Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
1
Nr 8.
Ankom till Riksdagens kansli den 1 april 1913 kl. 3 e. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 8,
i anledning av herrar Steffens och Anders Lindblads
motion, nr 94, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utredning om och få vad sätt för manliga och kvinnliga
lönarbetare en maximalarbetsdag av åtta timmar per
dygn må fastställas m. m.
I en inom Första kammaren väckt motion, nr 94, som hänvisats till Motionen.
behandling av kammarens andra tillfälliga utskott, hava herrar Steffen och
Anders Lindblad hemställt, att Eiksdagen i'' skrivelse till Kungl. Maj:t
ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, om och på
vad sätt för manliga och kvinnliga lönarbetare och biträden inom industri,
hantverk, handel och samfärdsel samt statens och kommunernas arbeten
och företag må fastställas en maximalarbetsdag av 8 timmar per dygn
samt i vilken utsträckning även inom andra områden av lönarbete sådan
maximalarbetsdag må kunna fastställas eller, där så visas icke lämpligen
kunna ske, på vad sätt motsvarande legala skydd för ett minimum av
arbetsfri tid må kunna beredas dessa näringars lönarbetare.
Beträffande den närmare motiveringen för denna framställning får
utskottet hänvisa till motionen.
Redan vid 1856 års riksdag väcktes av herr Kils Hansson i Vara- Historik.
löv eu motion med yrkande bland annat, att »arbetstiden inom alla
rikets fabriker genom ett statsmakternas sammanstämmande beslut måtte
bliva bestämd till högst tolv timmar om dagen för fullvuxna personer
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 12 samt. 2 avd. 8 käft. (Nr 8).
2 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
och de över 16 år samt till åtta timmar om dagen, för ungdom under 16
års ålder». Motionen torde hava utgjort en medverkande orsak till en
skrivelse av Riksdagen med begäran om lagstiftningens ingripande till
förmån för en reglering av minderårigas arbete. Sedan en sådan lagstiftning
blivit genomförd i 1881 års minderårighetsförordning, bragtes frågan
om lagstadgad arbetstid för vuxna arbetare å nyo före i Riksdagen genom
en motion år 1886 av herr S. A. Hedlund med förslag om införande av
en maximalarbetsdag å nio timmar för de näringar, som komme att understödjas
genom skyddstullar. Motionen avstyrktes av lagutskottet och avslogs
av båda kamrarna.
Den på tyska kejsarens initiativ sammankallade internationella
arbetarskyddskonferensen i Berlin år 1880, vid vilken även Sverige
låtit sig representeras och som bland annat uttalade sig för en lagstadgad
maximalarbetsdag för kvinnor, torde hava givit den närmaste
impulsen till att frågan om en begränsning av de vuxna arbetarnes
arbetstid redan år 1891 å nyo gjordes till föremål för behandling i
Riksdagen, denna gång genom en motion av herr F. Berg. I denna
motion yrkades, att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla,
att »Kungl. Maj:t täcktes genom sakkunniga personer låta utreda, i
vad mån åtgärder även i vårt land kunna vara lämpliga för ordnande av
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträtfande reglerandet av
arbetstiden, särskilt inom alla sådana näringsgrenar, som äro underkastade
yrkesinspektionen». Motionen avstyrktes av det Andra kammarens tillfälliga
utskott, dit den hänvisats, och kammaren biföll utskottets hemställan.
Samma öde rönte en av samma motionär år 1893 framburen
motion med enahanda yrkande. Då motionen återkom år 1894, väckt även
nu av herr Berg med instämmanden av 12 bland kammarens ledamöter,
rönte den emellertid ett annat mottagande. Det tillfälliga utskott, som
avgav utlåtande däröver, ägnade frågan en grundlig behandling och hemställde
i sitt yrkande, att skrivelsen till Kungl. Maj:t skulle omfatta »sådana
fabriker och andra industriella inrättningar, i vilka arbetet genom sin art
menligt inverkar på arbetarens hälsa». Med denna begränsade formulering
godkändes utskottets framställning med 101 röster mot 89. Yid
ärendets behandling i Första kammaren avslog emellertid kammaren på
hemställan av sitt tillfälliga utskott det av medkammaren fattade
beslutet.
Då frågan vid 1895 års riksdag å nyo upptogs av samma motionär,
framställde denne sitt yrkande i överensstämmelse med föregående års
Andrakammarbeslut. Ku bifölls det, efter vederbörande utskotts hemställan,
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
3
i Andra kammaren med 133 röster mot 73. Men ehuru även behandlingen
av ärendet i medkammaren denna gång var gynnsammare, i det
att dess tillfälliga utskott efter en utförlig motivering enhälligt tillstyrkte
Andra kammarens beslut, så föll frågan likväl i Första kammaren efter
en längre debatt, men utan votering.
Sedan 1895 har frågan inom Riksdagen vilat i 13 år och upptogs
ånyo först vid 1908 års riksdag. Då väcktes av den socialdemokratiska
riksdagsgruppen motion med yrkande om skrivelse till Kungl. Maj:t
med begäran om utredning, »huruvida och i vilken utsträckning en
maximalarbetstid av 48 timmar under en vecka och 8 timmar under
ett dygn må bestämmas för arbetare och biträden i industriellt och
därmed jämförligt yrke, hantverk, byggnadsarbeten av alla slag, transportväsende
ooh därmed sammanhörande arbete samt statens och
kommunens arbeten och företag». Det Andra kammarens tillfälliga utskott,
dit motionen hänvisats, avstyrkte motionärernas förslag efter en
motivering, som framför allt vände sig mot'' ett lagstadgande om en maximalarbetsdag
av så kort varaktighet som den föreslagna 8-timmarsdagen
och hänvisade rörande möjligheten att överhuvud åstadkomma en allmän,
begränsning genom lag av arbetstiden till nödvändigheten av internationell
överenskommelse eller internationell praxis. Däremot hyste utskottet den
uppfattningen, att staten både kunde hava rätt och plikt att ingripa till
arbetstidens förkortande, där denna tids överdrivna längd ur hälsovårdssynpunkt
innebure verklig våda för samhället eller individen. Andra
kammaren godkände utskottets hemställan och avslog motionen, varvid i
debatten likväl även från arbetsgivarehåll betonades betydelsen av en
begränsning av arbetstiden, där sådan kunde befinnas vara av hygieniska
eller andra giltiga skäl nödvändig.
I anslutning till dessa uttalanden av utskottet och under debatten
vid 1908 års riksdag väcktes av herrar Kropp och Svensson vid 1910
års riksdag en motion med yrkande om utredning, »huruvida och i vilken
utsträckning en lagstadgad maximalarbetsdag må bestämmas för arbetare
och biträden i hälsofarliga industrier och yrken». Det Andra kammarens
tillfälliga utskott, där ärendet behandlades, avstyrkte motionen, och denna
utskottets hemställan blev av kammaren godkänd.
Av den nu lämnade redogörelsen över ärendets föregående behandling
inom Biksdagen framgår, att frågan om att genom lagbestämmelser
reglera arbetstiden sedan länge varit föremål för Riksdagens uppmärksamhet.
Utskottets
yttrande.
4 Första hammarens andra, tillfälliga utshotts utlåtande Nr 8.
Utskottet inser betydelsen av att arbetsdagens längd regleras så, att
arbetaren jämväl beredes tillfälle till fysisk och psykisk utveckling. Erfarenheten
visar ock, att förkortning av en för den mänskliga motståndsförmågan
alltför lång arbetsdag kan medföra ökad arbetsintensitet, samt att
sålunda en alltför lång arbetsdag kan utan olägenhet för produktiviteten
inskränkas.
Verkställda undersökningar av arbetstidens längd i vårt land utvisa
emellertid, att densamma genom överenskommelser mellan arbetsgivare
och arbetare under de senare åren förkortats. Under det att på 1880-talet en arbetstid av 12 timmar om dagen var den vanliga, beräknas den
numera inom de flesta yrken uppgå till omkring 10 timmar. Härtill
kommer att arbetet ofta avslutas ett par timmar tidigare på lördagen,
varigenom arbetstiden per vecka inom flera yrken uppgår allenast till
ungefär 57 timmar.
Redan nu finnas åtskilliga lagstadganden avsedda att skydda den
inom industrien arbetande personalen mot alltför lång arbetstid. Sålunda
stadgas genom lagen den 20 november 1909, att kvinna, som sysselsattes i
vissa i lagen angivna industriella företag, icke får till arbete i företaget
användas i vidare utsträckning, än att hon må komma i åtnjutande av
oavbruten ledighet från arbetet under minst 11 timmar varje dygn; i
denna ledighet skall tiden mellan klockan 10 på aftonen och klockan 5
på morgonen ingå. I lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd är bestämt,
att minderårigas arbetstid ej får överstiga, för minderårig under
13 år 6 timmar av dygnet, för minderårig, som fyllt 13 men ej 14 år,
8 timmar av dygnet och för annan minderårig 10 timmar av dygnet.
I 7 § i samma lag har Konungen erhållit rätt att i avseende å vissa för
hälsan skadliga yrken meddela närmare bestämmelser d. v. s. bland annat
angående arbetstidens längd.
Den nu förevarande motionen avser att genom lagbestämmelser begränsa
arbetstiden för samtliga lönearbetare till 8 timmar om dygnet.
Utskottet vill då först framhålla, att denna fråga på ett intimt sätt beriden
internationella arbetsmarknaden. Genomförandet av en så stark begränsning
av arbetstiden, som den motionärerna föreslagit, endast för den
svenska industrien skulle utan tvivel i avsevärd grad minska vår konkurrensförmåga
mot den utländska industrien. Redan nu är konkurrensen
på den utländska marknaden ofta svår, beroende på de lägre arbetslönerna
i utlandet. Och det är fara värt, att vår industri efter införandet av en
8 timmars maximalarbetsdag icke skulle kunna motstå konkurrensen
med utlandets.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 5
Utskottet anser därför, att Sverige i fråga om lagbestämmelser angående
arbetstidens längd inom det industriella arbetsområdet bör rätta sig
efter de större europeiska kulturländerna, samt att således nu förevarande fråga
lämpligast bör lösas genom internationella överenskommelser. På denna väg
ba kulturstaterna redan inslagit. Vid flera internationella förhandlingar har
frågan om införande av en maximalarbetsdag av 10 timmar för kvinnor
varit föremål för behandling, och en diplomatisk konferens kommer att
hållas innevarande sommar för slutlig överenskommelse i denna fråga.
Jämväl frågan om att på internationella överenskommelsers väg begränsa
arbetstiden för vuxna manliga arbetare står numera på dagordningen.
Vid det sammanträde, internationella föreningen för lagstadgat
arbetarskydd i september 1912 höll i Ziirich, beslöt föreningen hemställa,
att vid nästa diplomatiska konferens skulle till behandling företagas frågan
om införandet av lagstadgad maximalarbetstid av 8 timmar vid skiftsarbete.
Vad beträffar lagstadgad maximalarbetsdag för andra arbetare än
industriarbetare anser utskottet, att denna fråga lämpligast torde böra
regleras genom frivilliga överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetare.
Otvivelaktigt skulle införandet av 8 timmars arbetsdag för många yrken
— i afl synnerhet inom jordbruksarbetet — stöta på hart när oöverstigliga
hinder.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att herrar Steffens och Anders Lindblads förevarande
motion icke måtte till någon Första kammarens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 1 april 1913.
På utskottets vägnar:
FABIAN DE GEER.
Vid ärendets slutbehandling inom utskottet bava närvarit herrar: friherre Fabian
De Geer, Danström, Rosén, Steffen, greve Spens, Forssman och Pettersson.
6
Första "kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
Reservation
a) av herr Rosén, »som ansett, att utskottet bort hemställa,
att Första kammaren måtte för sin del besluta,
att Riksdagen i skrivelse till Ivungl. Maj:t ville anhålla,
att Ivungl. Maj:t måtte låta utreda, om och i vad mån
det jämväl i vårt land må anses påkallat att inom
särskilda arbetsområden, med hänsyn till där rådande
arbetsförhållanden eller eljest, träffa sådana anstalter,
att för flera eller färre av där anställda lönearbetare
och biträden må kunna genomföras maximalarbetsdag
av viss längd eller visst minimum av sammanhängande
fritid;
b) av herr Steffen, som anfört:
Utskottets knapphändiga behandling av det mycket omfattande och för
stora massor av vårt folk synnerligen betydelsefulla spörsmål, som motionen
har till föremål, synes mig vittna om brist på intresse och förståelse
för frågan. På ingen enda punkt har utskottet försökt en saklig vederläggning
av de i motionens motivering anförda sakliga skälen för en skrivelse
till Kungl. Maj:t i motionens syfte. Utskottet tycks ha förbisett,
att motionen begär en utredning beträffande möjligheterna att tillämpa eu
åtta timmars maximalarbetsdag inom vårt näringsliv eller att i vissa fall
ersätta den med motsvarande legala skydd för ett minimum av arbetsfri
tid. Riksdagen kan dessutom, enligt mitt förmenande, icke låta sig nöja
med utskottets teori, att man i Sverige bör alldeles avstå från att utreda
och på legal väg åtminstone delvis ordna de egna arbetstidsförhållandena,
under det de internationella arbetstidsöverenskommelserna fortskrida. Det
nationella och det internationella framstegsarbelet böra här tydligtvis gå
hand i hand. I många fall torde en utredning visa, att åttatimmarsdagen
är för arbetets produktivitet avgjort gynnsammare än en längre arbetsdag
samt att den internationella konkurrensen icke alltid är en faktor, som
man här har att räkna med.
Yad beträffar utskottets kanske något olyckligt formulerade dekret,
att frågan om »lagstadgad maximalarbetsdag för andra arbetare än indu
-
Första kammarens andra tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 8.
7
striarbetare» »lämpligast torde böra regleras genom frivilliga överenskommelser
mellan arbetsgivare och arbetare», så synes mig detsamma vittna
om föga verklighetssinne. Utskottet inräknar väl näppeligen handeln samt
transport- och kommunikationsväsendet under rubriken »industri». Skulle
således en butikstängningslag eller en lagstadgad maximalarbetsdag för
järnvägsfolk eller för sjöfolk a priori vara något så helt omöjligt eller
fördömligt? Och varför skulle icke också jordbruket till slut kunna komma
med, under tillbörlig hänsyn till dess säregna avhängighet av naturförhållandenas
växlingar ?
Jag får sålunda hemställa,
att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning,
om och på vad sätt för manliga och kvinnliga
lönarbetare och biträden inom industri, hantverk, handel
och samfärdsel samt statens och kommunernas arbeten
och företag må fastställas en maximalarbetsdag av 8
timmar per dygn, samt i vilken utsträckning även
inom andra områden av lönarbete sådan maximalarbetsdag
må kunna fastställas eller, där så visas icke
lämpligen kunna ske, på vad sätt motsvarande legala
skydd för ett minimum av arbetsfri tid må kunna
beredas dessa näringars lönarbetare.