Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
1
Nr 22.
Ankom till Riksdagens kansli den 17 maj 1913 kl. 1 e. m.
Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 22, i
anledning av en av herr Kronlund m. fl. inom Andra
hammaren väckt motion, nr 236, om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående förbättring av konduktörernas vid statens
järnvägar löne- och befordringsförhållanden.
I en inom Andra kammaren av herr Kronlund rn. fl. väckt, till
nämnda kammares tredje tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 236, har
hemställts, att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj it täcktes vidtaga åtgärder för att bringa löne- och befordringsmöjligheterna
för konduktörskåren vid statens järnvägar i uti motionen
angivna avseende i överensstämmelse med grunderna för den av statsmakterna
år 1907 för denna kår beslutade lönereglering.
Till stöd för denna hemställan hava motionärerna anfört följande:
»Uti en vid förra årets riksdag avgiven motion nr 240 i Andra kammaren
fastades uppmärksamheten på åtskilliga förhållanden inom järnvägsförvaltningen,
som, enligt vårt förmenande, tarvade rättelse. Det framhölls
sålunda, bland annat, att genom kungl. järnvägsstyrelsens åtgörande
de befordringsmöjligheter och i samband därmed förbättrade löneförmåner förvissa
befattningshavare vid statens järnvägar, som genom 1907 års lönereglering
ställts i utsikt, i viss mån icke kunnat förverkligas. Såsom
exempel därpå anfördes konduktörskåren.
Angående denna kår yttrades i motionen:
»Vid 1907 års omorganisation av järnvägsförvaltningen uttalades den
uppfattningen, att som löneregleringen för konduktörerna icke på de billigaste
platserna, d. v. s. där inkvarteringsavgifterna utgå med 20 och 25
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 12 sand. 1 avd. 19 käft. (Nr 22.) 1
Motionen.
2
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
°/0, medförde någon avlöningsförbättring för konduktörerna, som ej bliva
befordrade till tågmästare, utan tvärtom en direkt försämring av löneförmånerna,
47 Jo af dåvarande tågpersonal borde befordras till denna bättre
avlönade befattning. Denna proportion har emellertid under årens lopp
frångåtts, i det att enligt 1911 års avlöningsstat finnas 701 konduktörer
och tågmästare, varav tågmästarebefattningarna, beräknade efter 47 Jo,
skulle i samma stat upptagits till 329 stycken, men i verkligheten finnas
endast 297 sådana befattningar upptagna. Granskar man proportionen
mellan tågmästarne å ena sidan och hela tågpersonalsgruppen å andra
sidan i de olika distrikten — befordran sker i detta fall distriktsvis —
finner man, att endast vid ett av dessa, det fjärde, förut angivna procent
uppnåtts; vid femte distriktet skulle, för att uppnå nämnda procenttal,
tre nya tågmästarebefattningar inrättas, vid vartdera av första och andra
gex — och vid tredje ej mindre än sjutton stycken. Vid en trafiksektion,
den femtonde, finnes ingen tågmästare.
Genom de därav uppkomna ojämna befordringsutsikterna försättes^en
stor del utav konduktörspersonalen i betydligt sämre ställning än Övriga
personalgrupper, och för många av konduktörerna blir i själva verket
härigenom 1907 års lönereglering, såsom förut framhållits, en ren löneförsämring,
något som väl icke torde hava varit statsmakternas avsikt
gentemot innehavare av eu sådan slitande befattning som konduktörstjänsten.
Löneökningen och löneminskningen efter 1908 ställer sig på de olika
platserna på följande sätt i fråga om slutlönen för
Befattning |
20 % |
25 Jo |
30 Jo |
35 Jo |
^ ! o v |
Konduktör............... |
— 180 |
— 105 |
+ 30 |
+ 105 |
+ ISO |
Kontorsbiträde......... |
+ 374 |
+ 449 |
+ 584 |
+ 659 |
+ 734 |
Stationsförmän......... |
+ 494 |
+ 569 |
+ 704 |
+ 779 |
+ 854 |
Procent betecknar den olika beräkning av inkvartering å lönen, som
efter 1908 införts å olika platser i riket.
I sitt till Andra kammarens tredje tillfälliga utskott avgivna utlåtande
i anledning av ifrågavarande motion yttrade järnvägsstyrelsen följande:
»Beträffande frågan om konduktörernas avlönings- och befordringsförhållanden
hava motionärerna mindre korrekt återgivit 1906 års löne
-
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
3
regleringskommittés yttrande härutinnan. Kommittén har icke bestämt
uttalat sig för att 47 % af dåvarande tågpersonal borde befordras till tågmästare.
Jämför man vad som i denna fråga förekommer å sid. 161 och
173 i kommittébetänkandet, finner man, att nyssnämnda procenttal tillkommit
på grund av en approximativ uppskattning rörande behovet av
tågförande konduktörer; och säges uttryckligen å sid. 161, att antalet av
dessa befattningshafvare komme att »bero på utredning rörande det mera
stadigvarande behovet av tågförare vid tiden för reformens genomförande».
Emellertid vill styrelsen meddela, att redan vid ett sammanträde med
distriktens trafikdirektörer nästlidne höst fråga väckts att söka åstadkomma
mera enhetliga grunder å de olika distrikten för bestämmande av förhållandet
mellan antalet tågmästare och konduktörer, och sedan numera
den av styreisan i förenämnda syfte ifrågasatta utredningen slutförts, kommer
styrelsen att utfärda normerande föreskrifter i förevarande avseende.»
I anledning av detta utlåtande tillåta vi oss här erinra vad nämnda
kommitté anfört i fråga om konduktör skåren.
»För avhjälpande av de missförhållanden som onekligen vidlådde det
dåvarande systemet i fråga om packmästarnes avlöningsförhållanden och
samtidigt vinna det av kommittén eftersträvade syftemålet att avpassa tjänstegrad
och avlöning efter ansvaret och vikten av vederbörandes verksamhet
hade», yttrade kommittén, »densamma tänkt sig att packmästaregraden borde
upphöra samt uppgå i en för icke tågförande konduktörer och packmästare
gemensam grupp, och att därutöver skulle inrättas en ny, högre tjänstegrad
under benämningen tågmästare, vilken skulle omfatta den grupp, som nu benämnes
tågförare. Genom en dylik anordning tillgodoses packmästarnes
enligt kommitténs mening icke oberättigade krav på löneförbättring, på
samma gång densamma medför rättelse i ett förhållande, som väl måste
anses oegentligt, nämligen att konduktörer, mot vilkas tjänstgöring ingen
allvarsammare anmärkning kunnat göras, men som icke hava de egenskaper,
vilka erfordras för den mera ansvarsfulla befattningen såsom tågförare,
kunna uppnå samma avlöning som dessa senare. Beträffande antalet befattningshavare
inom sistnämnda grupp, torde detta komma att bero på
utredning rörande det mera stadigvarande behovet av tågförare vid tiden
för reformens genomförande. Kommitténs mening är emellertid icke, att
tågmästare skulle tjänstgöra å tåg av lokal natur. Approximativt torde
erforderliga antalet tågmästare kunna uppskattas till omkring 300 stycken.»
Sedan kommittén därefter övergått till behandling av frågan om ordinarie
arvoden åt bland andra konduktörerna, yttrar kommittén (sid 173 i
4 Första kammarens första, tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
betänkandet): »Enligt kommitténs förslag erhåller en konduktör redan efter
15 tjänstår en avlöning, som, inräknat hyresbidrag, de billigaste orterna
visserligen med 180 kronor understiger konduktörernas nuvarande avlöningsförmåner
(undantagandes milpenningar) i högsta lönegraden, men däremot
å de dyraste orterna, om dyrortstillägget medräknas, med enahanda belopp
överstiger nämnda förmåner. Men därutöver skulle inom ifrågavarande
grupp ett antal befattningshavare, motsvarande omkring 73 °/o av nuvarande
antalet konduktörer och omkring 47 °/o av sammanlagda antalet konduktörer
och packmästare, i mån av ålder och duglighet beredas tillfälle att
genom befordran till tågmästaretjänst uppnå en avlöning, som å en billig
plats med 180 kronor och å de dyraste platserna med 470 kronor överstiger
nuvarande högsta konduktörsavlöningen. Sammanställer man ovanstående
siffror, torde därav framgå, att kommitténs nu omhandlade förslag
framför allt avser dels att, i överensstämmelse med den förut av kommittén
uttalade principen, avpassa avlöningen efter vikten av de vederbörande befattningshavare
åliggande sysslor, dels ock att företrädesvis tillgodose behovet
av löneförbättring å de dyraste platserna.»
I fråga om tågmästarebefattningen erinrade kommittén, »att det för
konduktörer bestämda högsta arvodet 1,500 kr. utginge oförändrat alltsedan
år 1874, vadan den av kommittén föreslagna förhöjningen — även
om hänsyn toges till kommitténs förslag till ökning av inkvarteringsprocenten
— inte torde få anses oskälig». I anslutning till vad sålunda anförts
föreslog kommittén, »att konduktörer, som enligt uppgjord turlista
göra ständig tjänst såsom tågförare (förste konduktör), måtte tilldelas avlöning
som tågmästare med genomgående tjänstårsberäkning.»
I den till 1907 års Riksdag avlåtna kungl. prop. nr 167 åberopar
departementschefen vad kommittén sålunda anfört. Ytterligare betonas
detta i kungl. prop. sid. 129. Med anledning av en framställning från
konduktörsföreningen i lönefrågan framhöll nämligen departementschefen,
att nära 50 °/o av sammanlagda antalet konduktörer och packmästare skulle
sålunda såsom tågmästare erhålla en högsta avlöning, som å en billig plats
med 180 kronor och å de dyraste platserna med 470 kronor överstiger
nuvarande högsta konduktörsavlöningen.
Anledningen, varför kommittén föreslagit inrättande av tågmästarebefattningen,
har ju varit att bereda konduktörerskåren tillfälle till ökade befordringsmöjligheter,
då ju i övrigt denna kår vid löneregleringen blivit mindre
tillgodosedd än någon annan av statsjärnvägarnas tjänstepersonal. Kommittén
kunde ju, som helt naturligt var, visserligen icke bestämt fastslå antalet
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22. 5
tågmästarebefattningar, utan framhöll endast det procenttal av sammanlagda
antalet konduktörer och packmästare, som i mån av ålder och duglighet
borde beredas tillfälle att genom befordran till tågmästaretjänst uppnå en
ökad avlöning.
Den under de senare åren stegrade intensitet i järnvägsdriften och
betydliga ökning i trafiken, som på konduktörskåren i fråga om arbete,
uppmärksamhet och påpasslighet ställer allt större och större krav, borde
väl icke för järnvägsstyrelsen hava utgjort någon anledning att minska
de befordringsmöjligheter, som kommittén sålunda ställt i utsikt för konduktörskåren,
utan snarare motsatsen.
Enligt 1911 års avlöningsstat finnas inom konduktörsgruppen 701
tjänstemän; beräknat efter 47 °/o skulle i samma stat upptagits 329 tågmästarebefattningar.
Emellertid finnes endast 297 sådana upptagna. Ännu
sämre ställa sig förhållande under 1912, då differenser från 32 stigit
till 45. I slutet av förra året påbjöd kungl. järnvägsstyrelsen att ingen
tågmästarebefattning finge tillsättas utan styrelsens särskilda medgivande. I
ett dylikt beslut av järnvägsstyrelsen ser nu konduktörskåren en fara för
att järnvägsstyrelsen ytterligare sänker procenttalet av tågmästarebefattningar.
Skulle minskningen av tågmästarebefattningen drivas än vidare,
bleve den oundgängliga följden, att en stor del av konduktörspersonalen
dels aldrig nådde denna befordran, dels nådde den så sent att de icke
finge beräkna full pension. I förra fallet skulle det medföra en minskning
i pensionen av 250 kr. om året. I förbigående torde här böra påpekas,
hurusom konduktörskåren i avseende på pensionen kommer att bli
sämre ställd än före löneregleringen, i det denna kår då var berättigad
erhålla pension till 80 °/o av lönen, men enligt nya pensionsreglementet
icke äga uppbära mer än 72 procent därav.
För att ytterligare belysa innebörden av vad här ovan anförts, bifogas
omstående tabell, upptagande sektionsvis för de fem sista åren hela antalet
tågmästare, beräknat efter 47 °/o av hela antalet tågpersonal.
6 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
År och antal befattningar |
Trafiksektioner |
|||||||||||||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
|
1908 Tågpersonal.................................... |
86 |
55 |
53 |
57 |
64 |
34 |
115 |
70 |
56 |
31 |
27 |
45 |
20 |
19 |
» Tågmästare.................................... |
33 |
26 |
21 |
21 |
23 |
15 |
50 |
26 |
18 |
14 |
11 |
23 |
8 |
10 |
» Tågmästare eft. 47 %.................. |
40 |
26 |
25 |
27 |
30 |
16 |
54 |
33 |
26 |
15 |
13 |
21 |
9 |
9 |
1909 Tågpersonal.................................... |
85 |
53 |
52 |
61 |
50 |
34 |
108 |
75 |
64 |
34 |
26 |
50 |
20 |
19 |
» Tågmästare.................................... |
33 |
26 |
21 |
23 |
21 |
15 |
45 |
23 |
25 |
14 |
11 |
24 |
8 |
10 |
» Tågmästare eft. 47 %.................. |
40 |
25 |
24 |
29 |
24 |
16 |
51 |
35 |
30 |
16 |
12 |
24 |
9 |
9 |
1910 Tågpersonal.................................... |
89 |
52 |
51 |
54 |
48 |
30 |
108 |
74 |
64 |
33 |
28 |
52 |
20 |
18 |
>> Tågmästare.................................... |
33 |
25 |
21 |
21 |
20 |
14 |
45 |
28 |
25 |
15 |
13 |
24 |
8 |
9 |
» Tågmästare eft. 47 %.................. |
38 |
24 |
24 |
25 |
22 |
14 |
51 |
35 |
30 |
16 |
13 |
24 |
9 |
8 |
1911 Tågpersonal.................................... |
79 |
52 |
47 |
53 |
48 |
30 |
no |
72 |
64 |
32 |
26 |
50 |
20 |
18 |
» Tågmästare.................................... |
33 |
25 |
18 |
21 |
20 |
14 |
45 |
28 |
25 |
15 |
13 |
24 |
8 |
9 |
» Tågmästare eft. 47 %.................. |
37 |
24 |
22 |
25 |
22 |
14 |
52 |
34 |
30 |
15 |
12 |
24 |
9 |
8 |
1912 Tågpersonal.................................... |
81 |
52 |
45 |
52 |
48 |
29 |
109 |
72 |
64 |
32 |
25 |
47 |
20 |
18 |
» Tågmästare.................................... |
29 |
20 |
18 |
21 |
18 |
11 |
44 |
27 |
25 |
16 |
13 |
20 |
8 |
9 |
» Tågmästare eft. 47 %.................. |
38 |
24 |
21 |
24 |
22 |
14 |
51 |
34 |
30 |
15 |
12 |
22 |
9 |
8 |
Första kammarens första, tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
7
Vad som under de fem år, som den nya löneregleringen varat, fattas i
(—) eller öfverskjuter ( + ) antal tågmästare, beräknat efter 47 proc. af hela
antalet tågpersonal, visar nedanstående tabell.
Trafiksektion. |
1908. |
1909. |
1910. |
1911. |
1912. |
Antal personal, som |
Första i I distriktet .................. |
— 7 |
— 7 |
— 5 |
— 4 |
— 9 |
Sex. |
Andra » .................. |
± 0 |
+ 1 |
— 1 |
— 1 |
— 4 |
Tre. |
Tredje » .................. |
— 4 |
— 3 |
— 3 |
— 4 |
— 3 |
|
Fjärde i II distriktet.................. |
— 6 |
— 6 |
— 4 |
— 4 |
— 3 |
Fyra. |
Femte » .................. |
— 7 |
— 3 |
— 2 |
— 2 |
— 4 |
Två. |
Sjätte » .................. |
— 1 |
— 1 |
± o |
± o |
— 3 |
Fem. |
Sjunde i III distriktet............... |
— 4 |
— 6 |
— 6 |
— 7 |
— 7 |
Två. |
Åttonde » ............... |
— 7 |
— 7 |
— 7 |
— 6 |
— 7 |
Nio. |
Nionde » ............... |
— 8 |
— 5 |
— 5 |
— 5 |
— 5 |
Tolf. |
Tionde i IV distriktet ............... |
— 1 |
— 2 |
— 1 |
± o |
+ 1 |
Två. |
Elvte » ............... |
— 2 |
— 1 |
± o |
+ 1 |
+ 1 |
Fyra. |
Tolvte » ............... |
+ 2 |
± o |
± 0 |
± o |
— 2 |
Fem. |
Trettonde i V distriktet............ |
— 1 |
— 1 |
— f |
— 1 |
— 1 |
|
Fjortonde » ............ |
+ 1 |
+ 1 |
+ 1 |
+ 1 |
+ 1 |
Fn. |
Summa |
— 45 |
— 40 |
— 34 |
— 32 |
— 45 |
Femtiofem. |
Femtonde trafiksektionen har ej medtagits, då å densamma endast tjänstgöra
fyra konduktörer och ingen tågmästare.
Dessa tabeller visa på samma gång, huru ojämnt befordringarna ske till
tågmästarebefattningen. Sålunda finnas på första distriktet — befordringarna
ske distriktvis — 16 vakanser, på andra 10 och på tredje 19, under
det att på fjärde och femte distriktet, då 15 sektionen ej medräknas,
de 47 procenten ännu uppnås.
Kommittén föreslog, såsom ovan nämnts, att konduktörer, som enligt
uppgjord turlista göra tjänst som tågförare, skulle tilldelas avlöning såsom tågmästare.
Detta har emellertid icke skett. Omkring ett femtiotal tågförande
konduktörer gå ännu obefordrade, och ännu tjänstgöra såsom konduktörer
ett flertal sådana, som redan år 1907 uppförts i ordinarie tågförarlista.
Det torde böra tilläggas, att kommitténs förslag i hithörande delar i allt
väsentligt vunnit Kung!. Maj:ts och Riksdagens godkännande.
8
Första hammarens första, tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
Av Andra
kammarens
tredje tillfälliga
utskott
lämnad
historik.
Ehuru järnvägsstyrelsen, såsom av dess ovan intagna utlåtanden
framgår, ställt i utsikt, att normerande föreskrifter skulle utfärdas i fråga
om förhållandet mellan antalet tågmästare och konduktörer, hava några
sådana föreskrifter ännu icke avhörts.
Inom ett flertal tjänstemannagrupper av lägre grad har järnvägsstyrelsen
i sitt förslag till avlöningsstat för innevarande år föreslagit nya
befattningar. Däremot har järnvägsstyrelsen icke i nämnda förslag visat
något beaktande för konduktörkårens såsom oss synes berättigade önskemål.
Under sådana förhållanden hava vi ansett det lämpligt att bringa
denna fråga under Eiksdagens prövning. Yi anse, att konduktörskårens
bibehållande vid de befordringsmöjligheter, som för dem ställts i utsikt av
kommittén och mot vilka statsmakterna icke haft något att anmärka, utgör
ett billigt och rättvist anspråk, helst som dessa befordringsmöjligheter
väl torde få betraktas såsom ett vederlag, för det konduktörskåren genom
löneregleringen i övrigt blivit mindre tillgodosedd än övriga personalgrupper
av lägre grad vid järnvägsförvaltningen och till och med delvis fått
sina löneförmåner försämrade.
Om nu mot förmodan det av kommittén avgivna procenttalet av tågmästarebefattningar
icke skulle till följd av förändrade förhållanden anses
behövliga för järnvägsdriften, torde det få anses rättvist, att andra anordningar
vidtagas, varigenom konduktörerna efter en viss tids väl vitsordad
tjänstgöring komma i åtnjutande av de förmåner, som tågmästarbefattningarna
skolat tillföra dem.»
»I det förslag, som låg till grund för den 1907 beslutade löneregleringen
vid statsbanorna, gjorde», anför Andra kammarens tredje tillfälliga
utskott, »löneregleringskommittén gällande för betjäningspersonalens vidkommande,
att, i stället för att denna genom en likformig löneförhöjning
utefter hela linjen skulle beredas gottgörelse för det mera maktpåliggande
arbetet, detta syfte skulle tillgodoses dels genom viss omgruppering av befattningarna
inom ifrågavarande personal samt dels genom inrättande av
nya högre befattningar. Kommittén ansåg, att de ökade befordringsmöjligheter,
som genom omförmälda anordning bereddes personalen, i ännu högre
grad än vad som gällde i fråga om löneförhöjningar skulle vara ägnade att
väcka och underhålla vederbörandes ambition i tjänsten, då ju av naturliga
orsaker en tjänstehavare, som hade goda utsikter att avancera, vore mera
böjd för att ägna hela sitt intresse åt tjänsten än en, för vilken befordran
till högre befattning tedde sig såsom något ovisst och avlägset.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22. 9
I avseende å trafikafdelningens tågpersonal, d. v. s. överkonduktörer,
konduktörer och packmästare, föreslog kommittén vissa organisationsförändringar.
Yad först angår överkonduktörerna, erinrade kommittén, att denna benämning
innebure allenast en honnörsgrad, utan att därmed vore förenat
högre arvode än för övriga konduktörer. Att bibehålla nu omförmälda tjänstegrad,
som icke ägde någon motsvarighet i fråga om arten av vederbörandes
tjänstgöring, vore enligt kommitténs förmenande oegentligt.
För att vidare avhjälpa de missförhållanden, som enligt kommitténs åsikt
vore förenade med det nuvarande systemet i fråga om packmästarnas avlöningsförhållanden,
och samtidigt vinna det av kommittén eftersträvade
syftemålet att avpassa tjänstegrad och avlöning efter ansvaret och vikten av
vederbörandes verksamhet hade kommittén, såsom ock ovan i motionen
framhålles, tänkt sig, att packmästaregraden borde upphöra samt uppgå i
eu för icke tågförande konduktörer och packmästare gemensam grupp, och
att därutöver skulle inrättas en ny, högre tjänstegrad under benämningen
tågmästare, vilken skulle omfatta den grupp, som förut benämndes tågförare.
Genom en dylik anordning bleve packmästarnas enligt kommitténs mening
icke oberättigade krav på löneförbättring tillgodosett, på samma gång densamma
medförde rättelse i ett förhållande, som väl finge anses oegentligt,
nämligen att konduktörer, mot vilkas tjänstgöring ingen allvarsammare an.
märkning kunnat göras, men som icke hade de egenskaper, vilka erfordrades
för den mera ansvarsfulla befattningen såsom tågförare, kunde uppnå
samma avlöning som dessa senare. Beträffande antalet befattningshavare inom
sistnämnda grupp borde detta komma att bero på utredning rörande det
mera stadigvarande behovet av tågförare vid tiden för reformens genomförande.
Kommitténs mening vore emellertid icke, att tågmästare skulle
tjänstgöra å tåg av lokal natur. Approximativt syntes erforderliga antalet
tågmästare kunna uppskattas till omkring 300 stycken.
Till en avlöningsgrupp sammanfördes enligt kommitténs förslag konduktörer,
stationsförmän, portvakter å l:a klassens station eller vid verkstad
samt manliga kontorsbiträden.
Dessa befattningshavare skulle såsom begynnelsearvode erhålla 900
kronor med löneförhöjningar vart tredje år å 120 kronor, så att ett arvode
av 1,380 kronor uppnås efter 12 år, men därutöver skulle efter ytterligare
tre år tillkomma en löneförhöjning å 120 kronor. Denna sista löneklass
vore enligt kommitténs mening särskilt avsedd att tillgodose kontorsbiträdena,
stationsförmän och portvakter å l:a klassens station, vilka på grund
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 12 samt. 1 avd. 19 käft. (Nr 22) 2
10 Första ''kammarens första, tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
av bristande befordringsmöjligketer ofta bleve kvarstående i graden, och
vad konduktörerna anginge kunde de redan för det dåvarande uppnå ett
högsta arvode av 1,500 kronor.
Beträffande avlöningen åt konduktörer erinrade kommittén i övrigt,
att kommitténs förslag härutinnan ägde samband med den av kommittén
förordade sammanslagningen till en gemensam konduktörsklass av nuvarande
packmästare och sådana konduktörer, som icke gjorde ständig tjänst såsom
tågförare, samt utbrytning av sistnämnda grupp under benämning tågmästare.
Packmästarna, som i regeln icke både bostad in natura, åtnjöte i
kontanta löneinkomster, inberäknat hyresbidrag, dyrtidstillägg och tillfälligt
lönetillägg, men frånsett milpenningar, lägst 1,010 kronor och 40 öre och
högst 1,327 kronor och 20 öre, vilken senare avlöning ernåddes efter 12
år, varjämte de voro tillerkända förmånen av beklädnad in natura, värderad
till 100 kronor. Medeltalet tjänsteår för befordran från stationskarl
till packmästare kunde beräknas till 6,6 år. Beträffande konduktörerna
uppginge motsvarande avlöningsförmåner för dem till lägst 1,168 kronor
och 80 öre ocli högst 1,980 kronor. Medeltjänsteåldern vid befordran till
konduktörstjänst utgjorde 13,3 år, räknat från vederbörandes antagning i
ordinarie tjänst.
Enligt kommitténs förslag skulle avlöningen, oberäknat beklädnadsförmånen,
för den nya konduktörsgruppen utgöra, på de billigaste platserna,
där ersättningen för hyra och bränsle skulle uppgå till 20 procent, lägst
1,080 kronor och högst 1,800 kronor samt på de dyraste platserna, där
nämnda ersättning skulle utgöra 40 procent och där dessutom ortstillägg
skulle utgå, lägst 1,320 kronor och högst 2,160 kronor. I detta sammanhang
framhåller kommittén att, då flertalet av ifrågavarande personal vore
placerat i städer och vid större stationer med dyra hyrespriser, komme
hyresersättningen för dem i regeln att överstiga 20 procent samt uppgå
för ett icke ringa antal till 40 procent.
För bedömande av förhållandet emellan av kommittén föreslagna och
förutvarande avlöningsförhållanden för packmästare och konduktörer bör i
detta sammanhang beröras frågan om avlöningen åt den nya befattningen
tågmästare. För denna befattning föreslog kommittén ett begynnelsearvode
av 1,200 kronor, vilket skulle höjas efter tre år till 1,500 kronor och
efter ytterligare tre år till 1,800 kronor. Med tillagd ersättning för hyra
och bränsle motsvarar detta å en ort med billiga hyror lägst 1,440 kronor
och högst 2,160 kronor samt å en ort med högsta hyresersättning och
ortstillägg för därtill berättigade lägst 1,740 och högst 2,450 kronor.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22. 11
I fråga om den löneförbättring, som innefattades i kommitténs förslag
till ordnande av avlöningsförhållandena för trafikavdelningens tågpersonal
anförde kommittén följande:
»Den löneförbättring, som innefattas i kommitténs förslag till ordnande
av avlöningsförhållandena för trafikledningens tågpersonal, framträder
särskilt, om man tager hänsyn till hela den löneskala, som den
nuvarande konduktören har att genomlöpa från sin anställning såsom packmästare
och ända till dess han uppnått högsta konduktörsarvodet. Enligt
vad som framgår av de här ovan lämnade uppgifterna om medelåldern
vid befordran till packmästare- och konduktörsbefattningar har befordran
till sistnämnda befattning vunnits efter i medeltal 5 J/2 års tjänstgöring
såsom packmästare; och erhålles då ett begynnelsearvode av 840 kronor.
För uppnående av högsta konduktörsarvodet, 1,500 kronor, skulle jämlikt
gällande regler för löneförhöjning erfordras ytterligare omkring 14 tjänsteår
eller sålunda sammanlagt 19 1/i tjänsteår från vederbörandes anställande i
packmästaregraden.
Enligt kommitténs förslag erhåller eu konduktör redan efter 15 tjänsteåren
avlöning, som, inräknat hyresbidrag, å de billigaste orterna visserligen
med 180 kronor understiger konduktörens nuvarande avlöningsförmåner
(undantagandes milpenningar) i högsta lönegraden, medan däremot å de
dyraste orterna, om dyrortstillägget medräknas, med enahanda belopp överstiger
nämnda förmåner. Men därutöver skulle inom ifrågavarande grupp
ett antal befattningshavare, motsvarande omkring 73 procent av nuvarande
antalet konduktörer och omkring 47 procent av sammanlagda antalet konduktörer
och packmästare, i mån av ålder och duglighet, beredas tillfälle
att genom befordran till tågmästaretjänst uppnå en avlöning, som å en
billig plats med 180 kronor och å de dyraste platserna med 470 kronor
överstiger nuvarande högsta konduktörsavlöningen. Sammanställer man
ovanstående siffror, torde därav framgå, att kommitténs nu omhandlade
förslag framför allt avser dels att, i överensstämmelse med den förut av
kommittén uttalade principen, avpassa avlöningen efter vikten av de vederbörande
befattningshavare åliggande sysslor, dels ock att företrädesvis tillgodose
behovet av löneförbättring å de dyraste platserna. Då emellertid
kommitténs förslag icke skulle komma att å de billigaste platserna medföra
någon avlöningsförbättring för nuvarande konduktörer, som icke bliva
befordrade till tågmästare, utan tvärtom skulle innebära försämring i deras
lönevillkor, om hänsyn tages till dyrtidstillägget, böra enligt kommitténs
mening ifrågavarande konduktörer — liksom för övrigt andra befattnings
-
12 Forsa kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
havare, som kunna genom kommitténs förslag lida minskning i innekavande
löneförmåner — erhålla ett mot försämringen i lönevillkor svarande personligt
lönetillägg efter de grunder, som i blivande övergångsstadganden
kunna fastställas.»
Beträffande de önskemål i avlöningskänseende, som framställts av
ifrågavarande personal, hänvisade kommittén till en från statsbanornas
konduktörsförening ingiven skrivelse, vari begärts i avlöning för packmästare
lägst 1,080 och högst 1,500 kronor samt för konduktörer lägst
1,200 och högst 2,100 kronor.
För konduktörskåren som helhet skulle löneregleringen enligt det ovan
sagda medföra följande fördelar: packmästarna, vilkas tjänstgöring fullt
motsvarade konduktörernas, medan däremot deras avlöning var betydligt
lägre, skulle nu även i detta senare hänseende bliva med konduktörer
jämuställda, varjämte en ganska avsevärd del av konduktörskåren skulle
erhålla befordran till den nya högre befattningen som tågmästare. Yad
beträffar själva konduktörslönerna lämnades de av löneregleringskommittén
i det hela orubbade.
Yad kommittén i ovan berörda avseenden föreslagit vann statsmakternas
bifall med allenast den ändring, att konduktör, manligt kontorsbiträde,
stationsförman och portvakt, l:a klassens station, erhöllo rätt att efter 12 år
komma i åtnjutande av det högsta arvodet.
I ovanstående av herr Kronlund m. fl. avgivna motion göres gällande,
att löneregleringen i tillämpningen kommit att ställa sig annorlunda och
vida ogynnsammare för konduktörskåren än i löneregleringskommitténs förslag
och statsmakternas därpå grundade beslut avsågs. För andra personalgrupper
hade införts betydande löneförbättringar, dessa hade för här ifrågavarande
grupp varit obetydliga, men som vederlag hade ställts i utsikt att
en stor del konduktörer skulle erhålla befordran till de genom omorganisationen
införda tågmästarebefattningarna.
Men i själva verket hade det relativa antal sådana befattningar, som
kommittén vid lönernas beräknande förutsatt bli erforderligt, ej blivit uppnått
och detta oaktat behov av ökat antal tågmästare förelåge, i det konduktörer
i stor utsträckning gjorde stadigvarande tjänst som tågmästare,
utan att dock i avlöningshänseende erhålla denna högre tjänstegrad tillkommande
förmåner.
Samma uppfattning kommer till synes i en av Statsbanornas konduktörsförening
till utskottet ingiven skrivelse i ämnet, vilken såsom bil. 2 fogats
till detta utlåtande, och vari det starkt framhäves, att genom inskränk
-
13
Första kammarens forsta tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
ningen i de beräknade befordringsmöjligheterna löneregleringen faktiskt för
den här ifrågavarande kåren inneburit en löneförsämring.
I ett med anledning av förevarande motion från järnvägsstyrelsen infordrat
yttrande (bil. 1.) bemöter styrelsen de av motionärerna framställda
anmärkningarna med en erinran därom, att löneregleringskommittén icke
bestämt uttalat sig för, att 47 procent av tågpersonalen borde befordras
till tågmästare, utan att antalet skulle fastställas efter närmare utredning
angående behovet av ifrågavarande tjänster.
Sådan utredning hade verkställts vid tvänne tillfällen, och hade därav
framgått, att behovet av tågmästare våren 1912 utgjorde 40,G procent
av hela behovet av tågpersonal, och att procenttalet sedan dess stigit till
41,2. Emellertid framhåller styrelsen, att därmed ingalunda frågan om ett
riktigt avvägande av behovet av tågmästare och konduktörer vunnit sin
slutgiltiga lösning, utan att den komme att upptagas till allsidig prövning
av den av styrelsen den 31 oktober 1911 tillsatta kommissionen för undersökning
av trafikavdelningens tjänstgöringsförhållanden.»
I anledning av den väckta motionen har Andra kammarens tillfälliga
utskott yttrat följande:
»Utskottet ansluter sig till järnvägsstyrelsens uppfattning, att, såsom Andra kam
,
, , . . ,, J. , o J ■ . , r , „ marens tredje
styrelsen starkt betonar, till en viss befattning ej bör befordras ett större tillfälliga litania]
personer än behovet kräver, och att sålunda, om genom utredning skottsyttrande.
ådagalagts, att behov föreligger av tågmästarsysslor till ett antal av c:a
41 procent av hela antalet befattningar inom tågpersonalen, ej heller ett
större antal bör besättas. Utskottet förutsätter då, att vid avvägandet av
behovet av konduktörer och tågmästare den synpunkten tillämpats, att vid
ett stadigvarande upprätthållande av en högre tjänst denna högre tjänst
tillkommande grad och löneförmåner skall medgivas tjänstens upprätthållare.
Men utskottet vill på samma gång som sin uppfattning uttala, att i
löneregleringskommitténs förslag och vid det därpå grundade beslutet i frågan
förutsattes, att behovet av tågmästare skulle vara större än vad i verkligheten
visat sig vara förhållandet, och att med hänsyn därtill lönerna för
konduktörspersonalen fastställdes.
Yid dessa löners fastställande har således tagits i beräkning en större
möjlighet till befordran, än som sedermera på grund av de faktiskt föreliggande
förhållandena kunnat bli verklighet, och om vid den ytterligare
utredning rörande rätta förhållandet mellan tågmästare och konduktörer
14
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 23.
genom den s. k. tjänstgöringskommissionen, som av järnvägsstyrelsen åberopats,
och som enligt utskottets mening bör skyndsammast slutföras ock i
varje fall icke får förhindra, att denna konduktörernas lönefråga löses^i samband
med föreslagna eventuella regleringar inom andra grenar av järnvägsförvaltningen,
antalet behövliga tågmästare fortfarande skulle visa sig understiga
det, som av löneregleringskommittén antagits, synes det utskottet, att
de förutsättningar, under vilka 1907 års lönereglering i avseende på konduktörskåren
genomfördes, i viss mån ej ha gått i uppfyllelse, varför utskottet
hemställer, att Andra kammaren måtte för sin del besluta, att Riksdagen
ville i skrivelse till Kung!. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes upptaga
frågan om konduktörskårens löne- och befordringsmöjligheter till förnyad
prövning samt vidtaga de åtgärder, som av denna undersökning kunna
föranledas.»
Andra kammarens
beslut.
Andra kammaren biföll sitt tillfälliga utskotts hemställan; och har
detta kammarens beslut delgivits Första kammaren, som remitterat ärendet
till förberedande behandling av sitt första tillfälliga utskott.
Konduktörskårens ställning har genom 1907 års lönereglering förbättrats
i två avseenden, nämligen dels med hänsyn till löneförmånerna
för konduktörer dels och huvudsakligen genom de ökade befordringsmöjligheter,
som beretts kåren. I förstnämnda avseende är att nämna,
att begynnelselönen för konduktör höjts från 840 till 900 kronor, att
slutlönen — 1,500 kronor — numera uppnås efter 12 tjänsteår i stället
för, såsom tidigare, efter 15 år, att högre milpenningar erhållas, samt att
hyresersättningen nu kan uppgå till 40 procent å lönen emot högst 20 procent
enligt den gamla staten. Vad angår de ökade befordringsmöjligheterna,
har eu ny och högre tjänstegrad, tågmästare, inrättats, till vilken
härför lämpliga konduktörer befordras.-
1906 års löneregleringskommitté beräknade antalet erforderliga tågmästare
till omkring 47 procent av hela tågpersonalen. Denna siffra har
visat sig vara för hög, i det att behovet av tågmästare i verkligheten blivit
något mindre. Motionärerna framhålla, att härigenom för konduktörerna
bättre befordringsmöjligheter ställts i utsikt än som sedermera förverkligats,
varav den praktiska följden blivit, att ett antal konduktörer, som skulle
hava befordrats till tågmästare, därest löneregleringskommitténs beräkning
varit exakt, ännu gå obefordrade.
I detta sammanhang anser sig utskottet emellertid böra erinra, att
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22. 15
de konduktörer, som redan vid tiden för den nya löneregleringens ikraftträdande
innehade sådan befattning och icke sedermera befordrats till tågmästare,
äro tillförsäkrade personliga tillägg, så att de i avseende på avlöning
och pension icke kunna bliva sämre ställda än före löneregleringen.
Beträffande konduktörernas utsikter att befordras till tågmästare meddelar
järnvägsstyrelsen i sitt utlåtande den 26 februari 1913 (bil. 1) bland
annat, »att av 452 vid 1907 års slut befintliga överkonduktörer och konduktörer
140 kvarstodo obefordrade efter 1908 års utgång, samt att denna
siffra vid ingången av år 1913 minskats till 89». Styrelsen har nyligen
låtit verkställa förnyad utredning rörande behovet av tågmästare. På grund
av därvid vunna resultat hava år 1913 12 nya tågmästarebefattningar utöver
de vid årets ingång befintliga inrättats och även blivit besatta. Härigenom
bar dels antalet tågmästare blivit fulltaligt, så att, enligt vad utskottet
erfarit, alla tåg, som böra föras av tågmästare, kunna besättas med
sådana, dels den grupp konduktörer, som efter vad ovan anförts, gå obefordrade,
ytterligare minskats. I detta sammanhang må även omnämnas,
att på grund av avgång 2 tågmästarebefattningar under året blivit lediga
och komma att besättas med nya innehavare.
Det har vidare kommit till utskottets kännedom, att under den närmaste
tiden — genom nyin sättande av en del fj ärrgående snälltåg samt
trafikens utveckling i allmänhet — ett antal nya tågmästarebefattningar
komma att tillsättas. Sålunda finnes, såsom järnvägsstyrelsen i sitt ovan
åberopade utlåtande även anmärker, all anledning antaga, att de vid 1907
års utgång befintliga, ännu obefordrade konduktörer skola, under förutsättning
att de innehava erforderliga personliga kvalifikationer, hinna att
före pensionsålderns inträde icke blott befordras till tågmästare, utan även
uppnå den högsta avlöningen i sistnämnda grad.
För övrigt har järnvägsstyrelsen i samma utlåtande såsom normerande
för förhållandet mellan antalet tågmästare och konduktörer angivit, »att å
tåg, där endast en tågtjänsteman erfordras, såsom å lokaltåg i närtrafik,
där plattformspärr finnes anordnad, eller å andra tåg, där arbetet är av
enklare art, såsom t. ex. å genomgående godståg, malmtåg och dylikt,
denne bör vara konduktör», och att alltså å tåg, där tågförarebestyret är
mera krävande, tågmästare bör tjänstgöra. Utskottet är förvissat, att järnvägsstyrelsen
kommer att tillse, det de sålunda angivna grunderna upprätthållas.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har utskottet icke funnit anledning
tillstyrka eu riksdagsskrivelse i ämnet och hemställer alltså,
16
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
att Första kammaren ej måtte biträda Andra kammarens
i ärendet fattade beslut.
Stockholm den 17 maj 1913.
På utskottets vägnar:
HUGO HAMMABSKJÖLD.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit: herrar
Hammarskjöld, Hallberg, Sandler, Malmborg, Oscar Olsson, Valerius Olsson och Andersson.
Bilaga 1.
Till Konungen.
Till åtlydnad av genom kungl. civildepartementets ämbetsskrivelse den 14
februari 1913 meddelad nådig befallning att avgiva yttrande över tvenne i Riksdagens
Andra kammare väckta motioner, nr 230 och 236, får järnvägsstyrelsen
härmed i underdånighet anföra följande.
2. Beträffande motionen nr 236.
Såsom styrelsen i sitt yttrande den 7 maj 1912 till Andra kammarens tredje tillfälliga
utskott anförde i anledning av motionen nr 240 samma år, har 1906 års löneregleringskommitté
icke bestämt uttalat sig för, att 47 procent av tågpersonalen
borde befordras till tågmästare, utan komme antalet av dessa befattningshavare
att »bero på utredning rörande det mera stadigvarande behovet av tågförare vid
tiden för reformens genomförande. >> I syfte att vinna en dylik utredning och för
att kunna bedöma, huruvida antalet tågmästare och antalet konduktörer stode i
riktigt förhållande till behovet av dylik personal, anbefallde styrelsen den 19 fe
-
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22. 17
bruari 1912 distriktsförvaltningarna att med utgångspunkt från dåvarande tåganordningar
uppgöra plan, utvisande det antal av konduktörspersonalen, som erfordrades
särskilt av tågmästare och särskilt av konduktörer. Såsom normerande för
förhållandet mellan dessa befattningshavare angav styrelsen, att å tåg, där endast
en tågtjänsteman erfordrades, såsom å lokaltåg i närtrafik, där plattformsspärr
funnes anordnad eller å andra tåg, där arbetet vore av enklare art, såsom t. ex.
å genomgående godståg, malmtåg och dylikt, denne borde vara konduktör.
Med iakttagande av förenämnda grunder beräknade distriktsförvaltningarna
behovet av tågpersonal våren 1912 sålunda:
Erforderliga |
Befintliga |
Överskott -f-Brist — |
|
Tågmästare.. |
268 |
276 |
+ 8 |
Konduktörer. |
392 |
392 |
O +1 |
Bevovet av tågmästare utgör enligt denna utredning 40,6 procent av hela
behovet av tågpersonal.
Med hänsyn till förestående utredning, som utvisar ett överskott av 8 tågmästare
samt med hänsyn till den omfattande omläggning av i synnerhet godstågen, vilken
skulle genomföras med tillämpande av nu gällande tidtabell från och med den
1 oktober 1912, fann styrelsen skäl fasthålla vid den av motionärerna åberopade
föreskriften, att tågmästarebefattningar tillsvidare icke finge tillsättas utan styrelsens
särskilda medgivande.
För att emellertid bereda tågpersonalen tillfälle att frambära sina önskemål
med avseende å den i följd av tågomläggningen erforderliga omarbetningen av turlistorna,
föreskrev styrelsen, att vid fastställandet av tågpersonalens tjänstgöringsturer
från och med den 1 sistlidne oktober delegerade för samma personal skulle
beredas tillfälle att deltaga i överläggningarna inför vederbörande distriktsbefäl.
På grund av dels beaktande i görligaste mån av de av tågpersonalen vid ifrågavarande
överläggningar inför distriktsbefälet framförda önskemålen, dels tillkomsten
av nya bandelar var att förutse, att behovet av tågpersonal skulle hava
undergått väsentliga förändringar, sedan ovan relaterade undersökning därom verkställdes,
varför styrelsen föranstyltade om ny dylik undersökning. Denna undersökning
har givit vid handen, att distriktsbefälet beräknat behovet för närvarande
sålunda:
Erforderliga |
Befintliga |
Överskott -f-Brist |
|
Tågmästare.. |
282 |
270 |
— 12 |
Konduktörer. |
402 |
390 |
— 12 |
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 12 saml. 1 avd. 19 käft. (Nr 22.) 3
18 Första kammarens första, tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
Enligt denna beräkning utgör behovet av tågmästare 41,2 procent av hela
behovet av konduktörspersonal.
I anledning av resultatet av denna undersökning har styrelsen nu gått i författning
om omedelbart tillsättande av de sålunda påvisade erforderliga ytterligare
tjänsterna, nämligen 12 tågmästare och 12 konduktörsbefattningar.
Emellertid vill styrelsen i detta sammanhang framhålla, att frågan om ett riktigt
avvägande av behovet av tågmästare och konduktörer icke kunnat finna sin
slutgiltiga lösning genom dessa undersökningar och de i anledning därav av styrelsen
vidtagna åtgärderna. Den av styrelsen den 31 oktober 1911 tillsatta kommissionen
för undersökning av trafikavdelningens tjänstgöringsförhållanden har
nämligen till uppgift jämväl att särskilt undersöka och avgiva förslag beträffande
tågtjänstgöringen, och bör därför resultatet av kommissionens arbete avvaktas,
innan här ifrågavarande spörsmål kan anses vara allsidigt utrett. Då det emellertid
ansetts nödvändigt att kommissionen — som sedan sistlidne vår arbetar på
tvänne avdelningar och som inom kort kommer att börja sitt arbete på det sista
återstående distriktet — i första hand grep sig an med den största och betydelsefullaste
tjänstegrenen, nämligen stationstjänsten, har ordnandet och reglerandet
av tågtjänsten måst framskjutas, till dess arbetena med stationstjänsten hunnit
avslutas. De regleringar av tågtjänsten, som enligt det anförda dock vidtagits,
äro sålunda att betrakta såsom provisorier och såsom följden av styrelsens önskan
att under tiden, till dess tjänstgöringskommissionen kan hinna fullgöra sitt uppdrag,
taga hänsyn till inträdande förhållanden, så långt detta lämpligen kunnat
ske, utan att föregripa den slutliga regleringen av tågpersonalens tjänstgöringsförhållanden.
Beträffande motionärernas uttalande, att 1906 års löneregleringskommitté
föreslagit, att konduktörer, som enligt uppgjord turlista göra tjänst som tågförare
skulle tilldelas avlöning såsom tågmästare, men att så icke skett, utan att ett femtiotal
tågförande konduktörer ännu ginge obefordrade, får styrelsen endast anföra,
att löneregleringskommittén — såsom ock framgår av motionen — uttryckligen
förklarat, att »kommitténs mening är emellertid icke att tågmästare skulle tjänstgöra
å tåg av lokal natur» och att det med fasthållande vid denna synpunkt ligger
i sakens natur, att ett antal konduktörer gör tågförartjänst, utan att detta förhållande
bör kunna grunda rättmätiga anspråk på befordran till tågmästare.
Vad slutligen beträffar konduktörernas avlöningsförhållanden, finner styrelsen
sig förhindrad att nu, utan samband med frågan om en allmän lönereglering,
inlåta sig på motionärernas uttalande, att konduktörskåren genom 1907 års lönereglering
blivit mindre tillgodosedd än övriga personalgrupper av lägre grad vid
Statens järnvägar. Styrelsen tillåter sig endast framhålla, att, då det gäller att
bedöma, i vad mån löneregleringen varit förmånlig för nämnda personalgrupp, det
är missvisande att verkställa en sådan jämförelse mellan de gamla och nya konduktörslö
nerna, som förekommer å sid. 2 i motionen. Jämförelsen bör rätteligen utsträckas
att omfatta trafik avdelningens hela tågpersonal; och må därvid framhållas
den löneförbättring, som bestod dels däri att samtliga packmästare uppflyttades
i konduktörsgrad. och därvid erhöllo en begynnelseavlöning, överstigande den
förutvarande avlöningen med omkring 300 kronor å de dyraste orterna, dels ock
därutinnan att för de konduktörer, som befordrades till tågmästare, slutlönen öka
-
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22. 19
des med 180 kronor å en billig och med 470 kronor å en dyr ort. Styrelsen vill
i detta sammanhang upplysa, att av 295 i avlöningsstaten för år 1913 upptagna
tågmästartjänster endast 10 äro placerade å orter med 20 procent hyresersättning,
medan 144 äro placerade å orter med 35 och 40 procents hyresersättning. Motsvarande
siffror för konduktörsgruppen äro resp. 406, 22 och 195.
Beträffande konduktörernas utsikter att befordras till tågmästare får styrelsen
meddela, att av 452 vid 1907 års slut befintliga överkonduktörer och konduktörer
140 kvarstodo obefordrade efter 1908 års utgång, samt att denna siffra vid
ingången av år 1913 minskats till 89. Med hänsyn därtill, att konduktörsbefattning
erhålles vid jämförelsevis unga år, finnes all anledning antaga, att de sistnämnda,
under förutsättning att de innehava de erforderliga personliga kvalifikationerna,
i regeln hinna att före pensionsålderns inträde icke blott befordras till
tågmästare utan även uppnå den högsta avlöningen i sistnämnda grad.
Att, på sätt motionärerna föreslagit, konduktörerna skulle, därest de inom
viss tid icke befordrats till tågmästare, tilldelas dessa senares avlöningsförmåner,
och detta huvudsakligen av den anledning, att deras befordringsutsikter icke blivit
så gynnsamma, som av löneregleringskommittén på grund av en approximativ
uppskattning av antalet erforderliga tågmästare beräknats, synes styrelsen icke
böra ifrågasättas.
Införande av en dylik princip skulle särskilt inom järnvägsförvaltningen, där
en utveckling på tjänstgöringsförhållandenas område alltjämt fortgår, medföra de
betänkligaste konsekvenser. Ty även i fråga om andra tjänstegrupper än trafikavdelningens
tågpersonal gäller, att vid avlöningens bestämmande hänsyn i viss
mån tagits till vederbörandes befordringsutsikter. Om nu genom en organisationsförändring
minskning i antalet högre befattningar inom en personalgrupp bleve
genomförd, eller en sådan förändring komme till stånd, att för erhållande av dessa
befattningar ett visst mått av teoretisk utbildning föreskrevs och härigenom åtskilliga
innehavare av de lägre befattningarna inom gruppen utestängdes från befordran,
skulle dessa i överensstämmelse med ovan omförmälda princip kunna göra krav på
att erhålla en särskild gottgörelse för utebliven befordran. En annan sak är, att
vid en allmän lönereglering hänsyn kan och bör tagas till omständigheter av nu ifrågavarande
sak, men att utan samband därmed vidtaga åtgärder i den av motionärerna
angivna riktning finner styrelsen icke tillrådligt.
Underdånigst
F. W. II. Pegelow.
W. Pegelow.
Stockholm den 26 februari 1913.
Bilaga 2.
Till Herrar ledamöter i Andra kammarens tillfälliga utskott nr 3.
Undertecknade Centralstyrelse för Statsbanornas Konduktörsförening anhålla
härmed att för Herrar utskottsledamöter få framlägga följande, för att till någon
del belysa tågtjänstens natur för Tågmästare och Konduktörer.
20 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
1. Tågmästare och Konduktörers tjänsteåligganden och tjänsleansvar.
Då den meningen är allmänt utbredd, att tågpersonalens enda sysselsättning
är biljettkontrollering samt tillsyn om gods, ha vi funnit anledning föreligga att
närmare utreda denna sak. Konduktörs och tågmästares skyldigheter i allmänhet
finnas angivna dels i »Instruktion för Konduktörer och Packmästare vid Statens
Järnvägar, dels i »Handbok för Konduktörspersonalen i avseende å gällande personbefordringsbestämmelser»,
dels i »Signalordning vid Statens Järnvägar», dels i
»Säkerhetsordning vid Statens Järnvägar» (§§ 1—15, § 18, §§ 57 och 58 samt
§§ 63—84), dels i »Tjänstgöringsreglemente vid Statens Järnvägar Kap. I». Dessutom
förekomma en mängd detalj föreskrifter, dels i Kung!. Järnvägsstyrelsens Ordersamling,
dels i Bihang till Kungl. Järnvägsstyrelsens Ördersamling, dels i Kungl.
Järnvägsstyrelsens Cirkulärskrivelser till linjeförvaltningen, dels i cirkulärsamlingar
vid de särskilda distrikten, (distriktförvaltningens), dels i fasta (ständigt gällande)
och tillfälliga orderjournalerna (handskrivna och utfärdade av trafikdirektör,
trafikinspektör och stationsföreståndaren å konduktörspersonalens förläggningsort).
Särskilt vilja vi erinra om nedanstående skyldigheter för Konduktörspersonalen:
1)
Konduktör ansvarar för att nödig och fullt brukbar tågattiralj finnes å
tåget, (se Instruktionen för Konduktörer § § 5 och 6).
2) Konduktör ansvarar för att tågsätt är reglementsenligt sammansatt och kopplat.
(Se Säkerhetsordningen § 66).
3) Konduktör ansvarar för alla tåget medföljande handlingars, tjänstebrevs
och värdeförsändelsers förvarande och rätta avlämnande (Se Instruktionen § 17).
4) Konduktör ansvarar för att tillräckligt antal bromsare finnes å tåget samt för
befäl över dem (Se Säkerhetsordningen § 65).
5) Konduktör ansvarar jämte lokomotivförare och stationsföreståndare samt i
lika grad som dessa för att tågen framföras tidtabells- och reglementsenligt samt ansvarar
ensam under tågens gång för vården av resande och gods (Se Instruktionen §§ 8,
9 och 11).
6) Konduktör har skyldighet att noga iakttaga signaler såväl vid in- och utgång
å station som å linjen. (Se Instruktionen § 11).
7) Om konduktörs särskilda skyldigheter vid olyckstillbud och olyckstillfällen
se Instruktionen § 12 samt Säkerhetsordningen §§ 18, 78, 79, 80, 81 och 82. Att
konduktör dessutom har skyldighet att mottaga, utlämna och stationsvis fördela
res-, paket-, il-, och fraktgods samt vagnslastgods jämte därtill hörande listor och
förteckningar torde vara allbekant.
Vid hemkomsten åligger det tågbefälhavaren att avgiva rapporter. Dessa
äro tågrapport, vagnrapport för S. J., vagnrapport för främmande banor. Dessa
ifrågakomma för varje tåg. Vid jul, påsk och pingst avlämnas dubbla tågrapporter
och dessutom s. k. L-rapport. Sju dagar varje månad lämnas rapport om antalet
resande och resandeplatser i alla tåg. För helgående snälltåg i förbindelse med
utlandet lämnas tvenne rapporter om resande. Månatligen förekomma under viss
period rapporter om resandetrafiken från och till utlandet å vestkustbanans snälltåg.
Dagligen förekomma i snälltågen rapporter angående resande i direkta vag
-
Forsla kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
21
narno till Helsingborg och Köpenhamn. Dessutom skall tågbefälhavaren under
tågets, gång vid förseningar till varje förbindelsestation, varifrån anslutande tåg
avgå, i förväg lämna uppgift om resande finnas å det försenade tåget till anslutande
tåg samt de resandes antal och ankomststationer å bilinjen. Finnes ej resande,
skall uppgift lämnas därom (Se Tabell över väntetider och anslutningar, utgiven
sektionsvis).
I Löneregleringskommitténs vid Statens Järnvägar betänkande fastslås principiellt
på sidan 161 att en ny, högre tjänstegrad skulle inrättas med benämningen
tågmästare, vilken skulle omfatta den grupp, som vid tiden för kommitténs sammanträde
benämndes tågförare. Å föregående sida fastslår kommittén en tågförares
skyldigheter. Det heter där: »Tågföraren har befälet å tåget, är skyldig att giva
akt på signaler, avgiva rapport om »Klart efter», omhänderhava järnvägens postväskor
och tåget rörande papper samt hålla reda på av- och tillkoppling av vagnar
i tåget, vilket senare åliggande särskilt å godstågen är av ganska ansvarsfull beskaffenhet,
varjämte han deltager i bestyret med visering av biljetter.» Allt åligganden,
som nu tillkommer tågbefälhavaren.
Som ytterligare stöd för åsikt, att Kungl. Styrelsen genom inskränkandet av
befordringar till tågmästare icke fullföljt, vad riksdagen och Kung!. Maj:t avsett,
bedja vi få hänvisa till sidan 172 i 1907 års löneregleringskommittés betänkanden.
Under rubriken »Konduktörer» skriver kommittén: »Beträffande avlöningen åt
konduktörer i övrigt, sammanhänger kommitténs förslag härutinnan med den av
kommittén förordade sammanslagningen till en gemensam konduktörsklass av nuvarande
packmästare och sådana konduktörer, som icke göra ständig tjänst såsom tågförare,
samt utbrytning av sistnämnda grupp under benämning tågmästare».
Här säges uttryckligen, att konduktörslönen beräknats med särskild hänsyn till
att viss bestämd befordring smöjlighet till högre befattning (ordinarie tågförare =
tågmästare) skulle finnas. En inskränkning av denna befordringsmöjlighet innebär
sålunda en direkt löneförsämring, som icke står i samklang med, vad vare sig
löneregleringskommittén avsett eller riksdagen och Kungl. Maj:t beslutat.
IT Ordernas mängd och anordning.
En omständighet, som gör tjänstgöringen än ytterligare betungande, är den
mängd av order som ständigt utgivas samt den brist på överskådlighet och sammanhang,
som karakteriserar dessas utgivande. Dessutom inträffar synnerligen ofta,
att en redan given och insänd order kort därefter annuleras eller förändras i väsentlig
grad.
Den 26 juni 1912 innehöll Järnvägsstyrelsens Ordersamling 1206 order. Samma
styrelses samling av'' Bihangsorder innehöll år 1911 378 order. Samma styrelses
samling av cirkulärskrivelser till linjeförvaltningen innehåller 507 order. Distriktsförvaltningens
i tredje distriktet cirkulärsamling innehöll 1912 den 31 maj 123 order.
Dessutom innehöll den handskrivna fasta order journalen vid Malmö station den
25 juli samma år omkring 300 order. Under 1912 intill samma dag hade i den
tillfälliga orderjournalen å samma station inskrivits 167 order.
Redan antalet omöjliggör ett noggrannare studium av dessa order. Än
vidare försvåras detta därigenom att orderna, även de tryckta, i vida övervägande
22 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
antalet fall icke tillställas varje tjänsteman särskilt utan endast finnas tillgängliga
å konduktörsrummen i ett för sektionens samtliga tågpersonal gemensamt exemplar.
Dessutom innehålla de tryckta ordersamlingarne order till alla grupper av personal
och rörande all möjlig järnvägstjänst utan att någon som helst uppdelning gruppvis
av orderna finnes, ett förhållande som gör dessa ordersamlingar hart när omöjliga
att i tjänsten begagna.
III. Order 600.
Oppositionen mot denna order bär ända sedan dess tillkomst varit synnerligen
stark bland personalen och ej minst bland den åkande. Det må visserligen medgivas
att av en väl avlönad tjänsteman med rätta kan fordras en god arbetsprestation
såväl kvalitativt som kvantitativt, men fordringarne på mängden av presterat
arbete få ej drivas så långt, att vare sig beskaffenheten av det presterade arbetet
eller personalens arbetsduglighet lider därav, helst vid tillfällen som detta, då trafiksäkerheten
vedervågas därigenom. Att så emellertid är fallet vid tillämpandet
av order 600, är en allmän och stadgad uppfattning inom den del av personalen, som
vi företräda, liksom för övrigt även bland personal av andra grupper. Att överansträngning
föreligger därom vittnar bättre än något annat de många klagomål
över försämrad hälsa, som möter en var, vilken söker göra en utredning av dessa förhållanden.
Vi äro icke i tillfälle att nu lämna en uttömmande utredning, i vad mån
sjukligheten bland den åkande personalen stigit, sedan order 600 började tillämpas
(från och med vinterhalvåret 1909—10; ordern underskrevs 20/i 1909); likaså torde
på grund av den relativt ringa tid ordern varit gällande, följderna av den därav
obestridligen vållade överansträngningen ej ännu i så hög grad, som kan väntas om
något år, hava trätt i dagen, men fall av överansträngning, konstaterade av järnvägsläkaren
i Falköping, visa, att talet om överansträngning från personalens sida
icke är obefogat.
Vid första påseende kan ju kravet på 260 timmars tjänstgöring pr månad icke
förefalla så synnerligen stort. Emellertid må ihågkommas, att den åkande personalens
tjänstgöring, enligt den uppfattning författarne av order 600 haft, är av en
synnerligen skiftande och egenartad natur. Av dessa 260 timmar skola nämligen,
såvitt görligt är, 230 timmar vara s. k. tidtabellstid, d. v. s. utgöras av den i tidtabellen
för tågen fastställda gångtiden. Detta medför, att som verklig tjänstgöring
icke medräknas uppehåll å främmande station, så snart detta överskrider
2 timmar. Och likvisst ligger den åkande pesonalen då i reserv. Tjänsteman skall
nämligen hålla sig i beredskap att inträda i tjänstgöring fortast möjligt efter ingågen
order, han skall uppehålla sig i överliggningsrummet, om sådant finnes, eller
eljest å plats, som av befälet anvisas honom. Han är således bunden vid viss
plats, ej heller kan han påräkna att åtnjuta någon vila under längre daguppehåll,
då han ej ensam disponerar lokalen.
Genom dessa nödtvungna uppehåll mellan arbetsprestationerna, under vilka
personalen dock är bunden vid viss plats, och som ingalunda kunna räknas som
vilotid i egentlig mening, uppdelas denna personals arbetstid ofta i en mängd små
perioder, vilket nödvändiggör en oerhörd lång bortovaro från hemmet för att uppnå
den av order 600 fordrade arbetsprestationen per månad.
23
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
Order 600 föreskriver vidare, att då stationär personal en dag utnyttjas intill
maximitidsgränsen (maximala tjänstetiden för denna personal är 14 timmar) skall
den åtnjuta 9 timmars nattvila. För åkande personal medgiver samma order, att
den tvenne dagar i följd må i effektiv tjänst utnyttjas 15 timmar pr dygn utan att
ens efter denna tjänstgöring tillerkänna personalen ett fixerat minumum av vila.
Det ovan anförda torde vara nog för att visa, att order 600 förtjänar det
klander för vilket den ända sedan sin tillkomst alltjämt varit och ännu är utsatt
från personalens sida.
Vid senaste årsmötet tillsatte Statsbornas Konduktörsförening en kommitté
med uppgift att till den av Kungl. Järnvägsstyrelsen tillsatta tjänstgöringskommissionen
insända föreningens önskemål i avseende på tjänstgöringens ordnande. Därvid
framhölls det orättvisa i, att dels uppehållen å främmande station, där personalen
är ålagd att vistas å bestämd plats, dels de korta uppehållen å hemstationen,
som oftast ej medgiva ens ett kort besök i hemmet, icke skola räknas som tjänstgöring.
Med bestämdhet framhålles, att endast verklig vilotid eller verklig fritid
bör räknas som frihet från tjänstgöring. Att timvis hålla en tjänsteman i disponibilitet
å ett överliggningsrum eller ett konduktörsrum å främmande station med
fordran, att tjänstemannen i fråga skall vara beredd att träda i tjänst, och likvisst
icke räkna denna reservtjänst som någon slags tjänstgöring, är absurt. Lika litet
borde en sådan tjänstgöringsberäkning som den i order 600 i fråga om tågpersonalen
längre få tillämpas.
IV. Indragning av tågpersonal och olämplig anordning av tjänstgöringen.
Indragning av tågpersonal har såväl verkställts som ställts i utsikt av Kungl.
Järnvägsstyrelsen. Då en sådan måste — även med lindrigare tjänstgöringstid än
den nuvarande — ur trafiksäkerhetssynpunkt vara förkastlig, i det att den verkat
synnerligen hindrande för tjänstens behöriga skötande och dessutom betungande
för personalen, tillåta vi oss att i korthet omnämna ett par indragningar. Sålunda
bär godsvårdaretjänsten (= den gamla packmästaretjänsten) å en del snälltåg
indragits.. Det med tjänsten förbundna arbetet skulle utföras av vagnskötaren,
det med tjänsten förbundna ansvaret skulle falla på tågbefälhavaren. Vagnskötaren
såsom tillhörande maskinavdelningen står ej under tågbefälhavarens befäl.
Följden blir därför, att tågbefälhavaren, vars åliggande det i särskild grad är att
aktgiva på signaler både vid ut- och ingång å station samt å linjen och vars
kvitto å ändrade möten (se Säkerhestordningen § 57) absolut fordras för varje tågmötes
omläggning, ser sig tvungen, att antingen bära ansvaret för en annan tjänstemans
åtgärder, över vilken han intet har att bestämma, eller ocldjämte sin egen tjänst
fullgöra godsvårdarens samt därigenom urståndsättes att egna behörig uppmärksamhet
åt sin egen ur trafiksäkerhetssynpunkt synnerligen viktiga tjänst.
I skrivelse till distriktsförvaltningarne begärde järnvägsstyrelsen den 20 sistlidne
februari utredning angående behovet av konduktörspersonal. Järnvägsstyrelsen
påpekar, att vid vissa enklare tåg endast en konduktör behöves. Ingen
kan bestrida, att dylika enklare tåg finnas. Dylika äro malmtågen, varest tågföraren
icke har annat att göra än att aktgiva på kopplingen av tåget samt signalerna.
Vidare lokala tåg med plattformsspärr, som ej medföra ilgods. Tågföraren har här
24 Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
endast att aktgiva på signalerna, mottaga och utlämna det vanligen obetydliga resgodset,
tillse att ordning råder bland passagerarne, lämna dessa nödiga upplysningar
samt kvittera eventuell mötesförändring.
Väsentligen annorlunda ställer det sig, då fråga blir om snabbgående persontåg
å sträckor, där ej spärr finnes, och vilka enligt trafikplanen befordra ilgods. Dessa
tåg (å exempelvis sträckorna Malmö—Eslöf, Malmö—Trälleborg, Malmö—Hässleholm,
Malmö—Billesholms grufva, Göteborg—Alingsås, Göteborg—Falköping,
Stockholm—Södertälje, Stockholm—Upsala) föra ett stort antal resande å jämförelsevis
korta sträckor, en mängd resgods och ännu mera ilgods. Tågens placering
i körplanen, ofta nog i närheten av ett snälltåg, gör att arbetet i högsta grad
måste forceras, för att ej förseningar skola uppstå. Det blir på grund härav
absolut omöjligt för en person att samtidigt sköta resgods, ilgods, biljettvisering
och dessutom aktgiva på signalerna. Om dessa slag av indragning i framtiden
skola fortsätta, kommer med all säkerhet den sista och ur trafiksäkerhestssvnpunkt
viktigaste av tågpersonalens uppgifter att betänkligt försummas. Erfarenheten
har givit detta vid handen i de fall, där dylik indragning redan försöksvis skett.
I samma skrivelse betecknas snabbgående godståg även som tåg av enklare
natur. Med rätta har från personalen framhållits, att tågbefälhavarens befattning
å dessa tåg är mycket krävande och ansvarsfull. Hans närmaste uppgift är att
öva tillsyn över vagnarna. De flesta av dessa äro givetvis öppna, och genom den
snabba farten förskjutes ofta nog lasten, pressenningar blåsa lösa, och faror för
olyckshändelser under tågets gång är här vida större än vid sakta gående tåg. I
regel transporteras med dessa tåg hö, halm och torvströ, vilka vagnar på grund av
eldfara kräva en noggrann tillsyn. (Se Instruktionen för Konduktörer §§ 23 och
26 samt säkerhetsordningen § 66). Att ytterligare öka tågbefälhavarens göromål,
skulle medföra samma följder som ovan nämnts i fråga om snabbgående persontåg.
Ett oskäligt hopande av expeditionsgöromål, vilka icke utan att försena tåget eller
felexpediera gods och vagnar kunna försummas, skulle omöjliggöra för tågbefälhavaren
att ägna nödig tid åt signaler och andra säkerhetsåtgärder.
På senare tider har det rätt ofta inträffat, att tågmästare och konduktörer
fått tjänstgöra om varandra. Då i ett flertal fall godsvårdaretjänsten kräver tyngre
rent kroppsligt arbete än tåg befälhavaretjänsten, har det synts oss rättvist och
även ur säkerhetssynpunkt riktigast, att konduktör såsom i regeln är yngre och
därför kraftigare alltid må användas till godsvårdaretjänst, under det att den äldre
tågmästaren "nyttjas som tågbefälhavare, en post som mera kräver erfarenhet i tjänsten
och långvarig träning.
I början av denna skrivelse ha vi framhållit tågpersonalens skiftande och egenartade
arbetsuppgifter. Det tyckes böra stå klart för en var att för bestridande
av sådan tjänst såvitt möjligt tränad personal bör användas. Vid ett flertal sektioner
visar erfarenheten, att tågpersonal användes i stationstjänst samtidigt som
stationskarlar i tågtjänst. De motsvara säkerligen i båda fallen till att börja med
illa nog de fordringar, man har rätt att ställa på personal av respektive slag. Vi
framhålla härvid i främsta rummet ur trafiksäkerhetens synpunkt olämpligheten
av att utan tvingande skäl använda otränad personal i såväl stations- som tågtjänst.
Utan att vilja bestrida tillämpligheten i vissa fall av instruktionens åläggande för
oss att tjänstgöra, när och var så påfordras, vilja vi hänvisa till departements
-
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22. 25
chefens yttrande i denna sak i Konungens proposition nr 164 år 1907, sidan 234.
Därstädes betonar departementschefen, att åläggande ej må givas åt tjänsteman
att fullgöra annan tjänstehavares tjänsteålägganden i oträngt mål.
Dessutom vilja vi framhålla, att det alltmer utsträckta utnyttjandet av stationskarlar
i tågtjänst samt snart sagt upphörandet av utnämningar av konduktörer
till tågmästare i själva verket icke är annat än en sakta fortgående indragning
av den åkande personalen — en indragning, som tyngst kommer att drabba de
nu som konduktörer tjänstgörande stationskarlarne och deras kamrater, i det
att den strävar att helt beröva dem en befordringsmöjlighet. Konduktörskåren
rekryteras vanligen numera uteslutande ur stationskarlskåren.
Ett annat bevis på indragning är, att konduktörskåren vid tjänstledighet,
sjukdomsfall m. m. tvingas att genom utsträckt extra tjänstgöring fullt ut betala
för dessa dem genom lönereglementet tillkommande förmåner. Om en semester
måste köpas för eller en sjukdomsledighet betalas med månadslång ökning i den
ordinarie tjänstgöringen, inses lätt, dels att vilan blir av ringa gagn, dels att tillfrisknandet
oskäligt länge fördröjes — båda dessa omständigheter bidraga att sänka
nivån av kroppslig styrka och andlig vigör hos tågpersonalen, ett ur trafiksäkerhetssynpunkt
beaktansvärt förhållande.
V. Sammanfattning.
I början av denna skrivelse ha vi med stöd av instruktioner och reglementen
visat, att tågpersonalens tjänstgöring ingalunda är en »promenad i vagn», där sysselsättningen
utgöres av biljettgranskning och plattformsdefilering, såsom den alltför
ofta karakteriserats, utan både skiftande och ansvarsfull ej minst ur synpunkten
av trafiksäkerheten. Rätt skött kräver den liksom varje annan gren av järnvägstjänsten
fullt ut sin man och medför för tjänstemannen i fråga samma allvarliga
ansvar som för andra tjänstemän. I lika hög grad som i fråga om dem, gäller
det i fråga om tågpersonalen, att den ej bör genom orimligt lång arbetstid eller
olämpligt ordnat arbete tröttköras och utslitas i förtid. Sker så, och vi mena att
man med skäl kan fälla det omdömet om order 600, det sätt varpå den tillämpas,
och de nu vanliga indragningarna av personal, hjälpa ej de mest detaljerade föreskrifter,
ej de mest omsorgsfulla mekaniska säkerhetsåtgärder. Klickar den tjänstgörande
tjänstemannens uppmärksamhet, slappas hans intresse, kan hans kropp
ej uthärda ansträngningen och vakan, förlorar minnet och iakttagelseförmågan
sin skärpa, då är olyckan mycket nära, och undgås den, beror det lika ofta på en
ren slump som på ingripandet av någon utomstående tillfälligtvis närvarande
funktionär. Skall trafiksäkerheten bli tillfredsställande, då måste varje tjänsteman
städse kunna fullt ut sköta sitt värv, men detta kan ej väntas av en överansträngd
personal. Att tågpersonalen liksom en mängd övriga järnvägsfunktionärer
verkligen är överansträngd, därom äro vi bestämt övertygade, och det är
ock allmänna meningen bland hela den kår vi företräda.
För mången är den föreställningen gällande, att konduktörspersonalens mer
eller mindre noggranna fullgörande av sin plikt är betydelselös ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Att så ej är förhållandet innebär vad ovan sagts om personalens tjänstgöring.
Här tilläggas endast några belysande exempel.
Bihang till Bilcsdagens protokoll 1913. 12 samt. 1 avd. 19 käft. (Nr 22.) 4
26 Första hammarens första, tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
Finnes ej tillräckligt antal bromsare å ett godståg eller annat tåg utan vacuumbroms,
är det omöjligt för lokföraren att få stopp på tåget å en lutning eller ens nedanför
en starkare eller längre dylik — ett förhållande, som kan få ödesdigra följder.
Vem ansvarar för att bromsare finnes? Tågbefälhavaren, som likaledes har
befäl över dem och således i närmaste hand är skyldig tillse, att de rätt sköta sin
befattning.
Trafikrubbningar, förenade med fara för trafiksäkerheten kunna orsakas av
slarvig koppling av vagnarna i tågsättet. Ett koppel brister i ett godståg eller
annat med vacuum ej försett tåg, och tredjedelen eller hälften av tågsättet blir
kvarstående å linjen. Lokomotivföraren är i många fall urståndsatt att kontrollera
detta förhållande. Vem ansvarar för kopplingen och vem tar vid inträffande missöden
hand om den kvarlämnade delen av tåget och sörjer för skyddsanordningar
samt underrättelsers insändande till vederbörande? Tågbefälhavaren. Å ett
snabbgående godståg med sin ofta lätt förskutbara last av exempelvis timmer å
öppna vagnar eller lätt antändliga laster av hö, halm och torfströ, vem håller därvid
ett granskande öga på dessa vagnslaster om ej tågpersonalen, såväl tågförare
som godsvårdare. Även denne har skyldighet att städse, och så långt hans arbete
med godsinventering det medgiver, hålla uppsikt med signalerna både å linjen
och vid station. I hög grad klandervärt ur trafiksäkerhetssynpunkt är det därför,
att genom överhopande av annat arbete hindra honom i att aktgiva på signaler.
I detta sammanhang erinra vi om tågbefälhavares skyldighet att vid de nu ofta
inträffande tågmötena jämte lokföraren kontrollera, att ordern om ändrat tågmöte
är behörigen affattad innan tågbefälhavaren har rätt att giva klart för avgång åt
befälhavande stinsen.
Som av detta synes, är det sätt varpå konduktörspersonalen fullgör sitt arbete,
synnerligen viktigt även ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Med detta för ögonen blir det bestämt förkastligt att som nu sker genom långvarig
och olämpligt ordnad tjänstgöring nedsätta eller vedervåga denna personals
arbete och iakttagelseförmåga. Ett arbete, som ur trafiksäkerhestssynpunkt fordrar
en spänd uppmärksamhet och ett noggrannt iakttagande, kan ej utan våda fullgöras
i trötthetens tecken av en överansträngd personal.
För åtta år sedan var tågpersonalens tjänsgöring ordnad med vida större hänsyn
till deras skyldighet att aktgiva på signaler och andra säkerheståtgärder. Sedan har
trots väsentligt ökad tågintensitet och tåghastighet denna synpunkt av befälet allt
mera trängts i bakgrunden, något som ur trafiksäkerhestssynpunkt ej kan annat än
skarpt klandras.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
27
Uppgift över antal konduktörer som upprätthålla (tågmästare) tågförarebejattningar
vid Statens Järnvägar.
Vid l:a sektionen tjänstgöra följande konduktörer som (tågmästare) |
6 st. |
Dessutom finnes 2 snabbgående och 2 andra godståg, jämte en del |
|
1- - “ Vid 2:a sektionen .................................................................. |
4 » |
Vid 3:e sektionen bestrider inga konduktörer uteslutande tågförare-tjänst, utan äro turerna så lagda, att de alternera som konduktör Av de å turlistan uppförda 25 konduktörer tjänstgöra dessa |
|
Vid 4:e sektionen .................................................................. Men kunde enligt filialstyrelsens yttrande flera insättas. |
1 » |
1 Vid 5:e sektionen .................................................................. |
4 » |
! -—--- Vid 6:e sektionen .................................................................. |
4 » |
Vid 7:e sektionen .................................................................. Dessutom ingå lokal-, person- och godst. i turerna. |
12 » Därav 3 st. 7 » |
8:e. 5 under vintertidtabellen; medräknas godstågen 1401—1402 Hbf. Gbg. voro 7 behövliga |
|
Vid 9:e sektionen .................................................................. |
4 » |
Vid 10:e sektionen.................................................................. |
1 »> |
Vid ll:e. Enknr., för en tågm. som är sjuk.................................... |
1 » |
12:e sektionen saknas uppg. |
|
13:e d:o d:o Vid 14:e sektionen.................................................................. |
2 »> |
Vid 15:e saknas uppg. Ingen tågmästarebefattning upptagen i avlöningsstaten. |
|
Summa |
46 st. |
28
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
Enligt 1913 års avlöningsstat finnes följande vakanta tågmästare och konduktör!)
ef attningar:
l:a 2:a |
trafiksektionen » |
5 tågmästare |
2 4 |
konduktörer >> |
! l:a trafik- |
|||
3:e |
» |
0 |
» |
1 |
>> |
distriktet. |
||
S:ma |
12 |
S:ma |
7 |
» |
||||
4:e |
» |
1 |
» |
0 |
>> |
| |
||
5:e |
» |
5 |
» |
2 |
>> |
I II:a d:o |
||
6:e |
» |
2 |
» |
0 |
>> |
| |
||
S:ma |
8 |
S:ma |
2 |
|||||
7:e |
» |
4* |
» |
1 |
» i |
t |
||
8:e |
» |
2 |
» |
1 |
>> |
III:e d:o |
||
9:e |
>> |
0 |
* |
0 |
» I |
|||
S:ma |
6 |
S:ma |
2 |
|||||
10:e |
>> |
2 |
» |
0 |
» i |
|||
11 :e |
» |
0 |
» |
0 |
» |
> IV:e d:o |
||
12:e |
» |
0 |
» |
0 |
» 1 |
|||
S:ma |
2 |
S:ma |
0 |
» |
||||
13:e |
>> |
0 |
>> |
0 |
» i |
|||
14:e |
» |
0 |
>> |
2 |
» |
V:e d:o |
||
15:e |
» |
0 |
>> |
1 |
» ( |
|||
S:ma |
0 |
S:ma |
3 |
|||||
26 |
14 |
>> |
* 2 ej upptagna i avlöningsstaten.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
29
Tablå över med oss likställda inom Kungl.
| Telegraf., post- och tullverken. Enligt de uppgifter
som lämnats oss av nedannämnda funktionärer.
| Vid Kungl. Telegrafverket, som senast fått sina
j löner reglerade
Linjemästare av l:a lönegrad stationerade i större
städer
Härtill kommer ett dagtraktamente av kronor 4,50
då tjänsteman tjänstgör 5 kilometer från stationsorten
plus beklädnad in natura, samt inkvartering
varierande från 15 till 30 procent av fasta
lönen.
Linjemästare av 2:a lönegrad stationerade å landsorten
ett
fast dagtraktamente av kronor 3,00 för alla
tjänstgöringsdagar samt övriga förmåner i likhet
med linjemästare av lista lönegrad.
Linjeförman av l:a lönegrad stationerade i större!
städer
dagtraktamente under samma förhållande som linjemätare
av l:a lönegraden av kronor 2,50,
Övriga förmåner lika med linjemästarna.
Linjeförman av 2:a lönegrad stationerade å landsorten
ett
fast dagtraktamente av kronor 2,00 under
samma förhållande som linjemästarna av 2:a
lönegraden samt övriga förmåner lika med linje-,
mästarna.
Efter 15 år.
Begynnelselön
Kr.
Slutlön Kr.
1,500
1,380
1,140
1,020
2,700
2,400
1,800
1,650
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 12 samt. 1 avd. 19 käft. (Nr 22.) 5
30
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
Efter 12 år. Tidsperioden för högsta lönens |
||
Begynnelselön Kr. |
Slutlön Kr. |
|
Vid Kungl. Tullverket. |
1,400 |
2,050 |
beklädnad in natura samt ej obetydliga extra in-komster som hållas strängt hemliga. Vid Kungl. Postverket. Postvaktmästare (så kallad postiljon) obefordrad samt ett så kallad ortstillägg indelat i 4 klasser från beklädnad in natura samt timpenning för dem som |
1,200 1,500 |
1,650 1,950 |
Malmö den 7 Mars 1913.
Vördsamt
STATSBANORNAS KONDUKTÖRSFÖRENING.
Dess styrelse:
J. Samuelsson. K. J. S. Liljequist.
v. Ordförande. Ordf.
J. E. Qwist. F.
Kassör.
J. G. Karlsson.
Sekreterare.
Roslund.
Victor Petterssons Bokindustri A.-B. Stockholm 1913.