Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 16. 1
Nr 16.
Ankom till Riksdagens kansli den 15 april 1913 kl. 3 e. m.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 16, i anledning
av en av herrar Stadener och Gullberg väckt
motion, nr 36, angående skrivelse till Konungen i fråga
om åtgärder för vinnande av sakkunnig behandling inom
vederbörande statsdepartement av de s. k. kyrkoärendena.
I en inom Första kammaren av herrar Stadener och Gullberg väckt
motion, nr 36, i vars syfte herr Holmquist instämt, och vilken hänvisats
till kammarens första tillfälliga utskott, har hemställts, att Riksdagen
ville i skrivelse till Konungen anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes vid
behandlingen av statsdepartementens omreglering särskilt taga i övervägande,
vilka åtgärder kunna anses lämpliga för tillgodoseende av
kravet på en sakkunnig behandling av de så kallade kyrkoärendena.
Motionen utgår från det förhållandet, att Kungl. Maj:t genom särskilda
beslut av den 13 november resp. 11 december 1908 dels tillsatt
eu kommitté med uppdrag att, efter verkställd utredning, inkomma
med utlåtande och förslag rörande förändrad organisation av kommerskollegium,
dels också utsett kommitterade för verkställande av undersökning
och upprättande av förslag angående förändrad indelning och
organisation av statsdepartementen.
De sålunda utsedda kommitterade inkommo den 18 november
1911 till Konungen med utlåtande och förslag om upprättande inom
ett omorganiserat civildepartement av en avdelning för sociala ärenden
under namn av socialstyrelsen. I samband med detta utlåtande lämBihang
till Riksdagens protokoll 1913. 12 samt. 1 avd. 13 käft. (Nr 16.)
Motionen.
2 Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 16.
nade departementalkommitt.erade en redogörelse i sammanträngd form
för de av samma kommitterade följda huvudgrunder för statsdepartementens
indelning och organisation. Denna redogörelse kom 1912
års Riksdag till hända i förening med Kungl. Maj:ts då aflämnade proposition
om inrättande av nyssnämnda socialstyrelse.
Motionen erinrar om departementalkomraitterades granskning av
statsdepartementens nuvarande organisation och arbetssätt. Den första
erinran, vartill denna granskning givit kommitterade anledning, innehöll,
att erforderlig fackkunskap vid regeringsärendenas behandling i statsdepartementen
och särskilt vid deras föredragning i statsrådsberedningen
i allmänhet icke förefunnes. För att avhjälpa detta missförhållande
syntes dels de så kallade centrala ämbetsverken böra i en icke ringa
omfattning inflyttas i departementen, dels fackmannaelementet böra tillerkännas
inflytande vid ärendenas beredning. Den sist angivna åtgärden
skulle innebära, att representanter för den praktiska erfarenheten
brukades såsom rådgivare inom departementen. Dessa rådgivare
borde icke utses för olika tillfällen, vilket endast skulle leda till en
fortsättning på kommittéarbetets vägar. De borde utses för viss tid
och sålunda utgöra en permanent hjälp åt beredningsarbetet. Härigenom
skulle deras biträde vara snabbare tillgängligt, erbjuda mera enhetlighet
samt företagas under ökad känsla av ansvar. Olika former
kunde tänkas för detta biträde av fackmän: antingen, fullmäktige, vilka
såsom ledamöter inträdde i ett ämbetsverk vid handläggning av vissa
ärenden, eller sakkunniga, som vore anställda vid ett verk eller tillfälligt
inkallades, i båda fallen för att biträda, då deras hjälp ansåges
behövlig, eller slutligen ett råd av utanför förvaltningen stående personer
med uppgift att avgiva yttranden i ärenden, vilka förelädes detsamma,
ävensom gatt självt göra framställningar inom området för sin
kompetens.
Sedan motionen därpå erinrat om 1912 års Riksdags beslut att
inrätta en socialstyrelse och att vid dess sida ställa ett socialt råd, fördelat
på< vissa sektioner, till vilket erfarna och praktiska män skulle
kallas, påvisas i motionen, hurusom för de så kallade kyrkoärendenas
beredning, vare^sig de handläggas inom ecklesiastikdepartementet eller
— såsom fallet är med ärenden af kyrkolagsnatur — inom justitiedepartementet,
tillgång till sakkunskap av det praktiska livets art saknas
för. det departementala arbetet. Motionärerna finna detta så mycket
betänkligare, som sedau en viss tid tillbaka de religiösa förhållandena
inom nationen undergått betydande omgestaltning och i alla händelser
äro i behov av en framsynt omvårdnad. Det synes under dessa för
-
3
Första kammarens första tillfälliga utskotts ståtande nr 16.
hållanden för motionärerna naturligt, att vederbörande statsdepartement
behöver tillgång till ett sakkunnigt råd, som står i direkt beröring
med den religiösa sidan av nationens liv. Med framhållande av denna
från mönstret av det sociala rådet hämtade form för sakkunnighetens
tillgodoseende, vilja dock motionärerna icke föreslå Riksdagen att på
frågans nuvarande stadium uttala sig för denna form såsom den avgjort
fördelaktigaste, utan hemställa endast om skrivelse angående övervägande
av åtgärder, som kunna anses lämpliga för tillgodoseende av
kravet på en sakkunnig behandling av de så kallade kyrkoärender.
Utskottet delar den av motionärerna uttalade mening om behöfligheten
av sakkunskap inom vederbörande statsdepartement vid beredning
av de äreuden, som gälla religiösa angelägenheter. Att dessa ärenden,
enligt utskottets mening, blivit från juridisk och administrativ synpunkt
med omsikt och skicklighet handlagda, är för utskottet angeläget att
framhålla. Men utskottet förmenar, att på det nu ifrågavarande området,
likaväl som inom andra grenar av statsförvaltningen, departementalkommitterades
uttalande är tillämpligt i hvad angår den av nämnda
kommitterade framhållna nödvändigheten, att vid sidan om juridisk och
administrativ kompetens jämväl finnes att tillgå erforderlig fackkunskap
av praktisk art.
Frågan om åvägabringande av dylik fackkunskap vid de nu ifrågavarande
ärendenas behandling har länge dryftats inom intresserade
kretsar. Saken har förts på tal vid överläggning inom Riksdagens
kamrar, vid konferenser av kyrklig art, i kyrkomötet, i petitioner
från olika sammanslutningar samt i pressen. Att behovet av frågans
lösning blivit kännbarare, ju längre den uppskjutiis, är naturligt. I
samma mån som de sociala förhållandena komplicerats, hava också de
traditionella formerna för nationens religiösa liv kräft, på åtskilliga
punkter, omgestaltning eller förnyelse. Att i nya tidslägen vidmakthålla
och fortbilda den religiösa odlingen måste givetvis fordra successiva,
väl avvägda och tidsenliga reformer, vilka näppeligen kunna träffas utan
tillgång till sakkunskap på sagda område.
Att lösningen av denna fråga hittills företett svårighet, torde
delvis hava berott på den splittring, som inom statsförvaltningen ägt rum
beträffande hithörande ärenden. Vissa grupper av dessa ärenden hava
tillhört ecklesiastikdepartementet, andra åter justitiedepartementet. Utskottet
har emellertid aktgivit därpå, att departementalkommitterade i
sitt utlåtande av den 18 november 1911 förklarat sig ärna föreslå sammanförandet
av samtliga dessa grupper till ett och samma statsdeparte
-
Utslcottet.
4 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 16.
merit. Kommitterade motivera denna åtgärd, bland annat, med följande
ord: »Det synes naturligt, att den speciella erfarenhet, som vinnes
genom en lags tillämpning eller genom förvaltningsgöromål i övrigt,
vilka mer eller mindre indirekt höra samman med lagen, bör medföra,
att lagstiftningen i största möjliga mån följer förvaltningsgrenarne åt.
Lösningen av de olikartade spörsmål, som i det moderna samhället
alltjämt uppstå, blir också här tryggad därigenom, att ansvaret för
densamma, i vad den sker genom lagstiftning, vilar å den förvaltningsgren,
som besitter den största och mest allsidiga sakkunskapen på området,
och som därför bäst bör kunna bedöma, huru vid sådan lagstiftning
olika intressen böra tillgodoses, och vilka verkningar kunna
beräknas av olika lagstadganden.»
Då utskottet antager, att i överensstämmelse med dessa av departementalkommitterade
uttalade grundsatser de olika, hittills splittrade
grupperna av ärenden, som röra nationens religiösa intressen, bliva
sammanförda inom ett och samma statsdepartement, så finner utskottet
en gynnsam situation inträda för åvägabringande av tillgång till sakkunnigt
biträde vid dessa ärendens behandling.
Vad angår formen för åstadkommande av denna sakkunnighet, så
har i motionen närmare redogjorts för möjlighet av dess anordning
i gestalten av ett sakkunnigt råd, inrättat enligt mönstret av det
sociala rådet. Utskottet vill för sin del icke i frågans nuvarande läge
intaga ståndpunkt till denna sida av saken. Säkerligen kunna, åtminstone
mot vissa detaljer i vad motionen på denna punkt anför, vägande
anmärkningar framställas. Utskottet inskränker sig därför till att i
detta sammanhang uttala den uppfattning, att den tillgång till sakkunnighet,
som må anses böra beredas hithörande regeringsärenden, bör
vara av, såvitt möjligt, permanent och allsidig art. Dess användning
synes nämligen icke böra bero på tillfälligt inkallande, utan fast hellre
böra utgöra ett regelbundet återkommande led i ärendenas behandling.
Dess sammansättning bör jämväl medgiva fullgott utrymme åt lekmannaelementet
vid sidan om den prästerliga kompetensen.
Utskottet har, såsom av det nu sagda framgår, behjärtat motionens
syfte. Men då utskottet inhämtat, att departementalkommitterade
redan i väsentliga delar slutfört sitt arbete och inom den närmaste
tiden komma att aflämna förslag till statsdepartementens omreglering
och till reformer i departementens arbetssätt, finner utskottet lämpligt,
att Riksdagen avvaktar sagda förslag, vadan utskottet hemställer,
5
Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 16.
att förevarande motion icke måtte till någon
Första kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 15 april 1913.
På utskottets vägnar:
HUGO HAMMARSKJÖLD.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit: herrar
Hammarskjöld, Stadener, Hallberg, Sandler, Berg qvist, Malmborg och Oscar Olsson.