Fänta kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.
1
Nr 3.
Ankom till Riksdagens kansli den 18 februari 1913 kl. 4 e. m.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 3, i anledning
av herr Bäckströms motion, nr 19, om skärpning
av bestämmelserna för antagande av släktnamn.
I en inom Första kammaren av herr Bäckström väckt motion, nr
19, viiken hänvisats till kammarens första tillfälliga utskott, har hemställts,
att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj it täcktes låta utarbeta sådana förslag till ändrade bestämmelser i gällande
lagstiftning om antagande av släktnamn, att däri avsett skydd mot
antagande av förut använt släktnamn bleve mera effektivt.
Beträffande motiveringen för ifrågavarande hemställan hänvisas till
motionen.
Motionären ifrågasätter vissa förändringar i nu gällande förordning
angående antagande av släktnamn den 5 december 1901, vilka förändringar
avse, bland annat, ordningen för behandlingen av hithörande ärenden.
Enligt nu gällande föreskrifter handläggas dessa ärenden av Konungens
befallningshavande i de olika länen samt av överståthållareämbetet, såvitt
angår Stockholm. Motionären anmärker, att den omständigheten, att
prövningen är lagd i olika myndigheters hand, vållar ojämnhet i lagtillämpningen.
Denna erinran är utan tvivel grundad. Ansökan om godkännande
av nytt släktnamn får nämligen enligt förordningen ej bifallas,
där det nya namnet, såvitt känt är, hares av annan släkt och tillika är
av mera egenartad beskaffenhet. Sistnämnda stadgande om namnets »mera
egenartade beskaffenhet» kan tydligtvis på olika håll tolkas olika. Och
exempel finnas, att ansökan om godkännande av visst släktnamn blivit
utav en av förenämnda myndigheter avslagen, medan myndighet i annan
ort bifallit eu ansökan beträffande alldeles samma namn.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 12 samt. 1 avd. 2 haft. (Nr 3—4.) l
Utskottet.
2 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.
En annan av motionären påyrkad ändring i förordningen avser att
på ett mera effektivt sätt bringa ansökningar av ifrågavarande slag till
allmänhetens kännedom. Enligt nu gällande bestämmelser skall Konungens
befallningshavande, därest ansökningen ej finnes böra genast avslås,
införa kungörelse om densamma dels i allmänna tidningarna, dels i tidninginom
orten, varefter en var äger att inom viss tid göra skriftlig invändning
mot ansökningen. Uttrycket »tidning inom orten» är först och
främst ett svävande begrepp. Motionären anser, att därmed avses
tidning i den ort, där vederbörande Konungens befallningshavande
residerar. Enligt vad utskottet erfarit, har emellertid vid tillämpningen
uttrycket jämväl tolkats såsom åsyftande tidning i den ort,
där sökanden bor. Men oavsett denna otydlighet kan stadgandet
icke anses tillfredsställande. Det torde nämligen ofta hända, att person
med släktnamn av mera egenartad beskaffenhet icke nås av den, på
sätt förordningen stadgar, offentliggjorda kungörelse angående ansökan
om rätt till antagande av det släktnamn han bär, eftersom det mera sällan
händer, att allmänheten genomgår dylika tillkännagivanden i Post- och
Inrikestidningar, och det tillika är högeligen ovisst, huruvida den tidning,
som i förekommande fall ansetts som ortstidningen, kommer den intresserade
personen i handom. Med fog lärer alltså kunna sägas, att det
skydd, som förordningen avser att bereda, icke i tillfredsställande mån
vinnes.
Bästa sättet att göra namnskyddslagstiftningen mera effektiv har synts
motionären vara att låta godkännandet ske, icke av Konungens befallningshavande
i de olika länen, utan av en centralmyndighet, varvid motionären
förslagsvis nämnt patent- och registreringsverket. Uppenbart är, att eu
sådan anordning skulle främja likformigheten vid behandlingen av ifrågavarande
ärenden och därigenom jämväl bereda ökat skydd för äldre släktnamn.
Utskottet kan alltså icke annat än finna det lämpligt, att bestyret
med prövning av ansökningar om godkännande av nytt släktnamn uppdrages
åt eu centralmyndighet, men anser sig icke kunna uttala sig om,
huruvida patent- och registreringsverket eller annan myndighet härvid
bör komma i fråga. — Att hos denna myndighet skall föras register över
godkända släktnamn torde vara själffallet. Tillika synes emellertid böra
komma i övervägande, huruvida icke, såsom motionären jämväl ifrågasatt,
äldre släktnamn skulle kunna hos den centrala myndigheten registreras
till skydd mot deras antagande av annan.
Motionären har vidare ifrågasatt dels en ändring av förordningens
§ 1 mom. 2 i syfte, att namn, vilka bildats genom ett i almanackans
namnlängd intaget manligt förnamn med tillägg av »son» eller dylikt,
3
Forsla kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.
skulle i vissa fall få anses vara så egenartade, att deras antagande utan
godkännande icke borde medgivas, dels ock en utvidgning av rätten att
antaga släktnamn i så måtto, att ansökan om rätt att antaga moders släktnamn
borde, där giltiga skäl anfördes, kunna godkännas, även om namnet
bures av annan släkt och vore mera egenartat. Båda dessa av motionären
framhållna synpunkter synas utskottet vara förtjänta att vid en eventuell
revision av förordningen komma under övervägande. Och torde i samband
därmed jämväl böra undersökas, i vilken mån det må kunna tillstädjas
fosterföräldrar att giva fosterbarn sitt släktnamn.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att Första kammaren ville för sin del besluta, att
Riksdagen måtte i skrivelse till Kung!. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida
icke i förordningen angående antagande av släktnamn
böra införas ändrade bestämmelser i syfte, att dels däri
avsett skydd mot antagande av förut använt släktnamn
bleve mera effektivt och dels ökad möjlighet bereddes
för godkännande av nytt släktnamn i fall, då sådant
godkännande tinnes skäligen höra äga rum.
O o
Stockholm den 18 februari 1913.
På utskottets vägnar:
HUGO HAMMARSKJÖLD.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit: herrar
Hammarskjöld, Stadener, Hallberg, Sandler, Bergqvist, Oscar Olsson och Magnusson.