Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

1

Nr 42.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket
vistas; gifven Stockholms slott den 31 december 1912.

Under åberopande af bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt 87 § regeringsformen, föreslå Riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag angående förbud för vissa
utlänningar att här i riket vistas.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 11 käft. (AV 42.)

1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Förslag

till

Lag

angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap.

Om afvisning af utlänning, som till riket ankommer.

1 §•

Utländska zigenare äfvensom utlänning, som uppenbarligen har för
afsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring
från ort till annan vinna sin utkomst genom utförande af musik, förevisande
af djur eller annan dylik sysselsättning, må vid ankomsten till
riket eller omedelbart därefter af polismyndighet afvisas.

Samma lag vare om annan utlänning, som till riket ankommer för
att söka sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar möjlighet
att här ärligen försörja sig. Dock må den ej afvisas, som innehar
medel för sitt och med honom ankommande familjemedlemmars uppehälle
under åtta dagar; icke heller må afvisning ske, där omständigheterna göra
sannolikt, att utlänningen inom åtta dagar efter ankomsten kan här erhålla
arbete.

Hvad i denna § är stadgadt äger ej tillämpning å invandrare, som
en gång varit svensk medborgare, men hvars medborgarrätt genom vistelse
utomlands eller eljest gått förlorad.

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

2 §.

Finnes afvisning böra äga ruin, skall till utlänningen öfverlämnas
skriftligt besked angående afvisningen med skälen därför; och skall beskedet
jämväl innehålla underrättelse om hvad utlänningen har att iakttaga,
där han vill föra klagan öfver att han afvisats.

3 §•

Vill utlänning klaga däröfver att han afvisats, äger han sist å trettionde
dagen från den dag, då besked angående afvisningen blef honom tillställdt,
till Konungens befallningshafvande ingifva besvär. Klagande vare ock
tillåtet att insända besvären i betaldt bref med allmänna posten.

4 §.

Aro besvär öfver afvisning anförda, skall Konungens befallningshafvande
från polismyndigheten infordra afskrift af beskedet samt, där
förhör i ärendet hållits, af det därvid förda protokoll, så ock polismyndighetens
eget utlåtande.

Sedan infordrade handlingar till Konungens befallningshafvande inkommit,
meddele Konungens befallningshafvande beslut i ärendet. Öfver
det beslut må klagan ej föras.

5 §.

Afvisning gånge i verkställighet utan hinder af anförda besvär. Kan
afvisning ej genast verkställas, må, intill dess sådant kan ske, utlänningen
af polismyndigheten tagas i förvar.

Den, som från riket afvisas, bör befordras till det land, hvarifrån
han hit ankommit, där ej särskilda omständigheter däremot föreligga,
såsom om han därifrån utvisats eller sannolika skäl äro, att han där skulle
komma att tilltalas eller undergå straff för brott, som han föröfvat i politiskt
syfte.

Möter af skäl, hvarom här ofvan sägs, eller eljest hinder för den
afvisades återsändande till det land, hvarifrån han ankommit, skall polismyndigheten.
föranstalta om hans befordrande till annat närbeläget land,
där sådant hinder ej är för handen.

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

2 kap.

Om utlännings utvisning från riket.

6 §•

Konungens befallningshafvande må meddela förordnande om utvisande
från riket af följande utlänningar, nämligen:

a) zigenare äfvensom den, som beträdes med lösdrifveri eller med
förseelse, som omförmäles i 40 § 2 eller 5 mom. af kungl. förordningen
den 9 juni 1871 angående fattigvården, sådana nämnda mom. lyda enligt
kungl. förordningen den 12 juni 1885, så ock den, som under vandring
från ort till annan söker sin utkomst genom utförande af musik, förevisande
af djur eller annan dylik sysselsättning;

b) den, som här i riket undergår eller inom loppet af de närmast förflutna
fem åren undergått honom omedelbart ådömdt frihetsstraff, för så vidt
brottets beskaffenhet eller hans vandel i öfrigt föranleder till antagande,
att fara af hans vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning
eller sedlighet;

c) den, som inom tid, som nyss sagts, utom riket för brott, hvarför
enligt gällande lag angående utlämning af förbrytare utlämning må ske,
undergått honom omedelbart ådömdt frihetsstraff, för så vidt, på sätt under
b) sägs, fara af hans vistelse i riket kan antagas uppstå för allmän säkerhet,
ordning eller sedlighet;

d) den, som inom loppet af de närmast förflutna två åren här i riket
genom utslag, som vunnit laga kraft, dömts för olaga handel, där ej förseelsen
skett i ringa omfattning eller eljest varit af obetydlig art;

e) den, som af tredska eller i afsikt att undandraga sig polismyndighets
uppsikt uraktlåtit att fullgöra den anmälningsskyldighet, ^om jämlikt
Konungens på grund af denna lag meddelade förordnande må honom
åligga, så ock den, som vid anmälan, mot bättre vetande, lämnat oriktig
uppgift.

Vid bedömande, huruvida utvisning bör äga rum, skall skälig hänsyn
tagas till utlännings lefnads- och familjeförhållanden; och bör därvid i
synnerhet komma i betraktande, huru länge han vistats här i riket samt
om han är gift med svenskfödd kvinna.

Om utlänning, som faller fattigvården till last och förty bör hemsändas,
är särskilt stadgadt.

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

7 §•

Finner Konungens befallningshafvande anledning till någons utvisande
föreligga, föranstalte Konungens befallningshafvande därom, att
han inställes "till förhör inför Konungens befallningshafvande; dock må,
därest han undergår straffarbete eller fängelse, förhöret efter Konungens
befallningshafvandes förordnande kunna hållas af fängelseföreståndaren.

Vid förhöret skall noggrann utredning företagas om alla de omständigheter,
som kunna å ärendets utgång inverka. Bär så erfordras, bör
tolk närvara vid förhöret. Ej må den brukas som tolk, hvilken är i sådant
förhållande till utlänningen, att därigenom hans tillförlitlighet må
anses förringad.

Där så skäligt pröfvas, äger Konungens befallningshafvande vid förhör,
hvarom fråga är, förordna, att utlänningen skall hållas i förvar, intill
dess ärendet afgjorts eller annorledes förordnas.

Har utlänning här i riket blifvit dömd till straffarbete eller fängelse,
bör frågan, huruvida utvisning skall äga rum, af Konungens befallningshafvande
tagas under ompröfning i så god tid innan straffets slutliga afdånande,
att, där till utvisning dömes, densamma kan omedelbart efter
straffets aftjänande verkställas.

8 §•

Polismyndighet må hos Konungens befallningshafvande göra hemställan
om utlännings utvisande. Tillika äger polismyndigheten taga utlänningen
i förvar; dock må det ej ske, där det ej kan antagas, att han
eljest skulle undandraga sig myndigheternas uppsikt eller väsentligen försvåra
densamma.

Tages utlänning i förvar, skall polismyndigheten ofördröjligen underrätta
Konungens befallningshafvande därom.

9 §.

Finnes utvisning böra äga rum, meddele Konungens befallningshafvande
snarast möjligt utslag i ärendet. Utslag, hvarigenom till utvisning
dömes, skall innehålla förbud för utlänningen, vid äfventyr som
i 14 § sägs, att utan Konungens tillåtelse återvända till riket; och gifve
Konungens befallningshafvande tillkänna, hvad utlänningen har att iakttaga,
där han vill i utslaget söka ändring, samt tillställe honom så fort
ske kan utslag med åtecknad fullständig besvärshänvisning.

6

Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 42.

10 §.

Har utslag meddelats, hvarigenom utlänning förklarats skola utvisas,
må denne, därest han så önskar, dock tidigast å andra dagen efter det
utslaget honom delgafs, till Konungens befallningshafvande afgifva förklaring,
att han åtnöjes med utslaget. Där utlänningen förvaras i häkte,
må förklaringen i vittnens närvaro upptagas af tillsyningsinannen eller
föreståndaren vid häktet; och åligge den myndighet, inför hvilken förklaringen
afgifvits, att ofördröjligen insända underrättelse därom till
Konungens befallningshafvande.

Förklaring, hvarom nu är sagdt, må ej återkallas.

11 §•

Vill den, hvilken genom Konungens befallningshafvandes utslag förklarats
skola utvisas, öfverklaga utslaget, äger han inom åtta dagar efter
det han af detsamma erhållit del, den dagen oräknad, till Konungens befallningshafvande
ingifva sina till Konungen ställda besvär; dock att, där
klaganden i häkte förvaras, besvären må inom tid, som nyss är sagd, ingifvas
till tillsyningsinannen vid häktet. Tillsyningsinannen vare i ty fall
pliktig ofördröjligen insända besvären till Konungens befallningshafvande.

Konungens befallningshafvande och tillsyningsman vid häkte åligger
tillse, att utlänning, som är tagen i förvar eller som eljest är urståndsatt
att själf föra sin talan eller anskaffa nödigt biträde vid besvärens affattande,
erhåller sådant.

Inkomna besvär skola af Konungens befallningshafvande så fort ske
kan till vederbörande statsdepartement insändas tillika med vederbörandes
yttrande, om anledning förekommit att sådant infordra, äfvensom Konungens
befallningshafvandes eget utlåtande och öfriga till ärendet hörande handlingar.

12 §.

Utslag rörande utvisning, hvarom ofvan sägs, varde genom Konungens
befallningshafvandes försorg drägt till verkställighet.

Den utvisade bör befordras till sitt hemland, där ej särskilda svårigheter
möta på grund af landets aflägsenhet, eller andra omständigheter
däremot förekomma, såsom att han där sannolikt skulle tilltalas eller
straffas för brott, som han föröfvat i politiskt syfte. Kan den utvisade
ej befordras till sitt hemland eller kan detta ej utrönas, bör han befordras

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

7

till det land, hvarifrån han i riket inkommit, såvidt ej sådana skäl däremot
föreligga, som nyss nämnts, eller han från det landet utvisats.

I tvifvelaktiga fall eller där svårighet möter för utslagets verkställande,
skall Konungens befallningshafvande i ärendet göra anmälan hos Konungen.

13 §.

Därest sådant för rikets säkerhet eller eljest i statens .intresse finnes
påkalladt, må Konungen förordna om utvisning af utlänning, som i riket
vistas. Dessförinnan skall utlänningen inställas till förhör inför Konungens
befallningshafvande; och må han tillika, där så skäligt pröfvas, i afbidan
på ärendets afgörande tagas i förvar.

Vid pröfning af fråga om utvisning på grund af bestämmelserna i
denna § böra jämväl de i 6 § näst sista stycket omförmälda förhållanden
komma under öfvervägande.

I fråga om verkställighet af beslut, hvarom i denna § sägs, förordne
Konungen efter omständigheterna; dock må ej utlänningen befordras till
land, hvarifrån han utvisats eller hvarest han sannolikt skulle tilltalas eller
straffas för brott, som han föröfvat i politiskt syfte.

14 §.

Har utlänning, som jämlikt denna lag blifvit härifrån utvisad, till
riket återvändt utan tillstånd af Konungen, straffes med fängelse i högst
sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, med
böter från och med tio till och med femhundra kronor.

Sedan utlänningen undergått straff, varde han omedelbart förd ur
riket; och förfares därvid enligt de i 12 § angifna grunder.

Böter, som enligt denna § ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

3 kap.

Om kostnad i anledning af åtgärd, hvarom i 1 och 2 kap. sägs.

15 §.

Vidtages mot utlänning åtgärd, hvarom i 1 eller 2 kap. sägs, vare
han skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska ort,
dit han sändes.

8

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

16 §.

Har utlänning, hvarom i 1 § sägs, med fartyg till riket inkommit
och voro omständigheterna uppenbarligen sådana, att befälhafvaren bort
inse att utlänningen skulle komma att härifrån afvisas, vare, där sådan
åtgärd vidtages, befälhafvaren förpliktad att, utan ersättning från statsverkets
sida, återföra honom till det land, hvarifrån han medtagits; doci
att sådan förpliktelse icke äger rum, med mindre fartyget omedelbart eller
inom rimlig tid återvänder till nämnda land.

17 §•

Har arbetsgivare låtit införskaffa utländsk arbetare och varder denne
från riket utvisad, vare arbetsgivaren pliktig ersätta statsverket kostnaden
för arbetarens befordrande till den utländska ort, dit han sändes, för sa vx
utvisningen föranledts af brott eller annan omständighet, som inträffat
under tiden från arbetarens ankomst till riket och intill dess en manad
förflutit från det arbetsanställningen upphört; dock vare arbetsgivaren
från nämnda förpliktelse befriad, därest vid inträffandet af den omständighet,
som föranledde utvisningen, .ett år förflutit från arbetarens ankomst

Föranledes utvisning af brott, som arbetaren före ankomsten till riket
föröfvat, vare, där förhör i ärendet ägt rum inom ett år från det arbetaren
till riket anlända arbetsgifvaren likaledes förpliktad att ersätta statsverket
sådan kostnad, som i första stycket sägs.

i kap.

Särskilda bestämmelser.

18 §.

Med polismyndighet afses i denna lag för landet kronofogde ellei
länsman samt i stad stadsfiskal eller polismästare, där sådan finnes.

För köping eller annat område å landet, för hvilket ordningsstadgan
för rikets städer°är i tillämpliga delar gällande, må Konungens befallningshafvande
kunna förordna lämplig polisman att fullgöra hvad enligt denna
lag åligger polismyndighet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

9

19 §.

I händelse af krig eller fara för krig eller där sådant för rikets
försvar eller eljest på grund af särskilda omständigheter pröfvas erforderligt,
må Konungen ej mindre förordna, att utlänning, som till riket ankommer,
skall, i enlighet med de närmare föreskrifter, som af Konungen
meddelas, hos polismyndighet göra anmälan om sin ankomst, än äfven utfärda
de ytterligare bestämmelser, som för utlänningars öfvervakande må
finnas nödiga.

20 §.

De närmare föreskrifter, som, utöfver hvad ofvan stadgats, må erfordras
med afseende å verkställighet af afvisning eller utvisning, meddelas
af Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1914. Ej må dock olaga
handel, som före nämnda dag bedrifvits, föranleda utvisning.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 17 käft. (AV 42.)

2

10

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 31
mars 1911.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Plans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,

Statsråden: Petersson,

Hederstierna,

SwARTZ,

grefve Hamilton,

Malm,

Lindström,

Nyländer,

von Sydow,

von Krusenstierna.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet,
anmälde chefen för civildepartementet statsrådet grefve Hamilton:

Riksdagens skrifvelse den 20 mars 1907, däri Riksdagen anhållit,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lagbestämmelser, hvarigenom för landet skadlig invandring
så vidt möjligt måtte hindras samt i öfrigt utlänningars inflyttning och
bosättning inom landet på lämpligt sätt ordnas;

öfver hvilken framställning öfverståthållareämbetet och Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i rikets samtliga län afgifvit yttranden samt kommerskollegium
inkommit med utlåtande.

Härefter anförde föredragande departementschefen:

»För bedömande af den i Riksdagens skrifvelse afsedda fråga, hvilken
enligt min mening är värd synnerligt beaktande, lärer man till en

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

början hafva att taga kännedom om, i hvilken utsträckning invandring
af utlänningar hit till riket skett och sker, samt om beskaffenheten af
hit inkommande folkelement.

Huru många utländska undersåtar för närvarande uppehålla sig i
riket, kan ej af officiella uppgifter utrönas. Hvad emellertid angår i vårt
land kyrkoskrifna utlänningar, så hade antalet af dessa, hvilket vid
allmänna folkräkningen år 1890 uppgick till 10,112, vid folkräkningen
år 1900 stigit till 15,281. Om man, utgående från sistnämnda siffra,
skulle beräkna, att ökningen af förevarande befolkningsgrupp under
åren 1901—1910 skett i samma proportion som under det näst föregående
årtiondet, skulle man komma till en numerär, vid tiden för den
senast verkställda, till sitt resultat ej ännu offentliggjorda folkräkningen
den 31 december 1910, af minst 20,000.

Härutöfver torde emellertid, såsom kommerskollegium i sitt utlåtande
framhåller, i riket vistas ett stort antal utlänningar, som af
en eller annan anledning icke blifvit här kyrkoskrifna. Huru stort
detta antal är, kan icke med ledning af nuvarande befolkningsstatistik
bedömas. Dock torde man, i fråga om de zigenare, utländska
musikanter, djurförevisare och dylika, som kringvandra i
landet, kunna förmoda, att de ej upptagits i de officiella uppgifterna
till befolkningsstatistiken. Detsamma lärer gälla angående åtskilliga
af de utlänningar, som under kringresande i riket bedrifva
olaga handel.

I allmänhet torde ej heller i vår befolkningsstatistik finnas redovisade
utländska säsongarbetare, som vistas i landet endast en kortare
del af året. Enligt en af kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik
under år 1909 utgifven redogörelse angående utländska jordbruksarbetare
i Sverige år 1907, uppgick det sistnämnda året antalet utländska
säsongarbetare i de södra länen till sammanlagdt 1,678, de
flesta från Galizien eller ryska Polen.

I sitt berörda utlåtande, som är afgifvet den 25 september 1907,
har kommerskollegium beräknat antalet af de i riket vid nämnda tid
sig uppehållande utlänningar till minst 25,000. I detta antal äro inberäknade
såväl kyrkoskrifne som icke kyrkoskrifne utlänningar, men
icke turister eller andra som blott tillfälligt här vistas.

Af statistiska centralbyråns öfversikter rörande in- och utvandringen
framgår, att antalet immigranter till Sverige under tioårsperioden 1900—
1909 utgjort i medeltal 8,430 årligen. År 1909, det sista år för hvilket
uppgifter finnas, utgjorde immigranternas antal 8,071. Dessa tal afse
emellertid blott de invandrare, hvilka här blifvit kyrkoskrifna. Af skäl,

Antalet

utlänningar

Sverige.

Invandring

1900—1909.

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Utländska
brottslingar
och lösdrifvare.

som nyss angifvits, är emellertid att antaga, att därutöfver under
ifrågavarande tid hit inkommit jämväl en icke ringa mängd personer,
som icke i riket kyrkoskrifvits.

I fråga om de länder, hvarifrån invandring hit skett under 1909,
upplyser statistiska centralbyråns öfversikt för nämnda år att, af omförmälda
8,071 immigranter, hit inkommit: från Norge 728, Danmark
667, Finland 550, Ryssland 251, Tyska riket 515, Stora Britannien
och Irland 124, Frankrike 55, Italien 60, Österrike-Ungern 87 och från
öfriga europeiska länder 46 äfvensom från Amerikas förenta stater
4,854 samt från öfriga utomeuropeiska länder 134. Härvid bör anmärkas,
att af invandrarna från Amerikas förenta stater större delen
lärer kunna antagas vara af svensk härkomst, återkomna emigranter
med familjer samt ättlingar af svenska emigranter.

Af bemälde 8,071 invandrare under 1909 hafva i den nämnda öfversikten
redovisats: under rubriken »jordbruk, boskapsskötsel och fiske»
2,197, under rubriken »grufbrytning och tillverkningsindustri» 2,190,
under rubriken »handel och samfärdsel» 762, under rubriken »allmän
tjänst, litterära m. fl. yrken» 389 samt under rubriken »utan uppgifvet
yrke eller anställning» ej mindre än 2,533. På sätt kommerskollegium
framhållit, torde den under sistnämnda rubrik upptagna siffra, om den
också icke berättigar till någon säker slutsats, likväl vara af betydelse
för frågan om värdet af de vårt land genom immigrationen tillförda
folkelement, då man väl lärer vara berättigad antaga, att de under bestämda
yrken redovisade immigranterna utgöra ett för landet värdefullare
tillskott i arbetskraft än de, som icke kunna till något yrke
hänföras.

Hvad angår brottsligheten bland de i riket vistande utlänningar,
så angifves i chefens för justitiedepartementet ämbetsberättelser för
åren 1904—1908 i fråga om de för gröfre brott sakfälldes hemvist
(kyrkoskrifningsort), att af de sakfällde, hvilkas antal under nämnda
år upptages till 2,393, 2,610, 2,563, 2,570 och 2,694, ett antal af
respektive 76, 57, 65, 72 och 59 hade hemvist utrikes. De öfvervägande
flesta af dessa voro sakfällda af underrätt i Stockholms stad eller i
Malmöhus, Norrbottens, Göteborgs och Bohus eller Västernorrlands län.

Fångvårdsstyrelsens berättelser, jämförda med uppgifter, som af
styrelsen vid utarbetande af förevarande lagförslag aflämnats, utvisa,
att under åren 1905—1909 till myndigheter utom riket öfverlämnats
personer, som varit häktade för brott och förseelser, till ett antal af
10, 8, 5, 11 och 7, eller i medeltal 8 årligen, samt personer, som

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

13

vant häktade för lösdrifveri eller bettlande, till antal af 247, 361, 321,

273 och 265 eller således i medeltal 293 årligen.

Rikets fattigvård sstatistik gör ej någon skillnad mellan svenskar
och i Sverige vistande utlänningar. Någon beräkning har därför ej
kunnat göras, vare sig i fråga om antalet af utlänningar, som här åtnjutit
fattigunderstöd, eller angående de belopp, med hvilka dessa understöd
utgått. I flertalet af de yttranden, som i ärendet afgifvits,
vitsordas emellertid, att utlänningar till ej obetydligt antal stryka omkring
i landet under sådana förhållanden, att de äro att anse såsom
lösdrifvare och falla fattigvården till last.

Hvad nu angår de olika främmande länder, från hvilka invandring Länder, från
hit till riket sker, så är redan omförmäldt, hurusom större delen af de ^Ing TkeT
från Amerikas förenta stater inkomna personer torde vara af svensk Hemyändande
härstamning; såsom kommerskollegium framhållit, torde det ej vara ”^ane”611"
lämpligt att låta dessa invandrareelement beröras af den lagstiftning,
som nu är i fråga. Vid sådant förhållande lärer det vara endast en
ringa del af de från Amerikas förenta stater invandrade, till hvilken
man vid bedömandet af föreliggande fråga har att taga hänsyn.

De länder, som näst Amerikas förenta stater lämna största tillskott Norrmän m. a.
till immigrationen hit till riket, äro Norge och Danmark. Hvad angår
dessa länder äfvensom Tyska riket, Stora Britannien och Irland
samt Österrike-Ungern har kommerskollegium, i hufvudsaklig anslutning
till öfverståthållareämbetet och de af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
som yttrat sig om invandringen från nämnda länder,
uttalat, att det folkutbyte, som med dem äger rum, i stort sedt säkerligen
icke tillför vårt land sådana folkelement, som staten har intresse
af att hålla utom sina gränser.

Den nämnda redogörelsen angående utländska jordbruksarbetare i Gaiiziaka säSverige
1907 utvisar att, af de i redogörelsen omförmälda 1,678 ar- songarbetarebetare,
1,174 personer hade anställning i egentligt jordbruksarbete.

Af dessa voro 707 från Galizien, 324 från ryska Polen, 36 af rumänisk
eller tysk och 107 af obekant nationalitet. Inom Malmöhus län
arbetade 882, i Kristianstads län 176 samt inom Östergötlands, Gottlands
och Hallands län sammanlagdt 116. Enligt redogörelsen samt
särskild uppgift från kommerskollegium torde under åren 1908, 1909
och 1910 antalet utländska jordbruksarbetare i de skånska länen i stort
sedt hafva varit detsamma som under år 1907. Det uppgifves, att dessa
arbetare under sin vistelse i Sverige i regel iakttagit ett godt uppförande
samt visat sig arbetsamma och sparsamma.

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Finnar och
rysBar.

Beträffande därefter immigrationen från Finland och Ryssland företer
densamma under senare år vissa växlingar. Åren 1905—1909 har
antalet invandrare hit till riket varit: från Finland 642, 787, 660, 514
och 550, i medeltal ungefär 631 om året, samt från Ryssland 328, 529,
342, 254 och 251, således i medeltal 341 årligen.

I sitt i ämnet afgifna yttrande, dagtecknadt den 29 juni 1907,
anslår öfverståthållareämbetet antalet af de vid nämnda tid i Stockholm
eller dess omnejd vistande finnar till minst 3,000. Öfverståthållareämbetet
erinrar om att Sverige under senaste år hemsökts af ytterst
farliga förbrytare af finsk härkomst, hvilka planlagt grofva brott såsom
bankplundring och rån. Enligt samma yttrande är det ock vanligt,
att i hufvudstaden vistande finnar, särskildt under rusets inflytande,
göra sig skyldiga till våldshandlingar, vildsint uppträdande och
trots mot offentlig myndighet. Af en vid berörda yttrande fogad tablå
framgår, att under de före yttrandets afgifvande närmast förflutna fem
åren, 1902—1906, från Stockholm hemsändts som lösdrifvare eller utvisats
i medeltal 35 finnar årligen, under det att medeltalet hemsända
eller utvisade norrmän, danskar och tyskar, hvilka tre nationer i förevarande
afseende komma därnäst, uppgick till respektive 17, 10 och 9.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län
anför i sitt yttrande i ämnet, att den invandring, som från Finland
sker till Härnösand och Sundsvall, vållar olägenhet dels i fråga om
ordningens uppehållande och dels i fattigvårdshänseende. I öfverensstämmelse
härmed yttrar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Norrbottens län att, om man undantager jordbruksarbetare och ett fåtal
handtverkare i gränstrakterna, omgå till länet inkommande finnar
i allmänhet äro ohågade för arbete, begifna på starka drycker och
ohörsamma mot ordningsmakten samt förty ofta utgöra en fara för
rättssäkerheten; bland invandrarne finnas ofta personer som i hemlandet
straffats eller dömts till straff för brott; antalet brott, som i länet
föröfvas af finska invandrare, är i förhållande till dessa invandrares
numerär mycket stort, och dessa brott äro i många fall de svåraste,
som inom länet förekomma, samt vittna merendels om en otrolig djärfhet
hos gärningsmännen. Ofta inträffar ock, trots bestämmelserna i
den med Ryssland den ~ december 1860 afslutade konvention, att invandrade
finnar och deras familjer falla fattigvården till last: återsändande
enligt berörda konvention kan nämligen ske endast genom
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, icke af underordnad polismyndighet,
och i allmänhet först efter det främlingens finska nationalitet blifvit,

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

om så erfordras genom skriftväxling med utländska myndigheter, vederbörligen
styrkt; dessa omständigheter leda ofta till dröjsmål.

_ O fv er ståthållareämbetet anför i sitt nämnda yttrande af den 29
juni 1907, att vid nämnda tid i Stockholm vore boende omkring 2,000
ryska judar och omkring 200 andra personer af rysk nationalitet.
Hvad de sistnämnda angår, så betecknas de af öfverståthållareämbetet
såsom i allmänhet stilla och laglydiga personer, som icke gifva polismyndigheten
anledning till klagomål. Beträffande de ryska judarne
anföres, att en stor del af dem sakna fast bostad samt lefva under
ytterst fattiga omständigheter; och finner ämbetet sig hafva anledning
antaga, att de under kringvandrande i landet drifva oloflig
handel.

Angående italienare i Stockholm har öfverståthållareämbetet anfört,
att dessas antal år 1907 öfverstigit 700; af den italienska kolonien
vore ungefär hälften gipsarbetare och handtverkare, som vore
nyktra, arbetsamma och sparsamma, under det en annan del af nämnda
invandrare utgjordes af positivspelare och yrkestiggare. I ett flertal
af de af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande afgifna yttranden
framhälles, att invandrare af italiensk nationalitet ofta bedrifva öppet
eller förstucket tiggeri och i många fall blifvit en tunga för det allmänna.

Armenier och perser omnämnas i åtskilliga yttranden såsom kringstrykande
i riket: de vandra omkring bettlande, därvid de oftast falskeligen
uppgifva sig insamla penningar för religiösa ändamål, stundom
hafva de befunnits innehafva afsevärda belopp, som de genom tiggeri
åtkommit.

Af de personer, som under åren 1906—1910 enligt Kungl. Maj:ts
beslut utvisats — hvilkas antal, hemsända lösdrifvare och bettlare oberäknade,
sammanlagdt uppgått till 90 eller i medeltal 18 om året

hafva 45 eller således halfva antalet varit finnar, 21 ryssar, 9 norrmän,
8 tyskar, 5 italienare, 1 dansk och 1 österrikare.

En folkstam, som i detta sammanhang bör blifva föremål för uppmärksamhet
är zigenarne. Anda sedan 1500-talet, då de först hit inkomma,
förde den äldre lagstiftningen ett förbittradt krig mot dessa
»tartaren», såsom de då benämndes. Så påbjöds i ett kungl. plakat af
år 1637 att, därest efter en viss dag tattare anträffades inom riket,
myndigheterna skulle »låta dem strax gripa, hvad gods, de medföra,
afhända och så många karlar däribland äro, utan vidare rättegång upphänga
och till lifvet straffa, men alla deras konor och barn skola de
låta från härad till härad sin kos utur landet fördrifva».

Italienare.

Armenier och
perser.

Under åren
1906—1910
utvisade personers
nationalitet.

Zigenare.

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Men hvaifken dylika stränga påbud eller en senare tids mera humana
bestämmelser hafva förmått göra slut på zigenarnes kringstrykande
i riket. Särskildt från de sydliga länen, där zigenarne hufvudsakligen
hafva sitt tillhåll, hafva vid upprepade tillfällen försports klagomål
öfver de olägenheter, som äro förenade med zigenarnes kringvandrande
i landet. Så har domkapitlet i _ Göteborg, uti en den 28
september 1887 aflåten underdånig framställning angående åtgärder för
beredande af kristlig uppfostran åt det så kallade vandringsfolkets barn,
anfört följande. Det så kallade vandringsfolket inom stiftet vore ej
obetydligt; det syntes nästan uteslutande lifnära sig genom tiggeri och
stöld samt vore, genom pockande uppträdande och ofta förekommande
våldsgärningar, en skräck för den fasta, laglydiga befolkningen. Vandringsfolkets
män och kvinnor lefde för det mesta i konkubinat; barnen
uppväxte utan undervisning och kristlig tukt. Orsaken till dessa beklagliga
förhållanden vore till största delen att söka i den stora och
tygellösa frihet, i hvilken vandringsfolket i Sverige lefde och trodde
sig ha rätt att lefva. I en sådan frihets hägn växte barnen i likhet
med föräldrarna, utan undervisning och uppfostran, till lättingar, tjufvar
och våldsverkare, och på detta sätt blefve vandringsfolket, till antalet
årligen förökadt, alltmera en skam och skräck för det kristligt ordnade
samhället.

Kungl. Majtis befallningshafvande i Hallands län, som afgifvit yttrande
öfver berörda framställning, anförde i sin årsberättelse för åren
1886—1890, i anslutning till sitt berörda yttrande, bland annat följande:
Icke sällan mötte man i Halland, särskildt inom mellersta delen däraf,
mer eller mindre talrika, kringströfvande följen af män, kvinnor och
barn, som ansåges härstamma från zigenare, ehuru de skilde sig från
dem så till utseende som lefnadssätt. Af den bofasta befolkningen benämndes
de »kältringar», men själfva sade de sig höra till »vandringsfolket».
Eu och annan bland männen finge hos hemmansägaren en högst
tillfällig sysselsättning såsom »vallackare», kvinnorna och barnen syntes
däremot uteslutande lefva af bettlande, och då männens högst ovissa
arbetsförtjänst för det mesta användes till dryckenskap, kunde också
de till största delen sägas få sitt uppehälle af det som sammanbettlades.
Dessa kringvandrande följen vore af den bofasta befolkningen både
fruktade och hatade. Man vagade därför knappast neka till deras
pockande fordringar, men å andra sidan vore det högst få, som ville
eller vågade ens öfver en natt hysa dem, och i flere kommuner hade
öfverenskommelse träffats att icke gifva dem natthärbärge. Följden
hade blifvit, att de den ena dagen kunde visa sig inom en socken, den

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

IT

påföljande träffas i en annan, flere mil aflägsen. Föreskrifterna om
mantalsskrifning kunde icke tillämpas på dessa personer, livilka helt
hastigt komme fram än i den ena än i den andra kommunen samt efter
några få dagar åter begåfve sig af. Folkskolestadgans föreskrift om
obligatorisk skolgång blefve jämväl en död bokstaf i fråga om detta folks
barn. Såsom egentlig lösdrifvare kunde högst sällan någon af vandringsfolket
behandlas, enär han, då han anhölles, vanligen innehade medel till
uppehälle för eu längre tid bortåt. Däremot skulle val tvångsarbete
på grund af förordningen angående fattigvården ganska ofta kunna
ådömas flertalet, om blott lanatbefolkningen kunde förmås att hos polismyndigheterna
göra anmälan om bettleri: men den fruktan för vandringsfolket,
som bland allmogen vore utbredd, gjorde att dylik anmälan
högst sällan inkomme och att stundom till och med verkliga brott såsom
olofligt tillgrepp och misshandel, som af vandringsfolket föröfvats,
icke angåfves.

I en vid 1897 års riksdag af representanter från Hallands län väckt
motion framhölls önskvärdheten af åtgärder för beredande af ordnade
förhållanden med afseende å vissa kringvandrare, i synnerhet de så
kallade tattarne. I motionen anfördes: Lösdrifvarne i synnerhet »tat tarne»

eller, som de i Halland vanligen benämndes, »krämame» vore
en verklig landsplåga i vissa traktör af detta landskap och äfven i
vissa andra delar af landet. De saknade stadigvarande bostad, lefde
vanligen i laster, kif och strid samt plågade öfriga samhällsmedlemmar
med ett ständigt och stundom oförsynt tiggeri, ej sällan äfven genom
öfverfall och våldsgärningar. Deras barn kunde icke få någon ordentlig
undervisning och uppfostran, emedan föräldrarno svårligen kunde, i anseende
till sitt kringströfvande lefnadssätt, skicka barnen i skola. De
vuxne och arbetsföre bland dem kunde vanligen icke skaffa sig en fast.
boningsplats, om de ock ville det, enär vederbörande socknemän, af eu
lätt förklarlig fruktan för framtida fattigvårdstunga, merendels icke
tilläte dem att nedsätta sig någonstädes. De gamla, sjuka och orkeslösa
måste ej sällan sakna ordentlig fattigvård, då rätt ofta ingen kommun
ansåge sig pliktig att lämna dem sådan.

Med anledning af berörda motion anhöll i underdånig skrifvelse
den 8 maj 1897 Riksdagen, som ansåg att samhället borde vidtaga åtgärder
för att förekomma de oordningar, som af ifrågavarande lösa och
kringströ fvande befolkning bedrefves, det täcktes Kungl. Maj:t, med
föranledande af hvad i detta ärende förekommit, taga i öfvervägande,
huruvida de af motionärerna påpekade missförhållanden skulle kunna
undanrödjas, samt, därest det befunnes, att sådant genom lagbestämBihang
till Riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 17 höft. (Nr 42.) 3

18

Kling!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

meker eller åtgärder från statens sida lämpligen kunde ske, för .Riksdagen
framlägga de förslag, som för ändamålet ansåges erforderliga.

Det anförda aiser ju hufvudsakligen de, mest i Hallands län och
trakterna däromkring vistande, så kallade tattarne, hvilken stam utgör
en blandning mellan zigenare och svenskar. Men den karakteristik, som
här gifvits af tattarns och deras förhållanden, torde i allt väsentligt
gälla äfven i fråga om de utifrån hit inkomna zigenarne af ren ras;
och lärer såsom visst kunna antagas, att de sistnämnde, på grund af
sina. egenskaper och sitt lefnadssätt, äro ännu mindre än tattarne ägnade
att ingå som element i eif ordnadt samhälle.

Mer än halfva antalet länsstyrelser hafva i sina yttranden i förevarande
ärende anfört, att zigenareband kringstryka i orterna; i flera
yttranden framhållas kraftigt de olägenheter, som däraf uppkomma. Sa
anför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands lätt, att
såsom yrkestiggare i flock uppträdande främmande zigenare äro en
verklig skräck för länets landtbefolkning, som ser sig nödsakad att
bespisa och härbärgera dem af fruktan att eljest utsättas för deras
hämnd och skadegörelselusta; åt en liknande uppfattning gifves uttryck
i åtskilliga andra yttranden.

Den i fråga om utlänningar i Sverige gällande lagstiftningen är
rätt knapphändig. Sedan genom förordningen om upphäfvande af
skyldigheten för resande att vara försedda med pass den 21 september
1860 passfrihetens princip införts, regleras hithörande förhållanden
hufvudsakligen af stadgandena i kungörelsen den 10 april 1861, utfärdad
i anledning af den med Ryssland don december 1860 afskräde
konvention angående ömsedidigt återsändande af lösdrifvare, tiggare
och förbrytare, samt vidare af bestämmelserna i cirkuläret angående
behandlingen af utlänningar, hvilka här i riket beträdas med
lösdrifveri, den 28 maj 1886 samt i cirkuläret angående viss anmälningsskyldighet
för främlingar in. m. den 27 april 1906. Om utlännings
rätt till idkande af handel eller annat näringsyrke stadgas i förordningen
angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 samt vissa i
an slutning därtill utfärdade författningar. Vidare äro utlännings rättsförhållanden
föremål för bestämmelser i förordningen angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter den 23 oktober
1908 samt kungörelsen angående rätt för utlänning och vissa i utlandet
bosatta svenska undersåtar att här i riket gifva offentliga föreställningar
m. in. eller att därvid medverka den 13 november 1908.

Öfver svensk lags bestämmelser i förevarande ämne har jag låtit
inom civildepartementet utarbeta eu öfversikt, som jämväl upp -

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

tager det hufvud sakliga af den i utlandet gällande främlingslagstiftningen
äfvensom vissa af Institutet för internationell rätt föreslagna
internationella regler på förevarande rättsområde; och torde denna
öfversikt få fogas som bilaga vid statsrådsprotokollet.»

Sedan föredraganden därefter redogjort för hithörande svensk lagstiftning,
anförde han vidare:

»Riksdagens förevarande skrifvelse, som tillkommit på föranledande
af enskild motionär, innehåller i hufvudsak följande. Under de senare
åren har invandringen af utlänningar hit till riket antagit ganska afsevärda
dimensioner. Särskilt hafva på den allra sista tiden ryska folkelement
i stor omfattning inkommit. Riksdagen anser det emellertid
vara uppenbart, att de folkkategorier, som sålunda invandra, äro af
mycket olikartad beskaffenhet. Årliga och fullt hederliga förvärfsuppsåt
i förening med oförvållade svårigheter i hemlandet drifva tvifvelsutan
mången att i främmande land söka ett bättre lifsuppehälle. I andra
fall åter är motivet af mindre god beskaffenhet och invandrarens medborgerliga
egenskaper af lägre värde. Otvifvelaktigt kan immigrationen
vara förbunden med vissa olägenheter för det land, dit den sker.

Vidare anför Riksdagen, att många hit invandrande utlänningar
söka förvärfva sitt uppehälle genom att på ett mot redbare svenska
handelsmän illojalt sätt utöfva en affärsverksamhet, hvilken ofta ej heller
är till den köpande allmänhetens bästa. Invandrande arbetssökande
utlänningar kunna i vissa fall obehörigen bidraga till att försämra
svenska arbetares utsikt till förvärf. Särskild! i de norra delarna af
vårt land besökas kusttrakterna regelbundet hvarje vår af arbetssökande
finnar, hvilka på hösten återvända hem, och lärer denna invandring i
nyssnämnda afseende icke vara utan olägenhet. Då de invandrande
därjämte ofta sakna hvarje tillgång, är risken betydlig, att de falla
fattigvården till last, hvithet också ofta säges inträffa.

De, som invandra, torde i månget fall ej tillhöra de bästa folkkategorierna.
Oroliga och för lugnet i hemlandet störande individer
nödgas ofta utvandra, och då de flesta af de främmande länder, dit de
söka inträde, redan genom lagbestämmelser skyddat sig mot immigranter
af denna art, ligger det i sakens natur, att dessa sämre element
uppsöka och öfverskrida våra för dem öppna gränser. Gifvetvis skola
utlänningar af sådan beskaffenhet, som sysslolösa ströfva omkring i
landet från ort till annan, utöfva ett dåligt inflytande.

Af det sålunda anförda finner Riksdagen det framgå, att det föreliggande
ämnet är af icke obetydlig vikt och att ett tillfredsställande
ordnande af invandringen till landet är en betydelsefull angelägenhet

Riksdagens
skrifvelse de
20 mars 190

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

för lagstiftningen; icke heller synas principiella betänkligheter kunna
resas mot en dylik lagstiftning.

Riksdagen fortsätter: Cirkulären af den 28 maj 1886 och den 27
april 1906 kunna icke anses tillfyllestgörande reglera de i Sverige
vistande utlänningars förhållanden. Enligt förstnämnda cirkulär kunna
val i vissa fall de däri omförmälda utlänningar hemsändas genom polismyndighetens
försorg. Men i andra i cirkuläret omförmälda fall skall
frågan om utländsk lösdrifvares behandling till Kungl. Maj:ts pröfning
öfverlämnas och personen i afbidan därå i häkte förvaras. Tillämpningen
af dessa sistnämnda föreskrifter förorsakar gifvatvis svårigheter,
särskild! då, såsom ofta för att icke säga oftast är fallet, den anhållne
utlänningen icke ens själf vet eller åtminstone ej kan förmås tillförlitligt
uppgifva till hvilket land han står i undersåtlig! förhållande. Myndigheterna
måste därför ofta stå maktlösa mot alla zigenaresällskap, positivspelare
och inånga andra, h vil ka få fritt inkomma och därefter strof va
omkring i landet, uppehållande sig med mera eller mindre förstucket
tiggeri, till dess de slutligen måste af fattigvården omhändertagas. Enda
mö jligheten att befria landet från sådan immigration torde vara att genom
polismyndigheterna i rikets gränsstationer hindra dessa för trefnaden
inom samhället menliga, oftast medellösa individer att inkomma. Andra
fall, då förhindrande af tillträde kunde vara ensidigt, äro här ofvan
vidrörda. Förutnämnda cirkulär den 27 april 1906 innehåller väl föreskrifter
om förfaringssättet mot vissa utlänningar, sedan de redan inkommit,
men gifver icke polismyndigheterna befogenhet att, då skäl
därtill kunde förefinnas, vägra tillträde. 1 fråga om uppsikt öfver inkomna
utlänningars åtgöranden och verksamhet, där sådan kan vara
nödig, samt polismyndigheternas befogenhet i detta hänseende finnas
inga andra bestämmelser än de tämligen knapphändiga föreskrifterna
uti sistnämnda cirkulär.

Emellertid finner Riksdagen det uppenbart, att vid lagstiftning uti
nu antydd riktning den största varsamhet bör iakttagas, så att icke
den internationella samfärdseln obehörigen hindras och försvåras eller
dugande och behöflig;), arbetskrafter afhållas från användning inom landet,
Därför måste i lag noppa bestämmas och begränsas de fall, då
underordnad polismyndighet må vara berättigad på eget ansvar afvisa
utlänning, som vill i riket inkomma, eller meddela honom tillstånd att
under vissa villkor sig här uppehålla. I vissa fall torde pröfningen af
sådana frågor böra ankomma på öfverordnad polismyndighet. Kan
åter fråga om utlännings behandling på något sätt beröra landets förhållande
till främmande makt, torde i allmänhet, såsom nu iakttaga,
sådan fråga böra öfverlämnas till Kungl. Mapts omedelbara pröfning.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42. 21

Med stöd af hvad sålunda anförts, liar Riksdag-en anhållit, det täcktes
Kung]. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
lagbestämmelser, hvarigenom för landet skadlig- invandring, skridt möjligt,
må hindras samt i Girigt utlänningars inflyttning och bosättning
inom landet på lämpligt sätt ordnas.

I sin till 1910 års riksdag afgifna ämbetsberättelse hemställde justitieombudsmannen,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Eders Kung!. Magt
anhålla, att Eders Kung;!. Maj:t måtte föranstalta om utredning rörande
grunderna för och förfarandet vid utvisning ur riket af utlänningar äfvensom
beträffande därmed sammanhängande frågor och därefter för Riksdagen
framlägga förslag till de lagbestämmelser uti ifrågavarande ämnen,
hvartill utredningen kunde gifva anledning.

Till stöd för denna framställning anförde justitieombudsmannen
följande. Hvarje själfständig stat måste anses berättigad att utvisa
utlänningar, som dit inkommit. Rättvisa och billighet, fordrade emellertid,
att denna befogenhet utöfvades med tillbörligt iakttagande af
det berättigade intresset hos den, som gjordes till föremål för utvisningsåtgärd,
och under former, som lämnade den, mot hvilken sådan
åtgärd ifrågasattes, möjlighet till försvar och bevakande af sin rätt. I
Sverige saknades så godt som fullständigt lagbestämmelser, som
normerade de grunder, efter hvilka uti förevarande afseende skulle
förfaras, och som angåfve de former, hvilka därvid borde iakttagas.
Denna brist kunde tydligen medföra olägenhet för utlänningar, som
ville uppehålla sig i riket. Deri vore därjämte åt beskaffenhet att
kunna bereda svårigheter för vederbörande myndigheter, och den kunde
jämväl lätt föranleda därtill, att en vidtagen utvisningsåtgärd finge skenet
af godtycke. Det syntes därför justitieombudsmannen vara af vikt, att
en lagstiftning komma till stånd på det an glin a området, så att de
åtgärder, som vidtoges mot utlänningar, skedde efter så vidt möjligt
objektiva, i lag fastställda grunder och under lagbestämda former. Eu
dylik lagstiftning vore också i hög grad ägnad att trygga staten i dess
förhållande til! främmande makter.

Otvifvelaktigt mötte stora svårigheter att i en lag exakt angifva de
förutsättningar, under hvilka en utvisning finge äga ram. I flera fall
kunde visserligen dessa förutsättningar preciseras, t. ex. beträffande
utlänningar, som trots förbud berådt sig tillträde till svenskt område
eller som gjort sig skyldiga, till lösdrifveri eller till förbrytelser, här i
landet eller utomlands, af visst angifvet slag. Men klart vore enligt
justitieombudsmannens mening, att staten icke kunde afstå från sin rätt
att utvisa utlänningar, som genom åtgärder, Indika icke kunde rubri -

Justitieombudsmannen

vid 1910 års
riksdag.

22

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

I ärendet
hörda myndigheter.

Kungl. Maj:ts
befallningshafvande
om
behofvet af
den föreslagna
lagstiftningen.

ceras under någon viss straff lagsbest ämmelse, äfventyrade statens säkerhet
inåt eller utåt. Att bestämdt angifva alla dylika åtgärder läte sig säkerligen
icke göra,. utan måste i vissa fall en diskretionär pröfningsrätt
lämnas vederbörande myndighet. Äfven i afseende å nyssberörda fall
borde emellertid den ifrågasatta lagstiftningen anses vara af värde.
Den torde nämligen, förutom stadganden om de fakta, som kunde
föranleda utvisning, jämväl böra innehålla föreskrifter om proceduren
vid utvisnings förfarandet, särskildt angående den förundersökning,
hvilken måste föregå utvisning, äfvensom bestämmelser, som i öfrigt
vore ägnade att lämna garanti mot godtycklighet och för ett lojalt
behandlande af utlänningen med tillfälle för honom att kunna försvara
sig mot obefogade beskyllningar.

Vid en lagstiftning af angifvet slag borde enligt justitieombudsmannens
mening behandlas icke blott förutsättningarna för utvisning
och förfarandet därvid utan äfven frågan om rätten för utlänningar att
erhålla tillträde till eller vistas å svenskt område. Möjligen borde i
samband härmed tagas under öfvervägande frågan om utlämning af
utlänningar äfvensom en revision af gällande bestämmelser angående
behandlingen af utlänningar, som gjort sig skyldiga till lösdrifveri m. m.

Lagutskottet hemställde, att berörda framställning icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda. I utskottets utlåtande hänvisades
bland annat till Riksdagens nu ifrågavarande skrifvelse, och anförde
utskottet att, genom den lagstiftning, som på grundvalen af samma
skrifvelse kunde komma till stånd, eller i samband med nämnda lagstiftning,
till ledning för myndigheterna torde komma att lämnas närmare
föreskrifter rörande förfaringssättet i händelse den, som folie under
lagstiftningen, åsidosatte dess bestämmelser: därigenom torde afhjälpas
den anmärkta nu rådande bristen å lämpliga förhållningsregler för de
lokala myndigheterna rörande förfaringssättet i vissa fall med afseende
å härvarande utländska undersåtar.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, hvaremot andra
kammaren, med utslag å samma hemställan, biföll eu reservation, däri
yrkats bifall till justitieombudsmannens framställning.

Med anledning af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse af den 20
mars 1907 anbefalldes kommerskollegium att, efter infordrande af yttranden
från öfverståtbållareämbetet och Eders Kungl. Makts befallningshafvande
i rikets samtliga län, inkomma med utlåtande i ärendet.

1 afgifna yttranden hafva öfverståtbållareämbetet och de öfvervägande
flesta af Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande vitsordat
behofvet af en lagstiftning på förevarande område enligt de i Riks -

23

Kanal. Maj.is Kärf. Proposition Nr 4.2.

dagens stafvelse ang i fn a grunder. Emellertid liar befallningsliafvanden
i Värmlands län val funnit, att zigenares och andra dylika folkelements
vistande i riket ej kan vara önskvärd!-; men med afseende på dels hinder
oeh skada,. som genom en sådan lag som den föreslagna kan vållas
landets turistväsen och handelsförbindelser, dels svårigheten att affatta
hithöiande stadganden sa, att de ej träffa personer som med dem ej
afnetts, dels ock det mmsivliga i att lämna i underordnad polismyndighets
i gränsort skön att bestämma, huruvida viss utlänning må i'' riket, inkomma
eller icke, nar bciallniugshalvanden ansett sig böra afstyrka, ätten
sådan lag kommer till stånd; dock anser befallningsliafvanden, att
tillsynen å vissa utlänningar bör skärpas samt att utlänningar, hvilkas
fortsatta vistelse här i riket, må befinnas äfventyrlig för allmän ordning
eller säkerhet eller eljest för det allmänna oläglig, må kunna i vidsträcktare
fall och under mindre former än nu utvisas; och torde därvid
kunna ifiagasättas lätt för vederbörande länsstyrelser att om utvisning
besluta. På liknande sätt uttalar sig befallningshäfvanden i Örebro
län, hvilken emellertid framhåller att länet, till följd af sin belägenhet
inne i landet, ej besökes af utlänningar i samma grad som kust- och
giänslänen. Bexallningshafvanden i Uppsala län, som finner lämpligt,
att polismyndigheterna bemyndigas att vid gränsen afvisa eller ur riket
utvisa zigenare, positivspelare och dylika kringvandrande, anser det
lära synnerligen vanskligt att införa restriktiva bestämmelser i fråga
om andra utlänningars tillträde till riket.

Kommerskollegium uttalar,_ i _ fråga om behofvet af den föreslagna. Kommerslagstiftningen,
att kollegium af sin undersökning i ämnet icke kurmat kjllesium om

undgå att finna, hurusom de i vårt land gällande bestämmelser, livilka den^rlsiagL

utse kontroll å utlänningar eller eljest kunna för sådant ändamål an- lasstiftQinsen vändas,

icke äro tillfyllest. Redan det antal utlänningar, som årligen

inkomma till landet, ma kunna motivera åvägabringande af nu felande
bestämmelser rörande invandring. Och kollegium finner värdet af eu
del af de folkelement, som söka sig hit till landet, vara sådant, att det
synes högst angeläget att snarast möjligt erhålla stadgande^ som möjliggöra
deras afvisande redan vid rikets gräns. Därest en lagstiftning
rörande invandring kommer till stånd, bör densamma, för åvägabringande
af enhetlighet vid utlänningars behandling, medföra en redan i och för
sig^ behöflig omläggning af kontrollen å de utlänningar, som bär vistas.
vid sådan lagstiftning lärer man hafva särskild anledning att tana
hänsyn till sådana invandrare, som försumma att affara na de personliga
uppgifter, b vilka ligga till grund för den officiella statistiken. Dessa
folkelement, som undandraga sig det under nuvarande förhållanden

24

Kung!. Maj:is Nåd. Proposition Nr 43.

primära momentet i person kontrollen i vårt land, äro säkerligen i många
fall af tvifvelaktigt moraliskt värde samt, törne, nationalekonomiskt sent,
oftare blifva för landet ea börda än ett tillskott, i dess produktions kraft.
Kollegium håller alltså för angeläget, att en lag utfärdas, afseende såväl
invandring till Sverige som kontroll af utlänningar i landet.

Föredragande

departements chefen.

Lika med Riksdagen och kommerskollegium finner jag en lag
angående invandring till riket och kontroll å här vistande utlänningar
vara af behof vet påkallad, flen i samband med de af Riksdagen föreslagna
ändringar synas mig de på hithörande område gällande bestämmelser
kräfva ett fullständigande äfven i den riktning, som angifvits i
justitieombudsmannens omförmälda framställning till 1910 ars riksdag.
Regierna angående utlänningars invandring och b,isättning torde lämpligen
böra ''kompletteras med stadganden beträffande de grunder, som
berättiga utvisning af utlänning, och det förfarande, som därvid är att

iakttaga. ^

Innan jag går att angifva de grundsatser, enligt. Indika en DJitvande
främlingslags filtning för vårt land synes böra anordnas, tillåter jag mig
att i korthet redogöra för innehållet af de viktigaste utländska lagar
i ämnet äfvensom antyda de allmänna principer, på hvilka nämnda lagar
få anses vara byggda.

Ehuru, rent teoretiskt godt, staten i kraft af sin suveränitet är
oinskränkt härskare öfver sitt område och från denna synpunkt kunde
anses befogad att från området afhålla alla främlingar, har kulturutvecklingen
och i synnerhet det nutida kommunikationsväsendets enorma
uppsving medfört, att det numera ej är möjligt för eu civiliserad stat
att lefva isolerad från andra eller att principiellt från sitt område utestänga
andra staters undersåtar. Den moderna stats- och folkrattens
teori och praxis äro ock ense därom, att ingen stat är berättigad åt c,
genom förbud för främlingar öfver hufvud att beträda statsområdet,
utstänga detsamma för den allmänna samfärdseln.

Men detta innebär icke, att staten skulle vara skyldig'' utan vidare
mottaga hvarje främling, som öfverskrider gränsen i åt sikt att vistas
eller bosätta sig i landet. Grundsatsen, att statsområdet ej får af stängas
för främlingar i gemen, kompletteras af den lika erkända regeln, att
hvarje stat tiar befogenhet att af rättsliga eller politiska grunder förvägra
vissa främlingar tillträde till området. Staten tillhör det att
bestämma, om en viss främling äger inkomma i landet, att åtgöra,
huruvida eu där vistande utlänning må tillåtas kvarblifva; samt att

25

Kungl, Maj.is Nåd. Proposition Nr 4,2.

fastställa de villkor, under Indika främlingar må medgifvas tillträde till
och uppehåll i landet.

Utlänning kan således, om skäl därtill föreligger, af vederbörande
myndighet utvisas, från statsområdet. Utvisning innebär förbud för
utlänningen att vidare uppehålla sig å området; om så linnes nödigt,
verkställes utvisningen genom tvång. I de flesta länder är stadgadt
straff för utvisad person, som utan tillstånd återvänder.

Emellertid bör, enligt numera gällande åskådningssätt, utvisning
icke ske utan tillfyllestgörande orsaker; godtycke härutinnan är att
undvika redan på den grund, att den utvisande staten därigenom kan
föranleda att, till följd af reciprocitetsgrundsatsen, dess egna"utomlands
vistande .undersåtar utsättas för liknande eller ännu hårdare behandling.

. Utvisning sker dels på grund af domstols beslut och dels i administrativ
väg. I förstnämnda fall kan stundom direkt dömas till utvisning,
så i Frankrike. I vissa andra länder är utvisningen en påföljd som
ådömes. jämte straffet, därvid antingen påföljden ovillkorligen inträder,
såsom i Österrike, eller ock, såsom i Tyska riket, dess realiserande är
gjordt beroende af administrativ myndighets efterföljande beslut.

I administrativ väg utvisas utlänningar, som äro medellösa eller
lösdrifvare eller som, på grund af begångna brott eller eljest, kunna
antagas sätta ordningen eller sedligheten inom samhället i fara; sådan
utvisning plägar ske på föranstaltande af högre eller lägre polismyndighet.
Den utvisning åter, som anordnas med hänsyn till de allmänna
statsintressena, statens inre eller yttre säkerhet, försvaret, internationella
förhållanden och andra dylika omständigheter, den så kallade politiska
utvisningen, ligger vanligen i den högsta administrativa myndighetens
hand. J °

I vissa länder, sa i de flesta tyska stater, föreligger den administrativa
utvisningsrätten såsom en myndigheternas diskretionära befogenhet,
hvilken icke är i lagstiftningsväg reglerad. I andra stater åter hafva
i lag . angifvits vissa grunder, som berättiga utvisning af utlänning.
Att gifva fullständiga och uttömmande bestämmelser i detta afseende
lärer emellertid låta sig göra allenast i fråga om sådan utvisning,
hvilken icke är af politisk natur, såsom hemsändande af utländska lösdrifvare,
.tiggare och dylika: här ifrågavarande samhällsföreteelser äro
af. en. i viss mån konstant beskaffenhet och sålunda ägnade att i lagstiftningsväg
regleras.

Hvad däremot angår de omständigheter, som föranleda den så
kallade politiska utvisningen, så äro dessa till sin natur i hög grad
olikartade och skiftande. Deras betydelse är väsentligen beroende på
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 17 käft. (Nr 42.) 4

26

Utländsk
främlingslag*
stiftning — s
bilaga.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

de inre eller yttre politiska förhållandena vid hvarje särskild tidpunkt:
sålunda kan samma handling, som under ett lugnt tidsskede synes rätt
oskadlig, vid en inre kris eller inför hotande krigsfara befinnas vara
för allmän ordning eller säkerhet så vådlig, att densamma fullt motiverar
gärningsmannens utvisande. Med hänsyn härtill lärer det v ara
synnerligen vanskligt att i lag uttömmande angifva de grunder, som
berättiga den politiska utvisningen. Den utländska lagstiftningen har
ock undvikit att specialisera nämnda grunder: de bestämmelser angående
den politiska utvisningen, hvilka upptagits i vissa staters lagar, hafva
i regeln fått eu helt allmän affattning, i det de berättiga till utvisning
af personer, som anses vådliga för den inre eller yttre säkerheten, den
offentliga ordningen, det offentliga lugnet. Ett försök att sammanställa
alla tillåtna utvisningsgrunder föreligger i omförmälda, af Institutet för
internationell rätt föreslagna internationella regler: där göres en uppräkning,
som afser att vara fullständig, af de fall, da utvisning böi
anses berättigad; emellertid har hvarken lagstiftning eller statsfru xis
hittills velat godkänna den sålunda föreslagna inskränkningen i den
politiska utvisningsrätten.

Under det att utvisning (Ausweisung, expulsion) tillämpas mot person,
som någon tid vistats i landet, innebär afvisning (Abweisung, renvoi), att
invandrare förvägras tillträde till territoriet. Väsentligt för så väl utvisning
som afvisning är förbudet att vistas å stat sområdet, men när
afvisning sker, delgifves detta förbud invandraren redan då han står
i begrepp att öfverskrida gränsen eller omedelbart därefter. . Särskild t
enligt engelsk och amerikansk rätt tillämpas i stor utstiäckning afvisning
af immigranter, hvilkas vistelse a sfatsomradet icke anses önskväi d,
såsom brottslingar samt medellösa eller arbetsodugliga personer (undesirable
strängera).

Staten ''äger ock, såsom redan antydts, att bestämma under hvilka
villkor främling må tillåtas att uppehålla sig i landet. I närvarande
tid är passfrihetens grundsats genomförd i de flesta kulturländer.
Kontrollen å utlänningar är i de särskilda staterna på olika sätt ordnad.
I vissa länder, så i Norge och Danmark, äro utlänningar, som där ämna
bosätta sig, söka arbete eller utöfva yrke, skyldiga att därom hos polismyndighet
göra anmälan.» ^ .

Sedan föredragande departementschefen därefter, i anslutning till
ofvanberörda i civildepartementet utarbetade öfversikt, redogjort för det
: hufvudsakliga af den utländska lagstiftningen på förevarande område,
anförde han vidare:

27

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

»Kommerskollegium har i sitt utlåtande i ärendet ''angifvit de allmänna
principer, å hvilka enligt kollegii mening en ny främlingslagstiftning
bör grundas. Kollegium anser att, äfven med bibehållande af
grundsatsen om passfrihet, lagbestämmelser kunna åvägabringas, genom
hvilka för landet skadlig invandring hindras. Väl måste en lagstiftning
med ifrågavarande syfte alltid vara förenad med vanskligheter, men dessa
torde, enligt kollegii förmenande, mera komma att ligga i svårigheten
att göra föreskrifterna fullt verksamma i den åsyftade riktningen än i
den särskildt af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län
framhållna risken, att bestämmelserna skola träffa personer, som icke
afses med desamma. Gör sig emellertid ett behof af lagbestämmelser,
genom hvilka invandring af skadliga folkelement kan hindras, verkligen
gällande, torde man icke äga anledning att inför svårigheter, som äro
förenade med dess tillgodoseende, underlåta vidtagandet af mått och
steg i sådant syfte. Ehuru kollegium icke haft tillfälle att annat än i
enstaka hänseenden erhålla upplysningar, huru motsvarande lagstiftning
verkat i utlandet, anser sig kollegium likväl af den omständigheten,
att lagbestämmelser på förevarande område finnas i de flesta länder,
med hvilka vårt land står i närmare förbindelse, och i åtskilliga af
dessa länder funnits sedan lång tid tillbaka, kunna draga den slutsatsen,
att bestämmelserna i fråga hvarken, i stort sedt, obehörigt inverkat
på ländernas internationella samfärdsel eller förfelat sitt syfte med afseende
å skadliga folkelement.

Den kontroll, som må komma att införas för hindrande af skadlig
invandring i riket, anser kollegium höra anordnas på sådant sätt, att
den i regel icke träffar eller i allt fall icke på ett sätt, som rimligtvis
kan kännas besvärande, berör utländska turister eller med sådana jämförliga
utländska resande. Den skulle under sådana förhållanden hufvudsakligen
komma att afse utlänningar, som i ett eller annat förvärfssyfte
inkomma i landet eller eljest för längre eller kortare tid ämna
här bosätta sig.

Beträffande dessa främmande folkelement finner kollegium angeläget,
att vid det faktiska utöfvandet af en blifvande kontroll en bestämd
skillnad kommer att göras mellan å ena sidan sådana utlänningar,
som inkomma till landet för utöfvande af ett produktivt yrke eller i
öfrig!, för en verksamhet, som kan anses vara af värde för landet, och
å andra sidan främlingar, som kunna befaras blifva till skada för samhället.

Bland de sistnämnda komma sådana utlänningar i betraktande,
h vil kas verksamhet kan anses innebära ett förstucket tiggeri eller endast

Kommerskollegium
om de
allmänna principerna
för en
ny främlingalagstiftning.

28

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 42.

afser förlustelser af tvifvelaktigt värde, helst om verksamheten utöfvas
under ett kringflackande lif. Till denna grupp kunna hänföras zigenare,
förevisare af djur eller konststycken af hvarjehanda slag, positivspelare
och andra dylika kringresande musikanter. Den verksamhet,
som af dessa plägar utöfvas, lärer med nuvarande lagstiftning icke förutsätta
något särskildt tillstånd; 26 § 1 mom. af förordningen angående
utvidgad näringsfrihet har nämligen icke ansetts tillämpligt på sådan
verksamhet.

Kollegium håller före, att några principiella hinder ej förefinnas för
en speciallagstiftning mot dylika i vårt land kringvandrande utlänningar.
Svårigheten vid en sådan lagstiftning är emellertid att finna en ändamålsenlig
beteckning af hithörande folkelement. Hit torde emellertid
kunna utan tvekan hänföras utländska zigenare och tattare samt utlänningar,
som kunna antagas hafva för afsikt att under kringresande från
ort till annan söka sitt uppehälle genom musikutöfning, som icke krafvel''
konstnärlig skicklighet, genom förevisande af djur, ekvilibristiska
konststycken och annat dylikt. Lagstiftningen torde därför uttryckligen
böra, afse förbud för främliugar af ifrågavarande slag att inkomma i
landet.

Bland de utlänningar, hvilka under de senare åren inkommit till
vårt land i förvärfssyfte, hafva uppenbarligen i icke ringa omfattning
befunnit sig folkelement, hvilkas vistelse i landet måste inge allvarliga
betänkligheter. Kollegium tänker härvid särskildt på hvad öfverståthållareämbetet
samt befälIningsliafvandena i Västernorrlands och Norrbottens
län i sina yttranden i ärendet anfört om invandrande finnar
och ryssar.

Men om också en väsentlig del af dessa folkelement för närvarande
kommer från vårt östra grannland, finnes i denna omständighet icke,
enligt kollega åsikt, anledning att i allmän lag meddela stadganden,
som gälla uteslutande invandring därifrån. De omständigheter, hvilka
framkallat den ökade invandringen österifrån och särskildt på senare
åren från detta håll tillfört vårt land en mångfald främlingar som på
skilda sätt utgjort en våda för samhället eller eljest fallit det allmänna
till last, måste till icke ringa del, om ock ej i allo, anses vara mer
eller mindre tillfälliga och i hvarje fall sådana, som kunna tänkas inträffa
äfven i andra länder. Då kollegium alltså icke förordar några
särskilda allmänna lagbestämmelser med afseende å invandring från
visst eller vissa länder eller öfver viss gräns, har kollegium icke därmed
velat förneka, att för utomordentliga tillfällen af längre eller kortare
varaktighet särskilda åtgärder kunna behöfva vidtagas för reglerande
af invandringen ifrån visst håll. Den allmänna lag, som må

29

Kung!., Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

varda stiftad i ämnet, synes också lämpligen böra lämna åt Kungl.
Maj:t att pröfva, när sådana särskilda åtgärder kunna anses erforderliga.
Dock torde lagen böra angifva de allmänna grundsatser, som
härvid skola vara gällande.

Vid åvägabringandet af stadganden, som afse kontroll å invandringen
i riket, finner kollegium det vara angeläget att förfara med sådan
varsamhet, att den internationella samfärdseln icke äfventyras och särskilt
att ett för näringslifvet hälsosamt utbyte af yrkesskicklighet och
erfarenhet med främmande länder må kunna äga rum utan tryckande
hinder. Främlingar, hvilka inkomma för utöfvande af ett produktivt
yrke eller i öfrigt för en verksamhet, som kan anses vara af värde för
landet, torde det icke finnas anledning att söka hålla utanför landets
gränser. Med vårt i rask utveckling stadda näringslif gör sig i Sverige
för närvarande ofta förnimbart ett behof af såväl kapital som arbetskraft,
hvilket icke låter sig tillgodoses enbart med de hjälpmedel, öfver
hvilka landet i sådant hänseende förlogar. I fråga om utlänningar,
som lämna vårt land och särskildt dess näringslif ett värdefullt tillskott
i kapital och arbetskraft, bör lagstiftningen enligt kollega åsikt
hafva till ögonmärke att söka åstadkomma en assimilation med vårt
eget folk. Positiva stadganden i sådant syfte torde emellertid mera
höra hemma på medborgarskapslagstiftningens område än inom den
lagstiftning, som här är i fråga. Ett främjande af ändamålet kan dock
äga rum genom den sistnämnda, därest åt kontrollbestämmelserna med
afseende å utlänningar gifves ett sådant innehåll, att de icke blifva
besvärande för goda främmande folkelement, utan fastmer kunna tjäna
dessa såsom stöd i eu gagnande verksamhet.

I detta sammanhang finner kollegium den frågan böra komma i
betraktande, huruvida lagstiftningen på förevarande område bör söka
reglera konkurrensen på arbetsmarknaden mellan inhemsk och utländsk
arbetskraft. Kollegium påpekar därvid, att en af en norsk arbetaresammanslutning
till stortinget gjord framställning, som utgjorde det
första egentliga uppslaget till den diskussion hvilken gaf 1901 års
norska lag i ämnet till resultat, icke var främmande för ett sådant
önskemål. Vidare framhålles, hurusom i Frankrike finnes särskild lagstiftning
till skydd för det nationella arbetet samt att tid efter annan
i den franska representationen framlagts lagförslag, afseende att försvåra
användningen af utlänningar i kroppsarbete, hvilka lagförslag
emellertid, oftast med hänsyn till deras för den internationella samfärdseln
hinderliga bestämmelser, blifvit afslagna.

Hvad vårt land angår, anser kollegium, att i stort sedt icke någon

30

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

otillbörlig eller eljest för svensk arbetskraft besvärande konkurrens med
främmande arbetare förekommer. Visserligen hafva från arbetarehåll
klagomål i sådant hänseende icke utan anledning förekommit. Men
enligt kollegii åsikt äro de fall, som hittills inträffat och som mestadels
torde vara att hänföra till bristen på billig arbetskraft för jordbruket
eller till strejktillfällen då utländska arbetare anskaffats i de strejkandes
ställe, icke så många, och har införskaffandet af främmande arbetare
ännu icke ägt rum i så stor omfattning, att innehållet i den lagstiftning,
som nu närmast är i fråga, bör göras beroende af nu vidrörda
förhållanden.

I en blifvande främlingslag anser kollegium den principen böra
fastslås, att lagen icke skall gälla personer, som en gång ägt svensk
medborgarrätt. I annat fall kan lagen befaras komma att verka hämmande
på en önskvärd återinvandring af emigrerade svenskar. Det
vore önskligt, om ifrågavarande princip kunde utsträckas att gälla jämväl
emigranternas ättlingar i visst eller vissa släktled, men svårigheten
att här bestämma gränsen finner kollegium vara allt för stor för att
icke inge betänkligheter. Det synes dock gifvet att, om lagen icke
skall gälla återvändande emigranter, den ej heller skall tillämpas på
åtföljande hustrur och barn. Det synes kollegium också rimligt, att
vissa lagens bestämmelser, till exempel angående utvisning och hemsändande,
icke varda tillämpliga på utlänning, som är i äktenskap förenad
med svensk kvinna.

Slutligen anför kollegium, att lagen bör gifvas ett sådant innehåll,
att på grund af dess föreskrifter polismyndigheterna erhålla kännedom
om alla i riket vistande utlänningar. Detta syfte torde säkrast kunna
ernås, om den skyldighet att anmäla sig hos polismyndighet, som för
vissa fall må böra åläggas utlänning, kompletteras med anmälningsskyldighet
för eu hvar som hyser utlänning.

I sitt förevarande utlåtande åberopar kollegium jämväl ett annat,
af kollegium samma den 25 september 1907 afgifvet utlåtande. Detta
sistnämnda tillkom i anledning däraf att Kungl. Magt, på hemställan
af chefen för finansdepartementet, i nådigt bref till kollegium den 11
oktober 1901 anbefallt kollegium att utreda, huruvida och i hvilken
man en utsträckning af det i 26 § 1 mom. af förordningen angående
utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 stadgade förbud för utlänning
att utan särskildt tillstånd idka viss näring borde äga rum, samt att
till Kungl. Maj:t inkomma med det förslag till bestämmelser i ämnet,
som kunde finnas af omständigheterna påkalladt. Anledningen till det
nådiga brefvets aflåtande var, att hos Kungl. Maj:t blifvit anfördt, huru -

31

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

som vissa slag af näring syntes icke falla under den i omförmälda författningsrum
förekommande uppräkning; hit hörde exempelvis verksamhet
med utförande af musik, förevisande af djur eller konststycken af
hvarjehanda slag, tillhandagående med vissa slags arbeten med mera;
och syntes det böra komma under öfvervägande, huruvida icke förbudet
för utlänning att utan särskildt tillstånd idka viss näring borde utsträckas
åtminstone till en del af de näringsfång, hvilka icke för närvarande
vore inbegripna under förbudet.

I sitt utlåtande med anledning af berörda nådiga bref har kommerskollegium
anfört, att det genom samma nådiga bref kollegium lämnade
uppdraget genom frågan om en invandringslag kommit i ett väsentligt
förändradt läge. Syftet med den ifrågasatta utsträckningen af förbudet
i 26 § 1 mom. af förordningen den 18 juni 1864 torde nämligen hufvudsakligen
vara att vinna utvidgad kontroll öfver utlänningar inom
landet, särskildt då deras vistelse och verksamhet härstädes vore af
mera tillfällig beskaffenhet; och sammanfölle alltså detta syfte med det,
en invandringslagstiftning hade att tillgodose. Till sådan af utlänning
bedrifven verksamhet, som uti förevarande hänseende borde vinna beaktande,
hörde dels gifvande af offentlig föreställning'', dels tillhandagående
med arbeten af mera tillfällig beskaffenhet såsom sågfilning,
skärslipning, förtenning, sillsaltning med mera, dels förfärdigande och
försäljning af korg-, gips- och stål tråd sarbeten och dylikt, när verksamheten
utöfvades i ringa omfattning samt under kringresande från.
ort till annan, dels uppköpande af varor för afsättning utomlands, dels
meddelande af undervisning, såsom lektioner i språk och musik, dels
sjukskötareverksamhet och dels anställning hos annan såsom arbetsbiträde.
Om emellertid en blifvande invandringslagstiftning, i enlighet,
med kollegii förslag i fråga om en sådan, komme att innehålla ovillkorligt
förbud att i riket inkomma för utlänningar, som kunde antagas
ämna under kringresande från ort till annan söka sitt uppehälle genom
musikutöfning, som ej kräfde konstnärlig skicklighet, genom förevisande
af djur, ekvilibristiska konststycken och annat dylikt, så skulle
ett sådant förbud komma att gälla en väsentlig del af just de näringsfång,
nådiga brefvet den 11 oktober 1901 afsåge. Sedan kollegium
därefter förklarat sig anse frågan om utlännings rätt att gifva offentliga
föreställningar böra behandlas i samband med frågan om beskattning
af sådan verksamhet, har kollegium slutligen, beträffande utlännings
rätt till utöfning af öfriga af nyss angifna näringsfång, anfört att,,
ur kontrollsynpunkt, en utsträckning till dessa näringar af det i förordningen
den 18 juni 1864 stadgade förbud för utlänning att utan.

Föredragande

departements chefen.

Förslag till
lag rörande
tillsyn å utlänningar
i
riket.

Skiljaktigheter
mellan
förslaget och
gällande rätt.

1 kap

32 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

särskilt tillstånd idka viss näring vore, om än eljest af omständigheterna
påkallad, obehöflig, därest sådana bestämmelser blefve meddelade,
som enligt kollega förslag en blifvande invandringslag borde innehålla
till kontroll öfver hvarje utlänning, som ville här i riket bosätta sig,
söka arbete eller eljest utöfva verksamhet, hvarmed åsyftades ersättning
i en eller annan form.

Hvad kommerskollegium anfört i fråga om de allmänna principerna
för en blifvande främlingslagstiftning har jag ansett mig kunna i hufvudsak
biträda. 1 anslutning härtill har jag låtit inom civildepartementet,
med biträde af envoyén grefve J. J. A. Ehrensvärd och sekreteraren
i kommerskollegium, numera expeditionschefen K. A. Fryxell,
hvilka enligt Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande för sådant ändamål
tillkallats, utarbeta förslag till lag rörande tillsyn å utlänningar i riket.
Såsom redan antydt, har jag emellertid funnit lämpligt att låta i berörda
förslag upptaga icke blott bestämmelser uti de i Riksdagens ifrågavarande
skrifvelse närmast åsyftade hänseenden utan äfven stadgande^
afseende utlänningars utvisning från riket.

1 öfverensstämmelse härmed skiljer sig förslaget från nu gällande lagstiftning
hufvudsakligen därutinnan: att i förslaget upptagits utförliga
föreskrifter rörande kontroll å utlänningar i riket; att genom de föreslagna
bestämmelserna möjlighet beredts till afvisande redan vid rikets gräns
af utlänningar, för hvilka tillträde ansetts böra vägras; samt att i förslaget
upptagits stadganden, afseende dels att, så vidt sådant i lagstiftningsväg
låter sig göra, angifva de allmänna grunderna för utvisning
af utlänning och dels att reglera förfarandet vid beslutande och verkställande
af utvisning.»

Sedan föredraganden därefter uppläst omförmälda lagförslag, af den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, anförde han beträffande förslagets
särskilda delar följande:

»I fråga om sättet för öfvervakande af utlänningar i riket ansluter
sig förslaget till det kontrollsystem, som gäller i Norge och Danmark
äfvensom i Nederländerna samt, enligt lagarna af 1888 och 1893, i
Frankrike. Hufvudregeln är, att utlänning, som till riket inkommer,
därom skall göra anmälan hos vederbörande polismyndighet och i sammanhang
därmed lämna erforderliga upplysningar angående sina personliga
förhållanden. Föreligga de lagliga förutsättningarna för att den
anmälande må meddelas tillstånd att uppehålla sig i riket, utfärdas till
bevis härom en legitimationshandling, enligt förslaget liksom i norsk
och dansk rätt benämnd uppehållsbok. Denna bok har utlänningen
sedermera att uppvisa för hvarje gång han inom riket flyttar från ort

33

Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition Nr 42.

till annan. Stadgande^ om anmälningsplikt för utlänning fullständigas
af bestämmelser angående skyldighet för den, som härbärgerar utlänning,
att därom hos polismyndigheten göra anmälan.

På sätt kommerskollegium anfört, torde de nya kontrollbestämmelmelserna
ej böra afse turister eller med dem jämförliga utländska resande.
I enlighet därmed har i 1 § anmälningsskyldighet föreslagits
allenast för utlänning, som till riket inkommer i syfte att här vinna
uppehälle eller bosätta sig. Det är icke afsedt, att sådan utlänning,
som omförmäles i 3 § af förordningen angående bevillningsafgifter för
särskilda förmåner och rättigheter den 23 oktober 1908, skall vara anmälningsplikt^
enligt den nu föreslagna lagen.

Det kunde ifrågasättas, huruvida ej anmälan alltid borde ske omedelbart
vid utlännings ankomst till riket, således å den ort, där
han inkommer å svenskt område. Men ett ovillkorligt stadgande af
sådan innebörd skulle tvifvelsutan leda till åtskilliga olägenheter: å de
gränsorter och hamnplatser, där den stora internationella trafiken framgår,
skulle polismyndigheten oskäligt betungas af skyldigheten att mottaga
anmälningar af samtliga där inkommande utlänningar; och för de
invandrare, som hafva för afsikt att fortsätta resan till andra delar af
landet,, skulle en sådan anordning leda till dröjsmål och kostnader. I
anledning däraf har i förevarande § stadgats, att anmälan bör ske:
om utlänning ämnar här bosätta sig, å den afsedda boningsorten, men
eljest, å den ort, hvarest han först utöfvar verksamhet. För anmälningsskyldighetens
fullgörande diar medgifvits ett visst rådrum, hvars längd
emellertid, för att den föreslagna kontrollen må blifva så effektiv som
möjligt, icke ansetts böra öfverstiga 48 timmar.

Under vissa, i 5 kap. angifna, förhållanden äger Kung! Maj:t meddela
särskilda föreskrifter i fråga om utlännings anmälningsskyldighet.
Lagens stadganden äro afsedda att gälla jämväl utlänning, som före
lagens trädande i kraft kommit in i riket; de föreslagna promulgationsbestämmelserna
fastställa viss tid, inom hvilken sådan utlänning skall
göra anmälan, som i 1 § sägs.

När anmälan sker omedelbart vid utlänningens hitkomst och å den
ort, där han i riket inkommer, har polismyndigheten att tillse, huruvida
med .afseende å den anmälande kunna föreligga sådana omständigheter,
som ill § angifvas: är så förhållandet, varder utlänningen omedelbart
från riket afvisad. Göres anmälan i annan ordning —- vare sig inom de
första 48 timmarne af utlänningens vistelse i riket, men annorstädes
än å gränsort, eller ock efter förloppet af någon längre tid såsom på
grund af omförmälda retroaktiva bestämmelser kan äga rum och väl äfven
Bihang till Biksdagens protokoll 1913. 1 smil. 17 höft. (Nr 42.) 5

Utlänning3

anmälnings skyldighet.

Uppehållsbok

34

2 kap.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

eljest lärer komma att inträffa — kan afvisning ej ske; skulle emellertid
polismyndigheten finna, att den anmälande med hänsyn till stadgandet
i 15 § icke bör tillåtas att i riket vistas, har polismyndigheten att
jämlikt 18 § hos Kungi. Maj:ts befallningshafvande göra hemställan
om utlänningens utvisande.

Framkomma ej några förhållanden, på grund hvaraf uppehåll å statsområdet
bör den anmälande förvägras, har polismyndigheten att förse
honom med uppehållsbok. Medför han familj, torde särskilda böcker
böra utfärdas för honom själf, för hans hustru och för hvarje barn, som
fyllt femton år; angående barn under nämnda ålder sker anteckning i
faderns bok.

Uppehållsboken utgör bevis angående skedd anmälan, så ock därom,
att vid anmälningstillfället något hinder för utlänningens fortsatta vistande

1 riket icke synts föreligga. Däremot innebär bokens utfärdande icke,
att vederbörande myndigheter därigenom skulle hafva betagits rätten
att i framtiden, i enlighet med då vunna upplysningar eller inträffade
förhållanden, i laga ordning besluta om hans utvisande.

Formulär så väl till uppehållsbok som till skriftlig anmälan enligt

2 § skola enligt förslaget fastställas af Eders Kungl. Maj:t. Till sådana
formulär hafva gjorts utkast, bvilka torde få fogas som bilagor
vid protokollet i detta ärende.

På sätt af 15 § i förslaget framgår, är det afsedt, att utlänning
under vissa förhållanden må kunna utvisas för brott, som han här i
riket föröfvat. Med hänsyn härtill innehåller 5 § stadgande, att i
uppehållsboken skola införas vissa uppgifter angående straff, som utlänning
må hafva ådörnts, och om verkställande däraf. Då emellertid
utvisning på grund af brott enligt förslaget kan inträda endast inom
tid, som för särskilda fall angifvits, har billigheten ansetts fordra, att
utlänning, där utvisning ej
tids förlopp utfå ny uppehållsbok, där ifrågavarande uppgifter uteslutits.
Liknande bestämmelser förekomma i den danska lagen.

Förslagets 2 kap. upptager stadganden angående afvisande af utlänning,
som till riket inkommer. Då afvisning kan ske endast vid
invandrarens ankomst eller helt kort därefter, under det att, då utvisning
sker, uppehållsförbud meddelas en person, som under kortare
eller längre tid, kanske i åratal, uppehållit sig å statsområdet, torde
däraf vara uppenbart, att i vanliga fall utvisning för den, som däraf
drabbas, medför rättsverkningar af mera ingripande art än som är fallet
i fråga om afvisning. Vid sådant förhållande har i förslaget beslutanderätten
beträffande utvisning lagts i öfverordnad myndighets hand, under

35

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition dir 42.

det befogenheten att afvisa ankommande utlänning ansetts kunna hänskjuta»
till lokal polismyndighet. I anslutning härtill gäller enligt förslaget,
att den öfverordnade myndighet, som äger anordna utvisning,
i hvarje fall har eu diskretionär pröfningsrätt; däremot har en dylik
rätt icke tillagts underordnad polismyndighet i fråga om afvisning af
utlänningar: så snart de lagliga förutsättningarna för afvisning föreligga,
är polismyndigheten skyldig verkställa sådan.

I den föreslagna 11 § uppräknas vissa klasser af utlänningar,
hvilka tillträde till landet ansetts alltid böra förvägras. Beträffande
zigenarne hänvisas till hvad förut är sagdt. Den danska lagen innehåller
uttryckligt förbud för kringvandrande tattare att taga uppehåll
i landet, och i Preussen har genom särskilda ministeriella kungörelser
för ordnats, att zigenare, som ej kunna styrka sig äga tysk
medborgarerätt, alltid skola afvisas vid gränsen. Enligt förevarande §
skola vidare afvisas invandrare, om hvilka är att antaga, att de ämna
söka uppehälle genom bettlande eller genom sådan under kringvandrande
bedrifven verksamhet, som kan anses innebära ett förstucket
tiggeri. Stadgandet lärer oundgängligen vara af nöden, för att ändans
diet med förevarande lagstiftning må vinnas; eu bestämmelse, sådan
som den föreslagna, har ock tillstyrkts af kommerskollegium och flertalet
länsstyrelser.

Det kunde ifrågasättas, huruvida ej afvisningsförfarandets tillämplighetsområde
borde utsträckas till att afse flera än de nu angifna
klasserna af invandrare. Men särskildt med hänsyn till att enligt förslaget
åtgörande! i hithörande frågor tillagts underordnad myndighet,
mot hvars beslut talan ansetts icke böra tillåtas, har det funnits nödigt
att vid lagstiftningen härutinnan iakttaga synnerligt stor varsamhet.
Det bör ock erinras, att afvisningsbestämmelserna kompletteras genom
stadgandena om utvisning: enligt den föreslagna 18 § äger polismyndighet
i förekommande fall hos vederbörande göra hemställan om utlännings
utvisande.

Föreskrifterna i andra stycket af 11 § samt i 12 § afse hemvändande
svensk-amerikaner och andra återinvandrande svenska emigranter.
Då en invandrare, om hvilkens afvisande är fråga, ej genast kan styrka
sin uppgift, att han är eller varit svensk medborgare, men sannolika
skäl tala för påståendets riktighet, får afvisning ej ske. Polismyndigheten
kan dock, om så finnes lämpligt, göra anmälan hos Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, som äger föranstalta om ytterligare utredning af
frågan om invandrarens medborgarerätt och, därest hans berörda uppgift
skulle befinnas oriktig, anordna hans utvisande.

Grunderna
för afvisande
af utlänning,
som till riket
ankommer.

36

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Verkställighet
af beslut om
utlännings
afvisande.

3 kap.

Grunderna för
utvisning.

Med afvisningsförfarandets natur öfverensstämmer, att afvisade invandrare
i allmänhet befordras till det land, hvarifrån de hit inkommit;
från denna regel har emellertid, af skäl som vid redogörelsen för 22 §
skola närmare utvecklas, gjorts undantag för vissa fall. Som det är af
synnerlig vikt, att polismyndighets beslut i fråga om utlännings afvisande
snarast möjligt verkställes, har klagan mot sådant beslut ansetts
icke böra tillåtas. Då förbud meddelats mot talans fullföljd i detta
fall, hvaremot beträffande utvisning medgifvits klagorätt, har denna
skiljaktighet sin grund däruti, att ett beslut angående invandrares afvisande
icke har samma definitiva verkan som ett utvisningsbeslut.
Under det att utvisning alltid innefattar förbud för den utvisade att
återvända till riket, hvilket förbuds öfverträdande föranleder ansvar,
är däremot en,, person, som afvisats från landet, oförhindrad att hit
återkomma, därest han då kan styrka, att de omständigheter, som föranledt
afvisandet, ej vidare föreligga.

I förslagets 3 kap. lämnas föreskrifter om utlännings utvisning
från riket. Kung!. Maj:ts befallningshafvandes befogenhet i sådant
hänseende har i förslaget väsentligt utvidgats; i sammanhang därmed
hafva de allmänna grunderna för utvisning närmare angifvits. Bestämmelser
äro meddelade angående den förhandling, som skall föregå
utvisningsbeslut, samt angående sådant besluts Överklagande och om
verkställighet af utvisning. Den så kallade politiska utvisningen är
fortfarande Kungl. Magt förbehållen. Slutligen har stadgats ansvar
för utvisad person, som utan tillstånd återvänder till riket.

Enligt 15 § utvisas utländska zigenare äfvensom kringvandrande
musikanter, djurförevisare och dylika, därest de mot bestämmelserna i 11 §
lyckats inkomma i landet. Vidare skola, liksom nu sker, utländska lösdrifvare
och bettlare utvisas. I detta sammanhang kan anmärkas, att enligt
det underdåniga betänkande angående åtgärder för motarbetande af de
smittosamma könssjukdomarnas spridning, hvilket den 31 december 1910
afgifvits af en för ändamålet tillsatt kommitté, prostituerade kvinnor af
utländsk nationalitet ofta begifva sig hit till riket för att härstädes bedrifva
yrkesmässig skörlefnad; dessa blifva i regeln häktade för lösdrifveri
och återsända till hemlandet. Kommittén framhåller emellertid
som en allvarlig olägenhet, att sålunda hemsända kvinnor opåtaldt
kunna hit återvända; och påpekar kommittén önskvärdheten af en lagbestämmelse
därom, att dylika kvinnor, som efter utvisning återkomma,
befordras till straff. Förevarande förslag afser ej ändring i den hittills
följda praxis att utländska prostituerade kvinnor utvisas; och som redan
antydts har i förslaget upptagits en sådan bestämmelse som den af
kommittén förordade.

37

Kungi. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

I syfte att förhindra, att medellösa utlänningar här i riket falla
det allmänna till last, har förslaget tillagt Kung!. Maj:ts befallningshafvande
befogenhet att utvisa den utlänning, som finnes sakna samt
vara ur stånd att anskaffa medel till nödtorftigt uppehälle för sig och
sin familj.

Vidare äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande utvisa utlänning, hvilken
här i riket undergår eller inom viss tid före inledandet af den procedur,
som skall föregå utvisningsbesluts meddelande, här i riket eller utomlands
undergått urbota bestraffning, i sistnämnda fall dock endast för så
vidt gärningen är sådan, att den, därest den begåtts i Sverige och under
motsvarande förhållanden, skulle varit att bedöma såsom ett i den svenska
allmänna strafflagen med svårare straff än fängelse belagdt brott. Emellertid
får utvisning på grund af begånget brott ske endast i det
fall, att brottets beskaffenhet eller utlänningens vandel, före eller efter
förbrytelsens begående, särskildt därtill föranleder. Ätt, på sätt som
här skett, låta möjligheten af utvisning inträda vid alla brottsliga handlingar,
endast de medfört urbota straff, men tillika föreskrifva en pröfning
i hvarje särskildt fall så väl af gärningens beskaffenhet som af
förbrytarens personliga förhållanden har ansetts lämpligare än att, såsom
i vissa utländska lagar är fallet, förbinda utvisningspåföljden endast
med vissa arter af brott.

Jämväl olaga handel, som af utlänning bedrifves, har synts böra
i vissa fall föranleda utvisning. Af länsstyrelsernas yttranden i förevarande
ärende framgår, att i skilda delar af riket utlänningar, företrädesvis
judar af rysk eller polsk nationalitet, idka olaga handel. Kommerskollegium
i sitt berörda utlåtande framhåller ock, att handel, särskildt
gårdfarihandel, i anmärkningsvärd omfattning olagligen bedrifves
af utlänningar här i riket; och finner kollegium det uppenbart, att
detta missförhållande häntyder på en brist i vår näringslagstiftning. Såsom
en af de åtgärder, hvilka häremot böra vidtagas, föreslår kollegium^
att i eu blifvande invandringslag upptages eu bestämmelse af
innehåll, att utlänning, som beträdes med att här i riket för egen eller
annans räkning idka handelsverksamhet eller annan näring, hvartill han
icke är berättigad, må utvisas. Att såsom förutsättning för utvisning
fordra laga kraftvunnet utslag, synes kollegium icke vara erforderligt;
genom en sådan bestämmelse skulle enligt kollega mening föreskriften
om utvisning i många fall förfela sitt ändamål. Då kollega berörda
förslag torde motsvara ett föreliggande behof, har ett stadgande
i den af kollegium angifna riktning upptagits i lagförslaget. Emellertid
har utvisning synts böra grundas allenast på utslag, hvilket vunnit

38

Proceduren.

Kungl. Matris Nåd. Proposition Nr 42.

laga kraft, liksom berörda påföljd ansetts ej böra inträda, då förseelsen
i fråga skett i ringa omfattning eller eljest varit af obetydlig art.

Slutligen äger enligt förslaget Kungl. Maj:ts befallningshafvande
utvisa utlänning, som antingen i afsikt att undandraga sig polismyndighets
uppsikt underlåtit att fullgöra honom åliggande anmälningsplikt
eller ock vid anmälan, mot bättre vetande, lämnat oriktig uppgift.

Då utvisningen i vissa fall kan medföra synnerligen betydelsefulla
verkningar med hänsyn till den utvisades personliga och ekonomiska
förhållanden, ligger det vikt uppå att utvisningsrätten handhafves med
omsikt och varsamhet. I öfverensstämmelse härmed äro, såsom förut
framhållits, föreskrifterna angående grunderna för utvisningens handhafvande
icke ovillkorliga, utan äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att i hvarje särskildt fall besluta efter ett diskretionärt öfvervägande
af de föreliggande förhållandena. I näst sista stycket af 15 § antydes,
att sådana omständigheter som exempelvis en utlännings långvariga
bosättning eller vistelse här i landet eller hans giftermål med en svensk
kvinna böra vinna skäligt beaktande vid pröfning af hithörande frågor.
Kommerskollegium har ifrågasatt, att utvisning icke skulle tillämpas
mot utlänning, som är gift med en svensk kvinna. Bestämmelser i
denna riktning förekomma ock i vissa utländska lagar. Emellertid har
ett dylikt stadgande ej upptagits i förslaget, utan har berörda principiella
uttalande ansetts vara tillfyllest: exempelvis torde, då fråga är
om en farlig utländsk förbrytare, det allmännas intresse fordra, att utvisning
äger rum utan hänsyn till att han här i riket ingått äktenskap.

I sista stycket af 15 § hänvisas i fråga om utlänning, som faller
fattigvården till last och förty bör hemsändas, till hvad därom, i förordningen
den 9 juni 1871 angående fattigvården, 29 § 3 mom. och
32 §, samt dithörande författningar, är stadgadt.

Då fråga om utlännings utvisande uppkommit, skall enligt 17 §
förhör med honom hållas till utredning angående de omständigheter,
som kunna inverka på ärendets utgång; och kan Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i sammanhang därmed förordna om hans tagande i förvar.
Såsom redan är nämndt, äger jämlikt 18 § polismyndighet att
hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande göra hemställan om utvisning;
polismyndigheten har ock befogenhet att taga utlänningen i förvar,
dock skall Kungl. Maj:ts befallningshafvande ofördröjligen underrättas
om sådan åtgärd. I 19 och 21 §§ innehållas föreskrifter angående
meddelande af utslag i utvisningsärende samt om fullföljd af talan.
Besvär öfver Kungl. Maj:ts befallningshafvandes utslag får anföras allenast
af den, hvilkens utvisning beslutats; pröfningen af sådana besvär
tillkommer enligt förslaget Kungl. Maj:t i statsrådet.

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Enligt förslagets 22 § skall utvisad person i allmänhet befordras till Verkställighet
sitt hemland. Undantag är emellertid gjordt för det fall, att den utvisade af utviBnings
i hemlandet sannolikt skulle komma att åtalas eller straffas för brott, som beslut
han föröfvat i politiskt syfte. Liknande plägar iakttagas i utländsk
lagstiftning och praxis. Enligt gällande internationell utlämningsrätt
äro nämligen regelmässigt de politiska brotten undantagna från utlämningspåföljd;
men om en person, som i hemlandet misstänkes för sådant
brott, efter utvisning blefve dit befordrad, så vore detta ju ej annat än
en maskerad utlämning. Hvad som skall förstås med politiska brott är
emellertid synnerligen omtvistadt, med hänsyn därtill har i förslaget
valts en något allmännare formulering.

Hvad angår den så kallade politiska utvisningen, som i 23 § af
förslaget omförmäles, hänvisas till hvad därom i sammanhang med
redogörelsen för utländsk lagstiftning blifvit yttradt.

Utvisningsbestämmelserna fullständigas af stadgandet i 24 §, där ut- Ansvar,
visad persons olofliga återvändande belagts med straff. Ett sådant stadgande,
som regelmässigt förekommer i de utländska lagarne, saknas
hittills i vår rätt, och har denna brist i lagstiftningen medfört allvarsamma
olägenheter.

I förslagets 4 kap. meddelas bestämmelser i fråga om ersättande 4 kap.
af det allmännas kostnader för utlännings aflägsnande från riket enligt Kläder för
denna lag. _ Berörda kostnader afses skola gäldas i första hand af ut- afv„\8igCh
länningen själf. Men om, såsom väl oftast lärer blifva förhållandet,
denne saknar erforderliga medel, har ersättningsskyldighet för vissa
fall förklarats skola åligga andra personer.

_ Enligt 26 § svarar fartygs redare under vissa förhållanden för de
utgifter, som föranledas af utlännings afvisande. Liknande bestämmelser
äro meddelade i engelsk och amerikansk rätt.

Vidare har arbetsgivare, som till riket införskaffat utländsk arbetare,
ansetts böra i vissa, i 27 § angifna fall ersätta statsverket de
kostnader, som kunna uppkomma till följd af dennes utvisande. Arbetsgivarens
förpliktelse inträder, därest den omständighet, som föranleder
utvisningen, exempelvis ett af arbetaren här i riket begånget brott,
inträffat vare sig under arbetsanställningens fortvaro eller ock inom
en månad efter dess upphörande. I sistnämnda fall är dock arbetsgivaren
från ansvarighet fri, där anställningen upphört på grund
af arbetsinställelse. Ersättningsskyldighet har synts böra äga rum
endast då fråga är om så kallade säsongarbetare, icke då den utvisade
under någon längre tid, enligt förslaget minst ett år, vistats i riket.

Hå utvisningen föranledts af brott, som arbetaren begått före sin ankomst
till riket, inträder liknande förpliktelse för arbetsgivaren, därest

40

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

5 kap.

S ärskilda bestämmelser.

Förslag till
lag om ändring
i lagen
af 1885 ang.
lösdrifvares
behandling.

deri procedur, som skall föregå utvisningsbeslutets meddelande, blifvit
inledd inom ett år från arbetarens ankomst till riket. En sådan ansvarighet
som den föreslagna synes vara väl grundad i det här ifrågavarande
förhållandets natur. Föreskrifter i denna riktning innehållas
ock i den danska lagen af 1908 om utländska arbetare.

På sätt kommerskollegium framhållit, torde för vissa utomordentliga
tillfällen af längre eller kortare varaktighet böra vidtagas särskilda ätåtgärder
för reglerande af invandringen från visst håll. I öfverensstämmelse
härmed har i 29 § föreslagits, att vid sådana tillfällen, som nyss
sagts, Ivungl. Maj:t må kunna meddela förordnande angående vissa
skärpningar i fråga om den i 1 § för utlänning stadgade anmälningsskyldighet.

Föreskrifterna i de föreslagna 30 och 31 §§ hafva tillkommit på
hemställan af chefen för generalstaben. Stadgandet i förstnämnda §
afser att för vederbörande myndigheter möjliggöra kontroll öfver utlänningar,
om hvilka det kan misstänkas, att de till riket inkommit för att
skaffa sig närmare kännedom om fästningar eller andra platser, hvilka
för vårt försvar äga särskildt intresse.

Därest förevarande förslag varder lag, torde cirkuläret den 28 maj
1886 angående behandlingen af utlänningar, hvilka här i riket beträdas
med lösdrifveri, böra vid tidpunkten för lagens ikraftträdande upphöra
att gälla. Under samma förutsättning lärer konventionen med Ryssland
angående ömsesidigt återsändande af lösdrifvare, tiggare och förbrytare
den U december 1860, hvilken konvention enligt sin ordalydelse äger
tillämpning till utgången af ses månader efter det att den ena af de
kontraherande parterna hos den andra anmält sin önskan om upphäfvande
af konventionens kraft och verkan, böra uppsägas så tidigt,
att densammas giltighet upphör, när den nu föreslagna lagen träder
i kraft.

Då efter upphäfvande af cirkuläret den 28 maj 1886 behandlingen
af utländska lösdrifvare afses skola regleras uteslutande af den nu föreslagna
lagens bestämmelser, synes i lagen angående lösdrifvares behandling
den 12 juni 1885 uttryckligen böra tillkännagifvas, att sistnämnda
lag ej gäller i fråga om utländska lösdrifvare. Af sådan anledning
har upprättats ett förslag till lag om ändring i 1885 års lag; enligt
berörda förslag införes, efter lagens 16 §, en §, som således får
numret 17, af sådant innehåll, som nyss sagts; den nuvarande 17 §
får numret 18.»

Föredragande departementschefen uppläste sistnämnda lagförslag,
hvilket skulle fogas såsom bilaga vid detta protokoll; därefter hem -

41

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

ställde föredragande departementschefen, att Kungi. Maj:t behagade, för
det i S7 § regeringsformen omförmälda ändamål, inhämta lagrådets
yttrande öfver ifrågavarande förslag till

1) lag rörande tillsyn ä utlänningar i riket;

2) lag om ändring i lagen angående lösdrifvares behandling
den 12 juni 1885.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Niklas A. Lindliult.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 17 höft. (Nr 42.)

6

42

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 43.

Bilaga.

Förslag

till

rörande tillsyn å utlänningar i riket.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap.

Om anmälnin^skyldighet och uppehållsbok.

1 §•

Utlänning, som till riket inkommer i syfte att här vinna uppehälle
eller bosätta sig, skall inom fyrtioåtta timmar efter sin ankomst till riket
därom göra anmälan hos polismyndighet. Sådan anmälan skall ske:
om utlänningen ämnar här bosätta sig, å den afsedda boningsorten, men
eljest å den ort, hvarest han först utöfvar sin verksamhet.

2 §.

Anmälan, som må göras skriftligen eller muntligen, skall innefatta
de uppgifter, som för fastställande af den anmälandes identitet erfordras,
och i sådant hänseende upptaga den anmälandes namn, lefnadsålder,
födelseort, nationalitet, senaste utländska bostadsort, tillämnad bostadsort
inom landet, yrke och aftalad arbetsanställning eller tjänst i
riket.

I fråga om barn under femton år, som åtfölja anmälningspliktig utlänning,
må dock, därest polismyndigheten icke jämväl rörande dessa

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

påfordrar uppgift i ett eller flera af nyss angifna afseenden, anmälan
kunna inskränkas till angifvande af deras antal.

Sker anmälan skriftligen, vare den, som anmälan gjort, likväl skyldig
att på anfordran personligen inställa sig hos polismyndigheten.

För skriftlig anmälan tillhandahåller polismyndigheten blanketter
enligt formulär, som af Konungen fastställes.

3 §•

Finner polismyndigheten ej anledning att förfara enligt 11 eller 18 §,
skall polismyndigheten utfärda uppehållsbok för den anmälande.

Uppehållsbok skall innehålla uppgifter om de förhållanden, angående
Indika anmälan enligt 2 § skall ske. Formulär till sådan bok fastställes
af Konungen.

4 §.

Då utlänning har för afsikt att lämna den ort, där uppehållsbok
för honom utfärdats, för att taga sin bostad annorstädes, skall han hos
polismyndigheten uppvisa boken ej mindre före afresan än äfven inom
tjugufyra timmar efter ankomsten till den afsedda bostadsorten. Sådan
anmälningsplikt åligger utlänning jämväl då han senare flyttar från ort
till annan inom riket.

Om uppvisandet skall polismyndigheten göra anteckning i boken.

5 §•

Därest utlänning, som innehar uppehållsbok, blifver dömd till straffarbete
eller fängelse eller för olaga handel till böter, skall domstolen
därom underrätta Konungens befallningshafvande, hvarjämte, där omedelbart
ådömdt frihetsstraff aftjänats, fängelseföreståndaren skall därom hos
Konungens befallningshafvande göra anmälan; och läte Konungens befallningshafvande
genom vederbörande polismyndighet i uppehållsboken
införa anteckning om det brott utlänningen föröfvat och det straff
honom ådömts äfvensom domstolens namn samt dagen för utslagets afkunnande,
så ock om dagen för det slutliga verkställandet af omedelbart
ådömdt frihetsstraff.

Varder den dömde med anledning af förd klagan befriad från ansvar
eller hafva fem år förflutit från den dag, omedelbart ådömdt frihetsstraff
slutligen aftjänats, eller två år förflutit från det böter för olaga handel
ådömts genom utslag som vunnit laga kraft, utan att utlänningen under

44

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

nämnda tid veterligen blifvit dömd till straff, hvarom anteckning, enligt
hvad ofvan är sagdt, skall göras, skall den polismyndighet, som utfärdat
uppehållsboken, på därom framställd begäran utfärda ny uppehållsbok
med uteslutande af de i den förra boken i sådant hänseende införda
anteckningar. Har utlänningen lämnat den ort, där den första för
honom gällande uppehållsbok utfärdats, skall på hans begäran polismyndigheten
i den ort, där han vistas, införskaffa sådan ny uppehållsbok,
som nyss sagts.

6 §.

Därest uppehållsbok för utlänning förkommit, åligger det honom
att ofördröjligen göra anmälan därom hos den polismyndighet, som utfärdat
boken; och skall nämnda myndighet, med ledning af den i 7 §
omförmälda liggare, utfärda ny uppehållsbok. Har utlänningen lämnat
den ort, där den första för honom gällande uppehållsbok utfärdats, skall
anmälan ske hos polismyndigheten i den ort, där han vistas; och har
sistnämnda myndighet att införskaffa ny uppehållsbok.

7 §•

Hvarje polismyndighet, som utfärdar uppehållsbok eller i sådan gör
anteckning, hvarom i 4 eller 5 § sägs, skall föra särskild liggare, innefattande
upplysning rörande samtliga de uppgifter, uppehållsboken innehåller
eller anteckningen afser.

Där anteckning i uppehållsbok göres af annan polismyndighet än
den, som utfärdat boken, skall underrättelse därom ofördröjligen tillställas
sistnämnda myndighet, som har att i sin liggare anteckna hvad
sålunda blifvit upplyst.

8 §•

Enhvar, som hyser utlänning, skall affordra honom uppgift om
namn, yrke och hemort samt härom inom tjugufyra timmar efter utlänningens
emottagande göra anmälan hos vederbörande polismyndighet;
och må skyldigheten anses fullgjord, därest meddelandet inom samma tid,
för befordran till polismyndigheten, inlämnas till allmänna posten i rekommenderadt
bref.

9 §•

Uraktlåter någon att i fall, som i denna lag sägs, hos polismyndigheten
göra anmälan eller uppvisa uppehållsbok, straffes med böter,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

45

högst etthundra kronor. Lämnar han i anmälan mot bättre vetande
oriktig uppgift, böte från och med tio till och med trehundra kronor.

Böter, som enligt denna § ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

10 §.

Förseelse, hvarom i 9 § sägs, åtalas vid polisdomstol, där särskild
sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej finnes,
vid allmän domstol.

2 kap.

Om afvisande af utlänning, som till riket ankommer.

11 §•

Polismyndighet i gränsort eller hamn skall omedelbart vid deras
ankomst till riket afvisa utländska zigenare äfvensom en hvar utlänning,
som kan antagas hafva för afsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande
eller att under vandring från ort till annan vinna sin utkomst genom
utförande af musik, förevisande af djur eller annan dylik sysselsättning.

Hvad i denna § är stadgadt äger ej tillämpning å invandrare, som
eu gång varit svensk medborgare men hvars medborgarrätt genom
vistelse utomlands eller eljest gått förlorad.

12 §.

Uppgifver någon, då fråga är om hans afvisande från riket, att
han är eller varit svensk medborgare, och föreligga sannolika skäl härför,
må han ej från riket afvisas. Där omständigheterna sådant föranleda,
göre polismyndigheten anmälan i ärendet hos Konungens befallningshafvande.

13 §.

Utlänning, som från riket afvisas, bör i allmänhet befordras till det
land, hvarifrån han hit inkommit, där ej särskilda omständigheter däremot
föreligga, såsom om han därifrån utvisats eller sannolika skäl äro,

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

att han där skulle komma att tilltalas eller undergå straff för brott,
som han föröfvat i politiskt syfte.

Möter af skäl, hvarom här ofvan sägs, eller eljest hinder för den
afvisades återsändande till det land, hvarifrån han inkommit, skall polismyndigheten
föranstalta om hans befordrande till annat närbeläget land,
där sådant hinder ej är för handen.

14 §.

Klagan öfver beslut om utlännings afvisande må ej föras. Beslutet
gånge så fort ske kan i verkställighet; kan det ej genast ske,
må utlänningen af polismyndigheten tagas i förvar, intill dess beslutet
kan verkställas.

3 kap.

Om utlännings utvisning från riket.

15 §.

Konungens befallningshafvande må meddela förordnande om utvisande
från riket af följande utlänningar, nämligen

a) zigenare äfvensom den, som beträdes med lösdrifveri eller genom
bettlande eller sådan förseelse som omförmäles i 40 § 5 mom. af kungl.
förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården, sådant nämnda
mom. lyder enligt kungl. förordningen den 12 juni 1885, gör sig förfallen
till behandling såsom lösdrifvare, så ock den, som under vandring
från ort till annan söker sin utkomst genom utförande af musik, förevisande
af djur eller annan dylik sysselsättning;

b) den, som finnes sakna samt vara ur stånd att anskaffa medel
till nödtorftigt uppehälle för sig och sin familj;

c) den, som här i riket undergår eller inom loppet af de närmast
förflutna fem åren undergått honom omedelbart ådömdt frihetsstraff, för
så vidt brottets '' beskaffenhet eller hans vandel i öfrig! föranleder till
antagande, att fara af hans vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet,
ordning eller sedlighet;

d) den, som inom tid, som nyss sagts, utom riket undergått honom
omedelbart ådömdt frihetsstraff för gärning, som, därest densamma begåtts
i Sverige och under motsvarande förhållanden, skulle varit att bedöma
såsom ett i den svenska allmänna strafflagen med svårare straff

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

47

än fängelse belagdt brott, för så vidt, på sätt under c) sägs, fara af
hans vistelse i riket kan antagas uppstå för allmän säkerhet, ordning
eller sedlighet;

e) den, som inom loppet af de närmast förflutna två åren här i
riket genom utslag, som vunnit laga kraft, dömts för olaga handel, där
ej förseelsen skett i ringa omfattning eller eljest varit af obetydlig art;

f) den, som antingen i afsikt att undandraga sig polismyndighets
uppsikt uraktlåtit att ställa sig till efterrättelse enligt denna lag gällande
bestämmelser om utlännings anmälningsskyldighet eller ock vid anmälan,
mot bättre vetande, lämnat oriktig uppgift.

Vid bedömande, huruvida utvisning bör äga rum, skall skälig
hänsyn tagas till den tid, utlänningen vistats här i riket, äfvensom till
hans familje- och lefnadsförhållanden.

Om utlänning, som faller fattigvården till last och förty bör hemsändas,
är särskild! stadgadt.

16 §•

Har utlänning här i riket blifvit dömd till straffarbete eller fängelse,
bör frågan, huruvida utvisning må äga rum, af Konungens befallningshafvande
tagas i ompröfning i så god tid innan straffets slutliga afdånande,
att, där till utvisning dömes, densamma kan omedelbart efter
straffets aftjenande verkställas.

Har Konungens befallningshafvande förordnat, att någon, som här
i riket undergår straffarbete, skall efter utståndet straff utvisas, vare
förordnandet förfallet, där Konungen beslutar, att han må villkorligt
frigifvas.

17 §•

Finner Konungens befallningshafvande anledning till någons utvisande
föreligga, föranstalte Konungens befallningshafvande därom att
han anhålles och inställes till förhör inför Konungens befallningshafvande;
dock må, därest han undergår straffarbete eller fängelse här i riket, förhöret
efter Konungens befallningshafvandes förordnande kunna hållas af
fängelseföreståndaren.

Vid förhöret skall noggrann utredning företagas om alla de omständigheter,
som kunna å ärendets utgång inverka.

Vid förhöret bör tolk, där så erfordras, närvara. Ej må den brukas
som tolk, hvilken är i sådant förhållande till utlänningen, att därigenom
hans tillförlitlighet må au ses förringad.

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Där så skäligt pröfvas, äger Konungens befallningshafvande vid
förhör, hvarom fråga är, förordna, att utlänningen skall hållas i förvar,
intill dess ärendet afgjorts eller annorledes förordnas.

18 §.

Polismyndighet äger hos Konungens befallningshafvande göra hemställan
om utlännings utvisande; och må polismyndigheten tillika, där
så skäligt pröfvas, taga honom i förvar; dock må det ej ske, där det
ej kan antagas, att han eljest skulle undandraga sig myndigheternas
uppsikt eller väsentligen försvåra densamma.

Tages utlänning i förvar, skall polismyndigheten ofördröjligen
underrätta Konungens befallningshafvande därom.

19 §.

Sedan förhandlingarna i ärende rörande utvisning förts till ända,
meddele Konungens befallningshafvande snarast möjligt utslag. Där till
utvisning dömes, skall utslaget innehålla förbud för utlänningen, vid
äfventyr som i 24 § sägs, att utan tillåtelse återvända till riket; och
gifve Konungens befallningshafvande tillkänna hvad utlänningen har
att iakttaga, där han vill i utslaget söka ändring, samt tillställe honom
så fort ske kan skriftligt utslag med åtecknad fullständig besvärshänvisning.

20 §.

Har utslag meddelats, hvarigenom utlänning förklarats skola utvisas,
må denne, därest han så önskar, dock tidigast å andra dagen efter det utslaget
gafs, till Konungens befallningshafvande afgifva förklaring, att
han åtnöjes med utslaget. Sådan förklaring må ej återkallas; och
gånge utslaget omedelbart i verkställighet.

21 §•

Vill den, hvilken genom Konungens befallningshafvandes utslag
förklarats skola utvisas, öfverklaga utslaget, äger han inom åtta dagar
efter det han af detsamma erhållit del, den dagen oräknad, till Konungens
befallningshafvande ingifva sina till Konungen ställda besvär.

49

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr dä.

Konungens befallningshafvande åligger tillse, att utlänning, som är
tagen i förvar eller som eljest är urståndsatt att själf föra sin talan
eller anskaffa nödigt biträde vid besvärens affattande, erhåller sådant.

Inkomna besvär åligge Konungens befallningshafvande att så fort
ske kan till civildepartementet insända tillika med vederbörandes yttrande,
om anledning förekommit att sådant infordra, äfvensom eget
utlåtande och öfriga till ärendet hörande handlingar.

22 §.

Vid verkställande af utslag rörande någons utvisning, hvarom ofvan
sägs, skola följande grunder tillämpas:

I allmänhet bör den utvisade befordras till sitt hemland, där ej särskilda
svårigheter möta på grund af landets aflägsenhet, eller andra omständigheter
däremot förekomma, såsom att han där sannolikt skulle
tilltalas eller straffas för brott, som han föröfvat i politiskt syfte. Kan
den utvisade ej befordras till sitt hemland eller kan detta ej utrönas,
bör han i allmänhet befordras till det land, hvarifrån han i riket inkommit,
såvidt ej sådana skäl däremot föreligga, som nyss nämnts,
eller han från det landet utvisats.

I tvifvelaktiga fall eller där svårighet möter för utslagets verkställande,
skall Konungens befallningshafvande i ärendet göra anmälan
hos Konungen.

Sedan det land, dit den utvisade skall sändas, blifvit bestämdt,
skall Konungens befallningshafvande draga försorg om hans befordrande
ur riket.

23 §.

Därest sådant för rikets inre eller yttre säkerhet eller med hänsyn
till allmän ordning eller, sedlighet eller eljest i allmänt intresse synes
påkalladt, må Konungen från riket utvisa utlänning, som bär vistas.
Dessförinnan skall utlänningen inställas till förhör inför Konungens befallningshafvande;
och må han tillika, där så skäligt pröfvas, i afbidan
på ärendets afgörande tagas i förvar.

I fråga om verkställighet af beslut, hvarom i denna § sägs,
förordne Konungen efter omständigheterna; dock må ej utlänningen
befordras till land, hvarifrån han utvisats eller hvarest han sannolikt
skulle tilltalas eller straffas för brott, som han föröfvat i politiskt syfte.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 17 höft. (Nr 42.) 7

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

24 §.

Återvänder till riket den, som jämlikt denna lag blifvit härifrån
utvisad, utan att därtill hafva erhållit Konungens tillstånd, straffes med
fängelse i högst sex månader och varde efter utståndet straff omedelbart
förd ur riket.

4 kap.

Om kostnad för åtgärd, hvarom i 2 och 3 kap. sägs.

25 §.

Har åtgärd, hvarom i 2 eller 3 kap. sägs, mot utlänning vidtagits,
vare han skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska
ort, dit han sändes. Finnes lian ej äga medel därtill och kan ej, enligt
hvad i denna lag är stadgadt, annan därtill förpliktas, skall kostnaden
bestridas af allmänna medel.

öfriga kostnader skola alltid gäldas af allmänna medel.

26 §.

Har utlänning, hvarom i 11 § sägs, med fartyg till riket inkommit
och voro omständigheterna uppenbarligen sådana, att befälhafvaren bort
inse, att utlänningen skulle komma att härifrån afvisas, vare, där sådan
åtgärd vidtages, redaren förpliktad att återföra honom till den utländska
hamn, hvarifrån han medtagits, eller till statsverket utgifva häremot
svarande kostnad.

27 §.

Har arbetsgivare låtit införskaffa utländsk arbetare och varder
denne från riket utvisad, vare arbetsgifvaren pliktig ersätta statsverket
kostnaden för arbetarens befordrande ur riket, för så vidt utvisningen
föranledts af omständighet, som inträffat under tiden från arbetarens
ankomst till riket och intill dess en månad förflutit från det arbetsanställningen
upphört; dock vare arbetsgifvaren från förpliktelse, som

51

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

sagd är, befriad, därest vid inträffandet af den omständighet, som föranledde
utvisningen, ett år förflutit från arbetarens ankomst till riket,
eller han i följd af arbetsinställelse upphört med arbetet samt den omständighet,
som föranledde utvisningen, först inträffat efter det arbetsinställelsen
ägt rum.

Har utvisning föranledts af brott, som arbetaren före ankomsten
till riket föröfvat, vare, där förhör i ärendet ägt rum inom ett år från
det han till riket anländt, arbetsgifvaren likaledes förpliktad att ersätta
statsverket kostnaden för hans befordrande ur riket.

5 kap.

Särskilda bestämmelser.

28 §.

Med polismyndighet afses i denna lag för landet kronofogde eller
länsman samt i stad stadsfiskal eller polismästare, där sådan finnes.

29 §.

Där särskilda omständigheter sådant påkalla, äger Konungen i fråga
om viss del af riket förordna, att utlänning, som dit anländer, skall fullgöra
den honom enligt 1 § åliggande anmälningsskyldighet å den ort,
dit han först ankommer, och inom tid, som Konungen utsätter.

Likaledes må, där sådant af särskilda omständigheter kräfves,
Konungen ej mindre förordna, att till viss del af riket inkommande utlänning
eller utlänning från visst land eller landsdel skall vid anmälan,
hvarom i 1 § sägs, foga fullständiga legitimationshandlingar, än äfven i
sammanhang därmed föreskrifva, att utlänning, som icke är försedd med
sådana handlingar, må, på sätt i 2 kap. är stadgadt, från riket afvisas.

30 §.

Där sådant för rikets försvar pröfvas erforderligt, äger Konungen i
fråga om visst område förordna, att en hvar utlänning, som dit anländer,
skall, äfven om han annorstädes fullgjort den anmälningsskyldighet, som
eljest enligt denna lag må honom åligga, inom tid, som Konungen bestämmer,
hos polismyndigheten göra anmälan om sin ankomst.

52

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

31 §.

I händelse af krig eller fara för krig må Konungen, utan hinder
af bestämmelserna i denna lag, utfärda de föreskrifter, som för utlänningars
öfvervakande erfordras.

32 §.

Hvad i 1 kap. är stadgadt afser icke konsul, som härstädes anställts
och ej själf är svensk medborgare, eller hans familj, ej heller
tjänstefolk hos medlem af främmande beskickning här i riket eller hos
sådan konsul, som n}rss nämnts.

33 §.

Do närmare föreskrifter, som, utöfver hvad ofvan stadgats, må
erfordras med afseende å verkställighet af beslut om utlännings afvisande
eller utvisning, meddelas af Konungen.

Denna lag träder i kraft den ...................................., vid hvilken tid

kungl. cirkuläret den 28 maj 1886 angående behandlingen af utlänningar,
hvilka här i riket beträdas med lösdrifveri, upphör att gälla.

Utlänning, som före tidpunkten för lagens ikraftträdande till riket
inkommit i sjette som i 1 § omförmäles, skall senast ett år efter nämnda
tidpunkt göra sådan anmälan, som i 1 § sägs.

Kungl, Maj.is Nåd. Proposition Nr 4.2.

53

Bilaga.

Anmälan om utlännings ankomst till riket
enligt 1 § i lagen rörande tillsyn å utlänningar i riket den

1. Namn:..................................................................................

2. Födelsedag: ......................................................................

3. Födelseort:.........................................................................

4. Nationalitet: ......................................................................

5. Senaste utländska bostadsort:.....................................

6. Afsedd bostadsort inom riket: ..................................

7. Yrke: ..................................................................................

8. Aftalad arbetsanställning eller tjänst inom riket:

9. Antalet till riket medförda barn under 15 år: ....

10. Anmärkningar: ................................................................

Ort och dag. .................................

(Den anmälandes underskrift.)

54

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

llppeliållshok

för

Bilaga.

(titel eller yrkesbeteckning samt fullständigt namn.)

Utdrag ur lagen rörande tillsyn å utlänningar i
riket den ....................................................................................

Sedan .....................................................................................................................,

(titel eller yrkesbeteckning samt fullständigt namn)

hvilken icke är svensk medborgare,

anmält sig hafva för afsikt att här i riket vinna uppehälle*),
bosätta sig,

varder, jämlikt föreskrifterna i lagen rörande tillsyn å utlänningar i

riket den .....................................................................................................................,

denna uppehållsbok för honom utfärdad.

............................................................................................. har uppgifva sig

vara född den ................................. i ............................... i.................................

(°rt)

till nationaliteten vara............................................

utländska bostadsort i ...........................................

(land)

hafva haft sin senaste

.. i ................................

samt till riket inkommit den

(ort)

(land)

Ort och dag.

(Vederbörande polismyndighets
underskrift.)

* Efter omständigheterna strykes denna eller nästa rad.

Anmärkningar;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

55

Förslag till Lag -

Bilaga.

om ändring i lagen angående lösdrifvares behandling

den 12 juni 1885.

Härigenom förordnas, att nedannämnda §§ i lagen angående lösdrifvares
behandling den 12 juni 1885 skola erhålla följande lydelse:

17 §•

Angående behandlingen af utlänningar, hvilka här i riket beträdas
med lösdrifveri, gälle hvad särskilt är stadgadt.

18 §.

Denna lag skall gälla till efterlefnad från och med den 1 oktober 1885.

Den som, då denna lag träder i verksamhet, undergår honom på
grund af stadgan angående försvarslöse och till allmänt arbete förfallne
personer den 29 maj 1846 ådömdt allmänt arbete, skall, då han varder
frigifven, anses såsom hade han undergått tvångsarbete enligt denna lag.
Därest före den bestämda arbetstidens utgång något förhållande inträffar,
på grund hvaraf han enligt 22 § i nämnda stadga kunnat blifva
frigifven, skall sådan rätt honom tillgodokomma.

Har någon inom två år före lagens trädande i verksamhet frigifvits
från sådant allmänt arbete, som ofvan sägs, varde ansedd såsom
hade han vid frigifningen blifvit varnad för lösdrifveri.

1 händelse vid lagens trädande i verksamhet tillfälle saknas att
låta alla dem, som till tvångsarbete dömas, fullgöra arbetet i sådan

56

Kung]. Majds Nåd. Proposition Nr 42.

tvångsarbetsanstalt, som i 9 § åsyftas, skola de, för hvilka sådant tillfälle
saknas, i stället fullgöra det ådömda arbetet i enrum å cellfängelse,
dock med iakttagande att i sådant fall en tredjedel af den ådömda
arbetstiden afdrages.

Denna lag träder i kraft den........

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

57

Bilaga.

Öfversikt af främlingslagstiftningen i Sverige och vissa andra
länder, med ett tillägg, upptagande af Institutet för in ter- •
nationell rätt föreslagna regler för utvisning in. in.

1. Sverige.

Passväsendet, som närmare reglerats genom åtskilliga under de Förordnin»
första årtiondena af 1800-talet utfärdade författningar, afskaffades ge- sen afiseo
nom kungl. förordningen om upphäfvande af skyldigheten för resande ° van“dePaff''
att vara försedda med pass den 21 september 1860. I ingressen till skyldighedenna
förordning angafs såsom skäl för densammas tillkomst, att dit- ^ande^t''
tills gällande föreskrifter angående pass för resande visat sig mindre vara förtillämpliga
i den mån kommunikationsmedlen lättats samt att den po- ^pass!''6''*
lisuppsikt, som med berörda föreskrifter varit afsedd men endast ofullständigt
vunnits, syntes under rikets dåvarande inre och yttre trygghet
kunna i allmänhet umbäras.

. Genom kungl. kungörelsen den 16 april 1861 publicerades en mel- Konvent»»,
lan Sverige och Ryssland den 27/15 december 1860 afslutad öfverens- nen af 1860
kommelse angående ömsesidigt återsändande af lösdrifvare, tiggare och "luid''om"
förbrytare. Om sådan person, född i Ryssland eller Finland, begifvit återsänsig
till Sverige, kan han återsändas till sitt fädernesland, äfven om lösdrifvare
uttrycklig begäran därom ej blifvit af ryska regeringen framställd. M fl
Detsamma gäller om person, som är född i Sverige af rysk eller finsk
fader, men formligen blifvit erkänd för rysk eller finsk undersåte. Dock
får ej hemsändas den, som i Sverige varit anställd i allmän tjänst eller
för egen del lagligen idkat jordbruk eller annat näringsfång, ej heller
den, som här ingått äktenskap med en svensk medborgare. Innan en
dylik person hemsändes, skall hans nationalitet styrkas. Med förbrytare
Bihang till Riksdagens protokoll 19lk. 1 samt. 17 Käft. (Nr 42.) 8

58 Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

förstås den, som i någotdera landet blifvit dömd för brott, förbrytelse
eller öfverträdelse af lag. Därest en i konventionen afsedd persons
födelseort ej kan utredas, anses han tillhöra det land, där lian senast
sökt nyttig sysselsättning; därest ej heller detta kan ådagaläggas, bör
han mottagas i det land, hvarifrån han bevisligen först ankommit till
det andra. Undersökning i dylikt ärende skall med nödig skyndsamhet
verkställas af landshöfdingen i det län, där utlänningen blifvit
gripen. Fordras upplysningar från auktoriteter i utlänningens hemland,
sker skriftväxlingen genom utrikesministerierna. Dock äga, till underlättande
af ömsesidiga förhållanden mellan gränsprovinserna samt
till påskyndande af erforderliga undersökningar, enligt konventionen
landshöfdingarna i Stockholms och Norrbottens län, enligt praxis äfven
öfverståthållareämbetet, direkt skriftväxla med motsvarande utländska
myndigheter. I. alla sådana ärenden skall fullständigt protokoll föras;
och då någon hemsändes, bör förpassningen åtföljas af protokollsutdrag,
innehållande beslutet och skälen därtill. Om utlänningen åtföljes af
hustru och barn, skall med dem förfaras på samma sätt. Då någon
från Sverige återsändes till Ryssland eller Finland, skall Sverige bära
kostnaden för hans forslande och underhåll intill rikets gräns, därifrån
bäres kostnaden af det mottagande landet.

Enligt omförmälda förordning den 21 september 1860 skulle, i öfverensstämmelse
med den då gällande stadgan angående försvarslöse den
29 maj 1846, därest okänd person undandroge sig att uppgifva namn
eller hemort''eller hvad eljest hörde till nödig upplysning eller det
kunde antagas att han lämnade osann uppgift, den okände af polismyndighet,
inställas hos Kung!. Maj:ts befallningshafvande,, som ägde
hålla honom i fängsligt förvar till dess han blifvit tillförlitligen känd.
Befunnos sålunda anhållna personer vara utlänningar, lärer praxis ha
varit, att de genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes försorg återsändts
till hemlandet.

Sedan under år 1881 åt en kommitté uppdragits att utarbeta förslag
till ny lagstiftning i de ämnen, som afsåges i 1846 års stadga,
aflämnade kommittén den 31 augusti 1882 bland annat förslag till förordning
angående utlänningar, hvilka såsom lösdrifvare här i riket anträffas.
Enligt förslaget må sådan utlänning häktas och öfverlämnas
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet som, där annat förfarande
ej anses böra äga rum, har att draga försorg om hans befordrande ur
riket.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42. 59

Detta förslag blef icke antaget, men i anslutning till den nya lagen
angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885 utfärdades kungl.
cirkuläret den 28 maj 1886 angående behandlingen af utlänningar, hvilka
här i riket beträdas med lösdrifveri. I berörda cirkulär är stadgadt, att
därest utländsk man eller kvinna bär i riket beträdes med lösdrifveri
eller genom bettlande eller sådan förseelse, som omförmäles i 40 § 5
mom. af förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården, sådant
nämnda mom. lyder genom förordningen den 12 juni 1885, gör sig förfallen
till behandling såsom lösdrifvare, må — i händelse det land, till
hvilket den ifrågavarande personen står i unders ätlig t förhållande, är
så beläget, att han eller hon kan dit befordras utan att under vägen
behöfva uppehålla sig å annat lands område — Kungl. Maj:ts befallningshafvande
eller öfver ståthållareämbetet draga försorg därom, att
personen på lämpligt sätt varder till sitt hemland återsänd, sedan underrättelse
därom dock förut meddelats vederbörande myndighet å det ställe
i nämnda land, dit personen först ankommer. I annan händelse än nu
är nämndt äfvensom i fall det icke med full tillförlitlighet kan utredas,
hvilket land personen tillhör, skall frågan om hans eller hennes behandling
till Kungl. Majrts pröfning öfverlämnas och personen i afbidan därå
i häkte förvaras. Med norsk undersåte skall i ifrågavarande fall förfaras
på enahanda sätt, som är stadgadt om utlänning. Däremot skall beträffande
lösdrifvare och tiggare, som äro ryska eller finska undersåtar,
kungörelsen den 16 april 1861 fortfarande tillämpas. — Genom cirkuläret
den 15 juli 1904 är stadgadt, att i afseende å utlänningar af
persisk eller armenisk nationalitet skola de i cirkuläret af den 28 maj
1886 föreskrifna åtgärder mot utländska lösdrifvare i hvarje förekommande
fäll med största skyndsamhet vidtagas.

Genom kungl. cirkuläret till öfverståthållareämbetet och Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i länen den 27 april 1906 meddelades föreskrifter
angående viss anmälningsskyldighet för främlingar m. m. Berörda
cirkulär innehåller följande. Med hänsyn därtill att under de
senaste månaderna ett större antal personer i följd af tilldragelserna
i ryska riket därifrån begifvit sig hit till landet, anbefalldes rikets
polismyndigheter att förständiga de främlingar, som af nämnda anledning
inkommit eller inkomme till riket, att ofördröjligen hos vederbörande
polismyndighet anmäla namn, yrke och hemort äfvensom uppgifva
ej mindre bostad och förvärfsmöjligheter här i landet än ock,
där ombyte af bostad skedde, den nya bostaden. Det ålåge polis -

Cirkuläret
af 1886 angående
behandlingen

af utlänningar,

hvilka här
i riket beträdas
med
lösdrifveri.

Cirkuläret
af IDOG angående
viss
anmälnings,
skyldighet
för främlingar
m. m.

60

Kungörelsen
af 182!)
angående
villkoren,
hvarunder
utländska
män kunna
förvärfva
och besitta
fast egendom
i riket.

Förordningen
af 1864
angående
utvidgad
näringsfrihet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

myndigheten att på Olämpligt sätt fästa dessa främlingars uppmärksamhet
därpå, att de icke ägde någon ovillkorlig rätt att uppehålla sig här
i landet och särskildt vore underkastade risken att varda utvisade från
riket, icke blott om de beginge något, som strede mot lag eller allmän
ordning, eller underläte att fullgöra nämnda anmälningsskyldighet eller
om sig lämnade falska uppgifter, utan äfven om de på ett eller annat
sätt blandade sig i här i riket förekommande politiska meningsstrider
eller sociala tvister. Och hade polismyndigheten att, när främling,
hvarom i cirkuläret vore fråga, icke ställde sig till efterrättelse hvad
sålunda förordnats, därom genast hos Kungl. Maj:t göra anmälan. Ifrågavarande
cirkulär har åtskilliga gånger förnyats, senast den 17 februari
1911 att gälla tillsvidare under nämnda år.

I fråga om utlänningars rätt att här i riket besitta fast egendom
eller drifva näring äro meddelade vissa bestämmelser: för de viktigaste
af dessa skall här i korthet redogöras. I kungl. kungörelsen angående
villkoren, hvarunder utländska män kunna förvärfva och besitta fast
egendom i riket, den 3 oktober 1829 har Kungl. Maj:t förklarat, att
utländsk undersåte, som icke erhållit svensk medborgarerätt, icke kan
anses vara berättigad att förvärfva och besitta fast egendom i riket,
utan att han därtill undfått Kungl. Maj:ts tillstånd. — Personer, som
fått dylikt tillstånd, kallas stundom forenser

Enligt kungl. förordningen angående utvidgad näringsfrihet den
18 juni 1864 skall på särskild pröfning af Kungl. Maj:t i hvarje fall
bero, om utländsk man eller kvinna må här i riket idka handels- eller
fabriksrörelse, handtverk eller annan handtering. Sådant tillstånd meddelas
endast den som är myndig och har god frejd samt ställer säkerhet
för utskylder till stat och kommun. Utlänning må ej i något fall
idka gårdfarihandel eller användas som biträde därvid. Ej heller äger
utlänning verkställa eller biträda med realisation för svensk eller utländsk
mans räkning, utan att Kungl. Maj:t på grund af ingången traktat
därtill gifvit lof. Angående utlännings rätt att reda i skepp eller
att drifva masugn, järnbruk eller liknande inrättning gälla särskilda
bestämmelser. Om utlänning bryter mot förordningens föreskrifter, är
han förfallen till böter; och må allmän åklagare af olofligen till salu
hållna varor, till säkerhet för högsta bötesbelopp, 500 kronor, och för
ersättning, som kan intill 200 kronor ådömas, anhålla så mycket som
kan anses motsvara 700 kronor, därest annan säkerhet ej ställes; dock
skall i sådant fall åtal ofördröjligen ske.

61

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

I kungl. förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda
förmåner och rättigheter den 23 oktober 1908 meddelas bestämmelser
om beskattning af utlänning, som reser omkring i landet och för egen
eller annans räkning bjuder ut eller slutar handel om utländska varor
att framdeles från utlandet levereras. Sådan utlänning skall vid ankomsten
till riket till närmaste kronouppbördsman i stad aflämna skriftlig uppgift,
huru länge han ämnar kvarstanna, samt därvid för rättigheten att
idka dylik handel förskottsvis erlägga viss afgift, gällande för högst
30 dagar. Fortsättes verksamheten utan afbrott utöfver nämnda tid,
skola nya utgifter för hvarje period af 15 dagar betalas till kronans
uppbördsman i stad inom det län, där utlänningen vid betalningstiden
sig uppehåller. Kvittens meddelas å tryckta blanketter enligt fastställdt
formulär. Utlänningen skall å den ort, där han först utöfvar
sin verksamhet i landet, innan handel där inledes, i stad inför borgmästare,
stadsfiskal eller poliskommissarie eller ock å polisvaktkontor
samt å landet inför kronofogde, länsman eller ordförande i kommunalnämnd,
styrka, att han erlagt den stadgade afgiften, och skall bevis om
sådan anmälan på begäran meddelas; åliggande det utlänningen att på
anfordran uppvisa kvittens å erlagd afgift. Enligt förordningen skall
bevillningsafgift vidare erläggas af utlänning, som här mot afgift gifver
offentlig föreställning eller tillställning eller vid sådan medverkar.
Slutligen skall bevillningsafgift betalas af utländska positivspelare, musikanter,
före visare af djur eller annat, akrobater och dylika, h vilka
drifva sitt näringsfång under bar himmel och uppbära allenast frivillig
afgift. I

I kungl. kungörelsen angående rätt för utlänning och vissa i utlandet
bosatta svenska undersåtar att här i riket gifva offentlig föreställning
m. m. eller att därvid medverka den 13 november 1908 föreskrifves
hvad utlänning har att iakttaga där han vill i Sverige gifva
offentlig föreställning eller konsert, anställa bal eller andra nöjen, hålla
föredrag, som ej är att hänföra till andaktsöfning eller föreläsning vid
läroanstalt, hålla allmänt sammanträde eller göra andra tillställningar,
af hvad slag det vara må, till hvilka allmänheten har tillträde. I sådant
. fall skall ansökning göras i Stockholm hos öfverståthållareämbetet,
i ökriga städer hos magistraten och å landet hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande.
Ansökningen skall innehålla fullständiga uppgifter om sökandens
person och om föreställningen i fråga. Bifalles ansökningen,
meddelas tillståndsbevis. Innan tillställning må gifvas, skall om hvarje
tillställning göras anmälan, i stad hos vederbörande polismyndighet och

Förordningen
af 1908
angående
bevillningsafgifter
för
särskilda
förmåner
och rättigheter.

Kungörelsen
af 1908
angående
rätt för utlänning
att
här i riket
gifva offentlig
föreställning

m. in.

62

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.

Strafflagen
af 1866.

lag af 1875
om tillsyn
å främmande.

Passtvånget

upphafdt.

Förbud för
vissa utlänningar
att
vistas i riket.

å landet hos länsmannen; därvid skall tillståndsbeviset uppvisas. Sådan
anmälningsskyldighet, som nu sagts, föreligger ock då svensk undersåte
eller utlänning vill göra dylik tillställning, därvid utlänning skall
medverka.1)

2. Danmark.

Enligt IG § i danska strafflagen af den 10 februari 1866 skall,
när utlänning, som icke under de sista 5 åren oafbrutet uppehållit sig
i Danmark, gjort sig förfallen till straffarbete, i straffdomen tillika
förordnas, att utlänningen efter straffets afdånande skall föras ut ur
riket. Samma påföljd kan efter omständigheterna och med särskild
hänsyn till förbrytelsens beskaffenhet ådömas äfven i samband med
lindrigare frihetsstraff, när den tilltalade förut inom eller utom riket
straffats för förbrytelser. Utlänning, som utan tillåtelse återkommer,
sedan han på grund af straffdom utvisats, dömes till frihetsstraff intill
ett år och varder efter affjänadt straff ånyo utvisad. Den som utvisas
skall inför domstolen erinras om den påföljd, som inträder, därest han
olofligen återkommer.

Bestämmelser på området återfinnas vidare i lagen om tillsyn å främmande
och resande m. m. den 15 maj 1S75. Genom berörda lag upphäfves
passtvånget, dock kan genom konungens beslut skyldighet att
medföra pass åläggas personer, hemmahörande i stater, där pass fordras
af danska resande.

Lagen innehåller förbud för vissa utlänningar att vistas i landet.
Utländska tattare, musikanter, förevisare af djur och annat, utöfvare af
kraft- och behändighetskonster och dylika personer är det icke tillåtet
att taga uppehåll i landet, därest de ämna söka uppehälle under kringvandring.
Likaledes vägras tillträde för arbetssökande utlänningar,
som ej äro i stånd att legitimera sig genom handlingar, utfärdade af
offentlig myndighet.

p Angående äidre svensk lagstiftning i fråga om utlänningars rättsställning i
riket, se Naumann: Sveriges statsförfattningsrätt, III, Stinn 1881—83, sid. 25 o. följ.,
sid. 139 o. följ.; Blomberg: Om svenskt statsborgarskap, Ups. 1891, sid. 33 o. följ.;
Hagman: Sveriges grundlagar med förklaringar, bihang och register, Stinn 1902, sid.
67''o. följ.

63

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

I fråga om kontroll å utlänningar föreskrifves följande. Därest
utlänning, som icke är i besittning af försörjningsrätt i Danmark, härstädes^
vill söka förvärf genom handtverk eller annat kroppsarbete eller
som tjänare eller genom verksamhet, som förutsätter resa eller vandring
från ort till annan, har han att anmäla sig för polismästaren i den
jurisdiktion, dit han först ankommer, eller, om han först senare besluter
sig för att söka sådant förvärf, lör polismästaren i den jurisdiktion, där
han då uppehåller sig. Från dylik anmälningsplikt är emellertid utländsk
handelsresande fritagren.

ö

Da anmälan sker, skall polismästaren undersöka, om utlänningen rimligen
kan väntas kunna och vilja genom sittarbete vinna utkomst i landet.
Polismästaren har att i sadant hänseende noga pröfva utlänningens
legitimationshandlingar; och det skall visas, att aftal om arbete eller
tjänst föreligger eller att utlänningen äger nödiga penningemedel för
sitt tarfliga uppehälle under 8 dagar och därutöfver hvad som erfordras
för lesa ut ur landet, hinner polismästaren, att utlänningen ej
karl tillåtas vistas i riket, skall han draga försorg om att denne
utvisas eller utsändes.

Finner polismästaren däremot att, med hänsyn till hvad som blifvit
upplyst, utlänningen kan tillåtas vidare uppehålla sig i landet, skall
han föi denne utfärda uppehållsbok, upprättad efter föreskrifter, som
af justitieministeriet bestämmas. Om bokens utfärdande skall anteckning
göras å utlänningens legitimationshandlingar.

Om den, som är försedd med uppehållsbok, vill lämna det jurisdiktionsområde,
där han uppehåller sig, skall han anmäla detta för
oi tens polismyndighet och därvid uppgifva resans mål. Polismyndigheten
skall då undersöka, om han äger nödiga medel för att uppnå
bestämmelseorten och huruvida honom där tillförsäkrats arbete eller
förvärf eller han, i motsatt fall, har medel till sitt tarfliga uppehälle
under 8 dagar efter ankomsten. Kan han ej visa detta, skall han utsändas
eller utvisas ur landet. Föreligga ej skäl till utvisning, förses
boken med påteckning om den gjorda anmälningen och om tillstånd
till resan. Därpå har polismästaren att, med tillbörlig hänsyn till utlänningens
därutinnan uttalade önskan, fastställa och i uppehållsboken
anteckna den väg, efter hvilken resan skall företagas, samt den tid,
inom hvilken resan skall vara afslutad.

Under resan skall utlänningen, då han tager nattlogi i eu stad
eller då han under mer än 24 timmar uppehåller sig å en ort på landet,
uppvisa uppehållsboken för vederbörande polismyndighet, som därom
i boken gör anteckning. Detsamma skall ock ske omedelbart vid an -

Utlännings

anmälnings''

skyldighet.

Uppehållsbok.

Utvisning
genom polismyndighet.

64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

komsten till bestämmelseorten. De personer, hvilka härbärgera sådana
resande som nu nämnts, äro skyldiga att förvissa sig om att boken
vederbörligen varder uppvisad.

Har innehafvare af uppehållsbok ej funnit arbete eller förvärf inom
8 dagar efter det han senast anmält sig bos polismyndighet, är han
pliktig att ånyo göra anmälan hos sådan myndighet. Finnes han då
ej innehafva medel till 8 dagars tarfligt uppehälle, kan polismyndigheten
utvisa eller utsända honom ur landet. Den, som under 6 veckor ej
haft arbete, skall alltid utsändas eller utvisas, därest han ej kan styrka,
att han under nämnda tid haft uppehälle på lagligt sätt.

Den som tager en utlänning i arbete bör tillse, att denne är försedd
med uppehållsbok, och är pliktig att vid arbetets slut däri anteckna
den tid, hvarunder arbetet varat.

Om utlänningen ådömes straff, skall därom göras anteckning i
uppehållsboken; dock är han, när han under loppet af de sista 5 åren
ej dömts till straff, berättigad att utfå ny uppehållsbok, där anteckning
om förut ådömdt straff uteslutits.

Förkommer uppehållsboken, skall detta genast anmälas för polismästaren.
Om därvid icke förekommer något, som föranleder antagande
att boken uppsåtligen undanskaffats, utfärdas ny bok, däri införas
de upplysningar om utlänningens tidigare uppehåll i landet, hvilka
utan vidlyftig undersökning kunna vinnas. I motsatt fall skall han utsändas
eller utvisas ur landet, därvid han erinras om det ansvar, som
han är underkastad därest han dit återvänder.

När polismyndigheten på grund af särskilda omständigheter fordrar
sådant, är en hvar skyldig styrka eller åtminstone göra sannolikt, att
han är den han utgifver sig för att vara.

Anmälningsskyldighet, som nu sagts, skulle ock åligga utlänningar,
som vid lagens ikraftträdande uppehölle sig i riket utan att där hafva
förvärfvat försörjningsrätt; dessa skulle inom en månad göra anmälan
hos polismyndigheten å den ort, där de vistades.

Förpliktelsen att vara försedd med uppehållsbok upphör, när utlänningen
förvärfvat försörjningsrätt i riket; han blifver då, såvidt angår
bestämmelserna i förevarande lag, att anse som inlänning. På begäran
skall anteckning därom göras i uppehållsboken.

Utom i de fall, som redan omförmälts, sker utvisning från riket
enligt följande bestämmelser. Utlänningar, som ej äga försörjningsrätt
i landet och som ej innehafva tillräckliga medel för sitt uppehälle, så
ock kringvandrande utländska tattare, musikanter, djurförevisare, konstmakare
och dylika äfvensom arbetssökande, som ej inneha legitimations -

65

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

t

handlingar, skola genom polismyndighetens försorg snarast möjligt utsändas
eller utvisas ur landet. Därvid kan utlänningen meddelas förbud
att återvända till landet, med tillkännagifvande af det ansvar, han
ådrager sig genom förbudets öfverträdande. Genom ministerialreskript
den 19 december 1879 hafva dessa bestämmelser förklarats skola
tillämpas, utom å verkliga zigenarsällskap, endast å dem, som söka
förvärf genom att gä från dörr till dörr eller i hufvudsak måste jämställas
med sådana, däremot icke ä dem, som på annat sätt kringresande
söka sin utkomst.

Den, som icke har infödings- eller försörjningsrätt i riket, kan,
försåvidt han ej i 2 år stadigvarande uppehållit sig i landet, på order
åt justitieministern utsändas eller utvisas, när hans förhållande därtill
gifver anledning. Därvid kan justitieministern efter omständigheterna
föreskrifva skäliga jämkningar i de regler, som eljest gälla för verkställighet
af utvisning. Häri äger ock föreskrifva, att i sammanhang
med utvisningen skall meddelas utlänningen förbud att återkomma
till landet.

Den som snäll utsändas eller utvisas kan ställas under polismyndighetens
tillsyn och bevakning intill dess utsändandet eller utvisningen
verkställes. I fråga om verkställande af beslut angående utlännings
aflägsnande från landet enligt 1875 års lag, har man att skilja
mellan utsändande och utvisning. Utsändande sker på polisens föranstaltande
och under bevakning, på järnväg, till fots eller sjöledes
på det efter omständigheterna billigaste sätt. Utvisning sker utan bevakning,
enligt ett af polismästaren utfärdaat tvångspass, på det sätt
att den utvisade på järnväg eller sjöledes, om möjligt under kontroll,
sändes direkt ut ur landet. Tvångspasset angifver noggrannt reseplanen
samt bestämmer, hos hvilka polismyndigheter den utvisade under
resan nr riket skall anmäla sig och huru stort belopp medgifvits honom
i kostpenningar. Endast där järnväg och ångbåt saknas, äger den utvisade,
dock ej den som straffats för lösdrifveri eller tiggeri, färdas
gående; i sådant fall skall i tvångspasset fastställas en viss tid, inom
hvilken resan skall vara fullbordad. När eu person sändes med tvångspass
från en polismyndighet till en annan, skola hans legitimationshandlingar
eftersändas; där han färdas med järnväg eller sjöledes, skall
polismyndigheten på ankomstorten underrättas om hans ankomst. Innan
någon utsändes eller utvisas, skall tillses, att han är försedd med nödig
beklädnad och ej behäftad med smittosam sjukdom samt att hans hälsotillstånd
ej lägger hinder i vägen för resan.

Bihang till Riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 17 käft. (Nr 42.)

Utvisning
genom justitieministern.

Verkställighet
af utvisningsbeslut -

9

66

Kostnaden för
utvisning.

Gästgifvares

anmälnings skyldighet.

Ansvar.

Lagen af
1908 om
utländska
arbetare.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

De genom utsändande eller utvisning enligt förevarande lag föranledda
utgifter därunder inbegripna utgifterna för vederbörandes underhåll
och beklädnad samt för bevakning skola, när utsändandet eller
utvisningen sker på order af justitieministern, bäras af statskassan.
När det gäller personer, för hvilka öfver hufvud tillträde till landet är
förbjudet, skola de själfva, om de hafva medel, gälda de nämnda utgifterna.
I öfriga fall betalas kostnaderna i fråga af vederbörande
kommun.

Ofvan nämnda bestämmelser om kontroll å utlänningar kompletteras
af en föreskrift, att den, som för betalning upplåter nattlogi eller
utan vederlag härbärgerar okända eller kringvandrande personer, är
pliktig att affordra dessa upplysning om namn, ställning och sista
uppehållsort. Dessa uppgifter skola i städerna inom klockan 12 följande
dag och på landet inom 24 timmar tillställas vederbörande polismyndighet,
därvid efter omständigheterna tillika anmärkes, huruvida det
synes vara anledning till tvifvel på uppgifternas riktighet. Polismyndigheten
kan ålägga hotellägare, gästgifvare och dylika att, i stället
för att göra daglig anmälan, föra eu af myndigheten godkänd bok,
som vid anfordran uppvisas för polisen.

De kommunala myndigheterna kunna föreskrifva skyldighet för
hvarje husägare att högst två gånger om året skriftligen uppgifva
hvarje i hans hus boende persons namn, ställning och ålder äfvensom
den tidpunkt, då personen bosatte sig i kommunen.

Om utvisad person, som förbjudits återvända till landet, öfverträder
berörda förbud, fälles han till frihetsstraff. Den, som genom
falska uppgifter föranleder, att för honom utställd uppehållsbok icke
kommer att lyda på hans verkliga namn, eller eljest lämnar falska uppgifter
om sin person eller uppsåtligen utrifver blad ur uppehållsboken
eller använder annans legitimationspapper eller till annans bruk utlånar
egna legitimationspapper, dömes till frihetsstraff eller, då förmildrande
omständigheter föreligga, till böter. På samma sätt straffas gästgifvare
eller annan, som lämnar falska uppgifter angående personer,
som han härbärgerar. Utvisad person, hvilken afviker från den väg,
som är föreskrifven i tvångspasset, dömes till frihetsstraff. Andra förseelser
mot ifrågavarande lag straffas med böter, 2—50 kronor.

Lagen om utländska arbetares begagnande i Danmark och offentliga
myndigheters tillsyn därvid den 21 augusti 1908 afser utlänningar
som, utan att dessförinnan hafva oafbrutet i minst två år vistats i riket,

G7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

antagas i landtbruksarbete, vid skogsbruk och träd går dsskötel, till arbete
vid tegelbruk, torfskärning, märgelgräfning med mera dylikt.

När dylika arbetare anlända till bestämmelseorten, åligger arbetsgifvaren
att inom 4 dagar hos polismästaren i orten göra skriftlig anmälan
därom. Berörda anmälan skall innehålla uppgifter om arbetarnes
antal, nationalitet och hemland, den tid, för hvilken de anställts, och
det arbete, hvarmed de skola sysselsättas, läget och anordningen af
arbetarebostaden m. in. Flytta arbetarne från en arbetsgivare till
annan, skall anmälan göras af båda arbetsgifvarne. Vidare innehåller
lagen bestämmelser om upprättande af kontrakt enligt officiellt fastställdt
formulär, om arbetsgifvares ansvar i vissa fall för kostnader för
sjukvård och dylikt samt om skyldighet för polismästaren att vid uppkommande
tvister mellan arbetsgivaren och de utländska arbetarne söka
förlika parterna.

Om en arbetstvist icke kan biläggas genom medling äfvensom när
utländska arbetare, som arbetat i landet, hos vederbörande myndighet
anmäla, att de sakna medel till sitt uppehälle, skall vid politirätten
hållas förhör till utrönande af huruvida arbetsgifvare gjort sig skyldig
till kontraktsbrott och huruvida någondera parten har giltigt anspråk
på arbetslön eller respenningar eller ock skadestånd af motparten.
Finnes arbetsgifvaren hafva rättsstridigt föranledt kontraktets brytande,
skall han förpliktas ersätta det offentligas kostnader för arbetarens
underhåll och utsändande, där utsändandet sker på föranstaltande af
polis- eller fattigvårdsmyndighet.

Arbetsgifvares
anmälningsskyldighet.

Arbetsgifvares
ansvarighet
för
kostnaden för
utländsk
arbetares utsändande.

3. Norge.

Genom lagen den 21 mars 1860 upphäfdes det dittills gällande Lag af iseo
passtvånget. Lagen bemyndigar emellertid konungen att i krigstid ®^endet8
eller vid krigsfara förordna, att resande skola vara försedda med pass, afskaffande,
äfvensom meddela närmare föreskrifter i detta afseende.

De hufvudsakliga stadgandena på förevarande område återfinnas i Lag af 1901
lagen om anmälning af resande och främmande den 4 maj 1901. I °"''j f"
kungl. resolutioner den 15 juni och den 26 oktober 1901 samt i ju- resande och
stitiedepartementets cirkulär den 21 juni 1901 hafva meddelats vissa
föreskrifter i afseende å lagens införande.

68

Utlännings

anmälnings skyldighet.

Uppehållsbok.

Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 42.

Lagen af 1901, som i väsentliga afseende]! öfverensstämmer med
den danska lagen af 1875, innehåller i hufvudsak följande. Om någon,
som ej är norsk statsborgare, vill bosätta sig eller söka förvärf i landet,
har han att vid sin ankomst till landet anmäla sitt förehafvande och
efter tillsägelse personligen inställa sig hos platsens polismästare (fogde)
eller länsman. Om han emellertid antingen före eller omedelbart efter
sin ankomst till landet försäkrat sig om fast arbete, äger han dröja åtta
dagar med anmälningen, som i så fall kan ske hos vederbörande myndighet
på den ort, där han då uppehåller sig.

Den myndighet, som mottager anmälningen, genomgår den anmälandes
legitimationshandlingar, om han har några sådana, och undersöker
huruvida häri är i besittning af tillräckliga medel till uppehälle eller har
utsikt till att skaffa sig lagligt förvärf i landet. Om han äger medel
eller utsikt till förvärf, skall, därest han ej efter förut skedd utvisning
återvändt till riket utan tillåtelse, för honom utfärdas en uppehållsbok,
upprättad efter af konungen fastställdt formulär. Öfver de upplysningar,
som af utlänningen vid anmälningen lämnats eller som eljest
inhämtats, föres protokoll efter af konungen gifna regler.

Nu nämnda bestämmelser komma ej till användning på den, som
har norsk infödingsrätt och vill i landet taga sådant fast uppehåll,
som vittnar om afsikt att där förblifva för beständigt.

Sådan anmälan, som nu är sagd, omfattar också hustru, som
sammanlefver med sin man, samt barn, hvilka uppehålla sig hos föräldrarna
och helt eller delvis försörjas af dessa.

Förkommer uppehållsboken, skall detta genast anmälas för närmaste
polismyndighet, som efter anställd undersökning afgör, om ny
uppehållsbok skall utfärdas.

Den som i sin tjänst eller i arbete tager någon, som är lörsedd
med uppehållsbok, skall på begäran göra anteckning i boken om den
tidpunkt då tjänsten till- eller frånträdes.

Genom kungl. resolution den 15 juni 1901 är fastställdt formulär
för uppehållsbok. Enligt detta skall uppehållsboken innehålla, på första
sidan, utlänningens namn, lefnadsställning, födelseort och födelseår,
vidare utdrag ur ifrågavarande lag samt anteckning af vederbörande
myndighet, att utlänningen i fråga anmält sig ämna i landet bosätta
sig eller söka förvärf.

Sådan anmälan, hvarom nu är sagd t, skulle inom 3 månader Irån
lagens ikraftträdande göras äfven af utlänningar, som vid tiden för
ikraftträdandet uppehöllo sig i Norge; dock skulle de, som under de
två sista åren före ikraftträdandet hatt bostad därstädes, vara fritagna

Kungl. Maj ris Nåd. Proposition Nr 42. 69

från anmälan så länge de fortfarande hade fast hemvist på bestämd
ort i riket.

Angående utländska handelsresande bestämdes i kungl. resolution
den 26 oktober 1901, att för person, som löste handelspass enligt
gällande lagstiftning om skatt på utländska handelsresande, handelspasset
skulle träda i stället för uppehållsbok, därest polismyndigheten
på passets första sida intygade, att vederbörandes ankomst till riket
lagligen anmälts och införts i polismyndighetens protokoll öfver anmälda
utlänningar.

I fråga om utvisning stadgar 1901 års lag att, därest icke armat utvisning,
blifvit genom öfverenskommelse med främmande stat bestämdt, polismyndigheten
kan utvisa från riket den, som icke är norsk statsborgare,
när han underlåtit fullgöra den anmälningsskyldighet, som på sätt ofvan
sagts honom åligger, eller icke kan gifva tillfredsställande upplysningom,
huruvida han besitter tillräckliga medel till uppehälle eller har
utsikt att skaffa sig lagligt förvärf i landet, samt när han hängifver
sig åt sysslolöshet eller kringstrykande utan att kunna påvisa lagligt
förvärf eller under sådana omständigheter, att det är grund att antaga
att han helt eller delvis vinner lifsuppehälle! genom straffbara handlingar.
Dock kan sådan sysslolös eller kringstrykande person ej utvisas,
om han är född i Norge och under de sista tre åren där haft fast
bostad eller stadigvarande uppehållit sig.

Justitiedepartementets nämnda cirkulär af den 21 juni 1901 innehåller
bland annat följande. Den polisen genom lagen tillagda myndighet
att under vissa förhållanden utvisa främmande statsborgare bör
användas allenast till befordrande af lagens ändamål, som är att från
riket aflägsna invandrade personer, hvilka redan äro eller skäligen
kunna antagas blifva till skada för samhället. När således polisen äger
utvisa den, som underlåtit fullgöra sin anmälningsskyldighet, bör detta
i allmänhet ske blott i de fall, då vederbörande icke kan gifva tillfredsställande
upplysning om, huruvida han besitter tillräckliga medel
till uppehälle eller har utsikt att skaffa sig lagligt förvärf i landet,
eller i öfrig! positiva grunder till utvisning föreligga. Vid fråga om
utvisning bör särskild! tagas hänsyn till de förhållanden, hvilka knyta
utlänningen till Norge, och huru länge han uppehållit sig där. Sålunda
bör en utlänning, som är gift med en norska och har barn i
Norge, utvisas endast när eu sådan anordning; måste anses innebära
nödvändiga repressalier gent emot den utvisades hemland. I lagen
tillätes utvisning där icke annat blifvit genom öfverenskommelse med
främmande makt bestämdt: därutinnan hänvisas till konventionen af

Verkställighet
af utvisningsbeslut.

70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

den 27 december 1860 mellan Norge och Sverige, å ena, samt Ryssland
och Finland, å andra sidan. För öfrig! öfverlåtes afgörandet af
dessa spörsmål till vederbörande tjänstemans omdöme (conduite) i hvarje
särskild! fall. Cirkuläret innehåller vidare, att hvarje beslut om utvisning
skall fullständigt angifva grunden till utvisningen.

Lagen af 1901 lägger befogenheten att besluta om utvisning af
sådana personer, som ofvan nämnts, i vederbörande polismästares hand.
Den, om hvilkens utvisning är fråga, skall personligen inställas lör
polismästaren, som mottager och för till protokoll hans förklaring.
Beslut om utvisning skall afsägas för eller annorlunda meddelas utlänningen,
därvid ock skall tillkännagifvas, att han äger att inom 24
timmar hos amtmannen öfverklaga detsamma. Om talan fullföljes,
skola handlingarna omedelbart insändas till amtmannen, och med
verkställigheten anstår tills denne slutligen pröfva! ärendet. Alla beslut
om utvisning skola halfårsvis föreläggas konungen.

Lagen ger konungen rätt att utfärda närmare regier angående
verkställigheten af utvisningsbeslut. Enligt bemyndigande al konungen
har justitiedepartementet, i sitt nämnda cirkulär af den 21 juni 1901,
därutinnan föreskrifvit följande. Utvisning sker genom polismyndighetens
försorg och skall verkställas snarast möjligt efter det beslutet
därom vunnit laga kraft. Dock kan polismyndigheten, där särskilda
omständigheter föreligga, på betryggande villkor medgifva vederbörande
eu kort frist. År den, som skall utvisas, i besittning af norsk uppehållsbok,
skall polismyndigheten öfverstryka bokens första sida samt i
boken göra anteckning om bokens ogiltighet och om utvisningen, hvarefter
boken återställes till utlänningen. Om utvisningen lämnas underrättelse
till polistidningens redaktion och till den myndighet, som utfärdat
boken. Sistnämnda myndighet gör angående utvisningen anteckning
i det rörande anmälda utlänningar förda protokoll. Själ!va utvisandet
skall ske på det för ändamålet lämpligaste sätt. Polismyndigheten
bör, om särskilda betänkligheter däremot ej möta, uppförda
utlänningen att, till undvikande af tvångsåtgärder, frivilligt lämna landet.
Om han så gör, skall den väg, han väljer, godkännas af polismyndigheten,
som jämväl har att tillse, att han verkligen afreser och ej afbryter
resan förr än han kommit på andra sidan gränsen. Om för
utvisningens verkställande linnes nödigt att använda tvång, skall utlänningen
på ångbåt eller järnväg eller på annat lämpligt sätt befordras
ur riket. Där så erfordras skall han ledsagas af särskild vaktare enligt
de för transport af fångar gällande regler. Den, som med användande
af tvång föres ut ur riket, skall i allmänhet sändas tillbaka till sitt

71

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

hemland. Kan hemlandet ej utrönas, skall han sändas till det land,
där han senast uppehållit sig.

Lagen af 1901 stadgar vidare, att utlänning, intill dess fråga om
hans utvisning blindt genom laga kraft ägande beslut afgjord, kan
hållas i förvar. Finnes det erforderligt att upptaga rättsliga förklaringar
i ärendet, sker detta inför vederbörande underdomare.

När någon på grund af 1901 års lag genom polisens försorg föres
ut ur riket, skola omkostnaderna därför bäras af statskassan, som dock
kan söka sitt åter af den utvisade. Enligt den nämnda rundskrifvelsen
skall polismyndigheten när den, som skall utvisas, är i besittning af
penningeinedel, däraf innehålla hvad som erfordras för bestridande af
nämnda omkostnader.

Den, som enligt 1901 års lag utvisats ur riket, kan på ansökan få
tillstånd att återkomma. Sådant tillstånd meddelas af konungen eller
den han bemyndigar.

Lagen innehåller vidare föreskrift, att hvar och en, som yrkesmässigt
mottager resande i natthärbärge, skall anmäla detta för ortens
polismästare eller länsman; därvid skall uppgifvas, hvar rörelsen bedrifves
och hvem som förestår densamma. Om förändring med afseende å
rörelsens drifvande inträffar, skall det ock anmälas. Den som drifver
dylik rörelse skall föra noggrann förteckning öfver alla, som mottagas
i natthärbärge. Förteckningen, som när så påfordras skall uppvisas
lör polismyndigheten, skall innehålla upplysningar om de resandes
namn,. ställning eller sysselsättning, sista uppehållsort, bestämmelseort
samt tid för ankomst och afresa.

Enligt lagens 13 §, jämförd med 342 § i nya norska strafflagen
al den 22 maj 1902, gäller att den, som, efter att hafva utvisats ur
riket, utan tillåtelse dit åter inkommer, straffas med fängelse intill 6
månader; om han tidigare fällts till ansvar för sådan förseelse, dömes
han till fängelse intill 2 år. Efter utståndet straff kan polismyndigheten
åter utvisa honom.

Vidare stadgas ansvar för en hvar, som underlåter att fullgöra
någon i lagen föreskrifven anmälan, för den, som underlåter att föra förteckning
öfver i natthärbärge mottagna resande eller att på anfordran
af polismyndighet uppvisa förteckningen, samt för den, som icke för
polismyndigheten uppgifver rätt namn, ställning eller boningsort, när
sådant pa grund af bestämmelserna i förevarande lag påfordras. I

I den nya norska strafflagen af den 22 maj 1902 har 38 § denna
lydelse: Därest icke annat blifvit genom öfverenskommelse med fram -

Kostnader för
utvisning.

Gästgifvares

anmälnings skyldighet.

Ansvar.

Strafflagen
nf 1902.

Rikets och
de särskilda
staternas
ställning till
främlingspolis
väsendet.

Strafflagboken
för
riket af

1871.

Utvisning
från riket.

72 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

mande stat bestämdt, kunna personel-, Indika ej äro norska statsborgare,
om de dömts till fängelse öfver 6 månader eller till »hette»1) öfver 3 år,
utvisas från riket i öfverensstämmelse med närmare föreskrifter, som
meddelas af konungen, samt om så erfordras på polismyndighets föranstaltande
föras ut ur riket. Dock gäller detta icke den, som är född
i Norge och under de 3 sista åren där haft fast bostad eller stadigvarande
uppehåll. — Det är att märka, att äfven nu nämnda utvisningär
af administrativ natur och ej förutsätter afgörande i domstolsväg.

4. Tyskland. -)

Enligt art. 4 nr 1 i Tyska rikets författning är främlingspolisväsendet''
underkastadt rikets uppsikt och lagstiftning. Men trots denna
bestämmelse ligger utvisningsrätten till stor del i de särskilda staternas
Länder. Endast i vissa, i deri för riket gällande allmänna strafflagen
särskilt angifna fall sker utvisningen å rikets vägnar. I andra fall
hafva de särskilda staterna hvar för ?ig rätt till utvisning. Under det att
den utvisning, som sker ä rikets vägnar, afser hela riksområdet, så kan
naturligen den af en enskild stat anordnade utvisningen gälla allenast
för den utvisande statens område. En från Preussen utvisad utlänning
är det således obenäget att vistas i Sachsen; utvisas han därifrån,
kan han begifva sig till Bayern o. s. v., så att, där fråga icke är om
utvisning enligt strafflagen, ej mindre än 26 särskilda utvisningsbeslut
erfordras för att en utlänning, efter att hafva utvisats från samtliga
stater och Elsass-Lothringen, är definitivt förhindrad att uppehålla sig
på tyskt område.

Hvad då först angår utvisning från riket, så kan, jämlikt 39 §
af strafflagboken för Tyska riket af den 15 maj 1871, utlänning, som i
enlighet med domstols beslut ställts under polisuppsikt, af högre polismyndighet
utvisas från riket. Enligt 38 § kan i fråga om vissa brott

b »Hefte» är ett slags cnsiodia honesta, som användes för mindre grofva brott.

2) Vid utarbetandet af redogörelsen för do utom-skandina viska ländernas rätt
hafva användts, förutom tillgängliga lagtexter, följande arbeten: von Martitx: Internationale
Rechtshilfe in Strafsac.hen; I, II, Leipzig 1888, 1897; Langhard: Das Recht
der politischen Fremdenausweisnng, Leipzig 1891; vört Govia: Die Ausweisung ans
dem Deutschen Reich, Berlin 1904; von Overbeck: Niederlassnngsfreiheit lind Ausweisungsrecht,
Karlsruhe i B. 1907; Ghantre: Du séjour et de 1’expulsion des etrangers,
Geneve 1891.

73

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

domstolen jämte frihetsstraff ådöma den påföljd, att den högre polismyndigheten
i den stat, där domstolen finnes, förklaras äga befogenhet
att efter frihetsstraffets slut under högst fem år ställa förbrytaren under
polisuppsikt. Sådana brott äro, bland andra, uppror, upplopp, myntförfalskning,
koppleri, utöfvande af soutenörskap, stöld, rån, mordbrand,
gröfre skadegörelse, särskildt genom användande af sprängämnen, spioneri.
En utlänning, som begått sådant brott, kan således efter uttjänadt
straff genom den högre polismyndigheten utvisas. Praxis lärer
också vara, att i dylika fall utvisning nästan alltid sker. Då som nämndt
en persons ställande under polisuppsikt afser blott en tid af fem år,
anse åtskilliga, att icke heller utvisning, som drabbar eu utlänning på
den grund att han ställts under polisuppsikt, kan hafva verkan under
längre tid. Enligt en annan uppfattning, som torde vara vanligare, är
sådan utvisning gällande för alltid.

Vidare har enligt 361 och 362 §§ underordnad polismyndighet
befogenhet att utvisa utlänning, som på grund af domstols beslut blifvit.
efter utståndet straff enligt 361 §, öfverlämnad till polismyndighet.
Den nämnda 361 § stadgar straff af arrest i högst sex veckor (Haft)
för landstrykare, tiggare, försumliga familjeförsörjare och arbetsskygga
äfvensom för kvinnor, som på grund af yrkesmässig otukt äro ställda
under polisuppsikt, för så vidt de öfverträda de i sådant afseende till
skyddande af sundhet, allmän ordning och anständighet gifna föreskrifter,
så ock för kvinnor, som utan att vara ställda under sådan uppsikt
yrkesmässigt bedrifva otukt. Öfverlämnande till polismyndighet kan ock,
jämlikt § 181 a, ådömas såsom påföljd jämte fängelsestraff för yrkesmässigt
utöfvande af soutenörskap. Person, som på sätt nu nämnts öfverlämnats
till polismyndigheten, kan enligt denna myndighets beslut under
två ar iusättas i arbetshus eller för samma tid hållas till allmännyttigt
arbete. Om den till polismyndigheten öfverlämnade är utlänning, kan
han som nämndt utvisas, därvid utvisningen antingen, som i praxis lärer
vara vanligast, träder i stället för tvångsarbetet eller ock sker efter
dettas verkställande.

Slutligen gäller enligt 284 §, att utlänning, som dömts till straff
för yrkesmässigt utöfvande af hasardspel, kan efter straffets verkställande
af polismyndighet utvisas.

Sådan utvisning, som nu är nämnd, kan sägas vara af blandad
judiciell och administrativ natur. Utgångspunkten är alltid domstols
utslag; men den administrativa myndigheten afgör i hvarje särskildt
fall, om den påföljd, hvars anordnande domstolen medgifvit, verkligen
skall inträda och den dömde således ställas under polisuppsikt, respekBihang
till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt, 17 käft. (Nr -12.) 10

Ansvar.

Främlingslagstiftning

i de särskilda
staterna.

Preussen.

Utvisning.

74

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

tive utvisas. För klagan öfver utvisning finnas ingå riksrattshga bestämmelser,
utan gäller hvad i hvarje särskild stat därom bestamts.
Utvisningarna offentliggöras i »Centralbladet för Tyska riket)).

Enligt strafflagens 361 § straffas den, som utan tillstånd återvända:
efter det han utvisats från riksområdet eller från viss tysk stats
område, med frihetsstraff (Haft). Den domstol, dar atal for olofligt
återvändande anhängiggöres, äger pröfva den skedda utvisningens giltighet.
Den, mot hvilken talan om dylikt ansvar fores, kan inmanas

Här kan till sist anmärkas, att enligt den så kallade jesuitlagen af
1872, upphäfd 1904, utlänningar tillhörande jesuitorden skulle utvisas

ur riket.

Blott i de nu nämnda, i rikets strafflag förutsedda fallen sker utvisningen
å rikets vägnar. Eljest är främlingspohsväsendet en de särskilda
staternas angelägenhet, hvadan hvarje stat pa eget initiativ

anordnar utvisning i förekommande fall. ....

I konungariket Preussen bestämde redan den allmänna landsrätten
af 1794, att&främmande tiggare ej skulle tålas i riket; om de dit msmöo-o
sig, skulle de genast föras tillbaka öfver gränsen I den preussiska
strafflagen af 1851 erkändes den bestående politiska utyisnmgsrätten
genom stadgandet, att myndigheternas befogenhet att utvisa
utlänningar icke berördes af bestämmelserna i namnda lag. Hai kan
anmärkas, att strafflagen för riket af 1871, som i ofngt hade berörda
preussiska strafflag till förebild, icke upptog det namnda stadgandet
enligt motiven på den grund, att en sådan myndigheternas befogenhet
efter obestridda statsrättsliga grundsatser vore sjalftailen .

Angående grunderna för utvisning af utlänningar finnas i Preussen
icke några" lagbestämmelser. Utvisningsrätten betraktas som en
diskretion!»: befogenhet i den högre och lägre polismyndighetens

hand Föremål för utvisning äro särskilt främmande tiggare oci
landsstrykare. Zigenareband så väl som enskilda zigenare af visas vid
gränsen; de zigenare, som uppträda i landet, blifva utvisade, därest de
ei kunna styrka sig vara tyska medborgare. Mormonagenter som söka
verka för utvandring från Preussen, blifva utvisade. Icke fa utlänningar

utViSEnligtPdet Spreussiska förvaltningslagen af 1883 gäller den allmänna
rätten att i öfverförvaltningsdomstolen öfverklaga polismyndighets förfoganden
icke för utlänning, hvilken utvisande beslutits.

75

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Utvisning verkställes på tre särskilda sätt. Den mildaste formen verkställighet
är ett enkelt delgifvande af utvisningsbeslutet, däri angifves viss tid, af utvi9nings‘
inom hvilken utlänningen skall hatva lämnat statsområdet. Beslutet
innehåller tillika, att därest utlänningen efter utgången af nämnda tid
fortfarande befinner sig å området, han kommer att häktas och under
bevakning föras ur staten. Tillika erinras i beslutet om det ansvar,
som är stadgadt för utvisad, hvilken utan tillåtelse återvänder.

Vidare verkställes utvisning medelst tvångspass. Genom detta
ålägges utlänningen, vid ansvar, att utan uppehåll på i passet föreskrifven
väg begifva sig till viss gränsort. Afvikelse!- från den bestämda
vägen äro förbjudna, och utlänningen är skyldig att vid hvarje nattkvarter
låta visera passet. Ställer han sig ej passets bestämmelser till
efterrättelse, föres han öfver gränsen under bevakning. Då utlänning
med tvångspass anländer till gränsort, åligger därvarande polismyndighet,
som på förhand fått underrättelse om utlänningens ankomst, att
tillse, att han lämnar landet.

Slutligen verkställes utvisning genom fångtransport. Den myndighet,
som beslutat utvisningen, skall bestämma den gränsort, dit transporten
skall ske. Utvisning på detta sätt får emellertid endast ske i de
fall, då säkerhet finnes, att myndigheterna i den utvisade personens
hemland äro villiga att mottaga honom.

Alla utvisningar från Preussen offentliggöras i den preussiska statstidningen.

Kostnaderna för utvisning förskjutas af staten, som dock har re- Kostnader för
gressrätt gent emot den utvisade eller mot den, som eljest kan vara utTisning''
civilrättsligt förpliktad i sådant hänseende.

I ministeriel! förordning den 21 december 1907 föreskrifves, att Legitimationaalla
arbetare, som komma in i Preussen från Ryssland, Österrike-Ungern ntiändfk^areller
andra östliga länder, skola förses med tyska legitimationshandlin- letare i
gar (Inlandsausweispapieren). Utställandet af legitimationskort är öfver- Preua8enlämnadt
åt den så kallade landtarbetarecentralen och dess lokala byråer
i gränsorterna; landtarbetarecentralen (Deutsche Feldarbeiter-Zentralstelle)
bildades år 1905 genom sammanslutning af åtskilliga preussiska hushållningssällskap
(Landwirtschaftskammern). Legitimation skorten skola, efter
enhetligt formulär och med ledning af arbetarnes från hemorten medförda
legitimationshandlingar, af en språkkunnig tjänsteman hos landtarbetarecentralen
utställas på tyska språket samt därefter af den vid
gränsbyrån anställda polistjänstemannen granskas och utfärdas. Den
arbetare, som ej förskaffat sig legitimationskort å gränsbyrån, kan erhålla
sådant å den plats där han är anställd. Korten innehålla nog -

76

Bayern.

Baden.

ElsassXolii ringen.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

grann personalbeskrifning samt fullständiga uppgifter om arbetarens så
väl som arbetsgifvarens namn och bostad, den aftalade arbetstiden
m. m. Till följd däraf att kortet upptager jämväl arbetsgifvarens namn,
kan arbetaren byta arbetsplats endast för så vidt ortens polismyndighet
omskrifvit kortet på den nye arbetsgifvaren. Arbetare, som söker eller
antagit anställning, men ej innehar eller kan utfå föreskrifvet legitimationskort,
skall utvisas och i fall af behof befordras öfver gränsen till
sitt hemland. Genom ministeriel! förordning den 30 december 1908
har legitimationstvånget utsträckts till samtliga utländska arbetare.

I detta sammanhang kan anmärkas, att antalet utländska arbetare
i Preussen år 1906 öfversteg 600,000 och år 1907 uppgick till minst
700,000,

Den bayerska Heimatgesetz af den 16 april 1868, ändrad genom
lag den 9 juni 1899, angifver i 39 art. de fall, då polismyndighet i viss
kommun kan från orten förvisa personer, tyskar eller utlänningar, som
där uppehålla sig. Sådan förvisning afser viss tid, som i regel ej får
öfverstiga 2 år, och tillämpas mot medellösa äfvensom mot personer, som
straffats för vissa uppräknade brott, samt mot prostituerade och personer,
som störa den offentliga ordningen, med flere. Om den sålunda
förvisade är utlänning, kan vederbörande polismyndighet enligt 44 art.
för den tid, förvisningen varar, anordna hans utvisning från statsområdet.

Enligt sistnämnda art. har statsministeidet för det inre befogenhet
att, af hänsyn till statens välfärd, förvägra utlänningar inträde i konungariket
eller utvisa dem från statsområdet. Utvisningar offentliggöras i
den bayerska polistidningen.

Vidare bär regeringen rätt att, i fråga om eu viss utländsk stats
i Bayern vistande undersåtar, utfärda samma, uppehållsrätten inskränkande
bestämmelser, som bayerska medborgare i berörda utländska stat
kunna vara underkastade (retorsion).

I storhärtigdömet Baden stadgas i lagen om uppehållsrätt den 5
maj 1870, att förbrytare, lösdrifvare och medellösa i den allmänna säkerhetens
och sedlighetens intresse kunna utvisas. Vidare har inrikesministeriet
befogenhet att utvisa utlänningar, som sätta statens yttre
eller inre säkerhet i fara. I

I öfriga stater finnas inga lagbestämmelser på förevarande område.
Slutligen kan anmärkas, att i rikslandet Elsass-Lothringen fortfarande
är gällande lagen angående utlänningars naturalisation och

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

n

uppehåll i Frankrike den 3 december 1849. I denna lag stadgades
rätt för inrikesministern att utvisa utlänning, som reste i riket eller där
uppehölle sig; den befogenhet, som tillkom den franska inrikesministern,
utöfvas nu af presidenterna i rikslandets tre förvaltningsområden.
År 1887 infördes passtvång för alla öfver tysk-franska gränsen inkommande
utlänningar, men år 1891 blef passtvånget till största delen
upp häfd t.

Hvarje tysk har ett dubbelt indigenat, i det han dels är medborgare
i en af de särskilda staterna dels ock därigenom blifver medborgare
i riket. I anslutning härtill innehåller den för riket gällande
Gesetz uber die Freizugigkeit af den 1 november 1867, att hvarje medborgare
i en af tyska staterna äger bosätta sig, förvärfva fast egendom
eller idka näring i hvilken som helst annan tysk stat. I lagens 3 §
angifves emellertid vissa undantagsfall, då en stat icke är skyldig att
inom sitt område tåla en främmande stats undersåte; så kan polismyndigheten
utvisa andra staters medborgare, hvilka under de sista tolf
månaderna straffats för upprepadt bettlande eller upprepadt lösdrifveri.

5. Österrike-Ungern.

Enligt den österrikiska strafflagen af 1852 kan, då utlänning dömes
till tukthusstraff, domstolen tillika förordna, att han efter utståndet
straff skall landsförvisas. En sådan förvisning gäller för alltid och afser
hela kejsardömet. Vid vissa i lagen särskild! angifna lindrigare
förbrytelser dömes till utvisning; sådan kan ådömas för bestämd eller
obestämd tid och afse antingen ett visst kronland eller hela statsområdet.
Förbrytelser, som kunna medföra utvisning, äro förseelser mot bestämmelserna
om hemliga sällskap, uppvigling, angrepp i tal eller skrift
mot vissa statsinstitutioner, falsk uppgift till personregistret eller eljest
till offentlig myndighet, olofligt utöfvande af läkarekonsten, fältskärseller
apotekareyrket, olofligt utöfvande af handel, upprepadt koppleri
m. in.

Enligt en förordning af 1867 är hvarje resande utlänning skyldig
att vid anfordran styrka sin identitet och visa sig innehafva tillräckliga
existensmedel, vid äfventyr att tillträde till statsområdet honom förvägras.
Vidare kunna de kommunala myndigheterna förhindra utlänning,

Den enskilda
tyska statens
befogenhet
att utvisa
annan tysk
stats undersåte.

Österrike.

Ungern.

Edsförbundet.

Kantonerna.

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

som saknar nödiga medel till sitt uppehälle, att bosätta sig inom kommunens
område.

Enligt lag af 1871 kunna personer, som ej äro hemortsberättigade
i Österrike, al polismyndighet utvisas från statsområdet eller viss del
däraf, om deras vistelse därstädes i den offentliga ordningens och säkerhetens
intresse synes icke böra tillåtas. Beslutet kan inom tre dagar
öfverklagas; under klagotiden kan utlänningen hållas häktad.

Polismyndigheten kan vidare utvisa lösdrifvare eller andra, som
sakna medel och vägra att arbeta, personer, som ej kunna styrka
sin identitet eller sina förvärfsmöjligheter, äfvensom prostituerade, som
trots anmaning vägra att lämna orten, samt frigifna fångar, som äro
farliga för den offentliga säkerheten.

Utvisning verkställes genom tvångspass eller fångtransport. Densamma
kungöres i polistidningen. Den, som efter utvisning återkommer,
dömes till frihetsstraff.

I Ungern stadgar en ministeriel! förordning af år 1885, att utlänningar,
hvilkas vistelse i landet på grundade skäl kan antagas medföra
fara för det offentliga lugnet och statens säkerhet, kunna föras ut ur
landet.

6. Schweiz.

Den schweiziska förbundsförfattningen af 1874 innehåller, i sin 70
art., att edsförbundet äger från schweiziskt område utvisa främlingar,
Indika sätta statens inre eller yttre säkerhet i fara. Liksom den tyska
förbundsstaten måste emellertid, edsförbundet vid handhafvande af främlingspolisväsendet
betjäna sig af polismyndigheterna i de särskilda
staterna (kantonerna).

Nästan alla schweiziska kantoner hafva särskild lagstiftning på
förevarande område. Så gäller i kantonen Genéve, enligt lagar af 1844
och 1879, att främlingar, som vilja slå sig ner å området, skola därtill
söka tillstånd. Kantonrådet har rätt att utvisa främlingar, hvilkas uppehåll
i kantonen kan medföra fara för det offentliga intresset eller den
allmänna säkerheten. Utlänning, som kvarstannar i kantonen, trots att
tillstånd därtill förvägrats, eller som efter utvisning återkommer, dömes
till frihetsstraff.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

79

7. Belgien.

Den belgiska författningen af den 7 februari 1831 innehåller i
art. 128, att hvarje utlänning, som uppehåller sig på belgiskt territorium,
äger åtnjuta det skydd, som är personer och egendom tillförsäkradt,
med förbehåll dock för i lag upptagna undantagsbestämmelser.

Sådana undantagsbestämmelser finnas i särskilda författningar; i
dessa göres emellertid skillnad mellan å ena sidan utlänningar, som i
mer än 6 månader varit upptagna i befolkningsregistren (étrangers résicLants),
samt å andra sidan ej bofasta utlänningar.

Beträffande de sistnämnda stadgas i det ännu gällande dekretet af
den 23 messidor år III (enligt republikansk tideräkning, motsvarande
den 12 juli 1795), att hvarje utlänning, som inkommer i hamn eller
gränskommun, skall anmäla sig för den municipala myndigheten, som
har att öfva tillsyn å honom under hans vistelse å orten samt meddela
honom bevis om tillstånd att där vistas.

Dekretet af den 28 vendémiaire år VI (motsvarande den 19 oktober
1797) innehåller, att alla utlänningar, som resa i det inre af landet eller
som bo där utan att hafva förvärfvat medborgarerätt, skola öfvervakas
af vederbörande administrativa myndighet, som kan ålägga dem att
lämna landet, om deras vistande där kan befaras lända till störande af
den offentliga ordningen eller det allmänna lugnet. Dekretet den 6
oktober 1830 ålägger främlingar, som icke hafva regeringens tillstånd
att vistas i riket, att visa, det de innehafva medel till sitt uppehälle.
Kunna de ej styrka detta, blifva de utvisade, om deras vistande där kan
lända till störande af den offentliga ordningen eller det allmänna lugnet.

Om utvisning af bofasta utlänningar gåfvos stadganden i den viktiga
främlingslagen af den 22 september 1835, hvars innehåll blifvit
en förebild för andra staters lagstiftning på detta område. Lagen hade
en giltighetstid af endast 3 år, men den bär sedermera hvart tredje år
förnyats intill dess densamma slutligen enligt lagen den 12 februari
1897 förlorat sin provisoriska karaktär.

Författningen
af
1831.

Utlänning
Bkyddad till
person och
egendom.

Dekretet af
år III.

Utlännings

anmälnings skyldighet.

Dekretet af
år VI.

Dekretet af
år 1830.

Utvisning
af ej bofasta
utlänningar.

Främlings*
lagar af
åren 1835
-1897.

80

Internering.
Utvisning friln
visa ort eller
från riket.

Verkställighet
af utvisningsbeslnt.

Ansvar.

Lagar af
1891 om lösdrifvares

behandling
och om
fattigvården.

Kungl. Maj.is Nåd, Proposition Nr 42.

Lagen af 1897, som till sin redaktion endast i oväsentliga delar
afviker från 1835 års lag, innehåller följande: Om utlänning, som är
bosatt i Belgien, genom sitt uppförande sätter det allmänna lugnet i
fara eller om lian efterspanas eller blifvit dömd i utlandet för brott,
som kan föranleda utlämning, så äger regeringen ålägga honom att
taga sin bostad inom visst angifvet område eller ock att utvisa honom
från viss ort eller från riket. Beslut om utlännings utvisande från riket
af sådan anledning, som nu sagts, behandlas i ministerrådet.

Utlänning, tillhörande nation, med hvilken Belgien lefver i fred,
kan emellertid icke utvisas enligt 1897 års lag, därest han af konungen
erhållit tillåtelse att slå sig ner i landet eller därest han är gift med
en belgisk kvinna samt antingen med henne har barn, som födts i Belgien
under hans uppehåll därstädes, eller ock år sedan mer än 5 år
fast boende i Belgien. Icke heller kan den, som är född i Belgien af
utländsk fader och är där boende, utvisas före utgången af den i Code
civil, art. 9, bestämda optionsfrist.

Vidare innehåller 1897 års lag, att den, som skall utvisas, bör,
sedan beslutet honom delgifvits, åtnjuta en frist ai minst en dag. Han
äger uppgifva, öfver hvilken gräns han vill lämna landet, och far därefter
skriftligt besked angående den väg han bör taga och huru länge
han får uppehålla sig på resan. Ställer han sig icke dessa föreskrifter
till efterrättelse, föres han ut ur riket genom offentlig myndighets
försorg.

Om en utlänning, som fått sig ålagdt att taga sin bostad inom
visst område, lämnar detta, kan han af regeringen utvisas från riket.

Därest en ur landet utvisad utlänning dit återvänder, dömes lian
till fängelse från och med 15 dagar till och med 6 månader och varder,
sedan straffet aftjänats, förpassad utom riket.

Slutligen föreskrifves, att årligen till representationen skall afkimnas
redogörelse för utvisningar, som skett enligt 1897 års lag.

Lagen af den 27 november 1891 om lösdrifvares och tiggares behandling
föreskrifver att, därest vuxna och arbetsföra utlänningar, som
icke äro bofasta i Belgien, finnas öfva tiggeri eller kringstryka som
lösdrifvare, sådana omedelbart kunna utvisas. Vidare kan regeringen
utvisa utlänningar, som af vederbörande myndighet förklarats skola
intagas på arbets- eller försörjningsinrättning. I fattigvårdslagen, utfärdad
samma den 27 november 1891, bemyndigas regeringen att med
främmande makter afsluta fördrag angående ömsesidigt mottagande af
utländska undersåtar. Medellösa utlänningar kunna, därest ej genom

81

Kungl. Majis Nåd. Proposition Nr 42.

internationell konvention annorlunda öfverenskommits, på begäran af
vederbörande fattigvårdsmyndighet utvisas ur riket.

8. Nederländerna.

Bestämmelserna å förevarande område innehållas i lagen om framImgars
mottagande och utvisande af den 13 augusti 1849 (icke af den
13 augusti 1847, såsom lagen vanligen felaktigt citeras i litteraturen).
Lagen, som är bildad efter mönstret af den belgiska lagen den 22 september
1835, innehåller förutom stadganden om utlämning hufvudsakligen
följande:

Lagens 1 art. föreskrifver, att alla utlänningar, som innehafva eller
kunna förskaffa sig medel till sin utkomst, kunna, på de i 2—5 art.
angifna betingelser, få tillstånd att vistas i riket. Enligt 2 och 3 art.
beviljas tillstånd för invandrare, som äro försedda med pass eller andra
legitimationshandlingar. Men innehafvande af dylika handlingar är ej
ovillkorligen nödvändigt; enligt 4 art. kan tillstånd meddelas på grund
af en enkel anmälan till polismyndighet; sådan anmälan skall innehålla
uppgifter om utlänningens namn och personliga förhållanden samt om
ort, hvarifrån han invandrat, och hans blifvande verksamhet; polismyndighet
kan fordra, att uppgifternas riktighet styrkes genom intyg aftvå
för polismyndigheten kända personer.

Tillstånd till vistelse i riket meddelas, enligt 5 art., af polismyndigheten
i gränsort eller i den ort, dit utlänningen först ankommer,
därigenom att utlänningen tillställes ett rese- och uppehållspass. Berörda
pass har enligt 6 art. tre månaders giltighetstid, hvilken emellertid
kan förlängas af polismyndigheten på den plats, där utlänningen uppehåller
sig. Förlängning af passet kan förvägras endast då de i 1 art.
angifna förutsättningar ej blifvit uppfyllda. Anser polismyndigheten,
att förlängning ej kan ske, hänskjutes ärendet till vederbörande underdomare,
som därom besluter.

Utlänningar, som erhållit dylikt pass, kunna utvisas endast på order
af underdomaren å den plats, där de uppehålla sig, eller enligt konungens
beslut. Underdomaren kan anordna utvisning endast då de i art. 1
angifna förutsättningar ej blifvit uppfyllda. Förhör med utlänningen
skall hållas och protokoll därvid föras. Har utlänningen, oaktadt kal -

Främlingslagen
af
1849.

Utlännings

anmälnings skyldighet.

Uppehålla pass.

Utvisning
enligt domstols
beslut

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 17 käft. (Nr 42.)

It

82

Utvisning
enligt konungens
beslut.

Internering.
Förbud att
vistas å viss
ort.

Ansvar.

Utlänningar,
å hvilka
lagen icke är
tillämplig.

Code pénal.

Utvisning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

lelse, ej inställt sig till förhör, skall detta i ntvisningsbeslutet angifvas.
Beslutet bör vara motiveradt; afskrift däraf skall sändas till provinsguvernören.
Konungen kan, på besvär af den utvisade, upphäfva
beslutet, som emellertid utan hinder af förd klagan provisoriskt går i
verkställighet.

Konungen äger utvisa utlänning, som är farlig för den allmänna
säkerheten. Sålunda utvisad utlänning skall inom 14 dagar lämna riket.
Före nämnda tids utgång äger den utvisade i ansökan till högsta domstolen
begära dess förklarande, att han är nederländsk medborgare eller
ock enligt 19 art. (hvarom nedan) undantagen från bestämmelserna i
förevarande lag. Under tiden i fråga kan han hållas i förvar. Gör
han ej sådan ansökan eller lämnas den utan bifall, skall utvisning omedelbart
ske, om möjligt öfver den gräns, utlänningen själf anvisar.

Främling, som är farlig för den offentliga säkerheten, kan enligt
konungens beslut åläggas att uppehålla sig endast å en viss bestämd
plats äfvensom förbjudas att vistas å vissa angifna orter i riket.

Konungens beslut i de frågor, som nu nämnts, skola meddelas
generalstaternas kamrar.

Utlänning, som efter skedd utvisning återvänder till riket, ådömes
frihetsstraff; efter straffets aftjänande föres han öfver gränsen.

Enligt 19 art. äro bestämmelserna i 1849 års lag ej tillämpliga å
främlingar, som enligt allmän civillag äro likställda med nederländska
medborgare. Härmed afses främlingar, hvilka fått konungens tillstånd
att bosätta sig i riket, vidare de främlingar, hvilka bott 6 år i en kommun
och därefter för kommunalstyrelsen tillkännagifvit sin afsikt att
fortfarande vara fast bosatta i riket. Icke heller har 1849 års lag tilllämpning
å främling, som bor å statsområdet och är eller varit gift
med nederländsk kvinna, med hvilken han har i Nederländerna födda
barn.

9. Frankrike.

Enligt 272 artikeln i Code pénal kan utlänning, som af domstol
förklarats vara lösdrifvare, på order af regeringen föras öfver gränsen.
Om han återvänder, dömes han till ansvar på sätt nedan sägs.

83

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Enligt lagen angående utlänningars naturalisation och uppehåll i
Frankrike den 3 december 1849 kan inrikesministern genom vederbörande
polismyndighet ålägga hvarje utlänning, som reser i Frankrike,
att omedelbart lämna rikets territorium; då en dylik order gifves, föres
utlänningen till gränsen. Samma rätt har ministern gent emot utlänning,
som fått tillstånd att bo i Frankrike; utvisningsordern gäller dock
endast för två år, därest icke inom samma tid omförmäld a tillstånd till
bosättning återtages. I gränsdepartementen har vederbörande prefekt
en dylik befogenhet gent emot utlänningar, hvilka icke äro i riket fast
bosatta; dock skall prefekten ofördröjligen underrätta ministern.

Utlänning, som ej ställer sig till efterrättelse en utvisningsorder
enligt denna lag eller enligt 272 artikeln i Code pénal eller, efter det
han utvisats, utan regeringens tillstånd återvänder, ställes inför domstol
och dömes till fängelse i en till sex månader. Sedan straffet aftjänats,
föres han till gränsen.

Utvisningsdekretet plägar vara helt summariskt affattadt; de grunder,
som föranledt utvisningen, angifvas icke i beslutet, som endast innehåller,
att utlänningens i fråga närvaro på franskt område är af natur
att sätta den offentliga säkerheten i fara.

Dekretet den 2 oktober 1888 angående utlänningar, som ämna
bosätta sig i Frankrike, stadgar för sådana viss anmälningsskyldighet.
Den utlänning, som utan att äga domicilrätt i riket ämnar där bosätta
sig, skall inom 15 dagar, från det han inkommit i landet, till vederbörande
kommunala myndighet i den ort, där han ämnar bosätta sig,
ingifva anmälan, som upptager utlänningens äfvensom hans föräldrars
namn och förnamn, hans nationalitet, hans senaste boningsort, hans yrke
eller existensmedel samt i fråga om hustru och minderåriga barn, då
sådana medfölja, namn äfvensom ålder och nationalitet.

Vid anmälandet skall utlänningen förete handlingar till styrkande
af de af honom lämnade uppgifter. Medhar han ej dylika handlingar,
kan kommunalmyndigheten, med tillstånd af prefekten i departementet,
lämna den anmälande uppskof för att införskaffa sådana. Utlänningen
äger utfå bevis om anmälningsskyldighetens fullgörande. Vid förändring
af bostad, skall anmälan göras hos myndigheten i den ort, dit
inflyttning sker. Utlänningar, som vid dekretets utfärdande voro bosatta
i Frankrike utan att äga domicilrätt, skulle inom en månad göra
sådan anmälan som nu sagts.

Underlåtenhet att fullgöra den i dekretet föreskrifna anmälningsskyldighet
straffas såsom polisförseelse; dock att den rätt till utvisning,

lag’ af 1849
om utlänningars

naturalisation
och
uppehåll i
Frankrike.

Utvisning.

Ansvarsbe stämmelser.

Dekret af
1888 angående
utlänningar,
som
ämna bosätta
sig i
Frankrike.

Anmälnings skyldighet.

Ansvar.

84 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

som enligt 1849 års lag tillkommer inrikesministern, ej beröres af
dekretet.

Lag af 1893
om utlänningars

vistelse i
Frankrike
och om
skydd för
det nationella
arbetet.

Anmälnings skyldighet.

Ansvar.

Under det att nyssnämnda dekret afser kontroll å utlänningar i
allmänhet, så föreskrifver lagen den 8 augusti 1893 angående utlänningars
vistelse i Frankrike och om skydd för det nationella arbetet
viss anmälningsplikt för utlänning som, utan att äga domicilrätt i riket,
har för afsikt att i en fransk kommun utöfva ett yrke drifva handel eller
industri. Eu sådan utlänning har att inom 8 dagar efter sin ankomst hos
vederbörande kommunala myndighet göra anmälan om inflyttningen och
därvid styrka sin identitet. För ändamålet föres hos myndigheten ett
register för immatrikulering af utlänningar. Den anmälande erhåller
till bevis om sin anmälan utdrag ur nämnda register. Vid flyttning till
annan kommun skall certifikatet angående immatrikuleringen inom två
dagar uppvisas för denna orts kommunalmyndighet, som åtecknar certifikatet
intyg om uppvisandet. Utlänning, som vistades i Frankrike vid
lagens utfärdande, skulle inom en månad göra anmälan på sätt nu sagts.

Utlänning, som icke inom föreskrifven tid gör anmälan eller som
vid anfordran vägrar att förete sitt certifikat, dömes till böter. Den
som uppsåtligen lämnar falsk eller oriktig anmälan straffas med böter;
han kan ock utvisas på viss tid eller för alltid. Den som i sin tjänst
använder utlänning, som ej är försedd med certifikat, straffas såsom för
polisförseelse.

Dekret af Enligt dekret den 10 augusti 1899 skall i kontrakt angående arbe1899
om ten och leveranser för statens räkning stadgas, att entreprenör icke
arbeten’.* äger använda utländska arbetare till större antal än som af vederbörande
myndighet medgifves. Liknande bestämmelser äro gifna äfven
i fråga om arbeten för departementens eller kommunernas räkning.

Under de senare åren hafva vid upprepade tillfällen i deputeradekammaren
framlagts lagförslag, afseende ytterligare åtgärder mot konkurrens
från utländska arbetares sida, men dessa förslag hafva icke
antagits. — Här kan anmärkas, att enligt vederbörande utskotts utlåtande
öfver ett af de nämnda förslagen uppgick antalet i Frankrike bosatta
utlänningar år 1896 till minst en million.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

85

10. Italien.

Enligt lagen den 30 juni 1889 om den offentliga säkerheten kunna Lag af 1889
de utlänningar, som i Italien blifvit dömda för brott, efter aftjänadt offentlig
straff utvisas ur riket och föras till gränsen. Inrikesministern kan i den säkerheten,
offentliga ordningens intresse låta utvisa och föra till gränsen utlän- utvisning,
ning, som reser eller bor i riket; denna bestämmelse gäller ej personer
som, utan att tillhöra konungariket, dock äro italienare.

Prefekterna i gränsprovinserna kunna, i trängande fall, i den offentliga
ordningens intresse utvisa sådan utlänning som nyss sagts; dock
skall inrikesministern därom underrättas. De kunna ock vid gränsen
afvisa den, som ej kan lämna tillfyllestgörande upplysningar angående
sin person eller som är medellös.

Den som utvisats äger ej, utan särskild!, tillstånd af inrikesministern,
återvända till Italien; om han olofligen återkommer, dömes han till fängelse
i högst 6 månader och varder efter utståndet straff ånyo utvisad.

De italienska utvisningsdekreten pläga ej vara motiverade. 11

11. Stora Britannien och Irland.

I England har ända till senaste tid gällt den grundsatsen, att sta- utlänningars
ten hade ej blott rätt, utan äfven plikt att bjuda en fristad, en asyl, . asylrKtt
åt alla utlänningar, som ej pa grund af internationella traktater borde " s
utlämnas.. Denna grundsats har visserligen vid olika tillfällen under
svåra politiska förhållanden genombrutits af främlingslagar (Aliens Acta),
hviska för vissa bestämda tidrymder gifvit förvaltningen befogenhet att
utvisa främlingar, men dessa hafva ej länge varit i kraft. Först vid
1900-talets inträde, då invandringen allt mera tillförde riket folkelement,
hufvudsakligen från Ryssland och Polen, hvilka syntes hota med ekonomiska
och sociala laror, tillkommo de nu gällande bestämmelserna
i ämnet, som innehållas i Aliens Ad af 1905. Enligt denna lag är
utlänningarnes asylrätt i England ej längre obegränsad; dock är vederbörande
myndigheters befogenhet att utvisa i riket vistande utlänningar
mera inskränkt, än som på kontinenten plägar vara fallet, och kan
utöfvas blott under noga bestämda former.

86

Främlingslagen
af
1905.

Tillsyn å
immigranter

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Aliens Act af 1905 afeer ej endast att reglera invandringen, utan
meddelar också bestämmelser rörande utvisning af utlänningar, som
icke äro immigranter i lagens mening. Med afseende å båda dessa
grupper af utlänningar gäller, att de skola afvisas från landet, där de,
på sätt bär nedan omförmäles, äro att anse såsom »icke önskvärda»
(undesirable).

Immigrant i lagens mening är hvarje utländsk mellandäckspassagerare,
som har för afsikt att stiga i land i det förenade konungariket.
Undantagna äro dock sådana passagerare, med afseende å hvilka säkerhet
vunnits att de endast befinna sig på genomresa till främmande land.
Med immigrantfartyg förstår lagen hvarje fartyg, som befordrar till
riket flera än 20 utländska mellandäckspassagerare.

Tillsyn i fråga om immigranterna utöfvas i första hand af en därför
anställd tjänsteman (immigration officer), som af inrikesministern
förordnas å de hamnplatser, där så finnes nödigt. Mot immigrationstjänstemannens
beslut kan talan föras hos den i hvarje sådan hamnplats
tillsatta immigrationsnämnden (immigration board), som består af tre
ledamöter, utsedda bland personer med kommersiell eller administrativ
erfarenhet. Tillsyn å immigranter utöfvas jämväl af vederbörande hälsovårdsmyndigheter.

Immigranter äga ej stiga i land annorstädes än i hamn, där immigrationstjänsteman
finnes anställd. Landstigningen får i regel ej ske
förr än denne, efter inspektion af immigranterna å fartyget, därtill
lämnar tillstånd. Sådant tillstånd skall förvägras så snart bemälde
tjänsteman finner immigranten vara »icke önskvärd». Dessa bestämmelser
gälla emellertid ej vid s. k. villkorlig landstigning, som äger
rum för vård eller observation å sjukhus, för öfverklagande af beslut
af immigrationstjänstemannen m. m.

Då tillstånd att stiga i land sålunda blifvit förvägradt, står rätten
att vädja till immigrationsnämnden öppen ej endast för immigranten
utan ock för immigrantfartygets representant.

Såsom »icke önskvärd» anses enligt 1905 års lag hvarje immigrant,
som icke kan visa, att han innehar eller är i stånd att anskaffa medel
till nödtorftigt uppehälle för sig själf och sin familj. I en år 1906 utfärdad
kungörelse har inrikesministern förklarat, att den immigrant, som
medför 5 pund sterling och därutöfver 2 pund för hvarje familjemedlem,
alltid skall anses innehafva tillräckliga medel. Innehar immigrant
ej nämnda belopp, tillkommer det vederbörande myndighet att, med afseende
på omständigheterna i hvarje särskild!, fall, pröfva huruvida
immigranten kan anses vara i stånd att genom arbete anskaffa nödiga

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42. 87

medel; därvid bör ock tagas hänsyn till, om han äger någon kunskap
i engelska språket.

Enligt 1905 års lag anses vidare såsom »icke önskvärd» hvarje immigrant,
som är sinnesrubbad eller idiot eller såsom sjuk eller kroppsligen
svag kan förväntas blifva till ekonomisk börda eller eljest till skada för
samhället; immigrant, som i ett främmande land, med hvilket det förenade
konungariket har utlämningstraktat, blifvit dömd för brott, som
icke är af politisk natur och i förhållande till ifrågavarande land är af
beskaffenhet att föranleda utlämning; samt slutligen immigrant, som
förut blifvit på grund af ifrågavarande lag utvisad ur riket.

Om emellertid immigrant kan styrka, att han invandrat allenast för
att. undgå åtal eller straff för politiskt brott eller för att undgå förföljelse,
som hotat honom på grund af hans religiösa öfvertygelse, må
han ej vägras landstiga enbart för medellöshets skull. Ej heller må
landstigning förvägras i. det fall att immigrant, som, efter att hafva
vistats minst 6 månader i det förenade konungariket, därifrån begifvit
sig direkt till annat land, förvägrats tillträde till det främmande landet
och på grund däraf återvändt omedelbart till hamn i det förenade
konungariket. Slutligen kan den, som är född i det förenade konungariket
af en britisk fader, ej enbart på grund af medellöshet förvägras
landstiga.

Immigrant, som olofligen landstiger, äfvensom fartygsbefälhafvare,
som tillåter landstigning i strid mot bestämmelserna i denna las:, äro
förfallna till straff.

Befälhafvare för fartyg, som befordrar passagerare till hamn i det
förenade konungariket, är enligt 1905 års lag och eu samma år af
inrikesministern utfärdad förordning skyldig att till vederbörande immigrationst
jänsteman eller tullmyndighet afgifva rapport angående utländska
passagerare. För dessa rapporter äro passagerarne skyldiga tillhandagå
befälhafvare med upplysningar. Rapporten skall, i fråga om immigranter,
innehålla uppgift å namn, ålder, sista stadigvarande uppehållsort,
afsedd uppehållsort i det förenade konungariket, existensmedel,
utsikter för immigranten att kunna försörja sig och sin familj samt
upplysning om, huruvida han är straffad för brott eller förut utvisad.
Äfven i fråga om passagerare, som endast på genomresa passera riket,
skola, vissa uppgifter meddelas. Om befälhafvare brister i anmälningsskyldighetens
fullgörande eller lämnar falsk rapport, eller därest passagerare
vägrar lämna upplysningar eller meddelar falska sådana, inträder
ansvar.

88

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

De straff, som enligt lagen kunna ådömas, äro böter och fängelse.
I vissa fall kan utlänning dömas till de för lösdrifveri stadgade påföljder.

Om en invandrare uppgifver sig vara af kritisk nationalitet, är lian
beviskyldig därför. Uppstår i immigrationsnämnden tvekan, om en
person är att betrakta som immigrant, eller uppkommer fråga, huruvida
ett visst brott skall anses vara af politisk karaktär, ligger afgörandet
hos inrikesministern.

utvisning. Inrikesministern har enligt lagen af 1905 rätt att utvisa utlänning

i följande fall, nämligen: dels då domstol i det förenade konungariket
fällt utlänningen till ansvar för brott, tillhörande någon af de i främlingslagen
angifna kategorier, samt i utslaget tillstyrkt utvisning, antingen
att träda i stället för straffet eller såsom påföljd jämte detta;
dels då, efter rättsförhandlingar som inledts inom ett år efter utlänningens
ankomst till riket, genom laga dom blifvit fastslaget, att utlänning
mottagit sådant understöd, som utgör hinder för valrätt till parlamentet,
eller att han funnits kringstrykande utan existensmedel eller att han
lefver under förhållanden, som till följd af många människors sammangyttring
å ett trångt område innebär fara för det allmänna hälsotillståndet;
dels ock då efter förhandlingar, inledda inom tid som nyss
sagts, genom dom blifvit konstateradt, att utlänning, som inkommit
till det förenade konungariket efter det lagen trädt i kraft, blifvit i
främmande land, med hvilket riket bar utlämningstraktat, dömd för
brott af icke politisk karaktär, hvilket är af beskaffenhet att föranleda
utlämning.

Därest utlänning finnes uppehålla i sig riket, efter det han blifvit
därifrån utvisad, är han förfallen till straff.

Kostnader för De af en utvisningsorder orsakade kostnader kunna efter inriutviBumg.
tesministerns bepröfvande bestridas af statsmedel. Om utvisning sker
på grund af dom, som meddelats inom sex månader efter det utlänningen
kommit till riket, är emellertid befälhafvaren för det fartyg,
med hvilket han ankommit, skyldig att ersätta ifrågavarande kostnader
samt kostnadsfritt återföra utlänningen och hans familj till den hamn,
där de stigit om bord, och bekosta deras underhåll under resan.

12. Amerikas förenta stater.

På grund af landets geografiska läge anlända de till Förenta staterna
inkommande utlänningar hufvudsakligen sjöledes. I hamnplatserna

89

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

har ett effektivt kontrollsystem genomförts; invandrarnes personliga
förhållanden göras till föremål för noggrann undersökning, och de utlänningar,
för hvilka tillstånd till uppehåll i Förenta staterna anses icke
böra meddelas, varda omedelbart återsända till hemlandet. Till ordnande
af invandringsväsendet hafva utfärdats särskilda lagar åren 1875,
1882, 1885, 1891 och, senast, år 1907.

An Ad to regulate the immigration of aliens into the United States,
dagtecknad den 20 februari 1907, innehåller de hufvudsakligaste nu
gällande bestämmelser på området; dessa afvika endast i detaljer från
den tidigare lagstiftningen i ämnet.

Förbud att inkomma i Förenta staterna är meddeladt för följande
slag af utlänningar, nämligen: vansinniga, sinnessjuka, sinnesslöa eller
epileptiska personer, fattighjon och personer, som kunna antagas komma
att falla det allmänna till last, samt yrkestiggare; personer angripna af
tuberkulos eller annan farlig smittosam sjukdom; personer, som af den å ankomstorten
undersökande läkaren förklaras äga något psykiskt eller fysiskt
fel eller lyte, som kan nedsätta deras förmåga att förtjäna sitt uppehälle;
personer, som begått vare sig gröfre brott eller ock lindrigare brott
af neslig beskaffenhet; polygamister och personer, som omfatta polygamistiska
åskådningar; anarkister eller personer, hvilka omfatta eller
söka utbreda läror, som gå ut på ett våldsamt kullkastande af Förenta
staternas regering eller annat lands regering eller af lagarna öfver
hufvud eller som uppmana till mord på statens ämbetsmän; prostituerade
samt personer hvilka söka i landet införa dylika; så kallade
contrad laborers, hvarmed förstås personer, hvilka förmåtts att begifva
sig till Förenta staterna genom anbud eller löften om sysselsättning
där, eller personer, som inkommit på grund af aftal, vare sig uttryckligt
eller tyst, om utförande inom landet af något slags arbete, kvalificeradt
eller ej; personer, hvilkas öfverfart helt eller delvis bekostats
med annans medel, för den händelse det ej till fullo styrkes, att de
icke tillhöra någon af omförmälda förbjudna kategorier och att biljetten
ej direkt eller indirekt betalts af någon korporation eller förening, af
utländsk kommun eller främmande regering; samt slutligen barn under
16 års ålder, som ej åtföljas af någon af sina föräldrar, dock med rätt
för vederbörande myndighet att medgifva undantag i detta fall.

Emellertid gäller, att ingen person, som i öfrigt kan tillåtas inkomma
i landet, bör därifrån afhållas på grund af en politisk förbrytelse
som ej är af neslig beskaffenhet; att kvalificerade arbetare få införas,
om ej inhemska arbetare af samma yrke gå utan sysselsättning
inom landet; och slutligen att föreskrifterna om contrad laborers ej äro

Bihang till Riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 17 lwjt. (Nr 42.) 12

Immigrationslagen

af 1907.

Förbud för
vissa utlänningar
att
inkomma i
Förenta
staterna.

90

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Kontroll å
invandrare.

tillämpliga på skådespelare, artister, föreläsare, sångare, präster, lärare
eller andra, som tillhöra lärda yrken, och icke heller på tjänstefolk.

Ansvar är stadgadt för den, som inför kvinnor för prostitution, för
den, som uppmuntrar eller hjälper contract laborera att invandra, samt i
allmänhet för den, som genom annonser eller löfte om sysselsättning
uppmuntrar till invandring. Äfven för redare eller fartygsbefälhafvare,
som uppmuntrar till invandring eller ock till Förenta staterna inför utlänningar
som befinnas tillhöra någon af de nämnda förbjudna kategorierna,
är straff stadgadt.

Fartygsbefälhafvare skall angående hvarje utlänning, som på hans
fartyg ankommer till landet, göra anmälan enligt faställda formulär, upptagande:
fullständigt namn; ålder och kön; civilstånd; yrke eller sysselsättning;
läs- och skrifkunnighet; nationalitet; senaste hemvist samt namn och
adress på närmaste släkting i det land, hvarifrån utlänningen kommit;
vidare uppgifter om, huruvida den resande själf bekostat sin öfverfart
eller om den betalats af annan person eller af någon korporation; huruvida
han är i besittning af 50 dollars och, därest så ej är fallet, huru
stora penningemedel han innehar; huruvida han skall begifva sig till
någon släkting eller vän och i så fall dennes namn och adress; huruvida
han förut varit i Förenta staterna; huruvida han varit intagen i fängelse
eller på fattighus eller anstalt för vård af sinnessjuka; huruvida han är
polygamist eller anarkist; samt huruvida han kommer på grund af anbud,
löfte eller aftal angående utförande af arbete; slutligen uppgifter
om hälsotillstånd i fysiskt och psykiskt hänseende samt om kroppsfel
eller lyte.

Ankomstlistorna skola af befälhafvaren beedigas; vidare skall hvarje
enskild utlänning förses med ett kort, utvisande hans namn och numret
på den lista, där han finnes upptagen. Befälhafvaren har äfven att med
ed intyga att, så vidt han vet, ingen af hans passagerare tillhör de
förbjudna kategorierna. Listorna undertecknas äfven af fartygsläkaren.

Sedan listorna ingifvits till vederbörande immigrationsmyndighet,
skall undersökning å invandrarne verkställas af immigrationstjänstemän
och läkare. Undersökningen sker antingen ombord eller ock å särskild
lokal i land. Invandrare få ej landsättas å annan plats än som af immigrationsmyndigheten
anvisas.

Om vederbörande tjänsteman anser viss immigrant ej böra tillåtas
inkomma i landet, underställes frågan en undersökningsnämnd, som
finnes tillsatt å hvarje hamnplats och som består af tre ledamöter. Där
nämnden beslutar afvisning, får klagan föras hos chefen för handelsoch
arbetsdepartementet, dock är talan mot nämndens beslut ej tillåten,

91

« Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 42.

om detsamma grundats därpå, att invandraren är angripen af tuberkulos
eller annan farlig smittosam sjukdom eller är behäftad med fel eller
lyte, som kan nedsätta hans arbetsförmåga.

Utlänningar, som i strid mot lagens bestämmelser ankommit till
landet, skola omedelbart återsändas med det fartyg, med hvilket de
anländt; kostnaderna härför bestridas af fartygsägaren.

Befälhafvare å immigrantfartyg har att betala till statskassan 4
dollars för hvar passagerare, som medföljer fartyget; denna afgift ingår
till en fond för bestridande af utgifterna för kontrollen å invandringen.

Särskilda föreskrifter äro meddelade för gränserna till Canada och
Mexiko till lättnad för samfärdseln mellan dessa länder och Förenta
staterna. Eljest gäller såsom allmän regel, att hvar och en, som inkommit
i landet öfver annan hamn eller gränsort än de, hvilka af immigrationsmyndigheten
särskilt angifvits som invandringsplatser, anses
hafva inkommit olagligen och återsändes.

Till förekommande af anarkisters invandring äro utförliga bestämmelser
gifna. Vidare är att märka såsom för Förenta staterna egendomlig
den detaljerade lagstiftningen angående invandringen af kineser.

Utlänning, som mot bestämmelserna i gällande lagar inkommit i utvisning.
Förenta staterna, så ock utlänning, som faller det allmänna till last af
orsaker, hvilka förelågo redan innan han ankom till landet, kan under
de tre forsta åren efter sin ankomst, enligt beslut af chefen för handelsoch
arbetsdepartementet, utvisas från Förenta staterna. Den, som skall
utvisas, tages i förvar och återsändes till hemlandet. Kostnaderna härför
skola gäldas af den, som genom upprättande af kontrakt eller
annorledes förmått honom att resa till Förenta staterna, eller ock af
rederiet för det fartyg, med hvilket han inkommit i landet; i visst fall
af allmänna medel.

För framtiden torde ännu strängare bestämmelser beträffande in- Förslag af en
vandringen till Förenta staterna vara att förvänta. En kommission, som i invandringsgenom
1907 å,rs lag tillsattes för att utreda hithörande frågor, har helt ^mmUslon*
nyligen afgifvit sitt utlåtande. Kommissionen finner med beklagande, att
den europeiska emigrationens tyngdpunkt flyttats från Europas norra och
västra till dess sydliga och östliga delar; de från sistnämnda trakter
inkommande folkelement anses af flera skäl vara mindre önskvärda tillskott
till den amerikanska nationaliteten. Särskildt uppmärksammas
spörsmålet om utestängande af utländska förbrytare; den nuvarande
lagstiftningen anses icke vara tillfyllest i detta afseende.

92

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42. •

Kommissionen finner det önskvärd!, att hithörande frågor ordnas
genom ett samarbete med de europeiska länderna, hvartill dessa icke lära
hafva ställt sig afvisande. Enligt kommissionens förslag skulle alla
europeiska emigranter i sitt hemland förses med en attest af polismyndighet,
att de i hemlandet iakttagit ett godt uppförande och ej varit
straffade för gröfre eller ringare brott. Den föreslagna ingående granskningen
af emigrantens personliga förhållanden skulle ske i hans hemland,
redan innan han förskaffade sig biljett till resan. Det för emigranten
utfärdade pass skulle före afresan godkännas af amerikansk
konsul i den hamn, därifrån afresan skulle ske. Vidare skulle enligt
kommissionens förslag en ny lag innehålla stadganden, som möjliggjorde
att från Amerika återsända immigranter, som under de fem första åren
af sin vistelse därstädes gjort sig skyldiga till brottslig gärning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

93

Tillägg.

Internationella regler i fråga om främlingars mottagande
och utvisande, föreslagna af Institutet för internationell rätt
(lTnstitut de droit international) vid dess sammanträde i
Geneve den 9 december 1892.

Institutet för internationell rätt tiar, i betraktande af,
att hvarje stats rätt att å sitt territorium mottaga eller icke mottaga
främlingar eller att endast på vissa villkor mottaga dem eller att
utvisa dem är en logisk och nödvändig konsekvens af statens suveränitet
och själfständighet;

att likväl mänsklighet och rättvisa kräfva, det staterna vid utöfningen
af denna rätt taga all den hänsyn, som med deras egen säkerhet
låter sig förenas, till de främlingars rätt och frihet, hvilka vilja
inkomma på territoriet eller redan vistas där;

att det ur denna internationella synpunkt kan vara nyttigt att för
framtiden därutinnan formulera några allmänna principer, genom
hvilkas antagande emellertid icke afses att uttala något omdöme om
föregående statshandlingar,

funnit skäl föreslå, att vid mottagande och utvisande af främlingar
följande regler måtte nationerna emellan iakttagas. 1

1 KAP.

Förberedande bestämmelser.

Art. 1. Med utlänningar förstås i detta reglemente alla de personer,
som ej hafva aktuell medborgarerätt i staten, vare sig de endast
äro stadda på genomresa eller de med eller utan särskild! tillstånd äro
där bosatta, vare sig de hafva inkommit som flyktingar eller af fri
vilja lämnat sitt hemland.

94

Kung!,. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

Art. 2. I princip bör en stat ej vägra tillträde till eller vistande
å statens territorium vare sig för egna undersåtar eller för sådana, som
en gång varit statens undersåtar, men förlorat sin medborgarrätt där
utan att vinna sådan rätt i eu annan stat.

Art. 3. Det är önskvärdt, att utlänningars mottagande och utvisande
regleras genom lag.

2 KAP.

Villkoren för utlänningars mottagande.

Art. 4. De följande reglerna afse icke förekommande fall af repressalier
eller retorsion. Dock kunna utlänningar, som med regeringens
uttryckliga tillstånd bosatt sig i landet, icke vara föremål för
sådan utvisning, som är ämnad verka såsom repressalier eller retorsion.

Art. 5. De följande reglerna gälla icke heller med afseende på
de kolonier, där den europeiska civilisationen ännu icke blifvit förhärskande.

Art. 6. Ett allmänt och permanent förbud för utlänningars tillträde
till en civiliserad stats territorium bör icke utfärdas i andra fall
än då statsintresset sådant fordrar på grund af utomordentligt viktiga
omständigheter, såsom till exempel i fall af en fundamental olikhet i
seder och civilisation eller på grund af en farlig organisation eller ett
farligt hopande af utlänningar, som massvis inkommit.

Art. 7. Skydd för det nationella arbetet är icke i och för sig
tillräckligt motiv för ett invandringsförbud.

Art. 8. Staten behåller rätten att med anledning af krig, inre
oroligheter eller epidemier inskränka eller för viss tid förbjuda invandring.

Art. 9. Hvarje stat bör genom lagar eller reglementen, som publiceras
i god tid innan de träda i kraft, fastställa regler för utlänningars
tillträde till och kringresande i staten.

Art. 10. Utlänningars invandring eller vistande i staten bör ej
beläggas med betungande afgifter.

Art. 11. Alla viktigare förändringar i villkoren för utlänningars
mottagande eller vistande i staten, förändringar i de utlänningar i sådant
hänseende ålagda afgifter inbegripna, böra snarast möjligt meddelas
regeringarna i de stater, hvilkas undersåtar hafva intresse af att
därom äga kännedom.

95

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Art. 12. Tillträde till territoriet kan förvägras utländska lösdrifvare
och tiggare, utlänning, som är angripen af sjukdom af natur att
sätta det allmänna hälsotillståndet inom landet i fara eller skäligen
misstänkt för att i utlandet hafva gjort sig skyldig till gröfre brott
mot annans lif eller hälsa eller gröfre tjufnads- eller förfalskningsbrott,
så ock utlänning, som är dömd för sådant brott som nu är sagdt.

Art. 13. I undantagsfall kan en stat i fråga om vissa utlänningar
förklara, att de äga uppehålla sig å statens territorium blott under
angifven tid, äfvensom utfärda förbud för dem att där bosätta sig; dock
bör, om det låter sig göra, dylikt förbud meddelas hvar och en af
ifrågavarande utlänningar personligen och skriftligen. Förbudet upphör
att gälla efter två år, därest det ej inom denna tidrymd blifvit
upprepad t.

3 KAP.

Om villkoren för utlänningars utvisande.

I. Allmänna regler.

Art. 14. Utvisning bör aldrig äga rum till skydd för ett enskildt
intresse, för att omöjliggöra eu lagligen tillåten konkurrens eller för
att hindra någon att gorå lagliga anspråk gällande eller att vid domstol
eller hos annan myndighet anhängiggöra eller fullfölja talan.

Art. 15. Utvisning och utlämning äro fristående åtgärder, af
hvilka den ena ej är afhängig af den andra; vägran att utlämna en
person innebär icke ett afstående från rätten att utvisa honom.

Art. 16. Om någon utvisas, som flyktat in på eu stats territorium
för att undgå straffprocessuellt förfarande i en annan stat, skall han
icke öfverlämnas till sistnämnda stat, därest icke det för utlämning
stadgade förfarande vederbörligen iakttagits.

Art. 17. Eftersom utvisning icke är något straff, bör dess verkställande
ske med all möjlig skonsamhet och med afseende fäst på förhållandena
i hvarje fall.

Art. 18. Utlänning kan åläggas att bo på viss plats eller att icke
aflägsna sig från viss ort, vid äfventyr att han eljest utvisas.

Art. 19. Utvisningar, vare sig de äro extraordinära eller individuella
(se art. 23—27), böra snarast möjligt meddelas regeringarna i de
stater, hvilkas undersåtar utvisas.

96

Kungl. Maj:ts Nåd. Poposition Nr 42.

Art. 20. Alla utvisningar, äfven de som upphäfva^ eller återkallas,
böra periodiskt antingen tillkännagifvas för folkrepresentationen
eller kungöras i en officiell publikation. ......

Art. 21. Om den som utvisas påstår, att ban är inlänning eller
att hans utvisande strider mot en lag eller mot en internationell traktat,
som uttryckligen förbjuder eller utesluter utvisningen, äger han
mot utvisningen föra talan vid en hög judiciell eller administrativ
domstol, som är fullt oafhängig åt regeringen.1) Utan hinder af sådan
talan kan utvisningen provisoriskt verkställas.

Art. 22. Staten kan vid utvisning föreskrifva, att den utvisade,
om han återkommer, skall därför af domstol ådömas. straff", efter hvars
verkställande han genom offentlig myndighet föres till gränsen.

II. Om olika arter af utvisning.

Art. 23. Den extraordinära utvisning (eller massutvisning), som är
definitiv, afser hela klasser af personer; de utvisade hafva icke någon

rätt att inom viss tid återvända. . .

Art. 24. Den extraordinära utvisning (massutvisnmg), som gäller
blott för viss tid, afser jämväl hela klasser af personer. Sådan utvisning,
som föranledes af krig eller af allvarliga . oroligheter i staten, är
gällande endast så länge kriget pågår eller eljest för en bestämd tid.

Art. 25. Den ordinära utvisningen afser en viss person.

Art. 26. Den definitiva extraordinära utvisningen sker på grund
af antingen en särskild lag eller åtminstone en särskild kungörelse af
vederbörande regering. Lagen eller kungörelsen skall publiceras inom
skälig tid före ikraftträdandet.

Art. 27. Den extraordinära utvisningen för viss tid kan, sedan
kriget upphört eller den bestämda tiden förflutit, förvandlas till ordinär
utvisning eller till definitiv extraordinär utvisning. Den .för utvisningens
giltighet först bestämda tiden kan prolongeras en gång. i)

i) Af motiven framgår, att här afses, förutom inlänning, jämväl utlänning som
tillhör någon på grund af traktat eller lag privilegierad, klass, t. ex. enligt toelgrs
lag utlänning, som af konungen erhållit tillåtelse att slå sig. ned i la^det, eller u -länning, som är gift med inländsk kvinna och med henne har i Belgien födda barn.

Se Annuaire de V Institut de drott utter national, XI, Paris 1892, sid. 286—287, 301; samt

Annuaire, XII, sid. 207, 222.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 42.

97

III. Om de personer som kunna vara föremål för utvisning.

Art. 28. Utvisas kunna följande utlänningar:

1) de som, mot gällande bestämmelser om invandring, hemligen
insmugit sig å statens område; dock att dessa, där ej annat skäl till
utvisning föreligger, ej kunna utvisas sedan de 6 månader uppehållit
sig i landet;

2) de som mot uttryckligt förbud bosatt sig å området;

3) de som vid invandringen voro angripna af sjukdomar af natur
att sätta det allmänna hälsotillståndet inom landet, i fara;

4) tiggare eller lösdrifvare eller de som äro i behof af fattigvård; 5)

de som af landets domstolar dömts till ansvar för brott af en
viss svårare beskaffenhet;

6) de som i utlandet dömts eller stå under åtal för sådana svårare
brott, som enligt lagstiftningen i den stat, dit de invandrat, eller enligt
traktater mellan sistnämnda stat och andra stater kunna föranleda
utlämning;

7) de som uppmana till begående af gröfre brott mot den allmänna
säkerheten, detta äfven om sådan uppmaning ej är straffbar enligt landets
lag eller om det åsyftas, att brotten skola föröfvas utomlands;

8) de som under vistelse å statens territorium göra sig skyldiga
till eller skäligen kunna misstänkas för angrepp, vare sig genom pressen
eller annorledes, mot en främmande stat eller en främmande suverän
eller en främmande stats institutioner, därest den utvisande statens
lag belägger med straff sådana angrepp, begångna mot den utvisande
staten själf af dess egna i utlandet vistande undersåtar;

9) de som, under vistelse å statens område, i den utländska pressen
offentliggöra angrepp eller smädelser mot staten, nationen eller
suveränen;

10) de som, under pågående krig eller då krig hotar, genom sina
åtgöranden sätta rikets säkerhet i fara.

Art. 29. Utlänningar, som undandragit sig sin värnplikt eller
deserterat, kunna förbjudas att uppehålla sig inom en viss, till deras
hemland gränsande zon; om internationella traktater innehålla strängare
bestämmelser, skola de gälla.

Bihang till Riksdagens prototokoll 1913. 1 samt. 17 höft. (Nr 42.) 13

98

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

IV. Om utvisningens form.

Art. 30. Utvisningsbeslut skall delgifvas den som utvisas; beslutet
skall motiveras så väl i sakfrågan som i rättsfrågan.

Art. 31. Om den som utvisas äger befogenhet att öfverklaga
utvisningen hos judiciell eller administrativ domstol, skall underrättelse
därom äfvensom om tiden för talans fullföljande meddelas i utvisningsbeslutet.

Art. 32. Beslutet skall ock innehålla uppgift om den tidrymd, ej
kortare än en dag, inom hvilken utlänningen skall lämna landet. Om
han är på fri fot, bör han under nämnda tidrymd ej vara underkastad
tvång.

Art. 33. Utlänningen har att uppgifva den gräns, öfver hvilken
han önskar lämna landet; han bekommer en skriftlig resplan, upptagande
den väg, han skall följa, och den tid, han får uppehålla sig på
hvar plats. Om han ej fogar sig häruti, föres han till gränsen under
bevakning.

V. Om klagan öfver utvisningsbeslut.

Art. 34. Då fråga är om ordinär utvisning, är det önskvärd! att
äfven andra utlänningar än sådana, som på grund af lag äro fritagna
från utvisningl), tillerkännes befogenhet att öfverklaga utvisningen vid
en hög judiciell eller administrativ domstol, som är oafhängig af regeringen.

Art. 35. Domstolen uttalar sig endast angående utvisningens laglighet
och afgifver icke något omdöme vare sig om utlänningens uppförande
eller beträffande de omständigheter, som föranledt utvisningen.

Art. 36. I det fall, som i art. 28 nr 10 sägs, äger klagan ej rum.

År t. 37. Oaktadt klagan sker, kan utvisningen provisoriskt verkställas.

Art. 38. Därest en utvisning är öfverensstämmande med de folkrättsliga
principer, som uttalats i detta reglemente, så är den utvisande
regeringen skyddad för hvarje diplomatisk reklamation.

Art. 39. Regeringen kan städse återkalla utvisningen eller för viss
tid suspendera dess verkan.

Jämför art. 21.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

99

\ I. Särskilda bestämmelser angående utvisning af utlänningar med
domicil i den utvisande staten.

Art. 40. Utlänningar, som hafva domicil å territoriet, kunna utvisas
endast på grund af art. 28 nr 7—10, äfvensom enligt nr 6 i nyssnämnda
art. i de fall, då straffet ej blifvit till fullo verkställdt eller då
straffet af den utländska domstolen alagts efter det utlänningen tagit
sitt uppehåll i den utvisande staten.

Art. 41. Om utlänning med domicil eller med ett affärsetablissemang
å territoriet utvisas, bör detta ske på sådant sätt, att hans förtroende
för den utvisande statens lagar icke svikes. Sålunda bör han
äga frihet att om möjligt personligen, men eljest genom ombud utreda
och uppgöra sina ekonomiska angelägenheter å den utvisande statens
område.

100

Kungl. Malis Nåd. Proposition Nr 42.

Utdrag af protokollet, liället i Kungl. Maj-.ts lagråd onsdagen den
21 juni 1911.

Närvarande:

Justi tieråden Sundberg,
Borgström,
Skarstedt,

Regeringsrådet Ernberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag af protokollet öfver eivilärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 31 mars 1911,
hade Ivungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle inhämtas öfver
förslag, som inom civildepartementet utarbetats till lag rörande tillsyn å
utlänningar i riket samt lag om ändring i lagen angående lösdrifvares behandling
den 12 juni 1885.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits af hofrättsrådet i Svea hofrätt Hjalmar Himmelstrand; och
blefvo desamma nu företagna till slutlig behandling.

De föredragna förslagen gåfvo anledning till de anmärkningar, som
innefattas i nedanintagna yttranden.

Förslaget till lag rörande tillsyn å utlänningar i riket.

1 kap.

Lagrådet yttrade:

Klart är, att åt eu hvar stat måste vara förbehållen full befogenhet
att vidtaga de mått och steg, som äro nödiga för att den må vid hvarje

101

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 42.

tidpunkt kunna i fall af behof afhålla från sig de utländska element, som
från en eller annan synpunkt kunna vara till skada för landet. Att för
denna statens egen skyddsvakt utfinna de rätta normerna, så att staten, å
ena sidan, icke genom alltför stor stränghet håller nyttig invandring borta
och, å andra sidan, icke genom för mycken efterlåtenhet uppmuntrar skadlig
sådan, är naturligtvis en ytterst svår uppgift.

Denna uppgift söker det föreliggande lagförslaget lösa på det sätt,
att i lag skola dels bestämmas vissa grunder för svenska statens rätt att
hålla utlänningar borta från landet antingen genom preventiva åtgärder
d. v. s. åtgärder i syfte att förhindra utlänning att utföra sin afsikt att
komma in i riket — afvisning — eller ock, där han redan inkommit i
riket, genom att föranstalta om hans aflägsnande — utvisning — dels meddelas
bestämmelser, afsedda att bereda myndigheterna tillfälle att hålla reda
på vissa hit ankommande utlänningar och lämna utväg till kontroll öfver
deras uppehållsort äfvensom deras förehafvanden i landet. Sammanhanget
mellan afvisnings- och utvisningsbestämmelserna, å ena, samt kontrollbestämmelserna,
å andra sidan, är uppenbart; ytterst äro de senare afsedda
att göra de förra effektiva.

Nyssnämnda kontrollbestämmelser innefattas i förevarande kapitel,
hvarjämte större delen af 5 kap. innehåller kompletterande regler härutinnan.
Förslagets ståndpunkt i dessa delar synes emellertid knappast vara
af beskaffenhet att kunna godkännas.

De grundläggande stadgandena äro föreskrifterna om skyldighet för
hit ankommande utlänningar att inom viss tid göra anmälan om hitkomsten.
Enligt förslaget skall nämnda anmälningsskyldighet åligga utlänningar, som
hit inkomma i syfte att här vinna uppehälle eller bosätta sig. Det torde
icke kunna anses riktigt att sålunda lägga den invandrandes afsikt med
inflyttningen till grund för skyldighet att göra anmälan. Äfven om i
många fall syftet med hitkomsten måste, oafsedt vederbörandes egna uppgifter,
vara uppenbart, kan dock antagligen i de flesta fall, då anmälningsplikt
föreligger, utlänningen undandraga sig denna genom uppgift
om annat syfte än någotdera af de i förslaget angifna. Vidare lärer
kunna antagas, att man just bland omförmälda kategorier företrädesvis har
att söka de utlänningar, beträffande hvilka kontrollanordningar icke alls äro
behöfliga; särskild! gäller detta om dem, som här taga fast bostad. Och föröfrigt
låter det sig säkerligen icke göra att helt allmänt binda anmälningsplikten
vid den omständigheten, att utlänningen här vinner uppehälle. En
dylik bestämmelse är alltför sväfvande för att tillämpningen af ifrågavarande
bestämmelse skulle kunna ske med tillbörlig fasthet och konsekvens. Klart är
väl, att icke hvarje inkomstgifvande sysselsättning enligt förslagets mening är

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

af beskaffenhet att föra vederbörande in bland de anmälningsskyldiga. Men
i praktiken skulle säkerligen betydande svårigheter uppkomma, när det
gällde att afgöra, huruvida ifrågavarande förutsättning vore för handen.
Så t. ex. kan om en utländsk skådespelare, som engagerats att under
någon kortare tid här i riket medverka vid teaterföreställningar, knappast
sägas, att han hit inkommit för att vinna uppehälle. Gäller däremot engagementet
exempelvis ett år, kunde måhända förhållandet blifva ett annat.
Enligt hvad föredragande departementschefen upplyst, är det icke afsedt, att
sådan utländsk handlande eller handelsresande, som omförmäles i 3 §
af förordningen den 23 oktober 1908 angående bevillningsafgifter för särskilda
förmåner och rättigheter, skall vara anmälningsskyldig. Han skulle
väl icke anses vinna sitt uppehälle här i riket. Det torde emellertid
kunna ifrågasättas, huruvida icke åtminstone sådan handelsresande, som
under vistelsen här i landet icke har annan inkomst än provision å försäljningar,
som han här föormedlar, kan anses genom denna sin verksamhet
här vinna uppehälle. A andra sidan är förslaget tydligt därutinnan,
att dels anmälningsskyldighet komme att åligga utlänningar, som erhållit
tillstånd att här i riket idka handel eller annan näring eller att här förvärfva
och besitta fast egendom, dels ock från anmälningsskyldighet blefve
undantagna sådana utlänningar, som, utan att kunna betraktas såsom resande,
komma hit i syfte att idka studier. Sådant är uppenbarligen föga
tilltalande.

Gifvet är för öfrig!, att det är förenadt med nära nog oöfvervinneliga
svårigheter att här få till stånd en fullt tillfredsställande anordning.
Med hänsyn till den utveckling den internationella samfärdseln numera erhållit
och dess utomordentliga betydelse för det moderna samhällslifvet kan
det nämligen icke, åtminstone icke under normala förhållanden, ifrågasättas
att göra den föreslagna kontrollen allmän, d. v. s. utsträcka densamma
till alla i riket inkommande utlänningar. Tvärtom måste i följd af berörda
omständigheter kontrollföreskrifterna i väsentlig mån begränsas, något som
emellertid är ägnadt att i hög grad förringa deras verkan och värde. Detta
kan icke undvikas, vare sig kontrollbestämmelserna erhålla formen af ett
direkt uppräknande af de grupper, som skola vara desamma underkastade,
eller till formen göras allmängiltiga med särskild! angifvande af de grupper,
som skola därifrån undantagas. Och då det gifvetvis icke låter sig göra
att inrikta kontrollen allenast å sådana grupper eller individer, beträffande
hvilka den är af inre grunder önskvärd eller behöflig, utan man för utskiljandet
af de grupper, kontrollen skall gälla, måste tillgripa vissa yttre,
mer eller mindre godtyckliga grunder, kan det icke undvikas, att, huru
man än affatta!’ kontrollbestämmelserna, dessa komma att drabba eu stor

103

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

mängd utlänningar, med afseende å hvilka särskild uppsikt icke är erforderlig,
men däremot icke blifva tillämpliga måhända just i sådana fall,
där uppsikt i själfva verket framför allt är påkallad.

Därjämte är att beakta, att da kontrollen endast kommer att gälla
en del utlänningar, häraf lätteligen blir följden, att de, som drabbas af
kontrollföreskrifterna, därigenom komma att stämplas såsom mindrevärdiga
i förhållande till öfriga utlänningar samt att för den lojale utlänningen de
formaliteter, som måste åtfölja hvarje kontrollsystem, ofta nog komma att
kännas som ett onödigt tryckande band, allt omständigheter, som kunna
tänkas i många fall motverka en för landet önskvärd invandring. Och
för alla utlänningar, å hvilka kontrollbestämmelserna koinme att vinna
tillämpning, skulle dessa i regeln medföra betydande omgång och besvär.
Särskildt blefve detta förhållandet för dem, som ämna bosätta sig i landets
nordligare delar, där afstånden äro afsevärda. Härtill kommer, att för en
stor del af landets polismyndigheter införandet af dylika bestämmelser
skulle betyda en högst väsentlig ökning i deras arbetsbörda.

A andra sidan lärer det knappast vara möjligt att så anordna kontrollföreskrifterna,
att icke den, som vill undandraga sig desamma, kan
utan större svårighet vinna sitt syfte. Hvad särskildt beträffar den synpunkten,
att med de föreslagna bestämmelserna skulle vinnas möjli°--het att kontrollera själfva invandringen till riket, torde i detta hänseencle
något nämnvärdt gagn icke vara att förvänta af dylika bestämmelser. Det
är nämligen föga antagligt, att utlänning, mot hvilken redan vid tiden för
invandringen afvisning eller utvisning kunde behöfva vidtagas, kommer
att själf genom anmälan om sin ankomst till riket bereda myndigheterna
tillfälle att ingripa.

På grund af hvad sålunda anförts och då de ifrågasatta bestämmelserna
om afvisning och utvisning uppenbarligen icke med nödvändighet
förutsätta tillvaron af de föreslagna kontrollbestämmelserna, hemställes, att
det tages under öfvervägande, huruvida icke bestämmelserna om anmälningsskyldighet
för utlänningar böra ur förslaget utgå.

Såsom erfarenheten gifvit vid banden, kunna dock omständigheter
inträffa, som göra det erforderligt att anordna särskild uppsikt öfver utlänningar,
hvilka inkomma från visst land eller till viss del af riket, och
att på grund häraf stadga anmälningsplikt särskildt för dessa utlänningar.
Exempel härpå gifva de förhållanden, som föranledde utfärdandet af cirkuläret
den 27 april 1 906. Med hänsyn till sådana fall synes emellertid vara
tillräckligt, att åt Konungen inrymmes rätt att förordna om de kontrollåtgärder,
som kunna finnas erforderliga. För den händelse bestämmelserna
i 1 kap. finnas böra utgå ur förslaget, torde därför såväl dessa bestäm -

104

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

meker som de därmed i sammanhang stående föreskrifterna i 29 § af
förslaget böra ersättas med ett allmänt stadgande angående dylik rätt för
Konurmen, hvilket stadgande lärer böra inbegripa jämväl de fall, som förutsättas
i 30 och 31 §§ af förslaget. Denna kontroll skulle kunna smidi
o-are än som genom lagfästa regler är möjligt anpassas efter det verkliga
behofvet, som i förhållande till särskilda länders medborgare gör sig gällande
tid efter annan med olika styrka. Och någon betänklighet mot att
lägga en dylik allmän befogenhet i Konungens hand torde från förslagets
ståndpunkt så mycket mindre böra förefinnas, som enligt förslagets 29 31

§§ under särskilda förhållanden, hvilkas vikt icke kan af annan än Konungen
bedömas, åt honom inrymts en mycket vidsträckt befogenhet i fråga om

kontrollen. , „

Skulle emellertid beträffande kontroll å utlänningar anses böra

införas allmänna bestämmelser af nyss angifva innebörd, torde förslaget
härutinnan vara i behof af fullständig omarbetning; och har med
hänsyn härtill lagrådet funnit sig böra, utöfver hvad redan blifvit anfördt,
framställa följande erinringar.

Såsom '' förut framhållits, kunna förslagets bestämmelser om hvilka
utlänningar böra vara underkastade den i 1 § föreskrifna anmälningsskyldighet
knappast bibehållas. En ur alla synpunkter lämpligare anordning
torde vara att uppställa såsom regel, att anmälningsplikt åliggei
hit ankommande utlänning, och därefter angifva vissa bestämda undantag
från regeln. Bestämmandet af dessa undantag påkallar naturligtvis en
noggrann undersökning. Det vill dock synas, som om i hvarje fall borde
från anmälningsskyldighet undantagas, förutom turister eller andra resande.
alla utlänningar, som erhållit tillstånd, hvarom ofvan sagts, eller tillstånd
att vara ledamöter i styrelser för svenska aktiebolag; vidare utlänningar,
som afses i 3 § af förordningen den 23 oktober 1908; samt slutligen,
förutom de i 32 § af förslaget afsedda personerna, alla, som i offentligt
uppdrag besöka landet eller hit inkallats för att tillhandagå svenska myn
digheter eller bestrida offentlig befattning. Det kan måhända äf\ eu ifråga
sättas, huruvida icke befrielse från anmälningsskyldighet borde medgifvas
utlänningar, som jämlikt kungörelsen den 13 november 1908 erhållit tillstånd
att gifva eller medverka vid offentlig tillställning.

Under alla förhållanden lärer lämpligen böra vidtagas någon jämkning
af bestämmelserna angående orten och tiden för anmälningspliktens full
förande. I förra hänseendet synes vara mindre tillfredsställande att, såsom
förslaget innehåller, låta för den, som invandrar för att här vinna
uppehälle, den första verksamhetsorten vara bestämmande, utan torde böra
i detta hänseende föreskrifvas, att anmälan skall göras af den, som vid an -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

105

komsten till riket eller omedelbart därefter förskaffat sig fast anställning
eller fast bostad, hos polismyndigheten i den afsedda uppehållsorten, men
eljest hos polismyndighet i ankomstorten. Det är ock mindre riktigt att,
såsom i förslaget skett, stadga, att anmälan skall ske å den ifrågavarande
orten, utan torde rätta meningen böra uttryckas genom föreskrift, att anmälan
skall ske hos polismyndighet för sagda ort. I sammanhang med
ändring af förslaget härutinnan torde för undvikande af missförstånd
böra iakttagas, att, där uttrycket »bostadsort» förekommer, detta ändras
till det i 1 § använda uttrycket »boningsort». Tiden, inom hvilken
anmälan bör ske, har uppenbarligen i förslaget tilltagits alltför kort för
den, som har afsevärd väg att tillryggalägga från ankomstorten till uppehållsorten.
För den, som har att fullgöra sin anmälningsplikt annorstädes
än å ankomstorten, synes tiden kunna utsträckas till åtta dagar
från ankomsten till riket. "Hvad nu förordats lägger naturligtvis icke
hinder i vägen för bibehållande i förslaget af de i 29 § första stycket
upptagna, för exceptionella fall afsedda bestämmelserna angående ort och
tid för anmälan.

Vidare måste uppenbarligen meddelas bestämmelser om anmälningsplikt
för utlänning, som vid ankomsten till riket icke är skyldig att
göra anmälan men sedermera kvarstannar under förhållanden, som, därest
de förelegat vid ankomsten till riket, skulle föranledt sådan skyldighet,
samt om rätt för utlänning, som vid ankomsten till riket är anmälningspliktig,
att, när ändrade förhållanden därtill gifva anledning, vinna befrielse
från skyldigheten att vidare vara underkastad uppsikt. I fråga om
tiden, inom hvilken för förstnämda fall anmälningsplikt skall fullgöras,
torde icke lämpligen kunna föreskrifvas annat än att skyldigheten skall
fullgöras ofördröjligen.

Särskild uppmärksamhet förtjänar frågan huruvida och i hvad mån
uppsikt bör anordnas öfver utlänning, som hit inkommer innan han fyllt
femton år, och öfver den, som födes här i riket af utländska föräldrar.
Förslagets ståndpunkt i denna fråga är synnerligen oklar. I allmänhet
lärer utlänning under femton år, som hit inkommer, icke kunna anses
hafva något särskildt syfte med inflyttningen och skulle på den grund
icke falla under föreskrifterna i förevarande kapitel. Det är dock ej uteslutet,
att sådan utlänning inkommer i ändamål att här vinna uppehälle,
t. ex. såsom medlem af cirkussällskap eller dylikt. För sådan händelse blefve
han enligt bestämmelserna i 1 § anmälningspliktig, ehuru naturligtvis ansvar
å honom för försummad eller oriktig anmälan icke kunde förekomma.
I 2 § andra stycket af förslaget meddelas visst stadgande angående barn
under femton år, som åtfölja anmälningspliktig utlänning. Af detta stad Bihang

till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 17 käft. (Nr 42.)

14

10(5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

gande — hvilket är mindre väl a ffåt t ad t därutinnan att det angifves såsom
inskränkning i en regel, som icke någonstädes finnes uttalad — synes
man kunna draga den slutsatsen, att om den minderårige kvarstannar i
riket efter fyllda femton år under omständigheter, som enligt 1 § betinga
anmälningsskyldighet för invandrare, lian ändock icke skulle vara skyldig att
göra någon anmälan. Eljest hade ur kontrollsynpunkt den enligt ifrågavarande
stadgande anmälningsskyldige bort åläggas att beträffande den
minderårige lämna uppgift åtminstone om dennes namn, lefnadsålder och
nationalitet. I fråga om barn under femton år, som hit inkommer ensamt
eller åtföljande icke anmälningsplikt^ person, samt om barn, som födes
här i riket, saknas föreskrift i förslaget.

Det vill synas som skulle stadgande!! i förevarande ämne lämpligen
kunna fotas på följande grunder: att anmälningsplikt icke ålägges
utlänning innan han fyllt femton år; att anmälningsplikt^ utlänning,
som vid ankomst till riket åtföljes af barn under femton år, skall
i sin anmälan lämna uppgift om dettas namn, lefnadsålder och nationalitet;
att utlänning, hvilken hitkommer såsom minderårig och här kvarstannar
under omständigheter, som nyss sagts, skall efter uppnådd ålder
af femton år göra vederbörlig anmälan; att detsamma skall gälla beträffande
den, som är född här i riket; att minderårig, som hit inkommer ensam,
bör, därest afvisningsrätt varder hos oss införd, helt enkelt afvisas, så
framt han icke här omhändertages af föräldrar eller annan vårdare; samt
att, om sådan utlänning i särskilt fall tillätes inkomma eller om minderårig
hit inkommer i sällskap med person, som icke är anmälningspliktig,
det skall åligga den, som har vård om den minderårige eller i hvars sällskap
han inkommer, att göra anmälan angående hans namn, lefnadsålder
och nationalitet.

Enligt förslaget är utlännings anmälningsskyldighet förbunden med
åliggande för den myndighet, som mottager anmälningen, att för den anmälande
utfärda på visst sätt inrättad s. b. uppehållsbok. I departementschefens
yttrande angifves ändamålet med uppehållsboken vara, att den
skall utgöra bevis om skedd anmälan och därom att vid anmälningstillfället
något hinder för utlänningens fortsatta vistelse här i riket icke synts
föreligga. Ått döma häraf skulle boken egentligen hafva till uppgift allenast
att utgöra ett medel till skydd för utlänningen. Att så icke är förhållandet
framgår emellertid dels af bestämmelsen om skyldighet för bofast
person, vid äfventyr af böter, att vid ombyte af boningsort uppvisa
boken före och efter flyttningen och dels af stadgande!! i syfte att i boken
må inflyta anteckningar om brott, som utlänningen föröfvat här i riket.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

107

Hvad beträffar förslagets bestämmelse angående bokens uppvisande vid
ombyte af boningsort, kan stadgandet härom visserligen närmast sägas vara en
naturlig följd däraf att den i boken vid dess utfärdande angifna orten upphört
att vara ifrågavarande persons boningsort. Men stadgandet får säkerligen
antagas syfta längre, nämligen till att utgöra ett led i en kontroll
öfver utlänningens lefnadsförhållanden öfverhufvudtaget. Något motsvarande
innehåller förslaget icke i fråga om utlänningar, som icke hafva fast
bostad. Det måste också medgifvas, att en föreskrift om skyldighet för
alla dessa ambulerande yrkesidkare — sågfilare, förtennare, försäljare af
diverse arbeten o. s. v. — att med uppvisande af uppehållsbok göra dylik
anmälan för hvarje ny ort de besökte knappast kunde tänkas blifva effektiv
och, äfven om. sådant vore möjligt, i allt fall skulle till den grad
tynga tillsynsväsendet, att värdet af eu dylik föreskrift blefve högst tvifvelaktigt.
Men att härvidlag alldeles lämna kontrollsynpunkten ur räkningen
i fråga om dessa ambulerande utlänningar torde å andra sidan
knappast vara riktigt. Hvad i detta hänseende kan ifrågasättas är föreskrift
om skyldighet för den med uppehållsbok försedde utlänningen att
städse, hvar han än uppehåller sig, vid anfordran uppvisa boken för polismyndighet.
Men en föreskrift om dylik skyldighet borde då också göras
allmängiltig, ehuru visserligen i fråga om bofast utlänning anledning att
påkalla skyldighetens fullgörande skulle förekomma allenast i undantagsfall.

Hvad förslaget innehåller därom att uppehållsbok skall förses med
anteckningar rörande vissa förbrytelser är icke af beskaffenhet att böra
vinna godkännande. Såsom af departementschefens yttrande framgår, äro
de i detta hänseende föreslagna bestämmelserna tillkomna med hänsyn till
de i förslagets 15 § c) och e) intagna stadganden angående utvisning såsom
påföljd af vissa af utlänning föröfvade förbrytelser. Finge det antagas,
att handhafvandet af statens utvisningsrätt på grund af här i landet begångna
förbrytelser skulle i någon högre grad försvåras, om icke nu ifrågavarande
anordning beträffande uppehållsböckerna genomfördes, kunde den
nog icke undvikas. Men ett dylikt antagande torde sakna fog. Därest en
till straff, som afses i 15 § c), dömd utlänning icke ansetts böra på grund
däraf utvisas omedelbart efter straffets aftjänande, lärer det kunna antagas
för visst, att därefter fråga om hans utvisning icke uppkommer utan att
han efter straffets aftjänande gör sig skyldig till något förhållande, som
påkallar vederbörandes uppmärksamhet. Vare sig nu denna nya anledning
utgöres af ett nytt brott eller af annat förhållande, t. ex. att utlänningen
beträdes med eftersättande af anmälningsskyldighet, kommer uppenbarligen
en undersökning af hans föregåenden till stånd; och då i det förutsatta fallet

108

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

straffregistret skall innehålla uppgift om ifrågavarande person, vinnes
ju redan genom inhämtandet af uppgift från detta all den upplysning,
som i förevarande hänseende erfordras. För fastställandet af hans
identitet saknar det all betydelse att boken innehåller uppgift om föregående
brott. Hvad nu anförts kan visserligen icke åberopas för det fall,
som afses i 15 § e), eller att utlänningen dömts till ansvar för olaga
handel, eftersom straffregistret härom icke lämnar någon upplysning och
det hvarken i förslaget ifrågasatts eller gärna bör kunna ifrågasättas att
i sammanhang med förevarande lagstiftning införa ändrade bestämmelser
angående straffregistrets innehåll. Men att allenast med hänsyn till förseelser
mot näringsfrihetsförordningen införa en så vidlyftig apparat som
den i 5 § föreslagna synes ingalunda vara af något verkligt behof påkalladt.
Det föreslagna antecknandet i böckerna af begångna brott är för öfrigt icke
endast obehöflig! utan äfven ägnadt att göra hela anordningen med uppehållsböcker
i viss mån förfelad. Klart är nämligen, att dylika anteckningar skola
för bokens innehafvare innebära en stark frestelse att förstöra boken eller åtminstone
ställa så till, att den blir för vederbörande oåtkomlig. Risken
häraf för utlänningen är obetydlig, alldenstund han blott lärer behöfva
uppgifva, antingen att boken förkommit å sådan tid, att man ej med
framgång kan lägga honom till last, att han icke förskaffat sig en ny
uppehållsbok, eller ock att han glömt bort, hvar den utfärdats. Till den
del förslaget innefattar bestämmelser angående införandet i uppehållsbok
af anteckningar om förbrytelser måste det alltså bestämdt afstyrkas.

I fråga om det sätt, på hvilket i förslaget anmälningsskyldigheten
närmare reglerats, föranleder detsamma åtskilliga erinringar.

Hvad landsbygden beträffar, finnes för den ifrågavarande anmälningsorten
mer än en polismyndighet i den bemärkelse detta begrepp jämlikt
stadgande i 28 § af förslaget skall tagas, nämligen både kronofogde och länsman.
Enligt förslaget skulle det stå utlänningen öppet att anmäla sig hos
hvilken som helst af dessa båda myndigheter. Häraf skulle följa, att kronofogden
kunde komma att mottaga anmälan och utfärda uppehållsbok för vissa
i hans fögderi sig uppehållande personer, underlydande länsman åter för
andra dylika personer. En sådan uppdelning af bestyret torde vara alldeles
onödig och skulle dessutom, med hänsyn till innehållet i 4 § af förslaget,
komma att leda till ett mindre tillfredsställande resultat. Enligt sistnämnda §
är där omförmäld anmälningsskyldighet för bofast person vid flyttning inom
riket föreskrifven för det fall att personen i fråga lämnar den ort, där uppehållsbok
för honom utfärdats. Med denna ort kan emellertid — liksom
förhållandet är i fråga om den i 6 § af förslaget först omförmälda ort
icke menas annat än hela det tjänstedistrikt, som innehafves af den

109

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

myndighet, af hvilken uppehållsboken utfärdats. Ehuru det får anses
vara i sin ordning, att, såsom förslaget innebär, ifrågavarande anmälningsskyldighet
icke bör förekomma vid flyttning allenast inom visst distrikt,
torde man dock böra förebygga den oegentlighet, som skulle uppkomma
därigenom att utlänning, som erhållit sin uppehållsbok af fogden, ägde
att utan anmälan flytta omkring inom ett måhända mycket vidsträckt fögderi,
under det att däremot en annan utlänning, som vid ankomsten till
riket vändt sig till länsmannen i ett litet distrikt, vore skyldig anmäla sig,
när han ville flytta ur detta, om också blott till annan ort inom samma
fögderi. Denna oegentlighet torde undvikas därigenom att i förslaget
bestämmes, att med polismyndighet i 1 kap. af förslaget afses för landet
länsman. Härvid lärer emellertid äfven höra iakttagas, att i fråga om
landet särskild bestämmelse erfordras för köpingar och andra orter, där
särskild polistjänstemän är förordnad.

Anmälan, som göres skriftligen, synes lämpligen böra till myndigheten
ingifvas men icke få med posten insändas; och beträffande muntlig
anmälan torde denna alltid böra fullgöras af den anmälningsskyldige personligen.
Detta torde väl ock vara i förslaget afsedt men synes böra, till
undvikande af missförstånd, tydligt utsägas. Då vidare naturligtvis intet
hindrar, att anmälningsskyldig, som personligen inställer sig hos polismyndigheten,
gör sin anmälan skriftligen, föranledes häraf sådan jämkning i andra
stycket af 2 §, att ett korrekt uttryck vinnes för hvad som är åsyftadt eller
att den, som begagnar sig af sin rätt att genom bud aflämna skriftlig anmälan,
likväl är skyldig att på anfordran själf inställa sig hos myndigheten.
Det torde ock böra i förslaget uttryckligen angifvas, att bestämmelserna i
förevarande hänseende, omarbetade på sätt nu förordats, äga tillämpning
jämväl för de i 4 och 6 §§ afsedda fall af anmälningsskyldighet.

Hvad beträffar den i 8 § stadgade skyldigheten för eu hvar, som
hyser utlänning, att inom viss tid därom gorå anmälan hos polismyndighet,
så står föreskriften härom väl icke i sådant oupplösligt samband med de
öfriga bestämmelserna i kapitlet, att icke berörda föreskrift kunde tänkas
böra lagstadgas oberoende af kapitlets uteslutande i öfrigt. Men mot införandet
af en dylik föreskrift synas i hvarje fall möta afgjorda betänkligheter.
Ingen rimlig anledning torde föreligga att stadga anmälningsskyldighet
för t. ex. den, som hos sig hyser eu nära anhörig eller tillfällig
gäst eller annan dylik utlänning; och för den, som hos sig hyser en kringvandrande
person, kan det vara svårt eller omöjligt att förskaffa sig kännedom
om hans nationalitet. Flerstädes i landet är ock afståndet till postanstalt så
stort, att det föreslagna meddelandets inlämnande till posten skulle, frånsedt
svårigheten att inom föreskrifna tiden medhinna detsamma, för vederbö -

no

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 42.

rande medföra besvär och omkostnader, som icke stode i skäligt förhållande
till det gagn, som vore att vinna af åtgärden. I en mängd fall skulle
antagligen meddelandet tillhandakomma polismyndigheten först efter det
utlänningen lämnat orten. Stadgandet i fråga komme helt visst att oftare
eftersättas än efterlefvas och skulle följaktligen blifva af ringa eller intet
värde. Det kunde visserligen ifrågasättas att på ett eller annat sätt begränsa
anmälningsskyldigheten; men då stadgandet hufvudsakligen skulle
äga betydelse för städer och sådana större samhällen, där bestämmelserna
i ordningsstadgan för rikets städer i tillämpliga delar gälla, samt det
redan nu icke torde möta svårighet att å dessa orter anordna anmälningsplikt
åtminstone för en hvar, som mot betalning hyser främmande personer,
synes det icke heller påkalladt att i modifierad form införa ett
allmänt lagstadgande med nu åsyftad innebörd. Stadgandet i 8 § synes
fördenskull böra utgå.

Vidare anmärkes i fråga om

3 §: att, äfven om polismyndigheten skulle finna anledning att förfara
enligt 18 § i förslaget, det likväl kan inträffa, att uppehållsbok
måste utfärdas till utlänningen, nämligen i det fall, att förfarandet ej
leder till dennes utvisning;

4 §: att i första punkten försatsen icke passar rätt väl ihop med
bestämmelsen om skyldighet för vederbörande att efter ankomsten till den
ort, dit han flyttar, uppvisa uppehållsboken; att då i 9 §, som handlar
om ansvar, uttryckligen skiljes mellan underlåtenhet att göra anmälan och
att uppvisa uppehållsbok, det kan föranleda missförstånd, om ordet anmälningsplikt
bibehålies i 4 §, i följd hvaraf någon omarbetning af 4 §
är behöflig, såvida icke i stället jämkning vidtages i 9 §; samt att den i 4 §
föreskrifna anteckning i uppehållsboken bör innefatta äfven anledningen
till bokens uppvisande, d. v. s. uppgift om den blifvande boningsorten;

6 §: att i andra punkten, helt visst i strid mot hvad som åsyftats,
kommit att stadgas skyldighet och icke allenast rättighet för vederbörande
att för det i samma stycke afsedda fall göra anmälan hos annan
polismyndighet än den, som utfärdat uppehållsboken, samt att orden »den
första för honom gällande» äro missvisande;

7 §: att, där enligt 4 § i uppehållsbok verkställes anteckning om ankomsten
till den afsedda boningsorten, motsvarande anteckning i polismyndighetens
liggare i allmänhet måste göras betydligt vidlyftigare än
anteckningen i boken;

och 9 §: att, om utlänning beträdes med oriktig anmälan, sådant
synes tarfva åtgärder för vidtagande af rättelse i uppehållsboken och
vederbörande liggare.

in

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Slutligen må erinras, att de i 2 § tredje stycket och 3 § sista
punkten upptagna bestämmelserna angående anmälningsblanketter och
formulär till uppehållsbok icke äro af beskaffenhet att böra inflyta i den
föreslagna lagen, utan torde i denna böra upptagas stadgande därom att
Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som för tillämpning af
kontrollbestämmelserna må erfordras; och lärer detta lämpligen kunna ske
genom utvidgning af det i 33 § upptagna stadgandet.

Justitierådet Sundberg tilläde:

Gifvetvis möter åtskillig olägenhet af att utsträcka tiden för fullgörandet
af den i förslagets 1 § stadgade anmälningsskyldighet till hvad
lagrådet i sådant afseende ifrågasatt. Denna utsträckning skulle kunna
undgås och förslagets ståndpunkt härutinnan bibehållas därigenom att man
åt den anmälningspliktige lämnade rätt att efter eget val göra sin anmälan
hos hvilken som helst myndighet, som ägde befogenhet upptaga dylik anmälan.
Att på så sätt äfven skulle beredas utlänningen en icke oväsentlig
fördel, är uppenbart. Någon vikt ligger tydligen ej heller uppå, hvar en
uppehållsbok är utfärdad. Och att, i händelse hvad jag nu antydt vinner
godkännande, i vissa orter polismyndigheternas besvär med uppehållsböcker
och liggare måhända skulle blifva något ökadt, torde uppvägas af den
fördel, man antagligen vunne genom att slippa en del liggare, hvilka
måste uppläggas för eu eller annan utlännings räkning, men sedermera
icke på långliga tider blifva föremål för några anteckningar och af sådan
anledning råka i glömska.

2 kap.

Justitieråden Borgström och Skcirstedt samt regeringsrådet Ernberg
förenade sig om följande uttalande.

n.§-

Att, såsom förslaget gör, skilja mellan två väsentligt olika former
för aflägsnandet ur riket af utlänningar, hvilkas härvaro synes strida mot
samhällets intresse — afvisning och utvisning — torde få anses hvila på
eu fullt riktig grundtanke. I fråga om vissa i särskildt hög grad mindrevärdiga
individer skulle det vara meningslöst att låta dem obehindradt
få slippa in i landet blott för att låta dem vederfaras den alltid något
omständliga behandling, som utvisningsproceduren innebär. Men förslaget
torde icke kunna anses hafva på ett lyckligt sätt löst frågan om bestämmandet
af villkoren för afvisningsförfarandets tillämpande. Enligt
förevarande § är det endast omedelbart vid ankomsten hit till riket,

l\2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

som utlänning skall kunna afvisas. Det är visserligen sant, att lagstiftningen
i detta ämne i främsta rummet bör vara inriktad på att vederbörande
myndighet må kunna gripa in redan på ett så tidigt stadium, att
utlänningen hindras att i ordets egentliga bemärkelse vinna inträde i landet;
det typiska fallet är ock helt visst, att utlänning, som anländer hit sjövägen,
skall hindras att landstiga. Att bestämma gränsen så snäft kan emellertid
icke anses rådligt. Att döma af departementschefens yttrande — hvithet
innefattar, att afvisning skall kunna ske endast vid utlänningens ankomst
eller helt kort därefter — är sådant icke heller afsedt. Men den åsyftade
meningen synes svårligen framgå af den affattning, paragrafen erhållit,
och att härvidlag vara hänvisad till en på nämnda yttrande grundad uttolkning
af lagrummet synes icke vare sig riktigt eller lämpligt. Det
hemställes därför om sådan ändring af ifrågavarande §, att i densamma
kommer att uttryckligen utsägas, att afvisning får äga rum vid utlänningens
ankomst eller omedelbart därefter. En dylik affattning blir nog i
viss mån sväfvande; men några vidare svårigheter vid tillämpningen torde

knappast behöfva befaras. . .

Vinner denna hemställan bifall, torde bestyret med afvisning icke
kunna, såsom i förslaget skett, läggas uteslutande i händerna på polismyndighet
i gränsort eller hamn. I regeln blir det naturligtvis sådan myndighet,
som kommer att vidtaga afvisningsåtgärden; men man kan dock
icke alldeles lämna ur räkningen särskild! de fall, då en landvägen hit
anländande utlänning kommit utom räckhåll för gränsmyndigheten men
likväl förutsättningarna för hans afvisning måste anses vara för handen.

Därest, på grund åt hvad förut blifvit inom lagrådet anfördt, det hii
nes böra stadgas, att afvisning af utlänning, som icke fyllt femton år, må
kunna äga rum oberoende af huruvida de i förevarande § angilna villkor
därför förefinnas eller icke, bör paragrafen i sådant hänseende kompletteras.

12 §.

För rättmätigheten af en så sträng åtgärd som afvisning synes det
vara ett nödvändigt villkor att i det särskilda fallet det för polismyn ig
heten står utom tvifvel, att personen i fråga verkligen är utlänning eller,
rättare sagdt, saknar och icke heller någonsin ägt svensk nationalitet.
Skulle den i första punkten af förevarande § förutsatta händelse inträffa,
att den invandrande personen väl ej kan styrka att han år eller
varit svensk medborgare, men dock förebringar sannolika skål härför,
synes det uppenbart, att han ej får afvisas. Det härom i nämnda
punkt upptagna stadgandet torde alltså vara alldeles öfverflödigt. Ett bibehållande
af stadgandet kan dessutom medföra fara för att polismyndigheten,
så snart den ej funne sannolika skäl föreligga för invandrarens

113

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

uppgift, skulle anse sig oförhindrad att afvisa honom, äfven om uppgiften
ej förefölle ogrundad.

Hvad beträffar andra punkten i förevarande §, måste på grund af
sammanhanget det antagandet ligga nära till hands, att myndigheten i
tveksamma fall skall äga att hänskjuta just frågan om afvisning till
Konungens befallningshafvande. Detta är dock ingalunda förslagets mening,
tv Konungens befallningshafvande skall enligt förslaget icke alls
hafva någon befattning med afvisning af utlänningar. Afses åter att inrymma
rätt för polismyndigheten att taga initiativet till ett på Konungens
befallningshafvande beroende beslut om utvisning, så är stadgandet obehöflig^
enär härom meddelas bestämmelser i 18 § af förslaget.

, i3 §.

Då i förevarande § — hvilken, liksom sista punkten i 14 §, uppenbarligen
icke kan afse det förut såsom typiskt angifna fallet, då utlänningen
omedelbart vid ankomsten till riket hindras att fullfölja sin afsikt —
stadgas, att, där ej hinder möter af särskilda omständigheter, afvisad utlänning
i allmänhet skall befordras till det land, hvarifrån han kommit,
betyder detta efter orden, att, äfven om dylika, omständigheter ej föreligga,
polismyndigheten likväl undantagsvis skulle äga att förpassa afvisad
person till annat land än nyss nämnts. Sådant är emellertid icke åsyftadt
och skulle ej heller vara lämpligt; orden »i allmänhet» böra därför utgå.

Såsom exempel på särskilda omständigheter af angifna slag namnes
i förslaget bland annat, att sannolika skäl finnas för att utlänningen skulle
i det land, hvarifrån han anländt, komma att tilltalas eller straffas för
politiskt brott. Till att antaga något dylikt lärer väl dock ytterst sällan
finnas anledning, då fråga är om sådana individer, som i detta kapitel
afses. Det förefaller därför, i olikhet med hvad förhållandet är beträffande
det i 22 § af förslaget omförmälda fall, föga motiveradt att i nu
förevarande § uttryckligen såsom hinder i angifna hänseendet åberopa
nämnda omständighet.

14 §.

Med fästadt afseende därå att i förut angifna typiska fall det, praktiskt
sedt, knappast låter sig göra att skilja mellan beslut och verkställighet,
vill det synas, som om förevarande § erhållit en med afvisningsförfarandets
summariska karaktär mindre förenlig affattning, hvarför någon jämkning
härutinnan torde böra äga rum.

Justitierådet Sundberg anförde:

Att förhindra utlänningar från att inkomma i riket är i och för sig
en ganska ömtålig fråga, särskild! med hänsyn därtill att till följd af

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt 11 käft. (Nr 42.)

15

114

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

sakens egen natur utöfvandet af rätten till afvisning måste läggas i underordnade
polismyndigheters händer utan möjlighet för den, mot hvilken åtgärd
i sådant hänseende vidtages, att därutinnan vinna ändring. Och den
fara för misstag eller missbruk vid afvisningsrättens utöfvande, som sålunda
föreligger, ökas därigenom att ett lagbud rörande afvisning måste
blifva mer eller mindre tänjbart. Afvisningsrätten kan nämligen uppenbarligen
icke begränsas till hvad densamma, teoretiskt sedt, innebär, nämligen
till att förhindra den, som vill hit inkomma, att öfverskrida rikets
gränser, utan måste inrymma möjlighet att inom obestämd kortare tid återsända
den, som inkommit, detta så mycket hellre som det är fullständigt
otänkbart, att polismyndigheter skulle, för att kunna verkställa afvisning,
vara posterade vid hvarje landsväg, där den skår riksgränsen, vid hvarje
hamn för mottagande af ett hvart dit ankommande fartyg, äfven sådant som
går i regelbunden trade kanske flera gånger dagligen, och på hvarje järnvägståg,
som passerar gränsen, eller vid hvarje järnvägsstation, där sådant
tåg först stannar inom riket. Och rätten till afvisning närmar sig på grund
häraf utvisningsrätten på sådant sätt, att skillnaden dem emellan ofta torde
vara omöjlig att bestämma.

Afvisningsinstitutets införande hos oss torde fördenskull icke böra
äga rum utan att afsevärda fördelar därmed stå att vinna. Det kan sättas
i fråga, om detta verkligen skulle blifva fallet genom antagande af det
föreliggande förslaget.

De bestämmelser uti förevarande hänseende, som förslaget innehåller,
synas rikta sig allenast mot personer, om hvilka det kan befaras, att de
skola söka förskaffa sig uppehälle här i riket medelst bettleri, öppet eller
förtäckt, eller måhända äfven medelst tjufnad. Obestridligt torde vara, att
vårt land icke har något att vinna däraf att de kategorier af utlänningar,
hvilka sålunda enligt 11 § i förslaget skulle blifva föremål för afvisning,
få hit inkomma. Men något särskildt behof af en invandringslag gent
emot dem kan dock näppeligen sägas förefinnas. Zigenare hafva vi här
i landet haft i många sekler . Och om det äfven förhåller sig så, att dessa
i åtskilliga landsändar utgöra ett folkelement, hvilket man helst skulle
vilja vara kvitt, torde likväl olägenheterna af deras vistelse här år för år
minskas. Att invandringen af utländska zigenare under senare tiden skulle
tilltagit på ett oroväckande sätt, har icke blifvit påstådt. Fasthellre torde
kunna antagas, att i regel de, som hit inkomma, många gånger, eller åtminstone
någon gång, förut här uppehållit sig; och där så är förhållandet,
komrne enligt förslaget en enkel uppgift af de invandrande, att de äro eller
varit svenska medborgare, i de flesta fall att förhindra, att afvisningsrätten
mot dem göres gällande. Det har icke heller påståtts, att någon ökad in -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

115

vandring ägt ruin af personer, som därvid icke haft för afsikt att söka sitt
uppehälle på annat sätt än genom bettleri. För öfrigt torde förslagets bestämmelse
om afvisning på sådan grund i allmänhet vara svår att göra gällande,
då det endast ytterst sällan lärer ifrågakomma, att en invandrande
medger sig hitkomma i afsikt att bettla, och man väl icke bör anses berättigad
att såsom bettlare afvisa en person allenast därför att han är torftigt
klädd och ej innehar tillräckliga medel att därmed försörja sig för någon
längre tid. Hvad slutligen angår de i förslaget omnämnda vandrande musikanterna
in. fl., bilda dessa en väl på det hela taget rätt oskyldig kategori,
för hvars skull lagstiftning af ifrågavarande betydelsefulla art icke kan
anses påkallad.

Det må härjämte uppmärksammas, hurusom fördelarna af den ifrågasatta
afvisningen torde blifva i betydlig mån förringade såväl därigenom
att afvisningen icke innefattar förbud att senare inkomma i riket som ock
genom det i andra stycket af 11 § intagna, för öfrigt rätt egendomliga,
stadgandet.

I riksdagens skrifvelse af den 20 mars 1907, hvilken gifvit uppslaget
till den ifrågasatta nya lagstiftningen, omnämnas väl de i förslaget
upptagna grupperna såsom menliga för trefnaden inom samhället och uttryckes
önskvärdheten af att immigrationen af dem förhindras genom polismyndigheterna
i rikets gränsorter. Men det torde dock vara helt andra
omständigheter, som skapat behofvet af en invandringslag. T samma riksdagens
skrifvelse betecknas nämligen såsom personer, hvilkas invandring
det vore önskligt förhindra — bortsedt från ett i skrifvelsen förekommande,
mera obestämdt uttalande angående sådana, hvilka för sin invandring
hafva ett motiv af mindre god beskaffenhet och hvilkas medborgerliga
egenskaper äro af lägre värde —: de, som söka förvärfva sitt uppehälle
genom att på ett mot redbara svenska handelsmän illojalt sätt utöfva en
affärsverksamhet, hvilken ofta ej heller är till den köpande allmänhetens bästa;
vidare arbetssökande personer, som kunna obehörigen bidraga till att försämra
svenska arbetares utsikt till förvärf; slutligen oroliga och för lugnet
i hemlandet störande individer, som nödgats utvandra samt sysslolösa
ströfva omkring här i landet från ort till annan; hvarjämte i förbigående
anmärkes, hurusom nämnda arbetssökande ej sällan falla fattigvården
till last.

Hade den nya lagstiftningen om afvisning kunnat riktas mot dessa
grupper eller någon af dem eller mot åtskilliga andra, nedan antydda
grupper, skulle måhända fördelarna af afvisningsinstitutets införande kunnat
uppväga de med detsamma förenade olägenheter. Men då det nu befunnits
icke kunna gå för sig att vidare än i den ringa mån, som förslaget

116

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

innehåller, tillmötesgå riksdagens i omförmälda skrifvelse uttryckta önskan
om lagstiftning till förhindrande af skadlig invandring och man ej heller
kunnat låta afvisningsinstitutet riktas mot t. ex. kända brottslingar, »bondfångare?,
prostituerade och dylika personer af långt samhällsfarligare art än
de i förslaget angifna grupperna, synes mig vara lämpligast, att man, åtminstone
för närvarande, afstår från tanken på genomförande af någon
sorts invandringslag; och hemställer jag förty, att hvad förslaget innehåller
angående afvisning får därur utgå.

Därest denna min hemställan ej vinner afseende, instämmer jag i de
anmärkningar, som af lagrådets öfriga ledamöter framställts mot förevarande
kapitel i förslaget.

3 kap.

Lagrådet yttrade:

15 §\

Såsom framgår af förarbetena till lagen angående lösdrifvares behandling
den 12 juni 1885, äga icke vare sig samma lag eller bestämmelserna.
i 40 § 2 och 5 mom. samt 41 § 1 mom. af förordningen angående
fattigvården tillämplighet å utlänningar. 1 stället har frågan rörande behandlingen
af utlänning, som här i riket beträdes med lösdrifveri eller
förfarande, hvilket enligt sistnämnda lagrum för svensk undersåte föranleder
till behandling enligt lösdrifvarlagen, reglerats genom cirkuläret den
28 maj 1886, som föreskrifver, att antingen skall dylik utlänning genom
Konungens befallningshafvandes eller öfverståthållareämbetets försorg återsändas
till sitt hemland eller ock skall frågan om hans behandling öfver1
ämnas till Kungl. Maj:ts pröfning.

Det föreliggande förslaget innehåller nu i 15 § a) stadgande, afsedt
att ersätta 1886 års cirkulär, hvars tillämpning kornme att upphöra
i och med det att förslaget blefve upphöjd! till lag. Detta stadgande har
emellertid fått en i vissa afseenden mindre tillfredsställande affattning.
Dels torde nämligen hänvisning icke1 lämpligen böra, på sätt som skeft,
ges till visst rum i fattigvårdsförordningen, i synnerhet som denna hörordning
för närvarande är under omarbetning, dels har åt stadgandet gifvits
en lydelse, som skulle det hvila på den oriktiga förutsättningen, att fattigvårdsförordningen
i förevarande delar ägde tillämplighet jämväl å utlänning.
Någon omredigering af samma stadgande synes fördenskull böra
äga rum.

I sammanhang härmed torde böra uppmärksammas, hurusom förslaget
saknar bestämmelse för den händelse att af någon anledning utvisnin°''
icke kan eller icke bör komma till stånd gent emot utlänning, hvar -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42. •

117

om nu är fråga. Denna ofullständighet, som icke förefinnes i 1886 års
cirkulär, synes böra afhjälpas.

Hvad 15 § innehåller under f) hänför sig till den anmälningsskyldighet,
hvarom förmåles i 1, 4, 6, 29 och 80 §§ samt öfvergångsbestämmelsen.
För eftersättande af sådan skyldighet stadgas ansvar i 9 §.
Uppenbarligen bör, när underlåtenheten att göra föreskrifven anmälan härrör
från sådan afsikt, som omförmäles i 15 § f), eller gjord anmälan innefattar
eu mot bättre vetande lämnad uppgift, utvisning kunna äga rum,
vare sig straff erfarande inledts eller icke. Sådan är ock förslagets ståndpunkt.
Hvad åter beträffar det fall att hos utlänning, som är anmälningsskyldig
enligt nyss angifna bestämmelser men uraktlåtit göra anmälan,
icke kan påvisas afsikt, som nyss sagts, är enligt förslaget enda korrektivet
att söka uti ansvarsbestämmelsen i 9 §. Men sedan utlänningen
eu gång dömts till ansvar, bereder förslaget icke utrymme för vidtagande
mot honom af nytt strafförfarande, ehuru naturligtvis, oafsedt straffdomen,
förpliktelsen att göra anmälan fortfarande står kvar. Bestämmelser om
dylikt upprepadt strafförfarande synas ej heller lämpligen böra i förslaget
införas. I stället torde förevarande stadgande böra kompletteras med föreskrift
därom att utlänning, som tredskas att fullgöra nu afsedd anmälningsskyldighet,
må kunna utvisas.

Därest bestämmelserna i 8 § af förslaget komma att bibehållas i en
eller annan form, lärer det, såvidt angår utlänning, som hyser annan utlänning,
vara påkalladt att icke blott stadga ansvar för underlåtenhet att
göra anmälan, som i samma § afses, och för falsk sådan anmälan, utan
äfven införa bestämmelser om utvisningsrätt. Sådan rätt torde böra
förefinnas såväl för den händelse utlänningen handlat i afsikt att
undandraga den han hyser polismyndighets uppsikt eller mot bättre vetande
lämnat oriktig anmälan, som ock när utlänningen visar tredska i
fråga om nu afsedd anmälan eller upprepade gånger gjort sig skyldig till
underlåtenhet därutinnan.

16 §.

I 17 § lämnar förslaget en allmän bestämmelse om skyldighet för
Konungens befallningshafvande att, när anledning till utvisande af utlänning
förekommer, vidtaga åtgärder för utredning, huruvida utvisning bör
äga rum. Denna bestämmelse hänför sig naturligtvis äfven, och måhända
främst, till det i 16 § första stycket afsedda fall att utlänning biff vit här
i riket dömd till straffarbete eller fängelse. Tid sådant förhållande kan
syftet med den i samma stycke lämnade föreskrift icke antagas vara annat
än det, att Konungens befallningshafvande skall, när anledningen består

118

Kungl. Maj-ds Nåd. Proposition Nr 42.

däri att utlänningen dömts till straffarbete eller fängelse, låta sig angeläget
vara att föranstalta om utredningen så tidigt, att åt utlänning, som
skall utvisas, icke lämnas tillfälle att vistas här i landet någon tid efter
straffets aftjänande. Men stadgandet bör då rätteligen icke hafva plats
före bestämmelserna i 17 § utan, såsom innefattande allenast en instruktionell
bestämmelse, samarbetas med nämnda §.

Stadgandet i andra stycket af förevarande § torde med afseende å
osannolikheten af den där förutsatta händelse att förordnande meddelas om
villkorlig frigifning af person, som redan förklarats skola utvisas, utan
olägenhet kunna ur förslaget uteslutas, helst det i det förutsatta fallet
lärer stå Konungen öppet att förordna, att utvisningsbeslutet icke skall
gå i verkställighet. Skulle emellertid ett stadgande af ifrågavarande beskaffenhet
finnas förtjänt att införas i förslaget, bör vid affattningen däraf
uppenbarligen hänsyn tagas jämväl därtill, att under vissa förhållanden
den, som undergår fängelsestraff, kan komma att villkorligt frigifvas.

17 §.

Därest utlänning aftjänar frihetsstraff, kan något sådant anhållande,
som i första stycket afses, icke komma i fråga; och äfven för den händelse
att utlänningen är på fri fot torde det vara tillräckligt stadga, att
Konungens befallningshafvande skall föranstalta om att han inställes till
förhör.

De i samma stycke upptagna orden - här i rikets stå öfverflödiga och
böra utgå.

18 §•

Då den rätt att taga utlänning i förvar, som i första stycket tillerkännes
polismyndighet, i det särskilda fallet icke lärer kunna grundas på
annat skäl än det i samma stycke indirekt angifna eller att utlänningen,
om han lämnas på fri fot, kan antagas skola undandraga sig myndigheternas
uppsikt eller väsentligen försvåra densamma, hemställes, att orden
»där så skäligt pröfvas» må utgå.

19 §•

Enär det synes onödigt, att vid uppkommen fråga om utvisning utslag
af Konungens befallningshafvande meddelas i annat fall än då utvisning
pröfvas skola äga rum, torde föreskriften om utslags meddelande
lämpligen böra undergå jämkning i nu antydt hänseende.

" 20 §.

Ordet »gafs» bör utbytas mot »delgafs».

Slutorden »och gånge utslaget omedelbart i verkställighet» äro öfverflödiga
och böra utgå, så mycket hellre som de uppenbarligen sakna tilllämplighet
för det fall att utlänningen undergår frihetsstraff.

119

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

21 §.

När den, som genom Konungens befallningshafvandes utslag förklarats
skola utvisas, icke är på fri fot, bör åt honom lämnas tillfälle att
till annan myndighet än Konungens befallningshafvande ingifva sina besvär
emot utslaget. I följd häraf bör första stycket i nu angifna hänseende
underkastas jämkning.

1 tredje stycket synes ordet »civildepartementet» böra utbytas mot
»vederbörande statsdepartement».

22 §.

För tydlighetens skull torde åt förevarande § böra gifvas sådan affattning,
att där främst kommer att utsägas, hurusom det åligger Konungens
befallningshafvande att låta verkställa utvisningsbesllitet. Därest omarbetning
i sådant syfte sker, saknas uppenbarligen skäl för bibehållande af
sista stycket.

Orden »i allmänhet» torde af enahanda skäl, som anförts vid 13 §,
böra utgå ur förevarande § å de två ställen, där de förekomma.

24 §.

Då förslaget för det här afsedda fall icke angifver, till hvilket land
utlänningen skall föras, men bestämmelser i detta hänseende torde vara
lika behöflig!! som i fråga om utvisning, synes förslaget böra härutinnan
fullständigas.

4 kap.

25 §.

Lagrådet yttrade:

Bestämmelserna i denna § åsyfta tydligen icke det fall af afvisning,
att utlänningen i’ent af förhindras att landstiga här i riket; situationen
är ju då sådan, att myndigheterna icke hafva något vidare att åtgöra utan
det uteslutande blifver en sak emellan fartygets befälhafvare och den afvisade
hvart denne skall blifva befordrad.

Vid öfriga fall af afvisning äfvensom vid utvisning föreligger gifvetvis
fullt fog för att, såsom i första punkten af förevarande § skett, för
utlänning stadga skyldighet att, där han finnes äga medel därtill, själ!''
gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska ort, dit han sändes.
Att öfriga kostnader skola bestridas af allmänna medel är själffallet
och behöfver fördenskull ej särskild! utsägas. Ej heller torde i förevarande
§ erfordras något uttalande därom att, såsom förslaget måste antagas afse
med stadgandet i andra punkten, statsverket för utgifter, som det fått vid -

120

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

kännas, under vissa förhållanden skall äga att söka sitt åter af annan.
Andra och tredje punkterna af paragrafen torde alltså böra utgå.

26 §.

Justitieråden Sundberg, Borgström och Skärsten förenade sig om
följ ande yttrande:

Icke heller denna § kan rimligen hänföra sig till sådan afvisning,
hvarigenom utlänningen förhindras att här landstiga.

Har åter afvisningen ej skett förr än efter det utlänningen lämnat
fartyget, synes det under den i paragrafen angifna betingelsen vara i sin
ordning, att å fartygets befälhafvare lägges förpliktelse att utan ersättning
från det allmännas sida föra den afvisade med sig ur riket, dock endast
försåvidt fartyget omedelbart eller inom en af vanliga förhållanden betingad
tidrymd afgår till det land, dit den afvisade, jämlikt bestämmelserna
i 13 § af förslaget, skall befordras. Om sådan skyldighet uttryckligen
ålägges befälhafvare!!, torde däraf följa, äfven utan särskild! stadgande
i förevarande förslag, såväl att befälhafvare!! genom obehörig
vägran att medtaga den afvisade ådrager sig skyldighet att ersätta statsverket
däraf vållad skada som ock, på grund af 8 § sjölagen, att rederiet
för skadan svarar med fartyg och frakt. Att utöfver hvad nyss sagts utsträcka
befälhafvarens förpliktelse att bortföra den afvisade skulle i många
fall te sig ganska obilligt och torde fördenskull, med hänsyn till sakens
jämförelsevis ringa betydelse för statsverket, ej vara lämpligt. Och till att,
på sätt förslaget måhända åsyftar, för redaren stadga personlig ersättningsskyldighet
torde saknas fog. För att förevarande § må erhålla nu antydt
innehåll kräfves, att densamma undergår omarbetning.

Regeringsrådet Ernberg anförde:

Att denna § icke åsyftar sådan afvisning hvarigenom utlänning förhindras
att här i riket landstiga, är tydligt. Har, såsom däremot i
paragrafen synes vara förutsatt, utlänning tillåtits landstiga och varder han
därefter afvisad, torde förpliktelse att återföra, honom knappast höra åläggas
befälhafvare!! under annan förutsättning än den därstädes angifna.

Hvad beträffar den i föreliggande § berörda frågan om skadeståndsskyldighet
för det fall, att dylik förpliktelse ej fullgöres, torde sådan skyldighet
billigtvis böra åligga befälhafvare!! icke allenast vid obehörig vägran
att återföra utlänningen utan äfven ifall för återförandet genom befälhafvarens
försorg möter hinder, son! visserligen är af honom oberoende men

Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 42.

121

hvarom han likväl redan vid utlänningens medförande hit från utlandet
ägt eller bort äga kännedom. Vidkommande åter redarens skadeståndsplikt,
följer denna, utan särskildt stadgande i föreliggande lag, i båda angifna
fall af 8 § sjölagen, dock att ansvarigheten där är begränsad till
fartyg och frakt, en begränsning, som det icke förefinnes någon anledning
att i dessa fall frångå.

På grund af hvad sålunda anförts synes nu afhandlade § böra omarbetas
i den riktning, att däri stadgas skyldighet för befälhafvare, som
under de i förslaget angifna förutsättningar hit medför utlänning, beträffande
hvilken afvisning skall gå i verkställighet efter det han lämnat fartyget,
att återföra denne till den utländska hamn, därifrån han medtagits,
äfvensom förpliktelse för befälhafvaren att, där han obehörigen vägrar att
fullgöra berörda skyldighet eller för återförandet af den afvisade genom
hans försorg möter hinder, hvarom han vid utlänningens medtagande ägt
eller bort äga kännedom, ersätta statsverket den kostnad, som erfordras
för utlänningens återbefordrande till utlandet.

27 §.

Lagrådet yttrade:

De i förevarande § upptagna bestämmelser om arbetsgifvares skyldighet
att ersätta statsverket kostnaden för utvisad arbetares befordrande ur riket
äro enligt förslaget tillämpliga endast med afseende å arbetare, som arbetsgivare
själf låtit införskaffa. Då vidare någon ersättningsskyldighet icke
skulle föreligga, därest vid inträffandet af den omständighet, som föranledt
utvisningen, ett år förflutit från arbetarens ankomst till riket eller, i fall
som omförmäles i andra stycket, där förhör ej ägt rum inom ett år från
samma tid, lära bestämmelserna i fråga nära nog uteslutande komma till
användning beträffande sådana utlänningar, som äro att hänföra till s. k.
säsongarbetare, hvilka i allmänhet hit inkomma omedelbart före arbetstidens
början för att vid dess slut återvända till sitt hemland. Ersättningsskyldigheten
skulle dessutom vara beroende däraf att den omständighet,
som föranledt utvisningen, inträffat efter det en månad förflutit
från det arbetsanställningen upphörde.

Mot en sålunda bestämd ersättningsskyldighet synes icke vara något
att erinra. Det torde nämligen kunna sägas ligga i sakens natur, att
då arbetsgifvare införskaffar så beskaffad utländsk arbetskraft, som förut
sagts, han ock bör vara pliktig ombesörja arbetarnes återsändande till
hemlandet vid arbetstidens slut; och denna arbetsgifvarens förpliktelse
synes icke böra undergå någon minskning, för den händelse att arbetare

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 11 käft. (Nr 42.) 16

122

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

varder utvisad af anledning, som föreligger redan vid anställningens början
eller uppkommer under densamma eller viss kort tid efter dess slut.

Då såsom nyss nämnts endast arbetsgivare, som själf låtit införskaffa
arbetare, ansetts böra vara ersättningspliktig, blifva förslagets bestämmelser
härutinnan icke tillämpliga, där arbetaren af egen drift inkommit
till riket för att söka arbete eller införskaffats af annan utan arbetsgivarens
föranledande. Det synes ej heller tillrådligt att utsträcka
arbetsgivarens ersättningsskyldighet att omfatta jämväl dessa fall. Om
arbetsgivaren ej på något sätt medverkat till att arbetaren inkommit i
landet, bör ej den omständigheten att han sedermera antagit arbetaren i
sin tjänst föranleda här afsedd ersättningsskyldighet.

Lagrådet finner sig fördenskull böra tillstyrka hvad i förvarande §
stadgas, dock med följande erinringar.

Den arbetsgifvare här ålagda ersättningsskyldighet torde icke afse
annat eller mindre än hvad som i 25 § angifves såsom kostnaden för utlännings
befordrande till den utländska ort, dit han sändes. Det synes
emellertid, till förekommande af missförstånd, önskligt, att ordalagen i
förevarande § i nämnda hänseende bringas till öfverensstämmelse med de
i 25 § använda.

Bland de omständigheter, som enligt 15 § kunna föranleda förordnande
om utlännings utvisning, upptages äfven under angifna förutsättningar
den, att utlänningen här i riket undergår honom ådömdt frihetsstraff.
Att lägga denna omständighet till grund för bestämmande af den tid, under
hvilken arbetsgifvaren skall vara ersättningsskyldig, synes icke lämpligt.
Afgörande härvidlag bör i stället vara tidpunkten för brottets begående.
Detta är också antagligen med förslaget åsyftadt. Men då affattningen af
förevarande § knappast gifver stöd åt sådan tolkning, torde någon jämkning
däri böra äga rum.

Bestämmelsen om arbetsgifvarens befrielse från ersättningsskyldighet,
då arbetet upphört i följd af arbetsinställelse, synes böra vinna tillämpning
vare sig strejk eller lockout förorsakat arbetsinställelsen. Detta torde ock
vara i förslaget afsedt. Men då de i paragrafen använda ordalagen härutinnan
ej äro fullt tydliga utan föra tanken närmast på förstnämnda
eventualitet, erfordras någon redaktionell jämkning af paragrafen.

5 kap.

28 §.

Lagrådet hänvisade till hvad vid 1 kap. anförts beträffande innehållet
i förevarande §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

123

29-31 §§.

Lagrådet yttrade:

De i. 29 och 30 §§ upptagna bestämmelser, hvilka innefatta modifikationer
i eller tillägg till föreskrifterna i 1 kap., torde hafva sin rätta
plats i sagda kapitel och följaktligen böra dit öfverflyttas, helst som ansvarsbestämmelserna
i 9 § skola vara tillämpliga jämväl i fråga om sådan anmälan,
som afses i förstnämnda båda paragrafer. Härvid lärer emellertid
böra beaktas, dels att hvad 29 § första stycket innehåller synes vara af beskaffenhet
att, där särskilda omständigheter sådant påkalla, böra i likhet
med stadgandena i. 29 § andra stycket vinna tillämpning jämväl i fråga
om utlänning, som till riket ankommer från visst land eller landsdel, dels att i
29 § andra stycket uttrycket »utlänning från visst land eller landsdel» uppenbarligen
bör utbytas mot »utlänning, som ankommer från visst land eller viss
landsdel,» och dels att med hänsyn till innehållet i 11 § det säkerligen mången
gång icke skulle låta sig göra att vidtaga afvisningsåtgärd för det i 29 §
andra stycket förutsatta fall att utlänning, som har att anmäla sig å den
afsedda boningsorten, saknar de i sistnämnda lagrum påbjudna legitimationshan
dlin garna.

I öIligt hänvisas till hvad rörande förevarande paragrafer anförts vid
1 kap. af förslaget.

Härjämte tillädes

af justitierådet Sundberg och regeringsrådet Ernberg:

Då förevarande förslag afser att, frånsedt den i 33’ § Konungen förbehållna
rätt att lämna närmare föreskrifter angående verkställighet af afvisning
eller utvisning, meddela uttömmande bestämmelser i fråga om tillsyn å
utlänningar i riket, torde det i 30 § intagna stadgandet, vid jämförelse
med 31 §, föranleda, att Konungen skulle komma att anses förhindrad
att, där ej något af de förhållanden, som omförmälas i sistnämnda §, äro
för handen, i försvarets intresse meddela andra föreskrifter angående tillsyn
öfver utlänningar än dem, som i 30 § åsyftas. Att en dylik begränsning
af Konungens befogenhet skulle i särskilda fall kunna vara till
skada, ligger i öppen dag.

Ifrågavarande stadgande synes för öfrigt otillfredsställande äfven ur
den synpunkten, att detsamma icke gärna kan tänkas tillämpligt under
annan förutsättning än att område, som där afses, utmärkes på sådant
sätt, att för hvarje utlänning blir uppenbart såväl hvilken omfattning området
äger som att dess beträdande är förenadt med ansvar, om ej föreskrifven
anmälningsskyldighet äger rum. Denna förutsättning finnes ernel -

124 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

lertid ej i förslaget angifven; antagligt är ock, att densamma icke i hvarje
fall kan uppfyllas.

Härtill kommer, att stadgandet enligt sin affattning icke synes gälla
för det fall att utlänning, som är bosatt i distrikt, där område af ifrågavarande
beskaffenhet finnes, in en utom samma område, och i distriktet fullgjort
stadgad anmälningsskyldighet, sedermera flyttar till området.

Med afseende å hvad sålunda blifvit anfördt, hemställes, att, därest
bestämmelser i de frågor, som i 30 och 31 §§ afhandlas, anses böra inflyta
i förevarande förslag, dessa bestämmelser sammanföras till ett stadgande,
hvarigenom åt Konungen inrymmes befogenhet att, i händelse af
krig eller fara för krig eller där rikets försvar eljest så kräfver, meddela
särskilda föreskrifter angående tillsyn å utlänningar, som här vistas eller
hit inkomma.

samt af justitieråden Borgström och Skarstedt:

Det synes knappast erforderligt att i denna lag uttryckligen utsäga
en så själfklar sak som att Konungen under de i 30 och 31 §§ angifna förutsättningar
äger utan hinder af lagens bestämmelser meddela de föreskrifter,
som pröfvas erforderliga för öfvervakande af utlänningar. Därest emellertid
stadganden af antydd art finnas böra i förslaget bibehållas, torde —
till undvikande af den tolkning att i fall, som afses i 30 §, Konungens
ifrågavarande befogenhet skulle vara inskränkt till att omfatta endast där
omförmäldt förordnande — bestämmelserna i 30 § böra erhålla samma
generella affattning som stadgandet i 31 §, därvid båda paragraferna lämpligen
synas kunna samarbetas till en enda.

Lagrådet yttrade vidare beträffande

De här förekommande orden »och ej själf är svensk medborgare» stå
uppenbarligen öfverflödiga, eftersom 1 kap. afser allenast utlänningar, och
böra fördenskull utgå.

33 §.

Såsom vid 1 kap. blifvit antydt, torde åt förevarande § böra gifvas
det vidsträcktare innehåll, att den här åt Konungen inrymda rätt att
meddela särskilda föreskrifter må komma att afse icke blott afvisning
och utvisning utan sättet för tillämpande af tillsynsbestämmelserna öfver
hufvud.

Med hänsyn till hvad som hemställts vid 14 § i förslaget torde orden
»beslut om» böra utgå.

125

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Näst sista stycket i förslaget.

Lagrådet anförde:

Då cirkuläret af den 28 maj 1886, såsom tillkommet i administrativ
ordning, icke kan — lika litet som det i samma ordning tillkomna cirkuläret
af den 15 juli 1904 angående utlänningar af persisk eller armenisk
nationalitet — äga bestånd gent emot en af konung och riksdag i samma
ämne stiftad lag, torde den i förevarande stycke intagna bestämmelse angående
upphörande af förstnämnda cirkulärs giltighet böra utgå.

Öfvergångsbestämmelsen.

Med hänvisning till hvad vid 1 kap. yttrats angående anmälningsplikt
för invandrande utlänning erinrade lagrådet, att nu förevarande bestämmelse
torde böra undergå motsvarande jämkning.

Förslaget till lag om ändring i lagen angående lösdrifvares

12 juni 1885.

den

Lagrådet yttrade:

Såsom anförts vid 15 § af förslaget till lag rörande tillsyn å utlänningar
i riket, är lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni
1885 icke tillämplig å utlänningar. Föreliggande förslag år fördenskull,
strängt taget, obehöflig! Härtill kommer, att den ändring i sagda lag förslaget
innehåller synes till undvikande af missförstånd oundgängligen kräfva,
att däremot svarande ändring vidtages beträffande 40 § 2 och 5 mom. samt
41 § 1 mom. af förordningen angående fattigvården. Men ändring i dylikt
syfte af sistnämnda förordning kan icke gärna ske annorlunda än att därvid
uttömmande bestämmes, i hvad mån samma förordning, särskildt dess
sjätte kapitel, äger tillämplighet å utlänningar. Och då härför skulle erfordras
en säkerligen ganska vidlyftig utredning, torde, äfven med hänsyn
därtill att fattigvårdsförordningen i dess helhet för närvarande är under
omarbetning, lämpligast vara, att föreliggande förslag icke göres till föremål
för proposition till riksdagen.

Ur protokollet
Erik Öländer.

126

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans May.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 december
1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Ståaff,
Statsråden Petersson,

SCHOTTE,

Berg,

Bergström,
friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet an~
mai de chefen för civildepartementet statsrådet Schotte lagrådets den 21
juni 1911 afgifna utlåtande öfver de genom Kungl. Maj:ts beslut den 31
mars samma år till lagrådet remitterade förslag till lag rörande tillsyn å
utlänningar i riket samt lag om ändring i lagen angående lösdrifvares behandling
den 12 juni 1885.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll yttrade föredragande
departementschefen:

»Det till lagrådet remitterade förslaget till lag rörande tillsyn å
utlänningar i riket har, närmast med anledning af vissa principiella
anmärkningar, som från lagrådets sida framställts mot förslaget, blifvit i
väsentliga delar omarbetadt. De erinringar beträffande särskilda punkter
af förslaget, hvilka framställts af lagrådet eller en pluralitet af dess leda -

127

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

möter, hafva jämväl vid omarbetningen efterkommits, där ej annat framgår
af hvad i det följande anföres.

Det remitterade förslagets första kapitel, innefattande bestämmelser
om kontroll å invandrande utlänningar, innehåller, bland annat, att utlänning,
som till riket inkommer i syfte att här vinna uppehälle eller bosätta
sig, är pliktig att därom hos polismyndighet göra anmälan inom viss
tid, och skall sådan anmälan innehålla vissa uppgifter angående utlänningens
personliga förhållanden. Om polismyndigheten ej finner anledning
att afvisa utlänningen eller att hos öfverordnad myndighet göra hemställan
om utlänningens utvisande, skall uppehållsbok för honom utfärdas; denna
bok har utlänningen sedan att vid hvarje ombyte af boningsort uppvisa
för polismyndighet. — Vidkommande de i detta kapitel upptagna
bestämmelser har lagrådet hemställt, att det måtte tagas under öfvervägande,
huruvida icke desamma borde ur förslaget utgå. Till stöd för
sin ståndpunkt med afseende på de nämnda kontrollbestämmelserna har
lagrådet anfört, bland annat, att sådana bestämmelser, huru de än affattades,
skulle komma att drabba en stor mängd utlänningar, med afseende
å hvilka särskild uppsikt icke vore erforderlig, men däremot icke blifva
tillämpliga måhända just i sådana fall, där uppsikt framför allt vore påkallad.
Vidare ansåge lagrådet, att de ifrågavarande stadgandena skulle så väl för
inkommande utlänningar som för landets polismyndigheter medföra omgång
och besvär, utan att därmed vunnes motsvarande fördelar med afseende å
kontrollen _ af invandringen till riket. Emellertid kunde, såsom erfarenheten
gifvit vid handen, omständigheter inträffa, som gjorde det erforderligt
att anordna särskild uppsikt öfver utlänningar, hvilka inkomma från
visst land eller till viss del af riket, och på grund däraf stadga anmälningsplikt
särskild! för dessa. Med hänsyn till sådana fall syntes emellertid
vara tillräckligt, att åt Konungen inrymdes rätt att förordna om de
kontrollåtgärder, som kunde finnas erforderliga. I enlighet härmed har lagrådet,
för den händelse bestämmelserna i första kapitlet af det remitterade
förslaget funnes böra utgå, hemställt, att såväl dessa bestämmelser som de
därmed i sammanhang stående föreskrifterna i 29 § af det remitterade förslaget
borde ersättas med ett allmänt stadgande angående dylik rätt för
Konungen; och borde berörda stadgande inbegripa jämväl de fall, som
förutsattes i 30 och 31 §§ af det remitterade förslaget.

De skäl, som lagrådet förebragt för sitt afstyrkande af bestämmelserna
i första kapitlet af det remitterade förslaget, finner jag vara synnerligen
vägande; och anser jag fördenskull, lika med lagrådet, att det remitterade
förslaget i. denna del icke bör läggas till grund för lagstiftning i ämnet.
Att, med bibehållande af grundsatsen om anmälningsskyldighet för invand -

128

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

rande utlänningar eller för vissa grupper af dessa, söka för kontrollen finna
en annan, för invandraren lika väl som för polismyndigheten mindre
betungande form än den i det remitterade förslaget angifna, synes mig
icke heller böra ifrågakomma. På sätt lagrådet härutinnan yttrat, torde
det vara förenadt med nära nog oöfvervinneliga svårigheter att här
få till stånd en fullt tillfredsställande anordning. Vid sådant förhållande
och då jag icke kan finna, att ett oafvisligt behof af allmänna kontrollbestämmelser
i förevarande afseende gör sig gällande, har jag i denna
fråga stannat vid den lösning, som lagrådet anvisat. Sålunda har det remitterade
förslagets första kapitel, äfvensom den dithörande 32 § samt öfvergångsbestämmelserna
i sista punkten af remitterade förslaget, vid omarbetningen
uteslutits, och har i stället enligt den nya 19 § Konungen tillagts
befogenhet att, där sådant på grund af särskilda omständigheter pröfvas
erforderligt, meddela nödiga kontrollföreskrifter. Denna nya 19 § motsvarar
således ej mindre första kapitlet af det remitterade förslaget än
äfven samma förslags 29—31 §§. I sammanhang med nyss omförmälda
ändring har i nya 6 § under e) vidtagits motsvarande jämkning.

Andra kapitlet i det remitterade förslaget upptager bestämmelser
om afvisande af utlänning, som till riket ankommer. I fråga om den
princip, som ligger till grund för nämnda bestämmelser, hafva lagrådets
flesta ledamöter icke haft något att erinra. Däremot har en ledamot
hemställt, att hvad förslaget innehölle angående afvisning finge därur
utgå. Bemälde ledamot har, med hänsyn till de olägenheter, som
enligt hans åsikt vore förenade med afvisningsinstitutet, ansett berörda
institut icke böra hos oss införas utan att afsevärda fördelar därmed stode
att vinna. Det kunde sättas i fråga, om detta verkligen skulle blifva
fallet genom antagande af det remitterade förslaget. Visserligen hade
landet icke något att vinna däraf, att de i remitterade förslagets 11 §
omförmälda utlänningar finge hit inkomma; men något behof af en invandringslag
gent emot dem kunde näppeligen sägas förefinnas. Däremot
hade i den Riksdagens skrifvelse, som gifvit uppslaget till den ifrågasatta
nya lagstiftningen, angifvits jämväl vissa andra grupper af utlänningar,
hvilkas invandring det vore ensidigt förhindra. Hade den nya lagstiftningen
om afvisning kunnat riktas mot dessa grupper eller någon af dem
eller mot exempelvis kända brottslingar, »bondfångare», prostituerade och
dylika personer af långt samhällsfarligare art än de i förslaget angifna
grupperna, skulle måhända fördelarna af afvisningsinstitutets införande
kunnat uppväga de med detsamma förenade olägenheter. Men då det nu
befunnits icke kunna gå för sig att vidare än i den ringa mån, som det
remittei’ade förslaget innehölle, tillmötesgå Riksdagens i omförmälda skrif -

129

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

velse uttryckta önskan om lagstiftning till förhindrande af skadlig invand och

man ej heller kunnat lata afvisningsinstitutet riktas mot brottslingar,
prostituerade och dylika, syntes det lämpligast att man, åtminstone
för närvarande, afstode från tanken pa genomförande af nå^on sorts invandringslag.

För min del tvekar jag icke att ansluta mig till den af sistnämnde ledamot
i lagrådet uttalade mening, att, så som det remitterade förslaget
i denna del affattats, dess effektivitet i afseende på det med en invandringslag
åsyftade ändamål icke kan förväntas blifva stor. Med denna
uppfattning läier man hafva att välja mellan två möjligheter: antingen att ur
förslaget utesluta bestämmelserna om afvisning eller ock att så°utsträcka
afvisningsförfarandets tillämplighet, att detsamma i afsevärdt hö än som enligt det ursprungliga förslaget är fallet motsvarar det syfte
som föranledt dess upptagande i den ifrågasatta nya lagstiftningen. Valet
mellan dessa bägge alternativ är ganska vanskligt, då åtskilliga0skäl kunna
göias gällande så väl för den ena som för den andra lösningen. Det synes
mig dock, som om skälen för det senare af de två berörda alternativen
vore öfvervägande. _ Den princip, som ligger till grund för afvisningsinstitutet,
kompletterar i viss mån den grundsats, som funnit sitt uttryck i
utvisningsförfarandet. Med lagrådets pluralitet finner jag, att det, i fråga
om vissa invandrare, såsom bettlare, till arbete oförmögna personer och
flera dylika, skulle vara ^ meningslöst att låta dem obehindradt få slippa
in^i landet blott för att låta dem vederfaras den alltid något omständliga
behandling, som utvisningsproceduren innebär. Om man således bibehåller
afvisningsförfarandet i den föreslagna lagstiftningen, synes likväl,
på sätt bemälde ledamot i lagrådet ock antydt, detsamrnas tillämplighetsområde
höra utsträckas utöfver de gränser, som därför i det remitterade
förslaget utstakats.

... Emellertid lärer det icke gå för sig att göra afvisningsinstitutet
tillämpligt i fråga om samtliga de grupper af invandrare, hvilka äro att
beteckna såsom icke önskvärda. Den summariska karaktär, som är utmärkande
för sistnämnda institut, medgifver icke detsamrnas utsträckande
till sådana fall, där pröfningen af en invandrares egenskaper och förhallanden
krafvel- mera ingående undersökning: dylika fall äro att utreda
och afgöra enligt de för utvisningsförfarandet gällande former. Däremot
bör den enklare och snabbare afvisningsproceduren lämpligen komma
till användning, där de omständigheter, hvilka anses böra föranleda utlännings
aflägsnande från riket, äro mer omedelbart i det yttre framträdande,
. så att det är jämförelsevis lätt att utan allt för vidlyftig efterforskning
konstatera deras tillvaro. En sådan princip torde hafva varit

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. IT käft. {Nr 42.)

17

130

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

bestämmande för afvisningsgrundernas begränsning i det remitterade förslagets
11 §. Men äfven med bibehållande af nämnda princip synes
mig afvisningsförfarandets tillämplighet kunna utsträckas åtminstone till
ytterligare en grupp invandrare, nämligen sådana, om hvilka kan antagas,
att de sakna möjlighet att här ärligen försörja sig. Från det allmännas
— och väl äfven från ifrågavarande utlänningars egen — synpunkt
lärer det vara att anse som en vinst, att statens ingripande kan
äga rum omedelbart vid en sådan utlännings ankomst hit, i stället för
att uppskjutas till den redan då förutsedda senare tidpunkt, när hans
oförmåga att på ärligt vis förskaffa sig uppehälle kommer att föranleda
hans aflägsnande från riket. Och att fastställa, huruvida de här vid lag
afgörande förhållanden äro, i fråga om en viss invandrare, för handen, torde
i regeln låta sig göra utan att undersökningen därom behöfver blifva
vidlyftigare än som med afvisningsproceduren är förenligt. Motsvarande
bestämmelser förekomma ock i utländsk rätt, så särskildt enligt de lagstiftningar,
den engelska och den amerikanska, i hvilka afvisningsinstitutet
erhållit sin fullständigaste utformning.

På de grunder, som nu angifvits, har jag låtit omarbeta bestämmelserna
angående afvisning, hvilka i det nya förslaget fått sin plats i första
kapitlet. — Enligt remitterade förslagets 11 § skall polismyndighet från
riket afvisa utländska zigenare äfvensom en hvar utlänning, som kan antagas
hafva för afsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att
under vandring från ort till annan vinna sin utkomst genom utförande af
musik, förevisande af djur eller annan dylik sysselsättning. Vid omarbetning
af nämnda paragraf, motsvarande 1 § i den nya texten, har — jämte det
ordalydelsen »som kan antagas hafva för afsikt» ersatts af uttrycket »som
uppenbarligen har för afsikt», samt vissa af lagradets yttrande föranledda
ändringar vidtagits — tillika, i öfverensstämmelse med hvad af
mig härutinnan blifvit anfördt, afvisningsproceduren förklarats tillämplig
jämväl i afseende på annan utlänning, som till riket ankommer för att
söka sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar möjlighet
att här ärligen försörja sig. Med hänsyn till den skiftande och inbördes
olikartade naturen af'' de omständigheter, som sålunda föranleda
afvisning, är det uppenbart, att dessa icke kunna med någon fullständighet
i lag angifvas. Hufvudregeln med dess allmänna formulering kompletteras
emellertid af de anvisningar, som till ledning för vederbörande myndighets
åtgöranden gifvits i förevarande styckes andra punkt. Där utsäges först,
att utlänning, som innehar medel för sitt och med honom ankommande
familjemedlemmars uppehälle under åtta dagar, icke må afvisas. I dylika
fall inskränker sig polismyndighetens uppgift i första hand till att

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

131

undersöka, huruvida invandrarens medel äro tillräckliga för uppehället;
och lärer det få anses ligga i sakens natur, att vid dylik pröfning anspråken
i fråga om storleken af det medbragta beloppet icke få ställas allt
för höga. Vidare får afvisning ej ske, där omständigheterna göra sannolikt,
att utlänningen inom åtta dagar efter ankomsten kan här erhålla
arbete. Därest aftal angående arbetsanställning föreligger redan vid invandrarens
ankomst till riket, är således all tvekan utesluten; i andra fall
kommer närmast i betraktande det behof af arbetskraft, som må vara för
handen i de trakter, där utlänningen uppgifver sig ämna söka arbete.

I detta sammanhang är att erinra, hurusom enligt det remitterade
förslaget polismyndighetens skyldighet att verkställa afvisning är ovillkorlig.
Under det den öfverordnade myndighet, som anordnar utvisning, i
hvarje fall äger en diskretionär pröfningsrätt, har en dylik rätt icke enligt
remitterade förslaget tillagts underordnad myndighet i fråga om afvisning
af utlänningar: så snart de lagliga förutsättningarna för afvisning
äro för handen, är polismyndigheten skyldig verkställa sådan. Denna
grundsats, hvars riktighet redan från det remitterade förslagets ståndpunkt
synes mig kunna ifrågasättas, lärer i hvarje fall icke böra bibehållas,
därest afvisningsförfarandets tillämplighetsområde kommer att utsträckas
på sätt det omarbetade förslaget innehåller. Enligt min mening
bör således polismyndigheten, då fråga är om afvisning, lika väl som jämlikt
remitterade förslaget Kungl. Maj:ts befallningshafvande vid pröfning
af utvisningsärende, äga att för hvarje särskild! fall inrätta sitt handlingssätt
efter ett diskretionärt öfvervägande af de föreliggande omständigheterna; och
synes mig, såsom redan är antydt, denna grundsats böra gälla jämväl för
de fall, som omförmälas i första stycket af förevarande paragraf. För att,
i enlighet med hvad nu är sagd!, utmärka, att här ej är fråga om någon
polismyndighetens ovillkorliga plikt att afvisa, utan om en iiämnda myndighet
tillkommande befogenhet härutinnan, har i paragrafens första stycke,
hvartill i andra stycket hänvisas, ordet »skall» ersatts med ordet »må».

Att afgöra, huruvida afvisning jämlikt bestämmelserna i andra stycket
af den nya 1 § bör äga rum, lärer i många fall kräfva en pröfning af
rätt grannlaga art. Då det gäller en åtgärd af så allvarsam beskaffenhet
som den här ifrågavarande, är det uppenbarligen af den största
betydelse, att de myndigheter, åt hvilka det anförtrotts att anordna
afvisning, vid utöfningen af denna befogenhet förfara med erforderlig urskiljning
och varsamhet samt utan onödig stränghet. Endast då fullgiltiga
skål därtill föreligga, bör afvisning ske; vid bedömande, huruvida sådana
skäl äro för handen, har vederbörande myndighet att taga hänsyn, ej
mindre till omständigheterna i det särskilda fallet, än äfven till det med

132

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

förevarande bestämmelser åsyftade ändamål, som är, icke att hämma tillförseln
af utländsk arbetskraft eller öfver hufvud att ingripa till reglerande
af konkurrensen på arbetsmarknaden, utan allenast att från riket afhålla
sådana folkelement, beträffande hvilka det med all tydlighet framgår, att
de inom kort komma att falla det allmänna till last. Att en hit inkommande
utlänning kan förete legitimationshandlingar, är ju i sin mån ägnadt
att ingifva förtroende till hans person, men den omständigheten, att han
saknar dylika, har dock ansetts icke böra i och för sig utgöra bestämdt
hinder för hans mottagande här i riket. Slutligen må anmärkas, att där,
såsom väl undantagsvis kan inträffa, en invandrande utlänning förut under
någon tid uppehållit sig härstädes, hänsyn torde böra tagas jämväl till de
i näst sista stycket af nya 6 § angifna omständigheter.

Enligt remitterade förslaget är klagan öfver afvisning ej tillåten.
Denna grundsats synes emellertid svårligen låta sig förenas med den
afsevärdt ökade befogenhet, som polismyndigheten i det omarbetade förslaget
tillagts. Jag bär därför ansett, att afvisad utlänning bör beredas
möjlighet att få afvisningsåtgärdens berättigande pröfvad af högre myndighet.
Vid införande af klagorätt torde likväl, i öfverensstämmelse med
afvisningsförfarandets natur, afvikelse böra ske från den för vanliga fall
af ändringssökande gällande grundsats, att detsamma föranleder uppskof
med öfverklagade beslutets verkställande: ett fasthållande vid denna
grundsats skulle väsentligen omintetgöra det med nämnda förfarande
afsedda syfte. Härvid må erinras, att de förut i detta ärende omförmälda,
af Institutet för internationell rätt föreslagna internationella regler
i fråga om utvisning innehålla, i art. 21 och 37, att utvisning kan provisoriskt
verkställas, äfven om klagan öfver utvisningsbeslut föres. Hvad sålunda
enligt nämnda regler gäller beträffande utvisning lärer äga tillämpning jämväl
i fråga om afvisning, detta desto hellre som i vanliga fall sistnämnda
åtgärd icke torde drabba vederbörande fullt så kännbart som en utvisning.

I öfverensstämmelse med hvad nu anförts, har jag i det omarbetade
förslaget låtit införa bestämmelser om rätt för afvisad utlänning att genom
besvär draga afvisningsåtgärden under Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
pröfning. Enär afvisad utlänning omedelbart befordras ur riket och det
således kommer att ställa sig så, att ändring sökes först sedan den afvisade
ej längre befinner sig i landet, har det lämnats honom öppet att insända
besvär med posten. Klagan öfver Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut
har ansetts icke böra tillåtas.

Stadgandena om besvär och hvad därmed äger samband hafva införts
i tre nya paragrafer, som fått numren 2—4, samt i första punkten af den
nya 5 §. Sistnämnda paragrafs andra punkt motsvarar senare punkten af

133

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

det remitterade förslagets 14 §. T enlighet med hvad lagrådet yttrat, har
12 § af det. remitterade förslaget vid omarbetningen uteslutits. Samma
förslags 13 § har undergått en redaktionell jämkning, därvid lagrådets
hemställan i det väsentliga ländt till efterföljd: paragrafen motsvaras af
andra och tredje styckena i den reviderade textens 5 §.

Jag öfvergår nu till det remitterade förslagets tredje kapitel, den
omarbetade textens andra kapitel, som innehåller bestämmelser om utlännings
utvisning från riket. Mot förslaget i denna del har någon principiell
anmärkning icke blifvit inom lagrådet framställd.

Lagrådets erinran i fråga om affattningen af 15 § a) af remitterade
förslaget, motsvarande 6 § a) i den omarbetade texten, har i
hufvudsak blifvit iakttagen. I sammanhang med yttrande härutinnan har
lagrådet anfört, att remitterade förslaget saknade bestämmelse för den
händelse,, att af någon anledning utvisning icke kunde eller icke borde
komma till stånd gent emot utlänning, hvarom i 15 § a) vore fråga; berörda
ofullständighet — som icke förefunnes i cirkuläret den 28 maj 1886
angående, behandlingen af utlänningar, hvilka här i riket beträdas med
lösdrifveri borde afhjälpas. Då emellertid de två sista punkterna i det
omarbetade förslagets 12 § synas mig lämna erforderlig ledning för, huru
i de af lagrådet angifna fall bör förfaras, finner jag ytterligare bestämmelse
härutinnan icke vara af nöden.

I fråga om 15 § i remitterade förslaget är vidare att erinra, att
densamma dels, under b), såsom grund för utvisning upptager den omständighet,
att utlänning finnes sakna samt vara ur stånd att anskaffa
medel till nödtorftigt uppehälle för sig och sin familj, dels ock, i sista
stycket, beträffande utlänning, som faller fattigvården till last och förty
bör hemsändas, hänvisar till hvad därom i gällande fattigvårdsförfattningar
är stadgadt. Att vid sidan af sistnämnda författningar införa en bestämmelse,
sådan som den i 15 § b) innehållna, synes mig emellertid ägnadt
att framkalla betänkligheter. Och något verkligt behof af en dylik bestämmelse
torde desto mindre vara för handen, därest, enligt hvad det omarbetade
förslaget innehåller, vederbörande myndighet tillerkännes rätt att
afvisa utlänningar, som antagas sakna möjlighet att här ärligen försörja
sig. I öfverensstämmelse härmed har stadgandet i 15 § b) icke influtit i
den nva 6 S.

Med remitterade förslagets 15 § d) har, enligt hvad de valda ordalagen
gifva vid handen, åsyftats att vinna öfverensstämmelse med det förslag
till lag angående utlämning af förbrytare, hvithet samtidigt med det
förevarande remitterade förslaget var under utarbetande: såsom grund för
utvisning skulle ifrågakomma allenast sådant utom riket begånget brott, som

134

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

vore af beskaffenhet att föranleda utlämning. Berörda, inom justitiedepartementet
utarbetade förslag till utlämningslag är numera, sedan lagrådet
däröfver afgifvit utlåtande, beroende på Kungl. Maj:ts pröfning; och
har chefen för justitiedepartementet förklarat sig ämna hos. Kungl.
Maj:t hemställa, att förslaget göres till föremål för proposition till 1913
års riksdag. Vid sådant förhållande har det synts lämpligt, att det förevarande
remitterade förslagets affattning ersättes, i motsvarande 6 § c) af
den nya texten, med en hänvisning till berörda lag angående utlämning af
förbrytare.

Såsom grund för utvisning upptages i 15 § e) af det nu förevarande
remitterade förslaget olaga handel, som af utlänning bedrifvits.
Med hänsyn till ifrågavarande förseelses natur, har jag emellertid ansett,
att sådan handel, där den ägt rum före den nu föreslagna lagens ikraftträdande,
ej bör medföra den allvarliga påföljd, som utvisning innebär;
och har bestämmelse härutinnan tillagts vid slutet af det omarbetade lagförslaget.

Enligt näst sista stycket af ifrågavarande paragraf skall vid pröfning
af fråga om utlännings "utvisning hänsyn tagas jämväl till hans familjeförhållanden.
I den nya texten har såsom ett af de viktigare förhållanden,
som härvid böra komma i betraktande, angifvits den omständighet, att
utlänning är gift med svenskfödd kvinna.

1 enlighet med lagrådets hemställan hafva det remitterade förslagets
16 och 17 §§ sammanförts till en paragraf, 7 § i den nya texten, därvid
också i öfrigt iakttagits hvad lagrådet anmärkt.

Till 20 § i diet remitterade förslaget, den nya textens 10 §, har
fogats ett tillägg af innehåll, att, där utlänning förvaras i häkte, nöjdförklaring
må upptagas af tillsyningsmannen eller föreståndaren vid häktet;
detta öfverensstämmer med motsvarande föreskrift i lagen den 26 mars
1909 angående verkställighet, i vissa fall, af straff, ådömdt genom icke
laga kraftägande utslag.

Vid omarbetning af det remitterade förslagets 23 §, som i det nya
förslaget erhållit nummerbeteckningen 13, har åt paragrafens första punkt
gifvits en affattning, hvilken bättre än den förutvarande ansetts uttrycka
den här omhandlade så kallade politiska utvisningens egenart; någon ändring
i sak har därmed icke åsyftats. Vid pröfning af fråga om utvisning på
grund af bestämmelserna i denna paragraf böra gifvetvis de förhållanden,
som omförmälas i nya 6 § näst sista stycket, få gälla hvad de kunna;
detta har uttryckligen utsagts i ett nytt stycke, som inskjutits i förevarande
13 § af det omarbetade förslaget.

135

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

Utvisad persons olofliga återvändande till riket är i remitterade
förslagets 24 § belagdt med ansvar, fängelse i högst sex månader. För
att straff hotet skall blifva af önskvärd effektivitet, lärer det ock vara af
nöden att här stadga frihetsstraff. Emellertid finnas utan tvifvel fall, där
ådömande af allenast böter bättre motsvarar den föreliggande straffbarheten.
I enlighet härmed har i den nya 14 § föreskrifvits, att, där
olofligt återvändande, hvarom nu är sagdt, äger rum under synnerligen
mildrande omständigheter, bötesstraff må kunna tillämpas.

Bestämmelserna i förutvarande fjärde kapitlet, numera tredje kapitlet,
reglera vissa frågor om ersättning för kostnad, som uppstått till följd af utlännings
afvisning eller utvisning. I det ursprungliga förslagets 27 § första
stycket stadgas, att arbetsgifvare, som låtit införskaffa utländsk arbetare, i särskilda
fall är skyldig ersätta statsverket viss kostnad, som uppkommer däraf,
att arbetaren varder från riket utvisad. Sådan skyldighet äger rum, för så
vidt utvisningen föranledts af omständighet, som inträffat under tiden från
arbetarens ankomst till riket och intill dess eu månad förflutit från det
arbetsanställningen upphört. Dock är arbetsgifvaren från dylik förpliktelse
fri, dels då berörda omständighet inträffat sedan mer än ett år förflutit
från arbetarens ankomst, dels ock dä arbetaren upphört med arbetet i
följd af arbetsinställelse samt den omständighet, som föranledde utvisningen,
inträffat först efter det arbetsinställelsen ägt rum. Jag kan emellertid ej
finna fullgiltiga skäl föreligga för uppställande af det sistnämnda undantaget;
och har detsamma fördenskull icke upptagits i motsvarande 17 § af den omarbetade
texten. Med afseende på bestämmelserna i denna paragraf må
det tillåtas mig framhålla, att genom desamma regleras allenast en detalj
— och kanske en af de mindre väsentliga detaljerna — af det rätt omfattande
och svårlösta spörsmålet om arbetsgifvares ansvarighet för utländsk
arbetare, som han till riket införskaffat. Att i en lagstiftning af förevarande
art reglera frågan om utländsk arbetskrafts användande inom landet
och villkoren därför låter sig icke göra. Visserligen är nämnda fråga af
ganska allvarlig natur och bör noga uppmärksammas; i detta sammanhang
kan den emellertid icke göras till föremål för vidare yttrande.

Vid omarbetning af det remitterade förslagets femte kapitel, motsvarande
fjärde kapitlet i den nya texten, hafva, såsom redan nämnts,
väsentliga ändringar blifvit i enlighet med lagrådets yttrande vidtagna.
Därutöfver är att erinra endast, att hvad de förut i 28 §, numera i 18 §
ingående stadganden angår, särskild föreskrift ansetts böra meddelas i fråga
om köping och annat område å landet, för hvilket ordningsstadgan för
rikets städer är i tillämpliga delar gällande.

136

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 42.

För den föreslagna lagens ikraftträdande har bestämts viss tid, deri
1 januari 1914.

Då det remitterade förslagets rubrik icke lämpligen kan bibehållas
efter uteslutande af detsammas första kapitel, har åt det omarbetade förslagets
rubrik gifvits lydelsen: »förslag till lag angående förbud för vissa
utlänningar att här i riket vistas».

Utöfver hvad förut nämnts, hafva i lagförslaget vissa redaktionella
jämkningar vidtagits.

Hvad därefter angår det remitterade förslaget till lag om ändring
i lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885, så
har lagrådet'' vid det förhållande, att 1885 års lag icke vore tillämplig
å utlänningar, funnit föreliggande förslag vara obehöfligt samt fördenskull
och på i öfrigt anförda skäl ansett lämpligast vara, att detsamma icke
göres till föremål för proposition till Riksdagen. Hvad lagrådet härutinnan
anfört synes mig äga giltighet, och hemställer jag alltså, att det nu
ifrågavarande förslaget måtte få förfalla.»

Sedan föredraganden därefter uppläst omförmälda förslag till lag
angående förbud för vissa utlänning ar att här i riket vistas, hemställde
föredraganden, att detta lagförslag måtte, jämlikt 87 § regeringsformen,
genom nådig proposition föreläggas Riksdagen till antagande.

Hvad föredragande departementschefen i ärendet
hemställt biträddes af statsrådets öfriga ledamöter; och
täcktes, med bifall till hvad hemställdt blifvit, Hans
Magt Konungen förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas
nådig proposition af den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
E. Lomm.

Stockholm 1913. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

123613.