Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
1
/
Nr 12.
Ankom till Riksdagens kansli den ö april 1913 kl. 1 e. m.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 12, i
anledning av en av herrar Stadener och Gullberg väckt
motion, nr 68, angående skrivelse till Konungen i fråga
om införande av en friare för samling sbildning inom
svenska kyrkan.
I eu inom Första kammaren af herrar Stadener och Gullberg väckt
motion, nr 68, i vars syfte herr Holmquist instämt, och vilken hänvisats
till kammarens första tillfälliga utskott, har hemställts, att Riksdagen ville
i skrivelse till Konungen anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda,
huruvida och under vilka villkor en friare församlingsbildning inom svenska
kyrkan kunde äga rum, samt för Riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kan föranleda.
Till stöd för ifrågavarande hemställan hava motionärerna anfört följande:
»Det
torde få anses som en erkänd sak, att uniformitet i religiösa
samfundsformer numera är omöjlig och mångenstädes uppfattas såsom obehörigt
tryck på personligheten. Därmed är ingalunda uttalat, att av samhället
erkända former kunna undvaras. På det religiösa området som annorstädes
inom folklivet samlar sig utvecklingen småningom inom vissa samfundsmässiga
former, vilka, då de vunnit stadga, begära erkännande. Till
en dylik punkt i utvecklingen torde de religiösa förhållandena i vårt folk
nu hava kommit.
Konventikelplakatet borttogs 1858, sockenbandet löstes 1859. Men
Bihang till riksdagens protokoll 1013. 12 samt. 1 avd. 9 käft. (Nr 12.) 1
Motionen.
2 '' Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
det behövliga positiva arbetet från samhällets eller lagstiftningens sida på
tidsenliga former för församlingslivet uteblev. Territorialförsamlingens begrepp
var emellertid i väsentliga delar rubbat. Om det än blivit i princip
fasthållet, så har dock en upplösning och eu oreda inträtt, ur vilka
det är ett trängande behov att framkomma till klarhet och stadga. Detta
behov torde vara erkänt inom ganska olika grupper af vårt religiösa folkliv.
Under det sista halvseklet ha stora delar av landet sett fri församlingsbildning
inom kyrkan utbreda sig. Det är möjligt, att denna församlingsbildning
icke under sitt tidigare skede företett fastare former. lvu
har det emellertid, särdeles i vissa delar av riket, nått sådan tradition och
styrka, att frågan om sättet för dessa församlingars erkännande föreligger.
En allvarlig påminnelse härom lämnades sistlidne riksdag, då tillstånd begärdes
åt föreståndare för religiösa samfund inom kyrkan att förrätta
dop och jordfästning.
Till erinran om frågans omfattning må, med bruk av den så kallade
dissenterskattekommitténs uppgifter, som avse år 1905, anföras, att sagda
år räknade svenska baptistsamfundet 44,656 medlemmar, svenska missionsförbundet
87,306 medlemmar, metodistkyrkan 14,979 medlemmar. Härtill
kommer det betydande antal, Evangeliska Fosterlandsstiftelsens missionsföreningar
upptaga, samt några mindre sammanslutningar.
Det bör av dessa rörelsers kvarstannande inom kyrkan kunna dragas
slutsatsen, att frågan icke löses genom erbjudandet att utträda och att
bilda dissentersförsamlingar. Det torde för övrigt kunna betvivlas, att den
kyrka, som önskar att vara folkkyrka i verklig mening, gör rätt eller är
befogad att, då någon meningsskiljaktighet uppstår, icke föreslå annan
lösning än denna: gå ut och bilda dissentersförsamling. I varje fåll är
det tvdligtvis icke denna form av samvets- och lärofrihet, som efterfrågas.
Finnes det icke eu bättre gestaltning av friheten? Bör icke den,
som med månget band är fäst vid sina fäders religiösa institution, men
som, under trycket av nya tider och nya erfarenheter, i något visst hänseende
omformat sin religiösa tankegång, äga rätt att kvarstå i det nationella
religionssamfundet! Som en oförtjänt kränkning känner han uppmaningen
att gå sin väg. Frihet icke utom kyrkan, icke vid sidan om
kyrkan, utan frihet inom den gamla, av honom trots allt med tillgivenhet
omfattade kyrkan: det är detta han begär. Spörsmålet blir då, om fria
religiösa samfundsformer kunna erhålla existensrätt och erkännande inom
den nationella kyrkoorganisationen.
Problemet är ingalunda nytt i historien. Det är fasthellre av syn -
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12. 3
nerligen gammalt datum. Det torde kunna sägas, att redan Birgitta var
en frireligiös personlighet med såväl läroåskådning som författningsideal,
vilka avveko från medeltidens officiella kyrka, och kring vilka, om dissenternamnet
fästats vid dem, kunnat uppväxa kamporganisationer. Men man
löste problemet. Man tillät rörelsen att gruppera sig i brödra- och systerkretsar.
Ur liknande kretsar hämtade kyrkan mer än en gång sina bästa
män. Man fick ur dem ett fromhetsliv, av vilket territorialförsamlingarna
hade det största gagn.
Aven Luther kände frågan och anade dess lösning. I hans framtidsbild
av evangelisk kristenhet ingick vid sidan om eller inom territorialförsamlingen
möjlighet till personalförsamling, i vilken människor, som i
varandra sågo bröder och systrar, kunde sammansluta sig för uppbyggelse,
sakramentsförvaltning och inbördes tukt.
I åtskilliga protestantiska folkkyrkor arbetar man för närvarande på
lösningen av denna fråga. I Norge har år 1911 »kirkekommissionen» inkommit
med förslag om de villkor, under vilka bildande av personalförsamlingar,
erkända av statliga och kyrkliga myndigheter, skulle kunna äga
rum inom kyrkan.
Att lösningen av frågan om personalförsamlingar inom kyrkan erbjuder
svårighet kan icke bestridas. Särskilt noga måste övervägas förhållandet
mellan den tänkta församlingsbildningen och den gamla territorialförsamlingen.
Att denna måste fortfarande bestå är nödvändigt redan av
religiöst pedagogiska skäl. Men just nu präglas samvaron mellan åtminstone
vissa religiösa grupper i vårt folk av en märkbar fördragsamhet och
av aktning för varje ärlig övertygelse i hithörande frågor. Om lösningen
eftersökes i detta sinnelag, torde den vara möjlig att finna utan alltför
stora svårigheter.»
Frågan om friare församlingsbildning blir i vårt land icke av betydelse
förrän hän emot mitten av det förra seklet. Enstaka ansatser till friare uppfattning
gåvo sig nog till känna, men i stort sett hade det religiösa folklivet
prägel av fast enhetlighet. Bedan vid Uppsala möte 1593 erhöll detta sitt
uttryck i följande klara och tydliga uttalande: »Man hade både av exempel
såväl som av förfarenhet både uti främmande land såsom eljest förnummit
ingenting skadligare vara uti något konungarike än tvist och oenighet, och
intet nyttigare och gagneligare eller det som mera förbinder hjärtan tillsamman
än sämja och enighet och särdeles i religionen».
Statens rätt att upprätthålla den religiösa enhetligheten inom nationen
Historik.
Tiden före
1800-talets
mitt.
4 Första lcammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
fastslogs genom westfaliska freden, som erkände grundsatsen, att varje
stat ägde frihet att självständigt bestämma den kyrkliga trosbekännelse,
som den ville omfatta eller hos sina undersåtar godkänna, dock under
förbehållen frihet för dem, som hade annan kyrklig tro, att ur landet
utflytta.
Under inflytande av denna grundsats tillkommo 1686 års kyrkolag
liksom i stort sett även det så kallade konventikelplakatet eller Kungl.
Maj:ts plakat och förbud av 1726 »angående de olovliga sammankomster,
vilka uti enskilda hus till en särskild och enkannerlig gudstjänsts förrättande
anställas, samt deras straff, som därmed beträdas».
Yisserligen meddelades, i synnerhet under 1700-talets senare hälft, tillstånd
till religionsutövning, med vissa bestämda förbehåll och inskränkningar,
åt mosaiska trosbekännare och åt utländska undersåtar av främmande
tro, vilka bosatte sig i landet. Men dessa undantag rubbade icke
den strängt enhetliga gestaltningen av nationens religiösa liv.
Emellertid var läget
vid 1800-talets mitt
väsentligen förändrat.
Yissa
Konventikel
''hävande
1858 trakter av landet hade uppleft fria religiösa rörelser, som stundom leddes
°bandetseiö av Pr^™nl) stundom av lekmän. På några enstaka håll uppträdde visserlisande
1859. gen dogmatiska särmeningar i eu eller annan punkt, men på andra åter begärdes
endast liturgisk frihet, och på alla slutligen åstundades vidgade
möjligheter till sammanslutningar vid sidan av kyrkoförsamlingen.
Ställningen belyses på ett ingående sätt af lagutskottet vid 1856—58
års [Riksdag. Med anledning av Kungl. Majrts proposition angående utvidgad
religionsfrihet och vissa därmed gemenskap ägande ämnen yttrade lagutskottet,
att tidens behov riktade sig mot ernående av större frihet inom
den bestående svenska kyrkan, varför utskottet till rubrik begagnade orden:
»Om friheten inom den svenska kyrkan». Utskottet uttalade därvid
bland annat: »Blickar man nu omkring sig, så kan icke emotsägas, att
man erfar en andlig rörelse och en oro inom kyrkan, som hon ej synes
mäktig att bekämpa. Men varthän syftar denna rörelse? Yadan kommer
denna oro? Tränger man ned i djupet, så upptäcker man snart att striden
i själva verket icke rörer det väsentliga eller själva den lära, kyrkan
bekänner, utan de former, vari läran oss kungöres. Man finner, hurusom
folket allt mer och mer vaknar till en innerligare tro, till en sannare
gudsfruktan, med ett ord, hurusom ett djupare religiöst liv synes uppspira;
och det är detta liv, som nu påtränger med ropen på tillfredsställelse, på
lossande av former, vilka hindra den andliga rörelsen, och på en frihet,
Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 12. 5
vilken kyrkans nuvarande författning ej medgiver. Därav oron i sinnena.»
Utskottet fortsätter: »Uti det föregående har utskottet antytt behovet av
ett friare utrymme för det andliga livet än den svenska kyrkans författning
nn medgiver. De som med uppmärksamhet följt de religiösa rörelserna,
som särdeles under senare decennier hos oss uppenbarats och alltjämnt
vuxit i omfång, hava ej heller kunnat med likgiltighet betrakta
dessa rörelser, ej vara blinda för de faror för kyrka och samhälle, som därav
kunde bliva en följd, och således ej heller sluta örat till för de från nära
nog alla landsändar framställda fordringar på eu frihet inom kyrkan, som
tillfredsställer de andliga behoven och lugnar de upprörda sinnena.»
Utskottet föreslår därpå konventikelplakatets upphävande och sockenbandets
lösande, varom Eiksdagen jämväl tillskrev Konungen. Kungl.
Maj:t utfärdade 1858 och 1859 förordningar i överensstämmelse härmed.
Den första av dessa förordningar tillförsäkrade medlemmar av svenska kyrkan
rätt till gemensamma andaktsövningar utan prästerskapets ledning.
Den senare gav rätt att till sakramentsförvaltning bruka annan prästman
än sockenprästen.
Dessa förordningar avsågo inomkyrkliga förhållanden. För utom
svenska kyrkan stående, så kallade främmande trosbekännare utfärdades
förordningen av 1873. Lagutskottet vid sagda års riksdag, som tillstyrkte
densamma, underlät icke att i följande ordalag betona månheten
om kyrklig enhet: »Det lärer få antagas såsom obestridligt, att
kyrkans enhet alltid måste betraktas såsom en fördel för samhället och att
lagstiftningen följaktligen bör göra allt vad på densamma ankommer, så vitt
det ej strider emot religionsfrihetens grundsatser, för att bibehålla denna
enhet.»
Emellertid hade genom 1858 och 1859 års nyssnämnda förordningar icke Förslag om
träffats anstalt för tillgodoseende av de friare religiösa rörelsernas behov av sarnfundsmässiga
former. Man hade tillsvidare förbisett nödvändigheten att
skapa förbindelseleder mellan nationens nedärvda religiösa organisation och
dessa nya företeelser. Försök att häva detta förbiseende gjordes visserligen
efter någon tids förlopp, men utan framgång.
Yid kyrkomötet 1868 motionerade dåvarande professorn, sedermera biskopen
C. A. Cornelius, att »prästseminarier måtte varda inrättade i alla
stiftstäder, där utexaminerade folkskollärare eller med dem i kunskapsmätt
jämförliga personer kunde erhålla nödig teoretisk och praktisk utbildning
för prästkallet, ehuru utan rättighet att varda ordinerade annat än vid
6 Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
förefallande brist på akademiskt bildade prästkandidater, och utan ansökningsrätt
till pastorat, såvida de icke genom ett inför vederbörande domkapitel
avlagt disputationsspecimen eller på annat sätt styrkt sig hava
förvärvat en med de akademiskt bildade prästernas kunskapsmått jämförlig
teologisk lärdom». Såsom motiv anförde förslagsställaren utom prästbristen
följande: >1 synnerhet i våra dagar har erfarenheten visat, huruledes
många lekmän utan teologisk underbyggnad uppträda såsom ordets förkunnare
och därvid onekligen ofta röja stor naturlig fallenhet och inre kallelse
för predikoämbetet. Toges sådana personer om hand och utrustades
med redig och klar insikt i Guds ord och vår kyrkas bekännelse, så skulle
kyrkan i dem utan tvivel kunna erhålla mången gång verkliga kapaciteter,
om vilka hon nu går miste.»
I liknande syfte väcktes vid samma kyrkomöte motion av lektorn
J. Widén, som önskade ett evangelistämbete åt lekmän, vilka hade »beläsenhet
i bibelordet jämte försvarlig förmåga att enkelt och redigt detsamma
förklara». Såväl denna som föregående motion avslogos.
Yid 1878 års kyrkomöte väcktes av professor Sigurd Eibbing en
motion av följande innehåll: »Det är bekant, att den lekmannaverksamhet
inom kyrkan, som består i andliga föredrag av så kallade kolportörer eller
andra församlingsmedlemmar, vilka icke äro präster, i våra dagar vunnit
eu ganska stor utbredning, vilken åtminstone i vissa delar av landet är i
ständigt tilltagande. Att försöka hindra eller inskränka denna verksamhet
synes mig — även om man, mot vad som är händelsen, ansåge sådant
möjligt — varken billigt eller önskvärt — — —. Fastmera har ifrågavarande
lekmäns uppträdande såsom lärare i religion och predikanter, vilket
vi i våra dagar bevittna, ofta —• från början måhända över huvud taget
— framkallats av ett verkligt religiöst behov — — —. Det lärer knappast
behöva sägas, att om någonsin, så företrädesvis i våra dagar framstår
såsom en av kyrkans ändamål förestavad och för dess eget kraftfulla bestånd
nödig uppgift att inom sig förena och till enig samt genom enigheten
stark medverkan med sig förena och i sig sammanhålla alla dem, vilka
väsentligen äro livade av samma anda och bestämda av samma motiv, som
äro eller böra vara kyrkans egna. Därför framstår ock oeftergivligheten
av åliggandet för kyrkan att söka anvisande av ett sätt för de kyrkans
medlemmar, som, ehuru icke präster, anse sig kallade att mera direkt och
aktivt verka såsom lärare och ledare i religionens tjänst, och vilkas hithörande
verksamhet i anseende till ledande principer och syfte väsentligen
överensstämma med kyrkan. Jag tager mig friheten föreslå, det kyrko
-
Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12. 7
mötet behagade besluta, att underdånigt anhålla, det täcktes Ivungl. Maj:t,
genom sakkunnige män eller på sätt Ivungl. Maj:t lämpligast synes, låta
utarbeta och för nästa sammanträdande kyrkomöte framlägga förslag om
sådana anordningar, genom vilka kyrklig befogenhet kan lämnas lekmän,
som därtill äro benägna och prövas lämpliga, att, enligt kyrklig myndighets
anvisning och under dess ledning, genom religiösa föredrag verka i
den svenska lutherska kyrkans tjänst och till den svenska församlingens
bästa.»
Denna motion avstyrktes av vederbörande utskott, som förmenade, att
»åtskilliga tecken antyda en början till en vaknande insikt, att, om lekmannapredikan
skall bliva till välsignelse, så måste denna ställa sig i samband
med kyrkans ämbete och under dess uppsikt.» Motionen avslogs.
Yid 1883 års kyrkomöte yttrade i inlämnad motion klockaren Sven
Eosenberg bland annat följande: »Det bör erkännas, att senare årens lagstiftning
i vårt fädernesland icke obetydligt lossat på banden i dessa avseenden.
Men jag kan icke finna annat än att vad man gjort endast
varit negativt och huvudsakligen framkallat av tidsandans fordringar på
mildhet och humanitet i lagstiftningen och ingalunda i ändamål att därigenom
framkalla de andliga gåvor och krafter, som möjligen kunna finnas
inom församlingen — — -—. Det kan icke, utan mot bättre vetande,
förnekas, att under mer än ett halvt århundrade en kraftig och ganska
allmän religiös väckelse genomströmmat vårt kära fädernesland — — —.
Den önskan har länge och tämligen allmänt uttalats, att den andliga lekmannaverksamheten
måtte kunna inordnas i kyrkans tjänst. Jag har mig
dock icke bekant, att från kyrkans sida något försök blivit gjort till ett
sådant inordnande, men väl att de tillbjudna lekmannatjänsterna blivit tillbakavisade
— — ■—. Jag föreslår, att kyrkomötet måtte för sin del besluta
och hos Ivungl. Maj:t underdånigst anhålla om en sådan utsträckning
och förändring av stadgandet i 19 kap. 5 § av kyrkolagen, att prästerskapet
bemyndigas att till biträde i församlingsvården använda därtill
lämpliga, begåvade och bekännelsetrogna lekmän för predikande, förhörsoch
uppbyggelsesammankomsters hållande samt möjligtvis även vid distribuerande
av Herrens heliga nattvard i kyrkan.» Motionen avslogs.
Yid 1888 års kyrkomöte föreslog dåvarande domprosten, sedermera
biskopen E. I. Keijser, att kyrkomötet skulle hemställa, »att Ivungl. Maj:t
täcktes i nåder vidtaga de åtgärder i lagstiftningsväg, som prövas nödiga
och lämpliga till förekommande av att kyrkliga handlingar förrättas av
personer, som därtill sakna laglig befogenhet».
8
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
Under överläggningen yttrade prosten, sedermera biskopen N. J. O.
H. Tlind ström: »Kyrkan har alltid varit angelägen om att så kringgärda
utförandet av dessa handlingar, att de skulle vara skyddade för all profanering,
och inom vår svenska kyrka har helgden av dem alltid varit djupt
inristad i folkets hjärtan. Ku är emellertid fara för handen, att medvetandet
om dessa kyrkliga handlingars allvar och helgd skulle slappas och
försvinna. Det har nämligen varit vår tid förbehållet att bliva den, då
utförandet av dessa handlingar: dop, utdelande av den heliga nattvarden,
vigsel, begravning, allt mer och mer skulle tagas om hand av vem som
helst. Får detta fortgå ostraffat och ohämmat, kan följden icke bliva annan
än den, att, medan de, som veta vad de äga i Herrens heliga handlingar
inom församlingen, djupt såras i sina samveten, det släkte, som uppväxer
under intrycket av dessa kyrkliga handlingars utförande utom området för
församlingens kult och av vilken församlingsmedlem som helst, snart förlorar
all känsla för det heliga, en känsla, utan vilken ingen varaktig gudaktighet
kan finnas».
Biskopen G. Billing yttrade under samma överläggning: »Denna motion
innebär en maning till den svenska kyrkan att icke blott förändra en eller
annan liten lagparagraf utan ock att anställa eu grundlig revision av allehanda
abstrakta principer, vilka gått och gällt såsom axiomatiska, men
vilka äro varken axiomatiska eller sannfärdiga. — —- Ställningen i landet
är sådan att detta års kyrkomöte icke synes böra åtskiljas utan att man
begärt att Kungl. Maj:t ville tillse, om icke något kunde göras med anledning
av här överklagade missförhållanden».
Motionen bifölls av kyrkomötet, men lagstiftning i föreslagen riktning
bär icke ägt rum.
Försök att bereda lekmannaverksamheten erkänd plats inom det nationella
kyrkosamfundet hade alltså företagits men misslyckats. Orsaken
till denna utgång torde bland annat ligga däri, att icke lekmannaverksamhetens
betydelse blivit tillfullo insedd samt att, där dess värde uppskattats,
dock icke de framställda förslagen inrymt densamma tillräcklig rörelsefrihet.
Lekmannaverksamheten hade nämligen småningom utvecklat sig till
församlingsbildande verksamhet. Av den till andaktsöfning samlade åhörarekretsen
hade blivit en religiös förening, av föreningen blev församling
med föreståndare och medlemmar. Det var naturligt att dessa friförsamlingar,
efter uppnående av stadga och fasthet, skulle erfara behov av samhällets
erkännande genom lagstiftning.
9
Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
Vid riksdagen 1899 inlämnades av lektor P. P. Waldenström en Förslag till
motion om skrivelse till Konungen med anhållan »att Kungl. Maj:t m^JörZingar.0''
låta utarbeta samt för Riksdagen snarast möjligt framlägga förslag till sådan
ändring i eller tillägg till Lag om registrerade föreningar den 28 juni
1895, att samma rättigheter, som enligt denna lag tillkomma föreningar
för ekonomisk verksamhet, må tillförsäkras även föreningar av annan art».
Lagutskottet, som samtidigt behandlade liknande motion av annan motionär,
tillstyrkte motionen och yttrade: »Utskottet finner förevarande motioners
syfte förtjäna beaktande. Med den stora utsträckning, föreningsväsendet
erhållit i vårt land, blir det ett mer och mer kännbart behov
att erhålla laglig reglering av jämväl sådana föreningar. —--Osäker
heten
i fråga om föreningarnes rättsliga natur sträcker sig även till deras
inre förhållanden. Utskottet vill i sådant hänseende erinra, hurusom spörsmålet,
i vilken form rättsgiltiga beslut i föreningens angelägenheter skola
fattas, mången gång föranlett svårigheter, särskilt då fråga varit om avyttrande
av förening tillhörig fastighet. Lagstiftningens ingripande jämväl
på detta område torde sålunda kunna anses av behovet påkallat».
Riksdagen beslöt i överensstämmelse med utskottets tillstyrkan, och
Kungl. Maj:t tillsatte 1901 en kommitté, som bland sina medlemmar räknade
lektorn P. P. Waldenström, och som 1903 inlämnade förslag till lag
om registrerade föreningar för annan än ekonomisk verksamhet. Förslaget
undergick sedan ytterligare bearbetning och förelädes Riksdagen 1910.
Lagutskottet tillstyrkte detsamma med vissa ändringar. Första kammaren
antog för sin del förslaget med någon ändring. Andra kammaren avslog
förslaget med, bland annat, den motiveringen, att det syntes allt för omfattande
och invecklat, vad anginge så kallade ideella föreningar, varför
kammaren, med bifall till motion av herr J. Byström, föreslog Riksdagen
att anhålla om nytt förslag till lagstiftning särskilt för ideella föreningar.
Förslaget hade alltså förfallit, men behovet av ordnade rättsförhållanden
för sä kallade ideella föreningar hade allmänt erkänts. Under överläggningen
i Andra kammaren hade meddelats ett av lektorn P. P. Waldenström
avlåtet yttrande av följande innehåll: »Enligt min mening vore det
en stor skada, om Riksdagen skulle avslå det nu föreliggande förslaget.
Det är sant, att genom dess# upphöjande till lag skulle många församlingar
och andra föreningar nödgas underkasta sig åtskilliga besvärligheter, som
de nu icke ha. Men dessa besvärligheter äro dock ingenting att tala om
i jämförelse med nyttan av reda och klarhet i de kristliga föreningarnas
borgerliga ställning.»
Bihang till riksdagens protokoll 1913. 12 samt. 1 avd. 9 käft. (Nr 12.) 2
10
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
Sedan myndigheter och föreningar av olika slag därpå ånyo yttrat sig,
varvid bland annat utröntes att kända ideella föreningar utgjorde 9,702
med 1,130,654 medlemmar, därav föreningar med religiöst syfte 2,245 med
182,828 medlemmar, framlades i en kunglig proposition för Riksdagen
1911 nytt förslag till lag om ideella föreningar särskilt för sig samt i
enklare form. Ett flertal motionsvis gjorda ändringsförslag eller avslagsyrkanden
framkommo. Bland annat anmärktes, att förslaget, med förbiseende
av föreningslivets behov att självt välja sina former, allt för mycket
inblandade sig i dess inre angelägenheter.
Lagutskottet tillstyrkte emellertid förslaget med viss ändring. Första
kammaren godtog detsamma. Andra kammaren avslog det efter ett anförande
av herr J. Byström, som yttrade: »Jag skulle vilja uttala den
önskan, att, då en blivande lagstiftning kommer att utarbetas, man må
taga sådan hänsyn till föreningslivet, att man skiljer på den olika arten
av föreningar så långt detta är möjligt.---Ifäst vore, att det bleve en
särskild lag för religiösa och fromma organisationer och en annan lag för
fackföreningar och med dem likställda sällskap.»
Försöket att genom lagstiftning om så kallade ideella föreningar förvärva
åt friförsamlingar en genom lag ordnad ställning inom samhället
hade alltså icke lett till önskat resultat. Överläggningen hade slutat med
insikten om behovet av särskild, lag för religiösa organisationer utan sammanblandning
med föreningar av icke religiös art.
Förslag om Fråga kan då bliva, om icke ärendet i själva verket till sin natur
i''stiftning'' berör kyrkolagstiftningens område. I så fall uppstår spörsmålet, i vilken
omfattning Riksdagen kan antagas vara villig upptaga ärenden, som tillhöra
kyrkolagstiftningen. Yid åtskilliga tillfällen har Riksdagen härom
uttalat sig.
Redan 1833 uppdrog Kung! Maj:t åt en kommitté att uppgöra förslag
till kyrkolag och kyrkostadga!-. Förslaget, som huvudsakligen utarbetats
av biskopen J. H. Thomander, avgavs 1846, men ledde icke
till någon åtgärd och bragtes icke inför Riksdagen.
Sedan 1868 års kyrkomöte begärt kyrkolagens omarbetning, uppdrog
Kung], Maj:t 1869 åt en kommitté att besöka en revision av kyrkolagen.
Förslag av denna kommitté, bland vars ledamöter ärkebiskopen A. IL
Sundberg befann sig, avgavs 1873, men föranledde endast åtgärd av begränsad
omfattning.
11
Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
Yid 1888 års riksdag väcktes ånyo fråga om kyrkolagens revision.
Lagutskottet avstyrkte motionen under förklaring, att det vore ändamålsenligare
att fortgå på de partiella reformernas väg. Båda kamrarna, därav
Andra kammaren utan votering, biföllo emellertid motionen, och Biksdagen
anhöll, att Kung!. Maj:t täcktes låta utarbeta dels ny kyrkolag, dels därpå
grundade kyrkostadga!''. Kung!. Maj:t uppdrog dock åt den kommitté,
som 1890 tillsattes, och i vilken biskopen G. Bildlig ingick, endast uppgiften
att utarbeta förslag till ändringar i kyrkolagen.
Kyrkomötet 1903 hemställde på motion av landshövding E. Holmquist
för andra gången om revision av kyrkolagen. Med hänvisning härtill inlämnade
herr Hugo Hammarskjöld till 1905 års riksdag motion om samma
revision under erinran bland annat, att i Finland, som icke syntes erbjuda
gynnsammare förutsättningar för liknande lagstiftningsarbete än Sverige,
den gamla kyrkolagen av år 1686 blivit 1868 utbytt mot en ny. Lagutskottet .
hemställde om bifall till motionen, som bifölls av Första kammaren, men
avslogs av Andra kammaren.
Slutligen hemställde vid 1908 års riksdag herr K. J. Ekman om
revision av kyrkolagen under framhållande bland annat, att de friare religiösa
rörelserna vore stadda i fortgående utveckling, vilket föranledde frågan, i
vad mån ett samarbete på grundvalen av gemensam tro kunde äga
rum, och på vad sätt tidsenliga former för det religiösa livet kunde
skapas. Lagutskottet avstyrkte motionen under uttalande, att det vore
mera ändamålsenligt att fortgå på de partiella reformernas väg. Åtta
reservanter hade emellertid velat tillstyrka motionen, som bifölls i Första
kammaren och avslogs i Andra kammaren.
Det förefaller sålunda, som vore av Biksdagen de partiella reformernas
väg tills vidare anvisad såsom mest gagnelig.
Utskottet tillåter sig först att i korthet återgiva vad som kunnat in- Utskottet,
hämtas från andra protestantiska länder i frågan om friare församlings- ^ndinqsbilåbildning.
ning i andra
De protestantiska länder med statskyrkoorganisation, med vilka järn-protgJ^l.s ''a
förelse kan ske i nu föreliggande fråga om friare församlingsbildning, äro
ganska få. I England, liksom överhuvud i protestantiska länder med
reformert kyrkobildning, har dissenterlagstiftningen fått sin snart sagt
klassiska mark, varför också separatkyrkorna, som bildats vid sidan om
statskyrkan, blivit synnerligen talrika. I den protestantiska delen av
Tyska riket är den så kallade »Gemeinschaftsbevegung» av jämförelsevis
12
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
yngre tillkomst och torde icke äga fastare former, även om den redan på
vissa håll åstadkommit rätt svårlösta komplikationer. De länder, som
kunna i detta sammanhang bliva föremål för mera bestämt aktgiyande,
äro i någon mån Skottland men framför allt Danmark och Norge.
I Skottland har ända sedan 1874 skillnaden i författning, bekännelse
och gudstjänstordning mellan statskyrkan och frikyrkan varit så gott som
ingen. Olikheten har bestått nästan uteslutande i statskyrkans ekonomiska
beroende av staten. Därför bär i verkligheten frikyrkan utgjort de personella
församlingarnas kyrka och statskyrkan har varit de territoriella församlingarnas
kyrka. Att förhandenvaron av dessa båda former för församlingsbildning
varit gagnelig, bestyrker en flera decennier långvarig erfarenhet.
Fromhetslivets egna intressen, det religiöst sociala arbetets för
samhället så nyttiga utförande samt det teologiska studiet hava i lika män
utvecklats. Framför allt har i detta land, där religiösa stridigheter fordom
så länge rådde, fördragsamhet och ömsesidigt erkännande inträtt. Bästa
beviset härpå torde vara, att man därstädes nu synes vara ense om en
förening av stats- och frikyrkan under bibehållande av varderas församlingstyper.
Större likhet med förhållandena i vårt land förete emellertid våra •
nordiska grannkyrkor.
Under inflytande av Grundtvigs tankar om nödvändigheten av större
frihet inom den nationella kyrkan fick Danmark 1868 sin första » Yalgmenighedslov».
Den har senast 1903 blivit ånyo genomsedd. Med valgmenighed»
förstår lagen den icke territoriella församling, som bildas av
minst 20 hushåll, vilka anställa till föreståndare en person, som är eller
kan bliva präst i den nationella kyrkan. Om minst 10 av stiftarna bo i
samma territoriella församling, kunna de erhålla tillstånd att å lämplig tid
bruka denna församlings kyrka. Församlingsordning upprättas i varje särskilt
fall. Församlingen avlönar själv sin föreståndare, men en eller två
annexförsamlingar kunna ansluta sig till den egentliga moderförsamlingen
och dela den ekonomiska tungan. Alla kulthandlingar, som utföras av de
territoriella församlingarnas präster, kunna ockå utföras av församlingens
föreståndare och äga samma kyrkorättsliga giltighet.
Ursprungligen möttes förslaget om dylika personella församlingar med
häftigt motstånd. Eikets samtliga biskopar utfärdade en gemensam förklaring,
att förslagets genomförande skulle medföra den nationella kyrkans
upplösning. Fn protest, undertecknad av bland andra 800 präster, insändes
till Riksdagen. Säkerligen skall den allmänna meningen numera
Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12. 13
medgiva, att de sålunda uttryckta farhågorna icke besannats. Tvärtom
torde redan möjligheten att inom statskyrkan bilda personella församlingar
hava varit till gagn. Det torde också kunna antagas, att denna församlingsbildning,
även om den icke tagit några större dimensioner, utgjort en icke
betydelselös utjämning mellan den officiella kyrkan och den omfattande
religiösa rörelsen av huvudsakligen lekmannakrafter, som i Danmark benämnes
»inre missionen».
En bekräftelse härpå utgör för övrigt den omständigheten, att man nu
i Norge synes böjd att utvidga kyrkoorganisationen med en liknande församlingsbildning.
Sedan därstädes år 1908 blivit tillsatt en kunglig kommission
för att, bland annat, utarbeta förslag till reviderad författning för
den norska kyrkan, har sagda kommission, vars ordförande varit sogneprest
Th. KTaveness, jämte övriga förslag år 1911 inlämnat »Udkast til lov
om sognebaandets lösning og valgmenigheder».
Detta förslag avviker i några här nedan nämnda avseenden från motsvarande
danska lagstiftning. Så kan till präst för en personell församling
godtagas även den, som icke avlagt akademisk examen, men i sin verksamhet
visat sig äga kallelse och duglighet att betjäna en församling. För
övrigt kan han anställas under vissa villkor som kyrkoherde eller annan
prästerlig tjänstinnehavare även i territoriell församling. Vidare kan en
personell församling i sin församlingsordning fastställa särskilda villkor för
tillhörighet till församlingen. Yttermera kan en dylik församling tillerkännas
rätt till avvikelse från eljest inom norska kyrkan bruklig ordning.
I sin motivering till detta lagförslag yttrar kommissionen följande:
»I vår tid med dess starka utveckling av individualiteten händer det, att
man nog kan erkänna andras fromhetsliv, men ändå icke helt och fullt
tillgodogöra sig formen för deras uppbyggelse, emedan tanke- och känslolivet
utvecklats på annat sätt. Vill man i vår tid bevara församlingslivet,
så måste man därför lämna de olikartade grupperna, i synnerhet där en
stark andlig rörelse avsatt särmärken, frihet att sammansluta sig inom det
nationella kyrkosamfundets gränser. Gör man icke detta, utan vill med
hjälp av sockengränsen tvinga alla in i samma led, så uppstår faran att
man avsöndrar och avskiljer det, som var levande och som självt skulle
haft gagn av delaktigheten i kyrkans gemensamma arv.»
Vad aneår förhållandena inom vårt land, anser utskottet, att länet se- behovet av
? t Fj > > O IttQStljtfllYlQ
dan åtskillig tid tillbaka påfordrat den utredning angående friare för sann om friare
lingsbildning, som motionärerna föreslagit. Då konventikelplakatet 1858
14 Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
upphäfdes, och då sockenbandet 1859 löstes, voro dessa åtgärder utan
tvivel av tiden påkallade. Samvetsfrihet och fromhet hava i lika mån
haft gagn härav. Men saken hade även en annan sida. Genom dessa åtgärder
rubbades vissa av de förutsättningar, på vilka nationens religiösa organisation
vilade. I synnerhet måste svårigheten att konsekvent fasthålla
församlingens territoriella karaktär snart uppstå. Man synes emellertid
icke strax hava insett dessa följder. I varje fall träffade man ingen anstalt
för att efter de nya förhållandena anpassa församlingslivets yttre former.
Att härutinnan ägt rum ett förbiseende av allvarsam art torde numera
ej kunna förnekas.
Under det halvsekel, som senast förflutit, har den livligaste utveckling
ägt rum å olika områden inom samhället och icke minst inom det
religiösa folklivet. De mest påtagliga bevisen härför utgöra de fria sammanslutningarna
inom kyrkan. Säkerligen äro förändringarna i åskådning
och arbetsmetod mycket djupgående även inom strängt kyrkliga kretsar,
men därstädes hava de yttre nedärvda formerna bevarats, och förändringen ter
sig därför icke så iögonfallande. På de håll däremot, varest det religiösa
livet brutit sig nya strömfåror vid sidan om de gamla kyrkliga formerna, träder
förändringen tydligt i dagen. Understundom har det gått därhän, att
den gamla territorialförsamlingen i själva verket blivit upplöst i personella
församlingar, grupperade kring kyrkliga eller frikyrkliga ledare.
Utskottet har icke att om denna utveckling uttala något omdöme vare
sig i berömmande eller klandrande riktning. Utskottet har endast velat
erinra om densamma för att framhålla det verkliga läget. Till ytterligare
belysning kan tjäna att ur den statistiska framställning, som avgavs vid
det så kallade frikyrkomötet i Stockholm 1910, meddela, att vid 1909 års
slut de tre största frikyrkliga sammanslutningarna tillsammans räknade ett
medlemsantal av 167,449 personor, därav ungefär 100,000 tillhörande Svenska
Missionsförbundet.
Det låter visserligen säga sig, att nu anförda antal till frikyrkliga
församlingar anslutna personer icke är synnerligen stort, om man jämför det
med landets invånareantal i dess helhet. Och det är även oemotsägligt, att
nationens religiösa behov i långt större omfattning tillgodoses av den kyrkliga
organisationen än av de frikyrkliga sammanslutningarna, som inom
henne bildats. Det kan därför också med skäl påstås, att den kyrkliga
organisationen äger större anspråk på lagstiftningens intresse än de frikyrkliga
sammanslutningarna.
Men härvid måste beaktas (ten anmärkningsvärda omständigheten, att,
15
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
med undantag för en grupp av metodister, befinna sig de frikyrkliga sammanslutningarna
inom den nationella kyrkan. Därigenom blir i själva verket
frågan om dessa sammanslutningar en kyrklig fråga av stor betydelse.
Den vinner dessutom i räckvidd därigenom, att dessa sammanslutningar,
trots sitt begränsade medlemsantal, utöva ett avsevärt religiöst inflytande
på många, som icke definitivt ingått i deras led.
Om dessa friare sammanslutningar kvarstannat på det mera tillfälliga
föreningslivets stadium, kunde man mot frågans upptagande invända, att
lagstiftning i nu ifrågavarande omfattning icke vore påkallad. Men i verkligheten
hava sagda sammanslutningar övergått till organisationer med församlingskaraktär.
Härigenom hava ständiga och allt mera omfattande svårigheter
uppstått för såväl det kyrkliga som det frikyrkliga församlingslivet,
såsom fallet städse måste vara, då samfundsformer uppstå och vinna anslutning
vid sidan om de officiellt erkända formerna. Så länge endast enstaka
fall förekomma, föreligger möjligen ingen anledning att lagstifta.
Men då företeelsen övergår till fasta och ständigt återkommande typer av
organisation, kan samhället icke utan bestämda olägenheter dröja att tillse,
huruvida lagbestämda rättigheter och skyldigheter böra fastställas.
För övrigt hava de förefintliga friförsamlingarna själva givit tillkänna
sitt behov av större reda och klarhet i sin ställning inom folksamhället.
Såsom av i det föregående lämnad historik framgår, gjordes, på yrkande
från bland annat även frikyrkligt håll, under åren 1899—1911 försök att
genom lagstiftning för så kallade ideella föreningar bereda dessa friförsamlingar
en lagfäst tillvaro. Försöket ådagalade, innan det uppgavs, att friförsamlingarnas
särkynne såsom religiösa sammanslutningar ansågs påkalla
en från all annan föreningslagstiftning skild lag för religiösa föreningar.
Behovet av laga bestämmelser angående friare församlingsbildning
framgår likaledes av de senast vid 1912 och innevarande års riksdagar
gjorda framställningar om befogenhet för lekman att med önskad legal
verkan utföra vissa kulthandlingar, t. ex. dop. Bifall till dylik framställning
måste enligt utskottets mening förutsätta att vederbörande friförsamling
och dess föreståndare vid prövning befunnits lämpliga såsom erkända
religiösa organisationer och erkända offentliga funktionärer. Lagstiftningen
måste alltså fastställa formerna för ernående av sådant erkännande.
Till ytterligare bestyrkande av behovet av nu åsyftad lagstiftning kan
jämväl tjäna det uttryck ledaren av Svenska Missionsförbundet, förre
lektorn P. P. Waldenström, givit åt sin önskan om friare församlingsbildning.
Vid åtskilliga tillfällen har han uttalat sig härom. Vid kyrkomötet
16 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
1909 yttrade lian: »Vi ha i Sverige en statsadministration, som tillgodoser
de administrativa intressena i landet, med vissa områden, som kallas
län; vi ha ock en institution, som tillgodoser de rättsliga, juridiska intressena
i landet, med vissa bestämda områden, de så kallade domsagorna.
På samma sätt skulle statskyrkan ersättas med en institution, som, bunden
vid socknarna, hade att tillgodose de andliga, de religiösa intressena.
Prästerskapet där skulle vara statens representanter för att bevaka de andliga
intressena i statens syfte, för statens ändamål. Sedan skulle det vara
för alla, som på allvar ville vara kristna, fritt att inom dessa socknar bilda
kristna församlingar.-»
Utskottet delar ingalunda den anförda talarens mening, att statskyrkan
bör utbytas mot en annan statsinstitution, som skall vara ny, men dock
vara alldeles lika omfattande, äga alldeles samma prästerliga tjänstemän
och fortfarande tillgodose nationens religiösa intressen. Vad som under
sådana omständigheter i verkligheten skulle utbytas, är svårt att finna.
Utskottet har emellertid anfört ovanstående yttrande för att fästa uppmärksamheten
vid det uttalade önskemålet, att liktänkande må kunna inom
territorialförsamlingen bilda personella församlingar under av lagstiftningen
godtagna former. Och utskottet förmenar, att ett bifall till motionen skulle
innebära ett bifall till sagda önskemål.
Inom den
nationella
kyrkan bör
minoritetens
rätt tillvaratagas
genom
friare församling
sbildning.
Med det nu sagda anser sig utskottet hava påvisat, att behov av utredning
angående friare församlingsbildning föreligger. Att utskottet härvid
erinrat om de frikyrkliga sammanslutningarna, torde vara naturligt.
Men av denna omständighet får icke dragas den slutsatsen, att utskottet
anser en utredning böra företagas enbart eller ens huvudsakligast med
tanke på dem, som redan organiserat sig i friförsamlingar, så godt omständigheterna
det tillåtit. Det har icke sällan visat sig, att rörelser, som
redan organiserat sig, ogärna eller åtminstone först efter viss betänketid
ingå på ändringsförslag. På grund härav vågar utskottet icke förvänta
något livligare bifall från redan förefintliga friförsamlingar, men föreställer
sig utskottet i varje fall att dessa friförsamlingar och deras representanter
icke kunna hava något att invända mot åstadkommande av friare försam
-
lingsformer inom kyrkan till deras tjänst, som vilja därav begagna sig.
Utskottet anser att den föreslagna reformens värde är förnämligast av
förebyggande art. Dess betydelse torde kunna sammanfattas så, att den ger
den kyrkliga organisationen förmågan att vidga sig efter tidens och människornas
krav. Den tillförsäkrar utrymme åt olika riktningar. Den till
-
IT
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
varatager minoritetens rätt och strävar att såvitt möjligt förekomma ofruktbara
religiösa slitningar.
I en kyrkoorganisation, som omfattar så gott som ett helt folk, måste
givetvis finnas olika ståndpunkter, några i närmaste anslutning till den
mera officiella åskådningen, andra mer eller mindre avlägsna härifrån, men
alla på något sätt fästade vid den religiösa tradition, som det gemensamma
samfundet representerar. Numera är tydligtvis det gamla samhällsidealet,
att få alla att tänka lika, tala och tro lika, uppgivet. Det finnes under
sådana förhållanden endast två vägar att välja: antingen eu upplösning så
småningom i lika många separatsamfund, som det gives riktningar, eller
ock frihet inom det gemensamma samfundet för olika riktningar. Utskottet
håller den sista vägen för den riktiga. Att vid dess beträdande friheten
måste iakttaga de gränser, vilkas kränkande skulle betyda samfundets
sprängning, är givet. Men å andra sidan är samfundet intresserat av att
medgiva största möjliga tanke- och rörelsefrihet, enär denna tillförsäkrar åt
det hela den rikedom, som livets större mångfald och skiftning städse medför.
Tillämpas det nu sagda på enskilda fall, så betyder det, att möjlighet
bör beredas åt den minoritet, som kan tänkas av olika anledning uppstå,
att kvarbliva inom den nationella kyrkoorganisationen genom att därstädes
bilda egna församlingar.
Anledningarna till sådan församlingsbildning kunna vara av mycket
olika slag. I våra dagar har individualiteten utvecklats därhän, att det
ofta nog är omöjligt för en församlingspräst att vara för alla församlingsmedlemmar
vad han borde vara. Det behöver icke vara något personligt
fel å någondera sidan. Det kan helt enkelt vara så stor skillnad i tankeoch
känsloliv, att förbindelse icke uppstår. Eu del av församlingen kan
till sist befinna sig utanför församlingsledarens räckvidd och känna sig i
saknad av den religionsvård, som åstundas.
I andra fall kunna verkliga missförhållanden av personlig eller saklig
art föreligga. Det kan vara lynnes- eller karaktärsfel. Det kan vara lärotvister,
stundom å ganska oväsentliga punkter o. s. v. Det vore en fördel,
om möjlighet funnes att avveckla dylika konflikter inom samfundsramen, i
stället för att såsom nu anvisa söndring och skilsmässa för alltid såsom
den enda lösningen. Det bör i dessa och liknande fall givas tillfälle för
de intresserade att bilda församling inom kyrkosamfundet.
Utskottet anser sig icke böra närmare ingå på undersökning angående
detaljerna i en eventuell lagstiftning angående friare församlingsbildning.
Dessa detaljer tillhöra givetvis den begärda och nödvändiga utredningen.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 12 samt. 1 avd. 9 käft. (Nr 12.) 3
18 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
Åtskilligt material till tjänst för denna utredning föreligger i erfarenheten
från andra protestantiska länder, där motsvarande förhållanden redan framkallat
lagstiftningsåtgärder eller förberedande undersökningar. Men sannolikt
måste på åtskilliga punkter andra bestämmelser träffas för att i vårt
land tillmötesgå behoven. Så torde exempelvis böra beaktas de uttalanden,
som gjorts såväl i kyrkomötet som eljest angående nödvändigheten att bereda
lekmän vidgad befogenhet på det religiösa arbetsfältet. Dessa uttalanden
kräva uppmärksamhet icke minst i en tid, då på grund av prästbrist
församlingsvården mångenstädes endast med svårighet kan tillgodoses. Tvenne
grundsatser synas emellertid i denna och liknande frågor böra behärska
utredningen. Å ena sidan måste tillses, att det väsentliga i kyrkosamfundets
trosliv och organisation bevaras. Å andra sidan måste inom kyrkosamfundet
medgivas den rörelsefrihet, utvecklingen visar vara behövlig
och gagnelig.
Utskottet vill slutligen framhålla, att tvekan nog kan uppstå, huruvida
tidpunkten är gynnsam eller icke för en reform av det slag, motionen
avser. Man kan undra, om icke större enhetlighet i tänkesättet på det
religiösa området borde avvaktas. Men fara är att utvecklingen icke går
i riktning mot enhetlighet i meningar. Utskottet har för sin del trott sig
finna, att det enande allt mer måste sökas på viljans och arbetsuppgiftens
område. Arbete för gemensamma uppgifter med frihet att välja mellan
olika arbetsmetoder utgör nog den mark, på vilken samförstånd bäst framväxer.
Det föreliggande förslaget utgår tydligen från denna uppfattning,
då det åsyftar att bereda utrymme för individuell frihet på ett arbetsfält,
som fortfar att vara gemensamt.
Med anledning av det sagda hemställer utskottet,
att Riksdagen ville i skrivelse till Konungen anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och
under vilka villkor en friare församlingsbildning inom
svenska kyrkan kunde äga rum, samt för Riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 3 april 1913.
På utskottets vägnar:
HUGO HAMMARSKJÖLD.
19
Första kammarens forsta tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hade närvarit: herrar Hammarskjöld,
Stadener, Hallberg, Sandler, Bergqvist, Oscar Olsson och Valerius
Olsson.
Reservation
av herrar Hammarskjöld, Bergqvist och Valerius Olsson, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon Första
kammarens åtgärd föranleda.
av herr Oscar Olsson beträffande vissa delar av motiveringen.