Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
1
Nr 2.
Ankom till Riksdagens kansli den 14 februari 1913 kl. 4 e. m.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 2,
angående herr Lindhagens motion, nr 153, om skrivelse
till Kungl. Maj:t med anhållan, att den till städerna
under villkor av o för ytterlighet donerade jord ej må
avhändas städerna utan Riksdagens samtycke, m. m.
I motion inom Andra kammaren, nr 153, liar herr Lindhagen
hemställt, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att den till städerna
under viilkor av oförytterlighet donerade jord ej må avhändas städerna
utan Riksdagens samtycke, samt att ett övervägande jämväl måtte äga
rum, huruvida ej disposition över denna jord bör, såvitt på staten
ankommer, närmare ordnas genom nya föreskrifter, utfärdade under
medverkan även av Riksdagen.
Till stöd för denna hemställan har motionären anfört följande.
I ett betänkande av den 30 december 1897 har kammarkollegium
lämnat en ingående utredning rörande den till städerna av kronan
donerade jord. Härav inhämtas, bland annat, att för donationerna i
regel uppställts fordran på den förlänta egendomens oförytterlighet, men
att inom många städer betydande delar av donationsjorden, donators
stränga, ofta upprepade förbud till trots, under tidernas lopp på mångahanda
sätt obehörigen kommit i enskild värjo.
På senare tider har ofta mellan sådana besittningstagare och
städernas fullmäktige träffats överenskommelse, varigenom besittningstagande!
på vissa villkor godtagits. Dylika överenskommelser ha sedan
underställts Kungl. Maj:t, vilken och i allmänhet i administrativ väg
fastställt desamma.
Genom kungl. brevet den 27 januari 1899 bär Kungl. Maj:t likaBihang
till Riksdagens protokoll 1913. 13 sand. 4 avd. 2 käft. (Nr 2) 1
Motionen.
2 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
ledes i administrativ väg vidare förklarat sig vilja till prövning i varje
särskilt fall upptaga ansökningar från vederbörande städer om rätt att
till enskilda avyttra behållen donationsjord inom stadsplan och i skäliga
undantagsfall även utom stadsplan. I överensstämmelse härmed bifaller
Kungl. Maj:t nu i regel framställningar, som inkomma från städer om
rätt att få i större eller mindre omfattning försälja stadsjord såväl inom
som utom stadsplan.
Det är nu klart, att städerna själva ej kunna ändra donationernas
karaktär, vare sig man med kammarkollegium enligt dess förutnämnda
utredning anser, att dessa icke äro av förnämligare beskaffenhet än
upplåtelse under ständig nyttjanderätt, eller betraktar jordens oförytterlighet
som en bestående inskränkning i en överlåtelse med äganderätt.
Endast donator själv, det vill säga kronan, kan eftergiva dylikt
villkor, som förbehållits vid donationen. Och enligt nu gällande författning
representeras kronan i hithörande äi’enden av Kungl. Maj:t
och Riksdagen. Kronans rätt i avseende å kronodomäner får nämligen
enligt 77 § regeringsformen icke utan Riksdagens samtycke på något
sätt kronan avhändas. Nu går det emellertid som sagt så till, att
Kungl. Maj:t i administrativ väg utan Riksdagens hörande dels fastställer
överenskommelser om godtagande av donationsjords obehöriga
avhändande från städerna, dels bifaller ansökningar från städerna att få
avhända sig donationsjord.
Denna praxis har för mig vid förfrågan inom civildepartementet
uppgivits grunda sig på kommunallagens föreskrift om, att stadsfullmäktiges
ävensom allmän rådstugas beslut skola för att vinna
bindande kraft underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse,
då det angår »försäljning, pantförskrivning eller utbyte av sådan
staden tillhörig fastighet, som för något dess gemensamma nytta avseende
ändamål genom gåva eller testamente staden tillfallit, ävensom
överenskommelse, som medför förändring i de rättigheter, staden
till sådan fastighet äger». Frånsett att kommunallag dock ej kan
ändra grundlag, synes det uppenbart, att nämnda bestämmelse icke alls
avsett förevarande fall, där fråga gäller statsjord och donator för övrigt
fortfarande existerar, utan endast donationer, vars villkor ej vidare
kunna av den enskilde givaren bevakas, eller som staden bekommit
med full äganderätt och därför ägt att utan vidare avhända sig, därest
ej kommunallagen mellankommit och föreskrivit underställning till
Konungen. Detta bestyrkes ock av motiven till 1859 års kommittebetänkande
till nya kommunalförfattningar, från vilket nämnda bestämmelse
härleder sig. Där heter det nämligen härom: »Förändrade
3
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
förhållanden i en framtid kunde göra det av vikt för en kommun att
uti sin gemensamma ekonomi vidtaga åtgärder, som fordrade genomgripande
förändringar uti inrättningar för samma ändamål från en förgången
tid; och om för deras förverkligande nödigt bleve att föryttra
fastigheter, dem en föregående generation inom kommunen eller enskild
person för sådant ändamål anslagit, borde det väl icke kunna
anses mot stiftelsens villkor stridande, att kommunen med Ivungl.
Maj:ts nådiga bifall finge söka att under en annan form draga nytta
av stiftarens välvilja.»
Ätt Riksdagens samtycke bör i dessa frågor inhämtas, har även
ifrågasatts i ett av justitiekanslersämbetet den 21 juli 1910 avgivet
utlåtande över ansökningar, att staden Sala måtte tillerkännas rätt att
till vederbörande innehavare försälja den del av stadens donationsjord,
som utgjordes av de så kallade tilldelningarna och intagorna å stadens
skogsmark. Härom säges i utlåtandet:
»Justitiekanslersämbetet anser sig även böra fästa uppmärksamheten därpå
att det kan ifrågasättas, huruvida icke Riksdagens samtycke erfordras till den
ifrågavarande jordens försäljning. Enligt 77 § regeringsformen får kronojord icke
kronan avhändas utan Riksdagens samtycke. Den jord, varom nu är fråga, har
visserligen av kronan donerats till staden Sala, som enligt samma grundlagsrum
också är berättigad »njuta laglig rätt därå till godo», men jorden är dock icke
helt och hållet avhänd kronan och det allmänna, ty enligt gällande författningar
kan jorden icke gå i handel och vandel emellan enskilde, och kronan är alltjämt
både berättigad och i stånd att upprätthålla de om jordens disposition meddelade
föreskrifter. Först genom jordens försäljning till enskilde upphör fullständigt
kronans dominium över jorden och kronan har sedan att i fråga om tillsynen över
donationen hålla sig allenast till det kapital, som trätt i jordens ställe. För
inhämtande av Riksdagens samtycke talar även den omständigheten, att ett bifall
till stadsfullmäktiges ansökning innebär ett brytande med den grundsats, som
genom århundraden varit gällande i fråga om den av kronan till städerna donerade
jorden. Det genom nådiga brevet den 26 april 1905 lämnade medgivande till
Torshälla stad att avhända sig donerad kronojord är emellertid tillkommet utan
Riksdagens medverkan.»
Det i utlåtandet omnämnda fallet Torshälla avsåg även donationsjord
utom stadsplan. Enligt vad justitiekanslern vid förfrågan meddelat
mig, syftar utlåtandets yttrande om den grundsats, som enligt ämbetets
uppfattning skulle genom ett bifall till ansökningen brytas, på upprätthållandet
från kronans sida av villkoret om donations; ordarnes
oförytterlighet. Emellertid har Kungl. Maj:t vid åtskilliga tillfällen,
utöver dessa två, i administrativ väg medgivit försäljning av donationsjord
inom stadsplan, men har i dessa fall justitiekanslern icke blivit
hord, enär regeln lär vara, att kanslerens utlåtande infordras över
4 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
disposition av stats]ord, donerad av enskilde, ock kammarkollegii utlåtande,
när frågan rör kronodonationer.
Det erinras i justitiekanslerns ovanintagna utlåtande, att, oavsett
ärendets författningsenliga behandling, talar i varje fall visst sakskäl
för att Riksdagen höres i dessa ämnen. Ett ännu starkare motiv för
ett sådant tillvägagående ligger i jordfrågornas grundläggande betydelse
och den större omtanke därutinnan, som vår tid framtvingar efter erfarenheterna
av senaste tiders låtgåpolitik. Om i många, kanske i de flesta
fall, förhållandena tilläventyrs utvecklat sig så, att en återvinning av
städerna obehörigen redan avhänd jord ej lämpligen kan ifrågasättas,
så synes däremot, med de nya erfarenheter vi vunnit om förra århundradets
ekonomiska jordpolitik, nu omsider börja randas den dag, då man
förstår, att förfädernas föredöme att hålla på det allmännas äganderätt
till sin jord, bör ur alla berättigade intressens synpunkt lända till efterföljd.
Det är sannerligen ingen anledning för städerna att nu vidare
lämna ut sin jord till ett byte för det enskilda mångleriet. Staten,
som nyligen genom sin lagstiftning inrättat ett särskilt så kallat tomträttsinstitut
för tomtupplåtelse av allmän jord med bibehållande av
äganderätten, bör därför liksom i gamla dagar hålla på donationsj ordens
oförytterlighet samt hänvisa städerna till tomträttsinstitutet och inrättandet
av nödiga kreditkassor för ändamålet.
Åven om undantagsvis ett avhändande av donationsjord må på
grund av särskilda omständigheter medgivas, bör dock staten åtminstone
kräva, att köpeskillingen fonderas och att fonden för framtiden upprätthålles,
så att den såsom avsikten var med donationsj orden bereder
staden ett varaktigt gagn. Detta föreskrives städse, när medgivande
lämnas till försäljning av enskilt fideikommiss i fast egendom. Ibland
bär en dylik föreskrift lämnats av Kungl. Maj:t även vid medgivande
att jord, donerad av kronan, må försäljas. Väckes fråga att få bortbyta
donationsjord mot annan fastighet, bör den senare i stället iklädas
donationsj ords egenskap.
Allt talar således jämväl för att frågan om städernas donationsjord
iipptages av staten till ett allvarligt och tidsenligt begrundande samt
ordnas genom en av Konung och Riksdag antagen författning.
På huvudsakligen förenämnda grunder hemställdes av undertecknad
vid 1911 års riksdag (motionen nr 247), att Riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala den uppfattningen, att den till städerna under
villkor av oförytterlighet donerade jord ej må mot 77 § regeringsformen
avhändas städerna utan Riksdagens samtycke, eller, om detta ej kan
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 5
bifallas, hos Kungl. Maj:t anhålla, att bifall till framställningar av ena
eller andra slaget om sådan donationsjords avyttrande ej må äga rum
utan Riksdagens hörande och samtycke samt, såvitt avser städernas
ännu behållna jord, i varje fall medgivas, endast när synnerliga omständigheter
därtill föranleda.
Denna motion kunde emellertid icke erhålla realitetsbehandling i
följd av den olösliga konstitutionella konflikt, som uppstått om densamma
(se konstitutionsutskottets memorial nr 1 och nr 3 för 1911 och kamrarnas
däröver fattade skiljaktiga beslut). Huvudpunkten i motionen vilar
för all framtid oprövad, och de alternativa yrkandena blevo av motionären
med Andra kammarens begivande återkallade.
I anledning härav och då det väckta spörsmålet var på grund av
sin vikt särdeles förtjänt av prövning i sak, nödgades motionären senare
under samma riksdag återupptaga ämnet i förhoppning, att det skulle
kunna finna en fristad inom något Andra kammarens tillfälliga utskott.
Den ordinarie motionstiden var visserligen då till ända, men enligt 55 §
riksdagsordningen må motion framställas, så länge Riksdagen är samlad,
i fråga, som av redan inom någondera kammaren fattat beslut eller
annan under riksdagen inträffad händelse omedelbarligen föranledes.
På grund härav och med ovan upptagna motivering i själva saken
hemställdes därföre, att Riksdagen ville hos Kung].. Maj:t anhålla, att den
till städerna under villkor av oförytterlighet donerade jord ej må avhändas
städerna utan Riksdagens samtycke, samt att ett övervägande
jämväl måtte äga rum, huruvida ej dispositionen över denna jord bör,
såvitt på staten ankommer, närmare ordnas genom nya föreskrifter, utfärdade
under medverkan även av Riksdagen (motion nr 334).
Andra kammarens tillfälliga utskott tillstyrkte motionen, men under
överläggningen beslöt kammaren bifalla ett kompromissyrkande, som
uteslöt första delen i motionens slutliga hemställan, varvid dock betonades,
att detta ej betydde någon skillnad i sak.
Första kammaren åter biträdde på hemställan av sitt tillfälliga
utskott på det sätt Andra kammarens beslut, att Första kammaren beslöt,
att Riksdagen skulle anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande,
huruvida ej beträffande städernas disposition av den till dem under
villkor av oförytterlighet donerade jord sådana villkor och förbehåll
borde uppställas, att denna jords ändamål att bereda städerna varaktig
nytta upprätthölles.
På hemställan av sitt tillfälliga utskott beslöt slutligen Andra
kammaren att icke biträda Första kammarens i ärendet fattade beslut,
och frågan förföll sålunda för den gången.
6
Historik.
Samma
frågas behandling
vid
1911 års
riksdag.
Andra kammarens
fjärde
tillfälliga
utskott 1911.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
Vid 1911 års riksdag väckte herr Lindhagen en motion, nr 247,
vari hemställdes, att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala
den uppfattningen, att den till städerna under villkor av oförytterlighet
donerade jord ej må mot 77 § regeringsformen avhändas städerna utan
Riksdagens samtycke, eller, om detta ej kan bifallas, hos Kungl. Maj:t
anhålla, att bifall till framställningar av ena eller andra slaget om
sådan donation^ ords avyttrande ej må äga rum utan Riksdagens hörande
och samtycke samt, såvitt avser städernas ännu behållna jord, i varje
fall medgivas endast, när synnerliga omständigheter därtill föranleda.
Denna motion kunde emellertid icke erhålla realbehandling, på
grund av den olösliga konstitutionella konflikt, som uppstod, varför
motionären med Andra kammarens tillstånd återkallade motionen.
Därefter väckte samma motionär en ny motion (nr 334), vari
hemställdes, att Riksdagen ville hos Kungl. Magt anhålla, att den till
städerna under villkor av oförytterlighet donerade jord ej må avhändas
städerna utan Riksdagens samtycke, samt att ett övervägande jämväl
måtte äga rum, huruvida ej dispositionen över denna jord bör, såvitt
på staten ankommer, närmare ordnas genom nya föreskrifter, utfärdade
under medverkan även av Riksdagen.
Denna motion remitterades till Andra kammarens fjärde tillfälliga
utskott, som i avgivet utlåtande anförde följande:
Såsom av motionären framhålles, har frågan om kronans jorddonationer
till städerna varit föremål för en ingående undersökning av
kungl. kammarkollegium. Denna föranleddes närmast därav att åtskilliga
städer ingått till Kungl. Maj:t med begäran om ordnandet av
rättsförhållandet mellan kommunen och enskilda, vilka under tidernas
lopp kommit i besittning av donationsjord. Uti brevet den 17 juni
1893, vari Kungl. Maj:t anbefaller utredningens verkställande, gör sig
den. uppfattningen gällande, att bästa lösningen av hithörande spörsmål
vore, om städerna finge rätt att med full äganderätt upplåta sin av
kronan tilldelade donationsjord. I enlighet härmed föreslog också
kammarkollegium i sin skrivelse den 30 december 1897, att det genom
allmän författning måtte stadgas, det gällande bestämmelser i avseende
på dispositionen av städernas donationsjordar icke utgöra hinder för
städerna att, under de villkor och förbehåll, som Kungl. Maj:t uppå
därom skeende framställning särskilt för varje stad bestämmer, vare
sig bekräfta sådant redan förhandenvarande enskilt innehav utav donationsjord,
som frånsett jordens donationsegenskap uppfyller villkoren
för grundläggande av tjuguårig hävd enligt nådiga förordningen den
7
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande. Nr 2.
22 april 1881, i den mån dylik bekräftelse må vara erforderlig; eller
med äganderätt föryttra sådan i städernas egen värjo befintlig jord av
omförmälda beskaffenhet, vilken uti behörigen fastställda stadsplaner
ingår såsom tomter eller särskilda delar av sådana.
Kammarkollegium avsåg härmed, att, sedan i allmän författning
ett principiellt medgivande lämnats städerna att bekräfta enskildas
äganderätt till donationsjord, det skulle åligga var stad för sig att
inkomma till Kungl. Maj:t med förslag till alla de villkor och förbehåll
med avseende å befogenhetens utövning, om vilka författningen ej lämnade
föreskrift. Enär man till det yttersta borde tillgodose donationsändamålet,
borde sådana bestämmelser för varje särskild stad utfästas i
fråga om dispositionen av inflytande försäljningsmedel, att dessa på
varaktigast möjliga sätt komme staden till godo.
Förhållandena ha emellertid utvecklat sig annorlunda, än kammarkollegium
funnit lämpligt och överensstämmande med samhällets intressen.
Någon allmän författning av det slag kollegiet tydligen avsåg
har icke kommit till stånd. I stället utfärdades den 27 januari 1899
ett kungl. brev, vari omförmäldes, att Kungl. Maj:t på administrativ
väg skulle till prövning i varje särskilt fall upptaga framställningar
om försäljning av till stad donerad kronojord. Brevet innehåller för
övrigt ingenting angående bevarandet av ändamålet med donationen
eller de villkor, som av stad i sådant syfte skulle föreslås. Följden
härav har blivit, att donationsjorden i ganska stor utsträckning'' övergått
i enskild ägo och utan att kommunen tillförsäkrats varaktig nytta
av de medel jordens försäljning tillfört dem. Särskilt under senare år,
då stadsplanearbetet tagit ökad fart i städerna genom tillkomsten av
den nya lagen om stadsplan och tomtindelning, och större områden än
tillförne på grund av befolkningstillväxten behövt regleras, har det
stundom förekommit, att städerna samtidigt med begäran om fastställelse
av stadsplan å visst område anhållit, att inom detsamma befintlig donationsjord
måtte av staden få föryttras. Undan för undan avhändes kommunen
härigenom sina donationsj ordar, utan att fondering av de inflytande
medlen på ett eller annat sätt ägde rum.
Motionären har emot detta förfarande framställt tvenne anmärkningar.
Dels uttalas, att samhället i längden icke gagnas därigenom
att donationsjorden utan vidare och allmänt övergår i enskild ägo,
dels förmenas, att Kungl. Maj:t icke har laga rätt att på administrativ
väg disponera krono]orden.
I fråga om den förstnämnda anmärkningen vill utskottet framhålla,
att lagstiftningen numera — sedan en dyrköpt erfarenhet visat
8 Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
önskvärdheten därav — på olika sätt söker möjliggöra såväl bibehållandet
av kommunens jord i dess ägo under för byggnadsverksamhet gynnsamma
förhållanden, som underlättar kommunens åtkomst av mark, som
är behövlig för samhällets utveckling. Sålunda skriver lagberedningen
i sitt förslag till ny jordabalk del II, att beredningen »delar den uppfattning,
att för städers och därmed likställda samhällens jordpolitik
den grundsats bör vara ledande, att äganderätten till mark, som ägnar
sig till bebyggande, skall i största möjliga utsträckning åt det allmänna
bevaras». Det är även den uppfattningen, som varit bestämmande för
tomträttsinstitutets inskrivande i svensk lag och dess allt vidsträcktare
tillämpning inom stadssamhällena. De nya förslagen om förköpsrätt
och expropriationslösen m. m. äro även i sin mån uttryck för samma
tankegång.
Utskottet finner sålunda det numer vara ett erkänt förhållande, att
stadsjorden såvitt möjligt bör bevaras i det allmännas ägo under förhållanden,
som på samma gång lämna företagsamheten erforderlig frihet
och kommunen vinsten av de stigande värden stadsjorden må representera.
Tillämpas detta såsom sig bör uti förevarande fall, synes det angeläget,
att den donationsjord, vilken ännu befinnes uti kommunens besittning,
icke med full äganderätt avhändes. I alla händelser bör det icke ske
på det sätt, att försäljningsmedlen användas för bestridande av kommunalförvaltningens
löpande utgifter, utan tillvaratagas på ett för efterkommande
generationer nyttigt sätt.
I fråga om den andra anmärkningen har motionären hänvisat
till ett uttalande av justitiekauslersämbetet den 21 juli 1910, vari
ifrågasättes, att 77 § i regeringsformen är tillämplig uti hithörande
fall, och att Riksdagens samtycke kräves, innan krono]orden försäljes.
Denna paragraf har som bekant följande lydelse:
»Kungsgårdar och kungsladugårdar med därtill lydande hemman och lägenheter,
kronoskogar, parker och djurgårdar, krono- och stallängar samt laxfisken
och andra kronans fisken samt kronans övriga lägenheter må Konungen icke utan
Riksdagens samtycke genom försäljning, förpantning eller gåva. eller på något
annat sätt, kronan avhända. De skola förvaltas efter de grunder, Riksdagen därom
föreskriver; dock att de personer och menigheter, som, efter hittills gällande författningar
sådana kronans tillhörigheter nu innehava eller nyttja, må njuta laglig
rätt därå till godo, samt att odlingar eller odlingsbar mark å kronoskogarna må i
vanlig ordning, efter nuvarande eller framdeles blivande författningar, kunna till
skatte försäljas.»
Enligt utskottets mening torde denna paragraf äga tillämplighet
i fråga om det övervägande antalet av de fall, som förekomma, då
9
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
begäran om försäljning av donationsjord förekommer. Kammarkollegium
tittalar även i sin förutnämnda skrivelse följande: »Den gängse
uppfattningen, att donationsjord är kronans jord, och att kronan således
aldrig avsagt sig äganderätten därtill synes visserligen icke äga
sin riktighet i fråga om alla donation^ ordarna, i det nämligen, på sätt
i utredningen här ovan anmärkts, kronan i åtskilliga fall måste anses
hava efterlåtit jämväl sin äganderätt till jorden, men sådana fall höra
dock till undantagen, och äganderättsdonationernp,, bortsett från de få
verkligt allodiala upplåtelserna, torde med hänsyn till städernas rättighet
att förfoga över jorden icke vara av förnämligare beskaffenhet än upplåtelserna
under ständig nyttjanderätt.»
Det bör följ aktigen anses vara i sin ordning och överensstämmande
med gällande grundlag, att donationsjorden icke föryttras, utan
att Riksdagen därtill lämnat sitt bifall antingen genom medverkan till
lagstiftning i ärendet eller för varje särskilt fall. Det uti kommunalförordningen
befintliga stadgandet, att stadsfullmäktige skola underställa
beslut om försäljning av donationsjord Kungl. Maj:ts prövning,
ger icke Kungl. Maj:t befogenhet att härtill lämna sitt bifall utan
Riksdagens samtycke, när det är fråga om sådan jord, som här avses.
Av det anförda framgår, att utskottet finner motionärens framställning
välgrundad, varför densamma .tillstyrkes. Härtill föreligger
även så mycket större skäl, som .Riksdagen genom en skrivelse till
Kungl. Maj:t i ärendet synes kunna återföra detsamma till behandling
på det sätt kungl. kammarkollegium i sin skrivelse år 1897 torde
ha avsett.
Utskottet tillstyrkte sålunda motionärens hemställan oförändrad.
Andra kammaren beslöt emellertid godkänna ett under debatten
framställt yrkande av följande lydelse: att Andra kammaren måtte för
sin del besluta, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att ett
övervägande måtte äga rum, huruvida ej dispositionen över den till
städerna under villkor av oförytterlighet donerade jord bör, såvitt på
staten ankommer, närmare ordnas genom nya föreskrifter, utfärdade
under medverkan även av Riksdagen.
Ärendet gick så till Första kammaren, vars första tillfälliga utskott
i sitt utlåtande efter en historisk redogörelse, till vilken hänvisas, gjorde
följ ande uttalande:
Förändrade förhållanden kunna uppenbart betinga, att städernas
donationsjordar icke vidare med fördel kunna disponeras för direkt tillBihang
till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 4 avd. 2 höft. (Nr 2.) 2
Andra kammarens
beslut
1911.
Första kammarens
första,
tillfälliga
utskott 1911.
Andra kammarens
fjärde
tillfälliga
utskott 1911.
10 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
godoseende av det ändamål, som donationen avsett, utan att de med
bättre gagn kunna disponeras för annat ändamål.
Det synes alltså utskottet, att, även om förhållandena i viss mån
inträtt i ett annat läge genom tomträttsinstitutets införande i vår rättsordning,
det för städerna fortfarande bör göras möjligt att avhända sig
donationsjordar eller att över dem förfoga på annat sätt, än donator
föreskrivit. Men om sålunda donationen stundom ej kan i sin ursprungliga
form upprätthållas, måste donationens natur kräva, att i dylika fall
tillses, att donationen allt framgent bibehålies vid förmåga att, ehuru
på förändrat sätt, bereda städerna nytta, vilket icke sker därigenom att
köpeskillingen ingår i städernas rörliga tillgångar. Det lärer förty kunna
vara angeläget, att städernas åtgöranden beträffande dispositionen av
deras donationsj ordar bindas av bestämmelser, ägnade att fortfarande
befrämja donationens ändamål att bereda städerna varaktig nytta.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet, under åberopande
av konstitutionsutskottets memorial nr 3 vid detta års Riksdag, varav
framgår, bland annat, att enligt konstitutionsutskottets mening förevarande
frågor rörande städernas donationsj ord ar falla under Konungens
ekonomiska och administrativa lagstiftningsmakt, hemställa, att Första
kammaren måtte på det sätt biträda Andra kammarens i ärendet fattade
beslut, att Första kammaren för sin del beslutar, att Riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under
övervägande, huruvida ej beträffande städernas disposition av den till
dem under villkor av oförytterlighet donerade jord sådana villkor och
förbehåll böra uppställas, att denna jords ändamål att bereda städerna
varaktig nytta upprätthålles.
Denna hemställan bifölls av Första kammaren. Då frågan därpå
återkom till Andra kammaren, anförde dess fjärde tillfälliga utskott, efter
att hava redogjort för Första kammarens behandling av densamma:
Härav framgår att kamrarna stannat i olika beslut i fråga om
Riksdagens medverkan vid utfärdandet av den allmänna författning,
vilken av båda kamrarna synes önskvärd i fråga om behandlingen av
de ärenden, vilka röra dispositionen av städernas donationsj ordar. Enär
utskottet ej anser sig kunna tillstyrka, att Riksdagen frånhänder sig
den rätt, vilken 77 § regeringsformen må lämna Riksdagen, att kronans
egendomar icke utan dess samtycke skola få försäljas eller kronan på
annat sätt avhändas, får utskottet hemställa, att Andra kammaren icke
må biträda Första kammarens i ärendet fattade beslut.
11
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
Andra kammaren biföll sitt utskotts hemställan, och hade frågan
därmed för denna Riksdag förfallit.
Enligt vad utskottet i civildepartementet inhämtat hava, sedan
förevarande fråga senast var föremål för Riksdagens behandling, d. v. s.
under åren 1911 och 1912, inalles förekommit sex fall, då Kungl. Maj:t
medgivit städer rätt att avhända sig donationsjord.
Dessa fall voro följande: Den 28 april 1911 erhöll Örebro stad
rätt att till kronan försälja mark för kasernområde; samma dag beviljades
Vadstena rätt att försälja ett 8U mil från staden beläget område,
under villkor att köpeskillingen avsattes till en fond, varav räntan får
disponeras till löpande utgifter. Den 10 november 1911 erhöll Västervik
rätt att försälja vissa lägenheter under samma villkor som stadgats för
Vadstena. Den 22 mars 1912 beviljades Enköping tillstånd att till
trädskola försälja ett område utom stadsplanen under samma villkor
som bestämts för Vadstena. Samma dag erhöll Linköping på samma
villkor rätt att försälja ett område inom utvidgad stadsplan. Den 1 juni
1912 erhöll Landskrona tillstånd att företaga ett jordbyte.
Därjämte har Varbergs församling den 19 januari 1912 beviljats
rätt att av donationsjord avstå visst område att användas till begravningsplats.
Motionärens önskemål beträffande dispositionen av den till städerna
under villkor av oförytterlighet donerade jorden synes kunna sammanfattas
i tre huvudpunkter: att donationsjordar icke böra avyttras utan
Riksdagens samtycke, att upprätthållandet av det allmännas äganderätt
till sin jord bör vara en ledande grundsats i jordpolitiken, samt att, då
avhändande av donationsjord undantagsvis medgives, det med donationen
avsedda varaktiga gagnet genom särskilda åtgärder, såsom köpeskillingens
fondering, beredes staden.
Vidkommande frågan om Riksdagens medverkan i förevarande avseende
delar utskottet i huvudsak den uppfattning, som i anslutning
till motionärens framställning uttalades i Andra kammarens tillfälliga
utskotts utlåtande år 1911. Av den förebragta utredningen framgår, att
de allodiala upplåtelserna äro ett ringa fåtal, att donationer utan angiven
befogenhet för staden att fritt disponera den donerade jorden äro något
talrikare, men att de allra flesta donationerna — enligt förutnämnda
utlåtandet av Första kammarens tillfälliga utskott omkring 80 procent —
allenast medföra nyttjanderätt, låt vara av perpetuel! giltighet. Kronan
kan alltså, beträffande det övervägande antalet fall, icke sägas ha all
-
Under åren
1911 och 1912
meddelade
tillstånd till
försäljning av
donationsjord.
Utskottets
yttrande.
12 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
deles avhänt sig- äganderätten till dessa donationsjordar. Det synes då
självfallet, att för avyttring av sådan donationsjord Riksdagens samtycke
är erforderligt. Att draga varje särskilt fall under Riksdagens
prövning torde emellertid icke vara behövligt, därest under Riksdagens
medverkan en lagstiftning i ärendet kommer till stånd, vilken tillbörligt
betryggar de allmänna samhällsintressena i fråga om dispositionen över
donationsjorden. En sådan lagstiftning är så mycket mer av behovet
påkallad, som ifrågavarande jord ännu utgör omkring hälften av städernas
samtliga jordområden.
Utskottet delar till fullo den av lagberedningen uttalade uppfattningen,
att stadsjorden i största möjliga utsträckning bör bevaras i det
allmännas ägo, och finner denna uppfattning särskilt tillämplig beträffande
den jord, som donerats under villkor av oförytterlighet. Tomträttsinstitutets
upprättande anvisar den väg, som i regel bör anlitas vid
upplåtelser till enskilda av mark å donationsjord. Tomträtten har visserligen
ännu icke medfört allt det gagn, som med densamma avsetts, och
är icke användbar för alla områden av donationsj ords natur, dels därför,
att lämpliga kreditinstitutioner mångenstädes saknas, dels ock därför
att tomträtten icke kan användas utanför stadsplaneområdet. Men dessa
omständigheter tala snarare för ett kompletterande och utvidgande av
tomträtten än de böra vara skäl för att, där så icke visas vara oundgängligen
nödvändigt, försälja donationsjord till enskilda.
Givetvis bör, om sådan försäljning undantagsvis medges, köpeskillingen
fonderas, eller om utbyte mot annan mark medgives det nya
området iklädas donationsj ords natur. En sådan praxis synes Kungl. Maj:t
också numera följa. Men att, som synes ha avsetts i Första kammarens
beslut vid 1911 års Riksdag, begränsa Riksdagens åtgärder i frågan
till att allenast begära fondering av köpeskillingen som villkor för avyttring
finner utskottet icke tillrådligt. Tillämpas ett sådant förfarande,
utan att samtidigt möjligheten att överhuvud taget försälja donationsjord
begränsats till undantagsfall, ernås icke den varaktiga nytta som donationen
avsett. Det kapital, som träder i stället för donationsjorden, är ej av
samma värde som jorden själv. Staden avhänder sig med jorden även
eventuell värdestegring å densamma. Dessutom kan tillvaratagandet av
såväl stadens egna som vissa allmänna samhällsintressen av stor vikt,
såsom på den kommunala bostadspolitikens område, bliva i betänklig
grad försvårat.
Utskottet anser alltså, att i författning, tillkommen under Riksdagens
medverkan, sådana föreskrifter skola stadgas rörande dispositionen
av den till städerna under villkor av oförytterlighet donerade jorden,
13
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
att kronans rätt tillvarataga, donationsändamålet i det väsentliga upprätthålles
ock förut berörda allmänna samhällsintressen behörigen tillgodoses.
ö
Pa^ g lund av vad sålunda anförts far utskottet, med anledning
av hr Lindhagens förevarande motion, nr 153, hemställa,
att Andra kammaren ville för sin del besluta,
att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att
dispositionen över den till städerna under villkor av
o förytterlighet donerade jorden måtte, såvitt på staten
ankommer, närmare ordnas genom nya föreskrifter
utfärdade under medverkan även av Riksdagen.
Stockholm den 13 februari 1913.
På utskottets vägnar:
RICKARD SANDLER.
Reservation
av herrar Andersson i Hägelåkra, Lithander och Hosenquist, vilka
anfört:
Utskottet har uttalat sin anslutning i huvudsak till såväl motionärens
framställning som Andra kammarens tillfälliga utskotts utlåtande
år 1911, vari förekomma en del väsentliga punkter, vari vi ej kunnat
instämma.
Under gångna tider gjorda donationer av jordområden hava givetvis
avsett att på bästa sätt komma ett samhälle eller allmänt ändamål
till godo. När emellertid förändrade tidsförhållanden medföra, att donationens
syften långt bättre uppfyllas och samhället mera gagnas genom
att bibehålla donationen i annan form än ursprungligen tänkt, så t. ex.
medelst omplacering genom försäljning av ett samhälles donationsjord,
bör detta kunna ske under fullt betryggande former, så att både samhällets
rätt bevaras och donationens ändamål full följes.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 4 avd. 2 höft. (Nr 2.) 3
14
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
Ett samhälle självt är givetvis i främsta rummet angeläget att
följa föreskrifter rörande donationsjord och åt samhället bevara dess
värde samt kan därjämte även bäst bedöma vad som gagnar samhällets
utveckling och välfärd. När därför en stadsrepresentation med is majoritet
fattar beslut om donationsjords försäljning, när. detta beslut därefter
underställes prövning av Kungl. Maj:t, som äger inhämta utlåtande
från kammarkollegium och Konungens
eller avslag på framställningen meddelas, synas alla behövliga garantier
förefinnas för att såväl gångna tiders donationsbestämmelser som ock
nutida samhällens krav till fyllest bliva tillgodosedda. Vi anse i överensstämmelse
med beslutet i Första kammaren 1911, att det. icke är behövligt
eller önskligt att dessutom gorå varje dylik försäljning till föremål
för Riksdagens prövning. Därigenom undvikes för stadssamhällen
olägenheten av onödig tidsutdräkt, som i många fall skulle omöjliggöra
tillkomsten av för samhällets utveckling önskvärda anläggningar..
I de bestämmelser, som Kungl. Maj:t kommer att föreskriva att
gälla vid försäljning av donationsjord, bör tydlig föreskrift lämnas, att
det vid försäljningen influtna beloppet skall fonderas och avkastningen
allt framgent i möjligaste man gagna samhället eller syften enligt donationens
föreskrifter. Däremot bör under inga förhållanden köpeskillingen
få ingå i städernas för löpande utgifter avsedda medel.
I övrigt hänvisa vi till Första kammarens första tillfälliga utskotts
yttrande 1911 nr 13 sid. 9—13 och konstitutionsutskottets memorial
1911 nr 1 och 3 samt hemställa,
att Andra kammaren måtte för sin del besluta,
att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida
ej beträffande städernas disposition av den till
dem under villkor av o förytterlighet donerade jord
sådana villkor och förbehåll böra uppställas, att denna
jords ändamål att bereda städerna varaktig nytta upprätthålles.
STOCKHOLM, XSååC MABCUS’ BOKTKYCKERI-AKTIEBOL&G, 1913.