Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17.

1

Kr 17.

Ankom till Riksdagens kansli den 15 april 1913 kl. 3 e. m.

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 17, i anledning
av en av herr Starbäck inom Andra kammaren
väckt motion, nr 229, om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga
utsträckning såsom naturlig park.

I en inom Andra kammaren av herr Starbäck väckt, till dess
tredje tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 229, har motionären
hemställt, att Eiksdagen ville — för sin del uttalande den önskan,
att kungl. Djurgården vid Stockholm i så stor utsträckning som möjligt
bibehölles såsom naturlig park — i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
utredning verkställdes, för att snarast möjligt en lämplig gräns kunde
fastslås för de områden, som borde såsom park för afl framtid bevaras.

Till stöd för berörda hemställan har motionären anfört följande:

»’Vitt beresta personer hava sagt, att varken Köpenhamns Dyre- Motionen.
haven, Pratern vid Wien, Boulognerskogen vid Paris eller Eegentspark
vid London, dessa berömda sommartillflykter för de nämnda huvudstädernas
befolkning, på något sätt kunna jämföras med Stockholms Djurgård
i omväxlande skönhet och behag’», står det i en beskrivning över
Djurgården från 1867. Tillgången till ett område av Djurgårdens storlek,
till sin största utsträckning begränsat av vida vatten och inramande
verkliga skogspartier av ursprunglig fägring och friskhet, har också för
Stockholms befolkning icke minst ur hälsosynpunkt, såväl psykisk som
fysisk, varit av oskattbar betydelse. Storstadens omedelbara grannskap,
som så lyckligt underlättat samfärdseln ut i den hälsobringande naturen,
har emellertid samtidigt varit ett ständigt och allt mer växande varsel
Bihang titt Riksdagens protokoll 1913. 12 samt. 1 avd. 14 käft. (Nr 17.) 1

2 Första kammarens forsta tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17.

om fara för inkräktning. Naturligtvis liar detta också uppmärksammats
av Stockholmare och oron härför ofta tagit sig uttryck i tidningspressen
och annorledes.

1906 fäste en dåvarande representant för Stockholms stad inom
Andra kammaren, herr Sven Palme, Riksdagens uppmärksamhet å denna
angelägenhet genom en motion, i vilken han hemställde, »att Riksdagen
i skrivelse till Konungen ville uttrycka den önskan, att, om ytterligare
tomter till bebyggande upplåtas å kungl. Djurgårdens södra del, detta
icke må ske i sådan utsträckning, att Djurgårdens egenskap av öppen
park därav må lida». Det utskott, som hade att behandla motionen,
föreslog, att den icke måtte till någon Andra kammarens åtgärd föranleda,
vilken hemställan av kammaren bifölls, varigenom frågan förföll.

Anledningen härtill synes icke ha legat i något underkännande av
framställningens motiv, utan fastmera däruti, att man i Konungens dispositionsrätt
över Djurgården såg en tillräckligt betryggande garanti.

»Någon bättre anordning än den nuvarande», säger utskottet, »synes
knappast kunna träffas i syfte att bevara Djurgårdens karaktär av en
öppen och obebyggd park. Den är upplåten åt landets regent till begagnande
som park, dess nuvarande och ännu mer dess blivande inkomster
räcka mer än väl — utan ökade tomtupplåtelser -— till dess
underhåll och utveckling, och då desamma icke få användas till något
annat, bortfaller varje enskilt intresse, som kunde göra sig gällande att
genom nya tomtupplåtelser bereda ökade inkomster. Bet skulle nästan
snarare kunna tänkas vara möjligt, att ekonomiska intressen genom tomtupplåtelser
i stor skala kunde göra sig gällande till parkens skada, ifall
dispositionsrätten läge i statsverkets hand, än med nuvarande villkor uti
Konungens.» Den motion, som här avhandlats, rörde uteslutande den så
kallade södra Djurgården. De ord, som jag tillåtit mig här understryka
ur utskottets betänkande, innehålla med avseende på norra Djurgården
en icke ringa portion sanning.

Då jag nu dristar mig att å nyo rikta Riksdagens uppmärksamhet
på Djurgården, har detta också huvudsakligen berott på förhållandena,
sådana de utvecklat sig å den norra delen. Men innan jag söker att
något närmare redogöra för dessa, torde det vara lämpligt att erinra
därom, att Riksdagen under åren 1911 — 1912 medgivit, att av Djurgårdskassans
behållning finge för reparationer och andra arbeten å Diriksdals
och Drottningholms slott användas högst betydande summor till
ett belopp av omkring 200,000 kronor.

Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17. 3

Av den vid denna motion fogade kartan jämte den bilaga, som
upptager förteckning å de områden, som för bebyggande och andra
ändamål så att säga undantag^ Djurgården, framgår, att parkområdet
redan nu i högst betydande grad inkräktats. Till dessa områden kunna
yttermera läggas den för regementenas skjutövningar avsedda halvö, som
begränsas av en linje, dragen mellan Djurgårdsbrunn och Lidingö värdshus,
och det för exercisövningar använda egentliga gärdet. Huru med
dessa senast nämnda områden i framtiden kan komma att förfaras, är
visserligen ej alldeles klart; men efter all sannolikhet komma de i största
utsträckning att efter särskild plan bebyggas och endast smärre delar att
apteras till parker, troligtvis med mer eller mindre artificiell prägel, om
det också är att hoppas, att vid den blivande stadsplanens fastställande
all möjlig hänsyn till de naturliga omgivningarna liksom iill terrängen
komma att tagas. Yad området mellan Sturevägen, Norra Brunnsviken
och Lilla Värtan beträffar, finnas där ännu stora sammanhängande parkområden
av, glädjande att säga, ännu ganska jungfrulig art. Men storstaden
tränger även här på och planer ha nyligen varit uppe att å en
av de naturskönaste platserna bereda mark för den statsmedicinska anstalten.

Mot strävandet att bibehålla Djurgården såsom naturlig park ställa
sig sålunda högst avsevärda ekonomiska statsintressen. Användandet av
djurgårdskassans medel till andra ändamål än de ursprungligen avsedda
kan fresta till påtryckning om ytterligare tomtupplåtelser. Det saknades
ingalunda antydningar om dylikt i den debatt, som förekom inom andra
kammaren, då frågan om dispositionsrätten till Djurgården 1908 vårföre.
Behovet för tomter till statens ändamål kan skapa ständigt nya krav för
ny mark härför. Det synes mig fördenskull lämpligt att se till, huruvida
det icke å andra sidan finnes andra statsintressen, motsatta de rent
ekonomiska, som tala för att eu undersökning snarast åvägabringas, för
att ett lyckligt avvägande mellan dessa stridande intressen ej må av händelsernas
gång omöjliggöras.

»Titan tvivel måste det framstå såsom eu. fosterländsk angelägenhet,
att Djurgårdens bebyggande icke må ske på ett sådant sätt eller i en
sådan utsträckning, att Djurgårdens egenskap av öppen park därav kan
komma att lida», säger 1906 års utskott; och måhända får man beteckna
såsom ett utslag av samma syn på saken, då statsutskottet 1908 »velat
framhålla önskvärdheten därav, att, till dess den nu väckta frågan om
dispositionen av Djurgården och djurgårdskassan blivit avgjord, ytterligare
tomter å Djurgården icke må till enskilda upplåtas.»

4 Första kammarens törsta, tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17.

Det har icke saknats röster, som velat i Djurgårdens egenskap av
folkpark finna ett uteslutande Stockholmsintresse — ett yttrande under
debatten 1906 tyder härpå —, och jag har därför här fäst i minnet utskottets
framhävande av den ovan angivna uppfattningen, som synes mig
vara den riktiga. Det är ju visserligen sant, att tillgodoseendet av en
stads befolknings behov i första hand åligger denna stad själv. Men om
staten äger de områden, som erfordras för att fylla ett av dessa behov,
lärer det väl knappast vara riktigt att känna sig befriad från alla hänsyn
till stadens befolkning vid exploaterandet av dessa områden. Djurgårdsparkerna
äro nödvändiga för tusentals människors trevnad och hälsa,
och att dessa tusentals människor i all synnerhet tillhöra den fattigare
delen av huvudstadens befolkning, för vilken det är för dyrbart att uppsöka
andra hälsokällor, gör det ej mindre angeläget för Riksdagen att
tillse, att dessa parker bibehållas. Att kronan i sina mellanhavanden
med Stockholms stad i utbyte kan ha rätt att fordra ett mycket stort
tillmötesgående, är en sak, som i detta sammanhang kan vara värt att
framhållas.

Det är likväl från en helt annan synpunkt, som jag för min del
anser Djurgårdsfrågan vara af en mycket stor fosterländsk betydelse. Det
är då först att komma i håg, att Stockholm icke blott är Stockholm, utan
även Sveriges huvudstad, och det kan för ingen svensk vara likgiltigt,
huru de ägodelar handhavas, som ge den staden dess prägel. Men framför
allt synes det vara vår oavvisliga plikt att vårda oss om det, som
ger Stockholm dess säregna svenska drag, och dit hörer kanske mer än
något annat Djurgårdsnejdernas ursprunglighet. Ekbackarna, lövängarna
och de mörka barrträdsbestånden, alla representera de med flora och
fauna äkta svensk natur. Det är just den infattningen, som skall finnas
kring svenskarnas huvudstad.

Det kan naturligtvis icke falla mig in att klaga över, att denna
natursköna omgivning i så stor skala som skett nödgats maka åt sig för
ekonomiska behov. Det har varit nödvändigt. Nej, det är frågan om
att avgöra, var gränsen mellan de praktiska och de ideella fordringarna
bör sättas; och jag tror, att tiden nu är inne att i allt fall noga överväga
detta spörsmål. Mycket av forna dagars Djurgård bär försvunnit;
mycket finnes dock ännu kvar; men naturen kämpar en allt för ojämn
kamp mot »kulturen» ; i denna sin sista strid skall den förr eller senare
utan hjälp duka under; jag tror, att vi äro skyldiga att lämna denna
hjälp.

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17. 5

Ett par naturvetenskapsmän ka av intresse för saken visat mig den
stora vänligheten att uttala sig om djur- och växtlivet å de hotade markerna.

Intendenten vid riksmuseum, professor Einar Lönnberg, skriver:
»Det stycke svenskt land, som kallas för Djurgården, har alltid utmärkt
sig för en särdeles tilltalande natur. Den rikliga tillgången på vatten
i förening med en frodig och omväxlande flora har även för djurvärlden
varit tilldragande, och den nådde där under gångna tider en mot omgivningen
svarande yppighet. Men förhållandena ha genom utvecklingens
nödtvungna gång förändrats. Storstaden har trängt på, och bit
efter bit av Djurgården har måst offras för allmännyttiga ändamål, varom
intet torde kunna sägas. Det är därför snarast förvånansvärt och
glädjande, att, trots allt, så mycket finnes kvar, som det verkligen gör.
Visserligen äro alla större däggdjur borta för alltid (utom räven). Men
fågelvärden är ännu ganska talrik, även om t. ex. en av de vackraste,
blåkråkan, som en gång var karaktäristisk för Djurgårdens eklundar,
försvunnit. Ännu häckar en av våra ståtligaste vildmarksfåglar, tjädern,
i enstaka exemplar på norra Djurgårdsområdet och en uv räknar
även detsamma till sina jaktmarker. Bland halvstora fåglar finnas där
bl. a. våra tre allmännare stora hackspettar, spillkråka, gröngöling och
större hackspett samt nötskrika. Hornugglan har även här sitt hemvist.
Av smärre fåglar äro våra vanliga sparvfåglar rätt talrikt representerade.
Ortolansparven är rätt allmän, och domherren häckar där regelbundet.
De vanliga mesarna finnas naturligtvis också alla, och även stjärtmesen
är bosatt här. Många av våra egentliga sångare trivas där och skulle
säkerligen bliva lika talrika, som de för ej länge sedan voro, om hagtorns-
och slånsnår, som ju dock även de i och för sig äro en prydnad,
å nyo finge utveckla sig och tillika de gamla ihåliga träden finge stå
kvar. Det förtjänar kanske särskilt nämnas, att en av våra mest framstående
sångare, svarthättan, är rätt allmän på Djurgården. Men ett
av de bästa bevisen på den starka dragningskraft, som dessa ännu ej
allt för illa åtgångna marker utöva på våra sångfåglar, är, att våren och
försommaren 1912 den yppersta av dem alla, näktergalen, flitigt lät höra
sina fylliga och välljudande toner från ett busksnår nära statens entomologiska
anstalt. Det bör ej heller glömmas, att detta område inrymmer
en liten härlig bit för vattenfåglar, nämligen Laduviken. Där häcka
gräsänder, sothöna, grönfotad sumphöna, vattenrall m. fl., och det är att
hoppas, att denna lilla idyll ej skall behöva förstöras genom vandaliskt
igenfyllande, liksom att över huvud taget framtiden må bliva så skon -

6 Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17.

sam som möjligt mot de spillror av svensk natur, som ännu Djurgården
har att uppvisa och som under kärleksfull vård ännu länge utan kännbar
uppoffring må kunna bibehållas.»

Professorn vid statens skogsförsöksanstalt, doktor H. Hesselman, har
lämnat följande utlåtande: »Av Stockholms närmaste omgivningar ut märker

sig södra Djurgården, d. v. s. landet mellan Djurgårdsbrunnsviken
i norr och allmänna segelleden i söder, för sin rika och intressanta
vegetation. Ett stort antal av den medelsvenska ekflorans mest
utmärkande representanter finner man här i rik och frodig utveckling.
Ännu mer var detta fallet förr i världen. Läser man igenom det i
växthistoriskt hänseende intressanta arbete, som lektorn vid Stockholms
gymnasium K. Fr. Thedenius utgav år 1859 under titeln »Botaniska
exkursioner i Stockholmstrakten», kan man icke annat än förvåna sig
över den artrika och intressanta vegetation, som fanns på Djurgården
den tiden. Icke blott den egentliga ekvegetationen var vida rikare än
nu, utan på stränderna fann man artrik vegetation, där såväl sötvattensfloran
som de för havsstränderna utmärkande arterna voro representerade
genom flera intressanta och utmärkande former, som, så vitt det är bekant,
nu äro försvunna. Ännu i slutet av 1880-talet och i början av
1890-talet var växtligheten rikare än nu. Eriesens park, i synnerhet sluttningarna
mot söder, hyste en artrik och vacker vårflora, som åtminstone
på de delar, som numera äro tillgängliga för allmänheten, är betydligt
reducerad. Utmed stränderna frodades eu rik Kumexflora med flera intressanta
och i vetenskapligt hänseende märkliga former. Växtlokalerna
för dessa ha numera inskränkts genom igenfyllningar och strandterrasseringar.
Ett bland de vackraste floraelementen i Djurgårdens ekvegetation
utgöra de vackra och i synnerhet förr i tiden ståtliga hagtomssnåren,
som tyvärr så småningom decimerats. Intendenten vid riksmuseets
botaniska avdelning, professor C. A. M. Lindman, som ägnat
ingående studier åt hagtornssläktet i vårt land, hänför Djurgårdens
hagtornsvegetation till de i vetenskapligt hänseende mest intressanta i
Stockholms omgivningar. Ej mindre än 4 olika arter, förutom flera varieteter,
förekomma där, bland dem även sådana, som ej blivit vetenskapligt beskrivna.

Av vad som förut blivit sagt torde tydligt framgå, att södra Djurgårdens
vegetation utgöres av en artrik och intressant ekvegetation, som
tyvärr håller på att försvinna. Orsakerna härtill äro flera. Villatomterna
ha för sin del tagit i anspråk många intressanta växtlokaler, varvid
den ursprungliga floran fått vika för terasser, vägar, etc. Människo -

Första hammarens forsta tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17. 7

trampet och blomplockningen ha ock eu betydande andel i florans förvandling.
Av största intresse vore emellertid att bevara denna vegetationens
pärla i Stockholms omedelbara närhet. Utan tvivel skulle man
härvid kunna uträtta mycket genom jämförelsevis enkla åtgärder. Vid
parkens skötsel borde man i främsta rummet söka sörja för föryngringen
av eken och de för ekskogen utmärkande buskarna, såsom hagtorn,
slån, hassel, törnen och dylika. Sköttes föryngringen gruppvis, skulle
man på så sätt kunna bereda lämplig mark för ekskogens ört- och gräsflora.
Vidare borde lövet få ligga kvar på marken för att gynna mullbildningen
och därigenom befordra utvecklingen av de för ekskogen utmärkande
mullväxterna. När lövet på marken alltjämt bortkrattas, försvinner
så småningom ekskogens blomrika örtmatta och ersättes av en
vida mer trivial och alldaglig vegetation, varjämte krattorna lätt riva
upp rotstockar, lökar och dylikt, varigenom vegetationen i hög grad
skadas. Barrträd borde ej få inplanteras på andra ställen, än där de
förut förekommit, och framför allt borde man undvika de främmande
barrträden, som föga harmoniera med Djurgårdens karaktär som naturpark.
För övrigt torde barrträdens framtid på Djurgården vara rätt
oviss, då med stadens utveckling än mera rök kommer att föras över
Djurgårdsskogarna än nu. För rök, i synnerhet stenkolsrök, äro barrträden
mycket känsliga, under det att eken är ganska motståndskraftig.
Ekskogen har därför större utsikter att bibehålla sig frisk och
grön i stadens närhet än den känsliga och ömtåliga barrskogsvegetationen.»

Särskilt i professor Hesselmans yttrande gör sig ett intresse gällande,
som här ej bör lämnas alldeles opåaktat, nämligen naturskyddsintresset.
Genom sina beslut år 1909 »angående åtgärder till skyddande
av naturminnesmärken å kronans mark samt avsättande av vissa
nationalparker» samt de lagar, som beröra naturens skydd mot allt för
uppenbart våldförande, har den svenska Riksdagen visat sig varmt behjärtat
bevarandet av den svenska naturen. Och säkerligen ha dessa
Riksdagens åtgöranden ej minst föranletts av den riktiga känslan, att all
sund fosterlandskärlek ytterst bottnar i kärleken till hembygdens natur.
Ju mer sålunda en, om jag så får säga, naturskyddssyn kan läggas
på djurgårdsparkernas skötsel, desto bättre, ehuru var och en ju måste
medge svårigheterna att i strängare mening tillämpa principerna för
naturskydd alldeles inpå en stor stad, på områden, som måste i största
utsträckning upplåtas för människornas samfärdsel. Genom chefens för
Djurgårdsförvaltningen, jägmästare Carl Ad. Öhrströms tillmötesgående

8 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17.

har jag blivit satt i tillfälle att övertyga mig om, att de vederbörande,
som närmast ba omvårdnaden om Djurgården sig anförtrodd, till fullo
uppskatta ovan antydda synpunkter, som i största möjliga mån göras
gällande vid förvaltningen. Faran ligger fördenskull framför allt
däri, att civilisationens alla anstalter med allt sitt avfall från stenkolsröken
till komposten tränga naturen för nära. Det närmaste grannskapet
måste lida bärav; det är därför nödvändigt att vid uppgörandet
av gränsen mellan kultur och natur också ha tanken riktad därpå, att
tillräckligt breda skyddsremsor, »neutrala zoner», läggas mellan de båda
antagonisternas ägovidder.

Jag bar bär sökt hävda de ideella intressenas berättigande gentemot
de ekonomiska. För att koncist söka uttrycka min tanke, vill jag här
upprepa A. E. Nordenskiölds ofta citerade ord:

»I en framtid, som sannolikt ej är långt avlägsen, skall det därför
bliva svårt att få en fulltonig föreställning om den natur, med vilken
våra stamfader både att kämpa deras första strid, som närt nordbons
aldrig kuvade frihetskärlek och fostrat dess djärva krigarskaror, som utgjort
det vidsträckta museum, där alla våra forskare och konstnärer
börjat sina studier, som bildar grundtonen i våra skalders sånger, i våra
fäders och vår egen livsåskådning.

Om för det närvarande millioner betalas för en bild på duk eller i
marmor av forntida mästare, vad skulle man ej då om ett århundrade
vilja giva för en verklig bild av fosterlandet, sådant det fordom varit,
medan åkerns omfång än var ringa, medan det än fanns oodlade sjöstränder
och skog, som ej berörts av yxan. Ännu äga vi dylika tavlor
i de flesta landsdelar, men tydligt är, att de dag för dag allt mera försvinna.
Det vore dock förenat med ringa kostnad att bevara en följd
av dylika bilder för eftervärlden.»

Vid ingången till södra Djurgården ba genom enskild mans energi
rests tvenne stolta monument över nordisk kultur, så stolta, att kanske
inget land äger deras like: Skansen och Nordiska museet. De äro att
anse som svenska folkets egendom och åtnjuta i rikt mått dess kärlek.
På en av stenobeliskerna framför yttertrappan till Nordiska museet läsas
följande ord: »Den dag kan gry, då allt vårt guld ej räcker att forma
bilden av den svunna tid.» Det kan vara skäl i att hålla dessa ord i
minnet, då det gäller att bestämma om, i vilket skick vi skola åt våra
efterkommande lämna det stolta naturminne, som beter Kungliga Djurgården
vid Stockholm.»

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 12 sand. 1 avd. 14 käft. (Nr 17.)

C. duv V VviLW ^

Ds /''

/ j:

HAGA

KARTSKISS

ÖVER

NORRA DJURGÅRDEN

GARDE

OMRÅDEN,TÅGNA ! ANSPRÅK
FÖR STATSVERKETS RÄKNING.

OMRÅDEN. UPPLÅTNA UNDER
ÄGANDERÄTT.

\> ^ cxt vvvwwfeNiWv^rv -

PA VISSA VILLKOR

td

?s>.

Ka

fO.

O

SS

*0

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17.

10

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17.

Bilaga 2 till motionen.

Från Kung!. Djurgården avsöndrade områden.

Upplåtet den

Areal

Har.

| År.

I. Områden, tagna i anspråk för stats-

verkets räkning:

A kartan angivna med:

1.

Fotgardenas kasernområden ...............

Kungl. brev 2% 1885

17

75

2.

Svea Artillerireg:ts d:o ...............

» 8A 1873

10

62

8.

Livgardet till häst d:o ..............

» 17/s 1894

9

62

4.

Vårta järnvägen..................................

CO

[>-

CO

T—1

»o

rH

CQ

25

12

5.

Kavallerietablissementets område ......

» 18A1879

11

85

6.

Veterinärinstitutets d:o .....

» 22/e 1906

4

63

7.

Skogsinstitutets d:o ......

» 10/e 1912

5

34

8.

Tekniska högskolans d:o ......

» 3/e 1911

6

82

9.

Två områden till försäljning..............

Besk 25/s 1905

32

09

10.

Kungl. Teaterns magasin ..................

Kungl. brev 8A 1912

—

11

II. Områden, upplåtna under äganderätt:

A kartan angivna med:

1.

Värtahamnen.......................................

Kungl. brev 3Va 1878

75

—

2.

Hjorthagen .........................................

» pr. ä6/s 1889

90

04

3.

Riksmuseets område ............

Besk 27/sl909

4

67

4.

Nobelinstitutets d:o ............

Kungl. brev 21U 1906

4

61

5.

Vetenskapsakademiens d:o ............

1

23

III. Områden, upplåtna av Kungl. Maja

till

särskilda institutioner på vissa

villkor:

o #

A kartan angivna med:

1.

Sophiahemmets område.........

Kungl. res. 7 A 1887

3

25

2.

Allmänna barnbördshusets d:o .........

Kungl. brev 8A 1910

1

39

3.

Lantbruksakademiens d:o .........

» 22/l2 1911

53

75

4.

Idrottsparken (Stadion)........................

Res. 2/i2 1891

3

40

Summa hektar |

361

29

Stockholm den 24 januari 1913.

G. Ad. Öhrström.

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17. 11

»För att antyda de principer», yttrar Andra kammarens tillfälliga utskott,
»som av statsmakter och myndigheter uppdragits och följts beträffande Djurgårdens
användning ävensom för att undersöka, huruvida motionärens farhågor
för Djurgårdens fortbestånd såsom huvudsakligen parkområde äro motiverade,
och slutligen för att tillse, i vad mån uti djurgårdsfrågan hittills fattade
beslut och vidtagna åtgärder kunna tänkas inverka på möjligheten för
det av motionären ifrågasatta fastslåendet av en lämplig gräns för de områden,
som böra såsom park för all framtid bevaras, har utarbetats följande redogörelse
för statsmakternas behandling av djurgårdsfrågan under senare tid.

Till att börja med vill utskottet erinra om att Konungens dispositionsrätt
över Djurgården numera grundar sig på Riksens Ständers underdåniga
skrivelse den 1 december 1809, varigenom ständerna erbjödo Karl
XIII att till bestridande av samtliga utgifter för hovhållning m. m. emottaga
eu viss årlig summa mot det att till Riksens Ständer överlämnades
»såsom en i evärdeliga tider åt dem förbehållen rättighet» förvaltningen
och användandet av de kungs- och kungsladugårdar m. m., som förut
stått under Konungens omedelbara styrelse, med iakttagande dock, att
»den här vid huvudstaden belägna Djurgården bör förbliva under Kungl.
Maj:ts enskilda disposition», i sammanhang varmed ständerna emellertid
anhöllo, »att den s. k. Djurgårdskassan måtte endast få användas till
Djurgårdens förbättring och förskönande samt därvarande broars och
vägars underhåll, och icke graveras med särskilda avlöningar eller gratifikationer
till några vissa personer».

Enligt statsrådsprotokollet den 26 februari 1810 antog Kungl. Maj:t
Riksens Ständers erbjudande på sätt och med villkor ovannämnda skrivelse
innehöll.

Utskottet övergår nu till behandlingen av frågan rörande upplåtelse
av Ladugårdsgärdet m. m. till bebyggande. Frågan om försäljning av
vissa delar av norra Djurgården har länge varit föremål för förslag och
överläggningar inom Riksdagen. Uti en vid 1892 års urtima riksdag
inom Första kammaren väckt motion föreslogs, att Ladugårdsgärdet med
angränsande, staten tillhöriga parker m. m. skulle upplåtas till bebyggande
på samma sätt, som tillgått vid försäljningen av de gamla gardestomterna,
samt att de av en sådan försäljning inflytande inkomster skulle
användas dels till anskaffande av ett nytt excercisfält å lämplig plats
och dels till beredande av medel till grundskatternas avskrivande. Då
emellertid ett tillika i motionen framställt förslag om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om framläggande för Riksdagen av ny plan för

Av Andra
kammarens
tredje tillfälliga
utskott
lämnad
historik.

12 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17.

nämnda skatters avskrivning icke vann Riksdagens bifall, förföll därmed
för denna gång frågan om Ladugårdsgärdets försäljande.

I slutet av 1890-talet väcktes åter förslag rörande avyttrande till
byggnadstomter av vissa delar av norra Djurgården, nämligen områdena
norr om Karlaplanen och östra delen av Karlavägen. På grund av att
staden och riksmarskalksämbetet ej kunde enas om villkoren för avyttringen,
ledde emellertid icke förslaget till något resultat.

Yid 1901 års riksdag väckte herr C. J. Jacobson motion om skrivelse
till Kung! Maj:t med begäran om utredning angående avyttrande för
byggnadsändamål av vissa delar utav det s. k. Ladugårdsgärdet m. m.
Motionen avstyrktes av statsutskottet, som emellertid i motiveringen anförde,
att det var förvissat om att Kungl. Maj:t skulle hava sin uppmärksamhet
fäst på saken.

Riksdagens beslut i denna fråga utföll visserligen i enlighet med
statsutskottets hemställan, men i sin till Konungen den 2 juni 1901
avlåtna skrivelse i fråga om Kungl. Maj:ts proposition om ny härordning
anförde Riksdagen — i enlighet med av statsutskottet framlagt
förslag — bland annat, att i och för bestridande av de med den nya
härordningen förenade extra utgifter borde vissa delar av det kronan
tillhöriga, norr om Djurgårdsbrunnsviken och Djurgårdskanalen belägna,
vidsträckta området kunna med fördel för staten försäljas.

Till statsrådsprotokollet den 8 april 1902 anförde chefen för lånt-,
försvarsdepartementet, under åberopande av nämnda riksdagsskrivelse,
att i betraktande av i Stockholm nu gällande tomtpris torde kunna med
full visshet förväntas, att, om vissa delar av Ladugårdsgärdet upplätes
till tomtplatser, endast jämförelsevis små områden skulle behöva försäljas
för erhållande av en avsevärd köpesumma.

I och för utredning av med frågan om upplåtande av delar av
Ladugårdsgärdet till bebyggande sammanhängande frågor tillsatte Kungl.
Maj:t en kommitté, som den 19 maj 1903 framlade sitt betänkande.

I detta berör kommittén icke blott frågan om bebyggandet av Ladugårdsgärdet,
utan kommer den också in på frågan om upplåtande av
norra Djurgården i allmänhet till bebyggande.

Kommittén framhåller, att norra Djurgården med avseende å därstädes
befintliga, i allmänhet goda terrängförhållanden samt möjligheter
till fördelaktiga avlopps- och dräneringsledningar är ett ur sanitär synpunkt
synnerligen gynnsamt område för bebyggande. Markens beskaffenhet
är ock sådan, att utmärkt byggnadsgrund å de flesta ställen före -

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17. 13

finnes. Omväxlingar mellan fiöjder och dalgångar samt de långa strandlinjerna
utmed vackra vattendrag utgöra naturliga förutsättningar för
att en kär uppstående stadsdel bör bliva estetiskt tilltalande. Alla omständigheter
tyda alltså därpå, att, om norra Djurgården upplåtes till
bebyggande, därstädes inom eu jämförelsevis ej alltför långt avlägsen
framtid kommer att växa upp en ny, modern stadsdel, i fråga om naturliga
betingelser för sundhet, omväxling och trevnad fullt jämförlig
med, om icke överträffande, de bästa, Stockholm hittills äger.

I sitt utlåtande påpekar kommittén vidare, att till tomter för industriell
verksamhet äro särskilt ägnade dels trakterna omkring en ifrågasatt
kanalanläggning från Lilla Tartan till Brunnsviken genom Husarock
Laduvikarna och vidare områden norr därom ävensom det s. k.
Kräftriket, vilket, vare sig kanalen kommer till stånd eller icke, synnerligen
väl lämpar sig för industritomter. Till nu omförmälda trakter
kunna utan svårighet järnvägsspår framdragas från Ålbano station, varjämte
tillfälle till vattenkommunikationer redan finnes, och, såsom antytts,
än ytterligare kan beredas.

För industriella anläggningar är jämväl området utmed Lilla Tartan
från Koudden till Djurgårdsbrunnskanalens mynning synnerligen lämpligt
och torde därtill böra användas, för så vitt icke ett föreliggande
förslag att dit förflytta flottans härvarande station varder förverkligat.
Även hit kunna järnvägsspår med lätthet framdragas från det närbelägna
spårsystemet från Tärtahamnen.

I närheten av dessa områden torde företrädesvis arbetarebostäder
och andra enklare boningshus komma att uppföras.

Beträffande Skogsinstitutet anför kommittén, att dettas bibehållande
å sin nuvarande plats — området dock inskränkt till vad som är oundgängligen
nödvändigt — icke utgör hinder för en tämlingen långt fortskridande
försäljning och byggnadsverksamhet i dessa trakter.

Med hänsyftning på framställda förslag att upplåta delar av norra
Djurgården till villabebyggande, anför kommittén, att marken å norra
Djurgården äger så högt värde för ett framtida bebyggande, att det icke
kan antagas annat än undantagsvis ifrågakomma, att någon skulle vilja
för erhållandet av en tillräckligt stor villatomt uppoffra den jämförelsevis
betydliga köpeskilling, som av staten måste betingas. Däremot anser
kommittén, att till tomter för större modärna boningshus är framför
allt området närmast Talhallavägens blivande förlängning åt öster samt

14 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17.

emellan denna och fortsättningen av Strandvägen utefter Djurgårdsbrunnsviken
lämpligt.

Kommittén hyste den uppfattningen, att norra Djurgården, så snart
ske kan, bör upplåtas till bebyggande ävensom att försäljningen bör så
ordnas, att de områden först avyttras, vilka kunna för truppernas övningar
undvaras, eller alltså trakterna i närheten av Östra stationen
samt emellan Yalhallavägens förlängning och Djurgårdsbrunnsviken,

Kommittén vidrörde även framlagda förslag angående upplåtelser
av mark från norra Djurgården till flottan, statens järnvägar, vetenskapsakademien
och naturhistoriska museet samt allmänna garnisonssjukhuset.

I sitt utlåtande över ovannämnda kommittébetänkande anförde riksmarskalksämbetet
bland annat, att Djurgården, som av ålder varit
upplåten till den regerande Konungens disposition, hade såsom folkpark
och förlustelseort för hufvudstadens invånare, i synnerhet av
de obemedlade klasserna, en mycket viktig uppgift att fylla både
ur sanitär och estetisk synpunkt. Kiksmarskalksämbetet, som väl insåge,
att någon utvidgning av staden åt här ifrågavarande håll kunde
vara av behovet påkallad, och likaledes fullt uppskattade vikten för
staten att kunna realisera någon del av de värderika områden, som
läge närmast intill den nuvarande stadsplanen, måste dock såsom sin
åsikt uttala, att, om ett förslag i detta syfte, innebärande försäljning
av tomter till bebyggande, skulle uppgöras, detta ingalunda borde
antaga den omfattning, som kommitterade givit detsamma, och varigenom
hela norra Djurgården skulle fråntagas sitt nuvarande ändamål.
Djurgårdens karaktär skulle därigenom förändras, och detta

enligt riksmarskalksämbetets mening till oersättlig förlust för Stockholms
invånare, som i Djurgården, sådan den nu vore och ännu

mera sådan den i framtiden kunde tänkas bliva ordnad, ägde ett parkoch
skogsområde av nästan enastående art, beläget så förmånligt som
möjligt, gränsande tätt intill staden och dock fullkomligt lantligt till
karaktär och utseende.

Om man för övrigt också skulle vilja antaga, att Stockholms stad
en gång, på grund av växande invånarantal och eljest utvidgade förhållanden,
skulle komma att utbreda sig över hela norra Djurgårdens
område, så behövde man blott kasta en blick på kartan för att inse, att
sådant ej kunde väntas inträffa förr än efter en mycket avlägsen framtid.
Det område, hvarom här vore fråga, innefattade en areal, vida

Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17. 15

större än de nuvarande stadsdelarna Östermalm och Norrmalm tillsammantagna;
och att i ett blivande förslag till stadsplan och försäljning
av byggnadstomter på en gång upptaga ett så vidsträckt område vore
ej lämpligt. I sådant fall bleve det ej möjligt att med någon grad av
visshet beräkna markens försäljningsvärde och ej heller att bestämma de
blivande gatornas och trafikledernas läge på platser, som kanske först
efter generationer bleve använda för sitt avsedda ändamål, då naturligtvis
nya synpunkter och förhållanden kunde verka genomgripande förändringar
i den ursprungliga planen. Eiksmarskalksämbetet kunde därför
icke för sin del instämma i kommitténs uppfattning om lämpligheten
och önskvärdheten av hela norra Djurgårdens intagande i stadsplanen
och upplåtelse till bebyggande, utan måste tvärtom såsom sin åsikt uttala,
att det huvudsakliga av ifrågavarande vidsträckta område helst
borde bibehållas för sitt nuvarande ändamål att vara ett park- och skogsområde,
ordnat för utflykter och besök av stadens lustvandrande invånare.
Då det emellertid vore av vikt för statsverket att redan nu kunna
försälja någon del av den värderika marken närmast staden för att därigenom
bereda erforderliga medel till inköp av nytt övningsfält, och då
det ur Stockholms stads synpunkt torde vara önskligt, att staden mot
denna del av Djurgården bleve reglerad, ansåge sig riksmarskalksämbetet
böra framlägga förslag om, att vissa mindre delar av den ifrågavarande
marken omedelbart måtte intagas i stadsplanen och upplåtas till bebyggande.

De områden, som riksmarskalksämbetet härvid avsett, utgjordes i
första rummet av den mark, som skulle omfattas av Yalhallavägens
utdragning förbi artillerikasernen fram till Svea livgardes kasernområde,
av gränsen mot detta område samt av gränsen mot staden, varvid emellertid
riksmarskalksämbetet gjort det förbehåll i fråga om Valhallavägens
bredd, att under den första tiden och intill dess fråga kunde bliva om
motliggande sidas reglerande endast vanlig gatubredd, eller 18 meter,
toges i anspråk för Yalhallavägens förlängning, då därigenom eu ytterligare
minskning av Ladugårdsgärdets område tills vidare kunde undvikas.
Dessutom föresloge riksmarskalksämbetet till försäljning det område
vid Djurgårdsbrunns viken, som skogsinstitutet nu disponerade, jämte
den närmast öster därom belägna marken fram utöver Källhagens område
ungefär till gränsen av kavallerietablisemangets tomt. De båda
områden, som riksmarskalksämbetet sålunda föresloge till bebyggande,
vore vartdera av synnerligen stort värde såsom byggnadsplatser och torde
vid en blivande försäljning komma att inbringa en så avsevärd summa,

16 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17.

att den efter vad riksmarskalksämbetet föreställde sig borde väl räcka
till att betacka kostnaderna för inköp och anordnande av nytt övningsfält.

I sitt utlåtande hemställde riksmarskalksämbetet, att för försäljning
måtte undantagas veterinär- och skogsinstitutens tomter samt garnisonskyrkogården.

I konselj den 7 april 1905 beslöt Kungl. Maj:t, att proposition skulle
överlämnas till Riksdagen med framställning, att denna skulle medgiva
försäljning av vissa områden av norra Djurgården, belägna det ena söder
om Valhallavägens förlängning åt öster och det andra norr om
Djurgårdsbrunns viken, med undantag av omkring 3,000 kvm. utav skogsinstitutets
nuvarande tomt.

En i överensstämmelse med detta beslut avgiven kungl. proposition
bifölls av Riksdagen, varvid gjordes det uttalandet, att vid fastställande
av stadsplanen för den ifrågavarande delen av Ladugårdsgärdet hänsyn
borde tagas till en framtida tomtindelning av hela fältet.

I den föreliggande historiken över Dj urgårdsfrågans behandling
torde böra meddelas en redogörelse för en av herr Palme vid 1906 års
riksdag i Andra kammaren väckt motion om skrivelse till Konungen
angående upplåtande av byggnadstomter å Djurgården samt för Riksdagens
behandling av nämnda motion.

Motionären hemställde, att Riksdagen i skrivelse till Konungen
ville uttrycka den önskan, att, om ytterligare tomter till bebyggande
upplåtas å kungl. Djurgårdens södra del, detta icke må ske i sådan
utsträckning, att Djurgårdens egenskap av öppen park därav må lida.

I motiveringen anförde motionären bl. a. följande:

»Under senare tid har på åtskilliga håll en viss oro uppstått på
grund däraf, att på södra delen av kungl. Djurgården invid Stockholm,
fordom Waldemarsön kallad, med Kungl. Maj:ts begivande uppstått åtskilliga
nya villabyggnader utöver dem, som tillförne funnits därstädes;
Då dessutom till allmänhetens kunskap kommit, att icke så få ansökningar
om ytterligare markupplåtelse lära dels hava inkommit, dels
alltjämt fortfarande inkomma, så har den farhågan flerstädes vunnit insteg,
att större eller mindre delar av Djurgården måhända kunde komma
att genom bebyggande förvandlas till ett slags modern villastad från att
vara en av de härligaste parker, en prydnad för Sveriges huvudstad,
en källa till uppfriskande glädje och trevnad för såväl dess invånare
som besökande icke-stockholmare. Yäl har en gensaga häremot i dessa

17

Första kammarens törsta tillfälliga utskotts utlåtande Nr / 7.

(lagar sett dagen, men för Djurgårdens bibehållande såsom öppen park
finnes dock icke någon annan säkerhet än, såsom i denna gensaga fullt
sant yttrades, det ingående personliga intresse och den förståelse av
vad Djurgården för den växande huvudstaden är och i allt högre grad
genom lämpliga anordningar kan bliva, som Konungen hyser och visar.
Villigt och vördnadsfullt må av huvudstadens invånare erkännas detta
intresse och denna förståelse, med tacksamhet för alla de åtgärder, som
på Konungens och den kungliga familjens initiativ vidtagits för Djurgårdens
förskönande, och huvudstadens invånare hysa den livligaste
övertygelse om, att kommande regenter med stor pietet skola bibehålla
detta genom sekler av deras företrädare visade intresse.

Då emellertid ingen vet en oviss framtid och de ändrade förhållanden,
som då till äventyrs kunna uppstå, må det icke synas olämpligt
att, om ock helt flyktigt, undersöka, huru rätteligen förhåller sig med
Djurgården och regentens dispositionsrätt.»

I fortsättningen lämnar motionären en historik över ägande- och
besittningsrätten till Djurgården i äldre tider samt redogör därefter för
innehållet i Riksens Ständers ovan omförmälda skrivelse av den 1 december
1809 och Kungl. Maj:ts i anledning härav fattade beslut.

Det tillfälliga utskott, till vilket ifrågavarande motion remitterades,
inhämtade av riksmarskalksämbetet bl. a. den upplysningen, att upplåtelserna
av byggnadstomter å Djurgården uppgingo till sammanlagt
några och femtio. Ingen av dessa upplåtelser hade laglig giltighet
längre än under Konungens regeringstid. Ämbetet meddelade vidare,
att avgifterna, ehuru låga, varit tillräckliga för bestridande av alla
omkostnader för Djurgårdens underhåll, förskönande och utveckling i den
omfattning, vari sådant hittills behöft ifrågakomma, Någon anledning
att för beredande av medel för sagda ändamål upplåta flera tomter för
bebyggande förelåg därför, enligt ämbetets uppgift, icke.

Ämbetet meddelade, att anledningen till senare upplåtelser icke varit
att bereda inkomster åt Djurgårdskassan, utan i stället den, att vissa
områden av Djurgården, särskilt i närheten av de större stråkvägarna,
blivit tillhåll för uteliggare och löst folk av alla slag, varigenom dessa
platser, långt ifrån att erbjuda någon trevnad eller behag, varit omöjliga
att plantera och hålla snygga. Lämpligaste sättet att avlägsna dessa
olägenheter hade ansetts vara att upplåta dem till bebyggande.

Enligt vad riksmarskalksämbetet vidare upplyste, var det ej dess avsikt
att tills vidare lämna flera upplåtelser av tomtplatser åt enskilda,

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 12 samt. 1 avel. 14 käft. (Nr 17.) 3

18 Första kammarens törsta tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17.

i intet fall på områdena bortom Bellmansro, dock med undantag av att
å de sistnämnda antagligen korame att uppföras ett boställe åt Djurgårdens
intendent.

För egen del ansåg utskottet, att det var tämligen tydligt, att, då
Stockholms stad utvidgats ända till Djurgårdens gränser, det ej kunnat
undvikas, att eu del byggnader, med den allmänna meningens gillande,
uppstått på den närmast staden liggande delen av Djurgården. Detta
hade så mycket mera varit nödigt, som staden hade ont om tomtplatser
för en del offentliga byggnader och tomtpriserna inom stadsområdet vore
så uppdrivna, att det skulle vara snart sagt omöjligt att få sådana offentliga
byggnader till stånd, om tomten för desamma skulle till gällande
priser inköpas.

I slutet av sitt utlåtande säger utskottet: »Det syfte, motionären
genom sin framställning velat tillgodose, synes utskottet synnerligen behj
ärtans värdi. Utan tvivel måste det framstå såsom en fosterländsk
angelägenhet, att Djurgårdens bebyggande icke må ske på ett sådant
sätt eller i eu sådan utsträckning, att Djurgårdens egenskap av öppen
park därav kan komma att lida. Men enligt utskottets mening har
motionen främjat detta syfte redan därigenom, att den i tid riktat den
allmänna uppmärksamheten på ifrågavarande förhållanden. Att Riksdagen
skulle, såsom motionären ifrågasatt, i skrivelse till Konungen frambära
sina önskningar härutinnan, synes utskottet ej vara av behovet påkallat.
Av den förestående utredningen framgår nämligen, att tomtupplåtelser
å ifrågavarande område under de senare åren icke ägt rum
i oroväckande utsträckning, samt att nödig pietet och omtanke ådagalagts
i fråga om användningen och underhållandet av Djurgårdsområdet.
Då härtill kommer, att någon bättre anordning än den nuvarande i syfte
att bevara Djurgårdens karaktär av eu öppen och obebyggd park näppeligen
torde kunna träffas, får utskottet hemställa, att förevarande motion
icke må till någon Andra kammarens åtgärd föranleda.»

Till utskottets utlåtande var fogad eu reservation av herr Lindqvist,
som, framhållande, att ehuru av utskottets utredning framgick, att risken
för att Djurgårdens södra del skulle bliva bebyggd i en sådan utsträckning,
att dess egenskap av öppen park därav kunde lida, icke syntes vara
avsevärd, ansåg, att, då frågan nu blivit bragt på tal inför Riksdagen,
det icke var olämpligt, att Riksdagen uttalade en önskan i motionens
syfte, och därför föreslog, att Andra kammaren ville för sin del besluta,
det Riksdagen i skrivelse till Konungen uttalade den önskan, att,

Första kammarans första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17. 19

om ytterligare tomter till bebyggande npplätes å kungl. ''Djurgårdens
södra del, d. v. s. den del, som begränsas av Djurgårdsbrunnsviken,
Djurgårdskanalen och stora segelleden, detta icke måtte ske i sådan utsträckning,
att Djurgårdens egenskap av öppen park därav måtte lida.

Under debatten i Andra kammaren konstaterade motionären, att bland
dem, som hade sig anförtrodd förvaltningen av Djurgården, skilda uppfattningar
gjort sig gällande beträffande Djurgårdskassans ekonomi, och att
man därför kunde befara, att vissa åtgärder beträffande Djurgården kunde
komma att vidtagas, som alla helst såge, att de undvekes. Det skäl,
som angivits för de senaste upplåtelserna, att man genom dom velat
avlägsna den olägenheten, att vissa platser å Djurgården blivit ett tillhåll
för uteliggare och löst folk av allehanda slag, fann talaren egendomligt,
och framhöll han, att samma syfte kunnat ernås genom att öka bevakningen.

Eeservanten betonade under instämmande av herrar Branting, Nyström,
Wavrinsky i Stockholm och Blomberg, att den föreliggande frågan
icke kunde sägas vara av uteslutande lokal natur. Emellertid framhöll
han den stora betydelsen, särskild! för Stockholms arbetarebefolkning, av
Djurgårdens fortbestånd såsom park. Gentemot utskottets uttalande,
att tomtupplåtelser å Djurgården ej skett i oroväckande utsträckning,
framhöll talaren vikten av ett ingripande från Eiksdagen, innan ett sådant
förhållande inträtt.

I enlighet med utskottets hemställan avslogs den ovannämnda av
herr Palme väckta motionen.

Till slut vill utskottet något beröra Djurgårdsfrågans behandling
vid 1908 års riksdag. I pressen hade lämnats uppgift om de låga
arrendeavgifter, som för de å Djurgården upplåtna fastigheterna erlagts
under den nyss förut afiidne konung Oscar II:s regeringstid. Meddelandet
därom väckte hos några den tanken, att de betydande inkomster,
som genom eu höjning av arrendeavgifterna kunde motses, skulle användas
till ändamål, som icke kunde räknas till de år 1809 fastställda, nämligen
Djurgårdens förskönande m. m.

Innan utskottet går in på redogörelsen för vad i föreliggande fråga
vid 1908 års riksdag framkom, vill utskottet erinra om att vid senaste
tronskiftet genomfördes betydande höjningar i ovan omförmälda arrendeavgifter.

Vid ovannämnda riksdag väckte herr C. B. Hellman m. fl. i Andra kammaren
motion angående dispositionsrätten till Djurgården och de kung!.

20 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17.

lustslotten. Motionärerna föreslogo, att ''Riksdagen vid sitt beslut rörande
utgifterna under första huvudtiteln måtte foga sådana villkor, att tidsenliga
och lämpliga bestämmelser bleve utfärdade angående såväl dispositionsrätten
över Djurgården, den s. k. Djurgårdskassan, dess förvaltning och revision,
som ock beträffande de kungliga lustslotten. I samma kammare väcktes
vidare en motion av herr F. W. Thorsson om att Eiksdagen ville i skrivelse
till Kung!. Maj:t anhålla om utredning och därpå grundade förslag
i syfte, att H. M. Konungens enskilda dispositionsrätt till kungl. Djurgården
måtte upphöra; samt att, intill dess denna H. M. Konungens dispositionsrätt
upphörde att gälla, förvaltningen av den s. k. Djurgårdskassan måtte
varda underkastad Riksdagens kontroll och revision.

Med anledning av de nu nämnda motionerna samt en motion i en
närbesläktad fråga hemställde statsutskottet, att Eiksdagen ville hos
Kungl. Maj:t anhålla om verkställandet av utredning, huruvida och i vad
män de till Djurgårdskassan inflytande inkomster kunde, förutom till det
med kassan för närvarande avsedda ändamål, användas jämväl till de
kungliga lustslottens underhåll, och att Kungl. Maj:t därefter ville till Riksdagen
inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

I motiveringen framhöll utskottet »önskvärdheten därav, att, till dess
den nu väckta frågan om dispositionen av Djurgården och Djurgårdskassan
blivit avgjord, ytterligare tomter å Djurgården icke må till enskilda
upplåtas». Vidare uttalade utskottet, att »tomtupplåtelser åifrågavarande
område under de senare åren icke ägt rum i oroväckande utsträckning
samt att nödig pietet och omtanka ådagalagts i fråga om
användningen och underhållet av Djurgårdsområdet.

Kamrarna beslöto i enlighet med statsutskottets ovannämnda hemställan
och avläto den 17 mars 1908 till Kungl. Maj:t eu skrivelse i
i överensstämmelse härmed.

Vid samma års riksdag avgavs eu kungl. proposition med framställning
att Eiksdagen måtte medgiva att för utförande av byggnadsoeh
reparationsarbeten vid Haga och Ulriksdals slott med därtill hörande
byggnader finge av den s. k. Djurgård sfonden användas ett belopp av
254,000 kronor.

Med anledning av denna proposition avlät Eiksdagen den 1 juni
1908 en skrivelse till Kungl. Maj:t, i vilken anfördes, att de berörda
reparationerna visserligen vore behövliga, men att, då de icke kunde hänföras
till underhållsarbeten, den av Eiksdagen tidigare samma år begärda
utredningen i hithörande frågor måtte verkställas, förrän medel

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17, 21

till reparationerna i fråga anvisades. Riksdagen biföll emellertid den
kungliga propositionen på det sätt, att den medgav att tills vidare och
till dess annorlunda bleve bestämt av de räntemedel, som tillfördes Djurgårdskassan
från Djurgårdsfonden, årligen finge för det ifrågavarande
ändamålet användas räntan å 254,000 kronor.

I enlighet med Riksdagens förut omnämnda skrivelse den 1 7 mars 1908
lät Kungl. Maj:t verkställa utredning, huruvida och i vad mån de till
Djurgårdskassan inflytande inkomster kunde förutom till de med kassan
för närvarande avsedda ändamål användas jämväl till de kungliga lustslottens
underhåll.

Ifrågavarande utredning uppdrogs åt den för behandling av med
Djurgårdens förvaltning sammanhängande frågor tillsatta kommitté, vilken
år 1908 framlade sitt betänkande i frågan. I detta upptogs Djurgårdsfondens
storlek till 1,007,525 kronor. Denna fond, som förvaltas av statskontoret,
men varav årliga räntan utbetalas till Djurgårdskassan, har
uppkommit därigenom, att Djurgården tillhörig mark vid olika tillfällen
första gången år 1884 inköpts dels av Stockholms stad och dels av vissa
allmänna institutioner, i vilken senare fall ersättning för mistad nyttjanderätt
influtit till fonden. Djurgårdskassans ränta beräknades av kommittén,
efter en räntefot å 4 procent, till 40,801 kronor. Kommittén
uppgjorde förslagsvis en beräkning över Djurgårdsförvaltningens årliga
inkomster och utgifter under åren 1910—1929. Enligt denna beräkning
skulle de ärliga inkomsterna uppgå till 239,143 kronor 30 öre
och utgifterna till 148,000 kronor, varigenom alltså skulle uppstå ett
årligt överskott å 91,143 kronor 30 öre.

Som resultat av kommitténs beräkningar framgår, att enligt dess
förmenande omkring 1 miljon kronor eller i medeltal 50,000 kronor
per år skulle utgöra det belopp, varmed Djurgårdskassan kunde för åren
1910—1929 bidraga till de kungliga lustslottens underhåll.

Riksmarskalksämbetet avgav yttrande över kommitterades utlåtande,
vari ämbetet med bestämdhet uttalade, att, sedan det övergångsskede förflutit,
varuti Djurgården för närvarande befunne sig med avseende bl. a.
på arrendeförhållandena — arrendena skulle först efter ett visst antal årkomma
till sitt normala belopp — djurgårdskassan vore i stånd att
bidraga till de kungliga lustslottens underhåll med belopp, som snarare
torde komma, att överstiga än understiga det av kommitterade ifrågasatta,

År 1910 medgav Riksdagen på framställning av Kungl. Maj:t, att
av Djurgårdskassans behållning samma år ett belopp av intill 25,000 kr.

Andra kammarens
tredje
tillfälliga, utskotts
yttrande.

22 Första kammarens forsta tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17.

finge användas till utförande av byggnads- och reparationsarbeten vid
Ulriksdals slott. Följande år anvisades för liknande ändamål ett belopp
av intill 42,000 kr. samt vid 1912 års riksdag för detta och följande år
sammanlagt 158,500 kronor.»

Efter denna historik av frågan anför utskottet följande:

»Utskottet delar motionärens uppfattning om önskvärdheten av Djurgårdens
bevarande i avsevärd utsträckning som öppen park. Vad södra
Djurgården beträffar, synes man ha grundad anledning att hoppas, att deri
fara, som här en tid syntes hota i form av tomtupplåtelser till villabyggnader
nu är förbi. Enskild besittningsrätt till delar av en offentlig
parks område är naturligen synnerligen olämplig och bör så mycket som
möjligt undvikas. En folkparks alla vackra platser bära vara för den stora
allmänheten tillgängliga, och det är med tillfredsställelse man iakttager,
att å södra Djurgården detta krav synes bli alltmer beaktat. Anläggningar
av nya vägar och framdragandet av strandpromenader på förut
avstängda områden peka i denna riktning.

A norra Djurgården uppträda däremot starka och å sin sida berättigade
intressen hotande mot detta områdes bevarande som öppen
park. Såväl, statsverkets ekonomiska intresse av tomtförsäljningar som
expansionsbekovet hos statens till huvudstaden förlagda institutioner har
givit anledning till inkräktningar på parkområdet, som, i och för sig
förklarliga, dock giva full aktualitet åt det av motionären framförda
spörsmålet. Då enligt utskottets förmenande visserligen betydliga delar
av norra Djurgården, men dock på långt när icke hela dess område,
böra ekonomiskt exploateras, synes utskottet därför starka skäl föreligga
att överväga, vad som lämpligen bör bibehållas som park och vad
som kan upplåtas till andra ändamål.

En storstads behov av öppna parker till motvikt mot den sammanpackade
befolkningens mer eller mindre ohygieniska liv är för allmänt
erkänt för att av utskottet behöva påpekas. Att Stockholms befolkning
i Djurgårdens vattenomslutna ängder äger tillgång till en naturpark av
säregen skönhet och enastående behag är även bekant. För denna befolkning
är det därför av utomordentligt intresse, att dessa skatter åt
densamma bevaras och göras genom lämpliga anordningar allt lättare
tillgängliga.

Sedan detta erkänts, möter den frågan, huruvida billigheten fordrar,
att staten genom underlåtenhet att exploatera delar av de markområden,

Första hammarens första tillfällig a utskotts uttalande Nr 17. 28

varom här är fråga, bör uppmärksamma ovan angivna behov, vars
tillfredsställande närmast är eu Stockholms stads angelägenhet. Utskottet
delar även härvidlag de synpunkter, som motionären framhållit, men vill
ytterligare understryka statens naturliga fordran att till gengäld röna
största tillmötesgående vid eventuella mellan havanden med Stockholms
stad.

Det är givetvis, såsom motionären framhåller, av stort fosterländskt
intresse, att svenskames huvudstad i all framtid omgives av eu väl bevarad
ursprunglig natur av utpräglat svensk typ. Men utskottet vill
även understryka motionärens erkännande av, att detta speciella naturskyddsintresse
ej må komma i första rummet, och vill som sin mening
uttala, att det ej får avsevärt inkräkta på Djurgårdens egenskap av att
vara Stockholms befolknings främsta tillflykts- och rekreationsort. I denna
sin egenskap är Djurgården så intimt förenad med vår huvudstads
historia, att ingen svensk önskar, att den traditionen skall brytas, utan
att Djurgårdens minnesrika platser i sitt ursprungliga skick skola bevaras
till glädje och nytta även för kommande generationer av vår huvudstads
och vårt lands befolkning.

På grund av vad ovan anförts och under hänvisande för övrigt
till de vid detta utlåtande såsom bilagor fogade yttranden av riksmarskalksämbetet
och intendenten vid kungl. Djurgården får utskottet hemställa,
att Andra kammaren för sin del ville besluta, det riksdagen, under
uttalande av den önskan, att kungl. Djurgården vid Stockholm i sä stor
utsträckning som möjligt bibehålies såsom naturlig park, i skrivelse till
Kungl. Magt anhåller, att utredning måtte verkställas, så att snarast
möjligt en lämplig gräns kunde fastslås för de områden, som borde såsom
park för all framtid bevaras.»

Ifrågavarande hemställan har bifallits av Andra kammaren; och har Andra kantdetta
kammarens beslut delgivits Första kammaren, som hänvisat även- maremhedui
det till förberedande behandling av sitt första tillfälliga utskott.

Då utskottet delar den uppfattning, som funnit uttryck i Andra utskottet.
kammarens beslut, får utskottet hemställa,

att Första kammaren, med biträdande av Andra
kammarens beslut, för sin del villo besluta, det Riksdagen,
under uttalande av den önskan, att kungl.

24 Första kammarens första tillfälUya utskotts utlåtande Nr 17.

Djurgården vid Stockholm i så stor utsträckning som
möjligt bibehålies såsom naturlig park, i skrivelse
till Kung!. Maj:t anhåller, att utredning måtte verkställas,
så att snarast möjligt en lämplig gräns kunde
fastslås för de områden, som borde såsom park för
all framtid bevaras.

Stockholm den 15 april 1913.

På utskottets vägnar:

HUGO HAMMABSKJÖLD.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet huva närvarit: herrar
Hammarskjöld, Stadener, Hallberg, Sandler, Bergqvist, Malmborg och Oscar Olsson.

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17. 25

Bilaga A.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 14 nästlidne februari har Eders Kungl. Maj:t
anbefallt riksmarskalksämbetet att avgiva av Riksdagens Andra kammares tredje
tillfälliga utskott begärt yttrande över en inom kammaren av herr Starbäck väckt
motion, om skrivelse till Eders Kungl. Maj:t angående kungl. Djurgårdens bevarande
i största möjliga utsträckning såsom naturlig park.

Efter det intendenten för kungl. Djurgården i ärendet avgivit infordrat,
här bifogat utlåtande, får riksmarskalksämbetet, med föranledande av den nådiga
remissen, i underdånighet anföra följande.

Då det åligger riksmarskalksämbetet att yttra sig över ovanberörda inom
Riksdagen väckta ännu under beredning varande förslag, i fråga om den staten
tillhörande, under Eders Majestäts enskilda disposition ställda kungl. Djurgården,
har riksmarskalksämbetet ansett sig, med hänsyn till frågans nuvarande läge’
för närvarande endast böra framhålla, att bevarandet av såväl södra som norra
Djurgården i egenskap av naturpark för Sveriges huvudstad utgör det mål, vartill
riksmarskalksämbetet, i den ämbetet anförtrodda förvaltning av kungl. Djurgården,
städse strävar och har vid denna förvaltning iakttagits, att djurgård skassans
medel alltid i främsta rummet användas till kungl. Djurgårdens förskönande
och förbättrande.

I detta sitt arbete har riksmarskalksämbetet och kungl. Djurgårdens förvaltning
ofta erhållit stöd, såväl av den stora allmänheten, särskilt huvudstadens
egna innevånare, som även genom de uttalanden i förevarande ämne, vilka tid
efter annan förekommit inom Riksdagen, detta senare särskilt beträffande södra
Djurgården och frågan om dess vidare bebyggande.

I avseende å norra Djurgården hava — i flera fall på grund av statsmakternas
egna initiativ och beslut — åtskilliga större eller mindre områden upplåtits
för statsinstitutioner och allmännyttiga ändamål, och hava dessa upplåtelser
enligt riksmarskalksämbetets uppfattning numera erhållit så stor omfattning, att
för framtiden stor varsamhet i sådant avseende torde böra iakttagas, för att icke
kungl. Djurgårdens ovanberörda huvudändamål, beträffande dess norra del, måtte
i allt för hög grad äventyras.

En riksdagens skrivelse till Eders Kungl. Maj:t i den riktning och med
den motivering ifrågavarande motion avser, skulle därför av riksmarskalksämbetet
endast kunna uppfattas såsom ett ytterligare stöd för de strävanden
ämbetet sedan en lång följd av år gjort till sina, men vilka gentemot statsmakternas
egna direkta ingripande icke alltid förmått göra sig gällande.

Stockholm den 1 mars 1913.

Underdånigst

L. Douglas.

Reinhold Rudbeck.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 12 sam, l. lärd. 14 käft. (Nr 17.) 4

26

Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 17.

Bilaga B.

Till Riksmarskalksämbetet.

Anmodad inkomma med yttrande med anledning av nådig remiss rörande
av Riksdagens Andra kammares tredje tillfälliga utskott begärt yttrande över
motion ifråga om kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga utsträckning
såsom naturlig park får jag vördsamt anföra följande:

Av motiveringen i herr Starbäcks motion framgår, att anledningen till densamma
vore de under senare år gjorda tomtupplåtelserna å norra Djurgården;
å den södra Djurgården hava efter är 1908 också icke upplåtits några nya tomter
för bebyggande, utan endast om- och tillbyggnader av äldre villor förekommit
samt i ett par fall nybyggnad å sedan gammalt upplåtna tomter.

De å den norra Djurgården gjorda tomtupplåtelserna, dels för försäljning,
dels för en del statsinstitutioner, hava med Hans Maj:t Konungens godkännande
gjorts av Kungl. Maj:t och Riksdagen.

Att emellertid ett fortsatt upplåtande i så stor utsträckning, som hittills
skett, icke skulle kunna få fortgå i längden, då detta skulle menligt inverka å
parkområdena, har för kungl. Djurgårdens förvaltning stått fullt klart och hava
även under de tvenne sista åren gjorda framställningar om upplåtelse av tomtplatser
avstyrkts, då genom ett bifall till desamma enastående vackra naturområden
skulle blivit spolierade.

Skall Djurgårdens ursprunglighet och dess skogsparker kunna bevaras,
fordras icke blott att dessa skötas utan framförallt att de så mycket som möjligt
förskonas från större eller mindre byggnadskomplex. Med dessa följa ju, att
åtskilligt med skog måste nedhuggas, markens uppgrävning för kloak-, gas- och
elektriska ledningar, maskinhus med stora skorstenar, från vilka röken utgör eu
verklig fara för skogens bestånd.

Det är därför alldeles nödvändigt att de områden av kungl. Djurgården,
som skola bevaras, bliva tilltagna i stort och är detta därjämte av största betydelse
med hänsyn till den stora folkmängd, som här kan erhålla en tillflyktsort,
få hämta frisk luft och stärka sig genom olika sport.

Genom byggnadsverksamhetens utsträckning runt omkring Stockholm och
uppkomsten av flera förstäder hava också naturparksområdena i betydlig grad
minskats, varför det är så mycket angelägnare att tillvarataga, vad som i den
vägen i stadens omedelbara närhet ännu finnes kvar.

Förnekas kan dock emellertid icke att en del områden å norra Djurgården
finnas, som utan några olägenheter, därest så skulle komma att behövas, kunde
lämpa sig för tomtupplåtelser.

Stockholm den 24 februari 1913.

C. Ad. Öhrström.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1913.