Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
1
Nr 1 1.
Ankom till Riksdagens kansli den 11 april 1913 kl. 4 e. m.
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 11, i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående en mera ingående reglering av yrkesmässig
verksamhet såsom kommissionär för anskaffande åt tjänstehjon
eller andra av anställning inom riket.
I en inom Andra kammaren avgiven och till utskottet hänvisad motion,
nr 241, har herr Rydén hemställt, att Kiksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville anhålla om utredning, huruvida och i vilken utsträckning
en mera ingående reglering av den verksamhet, som yrkesmässigt utövas
av kommissionärer för anskaffande åt tjänstehjon eller andra av anställning
inom riket, må anses påkallad, samt att Kungl. Maj:t därefter
måtte vidtaga de åtgärder, vartill utredningen kan giva anledning.
Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa
till motionen.
Motionären stöder främst sitt förslag på ett av kungl. kommerskollegium
den 25 november 1912 till Kungl. Maj :t avgivet utlåtande, till vilket
utskottet för sin del vill hänvisa, och som i bilaga åtföljer utskottets yttrande.
I detta utlåtande äro sammanförda åtskilliga uttalanden av kommittéer
å olika orter för arbetsförmedlingens ordnande, offentliga arbetsförmedlingsanstalters
styrelser, arbetsförmedlingskonferenser samt polismyndigheter
angående den privata kommissionsverksamheten, sådan den för närvarande
i vårt land bedrives, reglerad i enlighet med bestämmelserna i
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 sand. 5 avd. 11 käft. (Nr 11.) 1
Motionm.
Utskottets
yttrande.
2
Andra hammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
kung!, kungörelsen den 28 november 1884 angående kommissionärer för
anskaffande åt tjänstehjon och andra av anställning inom eller utom riket.
I dessa uttalanden kritiseras ingående de enskilda kommissionskontorens
arbetsmetoder, och såsom ofta förekommande missbruk, vilka under nu rådande
förhållanden svårligen kunna beivras, omnämnas bl. a.: att kontoren
giva företräde åt den mest betalande i stället för den för platsen
bäst kvalificerade sökanden; förespeglingar och löften om förmånliga platser,
vilka ej alls funnits att tillgå eller redan notoriskt varit tillsatta; påtryckning
att lämna redan tillträdd plats under förespegling om förmånligare
sådan; annonsering om viss angiven plats på uppgiven adress, som sedan
endast befunnits gälla ett kommissionskontor; originalbetygs undanhållande
etc.
I kommer sk ollegii ovanberörda utlåtande återfinnes även eu redogörelse
för utländsk lagstiftning på området, av vilken framgår, att den privata
kommissionärsverksamheten i åtskilliga länder är i olika avseenden
mer ingående reglerad än hos oss.
Emellertid har kommerskollegium ej ansett sig kunna nu förorda en
genomgripande revision av 1884 års författning angående kommissionärsverksamhet,
då det nästan fullständigt saknas statistik över den privata
arbetsförmedlingen och således även saknas närmare kännedom om dennas
omfattning och former. Dock finner kollegiet, att för undvikande i möjligaste
mån av osund konkurrens emellan kommissionskontoren redan nu
den ändringen bör vidtagas i 1884 års ovannämnda författning, att ansökan
om tillstånd till utövande av kommissionärsverksamhet skall prövas
även med hänsyn till behovet i orten av den verksamhet, för vilken tillstånd
sökes. Och anser kollegiet, att vid denna prövning vederbörande
kommunala myndighet ävensom de offentliga arbetsförmedlingsanstalternas
styrelser samt i vissa fall även intresserade korporationer såsom yrkesföreningar,
föreningar för välgörande ändamål m. fl. borde beredas tillfälle
att avgiva utlåtande.
Vidare har kommerskollegium påyrkat, att för vinnande av närmare
kännedom om de privata kommissionskontoren det måtte från dem införskaffas
noggranna uppgifter om deras verksamhet, samt att, för möjliggörande
av effektiv kontroll över att uppgifterna äro med rätta förhållandet
överensstämmande, kommissionärerna måtte åläggas en mer detaljerad
bokföring över verksamheten.
Utskottet, som anser den privata arbetsförmedlingen ännu flerstädes
ha en uppgift att fylla vid sidan av den offentliga, finner det dock av
Andra hammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11. 3
kominerskollegii meromnämnda utlåtande framgå ock av erfarenheten vara
styrkt, att den yrkesmässiga kommissionärsverksamheten behöver underkastas
en strängare och effektivare kontroll än den, som genom tillämpande av
kungl. kungörelsen den 28 november 1884 kunnat åstadkommas. Bestämmelserna
i denna författning torde få anses föga överensstämmande
med vår tids förhållanden, särskilt i betraktande därav, att efter författningens
tillkomst den offentliga, av stat och kommun understödda arbetsförmedlingen
nått en allt vidsträcktare omfattning och densamma med sin
fastare organisation kan åstadkomma reda och ordning.
Utskottet får därför hemställa,
att Andra kammaren för sin del måtte besluta,
att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller
om utredning, huruvida och i vilken utsträckning en
mera ingående reglering av den verksamhet, som
yrkesmässigt utövas av kommissionärer för anskaffande
åt tjänstehjon eller andra av anställning inom riket,
må anses påkallad, samt att Kungl. Maj:t måtte förelägga
Riksdagen de förslag, vartill utredningen kan giva
anledning.
Stockholm den 11 april 1913.
På utskottets vägnar:
ERNST LILJEDAHL.
Vid detta ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit: herrar Liljedahl, Ingvarsson,
Andersson i Höekerum, Sandstedt, Bärg i Katrineholm, Torgen, Engqvist, Indebetou,
Lindlev och Isaksson.
Reservation
av herrar A. E. Andersson, E. A. Indebetou och A. V. Isaksson
mot viss del av motiveringen.
4
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande JSr 11.
Bilaga.
Till Konungen.
1884 års för- I gällande författning angående tjänstefolks anställande (kungl. kungörelsen
fattning ang. angående kommissionärer för anskaffande åt tjänstehjon och andra av anställnärerSför
Qin£ inom eller utom riket den 28 november 1884) finnes stadgat följande betjänstefolks
träffande anställning inom riket.
anställande. Ingen får yrkesmässigt utöva verksamhet såsom kommissionär för anskaffande
åt tjänstehjon eller andra av anställning utan att hava därtill erhållit
tillstånd på sätt i förordningen stadgas. Tillstånd till dylik verksamhet sökes
hos Konungens befallningshavande i det län, varest sökanden är bosatt, och må
ej meddelas annan än svensk undersåte, som äger medborgerligt förtroende,
råder över sig och sin egendom, gjort sig känd för ordentlighet och i övrigt
finnes lämplig. Har sökanden för avsikt att utöva verksamheten utom det län,
varest han är bosatt, skall sådant i ansökningen uppgivas.
Tillståndet lämnas tills vidare och kan av Konungens befallningshavande
återkallas, när omständigheterna därtill föranleda.
Önskar kommissionär vid utövningen av sin verksamhet begagna biträde
av ombud, skall han, med uppgift om den person han vill använda till ombud,
därom göra anmälan hos Konungens befallningshavande i det län, där biträde
av ombudet åstundas, och prövar då Konungens befallningshavande, huruvida
sådant uppdrag lämpligen må anförtros åt den uppgivna personen. Meddelad
tillåtelse kan sedermera av Konungens befallningshavande återkallas, när omständigheterna
därtill föranleda. Kommissionär är jämte ombudet i allo ansvarig
för ombudets överträdelse av författning.
Kommissionär är skyldig att över alla personer, som genom hans försorg
vinna anställning, föra fullständig förteckning; och skall denna förteckning vid
anfordran hållas för polismyndigheten tillgänglig.
Ett exemplar av författningen skall städse finnas anslaget å dörren till det
rum, varest kommissionär utövar sin verksamhet.
Dessutom finnas stadgade straffbestämmelser (böter) för den händelse att
kommissionär utövar verksamhet för anställning utan att hava därtill erhållit
rättighet, eller fortsätter verksamhet, sedan tillståndet blivit återkallat, eller begagnar
biträde av ombud, vilket ej blivit av Konungens befallningshavande
godkänt eller till följd av återkallelse av tillstånd ej vidare får såsom ombud
användas. Likaså stadgas böter för kommissionärs underlåtenhet att föra fullständig
förteckning över genom hans försorg anställda personer eller därest exemplar
av författningen icke finnes anslaget på sätt stadgas.
Dessa stadganden, som framkallades av de erfarenheter, som gjorts om behovet
av kontroll över vissa utövare av kommissionärsverksamhet, hava otvivel
-
5
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
aktigt varit av stort gagn, särskilt därigenom att de berett myndigheterna möjlighet
att förhindra notoriskt olämpliga personer att idka dylik verksamhet och
i övrigt genom att ställa densamma i viss mån under offentlighetens belysning.
Emellertid har sedan författningens tillkomst eu alltför rik erfarenhet utvisat,
att långt mera ingående tillsyn och kontroll vore behövlig, än som genom författningen
anordnades.
Kommerskollegium har genom sin befattning med den offentliga arbetsförmedlingen
haft tillfälle göra åtskilliga iakttagelser rörande vikten av, att den
yrkesmässiga kommissionärsverksamheten underkastas en strängare och effektivare
kontroll, än 1884 års förordning medgiver. Till en början torde böra erinras
därom, att i nästan alla de kommittéutredningar, som föregått upprättandet av
offentliga arbetsförmedlingsanstalter, riktats en skarp kritik mot den yrkesmässiga
kommissionärsverksamheten och uttalats önskan om dess begränsande. De
ogynnsamma erfarenheter, som gjorts beträffande denna verksamhet, torde ock
hava varit ett av de starkast drivande skälen till de offentliga anstalternas inrättande.
I den av Stockholms stadsfullmäktige tillsatta kommitténs utlåtande från Uttalanden av
år 1903 meddelas vissa uppgifter rörande proportionen mellan å ena sidan an- kommittéer
talet vid kommissionskontor anmälda platser och arbetssökande samt å den andra*°\nedlings-r
sidan antalet tillsatta platser, vilka enligt kommitténs uppfattning tydligt utvisa, frågan.
huru illa kontoren fylla sin uppgift att åt arbetsgivare anskaffa den bästa möjliga
arbetskraft och åt arbetare det arbete, vartill de mest ägna sig. Övertygelsen
härom, fortsätter kommittén, är även så fast rotad hos båda parterna, att
de, tvungna att anlita kontoren, anmäla sig på eu hel del sådana samtidigt för
att sålunda öka sina utsikter att kunna erhålla anvisning på vad som passar
dem. Följden härav blir den, att flera kontor besväras med arbete för varje
förmedling och därför måste taga eu betydlig ersättning, när sådan åstadkommes,
varjämte från de kontor, som ej åvägabragt förmedlingen och därför ej i regel
erhålla meddelande därom, arbetssökande förgäves hänvisas till den arbetsgivare,
som anmält den lediga platsen. Härigenom tillskyndas alla parter tidsförlust
och avsevärda obehag.
Att kommissionskontoren obestridligen äro tämligen impopulära, beror emellertid
i icke ringa mån på det sätt, varpå de understundom skötts. Särskilt
tillförene har denna verksamhet mycket ofta använts såsom en förevändning,
under vilken tvetydiga existenser sökt på mer eller mindre hederligt sätt skaffa
sig inkomster å andras bekostnad. Av meddelade uppgifter framgår visserligen,
att överståthållareämbetet endast undantagsvis funnit sig föranlåtet att avskeda
kommissionärer, men kommittén finner skäl för den förmodan, att av de 10 ä
15 sådana, som varje år frivilligt avgått, åtskilliga i verkligheten varit därtill
nödda och tvungna.
Trots de ingripanden, som ägt rum från ordningsmaktens sida, är det icke
ovanligt, att innehavare av de bättre kommissionskontoren uttala sin önskan, att
en ännu grundligare rensning vidtages, så att de verkligt goda och välskötta
anstalterna ej behöva lida såväl av en osund konkurrens som av de övrigas
mindre goda anseende.
6
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
Kommittén framhåller slutligen, att, även om flertalet verksamma kommissionskontor
synas vara fullt vederhäftiga och respektabla affärer, likväl städse
förmedlarens personliga intresse av ekonomisk vinst måste vara av bestämmande
betydelse. Täta ombyten av arbetare äro för kommissionskontoren en källa till
inkomst, och medan arbetsgivaren måste söka att på varje post få de bästa arbetarna,
kan det för arbetsförmedlaren vara förmånligast att rekommendera dem,
som under en eller annan form betala bäst. Därjämte erbjuder den privata
kommissionärsverksamheten alltid den svårigheten, att förmedlarna ej kunna
överskåda tillgången av arbete och arbetskraft i vidare mån än den, som hos
dem blivit anmäld, varför genom dem ingen effektiv utjämning av tillgång och
efterfrågan kan åstadkommas.
I den av Jönköpings läns landsting tillsatta kommitté för arbetsförmedlingsfrågan,
vars betänkande avgavs år 1908, framhålles, att ofta berättigade
anmärkningar framkommit mot det sätt, varpå den privata komissionärsverksamheten
bedrivits.. För kommissionären blir det huvudsaken, att hans verksamhet
inbringar honom största möjliga vinst, varför avgifterna sättas så höga
som möjligt. Då dessutom avgift erlägges ej blott då anställning anskaffats,
utan även redan vid inskrivningen, blir lätt följden, att kommissionären ofta
icke vinnlägger sig om att anskaffa plats åt den sökande. Denne är därför
mången gång för erhållande av anställning nödsakad att vända sig till flera
kommissionskontor, vilket gör, att kanske eu stor del av hans besparingar åtgår
till kommissionärsarvoden. Därjämte inträffar det synnerligen ofta, att komissionärerna
äro otillförlitliga i sina uppgifter angående platser och platssökande,
vilket naturligtvis är till stort men för parterna och föranleder hastigare platsombyte.
Den av Karlskrona stadsfullmäktige tillsatta kommittén för frågan om kommunal
arbetsförmedlingsanstalt yttrar i sitt 1905 avgivna betänkande, att kommissionskontoren
betunga den arbetssökande genom sina avgifter under en tid,
då han i flesta fall är i mest behov av sparade slantar. Den fattigaste arbetaren,
som måhända i första hand bort erhålla anställning, drager sig för att anlita
sådana inrättningar, vilkas ändamål för övrigt ej är att betjäna. De verkligt
behövande kunna de ej alltid nå, vilket ej heller är deras avsikt, enär det skulle
föga löna sig. Den ekonomiska vinst, platsanskaffaren vill få av sitt företag,
hindrar honom därifrån, och den frestelsen ligger nära till hands, att han låter
den bäst betalande förr erhålla arbete än andra. Visserligen utövas vanligen
kontroll över kontoren, men upprepade exempel på dylikt förfaringssätt ha på
sina håll bragt dem i misskredit.
Kommissionskontoren äro, fortsätter kommittén, uteslutande hänvisade till
tjänstefolkets lager, kroppsarbetarna besöka dem i regel icke, men ej ens inom
denna begränsade krets hava de fungerat till arbetsgivarnas odelade belåtenhet.
Strävan att få så många förmedlingar som möjligt avslutade föranleder nämligen
lätt kontorets innehavare att framställa den sökande i så ljus dager som
möjligt, även om det ej alltid motsvarar verkliga förhållandet; någon garanti
för att den bästa arbetaren får företräde framför andra erbjuda ej dessa kontor.
I den av Göteborgs och Bohus läns landsting tillsatta arbetsförmedlings -
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11. 7
kommitténs betänkande av år 1909 säges, att redan i början av 1700-talet de
privata kommissionskontoren omnämnas som olämpligt skötta och i behov av
kontroll. Att de numera äro otidsenliga kan väl ej på något sätt förnekas, fortsätter
kommittén. Varje arbete skadas naturligtvis genom täta ombyten av
arbetare, men detta är just en god inkomstkälla för kommissionskontoren. Dessa
vilja gärna placera de arbetssökande för kort tid, tv de få då snart göra om
det och därigenom draga ny förtjänst, medan de offentliga arbetsförmedlingarna
i stället hava intresse att skaffa anställning för så lång tid som möjligt, så att
de slippa få igen de arbetssökande.
Liknande uttalanden hava ock gjorts av de offentliga arbetsförmedlingsanstalternas
styrelser (valda av landsting, hushållningssällskap och stadsfullmäktige
var för sig eller i förening) i deras av trycket utgivna årsredogörelser.
I Stockholmsanstaltens årsberättelse för 1908 finnes sålunda återgiven en Uttalanden av
skrivelse från anstaltens styrelse till överståthållareämbetet, vari yrkas på be- arbetsförmedgränsning
av den privata kommissionärsverksamheten såsom varande såväl ofta lm9sanst<ii
otillfredsställande som i eu del fall skadlig, vare sig man bedömer densammaterS *yre se''''
från den enskildes eller samhällets synpunkt. Styrelsen yrkar i skrivelsen på, dels
att de ansökningar, som komma att ingivas till överståthållareämbetet från enskilda
personer om tillstånd att öppna s. k. privata kommissionskontor, icke
måtte bifallas; dels att, därest överståthållareämbetet icke finner sig kunna utan
vidare villfara denna styrelsens framställning, styrelsen måtte beredas tillfälle
att yttra sig beträffande till ämbetet inkommande ansökningar av nu omförmälda
slag.
I Malmöanstaltens berättelse för år 1908 framhålles såsom ett betydelsefullt
önskemål, att den i många fall allt annat än samhällsnyttiga verksamhet,
som de talrika privata tjänstekommissionärerna bedriva, måtte genom kraftiga
lagstiftningsåtgärder underkastas strängare kontroll och begränsning, än vad som
nu är fallet.
Styrelsen säger sig under året hava erhållit särskild anledning att behandla
frågan härom. I två särskilda fall bär nämligen länsstyrelsen anmodat stadsfullmäktige
att yttra sig över inkomna ansökningar att idka tjänstekommissionärsverksamhet.
I båda fallen begärde stadsfullmäktige utlåtande av styrelsen, som
hemställde att stadsfullmäktige måtte avstyrka ansökningarna, i enlighet varmed
ock stadsfullmäktige fattade beslut samt ansökningarna av länsstyrelsen blevo
avslagna.
I Göteborgsanstaltens berättelse för år 1908 meddelas uppgifter om den
privata kommissionärsverksamhetens omfattning och framhålles, att det är högt
på tiden, att denna verksamhet ställes under eu effektivare kontroll och ålägges
samma skyldigheter i fråga om bok- och statistikföring som den offentliga arbetsförmedlingen,
varförutom det icke är möjligt att få en klar överblick över
arbetsmarknadens verkliga läge.
I samma anstalts berättelse för år 1910 påpekas den totala bristen på samverkan
mellan de privata kontoren inbördes samt mellan dessa och den offentliga
arbetsförmedlingen. Vidare framhålles nödvändigheten av kontroll över den
privata verksamheten, främst av humanitära skäl. Ännu i dag, säger styrelsen,
8 Andra hammarens femte tillfälliga utshotts utlåtande Nr 11.
florerar på en hel del områden av den enskilda förmedlingen en fullkomligt upprörande
exploatering av de arbetssökande. Oftast torde dessa missförhållanden
förekomma, när det gäller sökande till sådana platser, som icke betalas med fast
lön, men där den ovissa inkomsten skattas högre, än den i verkligheten är.
Exempelvis alla slag av uppassare och uppasserskor, ångbåtsstäderskor m. fl.,
vilka ofta nog få köpa sin anställning till rent av orimliga pris. Att hindra
möjligheten till dylika uppskörtningssystem är naturligtvis eu viktig samhällsuppgift.
En annan synpunkt, som gör en reglering av den enskilda platsförmedlingen
synnerligen behövlig, säges det vidare, är önskvärdheten av större stabilitet i tjänsteförhållandet.
Den okontrollerade platsförmedlaren har intresse av att »omsättningen»
av platser blir så stor som möjligt, ett intresse som dock går stick i
stäv mot både samhällets, arbetsgivarens och platssökarens.
I Stockholmsanstaltens årsberättelse för 1910 meddelas vissa statistiska
uppgifter rörande kommissionärsrörelsen i huvudstaden. I ögonen fallande är
därvid det vid vissa kontor förekommande oerhört stora antalet ansökningar om
arbete. Å ett kontor hava sålunda under år 1910 framställts ända till 10,549
arbetsansökningar. I skarp kontrast häremot träder antalet vid samma kontor
förmedlade platser, som utgjorde endast 514.
I Malmöanstaltens årsberättelse för 1911 säges, att ett hinder för den offentliga
arbetsförmedlingen med dess stränga ordning och tillfälle till översikt över
arbetsmarknaden är den privata kommissionärsverksamheten, vilken karaktäriseras
av konkurrens i stället för samverkan och vars resultat icke kan överblickas,
då någon ordnad statistik icke föres. Det skulle vara av stor betydelse
för ett rätt bedömande av tillgången och efterfrågan på arbetskraft inom ett så
stort samhälle som Malmö, om den privata kommissionärsverksamheten vore
ålagd att till någon myndighet, exempelvis poliskammaren, lämna uppgift icke
endast om antalet tillsatta platser utan även om antalet ansökningar om arbete
och antalet anmälda lediga platser. Enligt poliskammarens årsberättelse för 1911
funnos vid årets slut icke mindre än 70 privata kommissionärskontor i staden,
således ett avsevärt och säkerligen onödigt stort antal.
I Göteborgsanstaltens berättelse för år 1911 framhålles, att den offentliga
arbetsförmedlingen aldrig kan rätt fylla den därmed avsedda uppgiften, förr än även
den enskilda platsförmedlingen ställes under effektiv kontroll och tvingas att, i
den mån den kan det, samverka med den offentliga arbetsförmedlingen. De
förmedlande institutionerna böra åläggas att i korta perioder redovisa för sin verksamhet,
så att arbetsmarknadens läge för de olika yrkena kan framläggas i tydliga
och klara siffror. Först därigenom blir det för arbetsförmedlingen möjligt
att genom lämpliga direktiv kunna föra det på vissa områden till äventyrs befintliga
överskottet av arbetskraft åt det rätta hållet och därigenom ge sitt naturliga
bidrag till lösningen av arbetsbristens sociala problem.
Så länge de enskilda företagen tillåtas att driva sin verksamhet huvudsakligast
från den privata affärssynpunkten, är eu dylik samverkan absolut otänkbar.
Inbördes äro de varandras konkurrenter och hava som sådana icke minsta
intresse av att hjälpa varandra; snarare hava de intresse av att undanhålla var
-
9
Andra hammarens femte tillfälliga ulshotts utlåtande Nr 11.
andra de upplysningar, som kunna vara behövliga, för att de var för sig skulle
kunna fylla sin uppgift. Lika litet har det visat sig, att de vilja eller kunna på
något sätt samverka med den offentliga arbetsförmedlingen, i vilken de blott se
den mest ovälkomna konkurrent, som de med gemensamma krafter försöka att
göra så impopulär som möjligt, såväl hos arbetsgivare som platssökande.
Ett bland de bästa bevisen, fortsätter styrelsen, för att dessa kommissionskontor
driva sin verksamhet uteslutande från privat affärssynpunkt är deras alltför
ofta hänsynslösa behandling av de platssökande, exempelvis då de utan
hänsyn till arbetsmarknadens läge genom löftesrika annonser och brev locka de
platssökande till sig och sedan vid den s. k. inskrivningen förutom avgiften i
regel kvarhålla de platssökandes originalbetyg och därigenom ibland inveckor
och månader hindra dem att söka plats vare sig genom annat kommissionskontor,
på tidningsannonser, eller genom den offentliga arbetsförmedlingen. Nöjer
sig nu den sökande icke med att en längre tid gå och vänta på den utlovade
platsen utan återfordrar betygen för att söka på annat håll, får han mången
gång det svaret, att dessa äro sända till en arbetsgivare å annan ort, varför
betygen för tillfället icke kunna återlämnas. Detta är ofta icke fallet, ty det har
visat sig, att om den platssökande, som sagt, icke kan eller, vill vänta längre
och därför mera energiskt återfordrar sina betyg eller om detta icke hjälper,
hotar med anmälan hos polisen, hava betygen i de flesta fall genast återlämnats.
Skulle betygen däremot den sökande oåtspord verkligen vara sända till arbetsgivare
å annan ort och denne antagit den sökande på hans betyg och på kommissionärens
rekommendation, är det ju helt naturligt, att arbetsgivaren ej vill
återlämna betygen utan behåller dem som säkerhet för att den sökande skall tillträda
platsen. Till följd härav har det även hänt att platssökande, som önskat
och tänkt sig en plats i staden eller dess närhet, av omständigheterna ansett sig
tvingad antaga platsen i fråga för att på så sätt komma i tillfälle att vid avflyttningen
återfå sina betyg. Det har t. o. in. inträffat, att originalbetyg rent
av förkommit å kommissionskontoren och icke kunnat tillrättaskaffas.
Efter att därefter ha vidrört de missförhållanden med oskäliga avgifter
ävensom med täta platsombyten, som äro förknippade med den privata kommissionärsverksamheten,
ävensom lämnat en översikt över vissa utländska lagar på
området, erinrar styrelsen därom, att kommerskollegium förmält sig skola inom
en snar framtid inkomma till Kung!. Maj:t med särskild framställning om ändring
i gällande författning, och fortsätter: »Ju förr denna kommer fram, dess
bättre. Tusentals människors välfärd är beroende av en lojal, opartisk, planmässig
och väl organiserad förmedling av det befintliga arbetet.»
Vid tvänne tillfällen hava ock styrelser för offentliga arbetsförmedlingsanstalter
till kollegium inkommit med framställningar i ämnet. I skrivelse av den
31 mars 1908 har sålunda styrelsen för Stockholms stads arbetsförmedling fäst
uppmärksamheten därpå, att bland andra obehag särskilt på senare tiden framträtt,
att allmänheten på grund av den namnlikhet, som förefinnes mellan en
del privata kontor och den kommunala institutionen, förväxlar dessa samt att
skäl finnes befara, att de privata kontoren till förfång för allmänheten utnyttja
dessa och dylika förhållanden. Med anledning härav hemställer styrelsen, att
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 sand. 5 avd. 11 höft. 2
Uttalanden
av arbetsförmedlingskonferenser.
10 Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
kollegium vid tillfälle måtte i ämnet företaga de åtgärder, vilka kunna finnas
lämpliga.
I skrivelse av den 14 september 1908 har styrelsen för Malmö stads arbetsförmedling
till en början meddelat vissa genom poliskammaren i staden införskaffade
statistiska uppgifter rörande den privata kommissionärsverksamheten
därstädes. Av dessa framgår bl. a., att under år 1907 i staden funnos 46 rättigheter
att utöva sådan verksamhet, av vilka dock endast 24 voro i användning.
Av dessa hava 13 kontor lämnat uppgifter om sin verksamhet under år 1907,
angivande att genom deras bemedling tillsatts 2,364 platser, medan 3.356 ansökningar
mottagits och 7,516 lediga platser stått till förfogande. Styrelsen
framhåller vidare svårigheten att med tillämpning av 1884 års förordning på ett
verksamt sätt begränsa och reglera kommissionärsverksamheten. Till grund för
nämnda författning ligger uppenbarligen den åsikten, att tjänstekommissionärsverksamheten
borde, med vissa för kontrollen nödvändiga inskränkningar, vara
ett fritt yrke bland andra och tillgängligt för eu var, som befanns för detsamma
lämplig, eller, såsom väl bestämmelsen i allmänhet tolkats, icke uppenbarligen
olämplig. Under hägn av denna tolkning hava kommissionärerna, vilka till stor
del utgöras av personer, som misslyckats på sin ursprungliga levnadsbana samt
äro i saknad av kapital och yrkesutbildning, bedrivit en verksamhet, som i
många hänseenden varit till förfång för det allmännas liksom för arbetsgivares
och arbetssökandens intressen. Styrelsen anför, att det icke sällan torde inträffa
att kommissionärerna göra sig skyldiga till verkliga förseelser mot lag och moral,
exempelvis genom att vägra eller icke utan krångel och särskilda avgifter kunna
förmås att utlämna tjänstebetyg, som platssökande anförtrott i deras vård.
Särskilt framhålles, att kommissionärernas egna affärsintressen driva dem att
motarbeta stabilitet och lugn på arbetsmarknaden samt att söka alltjämt hålla
tjänstehjons och arbetarskarorna på så rörlig fot som möjligt.
Med anledning av det påpekade och under hänvisning till den offentliga
arbetsförmedlingens allmänt erkända gagn för samhället framhåller styrelsen
önskvärdheten av, att förslag väcktes eller eljest åtgärd vidtoges med ändamål
att uppdraga trängre gränser för den enskilda företagsamheten på detta område
genom att uppställa synnerligen stränga kompetensvillkor för kommissionärerna
och underkasta deras förehavande noggrann kontroll.
Vid de konferenser, som inom kollegium avhållits med representanter för
de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna i riket m. fl., har oek frågan om den
privata kommissionärsverksamhetens reglerande bragts före. Sålunda framhölls
vid konferensen i december 1906, att nämnda verksamhet i många fall bedrevs
på sådant sätt, att den mera skadade än gagnade vederbörande arbetsgivares och
arbetares intressen, varför åtgärder från statens sida borde vidtagas för att begränsa
och effektivt kontrollera densamma. Likaså uttalade sig den i december
1909 avhållna konferensen för att åtgärder vidtoges för kontrollering av den privata
kommissionärsverksamheten samt att viss begränsning stadgades i medgivandet
av nya rättigheter.
11
Andra hammarens femte tillfälliga utshotts utlåtande Nr 11.
Vid upprepade tillfällen hava polismyndigheterna riktat skarpa anmärkningar Anmärkningmot
det sätt, varpå vissa kommissionärer fyllt sin uppgift, varjämte de i olikaar-^^$?e_
delar av landet i avgivna utlåtanden avstyrkt beviljandet av tillstånd att bedriva terna.
kommissionärsverksamhet på den grund, att därav ingen nytta, men väl olägenheter
och skada vore att förvänta.
Enligt vad kollegium inhämtat, hava mången gång av polismyndigheterna
anställts undersökningar mot vissa kommissionärer, därvid betänkliga missförhållanden
kunnat konstateras. Emellertid har det ofta visat sig omöjligt vinna
full klarhet och med tillbörlig kraft ingripa, detta väsentligen av den anledning,
att kommissionärerna ej äro ålagda att föra eu så noggrann bokföring över sin
verksamhet, att därigenom någon verklig kontroll möjliggöres. Vid sådant förhållande
och då kommissionärernas mellanhavanden med kunderna ofta uppgöras
utan vittnen, har det visat sig svårt att även i flagranta fall åstadkomma tillfyllestgörande
bevisning, som kunnat leda till, att den felande fråntagits förut
meddelat tillstånd att utöva sin rörelse. Bland sådana svåra missbruk eller förseelser,
som endast undantagsvis kunnat beivras, men uppenbarligen ofta förekomma,
må särskilt nämnas,
att på annan ort befintlig arbetssökande lockas till en ort under förespeglingar
eller direkta löften om viss förmånlig plats, som icke alls funnits att
tillgå,
att genom annonsering arbetssökande anmodats infinna sig till viss angiven
plats men vid inställelse på uppgiven adress funnit denna gälla ett kommissionskontor,
som ingalunda kunnat bjuda dem anställning,
att många personer fått erlägga avgift för anvisning till plats, som redan
notoriskt varit tillsatt,
att kommissionär, genom vars förmedling arbetssökande fått anställning,
plägar söka förmå denne att åter lämna sin plats under förespegling om förmånligare
sådan — detta för att ånyo få inhösta avgiften,
att arbetssökande fråntagas deras originalbetyg som sedermera under allehanda
förevändningar undanhållas dem, varigenom de förhindras att på annan
väg förskaffa sig anställning o. s. v.
Sistnämnda tillvägagångssätt tillämpas i synnerligen stor utsträckning och
har föranlett polismyndigheterna i åtminstone tvenne städer, Stockholm och Göteborg,
att genom särskilda tillkännagivanden ingripa däremot.
Vidare har vid åtskilliga tillfällen konstaterats, att vederbörande formella
innehavare av kommissionskontor överlämnat deras skötsel åt straffade eller eljest
synnerligen misstänkta individer, ävensom att de icke ägnat någon uppmärksamhet
åt de faror i sedligt avseende, som uppenbariigt varit förenade med vissa
av dem förmedlade anställningar.
Nu berörda och andra omständigheter torde klart utvisa, att den reglering,
som den yrkesmässiga kommissionärsverksamheten underkastats genom 1884 års
förordning, ingalunda är tillräcklig, utan att författningen snarast möjligt bör
undergå en genomgripande revision.
12
Utländsk lagstiftning
angående
yrkesmässig
kömmissionärsverksamhet.
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
I utlandet har man flerstädes genom lagstiftningsåtgärder underkastat
den privata kommissionärsverksamketen en ingående kontroll och begränsning,
såsom torde framgå av efterföljande korta översikt.
Enligt den franska lagen om arbetsförmedling av den 14 mars 1904 hava
kommunerna lämnats rättighet att mot gottgörelse indraga privat kommissionärsrörelse,
som bestod vid tiden för lagens ikraftträdande, och varje ny förmedlingsbyrå,
som auktoriserats efter lagens ikraftträdande, får till och med upphävas
utan ersättning. Kommuner med mer än 10,000 invånare äro pliktiga att upprätta
offentlig anstalt. Hotell- och restaurant- ävensom utskänkningsrörelse får
ej drivas i förening med platsförmedlingsverksamhet. Kostnaderna för platsanskaffning
genom yrkesmässigt driven förmedlingsanstalt skola bäras uteslutande
av arbetsgivarna, så att gottgörelse icke avfordras arbetstagare. Lagens huvudsyfte,
den privata kommissionärsverksamhetens successiva undanträngande och
ersättande med en väl organiserad och koncentrerad arbetsförmedling,liar emellertid
hittills endast helt ofullkomligt ernåtts. Den privata verksamheten har i
många fall fortgått under namn av allmännyttig och gjort intrång å områden,
som hittills varit mera oberörda av densamma, bestämmelserna om avgifter hava
kringgåtts genom införande av inskrivnings- och medlemsavgifter, likaså hava
stadgandena om förbud mot visst yrkes drivande i förening med platsförmedling
icke visat sig effektiva. Dock torde icke vara uteslutet, att på grundval av
1904 års lag en bättre organisation av den franska arbetsmarknaden kan komma
till stånd.
I den norska lagen om offentlig arbetsförmedling den 12 juni 1908 stadgas,
att offentlig arbetsförmedlingsanstalt skall upprättas i de kommuner, som Konungen
bestämmer. När enligt gällande lag tillstånd erfordrats för bedrivande av privat
kommissionärsverksamhet, får sådant tillstånd icke vidare lämnas utan vederbörande
departements medgivande för varje särskilt fall. Djdika kontor äro i
samma utsträckning som de offentliga kontoren skyldiga att insända uppgifter
över sin verksamhet till statistiska centralbyrån (för lagens lydelse i svensk
översättning se »Meddelanden» från kollegii avdelning för arbetsstatistik årg.
1910, häfte 2, sid. 191—192).
Villkoren för privat kommissionärsrörelses bedrivande äro närmare fastställda
i »Lov om Forhyrings-, Faeste- og Engagementskontoren» av den 12 juni 1896.
Denna lag är ifråga om koncessions beviljande och förverkande byggd på samma
principer som 1884 års svenska förordning, men innehåller i andra delar an
märkningsvärda
avvikelser och tillägg. Sålunda stadgas, att kommunalstyrelse,
innan tillstånd till utövande av kommissionärsverksamhet meddelas, kan fordra
säkerhet för ett belopp, som icke må överstiga 4,000 kr., men vars storlek i
varje särskilt fall fastställes, och att den ställda säkerheten häftar för alla ersätt
ningskrav,
som koncessionens innehavare kan ådraga sig från deras sida, som
anlita hans bistånd.
Vidare tillerkännes kommunalstyrelse rätt att utfärda bestämmelser om beskaffenheten
av de lokaler, som kunna användas såsom förmedlingskontor, om
förbud mot att verksamheten utövas i samband med gästgiveri- eller värdshusrörelse,
samt därom, huruvida samma lokal må användas till förmedlingskontor
13
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
för både manligt och kvinnligt tjänstefolk eller icke, vartill kommer befogenhet
att fastställa taxor för den gottgörelse, som kommissionären är berättigad att
uppbära. De närmare bestämmelser i övrigt, som befinnas nödvändiga för
tryggandet av en ordentlig ledning av rörelsen, såsom om bokföring och förvaring
av inlämnade betyg, utfärdas å administrativ väg. Ett exemplar av lagen samt
av de regler och taxor, vilka, på sätt här ovan angivits, blivit fastställda, skola
anslås på synlig plats i vederbörande lokaler.
I regel gäller bötesstraff för överträdelse av lagens föreskrifter. Alternativt
kan emellertid fängelsestraff komma till användning, då kommissionär gjort sig
skyldig till följande förseelser: om han avsiktligen eller genom, grov vårdslöshet
giver sina kunder oriktiga upplysningar, eller om han genom icke sanningsenliga
tillkännagivanden eller meddelanden söker att locka till sig kunder, förleder någon
att uppsäga eller förlöpa sin tjänst för att genom hans medverkan erhålla en
annan eller medverkar vid någons antagande i tjänst, ehuru han vet att denne
icke har rätt att lämna sin innehavande tjänst vid den tid, den nya skall
tillträdas.
. I Danmark gäller på förevarande område »Lov om Fsestevirksomhedens
Ordning» av den 1 april 1891 med däri genom lag av den 23 februari 1894
vidtagna förändringar. Enligt denna lag är det envar förbjudet att utan av
vederbörande kommunalstyrelse i stad eller amtsråd på landet meddelat tillstånd
emot betalning erbjuda sin förmedling för avslutande av tjänstehjonsavtal, gällande
vare sig inom eller utom landet, eller att förmedla och antaga arbetare
till anställning utomlands. Antalet »fsesteforretninger» bestämmes av kommunalstyrelsen
resp. amtsrådet. Koncessionen kan när som helst återkallas, då
platsförmedlaren brutit emot lagens föreskrifter eller gjort sig skyldig till en vankande
handling eller till förhållande, som gör det oförsvarligt att tillåta honom
utöva ifrågavarande yrke. Platsförmedlingsverksamhet får icke drivas i förening
med värdshusrörelse. De närmare reglerna för verksamheten och avgifterna
fastställas av kommunalstyrelsen och godkännas av justitieministeriet. Om dessa
regler samt om de meddelade koncessionerna bör kommunalstyrelsen underrätta
vederbörande polismästare, som äger att vaka över att lagen och de särskilda
reglerna efterlevas samt finnas anslagna på en lätt synlig och tillgänglig plats i
vederbörande lokal. För Köpenhamn gäller särskilt, att tillstånd till utövande
av en både manliga och kvinnliga tjänare eller arbetare omfattande förmedlingsverksamhet
icke må meddelas, samt att icke heller i samma lägenhet må inrymmas
förmedlingskontor för både män och kvinnor, varförutom tydligt bör
angivas, huruvida kontoret är avsett för män eller för kvinnor. Bland förseelser,
för vilka straff stadgas, må nämnas emottagandet eller utkrävandet av högre än
tariffenlig betalning, avgivandet mot bättre vetande av oriktiga meddelanden om
tjänste- eller arbetsförhållanden samt förledande eller annan medverkan till kontraktsbrott.
Vid försvårande omständigheter inträder fängelsestraff.
Genom den tyska lagen om yrkesmässig arbetsförmedling den 2 juni 1910
har ifrågavarande verksamhet underkastats en vidsträckt reglering och kontroll.
Sålunda skall vid meddelande av tillstånd att idka sådan rörelse hänsyn tagas
icke allenast till sökandens lämplighet och personliga förhållanden utan jämväl
14 Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
till behovet av enskild ''platsförmedlingsverksamhet å vederbörande ort, och anses sådant
behov icke föreligga, när offentlig arbetsförmedling finnes å orten anordnad
i tillräcklig omfattning. Tillståndet meddelas endast för vissa bestämda näringsgrenar,
varigenom platsförmedlaren förhindras att efter eget gottfinnande utvidga
sitt arbetsområde. Yrkeskommissionären får icke själv eller genom andra idka
värdshus- eller restaurantrörelse, detaljhandel med spirituösa, bostadsförmedling,
handel med beklädnadsartiklar, närings- och njutuiugsmedel eller med lotteribrev,
barberarerörelse, växelaffär samt pantlånerörelse. Avgifter för förmedling,
som kommissionären förut ägt själv bestämma med skyldighet endast att hos vederbörande
myndighet göra anmälan om avgiftens storlek, skola fastställas av vederbörande
myndighet efter inhämtande av yttrande från representanter för kommissionärer,
arbetsgivare och arbetare samt styrelse för offentlig arbetsförmedling.
Utöver den fastställda avgiften får icke lämnas gottgörelse av något som helst
slag, och avgift skall erläggas endast i de fall, att anmäld plats verkligen besättes
genom kommissionärens medverkan. Kommissionär får icke mot ägarens
vilja behålla tjänsteböcker, arbetsböcker, betyg, pass och dylika handlingar,
vilka överlämnats till honom i hans egenskap av platsförmedlare, och framför
allt icke med dem utöva någon retentions- eller panträtt. Vissa upprepade förseelser
eller kommissionärs konstaterade olämplighet kunna föranleda rättighetens
indragande; styrelse för offentlig arbetsförmedling är städse berättigad att framställa
yrkande härom. Dessa äro de huvudsakliga stadganden, som rikta sig
mot den yrkesmässiga koramissionärsverksamheten; dessutom märkas bestämmelser
till skydd mot trucksystem, rörande avgifternas fördelning mellan parterna
mot så kallad vit slavhandel, mot avtal, varigenom arbetsgivare eller
arbetstagare förplikta sig att allt framgent betjäna sig av en viss yrkeskommissionär
o. s. v. (för lagens lydelse i svensk översättning, se »Meddelanden»
från kollegii avdelning för arbetsstatistik årgång 1910, häfte 7, sid. 588—590).
Lagen har nu varit i verksamhet i tvenne år och därunder i vissa avseenden
visat sig väl fylla sitt ändamål att utrota vissa osunda utväxter på den privata
platsförmedlingens område, medan densamma i andra avseenden icke ansetts
motsvara förväntningarna. Såsom särskilda önskemål för ett fortsatt lagstiftningsarbete
har framhävts följande: enhetliga bestämmelser om lagens genomförande
i de särskilda förbundsstaterna, bestämmelser, varigenom lagens syfte att motverka
överdrivet höga avgifter mera effektivt realiseras, begränsning av rättighetens
lokala giltighetsområde, rättighetens upphörande, dä densamma under
viss tid lämnats obegagnad, rättighet för kommuner att eventuellt mot gottgörelse
indraga platsförmedling, som visat sig överflödig å orten, skiljande mellan
allmännyttig och icke allmännyttig platsförmedling i stället för som förut
mellan yrkesmässig och icke yrkesmässig o. s. v.
I Österrike är jämlikt ett tillägg till yrkeslagen av den 5 februari 1907
den yrkesmässiga kommissionärsverksamheten ett kon cession spliktigt yrke. Vid
koncessions beviljande skall bland annat beaktas, huruvida ur ordningens, hygienens
och sedlighetens synpunkt hinder möter för rörelsens bedrivande. Därjämte
skall tagas hänsyn till, huruvida icke redan av stat, provins, distrikt, kommun
eller förening träffats anstalter för arbetsförmedling, för vilket ändamål ifrågava
-
15
Andra kammarms femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
rande anstalters utlåtande skall inhämtas, innan koncession beviljas. Koncessionen
kan omfatta all slags arbetsförmedling eller vara inskränkt till vissa arter
av anställning. Annat yrkes utövande i förening med platsförmedlingsverksamhet
får ske allenast efter särskilt tillstånd av myndigheterna.
I regel skall koncessionens innehavare själv bedriva rörelsen. Vid ansökans
ingivande skall föreläggas ett reglemente, vari angives storleken och beskaffenheten
av de avgifter, som platsförmedlaren ämnar upptaga. Beviljandet eller
mottagandet av förskott ävensom framställande av fordran på säkerhets ställande
för förmedling av platser är koncessionsinneliavaren förbjudet. Reglementet
skall anslås i vederbörande affärslokal, och för ändring däri kräves samtycke av
myndigheterna. Koncessionsinuehavaren är även pliktig att på anfordran lämna
sädana uppgifter rörande sin verksamhet, som erfordras för den offentliga arbetsförmedlingens
statistik.
I ett av.styrelsen för »Reichsverband der allgemeinen Arbeitsvermittlungsanstalten
in Osterreich» utarbetat lagförslag — för närvarande under behandlinginom
eu av förbundet tillsatt kommitté — föreslås bestämmelse om att koncession
för drivande av kommissionärsrörelse icke må beviljas å orter, där offentliga
arbetsförmedlingsanstalter finnas upprättade.
I Finland har lantdagen år 1911 för sin del antagit en »förordning angående
arbetsförmedling», enligt vilken privat kommissionärsverksamhet helt och
hållet förbjudes, i det att endast kommun eller förening berättigas att såsom
näring utöva dylik verksamhet, men däremot icke enskild person, bolag eller
andelslag. I varje stad, vars mantalsskrivna befolkning överstiger 5,000 personer,
skall finnas en kommunal arbetsförmedlingsanstalt, och stad med lägre invånarantal,
köping eller landskommun är skyldig att, där sådant är av behovet påkallat,
inrätta anstalt eller tillsätta ombudsman. Arbetsförmedlingen skall vara
avgiftsfri och får icke utövas i samband med värdshus-, utskänknings- eller
annan dylik rörelse. Lagen har ännu icke sanktionerats av vederbörande högsta
myndighet, och ovisst torde vara. om den i sin nuvarande avfattning kommer
att fastställas.
I åtskilliga av Nordamerikas förenta stater har den privata kommissionärsverksamheten
underkastats laglig reglering. I Massachusetts utfärdades redan år
1869 en lag i dylikt syfte, ett exempel som i slutet av 1880- och början av
1890-talet vann mera allmän efterföljd i andra av unionens stater. Lagbestämmelserna
gingo merendels ut på att för platsförmedlare stadga tvång "till koncession
av ortsmyndiglieterna, varjämte mångenstädes de för platsförmedling utgående
avgiftsbeloppen fastställdes och straffbestämmelser infördes. Emellertid
visade sig denna lagstiftning föga effektiv, så länge ännu icke offentlig arbetsförmedling
anordnats i tillräcklig omfattning. Utgående från denna erfarenhet
hava på senare tider ett flertal stater supplerat den lagliga regleringen av den
privata förmedlingsverksamheten med införandet av offentliga anstalter. Uppslagen
härtill gavs av Ohio, som år 1890 utfärdade eu lag, vilken i första hand
var riktad mot olägenheterna hos den privata platsförmedlingen, men samtidigt
införde offentlig arbetsförmedling. Ohios exempel följdes snart av åtskilliga
andra stater; bland de sålunda antagna lagarna är särskilt den i Illinois utfär
-
Behovet av
statistik över
den yrkesmässiga
kommissionärsrörelsen.
16 Andra hammarens femte tillfälliga utsJcotts utlåtande Nr 11.
dåde anmärkningsvärd. Såsom en viktig nyhet i densamma må omnämnas, att
avdelningen för sociala frågor resp. Commissioner of Labour erhållit rättighet att
utöva kontroll över den yrkesmässiga platsförmedlingen.
Helt visst blir det nödvändigt att även i vårt land åvägabringa en ingående
och tidsenlig lagstiftning på detta område i syfte att rensa bort de dåliga utväxterna
på rörelsen och därmed främja utvecklingen av eu sund arbetsförmedling
genom offentliga anstalter eller i den mån omständigheterna därtill föranleda
genom privat kommissionärsverksamhet. Förutsättningen för eu sådan mera
genomgripande lagstiftning är emellertid, att närmare kännedom kan förvärvas
om arbetsförmedlingsverksamhetens omfattning och former. Beträffande den
offentliga arbetsförmedlingen erhålles sådan kännedom genom den utförliga bokförings-
och rapportskyldighet, som de offentliga anstalterna äro underkastade.
På grundval av denna offentliggöres som bekant en regelbunden statistik, vilken
utom sin betydelse såsom belysande anstalternas verksamhet jämväl tjänar
såsom viktig kunskapskälla rörande den viktiga frågan om arbetsmarknadens
läge. Däremot saknas nästan fullständigt statistik över kommissionärsverksamheten,
ehuru denna med all sannolikhet ännu till sin omfattning överträffar den
offentliga. I vissa utländska stater har, såsom av det föregående framgår, den privata
kommissionärsverksamheten underkastats eu vidsträckt rapporteringsskyldighet.
I tvenne svenska städer, Stockholm och Göteborg, hava ock redan de lokala
behoven framtvungit åtgärder för regelbunden rapportering från privata kommissionärer.
Den sålunda åvägabragta statistiken lider emellertid av avsevärda
brister på grund av de knapphändiga föreskrifterna i 1884 ars författning angående
kommissionärernas bokföringsskyldighet. I ett den 15 december 1911
avgivet tjänstememorial har direktören för Stockholms stads statistiska kontor
sålunda erinrat, att den i § 9 av nämnda författning stadgade skyldigheten
för kommissionär att föra förteckning över personer, som genom hans försorg
vinna anställning, egentligen endast hänför sig till tillsatta platser. Emellertid
äro uppgifter även rörande lediga platser och ansökningar om arbete särdeles
viktiga, enär först därigenom en tillförlitlig översikt över förhållandet mellan
tillgång och efterfrågan på arbetsmarknaden kan erhållas. Saken har, framhålles
vidare i tjänstememorialet, även en reell innebörd, i det att genom en fullständigare
bokföringsskyldighet en större och måhända ej obehövlig kontroll
skulle utövas över den privata platsförmedlingen.
Med anledning härav hemställdes i nämnda memorial om sådan ändring i
författningen,
att åläggande (lämpligen vid visst äventyr) gåves kommissionär att föra
förteckningar icke blott angående tillsatta platser, utan även angående, lediga
platser och aiisölcningar om arbete (platssökande), med fördelning av de tillsatta
platserna på Stockholm och landsorten samt utlandet i huvudsak i enlighet med
ett bifogat formulär, samt
att månatliga uppgifter snarast möjligt efter varje månads slut insänoes
17
Andra leammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
för Stockholms vidkommande till överståthållarämbetet för polisärenden samt
därifrån omedelbart tillställdes statistiska kontoret för statistisk bearbetning.
Detta tjäustememorial har, åtföljt av tillstyrkanden från styrelsen över
Stockholms stads arbetsförmedling och dess föreståndare, av statistiska kontorets
styrelse överlämnats till kollegium med framställning om vidtagande av de åtgärder
kollegium till äventyrs kan finna påkallade för ändring i 1884 års författning
beträffande kommissionärernas skyldighet att föra vissa förteckningar
och ur dessa lämna uppgifter till polismyndighet.
De i denna framställning angivna skälen äro otvivelaktigt mycket beaktansvärda.
Redan ur statistisk synpunkt är det av största vikt att erhålla fullständigare
uppgifter om den enskilda platsförmedlingen i riket, såväl för belysande
av kommissionärsrörelsens omfattning som för eu närmare kännedom om arbetsmarknadens
läge i allmänhet. Av särskild vikt måste emellertid en på dylika
uppgift6^ byggd statistik bliva för vinnande av den grundade kännedom om
kommissionärernas rörelse, som erfordras för en mera ingående lagstiftning i
ämnet.
Aven om en mera genomgripande revision av 1884 års författning ej torde Ändrade vill
böra ske, förrän genom en mera fullständig statistik närmare kännedom vunnits kor f°.r m~
om den privata kommissionärsverksamheten i riket, synes redan nu ändring böra ^mission”?"1
vidtagas i en viss punkt, däri en stadgad erfarenhet inom kollegium vunnits om Törelse^titolämpligheten
av gällande bestämmelser. " övande.
Vid upprepade tillfällen har kollegium haft att avgiva utlåtande angående
besvär i fråga om vägrat tillstånd att utöva kommissionärsrörelse, och torde här
böra framhållas den ståndpunkt kollegium intagit i förevarande fall.
Genom resolution den 18 januari 1909 hade Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Malmöhus län icke funnit skäl bifalla en anhållan om tillstånd att i
Helsingborg utöva kommissionärsrörelse med anledning därav, att i staden Helsingborg
funnes, förutom ett av staden inrättat arbetskontor, åtta kommissionärer
för anskaffande åt tjänstehjon och andra av anställning inom riket. Häröver
besvärade sig sökanden hos Kungl. Maj:t och anförde härvid, att, enär varje
kommissionskontor hade sin egen kundkrets, skulle utsikterna för arbetssökande
att erhålla anställning ökas, i samma män som nya kontor upprättades. I infordrat
utlåtande hemställde kollegium, på grund av vad Kungl. Maj:ts befallningshavande
i ärendet andragit, att Kungl. Maj:t icke måtte finna skäl att göra
ändring i den överklagade resolutionen. Genom nådig resolution den 8 oktober
1909 fann emellertid Kungl. Maj:t, enär den av Kungl. Maj:ts befallningshavande
till stöd åberopade omständigheten icke utgjorde laga skäl för avslag å den
gjorda ansökningen, skäligt att med undanröjande av den överklagade resolutionen
visa målet åter till Kungl. Maj:ts befallningshavande, som hade att uppå
anmälan ånyo företaga detsamma och därmed vidare lagligen förfara.
I ett annat besvärsmål rörande vägrat tillstånd att utöva verksamhet såsom
kommissionär hemställde kollegium i underdånigt utlåtande den 9 november 1909
om den överklagade resolutionens upphävande och ärendets återförvisande, enär
det i förevarande fall vore fråga om en arbetsförmedlingsverksamhet, som sedan
Bihang till Pulcsdagens protokoll 1913. 13 samt. 5 avd. 11 höft. (Nr 11).
3
18 Andra hammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande ''Nr 11.
flera år tillbaka på ett, som det syntes, erkännansvärt sätt utövats av eu för
ändamålet bildad särskild förening, och förhållandena sålunda vore olikartade
mot dem, som förekommo i nyssnämnda besvärsmål. I anledning av nämnda
bägge besvärsmål tillät sig emellertid kollegium att dessutom anföra följande:
»Ordalagen i § 2 av förut nämnda kungörelse »Tillstånd till sådan verksamhet,
som i 1 § säges — — — — — — må ej meddelas annan än svensk
undersåte, som äger medborgerligt förtroende, råder över sig och sin egendom,
gjort sig känd för ordentlighet och i övrigt finnes lämplig ...» torde enligt
kollegii uppfattning icke ovillkorligen behöva tolkas så, att icke någon svensk
undersåte, som innehar nyssberörda egenskaper, kan förvägras det begärda tillståndet.
Kollegium har för sin del ansett, att det icke strider mot författningen,
om vederbörande myndighet vid prövandet av ansökning särskilt tager i betraktande
jämväl behovet och nyttan av ytterligare kommissionärer på platsen.
Då Eders Kungl. Maj:t emellertid synes finna denna uppfattning sakna
stöd i författningens nuvarande ordalag, anser kollegium, i synnerhet med hänsyn
till den offentliga arbetsförmedlingens alltmera framträdande betydelse, ändring
av författningen i berörda hänseende erforderlig; och har kollegium för
avsikt att i sådant syfte inom en snar framtid inkomma till Eders Kungl. Maj:t
med särskild framställning.»
I ett liknande besvärsmål rörande vägrat tillstånd att utöva kommissionärsrörelse
har kollegium sedermera i underdånigt utlåtande den 17 oktober 1911,
med hänsyn till Kungl. Maj:ts beslut i föregående likartade mål, hemställt om
den överklagade resolutionens undanröjande och målets återförvisande, i enlighet
varmed ock Kungl. Maj:t fattat beslut.
I dessa och liknande fall hava vederbörande myndigheter i orten vitsordat,
att intet som helst behov förelåge av nya kommissionskontor, utan att tillkomsten
av dylika allenast vore till skada. Uppenbart är det ock, att ju flera kontor
uppstå å eu ort, desto skarpare måste konkurrensen dem emellan bliva, desto
större svårigheten för innehavarna att existera och desto starkare lockelsen att
genom illojala medel, såsom uppmuntran till täta platsombyten, oskäligt höga
avgifters utkrävande o. s. v., skaffa ersättning för den minskade kundkretsen.
Tydligt är det ock, att tillvaron av en mängd konkurrerande kommissionskontor
verkar splittrande på arbetsförmedlingen, försvårar utjämningen mellan anbud
och efterfrågan å arbete till förfång för såväl arbetsgivare som arbetstagare samt
i det hela åstadkommer försämring av arbetsmarknaden.
Det är därför ett viktigt intresse icke blott för parterna å arbetsmarknaden,
utan ock för samhället, att ej ett alltför stort antal dylika anstalter verka vid
sidan av och i konkurrens med varandra. För de välskötta affärerna är det
ock betungande, att snart sagt vilken individ som helst skall kunna öppna dylik
rörelse.
Ett påtagligt behov föreligger sålunda av omedelbara åtgärder i syfte att
bereda myndigheterna befogenhet att vid prövning av sökt tillstånd till kommissionärsrörelses
utövande taga hänsyn ej blott till gällande bestämmelser om
den sökandes personliga kvalifikationer, utan ock till frågan, huruvida å orten
förefinnes ett verkligt behov av nya dylika anstalter.
19
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 11.
För detta ändamål torde vara lämpligt, att Konungens befallningshavande,
för så vitt icke anledning föreligger att genast avslå ansökningen, inhämtar utlåtande
av vederbörande kommunala myndighet, i Stockholm av underordnad
polismyndighet. Därvid kunna jämväl de offentliga arbetsförmedlingsanstalternas
styrelser sättas i tillfälle att yttra sig över det å orten förefintliga behovet
av den rörelse, för vilken tillstånd sökes. Därjämte torde, åtminstone i vissa
fall, vara önskligt, att intresserade korporationer, såsom yrkesföreningar, föreningar
för välgörande ändamål o. d., beredas tillfälle att avgiva utlåtande.
Under hänvisning till det ovan sagda får kollegium därför i underdånighet
hemställa
dels att genom Konungens befallningshavandes försorg måtte från samtliga
inom respektive län verksamma kommissionärer för tjänstefolks anställande tillsvidare
införskaffas månatliga och enligt bifogade formulär (bil. 1) upprättade
uppgifter för varje månad angående deras verksamhet från och med 1913 års
början eller, i händelse av hinder härför, från den senare tidpunkt under år
1913, sam kan finnas lämplig, ävensom att nämnda uppgifter vartill blanketter
tillhandahållas av vederbörande ämbetsverk måtte före den 15 nästpåföljande
månad insändas till socialstyrelsen;
dels att, för möjliggörande av effektiv kontroll över att uppgifterna äro
med rätta förhållandet överensstämmande, kommissionärerna måtte åläggas att
över verksamheten föra liggare enligt bifogade formulär (bil. II) vartill blänket1
ter jämväl tillhandahållas av vederbörande ämbetsverk;
dels att § 2 andra stycket av 1884 års kungörelse angående kommissionärer
måtte utgå och i stället stadgas sålunda:
»Finnes ej anledning att genast avslå ansökningen, inhämte Konungens
befallningshavande beträffande särskilt behovet i orten av den kommissionärsverksamhet,
för vilken tillstånd sökes, utlåtande, i stad av magistrat och å landet
av kommunalnämnd.
I Stockholm inhämtas utlåtande från underordnad polismyndighet.
Därest efter prövning av samtliga på ärendet inverkande förhållanden det
sökta tillståndet beviljas, skall detta lämnas tillsvidare och kan av Konungens
befallningshavande återkallas, när omständigheterna därtill föranleda.»
Alfr. Lagerheim.
Emil Hiibner. C. L. Wsernstedt. Nils Bergsten.
Sam Larssois.