Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
1
Nr 257.
Kung!. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag angående förbud mot införsel till riket av varor med
oriktig ursprungsbeteckning, lag om ersättning i vissa
fall av allmänna medel till vittnen i mål, som avses i
gällande lag angående förbud mot införsel till riket av
varor med oriktig ursprungsbeteckning, och förordning
angående ändrad lydelse av 1 § i förordningen om frihamn
den 15 november 1907; given Stockholms slott den
11 april 1913.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade
förslag till
1) lag angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig
ursprungsbeteckning,
2) lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i
mål, som avses i gällande lag angående förbud mot införsel till riket
av varor med oriktig ursprungsbeteckning, och
3) förordning angående ändrad lydelse av 1 § i förordningen om
frihamn den 15 november 1907.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 200 höft. (Nr 257.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all Kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Theodor Adelswärd.
Kungl. Maf:ts Nåd. Proposition Nr 257.
3
Förslag
till
Lag angående förbud mot införsel till riket av varor med
oriktig ursprungsbeteckning.
Härigenom förordnas som följer:
Svenska ursprung sbeteckningar.
1 §•
Ej må vara, därå finnes anbragt beteckning, som giver varan sken
av att hava frambragts eller tillverkats i Sverige, från utrikes ort hit
till riket införas för försäljning.
Den omständigheten, att å vara förekommande beteckning är avfattad
på svenska språket eller att å vara anbragts avbildning med
svenskt motiv, skall, även om i sistnämnda fall avbildningen åtföljes
av förklarande text, ej i och för sig utgöra hinder för varans införande.
Ovan stadgade förbud äger icke tillämpning,
då det ådagalägges, att varan verkligen är frambragt eller tillverkad
i Sverige och förut blivit utförd ur riket;
då den åsätta beteckningen enligt handelsbruk endast tjänar att
utmärka varans art (generisk beteckning); eller
då, jämte den svenska ursprungsbeteckningen, å varan finnes på
tydligt, lätt i ögonen fallande och varaktigt sätt angivet, att varan är
av utländskt ursprung.
2 §•
Ankommer hit till riket vara, som jämlikt 1 § ej må hit införas,
skall varan vid införseln tagas i beslag av tullpersonalen.
4
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 257.
Då vara tagits i beslag, skall densamma avlämnas till den närmaste
tullförvaltning, där den lämpligen kan förvaras, varjämte underrättelse
om beslaget ofördröjligen skall genom nämnda tull förvaltnings försorg
i rekommenderat brev avsändas till varans adressat, där sådan finnes
å denna angiven eller eljest är för tullförvaltningen känd och han ej
personligen varit närvarande vid beslagets verkställande.
3 §•
Mål angående överträdelse av denna lag tillhör generaltullstyrelsens
upptagande och avgörande.
I målets behandling skola iimbetsverkets chef och minst två
ledamöter deltaga. Av de senare skall åtminstone en hava fullgjort
vad författningarna föreskriva dem, som uti domareämbeten må nyttjas.
Såsom styrelsens beslut gälle den mening, varom de flesta sig förena;
och skall i händelse av lika röstetal eller flera olika meningar vad i
allmän lag för sådant fall är stadgat angående omröstning till dom i
brottmål lända till efterrättelse.
4 §•
Verkställt beslag skall av den tullförvaltning, till vilken varan
jämlikt 2 § avlämnats, skyndsamt underställas generaltullstyrelsens prövning;
skolande tullförvaltningen därvid överlämna rapport över beslaget
från den, som verkställt detsamma, ävensom avgiva yttrande, huruvida
enligt tullförvaltningens förmenande den beteckning, som föranlett beslaget,
kan utplånas eller varan förses med sådan i 1 § omförmäld beteckning,
varigenom dess utländska ursprung angives, utan att varan
därigenom i sin helhet förstöres eller förlorar allt värde såsom handelsvara,
samt, därest så anses kunna ske, på vilket sätt dylik åtgärd synes
böra vidtagas.
5 §,
Innan målet av generaltullstyrelsen företages till avgörande, skall
tillfälle lämnas den tullfiskal, inom vars tjänstgöringsdistrikt beslaget
skett, ävensom varuägaren, varmed i denna lag förstås emottagaren av
varan eller, om han är ombud för annan här i riket, vilken över densamma
äger förfoga, denne senare, att i målet sig yttra; och förelägge
styrelsen för sådant ändamål envar av dem att inom viss tid från erhållen
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257. 5
del av föreläggandet avgiva dylikt yttrande, vid äventyr att målet ändå
avgöres. År ägaren ej känd, eller kan han icke med‘kallelse anträffas,
skall styrelsen låta i allmänna tidningarna införa kungörelse angående
beslaget med föreläggande för ägaren att, vid nyssnämnda äventyr, inom
tre månader från kungörandet inkomma med yttrande i målet. ‘ Där så
prövas nödigt, inhämte styrelsen jämväl yttrande från den, som verkställt
beslaget.
6 §•
Finner generaltullstyrelsen beslaget icke vara lagligen grundat,
varde detsamma av styrelsen upphävt.
7 §■
Prövas beslaget vara lagligen grundat, och kan ej den oriktiga
urspruugsbeteckningen utplånas eller varan förses med sådan i 1 § omförmäld
beteckning, varigenom dess utländska ursprung angives, utan
att varan därigenom i sin helhet förstöres eller förlorar allt värde såsom
handelsvara, skall densamma av generaltullstyrelsen förklaras förbruten.
8 §•
Finnes beslaget lagligen grundat, men föreligger ej hinder, varom
i 7 § sägs, mot den oriktiga ursprungsbeteckningens utplånande eller
varans förseende med i 1 § angiven beteckning om dess utländska ursprung,
förelägga generaltullstyrelsen varuägaren dels att inom viss tid,
efter det styrelsens beslut vunnit laga kraft, i enlighet med de närmare
föreskrifter, styrelsen har att i beslutet meddela, under tillsyn av tullpersonal
oskadliggöra den oriktiga beteckningen, dels ock, såframt ej
visas, det varan mot ägarens förbud blivit obehörigen märkt, att inom
tid och i den ordning, som stadgas i fråga om erläggande av tull,
gälda eu straffavgift, motsvarande tio procent av varans värde, så beräknat
som om fastställande av värdet å gods, för vilket tull skall utgå
efter dylik grund, är föreskrivet, dock ej under tio eller över femhundra
kronor för allt med samma lägenhet till honom ankommet obehörigen
märkt gods.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
9 §•
Ställer sig varuägaren icke till efterrättelse vad enligt 8 § honom
förelagts med avseende å den oriktiga ursprungsbeteckningens oskadliggörande,
vare lag som i 7 § sägs.
10 §.
Varda ej straffavgiften och de kostnader, som för dess beräknande
kunna hava uppkommit för det allmänna, där dessa skola av varuägaren
ersättas, behörigen erlagda, skola gällande bestämmelser angående
uttagande av oguldna tullavgifter vinna motsvarande tillämpning.
11 §•
Påkallar tulltiskalen eller varuägaren vittnesförhör vid domstol,
eller finner generaltullstyrelsen eljest sådant förhör erforderligt, må
styrelsen därom förordna.
12 §.
Generaltullstyrelsens beslut enligt 6, 7, 8 eller 9 § meddelas efter
anslag; skolande ett exemplar av beslutet ofördröjligen i rekommenderat
brev avsändas till varuägaren, såframt hans adress är känd.
13 §.
År tulltiskalen eller varuägaren missnöjd med beslut, som generaltullstyrelsen
jämlikt 6, 7, 8 eller 9 § meddelat, äge han att, vid
talans förlust, däröver hos Konungen anföra besvär före klockan tolv
å tjugonde dagen från beslutets dag; dock att tullfiskalen ej må fullfölja
talan mot beslut enligt 8 §, såvitt angår sättet för den oriktiga
ursprungsbeteckningens oskadliggörande.
Över beslut, som eljest i målet av generaltullstyrelsen meddelats,
må särskild klagan icke föras.
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 257.
7
14 §.
4 örklarar före besvärstidens utgång'' såväl tullliskalen som varuägaren
hos generaltullstyrelsen sig åtnöjas med styrelsens jämlikt 6 eller
8 § meddelade beslut, skall detsamma såsom lagakraftvunnet anses.
Har talan fullföljts mot beslut, varom nu nämnts, eller står rätten
att däremot föra talan ännu öppen, utgöre den omständigheten likväl
ej hinder för varuägaren att på därom hos generaltullstyrelsen gjord
framställning utfå varan, i den mån denna icke enligt styrelsens prövning
erfordras såsom bevismedel vid fullföljd av talan mot beslutet.
Dock åligge det varuägaren att dessförinnan dels i enlighet med de föreskrifter,
styrelsen redan meddelat eller, såvitt oriktig ursprungsbeteckning
ej ansetts föreligga, har att på grund av ifrågavarande framställning
meddela, utplåna å varan förefintlig beteckning, som föranlett
beslaget, eller ock förse varan med sådan beteckning för angivande av
dess utländska ursprung, som i 1 § sägs, och dels hos tullförvaltningen
nedsätta eller ställa betryggande säkerhet för ifrågakommande straffavgift
och kostnader, varom i 10 § sägs. Styrelsens beslut i anledning av
framställning, varom ovan förmäles, skall tillställas varuägaren på sätt
i 12 § finnes stadgat.
15 §.
Vara, som enligt 7 § genom lagakraftågande beslut förklarats
förbruten, skall genom tullförvaltningens försorg förstöras.
Vara, som jämlikt 9 § blivit genom lagakraftägande beslut förklarad
förbruten, skall av tullförvaltningen å offentlig auktion försäljas
till den mestbjudandes fria disposition.
I händelse beslagtagen vara finnes underkastad förskämning, minskning
eller annan sådan nedgång i värde, såframt med försäljningen därav
fördröjes, må generaltullstyrelsen, jämväl där målet är beroende på
Konungens prövning, efter därom av tullfiskalen eller varuägaren gjord
framställning eller om eljest så prövas skäligt, förordna om varans försäljning
utan avbidan på målets slutliga avgörande.
Innan vara försäljes, skall i enlighet med föreskrifter, som meddelas
i det beslut, varigenom varan förklaras förbruten eller om dess
försäljning enligt föregående stycke förordnas, den åsätta ursprungsbetecfcningen
utplånas eller ock varan förses med sådan beteckning för
angivande av dess utländska ursprung, som i 1 § sägs. Kan dylik åt
-
8
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
gård ej lämpligen vidtagas, skall varan i sin helhet eller till den del,
sådant nödigt är, förstöras.
16 §.
Av influten straffavgift eller behållen försäljningssumma för förbruten
vara tillfälle hälften kronan och hälften tullstatens enskilda pensionsinrättning.
17 §•
Vad i denna lag är stadgat gälle ock i det fall, att den oriktiga
ursprungsbeteckningen är anbragt å emballage, i vilket varan vid
införseln förvaras, såvida emballaget är sådant, att varan är avsedd att
däri hållas till salu.
Utländska ursprungsbeteckning ar.
18 §.
Konungen må efter avtal med främmande stat och under förutsättning,
att denna lämnar motsvarande skydd för svenska ursprungsbeteckningar,
förordna, att de i 2—17 §§ upptagna bestämmelser skola
med nedan i andra stycket omförmälda undantag äga tillämpning beträffande
införsel i försälj ningssyfte av vara, försedd med oriktig ursprungsbeteckning,
genom vilken varan direkt eller indirekt angives
vara frambragt eller tillverkad i den främmande staten eller å någon
inom denna belägen ort, såframt icke den åsätta beteckningen enligt
handelsbruk endast tjänar att utmärka varans art (generisk beteckning)
eller densamma åtföljes av en noggrann och med tydliga bokstäver
anbragt beriktigande uppgift, som, i händelse varan icke frambragts
eller tillverkats inom ifrågavarande stat, skall utmärka det verkliga ursprungslandet
och, därest varan frambragts eller tillverkats å annan ort
inom ifrågavarande stat än den angivna, den verkliga ursprungsorten.
Beslag å vara med utländsk ursprungsbeteckning skall endast äga
rum efter angivelse eller om tullpersonalen finner uppenbart, att oriktig
ursprungsbeteckning föreligger. Innan beslagtagen vara må av ägaren
utbeko in in as eller genom det allmännas försorg säljas, skall varan, om
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
den åsätta beteckningen icke utplånas, förses med sådan uppgift angående
dess verkliga ursprung, varom ovan nämns.
I överenskommelsen må bestämmas, att vad i första stycket sägs
angående generiska beteckningar ej skall gälla i fråga om beteckningar
för vinodlingsprodukter.
19 §.
Genom denna lag upphäves förordningen angående förbud mot
införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning den 9
november 1888.
20 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1914.
I mål, som dessförinnan blivit vid domstol anhängiggjort eller
enligt 3 § i förordningen den 9 november 1888 dit hänskjutet, skall
efter lagens ikraftträdande domstolen meddela yttrande vad angår frågan,
huruvida beslaget är lagligen grundat, samt, där så prövas vara förhållandet,
hänvisa målet till generaltullstyrelsen, som har att efter omständigheterna
antingen jämlikt 7 § förklara varan förbruten eller enligt
8 § föreskriva, vad det åligger varuägaren fullgöra såsom villkor för
utbekommande av varan, så ock i övrigt med målet lagligen förfara.
Bihang till Päksdagens protokoll 1913. 1 sand. 200 höft. (Nr 257.)
2
10
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
Förslag
till
Lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till
vittnen i mål, som avses i gällande lag angående
förbud mot införsel till riket av varor med
oriktig ursprungsbeteckning.
Härigenom förordnas som följer:
Har i mål, som avses i gällande lag angående förbud mot införsel
till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning, någon blivit
av tullfiskalen åberopad eller enligt generaltullstyrelsens eller Konungens
förordnande inkallad såsom vittne, njute lian gottgörelse av allmänna
medel för sin inställelse efter enahanda grunder och i samma ordning,
som stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål;
skolande sådan kostnad alltid stanna å statsverket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1914.
Kunyl. Majds Nåd. Proposition Nr 257.
11
Förslag
till
Förordning angående ändrad lydelse av 1 § i förordningen om
frihamn den 15 november 1907.
Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen om frihamn den 15
november 1907 skall erhålla följande ändrade lydelse:
I stapelstad — — — — stadgas.
Frihamn — — — — skall i fråga om tull- och tillverkningsavgifter
samt sockerskatt ävensom beträffande tillämpningen av gällande
bestämmelser angående förbud mot införsel till raket av varor med oriktig
ursprungsbeteckning anses såsom utrikes ort; och — — — införes.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1914.
12
Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
24 januari 1913.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvärd,
Statsråden: PETERSSON,
SCHOTTE,
Berg,
Bergström,
friherre Adelswärd,
Petrén,
Stenström.
Larsson,
Sandström.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena
ävensom chefen för justitiedepartementet anmälde chefen för finansdepartementet,
statsrådet friherre Adelswärd, ett av särskilde kommitterade
avgivet underdånigt betänkande med förslag till lag angående förhud
mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning jämte därav
betingade förslag till lag angående ersättning i vissa fall av allmänna
medel till vittnen i ärende, som. avses i berörda författning, lag angående
ändrad lydelse av 2 § i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt den 26 maj
1909 samt kungörelse angående ändrad lydelse av 1 § i förordningen om%
frihamn den 15 november 1907.
13
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 257.
Över förslaget till lag angående förbud mot införsel till riket av
varor med oriktig ursprungsbeteckning ävensom förslaget till kungörelse
angående ändrad lydelse av 1 § i förordningen om frihamn hade kommerskollegium
och generaltullstyrelsen på grund av nådig remiss avgivit
gemensamt underdånigt utlåtande, därvid tillika överlämnats dels
av kommerskollegium inhämtade yttranden från Stockholms handelskammare,
handelskamrarna i Göteborg och Gävle, Södra Ålvsborgs läns
industri- cell handelskammare, Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare,
Örebro läns handels- och industrikammare, Smålands och
Blekinge handelskammare, svenska handelskammaren i London, fullmäktige
i järnkontoret, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges
industriförbund, Sveriges allmänna handelsförening, Sveriges hantverksorganisation,
svenska pappersbruksföreningen och Sveriges minuthandlares
riksförbund, dels ock av generaltullstyrelsen infordrade yttranden från
packhusinspektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt från de
fyra tull!!skalorna i riket.
Efter att hava redogjort för det väsentliga innehållet i handlingarna
yttrade föredragande departementschefen:
»De av kommitterade avgivna förslagen har jag ansett kunna i
huvudsak läggas till grund för en ny lagstiftning i förevarande ämne.
Vid den granskning, för vilken jag låtit desamma bliva föremål
inom finansdepartementet, har jag emellertid funnit de båda förstnämnda
förslagen böra undergå vissa detaljändringar, delvis föranledda av vad
kommerskollegium och generaltullstyrelsen i sitt utlåtande anfört och
särskilda bland de av ämbetsverken införskaffade yttrandena innehålla.
Sålunda har jag ansett andra stycket av 1 § i förslaget angående
förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning,
vilket stycke innehåller åtskilliga exempel på beteckningar, som kunna
anses såsom ursprungsbeteckningar, lämpligen böra utgå. En exemplifiering
sådan som den föreslagna synes nämligen kunna verka vilseledande,
så att å ena sidan i regel endast i de uttryckligen anförda
fallen lagen komme att tillämpas och å andra sidan oriktig ursprungsbeteckning
alltid ansåges föreligga i dessa fall. En dylik lagtillämpning
skulle emellertid, såsom närmare framgår av kommittébetänkandet, icke
vara riktig. Så t. ex. kan en svensk näringsidkares varumärke understundom
utgöra oriktig ursprungsbeteckning, liksom å andra sidan
exempelvis namn å ort eller näringsidkare inom riket ej alltid är att
så anse.
Tredje stycket i samma paragraf innehåller, att den omständigheten
allenast, att å vara förekommer ord på svenska språket eller avbildning
14 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
med svenskt motiv, icke, även om i sistnämnda fall avbildningen åtföljes
av förklarande text, utgör hinder för varans införande. Den sålunda
uttalade principen, vilken i åtskilliga bland förenämnda genom kommerskollegii
och generaltullstyrelsen s försorg införskaffade yttranden gjorts
till föremål för skarp kritik, i det man ansett, att dylika beteckningar
i regel eller åtminstone ofta gåve en vara sken av svenskt ursprung,
finner jag, lika med kommerskollegium och generaltullstyrelsen, vara
riktig och böra komma till uttryck i lagen, särskilt som en strängare
uppfattning om vad som är att betrakta såsom ursprungsbeteckning skulle
kunna föranleda repressalier från länder, på vilka vi driva eu alltmera
betydande exporthandel, och där en dylik strängare uppfattning icke
är gällande. För att emellertid ännu tydligare, än som till äventyrs kan
sägas hava skett i kommitterades förslag, betona, att frågan, huruvida
ord på svenska språket eller avbildning med svenskt motiv skall anses
såsom oriktig ursprungsbeteckning eller icke, måste bedömas från fall
till fall och med hänsyn tagen till beteckningens såväl innehåll som
yttre form, har jag åt ifrågavarande stycke låtit giva en från kommittéförslaget
i viss mån avvikande lydelse, nämligen att den omständigheten,
att å vara förekommer ord på svenska språket eller avbildning
med svenskt motiv, skall, även om i sistnämnda fall avbildningen åtföljes
av förklarande text, ej i och för sig utgöra hinder för varans införande.
Någon verkligt saklig ändring av kommittéförslaget innebär
denna omredigering icke. Sålunda torde, för att nämna några exempel
utöver de av kommitterade i motiven anförda, det förhållandet, att å en
vara förekomma uppgifter på svenska språket angående kvalitet, mått
eller vikt eller svenska ord, som angiva varans ändamål, såsom orden
peppar, ingefära o. d. å burkar eller andra kärl för förvaring av sådana
kryddor, eller att varan är försedd med eu sentens å svenska språket
såsom utsmyckning, icke i och för sig böra föranleda beslag. Att däremot
sådana ord som ''minne från (en viss svensk ort)’ äro att betrakta
såsom svensk ursprungsbeteckning, då denna ort är speciellt känd för
tillverkning av ifrågakomna slags varor, finner jag uppenbart. Likaså
är t. ex. en vy av staden Eskilstuna, anbragt å en i utlandet tillverkad
papperskniv av stål och åtföljd av det bilden förklarande ordet ''Eskilstuna ,
att anse såsom oriktig ursprungsbeteckning. Att ett uppräknande av
de fall, då ord på svenska språket och avbildningar med svenska motiv
icke utgöra oriktiga ursprungsbeteckningar, enligt min uppfattning näppeligen
är möjligt, framgår av det nu anförda. Åvenså lärer vad jag
åberopat till stöd för uteslutandet ur kommittéförslaget av andra stycket
i 1 § giva vid handen, att jag anser en exemplifiering i lagtexten av
Kuntjl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 257. 15
fall, då nu förevarande stycke kan komma till användning, mindre
lämplig.
Vad kommitterade i sista stycket av 1 § föreslagit angående sättet
för neutralisering av en oriktig ursprungsbeteckning finner jag betryggande
och i övrigt ändamålsenligt. Exempel å neutraliserande beteckningar,
vilka särskilt lämpa sig att användas, äro ''importerad’, ''import’,
''utländsk tillverkning’, ’ej svenskt fabrikat’. Den i motiven omnämnda
förkortningen ’imp.’ anser jag endast i det sällsynta undantagsfall böra
godkännas, att fråga är om särdeles små föremål, som icke lämpligen
kunna förses med annan neutraliserande beteckning.
Såsom av det underdåniga betänkandet framgår, hava kommitterade
ansett handläggningen och avgörandet av ifrågavarande mål böra, för
vinnande av större skyndsamhet i proceduren och jämväl mera enhetlighet
vid målens bedömande, helt överflyttas från domstolarna till generaltullstyrelsen
såsom första samt regeringsrätten såsom andra och sista
instans.
Vad kommitterade sålunda föreslagit har i de av kommerskollegium
införskaffade yttrandena mötts med nästan allmänt gillande. Åven kommerskollegium
och generaltullstyrelsen hava, om också med någon tvekan,
anslutit sig till kommitterades förslag i denna del.
Ehuru det visserligen, såsom ock av kommitterade framhållits, icke
kan förnekas, att vissa invändningar av mera juridisk art kunna framställas
mot den föreslagna anordningen, finner jag de praktiska skäl, som
anförts till stöd för densamma, vara avgörande. För denna min uppfattning
torde särskilt den omständigheten kunna åberopas, att den, efter
vad det vill synas, viktigaste invändningen mot den ifrågasatta överflyttningen,
nämligen att eu vara skulle kunna förklaras förbruten genom
beslut av administrativ myndighet, i väsentlig mån förlorar sin betydelse,
vid det förhållandet att enligt kommittéförslaget, vilket jag härutinnan
till fullo gillar, sådan påföljd endast i undantagsfall skall förekomma.
Jämlikt förslaget är nämligen varuägaren berättigad att, om den oriktiga
ursprungsbeteckningen kan utplånas eller neutraliseras, utan att varan
därigenom i sin helhet förstöres eller förlorar allt värde såsom handelsvara,
utfå densamma, sedan dylik åtgärd av honom vidtagits samt han
därjämte erlagt en efter varans värde beräknad avgift ävensom gäldat
eller ställt säkerhet för vissa kostnader, som i saken kunna hava uppkommit
för det allmänna.
Om jag alltså i princip gillar kommitterades förslag beträffande
den ändrade proceduren, har jag emellertid ansett förslaget härutinnan
böra ändras i vissa delar för vinnande av än större skyndsamhet vid
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
ärendenas behandling’ och möjliggörande för varuägaren att snarast utbekomma
sin vara i de fall, då densamma ej skall förklaras förbruten.
Vid utarbetandet av sitt förslag synas kommitterade hava velat,
såvitt möjligt, bibehålla förevarande måls karaktär av verkliga rättstvister
i motsats till ärenden av administrativ natur. I sådant avseende
har kommittén bland annat bibehållit partsförfarandet och därvid såsom
motparter till varuägaren ställt den tullfunktionär, som verkställt beslaget,
ävensom vederbörande tullfiskal med rätt för dem båda att i likhet med
varuägaren överklaga generaltullstyrelsens beslut.
Kommerskollegium och generaltullstyrelsen hava i sitt utlåtande
på anförda skäl hemställt, att åt tullfiskalen icke måtte inrymmas ställning
såsom sakägare i ärendet, utan att således endast åt beslagaren
uppdrages att gentemot varuägaren uppträda såsom det allmännas
representant i saken.
På samma gång jag finner denna hemställan böra vinna beaktande,
anser jag, med hänsyn särskilt till vad jag nyss anfört rörande den av
kommitterade föreslagna lindring i påföljden för överträdelse av författningen,
att åt ifrågavarande ärenden genom kommittéförslaget givits så
framträdande karaktär av administrativa ärenden, att betänklighet icke
bör möta att fråntaga även beslagaren hans egenskap av sakägare och
således låta det allmännas intresse i saken bevakas allenast av den
prövande myndigheten.
I anslutning till vad jag nu anfört har 3 § i förslaget till lag
angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning
ändrats sålunda, att tillfälle att yttra sig i ärendet ej skall
lämnas tullfiskalen, och att beslagaren endast för det fall behöver höras,
att generaltullstyrelsen så prövar nödigt, varjämte i sammanhang härmed
stadgats, att yttrande från vederbörande tullförvaltning jämväl skall i
händelse av behov infordras. Vidare har i 12 § besvärsrätt tillerkänts
allenast varuägaren och i anledning härav även det av kommitterade i
13 § upptagna stadgandet undergått nödig omredigering, varjämte efter
berörda ändring i 12 § och med tagen hänsyn till nyssnämnda bestämmelse
i 13 § den av kommitterade föreslagna besvärstiden funnits
lämpligen kunna förlängas till trettio dagar från beslutets dag. I 3 och
9 §§ har stadgats, att tullförvaltningen skall hos generaltullstyrelsen
gorå anmälan om verkställt beslag likasom ock om underlåtenhet av
varuägaren att fullgöra enligt 8 § givet föreläggande. I en närmast
efter 15 § upptagen ny paragraf har lämnats föreskrift, att varje av
generaltullstyrelsen eller Konungen i ärendet meddelat beslut, som påkallar
åtgärd från tullförvaltningens sida, skall tillställas samma myndig
-
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
het; och har insättandet av denna nya paragraf föranlett omnumrering
av de följande paragraferna i förslaget. Slutligen hava vissa smärre
jämkningar vidtagits i 7, 10 och 14 §§ av ifrågavarande förslag ävensom
i förslaget till lag angående ersättning i vissa fall av allmänna
medel till vittnen i ärende, som avses i huvudförfattningen.
Uti 15 § av huvudförslaget har jag ansett mig höra förorda en
ändring, som visserligen icke ovillkorligen betingas av vad jag nyss
anfört och hemställt, men som dock står i visst sammanhang därmed.
I omförmälda paragraf hava kommitterade föreslagit, att den avgift,
varuägaren i allmänhet har att erlägga för tillgodonjutande av rätten
att utbekomma sin vara, likasom ock behållna försäljningssumman för
vara, som förklarats förbruten, skall efter närmare angiven grund fördelas
mellan beslagaren och kronan. Ehuru, såsom antytt, något bestämt
hinder ej torde möta att medgiva beslagaren en sådan andel
men ändock åt ärendet giva den administrativa karaktär, som skett,
synes emellertid ett stadgande om beslagarandel mindre förenligt med
en lagstiftning av nämnda slag. På grund härav har jag åt 15 § låtit
giva det innehåll, att avgiften, respektive behållna försäljningssumman
för förbruten vara, i sin helhet skall tillfalla kronan, varförutom de av
kommitterade i samma paragraf upptagna bestämmelser angående sättet
för gäldande av vissa i saken uppkomna kostnader ansetts därvid kunna
helt utgå och i följd härav den i 5 § förekommande hänvisningen till
15 § fått bortfalla. Att genom förstnämnda ändring i 15 § en avvikelse
göres från vad eljest gäller för liknande fall, anser jag av mindre
betydelse, då enligt kommittéförslaget beslagarandelen endast mera sällan
skulle komma att utgå av varans försäljningssumma utan merendels av
omförmälda avgift och därför i allmänhet ej uppgå till sådant belopp,
att utsikten till beslagarandel i någon högre grad kunde väntas komma
att sporra tullpersonalen till noggrant aktgivande på överträdelser av
författningen, samt för övrigt särskilt skärpt uppmärksamhet i regel ej
erfordras för upptäckande av sådana överträdelser.
Har generaltullstyrelsen jämlikt 4 § upphävt beslaget, är med det
nya innehåll, som givits åt 12 §, varuägaren berättigad att omedelbart
utfå sin vara. Emellertid kan det även för det fall, att generaltullstyrelsen
funnit beslaget lagligen grundat och enligt 8 § förelagt varuägaren
att utplåna eller neutralisera den å varan förefintliga beteckningen,
ej sällan vara av betydelse för honom att genast utbekomma
varan, oaktat han har för avsikt att överklaga eller redan överklagat
generaltullstyrelsens beslut. Sålunda kan inträffa, att varuägaren anser
oriktig ursprungsbeteckning icke föreligga och därför önskar i högre
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 200 höft. (Nr 257.) 3
18 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
instans fullfölja saken i kela dess vidd men dock är villig att foga sig
i den av generaltullstyrelsen lämnade föreskriften rörande utplåning
eller neutralisering av den omtvistade beteckningen för att därefter utan
vidare dröjsmål få disponera över varan, något som för honom särskilt
i det fall kan vara av synnerlig vikt, att varan utgöres av en säsongartikel,
som högst väsentligt skulle förlora i värde, om han för varans
utfående skulle nödgas avvakta ärendets slutliga prövning hos regeringsrätten.
Vidare kan t. ex. förekomma, att varuägaren visserligen medgiver,
det oriktig ursprungsbeteckning är för handen, men antingen vill med
åberopande av bestämmelsen i andra stycket av 7 § fullfölja talan mot
generaltullstyrelsens beslut, såvitt han därigenom förpliktats att erlägga
sådan avgift, som i nämnda paragraf sägs, eller ock endast önskar söka
nedsättning i det av generaltullstyrelsen fastställda avgiftsbeloppet. I
dylika fall synes hinder icke möta att medgiva varuägaren rätt att
när som helst på begäran utfå varan, såframt han dessförinnan ej
mindre utplånar eller neutraliserar den åsätta beteckningen i enlighet
med de föreskrifter, generaltullstyrelsen meddelat, än även ställer betryggande
säkerhet för den avgift och de kostnader, han av generaltullstyrelsen
kan hava förpliktats gälda. Att emellertid ett eller flera
exemplar av varan kunna behöva innehållas för att tjäna såsom bevismedel
vid ärendets prövning hos regeringsrätten, ligger i sakens
natur. Bestämmanderätten härutinnan likasom prövningen av erbjuden
säkerhet torde lämpligast kunna anförtros åt vederbörande tullförvaltning,
som ock skall hava att tillse, det utplåningen eller neutraliseringen
behörigen verkställes. I ett till 13 § fogat andra stycke har jag därför
låtit upptaga bestämmelser av nu angivna innehåll. Då anmälan enligt
detta stycke ansetts kunna göras hos tull förvaltningen, har i paragrafens
första stycke den ändring vidtagits, att förklaring, varom där sägs,
likaledes skall ske hos tullförvaltningen. Därjämte har i detta sammanhang
17 (numera 18) § undergått en mindre omredigering.
I sistnämnda paragraf har vidare den ändring synts mig böra
vidtagas, att, i närmare överensstämmelse med ordalagen i Madridkonventionen,
den neutraliserande beteckningen förklarats skola angiva den
stat eller den ort, där varan frambragts eller tillverkats. Denna bestämmelse
torde, såsom ock kommittén, att döma av dess redogörelse
för innebörden i artikel 3 av konventionen, ansett, böra så förstås, att,
om den oriktiga ursprungsbeteckningen hänvisar å ett annat land än
det, varifrån varan leder sitt ursprung, den neutraliserande beteckningen
skall innehålla uppgift om det verkliga ursprungslandet (exempel: ''spanskt
portvin’), men att, om den oriktiga ursprungsbeteckningen hänvisar å
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
viss ort inom det land, där varan, fastän på annan ort, frambragts eller
tillverkats, den neutraliserande beteckningen skall angiva den verkliga
ursprungsorten (exempel: ''portvin från Lagos’). Att i det förra fallet
orten och i det senare landet jämväl kan utsättas, ehuru detta icke ovillkorligen
erfordras, lärer vara tydligt.
Beträffande den föreslagna bestämmelsen i 7 §, att däri omförmälda
avgift skall utgå med vissa procent av den oförtullade varans
värde vid införseln, hava kommerskollegium och generaltullstyrelsen
uttalat, att med hänsyn till svårigheten att bestämma sagda värde det
syntes ämbetsverken lämpligt, att detsamma angåves utgöra den fakturerade
köpeskillingen för varan. Att köpeskillingen i allmänhet kan tjäna
till ledning för beräknandet av varans värde, synes mig uppenbart.
Däremot anser jag det icke lämpligt föreskriva, att vederbörande myndighet
vid värdesättningen av varan ovillkorligen skall vara bunden vid
det pris, en företedd faktura angiver, särskilt som den möjligheten icke
är utesluten, att ett sådant stadgande — vilket tydligen skulle förutsätta
en uttrycklig bestämmelse om skyldighet för varuägaren att förete
faktura angående varan — understundom skulle komma att av varuägaren
missbrukas genom uppvisande av oriktig faktura. Den nämnda av
ämbetsverken ifrågasatta ändringen i lagtexten har jag därför funnit
mig ej kunna tillstyrka.))
Föredragande departementschefen hemställde härefter, att lagrådets
utlåtande måtte för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas
över bifogade, i enlighet med ovan angivna grunder avfattade
förslag dels till lag angående förhud mot införsel till riket av varor med
oriktig ursprungsbeteckning och dels till lag angående ersättning i vissa
fall av allmänna medel till vittnen i ärende, som avses i gällande lag
angående förhud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning,
ävensom över kommitterades likaledes såsom bilaga till protokollet
fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § i lagen
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt den 26 maj 1909.
Till denna hemställan, som biträddes av statsrådets
övriga ledamöter, behagade Hans Maj:t
Konungen lämna bifall.
Ur protokollet:
Arvid NordlindJi.
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
Förslag
till
Lag angående förbud mot införsel till riket av varor med
oriktig ursprungsbeteckning.
Härigenom förordnas som följer:
Svenska ursprungsbeteckning ar.
1 §•
Ej må vara, därå finnes anbragt beteckning, som giver varan sken
av att bava frambragts eller tillverkats i Sverige, från utrikes ort hit
till riket införas för försäljning.
Den omständigheten, att å vara förekommer ord på svenska språket
eller avbildning med svenskt motiv, skall, även om i sistnämnda fall
avbildningen åtföljes av förklarande text, ej i och för sig utgöra hinder
för varans införande.
Ovan stadgade förbud äger icke tillämpning,
då det ådagalägges, att varan verkligen är frambragt eller tillverkad
i Sverige och förut blivit utförd ur riket;
då den åsätta beteckningen enligt handelsbruk endast tjänar att
utmärka varans art (generisk beteckning); eller
då, jämte den svenska ursprungsbeteckningen, å varan finnes på
tydligt, lätt i ögonen fallande och varaktigt sätt angivet, att varan är
av utländskt ursprung.
2 §.
Ankommer hit till riket vara, som jämlikt 1 § ej må hit införas,
skall varan vid införseln tagas i beslag av tullpersonalen.
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
Då vara tagits i beslag, skall densamma avlämnas till närmaste
tullförvaltning, där den lämpligen kan förvaras, varjämte underrättelse
om beslaget ofördröjligen skall genom nämnda tullförvaltnings försorg
i rekommenderat brev avsändas till varans adressat, där sådan finnes
å denna angiven eller eljest är för tullförvaltningen känd och han ej
personligen varit närvarande vid beslagets verkställande.
3 §•
Ärende angående överträdelse av denna lag tillhör generaltullstyrelsens
handläggning och avgörande.
Verkställt beslag skall av den tullförvaltning, till vilken varan
jämlikt 2 § avlämnats, skyndsamt underställas styrelsens prövning.
Innan ärendet av styrelsen företages till avgörande, skall tillfälle
lämnas ägaren av varan att däri yttra sig; och förelägge styrelsen för
sådant ändamål honom att inom viss tid från erhållen del av föreläggandet
avgiva dylikt yttrande, vid äventyr att ärendet ändock avgöres.
År ägaren ej känd, eller kan han icke anträffas med kallelse, skall styrelsen
låta i allmänna tidningarna införa kungörelse angående beslaget
med föreläggande för ägaren att, vid nyssnämnda äventyr, inom tre
månader från kungörandet inkomma med yttrande i ärendet. Där så
prövas nödigt, inhämte styrelsen jämväl yttrande från den, som verkställt
beslaget, så ock från den tullförvaltning, varom ovan nämnts.
Med ägaren av vara förstås i denna lag emottagaren eller, om
han är ombud för annan här i riket, vilken äger förfoga över varan,
denne senare.
i §■
Finner generaltullstyrelsen beslaget vara utan laga skäl verkställt,
förordne styrelsen om detsammas upphävande.
5 §•
Prövas beslaget vara lagligen grundat, och kan ej den oriktiga
ursprungsbeteckningen utplånas eller varan förses med sådan i 1 § omförmäld
beteckning, varigenom dess utländska ursprung angives, utan
att varan därigenom i sin helhet förstöres eller förlorar allt värde såsom
handelsvara, skall densamma av generaltullstyrelsen förklaras förbruten,
och meddele styrelsen därvid tillika föreskrift, huru jämlikt 14 §
med varan skall förfaras.
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
6 §•
Finnes beslaget lagligen grundat, men är fall, som omförmäles i
5 §, icke för banden, må ägaren utbekomma varan, sedan den oriktiga
ursprungsbeteckningen blivit genom ägarens försorg och på hans bekostnad
samt under tillsyn av tullpersonal utplånad eller på i nämnda
§ angivet sätt oskadliggjord i enlighet med de närmare föreskrifter,
generaltullstyrelsen i sådant hänseende meddelar.
i §•
Vill ägaren av varan begagna sig av den honom i 6 § medgivna
rätt, åligge honom, utöver vad i samma § sägs, att erlägga en avgift,
motsvarande tio procent å den oförtullade varans värde vid införseln,
dock ej under tio kronor eller över femhundra kronor för allt med
samma lägenhet till honom ankommet obehörigen märkt gods, ävensom
gälda de särskilda kostnader, vilka i saken kunna för det allmänna hava
uppkommit för transport, vård och underhåll av varan samt för tillsyn,
varom i 6 § förmäles.
Förmår ägaren visa, att varan mot hans förbud blivit obehörigen
märkt, vare han från avgiftens erläggande fri.
Åro de kostnader, varom ovan sägs, ännu icke till siffran bestämda,
eller uppstår tvist i fråga om kostnadsbeloppet, utgöre den
omständigheten ej hinder för ägaren att utfå varan, såframt han ställer
av tullförvaltningen godkänd säkerhet för nämnda kostnader.
8 §•
Beslut, varigenom verkställt beslag i det uti 6 och 7 §§ avsedda
fall varder av generaltullstyrelsen fastställt, skall jämväl innehålla föreläggande
för ägaren av varan att inom viss tid, efter det styrelsens
beslut vunnit laga kraft, i enlighet med däri lämnade föreskrifter fullgöra
vad honom jämlikt nämnda §§ åligger för utbekommande av varan.
9 §•
Ställer sig ägaren av varan icke till efterrättelse vad enligt 8 §
blivit honom förelagt, anmäle tullförvaltningen förhållandet hos generaltullstyrelsen;
och vare i ty fall lag som i 5 § sägs.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
23
10 §•
Påkallar ägaren av varan vittnesförhör vid domstol, eller finner
generaltullstyrelsen eljest sådant förhör erforderligt, må styrelsen därom
förordna.
11 §•
Generaltullstyrelsens enligt 4, 5, 8 eller 9 § givna beslut skall i
rekommenderat brev avsändas till ägaren av varan, såframt hans adress
är känd.
12 §.
Mot generaltullstyrelsens beslut i ärendet må endast ägaren av
varan fullfölja talan.
Åtnöjes icke varuägaren med beslut, som styrelsen jämlikt 5, 8
eller 9 § meddelat, äge han att, vid talans förlust, däröver hos Konungen
anföra besvär före klockan tolv å trettionde dagen från beslutets
dag. Över beslut, som styrelsen under ärendets handläggning meddelat,
må särskild klagan icke av varuägaren föras.
13 §.
Förklarar ägaren av varan hos tullförvaltningen sig åtnöjas med
general tullstyrelsens jämlikt 8 § meddelade beslut, skall, ändock att
tiden för besvärs anförande icke är till ända, vid beslutet förbliva.
År ägaren av varan missnöjd med beslutet, vare han likväl under
nedan angivna villkor berättigad att på därom hos tullförvaltningen framställd
begäran utfå varan, i den mån densamma icke erfordras såsom bevismedel
vid prövning av besvär över generaltullstyrelsens beslut. Vill han
begagna sig av denna sin rätt, åligge honom att före varans utbekommande
dels i enlighet med de föreskrifter, styrelsen lämnat, utplåna den å varan
förefintliga beteckningen eller förse varan med sådan beteckning för
angivande av dess utländska ursprung, som i 1 § sägs, och dels ställa
av tull förvaltningen godkänd säkerhet för den avgift och de kostnader,
styrelsen kan hava förpliktat honom att i saken gälda.
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
14 §.
Vara, som enligt 5 § genom laga kraft ägande beslut förklarats
förbruten, skall genom tullförvaltningens försorg förstöras.
Vara, som jämlikt 9 § blivit genom laga kraft ägande beslut förklarad
förbruten, skall av tallförvaltningen å offentlig auktion försäljas
till den mestbjudandes fria disposition.
I händelse beslagtagen vara finnes underkastad förskämning, minskning
eller annan sådan nedgång i värde, såframt med försäljningen därav
fördröjes, må generaltullstyrelsen eller Konungen, där ärendet är beroende
på Konungens prövning, efter därom av varuägaren gjord framställning
eller om eljest så prövas skäligt, förordna om varans försäljning
utan avbidan på ärendets slutliga avgörande; skolande i sådant
fall köpeskillingen, intill dess slutligt beslut fallit och vunnit laga kraft,
nedsättas i tullkassan.
Innan vara försäljes, skall i enlighet med föreskrifter, som meddelas
tullförvaltningen, den åsätta ursprungsbeteckningen utplånas eller
ock varan förses med sådan beteckning för angivande av dess utländska
ursprung, som i 1 § sägs. Kan dylik åtgärd ej lämpligen vidtagas,
skall varan i sin helhet eller till den del, sådant nödigt är, förstöras.
15 §.
Den avgift, varuägaren erlagt för utbekommande av varan, eller,
i händelse denna förklarats förbruten, vad den vid försäljning må hava
inbringat tillfälle kronan.
16 §.
Varje av generaltullstyrelsen eller Konungen i ärendet meddelat
beslut, som påkallar åtgärd från tullförvaltningens sida, skall tillställas
samma myndighet.
17 §.
Vad i denna lag är stadgat gälle ock i det fall, att den oriktiga
ursprungsbeteckningen är anbragt å emballage, i vilket varan vid
införseln förvaras, såvida emballaget är sådant, att varan är avsedd att
däri hållas till salu.
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 257.
25
Utländska ursprung sbeteckningar.
18 §.
Efter avtal med främmande stat må Konungen under förutsättning
av ömsesidighet förordna, att här ovan givna bestämmelser skola äga
motsvarande tillämpning i fråga om vara, försedd med oriktig ursprungsbeteckning,
genom vilken varan direkt eller indirekt angives vara frambragt
eller tillverkad i den främmande staten eller å någon inom denna
belägen ort, såframt icke nämnda beteckning åtföljes av en noggrann
och i tydliga bokstäver framträdande uppgift om den stat eller den ort, där
varan frambragts eller tillverkats; dock med iakttagande därav, att beslag
å sådan vara endast må äga rum efter angivelse, eller om tullpersonalen eljest
finner uppenbart, att oriktig ursprungsbeteckning föreligger, att varan,
innan densamma må av ägaren utbekommas eller för det allmännas
räkning försäljas, skall, om den oriktiga ursprungsbeteckningen icke
utplånas, förses med sådan uppgift, som nyss nämnts, ävensom att vad
i 1 § stadgas angående generiska beteckningar ej skall gälla i fråga
om beteckningar å vinodlingsprodukter.
19 §.
Genom denna lag upphäves förordningen angående förbud mot
införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning den 9
november 1888.
20 §.
Denna lag träder i kraft den — — —; dock att förut gällande
bestämmelser fortfarande skola äga tillämpning i fråga om mål, som
dessförinnan blivit vid domstol anhängiggjort eller enligt 3 § i förordningen
den 9 november 1888 dit hänskjutet.
Bihang till Biksdagens protokoll 1913. 1 samt. 200 käft. (Nr 257.)
4
26
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
Förslag
till
Lag angående ersättning i vissa fall av allmänna medel till
vittnen i ärende, som avses i gällande lag angående
Förbud mot införsel till riket av varor med
oriktig ursprungsbeteckning.
Härigenom förordnas som följer:
Har i ärende, som avses i gällande lag angående förbud mot
införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning, någon blivit
enligt generaltullstyrelsens eller regeringsrättens förordnande inkallad
såsom vittne och på grund bärav inställt sig vid domstol, njute han,
såframt icke vittnesförhöret föranletts av därom framställd begäran av
varuägaren, gottgörelse av allmänna medel för inställelsen efter enahanda
grunder och i den ordning, som stadgas angående ersättning av
allmänna medel till vittnen i brottmål; skolande sådan kostnad alltid
stanna å statsverket.
Denna lag träder i kraft den
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
27
Förslag
till
Lag angående ändrad lydelse av 2 § i lagen om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt den 26 maj 1909.
Härigenom förordnas, att 2 § i lagen om Kungl. Mairts regeringsrätt
den 26 maj 1909 skall erhålla följande ändrade lydelse:
Besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen fullföljas
i statsdepartementen, skola, med de undantag varom i 3 § sägs, tillhöra
regeringsrättens upptagande och avgörande i följande mål:
5:o) mål om tullbehandling;
mål om införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning1
mal om taxering till skatt eller annan avgift;
Denna lag träder i kraft den---; dock att mål om införsel
till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning, vilket dessförinnan
blivit vid domstol anhängiggjort eller jämlikt 3 § i förordningen den 9
november 1888 dit bänskjutet, skall behandlas enligt förut gällande
bestämmelser. ö
28
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 257.
Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd torsdagen den 20 mars
1913.
Närvarande:
Justitieråden: Thomasson,
Gustaf Carlson,
Syedelius,
Regeringsrådet Thulin.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 24 januari
1913, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle, för
det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över upprättade
förslag till
lag angående förhud mot införsel till riket av varor med oriktig
ursprungsbeteckning;
lag angående ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i
ärende, som avses i gällande lag angående förbud mot införsel till riket av
varor med oriktig ursprungsbeteckning; och
lag angående ändrad lydelse av 2 § i lagen om Kungl. Majis regeringsrätt
den 26 maj 1909.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av hovrättsrådet Hakon Hjertén.
Lagrådet fann de remitterade förslagen föranleda till följande
yttrande:
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
29
I. Förslaget till lag angående förbud mot införsel till riket av varor med
oriktig ursprungsbeteckning.
1 §•
I kommitténs förslag hade till det i första stycket av förevarande
§ upptagna huvudstadgandet fogats två särskilda bestämmelser,
avsedda att tjäna till ledning vid avgörandet om oriktig ursprungsbeteckning
skulle anses föreligga. I andra stycket uttalades nämligen,
att såsom dylik beteckning exempelvis kunde anses namn å ort, fastighet,
industriell anläggning eller näringsidkare inom Sverige eller sådan
näringsidkares firma, medan åter i tredje stycket förklarades, att den
omständigheten allenast, att å vara förekomme ord på svenska språket
eller avbildning med svenskt motiv, ej utgjorde hinder för varans införande.
Såsom avfattningen angiver och i kommitténs motiv framhållits,
voro dessa bestämmelser att betrakta såsom presumtionsregler i
skilda riktningar; de i andra stycket uppräknade beteckningarna skulle
icke städse, om också i allmänhet, anses utmärka svenskt ursprung, och
svenska ord vore visserligen understundom att anse som oriktig ursprungsbeteckning.
Då nu i det remitterade förslaget andra stycket
icke upptagits, synes den möjligheten icke vara utesluten, att åt det
bibehållna tredje stycket kunde givas den tolkning, att under ord på
svenska språket folie jämväl namn på orter, fastigheter, industriella anläggningar
eller näringsidkare inom Sverige eller sådan näringsidkares
firma. Under sådan förutsättning skulle angående dessa beteckningar
vara given eu presumtionsregel av alldeles motsatt innebörd mot den i
kommittéförslaget upptagna. Att detta icke varit avsett framgår av
departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet. Åt det bibehållna
stycket torde därför till undvikande av missförstånd böra givas en ändrad
avfattning.
Även i ett annat hänseende synes en omredigering av samma
stycke, vara önskvärd. Enligt motiven avses att därunder även skulle
inbegripas exempelvis ett sådant fall, då en bruksanvisning på svenska
språket anbragts å varan. Med hänsyn till den använda singular^''
formen — »förekommer ord» — och den negativa ord ställningen lärer
stadgandet, språkligt sett, knappast medgiva en dylik tolkning. I varje
fall . synes stadgandet giva anledning till en tvekan, vilken genom en
tydligare avfattning torde böra undanröjas.
30
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
3 §•
Enligt förslaget hava mål angående oriktig ursprungsbeteckning
för vinnande av större skyndsamhet och mera enhetlighet vid målens
bedömande överflyttats från de allmänna domstolarna till generaltullstyrelsen
såsom första samt regeringsrätten såsom andra och sista
instans.
Den föreslagna lagen utgör egentligen ett led i en lagstiftning
om illojal konkurrens, och de mål, som i lagen avses, äro till sin innebörd
att likställa med verkliga brottmål. Givet är, att denna målens
karaktär icke kan förändras genom deras överflyttning till administrativ
myndighet. Vid en sådan överflyttning — varemot lagrådet på de av
kommittén och departementschefen angivna skäl ej ansett sig böra göra
någon erinran — är det därför av vikt, att den administrativa myndigheten
får en sådan organisation, som kräves med hänsyn till målens
rättsliga natur. Detta synes även påkallat från en annan synpunkt. Det
är att förvänta, att i en blivande lagstiftning om illojal konkurrens
kommer att stadgas straff för den, som inom landet till salu håller vara
med oriktig ursprungsbeteckning, och lärer anledning ej finnas att förlägga
mål härom till administrativ myndighet. Under förutsättning att
straffbarheten icke inskränkes till de fall, då ursprungsbeteckningen
åsatts först inom landet, torde, därest en vara vid införseln tagits i
beslag men av den administrativa myndigheten frigivits, denna myndighets
beslut bliva prejudicierande för domstolarna.
I generaltullstyrelsen är enligt gällande instruktion generaltulldirektören
ensam beslutande efter föredragning av den ledamot, till
vars avdelning målet hör. I fråga om föredraganden för administrativa
ärenden är det föreskrivet, att han skall hava avlagt de kunskapsprov,
författningarna föreskriva för dem, som må i domarevärv nyttjas, och
skall denne, då ärende förekommer av rättslig natur, närvara vid detsammas
föredragning, även om ärendet ej tillhör hans handläggning.
Med hänsyn till vad ovan anförts synes det vara nödvändigt att
i lagen fastslå, att vid behandlingen av ifrågavarande mål skola närvara
utom chefen minst två ledamöter, av vilka åtminstone en skall hava
avlagt de kunskapsprov, författningarna föreskriva för dem, som må i
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257. 31
domarevärv nyttjas, samt att i händelse av skiljaktiga meningar skall
gälla vad allmänna lagen stadgar angående omröstning till dom i brottmål.
Med hänsyn till ifrågavarande måls rättsliga karaktär hade kommittén
i sitt förslag upptagit föreskrifter om beslagarens och tullfiskalens
hörande samt tillerkänt dem rätt till klagan över general tull styrelsens
beslut. För att vinna än större skyndsamhet vid målens behandling och
för att möjliggöra för varuägaren att snarast möjligt utbekomma sin
vara i de fall, då densamma ej skall förklaras förbruten, har i det
remitterade förslaget egenskapen av sakägare fråntagits såväl beslagaren
som tullfiskalen. Det allmännas intresse i saken skulle sålunda endast
bevakas av den dömande myndigheten, på vilken det jämväl skulle ankomma
att själv anskaffa erforderlig utredning i målet. Redan i och
för sig synes detta vara betänkligt, och framträder olägenheten därav
ännu mera, om man beaktar, att denna myndighet, om beslaget ogillas,
skulle bliva sista instans. Fn sådan anordning torde i många fall föranleda
att, där tvekan föreligger, generaltullstyrelsen gillar beslaget och
överlämnar åt regeringsrätten att på besvär av varuägaren slutligen avgöra
målet. Härigenom skulle i många fall syftemålet med förändringen
motverkas. Särskilt om beslagareandelen upphäves, synes anledning ej
föreligga att bibehålla ställningen såsom sakägare för beslagaren, men
torde tillräckliga skäl ej hava anförts för att såsom sådan utesluta vederbörande
tullfiskal. Visserligen kan, därest tullfiskalen får besvärsrätt,
därav föranledas dröjsmål för den varuägare, som önskar utfå sin vara,
i de fall då den ej skall förklaras förbruten, men kan olägenheten härav
åtminstone i viss mån undanröjas därigenom att, med den förändrade
anordning, som lagrådet nedan föreslår för meddelandet av generaltullstyrelsens
beslut, besvärstiden torde kunna förkortas.
Bibehållandet av tullfiskalen såsom part medför även den fördelen
att denne säkerligen kommer att tillhandagå med den utredning, som
eljest den dömande myndigheten själv måste sörja för. Detta är av
betydelse särskilt vid lagens tillämpning å utländsk ursprungsbeteckning,
då tvist lätt kan tänkas uppstå om varan tillverkats i det land, som
beteckningen angiver.
Mot förslaget må i övrigt anmärkas, att det i alltför stor utsträckning
synes hava byggt på varuägarens biträde för utrednings anskaffande.
I motiven till kommittéförslaget framhålles, att varuägaren, även om
han anser beslaget olagligt, skall vara villig bland annat angiva, huruvida
han finner utplåning eller neutralisering av den ifrågavarande be
-
32
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
teckningen möjlig och, därest så är förhållandet, pa vilket sätt dylik
åtgärd enligt hans förmenande bör vidtagas. Lämpligare synes vara,
att då tullförvaltningen underställer generaltullstyrelsens prövning verkställt
beslag, tullförvaltningen avgiver förslag i dessa avseenden, samt
att varuägaren sedan lämnas tillfälle att yttra sig däröver.
6-9 §§.
För det fall att visserligen beslaget finnes vara lagligen grundat,
men ursprungsbeteckningen kan utplånas eller eljest oskadliggöras,
beredes genom föreskrifterna i 6 och 7 §§ möjlighet för varuägaren att
undgå varans förverkande; han bar att dels oskadliggöra beteckningen
dels ock gälda särskild avgift och vissa kostnader. För fullgörandet
härav har generaltullstyrelsen att förelägga viss tid. Påföljden för uraktlåtenhet
att efterkomma föreläggandet är varans förlust. Såvitt frågan
gäller beteckningens oskadliggörande, överensstämmer denna påföljd
med förslagets principer. Men är föreläggandet i denna del fullgjort,
föreligger icke längre på den grund, som föranlett beslaget, något hinder
för varans införande; denna ligger färdig för tullbehandling. Det synes
då naturligt, att den straffavgift, som av varuägaren skall gäldas, utgår
i samma ordning som tull; betalningens uteblivande skulle i så fall medföra
icke varans förverkande utan dess försäljning med rätt för ägaren
att utfå eventuellt överskott. Att avgiftens uträkning sålunda förlägges
till tullbehandlingen medför också vissa fördelar. Visserligen kan beräkningen
av varans värde föranleda tvist och tidsutdräkt, vare sig värdet
skall uträknas i beslagsmålet eller vid tullbehandlingen. I senare fallet
får dock varan utbekommas emot ställande av säkerhet, varigenom
olägenheten av dröjsmålet delvis undanröjes. Vidare skulle tvistens förläggande
till beslagsmålet föranleda, att generaltullstyrelsen behövde tillgång
till bevismaterial, som icke hade direkt sammanhang med frågan
om ursprungsbeteckningen och därför ofta måste särskilt infordras. För
övrigt synas förslagets bestämmelser i fråga om det värde, som skall
läggas till grund för beräkningen, ej fullt tillfredsställande; olika tolkningar
kunna uppstå, huruvida värdet skall beräknas efter vad varan
kostat emottagaren eller efter det pris han kan erhålla med avdrag av
tullen eller således med inberäknande av hans handelsvinst.
Enligt förslaget skall varuägaren utöver avgiften gälda de särskilda
kostnader, som för det allmänna i saken uppstått för transport,
vård och underhåll av varan samt för tillsyn. Kostnaderna för tillsyn
avse förfarandet vid ursprungsbeteckningens oskadliggörande, när undan
-
33
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
tagsvis sådan tillsyn icke kan utövas av tulltjänsteman under hans tjänstetid.
Vad med övriga kostnader avsetts synes ej fullt klart. Utgifterna
för beteckningens oskadliggörande åsyftas icke, enär varuägaren har att
själv därom draga försorg. Ej heller åsyftas vanligen förekommande
åtgärder, såsom varans inläggande i packhus. Med stadgandet torde
avses sådana kostnader, som endast kunna uppkomma med avseende å
beslagtagen vara. Dylika kostnader torde vid ifrågavarande art av beslag
vara sällsynta och jämförelsevis små. Däremot synas svårigheter
uppstå med avseende å dessa kostnaders särskiljande från andra och
beloppens bestämmande. Kostnaderna synas därför utan olägenhet kunna
anses betäckta genom de straffavgifter, som i regel komma att utgå.
Lagrådet anser alltså att ifrågavarande stadganden kunna i nu angiven
riktning förenklas. Generaltullstyrelsens föreläggande torde böra
avse skyldighet för varuägaren dels att, inom viss tid och vid äventyr
av varans förverkande, på sätt i G § stadgas låta utplåna eller oskadliggöra
ursprungsbeteckningen dels ock, där så skett, att erlägga straffavgift
med tio procent av varans värde — dock med visst minimum
och visst maximum — att utgå i den ordning, som i fråga om tull är
stadgad. I fall, som omförmäles i andra stycket av 7 §, bortfaller
naturligen föreläggandets senare del.
11 §■
Med den avfattning denna § erhållit synes den tid, som skulle
åtgå för expediering av generaltullstyrelsens här avsedda beslut, regelmässigt
komma att ingå i besvärstiden, så att varuägaren i allmänhet
först sedan en icke obetydlig del av besvärstiden redan tilländagått
skulle få kännedom om det meddelade beslutet. Uppenbarligen skulle
detta i fråga om beslut enligt 5, 8 eller 9 § innebära en icke ringa
olägenhet. Denna olägenhet torde lämpligen kunna avhjälpas genom
en föreskrift att beslut, som här avses, skall meddelas efter anslag, i
vilket fall beslutet skall anses givet den dag det anslås och brev till
varuägaren kan samma dag expedieras. Genom en sådan anordning
skulle, jämte det besvärstiden knnde förkortas till tjugu dagar, även
vinnas fördelen av större offentlighet åt beslutet, vilket kunde bliva av
betydelse särskilt i det fall, då varuägarens adress är för generaltullstyrelsen
okänd.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 200 käft. (Nr 257.) 5
34
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
14 §.
Enligt tredje stycket i förevarande § skall, därest fråga om
försäljning av beslagtagen vara på grund av förskämning, minskning
eller annan sådan nedgång i värde uppkommer, sedan målet dragits
under regeringsrättens prövning, frågan avgöras av regeringsrätten.
För undvikande av onödig tidsutdräkt synes det lagrådet lämpligast att
alltid låta generaltullstyrelsen besluta angående sådan försäljning.
Enligt kommitténs motiv skall ifrågavarande stadgande så tolkas,
att där försäljning av nyssnämnda anledning skett av vara, som sedermera
förklaras hava varit försedd med oriktig ursprungsbeteckning,
beslutet därom skall innehålla föreläggande för varuägaren att utgiva
den i 7 § föreskrivna avgift, där sådan skall utgå, ävensom eventuellt
gälda eller ställa säkerhet för kostnader för varans transporterande, vård
och underhåll mot rätt för ägaren att utfå köpeskillingen efter avdragav
kostnaderna för försäljningen samt för den oriktiga beteckningens
utplåning eller neutralisering eller för varans partiella förstörande. Fullgör
ägaren ej detta föreläggande, skall köpeskillingen förklaras förverkad.
Vid 6—9 §§ har redan angivits, huru enligt lagrådets meningavgiften
bör uttagas samt att staten genom denna bör anses erhålla gottgörelse
för eventuella kostnader. Men även om lagrådets berörda hemställan
icke vinner beaktande, torde i det fall, som här avses, eu
sådan procedur icke böra bibehållas. Då neutralisering av den oriktiga
ursprungsbeteckningen redan verkställts och köpeskillingen innestå!-,
synes det oegentligt att pålägga varuägaren skyldighet att inom viss
tid komma med ett erbjudande av avgiften och kostnadsbeloppet vid
äventyr att eljest hava förverkat köpeskillingen. Ur denna höra avgiften
och kostnaderna uttagas och överskottet bör tillfalla ägaren. Eu annan
sak är att man, i likhet med vad eljest i likartade fall är stadgat,
lämpligen må föreskriva en tid, inom vilken ägare har att lyfta överskottet
vid påföljd att detta eljest tillfaller kronan.
Att hela köpeskillingen skall, såsom stadgandet innehåller, vara
nedsatt, till dess slutligt beslut vunnit laga kraft, torde näppeligen vara
påkallat och för övrigt icke stå i överensstämmelse med andra stadgande!!
i förslaget. Till den del köpeskillingen icke kan anses erforderlig för
gäldande av avgift och kostnader lärer ägaren när som helst kunna få
lyfta densamma.
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
35
16 §.
Stadgandet i denna § är av rent instrnktionell natur och bör ur
lagen uteslutas.
18 §.
Vad i denna § stadgats har till ändamål att för Sverige möjliggöra
ingående av konventioner med främmande stater angående ömsesidigt
skydd emot oriktiga ursprungsbeteckningar. Då i paragrafen
lämnas en beskrivning å de beteckningar, emot vilka skydd här i landet
skulle genom dylika avtal kunna beredas en främmande stat, synes det
oegentligt att, på sätt skett, låta jämväl 1 § i förslaget, vilken själv
innehåller en beskrivning å ursprungsbeteckningar, få motsvarande tilllämpning
för de fall, varom 18 § handlar. Emellertid framgår av kommitténs
motiv att föreskrifterna i 1 § delvis här skola tillämpas; från
en av dessa har också visst undantag stadgats i lagtexten. Det synes
fördenskull önskvärt att de bestämmelser, som med avseende å utländska
ursprungsbeteckningar skola motsvara vad i 1 § finnes stadgat om
svenska ursprungsbeteckningar, upptagas i ett sammanhang under 18 §,
samt att hänvisningen i denna § kommer att omfatta allenast 2—17 §§.
Ehuru lagrådet icke har att inlåta sig på frågan, huruvida lagförslaget
överensstämmer med internationella avtal, vilkas biträdande
kan vara åsyftat med förslagets 18 §, vill lagrådet dock erinra, att
denna § avser att bereda skydd icke allenast emot sådana beteckningar,
varigenom oriktigt land angives för varans ursprung, utan även emot
angivande av oriktig ursprungsort inom det land, där varan frambragts
eller tillverkats, men att den lämnade föreskriften om ursprungsbeteckningens
oskadliggörande genom en kompenserande uppgift icke med
tillräcklig tydlighet utmärker, vad en dylik uppgift bör innehålla för
dessa olika fall.
20 §.
Enligt förevarande stadgande skall nu gällande förordning äga
tillämpning jämväl efter de nya lagbestämmelsernas ikraftträdande i
fråga om mål, som före ikraftträdandet anhängiggiorts vid domstol eller
dit hänskjutits enligt 3 § i nämnda förordning. Så vitt därmed avses,
36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
att domstolarna i berörda fall skola bedöma, huruvida oriktig ursprungsbeteckning
föreligger, synes stadgandet lämpligt. Att äldre lag skulle
gälla även beträffande påföljden av varuinförseln torde däremot vara
ägnat att väcka betänklighet. Förslaget är härutinnan betydligt mildare;
enligt allmänt vedertagen regel borde fördenskull de nya bestämmelserna
få tillämpning även å tidigare införsel. Att lagförslaget icke
följt denna regel torde hava sin förklaringsgrund däri, att domstolarna
icke ansetts lämpligen kunna meddela de föreskrifter, som erfordras för de
113m stadgandenas genomförande. Det måste emellertid anses synnerligen
otillfredsställande att måhända för en avsevärd tid efter den nya lagens
ikraftträdande domstolarna skulle fastställa en påföljd, som lagstiftaren
ej vidare ansett rättmätig. I de flesta fall skulle helt visst nådevägen
anlitas och ett avvisande av nådeansökningen näppeligen kunna ske.
Därvid torde helt naturligt ifrågakomma att bifalla ansökningen i den
utsträckning, att den nya lagens påföljd sattes i stället för den i äldre
lag föreskrivna. För genomförande härav bleve generaltullstyrelsens
medverkan av nöden. Under sådana förhållanden har lagrådet trott
att åt övergångsbestämmelsen lämpligen kunde givas det innehåll, att
domstol, som efter lagens ikraftträdande finge att handlägga mål av
ifrågavarande art, endast hade att yttra sig om frågan huruvida oriktig
ursprungsbeteckning förelåge, samt, där så prövades vara fallet,
hänvisa målet till generaltullstyrelsen, vilken därefter hade att i enlighet
med de nya bestämmelserna giva föreskrifter om vad varuägaren
ålåge, där han ville undgå varans förverkande.
II. Förslaget till lag angående ersättning i vissa fall av allmänna medel
till vittnen i ärende, som avses i gällande lag angående förbud mot
införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning.
Lagförslaget synes icke lämna rum för en motsvarande tillämpning
av 3 § i lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av allmänna
medel till vittnen i brottmål. För att i denna del och jämväl i redaktionellt
hänseende erhålla större överensstämmelse med 1886 års lagtorde
åt förslaget böra givas en något ändrad avfattning, därvid, om
lagrådets hemställan under 3 § i huvudförslaget angående tullfiskalens
bibehållande som part vinner bifall, avfattningen naturligtvis jämväl
därefter lämpas.
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
37
III. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § i lagen om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt den 26 maj 1909.
Enär lagen om regeringsrätten endast avser besvär, som jämlikt
författningarna må hos Konungen fullföljas i statsdepartementen, bölden
i förslaget upptagna övergångsbestämmelsen utgå.
Ur protokollet:
. Erik Öländer.
38
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 11 april 1913.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvärd,
Statsråden: PETERSSON,
SCHOTTE,
Berg,
Bergström.
friherre ÅDELSWÄRD,
Petrén,
Stenström,
Larsson,
Sandström.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena
samt chefen för justitiedepartementet anmälde chefen-[för finansdepartementet,
statsrådet friherre Adelsvärd, lagrådets utlåtande över de genom
Kungl. Maj:ts beslut den 24 januari 1913 till lagrådet remitterade förslag
till
1) lag angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig
ursprungsbeteckning och
2) lag angående ersättning i vissa fall av allmänna medel till
vittnen i ärende, som avses i gällande lag angående förbud mot införsel
till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning.
Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll yttrade föredragande
departementschefen:
39
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
»I anledning av de från lagrådets sida gjorda erinringar, vilka
samtliga synts mig vara av beskaffenhet att höra i huvudsak iakttagas,
hava förslagen blivit inom finansdepartementet ånyo översedda.
De vid 1 § av huvudförslaget framställda båda anmärkningar torde
lämpligen kunna på det sätt beaktas, att åt paragrafens andra stycke
gives det innehåll, att den omständigheten, att å vara förekommande
beteckning är avfattad på svenska språket eller att å vara anbragts
avbildning med svenskt motiv, ej i och för sig skall, även om i sistnämnda
fall avbild,ningen åtföljes av förklarande text, utgöra hinder
för varans införande.
I 3 § bär med föranledande av lagrådets hemställan föreskrivits,
att i behandlingen inom generaltullstyrelsen av mål angående oriktig
ursprungsbeteckning ämbetsverkets chef och minst två ledamöter skola
deltaga, att av de senare åtminstone en skall hava fullgjort vad författningarna
föreskriva dem, som uti domareämbeten må nyttjas, att såsom
styrelsens beslut skall gälla den mening, varom de flesta sig förena,
samt att i händelse av lika röstetal eller flera olika meningar vad i allmän
lag för sådant fall är stadgat ^angående omröstning till dom i
brottmål skall lända till efterrättelse.
Bestämmelserna i andra, tredje och fjärde styckena i samma paragraf
hava av redaktionella skäl utbrutits ur paragrafen och upptagits i
två särskilda paragrafer med ordningsnumren 4 och 5.
I den nya 4 §, upptagande stadgandet i andra stycket av 3 § i
det remitterade förslaget, har på grund av erinran från lagrådets sida
inryckts en bestämmelse därom, att, då mål av ifrågavarande slag underställes
generaltullstyrelsens prövning, tullförvaltningen har att avgiva
yttrande, huruvida enligt dess förmenande den beteckning, som föranlett
beslaget, kan utplånas eller ''varan förses med sådan i 1 § omförmäld
beteckning, varigenom dess utländska ursprung angives, utan att varan
därigenom i sin helhet förstöres eller förlorar allt värde såsom handelsvara,
samt, därest så anses kunna ske, på vilket sätt dylik åtgärd synes
höra vidtagas. Därjämte har jag i anslutning härtill ansett lämpligt,
att i lagen uttryckligen föreskrives, att rapport över beslaget från den,
av vilken detsamma verkställts, samtidigt skall av tullförvaltningen överlämnas
till generaltullstyrelsen. I sammanhang med upptagandet i lagen
av dessa bestämmelser har vad den förutvarande paragrafens tredje
stycke innehåller därom, att generaltullstyrelsen, där så prövas nödigt,
har att från tullförvaltningen inhämta särskilt yttrande i målet, ansetts
kunna utgå; att dylikt särskilt yttrande emellertid kan av styrelsen infordras,
ligger i sakens natur.
40
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
Den i det remitterade förslaget vidtagna ändringen uti kommittéförslaget
att fråntaga ej blott beslagaren utan även vederbörande tullfiskal
egenskapen av sakägare och således låta det allmännas intresse i
saken bevakas allenast av den dömande myndigheten utan besvärsrätt
för någon det allmännas representant har lagrådet funnit betänklig,
och har därför lagrådet föreslagit tullfiskalens återupptagande såsom
sakägare i målet. Ehuru synnerligen önskvärt är, att varuägaren skyndsamt
utfår sin vara i fall," då denna ej skall förklaras förbruten, samt
det remitterade förslaget ur denna synpunkt erbjuder en väsentlig fördel
framför en lagstiftning, sådan den av lagrådet förordade, har jag dock
funnit do i lagrådets utlåtande framhållna olägenheterna av ifrågavarande
anordning i det remitterade förslaget övervägande och på grund härav
ansett mig böra tillstyrka vad lagrådet i denna punkt hemställt. 1 den
nya 5 §, motsvarande tredje och fjärde styckena i den förutvarande 3 §,
har därför föreskrivits, att tillfälle att yttra sig i målet skall lämnas,
förutom varuägaren, även vederbörande tullfiskal. Vidare har i förslagets
12 (numera 13) § besvärsrätt tillerkänts jämväl tullfiskalen —
dock med viss av innehållet i andra stycket av 14 § i det reviderade
förslaget föranledd begränsning, mot vilken betänklighet ej torde möta —
och på grund härav besvärstiden ansetts höra förkortas till tjugu dagar.
Även bestämmelserna i sistnämnda paragraf hava i detta sammanhang
undergått nödiga ändringar, därvid rätt att, innan lagakraftvunnet beslut
föreligger, utfå varan synts mig böra tillerkännas varuägaren ej blott för
det i det remitterade förslaget angivna fall utan även för den händelse,
att oriktig ursprungsbeteckning icke funnits vara för handen, varförutom
med anledning av detta nya stadgande såväl förklaring, varom i paragrafens
första stycke nämns, som ock framställning av varuägaren att
omedelbart utbekomma varan ansetts böra göras hos generaltullstyrelsen;
på grund av stadgandet i andra stycket av nuvarande 13 § kunna besvär
över styrelsens beslut i anledning av sådan framställning ej ifrågakomma.
I 10 (numera 11) och 14 (numera 15) §§ av nu ifrågavarande förslag
likasom jämväl i förslaget till lag angående ersättning i vissa fall av
allmänna'' medel till vittnen i förevarande slags mål hava ytterligare i
detta sammanhang några mindre jämkningar vidtagits. I)å ej heller
enligt det sålunda omarbetade huvudförslaget egenskap av sakägare tillkommer
beslagaren, har jag visserligen ej funnit skäl återgå till vad
kommitterade föreslagit om fördelning av influten avgift eller behållen
försäljningssumma för förbruten vara mellan beslagaren och kronan,
men har jag däremot ansett dylik avgift eller försäljningssumma höra
lika fördelas mellan kronan och tullstatens enskilda pensionsinrättning.
41
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 257.
På detta sätt fördelas redan nu vissa böter enligt tullförfattningarna,
beträffande vilka icke den av kommitterade föreslagna fördelningsgrunden
tillämpas. För den ifrågasatta anordningen talar ock i sin mån
den omständigheten, att enligt nu gällande bestämmelser vissa procent
av beslagar an delen tillfalla omförmälda pensionsinrättning.
De av lagrådet vid 6—9 §§ i det remitterade huvudförslaget framställda
anmärkningar hava på följande sätt iakttagits. I 8 § av det
reviderade förslaget har stadgats, att, därest beslaget finnes lagligen
grundat men hinder, varom i 7 (förutvarande 5) § sägs, mot den oriktiga
ursprungsbeteckningens utplånande eller varans förseende med i 1 §
angiven beteckning om dess utländska ursprung ej föreligger, generaltullstyrelsen
skall förelägga varuägaren dels att inom viss tid, efter det
styrelsens beslut vunnit laga kraft, i enlighet med de närmare föreskrifter,
styrelsen har att i beslutet meddela, under tillsyn av tullpersonal
oskadliggöra den oriktiga beteckningen, dels ock, såframt ej visas, det
varan mot ägarens förbud blivit obehörigen märkt, att inom tid och i
den ordning, som stadgas i fråga om erläggande av tull'', gälda en
straffavgift, motsvarande tio procent av varans värde, så beräknat som
om fastställande av värdet å gods, för vilket tull skall utgå efter dylik
grund, är föreskrivet, dock ej under tio eller över femhundra kronor för
allt med samma lägenhet till honom ankommet obehörigen märkt gods.
Ställer sig varuägaren icke till efterrättelse vad sålunda blivit honom
förelagt med avseende å den oriktiga ursprungsbeteckningens oskadliggörande,
skall varan enligt 9 § av generaltullstyrelsen förklaras förbruten;
då, särskilt om egenskap av sakägare tillerkännes tullfiskalen, den anmälan,
på grund av vilken styrelsen har att pröva, om föreläggandet
fullgjorts, icke nödvändigtvis behöver göras av tullförvaltningen, har jagansett
föreskriften i 9 § om sådan anmälan från tullförvaltningen lämpligen
böra utgå. Varda ej straffavgiften och de kostnader, som för dess
beräknande kunna hava uppkommit för det allmänna, där dessa skola
av varuägaren ersättas, behörigen erlagda, skola gällande bestämmelser
angående uttagande av oguldna tullavgifter jämlikt 10 § vinna motsvarande
tillämpning.
I anslutning till vad lagrådet erinrat vid det remitterade förslagets
11 §, har motsvarande paragraf i det reviderade förslaget erhållit den
avfattning, att generaltullstyrelsens beslut enligt 6, 7, 8 eller 9 § skall
meddelas efter anslag ävensom att ett exemplar av beslutet ofördröjligen
skall i rekommenderat brev avsändas till varuägaren, såframt hans adress
är känd.
På sätt lagrådet hemställt vid tredje stycket av 14 § i det remitjBihang
till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 200 käft. (Nr 257.) 6
42
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
terade förslaget, liar den ändring vidtagits i nuvarande 15 §, att uppkommen
fråga om försäljning av beslagtagen vara på grund av fara för
förskämning, minskning eller annan sådan nedgång i värde alltid skall
avgöras av generaltullstyrelsen, även om själva målet är beroende på
regeringsrättens prövning.
Vad lagrådet anfört emot motiven till kommitterades förslag i
berörda ämne torde med hänsyn till det innehåll, som givits åt 8—10 §§
i det reviderade förslaget, icke påkalla någon ändring av lagtexten i
nu förevarande paragraf.
Däremot har, i anledning av vad lagrådet ytterligare i detta sammanhang
anmärkt, bestämmelsen om hela köpeskillingens innehållande,
till dess slutligt beslut fallit och vunnit laga kraft, ur paragrafen uteslutits.
Utan särskild föreskrift lärer framgå, att varuägaren i föreliggande
fall bör äga att omedelbart lyfta köpeskillingen, i den mån densamma
icke erfordras för gäldande av den straffavgift, som kan ifrågakomma,
och därjämte av kostnaderna för försäljningen och härmed i
samband stående åtgärder; huruvida han framdeles skall vara berättigad
att utfå även denna återstod, beror på målets slutliga utgång.
16 § i det remitterade förslaget har i enlighet med lagrådets hemställan
uteslutits ur förslaget.
På grund av lagrådets uttalande vid 18 §, att de bestämmelser,
som med avseende å utländska ursprungsbeteckningar skulle motsvara
vad i 1 § funnes stadgat om svenska ursprungsbeteckningar, borde
upptagas i ett sammanhang under 18 § samt att hänvisningen i denna
paragraf borde omfatta allenast 2—17 §§, har 18 § undergått nödig
omredigering.
Lagrådet har vid samma paragraf vidare erinrat, att, ehuru paragrafen
avsåge att bereda skydd icke endast emot sådana beteckningar,
varigenom oriktigt land angåves för varans ursprung, utan även emot
angivande av oriktig ursprungsort inom det land, dar varan frambragts
eller tillverkats, den lämnade föreskriften om ursprungsbeteckningens
oskadliggörande genom en kompenserande uppgift icke med tillräcklig
tydlighet utmärkte, vad en dylik uppgift borde innehålla för dessa olika
fall. Denna anmärkning har föranlett en något ändrad avfattning av
paragrafen, varigenom tydligt utmärkes, att, därest varan ej frambragts
eller tillverkats inom den angivna staten, den neutraliserande beteckningen
skall utgöras av en uppgift om det verkliga ursprungslandet
men, därest varan frambragts eller tillverkats å annan ort inom viss
stat än den angivna, av en uppgift om den verkliga ursprungsorten.
Att en sådan föreskrift torde få anses överensstämma med en riktig
43
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
tolkning av Madridkonventionen, har jag redan vid förslagets remitterande
till lagrådet framhållit.
Övergångsbestämmelsen i 20 § har, i nära anslutning till vad lagrådet
härutinnan andragit, ändrats sålunda, att i mål, som före lagens ikraftträdande
blivit vid domstol anhängiggjort eller enligt 3 § i förordningen
den 9 november 1888 dit hänskjutet, domstolen fortfarande skall meddela
yttrande vad angår frågan, huruvida beslaget är lagligen grundat,
samt, där så prövas vara förhållandet, hänvisa målet till generaltullstyrelsen,
som har att efter omständigheterna antingen jämlikt 7 § förklara
varan förbruten eller enligt 8 § föreskriva, vad det åligger varuägaren
fullgöra såsom villkor för utbekommande av varan, så ock i
övrigt med målet lagligen förfara. Talan mot underrätts eller hovrätts
beslut, varom ovan nämnts, skall uppenbarligen fullföljas domstolsvägen,
talan mot general tullstyrelsens beslut däremot hos regeringsrätten.
Yad beträffar förslaget till lag angående ersättning i vissa fall
av allmänna medel till vittnen i mål, som avses i huvudförfattningen,
har lagrådets anmärkning, att förslaget icke syntes lämna rum för en
motsvarande tillämpning av 3 § i lagen den 4 juni 1886 angående ersättning
av allmänna medel till vittnen i brottmål, på det sätt iakttagits,
att orden »och på grund härav inställt sig vid domstol» uteslutits,
varigenom torde vara uttryckt, att lämnande av förskott å ersättningen
eller ock annan i sagda lagrum avsedd anordning kan ifrågakomma före
inställelsen. Lagrådets uttalande om önskvärdheten av större överensstämmelse
jämväl i redaktionellt hänseende mellan förslaget och nyssnämnda
lag har ock vunnit beaktande. Att tullfiskalens upptagande
såsom part föranlett en något ändrad avfattning av ifrågavarande lagförslag,
har jag redan i det föregående omnämnt.
Utom de ändringar, för vilka jag nu redogjort, hava i de båda
förslagen vidtagits åtskilliga jämkningar av mera redaktionell natur,
för vilka icke lärer behöva särskilt redogöras.
Lagrådets utlåtande över det av huvudförslaget betingade, till
lagrådet jämväl remitterade förslag till lag angående ändrad lydelse av
2 § i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt den 26 maj 1909 torde det
tillkomma chefen för justitiedepartementet att inför Kungl. Maj:t anmäla.
Utöver de till lagrådet remitterade förslagen hade av kommitterade
jämväl utarbetats förslag till författning angående ändrad lydelse av 1 §
i förordningen om frihamn den 15 november 1907. Detta förslag har
jag funnit endast i redaktionellt hänseende behöva undergå någon
jämkning.
44
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 257.
Vidare synes föreskrift böra meddelas om frihet från stämpel å
generaltullstyrelsens och regeringsrättens expeditioner i förevarande mål.
Till detta ämne anhåller jag att framdeles få återkomma likasom ock
till frågan om de ändringar, som jämväl må anses av huvudförslaget
betingade i vissa tullförfattningar av administrativ natur.
Förslag till sådan ändring i förordningen angående expeditionslösen,
att även frihet från lösen medgives för omförmälda expeditioner,
ävensom förslag till den jämkning i förordningen, angående kontroll å
tillverkningen av margarin m. m., som, enligt vad kommitterade framhållit,
påkallas av huvudförslaget, lärer det ankomma på vederbörande
departementschefer att underställa Kungl. Maj:ts provning,»
Föredragande departementschefen uppläste härefter de i enlighet
med det avgivna yttrandet avfattade förslagen till
1) lag angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig
ursprungsbeteckning,
2) lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen
i mål, som avses i gällande lag angående förbud mot införsel till riket
av varor med oriktig ursprungsbeteckning, och
3) förordning angående ändrad lydelse av 1 § i förordningen om
frihamn den 15 november 1907;
och hemställde föredragande departementschefen, att förslagen
måtte föreläggas Riksdagen till antagande.
Denna hemställan, som biträddes av statsrådets
övriga ledamöter, behagade Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten bifalla; och skulle till Riksdagen
avlåtas proposition av den lydelse, bilaga . . . vid
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Albert Tondén.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKEEI-AKTXEBOLAG, 1913.