Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

1

Nr ?.

Ankom till Riksdagens kansli den 19 april 1913 kl. 3 e. m.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i
anledning av herrar Winbergs och Nilsons i Örebro
motion, nr 217, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utredning och förslag i fråga om ordnande av telefonförhållandena
i Stockholm med omnejd.

Uti en inom Andra kammaren av herrar Winberg och Nilson i
Örebro väckt och till dess tredj e tillfälliga utskott remitterad motion, nr 217,
hava motionärerna hemställt, att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte verkställa en undersökning, hur
telefonförhållandena i Stockholm med omnejd må kunna ordnas på ett
för såväl staten som allmänheten mer tillfredsställande sätt än vad nu är
fallet, därvid jämväl må utredas, huruvida en för staten antaglig överenskommelse
kan träffas för statens övertagande och inlösande av det
enskilda telefonbolagets telefonnät, samt därefter för Riksdagen framlägga
de förslag, vartill denna undersökning kan giva anledning.

Till stöd för berörda hemställan hava motionärerna anfört följande: Motioner.

»Sedan de kontrakt, som telegrafstyrelsen avslutat med Stockholms
Allmänna telefonaktiebolag och Stockholms Bell telefonaktiebolag angående
samtrafik mellan telegrafverkets och bolagens nät, uppsagts till upphörande
med utgången av juni månad 1901, har, på telegrafstyrelsens initiativ,

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 3 avd. 7 höft. (Nr 7.) 1

2 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

frågan om ordnande av telefonförhållandena i Stockholm med omnejd i
form av mellan telegrafstyrelsen och bolagen uppgjorda avtal tre gånger
underställts Riksdagens prövning. Dessa avtal — köpeavtalet den 28
december 1901, köpe- och bytesavtalet den 9 februari 1904 samt köpeavtalet
den 8 mars 1906 — hade erhållit Kungl. Maj:ts godkännande
men vunno icke Riksdagens bifall.

Denna frågas stora betydelse, icke endast för huvudstaden, utan för
hela landet, gör det emellertid nödvändigt, att densamma icke får lämnas
åt sidan, utan löses på ett eller annat sätt. Då det varit på Riksdagens
motstånd mot då föreliggande förslag, som hela frågan förut tre gånger
strandat, torde det ej vara att förvåna sig över, om Kungl. Maj:t eller
vederbörande ämbetsverk låtit frågan tills vidare vila. Men då det väl
ändå torde vara den allmänna meningen, att det nuvarande synnerligen
olämpliga förhållandet med huvudstadens telefonväsen icke bör fortfara,
synes Riksdagens uppmärksamhet böra fästas på nödvändigheten av att
frågan åter upptages och att således Riksdagen må bliva i tillfälle att
självmant uttala sig för behovet av en lösning. Sättet därför kan givetvis
icke i motionsväg framläggas, helst erfarenheten från frågans föregående
förekomst på Riksdagens bord tydligen ådagalagt, att dess lyckliga lösning
möter stora svårigheter och kräver en synnerligen ingående förberedelse
och behandling. Samma erfarenhet synes dock även giva vid
handen, att det är på Riksdagen det beror att genom ett principuttalande
föra den svävande frågan vidare.

En kort rekapitulation av frågans förhistoria torde här vara på
sin plats.

Vid framläggandet av det första köpeavtalet framhöllos de olägenheter,
som redan då för 12 år sedan skarpt trätt i dagen såsom en oundgänglig
följd av de båda järnsgående telefonnäten — statens och de enskilda
bolagens. Sålunda hade för de olika förvaltningarna, som omhänderhaft
skötseln av var sitt telefonnät inom samma begränsade område,
även det dåvarande tillståndet erbjudit mångfaldiga svårigheter i
tekniskt och konstruktivt hänseende, vilka dessutom orsakat mycket avsevärda
kostnader, i vilket hänseende erinrades om de av dåvarande förhållanden
betingade, men eljest obehövliga dubbla linjerna för såväl förbindelse-
som abonnentledningar. Allteftersom telefonen utbrett sig hade
de därav föranledda svårigheterna ökats, och detta naturligtvis i mycket
större grad, än som motsvarat den direkta ökningen av abonnentantalet.
Vilken betydelse detta redan då ägt framginge tydligt nog därav, att
telegrafverket och allmänna bolaget för det dåvarande haft ett 80-tal sta -

3

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

tioner på samma orter, till vilka de båda förvaltningarna måst framdraga
skilda ledningar. Man både också blott behöft kasta en blick på de väldiga
stolplinjer, överfyllda av telefontrådar, vilka från Stockholms tullar
parallellt följt varandra på flera mils sträckor, för att kunna inse, hurusom
den rådande dualismen inom Stockholmskretsens telefonväsen endast
härvidlag orsakat en fullkomligt onödig utgift för byggandet av ett par
tusental kilometer telefonledningar.

Att även i städerna de dubbla stationerna vållat utom direkt kostnader
även stora obehag hade varit självklart, likasom att även där abonnentledningarnas
ordnande, vare sig de framdragits till stationerna i luften
eller i gatorna, icke varit förenat med mindre svårigheter och kostnader
än på landsbygden. Säkert vore, att de onödiga utgifter, som vållats
genom detta de olika telefonnätens exploaterande inom samma område,
vore av sådan betydelse, att den anordning, som nödvändiggjorde den,
ingalunda kunde i nationalekonomiskt avseende betecknas såsom välbetänkt.

För det allmänna uppstode likaledes såväl på landet som i städerna
olägenheter därav, att, då olika förvaltningar nödgades göra skilda anläggningar,
vägar och mark belamrades av stolplinjer och hinder i trafiken
framkallades, varjämte stativen på taken och dylikt framkallade svårigheter
och verkade vanprydande, m. m. — allt i onödigt hög och vid högre
grad än vad som skulle erfordrats, om förvaltningen varit gemensam.

Där sammanfölle således statens och allmänhetens intressen med
varandra gent emot ett enskilt affärsföretag.

Kungl. Maj:t hade uppdragit åt filosofie doktorn C. C. P. Herslow,
telegrafdirektören J. S. Rasmussen i Kristiania och telegrafdirektören N.
R. Meyer i Köpenhamn att i egenskap av sakkunniga avgiva utlåtande
angående det ifrågasatta köpet, och efter en särdeles grundlig utredning
funno dessa därav framgå, att den överenskomna köpesumman omkring
13,800,000 kronor, beräknad såsom likvid för anläggningskostnaden, angåve
ett billigare pris per abonnentapparat än vad motsvarande rikstelefonanläggningar
kostat staten, likaledes billigare än de pris, som i utlandet
erlagts vid därstädes av statsverket gjorda inköp av privata telefonnät,
ävensom billigare än de pris, varför enskilda telefonnät i Sverige kunnat
tidigare av staten förvärvas; samt att samma köpesumma, betraktad såsom
ett kapital, placerat i syfte att giva en tillfredsställande avkastning, måste
beräknas redan från början skola lämna en annuitet, tillräcklig till kapitalets
fulla förräntning och snabba amortering.

Statsutskottet hyste emellertid den mening, att det varken från
statens eller allmänhetens synpunkt var av behovet påkallat att då med

4 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

rikstelefonen införliva ifrågavarande enskilda telefonnät. Utskottet ingick
därför icke i närmare prövning av de föreslagna villkoren för köpet; dock
syntes det utskottet icke sakna skäl antaga, att den fordrade köpeskillingen
ej obetydligt överstege det verkliga värdet av telefonnäten och
fastigheterna i fråga, liksom det ock syntes vara ganska tvivelaktigt, att
denna egendom skulle i statens hand lämna en så stor avkastning, som
beräknats. Ingen reservation.

Förslaget blev av Riksdagens båda kamrar avslaget. Av debatten
framgår, att man på sina håll ansåg köpeskillingen vara för hög, varjämte
man kan läsa genom raderna, att den strax förut med döden avgångne
chefens för telegrafverket frånfälle ingivit en viss tveksamhet. Från några
håll framhölls nyttan av att behålla konkurrensen fri på detta område,
vilket å andra sidan skarpt bemöttes från håll, där man ansåg, att statsmonopol
i detta fall var det enda riktiga och att erfarenheten visat, att
upplåtelsen åt enskilde av kommunikationsföretag ginge över till privatmonopol,
som vore värst av allt. Samma mening framhölls särskilt av
hrr S. A. Hedin och Hj. Branting.

Det vid 1904 års riksdag framlagda köpe- och bytesavtalet avsåg,
att huvudstaden och dess omgivningar skulle uppdelas i två särskilda verksamhetsfält,
det ena för statens telefonväsende och det andra för de enskilda
bolagens, och skulle i sammanhang därmed fri samtrafik anordnas
mellan de olika telefonnäten.

Därvid framhölls, hurusom det dåvarande tillståndet, då de 68,000
rikstelefonapparaterna och 35,000 apparaterna hos telefonbolagen icke kunde
komma i telefonförbindelse med varandra, kunde utan vidare betecknas
såsom otillfredsställande. Det vore en bjudande nödvändighet att söka
råda bot för den inskräkning i kommunikationsväsendet, som genom avstängningen
uppkommit. Den enda utväg, som dittills funnits i detta
hänseende, vore att på ytterligare tio år sluta avtal om samtrafik mot
tio öres övergångsavgift för samtal. Det hade förut tillräckligt framhållits,
att genom en sådan anordning skulle på telegrafverkets och den telefonerande
allmänhetens bekostnad bolagen beredas tillfälle till en oskäligt hög
ökning i abonnemangsantal. Fn övergångsavgift av fem öre skulle i avsevärd
mån utjämnat det anmärkta missförhållandet, men bolagen hade förklarat
sig av hänsyn till bolagens bestånd och utvecklingsmöjlighet icke
kunna vara med om en så låg övergångsavgi ft.

o O ö CD

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 5

Vidare framhölls även då önskvärdheten att undvika olägenheten med
dubbla telefonledningar överallt och åt alla håll, i staden och på landet.
I den mån, abonnentantalet växte, bleve svårigheterna att framdraga de
dubbla abonnent- och förbindelseledningarna allt kännbarare. Telegrafverket
och allmänna bolaget hade då bortåt 100 stationer på samma orter, till
vilka de båda förvaltningarna måste framdraga skilda ledningar. Ur allmän
ekonomisk synpunkt måste det betraktas såsom en fullkomligt onödig
utgift att bygga minst ett par tusental kilometer telefonledningar, där
hälften skulle göra samma nytta. Det måste göra intyck av ytterligt
oekonomisk förvaltning att se dubbla telefonstolplinjer följa så gott som
alla landsvägar inom 70-kilometersområdet.

Mot det framlagda förslaget erinrade statsutskottet särskilt, att staten
genom avtalet skulle, vad anginge rikets största kommun och dess omnejd,
avhända sig rätten att bestämma avgifterna för rikstelefonens tillhandahållande
åt allmänheten samt binda sig vid upprätthållande av viss i avtalet
framställd taxa härför. Utan medgivande av de enskilda bolagen
skulle staten sålunda icke kunna företaga någon ändring i denna taxa,
och enda utvägen för staten att bliva fri från detta beroende, som helt
visst snart komme att visa sig besvärande, skulle vara att begagna sig
av den i avtalet medgivna rätten att inlösa hela det enskilda nätet. Och
denna inlösen skulle, när den komme att ske, äga rum på villkor, som
redan blivit bestämda. Detta syntes utskottet vara i hög grad oegentligt,
då man icke borde lämna obeaktat, att på ganska kort tid väsentligen
förändrade förhållanden kunde inträda med avseende å telefonväsendet,
dess utveckling och anordningarna för detsamma. Utan att därför ingå i
närmare prövning av övriga bestämmelser i avtalet avstyrkte utskottet förslaget.

Fem reservanter, samtliga från Första kammaren, tillstyrkte detsamma
med ändring av bestämmelserna rörande inlösningsrätten.

Riksdagens båda kamrar avslogo även förslaget. Under debatten
framhölls huvudsakligen, att man ansåg att de enskilda bolagen hade dragit
det längsta strået vid uppgörelsen, ävensom att, om staten skulle köpa de
enskilda bolagens nät, det vore bättre, att köpet skedde på en gång.

Vid framläggandet av 1906 års förslag, som var ett rent köpeavtal,
framhölls, att de förut framhållna svårigheterna år för år ökades. Särskilt
påpekades från den icke minst beaktansvärda ekonomiska sidan av saken,

6

Andra Jcammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

att, då förr eller senare de enskilda Stockholmsnäten komme att inkorporeras
med rikstelefonnätet, det torde vara uppenbart, att det vore ekonomiskt
fördelaktigt, att denna sammanslagning skedde så snart som möjligt.
År för år ökades antalet bredvid varandra framdragna, dubbla kabel- och
linjesträckor såväl inom staden som i dess omgivningar, under det att man,
om anläggningarna tillhörde samma förvaltning, i många fall kunde nöja
sig med enkla router; likaledes kunde antalet reserver minskas, en omständighet,
som givetvis icke vore utan sin ekonomiska betydelse.

Om tillståndet med dubbla telefonnät i Stockholm och dess grannskap
sålunda ur nationalekonomisk synpunkt måste anses förkastligt vore denna
anordning även för allmänheten otillfredsställande. Vid början av år 1902,
medan ännu samtrafik ägde rum mellan rikstelefonnätet och de enskilda
näten, utgjorde antalet abonnenter, som höllo dubbla apparater, en i rikstelefonnätet
och en i någon av de enskilda, omkring 2,900 stycken.
Dessa samtidiga abonnemang avsågo emellertid olika syften så till vida, att
den ena apparaten huvudsakligen tillgodosåg affärsverksamhetens och interurbantrafikens
behov, varemot den andra var beräknad för privatlivets tjänst
och lokaltrafiken i övrigt, varför det för flertalet av dessa abonnenter skulle
bliva alltför obekvämt att, även efter samtliga nätens samlande i en hand,
avstå från den ena av de båda apparaterna. Efter samtrafikens avbrytande
hade givetvis behovet av dubbla apparater stigit, och uppgick antalet av
sådana apparater vid 1906 års början till omkring 6,300 stycken. Med
den benägenhet telefonen visat sig hava att år för år så att säga tränga
längre och längre ned eller, med andra ord, med den nödvändighet, som
gjorde sig gällande för innehavare av handels- och hantverksrörelse även
med mindre omfattning att skaffa sig telefonförbindelse, komme säkerligen
antalet sådana dubbelabonnemang att befinna sig i en ständig tillväxt, och
sålunda ett allt större antal personer bliva nödsakade att erlägga dubbla
abonnemangsavgifter. Efter nätens sammanslagning behövde tydligen endast
de abonnenter skaffa sig dubbelapparater, som på grund av sin omfattande
telefonkorrespondens hade användning för mera än en apparat.

Statsutskottet fann denna gång de skäl, som anförts till stöd för det
föreslagna köpet, övertygande, samt betonade, att olägenheterna av det dåvarande
tillståndet med utbredning av dubbla telefonnät i Stockholm och
dess omgivningar hade, i mån som näten tillväxt, framträtt allt skarpare,
och att det måste synas mer och mer angeläget, att dessa samfärdsmedel
med det snaraste ordnades på ett sätt, som ej blott bättre än det nuvarande
tillgodosåge den telefonerande allmänhetens intressen, utan även ur teknisk
och nationalekonomisk synpunkt vore mera tillfredsställande. De stora

7

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

olägenheter och brister, som i berörda hänseende vore förenade med de
rådande telefonförhållandena i huvudstaden med omnejd, hade närmare påvisats
av telegrafstyrelsen och departementschefen. Utskottet ville särskilt
framhålla den nationalekonomiska förlust till ej ringa belopp, som förorsakades
genom de många av dåvarande förhållanden betingade, men eljest
obehövliga dubbla telefonledningarna i kabel och på stolpar, de dubbla
stationerna med betjäning samt de skilda förvaltningarna jämte en mångfald
därmed sammanhängande utgifter, som vid ett enhetligt ordnande av
telefonväsendet skulle kunna väsentligt minskas. Den bästa utvägen för
lösning av frågan syntes utskottet otvivelaktigt vara, att staten genom köp
förvärvade de enskilda telefonnäten. Med avseende därå och då på ett,
såvitt utskottet kunnat finna, fullt tillförlitligt sätt blivit ådagalagt, att
den köpeskilling, som betingats i den då förslagsvis träffade uppgörelsen,
skulle kunna av telegrafverket förräntas och återbetalas inom en jämförelsevis
kort tid, ansåge sig utskottet hava giltiga skäl tillstyrka godkännande
av det föreliggande köpeavtalet.

Reservation avgavs av tre ledamöter i Första och åtta i Andra
kammaren.

Från debatten kan anmärkas, att motståndarna huvudsakligen funno
priset för högt samt förslaget framdrivet av ett lokalt och ett bolags
intressen.

Förslaget bifölls i Första kammaren med 70 röster mot 53, men
avslogs i Andra kammaren med 142 röster mot 63. I den gemensamma
voteringen föll frågan med 233 röster mot 132.

Denna historik talar sannerligen ett ganska vältaligt språk. Och
ändå finner man, att de där framhållna svårigheterna för rikstelefonens
utveckling och rationella skötsel, likasom de olägenheter för allmänheten,
som redan för tolv år sedan framtvingade det första förslaget, fortfarande
kvarstå, såsom förefunnes det rakt ingen möjlighet till deras avhjälpande.
Visserligen har efter överenskommelsen med Stockholms stad om kabelnedläggningen
i gatorna för ett par år sedan äntligen en av de tekniska
olägenheterna, ledningarnas jämsides framdiagande, i viss mån och inom
vissa områden tills vidare minskats. Men å andra områden kvarstå de,
likasom de andra olägenheterna, och icke blott kvarstå, utan göra sig
allt fort ännu mera kännbara med en år för år i förhållande till båda
telefonnätens tillväxt sig ökande styrka.

Och den även förut så ofta och så kraftigt framhållna national -

8 Andra hammarens tredje tillfälliga utshotts utlåtande Nr 7.

ekonomiska synpunkten, vilken måste karakterisera såsom i högsta grad
förkastligt det alltjämt fortgående, men fullkomligt onödiga anordnandet
av dubbelanläggningar, framträder i allt bjärtare dager, ju större penningsummor
årligen slukas av den rådande dualismen med två olika telefonnäts
exploaterande inom samma område.

i strävan att råda bot för dessa missförhållanden är det verkligen så,
som vid ett föregående tillfälle av frågans behandling i få ord, men
synnerligen belysande för hela frågans läge framhölls, nämligen att här
sammanfalla statens och allmänhetens intressen med varandra, men gent
emot dessa står ett enskilt affärsföretag. Det synes dock, som skulle
staten icke sakna all möjlighet att på något lämpligt sätt göra slut på
det nuvarande olidliga tillståndet. Enklast vore givetvis, om med det
enskilda bolaget, som nu äger telefonnät i Stockholm och dess omnejd,
kunde träffas en överenskommelse, som båda statsmakterna kunde godtaga.
Men om det skulle visa sig, att så ej kunde bliva fallet, förefaller det
dock underligt, om staten därför behövde känna sig totalt maktlös gent
emot detta låt vara mäktiga bolagsintresse.

Förutom de olägenheter i rent tekniskt och nationalekonomiskt avseende,
som här framhållits, komma ytterligare de svårigheter och ökade
utgifter, som på grund av nuvarande förhållanden drabba allmänheten
inom här ifrågavarande område. För det första måste ju många hålla sig
med två olika telefoner, vilket, om denna dualistiska oreda icke förekomme,
vore för de flesta onödigt. Antalet rikstelefonabonnenter, som
samtidigt även måste hålla sig med allmän telefon, uppgår till icke mindre
än något över 11,000; dessa drabbas sålunda av en direkt merutgift därföre
att de äro bosatta å en plats med så ordnade, eller rättare oordnade,
telefonförhållanden, som huvudstaden bjuder på. Men även övriga, som
icke ovillkorligen tvingas att hålla de båda olika nätens telefoner, få även
vidkännas stora obehag av det nuvarande tillståndet, i det de icke kunna
komma i direkt förbindelse med det andra nätets abonnenter. Kommer
därtill, att den allmänna uppfattningen synes vara den, att det enskilda
bolaget ingalunda betjänar sina abonnenter på ett mera tillfredsställande
sätt än rikstelefonnätet, utan snarare tvärtom — antagligen beroende på,
att bolaget av sparsamhetsskäl håller minsta möjliga arbetskraft — så tala
alla skäl för, att en ändring till det bättre måste ske, såväl ur statens
som allmänhetens intressesynpunkt.

Man må ha hvilken uppfattning som helst, rörande själva principfrågan
om enskild eller statsdrift, i allmänhet. Här gäller det ett område,
där man icke på minsta sätt kan göra gällande, att den enskilda företag -

Andra hammarens tredje tillfälliga utshotts utlåtande Nr 7.

9

samheten kan ha någon uppgift att fylla i konkurrensen med statsdriften,
utan endast är ägnad att framskapa och vidmakthålla oreda och förvirring
samt åsamka staten minskade inkomster och den enskilde medborgaren
ökade utgifter och icke så litet obehag i övrigt. Det gäller här också ett
område, där den enskilda företagsamheten icke har några utvecklingsmöjligheter,
varför dess uppgift ju måste inskränka sig till att inom ett
begränsat område och inom en viss tidsperiod direkt konkurrera med
statens företag av samma beskaffenhet. Det finnes sålunda ingenting annat
att anföra till försvar för den nuvarande ordningen än det intresse, som
det enskilda bolagets aktieägare har, att så länge som möjligt åtnjuta
högsta möjliga avkastning av det i företaget nedlagda kapitalet. Man måste
då ovillkorligen fråga sig: är detta skäl tillräckligt motiv för, att de nu
i alla avseenden olidliga förhållandena skola fortfara? Det förefaller
åtminstone som man, under sådana förhållanden som här föreligga, borde
vara enig om, att det enskilda intresset måste vika för det allmännas.
Detta så mycket mer, som det väl inte bör vara omöjligt åstadkomma en
uppgörelse på sådana grunder, att det enskilda bolagets intressenter i
rimlig utsträckning tillgodoses utan att staten därför behöver uppskörtas.

Då nu, som förut omnämnts, Kungl. Maj:t vid upprepade tillfällen
bragt frågan inför Riksdagen utan att denna kunnat godtaga något
av de förslag till uppgörelse som framlagts, är det förklarligt, att intet
nytt initiativ under senare tiden tagits av Kungl. Maj:t i syfte att åstadkomma
en lösning av denna fråga.

Det bör därför vara Riksdagens sak att nu begära en undersökning,
huruvida en för staten antaglig uppgörelse med bolaget kan åstadkommas.
Innan man erhållit kännedom om, huruvida bolaget vid en dylik eventuell
underhandling kommer att visa det intresse för frågans lösning, som man
i detta fall borde ha rätt att påräkna, är det för tidigt att yttra sig om,
vilka åtgärder som kunna och böra vidtagas, för den händelse bolaget
här icke skulle visa rimligt tillmötesgående, då det gäller ordnandet av
en för såväl staten som allmänheten så viktig fråga som denna. Klart
är emellertid, att frågan på ett eller annat sätt måste lösas, och detta
ju förr desto hällre.»

Med Stockholms stad har dels kungl. telegrafstyrelsen och dels
aktiebolaget Stockholinstelefon under år 1911 ingått kontrakt angående
nedläggande av kabelblockledningar i stadens gator.

Oo O O

De villkor, som stipuleras för rätt att i Stockholms stads gator,
Bihang till BiJcsdagens protoholl 1913. 13 samt. 3 avd. 7 käft. (Nr 7). 2

Telegrafstyrelsens
och
Stockholmstelefons
avtal
med Stockholms
stad.

10

Andra Jcarnmaens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

öppna platser och vattendrag anbringa kabelblockledningar äro i dessa
båda kontrakt av väsentligen samma innebörd.

Telegrafstyrelsen, resp. bolaget, skall före utgången av december
månad till drätselnämndens andra avdelning inlämna plankarta över sträckningen
av de kabelblockledningar, som äro avsedda att nedläggas under
det följande året. Om icke med hänsyn till stadens egna anläggningar
m. in. något allvarligare hinder möter för nedläggning av kabelblockledning,
meddelas tillstånd till ledningens utförande. Kabelblocken skola
nedläggas inom de områden, som enligt gällande normalsektionsritningar
för ledningar i stadens gator äro reserverade för telefonkablar. Har staden
anlagt ledningstunnel, skola ledningarna dit förläggas. Utan särskilt
medgivande få kabelblock icke nedläggas under annan del av året än
månaderna maj—september.

I kontrakten lämnas vidare föreskrifter angående kabelblocks nedläggande
i förhållande till rörledningar och elektriska högspänningsledningar.
Där telegrafverkets och bolagets ledningar korsa varandra eller
skola läggas längs samma gata i samma grav, skall telegrafverket äga
företrädesrätt att lägga sina kabelblock närmast ytan.

Beträffande undervattensledningar samt för blockledningens användande
erforderliga nedstigningsbrunnar finnas särskilda bestämmelser.

För kostnader i följd av gatubeläggningens återställande och underhåll
under tre år på grund av sjunkning efter nedläggning av blockledning
in. m. erlägger telegrafverket, resp. bolaget betalning efter ett pris,
som motsvarar stadens självkostnad, ökad med 10 procent.

Blockledningarna må icke utgöra hinder för att gata eller allmän
plats uppbrytes, och åligger det därför telegrafstyrelsen, resp. bolaget att, dår
sådant till följd av gatureglering anses nödigt utan gottgörelse stadigvarande
flytta ledning till annat ställe, varöver staden förfogar.

Telegrafstyrelsen skall lika val som bolaget under kontraktstiden
avgiftsfritt tillhandahålla Stockholms stad ett antal av 25 tidsenligt inrättade
telefoner.

Kontrakten upphöra att gälla fem år efter av endera parten gjord
uppsägning. Dock föreskrives, att sådan uppsägning icke må ske före
den 4 juli 1915.

I avseende på de avgifter, som telefonförvaltningarna ha att erlägga
för rätten att nedlägga kabelblockledningar, innehålla kontrakten olika
bestämmelser. Telegrafstyrelsen har icke att erlägga någon sådan avgift
för ledningar, som efter kontraktets avslutande nedläggas. Dock skola
de avgifter, som på grund av förut gällande bestämmelser utgå för tidigare

Andra kammarens tredje tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 7. 11

nedlagda blockledningar, fortfarande utgöras intill 1920 års utgång, varefter
samma avgifter komma att upphöra.

Bolaget erlägger däremot för i gatorna nedlagda kabelblock för
varje år en hyra av 1 krona 50 öre för längdmeter av den vid årets
slut nedlagda längden ledningar, rymmande mer än 7 stycken kabelpipor,
samt 50 öre för varje längdmeter sådana ledningar, som rymma högst
7 kabelpipor.

I bolagets kontrakt finnas vidare några bestämmelser utan motsvarighet
i det med telegrafstyrelsen ingångna, av innehåll, att bolagets
nuvarande abbonnementspris och anläggningsavgift inom Stockholm med
omnejd icke må utan stadsfullmäktiges medgivande höjas, samt att, i den
mån för allmänhetens betjänande erforderliga telefonledningar kunna anbringas
i koncessionerade kabelblockledningar, skall detta, där drätselnämndens
andra avdelning så fordrar, ske, och är bolaget skyldigt snarast
möjligt borttaga därigenom obehövliga luftledningar.

Slutligen stadgas i det med bolaget träffade avtalet, att detsamma
skall ställa säkerhet för fullgörande av de bolaget åliggande skyldigheter,
samt att kontraktet är förverkat och kan av staden omedelbart hävas,
därest bolaget i något hänseende underlåter att ställa sig kontraktets
bestämmelser till efterrättelse.

Enligt Kungl. Maj:ts nådiga resolution den 1 maj 1891 meddelades
Stockholms allmänna telefonaktiebolag tillstånd att å mark och inom område,
som i kungl. kungörelsen den 20 april 1883 avses, till en utsträckning
åt varje håll av 70 kilometer — fågelvägen räknat — från Stortorget
i Stockholm bibehålla bolagets dåvarande telefonanläggningar och
anordna nya dylika anläggningar under villkor, bland annat, att de för
ledning erforderliga stolpar ej anbringades så, att hinder för landsvägstrafiken
uppstode, och att vid lednings framdragande över kronans jord eller
så, att den korsade statens järnväg, telegraf- eller telefonledning, bolaget
ställde sig till efterrättelse de föreskrifter angående sättet för lednings
framdragande, som meddelades av vederbörande ämbetsmyndighet.

Det sålunda meddelade tillståndet skulle gälla för en tid av 50 år
med rätt för statsverket att vid nämnda tids utgång efter värdering inlösa
bolagets ledningar utom Stockholm och för bolaget att, därest ej
statsverket fem år före utgången av denna tid tillkännagåve sig vilja
begagna sig av sådan lösningsrätt, å ledningarna erhålla ny koncession.

Sedan Stockholms allmänna telefonaktiebolag och Stockholms Belltelefonaktiebolag
till ett nybildat bolag, aktiebolaget Stockholm stelefon,
överlåtit sina telefonanläggningar i Sverige, blev på därom gjord under -

Det enskilda
telefonnätets
koncession.

12 Andra hammarens tredje tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 7.

dånig ansökning förenämnda Stockholms allmänna telefonaktiebolag genom
resolutionen den 1 maj 1891 meddelade tillstånd angående bibehållande
och anordnande av telefonanläggningar överlåtet på aktiebolaget Stockholmstelefon
genom Kung! Maj:ts resolution den 31 december 1907.

''slag9till tfÖr" Såsom i ovanstående motion omnämnes, blevo de av telegrafstyrelsen

görelse meddelad Stockholms allmänna telefonaktiebolag och Stockholms Belltelefonfmbolagen^i
tiebolag under åren 1890 och 1891 avslutade kontrakten angående
Stockholm, samtrafik mellan telegrafverkets och bolagens nät av telegrafstyrelsen
uppsagda till upphörande med utgången av juni 1901.

Anledningen till denna telegrafstyrelsens åtgärd var, såsom framgår
av dess underdåniga skrivelse till Konungen den 28 december 1901, att
ifrågavarande tio år gamla kontrakt icke ansågos motsvara de förändrade
förhållanden, som särskilt under samma tiotal av år omgestaltat det
svenska telefonväsendet. Sedan telegrafverkets abonnentantal stigit från
knappt 3,800 vid 1890 års ingång till nära 50,000 år 1901 och rikstelefonen
bildade ett sammanhängande, hela riket omfattande nät, som
särskilt i Stockholm med omnejd räknade över 11,000 apparater, intoge
nämligen rikstelefonen en helt annan ställning till de enskilda telefonnäten
i Stockholm än vid tiden för samtrafikskontraktens avslutande.

Efter uppsägningen fördes underhandlingar om fortsatt samtrafik,
därvid telegrafstyrelsen föreslog övergångsavgiftens bortfallande men bolagen
höllo på denna avgifts bibehållande inom Stockholmsområdet och
medgåvo dess borttagande endast beträffande de interurbana linjerna till
platser utom detta område. En sådan modifikation i samtrafiksvillkoren,
att fri samtrafik skulle äga rum endast med de rikstelefonabonnenter,
som voro bosatta utom Stockholmsområdet, och således där någon konkurrens
icke fanns, skulle emellertid enligt telegrafstyrelsens uppfattning
uteslutande vara till fördel för de enskilda bolagen, men innebära ett
ytterligare försvårande för telegrafverket att vinna abonnenter i Stockholm.

Under givna förhållanden ansåg sig telegrafstyrelsen ej hava mer
än två alternativ att välja emellan, nämligen att antingen låta all samtrafik
avbrytas eller ock söka åt statsverket förvärva de enskilda bolagens
telefonnät i likhet med vad i rikets övriga delar ägt rum. Medan den
förra utvägen syntes styrelsen endast i fall av nödtvång böra anlitas,
förelåge däremot så mycket starkare skäl för att staten övertoge de enskilda
näten.

Dessa skäl vore till en början av administrativ art. Endast om
landets hela telefonverksamhet lades i statens hand, kunde det ordnande
av landets telefonväsen, som icke längre borde undanskjutas, äga rum.

13

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

Det vore icke blott önskvärt utan rent av nödvändigt att staten, som
ensam ordnade posten och telegrafen i likartade former över hela landet,
även ensam ordnade telefonförhållandena, vilka ju i själva verket ej vore
annat än en viss gren av telegrafverksamheten i dess helhet.

Så länge statens telefoninstitution i själva brännpunkten av landet
utsattes för konkurrens av liknande enskilda affärsföretag, vilkas intressen
naturligt nog ginge ut på att efter förmåga inkräkta på statens egen
- telefonverksamhet, kunde man icke vinna den likformighet och den ordning,
varförutan telefonväsendets fördelar såsom kommunikationsmedel
icke kunde allmänt tillgodogöras.

Vid sidan av denna rent administrativa synpunkt erbjöde sig en
annan icke mindre viktig av stat sek o nomisk natur. Härom yttrade
telegrafstyrelsen i ovannämnda skrivelse följande:

»Staten har åt ribstelefoninstitutionens utveckling lämnat sitt kraftiga
understöd i form dels av anslag, dels av lån till ganska stora belopp,
och det torde väl då få anses vara i hög grad inkonsekvent att om också
endast passivt tillåta en direkt privatkonkurrens, som försvårar för staten
att erhålla valuta för sina anslag och för telegrafverket att fullgöra de
för lånen stadgade amorteringsförbindelserna. Sådan har ock uppfattningen
förut visat sig vara. För något mer än tio år sedan blev t. ex. statens
postväsen utsatt för ett försök till liknande konkurrens å de för dylika
företag alltid ekonomiskt tacksammaste platserna, huvudstaden och rikets
andra stad, Göteborg, men försöket blev, så fort ske kunde, oskadliggjort.
Och analogivis kan måhända här även hänvisas till Stockholms stads eget
handlingssätt i avseende på de elektriska ljusledningarna. Enskilde tilllåtas
icke anlägga sådana ledningar, ehuru staden ännu icke på flera år
ens kan lämna dylikt ljus just åt de trakter, där de enskilde velat genom
anläggningar av ledningar avhjälpa det framhållna behovet.»

Beträffande den mera privatekonomiska synpunkten framhöll
telegrafstyrelsen, hurusom det vore allmänhetens naturliga intresse att av
telefonen betjänas så billigt och bekvämt som möjligt oberoende av den
enskilda företagsamhetens av vinstutdelningens storlek påverkade åtgöranden.
I båda hänseendena — billighetens och bekvämlighetens — vore
telefonväsendets sammanförande i ett enda, staten tillhörigt nät att föredraga.

Telegrafstyrelsen påpekade vidare de betydande svårigheterna i tekniskt
och konstruktivt hänseende av dubbla nät och dubbla stationer
nom ett och samma begränsade område.

Såsom invändningar mot lämpligheten av inköpet av de enskilda
telefonnäten upptog telegrafstyrelsen det ofta hörda påståendet, att olägen -

14

Andra hammarens tredje tillfälliga utshotts utlåtande Nr 7.

heter lätt kunde tänkas uppstå genom upphörandet av konkurrensen, och
den i sammanhang med konkurrensfrågan uttalade farhågan att, därest
rikstelefonens och de enskilda näten komme under en förvaltning, de
dåvarande låga riksabonnemangprisen skulle höjas.

I konkurrensfrågan anförde telegrafstyrelsen bland annat, att det ej
kunde förnekas, att konkurrensen på telefonens område inom vissa gränser
och på sin tid haft betydelse genom de utvecklingssträvanden, som all
tävling framtvunge. Men den tiden vore över, och det berättigade syfte,
konkurrensen så uppfattad eftersträvat, vore nått. Sedan abonnemangsavgifterna
sjunkit så lågt, som en rationell telefondrift medgåve, kunde
konkurrensen ur ekonomisk synpunkt icke hava något mera att uträtta,
utan måste, om den fortsattes, verka till skada, såsom ock skett. Att
allmänna bolaget ännu kunde bibehålla samma abonnemangsavgift, 100
kronor, som bestämdes för 18 år sedan, ehuru telegrafverket redan i 7
års tid lämnat abonnemang med direkt tillträde till hela rikstelefonnätet
för en till hälften nedsatt avgift, bevisade för övrigt, att någon konkurrens
i vanlig mening ej existerade, utan att det vore det största nätet
på platsen, som bleve bestämmande.

Vidare framhöll telegrafstyrelsen, att någon konkurrens i tekniskt
eller administrativt avseende ej ens kunde sägas hava någonsin förekommit,
såsom ömsesidigt eggande till telefonväsendets utveckling. De viktigaste
förbättringar, som tillkommit, sedan telegrafverket börjat i någon
avsevärd utsträckning upptaga telefonverksamhet, hade nämligen genomförts
av telegrafverket.

Sina uttalanden i konkurrensfrågan sammanfattade telegrafstyrelsen
på följande sätt:

»När alltså ekonomisk konkurrens numera icke existerar och någon
teknisk i själva verket aldrig funnits till, synes det, som skulle den ofta
upprepade hänvisningen till konkurrensens nödvändighet endast vara ett
kritiklöst upprepat slagord, såvida den ej har sin grund i den oberättigade
men för en viss del av allmänheten kännetecknande obenägenheten att
tilltro statens ämbetsverk vilja och förmåga att, utan yttre sporrningar,
av egen pliktmedvetenhet och intresse arbeta på en sund och tidsenlig
utveckling av den verksamhet dem anförtrotts.»

Beträffande den förmenta faran för höjning av abonnemangsavgifterna
fann telegrafstyrelsen, att icke heller därvidlag konkurrensens till—
eller frånvaro kunde äga någon betydelse, då det gällde ett statens ämbetsverk,
som i olikhet med den enskilda affärsverksamheten icke behövde
i första rummet hava blicken riktad på förvärvandet av största möjliga

15

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

årsinkomst. För egen del hade telegrafstyrelsen, som hittills successive
period för period sänkt abonnemangsvillkoren över hela landet, icke hyst
någon avsikt att vid uniformerande av hela nätet åter höja dessa avgifter.
Därtill komme, att det icke vore telegrafstyrelsen, som hade att i sista
hand bestämma abonnemangsavgifternas belopp.

I den tanken att bättre lösning av frågan om en uppgörelse med de enskilda
bolagen icke funnes än att, om bolagen själva ansåge med sin fördel
förenligt att för skäligt pris överlåta sina nät till staten, genom ett sådaiit
köp samla allas intressen — statens, allmänhetens och även bolagens —
på en sida, inledde telegrafstyrelsen underhandlingar med bolagen, vilka
underhandlingar resulterade i att telegrafstyrelsen med dessa bolags styrelser
avslutade ett köpekontrakt om de bolagen tillhöriga telefonnäten
m. m., enligt vilket köpeskillingen skulle utgöra c:a 13,800,000 kronor.

De för köpeskillingens erläggande nödvändiga medlen tänkte sig
telegrafstyrelsen kunna erhålla genom lån, anvisat av Riksdagen, såsom
förut medgivits för förvärvandet av övriga enskilda telefonnät i landet,
där telegrafverkets egna överskottsmedel icke varit för behovet tillräckliga.
Ehuru i detta fall beloppet vore jämförelsevis ganska betydligt,
tvekade telegrafstyrelsen dock så mycket mindre att sätta i fråga köpesummans
uppbringande i denna form, som de till inköp föreslagna näten
kunde i statens ägo giva en avkastning, som genast skulle lämna medel
till både ränta och amortering å köpesumman, och som med den stegring
i trafiken, vilken efter dittills vunnen otvetydlig erfarenhet vore att
emotse, förvisso skulle komma att än ytterligare växa.

På anförda skäl hemställde telegrafstyrelsen i ovan omförmälda
skrivelse, att Ivungl. Maj:t täcktes godkänna det sålunda upprättade
kontraktet.

Vid föredragning inför Ivungl. Maj:t i statsrådet den 31 januari
1902 av berörda köpeavtal framhöll vederbörande departementschef, bland
annat, att den fråga, som genom telegrafstyrelsens skrivelse blivit underställd
Kungl. Maj:ts avgörande, vore av största betydelse för det svenska
telefonväsendets korta, men av en sällsynt kraftig och lyckosam utveckling
kännetecknade historia. Med en hastighet och framgång, som man
på förhand icke kunnat tänka sig, hade statens telefonnät utbrett sig
över hela riket dels genom nyanläggningar och dels i avsevärd grad genom
inköp av enskilda telefonnät och dessas ombyggande för inkorporering i
rikstelefonnätet. Nu gällde frågan att, sedan alla andra avsevärda telefonnät
i riket på angivna sätt gått upp i riksnätet, lägga slutstenen för
denna del av utvecklingen genom det föreslagna inköpet av de betydande

16 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

enskilda näten inom huvudstaden med omnejd, varigenom rikstelefonnätet
i avseende å antalet abonnentapparater skulle på en gång ökas med över
50 procent och detta utan att någon ombyggnad av de tillkommande
näten skulle behöva ske, då enligt sakkunnigas intygande dessa nät vore
väsentligen av samma goda beskaffenhet som rikstelefonnätet.

I enlighet med departementschefens hemställan föreslog Kungl.
Maj:t, 1902 års Riksdag att med godkännande av det mellan telegrafstyrelsen
och de enskilda bolagen träffade avtal såsom lån anvisa det för
köpeskillingens erläggande erforderliga penningbelopp.

Denna framställning vann emellertid icke Riksdagens bifall.

De förut gällande samtrafikskontrakten mellan telegrafstyrelsen å ena
sidan och de båda bolagen å den andra, vilka uppsagts till upphörande
med utgången av juni 1901, hade med hänsyn till den ifrågasatta överlåtelsen
prolongerats till den 1 juni 1902. Därefter blevo de ytterligare
förlängda för beredande av tillfälle till förnyade underhandlingar om samtrafikens
definitiva ordnande. Dessa underhandlingar strandade emellertid
på bolagens vägran att ingå vare sig på fri samtrafik eller på nedsättning
från 10 till 5 öre av den förut utgående övergångsavgiften, vars
bibehållande telegrafstyrelsen icke kunde godkänna, då den i alltför höggrad
vore hämmande för rikstelefonens utveckling i huvudstaden, och den
1 juni 1903 upphörde all samtrafik mellan rikstelefonnätet och bolagens
nät.

Därefter avslutades den 9 februari 1904 mellan telegrafstyrelsen
och de enskilda telefonbolagen ett preliminärt köpe- och bytesavtal.
Genom detta avtal skulle omsider ernås den av telegrafstyrelsen länge
eftersträvade förmånen av fri samtrafik mellan abonnenter i de skilda
näten. Detta möjliggjordes därigenom, att såväl huvudstaden som ock
det gemensamma verksamhetsfältet däromkring uppdelades i två särskilda
områden, av vilka telegrafverket och bolagen för telefondriftens framtida
bedrivande skulle erhålla var sitt, om ock med vissa modifikationer. Vid
denna delning hade emellertid telegrafstyrelsen icke lämnat ur sikte det
mål, på vilket dess strävanden dittills utgått, nämligen att till sist i
statens telefonverks hand föra tillsammans all för allmänheten upplåten
telefondrift i riket. Dock ansåg telegrafstyrelsen icke lämpligt att för
den närmare tiden återkomma till det av 1902 års Riksdag förkastade förslaget
att för telegrafverkets räkning inköpa hela de enskilda näten.

I proposition den 26 mars 1904 föreslog Kungl. Maj:t Riksdagen
att, med gillande av ovannämnda avtal, såsom lån anvisa det belopp, som

17

Andra hammarens tredje tillfälliga utshotts utlåtande Nr 7.

erfordrades för fullgörande av den på telegrafstyrelsen ankommande betalningsskyldighet.

Som ovan av motionärerna framhålles, vann emellertid ej heller
detta förslag Riksdagens godkännande.

Under den diskussion, som föregick Riksdagens beslut i frågan,
gjordes flera uttalanden i den riktning, att om staten skulle köpa de enskilda
bolagens nät, det vore bättre, att köpet skedde på en gång. Det
huvudsakliga skälet, varför 1901 års köpeförslag icke av Riksdagen antagits,
hade varit det, att förslaget varit för dyrt. Då de förut framhållna
ständigt växande olägenheterna och svårigheterna inom huvudstadens telefonväsen
gjorde det nödvändigt för telegrafstyrelsen att söka finna någon
utväg för deras snara undanrödjande, ansåg sig styrelsen genom dessa
uttalanden vid frågans behandling i Riksdagen hava funnit en anvisning,
i vilken riktning dess arbeten på frågans lösning borde gå, nämligen
åstadkommande av ett förslag till fullständigt köp av de enskilda näten
till ett billigare pris än det i 1901 års avtal föreslagna. Telegrafstyrelsen
lyckades också efter långvariga förhandlingar med de enskilda telefonbolagen
träffa ett köpeavtal, som styrelsen ansåg vara en lycklig lösningav
frågan.

Av telegrafstyrelsens underdåniga skrivelse till Konungen den 8 mars
1906 inhämtas, att köpeskillingen enligt detta kontrakt skulle utgöra c:a
16,621,000 kronor och att köpevillkoren representerade en nedsättning i
1901 års köpeskilling av i runt tal 2,730,000 kronor. Att bolagen medgivit
en dylik prisnedsättning berodde enligt telegrafstyrelsens förmenande
på den ändrade ställning rikstelefonen intoge i huvudstaden tack vare
nätets betydliga tillväxt.

På grund av telegrafstyrelsens framställning avlät Kungl. Maj:t till
1906 års Riksdag proposition om godkännande av förenämnda avtal.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet framhöll departementschefen,
att det från allmänhetens synpunkt måste betecknas såsom en ständigt
kännbar olägenhet av stor innebörd, att rikstelefonnätets abonnenter, vilkas
antal överstege 85,000, icke kunde komma i direkt telefonförbindelse
med de enskilda nätens till ett antal av omkring 42,000 uppgående
abonnenter. Likväl kunde icke ifrågasättas, att telegrafstyrelsen skulle
återgå till det gamla samtrafikskontraktet, vilket efter den fullständiga
omgestaltning, som det svenska telefonväsendet undergått, måste betraktas som
otidsenligt, och varigenom för övrigt telegrafstyrelsen skulle själv bidraga
till att i hög grad hämma rikstelefonens utveckling i huvudstaden. Lika
litet kunde man lägga de enskilda telefonbolagen till last, att icke dessa

Bihang till RiJcsdagens protoholl 1913. 13 samt. 3 ajd. 7 käft (Nr 7). 3

Utskottet.

18 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

medgivit samtrafiksavgiftens bortfallande eller sänkning, då de ansétt, att
därigenom déras tillvaro äventyrades.

Departementschefen framhöll vidare de tekniska svårigheter och den
nationalekonomiska förlust, som uppstode genom den rådande anordningen
med dubbla telefonnät över samma orter.

Såsom av den i ovanstående motion lämnade redogörelsen framgår,
vann emellertid icke heller det vid 1906 års riksdag av Kungl. Maj:t
framlagda förslaget till ordnande av telefonförhållandena i Stockholm
Riksdagens bifall, och var därmed denna fråga för tredje gången fallen.

Motionärerna vända sig mot ett missförhållande, som berör
icke blott Stockholm med omnejd utan hela landet. Statens och
den enskilda telefonens stora spridning i och omkring Stockholm
gör det relativt lätt för även icke abonnenter av båda telefonerna att
komma i förbindelse med varandra. Det rådande dubbelsystemets olägenheter
för Stockholms befolkning, vilka närmare framhållas i telegrafstyrelsens
såsom bilaga vid detta utlåtande fogade skrivelse, torde väsentligt
uppvägas av genom den inbördes konkurrensen nedpressade abonnemangsavgifter
och medgiven fri samtalsrätt i avsevärt större utsträckning än i
landets övriga delar. Huvudstadens telefonförhållanden äro därför enligt
utskottets mening icke så otillfredsställande ordnade för dess befolkning,
att av denixa anledning ett för staten kostsamt ingripande är påkallat.
Däremot torde vara att beakta de olägenheter, som över hela landet förorsakas
därav, att telefonförbindelse ej kan erhållas med Stockholmstelefonens
stora abonnentkrets i Stockholm och omnejd. Den överföring av
samtal, som är medgiven, kan tydligen på intet sätt ersätta före 1901
bestående samtrafik. Därför synes det utskottet, att ett statsförvärv av
Stockholmstelefonen med hänsyn till den trafikerande allmänheten är
mindre ett lokalt Stockholinsintresse än en hela landet berörande fråga.

Från nationalekonomisk synpunkt måste vidare upprätthållandet av
nu rådande dubbelsystem betraktas som förkastligt. Två olika administrationer,
framdragandet av dubbla ledningar över eller under jord, mångfalden
av dubbla stationer på samma platser m. in. förorsaka kostnader,
varav en del otvivelaktigt äro överflödiga. Att genom konkurrensens stimulerande
inverkan skulle kunna åstadkommas förbättringar och driftbesparingar,
motsvarande dessa ökade kostnader, är ej sannolikt. Ett
enhetligt telefonnät i statens hand är därför ur denna synpunkt önskvärt,
och utskottet håller före, att de för upprättandet av ett faktiskt eller
rättsligt statsmonopol på detta område uttalade farhågorna äro överdrivna.

19

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

Rikstelefonens hittillsvarande utveckling och resultatet av dess monopolställning
utanför huvudstaden ge ej stöd för antagandet, att den privata
konkurrensen på denna enda plats skulle vara nödvändig för upprätthållandet
av ett fullt tillfredsställande telefonväsende.

Även synes den uttalade farhågan, att genom konkurrensens bortfallande
en oskälig förhöjning av abonnemangsvillkoren i Stockholm skulle
kunna följa, vara fögao motiverad, då ju Riksdagen härutinnan är i sista
hand bestämmande. Ä andra sidan må medgivas, att för Stockholms del
vissa jämkningar i nu rådande förhållande kunna bli en följd av det
ordnande efter enhetliga och rättvisa normer av abonnemangsvillkoren
över hela landet, som är sedan lång tid tillbaka planlagt, men vars fulla
genomförande just hindras av den bestående konkurrensen i huvudstaden.
Denna reglering får dock naturligen icke rubba den i jämförelse med utlandet
gynnade ställning, som den svenska allmänheten intar med avseende
på telefonabonnemangen. Då således det enskilda telefonnätets räntabilitet
i statens hand ej får åstadkommas genom ökade bördor å abonnenterna,
blir i statsekonomiskt avseende det pris, till vilket nätet kan förvärvas,
avgörande för frågan om ett eventuellt köps fördelaktighet.

Vid bedömandet av det pris, som för staten kan vara antagligt,
nödgas man emellertid taga hänsyn ej blott till det inköpta nätets förmåga
att affärsmässigt bära sig utan även till de svårigheter eller olägenheter,
som kunna vara förenade med anskaffandet av det högst avsevärda
kapital, som för nätets inköp är erforderligt. Detta måste anskaffas genom
lån i utlandet, då en likvidering med svenska statsobligationer enligt
erfarenhet ej medtör den beräknade fördelen av ett skuldförhållande
till inländska i stället för utländska fordringsägare. Det har visat sig, att
på så sätt använda obligationer omedelbart vandra ut på den utländska
lånemarknaden för att där trängas med våra övriga lån. Och dessa hava
som bekant under senare åren till antal och belopp ökats i så hastigt
tempo, att anledning till iakttagande av den största varsamhet finnes.
Även frånsett den utländska lånemarknadens nuvarande exceptionellt ogynnsamma
läge, synes man av den tendens till ökad statsskuldsättning, som
överallt gör sig gällande, ha anledning att befara, att även för oss vid
den alltjämt fortgående ökningen av vår statsskuld den starka konkurrensen
på den utländska lånemarknaden skall bli alltmer kännbar. Under
sådana omständigheter tvingas man till en ytterst sorgfällig granskning
av de ändamål, för vilka lånemedel ifrågasättas. Och vid en sådan
granskning synes utskottet förklarligt, om företräde ofta måste givas åt
kapitalutlägg för grundandet eller understödjandet av produktiva eller

20

Andra hammarens tredje tillfälliga utsJcotts utlåtande Nr 7.

socialt betydelsefulla företag, varvid, om nämligen de ekonomiska synpunkterna
skola vara avgörande, statsförvärv av redan befintliga företag få
komma i andra rummet. Kunna de företag, som ifrågasättas till inköp
av staten, hastigt amortera för dem upptagna lån, måste dock erkännas,
att detta förhållande är ägnat att minska betänkligheten mot skuldsättning.

Av det sagda framgår, att utskottet anser undanrödjandet av de
olägenheter, som äro förenade med det nuvarande dubbelsystemet i avseende
på telefonväsendet, önskvärt. För allmänhetens del torde dessa
olägenheter kunna avhjälpas genom ett eventuellt återinförande av lämpliga
samtrafiksbestämmelser, Fn fullt effektiv lösning av frågan är dock
vunnen, först då hela det svenska telefonnätet är överfört i statens hand.
Detta kan ske genom inköp av det privata Stockholmsnätet på grund
av frivillig överenskommelse eller genom rättslig statsmonopolisering av
hela telefonväsendet. I båda fallen blir kostnadsfrågan det för staten avgörande.

Någon åtgärd från Riksdagens sida, i enlighet med motionärernas
förslag, finner däremot utskottet icke för närvarande påkallad. Visserligen
har Riksdagen vid tre olika tillfällen avböjt av Kungl. Maj:t framlagda
förslag till överenskommelse med det enskilda bolaget, men utskottet
kan häri icke finna skäl för antagandet, att Kungl. Maj:t, skulle känna
sig förhindrad att framlägga ett förnyat, med hänsyn till alla på frågan
inverkande faktorer, för staten förmånligt förslag i ärendet, därest
Kungl. Maj:t så funne lämpligt. Ej heller finner utskottet anledning att
antaga, att Riksdagen skall undandraga sig en ingående och saklig prövning
av en eventuell förnyad framställning från Kungl. Maj:t, då Riksdagens
hållning vid föregående tillfällen ej kan tolkas så, som om Riksdagen därmed
intagit en principiel ståndpunkt mot åstadkommandet av hela det
svenska telefonväsendets sammanförande i statens hand.

På grund av vad ovan anförts, får utskottet hemställa,

att herrar Winbergs och Nilsons i Örebro
motion, nr 217, icke måtte till någon Andra kammarens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 april 1913.

På utskottets vägnar
AXEL von SNEIDERN.

21

Andra hammarens tredje tillfälliga utshotts utlåtande Nr 7.

Vid detta ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit herrar: von
Sneidern, Winberg, Modig, von Hofsten, Hage, Dandenell, Svensson i Betingetorp,
Säfström, Carlson i Falun och Kahlström.

Reservation

av hrrar Winberg och Hage, som anfört:

»Av vad såväl i motionen anförts, som ock av Ivungl. Telegrafstyrelsens
yttrande i frågan framgår, att ett missförhållande för närvarande
råder på här i frågavarande område, ett missförhållande som både ur
praktisk och nationalekonomisk synpunkt medför mycket kännbara konsekvenser.
Detta är ock av utskottet konstaterat och erkänt.

Vid ett sådant förhållande framstår frågan, på vilket sätt detta missförhållande
skall kunna avhjälpas. Detta kan, som ock utskottet påvisar, tänkas
ske på olika sätt. Antingen genom att för statens räkning monopolisera
telefonverksamheten i landet eller genom en överenskommelse
mellan staten och det enskilda telefonbolaget om statens övertagande —
genom inlösen — av bolagets telefonnät, eller ock genom överenskommelse
om fri samtrafik.

Vilket av dessa sätt att lösa frågan, som kan anses fördelaktigast,
därom kunna ju delade meningar råda, i varje fall kan det ju
vara svårt att taga bestämd ståndpunkt, innan närmare utredning i ärendet
föreligger. Enligt vår mening skulle dock, särskilt med hänsyn till
i detta fall föreliggande omständigheter, det förstnämnda vara det riktigaste,
vilket även utskottet synes hålla före.

De svårigheter, frågans lösande i ena eller andra riktningen skulle
medföra ur ren finansiell synpunkt, kunna enligt vår uppfattning icke få
tillmätas så avgörande betydelse, att man icke ens skulle våga begära
en utredning i ärendet. Klart är, att vare sig lösningen går i ena eller
andra av de två förstnämnda riktningar, ett jämförelsevis avsevärt belopp
kräves från statens sida för sakens ordnande, men då man synes utgå
ifrån, att detta ovillkorligen måste medföra ökad skuldsättning genom upptagande
av utländskt lån, torde detta vara en något felaktig slutsats. En
närmare undersökning av frågan torde nämligen giva vid handen, att en
uppgörelse kunde åvägabringas på sådana grunder, som gåve staten rätt

22 Andra hammarens tredje tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 7.

att amortera den eventuella lösesumman succesivt, och under sådana förhållanden
kunde de erforderliga medlen åvägabringas genom nettobehållningen
å telegrafverkets egen verksamhet.

Men även om man måste utgå ifrån, att frågans ordnande krävde
ett så stort belopp på en gång, att man för erhållande av detsamma
måste ytterligare anlita lånevägen, så lär väl näppeligen detta enbart vara
tillräckligt skäl för att låta nuvarande missförhållande fortfara. Visserligen
bör staten — därom äro vi ense med utskottets majoritet — så
mycket som ske kan undvika att öka sin skuld, särskilt den utländska,
men ytterst gäller väl dock, icke att staten lånar så litet som möjligt,
utan i stället att de upplånade medlen nedläggas i sådana produktiva
eller på annat sätt samhällsnyttiga företag, som av allt att döma kunna
inte allenast förränta, utan även inom en snar framtid amortera det nedlagda
kapitalet, vilket alldeles säkert skulle komma att ske i här förevarande
fall. På så sätt placerade lånemedel försämra ingalunda ett
lands ekonomiska ställning, utan tvärtom.

Då vi sålunda anse alla skäl tala för, att åtgärder vidtagas för ett
ordnande av telefonförhållandena i vårt land på sätt i motionen avses,
och då inga hållbara skäl kunnat anföras mot lämpligheten och behovet
av en utredning av denna fråga, och då vi dessutom icke kunna biträda
den uppfattning, som utskottet låter framskymta, nämligen att Kungl.
Maj:t, oaktat vad i denna fråga tidigare förekommit, skulle anse sig böra
upptaga densamma och underställa den Riksdagens prövning, även om
nu föreliggande motion om utredning bleve av Andra kammaren avslagen,
få vi därföre hemställa,

att Andra kammaren för sin del må besluta,
att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
det Kungl. Maj:t måtte verkställa en undersökning,
huruvida och på vad sätt telefonförhållandena i
Stockholm med omnejd må kunna ordnas på ett för
såväl staten som allmänheten mera tillfredsställande
sätt än vad nu är fallet samt eventuellt för Riksdagen
framlägga de förslag, vartill denna undersökning kan
giva anledning».

Andra hammarens tredje tillfälliga utshotts utlåtande Nr 7.

23

Bilaga.

TILL KONUNGEN.

I skrivelse den 14 februari 1913 har statsrådet och chefen för civildepartementet
meddelat att Riksdagens Andra kammares tillfälliga utskott nr 3, med
anledning av en inom nämnda kammare väckt motion, nr 217, om skrivelse till
Eders Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om ordnande av
telefonförhållandena i Stockholm med omnejd, anhållit om telegrafstyrelsens yttrande
över berörda motion, samt att med anledning därav Eders Kungl. Maj:t
funnit gott anbefalla telegrafstyrelsen att avgiva och till Eders Kungl. Maj:t inkomma
med det av utskottet sålunda begärda yttrandet.

Till åtlydnad härav får telegrafstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Såsom i motionen anförts, har telegrafstyrelsen tre särskilda gånger framlagt
förslag till ordnande av telefonförhållandena i Stockholm med omnejd. Samtliga
dessa förslag hava godkänts av Eders Kungl. Maj:t, men däremot icke av
Riksdagen. Två av förslagen avsågo inköp av de enskilda näten, det tredje avsåg
uppdelning av deu 70-kilometerscirkel, inom vilken bolaget har sin verksamhet
begränsad, i två områden, av vilka det ena skulle bliva telegrafverkets och
det andra bolagets verksamhetsfält. Av den diskussion, som fördes i Riksdagen
angående det sistnämnda förslaget, kan man draga den slutsatsen, att ett förslag,
avsett att ytterligare stärka bolagets verksamhet, även om denna därigenom skulle
begränsas till ett ännu mindre område än nu och en tidigare inlösningsrätt förbehållas
staten, ej har någon utsikt att vinna Riksdagens bifall, såvida affärsvärdet
skall vara normerande för en blivande inlösning av det enskilda nätet.
Om en överenskommelse med bolaget skall komma till stånd, synes den därför
böra inriktas på det mål, att åtminstone i framtiden hela telefondriften övergår
i statens hand, utan att ovissa kostnader för detta ändamål behöva drabba statsverket.
Ett sådant ändamål vinnes ju enklast genom direkt köp, men möjligen
torde också något annat sätt för sakens ordnande kunna utfinnas. I varje fall
erfordras överenskommelse med bolaget, såvida ej genom lag telefonverksamheten
i Sverige göres till statsmonopol. I detta fall torde inlösen av bolagets nät komma
att ske efter värdering genom skiljenämnd, varvid ingen bestämmelse om värderingssättet
finnes till ledning för skiljemännen.

För bedömande av, huruvida från statens sida agressiva åtgärder böra
vidtagas mot bolaget, vilken tanke framskymtar flerstädes i riksdagsdebatterna,
torde böra ihågkommas, att bolagen visserligen ej hava koncession för sin verksamhet
i Stockholm, men att det i det avtal av den 13 februari 1891, som före -

24 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

gick och åberopas i Eders Kungl. Maj:ts nådiga resolution den 1 maj 1891, tyd
ligen förutsattes, att bolaget skall få driva sin verksamhet i Stockholm med omnejd
under 50 år, om också den nådiga resolutionen på vanligt sätt endast avser
tillstånd för bolaget att draga sina ledningar över vägar och kronojord.

Om behovet och nyttan för staten av åtgärders vidtagande för att ordna
telefonverksamheten i Stockholm med omnejd på ett sätt, som utesluter den nuvarande
dualismen, har telegrafstyrelsen uttalat sig i de förut omnämnda underdåniga
framställningarna. Av de olägenheter, som vid dessa tillfällen åberopats
såsom skäl för de föreslagna åtgärderna, har nu endast en försvunnit, nämligen
nedläggningen av kabelblockledningar i Stockholms stads gator och allmänna
platser. Genom överenskommelse mellan delegerade för staten och Stockholms
stad, träffad under år 1910 Och sedermera bekräftad av Stockholms stadsfullmäktige
och telegrafstyrelsen, har denna angelägenhet blivit på ett någorlunda tillfredsställande
sätt ordnad. Men de övriga olägenheterna, som åberopats, kvarstå
i stället allesamman och hava för varje år blivit allt större.

Under det att antalet dubbelabonnenter i Stockholm, det vill säga sådana
som varit anslutna till både rikstelefonnätet och det enskilda nätet, utgjorde 2,885
stycken år 1902, 5,218 år 1904 och 6,300 år 1906, har deras antal nu stigit till
över 11,000 stycken. Det torde ej vara för mycket att antaga, att 7,000
stycken av dessa abonnenter skulle kunna undvara den ena telefonen, om samtrafik
mellan alla telefoner funnes. Om man beräknar medelabonnemangsavgiften
för varje sådan onödig apparat till 50 kronor, medför dualismen i telefonväsendet
i Stockholm en utgift för allmänheten av 350,000 kronor årligen, vilka medel
borde kunna användas bättre i vårt kapitalfattiga land.

Under den tid, som förflutit sedan år 1906, då denna fråga senast var
föremål för statsmakternas prövning, hava avsevärda kapital nedlagts såväl av telegrafverket
som av Aktiebolaget Stockholmstelefon i kabelblockledningar i Stockholm.
En stor del av dessa medel kunna ej komma till någon nytta, om en sammanslagning
nu skulle ske. I Stockholms stads gator och allmänna platser hava
båda förvaltningarna nu nedlagt var sitt i huvudsak fullständiga rörsystem för
kablar, snart nog var sin kabelinledning till varje hus eller kvarter i staden.
Telegrafverkets i Stockholm nedlagda kabelblockledningar representera en sammanlagd
längd av ej mindre än 26,366 meter. Svårigheterna att framdraga ledningarna
hava ökats i avsevärd grad därigenom, att båda systemen hava måst
och fortfarande måste taga hänsyn till varandras ledningar. Härigenom bliva
anläggningskostnaderna onödigt stora. Motsvarande förhållande är rådande beträffande
de ledningar, som äro framdragna utefter vägarna på landet. Här
kunna ledningarna ej byggas så raka som önskligt vore, då vanligen den ena
sidan av vägen är upptagen av bolagets linje. På grund härav bliva linjerna
dels mindre stabila, dels kosta de mera i stagning, dels bliva de i viss mån längre,
än om de kunnat byggas rakare, allt detta ägnat att förhöja såväl anläggningskostnaden
som underhållskostnaden.

I staden medföra de dubbla rörsystemen, utom direkta kostnader för nedläggande
och för att undvika varandra, den olägenheten att ett betydligt större
antal reservledningar behöves för två system än för ett enda med samma abonnentantal
som de båda tillsammans.

Eu blick på närslutna kartor giver ett begrepp om de dubbla router av

25

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

kabelblockledningar i staden och såväl kablar som stolpiller på landet, vilka
äro en följd av dualismen.* Minst 10,000 meter kabelblockleduing i staden kunna
sägas vara överflödiga eller åtminstone ej behövliga under många år framåt, och
vad stolplinjerna utanför staden beträffar, skulle med den nuvarande kabeltekniken
ej eu enda behöva vara dubbel. Och dock gå linjerna jämnlöpande på en
sammanlagd sträcka av 1,481 km. Kartan visar även, att båda förvaltningarna
hava stationer på samma ställen till ett antal av ej mindre än 95 stycken. Och
för varje år utvidgas båda näten, nedlägges ytterligare onödigt kapital i nya anläggningar
och förbrukas till underhåll av onödiga linjer medel, som borde kunna
finna bättre användning.

Den kraftiga ökning, i vilken telefonverksamheten allt fortfarande befinner
sig, gör bristen på samtrafik alltmera kännbar ju större antal apparater vardera
av de skilda telefonnäten kommer att omfatta. Av abonnenterna i rikstelefonnätet,
vilket vid 1912 års slut omfattade 148,358 apparater, kunna endast de,
ungefär 11,000, som äro abonnenter jämväl hos bolaget, komma i förbindelse
med det enskilda nätet, vilket vid samma tid omfattade 68,163 apparater.

Telegrafstyrelsen har sålunda all anledning att fasthålla den ståndpunkt,
som kommit till synes i de i motionen refererade underdåniga framställningar,
som tre gånger föranlett propositioner till Riksdagen, och sålunda tillstyrka vidtagande
av åtgärder, avsedda att på ett såväl för staten som allmänheten mer
tillfredsställande sätt ordna telefonverksamheten i Stockholm med omnejd.

StockSiolm den 11 mars 1913.

Herman Bydin.
A. Hamillon.

Underdånigst
H. Falkenberg.

Karl Starbäck.
Karl Ähne.

K. E. Landström,

föredragande.

V. Carlheim-Gyllenslcöld.

* De åberopade kartorna ha ej ansetts behöva här införas.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 3 avd. 7 käft. (Nr 7).

4