Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.

1

Nr 6.

Ankom till Riksdagens kansli den 13 mars 1913 kl. 8 e. m.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 6, angående
herr Sjöbloms m. fl. motion, nr 219, om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga
om åtgärder till främjande i vissa avseenden av föreningar
med syfte att nedbringa levnadskostnaderna.

(4 Avd.)

I motion inom Andra kammaren, nr 219, har herr Sjöblom m. fl.
hemställt, att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta utreda, vilka åtgärder från statens sida böra vidtagas
för åstadkommande av en bättre utbildning av ledare och funktionärer i
föreningar, vilka ha till syfte att nedbringa levnadskostnaderna samt för
spridande av kunskap om dessa föreningars organisation och betydelse,
och till Riksdagen inkomma med förslag, vartill denna utredning kan giva
anledning.

Till stöd för denna hemställan hava motionärerna anfört följande:

Trots de höga priser, vi för närvarande få betala för våra livsmedel,
klagas det från jordbrukarhåll över jordbrukets, särskilt ladugårdsskötsel^,
mindre tillfredsställande avkastning. Under de senaste åren ha jordbrukarna
också i viss utsträckning börjat övergiva den intensiva kreatursskötseln
och återgå till en mera utsträckt spannmålsodling. Huruvida
spannmålsodlingen i längden kan hålla sig ekonomiskt fördelaktigare, är
väl ännu icke fullt klart. Däremot torde det vara för alla uppenbart, att
skillnaden mellan det pris, konsumenten måste betala, och det producenten
erhåller, är orimligt stor. Det är t. ex. icke ovanligt, att konsumenterna

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 4 avd. 6 höft. (Nr 6.) 1

Motionen.

2

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.

i våra större städer få betala ända till 6 å 7 öre mer för en liter mjölk,
än jordbrukaren kan betinga sig för densamma, fritt levererad på förbrukningsortens
station eller kaj. Och liknande är förhållandet även med
andra livsmedel, beträffande vilka man icke, såsom i fråga om mjölken,
kan åberopa deras ömtålighet vid transport och lagring.

Denna oskäliga fördyring av varorna under deras väg från producent
till konsument ligger ingalunda i sakens natur, utan beror på den rad
av överflödiga mellanhänder, som med det nuvarande systemet för varuförmedlingen
trängt sig in mellan varornas tillverkare och förbrukare,
eller pa en oekonomisk ordning för utförsäljningen. Kunde en ändring
till. det bättre här åstadkommas, skulle det säkert bliva möjligt att med
billigare minutpris på livsmedel förena, där så kräves, en högre ersättning
åt producenterna för deras arbete.

Den mer direkta förbindelsen mellan producent och konsument, som
är behövlig, torde i våra dagar icke kunna åstadkommas genom något
verksammare medel än det fria föreningsväsendet. De ekonomiska föreningarna
hava flerstädes i utlandet åstadkommit synnerligen vackra resultat.
Sålunda har det, enligt en artikel i Svenska Statsförbundets Tidskrift
(häft. 6, 1912, sid. 257) lyckats för konsumtionsföreningen i Basel
att nedbringa den verkliga kostnaden för distributionen av mjölk till ll/2
a 2 öre pr liter utöver det pris, lantbrukaren betingar sig. Det kan även
häi förtjäna omtalas, att en direkt förbindelse är åstadkommen mellan
en del svenska, andelsmejerier och de engelska konsumenterna genom deras
störa kooperativa partihandelsförening i England (Co-operative Wholesale
Society), som tiden juli 1910 juni 1911 importerade svenska varor för
9,545,000 kronor, till stor del smör från andelsmejerier. En motsvarande
förbindelse mellan svenska producenter och konsumenter saknas tills vidare
så gott som fullständigt.

Det ekonomiska föreningsväsendet har emellertid under de senaste
åren vunnit en ingalunda obetydlig omfattning här i landet. Enligt
Sociala Meddelanden (häft. 8, 1912, sid. 642 och följ.) var hela antalet
föreningar, som vunnit registrering från 1 januari 1897, då lagen av den
28 juni 1895 trädde i kraft, till utgången av 1911 ej mindre än 5,896,
därav 2,096 jordbrukareföreningar, 1,187 konsumtionsföreningar samt 2,613
andra föreningar. Med hänsyn till mångfalden av de områden den ekonomiska
föreningsverksamheten berör, äro de nämnda siffrorna emellertid
icke störa och i förhållande till folkmängden är antalet medlemmar rätt
obetydligt. Visserligen finnas ingå säkra siffror för andra än de i centralorganisationer
sammanslutna föreningarna, men det torde dock vara så i

3

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.

allmänhet, att medlemsantalet är alldeles för litet för att giva organisationer11^
den betydelse för medlemmarna de i motsatt fall kunde g^ra.

En så viktig gren av kooperationen som andelsmejerierna saknar så
gott som fullständigt den framåtdrivande och bärande kraft, som ett
centralförbund skulle utgöra. Det högeligen önskvärda samarbete mellan
den ekonomiska föreningsverksamhetens olika grenar har, i motsats till
vad förhållandet är i våra grannländer, Danmark och Finland, ännu icke
kunnat åstadkommas i vårt land. Att så är, beror helt visst på att stor
okunnighet angående föreningsverksamhetens organisation och skötsel råder
samt på missuppfattningar om dessa föreningars syften. Av denna anledning
är det lätt förklarligt, att intimare ekonomisk samverkan ej kommit
till stånd mellan människor, som dock skulle ha enbart nytta och glädje
av densamma.

Alla, som sysslat med sådan verksamhet, torde ha erfarit, att det ofta
vid föreningars bildande saknats personer med förutsättning att kunna
åtaga sig och sköta ett styrelse- eller revisorsuppdrag. Själv har jag vid
resor i landet kunnat konstatera, att lantbefolkningen insett betydelsen av
ekonomisk samverkan, men att obekantskapen med de tämligen enkla formerna
för dylika sammanslutningars bildande och skötsel hindrat vederbörande
att övergå från önskemål till handling.

På grund av frågans stora innebörd i alla avseenden, icke minst för
att motverka den rådande dyrtiden, förefaller det vara av behovet påkallat,
att statsmakterna ingripa för att stödja och underlätta en så samhällsnytti^
rörelse, som den ekonomiska föreningsverksamheten är, då den
skötes på ett rätt sätt.

Staten har visserligen i någon mån visat intresse för jordbrukarnas
inköps-föreningar, men det har ju visat sig, att denna organisationsform
icke, så som den bort, kunna fylla de uppgifter, som genom andra former
hade kunnat uppnås. Endast genom organisationer, som sammanföra producent
och konsument i direkt förbindelse med varandra, få dessa den
betydelse att de bliva till ömsesidig nytta. För övrigt förtjäna även
konsumtionsrörelsen, bostadsföreningsrörelsen o. s. v., i den mån de åsyfta
att nedbringa levnadskostnaderna, all välvillig uppmärksamhet från det
allmännas sida.

Den ekonomiska föreningsverksamheten är byggd uteslutande på självhjälpens
princip. Det kan därför icke gärna ifrågasättas, att staten skulle
ekonomiskt understödja densamma, såsom skett med t. ex. sjukkasserörelsen.
Däremot är det, enligt min mening, endast en enkel gärd av
rättvisa, att staten bereder tillfälle för sådan rörelses målsmän och funktionärer
att vinna den insikt, som kräves för rörelsens utveckling.

Utskottets

yttrande.

4 Andra kammarens fjärde tillfåttie/a utskotts utlåtande Nr 6.

I Tyskland och en del andra länder givas, ifall jag är riktigt underrättad,
vid flera universitet och högskolor regelbundet återkommande kurser
i den ekonomiska föreningsverksamhetens teori och praktik. Härigenom
utbildas lämpliga undervisare i ämnet för de lägre läroanstalter, där många
av bondens och arbetarens söner kunna få undervisning. Det skulle säkerligen
vara av stor betydelse, om någon eller några yngre vetenskapsmän
sattes i tillfälle att genom studier, hemma och i utlandet, förskaffa sig
ingående kännedom om de grundsatser, efter vilka en framgångsrik ekonomisk
självhjälpsverksamhet bör bedrivas, för att sedan gorå sitt vetande
fruktbringande genom skriftlig och muntlig undervisning.

Genom dessa eller liknande åtgärder skulle en fastare grundval läggas
för det ekonomiska samarbete, som, trots de ogynnsamma förhållanden, under
vilka det bedrivits i vårt land, likväl hunnit uträtta mycket gott. Det
synes mig därtill vara alldeles självklart, att ett upplysningsarbete av den
art, jag här påvisat, skulle bidraga till att höja vårt folks ekonomiska insikter
i allmänhet och sålunda komma näringarna, framför allt jordbruket,
till godo både direkt och indirekt. Huru upplysningsverksamheten i detalj
bör ordnas och vilka utgifter den kan komma att kräva, torde Kungl. Maj:t
bäst kunna utreda.

Beträffande vilken myndighet som bör handhava organisationen av
upplysningsverksamheten, har jag tänkt dels på jordbruksdepartementet,
dels på socialstyrelsen. Den sistnämnda torde val bäst lämpa sig för en
så komplicerad fråga som denna. I varje fall bör naturligtvis det hela
ordnas i nära samförstånd med de existerande centralorganisationerna eller
en av dessa eventuellt bildad samorganisation, motsvarande »Pellervo» i
Finland eller »Andelsudvalget» i Danmark.

Motionärerna begära, att en utredning måtte verkställas rörande vad som
från statens sida kan göras för utbildande av ledare och funktionärer i
den kooperativa rörelsens tjänst och för spridande av upplysning om
nämnda rörelses organisation och betydelse.

I motion inom Första kammaren (nr 20) vid innevarande riksdag har
herr H. Bäckström hemställt, att Riksdagen till anställande av fyra statskonsulenter
i kooperation på extra stat för år 1914 ville anvisa ett anslag
av 26,000 kronor. Statsutskottet anförde beträffande nämnda motion följande: Utskottet,

som uppskattar betydelsen av vad motionären föreslagit,
men förmenar, att initiativet i sådant avseende bör utgå från den utav nästlidna
års Riksdag beslutade socialstyrelsen, vilket ämbetsverk det tillkommer
att i enlighet med utfärdad instruktion handlägga ärenden av social

5

Andra kammarens fjärds tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.

natur, har vid sådant förhållande ej ansett sig kunna tillstyrka Riksdagen
att bifalla motionärens framställning. Utskottet hemställde alltså, att motionen
icke måtte av Riksdagen bifallas, och båda kamrarna hava fattat
beslut i enlighet härmed.

Utskottet vill i anslutning till statsutskottets uttalande understryka
betydelsen av de förslag, som i nämnda båda motioner framförts inför
Riksdagen. Utskottet anser, att förevarande motions syfte är förtjänt att
av statsmakterna uppmärksammas, då åtgärder i olika riktningar givetvis
höra vidtagas för att söka sänka de dyra levnadskostnaderna. . De åtgärder,
som i detta avseende vidtagits i Finland, och för hvilka redogöres i eu
vid herr H. Bäckströms motion fogad bilaga, synas vara förtjänta av särskilt
beaktande.

Statsutskottet har emellertid uttalat, att initiativet till statsåtgärder
på detta område bör utgå från socialstyrelsen. Denna uppfattning har
Riksdagen godkänt. Då härigenom socialstyrelsens uppmärksamhet riktats
på förevarande frågor och Riksdagen icke haft något att erinra mot statsutskottets
uppfattning om betydelsen av ifrågavarande spörsmål, är det
också all anledning att förvänta, att nämnda ämbetsverk, som redan handlägger
vissa hithörande frågor, kommer att till prövning upptaga förslag
i det syfte, motionen avser att främja.

Vidare må erinras om, att ett inom jordbruksdepartementet nyligen
utarbetat förslag till bestämmelser angående understöd från det allmännas
sida till föreningar, avsedda att bereda bättre kreditförhållanden åt det
mindre jordbruket, även upptagit frågan om upplysningsverksamhetens
ordnande på jordbrukskooperationens område. I nämnda förslag framhålles
nämligen, att den upplysningsverksamhet, som otvivelaktigt blir erforderlig
för väckande av intresse för rörelsen och dess ledande i rätta hjulspår,
bör omhänderhavas av de föreslagna centralföreningarna, och synes verksamheten
lämpligen kunna kombineras med revisionsarbetet, så att revisorn,
eventuellt även andra personer, finge i uppdrag att på kallelse besöka
föreningar för hållande av föredrag, rådplägning angående rörelsens
skötsel o. s. v., varjämte det antages, att centralföreningarna skola finna
lämpligt att, var för sig eller i samverkan, utarbeta populära skrifter,
handböcker, formulär o. s. v., så som skett i andra länder.

Då sålunda den fråga motionären framfört under alla förhållanden
torde komma under omprövning, har utskottet icke ansett en särskild
skrivelse i ämnet från Riksdagen erforderlig.

De åtgärder, som framdeles kunna bliva vidtagna, torde måhända i
någon mån bliva beroende av huru registreringen av ekonomiska föreningar
ordnas. Blir nämnda registrering, såsom föreslagits, centraliserad till

6 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.

socialstyrelsen, torde i samband med eller i anslutning till registreringen
en upplysningsverksamhet rörande organisationsspörsmål och dylikt kunna
ordnas.

Det synes vidare utskottet böra framhållas, att ifrågasatt upplysningsverksamhet
kan bliva lättare att anordna, om hos oss som i Finland någon
samverkan kunde komma till stånd mellan de olika kooperativa centralorganisationerna.
Det kan slutligen ifrågasättas, huruvida ej det föreslagna
understödet från statens sida bör anknytas till åtgärder från vederbörande
kooperativa organisationer själva.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att herr Sjöbloms m. fl. förevarande motion icke
måtte till någon Andra kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 mars 1913.

På utskottets vägnar:

Richard Sandler.

I detta ärendes slutbehandling hava inom utskottet deltagit: herrar
Sandler,1) Bäckström, Andersson i Hägelåkra, Leksell, Olsson i Åsen, Sjöberg,
Westlund, Lithander, Nilsson i Kristianstad och Andersson i Knäppinge.

Keservation

av herr Litliander beträffande utskottets motivering.

x) Icke närvarit vid utlåtandets justering.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A- B., 1913.