörda undantagsbestämmelse har därför uteslutits ur
förslaget.
Under det att i 29 § afses det fall att en person, som skulle till- 30 §.
höra en expropriationsnämnd, icke ingår däri eller lämnar nämnden, meddelas
i 30 § bestämmelser om förfarandet, då ordförande eller ledamot,
utan att hafva afgått ur nämnden, förfallolöst uteblifver från sammanträde.
Hvad i den senare paragrafen nu föreslås skiljer sig från kommitténs förslag .
hufvudsakligen i två hänseenden. Sålunda har stadgats att ersättaren, om
han är tillstädes, skall inträda i nämnden. Tillämpning af denna bestämmelse
torde särskilt kunna föranledas därigenom att ordförande eller
ledamot, som, utan att kunna visa laga förfall, har svårt för att deltaga
i nämndens arbete, själf inkallar ersättaren. Infinner sig denne vid förrättningens
början, uppstår icke någon ökad kostnad genom den ordinaries
utevaro. Vidare har föreskrifvits att, då uppskof förorsakas af en persons
frånvaro utan anmäldt laga förfall, det skall ankomma på de tillstädesvarande,
huruvida den ordinarie eller i hans ställe ersättaren skall inkallas
till nästa sammanträde.
Någon bestämmelse för den händelse att uteblifven ordförande eller
ledamot har laga förfall finnes icke i kommitténs förslag och har ej heller
nu ansetts behöflig. Att han då icke kan drabbas af någon påföljd för
sin utevaro ligger i sakens natur, liksom ock att, om förfallet är för de
tillstädeskomna kändt, de icke skola vidtaga annan åtgärd än att uppskjuta
sammanträdet för att den uteblifne må få tillfälle närvara.
Den i 33 § af kommitténs förslag innefattade bestämmelsen att, om :n §.
ordföranden eller ledamot på grund af jäf eller af annan anledning afgått
56
Kuhgl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
ur nämnd, åtgärd, som dessförinnan vidtagits af nämnden, skall vara utan
verkan, torde lämpligen undergå den jämkning att endast beslut om expropriationsersättnings
belopp förklaras ogiltigt och äfven detta blott om
afgången ur nämnden skett af skäl, som rubbar förtroendet till den afgångnes
tidigare medverkan vid förrättningen.
•lV7 « Om inför nämnden yrkanden framställas eller utfästelse göres af
part eller annat förhållande af betydelse för sakens slutliga handläggning
vid rätten förekommer, måste uppenbarligen detta förhållande antecknas
till protokoll. Kommittén bär också förutsatt, att protokoll kan komma
att föras inför nämnden, enligt hvad särskild! framgår af den i kommittéförslagets
40 § meddelade bestämmelsen om godtgörelse till ordföranden
för protokollsföring. Det torde emellertid, såsom några myndigheter framhållit,
vara lämpligt stadga, att genom ordförandens försorg alltid skall
föras protokoll, som sedan öfverlämnas till rätten.
36 q De i första stycket af 36 § nu införda bestämmelserna om upp
(.
35 § i korn- skattning af särskild rätt till fastighet, som exproprieras, och af fastigmttttm
fm- tj|] cjesg genoin dylik rätt förminskade värde afvika från grun
derna
för kommittéförslaget endast i det hänseendet att från uppskattning
undantag^ särskild rätt, som jämlikt utfästelse af den exproprierande
lämnas orubbad. Enligt kommittéförslaget skulle exproprierad
egendom öfvergå till nye ägaren fri från afl rätt, som i afseende därå
förut tillkommit annan, naturligtvis med undantag af rättigheter, som
på grund af öfverenskommelse mellan parterna skulle äga bestånd, och
följaktligen skulle, med nämnda undantag, afl särskild rätt utom intecknade
fordringsrätter värderas af nämnden. Det nya förslaget däremot låter
det förhållandet, att en särskild rätt jämlikt utfästelse af den exproprierande
lämnas orubbad, äfven utan motpartens godkännande vara tillräcklig
förutsättning för rättighetens fortbestånd. Huruvida rättigheten verkligen
har samma värde efter expropriationen eller kanhända trots utfästelsen
måste antagas lida intrång tillkommer nämnden att bedöma. I senare
fallet skall gifvetvis ersättning för intrånget bestämmas.
En nyhet i förhållande till kommitténs förslag innebär äfven det i
samma stycke meddelade stadgandet att, om fastighet, som svarar för
fordran, tillika besväras af annan särskild rätt, som förminskar fastighetens
värde och åtnjuter sämre rätt än fordringen, nämnden skall uppskatta
jämväl det värde fastigheten utan sådant besvär skulle äga. Detta stadgande
sammanhänger därmed att, enligt hvad som framgår af bestämmelse
i 49 §, fordringsägaren i nämnda fall skall äga rätt till betalning intill
ett belopp motsvarande det sålunda bestämda högre fastighetsvärdet.
57
Kungi. Maj.-ts nåd. proposition Nr 4ti.
Såsom kommittén i motiven till 38 § anfört, torde i fråga om
nämndens hufvudsakliga beslut — de, som angå bestämmande af ersättningssummor
.— någon svårighet vid röstberäkningen icke kunna uppstå.
Då den mening, som ville bestämma ett högre belopp, i sig inbegrepe
jämväl deri,, som stannade vid en lägre siffra, måste nämligen de "olika
meningarna i dylika fall alltid kunna jämkas till hvarandra så, att ett visst
belopp funnes vara godkändt af flertalet röstande. I enlighet härmed
både man enligt kommitténs afsikt haft att tillämpa bestämmelsen att,
om vid omröstning till beslut inom nämnden äro olika meningar, den
skall gälla, som biträdes åt flera röstande än någon annan. Denna bestämmelse
har emellertid missuppfattats af eu del myndigheter, och det
synes därför vara lämpligt att uttryckligt angifva hvad den i nämnda hänseende
innebär.
Då expropriationsmål, som förklarats hvilande, skall ånyo företagas
vid rätten, åligger det enligt kommitténs förslag rätten eller domaren att
låta kungörelse härom minst fjorton dagar förut uppläsas i kyrkan och
införas i tidningarna. Härutöfver har nu stadgats att tillkännagifvande
skall. med posten sändas till den exproprierande. Detta stadgande har
särskildt föranledts af en, såsom 54 § i det nya förslaget utvisar, nu företagen
begränsning af den tid, inom hvilken expropriationsanspråk skall kunna
återkallas.
Befogenhet att jämka expropriationsnämndens uppskattning torde
böra tillkomma rätten, endast då uppskattningen strider mot stadgandet,
att ersättning ej må bestämmas lägre än hvad den exproprierande i målet
erbjudit eller högre än motparten begärt. År det däremot fråga om tillämpning
af bestämmelsen, att ersättning ej må till förfång för innehafvaren
af intecknad eller därmed likställd fordran sättas lägre än till fastighetens
värde, äfven om ägaren mindre begärt, kan jämkning af uppskattningen
ej få vidtagas af rätten. Att bestämma »fastighetens värde» tillhör
nämligen ej rätten. Häraf följer dock icke, att i hvarje fall möjlighet till
ändring måste anses utesluten, om nämnden ej ställt sig berörda stadgande
till efteilättelse. Skulle af nämndens protokoll eller andra handlingar
uppenbart framgå, att så år förhållandet, får domstolen för rättelses vinnande
tillämpa bestämmelsen i andra stycket af 42 § och alltså återförvisa
målet till nämnden.
I fråga om sättet för expropriationens fullbordande har kommittén,
då det icke. gäller inteckningshafvares rätt, låtit den exproprierande välja
mellan att inom viss tid till den ersättningsberättigade erlägga eller hos
öfverexekutor nedsätta expropriationsersättningen. Ehuru med hänsyn till
parternas bekvämlighet kunde vara önskvärd t att behålla denna valfrihet,
Bihang till Riksdagens protokoll IBIS. 1 sand. 21 höft. (AV 46.) S
38 §.
40 §
(41 Hl
42 §
(43 §).
45 §
(47 §)■
58
Kungt. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
har jag icke funnit sådant låta sig gorå, enär det på grund af expropriation
ens rättsverkningar måste anses nödvändigt att för dess fullbordande
bestämma eu form, genom hvilken till upplysning för framtida intressenter
blir veterlig!, att och när expropriationen fullbordats. Härför erfordras
eu åtgärd i förhållande till offentlig myndighet, och det lämpligaste i
detta afseende synes vara att stadga deposition af ersättningen såsom den
enda formen.
Att mottaga och fördela medel, som den exproprierande nedsätter,
äfvensom att omhändertaga säkerhet, som af honom ställes, hai enligt
kommitténs förslag ålagts öfverexekutor, under det att motsvarande
för närvarande tillkomma Kung!. Maj:ts befallningshafvande,
förändring hafva några öfverexekutorer framställt erinringar,
46 §
(49 och 50
§§)■
åligganden
enligt
förslaget
samma
handläggas
expropna:if
derå
Mot denna
under anförande hufvudsakligen, att
tion ofta skulle komma att i nämnda hänseenden
myndigheter, hvilket vore olämpligt, samt att berörda åligganden sa mycket
hellre borde bibehållas hos Kung! Maj:ts befallningshafvande, som
denna myndighet äfven i öfrig! hade befattning med expropriationer och
i vissa afseenden bättre än andra öfverexekutorer lämpade sig för samma
åligganden. Anledningen till kommitténs förslag torde vara, att Kungl.
Maj:ts befallningshafvande endast såsom öfverexekutor har hand om sådan
fördelning af köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom, till hvilken
i förslaget hänvisas såsom grund för expropriationsersättningens fördelning.
Det torde emellertid icke möta något hinder att Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i länet verkställer dylik fördelning äfven för område, där
nämnda myndighet icke är öfverexekutor, och da det är förenadt med
vissa praktiska fördelar att låta ifrågavarande åtgärder fortfarande ankomma
på Kungl. Maj:ts befallningshafvande, har kommitténs förslag nu ändrats
i denna del.
Särskild rätt till fastighet, som exproprieras, skall, såsom förut
nämnts, enligt det nya förslaget äga bestånd efter expropriationen, om
jämlikt utfästelse af nye ägaren rättigheten lämnas orubbad. Det synes
vara önskvärd! att jämväl i detta afseende vidhålla grundsatsen, att expropriationen
icke skall sträckas längre än nödigt är. För den expiopiie
rande kan det äga den största betydelse att icke nödgas inlösa alla särskilda
rättigheter till ett exproprierad! område. Eu dylik rätt, t. ex. eu
vågrätt, kali under vissa förhållanden hafva större värde än själ!va området.
Äro omständigheterna sådana, att hvarken expropriationen eller
områdets användande för expropriationsändamålet behöfver göra intrång å
och deri exproprierande utfaster att lämna densamma orubbad,
rättigheten
torde icke finnas tillräcklig anledning att gorå
rättighetens
fortbestånd be
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
50
roende af fattigt.etshafvarens medgifvande. En bestämmelse i enlighet
härmed innefattas i 46 § andra stycket i det nya förslaget. I öfrigt
öfverensstämma stadgandena i samma paragraf med bestämmelserna i 49
och 50 §§ af kommitténs förslag.
47 § i det nya förslaget skiljer sig från 48 § i kommitténs förslag i7 §
särskild! däri, att från regeln om expropriationsrättens förverkande genom (48
försummelse att inom föreskrifven tid erlägga expropriationsersättningen
gjorts undantag för det fall att den exproprierande fått tillträda fastigheten.
Ett sådant undantag var af kommittén föreslaget för den händelse
att tillträde i förväg ägt rum enligt de af kommittén föreslagna bestämmelserna
om tidigare tillträde af egendom. Dessa bestämmelser hafva i
det nya förslaget motsvarighet endast beträffande järnvägs- och farledsanläggningar.
Berörda undantag synes emellertid lämpligen kunna gälla,
så snart fastigheten tillträdts, oafsedt om det skett enligt stadgande i
lagen eller på grund af jordägarens medgifvande.
Vidare har meddelats bestämmelse att, då den exproprierande förverkat
sin expropriationsrätt, hans motpart skall äga att i inteekningsprotokollet
samt intecknings- eller fastighetsboken få införda motanteckningar
till förut gjorda anteckningar om expropriationsraålets instämmande.
Kommittén har ansett det enligt dess förslag lika väl som enligt 48 §.
gällande rätt utan särskild! stadgande vara gifvet att, om expropriationsersättning
betalas efter förfallodagen, den exproprierande är skyldig erlägga
sex procent årlig ränta å det oguldna beloppet från nämnda dag. En
bestämmelse härom torde emellertid icke böra saknas. Har tillträde fått
ske före förfallodagen, bör räntan räknas från tillträdesdagen.
Under det att inteckningshafvare och med dem likställda fordrings- 49 §
ägare enligt förslaget icke hafva något sjanständigt anspråk mot den ex- {47 £>■
proprierande utan få nöja sig med att njuta del af expropriationsersättningen
för fastigheten, skall i regel ersättningen för andra särskilda rättigheter
utgå oberoende af ersättningen för fastigheten. Om denna regel
tillämpades utan undantag, skulle emellertid däraf kunna följa att t. ex.
eu servitutsrätt, som hade sämre rätt än en inteckning, blefve fullt godtgjord,
medan fastighetens genom servitutet förminskade värde icke försloge
till betalning af inteckningen. Det riktiga synes vara att i ett sådant
fall inteckningshafvaren får betalning intill det belopp, som motsvarar
fastighetens värde utan servitutet. Men då den exproprierandes betalningsskyldighet
icke bör ökas därigenom att fastigheten är intecknad, måste
servitutshafvarens ersättning minskas med det belopp, inteckningshafvaren
uppbär utöfver hvad som i vanliga fall skulle hafva utgjort expropriations
-
60
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
ersättningen för fastigheten, d. v. s. utöfver det värde fastigheten äger i
dess af servitutet besvärade skick. I enlighet härmed har, såsom jag vid
36 § nämnt, där införts stadgande om uppskattning i berörda fall jämväl
af fastighetens värde utan servitutet, och har vidare i 49 § stadgats skyldighet
för Kungl. Maj:ts befallningshafvande att vid ersättningens utbetalning
på nu angifvet sätt jämka mellan inteckningshafvaren och innehafvaren
af den andra särskilda rättigheten.
1 49 § har tillika, utöfver hvad 47 § i kommitténs förslag innehåller,
meddelats bestämmelse, huru med expropriationsersättningen skall
förfaras, om exproprierad fastighet innehafts såsom fideikommiss.
so § Den i 47 § af kommitténs förslag intagna bestämmelse, enligt hvilken
{4‘ ^'' medel, som nedsättas hos öfverexekutor, alltid skola genom hans försorg
insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta, torde, såsom särskilt
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län påpekat, kunna medföra
svårigheter i tillämpningen. I stället för nämnda bestämmelse har
därför i 50 § af det nya förslaget meddelats ett stadgande, som i hufvudsak
motsvarar hvad för liknande fall är föreskrifvet bl. a. i 138 § utsökningslagen
(160 § enligt den af innevarande års riksdag antagna ändring
af vissa delar af samma lag).
51 §. Genom stadgande i 51 § första stycket af det nya förslaget har det
ålagts Kungl. Maj:ts befallningshafvande att, oafsedt om fastighet, som utgör
föremål för expropriation, är intecknad eller icke, ofördröjligen göra
anmälan på landet hos domaren och i stad hos rätten, så snart genom expropriationsersättnings
nedsättande eller, i visst fall, uttagande expropriationen
fullbordats. Denna anmälan skall föranleda vissa anteckningar i inteckningsprotokollet
samt intecknings- eller fastighetsboken. Sålunda skola,
enligt bestämmelse i samma stycke, anteckningar göras om att fastigheten
exproprierats eller om särskild rätt till fastigheten, som genom expropriationen
förvärfvats. Att sådana anteckningar böra verkställas torde följa
redan däraf att expropriationsmålets instämmande antecknats. Anteckningen
om att särskild rätt uppkommit har dessutom det viktiga syftet,
att upplysning om nämnda förhållande för framtiden skall finnas tillgänglig
hos domaren och rätten samt ingå i gravationsbevis. Ytterligare stadgande
om anteckning finnes i första momentet af 24 § inteckningsförordningen
enligt dess af innevarande års riksdag antagna lydelse. Där stadgas
nämligen att, sedan till rätten eller domaren inkommit anmälan om behörig
nedsättning af löseskillingen för exproprierad fastighet, i inteckningsprotokollet
skall antecknas att fastigheten ej vidare häftar för fordringsinteckning,
som däri meddelats. Att samma regel skall äga motsvarande
61
Kungl. Maj As nåd. proposition Nr 46.
tillämpning i fråga om inteckning för nyttjanderätt framgår af den samtidigt
antagna nya lydelsen af 45 § inteckningsförordningen.
Bestämmelserna i 51 § andra stycket utgöra endast ett återgifvande
och i visst afseende eu utveckling af stadgande!! i 26 § af gällande expropriationsförordning
enligt dess samtidigt med nyssnämnda lagändringar
antagna lydelse.
Den väsentliga skillnaden i sak mellan det nya. förslagets 52 § och
56 § i kommittéförslaget består däri att ur den senare uteslutits stadgandet
om rätt för vissa inteckningshafvare att, efter det öfverenskommelse
om expropriationsersättning fastställts af rätten, påkalla ersättningens bestämmande
af expropriation snämnd. Beträffande detta stadgande har järnvägsstyrelsen
anfört, att värdet af den närmast därförut införda mycket
lämpliga bestämmelsen syntes till stor del upphäfvas genom berörda stadgande.
Oförnekligt är att stadgandet i viss mån förminskar betydelsen af
paragrafens öfrig» bestämmelser, och då äfven utan detsamma inteckningshafvares
rätt torde vara väl tryggad, har jag funnit öfvervägande skäl
tala för att låta stadgandet utgå.
för att syftet med en bestämmelse om rätt att återkalla expropriationsanspråket
skall vinnas, måste otvifvelaktigt denna rätt utsträckas till
eu tid, då den exproprierande kan bedöma, hvilka kostnader expropriationens
genomförande skall föranleda. Att härvid gå så långt som kommittén
föreslagit och låta rättigheten till återkallelse äga bestånd intill en månad
efter det domstolens utslag i expropriationsmålet vunnit laga kraft synes
dock knappast vara nödvändigt. Då expropriationsnämndens uppskattning
blifvit känd af den exproprierande, har han i de flesta fall tillräcklig
grund att bedöma, om anledning till återkallelse finnes; endast undantagsvis
kunna frågor, som utöfva något väsentligt inflytande på hans ersättningsskyldighet,
då vara oafgjord». Kännedom om uppskattningen står
emellertid den exproprierande till buds vid domstolens återupptagande af
målet eller på hans begäran dessförinnan, sedan uppskattningshandlingarna
inkommit till rätten eller domaren, Äfven om den tid, som därefter förflyter
före utslagets meddelande, icke kan antagas i regel blifva särdeles
lång, synes den dock böra innebära tillräckligt rådrum för den exproprierande
att fatta sitt beslut. Behöfver lian af någon anledning längre
tid, lär uppskof i målet icke förvägras honom. Det torde därför låta sig
göra att såsom yttersta gräns för återkallelse uppställa den tid, då domstolen
meddelar utslag i målet. Härigenom undvikes jämväl den oegentlighet,
som, äfven om utslag i expropriationsmål är i viss mån af säregen
beskaffenhet, möjligen kan anses vidlåda kommitténs förslag att låta den
52 §
(56 §).
54 S
(59 §).
62 Kung i. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
exproprierande genom återkallelse göra verkan af ett. laga kraftvunnet utslag
om intet.
Såsom en förutsättning för nämnda begränsning af återkaHelsovatten
bör emellertid beredas skälig säkerhet att den exproprierande får kännedom
om tiden för domstolens sammanträde, och i 40 § har därför, såsom
jag redan nämnt, införts bestämmelse att den exproprierande skall erhålla
särskild kallelse till sammanträdet.
Om ifrågavarande rätt sålunda inskränkes till en tid, då domstolen
ännu ej skilt målet från sig, synes återkallelse!! lämpligen få göras genom
anmälan hos rätten eller domaren, med skyldighet för den exproprierande
att tillika gifva motparten och, om nämnden har saken under behandling,
nämndens ordförande del af återkallelse!!.
Då expropriationsmålet är antecknad! i inteckningsprotokollet samt
intecknings- eller fastighetsboken, bör eu motsvarande anteckning göras
äfven om återkallande af expropriationsanspråket.
Enligt kommitténs motivering är med dess förslag åsyftadt att återkallelse
icke skall få göras i fråga om någon del af en fastighet, som innefattas
under expropriationsanspråket, utan måste gälla hela fastigheten.
Vattenfallsstyrelsen har ansett giltig anledning härtill knappast förefinnas.
Om den exproprierande under arbetets fortgång, såsom ofta förekomme,
funne sig icke behöfva taga i anspråk så stor del af fastigheten som lian
från början beräknat, skulle, i strid mot den allmänna grundsatsen rörande
expropriationens omfattning, företagaren tvingas att fullfölja sitt anspråk
i hela dess vidd, såvida han icke fövedrogc att återkalla sin talan
och uttaga ny expropriationsstänming för förvärfvande af eu del af det
område, som afsetts med den första stämningen. Ehuru rätt till återkallelse
i fråga om en del af en fastighet medför den olägenheten att, om
återkallelse!! görcs efter det expropriationsnäinndens förrättning afslutats,
ny uppskattning oftast torde blifva behöflig, synes det vara förenad! med
öfvervägande praktiska fördelar att medgifva sådan rätt, och då dessutom
vissa af kommittén anförda skäl mot ett dylikt medgifvande icke äga samma
betydelse enligt det nu föreliggande förslaget, har jag låtit i andra stycket
af 54 § införa bestämmelse att återkallelse må gälla hela fastigheten
har i det nya förslaget till tiden begränsats och förklarats gälla endast
till dess expropriationsmålet slutligen afgjorts. Att, såsom kommittén
föreslagit, låta sådant vridande framställas intill tre månader från nämnda
C ) '' •'' ^ t
tid skulle bl. a. medföra den olägenheten att expropriation sersättningen
56 §
eller någon del däraf.
Jämväl rätten att begära ny uppskattning, om exproprierad
(6S doms värde väsentligt förminskats efter expropriationsnäinndens förrät
egen -
63
Kvngl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
icke gärna kunde få utbetalas af Kung!. Majrts befallningshafvande, innan
dessa tre månader förflutit.
} det nya förslaget har vidare införts bestämmelse att ifrågavarande
rätt ej .gäller, om fastigheten fått tillträdas af den exproprierande, innan
förändringen i värdet inträffade.
Då de grunder, efter Indika ordföranden och ledamöterna i expropriationsnämnd
skola åtnjuta ersättning för uppskattningen, torde böra bestämmas
i administrativ ordning, hafva de af kommittén föreslagna bestämmelserna
i detta ämne utbytts mot eu hänvisning till hvad därom
särskilt kan blifva stadgadt.
Om expropriationsnämnden förfarit felaktigt och målet af sådan anledning
återförvisats till nämnden, torde denna'' i regel icke böra åtnjuta
ersättning för det arbete, som däraf föranledes. Stadgande härom har nu
meddelats.
1 fråga om rätt att aterförvärfva exproprierad men ej för expropriationsändamålet
använd egendom har kommittén ej föreslagit annat än en
förköpsrätt till exproprierad fastighetsdel, som biir obehöflig för nämnda
ändamål ocli därför säljes. Beträffande denna rätt, som tillagts hufvudfastighetens
ägare, skulle tillämpas hvad eljest enligt lag gäller om lösningsrätt.
Hvad sålunda föreslagits torde emellertid icke i önskvärd omfattning
tillgodose behofvet af återlösningsrätt. Med utvidgning af expropriationsinstitutet
till ett flertal ändamål, som kunna företrädas äfven af enskilda
personer och sammanslutningar, följer oförnekligen eu viss risk, att de
förutsättningar, på hvilka tillståndet till expropriation grundats, icke alltid
skola uppfyllas. 1 samband med nämnda utvidgning synes det därför
vara lämpligt stadga en ganska vidsträckt rätt att aterförvärfva det exproprierade.
kran 29. § i gällande expropriationsförordning synes härvid böra
upptagas det fall att afträdd egendom ej kommer till användning för det
uppgift ändamålet. År större praktisk betydelse torde, såsom kommittén
påpekat, den möjligheten vara att fastigheten visserligen eu tid användes
för berörda ändamål men denna användning sedermera upphör. I båda
de nämnda fallen synes, om den bristande användningen ej är blott tillfällig
utan innebår ett öfvergifvande af ändamålet, återlösningsrätt vara.
på sin plats, och detta oafsedt om egendomen skall säljas eller''icke. Det
1orde äfven vara befogad! att utsträcka samma rätt till ytterligare ett
fälb_ ^ Om fastigheten visserligen användes för det afsedda ändamålet men
därjämte i väsentlig omfattning för annat
af underförstådda eller
kringgående
ändamål, kan häri ligga ett
måhända uttryckligt angifna villkor
59 §
(40 §).
Öl §
(60 §).
64
Kung!. May.ts nåd. proposition Nr 46.
02 §
(67 §).
för exp ro pri åt io nen. Dylika missbruk torde lättare förhindras, om lösningsrätt
finnes.
Den för återlösningsrätt nu stadgade tidsbegränsningen af tio år
synes böra bibehållas.
Det nya förslaget öfverensstärnmer med kommitténs förslag däri, att
lösningsrätt skall finnas endast då en del af eu fastighet exproprierats
samt °att rättigheten alltid skall vara förenad med hufvudfastigheten.
Såsom kommittén anfört synes nämligen ett större och mera varaktigt intresse
af expropriationens återgång egentligen finnas, då expropriationen
afsett en fastighetsdel, som genom form och belägenhet naturligt tillhör
hufvudfastigheten. Af mindre vikt torde vara att återgång sker, när eu
hel fastighet exproprierats. Expropriationen innebär då endast en rubbning
af personliga äganderättsförhållanden, och denna får i allmänhet antagas
vara utjämnad genom expropriationsersättningen, särskildt efter någon
tids förlopp.
Enligt expropriationsförordningen skall återlösningssuinman i händelse
af tvist bestämmas af expropriationsnämnd, dock ej till högre belopp än
det, för hvilket fastigheten afträdts. Den sålunda angifna hufvudregeln,
att ifrågavarande lösen likställes med expropriation, torde böra bibehållas
och utsträckas därhän att stadgandena om expropriation skola, äfven utöfver
löseskillingens bestämmande, i tillämpliga delar gälla. Den nuvarande
begränsningen af löseskillingens belopp synes däremot ingifva betänkligheter
med hänsyn till möjligheten att området, da det återlöses, åi
besväradt af inteckning. Bestämmelsen i denna del har därför icke upptagits
i det nya förslaget. Från de allmänna expropriationsreglerna har
gjorts det undantag att på rättens pröfning skall ankomma, huru kostnaden
för rättegången och expropriationsnämndens förrättning skall gäldas.
Det torde nämligen icke vara billigt att alltid lata denna kostnad drabba
den lösande.
Kung!. Maj:ts befallningshafvandes rätt att bereda en person tillträde
till eu fastighet för kartläggning eller annan förundersökning för expropriation
har enligt 67 § i kommitténs förslag bundits vid det förbehåll,
att tillträde förvägrats af fastighetens ägare eller innehafvare. Häremot
hafva järnvägsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anmärkt att,
då någon ville verkställa undersökning för ett större företag, Kungl. Ma.j:ts
befallningshafvande borde kunna lämna honom allmänt tillstånd därtill föt
hela den" trakt, i hvilken undersökningen skulle göras. En sådan förändring
har synts mig af praktiska skäl vara lämplig, och berörda förbehåll
liar därför utelämnats vid affattande af 62 § i det nya förslaget.
65
Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 46.
Äfven den af kommittén föreslagna bestämmelsen, att växande träd
ej må för undersökningen fällas, med mindre Kungl. Maj:ts befallningshafvande
det särskilt medgifvit, har fått utgå. Det torde vara svårt att
på förhand afgöra, huruvida och i hvilken mån växande träd böra få
fällas. Uppstår tvist, huruvida en person i detta afseende öfverskridit sin
befogenhet, får tvistens afgörande bero på pröfning, om hans förfarande
faller inom gränserna för »erforderligt tillträde». Att härunder icke innefattas
rätt till dylik åtgärd i större omfattning än den är verkligt behöflig
ligger i sakens natur.
I enlighet med hvad flera myndigheter hemställt har i det nya för- 64 §.
slaget närmare än i kommittéförslaget angifvits, huru säkerhet, som skall
ställas, bör vara beskaffad och huru densamma skall pröfvas. De föreslagna
stadgandena om borgens beskaffenhet äro strängare än de motsvarande
bestämmelserna i 48 § utsökningslagen såtillvida, som enligt förslaget
för alla fall fordras att löftesmännen skola förbinda sig ej blott en
för alla och alla för en utan äfven såsom för egen skuld.
Beträffande expropriation för naturminnesmärke har i det nya för- 66 §.
slaget införts bestämmelse att fråga om sådan expropriation må väckas
endast af vetenskapsakademien. Detta stadgande öfverensstämmer med
hvad som för närvarande gäller enligt lagen den 25 juni 1909 innefattande
tillägg till expropriationsförordningen. Någon anledning att frångå nämnda
bestämmelse torde icke förefinnas, liksom ej heller torde hafva framträdt
något behof af att nu i annat afseende utvidga rätten till expropriation
för berörda eller liknande ändamål. Befogenheten att väcka förslag om
expropriation af fornlämning synes lämpligen erhålla en begränsning motsvarande
den som gäller för expropriation af naturminnesmärke, och torde
nämnda befogenhet böra tillerkännas vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien,
såsom äfven föreslagits i den förut berörda framställningen i ämnet.
Kommittén har icke föreslagit några särskilda bestämmelser för andra
anläggningar till samfärdselns främjande än elektriska svagströmsledningar
och linbanor. I fråga om allmänna vägar, järnvägar och farleder äro
de allmänna bestämmelserna i kommittéförslaget afsedda att gälla utan
vidare. Det förefaller dock, som om vissa i förslagets allmänna afdelning
införda stadganden i själfva verket äro att anse såsom särskilda bestämmelser
för kommunikationsanläggningar, enär dessa stadganden synas hafva
intagits i förslaget åtminstone hufvudsakligen för dylika anläggningars
skull och knappast äro behöfliga vid expropriation för andra ändamål.
Sådana stadganden äro de, som innefattas i 4 § andra stycket, 51—55 §§
samt 58 § i förslaget. De afse i hufvudsak bestämmande af expropriationsområdet
och villkoren för att den exproprierande må tillträda detta.
Bihang till Riksdagens ■protokoll 1913. 1 saml. 21 käft. (Nr 46.) 9
66
67 och 68 §§.
69 §.
70 §
(58 §).
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
Ehuru genom dessa stadganden ganska väsentliga lättnader beredts den
exproprierande vid jämförelse med de allmänna fordringarna i nämnda
hänseenden, synes det dock särskilt hos de myndigheter, som hafva
hand om allmänna arbeten, vara en enhällig uppfattning att utförande af
desamma skulle i synnerligt hög grad försvåras genom kommittéförslagets
antagande. Då de framställda betänkligheterna enligt min mening äro i
mångt och mycket befogade, har jag för berörda kommunikationsanläggningar
låtit utarbeta särskilda bestämmelser, som dels återgifva det väsentligff
i förenärnnda af kommittén föreslagna stadganden dels därutöfver
innebära eftergifter i olika hänseenden. I sammanhang härmed hafva de
för dylika anläggningar särskild! afsedda bestämmelserna i kommittéförslagets
allmänna del utelämnats.
Hvad allmänna vägar beträffar, synes det utan afsevärd risk för
]ordägaren kunna stadgas att, liksom enligt nuvarande rättstillämpning,
Konungen må utan närmare bestämmande af expropriationsområdet gifva
den, af hvilken vägarbetet skall utföras, rätt att expropriera härför erforderlig
mark samt sådan expropriationsrätt utan vidare skall följa af
Konungens fastställelse å plan för anläggning eller förändring af allmän
väg. Stadganden om villkoren för dylik fastställelse hafva tydligen icke
sin plats i denna lag. Beträffande åter villkoren för att utan samband
med fastställelse å plan vinna expropriationsrätt torde, då området icke
skall närmare bestämmas, anledning saknas att å den karta, som skall
biläo-o-as ansökningen, ställa större anspråk än att vägens sträckning skall
DO O 7 1
angifvas.
Vidare torde kunna medgifvas, att den exproprierande må taga
marken i besittning, så snart stämning i expropriationsmålet utfärdats och
hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande ställts pant eller borgen för expropriationsersättningen
jämte ränta. Expropriation för ifrågavarande ändamål
kan knappast komma att gälla mark af den beskaffenhet och omfattning,
att ersättningens erläggande först någon tid efter besittningstagande!
kan befaras medföra någon verklig olägenhet för jordägaren.
58 § i kommitténs förslag innehåller bestämmelser om uppskof med
tillsättande af expropriationsnämnd för två fall. Dels stadgas nämligen
att parterna äga öfverenskomma om sådant uppskof. Dels föreskrifves, att
rätten kan på framställning af part låta anstå med tillsättande af nämnd,
dock endast om den exproprierande fått i förväg tillträda egendomen och
uppskattning icke lämpligen kan ske, innan anläggningen blifvit i sin helhet
eller åtminstone delvis utförd. Den förra bestämmelsen, hvars tilllämpning
skulle kunna ifrågakomma vid alla slag af expropriation, synes
emellertid knappast vara behöflig. Om af någon anledning båda parterna
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
67
önska uppskof med nämnds tillsättande och göra framställning därom hos
rätten, kommer säkerligen utan särskildt stadgande sådant uppskof att beviljas
för skälig tid. Nämnda bestämmelse har därför helt och hållet uteslutits
ur det nya förslaget. Beträffande åter rätt för domstol att på yrkande
af endera parten uppskjuta tillsättande af nämnd, var denna rätt
icke afsedd att gälla annat än då den exproprierande fått tillträda egendomen,
och kan densamma, såsom kommittén framhållit, ej heller äga betydelse
för andra fall. Syftet för uppskofvet skall ju vara, att genom anläggningens
utförande säkrare grund för värderingen skall vinnas. Stadgande
om möjlighet att före expropriationsersättningens erläggande få tillträda
fastigheten — antingen enligt bestämmelser, motsvarande de i
kommittéförslagets 51—54 §§ upptagna, eller på andra villkor — föreslås
nu endast beträffande särskilda slag af företag, och i anledning häraf synes
eu liknande begränsning böra göras af domstols befogenhet att besluta
uppskof. Om den exproprierande fått tillträda egendomen icke på grund
af bestämmelse i lag utan efter medgifvande af motparten, torde nämligen
häraf icke böra följa, att den exproprierande skall kunna yrka uppskof
med ersättningens bestämmande.
De i 69 § af kommitténs förslag meddelade bestämmelserna, att
Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall kunna föreskrifva upplåtelse af
egendom dels att under viss kortare tid användas till upplagsplats eller
för liknande ändamål dels för hämtning af fyllnadsämnen eller dylikt,
hafva likaledes nu begränsats att gälla endast beträffande särskilda slag af
företag, nämligen anläggning af allmänna vägar, järnvägar och farleder. Då
de innebära ett undantag från regeln, att blott Konungen kan medgifva
expropriationsrätt, böra de icke erhålla vidsträcktare giltighet än som kan
anses påkalladt af ett större praktiskt behof, och ett sådant torde icke
föreligga i andra fall än de angifna. Nämnda bestämmelsers räckvidd
har nu tillika inskränkts i det afseende! att rätt till hämtning af grus
icke skall kunna beviljas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Sådan
rätt bör skäligen likställas med befogenhet att expropriera grustag med
äganderätt, då marken är så godt som värdelös, sedan grustaget blifvit
uttömdt, och, såsom Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län
påpekat, är rätten till grustag af alltför stor ekonomisk betydelse för att
särskildt lindriga villkor skulle vara på sin plats.
I det nya förslaget har ej upptagits den af kommittén föreslagna
bestämmelsen, att tvist om ersättningen för ifrågavarande upplåtelser skall
pröfvas af domstol. Häraf följer att rörande ersättningens bestämmande
skola gälla samma regler som vid annan expropriation. I allmänhet torde
68
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
72 §.
dylika upplåtelser lämpligen uppskattas af expropriationsnämnd i sammanhang
med värderingen af den exproprierade marken.
Frågan, i hvad mån undantag med hänsyn till kommunikationsanläggningar
böra göras från de allmänna expropriationsbestämmelserna,
berör, såsom jag förut antydt, särskild! reglerna för bestämmande af
expropriationsområdet och villkoren för att detta må tillträdas af den
exproprierande. Det torde vara lämpligt att redogöra för hvad järnvägsstyrelsen
anmärkt mot kommitténs förslag i dessa delar. I hufvudsak
liknande synpunkter hafva framhållits af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, styrelsen för svenska järnvägsföreningen samt Kungl.
Maj ds befallningshafvande i Jämtlands län. Äfven de bland öfriga myndigheter,
som i något afseende inlåtit sig på denna sida af frågan, hafva
i allmänhet anslutit sig till samma ståndpunkt.
Hvad först angår kommitténs förslag, att fullständig karta öfver det
o . D'' o
afsedda expropriationsområdet skall bifogas ansökningen om expropriationsrätt,
har järnvägsstyrelsen anfört följande. Erfarenheten från järnvägsbyggnader
gåfve vid handen, att kommittén alltför mycket underskattat
svårigheterna för expropriationskartans utarbetande pä förhand, då den
fordran uppställts att ej blott alla gränser för det blifvande järnvägsområdet
skulle vara definitiva utan äfven alla sådana områden, som måste
exproprieras för vägomläggningar, vattenafledningar m. in., redan å det
förberedande stadiet skulle vara fullt bestämda. Renstakningen, i samband
med hvilken det enligt kommitténs mening borde vara möjligt att bestämma
järnvägsområdet, bestode endast i en fixering af spårets midtlinje
och fastställande af balanslinjens läge, hvadan det syntes blifva ganska
vanskligt att på endast denna grundval fastställa gränserna mellan järnvägen
och jordägarens återstående mark. Kartläggningen kunde ej utföras
af landtmätare, förrän det för järnvägen behöfliga området af järnvägsbyggaren
utmärkts å marken, men härför erfordrades ej blott att
linjen vore renstakad utan äfven att vidlyftiga och tidsödande sektioneringsarbeten
blifvit utförda. Under alla förhållanden kunde dock gränserna i
regel icke blifva annat än approximativt bestämda vid eu dylik förrättning.
Innan arbetena å järnvägsbygget framskridit tämligen långt, kunde
för öfrigt de behöfliga områdena ej bestämmas, enär stationsplaner sällan
vore på förhand uppgjorda, lägen för banbevakningsbostäder icke vore bestämda
samt storleken af behöfliga upplagsplatser och sidotag icke vore
kända m. m. Härtill komme, att landtmätarna i allmänhet vore så öfverhopade
med arbete, att det ofta dröjde lång tid, innan expropriationskartan
med beskrifning kunde erhållas. En dyrbar tid skulle sålunda gå
förlorad, om påbörjande af järn vägsbyggnadsarbetet måste uppskjutas, till
69
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
dess karta och beskrifning hunnit upprättas och Kungl. Maj:t i detalj
bestämt, hvilken mark finge exproprieras.
Beträffande därefter frågan om rätt att under anläggningens fortgång
taga i anspråk mark, som ej blifvit bestämd på förhand, har järnvägsstyrelsen
framhållit, att enligt kommitténs förslag gifvetvis af sevärd a uppehåll i arbetet
skulle förorsakas, därest på grund af oförutsedda omständigheter sådan mark
blefve behöflig. Trots noggranna undersökningar och beräkningar vid
planens uppgörande kunde det under ett järn vägsbyggnadsarbetes utförande
visa sig nödvändigt att framdraga järnvägslinjen något annorlunda
ån från början beräknats, hvilket kunde föranleda att på vissa platser erfordrades
mera och på andra mindre mark än som förut antagits. Att
för sådant fall behöfva inlåta sig på proceduren med kartläggning samt
ny ansökning till Kungl. Maj:t måste gifvetvis vålla afsevärdt uppehåll i
byggnadsarbetets jämna gång. Det i 4 § föreslagna stadgandet om
eventuell rätt att utsträcka expropriationen till områden utanför det af
Konungen bestämda talade blott om smärre utvidgningar men icke om de
ofta förekommande fall, då på grund af under byggnaden inträffade ras
och sido förskjutningar, banksjunkningar eller andra oförutsedda tilldragelser
ganska afsevärda tillökningar måste göras i området eller till och med
ändringar eller flyttningar af linjens sträckning visade sig nödiga. Då
enligt förslaget ingen jord finge tagas i anspråk, förrän expropriationslösen
vore betald, skulle, i fall ändring af linjen blefve behöflig, järnvägsbyggaren
nödgas förvärfva och utgifva lösen för annan och mera mark än
som för företaget vore erforderlig. Jämväl borde anmärkas att, då
gränserna på den på förhand uppgjorda kartan icke kunde blifva annat
ån på en slump uppdragna, den af kommittén föreslagna ordningen komme
att drifva sökanden till att tilltaga området större än hvad enligt gällande
regler vore fallet, för att tillförsäkra sig rörelsefrihet. Så noggranna förundersökningar
som förslaget gjorde nödvändiga jämte landtmäteriförrättningar
och sammanträden med sakägarna måste ''dessutom leda till högst
betydande kostnader. För själfva markförvärfvet skulle med järnvägsområdenas
bestämmande på förhand onekligen drygare kostnad vara att
förvänta än om möjlighet funnes att vidtaga sådana ändringar i järnvägslinjens
sträckning som betingades däraf, att vissa jordägare erbjöde mark
för betydligt lägre pris än som ifrågakommit för den ursprungliga sträckningen.
Hvad särskildt anläggningen åt enskilda järnvägar beträffade
torde de höjda kostnaderna mången gång komma att göra en eventuell
sökande betänksam och verka tillbakahållande på initiativet. De föreslagna
stadgandena skulle under vissa förhållanden verka skadligt ej blott
för järnvägsbyggaren utan ock för ortsbefolkningen och därmed äfven för
70
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
det allmänna. Talrika exempel funnes på att under järn vägsarbetets fortgång
från ortsinvånarna framkoinme petitioner om annan sträckning åt
linjen än den ursprungliga, i många fall innefattande så väsentliga
ändringsförslag, att det ej kunde vara tal om smärre ändringar i den
ursprungliga planen. Med förslagets bestämmelser skulle det ej vara
möjligt att tillmötesgå berättigade kraf på linjens ändring utan att järnvägsägare
finge vidkännas kostnad för mark, som redan exproprierats, men
som vid linjens ändring befunnes obehöflig. Dessa kostnader kunde tänkas
stiga till så betydliga belopp, att trots det ortsbefolkningen eller landsändan
hade stort intresse af att få ändringen genomförd, järn vägsbyggaren
ändock nödgades fasthålla vid den ursprungliga planen.
Mot kommitténs förslag, att i regel expropriationsområdet icke skulle
få tillträdas, innan expropriationsersättningen blifvit betald, har järnvägsstyrelsen
funnit ungefär samma invändningar kunna framställas som mot
de föreslagna grunderna för expropriationsområdets bestämmande. Olägenheter
och intrång, som vållades af järnvägsbyggnad, vore för öfrigt mången
gång icke på förhand kända, och att rent teoretiskt bestämma dem syntes
f de flesta fall icke låta sig göra. Det tidigare tillträde, hvartill möjlighet
skulle beredas enligt 51 och följande §§ i förslaget, kunde vinnas endast
genom en procedur, som blefve tämligen besvärlig och tidsödande. För
tillgodoseende af jordägarnas intressen hade i förslaget uppställts större
fordringar än som kunde anses påkallade af förhållandena. Det vore att
märka att vid expropriation för järnväg i regel endast toges i anspråk
mindre väsentliga delar af en jordägares fastighet. Undantagsvis kunde
dock ersättning" böra utgå före besittningstagandet. I hvilka fåll anledning
härtill förefunnes kunde lämpligen pröfvas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.
Enligt hvad järnvägsstyrelsen ytterligare anfört, torde väl rent teoretiskt
sedt någon skillnad ej böra göras mellan järnvägsexpropriation och
annan expropriation, och i en del andra länders lagstiftning syntes dylik
skillnad ej heller vara uppdragen, men hvad som i ett stort kulturland
med rikare resurser och andra naturförhållanden möjligen lämpade sig
skulle i vårt land sannolikt komma att verka hämmande på förverkligandet
af nya järnvägsföretag behöfliga för orterna eller landet i dess helhet.
Järnvägsstyrelsen har, till vidare utveckling af sin åsikt i frågan,
uppgjort förslag till särskilda bestämmelser om expropriation för järnväg.
Detta förslag är i nu förevarande delar byggd! på följande hufvudgrunder.
Har Konungen fastställt definitiv plan för ny statsbana eller beviljat koncession
å enskild järnväg enligt därför ingifven plan, följer härmed rätt
till expropriation af fast egendom, som erfordras för järnvägens utförande
71
Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 46.
enligt planen med däri af Konungen medgifna modifikationer. Rätt till
expropriation må inträda tidigare än nu sagts, därest Konungen för särskild^
fall så förordnar. Efter det expropriationsrätt vunnits samt, hvad
enskild järnväg beträffar, Konungen lämnat tillstånd till järnvägsarbetets
påbörjande och den exproprierande hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ställt borgen för expropriationsersättningen, må marken omedelbart tillträdas.
Från sistnämnda regel göres dock följande undantag. Skall jordägare.
afstå hela eller större delen af den fastighet, hvaraf han har sin
bärgning, eller åkerareal i väsentlig mån honom frånhändas eller bonino-shus
eller annan byggnad af väsentlig betydelse för ägaren tagas i anspråk
eller betydande skada eller olägenhet någon tillskyndas, och kunna parterna
ej träffa uppgörelse i ersättningsfrågan, må på ansökan af den, mot hvilken
expropriationen riktas, Kungl. Maj:ts befallningshafvande meddela förbud för
den exproprierande att taga området i besittning och påbörja arbetet å
detsamma, innan tre personer, tillsatta enligt bestämmelsen i 51 § af
kommitténs förslag, verkställt provisorisk uppskattning af egendomen samt
den exproprierande hos öfverexekutor nedsatt tre fjärdedelar af det uppskattade
beloppet och ställt säkerhet för den ytterligare ersättning han på
grund af expropriationsnämndens uppskattning kan blifva skyldig utgifva
jämte ränta från tillträdesdagen.
Att äfven jag finner de framställda betänkligheterna mot kommitténs
förslag i denna del vara i flera afseenden befogade har jag förut nämnt.
A andra sidan har jag docx trott det vara möjligt och önskvärdt att uppställa
i någon mån strängare regler för järnvägsexpropriationer än de hittills
tillämpade. Det synes mig nämligen som om de af kommittén så
starkt framhållna samt utan tvifvel riktiga och betydelsefulla principerna,
att expropriationsområdet skall bestämmas af myndighet och ej af den
eyproprierande samt att jordägaren ej bör få blifva lidande genom markens
afhändande utan omedelbar betalning, böra kunna tillgodoses i större utsträckning
än för närvarande utan att dylika allmänna anläggnino-ars
genomförande i afsevärd grad förtynges.
Det nya förslaget skiljer sig'' från nu tillämpade regler till en början
däri, att expropriationsrätt ej utan vidare skall följa af beslut om en
statsbanas utförande eller meddelas i samband med koncession å en enskild
järnvägsanläggning. För expropriationsrätts erhållande skall erfordras särskild
ansökning hos Konungen, och en förutsättning för dylik ansökning
skall, såsom äfven kommittén åsyftat, vara att renstakning af banlinjen
ägt ruin. 1 sammanhang med renstakningen torde planerna för järnvägsanläggningen
vinna sådan stadga, att behofvet af mark kan i sina hufvuddrag
prof vas med ganska stor säkerhet; och på samma gång härigenom
72
73 §
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
möjliggöres att i hvarje särskilt fall bestämma skäliga gränser för expropriationsrätten,
torde det äfven för järn vägsbyggaren icke vara utan fördelar,
att genom renstakningens framskjutande till detta tidiga skede af
förfarandet järnvägsarbetets påbörjande blir mera omsorgsfullt förbereda
Jag vill nämna, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län
funnit det vara i sin ordning att rätten till expropriation göres till föremål
för särskild framställning, samt att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
ledamot för ärenden rörande enskilda järnvägar enligt en vid styrelsens
utlåtande fogad reservation ansett expropriationsrätt för enskild järnvägsanläggning
böra meddelas af Kungl. Maj:t på särskild ansökning samt
först i den mån renstakning af järnvägen eller delar däraf utförts.
Enligt det nya förslaget göres i vissa hänseenden skillnad mellan å
ena sidan banlinjen samt å andra sidan stationer, last- och hållplatser samt
andra platser, där mark utanför banlinjen tages i anspråk. Det är beträffande
banlinjen de största svårigheterna möta att på förhand bestämma
expropriationsområdet. Det låter sig icke göra att i de vidsträckta utmarker,
där järnvägarna i vårt land till största delen framgå, verkställa
så noggranna förundersökningar för banlinjens framdragande, att icke
terrängförhållandena ofta skola påkalla antingen någon jämkning af linjens
sträckning eller ock en opåräknad utvidgning af banområdet. Beträffande
åter de platser, där större områden skola upptagas af stationer eller dylika
anläggningar, torde något verkligt hinder icke möta att i hufvudsak
vidhålla anspråket på att expropriationens omfattning skall bestämmas i
förväg.
I öfverensstämmelse härmed stadgas i det nya förslagets 72 §, att
den karta, som skall bifogas expropriationsansökningen, jämte åtföljande
beskrifning skall utvisa dylika större områdens läge och storlek, till hvilken
jordeboksenhet de höra och, om de äro fördelade i flera ågolotter,
dessas läge och gränser, men att beträffande järnvägen i öfrigt endast
läge och sträckning behöfva angifvas.
Hvad därefter angår omfattningen af den expropriationsrätt Konungen
skall meddela, synes, såsom jag nyss nämnt, i fråga om de platser,
där mark utanför banlinjen afses, expropriationsrätten böra i hufvudsak
begränsas till områden, som bestämmas af Konungen.
För banlinjens framdragande måste den exproprierande erhålla större
frihet. Man torde icke böra uppställa strängare villkor än att Konungen
bestämmer visst afstånd å ömse sidor om den renstakade linjen, intill
hvilket den exproprierande sedermera äger att efter eget godtfinnande
taga all marken eller större eller mindre del däraf i anspråk. Detta afstånd
bör motsvara hvad som efter sakkunnig pröfning i olika fall anses
73
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
vara erforderligt för banlinjen, då icke särskilda förhållanden föranleda
ett större och mera ovisst behof.
Att bestämma i hvad mån jämkning af en renstakad linje skall vara
tillåten faller utanför området för denna lag. Enligt resolutionerna om koncession
å enskilda järnvägar gäller för närvarande, att vid järnvägsanläggnings
utförande koncessionsinnehafvaren äger att i afseende å banans läge
göra smärre afvikelser från den fastställda sträckningen under vissa villkor
och i den omfattning, som det enligt den för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gällande instruktion tillkommer denna styrelse att medgifva.
Instruktionen innehåller härom, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen må
tillåta eller föreskrifva sådana mindre ändringar i fastställda planer, som
leda till förbättring. Har i enlighet härmed en jämkning i sträckningen
vidtagits, bör tydligen det af Konungen bestämda afståndet få räknas från
den nya linjen.
De i 4 § andra stycket af kommitténs förslag innefattade stadgandena
om att Konungen må vid meddelande af expropriationsrätt gifva den
exproprierande befogenhet att utsträcka expropriationen till smärre områden
utanför det af Konungen bestämda hafva i fråga om järnvägar motsvarighet
i 73 § tredje stycket af det nya förslaget. I desamma har
emellertid vidtagits särskildt den förändringen, att begränsningen till
smärre områden uteslutits. Såsom myndigheterna påpekat” torde behofvet
af expropriationens utsträckande icke sällan kunna afse områden, som
knappast äro »smärre». Förslaget åsyftar dock ingalunda att ifrågavarande
befogenhet skall _ lämnas utan begränsning. En sådan ligger redan däri,
att annan mark icke far tagas i anspråk ån den, till hvilken det på grund
af förhållanden, som icke kunnat med säkerhet bedömas på förhand, under
anläggningens utförande finnes nödigt att utsträcka expropriationen. Härutöfver
tillkommer det Konungen att i hvarje särskildt fall föreskrifva
villkor. . På detta sätt torde komma att bestämmas, för hvilka ändamål
utvidgning af expropriationen får äga rum, samt huru förslag till utvidgning
skola pröfvas å det allmännas vägnar eller eljest tillsyn°utöfvas därå
att utvidgningsråtten icke missbrukas; i den mån det finnes möjligt och
erforderligt, kan äfven stadgas viss areal, utöfver hvilken utvidgningen
icke får sträckas. ° h
Rätt till dylik utvidgning af expropriationen torde, såsom äfven
kommittén asyftat, i regel komma att meddelas för järnvägsanläggningar.
Densamma synes nämligen blifva behöflig vid så godt som alfa sådana
företag,. hvilka icke gälla endast förökning af ett stationsområde eller
något liknande. Bland ändamål, för hvilka ifrågavarande rätt särskildt
kan erfordras, må nämnas anskaffande af mark till skärningar, bankar,
Bihang till Riksdagens ‘protokoll 1913. 1 sand. 21 höft. (Nr 46.) 10
74
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
vägars anläggning eller förändring, diken, vattenaflopp och sidotag. Mark
tilf last- och hållplatser eller banvaktslägenheter torde ock kunna inbegripas
under berörda expropriationsrätt, i den mån dylika områden icke
låta sig på förhand bestämma eller den exproprierande har rätt att utan
Konungens medgifvande jämka de från början meddelade bestämmelserna.
Jämväl beträffande stationsområden synes sådan expropriation kunna ifrågakomma,
åtminstone såtillvida som jämkning af banlinjen utanför stationsområdet
kan göra någon mindre förökning af detta behöflig.
74 §. Såsom villkor för att expropriationsområdet må tagas i besittning
uppställer förslaget, jämte det att expropriationsmålet skall vara instämdt
och jordägaren skall hafva erhållit tillsägelse minst fjorton dagar förut,
i princip endast den fordran att, liksom för närvarande, den exproprierande
skall hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande ställa säkerhet för expropriationsersättningen.
Dock skall under vissa förutsättningar jordägaren
hafva rätt till någon betalning i förskott.
75 §. Redan kommittén har erinrat om att, ehuru förlusten af den expro
prierade
egendomen stundom vore ytterst kännbar för ägaren, förekomme
äfven ofta att expropriationsområdet icke hade denna betydelse. Vid expropriation
för eu järnväg toges ju i allmänhet endast ett mindre område
i anspråk från hvarje jordägare, och om detsamma tillhörde utmarken
eller eljest ej hade särskilt högt värde, vore det ej för jordägaren någon
större olägenhet att afstå området utan omedelbar betalning, när han både
visshet att efter någon tid erhålla full ersättning jämte ränta. Kommittén
ansåg det dock vara omöjligt att i lag uppdraga någon gräns mellan de
fall, då besittningstagande utan betalning måhända skulle kunna inedgifvas,
och de fall, då det icke kunde medgifvas. Om man ville bereda trygghet
mot att sakägarna utsattes för obehöriga svårigheter, syntes alltså enda
utväo-en vara att icke i något fall eller åtminstone endast i vissa mera
säregna undantagsfall låta tillträdet gå före betalningen, naturligtvis under
förutsättning att icke godvillig öfverenskommelse träffats.
Mot kommitténs uppfattning i sistnämnda afseende har järnvägsstyrelsen
anmärkt, att erfarenheten från gångna tiders järnvägsbyggande
syntes visa, att de fall, då besittningstagande utan föregående betalning
icke borde medgifvas, utan svårighet kunde inskränkas till ett jämförelsevis
obetydligt antal, i hvilka särskilda skäl för tidigare betalning vore för
handen/ Kungl. Maj:ts befallningshafvande kunde lämpligen blifva profvande
myndighet i dessa frågor. Enligt järnvägsstyrelsens förut omnämnda
förslag skall Kungl. Maj:ts befallningshafvande i dylika fall på ansökning
af jordägaren meddela förbud för den exproprierande att taga området i
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
75
besittning, innan provisorisk uppskattning af expropriationsersättningen
ägt rum och viss del däraf nedsatts hos öfverexekutor.
Då den sålunda anvisade utvägen synts mig vara användbar, har
jag låtit i det nya förslagit intaga bestämmelser i denna riktning. Dock
har det förefallit mig obilligt att jordägaren för att freda sin mark skulle
behöfva påkalla Kungl. Maj:ts befallningshafvandes ingripande. Det torde
snarare böra läggas på den exproprierande att, om jordägaren icke vill afstå
marken utan föregående betalning, begära Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
pröfning, huruvida sådant fall föreligger, att denna vägran är berättigad.
Om Kungl. Matjts befallningshafvande finner jordägaren böra erhålla
betalning i förskott, skall, såsom äfven järnvägsstyrelsen föreslagit, provisorisk
uppskattning ske genom tre personer tillsatta enligt bestämmelserna
i 51 § i kommitténs förslag.
Den ersättning, som skall deponeras hos Kungl. Maj ds befallningshafvande
för att tillhandahållas jordägaren, har, i enlighet med järnvägsstyrelsens
hemställan, inskränkts till tre fjärdedelar af det belopp uppskattningsmännen
föreslagit. Med denna begränsning synes det vara antagligt,
att den provisoriska ersättningen så godt som aldrig skall öfverstiga
hvad som under alla förhållanden bör tillkomma jordägaren, och
genom betalning af nämnda belopp torde å andra sidan all mera kännbar
olägenhet för honom undanröjas.
I det nya förslagets 76 § hafva sammanförts bestämmelser, som äga 76 §.
motsvarighet i 51 § fjärde stycket, 52 § och 53 § första stycket af kommitténs
förslag.
Att, såsom kommittén i 53 § andra stycket föreslagit, den expro- 77 §■
prierande ej skall återfå något af det efter provisorisk uppskattning
föreslagna beloppet, äfven om ersättningen sedermera af expropriationsnämnd
bestämmes till lägre belopp, har från flera håll rönt gensagor.
Stadgandet äger säkerligen mycket ringa praktisk betydelse, sedan
depositionen inskränkts till tre fjärdedelar af det uppskattade beloppet.
En viss billighet synes dock ligga i att låta den exproprierande,
som påkallat tillämpning af detta extra ordinarie förfarande, hellre än
hans motpart — i dylika fall oftast en person i små villkor — bära
risken för att uppskattningsmännen misstagit sig till den grad, att återbäring
skulle kunna komma i fråga.
Syftet för ifrågavarande bestämmelse torde emellertid lämpligare
vinnas på det sätt, att expropriation snämndens frihet i uppskattningen
begränsas, liksom i vissa andra fall förekommer, och det hos Kungl. Maj:ts
befallningshafvande nedsatta beloppet förklaras vara det minsta, till hvilket
den slutliga expropriationsersättningen må bestämmas.
76
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
I farledernas intresse har särskildt vattenfallsstyrelsen beträffande
kommittéförslaget gjort erinringar och framställt ändringsförslag, som i
sina hufvuddrag öfverensstämma med de förut angifna. Om också behofvet
af lindringar i de allmänna expropriationsreglerna knappast torde
vid farledsanläggningar framträda lika tydligt och starkt som vid väg- och
järnvägsanläggningar, anser jag mig böra tillstyrka, att man äfven i fråga
om de förra skall i väsentlig mån tillmötesgå de sålunda från sakkunnigt
håll framförda önskningarna. I förbigående vill jag, i anledning af en åt
vattenfallsstyrelsen uttalad farhåga, erinra om att det enligt förslaget icke
möter något hinder att söka expropriationsrätt för en del af en anläggning
i sänder, allt eftersom de förberedande arbetena framskrida.
För närvarande synes i regel vid expropriation för farled visst område
bestämmas af Konungen. Beträffande stora företag, t. ex. ombyggnaden
af Trollhätte kanal och anläggningen af ny farled mellan Vänersborg
och Göteborg, har dock Konungen — i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad som äger rum vid järnvägsanläggningar — samtidigt med
planens fastställande utan att närmare bestämma området medgifvit expropriation
af all den enskild man, menighet eller inrättning tillhöriga
jord eller lägenhet, hvars inlösande erfordrats vare sig för farledsarbetets
utförande jämlikt den fastställda planen och i laga ordning meddelade
föreskrifter eller för utförande af hamn- och kajbyggnader, som stått i
samband med arbetet för farleden.
Jämväl det nya förslaget uppställer såsom hufvudregel, att expropriationsområdet
skall bestämmas af Konungen, men medgifver härifrån
vissa undantag. Dessa gå dock icke så långt att i något fall den exproprierande
skulle, såsom hittills förekommit, själf få i hufvudsak bestämma
expropriationens omfattning utan innebära endast rätt för honom att enligt
medgifvande af Konungen och på de villkor Konungen föreskrifter
taga i anspråk sådan utanför det bestämda området belägen mark, till
hvilken det på grund af oförutsedda omständigheter under anläggningens
utförande kan finnas nödigt att utsträcka expropriationen. Hvad i detta
afseende föreslås öfverensstämmer med de delvis från 4 § i kommittéförslaget
hämtade stadganden om expropriation för järnväg, hvilka innefattas
i 73 § tredje stycket af det nya förslaget.
I fråga om villkoren för expropriationsområdets tillträdande synes
likaledes samma lättnad som vid anläggning af järnväg böra beredas vid
farledsanläggningar. I förslaget stadgas därför att bestämmelserna i 74—77 §§
skola äga tillämpning i afseende å anläggningar af det senare slaget.
Äfven bestämmelserna i förslagets 70 och 71 §§ torde böra erhålla
giltighet för dylika anläggningar.
77
Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 46.
I den förut af mig omnämnda riksdagsskrivelse!! den 30 april 1907, 91 §.
som bl. a. ligger till grund för det i 1 § af förevarande förslag intagna
stadgandet om rätt till expropriation för att å ort med större sammanträngd
befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden, anfördes, att
expropriationsrätt för ifrågavarande ändamål borde läggas i det allmännas
hand och alltså kunna pakallas af det särskilda samhället, kommunen eller
staten, enär man endast därigenom vore tillförsäkrad att förhållandena ordnades
på ett ur alla synpunkter betryggande sätt. Denna uppfattning har
i kommittéförslaget kommit till uttryck blott i fråga om bebyggd mark,
men den synes med samma skäl böra äga giltighet beträffande annan mark’
som exproprieras för berörda ändamål. I 91 § af det nya förslaget har
därför införts bestämmelse, att expropriationsrätt i dylika fall, om°den ej
skall utöfvas af kronan, icke må beviljas annan än kommun eller municipalsainhälle,
inom hvars område den mark expropriationen skall afse är
belägen.
Genom den förändrade lydelse 92 § andra stycket i det nya för- 92 §
slaget utvisar vid jämförelse med 85 § i kommitténs förslag har gifvits m 2$ 85
tydligare uttryck åt husägarens rätt att, om ej markägaren föredrager att ^ ''
upplåta tomten till honom med tomträtt och ej heller mellan dem träffas
arrendeaftal rörande tomten, köpa denna för en köpeskilling bestämd efter
hvad expropriationen af tomten kostat säljaren. I denna kostnad torde
böra ingå jämväl ränta som synes skäligen kunna beräknas efter fem
procent å utgifterna för expropriationen. Har husägaren efter expropriationen
fortfarande innehaft tomten på grund af förut gällande nyttjanderättsaftal,
kan emellertid markägaren tydligen ej i regel vara berättigad
att jämte nyttjanderättsafgiften erhålla ränta å nämnda utgifter. Han
skulle ju då uppbära dubbel afkastning å ett belopp, som motsvarar tomtens
värde. Endast om arrendeafgiften ej utgör fem procent ränta å expropriationsutgifterna,
bör markägaren hafva rätt att af husägaren bekomma
skillnaden.
Äfven enligt det nya förslaget är husägaren berättigad att, om köp
af tomten ej kommer till stånd, fordra upplåtelse af denna med tomträtt
mot en afgift, som likaledes skall beräknas med ledning af utgifterna för
expropriationen. Det torde dock icke vara af kommittén åsyftadt och ej
heller kunna anses lämpligt att låta denna beräkningsgrund gälla för all
framtid, utan synes rätt att fordra tillämpning däraf böra finnas endast
första gången tomten upplåtes. Att stadga en liknande grund för beräkning
af arrendeafgift synes vara ändamålslöst, då för arrendeaftal erfordras
öfverenskommelse mellan parterna.
78
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
Tvist om köpeskillings eller tomträttsafgifts belopp torde lämpligare
pröfvas af skiljemän än, såsom kommittén föreslagit, af domstol.
I det nya förslaget har, utöfver hvad nyss nämnts om begränsning
till den första tomträttsupplåtelsen, stadgats den inskränkning i husägarens
rätt till köp eller tomträttsupplåtelse på nu angifna villkor att bestämmelserna
i ämnet ej skola äga tillämpning, med mindre husägaren inom
två år från expropriationens fullbordande hos markägaren gör framställning
om försäljning eller upplåtelse af tomten. Det torde ej med skäl kunna
begäras att ifrågavarande rätt skulle stå husägaren öppen någon längre
tid; särskildt de stadgade villkoren för försäljning eller tomträttsupplåtelse
skulle i allmänhet snart upphöra att äga motsvarighet i de verkliga förhållandena.
Äfven om husägaren skulle på grund af äldre aftal hafva
rätt att besitta tomten utöfver de två åren, synes det icke vara en
obillig fordran, att han inom nämnda tid bestämmer, huruvida han vill
begagna de möjligheter expropriationen medfört. Gör han framställning
om försäljning eller upplåtelse, förlorar genom det nya aftalet det äldre
sin betydelse; eljest får det äldre aftalet äga bestånd. Vid dess utlöpande
åtnjuter han i hvarje fall den fördelen, att han har att förhandla med en
tomtägare, som måste antagas känna både förpliktelse och benägenhet att
uppställa skäliga anspråk.
Om mark, som exproprierats för åstadkommande af skogsåterväxt
därå, sedermera löses al ägaren till den fasta egendom marken före expropriationen
tillhörde, skall enligt kommitténs förslag löseskillingen motsvara
expropriationsersättningen jämte ränta samt de kostnader, som efter
expropriationen nedlagts å marken för beredande af återväxt, utan att i
afseende å de senare särskildt stadgats beräkning af ränta. Måhända kan
det anses att i berörda kostnader ingår äfven ränta å de utgifna beloppen.
I hvarje fall synes ränta böra fordras, och likaledes synes det böra åläggas
den lösande att återgälda kostnaden för expropriationsförfarandet
med ränta. Han skulle eljest, såsom domänstyrelsen framhållit, gorå oskälig
vinst på den exproprierandes bekostnad. Käntan synes emellertid i
förevarande fall icke gärna kunna beräknas högre än till fyra procent om
året.
De af kommittén föreslagna särskilda bestämmelserna om expropriation
af inteckning för fordran i penningar återfinnas icke i det nya förslaget.
De torde icke vara påkallade af något större behof och skulle i tillämpningen
kunna föranleda svårigheter. Af nämnda bestämmelsers utelämnande
följer att fordringsinteckning icke skall kunna exproprieras på annat
sätt än att inteckningen till följd af annan expropriation helt och
hållet eller delvis upphör att gälla.
79
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
I fråga om öfvergången från gällande expropriationsförordning till Slutbestämden
föreslagna nya lagstiftningen afser kommittéförslaget, att den förra melsenskall
tillämpas beträffande expropriationsmål, hvari stämning utfärdats före
dagen, för den nya lagens trädande i kraft, men att beträffande mål, hvari
stämning utfärdats tidigast å sagda dag, den nya lagstiftningen skall i sin
helhet gälla. Mot sistberörda regel synas i vissa fall betänkligheter
mota, såvidt angår grunderna för expropriationsersättningens bestämmande.
Om expropriationsrätt meddelas under nuvarande lagstiftnings giltighetstid,
synes fastighetsägaren därmed förvärfva anspråk på att erhålla
ersättning, enligt de nu gällande högre grunderna; det förhållandet att
expropriationsmålets instämmande fördröjes, kanske genom försummelse
eller uppsåtlig underlåtenhet af den exproprierande, bör icke få försämra
ägarens ställning. Särskildt tydligt framträder detta, om den exproprierande
tager, egendomen i besittning, medan den äldre lagen gäller, men,
såsom ofta förekommit, låter instämma expropriationsmålet först långt efter
besittningstagande! Agaren kan då icke gärna vara skyldig åtnöjas med
lägre ersättning än enligt reglerna vid den tid, då egendomen frånhändts
honom. I anledning häraf har nu stadgats att beträffande expropriation,
hvaiti.il
i kraft, skola, fastän stämning ej utfärdats före samma dag, stadgandena
i 13 § första stycket och första punkten af andra stycket i gällande förordning.
tillämpas i stället för bestämmelserna i 6 § första stycket, 7 och
8 §§ af den nya lagen.
1 36 § . andra stycket inteckningsförordningen enligt dess af inne- Förslaget
varande års riksdag antagna lydelse stadgas, att om en eller flera af ge- andra! ly™
mensamt intecknade egendomar utmätningsvis säljas, de öfriga ej vidare ?e?.se af3!>§
skola häfta för hvad af inteckningen kunnat utgå ur köpeskillingen för de^^dente
sålda egendomarna, samt att anteckning härom skall göras i intecknings- 1875
protokollet. . Denna .bestämmelse torde böra erhålla motsvarighet i fråga inteckning
om expropriation af egendom, som gemensamt med annan häftar för in-1 fast e&««-teckning. l,om
I
det utlåtande lagrådet den 2 januari 1912 afgaf öfver ett sedermera
för innevarande års riksdag framlagdt och af riksdagen antaget förslag
till lag om aflösning af vissa frälseräntor ifrågasattes, huruvida icke
för det fall. att aflöst frälseränta varit intecknad gemensamt med den fastighet,
af hvilken räntan utgått, eller med annan fast egendom uttrycklig
föreskrift erfordrades därom att inteckningen i sådan egendom skulle vara
utan verkan för hvad af densamma kunnat utgå ur ersättningsbeloppet för
frälseräntan. Såsom jag vid föredragning inför Kungl. Maj:t af propositionen
i berörda ämne framhöll, ansåg jag emellertid af vissa skäl frågan
80
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
om den för angifna ändamål behöfliga ändringen i 36 § inteckningsförordningen
böra anstå till 1913 års riksdag. Det synes vara lämpligt att
nämnda fråga nu vinner sin lösning i sammanhang därmed att, enligt hvad
jag nyss förordat, af annan anledning en liknande ändring vidtages i samma
paragraf.
Förslaget Det af kommittén framlagda förslaget till lag om ändrad lydelse af
ändrad 1™ 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om
delse af 1 § elektriska anläggningar, har, såsom kommitténs motivering utvisar, till
MiSPiSSa ändamål dels att tydligare än förut bestämma gränsen mellan expropriation
innefat- ’ enligt den allmänna expropriationslagen och enligt 1902 års lag dels att
bestämmen genomföra den af riksdagen i skrifvelse den 30 april 1907 begärda försel-om
elek-ändring, att expropriation måtte kunna medgifvas, utom för elektriska ledläggningar.
ningars framdragande, jämväl för kraftstationer, dammfästen, vattenledningar
o. d. _ .
Berörda riksdagsskrivelse har varit föremål för behandling älven i
ett den 17 december 1910 afgifvet kommittébetänkande med förslag till
vattenlag in. in. 1 motiveringen till nämnda förslag har anförts att den
af riksdagen ifrågasatta lagändringen syntes knappast hafva sin plats i
1902 års lag. Rätten att å främmande fastighets grund fästa damm eller
göra ledning för vattnet erfordrades icke allenast där fråga vore om vattnets
användande såsom kraftkälla vid en elektrisk kraftstation. Af lika
stor betydelse syntes det mången gång vara, att vattnets tillgodogörande
på annat sätt underlättades genom medgifvandet af eu dylik rättighet.
Det syntes vid sådant förhållande ej lämpligt att införa bestämmelse härom
i eu lag, som handlade uteslutande om elektriska anläggningar, synnerligast
som under lagens tillämpningsområde folie äfven andra dylika anläggningar
än de, vid hvilka kraftkällan utgjordes af ett vattenfall._ I viss mån gällde
detsamma i fråga om rätten till utmål för kraftanläggning. Stadganden i
förevarande hänseende hade sin naturliga plats i sammanhang med lagföreskrifter
rörande de villkor, under hvilka ett tillgodogörande af vatten
finge äga rum.
Åf det sålunda anförda synes mig framgå, att frågan, i hvad mån
och på hvilket sätt syftet för riksdagens berörda framställning bör tillgodoses,
icke lämpligen kan upptagas till afgörande förr än i samband med
den föreslagna nya vattenlagstiftningen. Till den del det af expropriation slagskommittén
uppgjorda förslaget af ser att utvidga omfattningen af 1902 års
lag har detsamma därför nu fått förfalla. I 1 § af samma lag torde emellertid
vissa smärre förändringar böra vidtagas. Dels synes det för ökad tydlighets
vinnande vara lämpligt att, enligt hvad kommittén föreslagit, i första
stycket ordet »ledning» utbytes mot »starkströmsledning». Dels bör i fjärde
81
Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 46.
stycket angifvas att den motsvarande tillämpningen af bestämmelserna i
den allmänna expropriationslagstiftningen skall afse" hvad enligt denna gäller
om elektriska svagströmsledningar. I den mån de för dessa meddelade
särskilda bestämmelserna afvika från hvad eljest stadgas, är det alltså de
förra,. som skola äga motsvarande tillämpning i fråga om expropriation för
elektriska starkströmsledningar. För genomförande af dessa ändringar har
jag latit utarbeta ett förslag- till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den
27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar».
Departementschefen uppläste härefter förenämnda förslag till lag om
expropriation, lag om ändrad lydelse af 36 § i förordningen den 16”juni
1875 angående inteckning i fast egendom samt lag om ändrad lydelse
af 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar; och hemställde departementschefen, att för det
ändamål, som omförmäles i § 87 regeringsformen, lagrådets utlåtande
måtte inhämtas öfver berörda såsom bilagor vid detta protokoll fogade
lagförslag.
Denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan blef af Hans Maj:t Konungen bifallen.
Ur protokollet
Hjalmar Nyman.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 21 käft. (Nr 46.)
11
82
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
Förslag
till
Lag om expropriation.
Härigenom förordnas som följer:
I. Allmänna bestämmelser.
Om expropriationsrätt.
1 §•
Fastighet, som tillhör annan än kronan, må tagas i anspråk genom
expropriation, om Konungen pröfvar det nödigt:
för befästning, öfnings- eller förläggningsplats för krigsmakten,
skjutbana, som äger betydelse för den allmänna skjutskicklighetens utveckling,
eller eljest för rikets försvar,
för allmän väg, järnväg eller spårväg för allmän trafik, bro, hamn,
lastningsplats, kanal eller annan farled, flottled, telegraf- eller telelonanläggning
eller annan anläggning för den allmänna samfärdselns främjande,
för allmän byggnad,
för något en kommuns eller annan dylik samfällighets allmänna
ändamål,
för att å ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma
tryggade bostadsförhållanden, eller förse en ort med vatten eller förhindra
förorenande af vattenledning, som är anlagd för sådant ändamål, eller bereda
befolkningen eller en väsentlig del däraf å en ort plats för öfverläggningar
i allmänna frågor eller upplysande föredrag eller för anläggning till förbättrande
af tillgången på lifsmedel eller andra förnödenheter eller för
annat företag, som är ägnadt att främja något dylikt ideellt eller ekonomiskt
syfte af synnerlig vikt,
för linbana, som är behöflig för ett företag af större gagn för
orten, eller
83
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
för annat därmed jämförligt ändamål af väsentlig betydelse för det
allmänna. J
Finnes synnerligen märklig fast fornlämning för dess bevarande
böra jämte erforderlig mark vara i det allmännas ägo, eller finnes jordområde
böra på grund af synnerligen märklig naturbeskaffenhet afsättas
såsom naturminnesmärke eller nyttjanderätt eller servitutsrätt å område
afsatt till nationalpark böra upphöra, eller pröfvas å skogsmark, som är
genom kalhuggning eller på annat sätt ödelagd och ej utgör nödi o- betesmark,
skogsåterväxt böra åstadkommas på det allmännas bekostnad, eller
bär föreskrifven vård af flygsandsfält försummats, och tillhör sådan fastighet
eller rättighet annan än kronan, äge ock Konungen förordna om expropriation
där af.
2 §•
Ägare af fastighet, i afseende hvarå rätt till expropriation meddelats,
vare pliktig att, enligt hvad i denna lag stadgas och Konungen i
förordnandet om expropriation föreskrifvit, afstå fastigheten eller upplåta
nyttjanderätt eller servitutsrätt till densamma. Innehafvare af särskild
rätt till fastighet vare ock, i enlighet med hvad nu är sagdt, skyldig afstå
rättigheten eller underkasta sig inskränkning däraf.
Hvad nedan stadgas om fastighet galle i tillämpliga delar om särskild
rätt till sådan egendom.
3 §.
Deri, _ som vill hos Konungen söka rätt till expropriation, foge
vid ansökningen karta öfver fastigheten med beskrifning, utvisande till
hvilken jordeboksenhet fastigheten hör och, om den är fördelad i flera ägolotter,
dessas läge och gränser, så ock styrkt uppgift å fastighetens ägare
och innehafvare samt, om i något afseende öfverenskommelse träffats
redogörelse därför.
År fråga endast om expropriation af särskild rätt till fastighet, äge
hvad nu stadgats om bifogande af karta med beskrifning samt° uppgift
a ägare och innehafvare tillämpning i afseende å den fastighet, sommar
föremål för rättigheten; dock må expropriationsrätt beviljas, utan att ansökningen
åtföljes af karta och beskrifning, om Konungen icke finner dem
vara af nöden för ärendets pröfning. Innehafves den rätt sökanden vill
expiopriera af annan än fastighetens ägare, skall, förutom ofvan omförmalda
handlingar, styrkt uppgift å innehafvaren bifogas ansökningen.
o o
84
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Kr 46.
Konungen bestämme, hvilket område expropriationen må omfatta.
Visas mer än ett område vara tjänligt för det afsedda ändamalet,
må expropriationsrätt ej meddelas beträffande område, hvars afstående eller
upplåtande medför större olägenhet än nödigt är; och skall jämväl i öfrigt
tillses, att ändamålet må, utan oskälig kostnad för den exproprierande,
vinnas med minsta olägenhet för annan, hvars rätt är i fråga.
Finnas särskilda bestämmelser erforderliga för att trygga det afsedda
ändamålets vinnande, tillkomme Konungen att meddela sådana bestämmelser.
Konungen utsätte viss tid, inom hvilken den, som erhållit expropriationsrätt,
skall fullfölja frågan genom stämning till domstol, vid äfventyr
att expropriationsrätten upphör.
5 §•
Expropriationsrätt må ej från innehafvaren öfvergå på annan, utan
att Konungen det medgifver.
Om expropriationsersättning.
6 §.
För fastighet, som exproprieras, skall erläggas löseskilling motsvarande
fastighetens värde. Exproprieras en del af en fastighet och lider
återstoden skada eller intrång genom expropriationen eller den exproprierade
delens användande, skall ersättning därför gäldas. Uppkommer eljest
genom expropriationen skada för ägaren, skall ock sådan skada ersättas.
Är den exproprierande på grund af åtagande eller af annan anledning
pliktig vidtaga åtgärd till förebyggande eller förminskande af
skada eller intrång, varde expropriationsersättningen därefter jämkad.
Expropriationsersättningen skall bestämmas i penningar, att utgå
på en gång.
Vid bestämmande af expropriationsersättningen må hänsyn icke tagas
till förändring i värde, som uppstår allenast till följd af expropriationsrättens
beviljande eller det afsedda ändamålets genomförande.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
85
8 §•
Exproprieras en del af en fastighet och föranleder expropriationen
eller den exproprierade delens användande skada eller intrång å den återstående
delen men i annat hänseende jämväl nytta för densamma, skall
ersättning för sådant men gäldas endast i den män det öfverstiger nyttan.
9 §•
Har, efter det fråga om expropriation blifvit väckt, kostnad nedlagts
å fastigheten i uppenbar afsikt att höja expropriationsersättningen, må
genom sådan kostnad åstadkommen förökning af fastighetens värde icke
tagas i beräkning vid ersättningens bestämmande.
Om utvidgning af expropriationen.
10 §.
Har expropriationsrätt meddelats beträffande en del af en fastighet
och lider genom expropriationen eller den exproprierade delens användande
en återstående del af fastigheten synnerligt men, varde jämväl
denna del exproprierad, om ägaren det begär. Skall nyttjanderätt eller
servitutsrätt upplåtas och föranledes däraf synnerligt men för fastigheten,
vare ock ägaren berättigad fordra, att denna skall lösas.
Om vid expropriation åt en del af eu fastighet ersättningen för
skada eller intrång å eu återstående del skulle uppgå till två tredjedelar
af den delens värde, eller ersättning vid upplåtelse af nyttjanderätt eller
servitutsrätt till fastighet skulle motsvara två tredjedelar af värdet å fastigheten,
äge den exproprierande lösa det område, som lider sådant men
eller utgör föremål för rättigheten. Kostnaden för åtgärd, som i 6 § andra
stycket afses, varde inberäknad i ersättning som nu är sagd.
86
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
Om expropriationsmåls förberedande handläggning vid domstol,
11 §•
Expropriationsmål skall instämmas till underrätten i den ort, där
fastigheten är belägen.
Skall expropriation ske från särskilda inom olika underrätters domvärjo
belägna fastigheter, som stå i det förhållande till hvarandra, att
gemensam uppskattning, på sätt i 24 § sägs, kan vara af nöden, och finnes
fördenskull expropriationen böra i sin helhet handläggas inför samma
domstol, förordne Konungen, vid hvilken underrätt målet skall upptagas
12 §.
På ansökning af den exproprierande utfärde rätten i stad och domaren
på landet stämning å fastighetens ägare så ock å andra ersättningsberättigade,
om sådana sakägare af sökanden uppgifvas. Rätten eller
domaren föranstalte ock att, till underrättelse för möjligen befintliga
okända sakägare, kungörelse om tiden för målets företagande vid rätten
minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan i den socken, där fastigheten
är belägen, samt införes i allmänna tidningarna och tidning inom orten.
Målet varde tillika, om det ej angår allenast upphäfvande af särskild rätt,
som ej är intecknad i fastigheten, antecknadt i rättens inteckningsprotokoll,
på landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting och i stad å
nästa rättegångsdag för inteckningsärenden, samt anmärkt i inteckningseller
fastighetsboken.
Afser på grund af förordnande, som i 11 § andra stycket sägs,
stämning i expropriationsmål fastighet utanför rättens domvärjo, åligger
den, som utfärdadt stämningen, att därom ofördröjligen göra anmälan hos
rätten i den ort, där fastigheten är belägen, för anteckning enligt hvad
nj^ss är sagdt.
Vistas känd sakägare utrikes eller å okänd ort, och finnes ej någon,
som äger att för honom föra talan, förordne rätten god man att i saken
företräda den frånvarande.
13 §.
Hvad i denna lag stadgas om sakägare galle ej innehafvare af fordran
i penningar, för hvilken inteckning i fastigheten är sökt eller beviljad eller
fastigheten kan häfta jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken.
Kungi. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 46.
87
14 §.
Vid rätten skall företes gravationsbevis rörande fastigheter).
15 §.
Fastighetens ägare vare pliktig att uppgifva öfriga sakägare i afseende
å samma egendom. Underlåter han det utan laga skäl, och uppstår skada
för sakägare, som saknat kännedom om expropriationen, skall han hålla
sådan sakägare skadeslös. Erinran härom varde införd i den stämning,
som utfärdas å fastighetens ägare.
16 §.
Har under målets handläggning sakägare uppgifvits eller eljest blifvit
känd, varde han stämd i målet, om han ej ändå kommit tillstädes.
17 §.
Tvistas om fastighet, som exproprieras, vare den af de tvistande,
som innehar fastigheten, berättigad att med laga verkan tala och svara
för densamma, till dess den lagligen vinnes från honom.
Ny ägare må ej rubba öfverenskommelse, som förre ägaren ingått,
eller annan i målet vidtagen, för denne bindande åtgärd. Har förre ägaren
varit stämd eller svarat i målet, vare stämning å nye ägaren ej behöflig.
18 §.
Då målets förberedande handläggning vid rätten afslutats, skall expropriationsnämnd
inför rätten tillsättas, och öfverlämne rätten till nämnden
protokoll och öfriga handlingar i målet.
Kan tid för målets fortsatta handläggning vid rätten ej bestämmas,
förklare rätten målet hvilande.
Om expropriationsnämnd.
19 §•
Komma parterna öfverens om val af expropriationsnämnd, äge de
bestämma, huru många och hvilka personer skola deltaga i nämnden; dock
vare antalet alltid ojämnt.
Eljest skall nämnd utses på sätt nedan sägs.
88 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
20 §.
Konungens befallningshafvande skall för en tid af tre kalenderår
till ordförande i expropriationsnämnder inom länet utse en i praktiska
värf väl förfaren man äfvensom förordna ersättare för denne. För Stockholms
stad skola ordförande och ersättare enligt hvad nu är sagdt utses af
öfverståthållarämbetet.
Till ledamöter i expropriationsnämnder vare inom hvarje län följande
personer valbara, nämligen tjugufyra af lagtima landsting utsedda och, om
stad, som ej deltager i landsting, finnes, tolf af stadsfullmäktige i hvarje
sådan stad valda äfvensom så många af Konungens befallningshafvande
utsedda, som motsvara antalet af dem landstinget och stadsfullmäktige
valt. Finnas inom ett län två landsting, skall hvardera utse tolf personer.
De valbara skola utses för en tid af tre kalenderår, och en tredjedel af
det antal, hvarje valmyndighet utsett, skall årligen afgå. 1 den mån möjligt
är skall iakttagas, att länets olika delar och de särskilda slag af sakkunskap,
som för expropriationsnämnder inom länet äga den största betydelsen,
blifva behörigen företrädda bland de valbara; skolande minst halfva
antalet af dem landsting och tolf af dem Konungens befallningshafvande
utser vara ägare af jordbruksfastighet.
Då ordförande och ersättare för ordföranden skola utses, äge sådant
rum, innan landstinget för året sammanträder, och lämne Konungens befallningshafvande
landstinget samt, om stad, som ej deltager däri, finnes, stadsfullmäktige
därstädes meddelande, hvilka personer blifvit utsedda, Stadsfullmäktige
företage sitt val, efter det de från landstinget mottagit underrättelse,
hvilka personer landstinget utsett. Sist fullgöre Konungens befallningshafvande,
efter erhållet meddelande om landstingets och stadsfullmäktiges
val, hvad i fråga om utseende af valbara personer på Konungens befallningshafvande
ankommer.
Stockholms stad och län utgöre i fråga om utseende af valbara personer
ett område. Antalet valbara skall vara nittiosex, af hvilka landstinget
i Stockholms län, Stockholms stadsfullmäktige, öfverståthållarämbetet
och Konungens befallningshafvande i Stockholms län hvar för sig i nu
angifna ordning utse tjugufyra. I öfrigt äge hvad ofvan i denna § stadgas
motsvarande tillämpning.
Afgår ordförande, ersättare för honom eller till ledamot valbar
person före den bestämda tidens utgång, skall vederbörande valmyndighet
utse någon i den afgångnes ställe för den tid, som för honom
återstått.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
89
21 §.
En förteckning upptagande ordföranden och ersättaren för ordföranden
i expropriationsnämnder samt de inom länet eller, beträffande
Stockholms stad och län, inom deras område till ledamöter i sådana
nämnder valbara skall af Konungens befallningshafvande hvarje år, sedan
hvad i 20 § stadgas blifvit för året fullgjordt, införas i länskungörelserna
samt tillställas rätten i stad och domaren på landet. Inträffar ändring''
i förhållande, som är upptaget i förteckningen, skall ock tillkännagifvande
därom göras på sätt nu är sagdt.
Rätten och domaren hålle förteckningen tillgänglig för allmänheten.
22 §.
Den, som är bosatt utom länet, eller ej uppnått tjugufem års ålder,
eller ej råder öfver sig och sin egendom, eller enligt domstols utslag är
förlustig medborgerligt förtroende eller ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas eller att föra annans talan inför rätta, må ej vara ordförande eller
ersättare för ordföranden i expropriationsnämnder eller uppförd bland de
till ledamöter i sådana nämnder valbara; dock må för Stockholms stad
och län valbara utses inom såväl staden som länet.
Uppdrag, hvarom nu är fråga, må ej annan undandraga sig än den,
som uppnått sextio års ålder eller sex år innehaft sådant uppdrag, samt
tjänsteman, som är af sin tjänst förhindrad att mottaga uppdraget.
23 §.
Expropriationsnämnd skall utgöras af ordföranden och fyra ledamöter.
Hvardera parten äge utse en ledamot och rätten två ledamöter i
nämnden. Äro å någondera sidan två eller flera, som hafva gemensam
del i saken, och blifva de ej ense, hvem de skola utse, välje rätten ledamot
i deras ställe. Samma lag vare, om part utan styrkt laga förfall
underlåter att fullgöra valet. Har af flera samägare en utöfvat valrätt,
galle det för dem alla.
Kunna ägaren af fastighet och annan sakägare i afseende å samma
fastighet ej enas om val af ledamot i nämnden, äge de hvar för sig utse
en ledamot att vid sakens pröfning, såvidt en hvar af dem rör, deltaga
i nämnden.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 21 käft. (Nr 46.)
12
90
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
Ersättare i nämnden skola ock utses, till antal och på sätt om ledamöter
är stadgadt.
24 §.
Skall expropriation ske från dera, särskilda ägare tillhöriga fastigheter,
varde särskild! val af nämnd företaget för hvarje fastighet, i afseende
hvarå part sådant begär. Dock äge, om fastigheterna ej lämpligen
kunna uppskattas annat än såsom en enhet, rätten förordna, att de skola
behandlas såsom en fastighet, och galle i sådant fall hvad i 23 § stadgas
om val af nämnd, då två eller flera hafva gemensam del i saken.
25 §.
Ändring i nämnds sammansättning skall ej föranledas däraf, att
ordföranden eller ledamot flyttar utom valområdet eller den i 20 § omförmälda
tid för honom utlöper.
26 §.
Då nämnd blifvit utsedd, kalle ordföranden, så snart ske kan, ledamöterna
i nämnden till sammanträde i den ort, där fastigheten är belägen.
Underrättelse om tid och ort för sammanträdet skall genom ordförandens
försorg minst en vecka förut med posten sändas till sakägarna.
27 §.
Emot ordföranden eller ledamot i nämnd galle dessa jäf: om han
är med part i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäf
mot domare; om han eller någon, som är med honom sålunda skyld eller
besvågrad, har del i saken eller kan vänta synnerlig nytta eller skada,
däraf; om han såsom domare eller eljest å ämbetets vägnar deltagit i
åtgärd eller beslut, som rör saken; om han varit fullmäktig i saken eller
däri vittnat eller yttrat sig däri såsom sakkunnig; om han är part i eu
lika sak; om han är palats vederdeloman eller uppenbare ovän; om han
står under någondera partens förmanskap eller är i hans tjänst eller af
honom åtnjuter lön eller underhåll; samt om han står under tilltal för
brott, som kan medföra förlust af medborgerligt förtroende.
Har expropriationsmålet varit handlagdt vid häradsrätt, må ej den,
som därvid suttit i häradsnämnden, af sådan orsak anses jäfvig. Ej heller
vare den, som af kronan åtnjuter lön eller underhåll, därför jäfvig i mål,
hvari kronan är part.
91
Kungl. Majds nåd. ''proposition Nr 46.
Söker någon sak med ordföranden eller ledamot i expropriationsnämnd
eller tillfogar honom något med ord eller gärning i ändamål att
därmed göra honom jäfvig, skall det ej räknas för jäf.
Part må ej jäfva ledamot, som han själf valt eller om hvars väljande
parterna varit ense, så framt ej jäfvet uppkommit eller blifvit af
parten kändt först efter valet.
28 §.
Gröres vid expropriationsnämnds tillsättande jäf mot ordföranden
eller till ledamot utsedd person, beslute rätten därom.
Anmärkning om jäf, som ej är pröfvadt af rätten, må framställas
inför nämnden. Underlåtes det och har nämndens förrättning afslutats,
vare rättigheten att gara jäf försutten.
Jäf,'' som göres inför nämnden, varde af denna pröfvadt. Ogillas
jäfvet, skall förrättningen fortsättas.
Anmäler part sist vid det rättegångstillfälle, då målet åter förekommer
till handläggning, missnöje med beslut, hvarigenom nämnden
ogillat jäf, skall jäfvet pröfvas af rätten.
Öfver rättens beslut i fråga om jäf må klagan ej föras.
29 §.
År ordföranden af laga förfall hindrad att deltaga i nämnden eller
har han funnits jäfvig, och kan ej heller ersättaren fullgöra uppdraget,
namne Konungens befallningshafvande särskild, ojäfvig ordförande.
Har ledamot på grund af laga förfall eller jäf afgått ur nämnd, och
är jämväl ersättaren hindrad eller jäfvig, skall ny ledamot utses, enligt
hvad eljest för val till nämnden gäller.
30 §.
Uteblifver ordföranden eller ledamot utan laga förfall från sammanträde
och föranleder hans utevaro kostnad, skall denna af honom gäldas.
År ersättaren tillstädes, inträde han i nämnden; och ankomme i annat fall
på nämnden, huruvida ersättaren skall inkallas i den uteblifnes ställe.
Konungens befallningshafvande äge på anmälan förelägga den uteblifne
vite.
92
Kungl. Majds nåd. proposition Nr 46.
31 §.
Har ordföranden eller ledamot afgått ur nämnd af anledning, som
i 22 § första stycket eller 27 § afses, vare förut fattadt beslut om expropriationsersättnings
belopp ej gällande.
32 §.
Nämnden må ej, utöfver livad i 28 och 30 §§ stadgas, vidtaga åtgärd,
med mindre ordföranden och alla ledamöter äro tillstädes.
o ''
33 §.
Då fulltalig nämnd sammankommit, äge parterna att inför nämnden
andraga hvad de akta nödigt. Part äge ock låta höra sakkunniga inför
nämnden.
Finner nämnden skäl att höra part eller sakkunnig eller att på annat
sätt inhämta närmare upplysningar, hafve rätt därtill.
Vid förrättningen skall genom ordförandens försorg föras protokoll.
34 §.
Vid nämndens öfverläggningar till beslut må ej någon utom nämnden
närvara.
35 §.
Ersättning må ej bestämmas lägre än hvad den exproprierande i
målet erbjudit eller högre än motparten begärt. Dock må ej till förfång
för innehafvare af fordran, för hvilken fastighet svarar, ersättningen sättas
lägre än till fastighetens värde, äfven om ägaren mindre begärt.
36 §.
Då fastighet exproprieras, uppskatte nämnden ej mindre fastighetens
värde än äfven värdet af all särskild rätt, som i afseende å fastigheten
tillkommer sakägare och ej jämlikt utfästelse af den exproprierande lämnas
orubbad. Medför särskild rätt, som tillkommer sakägare, förminskning af
fastighetens värde, skall uppskattningen af fastigheten afse det värde denna
med därå hvilande besvär äger. Är fastighet, som svarar för fordran, tillika
besvärad af annan särskild rätt, som förminskar fastighetens värde och
Kungl. Maj:ts nåd. proposition ÅTr 46.
93
åtnjuter sämre rätt än fordringen, uppskatte nämnden jämväl det värde
fastigheten utan sådant besvär skulle äga.
Ersättningen skall bestämmas särskildt för hvarje sakägare. Löseskillingen
för exproprierad fastighet, ersättning för skada eller intrång å
fastigheten och annan ersättning till ägaren varde ock bestämda hvar
för sig.
37 §.
Har fråga om expropriation af fastighet enligt 10 § blifvit väckt,
varde jämväl denna fastighet värderad af nämnden.
38 §.
Aro vid omröstning till beslut inom nämnden olika meningar och
kunna de till hvarandra jämkas, galle den mening, som, efter jämkning
om sådan erfordras, finnes hafva erhållit de flesta rösterna.
Kunna icke de olika meningerna jämkas till hvarandra, galle den,
som biträdes af flera röstande än någon annan. Finnes ej, enligt hvad nu
är sagdt, röstöfvervikt, skall ny omröstning anställas mellan de meningar,
som erhållit mer än eu röst hvar, och varde den mening gällande, om
hvilken de flesta i nämnden då förena sig. tiar hvar sin mening, galle
hvad ordföranden säger.
Ej må i protokollet införas eller eljest kungöras, huru nämnden
inom sig röstat, och ej heller skälen för beslutet uppgifvas.
39 §.
Nämndens beslut skall affattas skriftligen och undertecknas af nämnden;
och insände ordföranden, så snart ske kan, beslutet jämte det vid
färrättningen förda protokoll till rätten eller domaren.
^ Om expropriationsmåls slutliga handläggning.
40 §.
Har expropriationsmålet förklarats hvilande, skall tillkännagifvande
om tiden för dess förnyade företagande vid rätten genom rättens eller
domarens försorg minst fjorton dagar förut såväl med posten sändas till
den exproprierande som uppläsas i kyrkan i den socken, där fastigheten
är belägen, samt införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.
94
Kungl. Maj:ts nåd proposition Nr 46.
41 §.
Under målets förnyade handläggning vid rätten må ej upptagas ny
fråga, som kunnat väckas tidigare och enligt denna lag tillhör expropriationsnämnds
behandling.
42 §.
Strider expropriationsnämndens uppskattning mot hvad i 35 § första
punkten stadgas, varde den af rätten jämkad till öfverensstämmelse därmed.
Eljest må rätten ej göra ändring i uppskattningen.
Har nämnden ej iakttagit hvad i 36 och 37 §§ sägs eller eljest ej
förfarit i enlighet med bestämmelserna i denna lag, förvise rätten målet
eller den del, hvari rättelse tarfvas, åter till nämnden.
43 §.
Har någon yrkat expropriation af fastighet enligt 10 §, gifve rätten
besked, huruvida yrkandet är lagligen grundadt.
44 §.
Expropriationsnämndens uppskattning varde, med iakttagande af hvad
i 42 och 43 §§ sägs, fastställd af rätten.
I fråga om belopp, som blifvit enligt uppskattningen bestämdt, må
ändring i rättens utslag ej sökas.
Om expropriationens fullbordande.
45 §.
Expropriationsersättningen skall nedsättas hos Konungens befallningshafvande
inom tre månader från det rättens utslag vunnit laga kraft.
Vid nedsåttningen ingifve den exproprierande till Konungens befallningshafvande
gravationsbevis rörande fastigheten, rättens utslag samt bevis
att och när utslaget vunnit laga kraft.
46 §.
Då hvad i 45 § första stycket stadgas blifvit fullgjordt, vare expropriationen
fullbordad och nye ägaren berättigad att genast tillträda fastigheten.
95
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
Exproprierad fastighet skall öfvergå till nye ägaren fri från all särskild
rätt, som ej jämlikt utfästelse af honom lämnas orubbad. Fastighetens
ansvar för allmänna utskylder förändras ej genom expropriationen.
Genom expropriation förvärfvad särskild rätt till fastighet äge företräde
framför all annan rätt till samma fastighet.
47 §.
Försummas hvad i 45 § första stycket är stadgadt och har ej den
exproprierande fatt tillträda fastigheten, vare rätten till expropriation förverkad,
om ej fastighetens ägare medgifver, att expropriationen må fullbordas.
Vill ägaren själf påfordra expropriationens fullbordande, må han inom
tre månader från utgången af den i 45 § bestämda tid hos öfverexekutor
söka den betalningsskyldige för utfående af ersättningen. Är öfverexekutor
annan än Konungens befallningshafvande, öfverlämne öfverexekutor uttagen
ersättning till Konungens befallningshafvande.
Styrker vid rätten ägaren, att expropriationsrätten förverkats, äge
hvad i 12 § stadgas om anteckning i inteckningsprotokollet samt intecknings-
eller fastighetsboken motsvarande tillämpning.
48 §.
Erlägges expropriationsersättning efter den i 45 § bestämda tid eller,
om fastigheten förut tillträdts, efter tiden härför, skall tillika gäldas sex
procent årlig ränta i förra fallet från den bestämda tidens utgång och i
senare fallet från tillträdesdagen.
o
49 §.
Då expropriationsersättning inkommit, utbetale Konungens befallningshafvande
ersättningen till den, som är därtill berättigad.
I fråga . om ersättning för fastighet, som besväras af sökt eller beviljad
inteckning för fordran i penningar eller kan jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken häfta för ogulden köpeskilling, så ock beträffande ersättning
för upplåtelse af rätt till sådan fastighet äge hvad som är stadgadt om
fördelning hos öfverexekutor af köpeskilling för utmätningsvis såld fast
egendom motsvarande tillämpning. Är fastigheten förutom af fordran
besvärad af annan särskild rätt, som förminskar fastighetens värde och
åtnjuter sämre rätt än fordringen, erhålle fordringsägaren, i den mån det
tarf vas för fulla gäldandet af hans fordran, betalning såsom om fastigheten
96
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
icke vore af nämnda rätt besvärad, och varde ersättningen för rättigheten
i motsvarande mån förminskad.
Kallelse till sammanträde för fördelningen skall genom Konungens
befallningshafvandes försorg med posten sändas till fastighetens ägare samt
kända innehafvare af fordran, för hvilken fastigheten svarar, och innehafvare
af annan särskild rätt, som nyss är sagd; är innehafvare af fordran okänd,
läte ock Konungens befallningshafvande kungöra dagen för sammanträdet
på sätt i 12 § om kungörelse stadgas. _ . o
Innehades exproprierad fastighet såsom fideikommiss, hålle Konungens
befallningshafvande den ägaren tillkommande ersättning inne, till dess
Konuno-en förordnat, huru därmed skall förfaras.
50 §.
Uppstår tvist om rätten till expropriationsersättning eller möter eljest
hinder för ersättningens utbetalning eller fördelning, läte Konungens befallningshafvande,
om sådant begäres, insätta medlen i bankiniättning föi
att där innestå mot ränta; och komme räntan den till godo, som finnes
vara berättigad till medlen.
51 §•
Det åligger Konungens befallningshafvande att, då expropriation fullbordats,
därom ofördröjligen göra anmälan på landet hos domaren och i
stad hos rätten; och skall anteckning om att fastigheten exproprierats
eller om särskild rätt till fastigheten, som genom expropriationen förvärfvats,
o-öras i inteckningsprotokollet, på landet a nästa rättegångsdag undei lagtima
ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden, samt
införas i intecknings- eller fastighetsboken.
Har. då en del af intecknad fastighet exproprierats eller särskild
rätt till sådan fastighet genom expropriation förvärfvats, vid fördelning af
expropriationsersättningen likvid utfallit å intecknings hufvudstol, åliggei
ock Konungens befallningehafvande att därom, sedan fördelningen blitvit
godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen gara anmälan enligt hvad
nyss sagts och tillika insända fördelningslängden.
Om öfverenskommelse rörande expropriationsersättningen.
52 §.
Hafva parterna träffat öfverenskommelse rörande expropriationsersättningen
för fastighet eller för upplåtelse af särskild rätt till fastighet,
97
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
och visas att fastigheten ej besväras af sökt eller beviljad inteckning för
fordran i penningar och ej heller kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken
•nr i, °Su!den köpeskilling, eller att den aftalade ersättningen förslår
till tull betalning af de fordringar, för hvilka fastigheten svarar, eller att
öfverenskommelsen godkänts af de fordringsägare, som ej skulle erhålla full
betalning, varde öfverenskommelsen fastställd af rätten.
Vill den exproprierande, utan att förhållande som i första stycket
sägs blifvit visadt, erhålla fastställelse å öfverenskommelse om ersättningen
för fastighet eller för upplåtelse af särskild rätt därtill, läte han till rätten
stamma de kända fordringsägare, som ej godkänt öfverenskommelsen. År
fordringsägare okänd, varde ock tiden för frågans företagande vid rätten
kungjord på sätt i 12 § omförmäles. Bestrider vid rätten fordringsägare
att öfverenskommelsen må fastställas, varde, om ej full betalning för hans
fordran lämnas honom, expropriationsnämnd tillsatt. I annat fall må
därest expropriationen afser endast en ringa del af fastigheten eller upplåtelse
af särskild rätt, som medför ringa men, och uppenbarligen icke
rubbar säkerheten för fordringsägare, som ej godkänt öfverenskommelsen,
rätten meddela fastställelse.
Öfverenskommelse om expropriationsersättning i annat fall än ofvan
sägs varde ock, på anmälan af part, fastställd af rätten.
53 §.
Har öfverenskommelse af expropriationsersättning blifvit af rätten
fastställd,, galle om expropriationens fullbordande hvad i 45—51 §§ stadgas.
Skall enligt öfverenskommelsen expropriationsersättning ej utgå, »öre den
exproprierande, i stället för att nedsätta ersättning, anmälan hos Konungens
befallningshafvande.
Om återkallande af expi^opriationsanspråk.
54 §.
Vill deri, som genom stämning till rätten fullföljt anspråk på expropriation,
återkalla anspråket, göre han, sist innan rätten meddelat utslag
l målet, hos rätten eller domaren skriftlig anmälan om återkallelse^ eller
vare rättigheten till återkallelse försutten. Den, som återkallat, åligger att
ofördröjligen gifva motparten samt om expropriationsnämnd har saken
under behandling, nämndens ordförande del af återkallelsen. Hvad i 12 §
stadgas om anteckning af expropriationsmål äge motsvarande tillämpning
beträffande anteckning af återkallelse. ö
Bihang till Riksdagens protokoll 1613. 1 sand. 21 käft. (AV 46.)
13
98
Kungl. May.Is nåd. proposition Nr 46.
Återkallelse må gälla hela den fastighet expropriationsanspråket omfatttar
eller någon del däraf men må ej göras i afseende å fastighet, som
den exproprierande tillträdt.
55 §.:
Har på grund af expropriationsanspråket skada uppstått för sakägare,
vare, då återkallelse skett, den exproprierande skyldig ersätta skadan.
Om förändring i grunderna för expropriationsnämndens uppskattning.
56 §.
Har, sedan expropriationsnämndens förättning afslutats men innan
expropriationsmålet slutligen afgjorts, fastigheten genom naturhändelse
eller annorledes så förändrats, att dess värde uppenbarligen väsentligt understiger
värdet vid tiden för förrättningen, äge den exproprierande erhålla
ny& uppskattning af fastigheten; och varde på hans begäran målet för
sådant ändamål af rätten återförvisadt till nämnden.
Hvad i första stycket stadgas galle ej i fråga om fastighet, som tätt
tillträdas af den exproprierande, innan förändringen inträffade.
57 §.
Visas före expropriationsmålets slutliga afgörande, att fastigheten
lider skada eller intrång, som uppkommit efter det expropriationsnämndens
förrättning afslutats och ej kunnat förutses vid förrättningen men
enligt 6 § skall ersättas, varde, om den till ersättningen berättigade det
yrkar, målet återförvisadt till nämnden för uppskattning af skadan eller
intrånget.
58 §.
Bestämmelserna i denna lag äge ej tillämpning i afseende å skada
eller intrång, som uppstår efter expropriationsmålets slutliga afgörande och
ej kunnat förutses vid expropriationsnämndens förrättning.
Om expropriationskostnad.
59 §.
Ordföranden och ledamöterna i expropriationsnämnd vare berättigade
till ersättning för uppskattningen enligt hvad särskilt stadgas. Därjämte
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
99
njute ordföranden gcdtgörelse för kallelser, protokollsföring och belutets
affattande i skrift med belopp, som bestämmes af rätten, om öfverenskommelse
ej träffas.
Har expropriationsmålet återförvisats till nämnden enligt hvad i 42 §
andra stycket sägs, skall ersättning för det arbete, som häraf föranledes,
ej tillkomma nämnden, om ej rätten af särskild anledning det föreskrifver.
60 §.
Den exproprierande vare pliktig gälda all af expropriationsersättningens
bestämmande och fördelning eller eljest af expropriationen följande
kostnad. Dock äge han, om han utgifvit kostnad, som i 30 § första stycket
afses, söka kostnaden åter af den, som därför svarar.
Om lösningsrätt till exproprierad egendom.
61 §.
Har område, som genom expropriation frånskilts en fastighet, ej
kommit till användning för det afsedda ändamålet eller områdets användande
för ändamålet upphört, och är beträffande området nämnda ändamål
att anse såsom öfvergifvet, eller användes sådant område i väsentlig
omfattning för annat ändamål än det afsedda, vare ägaren af den återstående
fastigheten berättigad lösa området, därest han instämmer talan
därom inom tio år från det expropriationen fullbordats.
I fråga om sådan lösen skall hvad i denna lag i öfrig! stadgas i
tillämpliga delar gälla; dock ankomme på rättens pröfning, huru kostnaden
för rättegången och expropriationsnämndens förrättning skall gäldas.
Om förundersökning.
62 §.
Vill någon för ansökning om rätt till expropriation låta upprätta karta
öfver fastighet eller eljest verkställa nödig förundersökning därå, äge
Konungens befallningshafvande på ansökning föreskrifva, att erforderligt
tillträde till fastigheten under viss tid skall lämnas. Dylik föreskrift må
dock ej meddelas, om Konungens befallningshafvande finner uppenbart, att
expropriationsrätt för det uppgifna ändamålet ej kan komma att beviljat.
100
Kungl. Majds nåd. ''proposition Nr 46.
63 §.
Föranleder undersökning, som i 62 § afses, skada, skall ersättning
därför gäldas af den, som påkallat undersökningen. Ersättningen skall, om
öfverenskommelse ej träffas, bestämmas af domstol.
Innan undersökningen börjas, skall sökanden, om Konungens befallningshafvande
pröfvar nödigt, ställa pant eller borgen för ersättningens
gäldande.
Om pant eller borgen.
64 §.
Skall någon enligt denna lag ställa pant eller borgen och är ej
sådan säkerhet godkänd af den, till hvars förmån den ställes, varde säkerheten
prof vad af Konungens befallningshafvande.
Borgen må ej godkännas af Konungens befallningshafvande, utan att
löftesmännen förbundit sig en för alla och alla för en såsom för egen skuld.
65 §.
Hvad i denna lag stadgas om ställande af pant eller borgen galle
ej kronan.
2. Särskilda bestämmelser om expropriation af fomiämning eller naturminnesmärke.
66 §.
Fråga om att för bevarande af fast fornlämning denna skall jämte
erforderlig mark exproprieras må väckas endast af vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien.
Fråga om att jordområde skall exproprieras för att afsättas såsom
naturminnesmärke må väckas endast af vetenskapsakademien.
Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
101
3. Särskilda bestämmelse! om expropriation för allmänna vägar.
67 §.
Ansökning om expropriationsrätt för anläggning eller förändring af
allmän väg skall åtföljas af fullständig beskrifning öfver det tillämnade
företaget med affattning på karta af vägens sträckning, styrkt uppgift på
ägare och innehafvare af fastighet, hvaröfver vägen skall framdragas, samt,
om i något afseende öfverenskommelse träffats, redogörelse därför.
68 §.
Konungen äge, utan att området för expropriationen närmare bestämmes,
gifva den, af hvilken vägarbetet skall utföras, rätt att expropriera
den mark, som härför erfordras.
Har Konungen fastställt plan för anläggning eller förändring af
allmän väg, vare, utan att rätt till expropriation särskilt meddelas, den,
af hvilken vägarbetet skall utföras, berättigad att expropriera den mark,
som härför erfordras.
69 §.
Den exproprierande äge taga marken i besittning, sedan stämning i
expropriationsmålet utfärdats och hos Konungens befallningshafvande ställts
pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent årlig
ränta därå från tillträdesdagen.
70 §.
Har den exproprierande fått tillträda fastighet, utan att ersättningen
blifvit bestämd af expropriationsnämnd, och kan sådan uppskattning icke
lämpligen äga rum, innan den anläggning, för hvilken expropriationen
sker, längre fortskridit, äge rätten på framställning af part låta anstå med
tillsättande af nämnd.
71 §•
År för vägbyggnads utförande behöflig!, att område begagnas såsom
upplagsplats eller för liknande ändamål, som ej kan föranleda väsentlig
102
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
eller varaktig förändring af områdets beskaffenhet, äge Konungens befallningshafvande
föreskrifva, att området skall upplåtas, dock ej för längre
tid än tre år.
Konungens befallningshafvande äge ock, om för vägbyggnads utförande
pröfvas nödigt, föreskrifva, att område skall upplåtas för hämtning
af sten eller annat fyllnadsämne än grus.
Område, som ofvan sägs, må genast tagas i användning af den exproprierande.
4. Särskilda bestämmelser om expropriation för järnvägar.
72 §.
Innan expropriationsrätt sökes för byggande af en statens järnväg
eller af en för allmän trafik afsedd enskild järnväg, till hvars anläggning
Konungen gifvit tillstånd, äge renstakning af banlinjen rum.
Vid ansökningen loge sökanden karta och dåröfver upprättad beskrifning,
utvisande järnvägens läge och sträckning samt i fråga om stationer,
last- och hållplatser och andra platser, där ansökningen afser mark utanför
banlinjen, angifvande sådant områdes läge och storlek, till hvilken jordeboksenhet
området hör och, om det är fördeladt i flera ägolotter, dessas
läge och gränser. Sökanden bifoge tillika styrkt uppgift å ägare och innehafvare
af den mark ansökningen afser samt, om i något hänseende träffats
öfverenskommelse, redogörelse därför.
73 §.
I fråga om de platser, där ansökningen afser mark utanför banlinjen,
bestämme Konungen visst område för expropriationen.
För banlinjen gifve Konungen sökanden rätt att expropriera mark å
ömse sidor om den renstakade linjen intill visst afstånd från denna. Vidtages
sedermera, enligt hvad för byggande af järnväg må vara medgifvet,
ändring af banlinjens sträckning, varde afstånd et räknadt från den linje,
som för ändringens genomförande renstakas.
Pröfvas anledning förefinnas, att på grund af förhållanden, som icke
kunna med säkerhet bedömas på förhand, under anläggningens utförande
skall blifva af nöden att taga i anspråk jämväl mark utanför det bestämda
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
103
området eller det bestämda afståndet från den renstakade linjen, förordne
Konungen tillika, i hvilken omfattning sådan expropriation må äga rum.
74 §.
Den exproprierande äge, med det undantag som i 75 § andra
stycket sägs, taga mark i besittning, sedan stämning i expropriationsmålet
utfärdats och hos Konungens befallningshafvande ställts pant eller borgen
för expropriationsersättningen jämte sex procent årlig ränta från tillträdesdagen.
Sist å fjortonde dagen, innan mark skall tillträdas, erhålle ägaren
genom den exproprierades försorg underrättelse därom.
75 §.
Vägrar ägaren den exproprierande att utan gäldande af expropriationsersättning
taga mark i besittning, förordne därom Konungens befallningshafvande.
Finnes å området byggnad, där ägaren har sin bostad eller hvars
afstående eljest medför särskild olägenhet för ägaren, eller är området
af väsentlig betydelse för ägarens bärgning, eller pröfvar Konungens befallningshafvande
ägaren eljest hafva giltigt skäl för sin vägran, må föreskrift
om markens upplåtande ej meddelas, innan, jämlikt förordnande af
Konungens befallningshafvande, ordföranden i expropriationsnämnder eller
hans ersättare eller vid förfall för dem annan lämplig person äfvensom
en landtmätare och en tredje person, som utses bland de till ledamöter i
expropriationsnämnder valbara, efter besiktning af området afgifvit förslag
till expropriationsersättning samt sökanden hos Konungens befallningshafvande
nedsatt tre fjärdedelar af det föreslagna beloppet.
Vid nedsättningen ingifve den exproprierande till Konungens befallningshafvande
gravationsbevis rörande fastigheten.
76 §.
Belopp, som enligt 75 § blifvit nedsatt, må, med tillämpning af
hvad i 49 § stadgas, genast utbetalas.
Uppgift å sådant belopp skall af Konungens befallningshafvande
ofördröjligen öfverlämnas till rätten eller domaren för att, om uppskattning
genom expropriationsnämnd sker tillställas nämnden.
104
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
öfver K onungens befallningshafvandes beslut, hvarigenom enligt 75
§ förordnats om uppskattning eller tillträde, må klagan ej föras.
77 §.
Expropriationämnd må ej bestämma ersättningen lägre än till belopp,
som enligt 75 § blifvit hos Konungens befallningshafvande nedsatt.
78 §.
I fråga om expropriation för järnvägar skall tillämpas hvad i 70 §
är stadgadt, och äge stadgandena i 71 § motsvarande tillämpning.
5. Särskilda bestämmelser em expropriation för farleder.
79 §.
Skall expropriation äga rum för inrättande eller förändring af farled,
bestämme Konungen visst område för expropriationen.
Pröfvas anledning förefinnas, att på grund af förhållanden, som icke
kunna med säkerhet bedömas på förhand, under anläggningens utförande
skall blifva af nöden att taga i anspråk jämväl mark utanför det bestämda
området, bestämme Konungen tillika, i hvilken omfattning sådan
expropriation må ske.
80 §.
Hvad i 70 samt 74—77 §§ är stadgadt skall tillämpas beträffande
expropriation för farleder, och äge stadgandena i 71 § motsvarande tilllämpning.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
105
6. Särskilda bestämmelser om expropriation för tefegrafeller
telefonledningar.
81 §.
Ansökning om expropriationsrätt för framdragande af telegraf- eller
telefonledning skall åtföljas af fullständig beskrifning öfver det tillärnnade
företaget med affattning på karta af den föreslagna ledningens sträckning,
styrkt uppgift å ägare och innehafvare af fastighet, hvaröfver ledningen
skall framdragas eller i hvars mark den skall nedläggas, samt, om
i något afseende öfverenskommelse träffats, redogörelse därför.
82 §.
I fråga om gata, torg, allmän plats eller vattendrag inom område,
för hvilket byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, eller inom
fastställdt hamnområde må expropriation ej afse egendoms afstående utan
endast upplåtelse af nyttjanderätt
-
83 §.
Bifalles ansökning, som i 81 § sägs, må fastigheten, sedan stämning
i expropriationsmålet utfärdats, genast tagas i användning af den
exproprierande, om han hos Konungens befallningshafvande ställer pant
eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent årlig ränta
därå från tillträdesdagen.
Hvad i 70 § stadgas äge tillämpning.
84 §.
Påstår vid rätten ägaren af fastighet, att denna lider synnerligt
men och fördenskull, jämlikt 10 § första stycket, bör lösas, men bestrides
sådant af motparten, varde, om annat ej aftalas, expropriationsnämnd
ej tillsatt, innan denna tvist blifvit af rätten afgjord genom laga
kraft ägande utslag.
Hvad i 10 § andra stycket stadgas äge ej tillämpning.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 21 käft. (Nr 46.)
14
106
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
95 §.
Skall fastighet afstås, galle om tillsättande af expropriatiousnämnd
de allmänna bestämmelserna i denna lag.
Då fastighet ej afstås utan endast nyttjanderätt upplåtes, skall nämnden,
om annat ej aftalas, bestå af en af rätten utsedd ordförande samt
två ledamöter, af hvilka hvardera parten väljer en. Valbarheten vare ej
inskränkt till dem, som äro upptagna å den i 21 § omförmälda förteckning.
86 §.
Upplåtes nyttjanderätt till egendom, som i 82 § omförmäles, njute
ägaren ej ersättning för upplåtelsen utan endast för skada eller intrång,
som däraf må uppstå. Vid expropriationen skall ersättning ej bestämmas
för annat men än det, som då redan uppkommit. Uppstår därefter skada
eller intrång, varde ersättningen därför, om öfverenskommelse ej träffas,
bestämd af nämnd, som i 85 § andra stycket sägs.
87 §.
Är egendom, som i 82 § afses, använd för lednings framdragande,
och visar sig, att ledningen hindrar eller varaktigt försvårar
samfärdsel å egendomen eller hindrar någon för samhället nödig anläggning,
såsom gas-, vatten- eller afloppsledning, spårväg, elektrisk ljus- eller kraftledning,
eller utgör hinder för egendomens underhåll eller eljest för
behöfliga arbeten å egendomen eller är synnerligen vanprydande, skall
ledningen på bekostnad af dess ägare ändras, flyttas eller borttagas, i den
mån sådant erfordras för hindrets eller olägenhetens undanröjande.
Har eljest nyttjanderätt upplåtits för framdragande af ledning, vare
ledningens ägare pliktig ändra eller flytta densamma, i den mån sådant
är af °nöden för att fastighet, där ledningen är framdragen, må kunna
användas till bebyggande eller annat för fastighetens tillgodogörande viktigt
ändamål, samt ändring eller flyttning kan ske utan svnnerligt men för
ledningen. Kostnaden "för dylik åtgärd skall gäldas af fastighetens ägare.
Tvist i fråga, som nu är sagd, skall pröfvas af domstol.
88 §.
Öfver går egendom, som i 82 § sägs, i enskild ägo, vare förut förvärfvad
rätt att hafva ledning där framdragen ej längre gällande.
Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 46.
107
7. Särskilda bestämmelser om expropriation för linbanor.
89 §.
Ansökning om expropriationsrätt för framdragande af linbana skall
åtföljas af fullständig beskrifning öfver det tillämnade företaget, affattning
på karta af den föreslagna banans sträckning och af den jord, som erfordras
för banan, styrkt uppgift å ägare och innehafvare af den fasta egendom,
hvaröfver banan skall framdragas, eller som, utan att banan skall
framdragas däröfver, är belägen på mindre afstånd än tjugu meter från
densamma, samt, om i något afseende öfverenskommelse träffats, redogörelse
därför; dock att om banan skall framdragas inom område, för hvilket
byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, uppgift å ägare och
innehafvare erfordras allenast såvidt angår egendom, hvaröfver banan skall
framgå.
90 §.
Menighet vare ej pliktig att inom område, för hvilket byggnadsstadgan
för rikets städer äger tillämpning, eller inom faställdt hamnområde
för linbanans framdragande afstå eller upplåta gata, torg, allmän
plats eller vattendrag.
Ej heller vare, därest linbana skall inom område, för hvilket nämnda
stadga icke är tillämplig, framdragas på mindre afstånd än tjugu meter
från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller
trädgård, som tillhör fastighetens ägare, denne skyldig afstå eller upplåta
något, utan så är att Konungen finner annan sträckning för banan icke
kunna användas utan synnerlig olägenhet.
8. Särskilda bestämmelser om expropriation för åstadkommande af tryggade
bostadsförhållanden.
91 §•
Rätt till expropriation för att vid järnvägsstation, hamnplats eller
fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma
108
Kuncjl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
tryggade bostadsförhållanden må, om den ej skall utöfvas af kronan, icke
beviljas annan än kommun eller municipalsamhälle, inom hvars område
den mark, expropriationen skall afse, är belägen.
92 §.
Har, efter det boningshus blifvit till större antal uppförda å annans
än husägarnas mark, för tryggande af dessas ställning sådan mark exproprierats,
vare nye ägaren af marken pliktig att till en hvar husägare, som
det begär, försälja eller upplåta den till hans hus hörande tomt med den
jämkning, som kan erfordras för genomförande af stadsplan och tomtindelning.
Vill ej markägaren upplåta tomten till husägaren med tomträtt enligt
hvad nedan sägs och träffas ej heller mellan dem arrendeaftal rörande
tomten, vare husägaren berättigad köpa denna för en köpeskilling motsvarande
den för tomten utgifna expropriationsersättning och å tomten
belöpande del af expropriationskostnaden jämte fem procent årlig ränta
från expropriationens fullbordande; har husägaren efter nämnda tid innehaft
tomten på grund af honom förut tillkommande besittningsrätt, varde
afgiften härför afräknad från köpeskillingen. Sker efter sagda tid upplåtelse
med tomträtt, varde afgiften för den upplåtelse, som först äger
rum, beräknad efter den för försäljning angifna grund. Tvist om hvad husägaren
sålunda har att erlägga varde pröfvad i den ordning, som stadgas
i gällande lag om skiljemän.
Hvad ofvan i denna § är stadgadt äge ej tillämpning, med mindre
husägaren inom två år från expropriationens fullbordande hos markägaren
gör framställning om försäljning eller upplåtande af tomten.
Kommer ej försäljning eller upplåtelse till stånd, och har tiden för
husägarens besittningsrätt till tomten ännu ej utlupit, vare husägaren berättigad
att under nämnda tid fortfarande åtnjuta besittningsrätten mot
fullgörande af de därför stadgade villkor.
9. Särskilda bestämmelser om expropriation af ödelagd skogsmark.
93 §.
Väckes förslag, att skogsmark, som är genom kalhuggning eller på
annat sätt ödelagd och ej utgör nödig betesmark, skall af kronan, kommun
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
109
eller skogsvårdsstyrelse exproprieras för åstadkommande af skogsåterväxt
å marken, och pröfvar Konungen framställning om expropriationsrätt
förtjäna afseende, men påstår markens ägare, att han vill själf ombesörja
återväxt, gifve Konungen honom skälig tid därtill.
Varda nödiga åtgärder för återväxt ej vidtagna inom förelagd tid,
och bifalles framställningen om expropriationsrätt, bestämme ock Konungen,
därest denna rätt skall tillkomma annan än kronan, viss tid, inom hvilken
nye ägaren skall sörja för återväxt.
94 §.
Har återväxt kommit till stånd å skogsmark, som blifvit exproprierad
efter hvad i 93 § sägs, vare, om marken ej är behöflig för visst
allmänt ändamål, ägaren af den fasta egendom, till hvilken marken förut
hörde, efter ansökning hos Konungen berättigad lösa densamma mot gäldande
af expropriationsersättningen, kostnaden för expropriationen och den
kostnad, som efter expropriationen nedlagts å marken för beredande af
återväxt, allt med fyra procent årlig ränta; göre dock sådan ansökning
i fråga om egendom, som kronan exproprierat, inom tid, som Konungen
bestämt vid förordnande om expropriation, och beträffande annan egendom
sist inom tio år från utgången af den, enligt hvad i 93 § andra stycket
sägs, för besörjande af återväxt bestämda tid.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914. Dock skola
stadgandena om val af ordförande och ersättare för ordförandena i expropriationsnämnder
samt personer valbara till ledamöter i sådana nämnder
tillämpas redan under år 1913. Af de valbara personer, som då utses,
väljes en tredjedel för ett, en tredjedel för två och en tredjedel för tre
kalenderår.
Genom denna lag upphäfves förordningen den 14 april 1866 angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof jämte de hittills
gällande stadganden, som innefatta ändring i eller tillägg till nämnda förordning;
dock skall i fråga om expropriationsmål, hvari stämning utfärdats
före den 1 januari 1914, hvad i sagda förordning stadgas äga tillämpning
och skola, ändå att stämning ej utfärdats före nämnda dag, beträffande
expropriation, hvartill Konungen före samma dag lämnat tillstånd, stadgandena
i 13 § första stycket och första punkten af andra stycket i
no
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
gällande förordning tillämpas i stället för bestämmelserna i 6 § första
stycket, 7 och 8 §§ i denna lag. Förekommer i lag eller särskild författning
hänvisning till bestämmelse, som sålunda upphäfves, skall i stället
motsvarande bestämmelse i denna lag tillämpas. Eljest göres ej genom
denna lag ändring i hvad lag eller särskild författning innehåller om fast
egendoms afstående eller upplåtande för visst allmänt ändamål.
Kung!. Majds nåd. proposition Nr 46.
111
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 36 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
i fast egendom.
Härigenom förordnas, att 36 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:
1 mom. Har egendom, som gemensamt med annan häftar för inteckning,
blifvit såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall
egendomen, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts,
icke vidare häfta för större del af intecknade beloppet än köparen enligt
131 § utsökningslagen kan hafva fått afräkna å köpeskillingen eller som
enligt 117 § 1 mom. samma lag skall innestå i egendomen; och varde därom,
efter ty i 23 § sägs, anteckning gjord i inteckningsprotokollet.
Varda af gemensamt intecknade egendomar en eller flera utmätningsvis
sålda, skola de öfriga ej vidare häfta för hvad af inteckningen kunnat
utgå ur köpeskillingen för de egendomar, som sålts; skolande därom, när
det visas, huru köpeskillingen fördelats och att fördelningen blifvit godkänd
eller vunnit laga kraft, göras anteckning i inteckningsprotokollet.
2 mom. Ej heller skola i det fall, att en eller flera af gemensamt
intecknade egendomar varda helt eller delvis afträdda enligt gällande
bestämmelser om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, eller
att frälseränta, som gemensamt med annan fast egendom häftar för inteckning,
varder inlöst för statsverkets räkning eller aflöst, de öfriga egendomarna
häfta för intecknadt belopp, hvarför betalning utfallit vid fördelning
af löseskillingen; skolande jämväl därom göras anteckning i inteckningsprotokollet
enligt hvad i 1 mom. sägs.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914.
112
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
Förslag
till
Lagom
ändrad lydelse af I § i lagen den 27 juni 1002, innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar.
Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa" bestämmelser om elektriska anläggningar, skall erhålla följande
ändrade lydelse:
Har, för någon orts förseende med belysning eller drifkraft eller
för dylikt ändamål eller för beredande af drifkraft åt sådan industriell
anläggning, som finnes vara af större betydelse för det allmänna, Konungen
pröfvat nödigt, att jord eller lägenhet, som tillhör enskild man, menighet
eller inrättning, användes till framdragande af elektrisk starkströmsledning,
skall hvad för ändamålet erfordras, emot ersättning, afstås eller upplåtas.
Menighet vare dock ej pliktig att inom område, för hvilket byggnadsstadgan
för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställdt hamnområde
afstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag.
Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för hvilket nämnda
stadga icke är tillämplig, framdragas på mindre afstånd än etthundrafemtio
meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats
eller trädgård, som tillhör jordens eller lägenhetens ägare, denne
skyldig något afstå eller upplåta, utan så är, att Konungen finner annan
sträckning för ledningen icke kunna utan synnerlig olägenhet användas.
Skall enligt hvad i denna § är stadgadt jord eller lägenhet afstås
eller upplåtas, äge hvad i gällande lag om expropriation stadgas angående
expropriation för telegraf- eller telefonledningar motsvarande tillämpning;
dock att, där jorden eller lägenheten skall användas för annans räkning
än kronans, förhöjning i ersättningen skall äga rum med hälften af det
belopp, som jämlikt de i nämnda lag stadgade grunder skall utgå.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
113
Utdrag af protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen
den 20 december 1912.
N ärvarande:
Justitieråden Sundberg,
Borgström,
Skarstedt,
Regeringsrådet Ernberg.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
7 september 1912, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det ändamål, som omförmäles i § 87 regeringsformen, inhämtas
öfver upprättade förslag till lag om expropriation, lag om ändrad lydelse
af 36 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom
samt lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits af revisionssekreteraren Herman Falk.
Förslaget till lag om expropriation.
Förslaget gaf anledning till de erinringar, som innefattas i nedanintagna
yttranden:
1 och 2 §§.
Lagrådet:
I gällande expropriationsförordning af den 14 april 1866 angifves
föremålet _ för expropriation vara jord eller lägenhet. Därunder torde,
såsom uti det till grund för förevarande förslag liggande kommittébetänkande
är erinradt, inbegripas ej blott fast egendom i egentlig me
Bihang
till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 21 käft. (Nr 46.) 15
114
Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 46.
ning, utan äfven egendom, hvilken enligt 5 § i lagen angående hvad
till fast egendom är att hänföra den 24 maj 1895 skall anses såsom
fast egendom, med undantag dock af frälseränta. Då expropriation
sker, omfattar denna jämväl de rättigheter med afseende å egendomen,
som tillkomma annan än dess ägare. Dylik rätt lärer däremot icke,
frånsedt uttryckligen angifna undantagsfall, kunna utgöra själfständigt
föremål för expropriation. Att nu i förslaget orden jord eller lägenhet
utbytts mot uttrycket fastighet, innebär ej någon ändring i fråga
om hvad som må utgöra föremål för expropriation. Likaså är det
afsedt, att förordnande om expropriation af fastighet skall medföra
skyldighet för innehafvare af särskild rätt till fastigheten att afstå samma
rätt. "Däremot kan enligt förslaget expropriation beviljas i fråga om särskild
rätt till fastighet utan att samtidigt expropriation af fastigheten
behöfver företagas. Och detta skall, enligt uttalande i kommitténs motiv,
gälla vare sig det är fråga om öfvertagande af en nyttjanderätt, som
redan är skild från äganderätten till fastigheten, eller upphäfvande af
eller inskränkning i rättighet, hvars utöfvande finnes vara till hinder för
expropriationsändamålet, eller ock slutligen skapande af nyttjanderätt
eller servitutsrätt till fastigheten.
Mot förslagets angifna innebörd är icke något att erinra, om än
påpekas må, att det endast i ytterst sällsynta undantagsfall lärer kunna
ifrågakomma, att för ändamål, som är af beskaffenhet att böra tillgodoses
genom expropriation, en förut upplåten särskild rätt öfvertages. Den anmärkningen
kan emellertid framställas, att icke i början af förslaget
angifvits dess allmänna ståndpunkt beträffande särskild rätt till fastighet,
då fastigheten är föremål för expropriation. Den i första stycket andra
punkten af 2 § upptagna föreskriften om skyldighet för innehafvare af
särskild rätt att afstå densamma eller underkasta sig inskränkning däraf
synes nämligen enligt sin affattning afse allenast det fall att fråga är
om sjanständig expropriation af rättigheten; och det är egentligen först
genom stadgandet i 46 § andra stycket därom att i regeln exproprierad
fastighet skall öfvergå till den exproprierande fri från all särskild rätt,
som det framgår, att enligt förslaget meddelad expropriationsrätt till
fastigheten utan vidare omfattar äfven rätt att öfvertaga fastigheten
fri från rättighet, som besvärar densamma. Hvad förslaget sålunda
härutinnan innebär synes vara af den vikt och betydelse, att det
redan i sammanhang med stadgandena i 2 § bör komma till tydligt
uttryck.
Med hänsyn till hvad nu anförts om innebörden af första stycket i
2 § får det antagas, att det i andra stycket af samma § upptagna stad
-
Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
115
gandets egentliga syfte är att lämna en regel för det fall att särskild rätt
till fastighet utgör själfständigt föremål för expropriation. Åtskilliga af
förslagets bestämmelser synas ock, såsom exempelvis 8 och 12 §§, vara
affattade under förutsättning af en sådan uppfattning af stadgandet.
Det är dock tydligt, att samma stadgande måste enligt förslaget äga betydelse
jämväl för det fall att särskild rätt till fastighet exproprieras i
sammanhang med expropriation af fastigheten. Detta är förhållandet med
afseende å 6, 8, 9 och 17 §§. Hvad särskild! angår 6 §, skall alltså äfven
st angifna fall, med tillämpning af de däri intagna bestämmelserna, innehafvaren
af den särskilda rätten äga anspråk icke blott på ersättning för
dennas värde — löseskilling i egentlig mening — utan äfven på godtgörelse
för skada eller intrång, som för honom eljest uppkommer, t. ex., därest fråga
är om jordbruksarrende, ersättning för det arrendatorn nödgas realisera en
för honom numera obehöflig kreatursbesättning, andra inventarier in. m.
Beträffande det härutinnan praktiskt viktigaste fallet att fråga endast är om
expropriation af en del af fastighet, som i sin helhet utarrenderats, måste
denna förslagets ståndpunkt innebära, att arrendatorn också är berättigad
till ersättning för den förlust, han befinnes lida därigenom att arrendet i
följd af expropriationen kommer att inskränkas till återstoden af fastigheten.
Såsom af det föregående framgår, är emellertid förslagets ståndpunkt
i denna del ej klart uttalad, hvadan någon omarbetning af förslaget
härutinnan är erforderlig; och synes denna omarbetning lämpligen
kunna ske sålunda, att stadgandet i 2 § andra stycket uttryckligen
förklaras afse allenast det fall att särskild rätt till fastighet utgör själfstäudigt
föremål för expropriation samt att vid vederbörliga lagrum tillfogas
bestämmelse af innehåll att hvad där stadgas skall äga motsvarande
tillämpning beträffande särskild rätt till fastighet, som själf är föremål
för expropriation.
För öfrigt kan ifrågasättas, huruvida icke det sålunda ändrade stadgandet
i 2 § andra stycket bör med hänsyn till dess stora vikt inrymmas
i en särskild paragraf af förslaget.
Hvad som förstås med uttrycket särskild rätt till fastighet är ej i
förslaget uttryckligen utsagdt. Enligt kommitténs motiv åsyftas därmed
alla sakrätter utom äganderätten, däremot icke obligatoriska rättigheter. Å
andra sidan torde uttrycket begränsas af begreppet allmänna utskylder, för
b vilka enligt bestämmelse i 46 § af förslaget fastighet skall svara jämväl
efter det den exproprierats. Men äfven med denna begränsning kan det
blifva föremål för tvekan, huruvida förslagets mening är, att eljest sådan
rätt, som afses i första stycket af 17 kap. 6 § handelsbalken eller de till
samma lagrum hänvisande författningar, skall vara att räkna såsom sär
-
116
Kungl. Ma.j:ts nåd. proposition Nr 46.
skild rätt till fastigheten. Vid en jämförelse mellan 2 och 13 §§ i förslaget
synes det emellertid ligga närmast till hands att antaga att — ehuru
de skäl, som föranledt stadgandet i 13 §, måhända bort medföra, att ej
heller innehafvare af nu afsedd rätt tillätes att uppträda såsom sakägare —
så dock enligt förslaget skall vara förhållandet, detta desto hellre som i
förslaget icke upptagits särskilda bestämmelser om likvid åt innehafvare af
rätt, som nu sagts. Det torde dock vara vida lämpligare, att med afseende
å dylik rätt förslaget kommer att intaga samma ståndpunkt som beträffande
allmänna utskylder. Hvad särskild! angår frälseränta, är att märka dels
att det knappast lärer ifrågakomma att tillämpa förslagets bestämmelser
1 syfte att genom själfständig expropriation af dylik ränta få densamma
aflyftad från fastighet, som besväras däraf, och dels att, med hänsyn till
förefintlig lagstiftning om inlösen och aflösning af frälseränta, det icke
kan vålla vidare olägenheter att vid expropriation af fastigheten låta
frälseränterätten förblifva orubbad.
Under begreppet särskild rätt till fastighet falla åter enligt förslagets
mening uppenbarligen tomträtt och vattenfallsrätt. Med den särställning,
som i allmänhet tillkommer dessa slag af nyttjanderätt, instämmer, att
jämväl vid expropriation af den fastighet, till hvilken sådan rätt upplåtits,
rättigheten betraktas och behandlas såsom fast egendom och följaktligen
skall utgöra föremål för själfständig expropriation. Detta är för
närvarande stadgadt i 4 kap. 9 § af lagen om nyttjanderätt till fast
egendom, jämförd med 11 § i samma kapitel. Men eu erinran härutinnan
torde böra upptagas i förslaget i sammanhang med den omarbetning af
2 §, hvarom nyss hemställts.
Enligt gällande lagstiftning kan expropriationsrätt medgifvas endast
mot enskild man, menighet eller inrättning; och det lärer icke vara förslagets
mening att afvika från denna grundsats. Uttrycklig bestämmelse i
antydd riktning har emellertid, såvidt angår särskild rätt till fastighet, meddelats
endast beträffande nyttjanderätt och servitutsrätt till område, afsatt
till nationalpark. I afseende å dylik expropriation är sagda bestämmelse
strängt taget öfverflödig, enär för ett områdes afsättande till nationalpark
förutsättes att detsamma tillhör kronan, hvadan från äganderätten skild
nyttjanderätt eller servitutsrätt beträffande sådant område icke kan tillkomma
kronan. Däremot synes icke böra i förslaget saknas bestämmelse,
hvarigenom för andra fall kronan tillhörande särskild rätt uttryckligen fritages
från expropriation. En sådan bestämmelse torde, såsom antydts, icke
innebära annat än ett förtydligande af förslaget. Visserligen skulle det i
andra stycket af 46 § i förslaget upptagna stadgande att exproprierad
fastighet skall öfvergå till nye ägaren fri från all särskild rätt, som ej
117
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
jämlikt utfästelse af honom lämnas orubbad, tolkadt efter sin ordalydelse,
innebära, att förordnande om expropriation af fastighet innefattar skyldighet
jämväl för kronan att afstå särskild rätt till fastigheten, hvaraf kronan
är i besittning; men detta stadgande afser säkerligen allenast att utsäga,
att fastigheten öfvergår fri från sådan särskild rätt, som är underkastad
bestämmelserna i den föreslagna lagen, och har alltså ingen afgörande
betydelse i nu förevarande hänseende, önskvärdt är emellertid, att
sistnämnda stadgandes innebörd härutinnan erhåller ett tydligare uttryck
än i förslaget skett. Att sålunda enligt förslaget kronan icke är underkastad
skyldighet att afstå rättigheten utgör naturligtvis icke något hinder
mot att Konungen vid förordnande om expropriation af fastighet eller
därefter på särskild ansökan förklarar, att särskild rätt till fastigheten, som
tillkommer kronan, skall upphöra, och i sammanhang därmed meddelar
föreskrift om fastställande af ersättning åt kronan för rättighetens upphörande.
I fråga om expropriation af jordområde för detsammas afsättande
såsom naturminnesmärke har, i motsats till hvad nu gäller, i förslaget icke
upptagits föreskrift att området skall afstås till kronan. Då någon anledning
till denna afvikelse från gällande lag icke torde förefinnas, hemställes,
. att bestämmelse härom införes antingen i anslutning till stado-andena
i andra stycket af 1 § eller i den paragraf af förslaget, som innehåller
särskilda bestämmelser om expropriation af fornlämning eller naturminnesmärke.
I sammanhang härmed synes bestämmelse af enahanda innehåll
böra införas jämväl beträffande fornlämning, som göres till föremål
för expropriation.
Vidare må uppmärksammas, att beträffande expropriation för allmän
väg i förslaget torde, till undvikande af hvarje anledning till missförstånd,
böra. tydliggöras, att förslaget afser äfven dylik väg å stads område, samt
att i fråga om expropriation för anläggning af elektrisk ledning förslaget
bör på ett eller annat sätt angifvas afse allenast svagströmsledmngar.
Justitieråden Sundberg och Borgström samt regeringsrådet Ernberg:
Det synes vara lämpligast att, i olikhet med hvad i förslaget
ägt rum, däri främst uttalas den för hela expropriationsinstitutet grundläggande
bestämmelsen om skyldighet för den enskilde, mot hvilken riktas
^expropriationsanspråk, att, då detta anspråk pröfvas vara befogadt,
afstå honom tillkommande rätt och först därefter upptagas regler om i
hvilka fall medgifvande till expropriation må lämnas. Ett sådant
förfaringssätt torde leda till ökad klarhet och reda. Särskildt skulle
man därmed undgå den oegentlighet, som i förslaget förefinnes därutinnan
118
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
att redan i 1 § upptages bestämmelse om Konungens rätt för visst fall
att förordna om expropriation enbart af särskild rätt till fastighet, under
det att den allmänna föreskriften att expropriationsförodnande må kunna
afse allenast sådan särskild rätt meddelas först i 2 §.
I den Riksdagens skrifvelse, som föranledt upptagande i förslaget
af bestämmelsen att expropriation må kunna medgifvas för att å ort med
större sammanträngd befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden,
uttalas, att expropriation bör komma till användning icke blott då det
gäller att ordna bostadsförhållandena inom redan bebyggd!, område utan
äfven då fråga är att ytterligare utsträcka bebyggandet öfver förut obebyggdt
område; och enligt departementschefens yttrande vid 91 § synes
sådant äfven vara i förslaget åsyftadt. Frånsedt den omständigheten att
sistnämnda syftemål knappast med erforderlig tydlighet framgår af den
använda lagtexten, må vidare erinras, att samma syftemål synes vara i
hufvudsak tillgodosedt genom den i 10 § andra stycket af lagen angående
stadsplan och tomtindelning den 31 augusti 1907 upptagna bestämmelse om
rätt för stad att expropriera i fastställd stadsplan upptaget tomtområde, som
finnes vara för stadens utveckling oundgängligen erforderligt men icke annorledes
kan på skäliga villkor förvärfvas för bebyggande — hvilken bestämmelse
enligt stadgande i 36 § af nämnda lag skall äga motsvarande tillämpning
för där afsedd ort — äfven om medgifvas måste att, såsom af bestämmelsens
affattning framgår, man därvid aisett icke egentligen att tillgodose
behofvet af tryggade bostadsförhållanden utan närmast att möjliggöra ett
samhälles utveckling i enlighet med fastställd plan. Val är sannt, att
enligt stadsplanelagen expropriationsrätt må utöfvas allenast af stad, köping
och annat samhälle, som i lagen afses, medan förslaget endast angifver,
att i orten skall finnas större sammanträngd befolkning, och icke med nödvändighet
förutsätter, att förordnande, som afses i 50 § af byggnadsstadgan
för rikets städer och 36 § stadsplanelagen, blifvit meddeladt, hvarjämte
expropriationsrätt medgifvits jämväl kronan och i fråga om ort å
landet, som ej utgör egen kommun, den kommun, inom hvilken det område,
som skall exproprieras, är beläget. Men med hänsyn till affattningen
af nyssnämnda två lagrum torde i allmänhet inträffa att sådant förordnande
meddelats för ort, å hvilken förslagets ifrågavarande stadgande kan
vinna tillämpning; hvarjämte i detta sammanhang må erinras, att man vid
affattningen af 92 § i förslaget synes hafva utgått från den förutsättningen
att för där afsedt fall i regel stadsplan finnes fastställd eller inom den
närmaste framtiden kommer till stånd. Och den i förslaget åt kronan
och vederbörande kommun inrymda möjlighet att ingripa torde icke vara
af nämnvärd praktisk betydelse; det synes för öfrigt lämpligare och rik
-
119
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
tigare, att själfva expropriationsrätten lägges uteslutande i det särskilda
samhällets hand, stat och kommun obetaget att för expropriationens åvägabringande
träda hjälpande emellan. Att expropriationsrätten icke får
utöfvas med mindre stadsplan blifvit fastställd för det område, som
skall exproprieras, synes innebära en gifven fördel. Därigenom beaktas
nämligen det med afseende å ett områdes bebyggande viktiga önskemålet,
att bebyggandet sker på lämpligt sätt.
Slutligen må påpekas, att medan åstadkommande af tryggade bostadsförhållanden
knappast kan anses vara ett sådant behof, hvarom det enligt
80 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet tillkommer ett municipalsamhälle
att besluta, det däremot gifvet ligger inom ett dylikt samhälles
befogenhet att tillgripa expropriation för ändamål, som upptagas i
stadsplanelagen.
På . grund af det anförda hemställes, att ifrågavarande stadgande i
förslaget inskränkes att omfatta det fall, att fråga är om åstadkommande
af tryggade bostadsförhållanden inom redan bebyggdt område; i sammanhang
hvarmed någon jämkning af ordalagen i 10''§ andra stycket stadsplanelagen
måhända kan finnas lämplig.
Regeringsrådet Er fiber g:
Af förarbetena till förslaget framgår, att förslaget, som i vissa hänseenden
väsentligt utvidgar expropriationsinstitutets tillämpningsområde, å
andra sidan äfven afser att fullständigt öfvergripa alla de fall, då enligt
nu gällande expropriationsförordning med därtill gjorda tillägg expropriation
kan förekomma. Ifragasättas kan emellertid, huruvida förslaget verkligen
täcker alla dessa fall. I förordningen den 30 december 1880 om
tillägg till gällande expropriationsförordning stadgas, bland annat, att där
för farled eller flottled eller för annat allmänt behof pröfvas nödigt, att
vatten ur sjö, älf, å eller annat vattendrag ledes bort för att annorstädes
nyttjas,. enskild man, menighet eller inrättning, som öfver vattnet råder,
är pliktig att det tåla samt att, där öfverenskommelse om ersättning härför
ej kan träffas, saväl i fråga därom som i allt öfrigt i tillämpliga delar
skall gälla hvad i expropriationsförordningen är stadgadt. Den rätt,
som den exproprierande sålunda vinner, torde i vissa fall strängt taget
icke vara att hänföra vare sig till nyttjanderätt eller till servitut. Om än
den vunna rättigheten må kunna hänföras till nyttjanderätt i afseende å
den fastighet, därifrån vattnet bortledes, kan detsamma svårligen ske i
fråga om rätt, som vinnes i afseende å fastighet, hvilken vid vattendraget
ligger nedanför den, därifrån bortledandet sker. Icke heller torde den
ifrågavarande rättigheten alltid kunna rubriceras såsom servitut. Så
120
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
synes man knappast kunna använda denna beteckning, i händelse vattnet
bortledes för att användas såsom drifkraft vid verk eller inrättning, som
ligger på ofri grund och ej är att anse som fast egendom. Tvifvelaktigt
synes äfven vara, huruvida servitutsbegreppet under alla förhållanden kan
utsträckas till det fall att bortledandet sker för farled eller flottled, som
näppeligen alltid kan sägas utgöra fastighet. Men enligt förslaget kan,, i
händelse med expropriation afses att tillskapa en ny särskild rättighet till
annans egendom, endast nyttjanderätt eller servitutsrätt komma i fråga.
På grund af hvad sålunda anförts och då det synes önskvärdt, att
expropriation för ofvan omförmälda ändamål må kunna äga rum i samma
omfattning som hittills, hemställes om den jämkning i förslaget, som härför
erfordras.
Enligt hittills hos oss gällande lagstiftning har expropriation i regel
vant medgifven allenast för ändamål, som innefatta ett direkt allmänt
behof af synnerlig vikt, i allmänhet sådana, som omedelbart företrädas af
stat eller ''kommun eller som afse att tjäna den allmänna samfärdseln.
Afsteg härifrån har gjorts endast i särskilda undantagsfall, där speciellt
viktiga intressen, hvilka väl icke äro af nyssberörda art men likväl ansetts
indirekt vara till väsentligt gagn för det allmänna, varit i fråga.
Förslaget går härutinnan betydligt längre och afser att i stor utsträckning
bereda expropriationsrätt äfven för ändamål, som, utan att kunna sägas i
och för sig utgöra ett allmänt behof, likväl anses medelbart vara af
större betydelse för det allmänna. Att emellertid härvid, med hänsyn
till det starka ingrepp i bestående rättigheter expropriationen innebär,
lagstiftningen bör framgå med stor varsamhet ligger i öppen dag. Bland
de ändamål, för hvilka expropriation skulle vara tillåten, upptages i förslaget
bland annat beredande åt befolkningen eller en väsentlig del däraf
å en ort af plats för öfverläggningar i allmänna frågor eller upplysande föredrag
eller för anläggning till förbättrande af tillgången på lifsmedel eller
andra förnödenheter eller för annat företag, ägnadt att främja något dylikt
ideellt eller ekonomiskt syfte af synnerlig vikt. Frånsedt det sväfvande
och obestämda i detta stadgandes sista del, torde det, huru behiärtansvärda
ändamål af i stadgandet angifven art än i och för sig må vara, dock
kunna ifrågasättas, huruvida desamma äro af beskaffenhet att böra
främjas på det sätt, nu ifrågavarande lagstiftning innebär, eller medelst
expropriation, helst det torde möta stora < m ej oöfverstigliga
svårigheter att, på sätt med bestämmelsen i 4 § tredje stycket synes
varaafsedt, i fall, som här äro i fråga, uppställa sådana villkor för den
exproprierade egendomens användande, att det allmänna gagn, som vid
expropriationens beviljande varit åsyftadt, verkligen blir på ett tillfreds
-
121
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
ställande sätt betryggadt. Synnerligast, göra sig dylika betänkligheter gällande
i fråga om företag för ekonomiska syften, hvilka företag uppenbarligen
lätt kunna missbrukas i konkurrensens intresse utan att detta låter
sig förekomma eller ens med säkerhet påvisa. Erinras må ock, att förslaget
lider af oklarhet i fråga om hvem expropriationsrätt skulle för ofvan
angifna ändamål tillkomma.
Därest emellertid, nu berörda omständigheter oaktadt, omförmälda
stadgande anses höra i förslaget helt eller delvis bibehållas, hemställes, att
i lagtexten måtte gifvas uttryck däråt, att expropriation för ändamål, som
i samma stadgande afses, allenast i särskilda undantagsfall — där behofvet
\ Dåga är af synnerligen framträdande eller ömmande art — bör komma
till användning.
I redaktionellt hänseende erinras, att då i 1 § talas om något en
kommuns eller dylik samfällighets allmänna ändamål, orden »dylik samfällighets»
synas höra utbytas mot det korrektare uttrycket »menighets».
Justitieråden Borgström och Skarstedt:
Äfven om vissa erinringar kunna göras mot hvad förslaget innehåller
därom att rätt till expropriation må medgifvas för att bereda befolkningen
eller en väsentlig del däraf å en ort plats för öfverläggningar
i allmänna frågor eller upplysande föredrag eller för anläggning till förbättrande
af tillgången på lifsmedel eller andra förnödenheter eller för
annat företag, som är ägnadt att främja något dylikt ideellt eller ekonomiskt
syfte af synnerlig vikt, torde det dock icke vara alldeles uteslutet
att förhållandena kunna vara sådana att tillgodoseendet af ett dylikt behof
framstår såsom ett samhällsintresse af den betydenhet att det må anses
befogadt att därför anlita expropriation; och då denna utväg helt visst
kommer att tillgripas endast såsom ett yttersta medel, då sådant är oundgängligen
erforderligt för det föreliggande behofvets tillfredsställande,
synas bestämmelserna i fråga kunna kvarstå.
r o 3 §•
Lagrådet:
Den i förevarande § upptagna bestämmelsen att vid ansökan om rätt
till expropriation skall fogas bland annat kartebeskrifning, utvisande till
hvilken jordeboksenhet den ifrågakomna fastigheten hör, har erhållit en
affattning, enligt hvilken bestämmelsen skulle vara tillämplig äfven beträffande
fastigheter inom stadsområde. Då emellertid dylika fastigheter
icke finnas upptagna i jordeboken, bör bestämmelsen undergå någon modifikation.
6 ö
Enahanda är förhållandet i fråga om 72 §.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 21 käft. (Nr 46.)
16
122 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
4 §•
Lagrådet:
Med det i tredje stycket af förevarande § upptagna stadgandet om
rätt för Konungen att meddela erforderliga bestämmelser för tryggande af
expropriationsändamålets vinnande afses enligt motiveringen uttryckligt
inrymmande åt Konungen af rätt att föreskrifva sådana villkor för den
exproprierade egendomens användande, att det allmänna gagn, som åsyftas
med expropriationen, betryggas. Detta har emellertid knappast kommit
till uttryck genom de använda ordalagen, hvadan någon jämkning i affåttningenosynes
önskvärd.
Åt stadgandet i sista stycket lärer, särskildt vid jämförelse med det
annorstädes i förslaget förekommande uttrycket »sedan stämning i expropriationsmålet
utfärdats», knappast kunna gifvas annan tolkning än att
den, som erhållit expropriationsrätt, skall inom den fastställda tiden icke
blott uttaga stämning å vederbörande utan ock delgifva densamma, vid
äfventyr att expropriationsrätten eljest upphör. Ett stadgande af dylik
innebörd låter emellertid svårligen förena sig med vare sig hvad 12 § i
förslaget innehåller om rättens eller domarens befattning med stämningens
kungörande samt om målets antecknande i inteckningsprotokollet och intecknings-
eller fastighetsboken eller bestämmelserna i 69 och 74 §§, enligt
hvilka mark må tagas i besittning omedelbart efter stämningens utfärdande;
och hemställes förty om någon jämkning i afiåttningen af ifrågavarande
stadgande, i sammanhang hvarmed motsvarande jämkning torde böra vidtagas
jämväl i afiåttningen af 54 §.
6 §.
Justitierådet Sundberg:
Omfattningen af begreppet fastighet kan för landet anses numera
vara fastslagen genom förordningen angående jordregister den 13 juni
1908. Enligt denna författnings terminologi torde nämligen med fastighet
förstås hvarje fast egendom, hvilken skall åsättas registernummer,
eller, såsom framgår af förarbetena till författningen, särskildt lagberedningens
underdåniga skrifvelse den 3 maj 1904, hvarje sådan fast egendom,
som utgör antingen en från äldre tid för sig bestående, i jordeboken
under särskildt nummer upptagen enhet eller ock en från sådan enhet
genom hemmansklyfning, ägostyckning eller afsöndring — expropriation
därunder inbegripet — i behörig ordning afskild del. Hvad sålunda gäller
för landet äger motsvarande tillämpning beträffande den städernas jord,
som befinnes utanför det egentliga stadsområdet. Inom detta område åter
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
123
torde, såvidt^fastställa tomtindelning träd! i tillämpning, begreppet fastighet
sammanfalla med begreppet tomt och i öfrigt såsom en fastighet böra
anses hvarje ägares sammanhängande ägovälde. Med nu angifna betydelse
åt begreppet fastighet stamma de flesta af förslagets bestämmelser väl
öfverens: sa t. ex. bör gifvetvis ansökning om expropriation särskildt riktas
mot hvarje fastighet, som däraf beröres; likaså låta föreskrifterna om
rättsägares instämmande i expropriationsmålet, om företeende af gravationsbevis
och om fördelning af expropriationsersättning knappast lämpa
sig annat an för hvarje fastighet för sig. I åtskilliga andra förslagets
stadgande^ t. ex. i första punkten af förevarande paragrafs första
^ S § andra ;stycke^ 37 och 43 §§, 54 § sista stycket samt 56
rivandes ordet fastighet i annan än dess omförmälda betydelse.
Det synes dock vara angeläget, att rätta omfattningen af detta
begrepp icke fördunklas. Och torde med hänsyn härtill erforderlio- jämkmng
höra vidtagas i affattningen af alla dylika stadganden, där missförstånd
eljest kan tänkas förekomma.
Ersättning för skada eller intrång, som, därest en del af en fastisrhet
exproprieras, återstoden lider genom den exproprierade delens användande,
skall gifvetvis, såsom ock antydes i motiven till kommitténs betänkande
icke i expropriationsmålet bestämmas i vidare mån än för såvidt
skadan eller intrånget föranledes af det företag, för hvilket expropnationen
sker. Huruvida skada eller intrång framdeles må kunna uppkomma
därigenom _ att den exproprierade marken användes på annat sätt
an med expropriation en afsetts är en fråga, hvartill i expropriationsmålet
icke fai tagas någon som helst hänsyn. Förslaget lider emellertid af en
IT vT?? n1 argi/na hänseende> ett förhållande, som synes hafva
framkallat behofvet af den eljest öfverflödiga bestämmelse, hvilken innehalles
i 58 §. Jag hemställer, att denna oklarhet måtte undanröjas genom
erforderlig jämkning i affattningen af andra punkten i nu förevarande
paragrafs första stycke.
Justitierådet Skarstedt och regeringsrådet Ernberg:
< For d®f f^1 att allenast en del af en fastighet exproprieras stadgas i
förevarande §, bland annat, att därest återstoden af fastigheten lider skada
delens “Sändande, ersättning
skall darfor gäldas. Med skada och intrång skall här, enligt hvad af motiven
till kom mifteförslaget framgår, förstås skada och intrång, som föranedes
eller ukas daraf att just det exproprierade området användes för föletage
u i fråga, således icke skada eller intrång, som skulle hafva uppommi
genom företagets drift, äfven om icke samma område tagits
124
Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 46.
i anspråk. Önskvärd! vore, om åt denna förslagets mening kunde gifyas
ett uttryck, hvarigenom meningen framträdde på ett mera klart och åskådligt
sätt. Såsom lagrummet nu är affattadt, synes det x angifna hänseendet
. lätt kunna gifva anledning till missförstånd.
11 §•
I fråga om andra stycket af denna § må först erinras, att till följd
af den skedda anknytningen till 24 § icke kommit att beredas rum för
sådant Konungens förordnande, som i förevarande § afses, för det tall att
fastigheterna tillhöra samma ägare. Och frånsedt detta stå de bada lagrummen
icke i god öfverensstämmelse med hvarandra. Omförmälda stycke
torde därför böra sålunda ändras, att itall expropriation skall ske tran
skilda fastigheter, belägna inom olika underrätters dom värj o, det ma ankomma
på Konungen att förordna, att gemensam uppskattning åt fastigheterna
skall äga rum, och för sådant ändamål, bestämma, vid hvilken
underrätt expropriationen i sin helhet skall handläggas.
13 §.
Anledning saknas att, för den händelse i något fall inteckning skulle
beviljats till säkerhet för fordran i varor, med afseende å innehafvare åt
sådan fordran uppställa andra regler än dem, som gälla för innehafvare
af fordran i penningar; och hemställes förty, att bestämmelserna i.förevarande
§ måtte undergå af det anmärkta betingad jämkning, som jämväl
bör vidtagas i 49 § andra stycket och 52 § första stycket.
Tillika anmärkes, att orden »kan häfta» böra utbytas mot uttrycket
»häftar».
15 §.
Justitierådet Sundberg: , c ,
Till undvikande af det möjliga missförstånd af förevarande att
iakttagandet å stämningsutfärdarens sida af den i paragrafens tredje pun ''t
"ifna ”föreskrift skall utgöra förutsättning för fastighetsägarens i paragrafen
stadgade skadeståndsplikt, torde nämnda föreskrift höra. utgå ur paragrafen
och i stället meddelas i sammanhang med innehållet i forsta stycket
af 12 §, något som jämväl af rent formella skäl synes önskligt.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
125
18 §.
Lagrådet:
Det synes lämpligt, att här i korthet angifves det ändamål, för
hvilket expropriationsnämnden tillsättes.
Att icke alltid expropriationsnämnd skall tillsättas, framgår af 52 §;
och torde vid sådant förhållande någon begränsning böra göras uti den i
förevarande § uppställda regeln om tillsättande af nämnd.
2° §.
Lagrådet:
Bestämmelsen i andra stycket därom att landsting allenast å lagtima
möte må utse personer, valbara till ledamöter i expropriationsnämnder,
synes hafva sin grund däri att den omständigheten att af landstinget
utsedd person afgått före utgången af den tid, för hvilken han
blifvit vald, ansetts icke böra föranleda sammankallandet af urtima landsting
för anställande af kompletteringsval. Ett ovillkorligt förbud mot
behandling å urtima landsting af ärenden af ifrågavarande art skulle
emellertid måhända i särskildt fall kunna leda till att utan egentligt skäl
dröjsmål komme att äga rum med vals anställande. Nämnda bestämmelse
torde fördenskull lämpligen böra utgå ur andra stycket och ersättas
af ett i sammanhang med sista stycket af paragrafen gifvet stadgande
därom att val, hvarom i samma stycke sägs, må, där det skall förrättas
af landsting, kunna anstå till landstingets näst därefter infallande lagtima
möte.
I förslagets öfvergångsbestämmelser stadgas, att af de till ledamöter
i expropidationsnämnder valbara personer, som utses under år 1913, skola
väljas en tredjedel för ett, en tredjedel för två och en tredjedel för tre
kalenderår. Af detta stadgande, jämfördt med bestämmelserna i förevarande
§ angående en tjänstgöringstid af tre kalenderår och om anställande, då
någon före denna tids utgång afgått, af kompletteringsval för den återstående
tiden, blir en följd, att för framtiden inom hvarje län och Stockholms
stad en tredjedel utaf hela antalet till ledamöter i expropriationsnämnder
valbara personer årligen skulle komma att afgå. Det i andra
stycket af förevarande § i detta hänseende intagna stadgande är alltså,
strängt taget, öfverflödigt. Därest emellertid stadgandet anses icke böra
uteslutas, må anmärkas, att detsamma med den affattning det erhållit
närmast synes, i strid mot hvad därmed afsetts, innebära föreskrift om
afgång för vissa utsedda ledamöter innan den tid, för hvilken de utsetts,
tilländalupit, hvadan någon jämkning i affattningen är erforderlig.
126
Kungl. Maj:ts nåd. .proposition Nr 46.
Det kan ifrågasättas, om åt önskemålet att bereda tillräckligt antal
ägare af jordbruksfastighet plats bland de till ledamöter i expropriationsnämnder
valbara bör, såsom slutet af andra stycket innehåller, gifvas
formen af en bindande föreskrift, hvaraf följer, att ett val, som icke till
fullo tillgodosåge detta önskemål, skulle i anledning af besvär i sin helhet
upphäfvas. Särskildt olämpligt skulle detta te sig i det fall att
besvären afsåge allenast val af viss ledamot och genom underkännande af
denne ledamots val antalet utsedda ägare af jordbruksfastighet komme att
understiga hvad i förevarande § stadgas.
Sista stycket af paragrafen synes böra fullständigas med föreskrift
att Konungens befallningshafvande skall, där samma myndighet icke är
valmyndighet, erhålla underrättelse om valet.
22 §.
Justitieråden Sundberg, Borgström och Skarstedt:
Då genom första stycket i förevarande § angifvits vissa omständigheter
såsom hinder för att en person må förordnas till eller kvarstå såsom
ordförande eller ersättare för ordföranden i expropriationsnämnder
inom ett län eller tillhöra kretsen af dem, som inom ett län äro valbara
till ledamöter i sådana nämnder, uppställer sig spörsmål angående verkan
däraf att någon, beträffande hvilken dylikt hinder förefinnes — tillsvidare
dock bortsedt från det hinder, som består i bosättning utom länet — det
oaktadt kommer att deltaga i en expropriationsnämnd.
Detta spörsmål synes i förslaget vara besvaradt på det sätt, att å
ena sidan, på grund af stadgandet i 44 § första stycket, angifna förhållande
icke kan leda till rubbande af expropriationsnämndens uppskattning,
sedan densamma vunnit fastställelse genom laga kraftvunnet utslag i expropriationsmålet,
men å andra sidan, genom frånvaron af bestämmelser svarande
mot de enligt 28 § beträffande jäf stadgade, anmärkning om hinder
af nu förevarande art må kunna med laga verkan framställas så länge
rätt att föra talan i målet står part öppen.
Uppenbart är, att förslagets ståndpunkt i sistnämnda hänseende kan
leda till synnerligen betänkliga praktiska olägenheter; och torde fördenskull
den föreliggande frågan böra ordnas till närmare öfverensstämmelse
med hvad som skall gälla angående jäf. Därigenom vunnes ock den fördel,
att det blefve klargjordt att förevarande bestämmelser äro att tillämpa jämväl
med afseende å ordförande och annan ledamot i nämnd, hvarom
stadgas i 85 § andra stycket. De i förslaget angående jäf gifna regler
127
Kung!. MajUs nåd. proposition Nr 46.
äro emellertid i viss mån i behof af förtydligande. Då nämligen i 28 §
utsagts,, att rättigheten att göra jäf är försutten i och med det att
expropriation snämndens, förrättning afslutats, är denna bestämmelse i så
måtto oklar, att den ej tydligt angifver, huruvida, för den händelse att
ett expropriationsmål varder återförvisadt till nämnden, part vid nämndens
förnyade sammanträde äger att framställa jäf, som förut kunnat väckas, eller
icke. Det senare af dessa alternativ torde stämma bäst öfverens med’innebörden
i ifrigt af 28 §. Vidare framgår ej af förslaget, huruvida fråga
om jäf må väckas inom nämnden själf, vare sig af den som af jäfvet beröres
ellei af annan ledamot i nämnden. Detta bör genom uttryckligt
stadgande klargöras; och synes, särskild! i betraktande af den frihet vid
val af ledamöter i expropriationsnämnd, som i 19 § lämnats åt parterna,
då de äro ense om valet, nämnda stadgande böra gå i den riktning, att
fråga om jäf må väckas allenast af part.
Att ett stadgande af sistnämnda innehåll skulle blifva gällande äfven
beträffande omständighet, hvarom i första stycket af förevarande § förmäles,
låter ej väl förena sig med den karaktär af offentligt förtroendeuppdrag,
förslaget förlänar åt dem, som enligt 20—23 §§ utsetts att
tjänstgöra i expropriationsnämnd; utan synes denna uppdragets karaktär
med nödvändighet kräfva, att fråga om ledamots afgång eller uteslutande
ur nämnden på grund af antydt hinders förefintlighet må få väckas inom
nämnden. Beträffande däremot rätten för part att på sådan grund framtvinga
ledamots afgång torde lämpligen höra gälla enahanda regler som i
fråga om jäf mot ledamot.
Hvad i det föregående är sagdt äger tillämplighet äfven beträffande
sådant hinder, som bestar i bosättning utom länet, dock, på grund af
stadgandet i 25 §, allenast ifall hindret förefanns redan vid nämndens
tillsättande.
Regeringsrådet Ernberg:
Äfven jag anser önskvärd!, att ett förtydligande af förslagets bestämmelser
med afseende å parts rätt att anföra jäf sker i den riktning
som af lagrådets öfriga ledamöter antydts.
hänsyn till de praktiska olägenheter, som skulle uppkomma,
ifall. part tillerkännes rätt att sa länge mål, hvarom här är frå^a, icke
slutligen afgjorts åberopa omständighet, som jämlikt 22 § utgör hinder för
deltagande i expropriationsnämnd, synes ock parts rätt i sådant hänseende
böra begränsas på enahanda sätt, som skall gälla i fråga om jäf.
128
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
23 §.
Lagrådet:
I betraktande af det lätt nog inträffande fall att rätten vid utseende
af ledamöter i nämnden och ersättare för dem tager särskild hänsyn till
den sakkunskap i visst afseende, som en af dessa ledamöter och den ena
af ersättarna anses äga, torde stadgandet i sista stycket böra undergå
sådan jämkning, att däraf följer, att enhvar af ledamöterna skall hafva sin
bestämda ersättare.
24 §.
Lagrådet:
Beträffande expropriation, som afser två eller flera fastigheter, synes
förslaget hvila på den uppfattningen att expropriationsfrågan för hvarje
sådan fastighet utgör ett särskildt mål. Med denna uppfattning är stadgandet
i första punkten af förevarande § öfverflödigt.
Föreskriften i andra punkten synes böra omredigeras i syfte att bereda
möjlighet att under där angifva förutsättning behandla flera inom
rättens domvärjo belägna fastigheter, Indika tillhöra samma ägare, såsom
en fastighet.
25 §.
Lagrådet:
I anslutning till stadgandet i förevarande § torde böra meddelas
föreskrift därom att ordförande eller ledamot icke må äga rått att afgå
ur nämnd på den grund att han, innan nämndens förrättning afslutats,
uppnått sextio års ålder eller sex år innehaft uppdrag, som i 22 § afses.
27 §.
Lagrådet:
Stadgandet i sista stycket lärer, såvidt det angår jäf mot ledamot,
om hvars väljande parterna varit ense, icke kunna hänföra sig till annat
val än sådant, som afses i 19 § af förslaget. Då emellertid bestämmelserna
i nu förevarande § angående jäf uppenbarligen sakna tillämplighet
beträffande expropriationsnämnd, som tillsatts enligt 19 §, torde omförmälda
stadgande böra rättas.
Regeringsrådet Ernberg:
Enär ådömd förlust af medborgerligt förtroende enligt förslaget
skall anses såsom hinder för deltagande i expropriationsnämnd, synes följdriktigheten
fordra, att därest jämväl åtal för brott, som kan medföra dylik
förlust, skall kunna föranleda uteslutande ur nämnd, åtalet hänföres, icke
på sätt i förslaget skett till jäf, utan till hinder, hvarom nyss sagts.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
29 §.
129
Lagrådet:
Till förebyggande af missuppfattning i fråga om pröfningen af jäf
mot ordförande, som utsetts enligt första stycket af förevarande §, torde
här icke, såsom i förslaget skett, böra inflyta något stadgande därom att
sådan ordförande skall vara ojäfvig.
31 §.
Lagrådet:
Det synes knappast vara förenligt med innebörden af 39 § i förslaget,
att i ett och samma mål fattas flera definitiva beslut om expropriationsersättnings
belopp. Med hänsyn härtill lärer stadgandet i förevarande §
icke kunna afse andra än af nämnden under fortgången af dess arbete
fattade preliminära beslut i sådant hänseende. Har emellertid ordföranden
eller ledamot i nämnden därur afgått efter att hafva deltagit i ett
eller flera dylika beslut, kan den, hvilken i den afgångnes ställe inträdt i
nämnden, uppenbarligen icke vara förpliktad att genom sin underskrift gifva
giltighet åt något som helst beslut, däri han ej deltagit. Uttrycklig lagbestämmelse
i sådan syftning är öfverflödig. På grund häraf hemställes,
att förevarande § måtte ur förslaget uteslutas.
32 §.
Lagrådet:
Den här förekommande hänvisningen till 28 § torde böra utgå såsom
hyflande på den oriktiga förutsättningen att ordföranden eller ledamot i
nämnden, då fråga om jäf mot honom väckts, icke skulle äga deltaga i
pröfningen häraf.
35 §.
Lagrådet:
Förslaget innebär, att för den händelse vid expropriation af allenast
en del al eu fastighet återstoden af fastigheten lider skada eller intrång
genom expropriationen eller den exproprierade delens användande, den
ersättning, som kommer att utgå för skadan eller intrånget, skall i likhet
med löseskillingen för den exproprierade fastighetsdelen användas till gäldande
af fordran, för hvilken fastigheten svarar. Då uppenbarligen ersättning
af förstnämnda slag icke må till förfång för innehafvare åf dylik
fordran sättas till lägre belopp än som motsvarar den genom skadan eller
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 21 käft. (Nr 46.) 17
130
Kung!. Maj ds nåd. proposition Nr 46.
intrånget uppkommande minskningen i värdet af den återstående fastighetsdelen,
äfven om fastighetsägaren begärt mindre, synes nödigt att jämväl
härom meddelas uttrycklig bestämmelse i förevarande §.
36 §.
Justitieråden Borgström och Skarstedt:
Då ersättning för skada eller intrång icke kan ifrågakomma beträffande
själfva den exproprierade fastigheten utan allenast vid expropriation
af en ''del af en fastighet med afseende å återstoden, är någon jämkning
af ordalagen i sista stycket af denna § erforderlig. Motsvarande jämkning
bör vidtagas i 57 §.
38 §.
Justitierådet Skarstedt och regeringsrådet Ernberg:
Stadgandet i sista stycket af denna § får anses innebära, att jämväl
beträffande sådana ämnen, som ej röra uppskattningen,^ omröstning inom
nämnden och skälen för nämndens beslut icke få på något sätt offentliggöras.
Det är dock svårt att förstå, hvarför ett förbud i denna utsträckning
skall uppställas; och för sådant fall då ett nämndens beslut får öfverklagas
hos rätten — såsom förhållandet är med beslut, hvarigenom jäf
mot ordföranden eller ledamot i nämnden af denna ogillats synes så\ äl
principiellt som af praktiska skäl det vara i sin ordning att den inom
nämnden rådande uppfattningen i den föreliggande frågan kommer i hela
sin vidd till rättens kännedom. På grund häraf hemställes, att ifrågavarande
stycke underkastas omarbetning i angifven riktning.
40 §.
Regeringsrådet Ernberg:
Med hänsyn därtill att enligt förslaget part är oförhindrad att i vissa
frågor, som varit föremål för nämndens behandling, inför rätten ytterligare
utveckla sin talan, synas äfven andra kända sakägare än den expio
prierande böra erhålla särskild kallelse till det rättegångssammanträde,
då expropriationsmål, som förklarats hvilande, ånyo företages; och hemställes
förty om den jämkning i förevarande §, som däraf föranledes.
Kungl. MajUs nåd. proposition Nr 46.
131
42 §•
Lagrådet:
Förslaget hvilar, likasom gällande rätt, på den naturliga grundsatsen
att uppskattningen af hvad som exproprieras är förlagd uteslutande
till nämnden och således undandragen rättens bedömande. Från denna
grundsats är emellertid i första stycket af förevarande § gjord modifikation
såtillvida, att i vissa fall rätten skall gorå jämkning i den af
nämnden verkställda uppskattningen. Dessa fall föreligga, när nämnden
finnes hafva bestämt ersättningen till lägre belopp än den exproprierande
i expropriationsmålet erbjudit och när nämnden bestämt
ersättningen till högre belopp än hvad af ersättningstaganden i målet
yrkats. Vid en jämförelse mellan nämnda lagrum och 35 § i förslaget
framgår dock, att jämkning från ett högre till ett lägre belopp är
utesluten för det fall att nämndens öfverskridande af hvad fastighetsägaren
begärt beror därpå att nämnden, sin plikt likmätigt, med hänsyn
till fordringsägarnas intresse bestämt ersättningen till det högre beloppet.
Skulle rätten finna, att nämnden väl icke bort stanna vid det af fastighetsägaren
begärda beloppet men i allt fall icke behöft för fordringsägarnas
skull gå så högt som skett, lärer rätten hafva att besluta allenast så stor
nedsättning, som kan äga rum utan att fordringsägarna blifva lidande.
Härförutom har enligt andra stycket af förevarande § rätten fått sig tilllagd
väl icke befogenhet och skyldighet att jämka men rätt och plikt att
återförvisa målet till nämnden för den händelse att denna skulle i anledning
af fastighetsägarens yrkande stannat vid ett fastighetens värde
understigande belopp, oaktadt för tillgodoseende af fordringsägarnas rätt
krafts, att ersättningen bestämts till ett belopp, som öfverstiger det af
fastighetsägaren begärda med hela eller åtminstone en del af skillnaden
mellan det begärda beloppet och fastighetens värde.
Den ställning, som sålunda i omförmälda hänseende inrymts åt rätten,
synes emellertid medföra vissa svårigheter vid tillämpningen. Väl behöfver
ingen olägenhet uppkomma, om nämnden vid sin uppskattning skulle gått under
hvad den exproprierande erbjudit; här kan aldrig hinder mot jämkning
tänkas uppstå. Men i det motsatta fallet — då nämndens uppskattning går utöfver
hvad fastighetsägaren begärt — ställer det sig annorlunda. Vare sig
fastigheten enligt rättens urkunder är ograverad eller icke, kan det inträffa,
att nämnden haft till sitt förfogande upplysningar, som berättigat den till att
öfverskrida hvad fastighetsägaren begärt. Detta är förhållandet, ifall för
nämnden påvisats, att fastigheten gått i försäljning på sådan tid, att säljaren
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken har ogulden köpeskillings rätt,
132
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
hvilken emellertid ännu icke när expropriationsmålet afgöres af rätten
behöft genom inteckning bevaras och hvars förefintlighet ej heller framgår
af något inskrifningsärende vid rätten. Och det är att märka, att nämndens
protokoll ju, enligt uttryckligt stadgande i förslaget, icke får innehålla
något angående skälen till nämndens beslut och följaktligen icke
heller den grund uppgifvas, på hvilken nämnden kommit till det högre
beloppet. Någon säker ledning för att i nu förevarande fall åvägabringa
en riktig jämkning förefinnes icke för rätten. Än vanskligare ställer
det sig i fråga om tillämpning af stadgandet att rätten skall hålla hand
öfver att icke kränkning af fordringsägarnas intresse sker därigenom att
nämnden stannat vid det af fastighetsägaren begärda beloppet eller i allt
fall icke kommit upp till rätta värdet. Härvid är först och främst
att märka, att ett återförvisningsbeslut i förevarande fall uppenbarligen
måste ytterst grunda sig på ett bedömande från rättens sida af hvad som
skall anses vara fastighetens rätta värde; men detta är dock något, som
enligt förslagets egen ståndpunkt bör falla utanför rättens kompetens.
Och äfven om en dylik afvikelse från nämnda ståndpunkt skulle låta
sig försvaras, vill det dock synas, som om det skulle blifva rätt
svårt att i praktiken genomföra densamma. Nämndens uppfattning angående
fastighetens rätta värde kan i själfva verket vara riktigare än
rättens. Att fastigheten är intecknad till visst belopp innebär i och för
sig ingen säker ledning, ej heller att fastigheten är åsatt visst taxeringsvärde.
Vidare är att märka, att det af nämnden bestämda ersättningsbeloppet,
äfven där domstolen anser det understiga fastighetens rätta värde,
kan vara fullt lagenligt med hänsyn därtill att, enligt hvad hos nämnden
blifvit tillfredsställande upplyst, de fordringar, för hvilka inteckningarna
gälla såsom pant, icke uppgå till inteckningarnas belopp och sålunda
i själfva verket den af nämnden under fastighetsvärdet salta ersättningen
räcker till för fordringsägarna.
Vid nu angifna förhållanden synes det riktigast att ur 42 § beträffande
nu ifrågavarande ämne utesluta allt, som icke hänför sig till det fall
att nämnden skulle hafva satt ersättningsbeloppet lägre än den exproprierande
erbjudit, samt att — efter förebilden af hvad som finnes stadgadt
i 20 § af 1866 års förordning — i förslaget införa bestämmelser
i syfte att fastighetsägaren icke under några förhållanden må kunna till
kränkning af den exproprierandes rätt komma att uppbära mera än han
i målet begärt.
Kungl. Majds nåd. proposition Nr 46.
133
45 och 46 §§.
Lagrådet:
Genom bestämmelserna i dess,a §§ hafva öfverflyttandet å den exproprierande
af äganderätten till jord eller af annan rättighet, som är föremål
för expropriationen, samt befogenheten att tillträda det exproprierade
knutits till fullgörandet af skyldigheten att utgifva den expropriationseisättning,
som blifvit den exproprierande ålagd. I detta afseende innebära:
ock, efter hvad det vill synas, nämnda bestämmelser en naturlig
konsekvens däraf att förslaget icke, i likhet med gällande expropriationsförordning,
såsom villkor för att stämning i. målet må utfärdas uppställer
fordran på att dessförinnan tiden, då expropriationsföremålet skall afstås
eller upplåtas, blifvit bestämd. Likaså lärer icke vara något att erinra
mot samma bestämmelser, i hvad de uppställa fordran på att expropriationen
icke skall anses fullbordad och öfvergång af äganderätten till det
exproprierade ej skall äga rum innan utslaget i expropriationsmålet vunnit
laga kraft.
Däremot torde hvad förslaget innehåller därom att nedsättning af
expropriationsersättning icke må verkställas och den exproprierandes rätt
att komma i besittning af expropriationsföremålet följaktligen icke skall
kunna inträda förr än rättens utslag i expropriationsmålet vunnit laga
kraft icke böra vinna godkännande. Ett sådant, kanske under åratal
förlängd t uppskjutande af tillträdesrätten skulle mången gång kunna tillfoga
expropriationsändamålet betänkligt afbräck, ja kanske göra detsamma
alldeles förfeladt; och det må ej heller förbises, att med tillämpning af ifrågavarande
stadgande det i händelse af expropriationsmålets fullföljande till
högre rätt blir ställdt helt och hållet utom parternas förfogande, ä hvilken
tid på året tillträdet skall äga ruin, något som dock kan vara af ej oväsentlig
betydelse. Några verkligen bärande skäl torde och knappast kunna åberopas
till stöd för stadgandet. Att för en klagan, som endast afser rättegångskostnader
i målet, neka den exproprierande att taga i besittning det exproprierade
är så mycket oegentligare, som utgifvandet af ädörnda rättegångskostnader
icke i förslaget är satt, och ej heller bör stadgas, såsom
villkor för tillträde i det fall att utslaget vunnit laga kraft; och beträffande
den klagan part i öfrig! må röra öfver rättens utslag — frånsedt tillsvidare
klagan rörande expropriation enligt förslagets 10 § — lärer densamma
allenast i undantagsfall kunna leda till ändring i uppskattningen. Åt
den exproprierande torde fördenskull böra gifvas rätt att mot nedsättande
af expropriationsersättningen taga det exproprierade i besittning omedelbart
efter det rätten meddelat utslag i expropriationsmålet; dock att med
134
Kungl. Majtfs nåd. ''proposition Nr 46.
ett dylikt stadgande böra till skydd för den, mot hvilken expropriationsanspråket
riktats, förbindas föreskrifter därom att, för den händelse förd
klagan öfver rättens beslut leder till verkställande af ny uppskattning,
nämnden ej må bestämma ersättningen lägre än till belopp, som blifvit
hos Konungens befallningshafvande nedsatt, samt därom att den exproprierande
skall vara pliktig att vid sitt tillträde ställa pant eller borgen för
den ytterligare ersättning han kan blifva skyldig att gälda.
Vidkommande därefter det fall att klagan föres öfver rättens beslut
i väckt fråga rörande expropriation enligt 10 §, synes sådan klagan i fråga
om yrkande, som enligt första stycket framställes angående skyldighet
för den exproprierande att lösa viss mark, icke böra utgöra hinder för
honom att tillträda mark eller rättighet, som utgjort föremål för hans expropriationsanspråk.
Hänföra sig åter klagomålen till ett åt den exproprierande
framställdt yrkande enligt andra stycket, torde de i förslaget uppställda
reglerna att expropriationsersättning ej skall erläggas och det exproprierade
ej får tillträdas förr än efter det domstolens utslag vunnit laga
kraft val lämpa sig.
Äfven om anförda besvär öfver rättens utslag ej föranleda höjning
af ersättningens belopp och någon ytterligare nedsättningsskyldighet följaktligen
ej åligger den exproprierande, erfordras uppenbarligen i allt fall,
sedan frågan slutligen pröfvats, anmälan därom för att expropriationen
skall kunna anses fullbordad. Det torde med hänsyn till de för
den exproprierande viktiga rättsverkningar, som äro förknippade med
fullbordandet, skäligen kunna antagas, att sådan anmälan ock skall
göras af den exproprierande; men det kan likväl ifrågasättas, om icke
uttryckligt stadgande rörande denna anmälningsskyldighet bör inflyta i
förslaget.
Slutligen erinras, att på grund af kung], förklaringen den 23 mars
1807, punkt 42, den i 45 § första stycket intagna tidsbestämmelsen bör ändras
till nittio dagar. Detsamma bör iakttagas i fråga om 47 § andra
stycket.
Justitieråd^] Borgström och Skärsten samt regeringsrådet Ernberg:
Tydligt är, att, i händelse hvad ofvan förordats iakttages, ersättningsbelopp,
som den exproprierande nedsatt hos Konungens befallningshafvande
innan expropriationen fullbordats, bör af denna myndighet utbetalas
och fördelas på sätt i 49 § af förslaget föreskrifves med afseende
å fullbordad expropriation. Men då uppkommer också frågan, hvilken verkan
dylik nedsättning skall hafva å beståndet af fordringsinteckningar, som
äro meddelade i den fastighet expropriationen rörer. Att i afseende å
135
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
sådana inteckningar låta nedsättningen medföra samma verkan, som jämlikt
1 inom. i 24 § inteckningsförordningen, enligt lydelsen i lagen den 11
oktober 1912, tillkommer nedsättning vid fullbordad expropriation, eller
att alla fordringsinteckningar, oberoende af huruvida det nedsatta beloppet
läckt till deras gäldande eller icke, skola i och med nedsättningen vara
utan verkan i det exproprierade området, är icke gärna möjligt; då det
icKe är uteslutet, att högre expropriationsersättning slutligen kan komma
att bestämmas, måste en af det redan nedsatta beloppet icke täckt inteckningshaivares
rätt till den ytterligare ersättning, som sålunda kan komma
alu utgå, bevaras oförkränkt. Och äfven om hinder ej kan anses möta att
låta nu angifna verkan inträda med afseende å inteckning, som till fullo
guldits af det nedsatta beloppet, saknas tillräcklig anledning att redan på förevarande
stadium låta nedsättning medföra dylik"verk an. Däremot synes, buden
händelse nedsättningen afser allenast en del af intecknad fastighet/det
vara i sm ordning, att inteckning, å hvars hufvudstol utfaller betalning
\id likvid, hvarom nu är fråga, utan afvaktande af expropriationens fullbördande
kommer att till motsvarande belopp vara utan verkan i återstoden
af fastigheten. Eljest skulle, därest exekutiv försäljning af återstoden
ägde lum innan expropriationen fullbordats, efterföljande inteckningshafvaie
kunna komma att i strid mot grunderna för inteckning,slagstiftnino-en
blifva obehörigen tillbakasätta.
Hvad nu anförts föranleder, att visserligen 1 mom. i ofvannämnda, §
i inteckningsförordningen äfvensom 51 § första stycket i förslaget böra
uti nu ifrågavarande hänseende lämnas orubbade men att till 2°mom. i
sagda § i inteckningsförordningen bör fogas ett tillägg af innehåll att
jämväl fördelning, hvarom nu är fråga, skall medföra den i sistnämnda
moment angifna verkan samt att genom någon jämkning i ordalagen af
51 § andra stycket i förslaget de där meddelade bestämmelserna, åsyftande
att bringa fördelningen till rättens kännedom för vederbörliga anteckningai,
böra göras tillämpliga äfven å fördelning, som nyss sagts.
47 §.
Lagrådet:
Enligt stadgandet i andra stycket af förevarande § skall fastighetsägaren,
där han vill påfordra expropriationens fullbordande, inom föreskrifven tid hos
vederbörande öfverexekutor söka åläggande för den exproprierande att utgifva
expropriationsersättningen. Huru förfaras skall, sedan öfverexekutor
meddela,t sitt utslag öfver ansökningen, är ej utsagdt; men det lärer vara
afse dt, att öfverexekutor skall föranstalta om'' verkställande af utslaget och,
sedan ersättningsbeloppet inkommit, för den händelse öfverexekutor såsom
136
Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 46.
Konungens befallningshafvande är därtill behörig, utbetala beloppet åt den
därtill berättigade men eljest öfverlämna detsamma åt vederbörande ko
normens befallningshafvande för åtgärd, som ankommer på denna myndighet
° Likaså torde det vara förslagets mening att, sedan expropnationser
sättningen kommit Konungens befallningshafvande till hända, expropriationen
skall anses vara fullbordad och nye ägaren berättigad att genast
tillträda fastigheten. ... . ,..
Frånsedt den omständigheten att hvad sålunda angifvits vara förslagets
innebörd endast med svårighet kan utläsas ur lagtexten, synes den
ifrågasatta anordningen åtminstone ur formell synpunkt knappast innebära
en tillfredsställande lösning af ifrågavarande spörsmål. Att börja med förefaller
det oegentligt att fastighetens ägare skall ansöka om utfående åt
expropriationsersättningen i dess helhet, äfven om däri ingår belopp, som
tillkommer innehafvare af särskild rätt till fastigheten. För öfrig! skall
den äo-aren tillagda ersättningen icke utbetala^ direkt till honom; och
om fastigheten häftar för fordran, kan det inträffa, att han icke tar uppbara
någon de? af ersättningen. Vidare synes det innebära en onödig omgång,
att öfverexekutor skall, efter det rättens utslag om fastställelse åt expropriationsnämndens
uppskattning vunnit laga kraft, pröfva fragan om dun
exproprierandes skyldighet att utgifva det sålunda bestämda ersättningsbeloppet,
en pröfning, som alltid måste utmynna i ett bifall till den gjorda
framställningen. . , , ö£ j
Eu lämpligare utväg torde vara, att om fastighetsägaren vill påfordra
expropriationens fullbordande, han skall därom inom den föresknfna tiden
göra anmälan hos Konungens befallningshafvande med bifogande af rattens
utslag jämte bevis att och när det vunnit laga kraft, hvarefter det skall
åligga ''Konungens befallningshafvande att låta uttaga ersättningsbeloppet
hos ° den exprimerande, därvid utsökningslagens bestämmelser om verkställighet
af lagakraftägande dom i tvistemål i tillämpliga delar skola
lända till efterrättelse.
Enligt förslaget har, äfven för deri händelse att vid en expropriation
finnas andra ersättnings berättigade än fastighetsägaren, åt denne ensam inrymts
befogenhet att påkalla tillämpning åt föreskriften i andra stycket åt
denna §. Ingen som hälst anledning till en dylik inskränkning torde emellertid
förelio-ga för det fall att den exproprierande tillträdt fastigheten och
följaktligen underlåtenhet att inom stadgad tid nedsätta expropriationsersättningen
icke medför expropriationsrättens förverkande. I detta tall synes
åt eu hvar sakägare böra inrymmas befogenhet att hos Konungens befäl -ningshafvande påkalla ersättningens uttagande, och detta utan att därvid
vara bunden till någon viss tid.
137
Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
'' Äfven i ett annat hänseende lämnar förslaget ruin för anmärkning.
Med förslagets affattning synes det nämligen icke möta hinder för den exproprierande
och fastighetens ägare att äfven efter utgången af den i andra
stycket föreskrift^ tid, öfriga sakägare oatsporda, träffa öfverenskommelse om
expropriationens fullbordande och därigenom tvinga dessa att huru lång tid
än förflutit efter expropriationsmålets slutliga handläggning frånträda utöfningen
af sin rätt. Fördenskull hemställes, att om nu rätten att i det förutsatta
fallet träffa öfverenskommelse skall bibehållas, den göres beroende af
samtliga sakägares bifall. Att dylik öfverenskommelse icke bör få träffas efter
det anteckning om expropriationsrättens förverkande skett enligt tredje stycket
ä,r uppenbart. Uttryckligt stadgande härutinnan torde emellertid vara af
nöden, i sammanhang hvarmed tredje stycket synes böra undergå sådan
omarbetning, att fastighetens ägare har att hos Konungens befallningshafvande
styrka, att expropriationsrätten förverkats, och denna myndighet att
därom hos rätten göra anmälan.
Justitierådet Skavstedt:
Därest, på sätt stadgas i första stycket af förevarande §, expropriationsrätten
förverkats, skall enligt förslaget jordägaren hafva att välja mellan
att påfordra expropriationens fullbordande och att låta frågan om expropriation
vara förfallen. För att vid en dylik situation full rättvisa .skall
vederfaras honom synes han, i händelse det senare alternativet väljes,
böra äga rätt att för skada, som han lidit på grund af expropriationsanspråket
och hvilken, om han med föranledande af anspråket vidtagit
särskilda dispositioner, kan blifva stor nog, af den exproprierande undfå
en ersättning, som ekonomiskt sätter honom i det läge, hvari han skulle
kommit, därest expropriationen gått i fullbordan. Genom upptagande i förslaget
af bestämmelse härom skulle vinnas önskvärd öfverensstämmelse med
hvad som i fråga om häfvande åt köp af lös egendom finnes stadgadt i
lagen den 20 juni 1905 och beträffande köp af fast egendom influtit i lagberedningens
förslag till lag om köp, byte och gåfva af sådan egendom.
Att, därest dylik bestämmelse införes, jämväl åt innehafvare af särskild
rätt till fastigheten bör tillerkännas enahanda skadeståndsrätt, är påtagligt.
49 §.
Lagrådet:
Såsom vid 35 § af lagrådet erinrats, är i förslaget afsedt, att då
endast eu del af en fastighet exproprieras, fordran, för hvilken fastigheten
svarar, skall utgå ej blott ur löseskillingen för den exproprierade fastigBihang
till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 21 käft. {Nr 46.) 18
138
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
hetsdelen utan äfven ur ersättning för skada och intrång, som återstoden
lider genom expropriationen eller den exproprierade delens användande.
Denna synnerligen viktiga regel har knappast kommit till fullt tydligt
uttryck i lagtexten, och hemställes därför om någon omarbetning af andra
stycket i förevarande §.
För tydlighetens skull torde i samma stycke vid orden »jämlikt 11
kap. 2 § jordabalken» böra inskjutas uttrycket »i ägarens hand» eller något
liknande. Enahanda tillägg synes böra göras i 52 § första stycket.
51 §.
Lagrådet:
Enligt bestämmelse i 12 § af förslaget skall angående expropriationsmål,
ehvad det afser fastighet eller allenast särskild rätt till fastighet, anteckning
göras i rättens inskrifningsurkunder. Från denna regel har
emellertid gjorts undantag för det fall att målet angår allenast upphäfvande
af särskild rätt, som ej är intecknad i fastigheten. Gifvet är, att
fullbordandet af en expropriation icke bör föranleda anteckning i inskrifningsurkunderna
i vidare mån än sådan anteckning föreskrifvits beträffande
expropriationsmålets anhängiggörande. Detta förhållande är dock icke
iakttaget vid affattningen af första stycket i förevarande §; och hemställes
därför, att samma stycke i sagda hänseende bringas till öfverensstämmelse
med det motsvarande stadgandet i 12 §.
Betydelsen af den anmälan om expropriationens fullbordande, som
enligt första stycket skall göras af Konungens befallningshafvande, sträcker
sig under vissa förhållanden utöfver det i samma stycke angifna
syftet, verkställande af anteckning i inteckningsprotokoll och bok angående
fullbordandet. Därest i fastighet, som helt eller delvis exproprieras,
meddelats inteckning för fordran, skall, jämlikt stadgande i 1 mom. af
24 § i förordningen angående inteckning i fast egendom, såsom detta
lagrum lyder enligt lagen den 11 oktober 1912, hvad som exproprierats
icke vidare häfta för inteckningen; och härom skall, enligt bestämmelse i
samma lagrum, göras anteckning i inteckningsprotokollet, sedan anmälan
om expropriationens fullbordande inkommit till vederbörande. Enligt
nya lydelsen af 45, 54 och 55 §§ i sagda förordning skall hvad sålunda
är stadgadt med afseende å fordringsinteckning äga motsvarande
tillämpning i fråga om inteckning för nyttjanderätt, rätt till afkomst
eller annan förmån af fast egendom samt servitut. I förslaget förutsattes
emellertid, i olikhet med gällande rätt, uttryckligen det fall att vid expropriation
af fastighet eller fastighetsdel en till expropriationsområdet upp
-
139
Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 46.
låten nyttjanderätt eller därmed likställd rätt kommer på grund af utfästelse
af den exproprierande att lämnas orubbad. Att, där så sker, inteckning,
som meddelats för rättigheten, skall trots utfästelsen upphöra att gälla,
lärer icke kunna anses vara af något verkligt behof påkalladt, såvida icke
hvilket naturligtvis kan vara fallet — den exproprierandes utfästelse
skulle vara förbunden med det särskilda villkor att inteckningen skall
bortfalla. Har dylikt villkor icke uppställts, synes det råtta vara att inteckningens
bestånd följer med den särskilda rättens bestånd. Men då den
lydelse, sista stycket af 45 § inteckningsförordningen erhållit, synes lägga
hinder i vägen för att, därest förslaget varder upphöjdt till lag, domstolen
skulle kunna fästa något afseende vid den omständigheten att rättigheten
på grund af särskild utfästelse skall äga bestånd, lärer samma lagrum böra
undergå erforderlig jämkning.
Bestämmelsen i andra stycket af förevarande § motsvarar stadgandet
i andra punkten af första stycket i 1866 års förordnings 26 §, sådant
detta lagrum lyder enligt lagen den 11 oktober 1912, och skiljer sig från
sistnämnda stadgande i sak allenast därutinnan att den i förslaget^ föreskrifna
anmälningen hänför sig jämväl till det i förslaget upptagna men i
1866 års förordning icke omförmälda fall att särskild rätt till fastighet
genom expropriation förvärfvats. Den i förslaget stadgade anmälningsskyldigheten
hvilar därpå att det större eller mindre belopp, som vid fördelning
af expropriationsersättningen utfaller å hufvudstolen af intecknad
fordran, skall för tillgodoseende af efterföljande inteckningshafvares rätt
upphöra att gravera, vid delexpropriation den återstående fastighetsdelen
och vid sådan expropriation af särskild rätt, som nyss sagts, den fastighet,
hvartill genom expropriationen den särskilda rättigheten upplåtits. Men då
i det stadgande i inteckningsförordningen, till hvilket nu förevarande
bestämmelse anknyter sig, eller sista stycket af 24 § 2 mom. inteckningsförordningen,
icke omtalas annat fall än det, då allenast eu del af intecknad
egendom afträdes, lärer sistberörda lagrum böra undergå nödig komplettering.
Enligt förslaget skall vid expropriation af allenast en del af en
fastighet bestämmas hvar för sig den ersättning, som skall utgå för själfva
den exproprierade delen, och ersättning för skada och intrång å återstoden.
Allenast ersättning af förstnämnda slag utgör enligt förslagets terminologi
löseskilling. Vid sådant, förhållande och då, såsom förut erinrats, jämväl
ersättning åt det sistnämnda slaget skall användas till gäldande af intecknad
fordran ined den påföljd att inteckning, å hvars hufvudstol sålunda
utfaller betalning, skall till motsvarande belopp vara utan verkan, torde,
för vinnande af full tydlighet, det i ofvanberörda lagrum i intecknings
-
140
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
förordningen använda uttrycket »löseskiliingens fördelning» böra utbytas
mot ett mera allmänt uttryck; och synes, därest detta iakttages, enahanda
förändring böra vidtagas i 1 mom. af sagda lagrum.
52 §.
Justitieråden Sundberg, Borgström och Skarstedt:
Enligt hvad afsedt torde vara, skall hinder mot fastställelse af öfverenskommelse
kunna förefinnas äfven i andra omständigheter än de i
förevarande § angifna. Sålunda lärer förslagets mening knappast kunna
vara att tillåta fastställandet af en öfverenskommelse, som i strid mot
stadgandet i 6 § bestämmer expropriationsersättningen till viss årlig afgift.
Förslagets ståndpunkt härutinnan bör klargöras.
Justitierådet Sundberg:
Samma förutsättningar, som anses böra förefinnas för att öfverenskommelse
om expropriationsersättning skall kunna vinna fastställelse, synas
mig jämväl böra uppställas såsom villkor för fastställelse af uppskattning,
som verkställts af en enligt 19 § i förslaget tillsatt expropriationsnämnd.
Innebörden af sista stycket i förevarande § torde böra genom någon
omredigering förtydligas.
53 §.
Lagrådet:
Det torde böra uttryckligen utsägas att genom anmälan, som här sagts,
expropriationen är att anse såsom fullbordad.
54 §.
Justitierådet Sundberg och regeringsrådet Ernberg:
12 § i förslaget föreskrifver att, då stämning i ett expropriationsmål
utfärdats, anteckning därom i inteckningsprotokoll samt intecknings- eller
fastighetsbok skall för de fall, för hvilka sådan anteckning är föreskrifven,
ske snarast möjligt, utan afvaktande af att det instämda målet blifvit föremål
för rättens handläggning. Dylik anteckning beträffande återkallande af
expropriationsanspråk synes däremot ej böra få äga rum förr än rätten
i anledning af den gjorda återkallelsen afskrifvit målet. A andra sidan
141
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
måste anteckning, hvarom nu är fråga, göras äfven i det fall, att rätten
skiljer expropriationsmålet från sig af annan anledning än uttryckligt återkallande
af expropriationsanspråket.
56 §.
Lagrådet:
Då i denna § talas om fastighets förändring genom naturhändelse
eller annorledes, afses uppenbarligen endast fastighet i egentlig betydelse.
Med hänsyn härtill ligger det nära till hands antaga, att den nya uppskattning,
som kan erhållas, må afse endast själfva fastigheten, något som
åter icke gärna kan vara åsyftadt. Till förekommande af all tvekan torde
emellertid stadgandet i fråga böra undergå någon omarbetning, så att det
klart framgår, att sådan särskild rätt, som skall af den exproprierande
ersättas och till sitt innehåll undergått förändring genom fastighetens förändring,
jämväl skall ånyo uppskattas. Motsvarande jämkning bör vidtagas
i 57 §.
58 §.
Justitierådet Skarstedt:
Redan genom innehållet i 57 § lärer vara klargjordt, att i fråga
om skada eller. intrång, som uppstår efter expropriationsmålets slutliga
afgörande och ej kunnat förutses vid expropriationsnämndens förrättning,
ersättningsanspråket icke under några förhållanden kan göras gällande i
den genom expropriationslagstiftningen stadgade ordning. Såvidt 58 §
afsei att fastsla detta förhållande, är samma § uppenbarligen öfverflödig.
Till den del åter paragrafen skulle, såsom af kommitténs motivering synes
framgå, vara afsedd att utgöra eu erinran om möjligheten att i vanlig
domstolsväg väcka dylikt ersättningsanspråk, synes mig paragrafen innefatta
ett ämne, som ligger utanför ramen af förevarande lagstiftning. Jag
hemställer därför, att paragrafen måtte utgå ur förslaget.
Justitierådet Sundberg:
. hänvisning till hvad jag erinrat vid 6 § instämmer jag uti hvad
justitierådet Skarstedt vid förevarande § anfört.
t- „ 59 §■
Lagrådet:
Att,, såsom i förevarande lagrum förutsättes skola ske, fastställa
allmängiltiga grunder, efter hvilka ordförande och ledamöter i expro
-
142
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
priationsnämnd skola åtnjuta ersättning för uppskattningen, torde stöta
på stora praktiska svårigheter. Ena gången kan det gälla ett vidlyftigt
och inveckladt expropriationsärende, hvarför kräfves ett tidsödande
förberedande studium af handlingarna, åtminstone från ordförandens
sida, den andra gången åter ett ärende, hvars hela behandling af
nämnden är undangjord på en eller annan timme. Vid expropriation
för en järnväg inträffar i allmänhet, att flera särskilda expropriationsmäl
handläggas samma dag af expropriationsnämnder med delvis växlande
sammansättning.
Med hänsyn till det anförda hemställes, att bestämmelsen i fråga
undergår sådan ändring, att i enlighet med nu gällande ordning det anförtros
åt rätten att bestämma beloppet af den ersättning för uppskattningen,
som skall utgå till ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd,
för den händelse öfverenskommelse därom ej träffas.
60 §.
Regeringsrådet Er fiber g:
Enligt motiveringen till kommittébetänkandet är afsedt, att den exproprierande
icke skall vara skyldig gälda kostnad, som närmast föranledts åt
motparten och finnes icke hafva varit för sakens utredning åt nöden. Detta
synes dock icke med erforderlig tydlighet framgå af paragrafens affattning;
och hemställes därför om något förtydligande af densamma.
62 §,
Justitierådet Skarstedt:
Det lärer vara nödigt att på annat sätt än som skett gifva uttryck
åt den i förslaget innefattade meningen att rätten till förundersökning
skall medföra en så vidsträckt befogenhet som vidtagande af förändring:
i fastighetens substans, t. ex. rätt att fälla växande träd.
o o 7
68 §.
Lagrådet:
Det i andra stycket af förevarande § upptagna stadgande torde icke
vara till något egentligt gagn för den, af hvilken vägarbetet skall utföras;
och då anledning till afvikelse från förslagets allmänna ståndpunkt att
expropriationsrätt skall beviljas endast efter därom gjord ansökning icke
eljest torde föreligga, hemställes, att stadgandet måtte uteslutas ur förslaget.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
143
71 §.
Lagrådet:
I allmänhet lärer hinder ej möta för den exproprierande att genom
öfverenskommelse på skäliga villkor erhålla upplåtelse för ändamål, som
afses i förevarande §; och tillräcklig anledning att för de undantagsfall, då
uppgörelse ej kan träffas, afvika från den eljest gällande regeln att endast
Konungen äger medgifva expropriationsrätt torde icke föreligga. Då bestämmelserna
i förevarande § äro afsedda att vinna tillämpning jämväl
vid expropriation för järnväg eller farled, må härutinnan erinras, att genom
stadganden ^ i 73 och 79 §§ möjlighet beredts att, där behofvet af
upplåtelse för här afsedt ändamål icke låter på förhand med säkerhet beräkna
sig, för dess tillgodoseende i föreskrifven ordning erhålla tillstånd
till expropriation i den omfattning sådan finnes böra äga rum.
På grund af det anförda hemställes, att ifrågavarande § måtte uteslutas
ur förslaget och i sammanhang därmed de i 78 och 80 §§ intagna
hänvisningar till 71 § utgå.
72 §.
Lagrådet:
Då enligt förslaget allenast för sådan enskild järnväg, som är afsedd
för allmän trafik, expropriationsrätt skall kunna meddelas, samt i förslaget
icke synes böra, vare sig direkt eller indirekt, uttalas något
angående koncession å byggande af järnväg, torde åt första stycket af
förevarande § böra gifvas den förenklade affattning, att detsamma kommer
att utsäga allenast att, innan expropriationsrätt sökes för byggande af
järnväg, renstakning af banlinjen skall äga rum.
73 §.
Regeringsrådet Ernberg:
Med det i sista stycket af förevarande § meddelade stadgande afses,
enligt hvad af motiveringen framgår, att Konungen skall i det i nämnda
stycke omförmälda fall förordna, icke blott till hvilket område eller till
hvilket afstånd från den renstakade banlinjen expropriationen må sträcka
sig utan ock på hvilka villkor i afseende å kontrollen dylik utsträckning
må ske. Denna förslagets mening framgår icke med tydlighet af den
föreslagna lagtexten; och hemställes därför om ett förtydligande tillägg i
antydt hänseende.
Hvad nu sagts gäller äfven om 79 § andra stycket i förslaget.
144
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
74 och 75 §§.
Lagrådet:
Att besittningstagande, som afses i förevarande §§, icke i något fall
må äga rum utan att markens ägare minst fjorton dagar förut genom den
exproprierandes försorg fått underrättelse därom torde vara i förslaget
afsedt men har icke kommit till korrekt och tydligt uttryck, hvadan en
omredigering af stadgandena lärer vara erforderlig.
Justitierådet Skarstedt och regeringsrådet Ernberg:
De i 75 § upptagna bestämmelserna åsyfta uppenbarligen endast att
bereda skydd åt ägaren af fastighet, som är föremål för expropriation.
Hvad beträffar innehafvare af särskild rätt till fastighet, lärer själfständig
expropriation af dylik rätt under sådana förhållanden, som angifvas i andra
stycket af 75 §, icke för järnvägsanläggningar komma i fråga i annat fall
än då tomträtt — eller möjligen vattenfallsrätt — skall exproprieras; och
innehafvare af sådan rätt kommer på grund af bestämmelsen i 4 kap. 9 §
andra stycket i lagen om .nyttjanderätt till fast egendom, jämfördt med
11 § första stycket i sagda kapitel, att hafva samma ställning som i 75 §
af förslaget inrymts åt fastighetsägare. För den händelse åter till fastighet,
som skall exproprieras, är upplåten särskild rätt, hvilken i anledning
af denna expropriation skall försvinna, kan rättigheten vara af sådan beskaffenhet,
att dennas innehafvare bör genom bestämmelse i den föreslagna
lagen erhålla enahanda skydd som stadgandena i 75 § bereda en ägare.
Detta är förhållandet, när mark, som skall exproprieras, är upplåten på
arrende eller hyra. Enligt förslaget kan arrendatorn eller hyresgästen icke
göra gällande anspråk, som omförmäles i 75 §; och äfven om markägaren
skulle vara villig att för nyttjanderättshafvarens skull träda emellan,
synas stadgandena i 75 § andra stycket icke i något fall lämna utväg
härtill. På grund häraf hemställes, att hvad i 75 § stadgas om ägare
förklaras skola äga motsvarande tillämpning i fråga om arrendator eller
hyresgäst. Att utsträcka skyddet till innehafvare af annan särskild rätt
torde däremot icke vara af något behof påkalladt.
76 §.
Justitieråden Borgström och Skarstedt samt regeringsrådet Ernberg:
I denna § stadgas, att när enligt 75 § nedsättning af expropriationsbelopp
ägt rum, de i 49 § andra stycket af förslaget meddelade bestäm
-
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
145
melserna angående fördelning af expropriationsersättning skola, oaktadt
expropriationen icke är fullbordad, lända till efterrättelse. Beträffande
verkan af nedsättning och fördelning, hvarom nu är fråga, gäller detsamma
som vid 45 och 46 §§ anförts i afseende å det fall att, såsom
lagrådet ansett böra få ske, vid expropriation i allmänhet den exproprierande
redan innan utslaget i expropriationsmålet vunnit laga kraft nedsätter
expropriationsersättningen i syfte att genast komma i besittning af
den ifrågavarande marken. Jämväl med hänsyn till fördelning af belopp,
som afses i 75 §, böra därför 2 mom. i 24 § inteckningsförordningen
samt 51 § andra stycket i förslaget underkastas ändring i enlighet med
hvad vid 45 och 46 §§ förordats.
Förhållande, som afses i 50 § af förslaget, kan gifvetvis föranleda
undantag från tillämpningen af den i första stycket af förevarande § meddelade
föreskriften; och bör fördenskull erforderlig rättelse i detta stycke
vidtagas.
77 §.
Lagrådet:
Det kan ifrågasättas, huruvida icke med förevarande § bör förbindas
en bestämmelse angående åliggande för rätten att, för den händelse
nämnden ej skulle iakttaga föreskriften i paragrafen, vidtaga jämkning i
uppskattningen.
79 §.
Regeringsrådet Ernberg:
Det synes böra tagas under öfvervägande, huruvida icke enahanda
bestämmelser, som enligt förevarande § äro afsedda att gälla om expropriation
för farled, böra gälla jämväl i afseende å expropriation för flottled.
84 §.
Lagrådet:
Att påstående enligt första stycket i denna § ej kan väckas beträffande
område, som afses i 82 §, synes väl framgå vid en jämförelse med
innehållet i samma §, men torde till undvikande af missförstånd stadgande
därom böra här upptagas.
Utslag i tvist, som i nämnda stycke omförmäles, lärer ej kunna anses
annorledes än såsom ett under rättegång meddeladt beslut. På grund häraf
och med hänsyn till stadgandet i 16 kap. 8 § rättegångsbalken torde det
böra uttryckligen stadgas, att särskild talan må föras mot utslaget.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 21 käft. (Nr 46.)
19
146
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
86 §.
Justitieråden Borgström och Skarstedt:
Stadgandet i första punkten af förevarande § innebär, att ett samhälle
är pliktigt att utan ersättning upplåta samhället tillhörig gatumark
för ändamål, som är för samhällets egna uppgifter främmande. Ett
sådant stadgande synes, såsom jämväl kommittén i sina motiv medgifver,
ej rätt väl öfverensstämma med eljest gällande rättsgrundsatser; och de
skal, som af kommittén anförts till stöd för afvikelsen, kunna icke anses
tillfyllestgörande, äfven om man, i likhet med kommittén, vill inskränka
densamma till statens telegraf- och telefonledningar. Särskilt obilligt
i tillämpningen ter sig stadgandet för de fall, då samhället med kanske
dryga utgifter förvärfvat gatumark och iordningsställt densamma för sina
behof. Förbises må ej heller i detta sammanhang, att möjlighet att bereda
ersättning för det åtminstone temporära hinder i allmänna trafiken,
som förorsakas af ledningens anbringande, knappast synes förefinnas.
Någon synnerlig fördel för den exproprierande lärer den ifrågasatta befrielsen
ej heller innebära. Äfven om ersättning för upplåtelsen förklaras
skola utgå, torde nämligen ersättningsbeloppet komma att sättas tämligen
lågt med hänsyn såväl till innebörden af upplåtelsen som ock särskilt
till innehållet i 87 § första stycket och 88 § af förslaget. Slutligen må
erinras, att om ock område, som här afses, i regel torde vara i samhällets
besittning, det dock icke är utan exempel att sådant område tillhör enskild;
och för dylikt fall saknar uppenbarligen stadgandet hvarje berättigande.
På grund af det anförda hemställes, att ifrågavarande undantagsbestämmelse
uteslutes ur förslaget. I hvarje fall synes anledning icke
föreligga att, såsom i förslaget ägt rum, utsträcka bestämmelsens omfattning;
utöfver statens telegraf- och telefonledningar. Äfven om den enskilde
med sin anläggning tillgodoser ett allmänt intresse, torde hans egentliga
syftemål uteslutande vara den egna förtjänsten.
Därest i förslaget upptoges bestämmelse därom att ersättning för
nyttjanderätt samt för stadigvarande skada och intrång skall utgå i årlig
afgäld, skulle visserligen härigenom beredas möjlighet att utan hänsyn
till de fall, som afses i 87 § första stycket och 88 §, beräkna ersättningsbeloppets
storlek, men detta förhållande synes knappast innebära tillräcklig
anledning att här afvika från förslagets allmänna ståndpunkt att expropriationsersättning
skall utgå på en gång.
147
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
Justitieråden Borgström och Skarstedt samt regeringsrådet Ernberg:
Enligt bestämmelsen i sista punkten af denna § skall ersättning för
skada eller intrång, som uppstår efter expropriationen, i brist af öfverenskommelse
bestämmas af nämnd. Det förefaller emellertid mindre tilltalande,
att ett nytt eller kanske riktigare fortsatt expropriationsförfarande
sålunda skall kunna inledas efter det. expropriationen fullbordats. För
öfrigt torde bestämmelsen i fråga knappast låta sig tillämpas med mindre
den fullständigas med ganska utförliga föreskrifter om huru, för den händelse
det egentliga expropriationsmålet afslutats, ärende, som här afses,
skall . anhängiggöras, hvarest och inom hvilken tid nedsättning skall ske,
påföljden för försummelse i nämnda hänseende m. m. Med hänsyn till
hvad sålunda anförts hemställes, att bestämmelsen utbytes mot föreskrift
att ersättningen, om öfverenskommelse ej kan träffas, skall bestämmas af
domstol. Därigenom skulle ock uppkomma enhetlighet i behandlingen af
tvistefrågor enligt förevarande lagrum och enligt 87 § första stycket, något
som . icke är utan sin betydelse, för den händelse tvistefrågorna samtidigt
föreligga till afgörande. Så är t. ex. förhållandet, om å ena sidan samhället
påstår skyldighet för ledningens ägare att flytta densamma och å
den andra denne yrkar, att samhället för sin anläggning skall välja annan
plats mot ersättning enligt förevarande lagrum för kostnadsökningen.
Justitierådet Sundberg:
Äfven jag anser tillräckliga skäl ej föreligga att i förevarande fall
stadga sådant undantag från de allmänna reglerna, som första punkten af
86 § innebär. Och det synes mig ej heller vara skäl att göra ens det
undantag, som samma § i öfrigt innehåller. Vid hvarje expropriation
måste man för beräkningen af skada, särskildt sådan som förväntas uppstå
genom, det exproprierades användande, räkna med sannolikheter; och jag
kan ej finna, att i detta hänseende svårigheterna vid en expropriation å
plats, som omförmäles i 82 §, äro så väsentligen större än vid expropriation
för svagströmsledningar å annan plats eller vid åtskilliga andra
fall. af expropriation, t. ex. för vattenledning eller för linbana, att ett så
viktigt afsteg från de grundläggande principerna i förslaget, som här är
ifrågasatt, är däraf motiveradt. Man skulle snarare kunna ledas till ett
motsatt .antagande dels med hänsyn därtill att kostnaderna för bestämmande.
i hvarje fall af uppkommen skada antagligen skulle blifva alltför
stora i förhållande till skadeersättningens belopp dels ock emedan för nu
omhandlade företag ytterst sällan torde komma i fråga att använda expropriationsförfarandet,
utan behöflig upplåtelse i regel fortfarande, såsom
hittills, lärer komma till stånd genom aftal mellan vederbörande.
148
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
På grund af hvad jag nu anfört tillstyrker jag, att 86 § måtte ur
förslaget utgå. Vid bifall härtill torde jämväl 87 § första stycket och 88 §
böra uteslutas, enär de däruti intagna stadgandena icke synas äga fog
under annan förutsättning än att för ledningens framdragande mark upplåtits
utan full ersättning för upplåtelsen. Måhända bör dock i så tall
ett eller annat af de ändamål, som uppräknas i 87 § första stycket, inflickas
bland de i samma paragrafs andra stycke angifna ändamål.
88 §.
Justitieråden Borgström och Skarstedt samt regeringsrådet Ernberg:
Stadgandet i denna § innebär enligt sin ordalydelse, att område,
som afses i 82 §, skulle kunna öfvergå från samhället i enskild ägo utan
att dessförinnan undergå förändring till sin natur. Detta är naturligtvis
icke afsedt, utan förutsättes för lagrummets tillämpning, att sådan förändring
skall hafva försiggått i vederbörlig ordning. För ''öfrigt synes
detta böra vara den enda förutsättningen för inträdandet af här afsedd
rättsverkan. Den genom expropriationen förvärfvade rätten torde nämligen,
ehvad ersättning för upplåtelsen skall utgå eller icke, ej innebära annat
eller mera än rättighet att hafva ledningen kvar så länge området tjänar
samma ändamål som vid tiden för ypplåtelsen. I förstnämnda fall har ju
ersättningen bestämts med hänsyn till områdets speciella natur och den
omständighet att tillämpning af förevarande § kan inträffa. Ett bibehållande
af förslagets ståndpunkt i denna fråga skulle i många fall kunna
faktiskt omöjliggöra för ett samhälle att genom bebyggande tillgodogöra
sig gatumark, som enligt vederbörligen fastställd ändring i stadsplan öfvergått
till tomtmark, något hvartill anledning så mycket mindre torde föreligga,
som nyssnämnda rätt för ledningens ägare i allt fall kunde bringas
till upphörande genom en så enkel åtgärd från samhällets sida som områdets
öfverlåtande till enskild.
På grund af det anförda hemställes, att stadgandet omarbetas i antydd
riktning.
91 och 92 §§.
Lagrådet:
I förslaget förutsättes, att vid expropriation för ändamål, som afses
i 91 §, den besittningsrätt till mark inom det exproprierade området,
som före expropriationen upplåtits till ägare af därstädes uppförda hus, icke
genom densamma rubbas utan fortfarande skall bestå, där ej försäljning
149
Kung!,. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
eller upplåtelse, som afses i 92 §, kommer till stånd. Härpå syftar ock
föreskriften i sista stycket af 92 §; men med hänsyn till den uttryckliga
bestämmelsen i 46 § af förslaget, att exproprierad fastighet skall öfvergå
till nye ägaren fri från all särskild rätt, som ej jämlikt utfästelse af honom
lämnas orubbad, kan ifrågasättas, om ej hvad med förslaget härutinnan
åsyftas bort komma till tydligare uttryck i själfva lagtexten.
Såsom förut inom lagrådet erinrats, synes man vid affattandet af
92 § hafva utgått från den förutsättningen att stadsplan och tomtindelning
för det exproprierade området i regel linnes fastställd vid expropriationen
eller åtminstone kommer till stånd inom närmaste tiden därefter.
Härpå tyda föreskriften i första stycket om skyldighet för husägaren att
vara underkastad jämkning, som kan erfordras för genomförande af stadsplan
och tomtindelning, äfvensom bestämmelsen i första punkten af andra
stycket, enligt hvilken markägaren antages kunna till husägaren upplåta
tomt med tomträtt. Fall kunna emellertid inträffa, särskild! vid fisklägen,
där byggnaderna ofta ligga hopgyttrade, då upprättande af stadsplan
stöter på nära nog oöfvervinneliga svårigheter och fastställelse af sådan
plan därför kanske aldrig ifrågakommer. Med hänsyn härtill torde
92 § böra undergå någon jämkning i affattningen till förebyggande af
det missförstånd att bestämmelserna om försäljning eller upplåtelse, som
där afses, icke skulle vai’a tillämpliga i nu berörda fall.
93 §.
Regeringsrådet Erriberg:
Af förarbetena till förslaget framgår, att expropriationsrätt för ändamål,
som afses i denna §, skall tillkomma allenast kronan, kommun eller
skogsvårdsstyrelse. Åt denna förslagets mening synes emellertid böra
gifvas ett korrektare uttryck än som skett i förslaget.
Vidkommande det förfarande, som i ärende af förevarande beskaffenhet
skall äga rum, är förslaget ej fullt klart. Meningen synes emellertid
vara, att ifall markens ägare på grund af därom framställdt påstående
erhåller föreläggande att inom viss tid själf ombesörja återväxt å
marken, pröfning af den gjorda framställningen om expropriationsrätt till
marken skall anstå till dess det visat sig, om föreläggandet behörigen
fullgöres eller icke, och således, då tiden härför utlupit, ånyo upptagas.
Då tiden för fullgörande af föreläggande, som nyss nämnts, antagligen i
de flesta fall måste tilltagas tämligen lång, synes emellertid lämpligare,
att stadgande i paragrafen införes därom att i fall, hvarom nyss sagts,
150
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
pröfningen af frågan om expropriationsrätt skall bero af därom gjord förnyad
framställning i sådant syfte.
94 §.
Justitieråden Sundberg, Borgström och SJcarstedt:
Då enligt 93 § expropriation för ifrågavarande ändamål icke må äga
rum i annat fall än att vederbörande markägare underlåtit att begagna sig
af honom lämnadt tillfälle att själf ombesörja skogsåterväxt, torde beträffande
mark, som för angifna ändamål blifvit exproprierad, saknas anledning
att tillerkänna markägaren den särskilda lösningsrätt, hvarom i förevarande
§ förmäles och hvartill motsvarighet ej finnes i fråga om flygsandsfält,
därom ägaren försummat att taga vård.
Regeringsrådet Ernberg:
Expropriation för ändamål, som afses i 93 §, skall visserligen enligt
förslaget kunna äga rum så snart skogsåterväxt å marken i fråga finnes
böra åstadkommas på det allmännas bekostnad. Med hänsyn till de med
dylik expropriation i större omfattning förbundna betydande kostnader
är dock sannolikt, att sådan expropriation kommer att anlitas hufvudsakligen
i sådana fall, då behofvet af skogsåterväxt ur allmän synpunkt finnes
mera trängande, såsom till förekommande däraf att en för närliggande
trakter äfventyrlig försumpning af marken må alltför mycket utbreda
sig, eller till förbättrande af svåra klimatiska förhållanden i viss trakt,
eller dylikt. Därest det åsyftade ändamålet verkligen skall vinnas, synes
därför skogen å den exproprierade marken, om denna efter åstadkommen
skogsåterväxt återlöses af den enskilde, böra ställas under sådan
kontroll, att skogen kommer att i det allmännas intresse på ett effektivt
sätt skyddas. Någon garanti för att i dylikt fall skogen eljest
blir af den enskilde på ett rationellt sätt skött finnes icke, helst ju intet
hindrar denne att afyttra marken till annan eller andra, som måhända
sakna alla förutsättningar för åstadkommande af sådan skötsel; och ingripande
från skogsvårdsstyrelsens sida på grund af 1903 års lag angående
vård af enskildes skogar kan ske först efter det verklig vanskötsel
af skogsmarken konstaterats. Fara föreligger därför, att därest icke vid
återlösen särskild kontroll med afseende å skogsvården anordnas, de uppoffringar,
det allmänna iklädt sig för åstadkommande af skogsåterväxt,
mången gång skola visa sig till stor del vara förgäfves och det ändamål,
man genom expropriationen velat vinna, mer eller mindre förfeladt.
151
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
Skall därför nu ifrågavarande lösningsrätt i förslaget bibehållas,
synes det böra tagas under öfvervägande, huruvida icke afverkning å
skogsmark, som på grund af förevarande stadgande löses, bör ställas under
särskild kontroll, exempelvis så att därå afverkning annorledes än till
husbehof må ske allenast efter utsyning.
Justitierådet Sundberg:
Tvekan kan i åtskilliga fall, som ej särskildt berörts i de inom lagrådet
afgifna yttrandena, råda, i hvad mån genom de i 66—94 §§ af
förslaget meddelade särskilda bestämmelser öfriga stadgande!! i förslaget
modifieras eller helt förlora tillämpning. Till undanröjande af sådan tvekan
torde i antydda fall böra å vederbörliga ställen meddelas erforderliga tydliga
hänvisningar i sådant afseende.
Slutbestämmelsen.
Lagrådet:
Genom den föreslagna lagen upphäfves, bland annat, förordningen
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof den 14 april 1866.
Enligt 14 § i lagen angående stadsplan och tomtindelning den 31 augusti
1907 äger, då enligt nämnda lag mark skall till stad afstås eller af staden
lösas, den, som af markens afträdande lider skada, att njuta ersättning
därför af staden; och skola i sådant fall de i sagda förordning meddelade
föreskrifter äga tillämpning med iakttagande af hvad i 15—24 §§ i stadsplanelagen
finnes stadgadt.
Väl är i förslagets slutbestämmelse upptagen föreskrift att, där i
lag eller särskild författning förekommer hänvisning till bestämmelse, som
skall upphäfvas, i stället motsvarande bestämmelse i förslaget skall tillämpas,
men torde det, särskildt med hänsyn därtill att de i sistnämnda §§
af stadsplanelagen upptagna föreskrifter hänföra sig till speciella stadgande11
i 1866 års förordning, böra blifva föremål för noggrann undersökning
i hvilken män hvad som sålunda är att iakttaga då mark skall afstås eller
lösas enligt stadsplanelagen låter förena sig med de i förslaget upptagna
nya föreskrifterna; och vill lagrådet i sådant hänseende fästa särskild uppmärksamhet
å följande.
Enligt 1866 års förordning skall i brist af öfverenskommelse mellan
parterna Konungen bestämma tiden då fastighet, hvars exproprierande är
i fråga, skall afstås eller upplåtas; och afgörande härom skall träffas innan
152
Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
stämning i expropriationsmålet må utfärdas. Förslaget står åter i detta
hänseende på eu helt annan ståndpunkt. Någon viss tillträdestid skall ej
på förhand bestämmas, men nye ägaren är berättigad att sedan expropriationen
fullbordats tillträda fastigheten. I vissa fall kan ock mark dessförinnan
få tillträdas. De sålunda föreslagna nya bestämmelserna synas
böra föranleda upphäfvande af eller åtminstone ändring af och tillägg till
16 § i stadsplanelagen. Att bibehålla den i första stycket af nämnda lagrum
upptagna föreskriften om viss tillträdestid, bestämd genom Konungens
förordnande eller parternas öfverenskommelse, innan stämning må utfärdas,
medan motsvarande föreskrift icke finnes upptagen i den allmänna expropriationslagen,
lärer icke kunna gå för sig: och äfven om det skulle befinnas
lämpligt att för de i andra stycket af paragrafen upptagna fall bibehålla
där meddelade särskilda bestämmelser om tiden för marks afträdande och
således för dessa fall icke tillämpa stadgandet i 46 § första stycket af förslaget,
torde det vara erforderligt att nämnda bestämmelser kompletteras
med föreskrifter huru förfaras skall för den händelse expropriationsersättningen
ej hunnit bestämmas före tillträdesdagen.
I detta sammanhang erinras, att genom hänvisning i stadsplanelagen
till 69 och 70 §§ i förslaget de i nämnda lagrum upptagna bestämmelser
synas böra göras tillämpliga i fråga om expropriation ai mark för hufvudgator,
som omförmäles i 11 § nyssnämnda lag.
Enligt förslagets allmänna bestämmelser äger, i olikhet med hvad nu
gäller, ingen förpröfning af uppkomna tvistefrågor rum, utan de afgöras
af rätten i sammanhang med fastställande af nämndens beslut. Skulle, efter
det stämning utfärdats, rätten af någon anledning afvisa stämningen, _ blir
beslutet härom att betrakta såsom ett hufvudsakligt utslag, mot hvilket
talan skall fullföljas efter vad. Ogillas åter ett framställ dt yrkande i sådan
riktning, får särskild talan däremot ej föras, utan kan denna fråga dragas
under hofrätts pröfning endast i sammanhang med hufvudsaken d. v. s.
rättens fastställelse af uppskattningen. Aid sådant förhållande synes det
oegendigt att bibehålla sfadgandena i första stycket af 17 § i stadsplanelagen,
hvilka öfverensstämma med reglerna i 1866 års förordning.
I 18 § stadsplanelagen föreskrifves, att hvad i 14 § af 1866 års
förordning är stadgadt icke skall medföra skyldighet att lösa jord eller
lägenhet, som ligger inom det område stadsplanen omfattar. Sistnämnda
lagrum motsvaras i förslaget af 10 § första stycket. Följdriktigheten synes
fordra, att jämväl 10 § andra stycket sättes ur tillämplighet i det hänseende,
hvarom här är fråga.
Bestämmelsen i 21 § af stadsplanelagen är med hänsyn till stadgandet
i 7 § af förslaget öfverflödig. Den kan ock blifva i någon mån miss
-
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46. 153
visande. Tillika må erinras, att enligt förslaget förutses möjligheten jämväl
af värdeminskning.
Stadgandet i 22 § af stadsplanelagen blir enligt sin ordalydelse att
tillämpa äfven för det fall att den exproprierande tillträdt fastigheten
och således enligt bestämmelse i 47 § första stycket af förslaget försummelse
af hvad i 45 § första stycket är stadgadt ej medför att rätten till
expropriation förverkas. Detta synes något oegentligt, då stadgandet i fråga
är afsedt att ersätta föreskriften i sista punkten af 24 § i 1866 års förordning,
enligt hvilken fråga om jords eller lägenhets afstående i visst fall
skall vara förfallen och ankomma på ny pröfning.
Därest en revision af sagda §§ i stadsplanelagen anses böra vidtagas,
bör den emellertid icke inskränkas att omfatta allenast ofvan särskildt berörda
stadganden, utan synes den böra gå ut på att till alla delar, äfven
i formellt hänseende, bringa bestämmelserna i nämnda §§ till öfverensstämmelse
med föreskrifterna i förslaget; och är härutinnan att uppmärksamma
jämväl innehållet i 14, 26 och 32 §§ af stadsplanelagen.
Förslaget till lag om ändrad lydelse af 36 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom.
Lagrådet yttrade;
Af skäl, som vid 51 § af förslaget till lag om expropriation af lagrådet
anförts för komplettering och förtydligande af 24 § inteckningsförordningen,
torde det föreslagna nya momentet af 36 § samma förordning
böra undergå sådan ändring, att dels hänsyn tages till det fall att
till en eller flera af gemensamt intecknade egendomar genom expropriation
upplåtes särskild rätt samt af expropriationsersättningen betalning utfaller
å intecknadt belopp och dels ordet »löseskillingen? ersättes med annat,
mera allmänt uttryck.
Enär i båda styckena af 1 mom. i förevarande § upptagits föreskrift
angående anteckning i inteckningsprotokollet, torde för tydlighetens
skull den i 2 inom. upptagna hänvisningen till 1 mom. böra uttryckligen
hänföras till det med hänvisningen afsedda andra stycket af sistnämnda
moment.
Slutligen vill det synas som om, för vinnande af motsvarighet till
hvad i 24 § 2 mom. andra stycket inteckningsförordningen stadgas för
där afsedt fall, de i 2 mom. af förevarande § meddelade nya föreskrifterna
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 21 käft. (Nr 46.) 20
154
Knngl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
lämpligen borde utsträckas till att gälla äfven för det fall att enligt gällande
bestämmelser om ändring eller utrifning af vattenverk en eller flera
af gemensamt intecknade fastigheter varda helt eller delvis afträdda.
Justitieråden Borgström och Skarstedt samt regeringsrådet Ernberg
tilläde:
Därest expropriationsersättning, som afser allenast en eller flera af
gemensamt intecknade egendomar, blifvit jämlikt 75 § i förslaget till lag
om expropriation nedsatt och vid fördelning af det nedsatta betalning utfaller
å intecknade beloppet, bör af enahanda skäl, som anförts vid 45 och
46 samt 76 §§ i nämnda förslag, inteckningen till motsvarande belopp
omedelbart upphöra att gravera de öfriga egendomarna; och för den händelse,
i enlighet med lagrådets hemställan, rätt till nedsättning af expropriationsbelopp
kommer beträffande expropriation i allmänhet att medgifvas
utan hinder däraf att rättens utslag icke vunnit laga kraft, gäller
hvad nu nämnts äfven i fråga om sådant belopp, som med tillämpning
häraf varder nedsatt. Detta föranleder emellertid beträffande 2 mom. i
förevarande § ändring, motsvarande hvad som förordats i fråga om 2 mom.
af 24 § inteckningsförordningen; och bör nu angifna förhållande uppmärksammas
äfven vid den jämkning af 51 § andra stycket i förslaget till
lag om expropriation, hvarom hemställan gjorts vid 45 och 46 samt 76 §§
i nämnda förslag.
Förslaget till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet
Erik Öländer.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
155
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 31 januari 1913.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvärd,
Statsråden Petersson,
Schotte,
Berg,
Bergström,
friherre Adelswärd,
Petrén,
Stenström,
Larsson,
Sandström.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anmälde lagrådets
den 20 december 1912 avgivna utlåtande över de den 7 september
samma år till lagi’ådet remitterade förslagen till lag om expropriation, lag
om ändrad lydelse av 36 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom samt lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den
27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen
följande.
»Vad lagrådet eller dess flesta ledamöter hemställt i fråga om förslaget
till lag om expropriation har jag funnit mig böra i allmänhet gå
till mötes,° och även vissa erinringar, som vid samma lagförslag gjorts
inom lagrådet utan att där vinna så stark anslutning som den nyss angivna,
hava synts mig vara befogade. Då jag jämväl beträffande grun
-
156
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
derna för de i anledning härav vidtagna ändringarna i förslaget i regel ansluter
mig till de inom lagrådet avgivna yttrandena, torde jag, vad dessa ändringar
angår, kunna i huvudsak inskränka mig till en kort redogörelse för
vad sålunda åtgjorts. Endast i något enstaka fall har jag funnit särskilt
anförande av skäl vara erforderligt från min sida. Härutöver anhåller jag
att i de få punkter, där jag ansett mig icke eller endast delvis böra biträda
förslag, som framställts av lagrådet eller dess flesta ledamöter, få
angiva de skäl, som i sådant avseende varit för mig bestämmande.
Den omarbetning ifrågavarande lagförslag i åtskilliga punkter fått
undergå har i allmänhet avsett förtydligande och utveckling av bestämmelser
i det remitterade förslaget eller jämkning i detaljer samt endast
mera undantagsvis inneburit någon viktigare förändring i sak.
Såsom lagrådet anmärkt, saknas i det remitterade förslaget en allmän
bestämmelse, varigenom kronan tillkommande särskild rätt till fastighet
i enskild ägo uttryckligt fritages från expropriation. I fråga om självständig
expropriation av särskild rätt har nu denna brist avhjälpts i sammanhang
därmed att i 1 § 1 mom. införts stadgande om dylik expropriation.
Likaledes har den i 2 § tredje stycket av det omarbetade förslaget
meddelade regeln att, då fastighet avstås på grund av expropriation, innehavare
av särskild rätt till fastigheten skall vara pliktig avstå rättigheten
inskränkts till det fall att innehavaren är annan än kronan; och har den
i 49 § andra stycket innefattade bestämmelsen om att exproprierad fastighet
i regel skall vara gravationsfri förtydligats i samma hänseende.
Till förtydligande av förslagets ståndpunkt beträffande allmän väg
å stads område hava i 1 § 1 mom. efter orden ''allmän väg’ tillagts orden
''på landet eller i stad’.
En annan förändring av bestämmelserna i samma moment är, att
stadgandet om expropriation i syfte att åstadkomma tryggade bostadsförhållanden
begränsats till att gälla bebyggda områden. Såsom inom
lagrådet framhållits, synes beträffande obebyggd mark nämnda syfte, såvitt
nu är i fråga, redan vara i huvudsak tillgodosett genom bestämmelsen i
10 § andra stycket av lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och
tomtindelning. Den kommitté, på vars förslag berörda lag närmast är
grundad, åberopade till stöd för ifrågavarande bestämmelse, att till kommitténs
kännedom kommit flera fall, då det stött på hart när oövervinnliga
svårigheter att med äganderätt förvärva tomter inom planlagt område,
samt att även andra fall kunde tänkas, då vederbörande jordägare inom
planlagt område av spekulationslusta eller av annan anledning motsatte
sig försäljning av tomter på antagliga villkor. De olägenheter, mot vilka
berörda stadgande i stadsplanelagen är riktat, sammanfalla alltså väsent
-
Kungl. Majds nåd. proposition Nr 46.
157
ligen med dem man velat undanröja genom den föreslagna expropriationslagstiftningen
i denna del. Vid sådant förhållande och med hänsyn till
vad lagrådets flesta ledamöter i ämnet anfört torde den vidtagna begränsningen
av förslagets omfattning ej böra möta någon betänklighet; och
synes det ej heller vara nödigt att, enligt vad inom lagrådet ställts i fråga,
i detta sammanhang jämka ordalagen i stadsplanelagens stadgande.
Lydelsen av de i 1 § 2 mom. innefattade bestämmelserna om expropriation
av fast fornlämning eller för jordområdes avsättande såsom
naturminnesmärke har jämkats i det avseendet, att dylik expropriation
förklarats icke kunna åsyfta avstående av mark till annan än kronan.
Däremot har en av lagrådets flesta ledamöter gjord hemställan, som
går ut på att stadgandena i det remitterade förslagets 1 och 2 §§ skulle
till större delen byta plats, icke föranlett någon åtgärd. Någon mera betydande
erinran ur redaktionell synpunkt torde icke finnas mot att låta
1 § innehålla bestämmelser utvisande, av vem, i fråga om vilken egendom
och för vilka ändamål expropriationsrätt kan beviljas, samt i 2 § närmare
angiva, vad meddelad expropriationsrätt innebär. Åven den inom lagrådet
föreslagna omläggningen av berörda stadganden skulle för övrigt
vara förenad med vissa redaktionella olägenheter. Den i lagrådets yttrande
påpekade oegentligheten, att en allmän bestämmelse om att expropriation
kan ske enbart av särskild rätt till fastighet enligt det remitterade
förslaget meddelas först i 2 §, har emellertid avhjälpts genom det av mig
redan omnämnda stadgandet i andra stycket av 1 § 1 mom.
Genom den likaledes av mig förut omnämnda bestämmelsen i 2 §
tredje stycket har bland förslagets grundläggande stadganden införts tydlig
föreskrift, att expropriationsrätt i avseende å fastighet utan vidare inbegriper
befogenhet att övertaga fastigheten fri från rättighet, som besvärar
densamma.
I fjärde stycket av 2 § hav upptagits erinran om att enligt särskilda
bestämmelser i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast
egendom tomträtt och vattenfallsrätt skola i fråga om expropriation behandlas
såsom fast egendom.
Den i 2 § andra stycket av det remitterade förslaget innefattade
allmänna bestämmelsen, att vad om fastighet stadgas skall i tillämpliga
delar gälla om särskild rätt till sådan egendom, har nu införts i ett särskilt
lagrum, .8 §, och därvid inskränkts till att avse det fall att särskild
rätt till fastighet utgör självständigt föremål för expropriation. I sammanhang
härmed hava i 11 § samt 19 § tredje stycket meddelats erforderliga
bestämmelser av motsvarande innehåll i fråga om särskild rätt till
en fastighet, som avstås på grund av expropriation.
158
Kungl. Ma,j:ts nåd. proposition Nr 46.
Den i det remitterade förslaget ej berörda frågan, huruvida fordringar,
för vilka enligt 17 kap. 6 § första stycket handelsbalken åtnjutes
förmånsrätt till betalning ur fastighet, skola, i den mån de ej äro allmänna
utskylder, vid expropriation av fastigheten behandlas enligt förslagets
regler om särskild rätt, har nu vunnit sin lösning genom den i
49 § andra stycket intagna bestämmelsen att dylika fordringar, även då
de icke utgöra allmänna utskylder, skola liksom dessa lämnas oberörda av
expropriationen.
I anledning av vad lagrådet vid 1 och 2 §§ anfört därom, att beträffande
expropriation för anläggning av elektrisk ledning förslaget bör
på ett eller annat sätt angivas avse allenast svagströmsledningar, har jämkning
vidtagits i rubriken till förslagets sjätte avdelning samt i 87 §.
Lagrådets erinringar vid 3 § i det remitterade förslaget hava föranlett
jämkningar i 4 § första stycket och 78 § andra stycket av nuvarande
förslag.
Likaledes har i anledning av lagrådets yttrande angående 4 § tredje
stycket i det remitterade förslaget lydelsen av samma stycke i förevarande
förslags 5 § något jämkats.
Med hänsyn till vad lagrådet vid 4 § i det remitterade förslaget
anfört om fullföljande av expropriationsanspråk genom stämning har i 5 §
fjärde stycket och 61 § första stycket av nuvarande förslag vidtagits den
ändring att för sådan fullföljd skall erfordras endast ansökning om stämning.
13 § andra stycket i nuvarande förslag har till följd av lagrådets
erinran vid 11 § i det remitterade förslaget erhållit en delvis förändrad
lydelse.
Vad lagrådet anmärkt vid 13 § i det remitterade förslaget har iakttagits
vid avfattande av 15 §, 56 § andra stycket och 59 § första stycket
i förevarande förslag.
Likaså har lagrådets yttrande vid det remitterade förslagets 18 §
givit anledning till förändring i lydelsen av 21 § i det nya förslaget.
20 § i det remitterade förslaget motsvaras av det omarbetade förslagets
23 och 24 §§. Vid de senare paragrafernas formulering har beaktats
vad lagrådet anfört beträffande den förra paragrafen.
Det remitterade förslaget saknar särskilda bestämmelser för det fall,
att en person, som är obehörig att förordnas till eller kvarstå såsom ordförande
eller ersättare för ordföranden i expropriationsnämnder inom ett
valområde eller att tillhöra kretsen av dem, som inom ett valområde äro
valbara till ledamöter i sådana nämnder, det oaktat innehar dylikt uppdrag
och jämväl inträder i nämnd. I enlighet med vad lagrådets flertal
anfört vid 22 § i det remitterade förslaget hava nu meddelats bestämmel
-
159
kimgl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
ser, huru i sådant fall anmärkning om vederbörandes obehörighet må
framställas samt i vilken ordning dylik anmärkning skall prövas; och hava
dessa bestämmelser, på sätt 32 § i det nya förslaget utvisar, samarbetats
med de i det remitterade förslagets 28 § givna reglerna om framställande
och prövning av jäv. Sistnämnda regler hava härvid, ävenledes med hänsyn
till vad lagrådets flertal yttrat, förtydligats och fullständigats i vissa
avseenden.
På grund av lagrådets hemställan vid 23 § i det tidigare förslaget
har 27 § tredje stycket i det nya förslaget undergått någon jämkning.
Stadgandet i första punkten av det remitterade förslagets 24 § synes,
såsom lagrådet framhållit, vara överflödigt, och nämnda punkt har därför
icke upptagits i aet nya förslaget. Vad paragrafen i övrigt innehåller
ågei, med någon förändring, motsvarighet i 20 och 28 §§ av sistberörda
förslag.
Lagrådets yttrande vid 25 § i det äldre förslaget har föranlett stadgandet
i 31 § andra stycket av nuvarande förslag.
Aven bestämmelsen i 27 § fjärde stycket av det tidigare förslaget
har ändrats i enlighet med lagrådets erinran; och har den ändrade bestämmelsen,
för att vinna tillämpning jämväl i fråga om framställande av
anmärkning att ledamot i nämnd är obehörig, fått sin plats i 32 § av
förevarande förslag.
Med hänsyn till lagrådets anmärkning mot det remitterade förslagets
29 § har 33 § första stycket i nu föreliggande förslag något jämkats.
Jtadgandet i 31 § av det remitterade förslaget avser givetvis det
fall, att ordföranden eller ledamot avgår ur nämnd efter det definitivt beslut
fattats rörande någon del av den åt nämnden uppdragna värderino-,
och ett sådant beslut kan jag för min del icke finna oförenligt med bestämmelserna
i samma förslags 39 §. Då emellertid, särskilt med hänsyn
därtill att enligt förslagets mening mer än en fastighet blott undantagsvis
kan innefattas under samma expropriation, nämnda stadgande icke torde
aga någon större praktisk betydelse, har jag icke velat motsätta mig lagrådets
hemställan om stadgandets uteslutande ur förslaget.
. På Srunfl av vad lagrådet anmärkt mot 32 § iÖdet äldre förslaget
har i 35 § av det nya förslaget ej upptagits annan hänvisning än till 34 8
i samma förslag:.
Den av lagrådet vid 35 § i det remitterade förslaget gjorda hemställan,
att vad i andra punkten stadgas om ersättningen för exproprierad
fastighet skall vid delexpropriation erhålla motsvarighet beträffande ersättning
för skada eller intrång å den icke exproprierade fastighetsdelen, synes
vara befogad. Att en liknande regel skall gälla om ersättning för upp
-
160
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
låtelse av särskild rätt till fastighet torde emellertid ävenledes böra uttryckligt
angivas, särdeles som härigenom vinnes överensstämmelse med
det uttryckssätt 49 § i det remitterade förslaget och 56 § i nuvarande
förslag använda för att beteckna de slag av expropriationsersättning, till
vilka inteckningshavare och med dem likställda fordringsägare skola hava
företrädesrätt. I enlighet med vad nu anförts har andra stycket i det nuvarande
förslagets 38 § avfattats. Tredje stycket i samma § skall jag i
annat sammanhang beröra.
Vad inom lagrådet yttrats vid 36 § i det remitterade förslaget har
föranlett jämkning i 39 § andra stycket och 64 § i förevarande förslag.
1 anslutning till vad två ledamöter i lagrådet anfört beträffande 38 §
tredje stycket i det tidigare förslaget har den motsvarande bestämmelsen
i 41 § av det nuvarande förslaget delvis underkastats omarbetning.
Lagrådets uttalande, att i fråga om rättens befogenhet till jämkning
av nämndens uppskattning borde ur det remitterade förslagets 42 § uteslutas
allt, som icke hänförde sig till det fall att nämnden satt ersättningsbeloppet
lägre än den exproprierande erbjudit, synes mig giva anledning
till den erinran att, även då nämnden gått utöver vad ersättningstaganden
begärt, hinder mot att tillerkänna rätten sagda befogenhet icke kan förefinnas
annat än då det är fråga om ersättning, till vilken inteckningshavare
och med dem likställda fordringsägare hava företräde. Enligt 45 §
första stycket i det nya förslaget tillerkännes därför jämkningsrätt fortfarande
domstolen, så snart den ersättningsberättigades yrkande överskridits
beträffande annan ersättning än som avses i 38 § andra stycket.
Vad åter angår ersättning av sistnämnda slag, synes det i två särskilda
fall vara önskvärt, att nämndens uppskattning icke må behöva utan
vidare följas. Det ena fallet föreligger, om nämnden vid ersättningens
bestämmande gått utöver fastighetsägarens yrkande i vidare mån än som
erfordrats för skyddande av fordringsägarnas rätt, det andra, om nämnden
i anledning av fastighetsägarens yrkande stannat vid ett belopp under
fastighetens värde, ehuru för tillgodoseende av fordringsägarnas intresse
varit erforderligt att bestämma ersättningen till nämnda värde eller åtminstone
till ett belopp, som stått värdet närmare än det av nämnden
utsatta.
I: avseende å det förra av de sålunda angivna fallen synes den bästa
utvägen vara att, såsom lagrådet tillstyrkt, meddela bestämmelser i syfte
att icke under några förhållanden, till kränkning av den exproprierandes
rätt, fastighetsägaren må uppbära mera än han i målet begärt. Då full
säkerhet om det för fordringarnas täckande erforderliga beloppet icke
alltid torde vinnas förr än vid den likvid mellan fastighetsägare och ford
-
161
Kungl. MajUs nåd. proposition Nr 46.
ringsägare, som efter expropriationsersättningens nedsättande skall hållas
inför Konungens befallningshavande, synes ett stadgande av nämnda innehåll
hava sin plats i sammanhang med föreskrifterna om dylik likvid; och
bestämmelse i ämnet har därför införts i 56 § andra stycket av det omarbetade
förslaget.
Lagrådets erinringar beträffande det senare av de nyss omförmälda
fallen synas egentligen rikta sig mot ett vid remissen till lagrådet av mig
gjort uttalande, att stadgandet om att målet skall återförvisas till nämnden,
då denna ej förfarit enligt den föreslagna lagens bestämmelser, torde undantagsvis
kunna erhålla tillämpning jämväl då nämnden underlåtit att
till skyddande av fordringsägarnas rätt åsätta fastigheten ett skäligt och
tillräckligt värde, utöver vad fastighetsägaren yrkat. Det synes mig fortfarande
icke vara uteslutet att sådan tillämpning kunde äga rum, åtminstone
om av nämndens protokoll framginge att nämnden icke alls gjort
någon uppskattning av fastigheten utan allenast låtit bero vid ett av fastighetsägaren
yrkat, uppenbarligen för lågt belopp. Gärna medgives dock
att denna möjlighet blott har ringa praktisk betydelse; regeln att uppskattningen
tillkommer nämnden ensam bör utan tvivel upprätthållas.
Berörda stadgande, som i nu föreliggande förslag återfinnes i 45 § andra
stycket, är emellertid erforderligt, oavsett om sådan tillämpning som den
av mig ifrågasatta kan förekomma eller icke, och då något behov av
jämkning i stadgandets lydelse icke synes vara påvisat, hava lagrådets erinringar
i denna del icke föranlett någon åtgärd.
Att, såsom lagrådet vid 45 och 46 §§ av det remitterade förslaget
förordat, giva den exproprierande allmän befogenhet att på vissa villkor
taga expropriationsföremålet i besittning, så snart rätten meddelat utslag
i målet, synes mig innebära en förbättring av förslaget, och jag har
därför låtit i 54 § av det nya förslaget införa bestämmelser om dylik tillträdesrätt.
. År i målet tvist, huruvida enligt 12 § i sistnämnda förslag
expropriationen skall omfatta mera än Konungen bestämt, bör dock den
exproprierandes rätt att taga mark i besittning, innan utslaget vunnit laga
kraft, icke sträckas längre än till det under alla förhållanden ostridiga
området, det av Konungen bestämda. A andra sidan torde tillträdesrätt
i . fråga om detta område alltid kunna medgivas honom; tillräcklig anledning
synes mig icke föreligga att i enlighet med lagrådets hemställan
skilja mellan första och andra styckena i 12 §samt, när utvidgning av expropriationen
är yrkad enligt det senare lagrummet, göra ett lagakraftvunnet utslag
till förutsättning för varje tillträde av mark. Då ett villkor för tillträdesrätt
skall vara att den i utslaget bestämda ersättningen nedsättes hos Konungens
befallningshavande för att omedelbart tillhandahållas de till densamma
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 21 käft. (Nr 46.) 21
162
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
berättigade och eventuellt därvid fördelas bland inteckningshavare, erfordras
jämväl, såsom lagrådet framhållit, föreskrift att, om klagan över utslaget
leder till ny uppskattning, nämnden vid denna ej må sätta ersättningen
lägre än till det värde, som framgått av den tidigare uppskattningen.
Stadgande härom har intagits i 38 § tredje stycket, i sammanhang
varmed genom bestämmelse i 45 § första stycket rätten fått sig tillerkänd
befogenhet att jämka nämndens uppskattning, om nämnden ej
skulle ställa berörda stadgande sig till efterrättelse.
Lagrådets hemställan om utbyte av orden ’tre månader’ mot ''nittio
dagar’ har föranlett jämkning i 48 och 51 §§.
Stadgandet i 47 § andra stycket av det remitterade förslaget har
på grund av lagrådets anmärkningar fatt undergå omarbetning. Motsvarande
bestämmelser finnas nu i 51 § andra stycket och 53 §.
1 det remitterade förslaget har bestämmelse ej meddelats för det
fall, att den exproprierande enligt fastighetsägarens medgivande eller stadgande
i lag tagit fastigheten i besittning utan nedsättande av expropriationsersättning
och därefter försummar att fullgöra sin nedsättningsskyldighet
inom föreskriven tid från det rättens utslag vunnit laga kraft. I
dylikt fall, då försummelsen ej medför förverkande av expropriationsrätten,
bör tydligen varje sakägare kunna utkräva den honom tillkommande ersättning
av den exproprierande. I anledning av vad lagrådet härom anmärkt
hava bestämmelser i nämnda syfte införts i det nya förslagets 52
och 53 §§.
På grund av vad lagrådet yttrat beträffande den enligt 47 § första
stycket i det remitterade förslaget, liksom enligt nu gällande expropriationsförordning,
förefintliga möjligheten att huru lång tid som helst, efter
det expropriationsrätten förverkats genom försummelse att erlägga expropriationsersättningen,
träffa överenskommelse om expropriationens fullbordande
har i 51 § första stycket av det omarbetade förslaget rätten
till dylik överenskommelse begränsats till samma tid, inom vilken fastighetsägaren
kan påfordra fullbordande av expropriationen, eller nittio dagar
från expropriationsrättens förverkande.
Vidare har genom stadgande i 51 § tredje stycket förtydligats att,
såsom lagrådet påpekat, överenskommelse om expropriationens fullbordande
ej bör kunna träffas, sedan hos rätten gjorts anmälan om expropriationsrättens
förverkande genom försummelse att nedsätta expropriationsersättningen,
liksom ock att efter dylik anmälan fastighetsägaren ej heller
skall kunna påfordra expropriationens fullbordande. 1 sammanhang härmed
har enligt lagrådets hemställan stadgandet i 47 § tredje stycket i det
remitterade förslaget ändrats därhän att, såsom 50 § andra stycket i det
163
Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 46.
nya förslaget innehåller, expropriationsrättens förverkande skall av fastighetsägaren
styrkas hos Konungens befallningshavande, som gör anmälan
därom hos rätten.
Stadgandet i första punkten av 56 § andra stycket i det omarbetade
förslaget har i olika avseenden förtydligats på grund av lagrådets erinringar
vid det äldre förslagets 49 §. Att det härvid i nämnda punkt intagna
uttrycket i ägarens hand’ åsyftar den, som är berättigad att i ärendet
föra talan såsom fastighetens ägare och alltså i allmänhet den, som har
lagfart å fastigheten, torde vara tydligt. Jämväl i 59 § har samma uttryck
införts.
Den av lagrådet framställda erinran om bristande överenstämmelse mellan
51 § första stycket och 12 § första stycket i det remitterade förslaget har
föranlett jämkning i 58 § första stycket av det nya förslaget. Lydelsen av
andra stycket i samma § har likaledes i vissa avseenden förändrats. Jämkning
har nämligen, såsom lagrådets flesta ledamöter vid 45 och 46 samt
76 §§ i det äldre förslaget framhållit, varit erforderlig för att göra bestämmelserna
i nämnda stycke tillämpliga vid fördelning av sådan ersättning
som den exproprierande, innan rättens utslag vunnit laga kraft, nedsätter
för att bliva berättigad taga mark i besittning. Även har jämkning vidtagits
för att, med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna i 36 § 2
mom. inteckningsförordningen, giva stadgandena i berörda stycke tillämpning
för det fall att en eller flera av gemensamt intecknade fastigheter
exproprieras.
1 anledning av vad lagrådets flesta ledamöter anfört vid 52 § i det
remitterade förslaget har i 59 § av det nuvarande förslaget tillagts ett
stadgande att fastställelse ej må meddelas å överenskommelse om att expropriationsersättning
skall utgå annorledes än på en gång. Det tredje
stycket i samma § har förtydligats på grund av en inom lagrådet framställd
anmärkning.
60 § i det nya förslaget har i visst avseende förtydligats med hänsyn
till lagrådets erinran vid det tidigare förslagets 53 §.
Till följd av en inom lagrådet vid 54 § i det äldre förslaget gjord
anmärkning har 61 § i det omarbetade förslaget undergått förtydligande
i det hänseendet, att anteckning om återkallelse av expropriationsanspråk
icke skall göras i inteckningsprotokollet samt intecknings- eller fastighetsboken,
förrän rätten i anledning av återkallelsen avskrivit målet. Något
allmänt stadgande att rätten, så snart den av någon anledning skiljer
expropriationsmålet från sig, skall låta göra anteckning därom i nämnda
urkunder har däremot icke införts i förslaget, såsom torde vara åsyftat
med de vid samma § inom lagrådet''gjorda ytterligare erinringarna. Bestäm
-
164
Kungl. Majds nåd. proposition Nr 46.
melser om anteckning i rättens urkunder finnas enligt förslaget för de
fall att expropriationen fullbordas, expropriationsrätten förverkas genom
försummelse att nedsätta expropriationsersättningen eller expropriationsanspråket
återkallas. Härmed torde hava angivits de praktiskt viktiga
fallen, och skulle av annan anledning uppstå behov av dylik anteckning,
lär rätten eller domaren icke tveka att, med ledning av som är stadgat
för dessa fall, göra den erforderliga anteckningen.
Lydelsen av 63 och 64 §§ i det nya förslaget har något jämkats
med hänsyn till lagrådets erinringar vid 56 § i det äldre förslaget.
Den ändrade lydelse 66 § första stycket i nuvarande förslag utvisar
vid jämförelse med 59 § första stycket i det remitterade förslaget är
föranledd av lagrådets hemställan vid sistnämnda §.
68 § andra stycket och 71 § i det remitterade förslaget hava uteslutits
på grund av vad lagrådet beträffande desamma anfört. I sammanhang
med den senare paragrafens utelämnande har lydelsen av 84 och
86 §§ i det nya förslaget något jämkats.
I 78 § första stycket av det omarbetade förslaget har vidtagits
jämkning till följd av vad lagrådet vttrat beträffande det äldre förslagets
72 §.
I anledning av en vid 73 § av det remitterade förslaget inom lagrådet
gjord erinran har i 79 § tredje stycket och 85 § andra stycket av
det nya förelaget förtydligats att Konungen i där avsedda fall äger bestämma
ej blott i vilken omfattning på marken utan även under vilka
förutsättningar, särskilt beträffande ändamål och kontroll, expropriation
må äga rum. Att under den nu föreslagna lydelsen icke innefattas befogenhet
för Konungen att angående expropriationsvillkoren göra avvikelser
från förslagets stadganden och sålunda t. ex. föreskriva särskilda
grunder för expropriationsersättningens bestämmande i dylika fall är uppenbart.
Med hänsyn till lagrådets anmärkning vid 74 och 75 §§ i det äldre
förslaget har det nya förslagets 80 § i formellt avseende omarbetats.
En av lagrådets flesta ledamöter vid 76 § av det remitterade förslaget
framställd erinran har föranlett, att i 82 § första stycket av det
nya förslaget införts hänvisning till 57 §, varjämte för vinnande av ökad
tydlighet hänvisats jämväl till 58 § andra stycket.
I 83 § av det nya förslaget har gjorts ett tillägg i överensstämmelse
med vad lagrådet ifrågasatt vid 77 § av föregående förslag.
Lydelsen av 90 § första stycket i det nuvarande förslaget har i
vissa hänseenden jämkats på grund av lagrådets yttrande vid det äldre förslagets
84 §.
165
Kung1. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
Beträffande första punkten i det remitterade förslagets 86 § hava
anmärkningar framställts av lagrådets flesta ledamöter. Sålunda hava två
ledamöter hemställt, att den där innefattade undantagsbestämmelsen måtte
uteslutas, under tilläggande att i varje fall anledning icke syntes förefinnas
att, såsom nämnda förslag i motsats till det till grund därför liggande
kommittéförslaget avsåge, utsträcka undantagets tillämpning utöver statens
telegraf- och telefonledningar. En tredje ledamot har förklarat sig likaledes
anse tillräckliga skäl för det stadgade undantaget från allmänna
regler ej föreligga. Någon betänklighet mot att undantaget, därest det
skall kvarstå, begränsas till vad kommittén föreslagit kan så mycket mindre
finnas från min sida, som avvikelsen från berörda förslag allenast har sin
förklaring däri att vid den bearbetning, förslaget före remissen till lagrådet
undergick i departementet, en åsyftad redaktionell jämkning genom
förbiseende kommit att innebära även ändring i sak. Beträffande åter undantaget
för statens telegraf- och telefonledningar har jag, då de inom
lagrådet framställda anmärkningarna synas mig äga ganska mycket fog,
ansett riktigast att ej heller upptaga detta undantag i det nu förevarande
förslagets 92 §. Sista punkten i samma § har på yrkande av lagrådets
flesta ledamöter något jämkats.
94 § i det nuvarande förslaget, motsvarande 88 § i det remitterade
förslaget, har likaledes underkastats jämkning i överensstämmelse med vad
lagrådets flesta ledamöter hemställt.
Lydelsen av det nya förslagets 98 §, som motsvarar 92 § i det
remitterade förslaget, har i enlighet med lagrådets hemställan förtydligats
i vissa hänseenden.
99 och 100 §§ i det nuvarande förslaget motsvara 93 § i det
tidigare. Genom förstnämnda § har, såsom en ledamot i lagrådet hemställt,
givits tydligare uttryck åt förslagets mening, att expropriationsrätt
för det i denna del av förslaget avsedda ändamål icke skall kunna tillkomma
annan än kronan, den kommun, inom vars område marken är
belägen, samt skogsvårdsstyrelsen inom vederbörande landstingsområde.
Enligt 94 § i det remitterade förslaget bibehålies den i kommittéförslaget
upptagna bestämmelsen att, sedan återväxt åstadkommits på
skogsmark, som exproprierats för sådant ändamål, ägaren av den fastighet,
till vilken marken före expropriationen hört, i regel skall vara berättigad
att lösa marken. Tre ledamöter i lagrådet hava funnit anledning saknas
att tillerkänna fastighetsägaren sådan lösningsrätt. Den återstående ledamoten
har uttalat den mening att, om lösningsrätten skall bibehållas,
det bör tagas under övervägande, huruvida icke avverkning å skogsmark,
som löses av huvudfastighetens ägare, skall ställas under särskild kontroll,
166
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
exempelvis så att annan avverkning än till husbehov må ske allenast efter
utsyning.
Vad sistnämnde ledamot ifrågasatt överensstämmer i huvudsak med
en hemställan, som gjordes av domänstyrelsen i dess utlåtande över kommittéförslaget.
Denna hemställan ledde ej till någon ändring i förslaget,
och även nu anser jag icke lämpligt, att för ett antal i olika trakter av
landet kringspridda jordområden i enskild ägo skulle finnas särskild skogslagstiftning,
avvikande från den, som i övrigt gällde för de fastigheter
områdena tillhörde.
Mot de skäl, på vilka kommittén grundat sitt förslag om ifrågavarande
lösningsrätt, synes i teoretiskt avseende någon väsentlig invändning
icke kunna göras. Såsom kommittén anfört, är syftet för expropriationen
fyllt i och med det att marken ånyo är skogbärande, och att förebygga
markens förnyade kalläggande är en uppgift, som faller inom området
för 1903 års lagstiftning om enskilda skogar. Huruvida nämnda lagstiftning
kan anses i verkligheten innebära sådan trygghet mot nytt ödeläggande
av skogsmarken, som man i nu förevarande fall med skäl kan
fordra, är dock ovisst; domänstyrelsens nyss berörda framställning har
tydligen utgått från en motsatt uppfattning. I betraktande härav är
oförnekligt att den föreslagna återlösningsrätten medför eu risk för att det
gagn, som åsyftats med expropriationen och därefter vidtagna åtgärder för
återväxt, icke skall varaktigt vinnas. Något större behov av eu dylik rätt
torde ej heller föreligga. År markens beskaffenhet eller belägenhet sådan
att dess återlösen mot gäldande av nedlagda kostnader är av särskild vikt
för huvudfastighetens ägare,'' torde han ofta kunna förvärva marken genom
avtal med den exproprierande, under förutsättning att skogen kan antagas
efter dylik överlåtelse bliva väl vårdad. Då tillika en lösningsrätt, som
lång tid skall vila å en fastighet, är ägnad att medföra vissa olägenheter
t. ex. vid laga skifte, har jag ansett mig kunna biträda den uppfattningen
att omförmälda bestämmelse lämpligen bör utgå ur förslaget.
Utöver de i förevarande förslag vidtagna ändringar, för vilka särskild
redogörelse nu lämnats, har förslaget underkastats en del rent redaktionella
jämkningar.
Vissa erinringar, som lagrådet eller dess flesta ledamöter framställt
vid 45 och 46, 51 "samt 76 §§ i förslaget till lag om expropriation, avse
att, i sammanhang med genomförande av detta förslag, förordningen den
16* juni 1875 angående inteckning i fast egendom bör undergå en del
förändringar jämte dem, som innefattas i det till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 36 § i samma förordning.
Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 46.
167
Sålunda har beträffande 24 § inteckningsförordningen erinrats följande.
Vad i 2 mom. andra stycket av paragrafen stadgades för det fall
att allenast en del av intecknad egendom avträddes borde erhålla giltighet,
även då särskild rätt till intecknad egendom genom expropriation upplätes.
Stadgandet borde ock gälla ej blott då efter expropriationens fullbordande
den slutliga expropriationersättningen fördelades utan jämväl beträffande
sådan tidigare fördelning som föranleddes av bestämmelserna om villkoren
för rätt att taga mark i besittning, innan domstolens utslag i expropriationsmålet
vunnit laga kraft, eller, vid järnvägs- och farledsanläggningar,
efter expropriationsstämningens utfärdande. Ordet ''löseskilling’ hade enligt
förslaget till lag om expropriation en mera inskränkt bemärkelse än enligt
inteckningsförordningen och borde därför i såväl 1 som 2 mom. av förevarande
§ utbytas mot ett allmännare uttryck. I enlighet med berörda
erinringar och för att med önskvärd tydlighet bereda grund för en tilllämpning,
som i huvudsak varit åsyftad även enligt de remitterade förslagen,
har jag funnit 2 mom. andra stycket i förevarande § böra omarbetas
och 1 mom. i samma § böra i någon mån jämkas.
Till 45 § tredje stycket i inteckningsförordningen torde böra göras
ett tillägg i överensstämmelse med vad lagrådet beträffande denna § hemställt
vid 51 § i förslaget till lag om expropriation.
I anledning av lagrådets eller dess flesta ledamöters yttranden beträffande
36 § inteckningsförordningen, sådan denna § upptagits i förslaget
till lag om ändrad lydelse av densamma, synes 2 mom. böra i vissa
hänseenden förändras.
Då vid den omarbetning förenämnda paragrafer skola undergå desamma
böra även redaktionellt bringas till huvudsaklig överensstämmelse
med förslaget till lag om expropriation, synes det för likformighets vinnande
vara lämpligt att vidtaga en motsvarande jämkning i 16 § inteckningsförordningen.
Vid denna omformulering torde ock, enär berörda § för
länge sedan upphört att gälla beträffande järnvägar, ordet järnväg’ böra
uteslutas ur densamma.
På nu angivna grunder har jag låtit uppgöra ett förslag till lag om
ändrad lydelse av 16, 24, 36 och 45 §§ i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom.
För att, då nu på lagrådets hemställan de i 36 § 2 mom. inteckningsförordningen
föreslagna stadgandena utsträckts att äga tillämpning även
då en eller flera av gemensamt intecknade egendomar varda helt eller
delvis avträdda enligt gällande bestämmelser om ändring eller utrivning
av vattenverk, de i samma moment föreskrivna anteckningarna i inteck
-
168
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.
ningsprotokollet skola k om in a till stånd, erfordras stadgande om viss anmäl
ningsskyldighet för Konungens befallningshavande, i överensstämmelse med
vad för motsvarande fall föreskrives i 71 § av lagen den 20 juni 1879
om dikning och annan avledning av vatten, enligt lydelsen i lagen den 11
oktober 1912. I anledning härav har utarbetats ett förslag till lag om
ändrad lydelse av 11 § i lagen den 20 juni 1819 om dikning och annan
avledning av vatten.
Det av lagrådet utan anmärkning lämnade förslaget till lag om ändrad
lydelse av 1 § i lagen den 21 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar, har i redaktionellt avseende något jämkats.
Ytterligare har utarbetats ett förslag till lag om ändring i vissa
delar av lagen den 31 augusti 1901 angående stadsplan och tomtindelning.
Beträffande'' grunderna för detta förslag torde jag endast behöva åberopa
lagrådets yttrande vid slutbestämmelsen i förslaget till lag om expro
priation.»
Departementschefen uppläste härefter omförmälda förslag till
lag om expropriation,
lag om ändrad lydelse av 16, 24, 36 och 45 §§ i förordningen den
16 juni^1875 angående inteckning i fast egendom,
lag om ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dik
ning och annan avledning av vatten,
lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, samt
lag om ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907 angå
ende
stadsplan och tomtindelning; _ _ ...
och hemställde departementschefen, att förslagen måtte jämlikt g 87
regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande.
Denna hemställan, som biträddes av statsrådets
övriga ledamöter, blev av Hans Maj:t Konungen bifallen;
och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den
lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet
Hjalmar Nyman.
Stockholm 1913. Kungl. boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
122142