Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
1
Nr 234.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående anordnande
av utvidgad statskontroll å fartygs sjövärdighet
m. m.; given Stockholms slott den 11 april 1913.
Med åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att för anordnande av utvidgad statskontroll å fartygs sjövärdighet
m. in. i huvudsaklig överensstämmelse med de av departementschefen
i nämnda protokoll angivna grunder å extra stat under sjunde huvudtiteln
för år 1914 bevilja ett anslag å kronor 170,000, med rätt för
Kungl. Maj:t att därav redan under år 1913 använda kronor 2,500.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all
kung], nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Theodor Adelsivärd.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 177 käft. (Nr 234.)
1
2
Kungl. Maj-ds Nåd. Proposition Nr 234.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet ä
Stockholms slott fredagen den 11 april 1913.
N är v ar ande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvärd,
Statsråden: Petersson,
Schotte,
Berg,
Bergström,
friherre Adelsward,
Petrén,
Stenström,
Larsson,
Sandström.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet friherre Adejswärd anförde
följande:
Då jag inför Kungl. Magt i statsrådet den 14 januari 1913
anmälde de frågor, som rörde regleringen av riksstatens sjunde huvudtitel
för år 1914, omförmälde jag under punkt 37. »Fartygsinspektion»,
hurusom den av Kung]. Maj:t den 21 december 1906 tillsatta kommittén
med uppdrag att efter verkställd utredning avgiva förslag till bestämmelser
angående kontroll å fartygs sjövärdighet in. m. den 16 december
1910 avgivit betänkande i ämnet; att, sedan kommerskollegium den 24
augusti 1912 häröver avgivit infordrat underdånigt utlåtande, man var för
det dåvarande sysselsatt inom justitie- och finansdepartementen med utarbetande
av författnings förslå g i ämnet; att den ifrågasatta lagstiftningen
förutsatte anordnande av en omfattande inspektion av fartyg; samt att
de härför erforderliga medel torde böra äskas av Riksdagen i samband
med framläggande för Riksdagen av vederbörande lagförslag.
3
Kungl. Majis Nåd. Proposition Nr 234.
I enlighet med mitt därvid, i avbidan på den proposition om
anvisande av ifrågavarande medel, som kunde komma att föreläggas
Riksdagen, gjorda samt av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
täcktes Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen att, för anordnande av
fartygsinspektion, bland de extra anslagen under sjunde huvudtiteln
för år 1914 beräkna ett belopp av 170,000 kronor.
Den inom justitie- och finansdepartementen pågående beredningen
av förevarande ärende bär sedermera fortgått. Vid beredningen biträda,
jämlikt Kungl. Maj:ts uppdrag, föredraganden av ärendet i kommerskollegium
kommerserådet Carl Malmén och nämnda kommittés sekreterare
advokaten Kliel Löfgren.
På sätt framgår av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Kungl. Maj:t i statsrådet den 7 mars 1913, bär, efter gemensam
beredning med mig, chefen för justitiedepartementet samma
dag anmält ett inom nämnda departement upprättat förslag till lag,
avsedd att träda i kraft den 1 januari 1914, om ändring i vissa delar
av sjölagen innehållande skärpta bestämmelser i fråga om sjöfartssäkerheten
och kontrollen därå in. in. Bland de ganska genomgripande
nyheterna i detta lagförslag tillåter jag mig här särskilt framhålla vissa
tillägg till 6 § avsedda att bilda de fyra första momenten, ävensom det
utvidgade innehållet av 26, 32, 45 och 70 §§. Nu åsyftade bestämmelser
i lagförslaget lyda sålunda:
6 §■
t inom. Fartyg skall, när det till sjöfart nyttjas, vara i sjövärdigt skick,
behörigen utrustat samt försett med nödiga anordningar till de ombordvarandes
skydd mot olycksfall och ohälsa.
Vid arbetes utförande skola fartygs inrättningar och redskap erbjuda tillräcklig
säkerhet till förekommande av olycksfall och ohälsa.
Bostäder ombord å fartyg skola vara tillräckliga och lämpliga.
Då fartyg till sjöfart nyttjas, skall det vara bemannat på ett betryggande
sätt; och må i intet fall för resa, som under vanliga förhållanden kräver mer än
tolv timmars oavbruten gång eller eljest är sådan, att skeppstjänsten måste uppdelas
på skift, fartyget hava mindre däcksbesättning än som jämte befälet är i
vardera av två vakter tillräcklig för skeppstjänsten å däck, medan lärtyget är i
gång, ej heller, om det är maskindrivet, mindre maskinbesättning än som jämte
befälet är i vardera av två vakter tillräcklig för skeppstjänsten i maskinen under
fartygets gång.
För resa skall fartyg vara så lastat eller barlastat, att säkerheten för fartyg,
liv eller gods ej äventyras. Till utvisande av fartygs minsta tillåtna fribord skall
visst lastmärke finnas anbragt å fartyg, som nyttjas till handelssjöfart eller resandes
fortskaffande i fart till eller från andra orter utom riket, än de vid Östersjön belägna
samt orter i Danmark och Norge på denna sidan om Skagen och Lindesnäs. Vad
4
Kung!,. Maj ds Nåd. Proposition Nr 234.
nu sagts om anbringande av visst lastmärke, skall ej gälla i fråga om utländska
fartyg, med mindre Konungen det förordnar.
Närmare föreskrifter om vad i förenämnda avseenden skall iakttagas, så
ock särskilda bestämmelser rörande passagerar- och utvandrarfartyg, utfärdas av
Konungen. I vilken mån dylika föreskrifter och bestämmelser må hava tillämpning
å utländska fartyg, ankommer på Konungen att bestämma.
2 mom. Fartyg är i de avseenden, varom sägs i 1 mom., underkastat tillsyn
av särskilda tillsynsmyndigheter i enlighet med vad Konungen förordnar.
3 mom. Förefinnes i avseende, varom sägs i 1 inom., fel eller brist av sådan
beskaffenhet, att nyttjande av fartyget eller av dess inrättningar eller redskap är
förenat med uppenbar fara för fartyg eller gods eller för ombordvarandes liv
eller hälsa, äger vederbörande tillsynsmyndighet i erforderlig utsträckning förbjuda
nyttjandet, intill dess missförhållandet blivit undanröjt.
4 mom. Där myndighet, som utfärdat förbud, varom i 3 mom. förmäles,
finnes hava saknat tillräcklig anledning till förbudets utfärdande, vare kronan skyldigersätta
den kostnad, skada och förlust, som genom förbudet vållats redare eller
annan. Talan om sådan ersättning skall genom stämning anhängiggöras inom två
år från den dag, då förbudet meddelades, eller vare talan mot kronan förfallen.
Vad kronan nödgats utgiva, söke kronan åter av den felande i mån av befogenhet.
26 g.
Befälhavaren skall, innan resa anträdes, tillse, att fartyget är i samtliga de
avseenden, som i 6 g 1 mom. omförmälas, i behörigt skick för resan.
Därvid skall han särskilt tillse, att fartyget är tillräckligen försett med proviant,
vatten och läkemedel samt, där fartyget är maskindrivet, med bränsle eller
vad eljest till maskinkraftens frambringande erfordras och med övriga för maskinens
drift nödiga ämnen, ävensom att nödiga signalapparater, bärgnings- och eldsläckningsredskap,
sjökort, seglingsbeskrivningar, fyrlistor, nautiska tabellverk samt nautiska
publikationer och instrument finnas ombord.
Befälhavaren åligger jämväl att tillse: att ej större last intages, än fartyget
kan bekvämligen bära och rymma; att fartyget är vederbörligen försett med iastmärke,
där sådant är föreskrivet, och att fartyget i intet fall lastas djupare än som
angives genom det lastmärke, som må vara tillämpligt; att gods, som inlastas, behörigen
stuvas; att fartyget är försett med allt vad till lastens betryggande erfordras,
såsom garnering, stöttor, underlag, skott och surrningar, samt att skeppsluckorna
behörigen tillslutas och skalkas. Kan däckslast lämpligen föras, skall den vara försedd
med nödiga stöttor och, där så erfordras, med mantäta vandringsrelingar. Den
må icke belamra båtar eller andra bärgningsredskap, styrledningar, nedgångskappar,
vattenportar, förhalningsvinschar eller ankarspel eller vara så anbragt, att den väsentligen
försvårar fartygets manövrering. Den må icke vara större än att fartyget
vid avgång från hamn ligger utan slagsida, orsakad av däckslastens övervikt, och
icke heller skäligen kan antagas bliva rankt under resan.
Har fartyget barlast, skall befälhavaren tillse, det barlasten är lämplig och
tillräcklig samt så anbragt, att den icke må förskjuta sig under resan.
Befälhavaren skall ock tillse: att fartyget i lastrum och där det eljest må
vara behövligt tätas så, att last eller barlast icke kan oklara befintliga länsanordningar;
att, där fartyget för last av spannmål eller annan last, som har benägenhet
5
Kwngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
att förskjuta sig, det förses med säkra skott eller andra anordningar till förekommande
av lastens förskjutning; samt att, om fartyget för last, som i annat avseende
kan medföra fara för fartyg eller gods eller för ombordvarandes liv eller hälsa, behövliga
försiktighetsåtgärder vidtagas.
Vid utövningen av den tillsyn, som ovan sägs, skall befälhavaren iakttaga
de närmare föreskrifter, vilka med stöd av 6 § 1 mom. må vara meddelade.
32 §.
Befälhavaren skall jämväl under resa göra vad i hans makt står för att hålla
fartyget i sjövärdigt skick.
Honom åligga att tillse: att vaktmanskap finnes å däck; att, när fartyget
icke ligger förtöjt i hamn eller eljest å säker ankarplats, sjövakt hålles; att behörig
utkik hålles; att icke såsom utkiksman eller såsom rorsman nyttjas den, som saknar
normalt färgsinne; att behörigt vaktbefäl ständigt för kommandot ombord; att båtar
och andra bärgningsredskap, eldsläckningsanordningar, lod och lodapparater äro klara
till omedelbart bruk; att nödiga ortbestämningar och deviationsbestämningar företagas;
samt att lodning verkställes, då sådan av förhållandena påkallas, särskilt
i tjocka.
45 §.
1 inom. Befälhavaren skall tillse, att besättningen erhåller god och tillräcklig
kost i enlighet med den för besättningar å svenska handelsfartyg fastställda spisordning.
Finner befälhavaren under resa nödvändigt att nedsätta kosten, äge han
rätt därtill; dock skall besättningen därför undfå skälig ersättning, vilken i händelse
av tvist bestämmes av skiljemän. Befälhavaren äge jämväl att med avseende på
klimat och hälsoförhållanden föreskriva lämplig omväxling i kosten. Dock må besättningens
rätt därigenom icke inskränkas.
Äger utvikt av proviant rum, må befälhavaren ej förvägra besättningen att
kontrollera utvikten.
Befälhavaren må icke övertaga besättningens kosthåll på entreprenad.
2 mom. Befälhavaren skall tillse, att de bostäder ombord å fartyget, vilka
äro avsedda för därå anställda personer, hållas i behörigt skick.
70 §.
Såsom sjöman må ej här i riket anställas annan än den, som, enligt vad
genom intyg från legitimerad läkare utvisas, icke är behäftad med sådant fel på
hörsel eller synförmåga eller eljest sjukdom, lyte eller skada, som gör honom oduglig
att sköta den tjänst, anställningen avser, eller med smittosam venerisk sjukdom eller
med annan sjukdom, som medför fara för den övriga besättningen.
Minderårig under fjorton år må ej i skeppstjänst anställas, ej heller må i
eldar tjänst användas den, som icke uppnått sexton års ålder.
Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut är lagrådets utlåtande över ifrågavarande
lagförslag inhämtat för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler.
Enligt vad jag erfarit, föreligger grundad anledning till antagandet
att lagrådet, till vilket handlingarna i frågan överlämnades den
26 mars 1913, inkommer till Kungl. Maj:t med det sålunda äskade
Inledande anmärkningar.
6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
yttrandet under senare hälften av april 1913. Lagförslaget, yars snara
prövning av statsmakterna är mycket trängande, kan således föreläggas
den nu samlade Riksdagen, men först så sent, att det är högeligen
angeläget att för tids vinnande Riksdagen beredes tillfälle att dessförinnan
något sysselsätta sig med spörsmålen om de för den tilltänkta inspektionen
erforderliga anslag. I anslutning härtill beder jag få nu upptaga frågan
om avlåtande omedelbart av nådig proposition till Riksdagen om beviljande
av de medel, som, under förutsättning att den svenska lagstiftningen
om sjöfartssäkerheten utvidgas i den riktning lagförslaget angiver, bliva
under tiden till 1914 års slut erforderliga för den därav föranledda statsinspektionen.
Motiveringen för det anslagsäskande, varom nu sålunda är fråga,
torde i detta sakens läge böra i någon mån upptaga även de grunder
som åberopas till stöd såväl för att överhuvud taget en utvidgad sjösäkerhetslagstiftning
bör för Sveriges del komma till stånd som ock
beträffande omfattningen av eu sådan utvidgning.
I den storartade utveckling, som under senare tid ägt rum inom
de olika ländernas sjöfart, har såsom ett icke oväsentligt led ingått en
allt starkare strävan att på bästa möjliga sätt tillgodose säkerheten till
sjöss. De hastiga framsteg, som förtygstekuiken uppvisat och som
möjliggjort både en långt snabbare persontrafik och ett mera omfattande
varuutbyte än tillförne, hava motsvarats av skärpta krav på säkerheten
ombord å fartyg så mycket mera, som berörda utveckling fört med sig
åtskilliga ökade faror med hänsyn till sjöfartens bedrivande. Redan den
uppnådda större hastigheten hos nutidens fartyg innebär en ökad fara
för eget och mötande fartyg. Vidare kräver å de moderna fartygen
skötseln såväl av det för fartygets framdrivande använda maskineriet
som av arbetsmaskinerna för lastning och lossning avsevärd fackkunskap
och betydande omsorg till förekommande av skada och olycka.
Och slutligen medför givetvis det ombordtagande av mångfaldigt
större mängd passagerare och olika slag av varor, som numera rnöjliggöres,
nödvändigheten att med avseende å fartygen vidtaga tidigare icke
påkallade åtgärder till lastens säkerhet och de ombordvarandes skydd
mot olycksfall och ohälsa.
Jämsides med den utveckling, som pågått för stegring av fartygs
lastningsförmåga och snabbhet, hava därför nya medel måst utfinnas
till tryggande av säkerheten ombord å fartyg. Ett oavlåtet arbete härinom
fartygstekniken i detta syfte utförts såväl beträffande själva fartygets
och dess maskiners byggnad, konstruktion och utrustning med lämpliga
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
bärgningsredskap och i övrigt som rörande de lämpligaste metoderna
för fartygs lastning samt passagerarutrymmets beräkning och anordnande.
Härvid har i mångt och mycket det enskilda sjöfartsintresset, jämväl
utan lagstiftningens medverkan, bragt till utförande vad som ur allmänna
säkerhetshänsyn varit erforderligt. Redarens och hans försäkringsgivares
intresse att vidmakthålla en dyrbar fartygsmateriel har i viss
män samverkat med de ombordvarandes och lastägarens självförstådda
krav på största möjliga trygghet mot sjöresans risker. På enskild väg
har sålunda, genom inrättandet av de internationella så kallade klassificeringssällskapen,
ett vitt utgrenat kontrollsystem uppkommit, varigenom
tillsyn hålles däröver, att fartyg till trafiksäkerhetens befrämjande byggas
och underhållas efter vissa, bestämda regler, vilkas tillämpning på ett
stort antal fartyg säkerligen inverkat fördelaktigt till höjandet av det
allmänna tillståndet i fråga om fartygs säkerhet överhuvud.
Emellertid har icke härigenom lagstiftningens ingripande gjorts
Överflödigt. Tvärtom har det i de flesta länder ansetts nödigt att även
från statens sida noggrant reglera de villkor beträffande fartygs säkerhet,
varunder sjöfart må bedrivas. Den allmänna, med straff för uraktlåtenhet
förbundna skyldighet, som av ålder förefunnits åtminstone för
fartygs befälhavare att vaka över säkerheten, har på senare tid närmare
bestämts genom ofta nog synnerligen detaljerade föreskrifter. Åtskilliga
vägande skäl hava föranlett härtill. Faran för att det naturliga intresse,
som de i sjöfarten intresserade och speciellt fartygs redare och befälhavare
äga av att fartyg med vad därtill hörer hålles i tillfredsställande
skick, må kunna i några fall alltför starkt uppvägas av faktorer, verksamma
i motsatt riktning, särskilt av det enskilda vinstbegäret, kunde
anses tillräckligt motivera lagstiftningens ingripande härvidlag. Men ett
lika avgörande skäl för lagstiftningens närmare reglering av hithörande
förhållanden har tvivelsutan varit den omständigheten, att allteftersom
fartygsteknikens utveckling vidgat det till sjöfartssäkerheten hörande
område, som måste underkastas tillsyn, allt flere ämnen till följd därav
undandragit sig befälhavarens kompetens att, utan ledning av noggranna
föreskrifter, på ett tillfyllestgörande sätt bestämma och övervaka. Åro
bestämda fordringar i lag eller författning uppställda rörande vad till
sjöfartssäkerhetens befrämjande skall iakttagas, erhåller befälhavaren därjämte
i sådana bestämmelser ett gott stöd vid utövandet av sin tillsynsplikt
mot redare, lastägare och andra, vilka må vilja tillgodose sina
ekonomiska intressen på säkerhetens bekostnad. Slutligen erbjuda bestämda
regler fördelen av säker ledning såväl för beivrandet av begångna
förseelser som för ett likformigt och verksamt utövande av den stats
-
Ben utländska
sjöfartssäkerhetslag
stiftningens
tilllämprring.
B Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
kontroll, som överallt där mera detaljerade bestämmelser utfärdats rörande
säkerbeten ombord å fartyg- finnes införd för övervakandet av deras
efterlevnad.
Beträffande fartyg-, som redan äro underkastade de inom ovannämnda
klassificeringsanstalter numera gällande regler, äga väl lagstiftningens
fordringar på fartygs beskaffenhet faktiskt ringa betydelse i de
delar, där den så kallade klassens bestämmelser gälla. Men för icke
klassade fartyg, bland vilka just finnas de äldsta och sämsta, liksom för
klassade fartyg i de viktiga avseenden beträffande fartygs inredning,
utrustning, bemanning och lastning, som icke äro föremål för klassificeringsanstalternas
föreskrifter, hava närmare författningsbestämmelser
visat sig kunna anordnas så, att säkerheten härigenom väsentligen
främjats utan att sjöfartens utövning inom behöriga gränser i avsevärd
mån hämmats.
I viss mån måste emellertid bestämda fordringar med avseende å
fartygs säkerhet jämte statens tillsyn över deras fullgörande medföra
ökade förpliktelser för redaren, vilka i sin ordning kunna vara förenade
med åtminstone tillfälliga olägenheter, även om dessa i längden uppvägas
av minskad risk för sjöolycka och därigenom orsakad ekonomisk förlust.
Nämnda förhållande har utgjort eu av orsakerna till, att man i åtskilliga
av de länder, där mera ingripande föreskrifter i berörda hänseende utfärdats,
givit dessa tillämplighet jämväl på främmande länders fartyg i
hemlandets hamnar, i syfte att såmedelst omöjliggöra för de främmande
fartygen att genom t. ex. djupare lastning än vad för de egna fartygen
är tillåtet bereda sig fördelar på fraktmarknaden. Skälet för en dylik
tillämpning har dock bortfallit i samma mån, som inom olika länder tillkommit
en säkerhetslagstiftning, vilken, om än icke överallt densamma,
likväl i det stora hela funnits tillgodose fartygs säkerhet på ett tillfredsställande
sätt och efter ungefär likartade grunder. På detta sätt
har under senare tid, med hänsyn särskilt till angelägenheten att vidmakthålla
obehindrad samfärdsel med främmande hamnar, lagstiftningen
rörande fartygs säkerhet i olika länder väsentligen kommit att bestämmas
av internationella hänsyn. Och då framför andra ett inom sjöfartens
område så dominerande land som Storbrittanien och Irland i viktiga
hänseenden uppställt samma fordringar på främmande fartyg i brittiska
hamnar som på landets egna fartyg, har följden härav varit den, att den
moderna lagstiftningen på detta område, även om grundad på skilda
rättssystem, haft till ögonmärke att med avseende å säkerheten vinna
med de engelska likvärdiga bestämmelser.
9
Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
Vad som i främsta rummet påskyndat denna utveckling är otvivelaktigt
en den 21 december 1906 antagen engelsk lag. Eedan därförut
tillämpades de engelska sjösäkerhetsreglerna å utländska fartyg, vid
deras ankomst till brittisk hamn beträffande arten och stuvningen av
medförd däckslast av trävaror vintertid samt vid deras utgående från
brittisk hamn särskilt i fråga om fartygets djuplastning. Genom 1906
års lag dels utsträcktes fordringarna på utländska fartygs säkerhet till
att gälla jämväl den allmänna beskaffenheten av fartygs skrov, maskineri
och utrustning och dels gjordes åtskilliga föreskrifter i den engelska
lagen direkt tillämpliga på främmande fartyg med den påföljd, att,
därest icke erkännande givits åt lagstiftningen i det främmande fartygets
hemland såsom med engelsk säkerhetslagstiftning likvärdig,
avvikelse från de engelska föreskrifterna i sådana hänseenden medförde
kvarhållande av fartyget ävensom höga bötesstraff. Direkt tillämpliga
å främmande fartyg hava sålunda blivit bestämmelserna om livbärgningsredskap
å fai’tyg i allmänhet, de speciella föreskrifterna rörande
passagerarfartyg, om förande av spannmålslaster ävensom reglerna för
bestämmande av fartygs djuplastning (lastlinie), vilka sistnämnda till
och med kunna föranleda till att brittiskt lastmärke tvångsvis åsättes
främmande fartyg.
Efter antagandet av denna lag, som i olika avseenden trätt i
kraft på skilda tider — den 1 juni och den 1 oktober 1907 samt, i
fråga om livbärgningsredskap och lastlinje, den 1 oktober 1909 — har
i rask följd inom de flesta europeiska länder kommit till stånd en lagstiftning,
som avsett att erbjuda garantier för säkerheten, motsvarande
de i engelsk lag stadgade. Härvid har särskilt Frankrike infört tilllämpning
av sin säkerhetslagstiftning på främmande fartyg i ungefär
samma utsträckning som den engelska. Våra grannländer Danmark
och Norge, vilkas sjölagstiftning ju i övrigt vilar på samma grunder
som den svenska, hava jämväl inrättat sig efter det internationella läget
på förevarande område, ehuru de icke i speciella avseenden gjort sin
nya lagstiftning direkt tillämplig på andra nationers fartyg. Detta har
ej heller hittills varit fallet med Tyskland, vars lagstiftning i detta
hänseende utvecklat sig mera oberoende av de engelska reglerna, men
icke därför kan sägas vara mindre effektiv. Däremot synas de lagstiftningsåtgärder,
till vilka initiativ tagits inom de övriga Östersjöländerna,
Ryssland och Finland, tyda på avsikten att göra den nya speciallagstiftningen
tillämplig jämväl på utländska fartyg i dessa länders
hamnar.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 177 höft. (Nr 234.)
2
10
Den svenska
sjöfartssäkerhetslagstiftningen.
Historik.
1864 års sjölag.
1877 års
kommitté.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
De författningsbestämmelser, som haft till ändamål att trygga säkerheten
å fartyg med hänsyn särskilt till ombordvarande personers liv
och hälsa, hava för vårt eget lands vidkommande hittills icke varit
särdeles omfattande eller ingående. Allenast i fråga om passagerarångfartyg
har, såsom av det följande framgår, intresset att genom författningsbestämmelser
skydda människoliv förmått i någon starkare grad
tränga sig fram. Den sjösäkerhetslagsti firning för fartyg i allmänhet,
som kom till synes i 1864 års sjölag, hade företrädesvis till syfte att
skydda lastägarnes intressen och hade blott sekundärt till ögonmärke
att tillgodose de ombordvarandes säkerhet. Den i andra länder, huvudsakligen
England, på 1870-talet uppkomna kraftiga strävan att förekomma
och begränsa omfånget av olyckor till sjös föranledde dock, att
frågan härom även för vårt land blev aktuell. Sakens invecklade och
omfattande beskaffenhet samt dess djupt ingripande betydelse för rederinäringen
hava emellertid hos oss fördröjt en slutgiltig lösning, och utvecklingen
har hittills långsamt fortskridit allenast pa de partiella reformernas
väg. .
Det första steget mot en sjöfartssäkerhetslagstiftning, vid vilket
säkerheten för människoliv var det bestämmande motivet, togs genom
att Kungl. Maj:t den 24 maj 1877 tillsatte en kommitté med uppdrag
att utarbeta förslag till de ändringar och tillägg i sjölagen, vilka kunde
anses tjänliga att i möjligaste mån förekomma och inskränka olyckor
till sjöss. Kommitténs den 14 december 1878 avgivna betänkande berör
särskilt dels av enskilda och vissa sammanslutningar med förebild
från England framförda förslag om införandet av obligatorisk lastlinje
och om periodiska besiktningar av fartyg i allmänhet, dels den engelska
lagens bestämmelser om förande av trälast å däck vintertid samt om
fartygs kvarhållande på grund av överlastning och olämplig lastning,
vilka bestämmelser — såsom förut blivit antytt — ägde tillämpning jämväl
å andra än brittiska fartyg, dels ock de å främmande fartyg då ännu
icke tillämpliga engelska föreskrifterna till förhindrande av spannmålslasters
förskjutning. Beträffande de föreslagna bestämmelserna om fartygs
lastning ansåg 1877 års kommitté, att dessa icke voro lämpliga
och ej heller med hänsyn endast till deras förefintlighet i engelsk lag
borde'' föranleda till likartad lagstiftning i Sverige, så mycket mindre
som det ej tillkomme Storbritannien att genom lagbestämmelser inverka
på ett annat lands bestämmanderätt över dess egna fartyg. Enligt
1877 års kommittés mening vore för övrigt stadgandena i fråga, i den
mån de avsåge främmande fartyg, stridande mot mellanfolkliga rättsregler
och skulle därför icke kunna upprätthållas. Yad åter angick de
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
från den s. k. Plimsollska rörelsen i England upptagna förslagen om
lastlinje och allmän fartygsbesiktning avvisades dessa av 1877 års kommitté
huvudsakligen på samma skäl, som framförts i ett kort förut avgivet
betänkande av en stor brittisk sjöfartssäkerhetskommitté.
Liksom 1877 års svenska kommitté följde den nyssnämnda brittiska
kommittén i dess kritik, så upptog den även i mångt och mycket dess
positiva förslag. Den principiella fråga, som allt sedan framträtt vid
varje lagstiftning i ämnet — frågan huruvida, till förekommande av
sjöolyckor, den huvudsakliga vikten borde läggas på en förutgående,
efter specialbestämmelser verksam tillsyn från statens sida eller på redares
och befälhavares ansvar och eu efterföljande undersökning för ansvarsskyldighetens
utkrävande — var i såväl den brittiska som den svenska
kommittén föremål för övervägande och besvarades av båda i enlighet
med det senare alternativet. Ett noggrant bestämt, strängt ansvar för
fartygs befälhavare och ett effektivt undersökningsförfarande fann sålunda
1877 års kommitté vara de bästa garantierna för säkerheten till
sjös. Men för att vinna med förslaget härom avsett resultat föreslog
kommittén tillika, att den högsta kontrollen över undersökningarna
skulle ligga hos en »sjöfartsöverstyrelse», därvid kommittén tänkte sig
kommerskollegium förstärkt med i nautiskt-merkantilt hänseende teoretiskt
och praktiskt bildade ledamöter, varjämte en särskild åklagarmyndighet
för sjöfartsmål borde inrättas för övervakandet av givna
bestämmelsers efterlevnad.
Det betänkande 1877 års kommitté avgav ledde icke till någon
fristående lagstiftningsåtgärd. Kommitténs positiva förslag till ändringar
i sjölagen upptogos till prövning i samband med det omfattande lagstiftningsarbete
för införandet av nya likartade sjölagar inom de skandinaviska
länderna, varom vid ifrågavarande tidpunkt allt starkare önskningar
börjat uttalas.
Den 8 september 1882 tillsattes den svenska kommitté, som i
förbindelse med en norsk och en dansk kommitté hade att granska sjölagen
i dess helhet och som den 22 februari 1887 avlämnade det betänkande,
vilket ligger till grund för nu gällande svenska sjölag. Häri
upptogos och gillades till väsentlig del de synpunkter, vilka 1877 års
kommitté ansett böra vara grundläggande för en svensk sjöfartssäkerhetslagstiftning.
Lastlinje ingick ej bland dessa förslag, ej heller införandet
av en officiell besiktning, såvitt anginge andra fartyg än passagerarångfartyg.
Specialbestämmelser om fartygs beskaffenhet och lastning
föreslogos ej heller utöver vad 1877 års kommitté i detta ämne
1882 års
kommitté.
1891 års
sjölag.
Sjötekniskt
biträde bos
kommerskollegium.
12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
yrkat, utom så tillvida, att de nuvarande bestämmelserna i 26 § sjölagen
om förandet av däcksbi st och barlast ingingo i sjölagskommitténs förslag.
Först genom sjölagen den 12 juni 1891 ledde de av 1877 och
1882 års kommittéer väckta förslagen till en lagstiftning, som, ehuru
från båda i vissa delar avvikande, vilar på de nämnda kommittéförslagens
huvudgrunder i fråga om de bestämmelser, vilka gälla säkerheten
till sjöss. Den lösning av sjösäkerhetsproblemet, som vanns genom antagandet
av 1891 års sjölag, avsåg alltså icke att bringa till stånd en
förutgående, med ledning av vissa på förhand fastslagna specialbestämmelser
verkande tillsyn från statens sida, utan byggdes konsekvent
huvudsakligen på principen om fartygsbefälhavarens ansvar. Den av
förenämnda kommittéer hävdade uppfattningen gjorde sig således även
slutligt gällande, nämligen att stadgandet av en rättslig ansvarsskyldighet
för befälhavaren (eventuellt redaren) i förening med ett efter timad sjöolycka
följande verksamt undersökningsförfarande för detta ansvars eventuella
utkrävande utgjorde den bästa garantien för åstadkommande av
en nöjaktig sjösäkerhet. Då med tillämpning av denna grundsats
skyldigheten att hälla fartyget i sjövärdigt skick samt att i övrigt svara
för sjösäkerheten sålunda lädes å befälhavaren, förklaras härav, att. ingen
officiell tillsyn å fartyg kom till stånd. Statens uppgift koncentrerades
i stället huvudsakligen på att åvägabringa bestämmelser och åstadkomma
anordningar för att dels efter timad sjöolycka genom sjöförklaring eller
undersökning tillförlitligen få orsakerna till olyckan konstaterade dels
repressiv! utkräva det ansvar, vartill innebörden av en verkställd sjöförklaring
eller undersökning borde föranleda. Fn naturlig följd härav
har ock blivit, att de organisatoriska anordningar, som staten hittills
vidtagit i den allmänna sjösäkerhetens intresse, erhållit ganska oansenliga
dimensioner. De funktioner, som påkallats för utkrävande av det
åsyftade befälhavareansvaret, hava länge fullgjorts av kommerskollegium,
utan att härför särskilt kvalificerad eller speciellt avsedd personal varit
ställd till kollegii förfogande. Då emellertid behovet av speciell sakkunskap
för fullgörande av detta slags åligganden efter hand gjorde
sig alltmera gällande, föranledde detta slutligen till att från och med
år 1906 ett sjötekniskt biträde är hos kollegium anställt. Enligt gällande
instruktion av den 15 december 1905 åligger det biträdet bland
annat: att efter granskning av varje inkommande sjöförklaring avgiva
yttrande däröver i vissa hänseenden, däribland rörande eventuellt åtal;
att övervaka det vederbörliga undersökningar angående sjöolyckor komma
till stånd; samt att i övrigt tillhandagå kollegium med utredning rörande
eljest förekommande sjötekniska frågor.
13
Kungl. Maj:is Nåd. Proposition Nr 234.
1891 års sjölag utgör, i stort sett, för närvarande slutpunkten av
sjölagstiftningens utveckling här i landet jämväl i fråga om fartygs
säkerhet. Men icke minst inom berörda område hava framställningar
och förslag även därefter gjorts i syfte att erhålla nya eller ändrade bestämmelser.
Tre särskilda kommissioner hava, ehuru deras uppdrag icke
direkt omfattat ifrågavarande ämne, haft anledning att från olika synpunkter
beröra hithörande frågor. Men därförutom hava åtskilliga
motioner väckts inom Riksdagen, vilka föranlett överläggning och slutligen
avlåtande av skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning i ämnet.
Den handels- och sjöfartskommitté, som år 1898 av Kungl. Maj:t
tillsattes för avgivande av utlåtande och förslag angående de åtgärder,
som kunde vidtagas till beredande av lättnader för och höjande av den
svenska sjöfartsnäringen samt till främjande av Sveriges direkta utrikes
handel, upptog i sitt betänkande av år 1900 till prövning de krav på
förbättrad kontroll å fartygs sjövärdighet, vilka från skilda håll framställts.
Kommittén uttalade därvid, bland annat, såsom sin mening, att
i ämnet anförda missförhållanden snarare berodde av sättet för gällande
lagstiftnings tillämpning och övervakande än av ofullständighet eller
brist i själva lagstiftningen. Mot en allmän officiell fartygsinspektion
anmärktes, att eu preventiv statskontroll över fartygs sjövärdighet icke
vore av omständigheterna fullt betingad, och att en sådan skulle verka
till försvagande av befälhavarens ansvarskänsla. Med hänvisning ytterligare
till svenska fartygs goda anseende i den allmänna fraktmarknaden
ävensom till den omständigheten, att de flesta i allmän fraktfart
engagerade fartyg tillhörde något av de stora klassificeringssällskapen,
fann kommittén sig icke böra göra någon hemställan om anordnande
av statskontroll i ifrågavarande hänseende. Jämte frågan om statskontroll
behandlade kommittén särskilt spörsmålet om införandet av
lastlinje, som kommittén på det bestämdaste avstyrkte, även härvid av
det huvudskäl, att befälhavarens ansvarskänsla skulle slappas genom
tvånget att underkasta sig vissa regler för lastningen, varjämte kommittén
ansåg, att erfarenheten ej lämnat tillräckligt stöd för behovet av
en dylik tvångslagstiftning.
De två övriga, här ovan åsyftade kommissionerna hava ur mera
speciella synpunkter ägt att beröra lagstiftningen beträffande fartygs
säkerhet. Den av Kungl. Maj:t år 1900 tillsatta kommittén för utredning
angående förbättrat pensioneringssätt för sjömän har, utan att på
detta område framkomma med bestämda förslag, fäst uppmärksamheten
på sambandet mellan dylik pensionering samt behovet av bestämda föreskrifter
till förekommande av olycksfall ombord å fartyg. De på Kungl.
Senare utredningar
rörande
sjöfartssäkerheten.
1898 års
handels- och
sjöfartskommitté.
Riksdags
motioner
1899—1906.
14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
Maj:ts uppdrag av chefen för civildepartementet år 1896 utsedda sakkunniga
för revision av förordningen angående passagerarångfartyg hava
i sitt den 15 mars 1900 avgivna betänkande lämnat ett yttrande, som
i visst avseende angår bestämmelserna om fartyg i allmänhet och ej
blott de å passagerarångfartygen tillämpliga. Som den viktigaste förutsättningen
för en systematisk och likformig tillämpning av gällande föreskrifter
framhöllo kommitterade, att någon myndighet inrättades med
uppgift att följa med teknikens utveckling på ifrågavarande område och
med befogenhet att i överensstämmelse med samma utvecklings fordringar
meddela vederbörande inspektörer och genom dem de, enligt
kommitterades förslag, under inspektörernas förmanskap ställda besiktningsmännen
tidsenliga instruktioner. Bleve en sådan central myndighet
inrättad, skulle därigenom ock helt säkert besiktningsinstitutionen lättare
än eljest kunna utvecklas att omfatta ej blott, såsom nu, passagerarångfartygen,
utan även andra fartyg, något som kommitterade i allt fall
ansågo icke längre kunna undanskjutas.
Emellertid hade från sjöfartsintresserade, sammanslutningar och
enskilda, framkommit allt flera yrkanden på en reformerad lagstiftning
rörande säkerheten på alla fartyg, ej blott på passagerarångfartygen.
Dessa krav fingo sitt uttryck genom upprepade motioner vid flera riksdagar
från och med år 1899 till och med år 1904, därvid skilda framställningar
inom Andra kammaren väcktes av herrar A. Johansson i
Möllstorp, J. A. Kinnman, E. Smith och S. A. K. Natt och Dag med flera
om införande av en säkerhetslagstiftning för sjöfarten, vilken, i likhet
med motsvarande lagstiftning i de flesta andra länder, reglerade villkoren
för sjöfartens bedrivande genom närmare bestämmelser samt
medförde tillsyn över dessa föreskrifters efterlevnad genom särskilda
statsorgan. Bland de lagstiftningsåtgärder, som förordades, voro företrädesvis
bestämda regler om antalet och beskaffenheten av livbärgningsredskap
å fartyg i allmänhet, lastlinje ävensom däckslastbestämmelser
för trälastade fartyg. Sedan Andra kammaren uttalat sig upprepade
gånger för en utredning i det av motionärerna angivna syftet, biträdde
vid 1904 års Riksdag jämväl Första kammaren den hemställan, som
lagutskottet nu gjorde till Riksdagen, gående ut på utredning och förslag
i ärendet. Den skrivelse, som Riksdagen i anslutning härtill avlät till
Kungl. Maj:t, upptog de skäl och yrkanden lagutskottet i olika hänseenden
anfört. Sålunda hade däri bland annat fastslagits, att skärpt
kontroll erfordrades till förekommande av, att fartyg och besättning
utsattes för fara genom bristande försiktighet vid fartygs nedlastning.
Särskilt förandet av däckslast ansågs böra genom speciella bestämmelser
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
regleras, varemot lagutskottet icke funnit tillgänglig utredning giva
anledning att förorda införandet av lastlinje, d. v. s. på förhand fastställda
regler, efter vilka fartygets nedlastning i det speciella fallet
bestämmes. Bland de förhållanden, vilka dessutom särskilt framhöllos
såsom tarvande närmare reglering, voro: antalet och beskaffenheten av
bärgningsredskapen å fartyg i allmänhet, tillsynen över ångpannor och
ångrör samt ordnad kontroll över fartygs signallanternor. Jämte närmare
bestämmelser angående själva fartygets och utrustningens säkerhet samt
föreskrifter i syfte att förekomma för djup nedlastning och olämplig
stuvning av däckslast av trä påyrkade Riksdagen jämväl, i anslutning
till lagutskottets av väckta motioner föranledda hemställan, större effektivitet
i anordnandet av undersökning rörande inträffad sjöolycka och
förhindrandet av kondemnerade fartygs användning i fraktfart. De olika
önskemålen sammanfattades i en begäran om utredning och förslag,
vilka lagbestämmelser, utöver de gällande, kunde vara erforderliga och
lämpliga att åstadkomma en betryggande kontroll å fartygs sjövärdighet.
Särskilt vid 1906 års riksdag upptogs ånyo yrkandet om ett förbättrat
undersökningsförfarande efter inträffad sjöolycka, men föranledde
förslaget ingen särskild åtgärd från Riksdagens sida, då berörda fråga
ansågs vara genom 1904 års riksdagsskrivelse hänskjuten till Kungl.
Maj:ts prövning.
I detta samband må erinras därom, att förslag till lag, varigenom
kontroll å ångpannor och ångrör i allmänhet skulle införas i likhet med
vad redan är förhållandet beträffande passagerarångfartyg, av Kungl.
Maj:t vid 1906 års riksdag framlagts, men icke vunnit Riksdagens
bifall.
Frågan i hela dess vidd, sådan denna genom 1904 års riksdagsskrivelse
hänskjutits till Kungl. Maj:ts vidare åtgöranden, remitterades
för yttrande till kommerskollegium. I utlåtande den 16 oktober 1906
tillstyrkte kollegium vissa lagstiftningsåtgärder till ökad trygghet för
sjöfartssäkerheten samt förordade utredning om detalj föreskrifter särskilt
rörande fartygs nedlastning och förande av däckslast, men avstyrkte
på anförda skäl införandet av lastlinjebestämmelser för svenska fartyg
utan samband med antagandet av dylika beträffande andra länders
fartyg.
Emellertid har, vad särskilt angår passagerarångfartyg, en jämförelsevis
ganska detaljerad och ingående säkerhetslagstiftning rätt tidigt
kommit till stånd i vårt land. Genom kungl. förordningen angående vad
i avseende å passagerarångfartygs byggnad, utrustning och begagnande
iakttagas bör av den 12 februari 1864 stadgades, att passagerarångfartyg
Kommerskollegium
''
1906.
Säkerhetslags
tiftning
ang. passagerarångfartyg.
1864 års
förordning.
1898 fers
förordning.
Inspektörer
för passagerarångfartyg.
1907 års
kungörelse.
16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
skall varje år, innan första resan därmed företages eller, därest resorna
under vintern fortsättas, inom loppet av ett år undersökas ock prövas
av tre besiktningsmän, vilka förordnas av Kungl. Maj:ts vederbörande
befallningshavande. Dessa besiktningsmän äro lokala funktionärer och äro
icke anknutna vid eller beroende av det centrala sjöfartsorganet. Besiktningsinstitutionen
har sålunda utövat sin verksamhet utan att vara
underkastad något gemensamt överinseende, till följd varav ock densamma
kommit att i flere hänseenden sakna likformighet och enhetlighet.
Den 1 juli 1898 utfärdades såsom komplettering och med ändring
av 1864 års författning särskild förordning angående de räddningsinrättningar
och eldsläckningsredskap, vilka ångfartyg under resor med
passagerare skola medföra. Tillämpningen av denna förordning ankommer
närmast på nyss nämnda besiktningsmän vid de av dem årligen verkställda
besiktningarne.
Då de årligen återkommande besiktningarna av passagerarångfartyg
icke lämnade någon garanti för eller utgjorde kontroll å att fartygen
under tiden mellan besiktningarne höllos i vederbörligt skick, bestämdes
genom nådigt brev den 29 mars 1899, att för övervakandet av efterlevnaden
av bestämmelserna i 1864 och 1898 års berörda förordningar
skola finnas tre särskilda inspektörer, vilka det åligger en var inom det
honom anvisade tjänstgöringsdistrikt att i fråga om berörda författningars
tillämpning utöva tillsyn icke blott å de fartyg, som äro hemmahörande
inom distriktet utan även å fartyg, som för tillfället befinna sig därstädes,
samt, därest författningarnas föreskrifter befinnas icke bliva
behörigen iakttagna, genast om förhållandet göra anmälan hos vederbörande
polismyndighet för laga beivran. Dessa inspektörer för passagerarångfartyg
förordnas av Kungl. Maj:t för ett år i sänder efter förslag av
kommerskollegium. Inspektörerna stå under inseende av kommerskollegium.
Detta inseende har till syfte att åvägabringa likformighet i
inspektörernas verksamhet särskilt med avseende å författningsbestämmelsernas
tillämpning. Nämnda syfte har man sökt nå huvudsakligen dels
i sammanhang med granskningen av de årsberättelser, som inspektörerna
äro skyldiga avgiva till kollegium, dels genom sammanträden med
inspektörerna inför vederbörande byråchef i kollegium, dels genom att,
i den mån det låter sig göra, eljest söka följa inspektörernas verksamhet.
Inspektörernas befogenhet har närmare utstakats och i ganska
väsentlig mån utvidgats genom kungl. kungörelse av den 17 maj 1907;
så kan inspektör förbjuda fartygs nyttjande såsom passagerarångfartyg.
I viss mån hava även kommerskollegii funktioner härigenom ökats.
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
För betryggande av säkerheten å utvandrarfartyg äro dessutom
åtskilliga bestämmelser meddelade i kungl. förordningen om vad med
avseende å utvandrares fortskaffande till främmande världsdel iakttagas
bör av den 4 juni 1884. Dessa bestämmelser hava dock icke haft någon
större betydelse. Något svenskt utvandrarfartyg har på länge icke
funnits.
Då lösningen av frågan om införande av en allmän statskontroll
å fartyg i hela dess utsträckning i vårt land blivit länge undanskjuten,
men å andra sidan från större sjöfartsidkande länder, särskilt Storbrittanien,
under de senare åren framkommit allt starkare krav på att underkasta
våra fartyg tillämpning av den i dessa länder gällande säkerhetslagstiftning
om ej vår egen gjordes därmed likvärdig, har detta medverkat
till att vissa delar av mera trängande art måst utbrytas ur den
allmänna sjösäkerhetsfrågan och att beträffande dem åstadkommits en
provisorisk, partiell lösning. Sålunda har genom Kungl. förordning av
den 13 juli 1909 utfärdats bestämmelser angående båtar och andra
bärgningsredskap å fartyg i Nordsjö- eller vidsträcktare fart. Denna
förordning har avseende å fartyg allenast då det nyttjas i fart bortom
linjen Skagen—Lindesnäs och bortom linjen Esbjerg—Dexel. Kommerskollegium
äger ifråga om bärgningsredskapens slag, beskaffenhet och
placering dels i allmänhet eller för vissa fall utfärda de närmare föreskrifter,
som finnas erforderliga och överensstämma med grunderna i
förordningen, dels ock i särskilda fall meddela godkännande. Såsom
de i förordningen avsedda lokala inspektörer tjänstgöra omförmälde inspektörer
för passagerarångfartyg. Rörande tillämpningen av förordningen
har kommerskollegium den 11 augusti 1910 meddelat detaljerade
anvisningar och råd.
Vidare har genom förordningen med provisoriska föreskrifter angående
lastmärke å svenska fartyg i vissa fall av den 21 maj 1910 beretts
tillfälle för svenska redare att få lastmärke åsatt sina fartyg i fart bortom
linjen Skagen—Lindesnäs och linjen Esbjerg—-Dexel. För erhållande av
sådant lastmärke må redare göra ansökning hos kommerskollegium. Kollegium
äger meddela de föreskrifter som, utöver vad i förordningen med
tillhörande fribordsbestämmelser och fribordstabeller stadgas, kunna erfordras
för dess tillämpning.
Fullgörandet av den kontrollverksamhet och vidtagandet av de åtgärder
i övrigt, som i sistnämnda bägge förordningar föreskrivas, barock
ålagts kollegium, hos vilket för ändamålet anställts ett skeppsbyggeritekniskt
biträde med benämning inspektör för fartygs bärgningsBihang
till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 177 käft. (Nr 234.) 3
Annan sjösäkerhetslags
tutning-.
Interimistiska
åtgärder:
1909 års förordning
angående
bärgningsredskap.
1910 års förordning
angående
lastlinje.
1910 års förordning
angående
vissa
certifikat.
Befälsför
ordning.
1906 års förordning
angående
ombordläggning.
1908 års förordning
angående
lanternor.
Sjöfartssäkerhetskommittén
av år 1906.
18 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 234.
redskap och fartygs lastlinje. De funktioner, som åligga denne tjänsteman
för att bringa nyssnämnda lagstiftning till verkställighet, hava
dock på grund av lagstiftningens begränsade räckvidd och andra förhållanden
icke kommit att erhålla någon större omfattning.
Slutligen har genom förordningen med provisoriska föreskrifter
angående certifikat för svenska fartyg i vissa fall av den 21 maj
1910 tillfälle beretts svensk redare eller befälhavare att beträffande
svenskt fartyg i fart bortom linjen Skagen—Lindesnäs och linjen
Esbjerg—Texel erhålla intyg av särskilda besiktningsmän om att vissa
svenska föreskrifter äro iakttagna i avseende å antingen allenast båtar
och andra bärgningsredskap eller ock därjämte signalapparater och lanternor,
proviant samt läkemedel och förbandsartiklar. Kommerskollegium
äger jämväl i avseende å denna förordning meddela de föreskrifter, som
kunna erfordras för dess tillämpning.
På vissa speciella områden hava därjämte sedan längre eller kortare
tid tillbaka förefunnits författningsbestämmelser med ändamål att verka
i sjösäkerhetens intresse. Såsom sådana äro i främsta rummet att anse
gällande föreskrifter om befälet å svenska handelsfartyg och de därmed
i samband stående bestämmelserna om navigationsskoleutbildningen.
Vidare må erinras om förordningen angående åtgärder till undvikande
av ombordläggning samt signaler för angivande av nöd å
fartyg av den 26 oktober 1906, vilken författning innehåller dels allmänna
bestämmelser av internationell natur dels särskilda bestämmelser
för sjöfarten i svenskt inre farvatten.
Genom förordningen om far tygslanternor av den 27 november
1908 hava i säkerhetssyfte meddelats vissa bestämmelser och villkor,
som erfordras för att fartygslanternor skola kunna av nautisk-meteorologiska
byrån och dess kontrollstationer godkännas.
Nödvändigheten redan ur säkerhetssynpunkt att bringa den ovedersägligen
i ej ringa mån efterblivna svenska sjösäkerhetslagstiftningen
till att bättre motsvara nutida fordringar torde numera på de flesta håll
få anses erkänd, och denna nödvändighet har på senare tid blivit rent
av trängande med hänsyn till de krav härutinnan som, enligt vad redan
är anmärkt, framställts från vissa större sjöfartsidkande nationers sida,
om ock å andra sidan befogenheten av sådana krav må ifrågasättas.
Med föranledande av nämnda förhållanden uppdrog Kungl. Maj:t
den 21 december 1906 åt en kommitté att efter verkställd utredning
avgiva förslag till bestämmelser angående kontroll å fartygs sjövärdighet
19
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 234.
ävensom beträffande andra därmed i samband stående ämnen, varvid
jämväl borde tagas i övervägande frågan om ändrade föreskrifter angående
passagerarångfartygs byggnad, utrustning och begagnande.
Med underdånig skrivelse av den 16 december 1910 avlämnade
nämnda kommitté, sjöfartssäkerhetskommittén, sitt slutliga betänkande
med förslag inom hela området för det ämne, som lämnats till dess utredning.
Betänkandet innefattar, jämte motiv, huvudsakligen förslag: till
ändringar i sjölagen; till förordning om vad i vissa avseenden skall iakttagas
beträffande fartygs sjövärdighet, utrustning och lastning; samt till lag om
tillsyn å fartyg. Sedan betänkandet för yttrande remitterats till kommerskollegium,
hava från detta ämbetsverk inkommit, jämte ett stort antal
yttranden från myndigheter, föreningar samt sjöfartsintresserade i övrigt,
ett den 24 augusti 1912 avgivet vidlyftigt utlåtande över kommitténs
förslag ävensom av kollegium utarbetade förslag till ändrad textavfattning
i åtskilliga delar.
Sjöfartssäkerhetskommittén, som inom sig ägde representanter
både för olika grenar av rederinäringen och för skilda fackområden
inom sjömansyrket, har i viktiga delar av sitt betänkande blivit fullständigt
enig, så väl beträffande motivering som förslag. Och i de avseenden, där
enighet inom kommittén uppnåtts, hava väsentliga anmärkningar ej
heller efteråt framställts, vare sig i kommerskollegii utlåtande eller i
andra yttranden över förslagen, ehuruväl från åtskilliga sjöfartsintresserade
givits uttryck åt en viss betänksamhet inför det förhållande, att
den nya lagstiftningen funnits medföra nya pålagor och olägenheter för
den svenska sjöfarten. Genom vad i ärendet förekommit har emellertid
— framhåller chefen för justitiedepartementet i motiveringen till ovannämnda,
till lagrådet remitterade förslag till ändringar i sjölagen —
konstaterats förefintligheten av det behov av ny lagstiftning i ämnet,
som Riksdagen ansett böra utredas; och har därvid befunnits:
att nu gällande, allmänna bestämmelser till tryggande av säkerheten
ombord å fartyg måste anses otillräckliga och böra ersättas med
en lagstiftning, som närmare reglerar beskaffenheten av fartyg, förhållandena
ombord och lastningen;
att förändrade förhållanden inom sjöfarten utgöra skäl för att, i
samband med utfärdande av mera detaljerade bestämmelser om vad i
fråga om fartygs säkerhet skall iakttagas, pålägga fartygs redare ett
vidsträcktare och mera preciserat ansvar än för närvarande gäller vid
begångna fel och försummelser från redarens sida;
att den nya lagstiftningen bör förstärka garantierna för en till -
Allmänna
grunder för
statskontrollen.
Sjöfarts
säkerhets
hommittcn.
20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
fredsställande utredning efter inträffad sjöolycka och för det kriminella
ansvarets effektiva utkrävande i sådana fall;
samt att, i samband med införandet av nya bestämmelser rörande
passagerarångfartyg och tillsynen över dessa, jämväl andra fartyg böra
underkastas en verksam statskontroll.
Inom samma ram — detaljbestämmelser under statskontroll — har
ock den nyare lagstiftningen i ämnet inom andra länder utvecklat sig,
varför de ifrågavarande förslagen i så måtto äro därefter anpassade.
Den föreliggande utredningen omfattar emellertid jämväl andra
ämnen, än sådana som direkt kunna sägas angå säkerheten ombord å
fartyg, om härmed företrädesvis avses säkerheten för människoliv mot
sjöolycka. Den ovan berörda behandlingen av frågan inom Riksdagen,
som i första hand föranlett utredningen, rörde sig visserligen åtminstone
huvudsakligen på detta område. Men det uppdrag, som i anledning
härav lämnades sjöfartssäkerhetskommittén, var avfattat i så allmänna
ordalag, att, då omständigheterna syntes påkalla en utredning av åtskilliga
andra spörsmål rörande förhållandena ombord å fartyg, kommittén
fann sig oförhindrad att taga dessa i övervägande, så snart de funnits
äga någon, om än blott indirekt inverkan på sjöfartssäkerheten. Kommittén
har sålunda avgivit förslag, avseende att trygga de å fartyg
ombordvarande, såväl passagerare som besättning, mot olycksfall och
ohälsa i allmänhet, även där sjöolycka i egentlig mening icke ifrågakomme,
och har därvid särskilt ägnat sin uppmärksamhet åt besättningens bostadsoch
arbetsförhållanden, vilka icke ännu äro i nämnvärd mån genom
lagstiftning reglerade. Att denna uppfattning av utredningens föremål
stått i överensstämmelse med vad jämväl Riksdagen sedermera ansett
vara av förhållandena påkallat, visade behandlingen av en under år
1908 väckt motion om, bland annat, förändrade bestämmelser rörande
skeppsfolkets bostadsförhållanden, vilken framställning, ehuru dess syfte
behjärtades, icke föranledde någon Riksdagens åtgärd, enär frågan ansågs
tillhöra sjöfartssäkerhetskommitténs pågående utredning.
Sin allmänna motivering för statskontroll å fartyg har sjöfartssäkerhetskommittén
uttryckt sålunda:
Kommittén, som — — — ansett det vara av huvudsaklig vikt för sjöfartssäkerhetens
betryggande att rätt bestämma redares och befälhavares ansvarsskyldighet
samt att stärka kontrollen över det behöriga utkrävandet av sagda skyldighet, har
i samband med sina förslag härom tillika funnit nödigt föreslå införandet av en
efter enhetliga grunder verksam tillsyn från statens sida över fartyg i allmänhet.
21
Kutigl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
Det har ovan framhållits, hurusom antagandet av mera detaljerade föreskrifter rörande
säkerheten ombord å fartyg omedelbart sammanhänger med införandet av en kontrollmyndighet,
som för ett likformigt utövande av sin verksamhet bör äga bestämda
normer att följa, liksom det å andra sidan måste överlämnas till denna myndighet
att själv i viss genom lag bestämd omfattning under tillämpningen komplettera
eller begränsa räckvidden av givna bestämmelser. Samma omständigheter, vilka
enligt vad tidigare anmärkts numera påkalla bestämda föreskrifter i stället för allmänna
stadganden, framkalla jämväl behovet av en fortlöpande kontroll rörande
vad till fartygs säkerhet hörer. Befälhavarens osäkra ställning i tjänsten och
hans beroende mången gång icke allenast av redarens direkta order utan av dennes
på förhand träffade avtal med befraktare och stuvare gör stödet av en övervakande
myndighets kontroll önskligt, även där en kompetent och omsorgsfull befälhavare
bär det närmaste ansvaret för fartygets säkerhet. För övrigt kan det, beträffande
större fartyg, möta svårighet även för en sådan befälhavare att jämte ledningen av
fartygets ekonomiska angelägenheter och navigering övervaka alla detaljer i fartygets
beskaffenhet, så hastigt som utvecklingen på det fartygstekniska området under
senare tid fortgått. Vad åter de mindre fartygen beträffar, vilka ofta sakna befälhavare
med mera omfattande utbildning, framträder på den grund så mycket starkare
behovet av sakkunnig och opartisk kontroll. Av de korporationer och enskilda
sjöfartsintresserade, vilka till kommittén härom avgivit yttrande, har ock det alldeles
övervägande antalet tillstyrkt införandet av statskontroll å fartyg. Och då
härtill kommer, att åtskilliga främmande länder, med vilka Sverige äger sjöfartsförbindelser,
infört en omfattande statskontroll icke allenast beträffande egna fartyg,
utan jämväl å andra länders fartyg, vilka trafikera deras hamnar, måste det även
ur detta skäl framstå såsom ett önskemål att här i landet erhålla en kontroll, som
i främmande länder anses likvärdig med den därstädes utövade. Härigenom bleve
visserligen icke svenska fartyg i utrikes hamnar befriade från varje inspektion, men
dels skulle där företagen inspektion, efter införandet av allmän fartygskontroll i
Sverige, bliva mindre vittomfattande och hindrande för sjöfarten, och dels bleve det
möjligt för svenska fartyg att i sådana fall, där intyg om undergången besiktning
angående visst förhållande enligt främmande lag erfordras, från svensk myndighet
erhålla dylikt intyg, genom vars företeende fartyget kunde undgå besiktning i främmande
hamn. Då emellertid, såsom ofta anmärkts, icke minst fartygen i inskränktare
fart äro i behov av tillsyn, har denna, liksom av kommittén föreslagna föreskrifter
överhuvud, utsträckts att gälla alla fartyg i samtliga de avseenden, vilka beröra
säkerheten och äro av den art, att de av den föreslagna kontrollmyndigheten, på
sätt kommittén ansett denna böra inrättas, lämpligen kunna bliva föremål för
bedömande.
Såsom ett allmänt uttalande anför kommerskollegium i dess ovannämnda
utlåtande över kommitténs betänkande, bland annat:
Sjöfartssäkerhetskommittén, som hade i uppdrag att — — — har framlagt
förslag till en rätt vidlyftig lagstiftning i ämnet, utan att ens någon meningsskiljaktighet
inom kommittén givit sig tillkänna i den riktningen, att en dylik utvidgad
lagstiftning skulle vara obehövlig eller olämplig. För sin del anser kolle
-
Kommers
kollegium
22
Chefens för
justitiedepartementet
uttalande till
statsrådsprotokollet
den 7 mars
1913.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
gium en utvidgning av lagstiftningen å sjösäkerhetens område vara av trängande
behov påkallad i många hänseenden samt finner de av kommittén avlämnade förslagen
kunna i väsentliga delar läggas till grund för ordnandet av denna angelägenhet.
I vissa avseenden, som beröra ämnen av endels större, endels mindre vikt,
kan kollegium icke instämma med kommittén eller dess majoritet.
Kollegium anför längre fram i sitt utlåtande:
Med sitt förslag till lag om tillsyn å fartyg har sjöfartssäkerhetskommittén
velat med våra svenska sjöfarts- och skeppsbyggerinäringar samt andra därmed i
samband stående näringar införliva en till sina verkningar oprövad, men i näringarna
påtagligen djupt ingripande institution.
Kommitténs allmänna motivering för detta sitt betydelsefulla steg finner
kollegium sig kunna i allt väsentligt biträda.
Om man utgår ifrån, såsom ock i det föregående blivit gjort, att särskild
lagstiftning rörande fartygs säkerhet utöver den, som för närvarande finnes inrymd
i sjölagens allmänna bestämmelser och i vissa specialförfattningar, är av behovet
påkallad, framträder naturligen i motsvarande grad behovet av särskilda statsorgan
för tillsynen därå, att författningarnas bestämmelser efterlevas. På ett annat, närstående
område, där staten direkt tagit om hand angelägenheten att skydda till liv
och lem de inom vissa näringar sysselsatte, nämligen yrkesinspektionen, har det ju
ansetts nödigt inrätta särskilda statsorgan för övervakande av föreskrifternas efterlevnad.
Vid bestämmandet av yrkesfarelagens räckvidd är i den av 1912 års riksdag
antagna lag om arbetarskydd från lagens tillämpning undantaget arbete, som
utföres av sjöfolk och är att hänföra till skeppstjänst, evad arbetet utföres ombord
eller icke. Förutsättningen härför har uppenbarligen varit, att samma arbete skulle
falla under en särskild tillsyn.
Behovet av en allmän statskontroll å fartyg framträder än mer vid det förhållande,
att de föreslagna detaljföreskrifterna rörande fartygs säkerhet till sjöss
m. m., om vilkas behövlighet meningarne knappast synas vara delade, innebära i
högst väsentlig grad bestämmelser av teknisk art, vilkas efterlevnad skulle vara
förenad med vissa svårigheter, därest en särskild teknisk tillsynsmyndighet icke
funnes. Denna tillsynsmyndighet komme förvisso att i många fall bliva till sin
verkan rådgivande för den allmänhet, som av de nya bestämmelserna närmare
beröres.
Kollegium får alltså för sin del förorda, att dylik allmän statskontroll å
fartyg med vad därtill hörer kommer till stånd.
Då omförmälda till lagrådet numera remitterade lagförslag anmäldes
inför Kungl. Maj:t i statsrådet, hade chefen för justitiedepartementet
ett inledande anförande av enahanda innehåll som mina nu inledande
anmärkningar i förevarande spörsmål samt androg i fortsättningen, att
av de även för den svenska sjöfarten gällande skäl, som sålunda av
honom angivits, han ansåge det nödigt och lämpligt att antaga närmare
säkerhetsbestämmelser rörande sjöfarten jämväl i vårt land efter
23
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
de av kommittén föreslagna huvudsakliga grunder, men att däremot
för det dåvarande anledning saknades ingå på frågan vilka speciella
bestämmelser, av flere möjliga, vore på det fartygstekniska området att
ur säkerhetssynpunkt föredraga.
Härefter uttalade samme departementschef bland annat:
Det förslag, som jag hemställer måtte föreläggas Riksdagen, angår nämligen
allenast vissa ändringar i sjölagen på grundval dels av kommitténs förslag i detta
hänseende och dels av därefter åstadkommen utredning. Och därom torde icke
råda tvivel, att i sjölagen böra icke intagas sådana mera i detalj utförda bestämmelser
som de av kommittén föreslagna angående: vissa säkerhetsanordningar å
fartyg; föreskrifter om fartygs maskineri; viss utrustning å fartyg; bärgnings- och
eldsläckningsredskap; föreskrifter till undvikande av eldsvåda och explosion ombord
å fartyg; samt sättet för förandet av ett stort antal olika slags laster.
Kan man utan vidare utgå ifrån, att dylika detalj bestämmelser ej böra intagas
i sjölagen, hava åter något delade meningar gjort sig gällande därom, huruvida
berörda stadganden borde sammanföras till en lag, vars antagande samtidigt med
föreslagna ändringar i sjölagen underkastades Riksdagens prövning, eller om det
vore att förorda, att, såsom kommittén föreslagit, denna del av lagstiftningen förbehölles
Eders Kungl. Maj:ts prövning utan Riksdagens hörande. Sistnämnda väg
har tillstyrkts jämväl av kommerskollegium och anser jag bestämda skäl föreligga
för att härutinnan följa kommitténs och kollegii förslag.
På grund av vad jag sålunda anfört och i överensstämmelse med den mening,
som fått sitt uttryck i vår sjölags motiver, i lagutskottets uttalande år 1902
samt i sjöfartssäkerhetskommitténs och kommerskollegii utlåtanden, anser jag i
skilda avseenden behövliga detalj bestämmelser i förevarande ämne böra förbehållas
Eders Kungl. Maj:ts administrativa lagstiftning. Härvid anser jag intet avgörande
skäl föreligga, varför de närmare föreskrifterna rörande en ifrågasatt tillsyn över
fartyg skulle, på sätt framgår av sjöfartssäkerhetskommitténs förslag, antagas i
form av civillag. Lika litet som för närvarande besiktningen och tillsynen i övrigt
över passagerarångfartyg, vilket ämne väl må anses vara bland de viktigaste,
underkastats reglering genom civillag, lika litet synes en utsträckning av likartade
åtgärder till nya grupper av fartyg nödvändiggöra en förändring härutinnan, isynnerhet
som jämväl kontrollens lämpligaste anordnande kan bero på förändrade förhållanden
inom administrationen och på hänsyn i vissa avseenden till lagstiftningen
i andra länder. Det är nämligen att märka, att en förutsättning för att vinna befrielse
från den obligatoriska tillämpningen av den engelska och franska lagstiftningen
på svenska fartyg i härav berörda hamnar är icke allenast specialbestämmelsernas,
utan jämväl statskontrollens tillfredsställande skick. Närmare föreskrifter
rörande fartygskontrollen har jag därför icke ansett behövligt att underställa Riksdagen
på annat sätt, än att ett utarbetat förslag till dylika föreskrifter framlägges
för Riksdagen i samband med framställning om anslag till kontrollens genomförande,
varigenom ju tillfälle beredes Riksdagen att i detta samband taga lämpligheten av
de för tillsynen avsedda anstalter under övervägande.
— — — — _ ])et synes vara att förorda att, i överensstämmelse med
sjöfartssäkerhetskommitténs och kommerskollegii förslag, till Riksdagens prövning
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
hänskjuta såväl grunderna för den ifrågasatta lagstiftningen i dess helhet, även
beträffande tillsynen å fartyg och omfattningen av tillsynsmyndigheternas befogenhet,
som antagandet av sådana allmänna bestämmelser, vilka funnits erforderliga
till komplettering eller förtydligande av sjölagens stadganden rörande säkerheten
å fartyg. Och dessa grunder synas, jämväl i fråga om den ifrågasatta statskontrollen,
utan olägenhet kunna intagas i själva sjölagen.--—-----
Ett närmare bestämmande i sjölagen av bostads- och arbetsförhållandena
ombord, som av kommittén motiverats med dess låt vara indirekta samband med
säkerheten för fartyg, liv och gods, synes vara i högsta grad erforderligt för att
fylla den lucka i arbetarskyddslagstiftningen, som förefinnes beträffande sjömäns
arbete över huvud taget samt stuvares lastnings- och lossningsarbete ombord å
fartyget. — — — — — — — —
Utom stadgande om beskaffenheten av fartygs anordningar och redskap för
arbetets utförande, vilken bestämmelse är avsedd att ligga till grund för närmare
administrativa föreskrifter härom, föreslår jag intagande i sjölagen av vissa bestämmelser,
som motsvara föreskrifterna i arbetarskyddslagen om minderårigas
användande i arbete, varjämte på grund av skeppstjänstens krävande natur och
den särskilda faran för spridning av smittosam sjukdom ombord å fartyg vissa
villkor uppställts beträffande hälsotillstånd och kroppsbeskaffenhet hos dem, som
över huvud må kunna anställas i tjänst å fartyg.
Men i fråga om skeppstjänst är det utan tvivel berättigat att, i likhet med
vad som skett i andra länder såsom Frankrike och Tyskland in. fl., sträcka lagens
reglerande inverkan längre än till sådana förhållanden, vilka rörande arbete i land
i allmänhet ansetts kräva lagstiftningens ingripande. Då. fartyget samtidigt är
arbets- och boplats samt då i besättningens arbetsvillkor ingår mathållning efter
vissa författningsenliga normer, synes lagstiftningen även böra tillse, att såväl föda
som bostadsrum motsvara skäliga anspråk. — — — — — — — —
Sjöfartssäkerhetskommittén har i sitt förslag till förordning utarbetat föreskrifter
rörande bostäder ombord å fartyg. Då jag ansett, att grunden för dessa
bestämmelser, såsom fallet är i de flesta främmande lagar, bör i själva sjölagen
angivas, föreslår jag i detta syfte ett tillägg till nämnda lag i samband med övriga
hithörande allmänna bestämmelser. — — — — — — — —
Beträffande de lagförslagets nyheter, som innefattas 1 mom. av
den nya 6 § må för övrigt i detta sammanhang uppmärksammas: beträffande
andra stycket, att den inskränkning, som i kommitté förslaget
gjorts till arbetes utförande »ombord», avförts ur förslaget; beträffande
fjärde stycket, att dess bestämmelser om bemanning innebära en viss
skärpning i jämförelse med kommitténs och kommerskollegii förslag;
samt beträffande femte stycket, att, medan kommittén ville åt Kungl.
Maj:ts administrativa lagstiftning överlämna hela frågan om lastlinjetvång,
och kommerskollegium föreslog enahanda med det viktiga undantag
att för handelsfartyg i Nordsjö- eller vidsträcktare fart tvångslastlinje
skulle vara föreskriven i sjölagen, så har i lagförslaget väl stadgats
lastlinjetvång endast i sist angivna omfattning, men i övrigt formule
-
25
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
ringen gjorts så, att icke för något område bestämmandet av skyldigheten
att hava lastmärke å fartyg bleve överlämnat till den administrativa
lagstiftningen.
2—4 mom. i den föreslagna nya G § upptaga de grunder för
statskontrollen, vilka ansetts äga sin plats i sjölagen och äro av chefen
för justitiedepartementet motiverade som följer:
I 2 mom. stadgas, att fartyg utan angiven begränsning i fråga om storlek,,
fart etc. skall vara underkastat tillsyn i enlighet med vad Konungen förordnar,
vilket icke hindrar, att i den förordning, som må utfärdas härom, fartyg av olika
storlek och fart kunna bliva föremål för skilda slag av tillsyn, eller att tillsynens
omfattning på annat sätt begränsas. Härav följer ock utan uttryckligt stadgande,
att Konungen äger att beträffande utländska fartyg ordna tillsynen allt eftersom
de speciella föreskrifterna om fartygs beskaffenhet etc. samt eventuella internationella
överenskommelser därtill föranleda.
Tillsynens närmare anordning i huvudsaklig överensstämmelse med sjöfartssäkerhetskommitténs
förslag framgår av den särskilda framställning rörande anslag
för tillsynsväsendets ordnande, som är avsedd att föreläggas Riksdagen.
Bestämmelsen om tillsyn å fartyg har, i enlighet med en inom sjöfartssäkerhetskommittén
av herrar Gummesson, Hök och Lindley avgiven reservation,
till vilken ett flertal yttranden anslutit sig, i förslaget fått det innehåll, att jämväl
fartygs bemanning skulle bliva underkastad tillsyn. Den invändning, som kommitténs
majoritet med instämmanden sedermera av, bland andra, kommerskollegium
haft häremot, avser huvudsakligen det förhållande, att den tilltänkta tekniska tillsynsmyndigheten
icke vore sakkunnig för bedömandet av denna speciella fråga.
Detta må vara riktigt under förutsättning, att allenast helt allmänna bestämmelser
i ärendet skulle gälla, vilka överlämnades till den tekniska kontrollmyndigheten
att tolka och tillämpa. Men kontrollen i detta hänseende torde icke på detta sätt
behöva anordnas. En lämplig väg för att erhålla en mera effektiv kontroll över
bemanningen torde vara att, i samband med utfärdandet av mera bestämda regler,
utvidga den tillsynsmyndighet, som redan i berörda avseende tillkommer sjömanshusen
och som ensamt av dessa kan utövas på ett fullt verksamt sätt genom deras
kontroll över mönstringen. Med en dylik anordning kan den tekniska statskontrollens
befattning med bemanningen inskränkas till åtgärder, för vilka den är tillräckligt
kompetent, såsom konstaterande av visst antal, där sådant må fordras,
och annan mer formell tillsyn över uppfyllandet av bestämda fordringar.
Då statens tillsyn sålunda komine att gälla fartyg i allmänhet, har den befogenhet,
som genom kungörelsen den 17 maj 1907 tillerkänts inspektörerna över
passagerarångfartyg att i svårare fall av osäkerhet förbjuda passagerarångfartygs
nyttjande, ansetts böra utsträckas till motsvarande rätt för vederbörande tillsynsmyndighet
att förbjuda nyttjande jämväl av andra fartyg än passagerarångfartyg;
och har denna bestämmelse funnits böra på grund av sin stora vikt inflyta i sjölagen
bland grunderna för tillsynens verksamhet.
Av i sjöfartsnäringen ekonomiskt intresserade har emellertid den fordran
framställts, att. därest nyssnämnda befogenhet för tillsynsmyndighet erhölle allmän
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 177 höft. (Nr 234.) 4
Departements
chefen.
26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
giltighet, statsverket skulle vara skyldigt att, efter redarens eller annan skadelidandes
talan vid domstol, ersätta den kostnad, skada och förlust, som genom
obehörigt förbud mot fartygs nyttjande vållats redare eller annan. En sådan bestämmelse,
som har sin motsvarighet i den utländska lagstiftningen, särskilt i
engelsk lag, torde böra förordas med hänsyn till de stora ekonomiska intressen,
vilka härvidlag stå på spel, så mycket hellre som med ett dylikt stadgande vederbörande
tillsynsmyndighet torde till gagn för den allmänna trafiksäkerheten vidtaga
de åtgärder, som anses påkallade, mera under känslan av ansvar gent emot det
allmänna än med tanke på sin eventuella ekonomiska risk gent emot de i sjöresan
intresserade. I överensstämmelse med vad som vanligen gäller i fråga om ersättningsanspråk
mot kronan, synes dock fordran på dylik ersättning böra underkastas
viss kortare preskription än den för fordringar i allmänhet gällande.
Genom vad jag nu anfört och åberopat torde, såvitt förevarande
anslagsfråga beträffar, tillräckligt material få anses förebragt för sakens
överskådande i allmänna drag och särskilt för bedömande huruvida en
sjösäkerhetslagstiftning i antydd utsträckning kräves. För egen de!
har jag biträtt det av chefen för justitiedepartementet härutinnan anmälda
lagförslaget, vilket ju också tillkommit efter gemensam beredning
med mig. I fråga om behovet av ifrågavarande lagstiftning och särskilt
av en allmän statskontroll tillåter jag mig därjämte framhålla
följande.
Åven om det icke kunnat till fullo påvisas, att medeltalet av inträffade
sjöolyckor är större för vårt land än för de länder, där sjösäkerhetslagstiftningen
blivit mera konsekvent genomförd, kan det å
andra sidan icke förnekas, att å svenska fartyg förekommit sjöolyckor
av den art och under sådana omständigheter, att de torde hava kunnat
förebyggas, därest en mera verksam kontroll över våra fartyg utövats.
Jämlikt Kungl. Majrts medgivande av den 1 mars 1912 har kommerskollegium
nästlidna år utgivit en redogörelse rörande svenska
fartygs sjöolyckor, anmälda och behandlade hos kollegium under år
1910, samt står, enligt vad jag inhämtat, i begrepp att i dessa dagar
i tryck publicera en motsvarande redogörelse för år 1911, av vars
innehåll lämnats del. Dessa redogörelser innehålla nog så talande siffror.
Så tunn för svenska fartygs vidkommande genom sjöolyckor av
en eller annan art förlorats 88 människoliv enligt redogörelsen för 1910
och enligt redogörelsen för 1911 ej mindre än 110. Åven om dessa
siffror icke skulle stå i större missproportion till antalet av de inom
sjöfartsnäringen sysselsatta än vad fallet är för andra näringsgrenar,
konstatera de dock i varje fall ett i hög grad beklagligt förhållande,
27
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
helst om det skulle visa sig, att en del av olycksfallen kunnat genom
skarpt lagstiftning med ty åtföljande kontroll undvikas.
Beträffande sjöolyckornas art och sannolika orsak innehålla nämnda
redogörelser bland annat: den för 1910, att 10 segelfartyg och 1 ångfartyg
försvunnit med man och allt, att 10 segelfartyg och 5 ångfartvg förolyckats
eller övergivits i öppen sjö, att 2 segelfartyg och 1 ångfartyg
bärgats efter att hava sprungit läck eller gjort haveri i öppen sjö,
samt att den sannolika orsaken till dessa olyckor varit i 2 fall bristande
sjövärdighet, i 1 fall bristande utrustning hos fartyget och i 2 fall
olämplig lastning eller barlastning; den för 1911, att 4 segelfartyg försvunnit
med man och allt, att 14 segelfartyg och 4 ångfartyg förolyckats
eller övergivits i öppen sjö, att 7 segelfartyg och 3 ångfartyg
bärgats efter att hava sprungit läck eller gjort haveri i öppen sjö, samt
att den sannolika orsaken till dessa olyckor varit i 3 fall olämplig lastning
eller barlastning och i 1 fall fel på skrov eller rigg. Kunna ock
dylika orsaker icke skönjas i flera fall, är det dock svårt att för alla
de övriga fallen helt undersöka misstanken om sådana orsakers förefintlighet.
Åven om trots befintligheten av en effektiv statskontroll rörande
fartygs sjövärdighet sjöolyckor icke kunna helt undvikas, skulle man
dock då känna sig vida mera tillfredsställd än under nuvarande förhållanden
över att härutinnan gjorts allt, vad som kunnat göras.
Såsom i det föregående erinrats, har man vid lagstiftandet i vårt
land på detta område hittills huvudsakligen lagt vikten på att genom
ett strängt undersökning sförfarande efter timad olyckshändelse söka
skärpa ansvarskänslan hos den eller dem, som haft sig avgörandet beträffande
fartygens säkerhet närmast anförtrott, nämligen i vanliga
tall befälhavaren (eventuellt redaren). Det har nu invänts, att en från
statens sida utövad kontroll skulle vara ägnad att minska ansvarskänslan
hos befälhavare och redare. Jag kan för min del så mycket mindre
finna detta, som i det uppgjorda förslaget till ändringar i sjölagen befälhavarens
och redarens ansvar fastslagits i än högre grad än i nu
gällande bestämmelser samt den förutsatta kontrollen ju skulle närmast
bliva ett medel att underlätta fullgörandet av befälhavarens och redarens
åligganden.
På samma gång jag erkänner värdet av de medel och utvägar
man förut i vårt land i allmänhet anlitat för betryggandet av sjösäkerheten,
eller ett undersökningsförfarande efter timad olycka, håller jagdock
bestämt före, att det är av än större vikt att söka för ändamålet
Statskon
trollens
uppgift.
Sjöfarts
säkerhets
kommittén.
28 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 234.
vidtaga de mått och steg, som stå till buds, innan en olycka verkligen
föreligger, det vill såga utöva en preventiv kontroll.
Tillika beder jag få särskilt understryka, dels att de nu föreslagna
ändringarna i sjölagen redan till följd av sin natur kräva ett statsorgan
för övervakandet av bestämmelsernas efterlevnad, likasom den
nya lagen om arbetarskydd krävt sin institution för kontrollens utövande,
dels ock att de påtänkta detalj föreskrifterna rörande sjöfartssäkerheten,
om vilkas behövlighet meningarna knappast synas vara delade och vilka
bliva alltmera av nöden i samma mån som transportmedlet till sjös
bliver i tekniskt hänseende mera invecklat samt konkurrensen inom
sjöfarten bliver allt hårdare, göra behovet av en allmän statskontroll
än mera framträdande.
Får detta behov alltså anses oavvisligt, må tillses, vilka uppgifter
förestå de härav föranledda nya statsorganen (fartygsinspektionen med
underlydande lokala tjänstemän).
Sjöfartssäkerhetskommittén anför härom i huvudsak.
Omfattningen och beskaffenheten av fartygsinspektionens liksom de underordnade
tillsynsmannens verksamhet ävensom de sistnämndes antal och kvalifikationer
måste åter bliva beroende av det syfte tillsynen är avsedd att tjäna och
det behov, som med avseende å kontrollens föremål och de svenska fartygens antal
och beskaffenhet är att tillgodose. Vid bestämmandet av ändamålet med den
åsyftade tillsynen har lagstiftningen att välja på två vägar: antingen att, i överensstämmelse
med grunderna för exempelvis den franska lagstiftningen, låta undersökningen
av fartyget resultera i ett av tillsynsmyndigheten utfärdat certifikat,
varigenom tillstånd lämnas att för viss tid eller tills vidare använda fartyget i sjöfart
och varigenom staten sålunda i viss mån kan anses lämna garanti för fartygets
goda tillstånd, eller ock att, under fullständigt bibehållande av redarens och befälhavarens
ansvarighet och tillsynsskyldighet, låta den fortlöpande tillsynen å fartyg
från statens sida inskränka sig till en undersökning, i allmänhet eller i särskilda avseenden,
rörande fartygets beskaffenhet vid den tidpunkt, undersökningen företages,
och detta huvudsakligen i syfte att konstatera, huruvida respektive tillsynspliktiga
vid berörda tid fullgjort dem åliggande skyldigheter. Med den uppfattning, kommittén
gjort gällande i sina förslag angående regleringen av redares och befälhavares
ansvarighet, är det uppenbart, att kommittén förordar en anordning av tillsynen
efter sist här ovan angivna grund. Införandet av en teknisk myndighets tillståndsbevis
såsom allmänt villkor för fartygs nyttjande till sjöfart har kommittén icke
funnit sig böra tillstyrka, lika litet som ansvarigheten för fartygs säkerhet i någon
mån synts böra flyttas över till staten. Då sålunda tillsynen å fartyg i allmänhet
enligt kommitténs förslag icke skulle erhålla uttryck i utfärdandet av tillståndsbevis
(certifikat) från kontrollmyndighetens sida, komme det förhållande, att fartyg
vid en viss tid varit föremål för dess undersökning och lämnats utan anmärkning,
29
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 234.
icke att innebära annat eller mera, än att fel eller brist å fartyget beträffande
undersökta delar vid berörda tidpunkt icke upptäckts, men skulle redarens och
befälhavarens lagliga ansvarighet ej därigenom upphöra ens i fråga om brist, som
vid undersökningen i allt fall var till finnandes, än mindre för fel eller brist, som
därefter uppkommit.
Beträffande passagerarfartyg stå dessa enligt kommitténs förslag, liksom enligt
gällande svenska bestämmelser och även främmande lagstiftningar är fallet, i en
särställning så till vida, att de skola vara försedda med ett intyg av viss beskaffenhet
över undergången besiktning för att få nyttjas i sjöfart. Besiktningsbevisets
betydelse jämlikt svensk rätt för spörsmålet om befälhavarens ansvarighet
har visserligen varit omtvistad. Men kommittén har för sin del härvidlag utgått
från den uppfattning, som jämväl legat till grund för utarbetandet av kommitténs
förslag till speciella föreskrifter rörande passagerarfartygsbesiktning, att häröver
av tillsynsmyndigheten utfärdat intyg, låt vara att det utgör villkor för fartygets
nyttjande såsom passagerarfartyg, väl kan inverka på bevisskyldighetens fördelningvid
uppkommen tvist rörande visst förhållande, men icke förändrar arten och omfattningen
av redarens och befälhavarens ansvarighet i fråga om sådant, som dessa
till säkerhetens vidmakthållande äga skyldighet att iakttaga.
Vid sidan av nyssberörda besiktningsintyg, som kommittén i överensstämmelse
med den engelska lagens och andra främmande lagars uttryckssätt benämnt
passagerarfartygscertifikat, har i förslaget till lag om tillsyn å fartyg förutsatts,
att certifikat dels rörande fartygs lagliga fribord, där sådant kan komma att enligt
antagna lastlinjeregler bestämmas, och dels beträffande andra särskilda förhållanden,
vilka röra säkerheten ombord å fartyg, må kunna utfärdas. Utfärdandet av certifikat
över lagligt fribord är naturligen nödigt för kontrollen angående lastmärkes rätta
läge, som är resultatet av vissa på förhand gjorda beräkningar. Behovet av certifikat
angående vissa särskilda förhållanden kan göra sig gällande i fråga om fartyg,
vilka trafikera exempelvis franska hamnar, där företeende av dylika certifikat påfordras
för fartygets befriande från besvärande kontrollåtgärder. Men innebörden
av sådana certifikat är icke avsedd att vara annan än den, att kontrollmyndigheten
vid en viss tidpunkt funnit vissa föreskrifter iakttagna i de avseenden, som
i det särskilda fallet äro i fråga.
Med berörda utgångspunkt för sitt förslag, enligt vilket kontrollmyndighetens
undersökning icke avser att lämna ett formligt tillstånd till fartygs användande i
sjöfart, utan blott att tillse, huruvida några brister förefixmas, vare sig i allmänhet
eller i vissa avseenden, har kommittén, vid övervägande av fråga om, huru den
lokala kontrollen lämpligen borde inrättas, funnit den vidlyftiga anordningen av
besiktningsnämnder kunna undvaras och tillräckligen ersättas med en fullt lämplig
och skicklig tjänsteman. Där, såsom i Frankrike, ett fartygs användande i sjöfart
grundar sig på ett formligt tillstånd i det över fartygets besiktning upprättade
certifikatet, det är helt naturligt, att prövningen härav icke överlämnas till en enda
tjänsteman, utan till en nämnd avsedd att inom sig representera de olika synpunkter,
ur vilka frågan om fartygets nyttjande bör bedömas. Men så långt förrättningen
endast är en inspektion, det vill säga. avser att ur teknisk synpunkt utröna fartygets
tillstånd med hänsyn till säkerheten i syfte att beivra därutinnan befunna brister,
bör förrättningen kunna, utan förfång för berättigade intressen, utföras av en enda,
med fartyg fullt förtrogen och opartisk person, på sätt inspektion i alla länder,
‘SO
Kling!,. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 234.
där statskontroll å fartyg finnes inrättad, numera utföres och jämväl beträffande
svenska passager arångfartyg av inspektörerna för dessa bedrives. De anmärkningar,
vilka framkommit gent emot tillräckligheten av de sistnämndas kontrollåtgärder,
måste säkerligen hänföras till ofullständigheten i de föreskrifter de hava att iakttaga,
det ringa antalet inspektörer och svårigheten för dessa: att reglera sådant,
som av andra personer, besiktningsmännen, vid passagerarfartygsbesiktning bestämts,
men torde icke i något avseende vara att tillskriva det förhållande, att inspektion
förrättats av en enda person. Då nu den av kommittén föreslagna kontrollen utgöres
av inspektion i ovan angivna bemärkelse, har kontrollförfarandet ansetts kunna
grundas på förrättning av en enda tjänsteman så mycket hellre, som det vid anordnandet
av den nuvarande passagerarfartygsbesiktningen visat sig, att det på flera
platser möter svårighet att erhålla tillräckligt antal kompetenta besiktningsmän
även för besiktning av allenast passagerarångfartygen, varförutom garanti för besiktningsmännens
fullt opartiska ställning'' icke genom gällande bestämmelser lämnats.
Berörda olägenheter vid en besiktningsinstitution, motsvarande den nuvarande vid
passagerarångfartyg, torde icke kunna undvikas utan att staten eller redarna finge
vidkännas kostnader, vilka icke skäligen kunna någondera åläggas. Tjänstemannens
opartiskhet har kommittén velat trygga genom föreskrift, att han icke skulle tillåtas
äga del i eller anställning å fartyg eller skeppsvarv. Hans oberoende bör jämväl i
möjligaste mån främjas genom att avlöningen icke allt för knappt tilltages. Därest
åter den ordinarie kontroll tjänstemannens fackkunskap i ett speciellt fall icke skulle
vara tillräcklig för bedömande av visst förhållande, har förslaget velat bereda
fartygsinspektionen möjlighet att giva honom biträde av en eller flera personer
med erforderlig speciell sakkunskap.
Ehuru det av kommittén föreslagna kontrollförfarandet kan betecknas som
inspektion i ovan angivna mening, har det likväl ansetts i olika fäll böra innefatta
vidtagandet av mer eller mindre omfattande åtgärder samt med avseende härå och
å förrättningens egenskap av att periodiskt återkomma eller icke i förslaget angivits
under skilda benämningar av inspektion och besiktning.
Varje fartyg, utländskt som svenskt och av vad beskaffenhet eller storlek det
vara må, skulle vara underkastat skyldigheten att lämna statens kontrolltjänsteman,
för vilken kommittén föreslagit benämningen fartyg sinspektör, tillträde för
verkställande av inspektion antingen för granskning av visst på säkerheten inverkande
förhållande eller för allmän undersökning i de avseenden, lagförslaget angiver.
Att härvid medgiva undantag för utländska fartyg bör så mycket mindre
ifrågakomma, som svenska fartyg i flera främmande länder äro underkastade inspektion.
Den enda begränsning, förslaget gör i berörda skyldighet, är den, att
fartyg, å vilket ingen finnes för betalning anställd och ingen heller färdas som
passagerare, skulle vara undantaget från inspektion. Förrättningen må kunna gälla
såväl beskaffenheten av fartygets skrov och fasta delar i övrigt som dess utrustning,
förande av last och passagerare samt dess för arbetes utförande ombord avsedda
inrättningar och redskap. Härmed har kommittén under kontrollmyndighetens
tillsyn velat innefatta allt, varöver denna, på sätt den inrättats, skulle vara
kompetent att yttra sig. Därvid har frågan om fartygets behöriga bemanning
ansetts böra undandragas tillsynsmyndighetens bedömande såväl på grund av svårigheten
för en fartygsteknisk myndighet att vid ett givet tillfälle bedöma detta förhållande,
som till följe den omständigheten, att, enligt vad härförut på sitt ställe
31
Kiingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
anmärkts, bemanningen torde komma att underkastas närmare kontroll än för närvarande
är fallet av därtill behörig myndighet, sjömanshusen i riket.
Utöver denna på icke bestämda tider företagna inspektion har kommittén
lunmt sig höra föreslå, att särskild tillsyn utövas å vissa fartyg på bestämda tider
eller med anledning av särskilda förhållanden, vilka påkalla undersökning av fartygets
tillstånd. Av de olika förhållanden, som inverka på säkerheten ombord å
fartyg, utgör otvivelaktigt beskaffenheten av skrovet och fartygets fasta delar i
övrigt det viktigaste, och kräver fartyget särskilt i detta avseende tid efter annan
tillsyn för upptäckande av eventuellt uppkommen skada samt för nödigt underhåll
och vårdande. Kommittén torde icke hava gått längre i sina, fordringar på kontroll
i detta hänseende, än vad en omsorgsfull redare i allmänhet opåkallat vidtager,
da kommittén föreslår bestämmelse om, att varje svenskt fartyg av en viss
större bruttodräktighet, därvid gränsen satts från 150 registerton, ävensom varje
passagerarfartyg och fartyg, vilket en gång blivit kondemnerat, skall i avseende å
dess skrov och fasta delar på tider och sätt, som i förslaget angives, närmare
efterses av behörig kontrolltjänsteman.
Då det för utrönande av fartygs beskaffenhet i fråga om dess skrov och
fasta, delai kan bliva nödvändigt att göra en mera tidsödande och ingående undersökning,
än vid inspektion i allmänhet är av behovet påkallat, måste det för undvikande
av större olägenhet för sjöfarten anses angeläget, att redaren kan på förhand
ordna sitt fartygs trafikförhållanden med hänsyn till en sådan mera ingående
undersökning, liksom a andra sidan det förhållande, att syn å berörda viktiga delar
av fartyget är i lagen bestämd till vissa tider och tillfällen, torde innebära en
viktig garanti såväl för kontrollens rätta utövande som för redarens behöriga vårdande
av fartyget under den tid, det till sjöfart användes.
Den särskilda syneförrättningen rörande fartygs skrov och fasta delar i övrigt
med syfte att på ett mera ingående sätt utröna fartygs sjövärdighet har kommittén
ansett böra inskränkas att gälla svenska fartyg. Däremot har ett inom kommittén
framkommet förslag att undantaga klassade fartyg från tillämpningen av hithörande
bestämmelser icke ansetts böra tillstyrkas, enär ändamålet med statens tillsyn är
att undersöka, huruvida i lagar och föreskrifter stadgade fordringar å säkerheten
blivit iakttagna, oberoende av huruvida dessa motsvaras av de måhända växlande
reglerna inom enskilda, klassificeringsanstalter. Med en dylik ståndpunkt i lag är
likväl förenligt, att innehavd klass må underlätta den prövning, fartyg bär att
underkastas av statens kontrollmyndigheter, i den utsträckning sådan lättnad av
förhållandena betingas.
Finnes denna regelmässiga, mera ingående inspektion, som av kommittén
nämnts besiktning, vara av behovet påkallad, synes det redan med hänsyn till
redarens intresse av att äga förvissning om att icke hans fartyg kommer att av
statens tillsynsmyndighet anses såsom osäkert i de delar, där en förändring vore,
om icke alldeles omöjlig, så dock besvärlig och kostsam, vara ömkligt, att besiktningsskyldigt
fartyg redan vid nybyggnaden underkastas den centrala kontrollmyndighetens
prövning rörande dess byggnadssätt och material med fäst avseende såväl
å dess _ tilltänkta fart som å dess blivande användning för visst ändamål. En sådan
anordning skulle dessutom bereda tillsynsmyndigheten en synnerligen fullständig
kännedom om den svenska handelsflottans beskaffenhet, vilken kännedom icke blott
skulle bliva av största gagn för ett rätt utövande av den följande kontrollen över
32
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
varje fartyg, utan även ur andra synpunkter kunde bliva fruktbringande. Naturligen
är det emellertid av vikt, att fartygsinspektionens granskning av inkomna
ritningar och uppgifter för godkännande av fartygs byggnadssätt och material utövas
uteslutande ur säkerhetssynpunkt, med största grannlagenhet och minsta möjliga
tvång gent emot den enskilda redaren. Även här måste fasthållas, att endast
sådant bör underkännas, som skulle utgöra en fara för säkerheten, varemot fartygsinspektionen
icke bör äga att uppställa vissa fordringar på byggnadssätt och material
med uteslutande av andra, försvarliga anordningar. A andra sidan bör redaren
hava rätt att inom bestämd tid erhålla besked om resultatet av fartygsinspektionens
prövning, liksom ock, i fall godkännande vägras, om skälen för denna
vägran. En dylik förberedande prövning torde icke lämpligen kunna anordnas beträffande
andra svenska fartyg än sådana, som byggas här i riket. Bygges fartygför
svensk mans räkning utom riket, då detta vanligen sker för erhållande av
klass, fordras enligt kommitténs förslag i allt fall besiktning, varom här nedan
skall förmälas.
Efter det den nämnda förberedande prövningen företagits, skulle fartyg vid
nybyggnad enligt förslaget underkastas en fortlöpande besiktning såväl på stapeln
som efter sjösättningen. Rapport häröver skulle av förrättningsmannen insändas
till fartygsinspektionen, där inberättat förhållande antecknas. När sedan redaren
hos kommerskollegium begär registrering, efterhör kollegium fartygets tillstånd hos
fartygsinspektionen, och om där utvisas, att besiktningen verkställts utan anmärkning,
som hindrar fartygets användande i sjöfart, registreras fartyget och nationalitetscertifikat
utfärdas.
Det måste anses angeläget, att motsvarande trygghet, som sålunda skulle
viimas för den sjövärdiga beskaffenheten av nybyggda svenska fartyg, även erhålles
beträffande de fartyg, vilka redan gå i fart och av vilka särskilt de äldre, oklassade
fartygen torde vara i behov av närmare tillsyn. Av den utredning, kommittén
låtit verkställa om antalet och beskaffenheten av oklassade fartyg med 150 tons
bruttodräktighet och däröver.vid slutet av år 1909, framgår, att sådana fartyg då
gingo i fart till följande antal:
lastångare av järn eller stål ...............................
» » trä eller trä på järnspant ............
passagerarångare av järn eller stål ....................
» » trä eller trä på järnspant
segelfartyg av järn eller stål ................................
» » trä eller trä på järnspant ............
37 st.
105 »
348 »
23 »
2 »
354 »
Det synes kommittén uppenbart, att dessa fartyg böra besiktigas för prövning
av deras sjövärdighet, men då det med hänsyn till deras stora antal torde
vara olämpligt att härför bestämma någon viss tid, därest den blivande kontrollmyndigheten
skall bliva i tillfälle att fylla de olika krav, som icke minst under
början av dess verksamhet lära komma att ställas på densamma, har kommittén
förutsatt, att besiktningen av de äldre fartygen skulle äga rum efter hand, allt
eftersom behov och tillfälle lämpligen må därtill föranleda.
33
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
En fråga, som tilldragit sig största uppmärksamhet, är den, huru säkerhet
skulle kunna vinnas för att fartyg, som en gång kondemnerats, icke skulle åter
användas i sjöfart, förrän dess sjövärdighet blivit styrkt.
— — — I sitt förslag till lag om tillsyn föreslår kommittén därjämte,
att ett fartyg, som en gång ansetts eller av besiktningsmän förklarats vara icke
iståndsättligt, icke må åter användas til! sjöfart, med mindre det undergått besiktning.
--- —
Övergår utländskt fartyg här i riket i svensk ägo, i vilket fall, även om
fartyget här för utländsk mans räkning nybyggts, det icke kommit att till byggnadssätt
och material av fartygsinspektionen godkännas, måste den nye svenske
ägaren, för utrönande av fartygets sjövärdighet, låta fartyget undergå besiktning
före dess användande.--—
Efter den första besiktning, som enligt berörda grunder skulle, med förut
angivna undantag, vidtagas med:
varje såsom svenskt nybyggt fartyg;
svenskt fartyg, som vid lagens ikraftträdande nyttjas i sjöfart;
svenskt fartyg, som en gång kondemnerats; samt
utländskt fartyg vid dess övergång i svensk ägo,
skall enligt lagförslaget förnyad besiktning företagas med vissa, i lagen angivna
mellantider, därvid vad särskilt angår passagerarfartyg i viss vidsträcktare
utrikes fart hänsyn tagits till allmänt för motsvarande fart i främmande länder
gällande bestämmelser om ett års mellantid. Däremot har tiden för besiktningen
av passagerarfartyg i inskränktare fart ansetts kunna, utan förfång för säkerheten,
bestämmas med två års mellantid, varjämte besiktningsperioder för skilda slag av
andra fartyg föreslagits till fyra, respektive sex år. I vissa fall har kommittén
dock funnit sig böra föreslå en oftare återkommande delbesiktning rörande vissa
viktigare och för skada särskilt utsatta delar av fartyget. Desslikes har fartygsinspektionen
funnits böra äga befogenhet att med hänsyn till särskilda omständigheter
fastställa vissa kortare mellantider för de förnyade besiktningarna. Slutligen
bär kommittén, i överensstämmelse med grunderna för gällande förordning angående
passagerarångfartyg, velat beträffande fartyg i allmänhet föreslå besiktningsskyldighet
i varje fäll och till av fartygsinspektionen anbefalld utsträckning, så snart fartyg
till någon huvudsaklig del ombygges eller efter liden skada undergår större reparation.
Kommerskollegium, som synes hava i sitt utlåtande i allt väsentligt
anslutit sig till sjöfartssäkerhetskommitténs uppfattning angående uppgifterna
för de nya inspektionsorganen och omfattningen av deras
verksamhet, har endast mera distinkt definierat arten av de olika verksamhetsgrenarna,
inspektion och besiktning, samt anför härom huvuds
akligen följ ande:
Inspektionen skulle innebära en allmän tillsyn för utrönande av vissa förhållanden
samt utövas av fartygsinspektörerna, respektive konsul, genom besök,
avlagda ombord på tid och plats, som de själva ägde bestämma med nödig hänsyn
allenast till föreskrifterna i 9 §. Huru inspektionen skall utföras, är icke i förslaget
närmare angivet, utan är det överlåtet åt inspektören att själv bestämma
sättet för verkställande av den undersökning, han anser erforderlig.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 177 höft. (Nr 234.) 5
Kommers
kollegium.
34 Kungl. Mqj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
Besiktningen skulle innebära en efter vissa bestämda regler utövad tillsyn
från myndighetens sida, dels därå att fartyg redan vid dess nybyggnad bliver tillfredsställande,
dels därå att från utlandet anskaffat fartyg är i fullgott skick, dels
ock slutligen därå att fartygen sedermera behörigen underhållas.
Denna art av tillsynen skulle alltså närmast utgöra en motsvarighet till den
tillsyn, som för närvarande utövas av de privata klassificeringsinstitutionerna, dock
med den skillnad måhända, att fartygsinspektionens organ väl uteslutande komma
att uppmärksamma själva sjösäkerheten och därför, särskilt beträffande underhållet
av fartyg, möjligen förfara något mindre strängt än klassificeringsinstitutionerna,
vilka även fästa stort avseende vid att fartygen bibehållas i sitt ursprungliga skick.
Nämnda uppdelning av tillsynsmyndighetens verksamhet synes kollegium vara
lyckligt funnen.--— .
Kollegium kan icke biträda vissa reservanters förslag om att fartygsmspektor
skulle äga rättighet att i trängande fall, och om han anser detta vara absolut nödvändigt
för att "utröna fartygets tillstånd, låta torrsätta detsamma för att undersöka
dess botten. Det synes vara tillräckligt med den befogenhet, som härutinnan är
inrymd åt centralmyndigheten.
Svenska teknologföreningens avdelning för skeppsbyggnadskonst förmenar,
att fartyg, som bygges efter erkänd klass, skall da, och om klassen vidmakthalles,
sedermera vara befriat från ifrågavarande inspektion i sa stor utsträckning, som
omfattas av klassens certifikat. Häremot ma anföras, att det knappast synes vara
lämpligt, att svenska staten överlåter den kontroll, som man nu vill få effektivt
tillämpad å svenska fartyg, åt privata klassificeringsinstitutioner, vilkas styrelser
icke ens bestå av svenska undersåtar eller över huvud kunna förutsättas äga tillräcklig
kännedom om svenska förhållanden. Visserligen har i Norge statskontrollen
i ganska hög grad överlåtits åt den enskilda klassificeringsinstitutionen »Det Kol ske
Veritas», men detta är en helt och hållet norsk institution, vartill saknas motsvarighet
i vårt land. 1 det förslag till omorganisation av den norska statskonti ollen,
som i dagarna blivit framlagt av den norske sjöfartsdirektören, finnas tvenne
alternativ, det ena att bibehålla den nu rådande anordningen med samarbete mellan
sjöfartskontoret och Det Norske Veritas, det andra att från statskontrollens utövande
utestänga helt och hållet den privata klassificeringsinstitutionen. Det senaie alteinativet
uppgives hava stora utsikter att bliva antaget, huvudsakligen av häi ovan
anförda skäl, nämligen angelägenheten av att kontrollen förbehålles staten själv.
I fråga om huru kostnaderna för ifrågavarande tillsyn böra gäldas
har sjöfartssäkerhetskommittén, utan att i de över dess betänkande avgivna
yttranden någon gensaga däremot framkommit, andragit att
fullständig enighet inom kommittén varit rådande därom, att, med hänsyn
såväl till kontrollens utövande på det mest verksamma sätt som till sjöfartsnäringens
berättigade intresse, kostnaderna för den allmänna tillsynen böra bäras av staten.
Undantag från denna regel skulle endast förekomma så till vida, att:
lösen för passagerarfartygscertifikat och annat certifikat, som av redaren
begäres, skulle av denne gäldas; , .. , . ...
kostnad för överbesiktning och förnyad passagerarfartygsbesiktnmg skulle,
där högre myndighet, hos vilken talan föres, sa bestämmer, vidkännas av klagande
part.
35
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
.Med det tillägg att ifrågavarande tillsyn bör omfatta vad som
avses i ö § 2 mom. enligt det omnämnda förslaget till ändringar i sjölagen
och således även fartygs bemanning, biträder jag vad sjöfartssäkerhetskommittén
och kommerskollegium sålunda anfört rörande arten och
omfattningen av den verksamhet, som skulle tillkomma de nya tillsynsorganen,
och jag hänvisar till ett på grundvalen därav utarbetat utkast
i form av förslag till förordning om tillsyn å fartyg in. m., vilket förslag
torde få såsom bilaga åtfölja detta protokoll, på det att tillfälle må
beredes Riksdagen att vid behandlingen av frågan om anslag till statskontrollens
genomförande taga lämpligheten av de för tillsynen avsedda
anstalter under övervägande. Detta förslag återgiver i huvudsak kommitténs
förslag till lag om tillsyn å fartyg efter åtskilliga av kommerskollegium
däri gjorda ändringar. I den mån omförmälda förslag till
ändringar i sjölagen varder genom statsmakternas beslut reviderat,
kommer naturligtvis ifrågavarande administrativa förordning att därefter
anpassas.
Innan jag övergår till en närmare redogörelse för, huru man tänkt
sig funktionen av de olika organen, de lokala och det centrala, och
deras inbördes ställning till varandra, skall jag något uppehålla mig
vid omfattningen av det arbete, som skulle bliva föremål för den nya
kontrollverksamheten, därvid jag vill till en början uteslutande hålla
mig till den del av denna verksamhet, som utföres inom landet och
som obetingat bör utgöra det väsentligaste i kontrollverksamheten.
Jag har låtit företaga en uppdelning av den svenska handelsflottans
fartyg i sådana med en bruttodräktighet av 150 ton och däröver
och fartyg med en bruttodräktighet understigande 150 ton — den föreslagna
allmänna gränsen för besiktningsplikt. Ang- och motorfartygen
hava dessutom inom vardera huvudgruppen uppdelats i lastfartyg, passagerarfartyg
och bogserbåtar, därvid hänsyn tagits till den i författningsförslagets
§ 35 antagna bestämmelsen att med passagerarfartyg förstås
varje fartyg, som medför flere än tolv passagerare.
Däremot har jag icke låtit avskilja de klassade fartygen. Jag
håller nämligen på den särskilt av kommerskollegium hävdade principen
om att svenska staten bör förbehålla sig själv kontrollens utövande och
att således icke något därav bör överlåtas åt privata klassificeringsinstitutioner.
I varje fall skulle det vara synnerligen olämpligt att, såsom av
reservanter inom kommittén yrkats, genom uttrycklig lagstiftning fritaga
de klassade fartygen från svensk tillsynsmyndighets ingripande i något
avseende, om det ock är troligt, att tillsynsmyndigheterna under den
första tiden, då hela den nya apparaten igångsattes, låta sin hand
Departements
chefen.
36
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
tyngst vila å de oklassade fartygen och lämna de klassade tillsvidare
mera eller mindre oberörda till dess det nya systemet kommit till full
utveckling. På samma gång jag alltså håller före, att de klassade fartygen
böra övervakas av svensk myndighet, är jag förvissad om, att
den svenska centralmyndigheten skall hålla sin hand däröver, att icke
den svenska sjöfarten härigenom onödigtvis betungas, och att, i fall då
mera omfattande, tidsödande och kostbara besiktningsåtgärder påkrävas,
genom samförstånd mellan respektive klassificeringssällskaps expert
och statens inspektör så ordnas, att ej dubbelbesiktningar behöva ifrågakomma.
Den ovanberörda uppdelningen av den svenska handelsflottans
fartyg, vilken uppdelning dock endast blivit så pass fullständigt genomförd,
som det varit möjligt utan att igångsätta någon vidlyftigare undersökningsapparat,
— något som knappast lärer påkrävas för nu ifrågavarande
syfte — är grundad på den senast utkomna upplagan, den för
1911, av den officiella publikationen »Sveriges Skeppslista». Visserligen
hava efter tiden för denna upplagas utgivande dels nya fartyg tillkommit,
dels åtskilliga fartyg blivit avförda, men varken antalet eller
storleken av dessa fartyg är av beskaffenhet, att i avsevärd mån inverka
på resultatens inbördes förhållanden. Uppdelningen, i vilken pråmfartygen,
111 till antalet, ej medtagits, har givit följande resultat:
Äng- och motorf artig) om 150 tons hruttodräktighet och däröver:
Lastfartyg .................................................................................... 676 stycken.
Passagerarfartyg ............................................................................ 180 »
Bogserfartyg (även bärgnings- och isbrytarfartyg)............... 19 »
Ang- och motorfartyg av mindre hruttodräktighet än
Lastfartyg ....................................................................................
Passagerarfartyg ........................................................................
Bogserfartyg (även bärgnings- och isbrytarfartyg)..........
150 ton:
... 167 stycken.
... 175 »
... 100 »
Segelfartyg om 150 tons hruttodräktighet och duröver 317 stycken.
Segelfartyg av mindre hruttodräktighet än 150 ton ... 1,253 stycken.
Enligt § 15 i det nyss åberopade förslaget till förordning om tillsyn
å tartyg m. m. skulle periodisk besiktning företagas av passagerarfartyg
i fart bortom linjen Skagen—Lindesnäs och linjen Esbjerg—Dexel varje
år, av annat passagerarfartyg vartannat år, samt av annat fartyg än
passagerarfartyg, om det är maskindrivet eller segelfartyg av järn, vart
fjärde år och eljest vart sjätte år. Dessutom skall segelfartyg i fart
37
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
bortom linjen Skagen—Lindesnäs och linjen Esbjerg—Texel beträffande
dess botten utvändigt ävensom maskindrivet fartyg i avseende å botten
utvändigt, propelleraxel, bottenkranar och dylikt undergå förnyad besiktning
vid utgången av halva den stadgade mellantiden.
De svenska passagerarångfartygen i vidsträcktare fart, vilka skulle
besiktigas varje år, torde kunna begränsas till ångfartygsaktiebolaget
Thules i fart mellan Göteborg och England gående fyra ångare, för
vilka alltså skulle krävas årligen tillhopa 4 besiktningar, en var av mer
eller mindre omfattande art.
Antalet övriga passagerarfartyg skulle då utgöra 351, men härtill
bör läggas kanske hela antalet bogserfartyg eller 119, enär snart sagt
alla dessa under sommartiden eu eller flera gånger användas för lustresor.
Hela antalet blir då 470, och enär desamma skola besiktigas
vartannat år, blir antalet årliga besiktningsförrättningar, om ock stundom
av mindre omfattande art, 235.
Beträffande dem av de maskindrivna lastfartygen om vilka här är
fråga, nämligen dem om 150 tons bruttodräktighet och därutöver, får
man väl antaga att, sedan kontrollinstitutionen inträtt i full utveckling,
det övervägande antalet besiktningar företages inom landet, om huvudsyftet
med hela den nya anordningen — statens övertagande av kontrollen
— skall vinnas, och att endast beträffande ett mindre antal,
åtminstone ej mer än eu tredjedel, den i nyssnämnda författningsförslag
medgivna möjligheten att få besiktningen utförd utomlands kommer
till användning. Under sådant antagande skulle de för dessa fartyg
ifrågakommande årliga besiktningsförrättningarna, av mer eller mindre
omfattande art, uppgå till 225.
Av de segelfartyg, om vilka här är fråga, nämligen dem om 150
tons bruttodräktighet och däröver, kunna väl två tredjedelar antagas gå
i den nyss angivna vidsträcktare farten, — möjligen är denna siffra
väl låg — vadan, då dessa skola undergå besiktning av en eller annan
art vart tredje år (de svenska segelfartygen av järn äro så fåtaliga, att
de här utelämnas), antalet årliga besiktningsförrättningar bliver allenast 70.
Då övriga segelfartyg om 150 tons bruttodräktighet och däröver
skola besiktigas vart sjätte år och man väl får antaga, att besiktningarna
så ordnas, att de någorlunda jämnt fördelas över hela sexårsperioden,
bliver antalet årliga besiktningar av denna art 17.
Härtill kommer vidare antalet av de besiktningar, som skola under
arbetets gång företagas å nybyggnader av fartyg. Under år 1912
hava, enligt Engelska Lloyds senaste statistik över nybyggda fartyg, i
38
Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 234.
Sverige nybyggts 22 fartyg med en bruttodräktighet över 150 ton.
Siffran 22 må således härvidlag antagas såsom årligt medeltal.
Sammanlagda antalet årliga besiktningar av mer eller mindre omfattande
art bliver sålunda 573, en ganska aktningsvärd siffra, vilken
dock bör höjas med antalet av de extra besiktningar, som kunna betingas
av uppkomna haveriskador eller av annan grund. Beräknas detta
antal till 52 per år, skulle hela antalet besiktningar under ett år bliva 625.
Rörande den andra grenen av kontrollverksamheten, nämligen inspektionen,
finnes ingen bestämmelse om huru ofta sådan skall företagas.
På grund av det i förslagets § 7 angivna viktiga syftet med
inspektionen bör sådan för varje fartyg företagas så ofta det lämpligen
kan ske, utan att rubbning i fartygs trafikförhållande föranledes. Dock
torde man ej kunna antaga, att i genomsnitt inspektion företages för
varje fartyg oftare än vartannat år. Härvid är att märka, det varje
svenskt fartyg, å vilket någon finnes för betalning anställd eller såsom
passagerare färdas, skulle vara underkastat inspektion. Så ock under
enahanda förutsättning i Sverige befintliga utländska fartyg —■ dessa
lämnas dock tillsvidare åsido.
Antalet fartyg, som underkastas inspektion, utgöres alltså icke blott
av alla i registret över svenska fartyg införda, till ett antal av 2,998
— de registrerade pråmfartygen därvid medräknade — utan även av de
inånga icke registreringspliktiga och ej ändock i registret införda fartygen.
Dessa sistnämndas antal torde näppeligen kunna fixeras, men lär under
inga förhållanden understiga det antal av svenska fartyg om mindre än
20 tons nettodräktighet, som kommit till kommerskollegii kännedom och
enligt den kollega statistiska sjöfartsberättelse, som senast innehåller
uppgifter härutinnan, nämligen den för år 1910, utgör ej mindre än
1,536. Hela antalet av inspektion underkastade fartyg bliver då 4,534
eller i runt tal 4,500, varför, om i genomsnitt varje fartyg undergår
inspektion eu gång vartannat år, antalet årliga inspektionsförrättningar
skulle bliva ej mindre än 2,250, därvid dock är att märka, att inspektionsförrättningen
ofta nog ej behöver bliva särdeles tidsödande.
Bägges härtill det ovan angivna antalet besiktningsförrättningar,
eller 625, bliver hela antalet förrättningar av ifrågavarande slag, som
skulle för varje år ankomma på de nya kontrollorganen, ej mindre än
2,875, av vilka åtskilliga förrättningar kunna bliva nog så omfattande
och tidsödande.
Härvid äro ändock ej medtagna de förrättningar, som kunna föranledas
därav, att fartygsinspektörerna jämlikt författnings förslaget skola
tillhandagå med råd och upplysningar.
39
Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 234.
Även frågan om inspektioners och besiktningars verkställande i
utlandet är upptagen av sjöfartssäkerhetskommittén, som härom anför
i sin motivering följande.
Kommittén har emellertid icke förbisett, att omständigheterna kunna påkalla
hållandet av sådana förrättningar jämväl utom riket, och har för detta fall framlagt
förslag till olika bestämmelser.
Vad då först angår inspektion i allmänhet torde, särskilt med den befattning
tillsynsmyndigheterna i flera länder taga med kontrollen över säkerheten å främmande
fartyg, sådan icke ofta böra ifrågakomma, men där av särskild anledningdylik
förrättning är av nöden, synes konsul lämpligen böra tillerkännas befogenhet
att, med biträde av sakkunnig, om han därav finner sig äga behov, företaga inspektion
i samma ordning som gäller om fartygsinspektör inom riket.
Beträffande vidare besiktning av fartyg, kan såväl den förnyade besiktningen
som besiktning, vilken skall på grund av särskilt i lagen nämnd anledningföretagas,
komma att verkställas utom riket. I sistberörda hänseende bör särskilt
anmärkas det fall, att utländskt fartyg å utrikes ort övergår i svensk ägo eller
att fartyg för svensk mans räkning utom riket nybyggts. Kommittén har för
dylikt fall uttalat, att besiktning skall hållas och, där så lämpligen kan ske, företagas
av en eller flera sakkunniga efter förordnande av fartygsinspektionen, därvid
kommittén utgått ifrån, att fartygsinspektionens uppdrag jämväl kunde lämnas till
en eller flera utländska sakkunniga. Härvid vore det sålunda fartygsinspektionen
själv, som genom sina delegerade utförde besiktningen på alldeles samma sätt, som
om den verkställts inom riket. Därest åter förhållandena äro sådana, att de
påkalla besiktning utrikes, men denna icke under fartygsinspektionens kontroll
kan på angivna sätt företagas, föreslår kommittén, att fartygsinspektionen må
kunna förordna om besiktning rörande fartygs sjövärdighet genom två av konsul
tillkallade, på visst sätt kvalificerade sakkunniga. Då en besiktning av sistberörda
beskaffenhet likväl icke torde utan vidare böra tillerkännas samma vitsord
som en genom svensk myndighet eller dess delegerade företagen besiktning, har
fartygsinspektionen enligt förslaget tillerkänts befogenhet att, därest så finnes
erforderligt, förordna om ytterligare besiktning å fartyget. Härtill gives särskilt
anledning, därest fartyget icke vid den tidigare besiktningen blivit vederbörligen
torrsatt eller kölhalat.
I fråga om inspektion utomlands har kommerskollegium icke gjort
någon erinran mot kommitténs förslag och beträffande besiktning utomlands
endast tillstyrkt några ändringar i förslaget av huvudsakligen
formell art.
På samma gång man måste anse, att ifrågavarande förrättningar
böra så långt möjligt verkställas av statens egna tjänstemän, är det å
andra sidan av vikt, att sådana anordningar vidtagas, att sjöfarten ej
allt för mycket betungas av de nya lagstiftningsåtgärderna, och en sådan
anordning är den i författnings förslaget inrymda rätten för svenska
Förrättningar
utomlands.
Sjöfarts
säkerliets
kommittén.
Kommers
kollegium.
Departe
mentschefen.
40
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
redare att få de fartyget obligatoriskt påvilande besiktningarna utförda
även i utlandet, där sådant av vissa skäl kan påfordras.
Denna fråga synes mig emellertid böra närmast skärskådas ur
kostnadssynpunkt.
Att staten, då den genom att utöva eu offentlig kontroll över vissa
föreskrifters efterlevnad, på ett ganska betungande sätt griper in i den
enskilde näringsidkarens handlingsfrihet, själv bör så långt möjligt draga
kostnaden härför, torde vara obestridligt, och en sådan uppfattning har
jämväl varit normerande vid uppgörandet inom sjöfartssäk erhetskommittén
av förslaget till lag om tillsyn å fartyg. Jag instämmer också i kommitténs
förut åberopade, av kommerskollegium utan erinran lämnade
principuttalande att kostnaderna för den allmänna tillsjnien böra bäras
av staten. Vill man nu tillgodose behovet att med tillsynen kunna nå
även de svenska fartyg, som äro så gott som uteslutande sysselsatta i
fart mellan utländska hamnar allenast, men på samma gång sörja för
att särskilt de periodiskt återkommande obligatoriska besiktningarna
med åtföljande torrsättningar kunna utföras utomlands, så att fartygen
icke skola nödgas för ändamålet med stora kostnader och olägenheter
besöka Sverige, förtjäna även följande synpunkter anläggas på saken.
Då svenska staten genom inrättandet av en offentlig kontroll å
fartygens sjövärdighet fastslagit såsom en dess angelägenhet att en
sådan sjövärdighet verkligen åstadkommes, bör det också vara en angelägenhet
av vikt, att kontrollen så långt möjligt utövas av svenska
funktionärer, vilka, såsom lydande direkt under en svensk central myndighet,
självfallet måste handla under en helt annan känsla av ansvar
än i främmande länder mera tillfälligtvis förordnade funktionärer. Av
denna grund synes kontrollväsendet icke böra läggas så, att det direkt
inbjuder till att låta verkställa de obligatoriska förrättningarna i främmande
länder i stället för i hemlandet. Fara härför synes emellertid
förefinnas, om staten såväl åt sådan i utlandet utförd förrättning tillmäter
samma verkan som åt en i hemlandet utförd förrättning som
ock tager på sig kostnaden jämväl för den i utlandet utförda förrättningen.
Att åt en sådan i utlandet verkställd förrättning: i allmänhet måste
tillerkännas samma verkan som åt en inom hemlandet utförd motsvarande
förrättning därom torde väl icke mera än en mening råda, eljest vore
ju syftet med hela anordningen förfelat. I detta avseende finnes alltså
icke någon möjlighet att undanröja den olägenhet, som ligger däruti,
att de svenska redarne av vissa skäl — ekonomiska eller lämplighetsskäl
— föredraga att låta sina fartyg undergå vederbörlig besiktning i
41
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
utlandet. Däremot synes det icke skäligen kunna påfordras, att, såsom
sjöfartssäkerhetskommittén och jämväl kommerskollegium synas hava
förutsatt, sådan i utlandet utförd förrättning även bekostas av staten.
Då nämligen denna anordning huvudsakligen tillkommit för att bereda
de svenska redarne lättnad, synes det icke vara för mycket begärt,
om å andra sidan dessa redare själva få vidkännas ersättningen till
förrättningsmännen för i utlandet verkställd besiktning, helst som denna
kostnad icke lärer spela någon avsevärd roll i jämförelse med den
vinst i tid och penningar, som den i utlandet verkställda förrättningen
kan bereda.
Tager man fasta härpå, torde man icke behöva ingå på en undersökning
rörande storleken av de belopp, vartill kostnaden för de utom
riket utförda besiktningsförrättningarna skulle komma att belöpa sig.
En sådan undersökning lärer i övrigt knappast låta sig utföra. Så är
det omöjligt att förebringa eu uttömmande eller i varje fall något så
när tillförlitlig utredning, om och i vilken mån de svenska redarne för
närvarande låta sina fartyg undergå vederbörlig tillsyn av klassexpert
eller av annan kontrollant i främmande hamnar, den enda tillsyn som
för närvarande utövas å flertalet fartyg. Visserligen kan man ur respektive
klassificeringsinstitutions registerböcker inhämta kännedom om, huruvida
torr sättning ar av fartyg i allmänhet äga rum i större mån utomlands
än i hemlandet, men dels är det icke utan vidare givet, att proportionen
i detta avseende kommer att bibehållas efter inrättandet av en statskontroll
med därav följande bättre tillgång på inhemska inspektörer, än
vad för närvarande är fallet, dels utgöra ju själva torrsättningarna och
därmed i samband stående undersökningar endast eu del av besiktningsarbetet.
1 vad mån de återstående delarne av sådan besiktning för närvarande
utföras och för framtiden kunna beräknas bliva utförda i främmande
länder, därom torde det bliva mycket svårt att bilda sig ett riktigt
omdöme.
Vidare är det naturligen svårt att på förhand bestämma en taxa,
efter vilken de främmande ländernas besiktningsmän skulle äga att göra
sina debiteringar, ty när icke något fast efter längre tid beräknat arvode
lärer kunna för dessa bestämmas, bör väl ersättningen utgå olika allt
efter arten och graden av det presterade arbetet, men även bliva beroende
på den å respektiv ort gängse praxis vid debiteringar av ifrågavarande
art.
Man torde nog få beräkna, att kostnaderna för i utlandet verkställda
besiktningar, om de drabbade statsverket, skulle belasta detta
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 177 höft. (Nr 234.) 6
Kontrollen å
främmande
fartyg.
Organ för
tillsynen.
42 Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 234.
med utgifter ej avsevärt understigande de kostnader, vartill inom landet
verkställda besiktningar komme att belöpa sig.
På nu angivna skäl utgår jag från att kostnaderna för i utlandet
utförda besiktningar icke böra drabba staten.
Vad åter beträffar sådan förrättning utomlands, som är att anse
såsom inspektion, och vilken enligt författningsförslagets § 8 skall ske,
då särskild anledning därtill förekommer, samt verkställas av svensk
konsul med befogenhet för denne att kunna såsom biträde tillkalla sakkunnig,
helst svensk man, föreligger enligt min tanke icke samma anledning
att befria statsverket från utgiften härför. Kostnaderna för dylika
inspektioner torde, under förutsättning att konsulerna icke berättigas till
någon särskild gottgörelse härför utöver dem enligt gällande expeditionstaxa
tillkommande förmåner, stanna vid relativt obetydliga belopp.
Konsulernas ingripande med hänsyn till sådana förrättningar och därav
tilläventyrs föranledda utgifter för sakkunniga torde komma att närmast
regleras av de särskilda föreskrifter, som genom tillägg till konsulatinstruktionen
och eljest lära för konsulernas vidkommande krävas genom
tillkomsten av den nya sjösäkerhetslagstiftningen.
På frågan om de svenska kontrollmyndigheternas ställning till de
svenska hamnar besökande främmande fartygen torde jag icke här behöva
närmare ingå, enär jag, i anslutning till kommerskollegii ståndpunkt
härutinnan, anser detta vara en fråga, som närmast bliver beroende på,
vilka överenskommelser kunna träffas med främmande makter om ömsesidigt
erkännande av den utav vederbörande lands kontrollmyndigheter
utövade tillsynen över fartygens sjövärdighet. I alla händelser lärer
icke för den närmaste tiden tillsynen från svensk sida å främmande fartyg
bliva så ingående, att den kan anses nämnvärt inverka på frågan om
kostnaderna för tillsynen i dess helhet.
Jag övergår nu till frågan om de nya statsorgan, som erfordras
för utövande av den ifrågasatta statskontrollen å fartygs sjövärdighet
med mera.
Sjöfartssäkerhetskommittén har tänkt sig, att statskontrollen skulle
utövas dels av en central myndighet, dels av densamma underordnade
lokala myndigheter. Kommerskollegium har intagit samma ståndpunkt,
och även jag finner anordningen lämplig, varjämte jag, då även bemanningen
skall bliva föremål för kontrollen, anser vissa myndigheter,
som hava att förrätta sjöfolks på- och avmönstring, kunna, åtminstone
till en början, anlitas som lämpliga biträden för kontrollens utövande
43
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
såvitt angår bemanningen. I Sverige skulle de utgöras av sjömanshusens
ombudsmän. Utomlands sammanfalla dessa myndigheter med
de såsom biträden därstädes för den övriga tillsynen avsedda, nämligen
de svenska konsulerna.
Det synes mig lämpligast att först uppehålla mig vid frågan om
de lokala myndigheterna samt deras åligganden och befogenheter.
Sjöfartssäkerhetskommittén anför härom till en början:
Härjämte erfordras, att den centrala tekniska myndigheten erhåller biträde
för tillsynens utövande av lokala tjänstemän inom olika delar av riket. Även om
de nuvarande inspektörerna för passagerarångfartyg bibehölles och organisationen
av besiktningsförfarandet i fråga om dessa fartyg lämnades orubbad, skulle kontrollens
utsträckning till att gälla fartyg i allmänhet påkalla införandet av regelmässig
tillsyn genom kontrolltjänstemän i olika orter. Ett allsidigt övervakande
av den mängd skilda detaljer, vilka måste iakttagas för sjöfartssäkerhetens upprätthållande,
och ett skyndsamt vidtagande av de åtgärder, som må finnas nödiga
för att hindra ett osäkert fartygs användande i sjöfart, kunde den nya tillsynsverksamheten
ej väntas åvägabringa, därest denna, i fråga om andra fartyg än
passagerarångfartyg, skulle inskränkas till tillfälliga eller av särskilda skäl vidtagna
kontrollåtgärder enbart på föranledande av central myndighet.
I fortsättningen angiver kommittén såsom åtgärder, vilka fa r tygsinspektör
efter hållen besiktning har att utföra, följande:
att avgiva rapport till fartygsinspektionen för dess anteckning om
besiktningen och vad därvid förekommit;
att lämna underrättelse till redaren eller befälhavaren om anmärkta
brister för deras avhjälpande samt att vid förnyat besök konstatera
fartygets tillstånd efter mottaget meddelande, att befunna brister avhulpits;
att
göra anmälan till polismyndighet för laga beivran av fel eller
försummelse vid iakttagandet av gällande föreskrifter, där sådan anmälan
finnes befogad;
samt att i förekommande fall utfärda förbud mot fartygs användande
helt och hållet eller i viss utsträckning, vilket förbud skulle
delgivas fartygsinspektionen och efter anmälan verkställas av polismyndighet;
och
har kommittén uttalat, att vad som vid inspektion iakttagits
må föranleda till motsvarande åtgärder.
Till stöd för sitt förslag att förläna även lokal fartygsinspektör
befogenhet att utfärda förbud av nyss angivna art har kommittén
yttrat:
Sjöfartssäker
hetskom
mittén.
44
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
Det må härvid anmärkas, att i främmande länder, där förbud mot fartygs
nyttjande kan meddelas, detta i några länder förutsätter beslut av en besiktningsnämnd
eller sjörätt eller av högre administrativ myndighet, men att åter i andra
länder förbud kan utfärdas av en statens kontrolltjänsteman, antingen definitivt
eller i avvaktan på en besiktningsdomstols beslut i ärendet. Kommittén har ansett,
att i färtygsinspektörernas oberoende tjänsteställning och i de anspråk på kompetens,
man på dem måste ställa, förefunnes tillräcklig garanti för ett omdömesgillt
och opartiskt utövande av rätten att meddela förbud; och har kommittén därför
tillstyrkt att giva fartygsinspektörerna likaväl som fartygsinspektionen sagda
befogenhet, så mycket hellre som det, med de mångenstädes långa avstånden mellan
hamnarna utefter Sveriges kust, både ur kostnadssynpunkt och med avseende å
faran i dröjsmål torde möta den största svårighet att anordna besiktningsnämnder
av fullt kompetenta personer. Därjämte bör fartygsinspektionen genom sina instruktioner
rörande inspektörernas verksamhet vara i tillfälle att giva dessa ledningför
en riktig utövning av rätten att meddela förbud medelst anvisning att särskilt
i sådana tveksamma fall, där förbud kan ifrågakomma, inhämta annans sakkunniga
yttrande, om sådant kan erhållas o. s. v., varförutom begränsning i vissa fartygsinspektörers
rätt att meddela förbud torde kunna i meddelad instruktion vidtagas.
Ett överlämnande till fartygsinspektör av befogenheten att beträffande
fartyg i allmänhet utfärda förbud mot nyttjande överensstämmer slutligen med den
uppfattning, som ligger till grund för bestämmelsen om inspektörernas för passagerarångfartyg
nuvarande rätt att jämlikt kungl. kungörelsen den 17 maj 1907
icke allenast företaga inspektion å, utan även utfärda förbud mot nyttjande av
passagerarångfartyg, vilken sistnämnda åtgärd skall vidtagas, så snart överhängande
fara för passagerarnas säkerhet skulle uppstå genom fartygets användande.
Kall, då berörda myndighet missbrukats, hava icke avhörts och lära än mindre
väntas förekomma efter inrättande av en central teknisk myndighet, fartygsinspektionen,
som även direkt är befogad att utfärda förbud och vars yttrande fartygsinspektören
tvivelsutan torde före slutlig åtgärds vidtagande inhämta, så snart detta
utan fara på grund av tidsutdräkten kan ske.
I fråga om de lokala färtygsinspektörernas antal, kompetensvillkor
och avlönande anför sjöfartssäkerhetskommittén.
För beräknandet av vilket antal fartygsinspektörer kunde anses erforderligt
för utförandet av tillsynsverksamheten i dess olika delar och vilka tjänstgöringsdistrikt
lämpligen borde tilldelas dessa, har kommittén föranstaltat om undersökning,
så gott ske kunnat, rörande förekomsten av fartyg inom svenska hamnar.
Härvid har, bland annat, utrönts, huru svenska fartyg, som enligt kommitténs förslag
blevo underkastade besiktningsskyldighet, äro fördelade mellan respektive hemorter,
till ledning för eventuell distriktsindelning efter nämnda grunder (Bil. TIT).
Emellertid torde behovet av fartygsinspektörer icke uteslutande kunna bedömas
från berörda utgångspunkt, utan har kommittén sökt vinna en lämplig fördelning
av tjänstedistrikten efter de olika kust- och vattenområdenas beskaffenhet och belägenhet
samt ungefärliga antalet av de fartyg, som förekomma på olika platser,
därvid kommittén stannat för ett antal av 22 fartygsinspektörer med distrikt, som
utvisas av en vid betänkandet fogad tablå (Bil. IY).
De 22 fartygsinspektörer, som kommittén sålunda anser behövliga för till -
45
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
synens utövande, kunna emellertid icke alla väntas fylla samma anspråk på teknisk
utbildning och kvalifikationer i övrigt. Till färtygsinspektörer torde höra utses
personer, vilka äga tillräcklig erfarenhet och kunskap såväl i skeppsbyggeri som
beträffande fartygs maskineri för att kunna med sakkunskap utföra förrättningar,
som för kontrollens verksamma utövande i allmänhet äro erforderliga. Härvid bör
det förhållande beaktas, att inom åtskilliga kustområden de fartyg, vilka kräva
tillsyn, företrädesvis äro segelfartyg av trä, varför vid utseende av fartygsinspektörer
för dylika områden huvudsakligt avseende lärer böra fästas därpå, att de utsedda
personerna äga erfarenhet och skicklighet i bedömandet av sådana fartyg.
Avlöningen för fartygsinspektörerna torde, med hänsyn till olikheter i kvalifikationer
och i tjänstgöringens omfattning, icke böra bestämmas till samma belopp
för samtliga dessa tjänstemän. Kommittén har förslagsvis tänkt sig, att årliga
avlöningen bör bestämmas till 5,000 kronor för vardera av 8 inspektörer, 4,000
kronor för vardera av 8 inspektörer och 3,000 kronor för vardera av 6 inspektörer.
För en var av de 22 inspektörerna torde böra beräknas en årlig resekostnad
av 2,000 kronor. Sammanlagda kostnaden för den lokala inspektionen skulle
sålunda uppgå till 134,000 kronor.
Kommerskollegium lrar på denna punkt följande uttalande.
Beträffande organisationen av de lokala inspektörerna har kommittén tänkt
sig, att desamma skulle utgöra till antalet 22, enligt fördelning, som framgår av
bilaga IV till kommitténs betänkande.
Enligt denna bilaga skulle i regel endast en inspektör finnas inom varje
distrikt, men två i Sundsvall, tre i Stockholm och tre i Göteborg. Kommittén har
emellertid icke närmare angivit, huru den tänkt sig arbetet fördelat mellan inspektörerna
i dessa sist nämnda tre städer, om i mån av deras olika kvalifikationer —
för skeppsbyggeriteknik, maskinteknik och sjömanskap —, eller om var och en
skulle hava särskilt geografiskt bestämt underdistrikt, exempelvis för inspektörerna
i Stockholm dess hamnområde, Mälarhamnar och Saltsjöhamnar, eller på annat
tänkbart sätt. Kollegium anser, att i de fall, då flera inspektörer stationeras å en
och samma plats, åt en av dem bör givas ett visst förmanskap, så att han kan
ordna och fördela arbetet.
Kommitténs förslag till distriktsindelning är ju rätt obestämt, och torde kräva
en omarbetning med angivande av bestämda geografiska begränsningar. Då detta
emellertid är en fråga, vilkens ordnande icke är av någon större principiell betydelse,
särskilt om de i förslaget skisserade tjänstgöringsområdena i det stora hela
bibehållas, torde frågan bäst avgöras först i sammanhang med de olika inspektörsbefattningarnas
tillsättande. Detta gäller även beträffande platsernas fördelning
efter de olika löneklasserna. Att nu på förhand, innan någon erfarenhet av fartygsinspektionens
verksamhet vunnits, avgiva ett tillfredsställande förslag till slutgiltig
stat för inspektörerna med angivande av noggrant bestämda distrikt och avlöningsbeloppet
för en var inspektör, förefaller omöjligt, helst som frågan också,
isynnerhet i början, är beroende av tillgången inom de olika orterna på lämpliga
kandidater samt på deras löneanspråk.
Det synes därför kollegium lämpligast att kostnaderna för den lokala inspektionen
beräknas tills vidare till den av kommittén angivna totalsumman, 134,000
Kommers
kollegium.
Departementschefen.
46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
kronor, att till avsedda ändamål fördelas av Kungl. Maj:t efter förslag av kollegium
(fartygsinspektionen).
Kollegium biträder kommitténs uttalande (å sid. 225) i fråga om kompetensvillkoren
för inspektörerna.
Att en konsekvent genomförd statskontroll över fartygs sjövärdighet
och vad därmed äger samband kräver tillgång på lokala statsorgan,
ligger i sakens natur och torde ej erfordra någon vidare motivering
från min sida. Såsom jag redan sökt utreda kan den lokala
kontrollinstitutionen beräknas medföra förrättningar av olika slag till
ett antal av ej mindre än 2,875 om året, antagligen ännu flera. Huru
dessa förrättningar komma att fördela sig på de olika hamnarna är naturligen
omöjligt att med bestämdhet angiva. Vore det endast fråga
om de förrättningar, som under namn av besiktningar mera regelbundet
återkomma och äro av den omfattande art, att de väl måste antagas komma
att äga rum samtidigt med fartygens vårutrustning eller periodvis återkommande
överhalning, kunde det ju lätt ordnas så, att dessa förrättningar,
till övervägande del åtminstone, förlädes till de större hamnplatser,
där erforderligt varvsarbete jämte annat nödigt arbete bäst kan
presteras. Under sådan förutsättning skulle nog lokalinspektörerna kunna
inskränkas till ett fåtal, stationerade en eller flere just på sådana platser.
Men nu utgöres en mycket viktig, att ej säga den viktigaste grenen
av fartygsinspektörernas verksamhet av fortlöpande inspektioner, vilka,
ehuru med vederbörligt iakttagande att, så vitt möjligt, rubbning i fartygens
trafikförhållanden ej föranledes, böra företagas å fartygen, då
dessa äro i användning. Vidare erbjuda Sveriges långsträckta kuster
så många olika hamnar, vilka fartygen under seglationen besöka, att
detta med nödvändighet medför en betydlig utskiftning av den lokala
kontrollinstitutionens verksamhet, varav följer behovet utav ett jämförelsevis
stort antal inspektörer fördelade så långt möjligt utefter de
svenska kusterna, varjämte en inspektör bör finnas att tillgå för sjöfarten
å Vänern med därmed förbundna älvar och sjöar.
Jag finner då för min del intet skäl föreligga att frångå det antal,
som föreslagits av sjöfartssäkerhetskommittén och av kommerskollegium
lämnats utan erinran. Aven de föreslagna stationerna finner jag på
det hela taget lämpliga, men förmenar, i anslutning till kommerskollegii
uttalande, att den av sjöfartssäkerhetskommittén antydda distriktsindelningen
är ganska obestämd, särskilt ur administrativ synpunkt. I
nu föreliggande sammanhang synes det dock ej nödigt att närmare
ingå på denna fråga, vilken icke är av större principiell betydelse, än
47
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 234.
att den till en början bäst ordnas provisoriskt i samband med lokalinspektörernas
tillsättande.
För att emellertid komma till en bestämd anslagssumma att lios
Riksdagen anmälas till beviljande har jag låtit redan nu uppgöra ett
förslag till arvoden och resekostnader för de lokala fartygsinspektörerna
å de olika stationerna slutande på 91,000 kronor i arvoden och 38,200
kronor i resekostnader eller tillsammans 129,200 kronor. Detta förslag
ävensom ovannämnda, av sjöfartssäkerhetskommittén avlämnade bil. IV
torde få bifogas detta protokoll.
Det må uppmärksammas, att ehuru antalet av de högst avlönade
inspektörerna ökats till nio i stället för förut föreslagna åtta, man, genom
att upptaga de föreslagna resekostnaderna till belopp, som synas stå
i antagligt förhållande till de olika distriktens storlek och kommunikationsmöjligheter,
lyckats med 4,800 kronor nedbringa det av kommittén
och kommerskollegium härutinnan beräknade totalbeloppet, 134,000 kronor.
Jag vill dock genast uttala en bestämd reservation för de tänkbara
fall, att eventuell kandidatnöd samt möjligen vunnen bättre utredning om
den blivande fördelningen på de olika orterna av förrättningarne kunna
med nödvändighet påkalla mindre ändringar i mitt nu uppgjorda förslag.
Beträffande storleken av de tre olika arvodesbeloppen, lärer i varje
händelse någon avprutning icke vara tillrådlig, om man vill för de
ifrågavarande befattningarna försäkra sig om någorlunda sakkunniga
och även eljest lämpliga personer. Det är ock av denna grund jag
ökat antalet av de högst avlönade inspektörerna till nio i stället för
förut föreslagna åtta.
Man torde med ganska stor visshet kunna förutsäga, att, även om
befattningarna under tid för minskad eller upphörd seglation kräva
mindre arbete, det bliver svårt att omedelbart erhålla ett tillräckligt
antal kompetenta inspektörer, särskilt med de föreslagna löneförmånerna,
vilka i jämförelse med de löner, som ofta bjudas ingenjörer i privat
verksamhet, hira vara att anse som låga, och vilka ju till en början,
såsom beroende på ett extra anslag, ej kunna förbindas med fullmakt
å beställningen. Man inser detta lättare, om man besinnar att, för att
kunna tillfredsställande fylla den ansvarskrävande posten som fartygsinspektör,
innehavaren måste äga ej endast teoretiska insikter och en
viss allmänbildning utan även stor praktisk erfarenhet, en erfarenhet,
som i vårt land är så mycket svårare att vinna, som genom förhållandenas
makt ringa tillfälle inom landet, åtminstone för närvarande, gives att
förvärva sådan erfarenhet. Det kan på goda grunder antagas, att de
48
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
ingenjörer eller andra fackmän på området, som verkligen sitta inne
med tillräcklig erfarenhet och övrig kompetens, i regel icke äro villiga
att mot de tänkta löneförmånerna åtaga sig det ansträngande och grannlaga
arbetet med fartygsbesiktningar och fartygsinspektioner för statens
räkning, då säkerligen mera inkomstbringande sysselsättningar stå dem
till buds, helst som, för betryggande av verklig opartiskhet, är förutsatt
att i högst väsentlig grad begränsa möjligheten för inspektörerna att
bereda sig extra inkomster utom tjänsten. Det torde till en början få
räknas med möjligheten av att en och annan fartygsinspektörsbefattning
kommer att besättas med jämförelsevis unga personer, vilka väl så
småningom få, så att säga, läras upp av den centrala myndighetens
personal, vilken bör förväntas komma att bestå av tillräckligt erfarna
och även eljest kompetenta män. Men det är då av vikt, att löneförmånerna
för lokalinspektörerna fixeras till sådana belopp, att deras
befattningar innebära för innehavarne tillräcklig lockelse att stanna
kvar i dem, och att alltså ej riskeras, att befattningarne bliva mera
allmänt betraktade såsom ett slags skola och övergivas, så snart innehavarne
inhämtat tillräckliga insikter och erfarenheter för att slå sig
bättre fram i privat verksamhet.
Till skrivmaterialier och andra expenser torde få beräknas åtminstone
lika mycket för dessa inspektörer som nu tillgodokommer inspektörerna
för passagerarångfartyg eller 300 kronor årligen för en var. Det må
härvid ifrågasättas, huruvida icke lokalinspektör borde av expensmedlen
erhålla ersättning för de ej alldeles oväsentliga kostnader, som anskaffandet
och renhållningen av så kallade »överdragskostymer» medföra.
För min del finner jag det rimligt att inspektörerna erhålla ersättning
för denna med tjänsten direkt förenade kostnad. Därför torde rörande
de för expenser avsedda medel sådana bestämmelser givas, att utgifterna
i fråga om överdragskostymer kunna ersättas av samma medel.
I detta sammanhang bör kanske ej alldeles förbigås behovet för
lokala inspektörer av tillgång, på statens bekostnad, till telefon och måhända
även till tjänstelokal. Behovet i det förra hänseendet kan emellertid
tillgodoses utan Riksdagens besvärande därmed, och frågan om fri
tjänstelokal torde ej vara så trängande, att den under det första verksamhetsåret
kräver sin lösning utom möjligen i något enstaka fall, i
vilket då saken lärer kunna av Kungl. Maj:t ordnas utan hänvändelse
till Riksdagen.
På frågan om arbetsfördelningen mellan de lokala inspektörerna
å sådan plats, där flere än en inspektör är erforderlig, torde icke vara
49
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
behövligt eller ens lämpligt att här ingå i vidare mån än att jag för
min del biträder kommerskollegii åsikt, att i dessa fall bör åt en av
inspektörerna givas ett visst förmansskap, så att han kan ordna och
fördela arbetet.
Mot sjöfartssäkerhetskommitténs av kommerskollegium biträdda
uttalande angående kompetensvillkoren för de lokala inspektörerna har
jag ej funnit anledning till erinran. Frågan regleras för övrigt av tillgång
på kandidater. Dock synes önskvärt, att eu av inspektörerna i
Stockholm samt möjligen inspektören vid Vänern eller å annan lämpligstation
i eller i närheten av de större stålverksdistrikten jämväl besitta
erforderliga insikter för att kunna fullgöra de materialprovningar, som
torde betingas av eventuella bestämmelser därom, att fartyg samt dess
maskineri och ångpanna skola jämväl beträffande materialets beskaffenhet
vara underkastade fartygsinspektionens godkännande.
I en under gårdagen till Kungl. Magt inkommen skrift har Stockholms
styrmansförening med hänsyn till den förestående organisationen
av statskontrollen å fartygs sjövärdighet framhållit såsom angeläget —
förutom att tillsynsmyndigheten för fartygsinspektörerna förlädes till
socialstyrelsen, till vilken fråga jag återkommer i det följande — att
till inspektörer jämväl utsåges sjöfolk, som styrkt sin kompetens, enär
ifrågavarande inspektörsbefattningar icke kunde eller borde reserveras
ensamt åt ingenjörer, vilka med än så utmärkt teknisk utbildning icke
hade den insikt och erfarenhet beträffande sjömansyrkets praktiska sidor,
som måste vara en oundgänglig förutsättning för att inspektörerna skulle
kunna fylla sitt värv till gagn för alla parter.
Detta giver mig anledning särskilt betona, att vad redan blivit
åberopat och anfört i fråga om inspektörerna ingalunda motsäger, att
nautiskt utbildade personer kunna anställas såsom far tygsinspektörer,
om än till följd av sakens natur flertalet av dessa måste vara ingenjörer.
Det är tvärtom förutsatt, att till sådana skulle utses även nautiskt utbildade
personer, för att sålunda statsinspektionen skulle få draga gagn av dessas
insikter och erfarenhet till förverkligande av statskontrollens ändamål.
Beträffande både Stockholm och Göteborg, som vartdera skulle få tre
inspektörer, och sannolikt även vidkommande Sundsvall, som skulle
bliva station för två inspektörer, lärer en av befattningarna, om lämplig
kandidat kan fås, besättas med en nautiskt utbildad man; likaså å en
eller annan av de övriga stationerna, särskilt i orter där rederirörelse
idkas mera väsentligt med segelfartyg. I varje särskilt fall kommer
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. i 177 höft. (Nr 234.) 7
50
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 234.
naturligtvis att övervägas, huruvida bland aspiranterna skall antagas en
ingenjör eller en nautiskt utbildad person.
Redan på detta ärendes föregående stadium hava ifrån fartygsbefälets
sida önskemål i likartat syfte kommit till synes. Så hava
ångfartygsbefälhavaresällskapet, Sveriges fartygsbefälsförening och sjökapten
ssocieteten i Stockholm uttalat, att i varje distrikt borde finnas
två inspektörer, av vilka en borde hava avlagt sjökaptensexamen och
fort handelsfartyg. Att tillsätta flere än en inspektör i något annat än
de tre åsyftade distrikten torde dock, såsom ock kommerskollegium
beträftande nämnda uttalande erinrat, icke behövas endast ur nyss angivna
synpunkt, om eljest arbetet ej är mera omfattande än att det medhinnes
av en person ensam. Det bör vidare bemärkas, att de intressen, man
sålunda velat tillvarataga, lära bliva i sin mån tillgodosedda genom
ovillkorligt anställande inom centralmyndigheten (fartygsinspektionen)
av en sjötekniskt utbildad och i sjömanskap väl förfaren tjänsteman,
varom närmare i det följande.
CMtralmyn- inspektörerna skola enligt det i det föregående åbe
•9
e en- ropade förslaget till förordning om tillsyn å fartyg m. m. vara underordnade
en centralmyndighet, som har att leda deras verksamhet samt
äger överinseendet över den svenska sjösäkerhetskontrollen.
Sjöfartssä- Sjöfartssäkerhetskommittén anför i detta ämne.
kerhetskom
Liksom
kommittén anser, att för den repressiv^ kontrollens utövande på
effektivt sätt det är nödigt att den centrala myndighet, som härmed äger befattning,
verkligen gives ledningen vid övervakandet av sjölagens bestämmelser angående
undersökning efter inträffad sjöolycka, så finner kommittén det jämväl vara en
ovillkorlig förutsättning för ett rätt utövande av statens tillsyn å fartyg, att handhavandet
härav lämnas till en central myndighet, så inrättad, att dess tillsynsverksamhet
må utövas efter enhetliga grunder, med genomförd likformighet i tillämpningen
av givna säkerhetsbestämmelser, med full sakkunskap i de ärenden, vilka
ankomma på dess prövning, och med möjlighet att skyndsamt vidtaga nödiga åtgärder
till fartygssäkerhetens betryggande under minsta möjliga olägenhet för sjöfartsnäringens
idkare. Nödvändigheten att för det angivna syftet äga en särskild centralmyndighet
framgår redan av det tidigare anmärkta förhållande, att tillsynsmyndigheten
måste förutsättas utöva icke allenast en kontrollerande utan jämväl
en normerande verksamhet medelst utfärdande bland annat av tekniska föreskrifter
om vad för godkännande av vissa föremål erfordras. Även synes det vara ett
villkor för att vinna slutligt godkännande i åtskilliga främmande länders hamnar
av de föreskrifter, vilka röra beskaffenheten av svenska fartyg, att kontrollen över
5L
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
dessa föreskrifters efterlevnad är, liksom i berörda främmande länder, överlämnad
till en härför ansvarig central myndighet.
I Storbrittannien med liera länder utövas den högsta övervakande kontrollen
över fartyg av ett statsdepartement, med eller utan biträde av ett sakkunnigt råd
eller eu särskild teknisk myndighet för utövande av den närmare tillsynen. Vid övervägande
av det sätt, varpå en blivande teknisk centralmyndighet för fartygskontroll
lämpligen skulle kunna inordnas i den nuvarande statsförvaltningen här i
landet, har kommittén funnit den ifrågasatta myndighetens blivande verksamhet
vara av den beskaffenhet, att den lämpligast borde övertagas av kommerskollegium,
som för närvarande handlägger till sjöfarten hörande ärenden i allmänhet och särskilt
har till uppgift att övervaka säkerheten ombord å fartyg i de avseenden denna
är genom gällande bestämmelser underkastad offentlig kontroll. I stället för eu
sådan anordning har, i saknad av ett särskilt departement för sjöfartsärenden, allenast
inrättandet av ett fristående, under något av statsdepartementen direkt lydande
verk kunnat komma i betraktande. Men då frågan om införandet av en centralmyndighet
för behandlingen av tekniska ärenden i allmänhet icke för närvarande
är aktuell och inrättandet av ett dylikt verk speciellt för fartygskontrollen så
mycket mindre synts böra ifrågakomma, som detta innebure lösryckandet från
kommerskollegium av eu verksamhet, för vilken denna myndighet, så långt som
den nuvarande kontrollen sträcker sig, redan är inrättad, har kommittén icke funnit
anledning föreslå ett anordnande av tillsynen å fartyg på sistberörda sätt. Ett
bestämt skäl för att hos kommerskollegium förlägga ledningen av kontrollen jämväl
på av kommittén föreslagna nya områden förefinnes också häruti, att kommerskollegium
enligt sjölagen, i vars grunder kommittén icke i detta avseende tillstyrker
någon ändring, har till uppgift att övervaka undersökningsförfarandet efter inträffad
sjöolycka. Det synes kommittén uppenbart, att en likformig och skyndsam tillämpning
av givna säkerhetsföreskrifter bör väsentligen främjas genom att den preventiva
och repressiva kontrollen över fartygs säkerhet förenas hos samma överordnade
myndighet. Tillräcklig garanti för sakkunskap, opartiskhet och självständighet
hos de personor, vilka äga att utföra de olika åtgärderna för kontrollens
utövande i skilda riktningar bör därjämte erhållas genom tillseende därav, att olika
härför inrättade organ bliva för sina respektive ändamål lämpliga och skickliga
samt i viss mån av varandra oberoende. Liksom det sjötekniska biträdet och den
särskilda åklagaren enligt kommitténs förslag skulle direkt under kommerskollegium
vara verksamma för utredning och åtal på grund av inträffade sjöolyckor, anser
kommittén, att kommerskollegium bör utöva den tillsyn, varigenom fartygs beskaffenhet
skall kontrolleras, genom särskilt för ändamålet inrättade organ, som
inom sitt anvisade område skulle under självständigt ansvar uteslutande öva den
tekniska tillsynen , med vad därmed äger omedelbart samband för säkerhetens betryggande.
— — — — — —
Med den uppfattning, kommittén hyser angående de kontrollåtgärder av huvudsakligen
rent teknisk art, som böra ankomma på den föreslagna kontrollmyndighetens
utförande, har kommittén utgått ifrån, att det centrala organet härför, fartygsinspektionen,
bör utgöras av en i sjöväsendet kunnig och med sjöfartsnäringens
krav förtrogen man såsom chef samt två assistenter, av vilka den ene bör vara
utrustad med de största möjliga tekniska kvalifikationer beträffande fartygsbyggnad
och fartygsmaskineri och den andre, som närmast skulle hava att svara för
de rent administrativa göromålen, äga därför nödiga förutsättningar. Fartygsin
-
K omm ersko]
legitim.
52 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
spektionen skulle hava till uppgift att leda och övervaka tillsynen och därunder
låta verkställa undersökningar rörande fartyg; föra anteckningar angående fartygs
därvid befunna tillstånd och vad därmed stär i sambad; följa teknikens utveckling
på förevarande område, med skyldighet att tillhandagå andra myndigheter med utredning
i fråga om vad som rör fartygs säkerhet; samt att, på grund av givna
bestämmelser, lämna nödiga föreskrifter om sättet för fullgörandet av dessa. Dessutom
skulle fartygsinspektionen äga att utfärda certifikat rörande vissa förhållanden,
när sådant enligt gällande bestämmelser erfordras. Huru fartygsinspektionens
arbete i organisatoriskt avseende skulle inordnas under kommerskollegii verksamhet
torde bliva föremål för utredning av den kommitté, som är sysselsatt med utarbetande
av förslag om anordnandet efter nya grunder av kommerskollegii verksamhet
i allmänhet, men synes det sjöfartssäkerhetskommittén önskvärt, att fartygsinspektionens
chef, med den självständiga ställning han avsetts erhålla, bör i ärenden,
som skola i kollegium behandlas enligt den föreslagna lagen om tillsyn å fartyg,
såvitt hans egen vidtagna åtgärd icke är föremål för bedömande, vara föredragande
och eventuellt äga medbeslutanderätt hos kollegium.
I fråga om kostnaderna för själva centralmyndigheten utlät sig
sjöfartssäkerhetskommittén sålunda.
Vad först beträffar själva fartygsinspektionens stat, torde chefens avlöning
icke böra sättas under det belopp, som utgör begynnelseavlöning för ledamöter i de
med kommerskollegium likställda centrala ämbetsverk, där lönereglering genomförts,
eller 8.100 kronor årligen. Av assistenterna synes den fartygstekniskt utbildade
höra åtnjuta en årlig avlöning å minst 7,000 kronor och den andre assistenten
minst 5,000 kronor. Därtill komma, förutom sådana expenser, vilka kunna beräknas
ingå bland kommerskollegii för dess samtliga avdelningar gemensamma utgifter,
särskilda kostnader, såsom arvode till speciellt fackkunniga personer, resor,
överbesiktningar m. nu, vilka utgifter förslagsvis torde böra upptagas till 10,000
kronor årligen. Med denna beräkning skulle utgifterna för den centrala administrationen
av fartygskontrollen uppgå till omkring 30,000 kronor om året.
Kommerskollegium tillstyrker inrättandet av en central tillsynsmyndighet
och anför härom.
Vad då beträffar organisationen av denna kontroll---lärer behovet av en
central tillsynsmyndighet ligga i öppen dag, redan av den grund, att genom tillvaron
av en sådan myndighet lättare åstadkommes den likformighet i författningarnas
tillämpning, vilken är desto mera önskvärd, som föreskrifterna i sig själva äro
synnerligen mångskiftande. På spörsmålet huru denna centrala myndighet bör
vara organiserad torde det ej tillkomma kollegium att i detta sammanhang närmare
ingå, då detta ämne för närvarande utgör föremål för behandling av den kommitté,
som har att verkställa utredning rörande förändrad organisation av kommerskollegium
m. m. Kollegium torde härutinnan kunna för närvarande inskränka sig till
några uttalanden i fråga om centralmyndighetens personal och dennas kompetens.
Så vitt. kollegium nu kan överskåda saken, bör enligt kollega mening den
centrala myndigheten införlivas med kollegium eller annat i dess ställe blivande
ämbetsverk samt utgöras av en mer eller mindre självständigt ställd chef, vilken i
regel bör vara fartygstekniskt (både skeppsbyggeri- och maskintekniskt) utbildad,
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234. 53
samt minst tre underlydande tjänstemän (assistenter), därav en med juridiskt-admimstrativ
utbildning, eu i sjömanskap väl förfaren och en om möjligt i såväl skeppsbyggen
som maskinteknik utbildad, med iakttagande att i den man chefen är
mindre utbildad i dessa grenar den sist nämnda assistenten bör i stället äga nödig
utbildning. Vidare torde erfordras ett eller två skrivbiträden.
Kollegium vill i detta sammanhang erinra om, att, enligt vad för kollegium
bimt upplyst, »Det norske sjöfartskontor» i Kristiania, som dock har överlåtit en
väsentlig del av sitt arbete åt det norska klassificeringssällskapet »Det norske
Veritas», sysselsätter över ett tjugotal tjänstemän förutom de lokala besiktningsmannen,
ett antal, som ju ingalunda kan sägas stå ens tillnärmelsevis i samma
p™po™ tlU de, här ovan för Sverige föreslagna som den norska handelsflottan
star till den svenska.
Fragan om kvalifikationerna för erhållandet av chefskapet för den ifrågasatta
nya tartygsinspektionen bör naturligen närmast avgöras med hänsyn till det maktpåliggande
i denna befattning och vikten av att därför erhålles så lämplig person
som möjligt. Blir frågan alltså i sista hand en personfråga, är det i varje fäll av
stor vikt med hänsyn till fartygsinspektionens så gott som uteslutande fartygstekmska
uppgift, vilket i övrigt även kommittén särskilt framhållit, att just denna
kunskapsgren bliver starkt representerad inom fartygsinspektionen.
Behovet av eu central tillsynsmyndighet synes mig vara så uppenbart
och i övrigt så förenligt med de i vårt land tillämpade principer
i fråga om statsförvaltningens organisation, att jag anser mig icke behöva
närmare utveckla samma behov.
Föreligger alltså ett klart behov av denna centrala tillsynsmyndighet,
j^jtyssi^spektionen, återstår det att lösa spörsmålet om dess organisation.
För så vitt frågan gäller en slutgiltig lösning bör den närmast ankomma
pa utlåtande av kommerskollegiikommittén, eventuellt gemensamt med
departementalkommitterade. Något dylikt utlåtande är emellertid ännu
icke avgivet. Det gäller nu att omedelbart framlägga plan till sakens
p rovisoriska ordnande, åtminstone för tiden till 1914 * års slut, och i
sådant syfte tillåter jag mig framhålla följande synpunkter och önskemål.
1)et sJnes vara eri fullt naturlig och riktig anordning att, såsom
sjöfartssäkerhetskommitten förutsätter, den högsta ledningen av statsontrollens
verksamhet förlägges till den myndighet, som har att i främsta
lummet företräda sjöfartsintressena i statsförvaltningen. Så är ock i
allmänhet fallet i andra länder. En dylik anordning är även ur den
synpunkten förmånlig, att densamma ställer sig ekonomiskt vida mindre
betungande, än om man för ändamålet skulle inrätta ett särskilt ämbetsverk
Den fara ligger jämväl nära till hands, att, om fartygsinspektionen
anordnas som ett från den centrala sjöfartsmyndigheten fullt fristående
organ, den åsyftade kontrollen kan till skada för sjöfartsnäringen komma
Departements
chefen.
Kommersliollegiikommittén
och
departementalkommitterade.
54 Kungi. Maj:ts Nåd: Proposition Nr 234.
att handhavas utan tillräcklig kännedom om samma närings villkor och
behov. Vidare må erinras om det förhållande, att den visserligen efter
ringa mått tilltagna fartygsinspektion, som, enligt vad jag förut erinrat,
redan nu är anordnad dels för passagerarångfartyg dels ock för vissa
begränsade områden av den allmänna sjösäkerheten, lyder under eller
är anknuten vid sjö fartsorganet, vadan för kontinuitetens bevarande samt
för tillgodogörande av hittills vunnen erfarenhet av detta slag synes
helt naturligt, att jämväl den blivande, vida mera omfattande allmänna
fartygsinspektionen nära anknytes vid samma sjöfartsorgan. Synnerligt
viktigt är det att genom fartygsinspektionens förläggande till statens
allmänna sjöfartsorgan detta på ett för sjöfarten synnerligen betydelsefullt
område kommer att tillföras en fond av sakkunskap och erfarenhet,
som kan väntas bliva till mycket gagn för denna myndighets verksamhet
i allmänhet.
Vid behandlingen av detta spörsmål har jag tagit under övervägande,
om och i vilken mån den sociala förvaltningen och dess centrala
organ, socialstyrelsen, böra övertaga eller äga inflytande å den gren av
statsförvaltningen, som skulle hava omsorgen om de med den nya lagstiftningen
och dess tillämpning avsedda intressen, däri ingår, bland
annat, hänsynen till arbetarskydd.
Till belysning av ämnet må här återgivas det viktigaste av vad
kommerskollegiikommittén och departemeiitalkommitterade i sitt med
underdånig skrivelse av den 18 november 1911 avlämnade betänkande
om socialstyrelsen ant ört i fråga om hänförandet till socialförvaltningen
av arbetarskydd i vissa på speciallagstiftning beroende näringar, däribland
sjöfarten, så lydande.
Dessa olika grenar av speciallagstiftning innehålla obestridligen viktiga sociala
moment, i det att de åsyfta skydd mot de med yrkesutövningen å respektive områden
förenade risker. Men detta skydd avser ej blott anställd personal utan utsträckes
här till att gälla, allt efter omständigheterna, enskild och allmän egendom,
offentlig ordning och säkerhet, allmän trafik in. m. Härmed sammanhänger, att
ifrågavarande författningar innehålla ingående bestämmelser rörande vederbörande
arbetsföretags anordnande och drift. De sociala momenten i dylika specialförfattningar
äro sålunda så nära sammanvävda med de tekniskt-ekonomiska, att författningarnas
tillämpning i avseende å det ena området med nödvändighet måste inverka
även på det andra. Och då författningarnas tyngdpunkt ligger på det ekonomiska
området, anse kommittéerna lämpligast, att ärenden av hithöiande slag
icke tillhöra den sociala förvaltningen utan det blivande organet för de ifrågakommande
näringsintressena. Sistnämnda förvaltning bör sålunda handhava lagstiftningsarbetet
på dessa områden samt utfärda föreskrifter och anvisningar till
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
55
ledning för de tjänstemän, som skola tillämpa författningarna. Men givetvis måste
SeSydd * mng“---beh8^
• nAI-,idet nU anfarda fl''amgår, att jämväl de tjänstemannakårer, åt vilka den
Kltnlnfn^De°Wllhl?Öfnde författnin8ar anförtrotts, böra anknytas till näringsrorvaltnmgen.
Det vill dock synas, som om dessa tjänstemän därjämte borde med
med 6den Sfi ^ pä arbetarskyddets område, stå i viss närmare beröring
med den till socialförvaltningen förlagda yrkesinspektionens chefsmyndighet.
Såsom jag redan omföfmält har i en under gårdagen till Kund.
^ aj:t inkommen skrift Stockholms styrmansförening uttalat sig för att
tillsynsmyndigheten för fartygsinspektörerna förlägges till socialstyrelsen
och icke till kommerskollegium samt till stöd härför anfört, i huvudsak,
att da kol egn huvuduppgift inom statsförvaltningen vore att på alla
områden tillvarataga narmgarnas rent ekonomiska intressen, men siösakerhetslagstiftnmgen
på många håll inom redarkretsar komme att betraktas
såsom ett intrång i den ekonomiska förvärvsfriheten och som ett
avbrack för rörelsens största möjliga avkastning, kollegium måste såsom
, .. synsmyndighet komma i en ömtålig mellanställning; att med hänsyn
härtill yrkesinspektionen överflyttats till socialstyrelsen; samt att genom
en inom socialstyrelsen för närvarande pågående arbetsstatistiska underso
ningen rörande sjömansyrket socialstyrelsen på grundval av undersokningens
materiel fått en inblick i sjömansyrkets olika förhållanden,
vilket torde hiva till stort gagn förden blivande inspektionsverksamhet.
i , 6 §>a.e] ®r närvarande att taga ståndpunkt till detta spörsmål
endast med hänsyn till den närmaste tiden, och från denna utgångspunkt
samt med stod av vad som anförts av sjöfartssäkerhetskommittén
och kommerskollegium ävensom på de av mig nyss angivna grunder tvekar
jag icke förorda,, att den centrala fartygsinspektionen tillsvidare inordnas
i iommerskollegium, något som ock står i överensstämmelse med det
an orda principuttalandet av kommerskollegiikommittén och departementalkommitterade,
vilket jag för min del biträder. Men själva förläggningen
till kommerskollegium bör ej hindra att intresset av arbetarskydd,
inom sjöfartsnäringen vinner beaktande även under det stundande provisone.
. ag hyser den. tillförsikt, att vid tillämpningen från fartvgs
och
de underlydande organens sida av sjölagens och^de
av Kungl. Maj it utfärdade administrativa författningarnas bestämmelser
L\ rde!/T 8kaU ta/a vvderbörlig hänsyn till nyssnämnda intresse,
instmVt- ytterl]?ar<j 1 sadan,t *7fte verkande medel är den i nuvarande
sanktioner för kommerskollegium och socialstyrelsen fastslagna be
-
56 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
fogenheten för det ena verket att påkalla deltagande för sig vid behandling-
hos det andra verket av frågor utav förevarande art. Med nyss^ anförda
principuttalande skulle det visserligen vara förenligt att gå något
längre samt överväga spörsmålet om en tudelning av de sjöfartssäkerheten
rörande förvaltningsfrågor därhän, att de som. enbart eller i övervägande
grad röra arbetarskydd komma under direkt behandling a\
socialstyrelsen och denna underordnade organ. Men den av sjöfartssäkerhetskommittén
och eljest i ämnet förebragta utredningen innefattar ej
tillräcklig grund för att ett sådant steg må tagas, helst som ej heller
tiden medgivit kommerskollegii och socialstyrelsens hörande över ett
dylikt uppslag. Under nuvarande omständigheter tår . jag begränsa mig
till ett uttalande, att denna fråga innefattar en framtidstanke, som förtjänar
att efter vederbörlig utredning tagas i grundligt övervägande.
Vad angår själva formen för fartygsinspektionens inordnande i
statsförvaltningen synes den av sjöfartssäkerhetskommittén härför föreslagna
anordningen icke vara i allo lämplig. Kommittén har visserligen
hävdat den uppfattningen, att fartygsinspektionen skulle anknytas
vid kommerskollegium såsom överordnad myndighet, men denna anknytning
synes dock enligt kommitténs förslag bliva av ganska löslig
beskaffenhet, och fartygsinspektionen skulle komma att bliva eu i det
hela självständig organisation med fristående beslutanderätt. Konsekvensen
härav skulle bliva, att fartygsinspektionen komme att bilda en
särskild instans, vars beslut skulle kunna hos ämbetsverket överklagas.
En organisationsform av denna beskaffenhet synes bliva mera invecklad
än vad som är nödigt och nyttigt. Det syfte, som kommittén
härmed till äventyrs velat tillgodose, nämligen att möjliggöra och
underlätta fattandet av beslut och vidtagandet av åtgärder utan onödig
omfång, lärer på annan väg lika väl kunna ernås, vadan anordningen
icke är av sådan hänsyn betingad. Y idare må anmärkas, att i motsats
till den tendens att inskränka antalet instanser inom statsadministrationen,
som på senare tid i vissa fall kommit till synes, förslaget i
själva verket leder till att instansernas antal i vissa fartygsinspektionsärenden
skulle komma att bliva ej mindre än fyra, nämligen, de
lokala fartygsinspektörerna, den centrala fartygsinspektionen, kommerskollegium
och Kungl. Maj:t. Tydligt är, att. en sådan anordning
skulle medföra åtskilliga olägenheter och minst av allt befordra det
allmänna intresse, som särskilt på detta område ej får lämnas obeaktat,
nämligen vikten att sörja för att ärendena med minsta möjliga tidsutdrägt
kunna få sitt slutliga avgörande. Vissa av de här ovan angivna fordelarne,
som fartygsinspektionens anknytning till det centrala sjöfarts
-
57
Kungl. Majtis Nåd. Proposition Nr 234.
organet skulle medföra, torde också endast i ofullständig'' grad vinnas
genom den av kommittén tänkta anordningen.
Jag får därför uttala min anslutning till ett ändringsförslag av
kommerskollegium i syfte att den avsedda tillsynen utövas av kommerskollegium
»såsom fartygsinspektion». Detta innebär, att förtygsinspektionen
skulle helt införlivas med kollegium och utgöra eu del av detta
ämbetsverk. Den avdelning av näringsförvaltningen, som omfattar den
egentliga fartygsinspektionen, skulle alltså fullgöra sina funktioner i
ämbetsverkets namn och, i enlighet med de närmare instruktionsbestämmelser,
som böra komma att utfärdas, antingen själv besluta i
vissa frågor, eller ock ansvara för en frågas beredning och föredragning
till avgörande i den ordning, som därför är för ett vart fall stadgad.
Den egentliga kontrollverksamheten skulle alltså även enligt denna anordning
kunna utövas så, att självständigheten och möjligheten att fatta
snabba beslut bleve bevarad, så långt omständigheterna göra det nödigt
och önskligt. De från fartygsinspektionen i ämbetsverkets namn utgående
besluten kunna givetvis påräkna vida större auktoritet, än om de
skola utfärdas ensamt av inspektionen och i dess namn. Särskilt av
internationella hänsyn torde detta vara av viss betydelse vid utfärdandet
arv certifikat och andra dylika handlingar, för vilka giltighet påkräves
i främmande länder. Det centrala sjöfartsorganet såsom sådant bör sålunda
utåt svara för de funktioner, som skola tillhöra fartygsinspektionen.
De göromål, som skulle tillkomma det sålunda ifrågasatta nya
centrala organet för fartygskontrollen, finnas i mera allmänna drag angivna
i § 3 av det av mig framlagda förslag till förordning om tillsyn
å fartyg m. m. Till ledning särskilt för bedömande av behovet utav
olika befattningshavare inom fartygsinspektionen samt storleken av
envar tillkommande avlöningsförmåner meddelas här en översikt huru
jag tänkt mig att under det provisorium, som saken nu gäller, den
iämpligaste formen för avgörande av de olika frågorna och den i övrigt
mest ändamålsenliga organisationen skulle te sig. För ändamålet har
jag sökt indela förekommende frågor i olika grupper, allt efter deras
beskaffenhet och innebörd.
I anslutning till kommerskollegii förut återgivna yttrande i fråga
om en definitiv organisation — vilket yttrande torde vara tillräckligt upplysande
för att det nu föreliggande spörsmålet om en enbart provisorisk
organisation må kunna underställas Kungl. Maj:t utan kollega förnyade
hörande — har jag för min del funnit fartygsinspektionens personal böra
med ingången av giltighetstiden för den nya sjösäkerhetslagstiftningen
bestå av
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 177 höft. (Nr 234.)
8
58
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
en chef (överinspektör),
en juridiskt-administrativt utbildad tjänsteman (sekreterare),
en i såväl skeppsbyggeri som maskinteknik eller åtminstone på
ettdera området väl utbildad tjänsteman (förste inspektör),
en sjötekniskt utbildad och i sjömanskap väl förfaren tjänsteman
(inspektör), samt
minst ett kvinnligt skrivbiträde;
och skulle fartygsinspektionen anslutas till den byrå inom kommerskollegium,
till vilken sjösäkerhetsfrågan och åtskilliga andra viktiga
ärenden på sjöfartens område höra, nämligen byrån för ärenden angående
utrikes handeln och sjöfarten (utrikesbyrån).
De på fartygsinspektionen ankommande göromål synas lämpligen
kunna indelas i fyra huvudgrupper, nämligen: 1) kontrollärenden, 2)
författningsärenden, 3) administrativa ärenden samt 4) besvärsmål.
Till kontrollärenden hör den enligt § 3 a) i författningsförslaget
fartygsinspektionen tillkommande uppgift att låta verkställa de inspektioner
och besiktningar å fartyg, som skola äga rum enligt samma förslag,
så ock besiktning, som eljest må ankomma på fartygsinspektionen,
ävensom att i övrigt vidtaga de åtgärder till sjöfartens säkerhet, vilka
enligt lag eller särskilda föreskrifter skola av fartygsinspektionen utföras.
Vidare äro hit att räkna den under b) i nyssnämnda paragraf angivna
uppgift att leda och övervaka fartygsinspektörernas verksamhet
samt i viss mån även den under c) i samma paragraf angivna uppgift
att föra noggranna anteckningar om hållna inspektioner och besiktningar
med särskilt avseende å därvid vunna upplysningar om fartygs sjövärdighet
och vad därmed står i samband.
Till författningsärenden höra uppgiften jämlikt f) i sagda paragraf
att föreslå sådana ändringar i gällande bestämmelser, som för sjöfartens
säkerhet eller för tillsynens utövande anses erforderliga, och på offentlig
myndighets framställning tillhandagå med teknisk utredning i fråga om
vad som berör fartygs säkerhet, samt den under b) angivna uppgift
att leda och övervaka fartygsinspektörernas verksamhet, i vad denna
avser utfärdande av sådana cirkulär, som innebära närmare förklaringav
författningarnas innebörd och således utgöra rena författningstolkningar.
Till administrativa ärenden höra under d) i § 3 angiven uppgift
att utfärda fribordscertifikat och passagerarfartygseertifikat, uppgiften
enligt e) att beträffande särskilda förhållanden, vilka beröra säkerheten
å fartyg, utfärda certifikat, då sådant enligt lag eller författning påfordras,
samt slutligen under g) angiven uppgift att varje år avgiva
59
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
berättelse över verksamheten under nästföregående året. Ävenledes torde
hit höra den beredning, som kan ankomma på fartygsinspektionen med
hänsyn till åtal, som må anses av behovet påkallade för överträdelser
av föreskrifterna, samt tillsättandet av fartygsinspektörer och utseendet
av sådana sakkunniga, som i § 24 omförmälas.
Till besvär sär enå en höra alla ärenden, som avse besvär, vilka anföras
hos ämbetsverket över tjänsteåtgärd av fartygsinspektör eller
konsul, ävensom utlåtanden och förklaringar rörande besvär, som hos
Kungl. Maj:t anföras mot inspektionens eller ämbetsverkets eget beslut.
Vad angår de till första gruppen hörande ärendena och huru de
lämpligast böra fördelas, tillåter jag mig först hänvisa till vad i det
föregående förekommer rörande de två olika former för kontrollverksamheten,
som bestå i besiktning och inspektion.
Då besiktningarna skola företagas endast på bestämda mellantider
eller i samband med förekommande reparationer av större omfattning,
kan beträffande företagandet av besiktning icke något direktiv, åtminstone
icke i vanliga fall, förekomma från fartygsinspektionens sida, utan inträder
dennas omhändertagande av sådan besiktning, först sedan rapporten
inkommit ifrån vederbörande inspektör eller sakkunnige, som
avses i förslagets § 24. Dock är att märka, att fartygsinspektionen
har att utfärda cirkulär med upplysningar, råd och instruktioner till
förty gsinspektörerna beträffande sättet för besiktnings utförande.
Den inkomna rapporten, vilken avfattas enligt av fartygsinspektionen
uppgjort formulär, bör granskas av de bägge tekniska inspektörerna
i de delar, som falla under området för deras sakkunskap.
Efter granskning, med eventuellt gjorda anmärkningar, torde från rapporten,
sedan fartygsinspektionens chef tagit del av densamma och påtecknat
godkännande eller erinran, böra i ett å fartygsinspektionen fört
särskilt register införas de anteckningar rörande besiktningens resultat,
som kunna finnas erforderliga. Motsvarande bör tillämpas i fråga om
ritningar, som föreskrivas i § 11. Med löpande ärenden av ifrågavarande
slag synes alltså i regel endast befattningshavare inom själva
fartygsinspektionen behöva taga befattning.
Om vid besiktningen upptäckes fel eller brist, som gör fartyget
sjöovärdigt, skall jämlikt § 21 i förslaget förtygsinspektören därom
underrätta redaren eller befälhavaren och därvid, om anmärkta felet
eller bristen är av beskaffenhet att kunna avhjälpas, angiva därför erforderliga
åtgärder, varjämte färtygsinspektören skall före besiktningens
avslutande övertyga sig om, att anmärkt fel eller brist avhulpits. För
denna gren av fartygsinspektörs verksamhet kan naturligen icke några
60
Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 234.
allmängiltiga föreskrifter utfärdas, då ju de reparationsåtgärder, som
fartygsinspektören kan hava att föreslå, alltid bliva beroende på de
olika förhållanden, som äro för handen i varje särskilt fall. Ej heller
kan, enär reparationsåtgärderna redan äro vidtagna, då rapporten ingives,
förekomma, att fartygsinspekti o nen tager befattning härmed annat
än i det fall, att vederbörande inspektör, i brist på tilltro till egen omdömesförmåga,
hän vänt sig till den överordnade myndigheten. För sådant
fall måste emellertid fartygsinspektionen omedelbart ingripa, möjligen
i form av resa till och undersökning å den plats, där fartyget
befinner sig. På grund av den brådskande naturen av sådant ärende
och jämväl av dess rent tekniska art, bör avgörandet härutinnan kunna
träffas av fartygsinspektionens chef utan hänvändelse till överordnad.
Det kan vidare tänkas, att de reparationsåtgärder, som av fartygsinspektören
föreslagits och i enlighet därmed blivit utförda, befinnas
vid granskning av inkommen rapport vara av otillfredsställande art och
i behov av omedelbar eller framtida rättelse. Då sådan rättelse emellertid
i regel kan antagas komma att vålla obehag, tidsförlust och ekonomiska
uppoffringar för vederbörande enskilda intressenter, synes beslutet
härutinnan böra efter föredragning av fartygsinspektionens chef fattas
av överordnad funktionär.
Den besiktning, varom här är fråga, kan ock hava till påföljd, att
förbud mot nyttjande av fartyget eller visst tillbehör därtill utfärdas av
fartygsinspektören. Sådant förbud skall enligt förslagets § 31, evad
besvär anföras eller icke, stå fast intill dess förbudet kan varda av
högre myndighet undanröjt. Jag har tänkt mig, att dylikt förbud,
till vars meddelande de lokala inspektörerna måste berättigas kanske
mest till följd av kravet på den största skyndsamhet vid frågans
avgörande, bör bliva föremål för överordnad myndighets prövning
oavsett anförda besvär, likasom spörsmålet om meddelande av förbud
på grand av besiktning, vilken ej föranlett den lokala inspektören till
förbuds meddelande, ankommer på överordnad myndighet. Avgörandet
i sådana fall, vilket kan innefatta en nog så grannlaga uppgift,
bör i regel, efter beredning inom fartygsinspektionen och, eventuellt,
föredragning av dess chef, ankomma på denne överordnad funktionär.
Så ock därest besvär föreligga, varom jag vidare yttrar mig i fortsättningen.
I förhållande till den andra formen för fartygsinspektörs verksamhet,
nämligen inspektion, lärer det ankomma på fartygsinspektionen,
närmast dess chef, att föranstalta om tillkomsten av de allmänna föreskrifter
angående sätt och föremål för besiktning m. m., som utöver redan
61
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
gällande bestämmelser kunna finnas erforderliga och möjliga att av det
centrala sjöfartsorganet meddelas. Då åter varje särskild inspektionsförrättning
i regel äger rum på tid och plats, som inspektören själv
bestämmer, är det tydligt, att fartygsinspektionen i ännu mindre grad
än beträffande besiktning kan taga befattning härmed i annan mån än
att efter rapportens mottagande och granskning godkänna eller ogilla
densamma samt vidtaga mått och steg i överensstämmelse härmed.
Rörande inspektionsrapportens behandling inom fartygsinspektionen och
därav tilläventyrs föranledda åtgärder gäller, vad härom nyss anförts
beträffande besiktning.
I ett avseende synes emellertid fartygsinspektionen kunna direkt
ingripa mera beträffande inspektion än beträffande besiktning. Denna
senare kontrollåtgärd kan, såsom förut anförts, i allmänhet påkrävas endast
vid vissa på förhand givna tillfällen, medan inspektionen kan företagas
när som helst, endast behörig hänsyn tages därtill, att rubbning
ej föranledes i fartygets trafikförhållande. Denna omständighet möjliggör
för fartygsinspektionen att, därest den skulle hava sig bekant
befintligheten av något fel eller någon brist hos ett visst fartyg eller
har anledning misstänka något sådant, anbefalla inspektions verkställande
å ifrågavarande fartyg vid lägligt tillfälle. Det synes kunna överlåtas
åt fartygsinspektionens chef att avgöra, huruvida han anser sig själv
böra giva sådan befallning eller densamma bör föregås av beslut, fattat
av honom överordnad funktionär.
Beträffande av inspektion härrörande förbud mot nyttjande gäller
om fartygsinspektionens åtgärder härutinnan vad nyss anförts angående
besiktning.
I den till den första av nämnda fyra huvudgrupper hänförda uppgiften
för fartygsinspektionen att leda och övervaka de lokala inspektörernas
verksamhet torde ingå ej blott det mera övergående, förut antydda
åliggandet att söka dana ett gott inspektionsmateriel utan i synnerhet
förpliktelsen att allt framgent genom cirkulär eller på annat sätt
meddela upplysningar och instruktioner till de lokala inspektörerna. I
den mån dessa cirkulär avse icke rena författningstolkningar utan tekniska
instruktioner för det praktiska utförandet, skulle de falla under
de rena kontrolläreDdena och vara av beskaffenhet att kunna meddelas
av fartygsinspektionens chef ensam.
Den tredje till ifrågavarande huvudgrupp hänförda uppgiften nämligen
förandet av noggranna anteckningar om hållna inspektioner och
besiktningar har i det föregående något berörts i samband med behandlingen
av inkommen rapport om sådan förrättning och anteckning om
62
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
dennas resultat i ett särskilt register. Att här närmare ingå på, huru
detta register bör föras, synes icke vara av nöden. En ren diarieföring
av de insända rapporterna torde tillhöra de administrativa ärendena.
Beskaffenheten av de ärenden, som kunna hänföras till andra huvudgruppen,
författningsärenden, synes med tillräcklig tydlighet framgå av
uppräkningen under denna huvudgrupp. Dessa ärenden synas i allmänhet
böra avgöras av ämbetsverkets chef eller i dess plenum på föredragningav
fartygsinspektionens chef eller i vissa fall, såsom i fråga om författningsbestämmelser
av internationell räckvidd, på föredragning av
utrikesbyråns chef. Möjligen kunna de i vissa mindre genomgripande
fall avgöras av sistnämnde chef. Till författningsärenden höra väl även
frågor om dispens. Sådan gives visserligen i allmänhet endast av Kungl.
Maj:t, men bör väl fartygsinspektionen höras och utlåtande avgivas av
ämbetsverket efter föredragning inför dess chef eller i plenum. I ett
eller annat mindre viktigt fäll synes dispens lämpligen kunna meddelas
av utrikesbyråns chef, då på föredragning av fartygsinspektionens chef.
De förut åsyftade tekniska utredningarna synas däremot böra tillkomma
fartygsinspektionen ensam. Under författningsärenden torde möjligen
även falla utfärdandet av cirkulär rörande materialdimensioner och dylikt,
något som avser rent tekniska detaljer och synes kunna avgöras av
fartygsinspektionens chef ensam.
De administrativa ärenden, som avse utfärdandet av vissa certifikat,
synas lämpligen kunna i allmänhet avgöras av fartygsinspektionens chef,
som ock skulle hava att i verkets namn underteckna certifikaten, med
kontrasignation av fartygsinspektionens sekreterare, och den årliga berättelsen
över fartygsinspektionens verksamhet synes böra undertecknas
på enahanda sätt, medan åter fartygsinspektionens anpart i behandlingen
av fråga om åtals anställande eller utförande mot redare, befälhavare
eller annan bör såsom innefattande i huvudsak juridiska spörsmål fullgöras
huvudsakligen av sekreteraren, eventuellt genom föredragning inför
sjöfartsbyråns chef, därest icke ärendet är av beskaffenhet att lämpligen
böra av den sistnämnde föredragas inför verkets chef.
Sjöfartssäkerhetskommittén har — varom mera i det följande —
föreslagit anställandet av en särskild åklagare, som skulle äga att inom
hithörande områden såväl tillhandagå de allmänna åklagarna som eventuellt
själv beivra övex-trädelser, något som jämväl kommerskollegium i
sitt utlåtande tillstyrkt under uttalande att hans uppgifter eventuellt
kunde förenas med andra tjänsteuppgifter. I anslutning härtill vill jag
räkna med den möjligheten att, åtminstone för det första året, de för
en sådan åklagare avsedda funktioner kunde påläggas fartygsinspektionens
63
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
sekreterare. Kan denna möjlighet icke förverkligas, såsom till följd av
svårigheten att erhålla en för de bägge slagen av uppgifter kvalificerad
person, bör det emellertid tillkomma fartygsinspektionen att hålla en
sådan åklagare, som då ej skulle vara inordnad i fartygsinspektionen,
underrättad om vad till sjöfartsinspektionens kännedom kommit om
överträdelse mot lagar och förordningar, vilkas efterlevnad fartygsinspektionen
har att övervaka. Sådana meddelanden böra kunna ske utan
någon vidare skriftlig omgång.
I de administrativa ärenden, som avse tillsättandet av fartygsinspektörer
med flera, bör yttrande eller förslag avgivas av fartygsinspektionens
chef till den närmast överordnade, som må hava att handlägga
ärendet.
Med den sista huvudgruppens ärenden, besvärsärenden, skulle förhållandet
bliva något annorlunda än sjöfartssäkerhetskommittén tänkt sig,
beroende därpå, att åt fartygsinspektionen icke skulle beredas den självständiga
ställning, som kommittén synes hava åsyftat. Inkomna besvär
över åtgärd av fartygsinspektör eller konsul böra beredas av fartygsinspektionens
chef med biträde av dess sekreterare samt föredragas av
chefen för utrikesbyrån. Beslut i sådant besvärsmål om överb^siktning,
varom förmäles i författningsförslagets § 32, samt om utseende härför
av sakkunniga böra, efter det fartygsinspektionens chef blivit hörd, fattas
efter utrikesbyråchefens föredragning.
Över besvär, som hos Kungl. Maj:t anföras mot beslut i ärende,
varmed fartygsinspektionen haft att skaffa, och remitteras till utlåtande
av vederbörande, bör, efter erforderlig beredning inom fartygsinspektionen,
dess chef yttra sig innan det begärda utlåtandet, i allmänhet efter föredragning
av utrikesbyråns chef, avgives.
Då det här gäller alldeles nya förhållanden, är det, utan något stöd
av vunnen erfarenhet, naturligtvis svårt, ja rent av omöjligt att ens tillnärmelsevis
angiva omfattningen av de sålunda i mera skissartad form
omnämnda göromål, som tillkomma fartygskontrollens centralorgan. Jag
har i det föregående sökt beräkna antalet årliga förrättningar av lokalinspektörerna,
och även om ej alla de förrättningar, som utgöra enbart
inspektioner, äro av den omfattande art, att de påkräva en utförlig rapport,
får man väl antaga, att centralorganet i en eller annan form får att
taga befattning med samtliga de beräknade 2,875 stycken förrättningarne.
Övriga ärenden torde naturligen, sedan kontrollinstitutionen kommit
i gång och nått sin fulla utveckling, ej uppgå till ens tillnärmelsevis
nyssnämnda antal.
Så mycket torde dock redan nu kunna sägas, att den föreslagna
64
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 234.
personalen ingalunda kan anses för stor. Det är nämligen, som synes,
en mångfald uppgifter av stor omfattning och maktpåliggande art, som
förestå den blivande fartygsinspektionen, ett förhållande som också kräver
att till de olika posterna erhållas verkligt kvalificerade personer. Man
måste alltså sätta kompetensfordringarna ganska högt, isynnerhet beträffande
den blivande chefen. Angående denne instämmer jag i kommerskollegii
uttalande att han i regel bör vara fartygstekniskt (både
skeppsbyggeritekniskt och maskintekniskt) utbildad.
Såsom ytterligare stöd för önskemålet att chefen innehar en sådan
teknisk kvalifikation får jag åberopa den särskilda mening ledamoten i
sjöfartssäkerhetskommittén herr Hök, med instämmande av kommittéledamöterna
herrar Gummesson och Lindley härutinnan uttalat, så lydande.
Reservanter Med den uppfattning kommittén liyser och som även jag biträder, att de
^airerhete*8" kontrollåtgärder, vilka ankomma på fartygsinspektionen, huvudsakligen kräva fartygskommittén.
tekniska insikter, och då kommittén med denna utgångspunkt jämväl tänkt sig anordnandet
av den lokala kontrollen genom tjänstemän med erfarenhet i skeppsbyggeri
och maskinteknik, synes konsekvensen hava fordrat, att kommittén förordat tillsättandet
av en fartygstekniskt bildad och erfaren man jämväl såsom chef för fartygsinspektionen,
varemot väl en av assistenterna må vara speciellt utbildad i sjömanskap.
»En i sjömansväsendet kunnig och med sjöfartsnäringens krav förtrogen man»,
som av kommittén ansetts lämplig såsom chef för fartygsinspektionen, är ej i nämnda
sin egenskap kompetent att själv bedöma vad som i olika fall ur säkerhetssynpunkt
fordras eller att leda de undersökningar och åtgärder, vilka med syfte att iakttaga
fartygs säkerhet skola företagas av fartygsinspektionen och dess underordnade tjänstemän.
Ej heller är någon annan än en fackman på det fartygstekniska området
kompetent att utfärda de tekniska detaljbestämmelser, vilka fartygsinspektionen
enligt kommitténs förslag skulle utfärda. Däremot har chefen för nu ifrågavarande
rent tekniska myndighet intet att skaffa med sjöväsendet i det hela eller med sjöfartsnäringens
krav i annan mån än som har med sjöiartssäkerhden att skaffa.
Kan man erhålla en chef, som tillika äger de av kommittén nämnda kvalifikationerna,
. är det naturligen så mycket bättre, men vad som måste fasthållas är,
att huvudvikten bör fästas vid den fartygstekniska bildningen och erfarenheten, när
det gäller att tillsätta chefsposten. Detta förhållande framträder särskilt om man
tager i betraktande, att hithörande ärenden äro i väsentlig grad av internationell
karaktär och fordra ständiga förhandlingar och kommunikation i övrigt med utlandet
i frågor, vilka just fordra ett bedömande ur rent teknisk synpunkt. Då Sverige i
alla dessa fall lämpligen bör företrädas av fartygsinspektionens chef, följer redan
härav, att denne bör äga kompetens att fullt bedöma vad varje fråga gäller för att
på bästa sätt befordra vårt lands intressen. Cheferna för de stora enskilda klassificeringsanstalterna,
vilka anstalter ju hava i huvudsak samma verksamhet som fartygsinspektionen
skulle erhålla, äro även fartygstekniskt utbildade män.
Slutligen kan jag icke alldeles förbise, att, på det sätt kommittén angivit
chefens särskilda kvalifikationer, det icke är uteslutet att en person, vars huvudintresse
icke överensstämmer med fartygsinspektionens syfte — sjöfartssäkerhetens
bevarande — må komma att utöva ledningen över fartygskontrollen i landet.
Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 234. 65
Ställer man dylika krav beträffande kompetensen å de olika
befattningshavarne, måste ock befattningarne bliva så avlönade, att
det finnes möjlighet att för desamma vinna personer med sådan kompetens,
och gäller härvid i ännu högre grad vad jag i motsvarande
ämne anfört beträffande de lokala inspektörerna.
På samma gång det är obestridligt, att de sjöfarandes — både
sjöfolkets och passagerarnes — risk för skada till liv eller lem kan
vara särskilt överhängande, är det också på grund härav klart, att tillsynen
över att denna risk, sa långt detta över huvud är möjligt, undanröjes
eller minskas, i särskild grad kräver ansvarskänsla och insikt hos
de tjänstemän, som utöva densamma. Härtill kommer, att frågan om
fartygs sjövärdighet är ganska invecklad, och att förmågan att lätta ett
avgörande härutinnan och framför allt att bedöma de grunder, som härutinnan
måste bliva normerande, förutsätter ej endast teoretiska insikter
utan jämväl praktisk erfarenhet i berörda hänseenden ävensom god kännedom
om utländska förhållanden på detta område, vilket ju i stor utsträckning
är av internationell karaktär. Vidare är synnerligen angeläget att, om
också icke dessa tjänstemän skulle, i opartiskhetens intresse, uttryckligen
förbjudas allt sysslande på området för privat räkning, avlöningsförmånerna
ändock tillmätas så, att tjänstemännen icke frestas att, för sin skäliga utkomst,
bredvid tjänsten ägna sig åt dylik enskild verksamhet. Men å
andra sidan måste härvidlag tagas hänsyn till den omständigheten att,
da fartygsinspektionen är avsedd att åtminstone för den närmaste tiden
inordnas i kommerskollegium, storleken av avlöningarna lärer, åtminstone
i viss mån, få lämpas efter de löneförmåner, som tillkomma ämbetsverkets
nuvarande befattningshavare.
Beträffande särskilt färtygsinspektionens chef, vars avlöning enligt
kommitténs förut anförda uttalande icke borde sättas under det belopp,
som utgör begynnelseavlöning för ledamöter i de med kommerskollegium
likställda, nyreglerade verk, eller 8,100 kronor årligen, må följande omständigheter
bemärkas.
lian skulle icke bliva fullt likställd med ledamot i kollegium
beträffande gör omålens handläggning, ity att han icke skulle bliva chef
for en särskild byrå inom ämbetsverket. Men å andra sidan är detta
nog icke sa mycket beroende på, att ärendena beräknas bliva av så
ringa omfattning, att av denna grund inrättandet av en helt ny byrå
inom kommerskollegium anses omotiverat, utan grunden till att fartygsinspektionen
icke nu ansetts böra erhålla samma formella ställning som
de Övriga byråerna i det nuvarande kommerskollegium är huvudsakligen
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 177 käft. (Nr 234.) 9
66 Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 234.
angelägenheten att ej avsöndra Irån varandra frågor av lika natur samt
behovet att kunna beträffande de i rättsligt och administrativt avseende
mången gång ganska ingripande frågorna lägga avgörandet eller inflytande
därå i händerna på en härför utbildad byråchef Det Iramgar
i övrigt av den förut gjorda skisseringen av ärendenas fördelning inom
fartygsinspektionen, att en mycket betydande del av ärendena äro av
den" art, att de måste avgöras eller i varje fall handläggas av inspektionens
chef, vadan dennes ställning beträffande dessa ärenden, som ingalunda
äro att betrakta såsom rena expeditionsgöromål, ganska nära sammanfaller
med en byråchefs. Då vid de många förhandlingar och den kommunikation
i övrigt, som på sjöfartssäkerhetens område måste äga ium
med utlandet, fartygsinspektionens chef bör i allmänhet direkt medverka,
måste han besitta de härför erforderliga viktiga kvalifikationerna representativa
egenskaper och god språkkunskap och för förvärv av en
härmed utrustad person kunna jämförelsevis höga löneförmåner pakravas.
Nu anförda synpunkter beträffande storleken av chefens avlöning
förtjäna förvisso det största beaktande, och vore här fråga om ett slutgiltigt
fastställande av löneförmånerna hade nog sjöfartssäkerhetskommitténs
åsikt om avlöningens storlek krävt ett grundligt övervägande.
Jag föreställer mig dock att på frågans nuvarande provisoriska stadium
och åtminstone för den tid saken nu närmast gäller, nämligen till 1914
års slut, årsavlöningen skulle kunna begränsas till ett belopp, som något
understiger begynnelseavlöningen för ledamot i nyreglerat centralt
ämbetsverk. Härigenom undvikes ock den inkonsekvens, som otvivelaktigt
ligger däri att beloppet skulle för fartygsinspektionens chef vara
lika högt som begynnelselönen är — och detta med hjälp av extra
lönetillägg — för den honom överordnade chefen för kommerskollegn
utrikesbyrå, Om jag således ej vill nu föreslå avlöningsbeloppet så
högt som till 8,100 kronor för år, synes åter den för tjänstemän närmast
efter byråchefer, nämligen byrådirektörer, i allmänhet gällande
begynnelseavlöningen, 7,000 kronor, vara väl knapp. Ett belopp <i
7,500 kronor om året torde, såvitt man nu utan vidare erfarenhet kan
bedöma frågan, vara det bäst avvägda.
Beträffande fartygsinspektionens sekreterare och förste inspektören
föreslår jag nu beloppet av årsavlöningen för vardera till 5,800 kronor,
som utgöra begynnelselönen för tjänsteman av andra lönegraden i nyreglerat
centralt verk. Beskaffenheten och omfattningen av deias b ivande
arbete lära skäligen icke medgiva någon avprutnmg å nyssnämnda
belopp. Det må ock bemärkas, att förste inspektören bor vara
kvalificerad att vid ledighet för chefen fungera som dennes vikarie.
67
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
För den sjötekniskt utbildade inspektören, vilkens arbete, även
fastän bemanningen å fartyg skulle ingå i fartygsinspektionens tillsyn,
icke gärna kan med fartygstypernas nuvarande utveckling bliva lika
betungande som för förste inspektören och vilkens speciella utbildning
icke kan, såsom i fråga om förste inspektören, hava krävt mera avsevärda
kostnader, synes avlöningen för år kunna nu stanna vid beloppet
av begynnelseavlöningen i nyreglerat centralt verk för tjänsteman av
första lönegraden, nämligen 4,000 kronor.
Vidkommande kvinnliga skrivbiträden kan för den första tiden
möjligen ett vara tillräckligt, men beskaffenheten av de göromål, som
skulle komma på skrivbiträdet, synes kräva hos detta kvalifikationer,
som motsvara dess ersättande med den för kvinnligt skrivbiträde i
högre lönegrad i centralt ämbetsverk i allmänhet utgående begynnelseavlöningen
å 1,600 kronor för år räknat.
Genom den nya sjösäkerhetslagstiftningen skulle omfattningen av Sjötekniska
de göromål, som för närvarande tillkomma det av mig förut omförmälda, bltradei
hos kommerskollegium från och med år 1906 anställda sjötekniska biträdet,
ökas. I omförmälda förslag till ändringar i sjölagen förekommer
såsom en nyhet att vederbörande befälhavare skall inom riket
till kommerskollegium och utom riket till närmast varande svenske
konsul ofördröjligen avgiva skriftlig rapport om snart sagt varje timad
händelse, som kan betraktas såsom eu sjöolycka. Dessa rapporter, vilkas
avgivande skulle vara obligatoriskt, äro avsedda att huvudsakligen tillgodose
två ändamål, nämligen dels att tjäna kommerskollegium till ledning
vid fullgörande av dess uppgift i avseende å vederbörliga undersökningar
(i lagförslaget benämnda sjöförhör) i anledning av resp.
olyckor dels ock att ligga till grund för en fullständig officiell statistik
över sjöolyckor, vilken hittills saknats, men som givetvis skulle ur
flere synpunkter vara till gagn. Enligt lagförslaget, i vilket upptagits
åtskilliga nya bestämmelser i syfte att förbättra undersökningsförfarandet
och säkrare utkräva det personliga ansvaret för sjöfartssäkerheten,
skulle liksom enligt nu gällande sjölag rätten (resp. konsul) ofördröjligen
insända protokollet över sjöförhöret till kommerskollegium för
undergående av granskning. Det bliver då beroende på åtgärd av
kollegium och de organ, detta får till sitt förfogande, om vid redan
verkställt sjöförhör må bero eller nytt sådant förhör skall ske eller anstalt
vidtagas för anhängiggörande av talan mot vederbörande om ansvar.
För ett behörigt fullgörande av denna prövning och för över -
68
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
vakande i övrigt av sjölagens efterlevnad i förevarande hänseende anser
sjöfartssäkerhetskommittén, att ett sjötekniskt biträde fortfarande bör
finnas anställt hos kollegium. Biträdet skulle utöva samma tillsyn över
att behöriga rapporter verkligen inkomma från fartygsbefälhavare angående
sjöolyckor, som biträdet för närvarande har att utöva rörande
undersökningars hållande och domstolsprotokollens infordrande, varjämte
biträdet fortfarande skulle vara skyldigt tillhandagå kollegium med utredning
i sjötekniska frågor. Även borde biträdet stå i förbindelse med
fartygsinspéktionen på det sätt, att biträdet underrättar denna om sådana
sjöolyckor, vilka anses böra efterföljas av besiktning eller inspektion.
Kommittén har emellertid uttalat sig mot framkommet förslag att
inordna sjötekniska biträdet under fartygsinspéktionen. För att det sjötekniska
biträdet må bliva i tillfälle att på ett självständigt och opartiskt
sätt bedöma och yttra sig över de frågor, som från fartygsinspektionen
komma under kollegii prövning, ansåge kommittén denne tjänsteman
fortfarande böra sortera direkt under kollegium. Därjämte har
anmärkts, att det måhända viktigaste området av det sjötekniska biträdets
verksamhet, granskningen av inkommande rapporter och sjöförklaringar,
faller inom den repressiva kontrollen rörande fartygs säkerhet,
under det att fartygsinspéktionen endast skulle hava till uppgift att utöva
en rent preventiv kontroll från statens sida i berörda avseende.
Slutligen borde enligt kommitténs mening ej förbises, att det sjötekniska
biträdet skulle tillhandagå kollegium med utredning även i andra
sjöfartsangelägenheter än sådana, som angå fartygs säkerhet, vadan
han även ur denna synpunkt lämpligast borde ställas direkt under
kollegium.
Under åberopande att den del av kommitténs betänkande, som rör
det sjötekniska biträdet inom kollegium och instruktionen för honom i
väsentlig mån tillhörde spörsmålen om kollegii organisation och således
borde ankomma på behandling närmast av kommerskollegiikommitten,
har kollegium i sitt utlåtande över nämnda betänkande inskränkt sig
till det uttalande att det sjötekniska biträdet eller någon motsvarande
befattningshavare obetingat bör fortfarande finnas med de funktioner i
huvudsak, som framgå av kommitténs förslag till instruktion för honom.
Åven i fråga om en provisorisk anordning böra enligt min mening
de av sjöfartssäkerhetskommittén och kommerskollegium rörande det
sjötekniska biträdet sålunda angivna synpunkter göras gällande. De
ökade uppgifter, vilka biträdet alltså skulle erhålla och som upptagits i
ett förslag av kommittén till förändrad instruktion, komma att giva bi
-
69
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 234.
trädet en ansenlig arbetsbörda, icke minst till följd av införandet av en
mängd detaljbestämmelser rörande säkerheten till sjöss, vilkas rätta utförande,
då fråga uppstår om ansvar, skulle komma att underkastas biträdets
förberedande prövning. För verkställande av den utredning som
sålunda ankomme på denne sjötekniskt sakkunniga, bleve lian enligt
kommitténs åsikt i behov av något biträde av underordnad personal,
särskilt för fullgörandet av åliggandet att leda sammanförandet
av statistiska uppgifter. Då för övrigt den nu samlade Riksdagen redan
bifallit Kungl. Maj:ts i årets statsverksproposition framställda förslagom
oförändrat arvode, 3,000 kronor, åt det sjötekniska biträdet även för
år 1914, synes lämpligen, såvitt samma år angår, den ytterligare kostnad,
som lärer vara påkallad för de ökade funktionernas fullgörande, böra
utgå icke i form av höjt arvode åt den sjötekniskt sakkunniga, utan i
form av ersättning till biträde av underordnad personal, vilket skulle
med fördel kunna utföra en del arbeten av mindre kvalificerad art,
såsom enklare räkneoperationer i statistiskt syfte, de olika införingarna
i liggare och så vidare. Ersättningen för sådant biträde under år 1914
torde ej behöva överstiga 1,500 kronor.
Sjöfartssäkerhetskommittén har uttalat sig för anställandet i kommerskollegium
av en särskild åklagare i sjörättsmål och anför härutinnan
i huvudsak.
Jämlikt instruktion av den 15 december 1905 har det sjötekniska biträdet
till åliggande, bland annat, dels att i första hand pröva, om skäl till åtal enligt
292, 293 eller 306 § sjölagen föreligger, dels ock att, därest talan om ansvar föres,
tillhandagå åklagaren med råd och anvisningar. På sätt stadgandet om det sjötekniska
biträdets prövning rörande ansvarstalan är formulerat och i .saknad av
särskilda åklagare i sjörättsmål, omfattar den förberedande prövningen icke allenast
ett bedömande av fakta ur sjöteknisk synpunkt, utan jämväl frågan om dessa
faktas rättsliga innebörd och verkan samt om utsikterna för åtal från rent processuel
synpunkt. Om en mångfald nya bestämmelser skulle komma att reglera
vad med säkerheten till sjöss äger beröring och därmed även inverka på ansvarets
bestämmande, samtidigt med att det sjötekniska biträdet erhölle ökade uppgifter inom
det rent tekniska området, torde det bliva omöjligt att upprätthålla de nya bestämmelsernas
auktoritet och vederbörligen utkräva redares och befälhavares ansvar
utan att den sjösakkunnige vid den rent juridiska prövningen erhåller biträde
av person med rättslig bildning och erfarenhet särskilt inom sjörätten. Redan
det ökade antalet ärenden, som måste bliva, underkastade ott juridiskt bedömande
vid fråga om åtal, lärer kräva en dylik anordning, vartill kommer att den av
kommittén föreslagna fördelningen av ansvaret mellan redare och befälhavare torde
medföra större svårighet beträffande rättsprövningen, än fallet är med gällande
lagstiftning, enligt vilken bedömandet av skälen för åtal oftast är beroende allenast
Särskild
åklagare.
70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
därav, huruvida tekniska fel från befälhavarens sida föreligga i avseende å fartygets
ledning och vård.
Bleve det sålunda nödvändigt att hos kommerskollegium anställa ett särskilt
biträde för rättsprövningen, synes det lämpligt, att denne person tillika utrustades
med befogenhet att i egenskap av särskild åklagare på eget ansvar väcka
och utföra åtal angående brott och förseelser mot i sjölagen och skilda förordningar
givna bestämmelser rörande sjöfartssäkerheten. I samtliga de förslag, vilka
på detta område framkommit i syfte att öka säkerheten till sjöss, har införandet
av särskilda åklagare i sjörättsmål framställts såsom ett önskemål, även där detaljerade
föreskrifter om beskaffenheten av fartyget samt dess utrustning och lastning
icke föreslagits. Mångfalden av de med ett ordnat kontrollsystem följande
detalj bestämmelser låter behovet av en särskild åklagare i dylika mål än mera
framträda, enär enheten i de principer, efter vilka åtal beslutas, samt likformigheten
i sättet för dess utförande härigenom blir svårare att iakttaga för de olika
allmänna åklagarna i landet, vilka dessutom icke sällan äro oerfarna i sjöärenden
och näppeligen kunna överblicka hela det område, i vilket deras ingripande må
erfordras. En vid kommerskollegium verksam, särskild åklagare, som ägde stödet
av dess sjötekniska biträdes sakkunskap och tillgång till den centrala kontrollmyndighetens
iakttagelser vid prövning om befogenheten av åtal, skulle därför
tvivelsutan bliva av största betydelse för en effektiv och enhetlig rättstillämpning
och därigenom högeligen främja syftet med de i lagar och förordningar givna säkerhetsföreskrifter
och ansvarsbestämmelser. Inrättandet av en särskild åklagare
skulle, ehuru denne själv vore åtalsherättigad för hela riket, icke medföra rubbning
i de allmänna åklagarnas rätt och skyldighet till åtal inom deras respektive
distrikt, men bör den särskilda åklagaren vara skyldig att, efter väckande av åtal
från dessa eller dessförinnan, lämna dem begärda anvisningar och råd med hänsyn
till sakens rättsliga bedömande, liksom det sjötekniska biträdet i kommerskollegium
har att i tekniska frågor gå de allmänna åklagarna tillhanda. En tredje form för
den särskilda åklagarens del i utredningen torde emellertid bliva den vanligaste:
han uppsätter i samråd med kommerskollegii sjötekniska biträde en promemoria
till den allmänna åklagarens ledning i sådana fall, där han anser åtal befogat, och
denna promemoria tillställes genom kommerskollegii försorg vederbörande åklagare
för den åtgärd, till vilken denne finner sig föranlåten. Vill denne ej åtala, må det
ankomma på den särskilde åklagaren att fullfölja saken eller ej, varjämte Konungens
befallningshavande i de olika länen säkerligen skulle draga försorg därom, att vid
förefallande behov åtal väcktes och utfördes på kommerskollegii eller den därvid
anställde särskilde åklagarens föranstaltande.
Kommerskollegium har härutinnan, med hänvisning till den närmast
på kommerskollegiikommittén ankommande behandling av detta spörsmål,
inskränkt sig till det, av mig förut delvis anförda, uttalande att
inrättandet av en särskild åklagarmyndighet med de av kommittén
antydda uppgifter — eventuellt i förening med andra tjänsteuppgifter —
enligt kollega mening skulle vara till gagn för sjösäkerheten och därför
av kollegium tillstyrktes.
Jag anser det vara så angeläget, att en särskild åklagarmyndighet
71
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
finnes i verksamhet redan under det första äret för den utvidgade
sjösäkerhetslagstiftningens tillämpning, att jag, för den händelse den
förut antydda möjligheten att pålägga fartygsinspelctionens sekreterare
de för nämnda myndighet avsedda funktioner icke låter förverkliga sig,
förordar anslag till en särskild person för ändamålet till ett belopp, som
emellertid för år 1914 synes kunna stanna vid 1,500 kronor.
Av de årsarvoden, som skulle utgå till fartygsinspektionens
befattningshavare torde lämpliga andelar böra anses såsom lön och
återstående andelar såsom tjänstgöringspenningar, i vilket senare hänseende
beloppet må utgöra för chefen 2,000 kronor, för sekreteraren
och förste inspektören 1,800 kronor vardera samt för inspektören 1,200
kronor.
Då jag utgår från att i tillämpliga delar dessa nyss nämnda befattningshavare
skola i fråga om skyldigheter, däribland daglig arbetstid
å tjänsterummet, likställas med ordinarie tjänstemän i kommerskollegium,
synes det ej vara obilligt, om redan under det första året
semester kunde dem beredas i den utsträckning, som tillkommer deras
ordinarie vederlikar. Man skulle då hava att beräkna ersättning till
vikarier med högst följande belopp motsvarande resp. tjänstgöringspenningar
för nedan angivna tider nämligen:
och
för chefen, en och en halv månad
» sekreteraren, » ''»
)) förste inspektören, ■» »
» inspektören, en månad .................
.............. kronor 250: —
........... » 225: —
.............. » 225: —
........... » 100: —
Summa kronor 800: —
Till gottgörelse för den extra arbetshjälp inom fartygsinspektionen,
som till äventyrs kan finnas oundgängligen erforderlig, beräknas 1,000
kronor och till ersättningar åt sådana i § 6 av det framlagda förslaget
till förordning om tillsyn å fartyg in. m. omförmälde sakkunnige, vilkas
ersättande kan komma att stanna å statsverket, 2,000 kronor.
Till resekostnads- och traktamentsersättningar under år 1914 åt
tjänstemän i fartygsinspektionen torde, med hänsyn till de rätt många
resor, som lära bliva erforderliga för undersökningar på ort och ställe
av fartyg samt för handledning på stationerna av resp. lokalinspektörer,
krävas 2,000 kronor eller mera. Dessa ersättningar böra utgå från det
under sjunde huvudtiteln anvisade förslagsanslaget till resekostnader.
För biträde med uppläggande från början av ett fullständigt kort -
Semester,
extra biträden
m. m.
72
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
register över de svenska fartygen avsett att inrymma fortlöpande an»
teckningar från de olika inspektionerna och besiktningarna lärer erfordras
något mindre belopp, förslagsvis 200 kronor.
Ett genomförande av den ifrågasatta nya lagstiftningen kan ock
förväntas medföra kostnader för statsverket i tre andra hänseenden
nämligen dels för sådana sakkunnige, som av konsulerna kunna med
stöd av § 8 i den blivande förordningen om tillsyn å fartyg in. m. tillkallas
såsom biträden vid inspektioner, dels för sådan överbesiktning
enligt förordningens §§ 32—34, vilken icke tillkommit på klagandes
begäran, dels ock på grund av den kronan jämlikt det föreslagna nya
4 mom. i 6 § sjölagen åliggande skyldighet att för visst fall ersätta
den kostnad, skada och förlust, som genom förbud mot nyttjande av
fartyg eller av dess inrättningar eller redskap vållats redare eller annan.
Med avseende å dessa behov, som äro rätt vanskliga att beräkna och
som för övrigt ej gärna kunna förväntas bliva trängande under det
första året, synes det lämpligast att härav under samma år föranledda
kostnader täckas av tillgängliga statsmedel och anmälas i vederbörlig
ordning till ersättande.
På sätt framgår av den föreslagna tillsynsförordningen (§§ 2 och
10) skulle ombudsmännen vid sjömanshusen tagas något i anspråk
för biträde vid tillsynen i fråga om fartygs bemanning. Någon särskild
kostnad härför bör dock ej drabba statsverket, åtminstone ej förrän
sig visat, i vilken mån nämnda bestyr kommer att taga respektive ombudsmäns
tid i anspråk.
Enligt förslaget till ändringar i sjölagen skulle den utvidgade sjösäkerhetslagsti
timligen träda i kraft med ingången av år 1914, något
som dels i och för sig, i betraktande av lagstiftningens ändamål att
trygga sjösäkerheten, dels ock av internationell hänsyn är högst trängande.
Det är då av synnerlig vikt att organisationen av statskontrollen
är till dess i huvudsak genomförd samt att redan från början erforderliga
instruktions- m. fl. bestämmelser finnas i ordning. Det lärer därför
bliva nödigt att åtminstone fartygsinspektionens chef får träda i funktion
i god tid under år 1913, ej gärna senare än den 1 september, för att
närmast ägna sig åt nyss antydda uppgifter. För honom bör alltså
beräknas arvode för de fyra sista månaderna av 1913 med 2,500 kronor.
Däremot torde det kunna gå för sig att till erforderligt biträde åt honom
under samma tid anvisas tillfälliga arbetskrafter, vilkas ersättande lämpligen
må i mån av behov bero på särskild anmälan i sinom tid hos
Kungl. Maj:t. Den anordningen låter sig måhända genomföra att från
och med nämnda 1 september till årets slut den nya chefen får fullgöra
73
Kungl. Maj:t,s Nåd. Proposition Nr 234.
även de åligganden, som för närvarande påvila den förut omförmälde inspektören
för fartygs bärgningsredskap och för fartygs lastlinje. Denne är
förordnad tills vidare mot årligt arvode, i förra hänseendet å 2,500 kronor
och^ i det senare hänseendet å 2,000 kronor. Det första av dessa arvoden
utgår flan handels- och sjöfartsfonden, och om det senare jämte vissa
andra anvisade medel är förordnat, att de skola bestridas av de i § 6
i kungl. förordningen med provisoriska föreskrifter angående lastmärke
å svenska fartyg i vissa fall av den 21 maj 1910 stadgade, till kommerskollegium
ingående avgifter för fartygs förseende med lastmärke,
i den mån de förslå härtill, samt i övrigt av handels- och sjöfartsfonden
tillgångar. Da blott ett fatal redare använt sig av den nuvarande
provisoriskt-fakultativa lastlinjelagstiftningen, hava hittills ifrågavarande
utgifter utgått huvudsakligen från nämnda fond.
Beträffande de övriga av statsmedel avlönade organ, som för närvarande
finnas lör direkt kontroll å fartygs sjövärdighet, nämligen de
tre inspektörerna för passagerarångfartyg — vilka äro förordnade tills
vidare för ett år i sänder samt, enligt vad redan omnämnts, tjänstgöra
även såsom sådana inspektörer, som avses i förordningen angående
båtar och andra bärgningsredskap å fartyg i Nordsjö- eller vidsträcktare
fart av den 13 juli 1909 — utgå deras nuvarande årsarvoden,
3,500 kronor för en var, från anslaget till befrämjande i allmänhet av
handel och sjöfart, dem tillkommande resekostnads- och traktamentsersättningar,
till årligt belopp av numera högst 3,000 kronor för inspektören
i norra distriktet och 2,500 kronor för vardera av de andra, eller
tillhopa 8,000 kionor, med 1,000 kronor från nämnda anslag1 och med
återstående beloppet, högst 7,000 kronor, från handels- och sjöfartsfonden,
samt till dem anslagna medel till bestridande av utgifter för skrivmaterialier
och expenser, numera högst 300 kronor om året för en var från
sistnämnda fond.
Bliver nu en utvidgad sjösäkerhetslagstiftning i angiven utsträckning
genomföl d i vårt land, upphöra naturligtvis därmed de interimistiska
föiordnandena såväl för inspektören för lartygs bärgningsredskap och för
fortygs lastlinje som för inspektörerna för passagerarångfartyg. Och
det synes mig vala lika naturligt att i och med detta och framgent det
av sj öfartssäkerhetslagsti ftningen betingade statsbehovet i dess helhet
tillgodoses genom medel anslagna av Riksdagen.
J ör f\ Ilandet av detta behov skulle alltså erfordras ett nytt anslag,
vars belopp, såvitt angår år 1914, framgår av följande, på det nu anförda
grundade sammanfattning:
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 177 höft. (Nr 234.)
Samman
fattning
10
74
Kanyl. Maj ds Nåd. Proposition Pr 2.
Arvode till chefen för fartygsinspektionen .............
» » 1 sekreterare i ''» ..................
» » 1 förste inspektör i )> ..................
» » 1 inspektör i » ..................
b )) 1 kvinnligt skrivbiträde i» ........................
Extra biträden, gratifikationer och vikariatsersättningar,
allt för fartygsinspektionen (1,000 + 800
+ 200)......................................................................;;.....
Ersättning för arbetshjälp åt kommerskollegii sjötekniska
biträde ..........................................................
Arvode till särskild åklagare i sjörättsmål..................
Arvoden till 22 lokalinspektörer....................................
Resekostnads- och traktamentsersättningar till dem
Skrivmaterialier och andra expenser till dem, å 300 kr.
Sakkunniga biträden vid förrättningar i Sverige ...
kronor 167,500: —
vartill kommer arvode för tiden 1 september—31
december 1913 åt fartygsinspektionens chef......... » ________2,500: —
Summa kronor 170,000: —
För nu ifrågavarande ändamål är, som nämnt, i statsverkspropositionen
till innevarande års Riksdag under sjunde huvudtiteln beräknat
sistnämnda belopp.
Med hänsyn till den nu föreslagna organisationens provisoriska
natur bör givetvis det för ändamålet erforderliga anslaget uppföras på
extra stat.
Statsverket kan förväntas erhålla avgifter för stämpel a ifrågakommande
certifikat (för vilka i regel från centralverket utgående expeditioner
någon avgift i form av expeditionslösen synes icke böra debiteras).
Kommer, såsom väl är antagligt, för fartygs förseende med lastmärke
avgifter att fortfarande utgå, i vilka dock vederbörande inspektörer
(experter) då, såsom för närvarande, lära erhålla den drygaste andelen,
kan behållningen därav, åtminstone för tiden till 1914 års slut, icke
uppgå till någon summa, som nämnvärt inverkar på de nyss gjorda
beräkningarna. A de för lokalinspektörerna beräknade arvodena skulle
åter någon besparing kunna tänkas, nämligen i den mån en eller annan
av dem icke kan tillsättas förr än något in på år 1914; så ock givetvis,
till följd av deras natur, på några andra av de nyss beräknade
i.
kronor
»
)>
»
7,500
5,800
5,800
4,000
1,600
2,000:
»
»
»
1,500
1,500
91,000
38,200
6,600
2,000
75
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
posterna. Under förut angiven förutsättning skulle för särskild åklagare
i sjörättsmål beräknade 1,500 kronor kunna inbesparas.
På grund av vad jag sålunda anfört, får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att för anordnande av utvidgad statskontroll å fartygs sjövärdighet
m. m. i huvudsaklig överensstämmelse med de av mig nu angivna
grunder å extra stat under sjunde huvudtiteln för år 1914 bevilja ett
anslag å............................................................................... kronor 170,000: —
med rätt för Kungl. Maj:t att därav under år 1913
använda ................................................................................. kronor 2,500: —.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall; och skulle nådig proposition
till Riksdagen avlåtas av den lydelse, bilagan litt. . . .
vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Albert Tondén.
76
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
Beräkning för är 1914
angående arvoden samt resekostnads- och traktamentsersättningar till fartygsinspektörerna
å de olika stationerna.
Station |
Antal in-spektörer |
Årsarvode |
Av årsarvodet anses |
Resekost-nads- och |
tjänst-lön j görings- | penningar |
||||
Luleå ............................................ |
1 |
5,000 |
3,200 | 1,800 |
2,000 |
Umeå........................................... |
1 |
5,000 |
3,200 1,800 |
2,000 |
( 1 |
5,000 |
3,200 1,800 |
2.000 |
|
Sundsvall .................................... |
''1 1 |
3,000 |
1,800 j 1,200 |
2,000 |
Söderhamn.................................... |
1 |
4,000 |
2,500 i 1,500 |
1,800 |
Gävle ............................................ |
1 |
5,000 |
3.200 1,800 |
2,000 |
Öregrund ................................... |
1 |
3,000 |
1,800 | 1,200 |
1,000 |
f 1 |
5,000 |
3,200 1,800 |
1,800 |
|
Stockholm .................................... |
1 |
4,000 |
2,500 ; 1,500 |
2,000 |
1 1 |
3,000 |
1,800 1,200 |
1,500 |
|
Norrköping ................................ |
1 |
5,000 |
3,200 1,800 |
2,000 |
Visby ............................................ |
1 |
3,000 |
1,800 j 1,200 |
1,000 |
Oskarshamn ................................ |
1 |
4,000 |
2,500 1 1,500 |
2,000 |
Kalmar ........................................ |
1 |
4,000 |
2,500 | 1,500 |
2,000 |
Sölvesborg................................... |
1 |
4,000 |
2,500 1,500 |
1,500 |
Malmö............................................ |
1 |
5,000 |
3,200 1,800 |
1,500 |
Hälsingborg ................................ |
1 |
5,000 |
3,200 1 1,800 |
1,800 |
f 1 |
5,000 |
3,200 1,800 |
1,800 |
|
Göteborg........................................ |
1 |
4,000 |
2,500 - 1,500 |
2.000 |
1 1 |
3,000 |
1,800 | 1,200 |
1,500 |
|
Kristinehamn................................ |
1 |
4,000 |
2,500 1,500 |
2,000 |
Lysekil ........................................ |
1 |
3,000 |
1,800 | 1,200 |
1,000 |
Summa |
22 |
91,000 |
57,100 S 33,900 |
38,200 |
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
77
Fartygsinspektörernas antal, boningsorter och tjänstgöringsområden enligt
sjöfartssäkerlietskommittéus förslag.
(Bil. IV i kommitténs betänkande).
Antal inspek- törer |
Boningsort |
Tjänstgöringsområde : |
1 |
Luleå. |
; Städerna Haparanda, Luleå ocho Piteå, kustorterna från finska |
1 |
Umeå. |
Städerna Skellefteå, oUmeå och Örnsköldsvik, kustorterna |
2 |
Sundsvall. |
Städerna Härnösand och Sundsvall, kustorterna från Ulv-öarna till Galtström, floddalar samt sjöar i Jämtland. |
1 |
Söderhamn. |
Städerna Hudiksvall och Söderhamn, kustorterna från Galt-ström till Kusön, floddalar och insjöar. |
1 |
Gävle. |
Staden Gävle, kustorterna från Kusön till Björn, floddalar |
Oregrund. |
och insjöar jämväl i Dalarne och Härjedalen. |
|
1 |
Städerna Öregrund, Östhammar och Norrtälje samt kust-orter i Roslagen. |
|
3 |
Stockholm. |
Staden Stockholm samt städer och kustorter i Södertörn, |
1 |
Norrköping. |
Städerna Trosa, Nyköping, Norrköping och Söderköping, |
1 |
Visby. |
Gotland. |
1 |
Oskarshamn. |
Städerna Västervik och Oskarshamn samt kustorter i Kalmar |
1 |
Kalmar. |
Städerna Kalmar och Borgholm samt kustorter vid Kalmar-sund från Oskarshamn till Utlängan jämte de småländska |
1 |
Sölvesborg. |
Städer och kustorter från Utlängan till Sandhammaren. |
1 |
Malmö. |
Städer och kustorter från Sandhammaren till Rå samt in-sjöar i Skåne. i |
1 |
Hälsingborg. |
Städer och kustorter från Rå till Morup. |
3 |
Göteborg. |
Städer och kustorter från Morup till och med Marstrand, |
1 |
Kristinehamn. |
Städer och kustorter vid Vänern och därmed i förbindelse |
1 |
Lysekil. |
Städer och kustorter norr om Marstrand. |
78
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
Tillsynens
omfattning.
Organ för
tillsynen.
JFartygsin
spektionens
uppgift.
Förslag
till
förordning om tillsyn å fartyg in. in.
FÖRSTA KAPITLET.
Allmänna bestämmelser.
§ I
Angående
den tillsyn av särskilda tillsynsmyndigheter, vilken, jämlikt
6 § 2 mom. sjölagen, fartyg är underkastat i de uti 1 mom. av
samma § omförmälda avseenden, gäller vad här nedan stadgas.
§ 2.
1. Tillsynen utövas av kommerskollegium såsom fartygsinspektion,
utom riket jämväl med biträde av svensk konsul.
2. Fartygsinspektionen biträdes i sin verksamhet inom riket av
fartygsinspektörer samt i visst avseende av sjömanshusombudsmän.
3. Kostnaderna för tillsynen bäras av statsverket utom i de
särskilda fall annorledes är stadgat.
§ 3.
Fartygsinspektionen har huvudsakligen till uppgift:
a) att låta verkställa de inspektioner och besiktningar å fartyg, som
i denna förordning föreskrivas, så ock besiktning, som eljest må ankomma
på fartyginspektionen, ävensom att i övrigt vidtaga de åtgärder till sjöfartens
säkerhet, vilka enligt lag eller särskilda föreskrifter skola av
fartygsinspektionen utföras;
79
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
b) att leda och övervaka fartygsinspektörernas verksamhet;
c) att föra noggranna anteckningar om hållna inspektioner och
besiktningar med särskilt avseende å därvid vunna upplysningar om
fartygs sjövärdighet och vad därmed står i samband;
d) att utfärda fribordscertifikat och passagerarfartygscertifikat;
e) att beträffande särskilda förhållanden, vilka beröra säkerheten
å fartyg, utfärda certifikat, då sådant enligt lag eller författning påfordras
;
f) att föreslå sådana ändringar i gällande bestämmelser, som för
sjöfartens säkerhet eller för tillsynens utövande anses erforderliga, samt
att på offentlig myndighets framställning tillhandagå med teknisk utredning
i fråga om vad som berör fartygs säkerhet; samt
g) att varje år avgiva berättelse över sin verksamhet under nästföregående
året.
2. Där enligt gällande bestämmelser fartygsinspektionens godkännande
skall inhämtas, må fartygsinspektionen utfärda meddelande
om vad för sådant godkännande erfordras.
3. Ytterligare föreskrifter angående fartygsinspektionens verksamhet
medelas i särskild av Konungen utfärdad instruktion.
§ 4.
1. Fartygsinspektör förordnas av Konungen efter förslag av
kommerskollegium för en tid av högst fem år, med tjänstedistrikt, station
och befogenhet, som särskilt bestämmas.
2. Fartygsinspektör åligger huvudsakligen, en var för sitt distrikt:
a) att under inseende av fartygsinspektionen utöva tillsynen å
fartyg samt därvid övervaka, att givna bestämmelser rörande säkerheten
till sjöss efterlevas;
b) att verkställa de inspektioner och besiktningar, som i denna
förordning föreskrivas, så ock besiktning, som eljest enligt allmän författning
eller på grund av särskild föreskrift skall av fartygsinspektör
verkställas;
c) att i enlighet med denna förordning och de föreskrifter, som
därutöver av Konungen eller fartygsinspektionen meddelas vidtaga de
åtgärder, som påkallas av iakttagelser vid inspektion eller besiktning;
d) att, i den mån det kan ske utan hinder för fartygsinspelctörens
tjänsteverksamhet i övrigt, tillhandagå fartygs redare och befälhavare
med råd och upplysningar rörande tillämpningen av föreskrifter, som
äro meddelade till sjöfartens säkerhet.
Fartygsinspektöremas
tillsättning
och. uppgift.
80
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
3. För utövningen av fartygsinspektörernas verksamhet äger fartygsinspektionen
utfärda närmare bestämmelser.
§ 5.
innehavande Fartygsinspcktör må icke, utan Konungens medgivande, för egen
av fartygs- e^er annans räkning driva eller hava del eller anställning i företag,
befattning" S°m ?mfattar redei’i''5 skeppsbyggeri- eller sjöförsäkringsverksamhet eller
tnjng. £ör gådant företag åtaga sig uppdrag mot ersättning. Han må ej vara
anställd å fartyg.
§ G.
Särskilda 1. För visst fall må fartygsinspektionen anmoda en eller flera
sakkunniga särskilt sakkunniga personer att biträda vid inspektion eller besiktning,
som kräver speciell fackkunskap. Framställning härom må jämväl göras
hos fartygsinspektionen av inspektör eller av den, som påkallar inspektionen
eller besiktningen.
2. Sådan sakkunnig njuter ersättning enligt taxa, som av Konungen
fastställes. Har biträdet påkallats av den, som begärt inspektionen
eller besiktningen, bekostas ersättningen av denne.
ANDRA KAPITLET.
Om inspektion.
§ 7.
^chif1011 . Svenskt fartyg, varå någon finnes för betalning anställd eller
syfte.S såsom passagerare färdas, så ock under enahanda förutsättning utländskt
fartyg, som finnes här i riket, är underkastat inspektion.
2. Sådan inspektion avser att utröna:
a) om de å fartyget med vad därtill hörer tillämpliga bestämmelser
äro iakttagna i de olika avseenden, varom sägs i 6 § 1 mom.
sjölagen;
b) om lämnade föreskrifter rörande passagerares förande iakttagas;
samt
81
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
c) om i övrigt givna bestämmelser till säkerhet för fartyg, liv och
nods ävensom beträffande hälsovård och bostadsförhållanden ombord
O
behörigen fullgöras.
§ 8.
1. Inspektion verkställes inom riket av fartygsinspektör och, då
särskild anledning därtill förekommer, utom riket av svensk konsul.
2. Då inspektion skall verkställas av konsul, må han såsom
biträde tillkalla sakkunnig, helst svensk man.
3. Över verkställd inspektion skall rapport avgivas till fartygsinspektionen
enligt av denna fastställt formulär.
§ 9.
1. Fartygsinspektör skall jämte honom tilläventyrs åtföljande
biträde äga tillträde till varje fartyg för verkställande av inspektion,
därvid jämväl fartyget rörande, ombord befintliga handlingar skola finnas
för inspektören tillgängliga. Fartygsinspektör läte sig angeläget vara
att, så vitt möjligt, rubbning i fartygs trafikförhållanden ej föranledes,
samt att med avseende på ort och tid för inspektion ej större olägenhet
förorsakas de sjöfarande, än som kan anses oundgängligen
nödigt.
2. Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning i fråga
om inspektion, som av svensk konsul verkställes.
§ 10-
Ombudsman vid sjömanshus åligger att vid utfärdande av sjömansrulla
för fartyg, samt eljest skyndsamt med ledning av de mönstringsanteckningar
eller den manskapsförteckning, som enligt gällande författning
om sjöfolks påmönstring må hava rörande fartyget inkommit
till sjömanshuset, söka utröna, huruvida fartyget är behörigen bemannat,
samt att, därest härutinnan är något att erinra, om förhållandet ofördröjligen
göra anmälan till fartygsinspektionen.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 177 höft. (Nr 234.)
Förrättnings
man.
Tillträde
till fartyg.
Tillsyn it bemanningen
av sjömanshusombudsman.
11
82
Kungl. Maj:ts Nåd. P, oposition Nr 234.
Nybyggnad
av fartyg.
Fartyg'', som
vid lagens
ikraftträdande
nyttjas till
sjöfart.
Kondemnerat
fartyg.
TREDJE KAPITLET.
Om besiktning-.
§ 11-
1. När fartyg för svensk räkning nybygges inom riket, skall
lartygsinspektionens godkännande inhämtas rörande fartygets byggnadssätt
och material, med hänsyn till dels den fart, vari fartyget skall
nyttjas, dels ock dess användning såsom passagerarfartyg eller till annat
ändamål.
2. Ansökning om sådant godkännande skall göras enligt formulär,
som av fartygsinspektionen fastställes samt åtföljas av de ritningar och
uppgifter, vilka enligt formuläret fordras.
3. Om fartygsinspektionen finner ritningar eller uppgifter, utöver
de dit inkomna, vara för ansökningens prövning behövliga, skall inspektionen
inom fjorton dagar, räknade från och med dagen efter den, då
ansökningen inkom, därom lämna sökanden besked; och åligger det inspektionen
att inom trettio dagar, räknade från och med dagen efter den, då
alla de ritningar och uppgifter, som fartygsinspektionen förklarat vara
för ansökningens prövning erforderliga, dit inkommit, över ansökningen
meddela beslut. Vägras godkännande, skola skälen därför angivas.
4. Sedan lartygsinspektionens godkännande lämnats, skall fartyget
i samband med byggandet undergå besiktning, dels medan fartyget är
på land, dels ock sedan det blivit sjösatt.
§ 12-
Svenskt fartyg, som vid tiden för denna förordnings trädande i
kraft till sjöfart nyttjas, skall undergå besiktning för utrönande av dess
sjövärdighet med hänsyn till den fart, vari det nyttjas.
§ 13-
Svenskt fartyg, som enligt 6 § sjölagen skall anses icke vara
iståndsättligt, må icke åter användas till sjöfart, med mindre det undergått
besiktning för utrönande av dess sjövärdighet med hänsyn till den
fart, vari det är avsett att nyttjas.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
83
§ 14-
Utländskt fartyg, som övergår i svensk ägo, så ock fartyg, som
å utrikes ort bygges för svensk räkning skall, för utrönande av dess
sjövärdighet med särskild hänsyn till den fart, vari det skall nyttjas,
undergå besiktning, innan det må förses med svensk nationalitetshandling.
§ 15.
1. Efter besiktning, som ägt rum enligt § 11, 12, 13 eller 14
skall fartyget, så länge det till sjöfart nyttjas och är svenskt, undergå
förnyad besiktning på nedannämnda mellantider:
a) passagerarfartyg i fart bortom linjen Skagen—Lin desnäs och
linjen Esbjerg—T ex el ett år och sådant fartyg i inskränktare fart två år;
b) annat fartyg än passagerarfartyg, om det är maskindrivet eller
segelfartyg av järn, Lura år, och eljest sex år; skolande dessutom segelfartyg
i "fart bortom linjen Skagen—Lindesnäs och linjen Esbjerg—Texel
beträffande dess botten utvändigt ävensom maskindrivet fartyg i avseende
å botten utvändigt, propelleraxel, bottenkranar och dylikt undergå förnyad
besiktning vid utgången av halva den stadgade mellantiden.
2. Med hänsyn till särskilda omständigheter, såsom fartygsskrovs,
maskineris eller ångpannas ålder och beskaffenhet, äger fartygsinspektionen
fastställa viss kortare mellantid än i mom. 1 sägs.
3. Förnyad besiktning må, utan rubbning i den gällande tidsföljden
för efterföljande förnyade besiktningar, företagas högst tre
månader före och högst tre månader efter föreskriven tidpunkt.
§ 16-
Besiktning, varom i § 12, 13, 14 eller 15 sägs, skall ej anses
vara fullgjord i avseende å fartygs skrov, utan att fartyget därvid varit
torrsatt eller kölhalat; dock må, om fartyget har klass i klassificeringssällskap,
fartygsinspektionen härifrån medgiva den befrielse, som, efter
prövning för varje gång av föreliggande omständigheter, må finnas skälig.
§ I?-
Om svenskt fartyg, som undergått besiktning för utrönande av
dess sjövärdighet, till någon huvudsaklig del ombygges eller efter liden
Utländskt
eller utomlands
byggt
fartyg.
Periodiskt
återkommande
besiktning.
Besiktning av
fartygs skrov.
Besiktning
efter ombyggnad
eller
reparation.
Förrättnings
man.
Anmälan om
besiktning.
Tid för
besiktning
in. m.
Bedares skyldigheter.
Vid besiktning
anmärkt
fel eller brist.
84 Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
skada av väsentligare omfattning undergår reparation, är det underkastat
ny besiktning i den omfattning, som fartygsinspektionen prövar
nödig; ägande inspektionen i mån av omständigheterna medgiva den
rubbning uti de enligt § 15 gällande mellantider, att dessa beräknas
från tiden för den nya besiktningen.
§ 18.
Besiktning inom riket verkställes av fartygsinspektör för den ort,
där fartyget finnes.
§ 19-
Skall besiktning enligt § 11, 13, 14 eller 17 ske, göre fartygets
redare eller befälhavare härom anmälan hos fartygsinspektör för det
distrikt, varinom besiktningen skall äga rum, men utom riket hos svensk
konsul, som då har att inhämta fartygsinspektionens förordnande om
besiktningen.
§ 20.
1. Det åligger fartygsinspektör, som skall verkställa besiktning,
att, innan tid härför utsättes, därom samråda med redaren eller befälhavaren.
2. Besiktningen bör företagas snarast möjligt samt med iakttagande
därav, att fartygets trafikförhållanden icke därigenom rubbas
mera än som skäligen kan anses oundgängligt.
3. Redaren eller befälhavaren åligger att, i den mån sådant finnes
för besiktningens utförande oundgängligt, låta uthugga och borra i
fartygets skrov, öppna fartygets klädsel och garnering, våghålsplankor
och ribbor i garneringshål samt manhålsluckor, låta drivning prövas
med rabb och järn samt i övrigt göra fartyget och dess rum tillgängliga
för besiktning.
§ 21.
1. Upptäckes vid besiktning fel eller brist av sådan beskaffenhet,
att fartyget anses icke vara sjovärdigt med hänsyn till den fart, vari det
nyttjas eller är avsett att nyttjas, skall fartygsinspektören därom underrätta
redaren eller befälhavaren och därvid, om felet eller bristen är av
85
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 234.
beskaffenhet att kunna avhjälpas, angiva därför erforderliga åtgärder,
i adan. underrättelse skall, om redaren eller befälhavaren därom anhåller
skriftligen meddelas.
. 2- Ammiles före besiktningens avslutande, att anmärkt fel eller
brist avhulpits, skall fartygsinspektören därom övertyga sig.
§ 22.
, 0m ^retagen besiktning skall fartygsinspektör ofördröjligen till Rapport om
jartygsmspektionen, enligt av denna fastställt formulär, avgiva rapport besik;tninginnefattande
jämväl uppgift å de åtgärder, som vid besiktningen beunnits
erforderliga, samt i vad mån sådana åtgärder blivit vidtagna.
§ 23.
b artygsinspektionen ma, på framställning av fartygs redare eller
befälhavare, meddela skäligt anstånd med besiktning-, varom i § 15 förmäles,
dock ej för längre tid än sex månader efter den tidpunkt, då
besiktningen eljest skolat senast ske. Har anstånd sålunda beviljats,
skall tiden för nästföljande besiktning dock räknas från den tidpunkt,
da besiktningen bort enligt § 15 äga rum.
Anstånd med
besiktning.
§ 24.
1. Finnes fartyg utom riket, då besiktning därav skall, enligt Besiktning
vad ovan stadgas, äga rum, bör besiktningen ske genom en eller flera utom riketsakkunniga,
som därtill av fartygsinspektionen förordnas; och skola härvid
.bestämmelserna i §§ 20, 21 och 22 lända till efterrättelse i tillämpliga
delar. 1
2; Kan besiktningen icke lämpligen utföras på sådant sätt, må
^rtygsinspektionen förordna om dess verkställande genom sakkunniga
vilka tillkallas av svensk konsul. Dessa sakkunniga skola vara två
erfarna, helst svenska, män, av vilka den ena bör hava utövat befälhavartjänst
å handelsfartyg och den andra vara särskilt kunnig i skeppslykta611
samt, då fråga är om maskindrivet fartyg, jämväl äga känneom
om maskineri av sådant slag som det ifrågavarande fartygets.
Uver besiktningen upprättas, enligt av fartygsinspektionen fastställt
formulär, utlåtande, upptagande de anmärkningar, som de sakkunnfo-a
finna sig böra gorå i fråga om fartygets sjövärdighet. Utlåtandet skall
genom vederbörande konsuls försorg insändas till fartygsinspektionen,
Undantag
från bestämtaeläerna
i
detta kapitel.
Besiktningrörande
maskineri
mi m.
Förbud mot
nyttjande av
fartyg.
86 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 234.
som därefter må, om så finnes erforderligt, förordna om ytterligare besiktning
å fartyget.
3. Ersättning till sakkunnig, som i denna § omförmäles, gäldas
av fartygets redare eller befälhavare.
§ 25.
Bestämmelserna i §§ 11—24 hava icke avseende å fartyg, \ais
bruttodräktighet understiger 150 registerton, såvida det icke är passagerarfartyg
eller enligt 6 § sjölagen skall anses icke vara iståndsättligt.
§ 26.
Om besiktning av fartygs maskineri och andra dess inrättningar
eller redskap gäller vad därom särskilt stadgas.
FJÄRDE KAPITLET.
Om förbud mot nyttjande.
§ 27.
1. Därest vid fartygs inspektion eller besiktning förefinnes i avseende,
varom sägs i 6 § 1 mom. sjölagen, fel eller brist av sådan beskaffenhet,
att nyttjande av fartyget är förenat med uppenbar fara för
fartyg eller gods eller för ombordvarandes liv eller hälsa, äge fartygsinspektören
meddela förbud, varom i 6 § 3 mom. sjölagen sägs, mot
fartygets nyttjande helt och hållet eller med avseende å. farvatten, lastning,
antal passagerare eller annat, intill dess far tygsinspektör finner
det anmärkta missförhållandet vara undanröjt.
2. Samma befogenhet tillkommer jämväl fartygsinspektionen, om
denna finner av rapport eller utlåtande framgå eller genom anmälan
från svensk konsul eller eljest finner uppenbart, att sådant missförhållande,
som nyss är nämnt, föreligger.
3. Meddelas dylikt förbud, skall den myndighet, som meddelat förbudet,
dels, på begäran av fartygets redare eller befälhavare, utan avgift
tillhandahålla denne av besvärshänvisning åtföljt skriftligt besked om förbudet
och anledningen därtill, dels ock ofördröjligen göra anmälan om
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 234.
87
forbudet hos vederbörande polismyndighet; åliggande det polismyndigheten
att tillse, det fartyget ej nyttjas i strid mot sålunda meddelat
iorbud. Har fartygsmspektör meddelat förbudet, skall han därom ofördröjligen
underrätta jämväl fartygsinspektionen.
4. Utom riket verkställes förbudet av svensk konsul, som därvid
har att avfordra befälhavaren fartygets nationalitetshandling.
§ 28.
Förefinnes beträffande fartyg tillhörande inrättning eller redskap Förbud mot
ut! avseende, varom sägs i 6 § 1 mom. sjölagen, fel eller brist av sådan »vändande
beskaffenhet, att nyttjande därav är förenat med uppenbar fara för far
^
Gr gods eller för ombordvarandes liv eller hälsa, äge inom riket redskap,
i den ordning, som i § 27 stadgas, dels fartygsmspektör i samband
med inspektion eller besiktning dels fartygsinspektionen samt utom riket
svensk konsul att i erforderlig utsträckning meddela förbud, varom i
b § 3 mom. sjölagen sägs, mot nyttjandet intill dess den myndighet
som ager meddela sådant förbud, finner det anmärkta missförhållandet
vara undanröjt; åliggande det inom riket vederbörande polismyndighet
att tillse det förbudet ej överträdes.
§ 29.
Finner fartygsmspektör vid inspektion eller besiktning, att någon Anmälan om
genom lag. eller eljest i vederbörlig ordning meddelad föreskrift icke åsid°-bhvit behörigen iakttagen, skall han, evad förbud, som i § 27 eller 8 28 t<*eskriftV
omtormales, meddelas eller icke, omedelbart göra anmälan om förhållandet
hos vederbörande polismyndighet för laga beivran; dock att i fråga om
förseelse av ringare beskaffenhet på inspektören må ankomma att låta
sådan anmälan bero. av, huruvida rättelse i det anmärkta förhållandet
astadkommes inom viss skälig, av inspektören förelagd tid.
§ 30.
svens|i konsul inspektion, som han må verkställa järn- Anmälan
lilit § o, sadant missförhållande föreligga, varom i § 27 eller S 29 sägs fråa konsul,
eller har han jämlikt § 28 meddelat förbud mot användande av fartyg
tillhörande inrättning eller redskap, skall han ofördröjligen därom göra
anmälan till kommerskollegium.
88
Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 234.
femte kapitlet.
Om besvär samt om överbesiktning.
§ 31.
Besvär. 1. Part, vilken icke åtnöjes med beslut, som jämlikt bestämmelse
i tredje kapitlet meddelats, eller med förbud, som omförmäles i fjärde
kapitlet, äger i den ordning, som är stadgad för klagan i mål, vilka
handläggas av förvaltande myndighet, däröver anföra besvär över beslut
eller förbud av fartygsinspektör eller konsul hos kommerskollegium
samt över fartygsinspektionens eller kommerskollegii beslut eller förbud
hos Konungen; dock att, om fartyget vid beslutets, eller förbudets meddelande
finnes utom riket, besvären må anföras inom ett år från det
klaganden erhållit del av * beslutet eller förbudet.
2. Evad besvär anföras eller icke, stånde meddelat förbud fast,
intill dess detsamma kan varda av högre myndighet upphävt.
§ 32.
verbesikt- 1. Om klaganden sådant påkallar eller det finnes för besvärens
»ing. prövning erforderligt, äger den myndighet, som skall pröva besväien,
förordna om överbesiktning å fartyget.
2. Sådan förrättning verkställes av två ojäviga sakkunniga män,
utsedda enligt bestämmande av nämnda myndighet med iakttagande
att en av dem förordnas till ordförande vid förrättningen.
3. Ordföranden utsätter tid för förrättningen och skall därom i
god tid förut underrätta ej mindre klaganden än även den eller dem,
som utfört överklagad besiktning eller inspektion, vara överklagat beslut
grundas; och må jämväl denne eller dessa närvara vid förrättningen.
4. Klaganden må utse högst två personer att såsom sakkunniga
jämte klaganden närvara vid förrättningen.
§ 33.
Protokoll vid
överbesiktning.
1. Vid överbesiktning skall protokoll föras, däruti beskaffenheten
anmärkta fel skall noga angivas. De i § 32 mom. 2 omförmälda
89
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234-
förrättningsmännens Yttranden skola vart för sig i protokollet antecknas;
och äge jämväl klaganden och de sakkunniga, han må hava tillkallat,
ävensom den eller de, som verkställt överklagad besiktning eller inspektion,
varå överklagat beslut grundas, att få sina meningar i protokollet
antecknade.
2. Protokollet, som föres av ordföranden och underskrives av alla,
som till detsamma avgivit yttranden, skall ofördröjligen av ordföranden
insändas till den myndighet, som utsett de i § 32 mom. 2 omförmälda
sakkunniga.
§ 34.
1. Kostnad för överbesiktning skall förskjutas av klaganden, Kostnad för
därest förrättningen tillkommit på hans begäran. överbesikt.
2. Vid beslut i ärendet bestämmes, huruvida kostnaden skall
bäras av statsverket eller klaganden.
SJÄTTE KAPITLET.
Särskilda bestämmelser angående tillsyn å passagerarfartyg.
§ 35.
Med passagerarfartyg förstås i denna förordning och i andra för- Passagerar.
fattningar angående fartygs sjövärdighet varje fartyg, som medför flera fartyg''
än tolv passagerare.
§ 36.
Med passagerare förstås i denna förordning och i andra författ- Passagerare,
ningar angående fartygs sjövärdighet varje person, som medföljer ombord
å fartyg på dess resa, oavsett om betalning härför är utfäst eller ej
eller i vilken form betalningen utgår, med undantag av:
befälhavaren;
besättningen;
personer, som i 108 § sjölagen avses;
redare i fartyget;
i hans tjänst anställda personer, som i fartyget rörande ärenden
medfölja;
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 177 höft. (Nr 234.) 12
90
Pasgcgerarf
artygscertifikat.
Ansökning
om passageraxfartygscertifikat.
Passagerar
fartygsbe
siktning.
Utsättande
av tid och ort
för besiktning.
Vad vid
passagerarfartygsbesiktning
skall
utrönas.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
i tjänst ombord varande lotsar och tullpersonal samt andra, som
därstädes utöva allmän tjänstebefattning, jämte deras medhjälpare;
stuvare och stuveriarbetare samt andra arbetare och deras förmän,
vilka för arbete ombord medfölja fartyget;
bärgare och deras medhjälpare, vilka, efter det sjöskada drabbat
fartyget, medfölja detsamma;
personer, vilka till hamn införas, efter att hava bärgats ur sjönöd;
sjöfolk, som fortskaffas genom konsuls försorg jämlikt 34 § sjölagen;
sjömän och i 108 § sjölagen avsedda personer, vilka efter på- eller
avmönstring sändas till eller från annat samma redare tillhörigt fartyg.
§ 37.
Varje passagerarfartyg, skall vara försett med passagerarfartygscertifikat.
§ 38.
Ansökning om erhållande av passagerarfartygscertifikat skall av
redaren eller befälhavaren avlämnas till fartygsinspektör för den ort,
där fartyget finnes.
§ 39.
Sedan ansökning om erhållande av passagerarfartygscertifikat inkommit,
skall av fartygsinspektör för den ort, där fartyget finnes,
passagerarfartygsbesiktning å fartyget ofördröjligen verkställas.
§ 40.
Innan ort och tid för verkställande av passagerarfartygsbesiktning
bestämmas, bör fartygsinspektören därom samråda med fartygets redare
eller befälhavare.
§ 41.
1. Passagerarfartygsbesiktning innefattar, att fartygsinspektören:
a) utröner, i vilken fart fartyget må nyttjas;
b) beräknar det antal passagerare, fartyget enligt härför fastställda
grunder högst må tillåtas medföra, därvid, om så finnes behövligt,
91
Kungl. Måjds Nåd. Proposition Nr 234.
högsta antalet i olika avdelningar av fartyget bör särskilt angivas, varjämte
de förändringar i nämnda antal, som må påkallas av olikhet i
årstid, resans utsträckning, medförd last eller andra förhållanden, skola
bestämmas;
samt, därest fartyget är maskindrivet,
c) undersöker, huruvida ombord befintliga ångpannors säkerhetsventiler
äro fullgoda och om belastningen å dem är lämplig;
d) tillser, att elektriska och mekaniska anordningar ombord äro
för fartygets och de ombordvarandes säkerhet betryggande; samt
e) utröner, om maskineriet är tillräckligt för den fart, vari fartyget
nyttjas eller är avsett att nyttjas.
2. Innan passagerarfartygsbesiktning företages, skall inspektören
undersöka, om fartyget är sjövärdigt och behörigen utrustat, samt om
sådana säkerhetsanordningar äro vidtagna, som må vara särskilt föreskrivna;
skolande inspektören förskaffa sig upplysning, huruvida i tredje
kapitlet av denna förordning föreskriven besiktning blivit utförd och,
om detta försummats, sådan besiktning förrätta.
§ 42.
1. Passagerarfartygsbesiktning skall verkställas i enlighet med
instruktion utfärdad av fartygsinspektionen. Det åligger fartygsinspektör
att vid besiktningen anmärka förekommande fel eller brist och att, om
felet eller bristen är av beskaffenhet att kunna inom skälig tid avhjälpas,
angiva därför erforderliga åtgärder; skolande i sådant fall fartygsinspektören
vid förnyat besök före passagerarfartygsbesiktningens avslutande
övertyga sig om att felet eller bristen avhulpits.
2. Ångpanna i ångfartyg, som ej förut varit författningsenligt
godkänt såsom passagerarfartyg, skall vattenprovas med ett tryck, som
motsvarar för ny panna dubbla beräknade arbetstrycket och för annan
panna en och en halv gång det beräknade arbetstrycket; och fordras
för vattenprovets godkännande, att pannan under tio minuter i följd
motstått det avsedda provtrycket. Efter verkställd undersökning och
utfört vattenprov skall fartygsinspektören, med ledning av ångpannans
verkliga beskaffenhet, fastställa högsta tillåtna arbetstrycket.
Instruktion
om passagerarfartygsbesiktning.
Vattenprov.
92
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
§ 43.
Rapport över Sedan passagerarfartygsbesiktning hållits, skall fartygsinspektören
pafartygsar~ ofördröjligen till fartygsinspektionen insända dels rapport däröver enligt
besiktning, formulär, som av fartygsinspektionen fastställes, dels ock den inkomna
ansökningen om erhållande av passagerarfartygscertifikat.
§ 44.
utfärdande Därest, med hänsyn till vad vid passagerarfartygsbesiktning före
erarfartygs-
kommit, hinder för utfärdande av passagerarfartygscertifikat icke funnits
"certifikat, mota, utfärdas sådant av fartygsinspektionen.
De?hånne 2. I passagerarfartygscertifikat angivas:
a) den fart, i vilken fartyget må såsom passagerarfartyg nyttjas;
b) det högsta antal passagerare, fartyget må föra, med angivande
tillika, om sådant finnes behövligt, av det högsta antalet i olika avdelningar
av fartyget, samt av de förändringar i antalet, som av särskilda
förhållanden må påkallas;
c) de särskilda villkor, som i övrigt skola gälla för fartygets
nyttjande som passagerarfartyg, såsom rörande belastning av ångpannors
säkerhetsventiler, förande av last och barlast m. m.; samt
d) den tid, för vilken certifikatet är gällande.
3. Där särskilda omständigheter sådant föranleda, må fartygsinspektionen
bemyndiga fartygsinspektör att, efter verkställd passagerarfartygsbesiktning
å fartyg, för detsamma utfärda passagerarfartygscertifikat
gällande för den tid och på de villkor i övrigt, som inspektionen
må bestämma.
§ 45.
Certifikatet
anslås
ombord.
Passagerarfartygscertifikatet skall vara anslaget ombord på ett för
alla ombordvarande tillgängligt ställe.
§ 46.
Avgift för Om avgift för passagerarfartygscertifikat gäller vad därom särskilt
passagerar- stadgaS.
fartygs- °
certifikat.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
93
§ 47.
1. Tiden för giltigheten av passagerarfartygscertifikat fastställes
för fartyg i Nordsjö- eller vidsträcktare fart till ett år samt för fartyg
i inskränktare fart till två år från och med dagen för dess utfärdande
eller, därest vid passagerarfartygsbesiktningen fartyget eller någon del
därav befunnits vara i sådant skick, att fulla säkerheten icke kan antagas
äga bestånd så länge, för den kortare tid, som må finnas lämplig.
2. År svenskt fartyg utom riket vid den tid, då dess passagerarfartygscertifikat
skulle upphöra att gälla, må certifikatets giltighet anses
utsträckt, till dess fartyget återkommit till svensk hamn.
3. Därest ansökning om erhållande av nytt passagerarfartygscertifikat
inkommer minst en månad före utgången av den tid, för
vilken utfärdat passagerarfartygscertifikat är gällande, skall detta anses
gälla intill dess ny passagerarfartygsbesiktning hunnit verkställas.
§ 48.
Om passagerarfartyg lider skada av väsentligare beskaffenhet, må
det ej användas såsom passagerarfartyg i ny resa, innan skadan avhulpits.
§ 49.
Fartygsinspektionen må före utgången av den i § 47 bestämda
tid förklara passagerarfartygscertifikat ogiltigt, när efter dess utfärdande
fartyget lidit skada av väsentligare beskaffenhet eller vid inspektion
eller besiktning befunnits vara bristfälligt; skolande i sådant fall redaren
eller befälhavaren ofördröjligen underrättas om beslutet.
§ »O.
1. Så snart passagerarfartygscertifikat upphört att gälla, skall
redaren eller befälhavaren ofördröjligen avlämna det till fartygsinspektionen.
2. Skulle certifikatet vara helt eller delvis förstört eller förkommet,
skall uppgift härom meddelas med angivande av de omständigheter,
vilka må styrka uppgiftens riktighet.
Tiden för
certifikat*
giltighet.
Väsentligare
skada &
passagerarfartyg.
Upphörande
av certifikat®
giltighet.
Avlämnande
av certifikat,
som upphört
att gälla.
94
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 234.
Besvär.
Förseelse
mot §§ 9 och
20: 3.
Nyttjande av
icke besiktigat
fartyg.
Vägran att
avlämna
nationalitetshandling.
§ 51.
1. Part, som icke åtnöjes med beslut meddelat jämlikt bestämmelse
i detta kapitel, äger däröver i den. ordning, som är stadgad för klagan
i mål, vilka handläggas av förvaltande myndighet, anföra besvär över
beslut av fartygsinspektör hos kommerskollegium samt över beslut av
fartygsinspektionen eller kommerskollegium hos Konungen.
2. Evad besvär anföras eller icke, stånde beslutet fast intill dess
detsamma kan varda av högre myndighet upphävt.
§ 52.
Därest klaganden sådant påkallar eller det linnes för besvärens
prövning erforderligt, skall ny passagerarfartygsbesiktning hållas; och
gäller angående denna i tillämpliga delar vad i femte kapitlet stadgas
beträffande överbesiktning.
SJUNDE KAPITLET.
Bestämmelser i avseende å lagens efterlevnad.
§ 53.
Ställer sig redare eller befälhavare ej till efterrättelse bestämmelsen
i § 9 rörande fartygs handlingar eller bestämmelse i § 20 mom. 3, straffes
med böter från och med tio till och med ett tusen kronor.
§ 54.
Nyttjar i fall, som avses i § 11, 13, 14, 15 eller 17, redare, befälhavare
eller annan fartyg till sjöfart, innan det undergått stadgad besiktning,
straffes med böter från och med tio till och med ettusen kronor, där
ej gärningen enligt sjölagen eller allmänna strafflagen är belagd med
strängare straff.
§ 55.
För vägran att i fall, som i § 27 mom. 4 omförmäles, till konsul
överlämna fartygs nationalitetshandling straffes befälhavaren med böter.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
95
§ 56.
1. Redare, befälhavare eller annan, som nyttjar fartyg såsom passagerarfartyg,
utan att det är försett med gällande passagerarfartygscertifikat,
eller sedan det lidit skada av väsentligare beskaffenhet men innan
denna avhulpits, eller nyttjar passagerarfartyg i vidstäcktare fart än som
enligt det för fartyget gällande passagerarfartygscertifikat är tillåtet,
eller tager ombord passagerare eller last till större mängd eller på annat
sätt än enligt passagerarfartygscertifikatet är tillåtet, straffes med böter
från och med tio till och med ettusen kronor, där ej gärningen enligt
sjölagen eller allmänna strafflagen är belagd med strängare staff.
2. överträder eller åsidosätter redare, befälhavare eller annan eljest
något av vad i passagerarfartygscertifikatet är föreskrivet eller bestämmelsen
i § 45, straffes med böter högst femhundra kronor.
§ 57.
Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förbrytelse,
varom förmäles i § 53, 54, 55 eller 56, fortsätter samma förbrytelse,
skall, när han varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång stämning
därför utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar, som är bestämt för
sådan förbrytelse.
§ 58.
Underlåter redare eller befälhavare att fullgöra vad honom må
enligt § 50 åligga, straffas med böter högst etthundra kronor.
§ 59.
Allmän åklagare skall tala å förbrytelse, varom i denna förordning
sägs.
§ 60.
Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan och
skola vid bristande tillgång till deras fulla gäldande förvandlas enligt
allmänna strafflagen.
Överträdelse
av föreskrifter
om
passagerarfartygscertifikat.
Fortsatt
förbrytelse.
Förseelse
mot § 50.
Åtalsrätt.
Böters
användning
och förvandling.
96
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
§ 61.
LaSstoi°m Om domstol i mål rörande förbrytelse, som i detta kapitel omför
mäles,
gäller 328 § sjölagen i tillämpliga delar.
Å fartyg, som tillhör svenska staten, är denna förordning tilllämplig
endast i den mån Konungen därom särskilt bestämmer.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1914; dock kan
tillämpning icke påfordras av bestämmelse i § 11 såvitt angår fartyg,
om vars byggande avtal träffats före nämnda dag, ej heller före den 1
januari 1916 av stadgandet i § 12.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
97
INNEHÅLLSFÖRTECKNING:
Sid.
Inledande anmärkningar angående sjöfartssäkerhetslagstiftning ............................ 6
Den utländska sjöfartssäkerhetslagstiftningens tillämpning.................... 8
Den svenska sjöfartssäkerhetslagstiftningen; historik ............................ 10
Allmänna grunder för statskontrollen:
Sjöfartssäkerhetskommittén ....................................................................... 20
Kommerskollegium....................................................................................... 21
Chefen för justitiedepartementet................................................................ 22
D:o för finansdepartementet ................................................................ 26
Statskontrollens uppgift:
Sjöfartssäkerhetskommittén........................................................................ 28
Kommerskollegium........................................................................................ 33
Departementschefen ................................................................................. 35
Förrättningar utomlands:
Sjöfartssäkerhetskommittén ........................................................................ 39
Kommerskollegium........................................................................................ 39
Departementschefen .................................................................................... 39
Kontrollen å främmande fartyg.................................................................................... 42
Organ för tillsynen; lokala myndigheter .................................................................... 42
Sjöfartssäkerhetskommittén ........................................................................ 43
Kommerskollegium........................................................................................ 45
Departementschefen .................................................................................... 46
Centralmyndigheten ........................................................................................................ 50
Sjöfartssäkerhetskommittén ........................................................................ 50
Kommerskollegium........................................................................................ 52
Departementschefen .................................................................................... 53
Sjötekniska biträdet i kommerskollegium................................................................... 67
Särskild åklagare i dito .................................................................... 69
Semester, extra biträden in. m............................. 71
Sammanfattning................................................................................................................ 73
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 177 höft. (Nr 234.) 13
98 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 234.
Bilagor: Sid.
Beräkning för år 1914 angående arvoden samt resekostnads- och
traktamentsersättningar till fartygsinspektörerna å de olika
stationerna ........................................................................................ 76
Fartygsinspektörernas antal, boningsorter och tjänstgöringsområden
enligt sjöfartssäkerhetskommitténs förslag.................................... 77
Förslag till förordning om tillsyn å fartyg m. m................................. 78
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1913.