Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 30.

1

Nr 30.

Ankom till Riksdagens kansli den 23 maj 1913 kl. 5 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning av väckta motioner
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående rätt för kommun
att besluta ersättning till innehavare av kommunalt förtroendeuppdrag
för mistad arbetsförtjänst och direkta
utgifter i och för uppdraget.

Närvarande: Herrar Eden, Branting, Hellberg, Clason, Bellinder, Mannbeimer, von
Geijer*, Sehlin*, Wavrinsky, von Mentzer, Bergqvist, von Bahr, Magnusson
i Tumhuf, Larsson i Västerås, Räf, Karlsson i Fjäl*, Bogren, Jönsson
i Slätåker, Wallin och Säfstrand.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Till konstitutionsutskottets handläggning hava hänvisats tvenne likalydande
motioner, nämligen nr 71 i Första kammaren av herr Gerhard
Magnusson och nr 166 i Andra kammaren, av herrar Tengdahl, Anderson
i Råstock och Strid, och hava dessa motioner av utskottet upptagits till
samtidig behandling. Motionärerna ha föreslagit Riksdagen att besluta
»att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utarbetande och framläggande
för Riksdagen av tillägg till kommunalförordningarna av innebörd,
att kommunerna berättigas besluta ersättning till innehavare av kommunala
förtroendeuppdrag för mistad arbetsförtjänst och för direkta utgifter
i och för sådana uppdrags fullgörande».

Till stöd för sina förslag hava motionärerna anfört följande:

»Vid 1912 års riksdag väcktes i Andra kammaren en motion (nr 104)
gående ut på skrivelse till Kungl. Maj:t angående sådant tillägg till komBihang
till Riksdagens protokoll 1913. 5 saml. 27 käft. (Nr 30—31.) 1

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 30.

Utskottets

yttrande.

munalförordningarna, att de, som väljas till kommunala förtroendeuppdrag,
berättigas — enligt närmare bestämmelser — till ersättning för
mistad arbetsförtjänst och för direkta utgifter i och för sådana uppdrags
fullgörande.

Vid sitt avstyrkande av motionen påpekade konstitutionsutskottet i
sin mycket välvilligt hållna motivering, att det ej vore riktigt att begära
rätt till ersättning för mistad arbetsförtjänst etc., utan kommunen borde
ha rätten att besluta s. a. s. från fall till fall.

Detta var också motionärernas mening, om den också måhända var
mindre lyckligt uttryckt. Denna rätt saknar nu kommunen — eller åtminstone
anses den sakna den — och i anledning därav uppstå åtskilliga
betänkliga förhållanden, resulterande i, att det ökade inflytande, som
småfolk av alla slag skulle få på de kommunala angelägenheterna i och
med den nya röstskalan, blir mer eller mindre illusoriskt — detta därför,
att fattigt folk icke kunna åtaga sig kommunala uppdrag på grund
av de med desamma ofta förenade förlusterna. Angående detta förhållande,
som påpekades redan i förra årets motion, upplyser vidare en här
bifogad undersökning, som verkställts av Sveriges socialdemokratiska kommunalförbund.

Behovet av en stadgad rätt på här avhandlade område belyses av
åtskilliga uttalanden till denna undersökning. I brist på sådan stadgad
rätt inträffar t. ex., att

1) kommunen medger ersättning för förluster, beslutet överklagas,
Konungens befallningshavande godkänner, men Kungl. Maj:t upphäver
detsamma;

2) kommunen medger ersättning, men bägge instanserna underkänna
beslutet, men detsamma upprepas och står fast i brist på överklagning;

3) kommun avslår ersättning och det är omöjligt — åtminstone för
arbetarepartiet — att sätta upp kandidat;

4) kommun medger ett visst år ersättning för förluster, reseutgifter
o. d., men indrager ersättningen ett följande år under alldeles oförändrade
omständigheter, m. m. dylikt.»

Såsom av motionärerna erinrats väcktes vid 1912 års riksdag i
Andra kammaren en motion (nr 104) gående ut på skrivelse till Kungl.
Maj:t angående sådant tillägg till kommunalförordningarna, att kommunala
förtroendemän skulle berättigas till ersättning för mistad arbetsförtjänst
och för direkta utgifter i och för sådana uppdrags fullgörande.

Konstitutionsutskottet avstyrkte motionen, men yttrade i sitt utlåtande,
att det hyste den uppfattningen, att »grundsatsen att kommunala
förtroendeuppdrag skola vara oavlönade icke längre kan i full utsträckning

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 30.

3

upprätthållas, särskilt med hänsyn till den fortskridande demokratiseringen
på det kommunala området». Utskottet fortsätter: »Vid frångående av
denna grundsats torde det emellertid, såsom fallet var i fråga om kommunalnämndsordförande,
böra noggrant utredas, huruvida ett visst uppdrag
är av beskaffenhet att kräva ersättning, liksom det också bör vara kommunen,
som får sig rätten tillerkänd att besluta angående ersättning i
varje särskilt fall.

Såsom av den förevarande motionen framgår, synas emellertid motionärerna
åsyfta en helt annan lösning av det betydelsefulla spörsmålet,
i det att innehavare av kommunala förtroendeuppdrag, oavsett uppdragets
beskaffenhet, skulle berättigas till ersättning. Efter utskottets mening bör
det emellertid icke utan vidare fastslås, att innehavare av vilka kommunala
förtroendeuppdrag som helst skola få ersättning. Genomförandet av en
dylik grundsats skulle otvivelaktigt leda till ett betungande av kommunernas
ekonomi i långt högre grad, än som kan vara tillrådligt för detta
ändamål, i synnerhet som varje kommunal förtroendeman, eller åtminstone
den »obemedlade», bleve berättigad att till sin kommun ingiva räkning å
de direkta utgifter och den minskade arbetsförtjänst, som enligt hans
uppfattning åsamkats honom genom uppdragets fullgörande.»

Motionärerna hava i anledning av konstitutionsutskottets anmärkningar
vid fjolårets riksdag formulerat sitt yrkande så, att det ej längre
gäller rätt för den enskilde innehavaren av ett kommunalt uppdrag att
kräva ersättning, utan i stället rätt för kommunen att, där den så prövar
skäligt, besluta dylik ersättning. Genom denna förändring är tydligen
frågan lagd på en annan och riktigare grundval.

Emellertid innebär motionen även i den form som den fått i år en vittgående
förändring i vår kommunala ordning. I våra nuvarande kommunallagar
saknas bestämmelse om rätt för kommunerna att besluta ersättning
åt sina förtroendemän i andra än bestämt angivna fall. A andra sidan
saknas visserligen direkt förbud mot beslut om dylik ersättning, men den
grundsatsen har dock ansetts ligga bakom författningarna, att dylika förtroendemän
såsom regel skola vara oavlönade. Motionärernas förslag lämnar
frågan om arvode i egentlig mening för kommunalt arbete oberörd
och inskränker sig till att möjliggöra ersättning för minskad arbetsförtjänst
och för direkta utgifter. Men det har uppenbarligen, även i denna avfattning,
en synnerligen stor räckvidd.

Vid övervägandet av motionerna har utskottet till en början fäst
sin uppmärksamhet därvid, att på ett av de områden, där enligt motionernas
bilagor de största svårigheterna yppat sig av bristen på ersättning
för kommunalt uppdrag, numera anstalter blivit träffade för sådan ersätt -

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 30.

ning. Innevarande års riksdag har nämligen i anledning av Kungl. Maj:ts
nådiga proposition nr 119 och motion I: 112 av herr Hult beslutit sådan
ändring i 54 § av gällande taxeringsförordning, att kommunerna erhålla
befogenhet att åt valda ledamöter i taxeringsnämnd låta utgå dels traktamentsersättning
under såväl sammanträdes- som resedagar med högst fyra
kronor om dagen, dels ock åt ledamöter, som icke äro bosatta å den ort,
där nämnden sammanträder, resekostnadsersättning. Vidare har srenom
Kungl. Maj:ts nådiga proposition nr 185 vid årets riksdag, i överensstämmelse
med Riksdagens skrivelse nr 141 år 1911, föreslagits att tillerkänna
kommunerna rätt att till kommunalnämndens ordförande anslå ej blott sådan
gottgörelse för skrivmaterialier m. m., varom § 51 i förordningen om
kommunalstyrelse på landet talar, än även arvode. Denna proposition är
av konstitutionsutskottet i huvudsak tillstyrkt, och om densamma vinner
riksdagens bifall, så bär därmed även på ett annat viktigt område av det
kommunala arbetet ersättning blivit möjliggjord.

Dessa förändringar äro ur principiell synpunkt av stor betydelse, i
det att genom desamma kommunerna erhålla befogenhet att besluta ersättning
åt vissa kategorier av kommunala förtroendemän, rörande vilka
behovet av att kunna lämna ersättning varit särskilt framträdande. Det
torde emellertid vara tydligt, att sagda förändringar dock icke äro tillräckliga
att avhjälpa samtliga de missförhållanden, som i det av motionerna
berörda avseendet äro tillfinnandes. Aven i fråga om andra kommunala
förtroendeuppdrag än ledamotskap av taxeringsnämnd och ordförandeskap
i kommunalnämnd kunna otvivelaktigt fall inträffa, då ersättning
till uppdragets innehavare i en eller annan form är behövlig. Utskottet
måste därför anse, att motionärernas förslag alltjämt förtjäna
beaktande, även efter anförda beslut och förslag vid innevarande riksdag.

Emellertid finner sig utskottet icke kunna upptaga detta förslag i
hela dess omfattning. När motionärerna begära rätt för kommun att
tilldela sina förtroendemän ersättning »för mistad arbetsförtjänst», så är
detta yrkande uppenbarligen så allmänt avfattat, att det samma lämnar
utrymme för en synnerligen vidsträckt tillämpning. Utskottet har icke
med nu föreliggande material ansett sig kunna tillstyrka ett initiativ från
Riksdagens sida på detta betydelsefulla område. Däremot anser utskottet,
att fullgoda skäl föreligga för att upptaga den andra delen av motionärernas
yrkande, nämligen framställning till Kungl. Maj:t om förslag för
att möjliggöra ersättning för direkta utgifter i och för ett kommunalt
uppdrags fullgörande. Under sådana utgifter falla tydligen också under
vissa förhållanden resekostnader, varpå exempel lämnas i motionernas bilagor.
Att en sådan ersättning kan befinnas behövlig, finner utskottet

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 30.

5

uppenbart, och då av vad i motionernas bilagor samt annorledes blivit
upplyst synes framgå, att under nuvarande förhållanden beslut av kommunerna
i sådan riktning riskera att vid klagomål bliva hävda, bör tydligen
en uttrycklig bestämmelse om rätt för kommunerna att lämna ersättningar
komma till stånd.

Utskottet har låtit verkställa vissa undersökningar av förhållandena
på detta område inom främmande länders kommunalförfattningar. Utan
att närmare inlåta sig på dessa förhållanden kan utskottet meddela, att
åtskilliga motsvarigheter finnas just till den befogenhet för kommunerna att
lämna ersättning för av. uppdrag förorsakade utgifter, för vilken utskottet
uttalat sig. Så erhålla i Preussen, inom landskommunerna, såväl kommunalordföranden
som bisittarne i kommunalnämnden (de s. k. »Schöffen»)
ersättning av kommunen för »kontanta utlägg», som förorsakats vid uppdragens
fullgörande. Kommunalordföranden får dessutom särskild gottgörelse
för med uppdraget förenat arbete. Likaså erhålla stadsfullmäktige, i
vissa fall, samt medlemmar av kretsutskottet, provinsiallantdagen, provinsialutskottet
och provinsialkommissionerna och valda ledamöter av provinsialrådet,
av sina resp. kommuner en gottgörelse, som svarar mot de direkta
utgifter^ som förorsakats dem vid resp. uppdrags fullgörande. Även i
Sachsen’s landskommuner åtnjuter kommunalordföranden, i likhet med den
preussiske, ersättning för de direkta utgifter, som förorsakats honom genom
uppdraget, och dessutom särskild gottgörelse för nedlagt arbete.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning av förevarande motioner,
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta efter verkställd utredning
framlägga förslag till införande av sådana bestämmelser
i gällande kommunalförfattningar, genom
vilka kommunerna berättigas besluta ersättning till innehavare
av kommunala förtroendeuppdrag för direkta utgifter
i och för sådana uppdrags fullgörande.

Stockholm den 23 maj 1913.

På utskottets vägnar:

NILS EDEN.

6

Konstitutionsutskottets utlåtande År 30.

Reservationer:

av herrar Branting, Hellberg, Wavrinsky, Larsson i Västerås och
Wallin, vilka förordat, att utredningen bort omfatta jämväl frågan om
ersättning för mistad arbetsförtjänst;

av herrar Clason, von Geijer och von Mentzer;

av herrar Magnusson i Tumhult, Räf och Jönsson i Slätåker, som
anfört:

»Enligt vår uppfattning lägga kommunalförfattningarna ej hinder i
vägen för kommun att lämna ersättning för utgifter, vilka förorsakats någon
för fullgörande av ett sådant uppdrag, som ej ålegat honom på grund av
en av honom mottagen kommunal befattning.

Hvad åter frågan i övrigt angår hava vi ansett, att omedelbart efter
sedan Riksdagen antagit, respektive utskottet förordat, två så betydelsefulla
förändringar å detta område som bestämmande av ersättning åt kommunalnämnds
ordförande och åt ledamöter i taxeringsnämnd, utskottet icke
bort föreslå ytterligare steg i eu riktning, som icke lärer kunna fullföljas
utan våra kommuners betungande och en vittgående omläggning av hittills
gällande principer för den kommunala självförvaltningen.»