Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 174.
1
Nr 174.
Kungl. Maj-.ts nådiga proposition till Riksdagen angående vissa
ändringar i gällande föreskrifter i fråga om upplåtande
av odling slög enheter å kronoparker och överloppsmarker i
de sex nordligaste länen m. m.; given Stockholms slott
den 14 mars 1913.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
besluta,
dels att de föreskrifter, som av 1909 års Riksdag meddelats att
lända till efterrättelse vid upplåtande av odlingslägenheter å kronoparker
och överloppsmarker i de sex nordligaste länen, må, i den mån samma
föreskrifter återfinnas i 8 och 19 mom. av Kungl. Maj:ts i ämnet utfärdade
nådiga kungörelse den 18 juni 1909, erhålla följande ändrade
lydelse, att gälla från tid, som av Kungl. Maj:t bestämmes:
8. Lägenhetsinnehavaren skall vara skyldig att från och med
sextonde besittningsåret för lägenheten erlägga en årlig avgift, som
bestämmes vid upplåtelsen och sättes till 3.6 för hundrade av dels det
kapitalvärde lägenheten anses äga vid tiden för upplåtelsen, vilket värde
för ouppodlad och obebyggd lägenhet dock ej må sättas högre än till
20 kronor för hektar, impedimenter oberäknade, dels ock den odlingshjälp,
som, på sätt nedan sägs, kommer att utgå till lägenhetsinnehavaren.
Innehavare av lägenhet, för vilken enligt tidigare bestämmelser
den årliga avgiften beräknats jämväl med hänsyn till den rätt till
byggnadsvirke, varom nedan förmäles, skall för framtiden erhålla den
nedsättning i avgiftsbeloppet, som motsvarar räntan, beräknad efter
3.6 för hundrade, å värdet av byggnadsvirke!
Bihang Ull Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 126 käft. (Nr 174.)
1
2
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 174.
19. Innehavare av skogstorp, som väl hävdat detsamma, skall
äga att vid utgången av löpande fardagsår erhålla torpet på arrende
under femtio år med rätt att tillgodonjuta enligt föregående upplåtelse
möjligen återstående frihetsår.
Har innehavare av skogstorp erhållit torpet på arrende under femtio
år, skall han äga rätt att av allmänna medel erhålla — utöver honom
jämlikt äldre bestämmelser tillkommande statsbidrag å femhundra kronor
— ytterligare tvåhundrafemtio kronor eller sålunda tillhopa sjuhundrafemtio
kronor. Av sistnämnda belopp skall, i den mån detsamma icke
redan uppburits, utbetalas tredjedelen, då torpets uthusbyggnad är färdig
och godkänd, tredjedelen, då manbyggnaden är färdig och godkänd,
samt återstoden, då minst en hektar jord, som vid tiden för innehavarens
tillträde varit ouppodlad, är bruten och försvarligt hävdad såsom åker..
Beträffande arrende, som i detta mom. avses, skola i övrigt uti
tillämpliga delar lända till efterrättelse de bestämmelser, som i denna
kungörelse meddelats angående odlingslägenheter; ägande domänstyrelsen
att i fråga om upplåtelsevillkoren föreskriva erforderliga jämkningar
;
dels och att innehavare av skogstorp, vilken ej erhållit torpet på
arrende, skall äga att av honom tillkommande statsbidrag å femhundra
kronor uppbära hälften, då torpets uthusbyggnad är färdig och godkänd,
samt återstoden, då manbyggnaden är färdig och godkänd.
Till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all
kungl. nåd och jmnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Alfred Petersson.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.
3
Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 14 mars 1913.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve EHRENSYÄRD,
Statsråden: Petersson,
Schotte,
Berg,
Bergström,
friherre ÅDELSWÄRD,
Petrén,
Stenström,
Larsson,
Sandström.
Vidare anförde departementschefen, statsrådet Petersson.
Redan förut i dag har jag meddelat, att de jämlikt nådigt bemyndigande
den 20 januari 1911 för utredande av egnahemsfrågan tillkallade
sakkunniga — godsägaren friherre M. Ramel, nuvarande överdirektören
W. Flack, sekreteraren hos Östergötlands läns hushållningssällskap
M. V. Heyman, sekreteraren hos Norrbottens läns hushållningssällskap
fil. doktorn P. Hellström samt fil. doktorn A. Molin — med skrivelse
den 31 december 1912 överlämnat den del av sitt betänkande, som
avser upplåtande av egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar ävensom
upplåtande av lägenheter å kronoparker och överloppsmarker i de
sex nordligaste länen. Den förra frågan har jag förut i dag underställt
Kungl. Maj:ts prövning. Jag övergår nu till frågan om upplåtande av
lägenheter å kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste länen.
4
Historik.
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 174.
Sedan vid 1887 års Riksdag framfördes motionsvis ett förslag
om upplåtande åt enskilda till odling av därtill dugliga områden å
den kronan vid avvittringen förbehållna mark inom Västerbottens och
Norrbottens läns kustland samt inom lappmarkerna nedom odlingsgränsen.
Motionen blev emellertid av Riksdagen avslagen med den
motivering, att upplåtande av nybyggen å kronoparkerna i den omfattning
motionen avsåge icke vore förenligt med kronoparkernas ändamål.
Vid 1888 års Riksdag väcktes i både Första och Andra kammaren
motioner i samma ämne. I dessa framhölls, att å kronoparkerna funnes
stora odlingslägenheter, vilkas rätta tillgodogörande emellertid försvårades
eller rent av omöjliggjordes på grund av gällande bestämmelser om
kronoparkernas förvaltning. Hos den lösa befolkning, som i Norrland
hämtade sitt uppehälle från skogsarbete och timmerflottning, funnes dock
stark åtrå att förskaffa sig eget hem och bliva bofast, och då det även för
det allmänna vore en fördel att å kronoparkerna erhålla en bofast stam av
skogsarbetare, vilka kunde användas för skogens bevakning och skogsarbetens
utförande, syntes alla skäl tala för, att åtgärder för åstadkommande
av bosättning på kronoparkerna borde vidtagas. Med
anledning härav hemställde vederbörande motionärer, att Riksdagen
måtte taga i övervägande, huruvida det icke skulle vara med statens
fördel överensstämmande att å kronoparkerna i Norrland få till stånd
bosättningar genom upplåtande av odlingsmark och anvisande av lämpliga
byggnadsplatser.
Statsutskottet, till vilket motionerna remitterades, förklarade i sitt
utlåtande, att motionärernas syftemål vore förtjänt av den största uppmärksamhet,
men ifrågasatte, huruvida icke, förutom i Norrland, även
inom andra delar av landet, särskilt inom Kopparbergs län, kronoparker
kunde finnas, å vilka sådana upplåtelser som de föreslagna lämpligen
kunde äga rum. Utskottet hemställde på grund härav, att Riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t begära utredning i ämnet, vilket även blev
Riksdagens beslut.
I utlåtande, som infordrades med anledning av berörda beslut, ställde
sig domänstyrelsen i huvudsak avvisande mot ifrågavarande förslag. Upplåtande
av lägenheter med åborätt ansåge styrelsen ur synpunkten av
kronoparkernas bästa skötsel icke böra förekomma. Däremot vore å
kronoparkerna belägna odlings- och ängslägenheter i många fall ägnade
för anläggning av arbetartorp, men sådana lägenheter vore redan i ganska
stor utsträckning tagna i bruk. Tillgången på odlingslägenheter vore
för övrigt ganska ringa utom i Norrbottens län. Härtill komme, att
erfarenheten av redan medgivna torpupplåtelser icke vore tillfredsställande,
o
Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 174.
i det att endast ett fåtal lägenheter visat sig mäktiga utveckling och
förkovran. Domänstyrelsen hemställde därför, att Riksdagens ifrågavarande
framställning icke måtte föranleda till någon annan åtgärd, än
att styrelsen måtte bemyndigas att i orter, där sådant för kronoparks
vård och bevakning funnes gagneligt, på vissa av styrelsen närmare
angivna villkor upplåta på bestämd tid, högst 20 år, till skogstorp
tjänliga, å kronopark befintliga lägenheter.
Vid 1891 års Riksdag framlade Kungl. Maj:t i föreliggande ämne
en proposition, vari föreslogs, att å kronoparker i Norrbottens län befintliga,
till skogstorp tjänliga lägenheter skulle, där sådant funnes
vara gagneligt för kronoparkens vård och bevakning, få av domänstyrelsen
på viss bestämd tid, ej överstigande 20 år, upplåtas till odling
och bebyggande åt personer, som ägde god frejd samt vore fullt arbetsföra
och i övrigt lämpliga. Enligt berörda förslag skulle torparen vara
berättigad att utan avgift från kronoparken erhålla virke till åbyggnader
och hägnader samt till övrigt husbehov ävensom vedbrand av vindfälld
och torr skog. Under första upplåtelsetiden eller de så kallade frihetsåren
skulle torparen få utan avgäld bruka torpet samt jämväl åtnjuta frihet
från utlagor och onera mot skyldighet dels att uppodla och bebygga
lägenheten, dels att inom anvisat område av kronoparken utöva tillsyn
och bevakning, dels ock att på tillsägelse och mot ersättning utgöra å
kronoparken erforderliga arbeten. Sedan av domänstyrelsen föreskrivna
byggnader blivit å torpet uppförda och godkända, skulle torparen få av
statsmedel uppbära ett kontant belopp av 500 kronor mot skyldighet
för honom att, i händelse han bleve från lägenheten skild, avstå densamma
utan anspråk på ersättning för å lägenheten nedlagt byggnadsoch
odlingsarbete. Efter frihetsårens slut skulle torpet genom domänstyrelsens
försorg, i förhållande till detsammas storlek och beskaffenhet,
åsättas viss årlig avgäld att utgöras medelst dagsverken å kronoparken.
Torpare, som funnes hava väl uppodlat och bebyggt torpet, skulle efter
frihetsårens slut äga företrädesrätt att mot fastställd avgäld erhålla
förnyad upplåtelse å torpet. Därest torparen dött eller vore oförmögen
att behålla torpet, skulle hans barn och arvingar, om de vore
härför lämpliga, äga rätt att övertaga torpet eller, om de icke kunde
eller ville detta, överlåta torpet på annan person, som av domänstyrelsen
godkändes. Torpare, som gjort sig skyldig till skogsåverkan
eller ovarsamt handhavande av eld eller företagit sig annat, som väsentligen
strede mot lag eller allmän ordning, eller underlåtit att fullgöra
sina skyldigheter eller att ställa sig givna föreskrifter till efterrättelse,
Antalet skogstorp
och
odlingslägenhctcr.
6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.
skulle kunna, efter prövning av domänstyrelsen, uppsägas till avflyttning
från torpet.
Kungl. Maj:ts ovannämnda proposition blev av Riksdagen bifallen.
De bestämmelser, som sålunda antogos, finnas återgivna i nådiga
brevet till domänstyrelsen den 29 maj 1891 angående upplåtande av
odlingslägenlieter å kronoparker i Norrbottens län.
Vid 1904 års Riksdag antogos på förslag av Kungl. Maj:t delvis
nya bestämmelser att gälla för dylika upplåtelser. Sålunda stadgades,
dels att den avgäld, som efter frihetsårens slut skulle åsättas torpen,
skulle bestämmas icke i dagsverken utan i penningar med rätt för torparen
att, om han så önskade, i avräkning på avgälden utgöra dagsverken
på kronoparken, dels ock att bestämmelsen om skyldighet för
torparen att inom anvisat område av kronoparken utöva tillsyn och bevakning
ävensom att på tillsägelse utföra erforderliga arbeten å kronoparken
skulle utgå. Därjämte utsträcktes upplåtandet av skogstorp till
Västerbottens län.
Med anledning av vad sålunda beslutats, utfärdades den 27 maj
1904 kungörelse angående upplåtande av odlingslägenheter å kronoparker
i Västerbottens och Norrbottens län.
Redan vid 1909 års Riksdag beslöts emellertid på framställning av
Kungl. Maj:t, att upplåtande av lägenheter enligt nyssnämnda kungörelse
icke vidare skulle äga rum. I stället antogs en ny form av upplåtelser
enligt de ännu gällande villkor och bestämmelser, som återfinnas i
kungörelsen den 18 juni 1909 angående upplåtande av odlingslägenheter
å kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste länen. Enligt
denna kungörelse upplåtes lägenhet för en tid av 50 år, under de
första 15 åren avgiftsfritt och därefter mot en årlig avgift, som bestämmes
vid upplåtelsen och beräknas till 3.6 procent av lägenhetens
värde. Detta värde erhålles genom att till värdet av lägenheten i ouppodlat
och obebyggt skick lägga dels värdet av det för lägenhetens bebyggande
utsynade byggnadsvirke^ dels ock det kontanta byggnads- och odlingsbidraget.
Sistnämnda bidrag är fastställt till 750 kronor, varav
250 kronor utbetalas, då uthusbyggnaden är färdig och godkänd, 250
kronor, då manbjrggnaden är färdig och godkänd, samt 250 kronor, då
minst eu hektar odlingsmark är bruten och försvarligt hävdad såsom
åker. I övrigt äro upplåtelsevillkoren ungefär desamma som enligt 1904
års kungörelse.
Antalet skogstorp, upplåtna enligt nådiga brevet den 29 maj 1891
och enligt kungörelsen den 27 maj 1904, utgjorde vid 1911 års slut
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174. 7
867. Dessa torp äro fördelade på de olika överjägmästardistrikten på
följande sätt:
Luleå distrikt............................ 162
Skellefteå » 375
Umeå » 309
Mellersta Norrlands distrikt...... 21
Summa 867.
Av omförmälda 867 torp hade vid utgången av år 1911 449 torp
ännu ej fullgjort den föreskrivna byggnads- och odlingsskyldigheten.
343 torp hade fullgjort sådan skyldighet, men åtnjöto ännu frihetsår
och 68 torp hade börjat erlägga den årliga avgälden. Återstående 7
torp voro åbolediga.
Kungörelsen den 18 juni 1909 angående upplåtande av odlingslägenheter
har tillämpats så kort tid, att ännu endast ett mindre antal
dylika lägenheter hunnit upplåtas. Deras antal utgjorde vid 1909 års
slut 3, vid 1910 års slut 73 och vid 1911 års slut 249. Sistnämnda
lägenheter äro på följande sätt fördelade på de olika överjägmästardistrikten:
Luleå distrikt.............................. 29
Skellefteå » 22
Umeå » 141
Mellersta Norrlands distrikt...... 53
Gävle-Dala distrikt ..................... 4
Summa 249.
Av omförmälda 249 odlingslägenheter äro 3 f. d. skogstorp, vilka
vid frihetsårens utgång på innehavarnas begäran upplåtits som odlingslägenheter.
Dessa tre lägenheter erlägga sammanlagt en årlig avgäld
av 148 kronor. Övriga lägenheter äro enligt gällande bestämmelser
skyldiga att först från och med sextonde året erlägga avgäld.
De genom kungörelsen den 18 juni 1909 utfärdade bestämmelserna
angående odlingslägenheters upplåtande hava i vissa avseenden
visat sig mindre tillfredsställande. Såväl inom som utom Riksdagen
hava också förslag framkommit om vidtagande av förändringar beträffande
ej mindre sättet för sådana lägenheters upplåtande än även de allmänna
upplåtelsevillkoren.
Sättet för odlingslägenheters upplåtande har år 1912 genom i
Första och Andra kammaren väckta, likalydande motioner gjorts till
Framställningar
om
ändringar i
nu gällande
bestämmelser.
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr T74.
föremål för Riksdagens prövning. I dessa motioner kritiserades det
nuvarande förfaringssättet vid upplåtande av odlingslägenheter och hemställdes,
att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära utredning om
vidtagande av effektiva åtgärder för att underlätta jordupplåtelser för
egna hem å kronomark i Norrland.
Av den utredning, som i Riksdagen ägnades denna fråga dels i
vederbörande utskott och dels i en av domänstyrelsen till Andra kammarens
fjärde tillfälliga utskott överlämnad skrivelse av den 22 februari
1912, framgingo vissa allmänna önskemål angående förändringar i de
nuvarande bestämmelserna i ämnet.
Domänstyrelsen uttalade i sin nämnda skrivelse önskvärdheten av,
att de skogstorp, som ännu icke fullgjort sin odlings- och nybyggnadsskyldighet
och sålunda ännu icke uppburit dem tillkommande odlingshjälp
eller 500 kronor, måtte få berörda belopp utbetalt i två poster
att utgå på så sätt, att hälften erhölles, då lägenhetens uthusbyggnad
vore färdig och godkänd, och den andra hälften, då manbyggnaden
vore färdig och godkänd.
Beträffande odlingslägenheterna anmärkte domänstyrelsen, att den
årliga avgäld, som lägenhetsägaren enligt kungörelsen den 18 juni
1909 vore skyldig att erlägga, befunnits komma att uppgå till belopp
av sådan storlek, att lägenhetsinnehavaren icke utan stor svårighet
skulle kunna utgöra samma avgäld, varför styrelsen ansåge, att ändring
härutinnan borde ske.
Vederbörande utskott ifrågasatte, i syfte att underlätta ifrågavarande
upplåtelser och minska den tidsutdräkt, som nu vore förenad med upplåtelserna,
att skogstjänstemännen skulle vid lämpliga tillfällen undersöka
och kartlägga större sammanhängande, till odling dugliga områden i
närheten av odlad bygd eller kommunikationsled samt å dessa områden
på en gång utstaka flera lägenheter av för ändamålet lämplig storlek,
allt under förutsättning att hinder från skogsvårdssynpunkt icke förefunnes
för upplåtande av lägenheterna. Därjämte borde i samband med
andra förrättningar kunna å kronoskogarna utstakas jämväl en eller
annan lägenhet, som icke vore belägen vid odlad bygd eller kommunikationsled,
därest upplåtande av lägenheten kunde anses vara för skogens
vård och bevakning gagneligt. Avsevärd tidsbesparing borde enligt
utskottets uppfattning kunna åtminstone i vissa fall vinnas vid handläggning
av inkomna ansökningar, därest beskrivning och utstakning då
redan skett av lägenheter, bland vilka vederbörande sökande kunde välja.
I enlighet med utskottets hemställan anhöll ock Riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 7 maj 1912, att Kungl. Maj:t måtte taga
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.
under övervägande, huruvida icke åtgärder i av utskottet antydd
riktning kunde vidtagas för underlättande av jordupplåtelser av här
ifrågavarande slag.
Med anledning av denna Riksdagens skrivelse har Kung]. Maj:t
i skrivelse till domänstyrelsen den 4 oktober 1912 anbefallt styrelsen
att vidtaga åtgärder i syfte att vederbörande skogstjänstemän skulle,
i den mån deras tid därtill lämnade tillfälle, undersöka och, där så
funnes lämpligt, kartlägga ej mindre sådana större sammanhängande, till
odling dugliga områden å kronoparker och överloppsmarker i de sex
nordligaste länen, som vore belägna i närheten av odlad bygd eller
kommunikationsled, därvid områdena jämväl borde genom utstakning
provisionellt fördelas i odlingslägenheter av lämplig storlek, allt under
förutsättning att hinder från skogsvårdens synpunkt icke förefunnes för
upplåtande av lägenheterna, (in även sådana å berörda kronomarker
belägna områden, vilka, utan att vara belägna vid odlad bygd eller
kommunikationsled, vore tjänliga till odling och vilkas upplåtande kunde
anses vara gägneligt för skogens vård och bevakning. Vad sålunda
föreskrivits skulle dock icke utgöra hinder för användande av dittills
brukliga förfaringssätt vid upplåtande av odlingslägenheter.
Redan förut hade den 23 november 1910 från jägmästaren i Norra
Lycksele revir F. von Sydow ingivits en underdånig framställning, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen, dels att skogstorpare, som antagits
på grund av nådiga brevet den 29 maj 1891 eller kungörelsen
den 27 maj 1904, skulle, utan avvaktan på frihetsårens utgång, äga att
omedelbart efter utgången av löpande fardagsår erhålla sitt torp på arrende
under 50 år och i övrigt i tillämpliga delar på samma villkor, som innehavare
av odlingslägenheter enligt kungörelsen den 18 juni 1909, dels ock
att skogstorpare skulle, utan att behöva ingå på i övrigt ändrade villkor,
äga att av allmänna medel uppbära odlingshjälp till samma belopp och
efter fullgörande av enahanda byggnads- och odlingsskyldighet, som
stadgats i fråga om odlingslägenheter.
I sitt med anledning av denna skrivelse avgivna utlåtande av den
13 juni 1911 framhöll domänstyrelsen, att beträffande den avgäld, som
skulle för upplåten lägenhet utgå efter frihetsårens utgång, de äldre
bestämmelserna syntes vara för innehavarna avsevärt förmånligare än
de, som innehölles i 1909 års kungörelse. Enligt såväl 1891 som 1904
års stadganden skulle den avgäld, som efter frihetsårens utgång borde
åsättas torpet, bestämmas i förhållande till dess storlek och beskaffenhet.
Vid avgiftens fastställande hade alltså endast tagits hänsyn till det uppjBihang
till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 126 käft. (Nr 174.) 2
10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.
låtna områdets storlek, den odlingsbara markens godhet samt i någon
mån torpets läge, varemot varken det erhållna statsbidraget eller värdet
av det kostnadsfritt bekomna, till byggnaders uppförande använda
virket haft något direkt inflytande på avgäldens storlek. Med hänsyn
till dessa förhållanden hade den årliga avgäld, som efter första upplåtelsetidens
utgång åsatts torpet, i allmänhet bestämts till allenast
15 å 20 kronor, någon gång även därunder. Domänstyrelsen hade dessutom
ansett sig oförhindrad att vid upplåtandet av det till sina gränser
bestämda och å marken utmärkta området medgiva, att i, upplåtelseavtalet
finge ingå jämväl vissa, å torpet omgivande kronopark belägna,
odisponerade slåttermyra!- och bäckröjningar. Under det att skogstorparna
sålunda erhållit hjälp av statsmakterna dels med ett kontant bidragav
500 kronor, dels ock med kostnadsfritt byggnadsvirke, allt utan återbetalningsskyldighet,
vore däremot det bidrag, som av statsmedel lämnades
åt lägenhetsinnehavare jämlikt 1909 års kungörelse, nämligen
750 kronor i kontanta medel samt kostnadsfritt husbyggnads virke, att
betrakta allenast såsom ett visserligen ouppsägbart lån, varå emottagaren
hade att till statsverket erlägga ränta, ehuru sådan dock ej komme att
utgå förrän från och med det sextonde besittningsåret. I följd härav
hade det — oaktat domänstyrelsen sökt tillse, att markvärdet och värdet
på husbyggnadsvirket beräknades så lågt som möjligt — ej kunnat
undvikas, att de arrendeavgifter, som efter sextonde året skulle erläggas
av innehavare av odlingslägenheter, komme att uppgå till i allmänhet
mellan 50 och 60 kronor, ofta omkring sistnämnda belopp.
Därest, på sätt jägmästaren von Sydow syntes hava avsett, alla
skogstorpare, som önskade erhålla 50-åriga kontrakt, skulle äga rätt att
utfå det i 1909 års kungörelse omnämnda bidraget av 750 kronor,
således, där 500-kronorsbidraget redan bekommits, ett fyllnad sbidrag
av 250 kronor, framställde sig till besvarande den frågan, till vem detta
fyllnadsbidrag skulle utgivas. I många fall hade nämligen skogstorpen
överlåtits från den förste innehavaren till annan person, vilken senare
ersatt den förre för det arbete denne utgjort, varvid ersättningens
storlek beräknats med hänsyn till att statsanslag å 500 kronor antingen
redan bekommits eller ock varit att förvänta. Skulle fyllnadsbidraget,
250 kronor, utgå till nuvarande skogstorparen, hade måhända denne
bekommit torpet på skäliga villkor fullt färdigbyggt, och han skulle
alltså komma att erhålla en uppmuntran i form av statsbidrag utan att
hava i någon mån gjort skäl därför. Säkerligen skulle därför i många
fall svårigheter uppstå att på ett rättvist sätt fördela det ifrågasatta
fyllnadsbidraget.
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.
För den händelse att, såsom i jägmästaren von Sydows skrivelse
föreslagits, skogstorpare skulle erhålla statsbidrag å 750 kronor att
utgå på samma sätt som till innehavare av odlingslägenhet enligt 1909
års kungörelse, borde den årliga avgäld, som skogstorparen hade att utgiva
efter frihetsårens utgång, beräknas med hänsyn till såväl undfångna
kontanta bidrag som ock erhållet byggnadsvirke, enär han i
annat fall komme i en avsevärt mera gynnad ställning än lägenhetsinnehavare,
som erhållit upplåtelse enligt 1909 års kungörelse.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde domänstyrelsen,
att jägmästaren von Sydows underdåniga framställning icke måtte
föranleda till annan åtgärd, än att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen,
att det belopp av 500 kronor, som skogstorpare ägde att av statsmedel
uppbära, sedan han fullgjort honom åliggande byggnadsskyldighet,
måtte få utgå med 250 kronor, då torpets uthusbyggnad vore färdig
och godkänd, samt 250 kronor, då manbyggnaden vore färdig och
godkänd.
Rörande det föreliggande ämnet hava de sakkunniga i sitt betänkande
anfört följande.
Enär upplåtandet av odlings!ägenheter å kronopark^'' i de sex
nordligaste länen utgjorde ett ingalunda oviktigt led i statens verksamhet
för åstadkommande av egna hem, hade de sakkunniga ansett sig böra
vid fullgörande av sitt uppdrag taga även föreliggande fråga under övervägande.
Under den resa i de nordligaste delarna av landet, vilken
de sakkunniga företagit för att studera där rådande förhållanden, hade
de sakkunniga ytterligare styrkts i sin övertygelse om vikten av, att
upplåtandet av odlingslägenheter skedde på ett fullt ändamålsenligt sätt.
De sakkunniga hade på grund härav ansett sig böra söka få de i det
föregående omnämnda olägenheterna om möjligt avhjälpta och ville i
detta syfte föreslå ej mindre vissa ändringar i bestämmelserna om
odlingslägenheters upplåtande och om den årliga avgäldens fastställande,
än även särskilda åtgärder för att bereda de enligt 1891 års nådiga brev
och 1904 års kungörelse antagna skogstorparna vissa lättnader och fördelar.
Uppgörandet av dessa förslag hade delvis skett på grundvalen
av de i det föregående refererade framställningarna.
Domänstyrelsens utlåtande med anledning av jägmästaren von
Sydows underdåniga framställning, av vilket de sakkunniga redan vid
behandlingen av föreliggande fråga under hand tagit del, hade sedermera
remitterats till de sakkunniga för att tagas i övervägande vid
fullgörandet av det de sakkunniga meddelade uppdrag. De frågor, som
De sak‘
kunniga.
Angående
sättet för
odlingslägen
heters
upplåtande.
12 Kunrjl. Majds Nåd. Proposition Nr 174.
berördes i det remitterade utlåtandet, både de sakkunniga jämväl i detta
sammanhang upptagit till behandling.
Det hitintills tillämpade sättet för upplåtande av odlingslägenheter
enligt 1909 års kungörelse framginge av en utav domänstyrelsen utfärdad
promemoria, enligt vilken i nämnda hänseende borde iakttagas
följande:
Den, som önskade erhålla upplåtelse av en odlingslägen het, skulle
själv söka upp densamma. Till domänstyrelsen ställd ansökan om upplåtelsen
borde jämte sökandens frej dbetyg före den 1 maj insändas till
överjägmästaren i distriktet. Av över jägmästaren skulle ansökningen
sändas till vederbörande jägmästare för avgivande av yttrande. Därest
jägmästaren funne ansökningen avse sådan lägenhet, som enligt kungörelsen
den 18 juni 1909 kunde bliva föremål , för upplåtelse skulle
han verkställa undersökning i samband med övriga förrättningar i trakten.
Därest ansökningen ej åtföljts av intyg av i jordbruk kunnig person
angående det ifrågasatta områdets lämplighet för odling, skulle jägmästaren
föranstalta om undersökning jämväl i detta avseende. Efter
undersökningen skulle området kartläggas i skalan 1 : 4000 och utmärkas
på marken genom rosen eller pålar. Därefter skulle jägmästaren
till överjägmästaren insända till domänstyrelsen ställt yttrande i ärendet.
Överjägmästaren hade därpå att översända handlingarna jämte eget utlåtande
till domänstyrelsen. Domänstyrelsen avgjorde slutligen ärendet,
varpå kontrakt upprättades med sökanden.
Genom den förut nämnda nådiga skrivelsen till domänstyrelsen
den 4 oktober 1912 hade emellertid, för underlättande av jordupplåtelser
för odlingslägenheter, i fråga om sättet härför vidtagits den förändring,
att vederbörande slcogstjänstemän skulle, i den mån deras tid därtill lämnade
tillfälle, undersöka och kartlägga till odling lämpliga områden samt
genom utstakning preliminärt fördela dem i odlingslägenheter av lämplig
storlek, under förutsättning likväl att hinder från skogsvårdssynpunkt icke
mötte för lägenheternas upplåtande. De gamla bestämmelserna skulle
dock allt fortfarande gälla vid sidan av det sålunda införda nya förfaringssättet.
Därest hädanefter undersökning och kartläggning av för odlinglämpliga
områden bleve verkställd i erforderlig utsträckning, skulle
enligt de sakkunnigas mening otvivelaktigt några av de största olägenheter,
som visat sig vidlåda det gamla tillvägagångssättet, bliva undanröjda.
Förut hade vid upplåtelser av ifrågavarande slag hela initiativet
varit överlåtet på den enskilde, under det att från statens sida inga
som helst förberedande åtgärder vidtagits för att underlätta dylika
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.
upplåtelser. Eu person, som önskat erhålla en odlingslägenhet å kronans
mark, hade följaktligen icke fått någon ledning eller anvisning, var
sådan lägenhet kunnat erhållas. Och även om han genom i lantbruk
kunnig person fått utrönt, att det av honom själv utsedda området vore
från jordbrukssynpunkt lämpligt, hade han icke haft någon säkerhet
för att dess upplåtande ej kunde nekas på den grund, att hinder mötte
från skogsvårdssynpunkt, i följd varav den tid han tillsatt och de kostnader
han nedlagt för att få området till sig upplåtet ej sällan offrats
förgäves.
Därigenom att vissa områden i förväg undersöktes och kartlades,
skulle det emellertid för den, som önskade förskaffa sig en odlingslägenhet,
bliva avsevärt lättare att erhålla en lämplig sådan, liksom det även
för staten skulle bliva möjligt att leda koloniseringsverksamheten efter
en enhetlig plan. Då prövningen av områdets lämplighet bleve utförd
redan före ansökningens ingivande, skulle härigenom även uppkomma
en avsevärd tidsvinst. Den kanske största olägenhet, som vidlådde
det hittills följda förfaringssättet, vore just, att prövningen av
inkomna ansökningar ofta vållade alltför stor tidsutdräkt.
De sakkunniga ansåge emellertid, dels att upplåtelserna borde begränsas
till på förhand vederbörligen undersökta och kartlagda odlingslägenheter,
och dels att det i nådiga skrivelsen den 4 oktober 1912
gjorda åläggandet för domänstyrelsen att genom vederbörande skogsbi
änstemän vidtaga åtgärder för underlättande av jordupplåtelser lämpligen
borde kompletteras med närmare föreskrifter angående det sätt,
på vilket undersökningen skulle utföras och upplåtelserna verkställas.
Enligt de sakkunnigas åsikt borde vederbörande revirförvaltares befattning
med undersökningarna begränsas till att med ledning av tillgängliga
kartor och handlingar samt den kännedom, han ägde om reviret,
upprätta en förteckning över de områden, som kunde antagas lämpa
sig för upplåtande till odlingslägenheter. Dessa förteckningar från de
olika reviren borde därefter insändas till vederbörande överjägmästare,
som skulle äga att förordna om närmare undersökning av de föreslagna
områdena med hänsyn till deras lämplighet för det avsedda ändamålet.
Själva undersökningen borde enligt de sakkunnigas åsikt ej anförtros
åt vederbörande revirförvaltare, enär dessa knappast torde disponera tillräcklig
tid för ifrågavarande vid sidan om deras egentliga uppgift
liggande arbeten, utan syntes undersökningen i stället böra verkställas
av lämplig skogsstatstjänsteman (skogsingenjör eller assistent) med biträde
antingen av jordbrukskonsulent, som kunde finnas anställd såsom
biträde åt länets egnahemsnämnd, eller ock av annan jordbruks
-
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.
kunnig person, som av vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott
därtill utsåges.
Vid undersökningen borde lämpliga lägenheter avsättas, noggrant
beskrivas och kartläggas i skalan 1 :4000 samt till sina gränser å
marken utmärkas på samma sätt, som i dylika fall för närvarande
plägade ske. Varje lägenhet borde inom utstakade rågångar tilldelas
ett område odlingsmark och tomtplats, vars storlek borde avpassas med
hänsyn till tillgången på odlingsmark och densammas godhet.
De uppgjorda förslagen till odlingslägenheter, som vore avsedda
att upplåtas i första hand, borde, efter granskning av över jägmästaren,
sändas till domänstyrelsen, som skulle äga att pröva och fastställa
berörda förslag, varefter förteckning över lägenheterna skulle lämnas
dels till respektive revirförvaltare och dels till vederbörande jordförmedlingsbyrå,
där förteckningarna jämte nödiga blanketter för ansökningar
m. m. borde hållas tillgängliga för sökande av odlingslägenheter.
Odlingslägenhet, vars upplåtande sålunda medgivits av domänstyrelsen,
borde sedermera överjägmästaren, efter prövning av sökandes
kvalifikationer, äga rätt att upplåta.
Genom ovan angivna förfaringssätt skulle enligt de sakkunnigas
mening ytterligare tidsbesparing tvivelsutan kunna göras, då ju varje
särskild upplåtelse icke skulle behöva behandlas av domänstyrelsen, utan
finge avgöras av vederbörande överjägmästare. Någon olägenhet därav,
att prövningen av ansökningarna helt överlämnades till överjägmästaren,
torde icke behöva befaras, därest domänstyrelsen, såsom de sakkunniga
föreslagit, redan förut varit i tillfälle att pröva de på förhand uppgjorda
förslagen till upplåtelser och bestämma de villkor, enligt vilka upplåtelserna
finge ske.
I sin ovan omnämnda promemoria hade domänstyrelsen framhållit,
att den till odling lämpliga jordens areal i regel ej borde överstiga
6 hektar. Enligt de sakkunnigas åsikt vore dock denna begränsning
något för snäv. Det syntes de sakkunniga vara av vikt, att åt odlingslägenheterna
gåves sådan storlek, att innehavarna skulle i huvudsak
kunna försörja sig därpå, samt att lägenheterna därjämte erbjöde möjligheter
till framtida utvidgningar. Lämpligt vore därför att bestämma
en något större maximiareal för den till odling avsedda jorden, exempelvis
8 hektar, där densamma utgjordes av fastmarksjord, och 15
hektar, där den utgjordes av myrjord. Byggnadsplats och odlingsmark
borde läggas i ett skifte, men, där så av omständigheterna påfordrades,
i flera skiften. I händelse odisponerade slåttermyrar eller röjningsmarker
för självväxande äng funnes i närheten, borde dessa, i den mån
15
Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.
de ej erfordrades för annat ändamål, i lämpliga lotter tilldelas odlingslägenheterna
att av desammas innehavare tillsvidare nyttjas under frihetsåren.
Den avgäld, som efter de 15 frihetsårens utgång skulle betalas
för odlingslägenhet, uppginge enligt kungörelsen den 18 juni 1909 till
3.6 procent av dels det kapitalvärde lägenheten ansåges äga ouppodlad
och obebyggd med den rätt till byggnadsvirke, som nämnda kungörelse
medgåve, och dels den odlingshjälp å 750 kronor, som utginge till lägenhetsinnehavaren.
I avgivet utlåtande med anledning av ovannämnda, av jägmästaren
von Sydow gjorda framställning angående skogstorparna hade överjägmästaren
i Luleå distrikt framhållit, att avgälden enligt 1909 års kungörelse
ansetts vara alltför hög.
Jämväl överjägmästaren i Skellefteå distrikt hade i avgivet utlåtande
meddelat, att arrendeavgiften enligt samma kungörelse syntes
vara alltför högt tilltagen. På grund härav hade även skogstorparna
mangrant förklarat sig hellre avstå från torpen än gå med på 50-årig
upplåtelse i enlighet med ifrågavarande kungörelse. För de inom sistnämnda
distrikt upplåtna odlingslägenheterna hade arrendeavgiften från
och med det sextonde besittningsåret uppgått till i medeltal 57 kronor,
vilken summa ansetts alltför hög med hänsyn till arrendatorernas i
allmänhet mycket svaga ekonomiska ställning. I anledning härav hade
överjägmästaren hemställt, att ändring i gällande bestämmelser måtte
utverkas i syfte att i görligaste män nedbringa arrendeavgiften.
Åven överjägmästaren i Umeå distrikt både i sitt utlåtande framhållit,
att den högre arrendeavgift, som enligt kungörelsen den 18
juni 1909 skulle erläggas för odlingslägenhet, jämte en del andra förhållanden
gjorde, att odlingslägenheterna för innehavarna tedde sig
ogynnsammare än skogstorpen.
I överensstämmelse med dessa uttalanden hade även domänstyrelsen
i sitt ovan refererade utlåtande med anledning av jägmästaren von
Sydows framställning påpekat, att den enligt 1909 års kungörelse beräknade
avgälden bleve så hög, att lägenhetsinnehavarna endast med
största svårighet skulle kunna utgöra densamma, och att avgälden därför
borde nedsättas.
Under sådana omständigheter syntes det de sakkunniga vara välbetänkt
att redan nu föreslå ändrade bestämmelser beträffande sättet
för beräknande av ifrågavarande avgäld.
Om man vid bedömandet av förevarande fråga ville till utgångspunkt
taga kända förhållanden, kunde man utgå antingen från de för
Angående
sättet för den
årliga avgäldens
beräknande.
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.
skogstorp gällande bestämmelser eller ock från de grunder, vilka tilllämpades
vid bestämmande av köpeskillingen för de lägenheter, som
enligt 1909 års Riksdags beslut skulle upplåtas på Alträsks kronopark
i Norrbottens län.
Vid åsättande av avgäld för skogstorp tillämpades den grundsatsen,
att avgäldens belopp bestämdes endast med hänsyn till torpets
storlek och den odlingsbara markens beskaffenhet, varemot varken det till
byggnaderna anvisade byggnadsvirke! eller odlingsbidraget utövade något
direkt inflytande på avgäldens storlek.
För upplåtelserna vid Alträsk vore köpeskillingen satt till ett
belopp, »motsvarande dels det kapitalvärde, vartill lägenheten av nämnden
uppskattas, då den till nybyggaren utlämnas, vilket värde för ouppodlad
och obebyggd lägenhet dock ej må sättas högre än 50 kronor för
hektar av lägenhetens areal, impedimenter oberäknade, dels den odlingshjälp,
som till nybyggaren kommer att utgå».
I detta senare fall hade således i kapitalvärdet ej inräknats värdet
av det byggnadsvirke, som lägenhetsinnehavaren hade rätt att få utstämplat
å kronopark. Sistnämnda värde skulle däremot medräknas vid
bestämmande av avgälden för odlingslägenheter enligt kungörelsen den
18 juni 1909.
Att ändra ifrågavarande bestämmelse i 1909 års kungörelse till
överensstämmelse med föreskriften beträffande skogstorp i 1904 års
kungörelse vore enligt de sakkunnigas mening icke tillrådligt. Lägenhetsinnehavaren
skulle nämligen i så fall gå miste om den stora fördel,
som han enligt 1909 års kungörelse hade däri, att avgälden redan
vid den första upplåtelsen bestämdes för en tid av 50 år, något som
beträffande skogstorp skedde först efter den första upplåtelseperiodens
slut. Härtill komme, att avgälden, om den skulle bestämmas genom
en uppskattning av lägenhetens värde vid frihetsårens slut, komme att
bliva beroende av det skick, i vilket lägenheten då befunne sig, varigenom
lätt kunde uppstå det missförhållandet, att avgälden bleve större,
ju mera torparen uppodlat sin lägenhet, varjämte faran för en viss
godtycklighet vid uppskattningen ej kunde med säkerhet undvikas.
Däremot ansåge de sakkunniga, att ifrågavarande bestämmelse i
1909 års kungörelse borde kunna jämkas till närmare överensstämmelse
med de föreskrifter, som gällde beträffande upplåtelserna vid Alträsk.
Ehuru kronan där nedlagt betydande direkta kostnader för avdjkning,
motsvarande i runt tal 75 kronor per hektar av den till upplåtande avsedda
jorden, och dessutom medgivit, att huvudvägarna inom kolonisationsområdet
skulle få anläggas på statens bekostnad, vore den be
-
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.
stämmelsen träffad, att köpeskillingen för lägenhet skulle sättas till
ett belopp, motsvarande allenast dels lägenhetens värde såsom ouppodlad
och obebyggd, vilket värde ej finge beräknas högre än 50
kronor för hektar, impedimenter oberäknade, dels ock den odlingshjälp
av 750 kronor, som till nybyggaren skulle utgå. Härtill komme, att
dessa lägenhetsinnehavare skulle efter de 15 frihetsårens utgång få förvärva
äganderätt till sina lägenheter på synnerligen gynnsamma avbetalningsvillkor.
Det syntes därför de sakkunniga vara konsekvent samt med billighet
och rättvisa mest överensstämmande, att det belopp, på vilket innehavare
av lägenhet enligt 1909 års kungörelse skulle erlägga ränta
i form av avgäld, bleve bestämt enligt samma grunder, som gällde beträffande
upplåtelserna vid Alträsk.
Då staten icke, såsom vid Älträsk vore fallet, hade några direkta
utgifter för den jord, som upplätes till odlingslägenheter, syntes emellertid
maximivärdet för sistnämnda jord i ouppodlat och obebyggt skick böra
sättas betydligt lägre än för den utdikade och med vägar försedda jord,
som staten uppläte vid Alträsk. Med hänsyn till att jordens maximivärde i
det senare fallet vore bestämt till 50 kronor per hektar, ansåge de sakkunniga
billigt, att maximivärdet å till odlingslägenhet upplåten jord
bestämdes till 20 kronor per hektar.
Till detta jordvärde borde läggas det odlingsbidrag av 750 kronor,
som staten lämnade. Däremot borde icke någon avgäld fordras för de
skogsprodukter, som lägenhetsinnehavaren ägde rätt att erhålla i form
av byggnadsvirke m. m.
Avgälden för odlingslägenhet skulle sålunda enligt de sakkunnigas
förslag komma att uppgå till 3.6 procent av dels det kapitalvärde, lägenheten
ansåges äga, då den upplätes till lägenhetsinnehavaren, vilket
värde för ouppodlad och obebyggd lägenhet dock ej finge sättas högre
än till 20 kronor för hektar, impedimenter oberäknade, dels ock den
odlingshjälp, som komme att utgå till lägenhetsinnehavaren.
Enligt 19 mom. i kungörelsen den 18 juni 1909 ägde innehavare
av skogstorp att efter frihetsårens utgång, därest han vore berättigad till
förnyad upplåtelse, erhålla torpet på arrende under 50 år samt i övrigt
i tillämpliga delar på de villkor, som föreskrivits rörande odlingslägenheter,
varvid domänstyrelsen hade att föreskriva de jämkningar i upplåtelsevillkoren,
som funnes nödiga.
Av den utredning, som på föranstaltande utav domänstyrelsen förebragts
i anledning av jägmästaren von Sydows ovanberörda framställning,
Bihang till Biksdagens protokoll 1913• 1 samt. 126 käft. (Nr 174.) 3
Angående
beredande av
vissa lättnader
och
fördelar åt
skogstorpare.
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.
framginge, att skogstorparna hittills ej varit synnerligen hågade att
begagna sig av det ifrågavarande medgivandet, huvudsakligen på grund
av den större avgäld, som vore fastställd beträffande odlingslägenheter.
I händelse vad de sakkunniga i detta avseende föreslagit vunne godkännande,
skulle ju dock denna avgäld komma att i väsentlig grad
minskas, och torde därmed möjlighet beredas för innehavare av skogstorp
att i större utsträckning än hittills kunnat ske begagna sig av det
i kungörelsen den 18 juni 1909 gjorda medgivandet.
Enligt de sakkunnigas åsikt borde emellertid hinder icke möta
för innehavare av skogstorp att redan efter utgången av löpande fardagsår
erhålla torpet på 50-årigt arrende med tillgodonjutande av de
frihetsår, som återstode enligt den förra upplåtelsen, och i övrigt i
tillämpliga delar på de villkor, som vore gällande för odlingslägenheter.
Härmed skulle dock ej undanröjas alla de missförhållanden, som
anmärkts beträffande skogstorpen, utan skulle fortfarande fog förefinnas
för två viktiga anmärkningar. Dessa avsåge dels storleken av den
torparna beviljade byggnads- och odlingshjälpen och dels sättet för detta
bidrags utgående.
Ehuru byggnads- och odlingsskyldigheten i stort sett vore enahanda
vid ett skogstorp som vid en odlingslägenhet, utginge emellertid
statens bidrag i förra fallet med endast 500 kronor och i senare fallet
med 750 kronor. Orsaken till att man i 1909 års kungörelse höjt odlingshjälpen
till 750 kronor hade just varit den, att erfarenheten från skogstorpen
visat, att det dittills utgående bidraget varit för lågt för att för
torparen möjliggöra att utan betungande skuldsättning få sin lägenhet
bebyggd och iordningställd. Enligt det xitdrag av statsrådsprotokollet,
som åtföljt 1909 års proposition angående upplåtande av odlingslägenheter
å kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste
länen, hade föredragande departementschefen yttrat bland annat: »Den
odlingshjälp av 600 kronor, som ifrågasatts, synes väl knapp, och jag
skulle vilja föreslå en höjning till 750 kronor. Åven detta belopp motsvarar
naturligen icke på långt när de kontanta utgifter, nybyggaren måste
vidkännas för att få lägenheten behörigen uppodlad och bebyggd. Låter
man i likhet med det föreliggande förslaget odlingshjälpen förräntas
genom den årliga legan och kronan vara berättigad att vid arrendets
slut övertaga lägenheten utan ersättning till nybyggaren för odlingsarbetet,
kan den ifrågasatta förhöjningen icke anses medföra någon obillig
uppoffring från kronans sida.»
I överensstämmelse härmed hade ifrågavarande bidrag bestämts
till 750 kronor.
19
Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 174.
Då allmänt erkänts, att det till skogstorparna utgående bidraget
varit för lågt, och dessutom blivit utrönt, att på grund härav flertalet
skogstorpare ej inom föreskriven tid mäktat fullgöra sin byggnadsskyldighet,
syntes giltiga skäl föreligga att låta även de lägenhetsinnehavare,
som fått sina lägenheter upplåtna före år 1909, komma i åtnjutande
av det högre bidraget emot fullgörande av samma åligganden som innehavarna
av odlingslägenheter.
Detta tilläggsbidrag borde närmast betraktas såsom ett odlingsbidrag,
vilket borde utgå till alla de skogstorpare, som önskade att
få sina lägenheter upplåtna enligt bestämmelserna angående upplåtande
av odlingslägenheter.
Också hade över jägmästaren i Skellefteå distrikt, där de flesta
skogstorpen vore belägna, i sitt utlåtande med anledning av jägmästaren
von Sydows ovannämnda framställning hemställt, att 250 kronor i
odlingsbidrag måtte utbetalas till skogstorpare, då minst en hektar vid
skogstorpets upplåtande obruten mark vore till åker bruten och som
sådan försvarligt hävdad, å vilket belopp efter frihetsårens utgång
3.6 procent ränta borde av skogstorparen erläggas.
Mot vad sålunda föreslagits skulle visserligen kunna göras den
invändningen, att man komme att oskäligt gynna den siste innehavaren
av ett skogstorp, som redan gått genom flera händer. I händelse ett
skogstorp överlåtits från förste innehavaren till annan person och denne
ersatt den förste innehavaren med en dem emellan överenskommen
ersättning för det arbete, den förste innehavaren utgjort, kunde man
nämligen antaga, att ersättningens storlek beräknats med hänsyn till,
att statsbidrag antingen redan bekommits eller ock vore att förvänta,
och skulle sålunda det fyllnadsbidrag, vilket komme att utbetalas till
den siste innehavaren, som på lägenheten kanske ej nedlagt något eget
arbete, kunna bliva ett orättvist gynnande av denne.
Härvidlag borde emellertid erinras därom, att ifrågavarande fyllnadsbidrag
icke vore någon gåva, utan att detsamma närmast vore att uppfatta
såsom ett lån, mot vilket svarade visst å lägenheten nedlagt
odlingsarbete och vilket för all framtid skulle förräntas genom den
fastställda avgälden. För att än ytterligare markera detta förhållande
ville de sakkunniga föreslå, att fyllnadsbidraget icke skulle utbetalas,
förrän minst en hektar vid den siste innehavarens tillträde ouppodlad
jord blivit bruten och såsom åker försvarligt hävdad. Genom en dylik
bestämmelse vunnes, dels att fyllnadsbidragets karaktär av odlingslån
tydligt framkölles och dels att samma bidrag icke komme någon annan
tillgodo än den, som utfört odlingsarbetet.
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.
"V ad till sist beträffade tiden för byggnads- och odlingsbidragets
utgående, ansåge de sakkunniga icke några skäl finnas för att bidraget
skulle utanordnas till skogstorpare annorledes än till innehavare av odlingslägenheter.
Samtliga i saken hörda myndigheter, såväl domänstyrelsen
som de tre överjägmästare, vilka avgivit yttrande i anledning av jägmästaren
von Sydows framställning, hade också tillstyrkt ett enhetligt
förfaringssätt härutinnan. De sakkunniga ansåge därför, att, vare sig
skogstorparen föredroge att fortfarande hava sitt torp upplåtet enligt
1904 års bestämmelser och således åtnjuta endast 500 kronor i odlingsbidrag,
eller han önskade få sitt torp upplåtet enligt de för odlingslägenheter
gällande bestämmelserna, bidraget borde utanordnas i poster
på 250 kronor, därav en, då lägenhetens uthusbyggnad vore färdig och
godkänd, en, då manbyggnaden vore färdig och godkänd, samt en, i
förekommande fall, då minst en hektar vid innehavarens tillträde ouppodlad
jord vore bruten och såsom åker försvarligt hävdad.
Om de sakkunnigas förslag i denna punkt bifölles, skulle således eu
skogstorpare kunna antingen fortsätta att innehava sitt torp enligt
de i 1904 års kungörelse föreskrivna villkor, dock med rätt för honom
att, därest byggnads- och odlingsskyldigheten ännu ej blivit fullgjord
och statsbidraget således ej ännu utanordnats, få uppbära detta i två
omgångar, den ena hälften, då uthusbyggnaden vore färdig och godkänd,
och den andra hälften, då mangårdsbyggnaden vore färdig och
godkänd, eller och genast eller vid frihetsårens utgång få lägenheten
upplåten på 50-årigt arrende med tillgodonjutande i förra fallet av de
frihetsår, som återstode enligt den föregående upplåtelsen, samt i
båda fallen med rätt att få den årliga avgälden bestämd till 3.6 procent
å det sammanlagda kapitalvärdet av dels jorden, beräknad till högst
20 kronor per hektar, och dels ett byggnads- och odlingsbidrag av
750 kronor, som, i den mån detta ej redan uppburits, skulle utgå
enligt samma grunder, som stadgats beträffande bidrag till odlingslägenheter.
Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställde de sakkunniga,
dels att sättet för odlingslägenheters upplåtande måtte förändras i av
de sakkunniga förut antydd riktning, dels att 8 och 19 mom. i kungörelsen
den 18 juni 1909 måtte erhålla nedanstående förändrade lydelse,
dels ock att till bestämmelserna i samma kungörelse måtte fogas två
nya mom. (20 och 21) av nedan angivna innehåll:
Mom. 8. Lägenhetsinnehavaren skall vara skyldig att från och
med sextonde besittningsåret för lägenheten erlägga en årlig avgift,
21
Kungi. Maj ds Nåd. Proposition Nr 174.
som bestämmes vid upplåtelsen och sättes till 3.6 för hundrade av dels
det kapitalvärde lägenheten anses äga, då den till lägenhetsinnehavaren
upplåtes, vilket värde för ouppodlad och obebyggd lägenhet dock ej må
sättas högre än 20 kronor för hektar, impedimenter oberäknade, dels
den odlingshjälp, som på sätt nedan sägs till lägenhetsinnehavaren kommer
att utgå.
Mom. 19. Innehavare av skogstorp, som väl hävdat detsamma,
skall äga att omedelbart efter utgången av löpande fardagsår erhålla
torpet på arrende under femtio år, med tillgodonjutande av de frihetsår,
som återstå enligt den förra upplåtelsen, samt i övrigt i tillämpliga delar
på de villkor, som föreskrivits rörande ovannämnda odlingslägenheter;
skolande domän styrelsen äga föreskriva de jämkningar i upplåtelsevillkoren,
som må finnas nödiga.
Mom. 20. Innehavare av skogstorp, som erhållit torpet på arrende
under femtio år enligt de villkor, som ovan föreskrivits rörande
odlingslägenheter, skall vara berättigad att av allmänna medel i odlingshjälp
erhålla 750 kronor, varav, i den mån beloppet icke förut uppburits,
utbetalas tredjedelen, då lägenhetens uthusbyggnad är färdig och
godkänd, tredjedelen, då manbyggnaden är färdig och godkänd, och
tredjedelen, då minst en hektar vid den sista innehavarens tillträde
ouppodlad jord är bruten och försvarligt hävdad som åker.
Mom. 21. Det bidrag av allmänna medel å 500 kronor, som
skall utgå till innehavare av skogstorp enligt de före denna kungörelse
gällande bestämmelser, skall utbetalas med hälften, då lägenhetens uthusbyggnad
är färdig och godkänd, och hälften, då manbyggnaden är färdig
och godkänd.
över de sakkunnigas betänkande har domänstyrelsen den 8 februari
1913 avgivit infordrat utlåtande och därvid anfört följande.
Med anledning av de sakkunnigas uttalande, att revirförvaltarna
i de sex nordligaste länen borde åläggas att med ledning av tillgängliga
kartor och handlingar samt den kännedom, de ägde om sina revir,
upprätta förteckning över de områden, som kunde antagas lämpa sig
för upplåtande till odlingslägenheter, ville domänstyrelsen meddela,
att de områden, som tillhörde varje jägmästares förvaltning, i nämnda
sex län i medeltal för revir utgjorde:
i Norrbottens län omkring 173,000 har kronoparker och överloppsmarker,
i Västerbottens » d 93,000 » » » y>
i Västerno ridande» » 34,400 » d
Domö/n styrelsent -
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.
i Jämtlands län omkring 31,100 har kronoparker
i Gävleborgs » » 20,200 » s> ; och
i Kopparbergs )) » 74,100 » )>
Härtill komme betydande områden, utgörande antingen allmänna
skogar av annan natur än nyss nämnts eller ock enskilda under skogsstatens
kontroll stående skogar.
Med hänsyn till de betydande vidder, det här vore fråga om, syntes
vederbörande jägmästare i allmänhet icke kunna upprätta sådan förteckning,
som nyss angivits, så framt icke särskild undersökning dessförinnan
skett. Ej heller torde dylik förteckning kunna upprättas på
sådant sätt, att de angivna områdena alltid skulle vid en kommande
undersökning kunna igenfinnas å marken, hälst som över många kronoskogar,
särskilt inom de två nordligaste länen, icke funnes andra kartor
än sådana, som upprättats vid avvittring. Å sistnämnda kartor funnes
emellertid ej angivet, vilken del av den fasta marken vore odlingsbar.
Å dylika kartor vore ej heller myrarna i allmänhet utlagda på sådant
sätt, som ens närmelsevis motsvarade verkliga belägenheten. An mindre
vore å kartorna myrarnas lämplighet eller icke lämplighet för odling
på något sätt angiven. Under sådana förhållanden syntes det domänstyrelsen,
som om den ifrågasatta förteckningen ofta skulle bliva av
obetydligt värde såsom underlag för den undersökning, som, på sätt
föreslagits, skulle därefter verkställas av extra skogs tjänsteman med
biträde av jordbrukskumiig person.
Mot förslaget i denna del vore jämväl att anmärka, att den förvaltande
jägmästarens inflytande på bestämmandet av, vilka områden
lämpligen borde upplåtas, bleve i stort sett illusoriskt, under det att
däremot distriktsassistenten och konsulenten praktiskt taget bleve bestämmande
i detta avseende. Jägmästaren bure emellertid ansvaret för
kronoskogarnas i reviret förvaltning, och därför borde vid förevarande
frågors avgörande hans ord få gälla, så mycket mera som varken överjägmästaren
eller domänstyrelsen kunde känna belägenheten av de skilda
jordområden, som föreslagits till upplåtande, eller kunde bedöma, huruvida
desamma med hänsyn till omgivande marker lämpligen borde
upplåtas. Att, såsom förslaget innebure, dessa förhållanden skulle bedömas
av personer, vilka stode helt och hållet främmande för revirets
skötsel, ansåge styrelsen ej tillrådligt.
Det borde ej vara opåkallat att i detta sammanhang erinra därom,
att vederbörande utskott vid 1912 års Riksdag, med anledning av väckta
motioner om åtgärder för underlättande av jordupplåtelser å kronomark
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 174.
23
i Norrland, uttalat, att sådana upplåtelser borde äga rum allenast under
förutsättning, att binder härför ur skogsvårdssynpunkt icke förefunnes.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott hade i denna fråga yttrat
bland annat: »Det står för utskottet fullt klart, att, vid övervägande
av det lämpliga i en kraftigare jordupplåtelsepolitik, skogsvårdsintresset
icke får tillbakasättas, utan bör naturligtvis vid utredningen av frågan
all den hänsyn tagas till detta intresse, som dess betydelse för statshushållningen
kan påkalla.»
För övrigt torde den prövning av uppgjort förslag till upplåtande
av odlingslägenheter, vilken de sakkunniga ansett böra förbehållas
domänstyrelsen, icke kunna ske utan att vederbörande jägmästare yttrat
sig om lämpligheten med hänsyn till skogsvården av de ifrågasatta
lägenheternas upplåtande.
Vad vidare undersökningsförrättarna och deras verksamhetsområden
anginge, kunde domänstyrelsen ej underlåta att uttala sina tvivelsmål
om lämpligheten av de sakkunnigas förslag härutinnan. Fn given
förutsättning för att undersökning av ifrågavarande slag skulle kunna
utföras på ändamålsenligt sätt vore, att undersökarna ägde fullständig
lokalkännedom. Med de stora verksamhetsområden, som undersökarna
enligt förslaget skulle hava, vore det emellertid ej tänkbart, att undersökarna
skulle kunna förvärva lokalkännedom ens närmelsevis så väl
som revirpersonalen beträffande respektive revir. För övrigt vore det
fara värt, att det föreslagna systemet skulle medföra större tidsutdräkt
än det nuvarande. Det kunde nämligen lätt inträffa, att sommaren
ej räckte till för utförande av alla påkallade undersökningar inom ett
distrikt, särskilt ifall undersökningsområdena vore vitt spridda. Enligt
domänstyrelsens bestämda mening borde av nu anförda orsaker ifrågavarande
undersökningar utföras av revirpersonalen.
De sakkunniga hade vidare framhållit, att enär enligt deras förslag
varje särskild upplåtelse icke skulle behöva behandlas av domänstyrelsen,
härigenom skulle vinnas stor tidsbesparing. I anledning härav ville
styrelsen — under erinran att ärenden av nu ifrågavarande slag i
regel icke vore föremål för styrelsens handläggning mera än en gång —
tillika meddela, att styrelsen läte sig angeläget vara att skyndsamt behandla
dessa ärenden, och att desamma numera i regel avgjordes inom
en eller — i enstaka undantagsfall — två veckor efter det de inkommit
till styrelsen.
Vidare kunde ifrågasättas lämpligheten av att, såsom de sakkunniga
föreslagit, å överjägmästaren ensam lägga ansvaret för prövande
av sökandenas av odlingslägenheter kvalifikationer. Överjägmästarna
24
Kungl. Maj.ls Nåd. Proposition Nr 174.
själva hade, då de senast varit församlade i Stockholm, hos domänstyrelsen
hemställt, att detta grannlaga uppdrag ej måtte anförtros dem,
och det syntes även styrelsen, som om denna prövning med större
trygghet kunde läggas i en styrelses händer. Annan myndighet än den,
som bure ansvaret för kronoskogarnas vård och förvaltning, borde dock
av naturliga skäl härvidlag ej ifrågakomma.
På grund av vad styrelsen sålunda anfört ansåge styrelsen, att de
sakkunnigas förslag om begränsning av upplåtelserna till på förhand
vederbörligen undersökta och kartlagda odlingslägenheter samt angående
sättet för undersökningarnas utförande och upplåtelsernas verkställande
icke borde vinna godkännande. Det förfaringssätt, som i dessa avseenden
hittills använts, kompletterat på sätt nådiga brevet till domänstyrelsen
den 4 oktober 1912 angåve, tillgodosåge, enligt styrelsens åsikt, bättre än
de sakkunnigas förslag såväl vederbörande sökandes skäliga anspråk på
snabbt och sakligt avgörande som ock kravet att upplåtelserna skulle
ske på sådant sätt, att en rätt vård av kronans skogar icke äventyrades.
Mot de sakkunnigas förslag i fråga om maximiareal hade styrelsen
— därest överhuvudtaget bestämmelser i sådant avseende vore av behovet
påkallade, därom styrelsen för sin del vore tveksam — ej något att
erinra, synnerligast som styrelsen redan vid flera tillfällen upplåtit större
areal än sex hektar, där tillgång på odlingsduglig mark funnits. Styrelsen
förmenade dock, att upplåtande av nu föreslagna maximiareal sällan
skulle vara lämpligt eller erforderligt. Vederbörande sökande hade ofta
önskat upplåtande av allenast till 3 å 4 hektar uppgående områden,
enär de ansett sistnämnda areal tillräcklig för sina behov och arrendeavgiften
härigenom kunnat nedbringas. Vid undersökning hade även ofta
befunnits, att å plats, som avsåges med ansökan om upplåtande av jord
till eget hem, icke funnits större vidd odlingsduglig mark än 3 å 4 hektar.
Genom särskilda kontrakt hade styrelsen, på sätt de sakkunniga
föreslagit, till innehavare av odlingslägenheter under frihetsåren upplåtit
odisponerade slåttermyrar och röjningsmarker för självväxande äng.
Någon erinran mot de sakkunnigas förslag i denna del hade styrelsen
sålunda ej att framställa.
De sakkunnigas förslag, att vid bestämmande av den årliga avgälden
markområdets värde skulle beräknas med hänsyn till det kapitalvärde,
lägenheten ansåges äga, då den upplätes till lägenhetsinnehavaren, funne
styrelsen vara att föredraga framför nuvarande bestämmelse, att det
kapitalvärde, lägenheten ansåges äga ouppodlad och obebyggd, skulle
lägges till grund för ifrågavarande beräkning. Vid upplåtandet förekomme
nämligen ej så sällan, att en del av området redan vore upp
-
25
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 174.
odlad, och borde den upplåtna odlade jorden givetvis värderas i det
skick, den befunne sig vid upplåtandet.
Mot de sakkunnigas förslag, att kapitalvärdet av ouppodlad och
obebyggd lägenhet ej skulle sättas högre än till 20 kronor för hektar,
impedimenter oberäknade, torde enligt styrelsens mening ej vara något
att erinra, vad Norrbottens och Västerbottens län anginge. I sistnämnda
två län hade nämligen vid hittills gjorda upplåtelser värdet av ouppodlad
odlingsduglig mark sällan beräknats högre än till 15 kronor per
hektar. Vad åter beträffade de sydligare av ifrågavarande sex län och
särskilt Gävleborgs län, vore markvärdet därstädes i allmänhet betydligt
högre. Under sådana förhållanden syntes det styrelsen lämpligast att
ej meddela några bestämmelser om maximivärde å till odlingslägenhet
upplåten jord.
Då styrelsen såväl i underdånig skrivelse den 13 juni 1911 i
anledning av jägmästaren von Sydows omförmälda framställning som
ock i skrivelse den 22 februari 1912 till Riksdagens Andra kammares
fjärde tillfälliga utskott i anledning av en inom kammaren väckt
motion (nr 234) angående åtgärder för underlättande av jordupplåtelser
för egna hem å kronomark i Norrland ansett sig böra ifrågasätta
sådan ändring i bestämmelserna uti kungörelsen den 18 juni 1909, att
den årliga avgäld, som det ålåge vederbörande lägenhetsinnehavare att
från och med det sextonde besittningsåret utgiva, komme att uppgå till
mindre belopp än enligt nuvarande bestämmelser, ansåge sig styrelsen
böra biträda de sakkunnigas förslag därom, att kronan icke skulle fordra
någon avgäld för de skogsprodukter, som lägenhetsinnehavare ägde rätt
erhålla i form av byggnadsvirke.
Styrelsen ville vidare framhålla, att billigheten syntes fordra,
att de, som innehade odlingslägenheter enligt äldre kontrakt och förty
vore skyldiga erlägga avgäld, som beräknats efter kapitalvärdet å såväl
marken som byggnadsvirke! och odlingshjälpen, borde, i händelse de
sakkunnigas förslag om avgäldens beräkning vunne godkännande, erhålla
den lindring i avgälden, som motsvarade räntan å byggnadsvirket.
I förenämnda underdåniga skrivelse den 13 juni 1911 hade styrelsen
hemställt, att åtgärder måtte vidtagas i syfte, att innehavare
av skogstorp, vilka erhållit upplåtelse jämlikt före år 1909 gällande
bestämmelser och vilka ännu icke fullgjort dem åliggande byggnadsskyldighet,
måtte tillerkännas rätt att utfå stadgat byggnadsbidrag
av 500 kronor i två poster på sådant sätt, att hälften utbetalades, då
lägenhetens uthusbyggnad vore färdig och godkänd, och andra hälften,
då manbyggnaden vore färdig och godkänd. Däremot hade styrelsen
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 126 höft. (Nr 174.) 4
Departement«
chefen.
26 Kungl. Ma.j:ts Nåd. Proposition Nr 174.
då funnit sig icke kunna tillstyrka, att, såsom likaledes blivit ifrågasatt,
innehavare av skogstorp skulle tillerkännas rätt att erhålla ett ytterligare
bidrag av 250 kronor, sedan å torpet uppodlats en hektar jord. Styrelsen
hade nämligen ansett, att den, som vid tiden för sålunda fullgjort odlingsarbete
innehade torpet, härigenom kunde komma att oskäligt gynnas, om
torpet efter dess upplåtande gått genom flera händer. Då de sakkunniga
emellertid nu föreslagit, att omförmälda bidrag icke skulle utbetalas förr än
minst en hektar av lägenhetens vid den siste innehavarens tillträde ouppodlade
jord blivit bruten och försvarligt hävdad såsom åker, ansåge
sig styrelsen böra biträda de sakkunnigas förslag i denna del.
Mot de sakkunnigas förslag i av styrelsen ej särskilt omförmälta
delar hade styrelsen intet att erinra.
Såsom de sakkunniga påpekat, har Kungl. Maj:t, i anledning av
Riksdagens härutinnan gjorda hemställan, genom nådigt brev till domänstyrelsen
den 4 oktober 1912 meddelat föreskrifter om vidtagande av
vissa förberedande åtgärder, åsyftande att underlätta upplåtande av
odlingslägenheter å kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste
länen. De sakkunniga hava förmält sig anse, att ytterligare åtgärder
borde vidtagas i samma syfte. Deras förslag i sådant avseende har
emellertid av domänstyrelsen befunnits mindre lämpligt. För egen del
instämmer jag härutinnan med domänstyrelsen. Vid sådant förhållande
och då ännu icke någon erfarenhet vunnits rörande verkningarna av de
genom nyssnämnda nådiga brev meddelade föreskrifterna, anser jag vad
de sakkunniga i förevarande hänseende föreslagit icke böra lör närvarande
föranleda till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Beträffande odlingslägenheternas storlek har domänstyrelsen i sin
förut omnämnda promemoria uttalat, att sådan lägenhet i regeln icke
borde av till odling lämplig jord tilldelas mera än 6 hektar. Enligt
de sakkunnigas åsikt vore berörda begränsning något för snäv; och
borde för den till odling avsedda jorden bestämmas en något större
maximiareal, exempelvis 8 hektar för fastm arks jord och 15 hektar för
myrjord. Då emellertid, såsom domänstyrelsen framhållit, det endast
i undantagsfall visat sig lämpligt och erforderligt att upplåta mera än
6 hektar odlingsmark, samt domänstyrelsen, då skäl därtill förelegat,
medgivit upplåtande av större areal sådan mark, synas mig ej heller i
detta hänseende några särskilda åtgärder behöva av Kungl. Maj:t vidtagas.
Med säkerhet torde man kunna förvänta, att domänstyrelsen
även utan därom meddelad uttrycklig föreskrift skall låta sig angeläget
vara att tillse, att odlingslägenheter tilldelas fullt tillräcklig areal såväl
27
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.
av odlingsmark som ock av slåtter- ock betesmark. Att äga tillgång
till mark av sistnämnda slag är ju för innehavare av odlingslägenheter
synnerligen viktigt, särskilt under den första tiden, innan ännu odlingsmark
blivit i tillräckligt stor utsträckning uppbruten.
Erfarenheten har givit vid handen, att den årliga avgäld, som
enligt 8 mom. i kungörelsen den 18 juni 1909 innehavare av odlingslägenhet
är skyldig att från och med det sextonde besittningsåret erlägga
för lägenheten, i allmänhet uppgår till ett i förhållande till innehavarens
ekonomiska resurser väl drygt belopp. De sakkunnigas förslag
att söka nedbringa avgäldsbeloppet genom viss ändring av nu gällande
grunder för berörda belopps bestämmande finner jag mig böra tillstyrka.
Vad domänstyrelsen anfört därom, att markvärdet vore högre i de sydligare
än i de nordligare av ifrågavarande sex län, synes ej böra föranleda
till frångående av förslaget om stadgande av ett maximivärde av
20 kronor för en hektar ouppodlad mark. Inom de nordligare länen
har ju enligt domänstyrelsens egen uppgift värdet av sådan mark sällan
beräknats högre än till 15 kronor för hektar.
Såsom domänstyrelsen framhållit, toi’de billigheten fordra, att den
sålunda ifrågasatta lindringen i avseende å avgäldsbeloppet bör tillgodokomma
jämväl innehavare av redan upplåtna odlingslägenheter.
I överensstämmelse med vad i sådant avseende föreslagits, anser jag,
att vid bestämmande av den årliga avgälden hänsyn bör tagas till
vederbörande lägenhets skick vid tiden för upplåtelsen.
Det väckta förslaget om rätt för innehavare av skogstorp att utfå
honom tillkommande statsbidrag å 500 kronor i två poster finner jag
vara välbetänkt samt ägnat att i väsentlig män understödja torparna i
deras strävanden att så snart som möjligt få torpen bebyggda och uppodlade.
Bestämmelse härutinnan torde emellertid icke böra inflyta uti
ifrågavarande kungörelse, utan synes böra i annan ordning meddelas.
Enär det enligt min mening icke förefinnes någon grundad anledning
till att innehavare av skogstorp, vilken erhållit torpet på arrende
under femtio år, icke skulle, i avseende å storleken av det honom tillkommande
statsbidraget ävensom beträffande ordningen för nämnda
bidrags utgående, likställas med innehaA^are av odlingslägenhet, finner
jag mig böra hemställa om bifall jämväl till vad de sakkunniga härutinnan
hemställt.
Med hänsyn till önskvärdheten av att skogstorpare måtte beredas
möjlighet att redan före frihetsårens slut erhålla den i åtskilliga avseenden
friare ställning, som tillkommer innehavare av lägenhet, vilken upplåtits
enligt bestämmelserna i kungörelsen den 18 juni 1909, tvekar jag
28
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.
icke att tillstyrka bifall till det väckta förslaget, att skogstorpare måtte
berättigas att vid utgången av löpande fardagsår erhålla torpet på
arrende under femtio år med rätt för torparen att tillgodoräkna sig de
frihetsår, som kunna återstå enligt den första upplåtelsen.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört, hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå Riksdagen besluta,
dels att de föreskrifter, som av 1909 års Riksdag meddelats att
lända till efterrättelse vid upplåtande av odlingslägenheter å kronoparker
och överlopps marker i de sex nordligaste länen, må, i den mån samma
föreskrifter återfinnas i 8 och 19 mom. av ovannämnda kungörelsen den
18 juni 1909, erhålla följande ändrade lydelse, att gälla från tid, som
av Kungl. Maj:t bestämmes:
8. Lägenhetsinnehavaren skall vara skyldig att från och med
sextonde besittningsåret för lägenheten erlägga en årlig avgift, som bestämmes
vid upplåtelsen och sättes till 3.6 för hundrade av dels det
kapitalvärde lägenheten anses äga vid tiden för upplåtelsen, vilket värde
för ouppodlad och obebyggd lägenhet dock ej må sättas högre än till
20 kronor för hektar, impedimenter oberäknade, dels ock den odlingshjälp,
som, på sätt nedan sägs, kommer att utgå till lägenhetsinnehavaren.
Innehavare av lägenhet, för vilken enligt tidigare bestämmelser
den årliga avgiften beräknats jämväl med hänsyn till den rätt till byggnadsvirke,
varom nedan förmäles, skall för framtiden erhålla den nedsättning
i avgiftsbeloppet, som motsvarar räntan, beräknad efter 3.6 för
hundrade, å värdet av byggnadsvirket.
19. Innehavare av skogstorp, som väl hävdat detsamma, skall
äga att vid utgången av löpande fardagsår erhålla torpet på arrende
under femtio år med rätt att tillgodonjuta enligt föregående upplåtelse
möjligen återstående frihetsår.
Har innehavare av skogstorp erhållit torpet på arrende under
femtio år, skall han äga rätt att av allmänna medel erhålla — utöver
honom jämlikt äldre bestämmelser tillkommande statsbidrag å femhundra
kronor — ytterligare tvåhundrafemtio kronor eller sålunda tillhopa
sjuhundrafemtio kronor. Av sistnämnda belopp skall, i den mån detsamma
icke redan uppburits, utbetalas tredjedelen, då torpets uthusbyggnad
är färdig och godkänd, tredjedelen, då manbyggnaden är
färdig och godkänd, samt återstoden, då minst en hektar jord, som
vid tiden för innehavarens tillträde varit ouppodlad, är bruten och försvarligt
hävdad såsom åker.
Beträffande arrende, som i detta mom. avses, skola i övrigt uti
tillämpliga delar lända till efterrättelse de bestämmelser, som i denna
29
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 174.
kungörelse meddelats angående odlingslägenheter; ägande domänstyrelsen
att i fråga om upplåtelsevillkoren föreskriva erforderliga jämkningar;
dels ock att innehavare av skogstorp, vilken ej erhållit torpet på
arrende, skall äga att av honom tillkommande statsbidrag å femhundra
kronor uppbära hälften, då torpets uthusbyggnad är färdig och godkänd,
samt återstoden, då manbyggnaden är färdig och godkänd.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnade, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga . . . till detta protokoll
utvisar, skulle avlåtas till Riksdagen.
Ur protokollet:
Gösta Alstermark.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 126 höft. (Nr 174.)