Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

1

Nr 170.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående grunder
för upplåtande av egnahemslägenheter från vissa
kronoegendomar; given Stockholms slott den 14 mars
1913.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t bärmed föreslå Riksdagen
besluta,

dels att i bilagda förslag intagna grunder för upplåtande av
egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar skola från och med
den 1 januari 1914 lända till efterrättelse;

dels ock att Kungl. Maj:t skall äga meddela de närmare bestämmelser,
som kunna finnas erforderliga för tillämpningen av nyssnämnda
grunder samt för övergången från de i förevarande hänseende nu gällande
föreskrifter.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Alfred Petersson.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 122 höft. (Nr 170)

1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

Förslag

till

grunder för upplåtande av egnahemslägenheter från vissa
kronoegendomar.

1. Såsom egnahemslägenheter må från här nedan omförmälda
egendomar upplåtas såväl bostadslägenheter som jordbrukslägenheter,
därvid skall iakttagas, att, såvitt fråga är om bostadslägenheter, dessa
i allmänhet ej böra tilltagas större, än att en blivande köpare för deras
förvärvande och bebyggande bör kunna erhålla lån från egnahemslånefonden,
att jämväl beträffande jordbrukslägenheter hänsyn bör tagas till
möjligheten för blivande köpare att, i den mån behov därav må föreligga,
kunna erhålla egnahemslån, samt att, där ej särskilda skäl därtill
föranleda, jordbrukslägenhet ej må göras större, än att den i uppodlat
skick kan brukas utan nämnvärt anlitande av legd arbetskraft.

2. Sådana under förvaltning av domänstyrelsen ställda och för
statsverkets räkning utarrenderade jordbruksegendomar, som vid löpande
arrendeperiods utgång, enligt Riksdagens beslut, må utan Riksdagens
vidare hörande försäljas och vilka med avseende å föreliggande omständigheter
befinnas lämpliga att helt eller delvis användas till bildande av
egnahemslägenheter, må enligt plan, som av Kungl. Maj:t fastställes,
fördelas i lämpliga lotter och, såvitt angår lotter, som äro hänförliga till
egnahemslägenheter, upplåtas i den ordning nedan sägs.

3. Vad sålunda medgivits skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om sådana till inköpta skogsegendomar hörande områden, som
enligt Riksdagens beslut må av Kungl. Maj:t utan Riksdagens vidare
hörande försäljas.

4. Förslag till åtgärder i förberörda hänseende må uppgöras,
såvitt fråga är om utarrenderad egendom, vid egendomens uppskattning
till försäljning eller förnyad utarrendering men eljest i den mån domänstyrelsen
så finner lämpligt, därvid skall iakttagas — förutom att före -

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

nämnda bestämmelser angående storlek å egnahemslägenheter skola lända
till efterrättelse — att i förslaget skola upptagas särskilda försäljningsoch
arrendevärden för varje lägenhet.

5. Därest i avseende å annan jordbruksegendom, än som i 2
mom. avses, det vid egendomens uppskattning för förnyad utarrendering
finnes lämpligt, att egendomen eller del därav användes till bildande
av egnahemslägenheter, må förslag härtill, med iakttagande av de i
4 mom. meddelade föreskrifter, upprättas och frågan därefter, i händelse
Kungl. Maj:t finner förslaget om lägenheters upplåtande förtjäna beaktande,
underställas Riksdagens prövning.

6. Yad i 5 mom. sägs skall äga motsvarande tillämpning, därest
till skogsegendomar i andra län än de sex nordligaste hörande områden,
som icke beröras av medgivandet i 3 inom., finnas böra användas till
bildande av egnahemslägenheter; dock att i ty fall det ankommer på
domänstyrelsen att i varje fall förordna om förslags upprättande.

7. Där upplåtelse i förenämnda syfte blivit i föreskriven ordning
beslutad, må lägenhet, som är bebyggd med enskild person tillhörande
boningshus, därest denne är mindre bemedlad eller obemedlad, hembjudas
honom till inlösen mot det lägenheten åsätta försäljningsvärde.

8. Jämväl lägenhet, som är bebyggd med kronan tillhöriga hus,
må hembjudas brukaren, därest denne är mindre bemedlad eller obemedlad
samt antingen brukaren själv eller ock han och medlemmar av hans
familj före honom tillsammans innehaft lägenheten under en tid av
minst fem år och därunder väl hävdat densamma.

9. I fråga om lägenheter, som icke, efter ty i 7 och 8 mom.
sägs, hembjudas viss person, skall gälla:

att lägenhet skall utbjudas till försäljning under hand mot köpeskilling,
minst motsvarande det åsätta saluvärdet;

att till köpare må antagas allenast mindre bemedlad eller obemedlad,
som äger god frejd och gjort sig känd för arbetsamhet, sparsamhet,
nykterhet och hederlig vandel samt, vad jordbrukslägenhet beträffar,
äger förutsättningar för drivande av ett mindre jordbruk;

att lägenhet, där ej särskilda skäl därtill föranleda, ej må upplåtas
till den, som redan äger fast egendom av den storlek, att därå
kan födas en familj, samt att ej mer än en lägenhet må upplåtas till
samma person;

att, där från två eller flera lämpliga personer anbud inkomma till
det åsätta saluvärdet eller däröver, auktion mellan anbudsgivarna skall
anställas för avgörande av företrädet emellan dem;

att, om å lägenhet icke avgives köpeanbud, som finnes antagligt,

4

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 170.

lägenheten skall, där så av domänstyrelsen befinnes ändamålsenligt,
genom dess försorg utarrenderas på viss kortare tid, varunder lägenheten
fortfarande bör utbjudas till försäljning under hand; samt

att, i händelse lägenheten icke varder utarrenderad eller, där sa
skett, antagligt köpeanbud å densamma icke avgives, det skall ankomma
på Kungl. Maj:t att avgöra, huruvida lägenheten skall, där så låter sig
göra, återförenas med stamhemmanet eller om fortsatta försök skola
göras med lägenhetens upplåtande under hand eller om densamma skall å
auktion till den högstbjudande försäljas, i vilket sistnämnda fall antagligheten
av det högsta anbudet skall, där detta icke uppgår till saluvärdet,
underställas Kungl. Majrts prövning.

10. Därest hembud, varom i 7 och 8 mom. förmäles, icke antages,
skall det ankomma på domänstyrelsen att pröva, huruvida lägenheten
skall utbjudas till försäljning i den ordning, som i 9 mom.
sägs, eller på annat sätt disponeras.

11. I fråga om arrende, varom här förut förmäles, skall i tillämpliga
delar gälla vad i allmänhet är stadgat angående arrende av kronans
jordbruksdom äner.

12. Därest i något fall upplåtelse under tomträtt finnes böra äga
rum, må sådant efter Kungl. Maj:ts beprövande ske; dock att kronan
icke må i något fall utan Riksdagens särskilda medgivande betungas
med skyldighet att vid besittningstidens utgång lösa å området uppförda
byggnader eller andra inrättningar.

13. Köpeskilling för lägenhet, varom nu är fråga, skall betalas
kontant med en tiondel vid köpeavhandlingens upprättande samt med
återstående nio tiondelar vid tillträdet; dock att med betalningen av
även förstnämnda tiondel kan få anstå till tiden för tillträdet, såvida två
av Kungl. Maj:ts befallningshavande som vederhäftiga ansedda personer
borga en för båda och båda för en såsom för egen skuld för samma
betalning.

Köpare, som därom framställer begäran vid anbudets avgivande,
må emellertid kunna medgivas att gälda köpeskillingen genom avbetalningar
i den ordning, varom i 14 mom. förmäles, därvid å oguldet
belopp skall erläggas ränta efter 3.6 för hundra om året.

14. Där köpare finnes böra medgivas att erlägga köpeskillingen
genom avbetalningar, skola beträffande dess gäldande gälla följande bestämmelser,
nämligen:

a) i fråga om jordbrukslägenheter:

att en tiondel av köpeskillingen erlägges kontant vid köpeavhandlingens
upprättande; dock att denna tiondel kan få betalas vid tillträdet,

5

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 170.

såvida två av Kungl. Maj:ts befallningshavande som vederhäftiga ansedda
personer borga en för båda och båda för en såsom för egen skuld för
samma betalning;

att återstoden uppdelas i två lika delar, eu amorteringsdel och en
stående del;

att å amorteringsdelen erlägges, intill dess densamma blivit till
fullo gulden, en annuitet av sex för hundra, varvid såsom ränta räknas
3.6 för hundra å det oguldna kapitalbeloppet av amorteringsdelen;

att amorteringsskyldigheten inträder med fjärde året efter utgången
av det kalenderår, under vilket tillträdet ägt rum; dock att amorteringsskyldighetens
inträdande ma efter Kungl. Maj:ts befallningshavandes
beprövande framflyttas intill femtonde året efter året för tillträdet, därest
vid upplåtelsen lägenheten är till avsevärd del ouppodlad eller ej försedd
med nödiga byggnader eller ock andra liknande skäl för beviljande av
anstånd föreligga;

att, intilldess kapitalavbetalningen börjar, endast ränta å det hela
erlägges;

att därefter erlägges, jämte annuiteten å amorteringsdelen, ränta
å stående delen, intill dess jämväl denna del till fullo inbetalts;

att_ det skall stå lägenhetsägaren fritt att när som helst inbetala
köpeskillingen i dess helhet jämte upplupna räntor samt att göra de
avbetalningar, han önskar, å stående delen;

att med undantag för de fall, om vilka här nedan förmäles, den
stående, delen icke kan från statens sida uppsägas, förrän amorteringsdelen
till fullo guldits;

att likväl i varje fall den stående delen skall vara gulden inom
fem år från det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras;

att,, därest lägenheten icke inom avtalad tid bebygges eller densamma
till jord eller byggnader vanvårdas eller å lägenheten befintlig
skog avverkas hårdare, än som erfordras för gårdens behov eller för
uppodling av därtill tjänlig mark, eller föreskrivna rånte- och kapitalavbetalningar
icke ordentligt fullgöras, vad av köpeskillingen återstår
oguldet jämte ränta skall, där sådant från statens sida påfordras, genast
vara till betalning förfallet;

att detsamma skall gälla, där lägenheten övergår till annan än
efterlevande make eller bröstarvinge eller efterlevande make och bröstarvinge,
vilka behålla lägenheten oskiftad, så framt icke den nye innehavaren
prövas uppfylla ovan angivna villkor för att kunna antagas
såsom köpare i första hand;

att, där eljest uppsägning, efter ty förut är sagt, ifrågakommer

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

från statens sida, lägenhetsinnehavaren skall äga åtnjuta sex månaders
uppsägningstid;

att köparen skall vid tillträdet å oguldna delar av köpeskillingen
avlämna med inteckningsmedgivande försedd förbindelse, avfattad i överensstämmelse
med vad ovan föreskrivits; samt

att, därest köparen så önskar, köpeskillingen må erläggas på sätt
här nedan under b) stadgas;

b) i fråga om bostadslägenheter:

att köpeskillingen skall erläggas under tio år med en tiondel årligen,
i avseende vara skall iakttagas, att första tiondelen erlägges kontant
vid köpeavhandlingens upprättande, dock att denna tiondel kan få
betalas vid tillträdet, såvida två av Kungl. Maj:ts befallningshavande
som vederhäftiga ansedda personer borga en för båda och båda för en
såsom för egen skuld för samma betalning;

att vid tillträdet skall avlämnas förbindelse med inteckningsmedgivande
å återstående nio tiondelar av köpeskillingen jämte ränta; samt
att vad ovan i fråga om jordbrukslägenheter stadgats beträffande
förbehåll för staten att i vissa fall påfordra köpeskillingens omedelbara
likviderande skall i tillämpliga delar gälla även i fråga om nu förevarande
lägenheter.

15. Köpare av obebyggd lägenhet skall vid tillträdet avlämna
förbindelse att inom fem år hava lägenheten bebyggd med bostad och,
där fråga är om jordbrukslägenhet, jämväl med för lägenhetens skötsel
i övrigt nödiga byggnader, vid äventyr, därest så icke sker, att utöver
den avtalade köpeskillingen gälda ytterligare ett belopp, motsvarande
en femtedel av köpeskillingen. Förbindelsen skall tillika innefatta medgivande,
att berörda fordringsbelopp må i lägenheten intecknas. Efter
framställning av köpare, som äger för lägenhetens skötsel lämplig, å
annan fastighet belägen byggnad, skall emellertid Kungl. Maj :ts befallningshavande
äga att, i den mån sådant prövas skäligt, medgiva befrielse
från byggnadsskyldighetens fullgörande.

16. Inteckning, varom i. 15 mom. förmäles, må, där vederbörande
köpare fått egnahemslån sig beviljat, kunna efter Kungl. Maj:ts
befallningshavandes beprövande i anseende till förmånsrätten nedflyttas
närmast efter den för egnahemslånet erforderliga inteckning.

17. Köpebrev utfärdas vid tillträdet, sedan föreskrivna villkor
blivit uppfyllda.

18. Där beträffande område, som befinnes lämpligt att användas
till bildande av egnahemslägenheter, anledning yppas att antaga, att
anbud å området kommer att göras av bolag eller förening, som upp -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170. 7

fyller villkoren för erhållande av lån från jordförmedlingsfonden, må
området vid uppskattmngsförrättningen värderas jämväl för försäljning
1 odelat skick. I händelse från bolag eller förening, som ovan sagts,
inkommer anbud, uppgående till minst det området åsätta saluvärdet,
samt fråga ar om egendom, som enligt Riksdagens beslut får av Kungl.
iJajjt utan Riksdagens vidare hörande försäljas, må anbudet av Kungl.

ap t antagas. Därest åter fråga är om annan egendom än nyss nämnts,
skaR anlmdet om detsamma av Kungl. Maj:t finnes förtjäna avseende
underställas Riksdagens prövning.

19. Avskiljandet av de till försäljning i ovan angiven ordning
avsedda lagenheterna och områdena må efter domänstyrelsens beprövande
kunna aga rum såväl genom ägostyckning som genom avsöndring.

20\ Kar lagenhet eller område, som för föryttring till enskild
person, bolag eller förening avskiljes från kronoegendom, får mantal
sig åsatt, skall sådan lagenhet 1 jordeboken upptagas under titel »utsockne
eller allmänt frälse».

8

Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition Nr 170.

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å Stockholms
slott den 14 mars 1913.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve EHRENSVARD,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

friherre ADELSWÄRD,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Departementschefen, statsrådet Petersson, anförde härefter.

Jämlikt av Kungl. Maj:t den 20 januari 1911 givet bemyndigande
tillkallade dåvarande chefen för jordbruksdepartementet samma dag tern
sakkunniga personer, nämligen godsägaren friherre M. Ramel, nuvarande
överdirektören W. Flack, sekreteraren hos Östergötlands lans husha -nin»^sällskap M. Y. Heyman, sekreteraren hos Norrbottens lans hushållningssällskap
fil. doktorn P. Hellström samt fil. doktorn A Molin, att
verkställa utredning av egnahemsfrågan samt utarbeta förslag dels till
de förändringar i gällande bestämmelser för statens egnahemslanerorelse,
vilka på grund av vunnen erfarenhet kunde befinnas onskvarda, dels ock
till de ytterligare åtgärder, som från statens sida kunde vidtagas Klätt
underlätta och befordra egnahemsbildnmgen. .

Med skrivelse den 31 december 1912 hava de sakkunniga överlämnat
den del av sitt betänkande, som avser upplåtande av egnahems -

9

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 170.

lägenheter från vissa kronoegendomar ävensom upplåtande av lägenheter
å kronoparker och överloppsmarker i de sex nordligaste länen.
Denna senare fråga lämnar jag för tillfället å sido och vill nu endast
till behandling upptaga frågan om upplåtande av egnahemslägenheter
från vissa kronoegendomar.

De sakkunniga hava vid avgivande av sitt betänkande jämväl
haft att taga i övervägande följande på Kungl. Maj:ts prövning beroende
framställningar i nu förevarande ämne. Uti skrivelse den 25
maj 1910 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring av gällande grunder för åtgärder i
syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda tillfälle att förvärva
egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar, att beträffande
amortering av köpeskilling för jordbrukslägenhet anstånd måtte kunna
i större omfattning än nu finge äga rum medgivas intill femtonde året
efter året för tillträdet. Över denna framställning avgav domänstyrelsen
utlåtande den 24 november 1911 och bifogade därvid, bland annat,
yttranden av Kungl. Maj:ts samtliga befallningshavande och domänintendenterna
i åtskilliga län. Vidare har domänstyrelsen i skrivelse
den 27 september 1912 gjort framställning om vidtagande av åtgärder
för vinnande av större trygghet än vad enligt gällande bestämmelser
vore möjligt för att en försåld obebyggd egnahemslägenhet bleve bebyggd
inom föreskriven tid. Slutligen har domänstyrelsen i skrivelse
likaledes av den 27 september 1912 hemställt om vissa ändringar i föreskrifterna
om sättet för egnahemslägenheters utbjudande till försäljning.

Över de sakkunnigas betänkande har domänstyrelsen den 8 februari
1913 avgivit infordrat utlåtande.

I sitt betänkande hava de sakkunniga till en början lämnat en kort
historik över frågan om upplåtande av egnahemslägenheter från kronoegendomar.
Berörda fråga ginge i tiden tillbaka till 1889 års Riksdag,
då i Andra kammaren väckts två motioner, däri föreslagits att genom
styckning av kronodomäner bereda möjlighet för mindre bemedlade att
förvärva egna jordbruk. Frågan hade dock förfallit vid nämnda riksdag
liksom även vid den nästföljande, då liknande motioner framlagts.

1891 års Riksdag hade emellertid, på framställning av Kungl. Maj:t,
beslutat, att där å kronoegendom, som i enlighet med förut fattat beslut
finge försäljas, utan att Riksdagens vidare hörande erfordrades, funnes
lägenhet, vilken ansåges lämpligen kunna från egendomen avsöndras
och särskilt för sig avyttras, på Kungl. Maj:t skulle ankomma att utan
auktion upplåta sådan lägenhet åt innehavaren, under villkor, att sedan
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 122 käft. (Nr 170.) 2

De

sakkunniga.

10 - Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

värdet å lägenheten blivit i den för arrendeuppskattningar stadgade
ordning utrönt, för lägenheten erlades en köpeskilling motsvarande detta
värde, att köparen skulle äga inbetala köpeskillingen under loppet av
10 år med en tiondel årligen, såvida han för fullgörande härav ställde
godkänd säkerhet, samt att upplåtelsen skulle äga rum i form av jordavsöndring.

Med anledning av nämnda beslut hade genom nådigt brev den
22 december 1893 meddelats närmare bestämmelser att lända till efterrättelse
vid upplåtelser av ifrågavarande slag.

Genom beslut av 1894 års Riksdag hade möjliggjorts att i större
omfattning än förut från kronoegendomar upplåta till egna hem avsedda
lägenheter. Enligt berörda beslut skulle nämligen styckning av eller
avsöndring från för ändamålet lämpliga kronoegendomar kunna ske —
icke blott, såsom förut, efter Kungl. Maj:ts beslut, beträffande sådana
egendomar, som finge försäljas utan Riksdagens hörande — utan
även, efter Riksdagens prövning, i fråga om andra kronoegendomar.
Därest å sådan egendom, som bleve föremål för styckning
eller avsöndring, funnes lägenhet, som vore bebyggd med enskild
person tillhöriga hus, skulle dylik lägenhet hembjuda^ denne till inlösen
mot det lägenheten åsätta försäljningsvärdet. Övriga till egna
hem avsedda lägenheter skulle utbjudas till försäljning under hand,
samt, där ingen köpare på detta sätt kunnat erhållas, försäljas på
offentlig auktion. Köpeskillingen skulle få inbetalas under loppet av
tio år med en tiondel årligen, så vida köparen ställde godkänd säkerhet,
i fråga om bebyggd lägenhet, för hela köpeskillingen samt, i fråga
om obebyggd lägenhet, för de avbetalningar, som erfordrades för halva
köpeskillingens erläggande. Obebyggd lägenhet skulle bebyggas inom
fem år, vid äventyr att ogulden del av köpeskillingen genast skulle vara
till betalning förfallen.

Genom nådigt brev den 25 september 1896 hade sedermera meddelats
reglementariska föreskrifter att lända till efterrättelse vid upplåtelser
av ifrågavarande slag.

De av 1894 års Riksdag antagna bestämmelserna angående upplåtande
av lägenheter från kronoegendomar hade gällt till utgången av
år 1909. Sistnämnda års Riksdag hade nämligen med några smärre
jämkningar godkänt ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag till nya bestämmelser
härutinnan, vilka bestämmelser, i den män de avveke från de
förut gällande, huvudsakligen vore av följande innehåll. Upplåtelser av
kronojord medgåves för bildande jämväl av bostadslägenheter. Hembudsrätt
skulle under vissa villkor tillkomma även brukare av lägen -

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

het, som vore bebyggd med kronan tillhöriga hus. Auktion å lägenhet
skulle hållas endast i händelse flera lika höga anbud inkommit. Köpare av
obebyggd lägenhet vore pliktig att avlämna förbindelse att inom fem
år hava lägenheten bebyggd, vid äventyr, därest så icke skedde, att
utöver den avtalade köpeskillingen gälda ytterligare ett belopp, motsvarande
en femtedel av köpeskillingen; och skulle förbindelsen tillika
innefatta medgivande, att berörda fordringsbelopp finge intecknas i. lägenheten.
Angående sättet för köpeskillingens erläggande skulle i fråga
om bostadslägenheter gälla samma bestämmelser, som tidigare gällt beträffande
jordbrukslägenheter, varemot i fråga om lägenheter av sistnämnda
slag medgåves amortering i huvudsaklig överensstämmelse med
de för statens egnahemslån gällande föreskrifter.

Dessa nya bestämmelser återfunnes i den ännu gällande kungörelsen
den 31 december 1909 angående förändrade grunder för
åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda tillfälle
att förvärva egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar.
Samma dag hade avlåtits nådigt brev till domänstyrelsen med närmare
bestämmelser angående upplåtelser av lägenheter i enlighet med nyssnämnda
kungörelse.

I vilken utsträckning upplåtande av lägenheter jämlikt kungörelsen
den 31 december 1909 ägt rum under åren 1911 och 1912, framginge
av en utav de sakkunniga upprättad, med A betecknad tablå, som finnes
fogad vid detta protokoll. Antalet lägenheter, varå Kungl. Maj:ts
vederbörande befallningshavande under år 1911 utfärdat köpebrev,
utgjorde 123, och antalet lägenheter, varå köpebrev utfärdats under
år 1912, 177, eller under båda åren tillsammans 300. För de flesta
av dessa lägenheter vore köpeskillingen ganska låg. För 142 eller sålunda
nära hälften av lägenheterna uppginge nämligen köpeskillingen
till högst 1,000 kronor. En köpeskilling av över 7,000 kronor, vilket
belopp intill 1912 års utgång utgjort värdegränsen för erhållande av. egnahemslån
av statsmedel för jordbrukslägenheter, förekomme endast i fråga
om 9 lägenheter. Till jämförelse med uppgifterna i förenämnda tablå
meddelades i en av de sakkunniga jämväl upprättad, med B betecknad
tablå, som likaledes finnes fogad vid detta protokoll, uppgift å antalet
lägenheter, vilka enligt under åren 1910 och 1911 fattade beslut varit avsedda
att försäljas jämlikt kungörelsen den 31 december 1909, men icke funnit
köpare vid tiden för arrendeperiodens utgång. Antalet dylika lägenheter
vore endast 60, och av dessa hade två blivit sålda efter arrendetidens
utgång. I nämnda antal inginge vidare 6 lägenheter, vilka finge
tillträdas först år 1913 och således kunde finna köpare före tillträdesdagen.

12

Upplåtande
av lägenheter
utan Riksdagens
hörande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

De sakkunniga ville särskilt framhålla, hurusom de upplåtelser av
egnahem slagen heter från kronodomäner, som under de sista årtiondena ägt
rum, utgjorde ett viktigt led i de av staten understödda strävandena att
bereda mindre bemedlade personer tillfälle att på fördelaktiga villkor förvärva
egna hem. Tillgången på till dylika egnahemslägenheter lämplig
kronojord vore i flera delar av landet så stor, att staten härigenom ägde
i sin hand ett medel att i viss mån reglera tillgången på egnahemslägenheter
och därmed även att motverka en alltför kraftig stegring av jordvärdet.
Att märka vore vidare, att, tack vare de för köparna gynnsamma bestämmelserna
angående sättet för köpeskillingens gäldande, anlitandet av
egnahemslånefonden i icke oväsentlig män minskades och därmed även
behovet att till densamma upplåna kapital.

Frågan om sättet för upplåtande av lägenheter å kronojord måste
därför anses stå i mycket nära samband med egnahemsfrågan i övrigt.
På grund härav och enär åt de sakkunniga uppdragits att utreda egnahemsfrågan
i hela dess vidd, hade de sakkunniga ansett sig böra till
behandling upptaga även förstnämnda fråga. För att kunna bilda sig
en föreställning om, huruvida bland dem, som i praktiken skulle tillämpa
i ämnet gällande bestämmelser, förefunnes någon allmän önskan att få
dem förändrade, hade de sakkunniga hos samtliga domänintendenter och
landskamrerare i de län, där antalet kronoegendomar vore av någon betydenhet,
anhållit om upplysning, huruvida några ändringar i samma
bestämmelser förmenades vara av behovet påkallade. Av de inkomna
svaren ansåge sig de sakkunniga hava fått bekräftat, att vid tillämpningen
av bestämmelserna i fråga åtskilliga brister visat sig vidlåda
desamma, särskilt beträffande förfaringssättet vid försäljningen och köpeskillingens
erläggande.

Enligt kungörelsen den 31 december 1909 ägde Kungl. Maj:t icke
utan Riksdagens hörande besluta om egnahemsupplåtelser från andra
utarrenderade kronoegendomar än sådana, som vid löpande arrendeperiods
utgång finge enligt Riksdagens beslut försäljas utan Riksdagens
vidare hörande, eller med andra ord sådana, som lämnade högst 600
kronor i årligt arrende.

Vid flera tillfällen hade emellertid ifrågasatts att utsträcka den åt
Kungl. Maj:t sålunda medgivna försäljningsrätten. Senast vid 1912 års
riksdag hade härom gjorts framställning, vilken dock av Riksdagen
avslagits. Enligt de sakkunnigas mening skulle det ur egnahemssynpunkt
vara önskligt, att Kungl. Maj:t erhölle rätt att utan Riksdagens
hörande avgöra om styckning och försäljning till egnahemslägenheter

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

av därför lämpliga kronoegendomar, även om desamma lämnade mera än
600 kronor i årligt arrende. Då emellertid Riksdagen så nyligen som
skett avslagit en framställning i sådant syfte, hade de sakkunniga
ansett sig icke böra nu framlägga ett dylikt förslag, utan ville de för
närvarande allenast framhålla önskvärdheten av en förändring i antydd
riktning.

I 4 mom. uti kungörelsen den 31 december 1909 stadgades, att
förslag till åtgärder för upplåtande av egnahemslägeuheter från utarrenderad
kronoegendom skulle uppgöras vid egendomens uppskattning
till försäljning eller förnyad utarrendering. I Riksdagen hade emellertid
flera gånger väckts förslag i syfte att möjliggöra försäljning av
dylik egendom även under arrendetiden. Senast vid 1912 års Riksdag
hade genom motion i Andra kammaren framställts förslag i denna
riktning. Med anledning av sistnämnda motion hade Riksdagen beslutat
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning, huruvida ej
på framställning eller efter medgivande av arrendator eller dennes rättsinnehavare
försäljning av kronans jordbruksdomäner eller delar av
sådana måtte kunna ske jämväl under löpande arrendetid.

En förändring av ifrågavarande stadgande i sålunda föreslagen
riktning syntes de sakkunniga vara av behovet påkallad. Otvivelaktigt
kunde fall inträffa, då det vore önskligt, att försäljning av utarrenderad
kronoegendom komme till stånd redan under löpande arrendetid. Exempelvis
kunde det för såväl staten som arrendatorns familj vara fördelaktigt,
att försäljning skedde vid arrendatorns död. Genom ett stadgande
i föreslagen riktning skulle även å egendomen bosatta torpare
beredas möjlighet att tidigare än nu kunde ske förvärva äganderätt till
av dem brukade torp. För staten torde enligt de sakkunnigas mening
icke någon olägenhet kunna uppkomma därav, att försäljning tillätes
under löpande arrendeperiod, i händelse staten och arrendatorn härom
vore ense.

I ännu högre grad skulle emellertid enligt de sakkunnigas mening
egnahemsbildandet främjas, därest arrendelagen ändrades därhän,
att staten medgåves att i arrendekontrakt göra förbehåll om rätt
att under arrendetiden upplåta till egnahemslägenheter lämpliga områden.
Härigenom skulle nämligen försäljning av dylika lägenheter
under en längre tidsperiod möjliggöras. Visserligen hade Riksdagen
avslagit en år 1909 framlagd proposition, däri förslag väckts om sådan
ändring i arrendelagen, att i kontrakt angående utarrenderande av kronan
tillhörig jordbruksdomän skulle få intagas förbehåll om skyldighet för
arrendatorn att under arrendetiden avstå område, som erfordrades för

Upplåtande
av lägenheter
under
löpande
arrendeperiod.

Köpares

kvalifika tioner.

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

allmänt ändamål eller för undersökning eller tillgodogörande av mineralfyndighet.
. Den And 1909 års Riksdag sålunda avsedda ändringen i arrendelagen
torde dock ej böra jämnställas med den nu ifrågasatta ändringen,
vilken icke syntes behöva vålla några egentliga olägenheter. Vid arrendeavtals
ingående borde nämligen vissa bestämda områden kunna angivas
såsom möjligen avsedda att under arrendetiden i händelse av behov frånskiljas
egendomen. Dessa områden borde på förhand särskilt värderas
och uppskattas, varjämte i kontraktet borde intagas bestämmelser om
huru stort belopp skulle avdragas från arrendesumman för varje särskild
lägenhet, vilken under arrendetiden frånskildes egendomen för att upplåtas
till eget hem. Möjligt vore visserligen, att staten genom uppställande
av dylika villkor i arrendekontrakt icke skulle kunna betinga
sig fullt så höga arrenden som eljest, men minskningen torde i allmänhet
icke bliva avsevärd. I alla händelser borde icke farhågan härför tillmätas
avgörande betydelse, enär det ju onekligen såväl för staten som för
egnahemsrörelsen vore av stor betydelse, att staten vid efterfrågan å
egnahemslägenheter kunde i marknaden utsläppa lämpligt antal sådana
och icke såsom nu vore nödsakad att forcera försäljningen, innan utarrenderande
av huvudfastigheten ägde rum. De sakkunniga ansåge sig
dock ej för närvarande böra avgiva formligt förslag till dylik lagändring,
enär densamma icke skulle inverka på bestämmelserna uti ifrågavarande
kungörelse, utan ville de sakkunniga nu endast erinra om behovet av
en sådan lagändring.

Uti ifrågavarande kungörelse funnes i fråga om köpare av sådan
lägenhet, som icke skulle hembjudas viss person, stadgat, att köparen skulle
vara mindre bemedlad eller obemedlad, äga god frejd och hava gjort
sig känd för arbetsamhet och hederlig vandel samt, vad köpare av jordbrukslägenhet
beträffar, äga förutsättningar för drivande av ett mindre
jordbruk. Dylika bestämmelser saknades däremot beträffande sådan person,
vilken ägde rätt att erhålla hembud å lägenhet, ehuru visserligen stadgandet,
att lägenhet »må» hembjudas denne, inrymde Kungl. Maj:ts
befallningshavande befogenhet att pröva hembudstagarens lämplighet. De
sakkunniga ansåge emellertid, att beträffande varje köpare av lägenhet,
varom nu vore fråga, borde uttryckligen fordras samma intyg om god
frejd, sparsamhet, nykterhet och hedrande vandel, som krävdes av egnahemslånesökande.
Vad anginge kvalifikationen »mindre bemedlad eller
obemedlad», måste visserligen sådan egenskap anses vara stadgad även
beträffande köpare av hembjuden lägenhet, då ju ifrågavarande kungörelse
avsåge upplåtelser endast åt mindre bemedlade och obemedlade. Som
emellertid berörda kvalifikation särskilt föreskrivits i fråga om icke hem -

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

budsberättigad köpare, borde enligt de sakkunnigas mening, för undvikande
av missförstånd, samma kvalifikation uttryckligen stadgas även
beträffande bembudsberättigad köpare.

Enär de föreslagna bestämmelserna rörande köpares kvalifikationer
sålunda skulle bliva desamma för alla köpare, både de sakkunniga
funnit det vara lämpligast att sammanföra dessa bestämmelser på ett
ställe i ett nytt moment.

Vid avgivande av anbud å lägenhet både hittills tillämpats det
förfaringssätt, att anbuden ingåves oförseglade. Detta, förfaringssätt
både emellertid visat sig medföra den stora olägenheten, att en spekulant
å lägenheten kunnat erhålla del av förut inlämnade anbud och på grund
härav satts i tillfälle att förvärva lägenheten genom att avgiva ett anbud,
som allenast med någon eller några kronor överstege det högsta av de
förut inkomna anbuden. Dessa sistnämnda hade nämligen kommit ur
räkningen, så snart ett högre anbud från lämplig person inkommit. Den,
som sist, omedelbart före anbudstidens utgång, tagit del av inkomna
anbud, hade sålunda haft i sin hand att avgiva det högsta budet. Avgivandet
av anbud hade i följd härav blivit så att säga en auktion vid
diariet, där den sist bjudande haft största utsikt att erhålla lägenheten.

Det nuvarande förfaringssättet i fråga om anbuds ingivande hade
alltså visat sig mindre lämpligt. Så gott som samtliga landskamrerare
och domänintendenter hade ock i sina till de sakkunniga ingivna
yttranden ansett en ändring härutinnan nödvändig.

Några hade föreslagit, att anbuden borde inlämnas förseglade,
andra hade påyrkat en återgång till bestämmelserna i nådiga brevet
den 25 september 1896 och åter andra, att lägenhet, som icke skulle
hembjudas viss person, borde omedelbart utbjudas å offentlig auktion.
Såsom skäl för sistnämnda förfarande både anförts, att den allmänhet,
för vilken ifrågavarande upplåtelser vore avsedda, hade svårt att fatta
bestämmelserna rörande skriftliga anbuds ingivande och ofta härigenom
avhölles från att inlämna anbud, varemot auktion vore ett åtkomstsätt,
som för spekulanter vore något alldaglig^ naturligt och påtagligt.
Vidare hade framhållits, att större reda i hithörande förhållanden skulle
vinnas, därest förfaringssättet med anbuds ingivande upphörde och
offentlig auktion hölles, i likhet med vad som skedde vid försäljning av
annan kronojord.

Ehuru de nu anförda skälen för auktionsförfarandet måste tillmätas
en ganska stor betydelse, kunde det dock enligt de sakkunnigas
uppfattning icke förnekas, att infordrandet av anbud hade
det stora företrädet, att härigenom utbjudandet av lägenheter komme

Försäljnings sättet.

16

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 170.

att jämnare motsvara efterfrågan därå. Upplåtandet av lägenheter behövde
nämligen under sådana förhållanden icke forceras, vilket i viss
mån alltid skedde vid auktionsförfarandet. Tillvägagångssättet med
anbuds ingivande medförde därjämte den fördelen, att även längre bort
boende personer kunde utan olägenhet uppträda såsom spekulanter, under
det att vid auktionsförfarandet spekulanterna i de flesta fall torde
komma att inskränkas till de mera närboende. Då anbud ingåves, funnes
dessutom större möjlighet att taga hänsyn till anbudsgivarnas lämplighet.
Starka skäl syntes därför de sakkunniga föreligga för bibehållande
av förfarandet med anbuds ingivande.

Att, såsom föreslagits, infordra förseglade anbud ansåge de sakkunniga
likväl icke lämpligt. Detta sätt att undvika öppen tävlan mellan
spekulanter och därigenom söka framtvinga högre anbud vore för längesedan
utdömt. Olägenheterna av ett sådant system hade just föranlett
till 1896 års bestämmelser i ämnet. De förseglade anbuden tvingade
visserligen fram det högsta pris, en spekulant ansåge sig vilja betala,
men tillika ofta ett högre pris än som vore erforderligt, enär spekulanten
av fruktan för befintligheten av en genom det förseglade anbudet
dold konkurrent tvingades att bjuda ett högre pris än som vid
fri och öppen tävlan skulle behövt ifrågakomma. Detta gällde särskilt
för den, som redan innehade en lägenhet, men icke vore hembudsberättigad.
En sådan person måste för att försäkra sig om att få tvärsida
på den lägenhet, han brukade, ingiva ett måhända oskäligt högt
anbud, ty eljest riskerade han, att högre anbud inkomme. Genom att
fordra förseglade anbud skulle staten visserligen erhålla det högsta
möjliga belopp för den jord, som staten avbände sig. Detta vore dock
icke syftet med ifrågavarande försäljningar. Avsikten med desamma
vore ju fastmera att möjliggöra för därtill lämpliga personer att erhålla
egnahemslägenheter till skäligt pris. Då staten bekomme minst det
värde, vartill lägenheten uppskattats, torde någon uppskruvning av försäljningspriset
därutöver icke vara lämplig.

Annorlunda ställde sig saken, då det gällde att skilja mellan
två eller flera spekulanter, vilka bjudit det uppskattade värdet. Enligt
bestämmelserna i 1896 års nådiga brev skulle, där två eller flera anbud
avgåves till det åsätta saluvärdet, anbudsgivarna av Kungl. Maj:ts befallningshavande
föreläggas att tillstädeskomma för tävlan sins emellan
å auktion. Genom återgång till dessa bestämmelser skulle man vinna,
att, där endast en spekulant funnes, denne skulle kunna erhålla lägenheten
till det åsätta saluvärdet, och att, där två eller flera spekulanter
vore för handen, dessa finge öppet tävla å auktion, och att sålunda

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

ingen skulle, för att försäkra sig om att erhålla lägenheten, behöva
inlämna anbud till belopp utöver densammas åsätta värde.

De sakkunniga ansåge följaktligen 1896 års bestämmelser i förevarande
avseende vara lämpligare än de nuvarande och förordade alltså
återgång till förstnämnda bestämmelser.

Att, såsom för närvarande vore föreskrivet, infordra anbud å lägenhet
ända till tre gånger med en kortare arrendetid emellan varje gång,
tunne de sakkunniga icke längre vara behövligt, sedan jordförmedlingsbyråer
numera inrättats i åtskilliga län. Det syntes de sakkunniga lämpligare,
att, därest anbud å till försäljning utbjuden lägenhet icke inkomme,
densamma finge genom jordformedlingsbyrå utbjudas till salu under
viss, av Kungl. Majrts befallningshavande bestämd tid, och att, i händelse
även detta förfarande visade sig resultatlöst, lägenheten finge efter
Kungl. Maj:ts prövning antingen läggas åter till stamfastigheten eller
försäljas på auktion till den högstbjudande eller utarrenderas på kortare
tid och härunder ånyo utbjudas till försäljning genom jordförmedlingsbyrå.

Enligt nu gällande föreskrifter vore köpare, som medgivits rätt
att erlägga köpeskillingen genom avbetalningar, skyldig att redan vid
köpeavhandlingens upprättande erlägga en tiondel av köpeskillingen kontant
eller ock ställa borgen för att så stor del av köpeskillingen bleve
erlagd vid tillträdet. Sådan skyldighet vore däremot icke föreskriven
för köpare, som förklarat sig vilja betala hela köpeskillingen kontant. I
sistnämnda tall skulle nämligen köpeskillingen i sin helhet erläggas först
å tillträdesdagen. Emellertid hade erfarenheten visat, att en köpare
kunde under den långa tid, som ofta förflöte mellan köpeavhandlingens
upprättande och tillträdet av lägenheten, komma på andra tankar och
utan vidare avstå från köpets fullföljande, ett förhållande, som givetvis
kunde föranleda olägenheter och kostnader för staten.

Landskamrerarna i Södermanlands, Östergötlands och Örebro län samt
domänintendenten i förstnämnda län hade även anfört fall, då sådana
olägenheter uppstått, och hade såsom sin åsikt uttalat, att under alla förhållanden
en tiondel av köpeskillingen borde erläggas kontant vid köpeavhandlingens
upprättande eller ock säkerhet då avlämnas för erläggande
å tillträdesdagen av så stor del av köpeskillingen. Denna åsikt biträddes
av de sakkunniga.

Landskamrerarna i Jönköpings samt Göteborgs och Bohus län
ävensom domänintendenten i sistnämnda län hade förmält sig anse, att,
därest köpeskilling för jordbrukslägenhet skulle erläggas genom avbetalningar,
av köpeskillingen borde — i likhet med vad för sådant fall
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 122 höft. (Nr 170.) 3

Tid. och sätt
för köpeskillingens

erläggande.

Byggnadsskyldighetens
fullgörande.

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

gällde beträffande bostadslägenhet — erläggas en tiondel årligen. Jämväl
de sakkunniga förmenade, att ett dylikt förfaringssätt vore lämpligt
särskilt ifråga om mindre, obebyggda jordbrukslägenheter. Det syntes
dock de sakkunniga icke böra ifrågakomma att göra detta sätt för köpeskillingens
gäldande obligatoriskt. Lämpligt vore däremot att tillstädja
köparen valfrihet härutinnan, varigenom betalningssättet torde komma
att bättre avpassas efter dennes ekonomiska villkor. De sakkunniga
föresloge alltså, att köpare av jordbrukslägenhet, vilken medgivits rätt
att erlägga köpeskillingen genom avbetalningar, skulle få göra detta
antingen på sätt, som nu funnes föreskrivet i fråga om sådan lägenhet,
eller ock med en tiondel årligen.

Landskamrerarna i Stockholms, Södermanlands och Östergötlands
län samt domänintendenten i Västmanlands län hade föreslagit, att befrielse
från byggnadsskyldighet måtte kunna medgivas köpare av obebyggd
lägenhet, därest köparen å annan fastighet ägde åbyggnader, som vore
tillräckliga för båda fastigheternas behov. De sakkunniga biträdde detta
förslag under uttalande tillika, att i dylika fall prövning, i vilken utsträckning
nya åbyggnader borde uppföras, borde, på framställning av
köparen, verkställas av Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Landskamreraren i Östergötlands län hade vidare anmärkt, att
nu gällande bestämmelser, som avsåge att garantera, att byggnadsskyldigheten
bleve fullgjord, icke vore för ändamålet betryggande. Väl
vore i kungörelsen den 31 december 1909 föreskrivet, att köpare av
obebyggd lägenhet skulle avlämna eu förbindelse att inom fem år hava
lägenheten bebyggd vid äventyr att eljest nödgas erlägga ett belopp,
motsvarande en femtedel av köpeskillingen, vilken förbindelse skulle vara
av beskaffenhet att kunna intecknas i lägenheten. En dylik förbindelse
kunde emellertid icke intecknas, i händelse äganderätten till lägenheten
överginge å annan person och denne sökte lagfart å lägenheten samma
dag eller innan ansökning härom ingåves av den, som utfärdat förbindelsen.
Under sådana förhållanden funnes alltså ingen säkerhet för att
fastigheten verkligen bleve bebyggd. Detta vore emellertid en ganska
stor olägenhet. Avsikten med försäljning av kronoegendomar, på sätt
i 1909 års kungörelse stadgades, vore ju nämligen skapandet av egna
hem, men för att detta mål skulle kunna uppnås måste lägenheterna
givetvis bebyggas.

I skrivelse till domänstyrelsen av den 29 juli 1911 hade även
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län — med förmälan att
inom länet inträffat fall, då häradsrätt av nyss anförda skäl vägrat
meddela inteckning till säkerhet för dylik förbindelse — fäst domänsty -

19

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

relsens uppmärksamhet på nu ifrågavarande olägenhet. I sitt ovan omförmälda,
med anledning av berörda framställning avgivna utlåtande av
den 27 september 1912 hade domänstyrelsen framhållit, att i förenämnda
fall stadgandet i 15 mom. uti kungörelsen den 31 december 1909, vilket
avsåge att garantera lägenhets bebyggande, visat sig icke vara för
ändamålet betryggande; och hade domänstyrelsen föreslagit, att genom
tillägg till omförmälda stadgande kronan måtte beredas rätt att till
säkerhet för förbindelse, varom i samma stadgande nämndes, erhålla
inteckning såsom för ogulden köpeskilling enligt 11 kap. 2 § jordabalken.

De sakkunniga, som tagit del av ovannämnda utlåtande, ansåge
likväl för sin del, att den åtgärd, som av domänstyrelsen sålunda föreslagits
för att trygga lägenhets bebyggande, vore mindre lämplig, enär
densamma förutsatte ändring av gällande lag. Ett enklare, men för
ändamålet fullt effektivt förfaringssätt vore däremot enligt de sakkunnigas
åsikt att vid försäljning av obebyggd lägenhet höja köpeskillingen
med den ifrågavarande förbindelsens belopp samt i lägenheten inteckna
samma belopp, vilket dock ej borde löpa med ränta. Sedan lägenheten
blivit i stadgad ordning bebyggd, borde förbindelsen återställas
till köparen.

Enär de sakkunniga tillika föresloge, att stämpelfrihet måtte beviljas
köpare av i förevarande kungörelse avsedd lägenhet, skulle
några förhöjda kostnader icke komma att drabba köparen på grund av
att köpeskillingen ökades. Men även om dylik stämpelfrihet icke bleve
medgiven, borde knappast den högre stämpelavgift, som det av de
sakkunniga nu ifrågasatta förfaringssättet skulle komma att medföra, få
verka till hinder för genomförande av vad sålunda föreslagits.

Det hade synts de sakkunniga vara mindre lämpligt, att, såsom
i nådiga brevet till domänstyrelsen den 31 december 1909 vore
föreskrivet, köparen skulle ensam vidkännas lagfartskostnaden och andra
med köpet förenade utgifter. Enligt bestämmelserna i förordningen
angående stämpelavgiften den 18 september 1908 skulle emellertid, därest
ej annorlunda överenskommits, stämpel till köpebrev, på grund varav
lagfart söktes, gäldas till hälften av vardera kontrahenten. För att
underlätta egnahemsbildandet å kronojord vore det dock enligt de sakkunnigas
förmenande lämpligare att låta staten vidkännas jämväl köparens
hälft av lagfartskostnaderna. Åven stämpel å lagfartsbevis och lagfartsprotokoll
borde eftergivas, enär staten icke hade någon anledning att
beskatta försäljning av egna lägenheter. Stämpelfrihet vore ju medgiven
beträffande fångeshandling, på grund av vilken lagfart söktes å järnväg.

Lagfartskostnad

in. m.

20

Försäljning
till bolag
eller
förening.

De sakkunnigas

förslag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

Innan område, som befunnes lämpligt att användas till bildande
av egnahemslägenheter, finge försäljas till bolag eller förening, skulle
enligt nu gällande bestämmelse frågan härom i varje fall underställas
Riksdagens prövning.

Denna bestämmelse hade synts de sakkunniga mindre lämplig för
det fall, att fråga vore om egendom, som eljest finge utan Riksdagens
hörande försäljas. Overlätes prövningsrätten i sådant fall till Kungl.
Maj:t, vunnes härigenom den fördelen, att anbud kunde tidigare antagas,
i följd varav den förening eller det bolag, som övertoge området, skulle
lättare kunna medhinna att före tillträdesdagen få alla förberedande
åtgärder för försäljningen till egnahemslägenheter undangjorda.

Ett stadgande att upplåtelse till bolag eller förening endast finge
ske, därest anbudet uppginge till minst uppskattningsvärdet, torde vara
tillfyllest för att trygga staten mot förlust.

Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställde de sakkunniga,
att kungörelsen den 31 december 1909 måtte erhålla följande
ändrade lydelse:1)

1. lika med nuvarande 1 mom.;

2. lika med nuvarande 2 inom.;

3. lika med nuvarande 3 mom.;

4. att förslag till åtgärder i förberörda hänseende må uppgöras,
såvitt fråga är om utarrenderad egendom, vid egendomens uppskattning
till försäljning eller förnyad utarrendering eller, på framställning eller
efter medgivande av arrendator eller dennes rättsinnehavare, under löpande
arrendeperiod, och där egendomen icke är utarrenderad, i den mån
domänstyrelsen så finner lämpligt, därvid skall iakttagas — förutom att
förenämnda bestämmelser angående storlek å egnahemslägenheter skola
lända till efterrättelse — att i förslaget skola upptagas särskilda försäljnings-
och arrendevärden för varje lägenhet;

5. lika med nuvarande 5 mom.;

6. lika med nuvarande 6 mom.;

7. att, där upplåtelse i förenämnda syfte blivit i föreskriven ordning
beslutad, till köpare må antagas allenast mindre bemedlad eller obemedlad,
som äger god frejd och är känd för sparsamhet, nykterhet och hedrande
vandel samt, vad jordbrukslägenhet beträffar, äger förutsättningar för
drivande av ett mindre jordbruk;

’) De av de sakkunniga föreslagna förändringarna liava utmärkts med kursiv stil,
ock uteslutningarna kava därjämte satts inom klammer.

21

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

8. att lägenhet, som är bebyggd med enskild person tillhörande
boningshus, skall, såvitt lian uppfyller de i 7 mom. angivna förutsättningar,
hembjudas denne till inlösen mot det lägenheten åsätta försäljningsvärde;

9. att jämväl lägenhet, som är bebyggd med kronan tillhöriga hus''
skall under i 7 mom, stadgade förutsättningar hembjudas brukaren, därest
antingen denne själv eller ock han och medlemmar av hans familj före
honom innehaft densamma under en tid av sammanlagt minst fem år
och därunder väl hävdat lägenheten;

10. att i fråga om lägenheter, som icke, efter ty under 8 och
9 inom. sägs, hembjudas viss person, skall gälla:

att lägenhet, där ej särskilda skäl därtill föranleda, ej må upplåtas
till den, som redan äger. fast egendom av den storlek,'' att därå kan
lödas en familj; dock att ej mer än en lägenhet må upplåtas till samma
person;

att lägenhet skall utbjudas till försäljning under hand mot köpeskilling,
[minst] motsvarande det åsätta saluvärdet;

^att, där från lämpliga personer två eller flera anbud inkomma till
det åsätta saluvärdet eller däröver, auktion mellan anbudsgivarna skall
anställas för avgörande av företrädet emellan dem;

att, om å lägenhet köpeanbud till minst det åsätta saluvärdet icke
avgivits, lägenheten skall, där så befinnes lämpligt, genom domänstyrelsens
försorg utarrenderas på viss kortare tid för att under tiden genom
jo) dförmedlingsbyraerna till salu hallas [för att vid dess slut och efter ny
värdering, därest sådan finnes erforderlig, ånyo utbjudas i förut nämnd
ordning]; samt

att, sedan en lägenhet på här angivet sätt blivit till försäljning
utbjuden [tre gånger] utan att för densamma saluvärdet bjudits, det skall
på Oss^ ankomma att avgöra, huruvida lägenheten skall, där så låter sig
göra, återförenas med stamhemmanet eller å offentlig auktion till den
högstbjudande försäljas eller om fortsatta försök skola, i den ordning
härförut sägs, göras med dess upplåtande under hand;

11. att, därest hembud, varom under 8 och 9 mom. förmäles, icke
antages, det må ankomma på domänstyrelsen att pröva, huruvida lägenheten
skall utbjudas till försäljning i den ordning, varom under 10 mom.
förmäles, eller på annat sätt disponeras;

12. lika med nuvarande 11 mom.;

13. lika med nuvarande 12 inom.;

14. att saluvärdet skall bestämmas med hänsyn därtill, att köpeskillingen
skall betalas kontant vid tillträdet, men att emellertid köpare,
som så önskar, må, där han därom framställer begäran vid anbudets

22

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 170.

avgivande, kunna medgivas att inbetala köpeskillingen genom avbetalningar
i den ordning, bär nedan under 16 mom. förmäles, därvid å oguldet
belopp skall erläggas ränta efter 3.6 för blindrå om året;

15. att köpare, som förklarat sig vilja erlägga köpeskillingen kontant,
är skyldig att vid köpeavhandlingens upprättande erlägga en tiondel av
köpeskillingen, dock att denna tiondel kan få betalas vid tillträdet, såvida
två av Vår befallningshavande som vederhäftiga ansedda personer borga
en för båda och båda för en såsom för egen skuld för samma betalning;

16. att, där köpare finnes böra medgivas att erlägga köpeskillingen
genom avbetalningar, beträffande dess gäldande skola gälla
följande bestämmelser, nämligen;

a) i fråga om jordbrukslägenhet (lika med nuvarande 14 mom. a));

att därest köpare av jordbrukslägenhet så önskar, köpeskillingen kan

erläggas på sätt här nedan under b) stadgas;

b) i fråga om bostadslägenhet (lika med nuvarande 14 mom. b));

17. att köpare av obebyggd lägenhet skall senast vid tillträdet
avlämna förbindelse att inom fem år hava lägenheten bebyggd med
bostad och, där fråga är om jordbrukslägenhet, med för lägenhetens
skötsel i övrigt nödiga byggnader, och skall köpesumman, till säkerhet
för nybyggnadsskyldighetens fullgörande, ökas med en femtedel över den
avtalade; skolande skuldförbindelse med inteckning srätt i lägenheten även
å detta belopp, dock löpande utan ränta, särskilt avlämnas, att sedermera
återställas till köparen, därest denne inom utsatt Hd visar, att lägenheten
är bebyggd med föreskrivna byggnader; Vår befallningshavande dock medgivet
att, efter framställning av köpare, som redan äger för lägenhetens
skötsel lämpliga byggnader, meddela undantag helt eller delvis från byggnadsskyldighetens
fullgörande;

18. att inteckning, varom under 17 mom. förmäles, må, där vederbörande
köpare fått egnahemslån sig beviljat, kunna efter Vår befallningshavandes
beprövande i anseende till förmånsrätten nedflyttas närmast
efter den för egnahemslånet erforderliga inteckning;

19. att köpebrev utfärdas [vid tillträdet], sedan föreskrivna villkor
blivit uppfyllda, och att, när lagfart å dylikt köpebrev sökes, expeditionen
kostnadsfritt utfärdas;

20. att, där beträffande område, som befinnes lämpligt att användas
till bildande av egnahemslägenheter, anledning yppas att antaga, att
anbud å område^ kommer att göras av bolag eller förening, som uppfyller
villkoren för erhållande av lån från jordförmedlingsfonden, området
må vid uppskattningsförrättningen värderas jämväl för försäljning i
odelat skick;

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

därest dylikt anbud till minst uppskattning svärdet sedermera inkommer,
skall detsamma, i händelse området tillhör egendom, som utan Riksdagens
hörande må försäljas, underställas Vår prövning och avgörande,
samt i annat fall, därest anbudet av Oss finnes förtjäna avseende, underställas
Riksdagens prövning, innan vidare åtgärd för lägenheters upplåtande
företages;

21. lika med nuvarande 19 mom.;

22. lika med nuvarande 20 mom.

De sakkunniga ville vidare framhålla, att, därest de av dem föreslagna
ändringarna i kungörelsen den 31 december 1909 bleve
genomförda, åtskilliga ändringar måste i överensstämmelse därmed vidtagas
även i nådiga brevet samma dag till domänstyrelsen med bestämmelser
att lända till efterrättelse i fråga om egnahem slägenheters
upplåtande från vissa kronoegendomar. Bestämmelserna i nämnda nådiga
brev borde jämväl i övrigt i viss mån ändras. De sakkunniga hade ock
uppgjort förslag till ändrad lydelse av samma nådiga brevs bestämmelser.

Såsom jag i det föregående omnämnt, hava de sakkunniga vid av- Särskilda
givande av sitt betänkande haft att taga i övervägande tre särskilda,
på Kungl. Maj:ts prövning beroende framställningar i föreliggande ämne. nmgau
En av dessa, nämligen domänstyrelsens framställning i skrivelse den 27
september 1912 om vidtagande av åtgärder för vinnande av större
trygghet för att en försåld obebyggd egnahemslägenhet skulle bliva
bebyggd inom föreskriven tid, hava de sakkunniga, redan innan framställningen
remitterats till dem, under hand tagit del av och vid utarbetandet
av sitt förberörda förslag beaktat. Rörande de två andra framställningarna,
vilka kommit de sakkunniga tillhanda först sedan de
uppgjort sitt förslag, hava de särskilt yttrat sig uti det avgivna betänkandet.

Den ena av sistberörda två framställningar angår, såsom nämnts, Uppskovmed
frågan om utsträckt möjlighet för köpare av jordbrukslägenhet att erhålla amot[^“gs''
anstånd med tiden för amorteringsskyldighetens inträdande. inträdande.

Vid 1910 års Riksdag väcktes i Första kammaren en motion
häruti framhölls, att på ett i stort sett tillfredsställande sätt tillfälle beretts
för sådana med smärre kapital försedda arbetare, som önskade bliva
småbrukare, att förskaffa sig för ändamålet erforderlig mark. Emellertid
kunde det ifrågasättas, huruvida icke tillfälle till anskaffande av sådan
mark borde beredas även åt arbetare, som vore alldeles utan tillgångar
utöver nödigt bohag och dylikt eller i alla händelser icke förfogade
över besparingar i den utsträckning, att dessa kunde förslå till er -

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

läggande av någon del av köpeskillingen för jord och till uppförande av
nödiga byggnader, där sådana icke funnes. En utväg att lösa denna
fråga vore, att staten försålde jord till blivande småbrukare och läte hela
köpeskillingen innestå viss tid, exempelvis fem år, samt därefter upptoge
en lindrig amortering, ävensom att vid försäljning av allenast ouppodlad
jord räntefrihet Unge under de första åren åtnjutas. I anledning
härav hemställdes i motionen om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om framläggande av förslag i ämnet.

Jordbruksutskottet betonade i sitt utlåtande nr 47 med anledning
av nämnda motion, att man fortfarande måste fasthålla vid den
fordran, att en person, för att komma i åtnjutande av särskilt bistånd
från det allmännas sida vid bildande av eget hem, skulle i någon mån
kunna själv bidraga till det egna hemmets förvärvande. Ett vid 1909
års Riksdag väckt förslag, att amorteringsskyldighetens inträdande skulle
kunna framflyttas, även i händelse lägenheten vore till större delen
obebyggd eller i avsevärd mån ouppodlad, hade visserligen blivit av
statsutskottet avstyrkt såsom av omständigheterna icke påkallat, då i
regel egnahemslån kunde erhållas för byggnadernas uppförande. Jordbruksutskottet
ansåge dock detta förslag tilltalande, enär det för köpare
av dylik lägenhet utan tvivel skulle i många fall vara till fördel att få tiden
för amorteringen av köpeskillingen framflyttad, till dess hans skuldbörda
genom avbetalning å egnahemslånet blivit minskad och lägenhetens avkastningsförmåga
hunnit uppdrivas. Utskottet hemställde med anledning
härav, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande
av förslag till sådan ändring av nu gällande bestämmelser beträffande
amortering av köpeskillingen för jordbrukslägenhet, att anstånd måtte
kunna i större omfattning än nu finge äga rum medgivas intill femtonde
året efter året för tillträdet.

Denna utskottets hemställan blev av Riksdagen bifallen, och avläts
med anledning härav skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 maj 1910.

Såsom jag redan i det föregående meddelat, remitterades denna
skrivelse till domänstyrelsen, som infordrade yttranden i ämnet från
Kungl. Maj:ts samtliga befallningshavande och åtskilliga domänintendenter.
Dessa tillstyrkte alla i huvudsak Riksdagens framställning,
därvid dock Kungl. Maj:ts befallningshavande i några län betonade, afl
nu gällande bestämmelser i ämnet tillämpats så kort tid, att erfarenhet
ännu icke vunnits om behovet av ytterligare lindring i köpevillkoren.

Uti sitt förberörda utlåtande den 24 november 1911 anförde domänstyrelsen,
att, då den ifrågasatta utsträckningen av möjligheten för köpare
av jordbrukslägenhet att erhålla anstånd med amortering av köpeskillingen

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

syntes vara ägnad att för mindre bemedlade avsevärt underlätta jordförvärv,
det vore önskvärt, att åtgärder vidtoges i det av Riksdagen
angivna syfte; och hemställde domänstyrelsen på grund härav, att fjärde
stycket av 14 mom. a) i kungörelsen den 31 december 1909 måtte
erhålla följande ändrade lydelse:

»att amorteringsskyldigheten inträder med fjärde året efter utgången
av det kalenderår, under vilket tillträdet ägt rum, dock att amorteringsskyldighetens
inträdande må efter Konungens befallningshavandes beprövande
framflyttas intill femtonde året efter aret för tillträdet, därest vid
upplåtelsen lägenhet är till avsevärd del ouppodlad eller ej försedd med
nödiga byggnader eller andra liknande skäl för beviljande av anstånd
föreligga».

Beträffande förevarande fråga hava de sakkunniga meddelat, att
de- redan i samband med granskningen av övriga bestämmelser i kungörelsen
den 31 december 1909 haft samma fråga under övervägande
och därvid icke funnit anledning föreslå någon utsträckning av rätten
till anstånd med tiden för amorteringsskyldighetens inträdande. Den
lättnad, som härigenom skulle beredas köpare av jordbrukslägenhet,
hade nämligen synts de sakkunniga bliva ganska ringa, då köpeskillingen
för obebyggda lägenheter i regel vore låg och följaktligen den årliga
amorteringen jämförelsevis obetydlig. Att märka vore tillika, att amorteringstiden
redan nu vore ganska lång och att genom framflyttning
av dess inträdande köparen först vid en ganska framskriden ålder
hunne inbetala hela sin skuld till staten.

Av de yttranden, som i ämnet avgivits av Kungl. Maj:ts befallningshavande
och av domänstyrelsen, hade emellertid de sakkunniga
funnit, att det vore ett allmänt önskemål, att i större omfattning än nu
kunde ske uppskov skulle kunna medgivas med tiden för amorteringsskyldighetens
inträdande. De sakkunniga hade därför ansett sig icke
böra avstyrka det framlagda förslaget, men ville dock i detta sammanhang
erinra om, att de hade för avsikt att i sitt huvudbetänkande
föreslå vissa lättnader för egnahemslåntagare, vilka lättnader jämväl
torde komma köpare av egnahemslägenheter å kronoegendomar till
godo.

Den tredje till de sakkunniga remitterade framställningen angår, Försäijuiugssåsom
nämnts, frågan om ändringar i föreskrifterna beträffande sättet för sattet’
egnahemslägenheters utbjudande till försäljning. Rörande denna fråga
har domänstyrelsen i sin ovanberörda skrivelse den 27 september 1912
anfört i huvudsak följande:

Vid försäljning av egnahemslägenheter från en kronoegendom i
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 122 höft. (Nr 170.) 4

26

Kungl. Maj:ts Nåd■ Propsoition Nr 170.

Stockholms län hade inträffat, att spekulanter, genom att taga del
av inkomna anbud, berett sig tillfälle att förvärva lägenheterna genom
en mindre förhöjning av de högsta dittills inkomna anbuden. I anledning
härav hade domänstyrelsen hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
i rikets samtliga län med undantag av Stockholms län anhållit om
yttrande och förslag angående sättet för ingivande av köpeanbud å
egnahemslägenheter, som upplätes från kronoegendomar. I sådant
hänseende hade Kungl. Maj:ts befallningshavande i 17 län förordat
ett stadgande av innehåll, att sådana anbud skulle infordras förseglade,
medan däremot Kungl. Maj:ts befallningshavande i de 6 övriga
länen funnit nu gällande bestämmelser i ämnet otillfredsställande
även med det ifrågasatta tillägget om anbudens försegling samt förordat
en återgång till föreskrifterna i 9 mom. av nådiga brevet
den 25 september 1896 angående bestämmelser att tjäna till efterrättelse
ifråga om lägenheters upplåtande från kronans jordbruksdomäner. Sistnämnda
förfaringssätt hade förordats av, bland andra, Kungl. Maj:ts
befallningshavande i Gfottlands län, som i sitt yttrande anfört följande.
Enligt 1896 års bestämmelser i ämnet hade man vid anbudens bedömande
endast att fästa avseende vid, om de uppginge till saluvärdet eller ej. Stannade
samtliga anbud under saluvärdet, skulle offentlig auktion äga rum.
Hade endast ett anbud uppgått till saluvärdet, skulle anbudet i fall av tillräcklig
säkerhet antagas. För den händelse åter flera anbud uppginge till eller
överstege saluvärdet, skulle åt dem, som avgivit dessa anbud, lämnas tillfälle
att vid förnyad tävlan bevaka sin rätt, och detta alldeles oberoende
av de ursprungliga anbudssummornas förhållande till varandra. Det saknade
då betydelse, om anbuden inkommit och till den för deras prövning bestämda
dagen bevarats i förseglat skick eller ej. Enligt nu gällande författning
åter måste Kungl. Maj:ts befallningshavande anses hava att vid
prövning av anbud, som i övrigt enligt givna föreskrifter ägde förutsättningar
för att kunna antagas, taga huvudsaklig hänsyn till anbudssummans
storlek. Åven den obetydligaste skillnad härutinnan tillförsäkrade
sålunda avgivaren av det högre anbudet utsikt att få detsamma
antaget. Endast om de högsta anbuden vore alldeles lika, funnes tillfälle
för anbudsgivarna till efterföljande tävlan. Under sådana förhållanden
syntes nödig hänsyn till anbudsgivarnas berättigade intressen bjuda, att
anbuden infordrades i förseglat skick. Det kunde emellertid ifrågasättas,
om icke en återgång härutinnan till den äldre lagstiftningen vore att
föredraga. För den, som önskade förvärva ett eget hem och fäst sig
vid eu viss lägenhet, funnes naturligtvis större trygghet att vinna detta
mål, om han, efter att hava bjudit det åsätta saluvärdet, bleve i tillfälle

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

att tävla med andra spekulanter, än om lian skulle härifrån vara avskuren
därigenom, att vid de förseglade anbudens öppnande en konkurrent
befunnes hava bjudit allenast en obetydlighet mera.

Vad sålunda anförts hade föranlett domänstyrelsen att hos de 18
Kungl. Maj:ts befallningshavande, som icke uttalat sig angående lämpligheten
av återgång till 1896 års bestämmelser i ämnet, anhålla om yttrande
i berörda hänseende. Med anledning härav hade Kungl. Maj:ts befallningshavande
i 11 län meddelat, att de ansåge dylik återgång vara
önskvärd. Kungl. Maj:ts befallningshavande i de övriga 7 länen, nämligen
Stockholms, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Ålvsborgs, Jämtlands
och Västerbottens län, hade däremot yttrat, att återgång till 1896 års
bestämmelser ej syntes böra äga rum. Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Jönköpings och Västerbottens län hade emellertid ifrågasatt, att förfarandet
med ingivande av anbud borde upphöra och auktion i varje
fall äga rum. Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs län hade
ansett, att nu gällande bestämmelser i ämnet borde bibehållas med tillägg
— förutom att anbuden skulle ingivas i förseglat skick — att, därest
innehavare av lägenhet befunnes vara anbudsgivare, denne skulle erhålla
rätt att efter hembud förvärva lägenheten till pris motsvarande
det högsta anbud, som avgivits.

I ämnet gällande författningar innehölle icke, anförde domänstyrelsen
vidare, några bestämmelser därom, att anbud å lägenhet skulle infordras
förseglade eller eljest hemlighållas. Med författningarnas anda
och mening syntes visserligen bäst överensstämmande, att inkomna anbud
icke före anbudstidens utgång bleve för allmänheten tillgängliga, men
saknaden av närmare bestämmelser härutinnan torde måhända medföra,
att vederbörande ej ansåge sig kunna förvägra någon att taga del av
dylika anbud. På grund härav ansåge domänstyrelsen, att en komplettering
av författningarna borde äga rum i förevarande hänseende.

Den av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs län föreslagna
utvägen att tillerkänna brukare av lägenhet rätt att efter hembud
förvärva lägenheten till pris, motsvarande det högsta anbud, som
avgivits, syntes dock ej vara att förorda. Ett sådant förfaringssätt skulle
nämligen vara i hög grad ägnat att avhålla eventuella spekulanter. Däremot
borde det kunna ifrågasättas, huruvida ej i de rätt sällsynta fall,
då bebyggd lägenhet utbjödes till försäljning enligt bestämmelserna i
9 mom. uti kungörelsen den 31 december 1909, brukarens av lägenheten
intressen skulle kunna tillgodoses på det sätt, att, där anbud uppgående
till eller överstigande det åsätta saluvärdet avgivits av brukaren och
anbud till enahanda eller högre belopp inkommit jämväl från eu eller

Domän styrelsen.

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

flera andra lämpliga personer, auktion anställdes för avgörande av
företrädet mellan brukaren och de såsom lämpliga köpare ansedda personer,
vilkas anbud uppginge till eller överstege saluvärdet.

Återgång till de äldre bestämmelserna i vidsträcktare man än
nu angivits ansåge sig domänstyrelsen ej böra förorda, enär tillräcklig
erfarenhet ännu saknades beträffande verkningarna av nu gällande bestämmelser.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts hemställde domänstyrelsen,
att bestämmelse måtte meddelas dels därom att av Kungl.
Maj:ts befallningshavande, jämlikt 7 mom. i nådiga brevet den 31 december
1909 infordrat anbud å till försäljning avsedd egnahemslägenhet,
skulle vid avlämnandet till Kungl. Maj:ts befallningshavande vara inneslutet
i förseglat konvolut med påskrift, att detsamma innehölle anbud
å lägenheten, ävensom att sålunda avlämnade anbud ej finge öppnas
förrän efter anbudstidens utgång, dels och därom att vid försäljning på
sätt vore stadgat i fråga om lägenhet, som ej skulle hembjudas viss person,
av lägenhet, som vore bebyggd med kronan tillhöriga hus, skulle
iakttagas, att, där anbud uppgående till eller överstigande saluvärdet
avgivits av lägenhetens brukare och anbud till enahanda eller högre
belopp inkommit jämväl från annan lämplig person, auktion skulle
anställas för avgörande av företrädet mellan brukaren och de såsom
lämpliga köpare ansedda personer, vilkas anbud uppginge till eller överstege
saluvärdet.

Rörande den föreliggande frågan hava de sakkunniga anfört, att
vad däri yttrats av Kungl. Maj:ts befallningshavande och domänstyrelsen
ytterligare stärkt de sakkunniga i deras övertygelse om lämpligheten
och behovet av en återgång till 1896 års bestämmelser i ämnet. Det
övervägande flertalet Kungl. Maj:ts befallningshavande hade även tillstyrkt
en dylik återgång. Endast några få av dem hade uttalat en
annan uppfattning och hemställt, att anbud borde inlämnas förseglade.
Vid bifall till domänstyrelsens ovannämnda förslag skulle de olägenheter,
som vidlådde det nuvarande förfaringssättet, väl i viss mån försvinna,
men dock i huvudsak kvarstå. Med åberopande av vad de sakkunniga
förut i ämnet anfört, hemställde de, att åt bestämmelserna härutinnan
måtte givas den förändrade lydelse, som av de sakkunniga, på sätt ovan
angivits, blivit föreslagen.

Domänstyrelsen har uti sitt den 8 februari 1913 avgivna utlåtande
över de sakkunnigas betänkande anfört huvudsakligen följande.

De sakkunnigas uttalande om önskvärdheten av att Kungl. Maj:t

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

finge utan Riksdagens hörande avgöra frågor om styckning och försäljning
till egnahemslägenheter jämväl av sådana kronoegendomar,
vilka lämnade mera än 600 kronor i årligt arrende, funne domänstyrelsen
sig böra biträda med hänsyn till den betydligt ökade snabbhet, som
därigenom skulle vinnas i avseende å dylika ärendens avgörande.

Frågan om vidtagande av åtgärder i syfte att möjliggöra försäljning
av lägenheter från utarrenderad kronoegendom redan under pågående
arrendeperiod hade styrelsen behandlat uti ett jämväl den 8 februari 1913
avgivet utlåtande i anledning av Riksdagens skrivelse den 24 maj 1912
(nr 121) i fråga om åvägabringande av utredning och förslag angående
upplåtande till försäljning av vissa kronoegendomar; och ville styrelsen,
under hänvisning till vad i sistberörda utlåtande anförts, nu hemställa,
att 4 mom. i kungörelsen den 31 december 1909 måtte erhålla följande
ändrade lydelse:

»4: o) att förslag till åtgärder i förberörda hänseende må uppgöras
vid de uppskattningsförrättningar, som hållas å utarrenderad egendom,
eller eljest när domänstyrelsen så finner lämpligt, därvid skall iakttagas
— förutom att förenämnda bestämmelser angående storlek å egnahemslägenheter
skola lända till efterrättelse — att i förslaget skola upptagas
särskilda försäljnings- och arrendevärden för varje lägenhet».

Till de sakkunnigas förslag beträffande köpares kvalifikationer
funne sig domänstyrelsen böra tillstyrka bifall.

Vad anginge frågan om sättet för utbjudande till försäljning av
lägenhet, som icke skulle hembjudas viss person, åberopade styrelsen
innehållet i sin här ovan återgivna skrivelse i ämnet av den 27
september 1912. Styrelsen kunde icke dela den av de sakkunniga
uttalade farhågan, att, därest, på sätt styrelsen föreslagit, anbud
å till försäljning utbjuden lägenhet skulle ingivas i förseglat skick, priset
å lägenheten skulle komma att över hövan uppdrivas. Enligt styrelsens
åsikt skulle snarare de sakkunnigas förslag, enligt vilket auktionsförfarandet
komme att vinna betydligt ökad tillämpning, medföra vådor av
antydd art. För övrigt torde avsikten vid utfärdandet av 1909 års författning
i ämnet liava varit att så mycket som möjligt undvika auktionsförfarandet
och att i stället få till stånd försäljning under hand.

Domänstyrelsen ansåge sig böra biträda de sakkunnigas uttalande
om lämpligheten av att, därest anbud å till försäljning utbjuden lägenhet
icke inkomme, lägenheten skulle genom jordförmedlingsbyrå utbjudas till
salu under viss av Kungl. Maj:ts befallningshavande bestämd tid och
att, i händelse även detta förfarande visade sig resultatlöst, lägenheten
finge, efter Kungl. Maj:ts prövning, antingen läggas åter till stamfastig -

so

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

heten eller försäljas på auktion till den högstbjudande eller utarrenderas
på kortare tid och härunder ånyo utbjudas till försäljning genom jordförmedlingsbyrå.

I likhet med de sakkunniga ansåge styrelsen, att vare sig köpeskilling
för lägenhet skulle erläggas kontant eller genom avbetalningar,
köparen borde vara skyldig att redan vid köpeavhandlingens upprättande
antingen erlägga en tiondel av köpeskillingen kontant eller ock avlämna
säkerhet för erläggande å tillträdesdagen av så stor del av köpeskillingen.

De sakkunniga hade vidare föreslagit, att köpare av jordbrukslägenhet,
vilken medgivits rätt att erlägga köpeskillingen genom avbetalningar,
skulle få göra detta antingen på sätt, som nu funnes föreskrivet
i fråga om sådan lägenhet, eller ock med en tiondel årligen.
Av de sakkunnigas förslag till ändrad lydelse av 1909 års kungörelse
uti nu ifrågavarande del framginge emellertid, att de sakkunniga ej
avsett en fakultativ återgång till förut gällande betalningsvillkor, utan
endast att gällande villkor för erläggande av köpeskilling för bostadslägenhet
skulle kunna vinna tillämpning jämväl beträffande jordbrukslägenhet,
eller med andra ord att även vid betalning av köpeskilling
med en tiondel årligen ränta skulle erläggas å ogulden del av köpeskillingen.
Mot detta förslag hade domänstyrelsen ej något att erinra, men
styrelsen kunde dock ej underlåta att i detta sammanhang framhålla,
att, enligt vad styrelsen från många håll inhämtat, de förut gällande
betalningsvillkoren med en tiondel årligen utan räntebetalningsskyldighet
ansåges hava vida bättre motsvarat sitt ändamål än de nu gällande.

Under nuvarande förhållanden ägde en spekulant å jordbrukslägenhet
ej någon visshet om, huru betalningsvillkoren komme att
gestalta sig, och även om han lyckades underhand från Kung!. Maj:ts
vederbörande befallningshavande få meddelande om, vilka medgivanden
Kungl. Maj:ts befallningshavande vore villig lämna honom i avseende
å amorteringsskyldigheten, torde det i regel ställa sig rätt svårt för
honom att kalkylera fram, huru pass betungande köpeskillingens
betalande kunde bliva. Att förut gällande villkor varit goda villkor,
hade han däremot genast kunnat förvissa sig om. För sådana
personer, som genom träget arbete i yngre dagar velat trygga sig för
äldre dagar, då arbetsförmågan minskades, hade den tioåriga betalningstiden
varit väl avpassad. Anmärkningsvärt vore även, att vid hittills
skedda försäljningar av lägenheter enligt 1909 års kungörelse köpare
avsevärt ofta inbetalat hela köpeskillingen kontant vid tillträdet. Ej
heller syntes det böra alldeles lämnas ur räkningen, vilken betydligt
ökad arbetsbörda och därigenom även ökad kostnad för det allmänna

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

det genom 1909 års kungörelse utan domänstyrelsens medverkan tillkomna
betalningssättet medfört genom de många rånte- och kapitalinbetalningarna,
vilka ofta sträckte sig över trettio år och gåve bokföringen
över dessa kronans inkomster ett hittills ej anat omfång.

I detta sammanhang ville domänstyrelsen erinra om, att styrelsen
i sitt ovan återgivna utlåtande av den 24 november 1911 uttalat sig
för en utsträckning av möjligheten för köpare av jordbrukslägenhet
att erhålla anstånd med tiden för amorteringsskyldighetens inträdande.
Styrelsen ansåge fortfarande, att den av styrelsen i nyssberörda utlåtande
förordade ändring vore önskvärd.

I nu gällande stadgande om skyldighet för köpare av obebyggd
lägenhet att inom viss tid bebygga lägenheten hade de sakkunniga
föreslagit den ändring, att köpare, som å annan fastighet ägde för den
inköpta lägenhetens skötsel lämpliga byggnader, skulle kunna efter
Kungl. Maj:ts befallningshavandes beprövande helt eller delvis befrias
från byggnadsskyldighetens fullgörande. Domänstyrelsen, som i några
fall, då köpare av obebyggd lägenhet ägt annan bebyggd lägenhet i
närheten av den inköpta, funnit sig böra hos Kungl. Maj:t tillstyrka
befrielse från nybyggnadsskyldighetens fullgörande, ansåge den nu föreslagna
ändringen vara av behovet påkallad.

Däremot ansåge sig styrelsen ej böra biträda de sakkunnigas
förslag, att köpeskillingen för obebyggd lägenhet måtte höjas med byggnadsförbindelsens
belopp. Detta förslag innebure nämligen enligt styrelsens
åsikt ett ej av behovet påkallat tilltrasslande av de redan nu rätt
invecklade bestämmelserna om sättet för köpeskillings gäldande. Den
utväg, styrelsen härvidlag angivit uti sitt utlåtande i ämnet av den 27
september 1912, syntes styrelsen innefatta den lämpligaste lösningen av
frågan, huru den av de sakkunniga i detta sammanhang omförmälda
olägenhet skulle kunna undvikas.

Någ ;on anledning att, såsom de sakkunniga föreslagit, låta kronan
vidkännas lagfartskostnaden och andra med köpet förenade utgifter syntes
domänstyrelsen ej föreligga. Köpare av kronojord, som försåldes jämlikt
bestämmelserna i nådiga brevet den 29 maj 1874, finge ju nämligen
ensam vidkännas ifrågavarande kostnader, vartill komme, att de utgifter,
kronan enligt de sakkunnigas förslag borde ikläda sig, ej skulle inskränkas
till avgiftsbeloppen, utan jämväl skulle avse andra kostnader såsom för
försändningar, bokföring, revision in. in.

Mot förslaget angående stämpelfrihet för upplåtelsehandling samt
för lagfartsbevis och lagfartsprotoll hade styrelsen däremot ej något att
erinra. Det förslag till ändrad lydelse av 1909 års kungörelse, de sak -

32 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

kunniga utarbetat, syntes emellertid giva vid handen, att de sakkunniga
tänkt sig, att hela" lagfarts proceduren skulle ombesörjas av kronans
tjänstemän och att härigenom ej heller lösen för lagfartsbevis och lagfartsprotokoll
skulle behöva ifrågakomma. Att en dylik anordning vore
olämplig, syntes dock domänstyrelsen uppenbart.

Förslaget, att ärenden angående försäljning till bolag eller förening,
som uppfyllde villkoren för erhållande av lån från jordförmedlingsfonden,
av egendom, som ej lämnade mera än 600 kronor i årligt arrende, skulle
kunna avgöras utan Riksdagens hörande, ansåge styrelsen beaktansvärt
med hänsyn till den stora betydelsen av sådana ärendens snabba
behandling.

Sedan domän styrelsen härefter ingått i granskning av de sakkunnigas
förslag till ändrad lydelse av de i nådiga brevet den 31 december
1909 givna bestämmelser att lända till efterrättelse i fråga om egnahemslägenheters
upplåtande från vissa kronoegendomar, har styrelsen i detta
sammanhang ansett sig böra göra följande uttalanden.

Kungörelsen den 31 december 1909 lämnade ej någon möjlighet
öppen att antaga köpeanbud, som understege vederbörande egendoms
saluvärde. Fall hade emellertid inträffat, då det skulle varit synnerligen
önskvärt, att dylik möjlighet funnits. Så till exempel i följande fall.
Förra trumpetarbostället Brusarp nr 1 i Nöttja socken av Kronobergs
län hade styckats i särskilda lotter. Fn av dessa hade överlämnats till
vattenfallsstyrelsens förvaltning, och två hade försålts med tillträdesrätt
den 14 mars 1911. Fn fjärde obebyggd lott, litt. Ac, som saluvärderats
till 2,880 kronor, hade under år i911 utbjudits till försäljning underhand
tre särskilda gånger, utan att antagligt anbud kunnat erhållas.
Efter det i början av år 1912 ytterligare ett utbud ägt rum, hade ett
anbud å 2,500 kronor inkommit. Anbudet, som avgivits under förbehåll
om tillträdesrätt den 14 mars 1912, hade förordats till antagande
av vederbörande domänintendent och Ivungl. Maj:ts befallningshavande i
orten. Av vederbörande kronofogde, som fått i uppdrag att försöka
under ett år från den 14 mars 1912 åter utarrendera ägolotten, hade
meddelats, att vid förhandlingar i sådant syfte uppställts såsom villkor
för arrendets mottagande, bland annat, att hägnad skulle uppföras i
gränsen mot tillstötande fastigheter, att, som åbyggnader icke funnes å
fastigheten, blivande arrendator skulle berättigas att därifrån bortföra
foder och gödsel eller att, om den ladugårdsbyggnad, som enligt fastställda
försäljningsvillkor skulle tillhöra området, finge, ehuru belägen
å annan fastighets ägor, användas för fodrets förvaring, samma byggnad
måtte i sådant fall förses med nytt tak i stället för dess dåvarande, som

33

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

varit fullständigt förfallet. Kungl. Maj:ts befallningshavande hade vidare
upplyst, att den erbjudna arrendeavgiften icke komme att täcka de utgifter
och olägenheter, som skulle bliva en följd av berörda villkors
medgivande.

Under sådana förhållanden hade det ju varit en given sak, att köpeanbudet
borde antagas, och så hade även denna gång blivit fallet, sedan
ärendet av domänstyrelsen underställts Kungl. Maj:ts prövning.

På grund av nu anmärkta omständigheter syntes bestämmelse böra
meddelas därom, att köpeanbud, som, ehuru understigande saluvärdet,
likväl funnes vara av beskaffenhet att böra godkännas, skulle efter
Kungl. Maj:ts beprövande kunna antagas.

Enligt domänstyrelsens åsikt vore det jämväl önskvärt, om undantagsvis
och efter Kungl. Maj:ts beprövande i varje särskilt fall köpeanbud
kunde antagas utan hinder därav, att den person, som avgivit
anbudet, icke ägde föreskrivna kvalifikationer. Vid styckning av egendomar
i egnahemslotter hände nämligen ej sällan, att, med hänsyn till
de fordringar ifrågavarande kungörelse uppställde i fråga om köpares
kvalifikationer, en eller annan lott ej kunde försäljas. Följden härav
bleve upprepade utarrenderingar på korta tidsperioder och successiv försämring
av jorden med åtföljande förluster för statsverket. I sådana
och liknande fall vore det ur alla synpunkter önskvärt, att försäljning
finge äga rum utan iakttagande av bestämmelserna angående köpares
kvalifikationer.

De genom kungörelsen den 31 december 1909 fastställda grunder Departements.
för upplåtande av egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar hava chetennu
tillämpats under så lång tid, att erfarenhet i åtskilliga hänseenden
vunnits rörande lämpligheten av dessa grunder. På det hela taget torde
desamma hava befunnits vara väl ägnade att befrämja egnahemsbildandet,
ehuru visserligen, såsom av den här ovan lämnade redogörelsen framgår,
mer eller mindre befogade anmärkningar kunna riktas mot en och annan
bestämmelse i samma kungörelse.

Vad till en början angår frågan om utsträckande av den Kungl.

Maj:t nu medgivna rätten att utan Riksdagens hörande förordna om
försäljning av kronoegendomar synas enligt min mening goda skäl tala
för en sådan utsträckning. Då emellertid nämnda fråga icke äger direkt
samband med bestämmelserna uti ifrågavarande kungörelse, finner jag
mig icke hava anledning att i detta sammanhang underställa samma
fråga Kungl. Maj:ts prövning.

De sakkunniga hava hemställt om sådan ändring av nu gällande
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 122 höft. (Nr 170.) 5

34

Kungl. Maj-ts Nåd. Proposition Nr 170.

bestämmelser, att försäljning av utarrenderad kronoegendom eller del
därav skulle kunna ske jämväl under löpande arrendeperiod, om nämligen
överenskommelse härom kunde träffas med arrendatorn eller hans
rättsinnehavare. Tillika hava de sakkunniga uttalat sig för önskvärdheten
därav, att lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni
1907 ändrades därhän, att möjlighet bereddes kronan att vid upprättande
av arrendeavtal föreskriva skyldighet för arrendatorn att före arrendetidens
slut avträda i arrendet ingående, till egnahemslägenheter lämpliga
områden. Domänstyrelsen har närmare redogjort för sin ståndpunkt
till denna fråga uti sitt ovannämnda utlåtande den 8 februari
1913 i anledning av 1912 års Riksdags förut omförmälda skrivelse.
Domänstyrelsen uttalar därvid den meningen, att, om man verkligen
vill åstadkomma, att försäljningar till egna hem från kronoegendomar
skola i avsevärd omfattning kunna äga rum oberoende av tiden för
arrendenas upphörande, man då måste taga steget fullt ut och, med
ändring av gällande författningar, stadga skyldighet för arrendator att,
där sådant å kronans vägnar fordras, — givetvis mot lämpligt skadestånd
— avstå den arrenderade egendomen eller del därav.

För egen del ansluter jag mig till den av domänstyrelsen sålunda
intagna ståndpunkten. Av statsrådet och chefen för justitiedepartementet
har jag inhämtat, att han är betänkt på att låta utarbeta och för Kungl.
Maj:t framlägga förslag till ändring i ovan angivet syfte av lagen om
nyttjanderätt till fast egendom. I avbidan å sådant förslag — vilket dock
icke lärer kunna underställas Kungl. Maj:ts prövning i så god tid, att
proposition i ämnet kan avlåtas till nu pågående Riksdag — torde emellertid
lämpligen böra anstå med frågan om ändring i nu förevarande hänseende
av kungörelsen den 31 december 1909.

De sakkunnigas av domänstyrelsen tillstyrkta förslag, att av hembudsberättigade
köpare borde fordras samma kvalifikationer som av icke
hembudsberättigade köpare, kan jag ej biträda. Såsom de sakkunniga
påpekat, torde på grund av lydelsen av rubriken till ifrågavarande kungörelse
beträffande varje köpare gälla, att han skall vara mindre bemedlad
eller obemedlad. Men att i övrigt uppställa samma kvalifikationer för
alla köpare kan näppeligen vara lämpligt. Jag torde blott behöva erinra
om det fall, att eu person under en längre tid bebott och med hjälp
av sin familj brukat en lägenhet, men vid uppskattningstillfället är så
gammal eller så sjuklig, att han icke längre »äger förutsättningar för
drivande av ett mindre jordbruk». Att av detta skäl vägra en sådan
person hembud kan ej vara med billighet överensstämmande. Den
grund, på vilken hembudsrätten enligt nu gällande bestämmelser är

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

byggd, torde väl vara, att en sådan rätt anses hava blivit förvärvad
genom det arbete och cle kostnader, som brukaren och hans familj nedlagt
å lägenheten. Att vid sådant förhållande uppställa lika stora anspråk
beträffande personliga kvalifikationer på en köpare, som redan besitter
en lägenhet — helst om den är bebyggd med honom tillhöriga hus —
som på eu köpare, vilken ej förut haft med lägenheten att skaffa, torde
ej böra ifrågakomma, så mycket mindre som ju bristande kvalifikationer
hos brukaren medför, att även hans familj måste gå från lägenheten.
För tydliggörande av den utav de sakkunniga uttalade mening, att de
nuvarande ordalagen i 7 och 8 mom. uti ifrågavarande kungörelse vore
sådana, att hembud till lägenhetsinnehavare icke ovillkorligen måste äga
rum, utan att Kungl. Maj:ts befallningshavande ägde befogenhet att vägra
hembud av lägenhet, om innehavaren skulle befinnas vara ovärdig att
komma i åtnjutande av dylik förmån, torde emellertid i 9 mom. böra
vidtagas den ändring, att det i början av samma mom. förekommande
ordet »må» varder uteslutet.

A andra sidan har jag intet att erinra däremot, att jämväl sparsamhet
och nykterhet upptagas bland de kvalifikationer, som fordras av
en icke hembirdsberättigad lägenhetsköpare.

Ej utan fog kan såsom eu oegentlighet i nu gällande bestämmelser
anmärkas, att, ehuru ifrågavarande kungörelse, enligt vad dess rubrik
angiver, avser upplåtelser allenast till mindre bemedlade eller obemedlade,
sådan kvalifikation finnes i kungörelsen uttryckligen föreskriven
i fråga om icke hembudsberättigad köpare. För att avlägsna denna
oegentlighet och på samma gång förenkla rubriken föreslår jag, att
ifrågavarande uttryck borttages från rubriken och att i stället i 7 och
8 mom. införas bestämmelser av innehåll att, för rätt till erhållande av
hembud, erfordras att vara mindre bemedlad eller obemedlad.

Domänstyrelsen har uttalat sig för önskvärdheten av ett stadgande
av innehåll, att köpeanbud undantagsvis skulle få antagas, utan hinder
av att detsamma avgivits av person, som ej uppfyller stadgade kvalifikationer.
Möjlighet härtill förefinnes emellertid redan nu — Kungl. Maj:t kan
ju enligt 9 mom. förordna om lägenhets försäljning å offentlig auktion till
»den högstbjudande». Härtill kommer, att — i händelse av bifall till de
sakkunnigas av mig här nedan förordade förslag om inskränkning i det
antal gånger, en lägenhet skall utbjudas till försäljning under hand —
förordnande om lägenhets försäljning å sådan auktion hädanefter skall
kunna av Kungl. Maj:t meddelas på ett långt tidigare stadium än enligt nu
gällande bestämmelser är möjligt. Vid sådant förhållande torde något stadgande
i det av domänstyrelsen antydda syftet näppeligen vara erforderligt.

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

Det nuvarande sättet för avgivande av köpeanbud bär visat sig
mindre tillfredsställande så tillvida, att spekulanter ansetts icke kunna
förvägras att före anbudstidens utgång taga del av inkomna anbud och
på så sätt satts i tillfälle att bjuda över dessa. En föreskrift, att anbud
skola ingivas förseglade, torde dock medföra åtskilliga olägenheter
för spekulanter, bland annat därutinnan att dessa — såsom de sakkunniga
påvisat — skulle av fruktan för konkurrenter drivas att avgiva
högre anbud än som för förvärvande av vederbörande lägenheter vore
erforderligt. En dylik förändring i det nu tillämpade sättet för anbuds
ingivande torde följaktligen icke vara önskvärd. Varder däremot stadgat,
att, i händelse från två eller flera lämpliga personer anbud inkomma
till det åsätta saluvärdet eller däröver, auktion skall emellan anbudsgivarna
anställas för avgörande av företrädet mellan dem, vinnes ju
härigenom den fördelen, att spekulant ej behöver avgiva högre anbud
än som nödigt är. Ett dylikt stadgande, som föreslagits av de sakkunniga
och förordats av det övervägande antalet Kungl. Maj:ts befallningshavande,
anser även jag mig böra tillstyrka.

I likhet med de sakkunniga anser jag det vara onödigt och opraktiskt
att infordra anbud å en lägenhet ända till tre gånger med eu kortare
arrendetid mellan varje gång. Det av de sakkunniga föreslagna enklare
förfaringssättet härutinnan synes mig tilltalande. Givetvis skulle det
vara förmånligt, om jordförmedlingsbyråerna kunde anlitas vid utbjudande
till försäljning av lägenheter, å vilka antagliga anbud icke
avgivits. Uttryckligt stadgande i sådan riktning synes dock icke böra
meddelas, tv dels finnas icke jordförmedlingsbyråer i alla län, och dels
torde även andra sätt för dylik lägenhets utbjudande böra kunna ifrågakomma.
Förslag till närmare föreskrifter härutinnan lärer jag sedermera
— vid framläggande av förslag till ändring i de bestämmelser, som i
förevarande hänseende meddelats genom nådiga brevet till domänstyrelsen
den 31 december 1909 — bliva i tillfälle att underställa Kungl. Maj:ts
prövning.

Enligt kungörelsen den 31 december 1909 får köpeanbud, som
understiger det åsätta saluvärdet, antagas endast i händelse lägenheten
efter Kungl. Maj:ts förordnande säljes på offentlig auktion. Domänstyrelsen
har framhållit, att det även i andra fall kunde vara fördelaktigt,
om möjlighet funnes att antaga ett sådant köpeanbud. Så skulle
ock otvivelaktigt vara händelsen, därest nu gällande bestämmelser om
infordrande av anbud å lägenhet ända till tre gånger komme att bibehållas.
Vid bifall till nyssberörda, av mig förordade förslag till ett
enklare tillvägagångssätt i fråga om lägenhets utbjudande till försäljning

87

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 170.

skulle emellertid, såsom jag redan påpekat, tillfälle beredas Kungl. Maj:t
att på ett tidigare stadium än nu är möjligt förordna om lägenhets försäljning
å offentlig auktion. Under sådana omständigheter torde ett
utsträckande av rätten att antaga köpeanbud, som understiger saluvärdet
ej vara erforderligt.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att — på sätt för närvarande
finnes stadgat beträffande köpare, som medgivits rätt att erlägga köpeskillingen
genom avbetalningar — jämväl köpare, som skall betala köpeskillingen
kontant, bör vara skyldig att redan vid köpeavhandlingens
upprättande antingen erlägga en tiondel av köpeskillingen eller ock ställa
borgen för gäldande å tillträdesdagen av så stor del av köpeskillingen.

Jag tillstyrker det väckta förslaget att, därest köpare av jordbrukslägenhet
medgivits rätt att betala köpeskillingen genom avbetalningar,
sådan köpare skall, om han så önskar, äga att i likhet med köpare av
bostadslägenhet erlägga köpeskillingen med en tiondel årligen. Vid
sidan av detta betalningssätt bör emellertid det nu föreskrivna bibehållas,
helst detta senare sätt måste anses vara förmånligare än det
förra för lägenhetsköpare, som icke förfogar över några nämnvärda
kontanta tillgångar.

Sistnämnda förhållande har särskilt framhållits i den vid 1910 års
Riksdag väckta motion, som givit anledning till Riksdagens här ovan
omnämnda skrivelse av den 25 mai samma år med begäran om vidtagande
av åtgärder för att bereda möjlighet för köpare av jordbrukslägenhet
att i större omfattning än hittills kunnat ske erhålla anstånd
med tiden för amorteringsskyldighetens inträdande. Lika med domänstyrelsen
finner jag en utsträckt möjlighet till sådant anstånd vara ägnad
att befordra egnahemsbildandet. Visserligen kunde det ifrågasättas, att
medgivande av anstånd härutinnan borde inskränkas till sådana fall, då
lägenheten vid upplåtelsen är till avsevärd del ouppodlad eller ej försedd
med nödiga byggnader. Men även andra omständigheter, som i
lika hög grad motivera beviljande av anstånd, torde dock stundom kunna
förefinnas. Jag anser mig därför böra tillstyrka domänstyrelsens förslag
till ändring i förevarande hänseende av kungörelsen den 31 december
1909.

Fullgoda skäl synas mig tala för bifall till de sakkunnigas förslag,
att under av dem angiven förutsättning Kungl. Maj:ts befallningshavande
borde tillerkännas rätt att helt eller delvis befria köpare av obebyggd
lägenhet från byggnadsskyldighetens fullgörande. I detta sammanhang
vill jag anmärka, att Kungl. Maj:t redan i några fall funnit sig böra
medgiva sådan befrielse.

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

Såsom av det föregående inhämtas, hava fall inträffat, då den i
15 mom. uti kungörelsen den 31 december 1909 intagna bestämmelse,
som avser att garantera lägenhets bebyggande, visat sig icke vara för
ändamålet betryggande; och olika förslag hava framställts för att avhjälpa
denna olägenhet. De sakkunnigas förslag i sådant hänseende finner jag i
likhet med domänstyrelsen mindre lämpligt. Att i köpeavhandlingen
upptaga köpeskillingen till högre belopp än det, vartill densamma enligt
avtalet uppgår, synes mig icke tilltalande. Emellertid kan jag ej heller
biträda domänstyrelsens förslag härutinnan, vilket förutsätter ändring av
en viktig lagbestämmelse. För egen del kan jag icke finna annat än att
berörda olägenhet kan väntas framträda allenast i sällsynta fall. Då
härtill kommer, att densamma är av jämförelsevis underordnad betydelse
och aldrig kan vålla kronan någon förlust, synes mig anledning näppeligen
föreligga att i nu avsett syfte ändra lydelsen av ifrågavarande
bestämmelse.

Att vid lagfart å egnahemslägenheter medgiva mindre bemedlade
och obemedlade frihet från stämpel torde möjligen vara i viss mån
befogat. Men någon anledning att — med uteslutande av köpare i
samma ställning av mark i enskild ägo — stadga sådan förmån endast för
den, som av kronan tillhandla!’ sig dylik lägenhet, förefinnes icke enligt
min mening. Ej heller synas mig skäl föreligga att frikalla sådan
köpare från annan med köpet förenad kostnad. Jag kan således icke
biträda de sakkunnigas förslag i berörda hänseenden. Bifall härtill förutsätter
för övrigt ändringar i förordningarna angående stämpelavgiften
och expeditionslösen.

Slutligen anser jag mig böra tillstyrka det väckta förslaget om
rätt för Kungl. Maj:t att till bolag eller förening, som uppfyller föreskrivna
villkor för erhållande av lån från j ordform edlingsfonden, försälja till
bildande av egnahemslägenheter lämpligt område från kronoegendom,
om vars försäljning Kungl. Maj:t eljest äger att utan Riksdagens
hörande förordna. Sådan upplåtelse bör naturligtvis icke få ske till
pris, som understiger det området åsätta saluvärdet, och torde Kungl.
Maj:t böra genom stadgande av lämpliga köpevillkor söka i möjligaste
män förebygga, att området användes till annat än avsett ändamål.

Sedan departementschefen därefter uppläst ett inom jordbruksdepartementet
uppgjort förslag till grunder för upplåtande av egnahemslägenheter
från vissa kronoegendomar, vilket förslag skulle biläggas detta
protokoll, anförde departementschefen vidare:

Vid bifall till av mig nu ifrågasatta ändringar i gällande grunder

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

för egnahemsupplåtelser måste givetvis vissa ändringar ske i de föreskrifter,
som i fråga om nämnda grunders tillämpning meddelats i här
ovan omnämnda nådiga brev till domänstyrelsen den 31 december
1909. De sakkunniga hava ock föreslagit åtskilliga ändringar i dessa
föreskrifter. Riksdagens medgivande torde böra utverkas därtill, att
Kungl. Maj:t må äga att beträffande ifrågavarande upplåtelser meddela
de närmare bestämmelser, som kunna finnas erforderliga, däri inbegripna
jämväl bestämmelser angående övergången till de nya grunderna.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå Riksdagen besluta,

dels att i ovan omförmälda förslag intagna grunder för upplåtande
av egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar skola från och med
den 1 januari 1914 lända till efterrättelse;

dels ock att Kungl. Maj: t skall äga meddela de närmare bestämmelser,
som kunna finnas erforderliga för tillämpningen av nyssnämnda
grunder samt för övergången från de i förevarande hänseende nu
gällande föreskrifter.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten lämna bifall samt förordnade,

att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga--

till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas till Riksdagen.

Ur protokollet:

Gösta Alster mark.

40

Kttngl. Majds Nåd. Proposition AV 170.

Tab. A. Uppgift å antalet lägenheter, som försålts enligt knngl. kungörelsen den
31 december 1909 och varå Kung!. Maj:ts vederbörande befallning»]!avande
under år 1911 utfärdat köpebrev.

Län

K

ö p

esk

i 1 1 i n g

Lägenheternas antal

Intill 500 kr.

501—1,000 kr.

U

O

O

kö

o

<o

1,501—2,000 kr.

ti

8

»q

of

x

0
q

01

2,501—3,000 kr.

3,001—3,500 kr.

3,501—4,000 kr.

4,001—4,500 kr.

4,501—5,000 kr.

5,001—5,500 kr.

5,501—6,000 kr.

6,001—6,500 kr.

6,501—7,000 kr. j

7,001—7,500 kr.

7,501—8,000 kr.

8,001—8,500 kr.

8,501—9,000 kr.

9,001—9,500 kr.

9,501—10,000 kr.

10,001—10,500 kr.

10,501—11,000 kr.

11,001—11,500 kr.

Stockholms ......

t

1

2

—

—

—

4

Uppsala............

3

—

1

i

_

—

—

1

—

—

—

—

—

—

—

—

6

Södermanlands...

1

—

1

—

—

—

2

1

1

1

2

2

—

—

2

—

—

—

—

—

—

13

Östergötlands ...

23

21

3

3

5

—

i

1

—

1

—

1

—

—

—

—

—

1

1

61

Jönköpings ......

—

—

—

2

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

2

Kalmar ............

1

1

2

Kristianstads ...

3

2

—

i

—

2

—

—

—

—

1

—

—

—

—

—

_

—

—

—

—

—

9

Malmöhus.........

i

i

1

3

Alvsborgs .........

—

i

3

i

i

—

i

7

Skaraborgs ......

1

—

2

2

3

1

—

—

1

—

—

i

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

11

Värmlands ......

1

—

i

2

Kopparbergs......

1

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

-

—

—

—

—

Jämtlands.........

—

—

i

—

—

1

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

2 I

Summa1 35

25

ii

n

10

5

6

3

3

2

4

3

1

—

2

_

_

—

—

—

—

1

1

123

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

41

Tab. A (forts.). Uppgift å aiitalet lägenheter, som försålts enligt kungl. kungörelsen
den 31 december 1909 och vara Kungl. Majrts vederbörande befallningshavande
under år 1912 utfärdat köpebrev.

Köpeskilling

U

44

O

o

kO

U

44

44

U

44

A

fn

44

f-S

44

44

44

44

M

M

fn

U

44

H

44

44

u

44

’H

44

44

U

44

s4

44

U

44

Län

O

O

o

O

O

»C

7

O

o

o

of

1

o

o

vO

cf

O

o

o

CO

O

o

10

ce

!

O

O

1

O

O

ro

rf

1

O

O

o

kO

1

O

O

kO

kO

1

o

o

q

CD

O

O

kO

zo

O

O

q

i>

O

O''

LO

t>

1

O

O

ce

o

o

kO

CO

O

O

O

of

O

o

kO

of

O

O

q

o

T—i

O

O

ko

cf

T—i

O

O

r—1
rH

O

O

q

rH

1

501-

rH

O

O

1,501-

t-H

O

O

of

o

ro

of

3,001-

3,501-

4,001-

1

tH

O

»O

5,001-

5,501-

6,001-

6,501-

1

o

O''

7,501-

1

tH

o

q

ce

8,501-

9,001-

9,501—

10,001-

10,501-

11,001-

Stockholms ......

—

—

_

_

2

i

4

1

Södermanlands ...

1

—

2

—

—

—

—

—

3

Östergötlands ...

10

5

1

1

i

—

1

—

—

—

1

—

_

_

_

9

—

—

5

1

Kristianstads......

19

14

17

7

6

3

_

1

1

_

_

2

Malmöhus .........

1

—

1

—

—

_

—

_

6

7

4

Göteborgs o.Bohus

4

5

1

5

1

—

3

2

3

1

2

1

1

—

2

Älvsborgs .........

1

1

1

—

Jämtlands .........

—

4

—

i

—

Summa

45

37

30

19

16

4

4

4

3

5

3

1

—

1

—

3

—

—

2

-1

3

5

6

20

3

6

70

2

22

31

3

6

177

Bihang till Riksdagens protokoll 1918. 1 samt 122 haft. (Nr 170.)

6

Lägenheternas antal

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 170.

Tab. B. Uppgift å lägenheter, vilka varit avsedda att försäljas enligt kungl.
kungörelsen den 31 december 1909, men som icke funnit köpare.

Län

Beslut om försälj-ning av lägen-heterna

Den utarrenderade lägenhetens
tillträdestid

år 1910

år 1911

år 1910

år 1911

år 1912

år 1913

Stockholms .......................................

2

1

3

Södermanlands.................................

i

2

—

1

2

—

Östergötlands ....................................

i

20

—

1

14

6

Jönköpings..........................................

—

4

—

—

4

—

Kristianstads.....................................

i

2

—

'') 1

2

—

Malmöhus ..........................................

8

i

1

2

6

—

Göteborgs och Bohus...........................

1

13

—

—

14

—

V ärmlands..........................................

—

1

—

—

1

—

Västmanlands ...................................

1

—

—

—

1

—

Jämtlands •••.......................................

1

—

—

■)i

—

—

Summa

16

44

1

6

47

6

60 60

0 Såld år 1912.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1913,