Andra hammarens fjärde tillfälliga utshotts utlåtande Nr 3.
1
Nr 3.
Ankom till Riksdagens kansli den 18 februari 1913 kl. 3,30 e. m.
Andra hammarens fjärde tillfälliga utshotts utlåtande nr 3,
angående herr Åkerlunds motion, nr 99, angående styckning
till småbruk av viss till ecklesiastika boställen hörande
mark.
I motion inom Andra kammaren, nr 99, kar herr Åkerlund hemställt,
att Riksdagen måtte anhålla, att Kung!. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga
åtgärder, för att inägojorden jämte nödig skog och betesmark å de
ecklesiastika boställena, innan dessa av församlingarne hinna förses med
dyrbar åbyggnad, må, utan vidlyftiga omgångar, kunna uppdelas och försäljas
till lämpliga småbruk.
Till stöd för denna hemställan har motionären anfört följande.
För en var, som med småbrukarerörelsens främjande avsett att i allt
större utsträckning söka åstadkomma och vidmakthålla eu talrik, bofast
och självständig jordbrukarebefolkning, torde det stå ganska klart, att detta
mål näppeligen kan nås, som det nu i de flesta fall går till.
Jorden för småbruken, jämte erforderliga byggnader å dessa, ställer
sig alldeles för dyr, tack vare till mycket stor del det ocker på denna
goda rörelse, företagsamma personer igångsatt, och i följd därav bliva
jordarealerna i allmänhet alldeles för små för beredande av självständig
bärgning.
Det är förvisso inga enstaka fall, där ganska underhaltig, illa skött
jord med därtill hörande nödiga byggnader å nybildade småbruk på rama
landsbygden i mellersta Sverge står innehavarne till 1,000—1,400 kronor
pr hektar, ja än mera, ehuru där knappast eu pinne skog finnes, utan
till och med vedbrand måste köpas, och detta på samma gång det verkliga
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 4 avd. 3 käft. (Nr 3). 1
Motionen.
2 Andra ''kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.
värdet för åker å äldre välskötta hemman å samma orter ej uppgår till
mer än 500—600 kronor pr hektar, ehuru då även i regeln riklig tillgång
såväl på betesmark som skogsfång finnes.
De åsikter, som understundom kommit till synes därom, att småbrukare
i allmänhet ej böra tillgodoses med större jordarealer, än att de
för sin utkomst skola nödgas söka arbetsförtjänster utom hemmen, kan jag
ej gilla, ty för verkliga jordbrukare erfordras väl, att de städse kunna
arbeta å sina lägenheter, därest dessa skola bliva väl hävdade och den
hemkänsla, man hoppas de skola skänka sina ägare, bliva verklighet.
Dessutom är det ej under alla tider, som arbetsförtjänst kan påräknas i
närheten av hemmen, och skola mindre jordbrukare nödgas i aflägsna
bygder söka sitt bröd, så blir det allt ringa glädje med hemmet, vilket
dock väl främst skulle fästa dem vid fosterlandet.
Enligt mitt förmenande är det av största vikt att tillse, huruvida icke
— utan några som helst våldsamma åtgärder — jordvärdet för köpare av
småbruk kan nedbringas till normala pris och därigenom åtminstone i någon
mån det ofta oblyga ocker, vinningslystnaden driver på småbrukarerörelsen,
stävjas.
Förutom statens jordbruksegendomar, om vilka beslut i anledning av
min motion nr 134 fattades under sistlidne riksdag, finnas inom kort tillgängliga
de ecklesiastika boställena, vilkas i allmänhet förmånliga lägen
och underhaltiga jordbruksbyggnader särskilt ägna dem för uppdelning i
mindre jordbruk.
Även om dessa boställen skulle upplåtas till småbruk på mycket goda
villkor, komma dock ganska visst kommunerna i allmänhet ej att lida
skada därav, emedan åbyggnaderna å en mycket stor del av dem — säkerligen
å flertalet — sådana de nu befinnas, alls icke lämpa sig för tidsenligt
jordbruk och därför helt säkert skulle komma att betunga ett stort antal
kommuner med så stora kostnader för ny- och ombyggnad, att de betingade
arrendeavgifterna knappast skulle förslå till gäldandet av räntor och avskrivningar
ens å dessa kostnader, än mindre till någon ersättning för
jorden.
Vid enligt äldre metoder bebyggda gårdar inom mellersta och norra
delarne af landet plägar ofta det för blivande småbruk lyckliga förhållandet
råda, att de gamla husen bereda riklig tillgång på gott timmer för nya
byggnader.
Mot de ecklesiastika boställenas uppdelning i småbruk lär nog den
invändningen kunna göras, att det ännu ej är avgjort, vilka av dem rätte
-
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3. 3
ligen böra anses tillhöra kronan och vilka böra vara kommunernas egendom,
samt att, vid försäljning av sådana, den kommunerna vid senaste
prästlöneregleringen tillförsäkrade avkomsten från dessa boställen skulle
gå om intet.
Sådana farhågor böra dock, enligt mitt förmenande, alls icke få förhindra
dessa boställens uppdelning i småbruk, för så vitt detta annars
linnes lämpligt, eftersom kommunernas rätt väl kunde tillgodoses, därest
försäljningsbeloppen fonderades ocli kommunerna ur en sådan fond erliölle
ersättning ej mindre för de boställen, vilka utrönas bort tillhöra dem, än
även för den avkomst från de nuvarande prästgårdarne, de blivit tillförsäkrade.
Naturligtvis borde vid försäljning av prästgårdar erforderlig mark för
bostadsboställen undantagas.
Givetvis bör väl kronan mot skälig ersättning övertaga alla större
skogskomplex å ifrågavarande boställen eller ock dessa skogar avsättas till
sockenal] in änningar.
De farhågor, man hyser för att till billigt pris upplåtna småbrukarelägenheter
skulle kunna bliva föremål för spekulation och jobb, synas mig
i de allra liesta fall obefogade, ty bliva småbruken väl bebyggda, uppodlade
och hävdade, komma de i regeln att stå i så höga värden, att spekulationen
förvisso ej vänder sig åt det hållet, för så vitt lägenheterna ej
komma i närheten av järnvägsknutar, industriella anläggningar och möjligen
även andra platser, varest byggnadstomter vore begärliga, och där så
blev forhållandet, vore väl knappast rätt förneka eu småbrukare att förtjäna
eu slant likaväl som ägare av kanske omedelbart intill hans ägor
belägen mark. Dock borde väl för sådan upplåtelse av jord från bär
ifrågavarande småbruk tillåtelse böra utverkas under ett visst antal år från
det småbruket förvärvades, på det icke det egentliga ändamålet med detsamma
blott i spekulationssyfte må förfelas.
Att anföra vad som försiggått i Norrland såsom ett varnande exempel,
synes mig orimligt, ty där var det visst icke jordbruken, utan de till dem
lagda ofantliga skogsarealerna, som lockade spekulationen att efter bästa
förmåga göra slut på den självständiga bondeklassen.
Mot den åtgärd, jag här vågat ifrågasätta för främjandet av småbrukarerörelsen,
kan ju ock den invändningen göras, att därigenom de nuvarande
arrendatorerna å egendomarne skulle bliva husvilla, men ej heller
denna farhåga synes mig böra få utgöra skäl för denna, enligt mitt förmenande,
viktiga frågas fall, helst de nuvarande arrendatorerna väl främst
4 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.
höra sättas i tillfälle att förskaffa sig småbruk, om de så önska, eftersom
de redan äga nödiga inventarier och i många fall kunna förskaffa sig
nödigt rörelsekapital genom försäljning av vid småbruket överflödiga sådana.
Historik. Frågan om försäljning av till de ecklesiastika boställena hörande jord
har vid flera tillfällen varit föremål för Eiksdagens behandling, bland annat
i samband med frågan om prästerskapets lönereglering och antagandet av
ecklesiastik boställsordning.
1908 års Riks- Vid 1908 års riksdag väcktes med anledning av Kuugl. Maj:ts pro
dacj''
position (nr 88) med förslag till lag om reglering av prästerskapets
avlöning m. in. flera motioner, avseende försäljning i större eller mindre
utsträckning av den ecklesiastika boställsjorden.
I motion inom Första kammaren (nr 57) hemställdes, att till § 6 i
Lagen om reglering av prästernas löner måtte fogas en punkt 5 av bland
annat det innehåll, att, om hinder mötte för jordbrukets utarrendering och
vederbörande församling och boställsinnehavare vore ense om fördelen av
boställets försäljning, löneregleringsnämnden skulle tillse, om jordbruksandelen
med till bostället hörande skog lämpligen kunde från bostället
avsöndras och försäljas, samt till Ivungl. Maj:t ingå med framställning om
tillstånd till sådan försäljning.
I motion inom Andra kammaren (nr 88) hemställdes om avslag å
Ivungl. Maj:ts proposition samt om skrivelse med begäran om nytt förslag,
byggt på bland annat den grund, att de ecklesiastika boställen, som vore
förenade med jordbruk, skulle försäljas och de därför inflytande medlen
avsättas till en fond för prästerskapets avlöning.
Till stöd för denna hemställan anfördes, att man, oaktat de obehag
av flera slag samt kostnader för syner och dylikt, som skulle bliva förknippade
med boställenas utarrendering, icke heller torde kunna förutsätta
att därigenom få så stor avkastning till prästens avlöning, som om boställsjorden
med tillhörande skog försåldes och av därför influtna medel en
fond bildades. Motionären förbisåg ingalunda, att allvarliga anmärkningar
kunde framställas mot förslaget att försälja de ecklesiastika boställsjordarna,
då dessa kunde vara av väsentligen olika natur. Men dels hade man
anledning antaga, att den pågående utredningen rörande den saken i de
flesta fall skulle bringa klarhet därutinnan, dels torde den omständigheten,
att dessa jordar på olika sätt tillkommit, icke få öva allt för stort inflytande
på frågans bedömande. Ty om jorden vore upplåten av staten eller
församlingen eller ock donerad av enskild person, så vore den dock upp
-
o
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.
låten för ett bestämt ändamål och till förmån för en viss institution. Och
så länge denna institution funnes kvar, och boställe]orden användes till
dess befrämjande, även om det skedde under andra former än de
ursprungliga, torde däremot icke med skäl kunna göras några mer avsevärda
anmärkningar. Vanskligare bleve frågan rörande de boställsjordar,
som upplåtits för att bereda vissa församlingar lättnader i dem åliggande
bördor för prästerliga och kyrkliga ändamål. En lösning vore ju, att
försäljningsmedlen bokfördes och redovisades för respektive församlingar.
Men därom vågade motionären icke framställa något särskilt förslag, utan
borde den frågan göras till föremål för utredning.
Riksdagens särskilda utskott nr 1 anförde beträffande frågan om
försäljningen, att utskottet icke fann en dylik åtgärd välbetänkt. Visserligen
vore det obestridligt, att genom försäljning en tillfällig fördel understundom
skulle kunna beredas pastoratet eller dess prästerskap. Å andra
sidan vore det ju en av erfarenheten alltjämt bekräftad sanning, att jordvärdet
hade tendens att stiga, eu tendens, som ej sällan mycket påtagligt
framträdde i verkligheten. Men den förmån, som vunnes genom värdestegring
å ecklesiastik jord, borde enligt utskottets förmenande icke komma
någon annan till godo än kyrkan, som ju måste vara beredd att med ökade
tillgångar möta växande anspråk på utvecklingen av hennes verksamhet.
Förslaget till lag angående prästerskapets löner m. m. förföll vid
denna riksdag på grund av kamrarnas olika beslut.
Vid 1909 års riksdag föreslog särskilda utskottet nr 1 med anledning1909
av väckta motioner, att till Iiungl. Maj:ts proposition (nr 39) med förslag
till lag om reglering av prästerskapets avlöning m. m. måtte i mom. 2
av 4 § göras ett tillägg av innehåll, att, om bostadsboställe vore med
hänsyn till boställshavarens tjänsteverksamhet olämpligt beläget, eller om
bostadsboställe tillhörigt område på grund av avlägsen belägenhet i förhållande
till boställets övriga ägor eller i följd av andra omständigheter
antoges kunna försäljas med fördel, löneregleringsnämnden måtte göra
framställning om försäljning i förra fallet av hela bostället och i senare
fallet av viss del därav. Avsåge försäljningen ett eller flera till bostället
hörande områden, borde emellertid nämnden taga i övervägande, huruvida
en dylik åtgärd kunde bliva till men för den återstående boställsdelen, t. ex.
därigenom att det jordbruk, som dittills bedrivits å bostället, skulle förlora
förutsättningarna för att vidare kunna med framgång idkas, eller därigenom
att prästbostadens trevnad kunde störas genom det alltför nära grannskapet
till ett på det försålda området uppväxande samhälle. Vore olägenheter
6
1910 års Riksdag.
1911 ars Riksdag.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.
av sådan art att befara, borde naturligtvis nämnden icke ifrågasätta avyttrande
från bostället av något detsamma tillhörande område.
Även vid denna riksdag förföll ifrågavarande lagförslag på grund av
kamrarnas olika beslut.
Då frågan om prästerskapets avlöning vid 1910 års riksdag äntligen
erhöll sin lösning, infördes i det antagna förslaget till eckleciastik boställordning,
av Kung!. Maj:t sedermera utfärdad den 9 december 1910, följande
bestämmelser angående eventuell försäljning av prästboställen. Boställsordningens
§ 62 erhöll följande lydelse:
»År prästgård med hänsyn till boställshavarens tjänsteverksamhet olämpligt
belägen, eller kan eljest på grund av särskilda omständigheter boställe
eller del därav ej för sitt ändamål bibehållas utan synnerlig olägenhet
eller mot skälig avgift utarrenderas, må boställe eller del, varom nu är
sagt, efter Konungens beprövande utbytas mot annan fastighet eller ock
försäljas. Lag samma vare, där löneboställe eller del därav till följd av
belägenhet i eller invid stad eller stadsliknande samhälle kan med synnerlig
fördel styckas till tomter.
Giver Konungen tillstånd till utbyte eller försäljning, ankomme ock
på Konungens prövning, huruvida i anseende därtill, att boställets avkomst
helt eller delvis ingått till kyrkofonden, för detsamma betingad mellangift
eller köpeskilling eller någon del därav skall överlämnas till nämnda fond.»
I motion inom Andra kammaren (nr 17)'' vid 1911 års riksdag
hemställde herr Åkerlund, att Riksdagen ville i skrivelse till Kung!. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida^icke den odlade
och för odling tjänliga marken å dej kronans jordegendomar, vilka]: ej i anledning
av särskilt dyrbara byggnader, omedelbart grannskap till större
städer eller av annan särskild orsak^borde bibehållas. i statens hand, samt
å de ecklesiastika boställena* skulle bereda landet vida större gagn, därest
desamma, jämte för ändamålet erforderlig skogs- och betesmark, där sådan
funnes tillgänglig, i män dessa egendomar bleve lediga från nuvarande
arrendatorer och den nyss"!beslutade prästlöneregleringen trädde i kraft,
uppdelas i småbruk samt mot billigt pris och på lämpliga villkor försåldes
till mindre bemedlade personer, vilka önskade ägna sig åt jordbruk och
funnes lämpliga därför, men i saknad av nödiga medel ej såge sig i stånd
därtill, och att Kungl. Maj:t efter verkställd utredning för Riksdagen täcktes
framlägga de förslag, vartill denna utredning kunde giva anledning.
Jordbruksutskottet, till vilket denna motion remitterades, anförde
beträffande de ecklesiastika boställena, att den föreliggande framställningen
Andra kammarens fjärda tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3. 7
icke för det dåvarande borde föranleda någon åtgärd. Efter att hava
citerat § 62 i den ecklesiastika boställsordningen, fortsatte utskottet:
Fråga om försäljning av de ecklesiastika boställena i större utsträckning,
än som enligt nyssberörda stadgande finnes medgivet, torde måhända
i framtiden komma att uppstå. Då emellertid beslut om berörda fastigheters
disposition så nyligen fattats, anser sig utskottet icke kunna förorda
bifall till motionärens förslag om utredning, huruvida ej nämnda beslut
redan nu bör ändras.
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon
Biksdagens åtgärd.
I avgiven reservation yrkades, att Biksdagen måtte anhålla om utredning,
i vilken omfattning upplåtelser av jord till småbruk och bostadslägenheter
från kronans egendomar lämpligen kunde äga rum.
Första kammaren biföll utskottets yrkande, medan däremot Andra
kammaren biföll reservationen. Frågan hade sålunda förfallit.
Yid 1912 års riksdag väckte samme motionär eu motion (nr 134) i
väsentligen enahanda syfte som den vid 1911 års riksdag väckta.
Jordbruksutskottet, till vilket motionen hänvisades, förklarade sig i
huvudsak dela den av 1911 års jordbruksutskott uttalade uppfattningen
i ämnet och erinrade dessutom bland annat om att Biksdagen år 1912 i
anledning av två särskilda inom Biksdagen väckta motioner beslutat att i
skrivelser till Ivungl.Maj:t anhålla, att Tvungl. Maj:t täcktes dels taga under
övervägande, huruvida icke de hinder, som för närvarande mötte mot att
under löpande arrendetid från prästerskapets löneboställen avsöndra lägenheter,
skulle kunna undanröjas, dels ock verkställa utredning, huruvida
ej på framställning eller efter medgivande av arrendator eller dennes rättsinnehavare
försäljning av kronans jordbruksdomäner eller delar av sådana
måtte kunna ske jämväl under löpande arrendetid.
Utskottet anförde vidare, att, när det med Biksdagens omförmälda
skrivelser avsedda syftet att möjliggöra försäljningar under löpande arrendetid
av jord till egna hem från kronans jordbruksdomäner och de ecklesiastika
boställena blivit förverkligat, ökat upplåtande av kronojord till småbruk
syntes kunna ske i sådan utsträckning, att behovet av mark för dylikt
ändamål i de trakter, där kronoegendomar och ecklesiastika boställen vore
belägna, enligt utskottets mening bleve fullt tillgodosett.
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon Biksdagens
åtgärd föranleda.
I avgiven reservation yrkades bifall till det beslut, Andra kammaren
1913 års Riksdag.
8
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.
fattade vid 1911 års riksdag, och motiverades detta yrkande därmed, att
det måste anses för egnahemsrörelsen i hög grad önskvärt, att ett inventarium
upprättades över den kronojord, som under en viss tids period,
exempelvis tio år, med fördel kunde upplåtas till mindre jordbruk, och en
sådan inventarieförteckning på ett kraftigt sätt skulle bidraga till att förebygga
eller minska den under de senare åren allt tydligare framträdande
tendensen till en oskälig prisstegring å den för egnahemsspekulanter tillgängliga
jorden.
Första kammaren biföll utskottets yrkande, Andra kammaren däremot
reservanternas, och hade frågan därmed förfallit.
Deecklesiasti- I prästlöneregleringskommitténs betänkande uppgives, att arealen av
“omfattning8prästerskapets boställen uppgick till sammanlagt 360,454.93 har, därav
och värde, åkerjord 64,296.26 har och ängs-, betes- och skogsmark samt torvmosse
tillsammans 2 9 6,158.67 har. I denna areal ingå icke stom-, annex- eller
mensalhemman och andra löningsjordar.
Taxeringsvärdet år 1896 uppgavs av prästlöneregleringskommittén för
boställen med jordbruk till sammanlagt 45,515,800 kronor, för boställen
utan jordbruk till inalles 2,583,200 kronor och för stom-, annex- eller
mensalhemman och andra löningsjordar till sammanlagt 10,731,600 kronor.
För alla ecklesiastika boställen sammanförda uppgick sålunda taxeringsvärdet
år 1896 till innalles 58,929,600 kronor.
Enligt Bidrag till Sveriges officiella statistik U) Kommunernas fattigvård
och finanser uppgick taxeringsvärdet av de ecklesiastika boställena
och därmed jämförliga fastigheter (det övervägande flertalet fastigheter
äro prästboställen) i rikets samtliga kommuner år 1910 till 73,987,549
kronor, därav för landskommunerna ensamt 59,579,949 kronor. Det torde
här böra anmärkas, att såväl de av prästlöneregleringskommittén meddelade
som de i Sveriges officiella statistik upptagna taxeringsvärdena avse
ifrågavarande boställen inklusive åbyggnader och bostadshus.
Utskottets lytt
Utskottet
delar till fullo motionärens uttalade uppfattning angående
önskvärdheten av att från statens sida åtgärder vidtagas för att tillräcklig
och lämplig jord måtte på rimliga villkor stå dem till buds, som vilja
förskaffa; sig sådan för bildande av småbruk. I detta avseende kan
utskottet instämma i de uttalanden, som inom jordbruksutskottet gjorts
vid liknande frågors behandling vid 1911 och 1912 års riksdagar.
Sedan senaste riksdag bär emellertid Ivungl. Maj:t den 10 juni 1912
tillkallat särskilda sakkunniga, den s, k. kronolägenhetskommissionen, med
9
Andra hammarens fjärde tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 3.
uppdrag att verkställa utredning av frågan om upplåtelse av kronojord
till egna hem. Härvid skall, enligt vad utskottet inhämtat, hänsyn tagas
även till frågan om jordupplåtelser från de ecklesiastika boställena. Ivungl.
Maj:t har härmed tillmötesgått den önskan, som Andra kammaren vid
1911 och 1912 års riksdagar i enlighet med av reservanterna inom jordbruksutskottet
gjorda yrkanden uttalat.
Då sålunda frågan om upplåtelser av kronojord i hela dess omfattning
för närvarande är föremål för utredning, har utskottet redan av detta skäl
icke ansett sig kunna tillstyrka motionärens vittgående yrkande, vilket innebär,
att Riksdagen skulle bemyndiga Kungl. Maj:t att »utan vidlyftiga omgångar»
låta uppdela och till lämpliga småbruk försälja hela den å ecklesiastika
boställen befintliga inägojorden jämte nödig skog och betesmark. Försäljning
torde för övrigt kunna ske först i samma mån som gällande lönekonventioner
utlöpa och den nya prästlöneregleringen träder i kraft. Härtill
kommer, att äganderätten till boställena är omtvistlig och motionärens
förslag beträffande tillgodoseendet av kommunernas rätt icke synes utskottet
tillräckligt effektivt.
För Riksdagen torde det så mycket mindre vara anledning att begära
en hastig styckning och försäljning av prästboställenas jord, som Riksdagen
därigenom skulle begära ett föregripande av den pågående utredningen i
den mån densamma avser att undersöka och fastställa de lämpligaste och
för olikartade förhållanden bäst passande upplåtelseformerna. Faran för
spekulation, om prästboställena, utan att några som helst betryggande
garantier vidtoges, styckades och försåldes, torde ej heller vara så obetydlig,
som motionären anser.
I motionärens yrkande framhålles, att de ecklesiastika boställena böra
uppdelas och försäljas, innan dessa av församlingarna hinna förses med
dyrbara åbyggnader. Utskottet vill erkänna olämpligheten av att dyrbara
och stora åbyggnader uppföras på boställen, som sedan eventuellt kunna
komma att uppdelas i smärre lotter. Under den tid nuvarande lönekonventioner
gälla, torde dock intet kunna göras för att förhindra fullföljandet
av ett i laga ordning fattat beslut om nybyggnad. I samma mån åter,
som den nya löneregleringen träder i kraft, upphör församlingarnas byggnadsskyldighet
i fråga om andra byggnader än bostadshusen för prästerskapet.
I regel torde också numera vid byggnadsskyldighetens fastställande hänsyn
tagas till det förhållandet, att lönekonventionerna på många håll inom kort
utlöpa.
Under hänvisning till att den av Andra kammaren med anledning av
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 4 avd. 3 käft. (Nr 3). 2
10
Andra kammarens fjärde till]ätlig a utskotts utlåtande Nr 3.
herr Åkerlunds ovannämnda motioner vid 1911 och 1912 års riksdagar begärda
utredningen om kronojords upplåtelse till egna hem redan blivit av Kung].
Maj:t igångsatt och med åberopande av det som ovan anförts, får utskottet
hemställa,
o
att herr Åkerlunds förevarande motion icke måtte till
någon Andra kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 18 februari 1913.
På utskottets vägnar:
KICKAKD SANDLER.
I detta ärendes slutbehandling hava inom utskottet deltagit: herrar Sandler, Bäckström,
Andersson i Hägelåkra, Leksell,* Olsson i Åsen, Sjöberg, Westlund, Lithander,
Nilsson* i Kristianstad och Rosenquist.
* Har icke närvarit vid utlåtandets justering.
Stockholm 1913. Kungl. Ilofboktr. Iduns "Tryckeri-A.-B.