Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27.
1
Nr 27.
Ankom till Riksdagens kansli den 22 maj 1913 kl. 9 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av dels motion om
ändrad lydelse av 33 § riksdagsordningen, dels ock
motion om ändrad lydelse av 52 § regeringsformen och
33 § riksdagsordningen.
Närvarande: herrar Eden, Branting, Hellberg, Clason, Bellinder, Mannheimer, K. J. Ekman,
von Gei jer, Kjellén, Wavrinsky, von Mentzer, Gullberg, Ericsson i
Vallsta, Persson i Malmö, Magnusson i Tumhult, Larsson i Västerås, Räf,
Bogren, Jönsson i Slätåker och Säfstrand.
Till konstitutionsutskottets handläggning hava hänvisats motionerna i
Andra kammaren nr 2 av herr Byström och nr 273 av herr Ad aidén m. fl
I motionen nr 2 har herr Byström hemställt, »att Riksdagen ville
besluta, att § 33 i riksdagsordningen måtte få följande förändrade lydelse:
1. Så snart Riksdagen sammanträtt och berättelse om förloppet av
den i nästföregående paragraf mom. 1 föreskrivna granskning blivit av chefen
föi justitiedepartementet, eller den i hans ställe förordnad är, meddelad
kamrarna, var i vad dess ledamöter angår, läte Konungen för vardera kammaren
tillkännagiva, vilken bland dess ledamöter förordnats till talman och
vilka två till vice talmän.
2. lfa i något av de fall, som i 91, 92, 93 och 94 §§ regeringsformen
omförmälas, Riksdagen på de i samma grundlags 95 § nämnda veder
JBihany
till Riksdagens protokoll 1918. 5 sand> 25 haft. (Nr 27.) 1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27.
hörandes kallelse sammanträder, äger vardera kammaren att, inom sig,
välja talman och. två vice talmän.
3. Innan sådant tillkännagivande, varom i mom. 1 förmäles, eller
val enligt mom. 2 ägt rum, föres i vardera kammaren ordet av den därstädes
närvarande ledamot, som de flesta riksdagar bevistat, och, där två
eller flera ledamöter i lika många riksdagar deltagit, den av dem, som är
till levnadsåren äldst.
4. Yid samtidigt förfall för både talmannen och vice talmännen i
någon av Riksdagens kamrar, utses under enahanda ordförandeskap, som
nyss är nämnt, en av kammarens övriga ledamöter att tjänstgöra såsom talman,
till dess förfallet upphört.»
I herr Waldéns m. fl. motion nr 273 har hemställts, »att Riksdagen
måtte antaga nedanstående förslag till ändrad lydelse av § 52 regeringsformen
samt § 33 riksdagsordningen såsom vilande till vidare grundlagsenlig
behandling:
Beger ing sformen.
§ 52.
Riksdagens kamrar utse var för sig bland sina ledamöter talman
samt en förste och eu andre vice talman.
Biksdagsordningen.
§ 33.
1) Så snart Riksdagen sammanträtt och berättelse om förloppet av
den i nästföregående paragraf mom. 1 föreskrivna granskning blivit av
chefen för justitiedepartementet, eller den i hans ställe förordnad är,
meddelad kamrarna, var i vad dess ledamöter angår, väljer vardera kammaren
bland sina ledamöter talman samt en förste och en andre vice talman.
2) Innan talmän blivit valde, föres i vardera kammaren ordet av den
därstädes närvarande ledamot, som de flesta riksdagar bevistat, och, där
två eller flera ledamöter i lika många riksdagar deltagit, den av dem,
som är till levnadsåren äldst.
3) Yid samtidigt förfall för både talmannen och vice talmännen i
någon av Riksdagens kamrar utses under enahanda ordförandeskap, som
nyss är nämnt, eu av kammarens övriga ledamöter att tjänstgöra såsom talman,
till dess förfallet upphört.»
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27.
3
Till stöd för sin motion har herr Byström anfört följande:
»Vår grundlag föreskriver, som bekant, att i vardera av Riksdagens
kamrar skola vara talman och vice talman, vilka utnämnas av Konungen.
Under första tiden av det riksdagsskick, som vidtog 1866, och ganska
långt framåt var det säkerligen tillräckligt och tillfredsställande, att vardera
kammaren hade sin talman och sin vice talman. Men allt eftersom
tiden skridit framåt och vårt parlamentariska liv och vårt riksdagsarbete
utvecklats, ha ökade anspråk ställts på riksdagsmännen och då icke minst
på talmännen. Mängden och längden av Kung]. Maj:ts propositioner, av
riksdagsmäns motioner och av öfriga ärenden samt mängden och längden
av talen och anförandena i kamrarna ävensom plenas längd och mängd
och själva riksdagarnas längd lägga allt större och större krav på talmännens
krafter och skicklighet.
Om, såsom ju hände vid senaste riksdagen, talmannen av sjukdom
blir hindrad att leda förhandlingarna i kammaren, så blir vice talmannen
ensam att sköta en så maktpåliggande och ihärdig syssla som detta är, i
synnerhet under senare hälften av riksdagen. Eller om vice talmannen
—- såsom ju hände för ej så länge sedan — blir av sjukdom hindrad att
vara i kammaren, så blir talmannen ensam om sin ansvarsfulla och krävande
avdelning i riksdagsår betet.
Såsom helt naturligt är, utser Konungen till talmän sådana personer
bland Riksdagens ledamöter, vilka länge deltagit i statslivets allmänna
angelägenheter, och som genom gagnande verksamhet och framstående egenskaper
vunnit stadgat förtroende. Men till detta hava de vanligtvis
kommit först vid ganska mogen ålder. Om sålunda deras förtjänster och
erfarenheter äro stora, så är därmed icke sagt, att deras kroppskrafter
äro i motsvarande grad stora, och om de äro det vid den tid, då en talman
först intager talmansstolen, dröjer det nog icke så länge, förrän även
han börjar känna årens tyngd. Dock må här sägas, att de senare årens
talmän visat sig vara i besittning av även stor kroppslig vigör för att kunna
vid många och långa sammanträden fylla sina uppgifter.
Såsom vårt politiska liv utvecklat sig synes det vara lämpligt, att de
män, som vid talmansbordet skola dels leda förhandlingarna och dels uppbära
den heder, som tillkommer talmansskapet, bliva tre i vardera kammaren.
Det finnes nu tre riksdagspartier, och man kunde ju, om man så
vill och om man från övriga synpunkter finner det lämpligt, taga en talman
eller vice talman från vardera partiet.
Herr
Byströms
motion.
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27.
I utlandet finnas också förebilder till detta.
Frågan om ökandet av antalet vice talmän har förut varit föremål för
motion i Riksdagen, n.r 1891 t. ex. väcktes i Andra kammaren en motion,
varur följande må anföras:
»Det enligt grundlagen föreskrivna förfaringssättet att utse talmän har
visserligen hittills utan annan olägenhet än farhågan kunnat fortfara, men
under denna riksdag hava förhållanden redan inträffat, vilka äro ganska
varnande, nämligen att talmannen i Första kammaren och vice talmannen
i Andra kammaren insjuknat, och man kan hava anledning frukta, att sådant
skulle kunna inträffa icke allenast för det närvarande med endera
eller båda av de ännu friska talmännen, utan även framdeles, att båda i
endera kammaren bleve genom sjukdom eller andra omständigheter urståndsätta
att leda kammarens överläggningar, varav måste följa, antingen att
kammarens och i viss mån Riksdagens arbete för längre eller kortare tid
måste avstanna, eller andra åtgärder vidtagas, som icke finna något stöd i
riksdagsordningen.»
Sedan denna motion förevar har visserligen lagen något ändrats, men
behovet av ökat antal talmän står dock kvar. Motionen ifråga yrkade
också, att kamrarna skulle själva få utse sina talmän. I Första kammaren
förelåg en motion, som yrkade på att två vice talmän i vardera kammaren
skulle utnämnas.
I ett yttrande i Första kammaren 1891 av en av konstitutionsutskottets
medlemmar heter det: »Konstitutionsutskottets samtliga ledamöter voro
ense därom, att en sådan förändring av grundlagen vore lämplig och av
behovet påkallad.»
I riksdagen var man åtminstone i allmänhet av samma mening. Men
under det Första kammaren kunde godtaga förslaget om att två vice talmän
i vardera kammaren utsågos, ville Andra kammaren därtill hava lagt Riksdagens
rätt att själv välja talmän. Genom denna sammankoppling av ärendena
förföll frågan. Och torde det väl nu vara bäst att varje fråga avgöres för sig
Nu synes ock finnas en ganska allmän och enig mening om, att frågan
bör lösas på sätt som föreslås i denna motion, om man nämligen får döma
från yttranden av olika riksdagsmän och av uttalanden, som gjorts i tidningar
som representera olika politiska åskådningar. Och kunde det anses
nödigt exempelvis redan 1891 att öka antalet talmän, huru mycket mera
behövligt är icke detta nu, då riksdagsarbetet blivit så omfattande som nu
är fallet. Om man till exempel jämför »Register öfver Riksdagens protokoll
med bihang» för år 1893 med registret omkring tjugu år senare eller
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27. 5
med »Register öfver Riksdagens protokoll med bihang» för år 1912, så
finner man, att det förra upptager allenast 183 sidor, under det att det
senare omfattar icke mindre än 414 sidor. Ärendenas mängd har sålunda
storligen förökats på dessa 20 år.
I fråga o ni arbetet inom utskotten så har det ökade antalet frågor
och ärenden där redan tagit större antal ledamöter av Riksdagen i anspråk
än förr. .Detta har kunnat ske därigenom att utskottens antal ökats.
Vad som i detta avseende i början av 1866 års riksdagsskick var tillräckligt,
har sedan visat sig vara otillräckligt. Så kan ock sägas om antalet
talmän.»
Till stöd för herr Waldéns m. fl. motion hava motionärerna anfört Herr Walföljande:
déns m. fl.
motion.
»Efter det nya representationsskickets tillkomst har vid flera tillfällen
i Riksdagen väckts förslag om sådan ändring av regeringsformens § 52
och riksdagsordningens § 33, att kamrarna måtte äga rätt att själva* utse
sina talmän och vice talmän.
Ett sådant yrkande framställdes redan vid 1872 års riksdag i en
motion i Andra kammaren av A. Törnfelt, vilken motion av konstitutionsutskottet
avstyrktes. Sex reservanter från Andra kammaren yrkade dock
bifall till densamma, nämligen herrar Ola Jönsson i Kungshult, Per Nilsson
i Espö, Sven Nilsson i Österslöv, Lyttkens, Rydberg och O. Wikström.
Båda kamrarna avslogo motionen, Andra kammaren dock väsentligen
av formella skäl och med ogillande av utskottets motivering. Eu
liknande motion väcktes 1873 i Första kammaren av A. O. Wallenberg.
Första kammaren avslog densamma, under det Andra kammaren återremitterade
utskottets avstyrkande hemställan för utarbetande av förslag i överensstämmelse
med motionärens yrkande. Vid 1884 års riksdag väcktes
å nvo en liknande motion i Andra kammaren av F. T. Borg. Även denna
blev av konstitutionsutskottet avstyrkt samt nu av båda kamrarna avslagen.
1891 föreslog däremot konstitutionsutskottet med anledning av eu
motion i Andra kammaren av Ola Bosson Olsson, att regeringsformens
§ 52 måtte erhålla följande ändrade lydelse: »Riksdagens kamrar utse var
för sig bland sina ledamöter talmän och två vice talmän».
Ur utskottets motivering, vilken sedermera legat till grund för liknande
hemställan från dess sida vid 1895 års riksdag, vilja vi anföra följande.
»Utskottet anser det uppenbart, att under ett utbildat konstitutionellt
statsskick representationen bör äga att själv utse sin ordförande; och ser
6 Konstitutionsutskottets utlåtande Kr 27.
man på förhållandena inom andra konstitutionella länder, synes denna grundsats
hava vunnit allmän tillämpning. I Norge, Danmark, Belgien, Tyskland,
Frankrike och Schweiz äger representationen att fullt självständigt
utöva denna rätt. Uti Italien, Österrike, Ungern och Spanien välja deputeradekamrarna
själva sina presidenter. Begeringen utser däremot president
för den del av representationen, som motsvarar svenska Biksdagens Första
kammare. Härvid är dock att märka, att denna avdelning av ifrågavarande
länders representation helt och hållet eller till huvudsaklig del består av
personer, som där taga plats antingen på grund av utnämning av konungen
eller på grund av börd eller ämbetsmannaställning. I Nederländerna utser
konungen presidenter för generalstaternas båda avdelningar. Yid nämnandet
av president för Andra kammaren är han dock bunden vid ett av kammaren
uppgjort förslag på tre personer, av vilka de två, som ej vid tillfället
nämnts av konungen, sedermera tjänstgöra såsom vice-presidenter. I
England väljer underhuset själv talman. Valet skall visserligen bekräftas
av regeringen, men denna bekräftelse är en ren formsak. I överhuset är
eu av ministrarna, det vill säga eu av den parlamentariska majoritetens
förtroendemän, självskriven talman.
I Sverige åter har berörda grundsats alls icke vunnit någon tilllämpning.
Den svenska Biksdagen är utesluten från varje inflytande på
bestämmandet av vem det må tillkomma att leda förhandlingarna inom Biksdagens
kamrar.
Till förmån för de nu gällande bestämmelserna uti ifrågavarande avseende
har såsom en omständighet av väsentlig betydelse blivit framhållet,
att Konungens rätt att utse talmän skulle äga ett stöd i den för vår grundlag
egendomliga myndighet, som blivit talmannen förlänad, att, när han
finner väckt fråga strida mot grundlags lydelse, vägra proposition. Det
saknar icke sin vikt, har man sagt, att den, åt vilken tolkningen av rikets
grundlagar i ty fall anförtros, erhållit sitt uppdrag av Konungen och
därigenom kan förutsättas innehava en i förhållande till de åsikter, vilka
inom kammaren från motsatta håll möjligen söka göra sig gällande, oberoende
ställning.
Den anförda omständigheten talar emellertid, enligt utskottets åsikt,
ej i någon mån för bibehållande av nuvarande stadgande. Man torde
nämligen ej med skäl böra förutsätta, att kamrarna skulle till ledare av
sina förhandlingar utse personer, som i en sådan ställning icke skulle göra
till sin högsta uppgift att städse iakttaga grundlagens föreskrifter. Skulle
åter en dylik fara få anses möjlig, så synes denna i alla händelser icke
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27. 7
större än den, som under motsvarande förhållanden kan hota från den av
Konungen utsedde talmannen. TJtskottet vill ock erinra därom, att talmännens
rätt att vägra proposition var stadgad redan i 1723 års riksdagsordning,
samt att enligt samma riksdagsordning talmännen skulle utses
ej av Konungen, utan av de särskilda stånden. Dessa bestämmelser gällde
sedan ända till l/i2, det vill säga under hela den så kallade frihetstiden,
utan att man tran denna tid torde kunna framvisa några svårare olägenhetei,
som förorsakats av talmans rätt att vägra proposition, om än inom
de särskilda stånden tvister ej sällan på grund därav uppstodo. Efter
Gustaf Hirs statsvälvning blevo samtliga talmännen, utom ärkebiskopen,
som var självskriven talman i prästeståndet, utnämnda av Konungen, och
deras rätt att vägra proposition framträder nu såsom ett viktigt medel för
Konungen att inverka pa ständernas beslut. Upprepade exempel finnas
därpå, att talmännen vägrat proposition på befallning av Konungen eller i
enlighet med hans antydda vilja.
I 1809 års regeringsform bibehölls visserligen Konungens rätt att utnämna
talman, men enligt 1810 års riksdagsordning tillädes konstitutionsutskottet
den utskottet ännu tillkommande viktiga befogenheten att skilja
emellan kammare och dess talman, då den senare vägrar proposition, en
bestämmelse, vartill den huvudsakliga grunden säkerligen är att söka i de
missförhållanden, som framträdde under den närmast föregående perioden.
Då numera på grund av denna bestämmelse en talmans propositionsvägran
kan underställas konstitutionsutskottets prövning och avgörande,
torde å ena sidan Konungens rätt att nämna kamrarnas talmän ej vidare
kunna anses äga någon betydelse för Konungens och Riksdagens inbördes
maktställning. A andra sidan finnas såväl i nyss berörda stadgande som
i de båda kamrarnas inbördes förhållande till varandra och i den grundlagsstadgade
rätten för varje riksdagsman att till protokollet fritt tala och
utlåta sig fullt betryggande garantier för att ej någon olägenhet skulle
följa, om kamrarna berättigades att själva välja sina talmän.
Under sådana förhållanden kan stadgandet om vem det må tillkomma
att utse kamrarnas talmän, enligt utskottets åsikt, ej betraktas annat än
som blott eu formbestämmelse, men då finues ej heller något skäl, varför
den svenska Riksdagen ej borde få utöva ifrågavarande, för varje representation
i ett konstitutionellt samhälle naturliga rätt. Om än förändringen
endast rör er en form,, är denna dock av så stor vikt för Riksdagens värdighet,
att utskottet ej tvekar att tillstyrka det av motionären framställda
förslaget.»
8
Konstitutionsutskottets -utlåtande Nr 27.
Andra kammaren godkände, men Första kammaren avslog denna utskottets
hemställan.
Vid 1892 års riksdag yrkade E. Norman i en motion i Andra kammaren,
att konstitutionsutskottets förslag av 1891 måtte antagas. Denna
gång blev förslaget av utskottet avstyrkt. Mot detta beslut reserverade
sig hrr Ljungman, Bengtsson, Boström, Dabn, Elowson, Johnsson, Wikstén,
Wahlin och Hedin, vilka yrkade bifall till motionen. Andra kammaren
biföll reservanternas förslag, medan Första kammaren avslog motionen.
1893 väcktes å nyo samma motion av hr Norman, och utgången blev
såväl i utskott som kamrar densamma som föregående år. Vid samma
riksdag föreslog herr C-hr. Billow i en motion i Andra kammaren, att denna
kammare skulle äga att själv välja talman och två vice talmän, under
det Första kammarens talmän fortfarande skulle utses av Konungen. Motionen
avstyrktes av konstitutionsutskottet, men nio reservanter från Andra
kammaren tillstyrkte densamma. Första kammaren biföll utskottets avstyrkande
hemställan, under det Andra kammaren antog reservanternas
förslag.
Vid 1895 års riksdag föreslog herr Ola Bosson Olsson i motion i
Andra kammaren, att konstitutionsutskottets förslag av 1891 i denna
fråga måtte antagas. Utskottet tillstyrkte motionen med åberopande av
den ovan refererade motiveringen från 1891. Båda kamrarna avslogo
emellertid nu motionen och antogo i stället ett av herr G. llyding väckt
förslag om tillägg av nuvarande mom. 4 i § 33 riksdagsordningen.
Andra kammarens sålunda visade ovillighet till den reform, som den
förut gång på gång omfattat, torde böra ses i samband med den starka
förskjutning åt höger, som just detta år tog sig uttryck i de båda lantmannapartiens
sammanslagning.
Frågan togs åter upp vid 1906 års riksdag genom en motion i
Andra kammaren av Chr. Olsson i Viken. Såsom stöd för sitt yrkande,
att kamrarna själva måtte utse sina talmän, anför motionären bland annat
följande: -— — — »Nog borde väl åt de valda representanterna för det
»mognaste och trognaste folk i världen» kunna utan risk anförtros en
rätt, som icke nekats ens den anspråkslösaste stadsfullmäktigekorporation.
Icke har väl Sveriges folkrepresentation visat sig underlägsen andra länders
i politisk bildning, takt och mogenhet? Jag tvivlar på att ens reformens
argaste vedersakare skulle ens våga påstå något sådant eller att det
skulle innebära någon risk att befria vår representation från detta konungamaktens
förmynderskap. •— — — -— — •— — — — •— — — Man
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27.
9
säger, att reformen icke skulle vara nyttig, ock såsom skäl härför anför
man, att talmansvalet i kamrarna kunde göras till en partifråga, under
det Kung]. Maj:t måste anses höjd över partihänsyn. Men är detta sista
så alldeles säkert? Månne icke på grund av händelsernas egen logik utvecklingen
allt mera gått i den riktning, att Konungen måste utse sina
rådgivare, åtminstone de tongivande bland dem, ur ett visst politiskt
parti? Den upphöjdhet över alla partier, som förr skulle särskilt kvalificera
Kungl. Maj:ts regering att utnämna talmän, torde snart vara en saga
blott. Och om man tänker sig in i saken, kan man inte undgå att finna,
att det vore värre, om partisynpunkter finge spela in vid regeringens utnämnande
av talmän, än om så skedde vid talmansvalet i de olika kamrarna.
— För min del tror jag emellertid, att faran för att partihänsyn
härvidlag skall bliva dominerande är lika liten i senare fallet som i det
förra ...»
Motionen blev av konstitutionsutskottet avstyrkt, men sex reservanter
från Andra kammaren, nämligen herrar Elowson, av Callerholm, Eriksson
i Yallsta, Kvarnzelius, Beckman och Centerwall, hemställde om bifall till
det i motionen framställda förslaget. Såväl Första som Andra kammaren
avslog emellertid motionen, den senare med 99 röster mot 78. Än en
gång hade sålunda denna kammare »gått till Canossa», som motionären
ironiskt anmärkt beträffande 1895 års beslut i denna fråga
Av den översikt vi här lämnat angående denna frågas föregående
behandling i Biksdagen framgår sålunda, att konstitutionsutskottet vid
tvenne riksdagar tillstyrkt samt Andra kammaren för sin del tre för att
ej säga fyra gånger bifallit väckt förslag om rätt för kamrarna att själva
utse sina talmän och vice talmän. Bedan detta visar, att åtminstone före
gamla lantmannapartiets självuppgivelse i mitten på 1890-talet det inom
den folkvalda delen av vår representation förefunnits en bestämd opinion
för att frigöra Biksdagen från det förmynderskap, vari den i berörda avseende
befinner sig gent emot den första statsmakten. Och det bör väl
vara all anledning antaga, att denna opinion nu efter det politiska genombrottet
i vänsterriktning ej skall vara mindre bestämd och klar än för 20
år sedan. Måhända skulle nu även Första kammaren under de nya förhållandena
kunna anse tiden vara inne för en grundlagsändring, vilken
man från detta håll hittills tillbakavisat huvudsakligen med åberopande av
det skäl, att den endast skulle avse tillämpningen av en statsrättslig princip,
utan att vara betingad av något praktiskt behov.
Talmansfrågan är för närvarande aktuell på grund av det från olika
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 5 samt, 25 käft. (Nr 27.) 2
10
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27.
håll å nyo framställda kravet på tvenne vice talmän i varje kammare,
varom redan motion föreligger vid innevarande års riksdag. Idet torde då
vara synnerligen lämpligt att i samband med eu tidsenlig ändring i detta
hänseende även söka få genomfört det gamla önskemålet om kamrarnas
rätt att själva utse sina talmän, ett önskemål, som ur folklig synpunkt
hittills ansetts så gott som självklart. Härigenom skulle talmansfrågan
erhålla eu slutgiltig lösning och Sveriges Riksdag komma att även i fråga om
fullmyndighet i detta avseende bliva jämställd med övriga folkvalda representationer.
*
Det parlamentariska styrelsesättet, byggande främst på folkviljans
uttryck i valen till Andra kammaren, har nu med 1911 års regeringsskifte
erkänts som en naturlig frukt av även vårt lands fortgående utveckling
i demokratisk riktning. Därmed har den gamla fiktionen måst uppgivas,
att regeringen kallas till sin post av någon över de partier, som
inom nationen och folkrepresentationen framträda, fritt svävande och upphöjd
makt och sålunda skulle i sin relation till Riksdagen på visst sätt
befinna sig på ett högre plan än denna. Sa mycket mera framstar då
som en föråldrad anomali, att denna regering, som framgått ur kretsen av
Andra-kammar-majoritetens tillitsmän, skulle i och med denna sin upphöjelse
få ensam bestämmanderätt över något så för hela det parlamentariska
arbetet grundläggande som vardera kammarens konstruering av sitt
eget presidium. Just en parlamentarisk regering må väl vara stark nog
redan genom att den bäres uppe av ett flertal i parlamentet, och det finnes
efter vår uppfattning intet hållbart skäl till en sådan maktkoncentration,
som att till regeringens inre rådslag också förlägga utseendet av Riksdagens
talmän och vice talmän. Fastmer torde en befogad omsorg om Riksdagens
självständighet gent emot en sålunda stärkt regeringsmakt göra det i alldeles
särskild grad nödigt och nyttigt, att det gamla frisinnade önskemålet,
att kamrarna själva utse sina talmän, nu omsider förverkligas. Väl har
någon gång uttryckts farhågor, att på detta sätt det kunde tänkas uppstå
konflikter mellan en på Andra kammaren stödd regering och ett Förstakammar-presidium
av annan politisk färg. Med den aktning för grundlag,
för form och tradition, som i allmänhet utmärker det svenska riksdagsarbetet,
torde dock sådana farhågor vara särdeles löst grundade och kunna
efter vår mening ingalunda få gälla gent emot representationens naturliga
krav på fullmyndighet beträffande valet av sina egna främsta förtroendemän.»
* Till och med den ryska Duman, som tillkommit efter ovan anförda översikt av förhållandena
i utlandet, samt den nya finska lantdagen utse själva sitt presidium.
Konstitutionsutskottets utlåtande Kr 27.
11
De föreliggande motionerna av herr Byström samt av herr Waldén
m. fl. överensstämma härutinnan, att i båda yrkas sådana ändringar i grundlagarna,
genom vilka vardera kammaren skulle erhålla ytterligare eu vice
talman. Motion i denna riktning väcktes redan vid 1891 års riksdag,
men det förslag, som av dåvarande konstitutionsutskott framlades, nämligen
att Riksdagens kamrar skulle själva var för sig välja en talman och två
vice talmän, antogs endast av Andra kammaren och föll i den Första.
Redan då anfördes, att inträffande förfall för både talman och vice talman
kunde förorsaka betänkliga rubbningar i Riksdagens verksamhet. Några
år senare, år 1897, infördes visserligen den bestämmelse, som utgör sista
momentet av § 33 i gällande riksdagsordning, nämligen att vid samtidigt
förfall för både talmannen och vice talmannen vederbörande kammare utser
en av sina övriga ledamöter att tjänstgöra som talman, till dess förfallet
upphört. Men denna utväg för det extraordinära fall, att både talman och
vice talman samtidigt måste anmäla förfall, kan numera knappast anses
vara till fyllest. Aven om båda äro oförhindrade, kunna med Riksdagens
växande arbetsbörda, med det stigande antalet plena och dessas förlängning
förhållanden inträffa, under vilka det skulle vara väl behövligt att äga tillgång
till ännu eu på förhand utsedd man för att fylla talmannens värv. I
händelse åter av längre tids förfall, exempelvis genom sjukdom, för antingen
talmannen eller vice talmannen, kan bördan för den, som ensam har att
leda förhandlingarna, bliva otillbörligt tung. Erfarenheten har vid ett eller
annat tillfälle visat, vad detta kan innebära. Den utvägen för den tjänstgörande
talmannen att i dylikt fall, när det på grund av trötthet kunde
vara behövligt, draga sig tillbaka, varigenom kammarens rätt att enligt
1897 års reform utse en tillfällig talman skulle inträda, torde knappast
ingå i denna reforms förutsättningar och har ej heller hitintills kommit till
användning.
Utskottet finner alltså, att den i motionerna föreslagna förstärkningen
av antalet talmän är av behovet påkallad. Erinras kan, att det också
inom ett flertal främmande parlament visat sig erforderligt att hava mer
än en vice ordförande i respektive kammare. Sålunda välja den danska
riksdagens Landsting och Folketing vardera två viceformsend, och likaledes
tillsätta finska lantdagen och tyska riksdagen två vice presidenter. Samma
förhållande råder beträffande det belgiska parlamentets och den preussiska
riksdagens båda kamrar. I andra representativa församlingar såsom Frankrikes
senat och deputeradekammare väljas icke mindre än fyra vice presidenter.
Utskottets
yttrande.
12
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27.
Herr Byström har, i likhet med 1891 års konstitutionsutskott, föreslagit
förändringen i den form, att två vice talmän skulle tillsättas, medan
herr Waldén förordat den åtskillnad dem emellan, att de skulle betecknas
såsom »en förste och eu andre vice talman». Utskottet finner den senare
anordningen, som har sin motsvarighet i andra länder, vara att föredraga.
I herr Byströms motion föreslås, att den nya vicetalmansposten endast
skall infogas i gällande bestämmelser om utnämning av talmän genom
Konungen. Herr Waldén åter har infogat sitt förslag om två vice talmän
i ett förslag till sådan grundlagsändring, att såväl talmän som vice talmän
skola väljas av kamrarna själva.
Såsom erinras i den historik, vilken ingår i herr Waldéns motion,
har frågan om rätt för Riksdagens kamrar att själva utse sina talmän och
vice talmän redan förut vid flera tillfällen varit föremål för Pdksdagens
prövning, och för en reform i denna riktning har Andra kammaren, utom vid
ovan anförda riksdag 1891, även uttalat sig åren 1873, 1892 och 1893.
De skäl, som tala för en sådan förändring, äro med särskild klarhet sammanfattade
av 1891 års konstitutionsutskott i dess nyss nämnda yttrande,
som likaledes i huvudsak återgivits i herr Waldéns motion.
Utskottet finner dessa skäl vara giltiga. Utskottet anser i likhet med
1891 års konstitutionsutskott, att om också förändringen endast rör en
form, så är denna dock av stor vikt för Riksdagens värdighet och därmed
av principiell innebörd. Det kan ej förnekas, att Kung], Maj:ts befogenhet
att tillsätta Riksdagens talmän icke står i god överensstämmelse med den
ställning, som Riksdagen intager i svenskt statsliv, utan fastmer innebär
ett ingripande av regeringsmakten på ett område, där det med vårt statsskick
bör tillkomma folkrepresentationen att själv bestämma. Såsom i
motionen framhållits och av 1891 års konstitutionsutskott utvecklats, är
det också i andra länder med konstitutionel] författning allmän regel, att
representationerna, åtminstone vad beträffar de folkvalda kamrarna, tillsätta
sina presidenter. Motionären har påpekat, att denna regel t. o. m. gäller
den ryska duman och den nya finska lantdagen. Att den svenska riksdagen
i ifrågavarande avseende skall intaga en särställning förefaller såsom
eu anomali, vilken det torde vara på tiden att utplåna.
Såsom skäl emot upphävandet av Konungens prerogativ att utse talmän
har anförts, att detta vore betingat av de svenska talmännens befogenhet
att vägra proposition, därest de finna en väckt fråga strida mot grundlagens
lydelse. Redan 1891 års konstitutionsutskott har emellertid uppvisat,
att detta skäl icke är hållbart. Och då för bibehållande av den nu
-
Konstitutionsutskottets Utlåtande Nr 27. 13
varande ordningen göres gällande, att något behov av en reform icke föreligger,
så går denna argumentering på sidan av frågans verkliga innebörd.
Förslaget om kamrarnas rätt att välja är icke föranledd av det sätt, på
vilket Kung!. Maj:t utövat sitt prerogativ vid tillsättandet av talmän.
Utskottet hyser fastmera den uppfattningen, att de av Konungen utsedda
talmännen handhaft sina åligganden med oväld och skicklighet och i följd
härav åtnjutit kamrarnas förtroende. Men å andra sidan kan med allt
skäl förutsättas, att också kamrarna, därest de själva få rätt att utse sina
talmän, i lika hög grad som Kungl. Maj:t skola vara måna om att ifrågavarande
för en säker och lugn fortgång av riksdagsarbetet så viktiga
förtroendeposter bliva besatta med för desamma ur olika synpunkter verkligt
skickade personer. Frågan är av principiell natur och bör såsom sådan
bedömas. Och de principiella skäl, som tala för reformen, äro för utskottet
avgörande.
Utskottet tillstyrker alltså bifall till herr M aidéns motion. Det torde
emellertid vara lämpligt, att det av honom framställda yrkandet något
närmare utformas, så att även sättet för val av talmän angives i riksdagsordningen.
Med den betydelse, som talmansbefattningarna äga för Kiksdagens
arbete, bör valet anordnas i sådana former, att en omsorgsfull prövning
garanteras vid de viktiga posternas besättande.
hör andra länders parlament äro också i allmänhet särskilda regler
stadgade för presidentvalen. Enligt i respektive kamrars reglementen givna
bestämmelser fordras vid danska riksdagens val av form am d absolut majoritet.
Yinnes ej sådan i första omröstningen, anställes ett nytt val, och skulle
ej heller härvid absolut majoritet erhållas, anställes en tredje omröstning
mellan de två, som vid det andra valet erhållit de flesta rösterna. Vid lika
rösttal i tredje omröstningen skiljer lotten. På samma sätt sker val av
vice-formmild. Liknande förfaringssätt användas jämväl i belgiska och
franska parlamenten med den modifikation, att i händelse av lika rösttal
vid tredje omröstningen den äldste anses vald, samt att vad beträffar tillsättande
av vice-presidenter i franska parlamentets kamrar, vilka, som redan
framhållits, vardera utse fyra vice-presidenter, detta sker genom listval,
varvid i tredje omröstningen röstning äger rum mellan dubbelt så
många kandidater som de, vilka skola utses. Äfven i tyska riksdagen
gäller fordran på absolut majoritet; uppnås ej sådan vid första valförrättningen,
företages omröstning mellan de fem, som fått högsta rösttal, och
om ej heller nu majoriteten blir den stadgade, röstas på nytt mellan de
två, som fått de flesta rösterna vid sistnämnda omröstning. I händelse av
14
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27.
lika rösttal vid den tredje omröstningen sker lottdragning. Samma bestämmelser
gälla för val av presidenter och vicepresidenter i preussiska
riksdagens båda kamrar.
I motsats till den redan omförmälda valmetoden står det sätt, på vilket
det engelska underhusets »speaker» väljes; detta sker nämligen med acklamation,
varefter valet underställes konungens — rent formella — stadfästelse.
För val av president eller vice-president i norska stortinget finnes ej
någon föreskrift om absolut majoritet ens vid första omröstningen, utan
tillämpas den i tingets Forretningsgrunder givna allmänna regeln om val,
enligt vilken endast relativ majoritet erfordras. Skulle högsta rösttalet
tillfalla flera kandidater, kan varje medlem av tinget begära ny omröstning
mellan dessa. Begäres icke ny omröstning eller tillkommer vid sådan omröstning
högsta rösttalet fortfarande flera, sker lottning mellan dessa.. Det
kan för övrigt anmärkas, att president och vice-president i stortinget
endast tillsättas för en tid av fyra veckor.
Den princip, som i flertalet av nu omnämnda valmetoder kommit till
uttryck, att valen så vitt möjligt böra grundas på absolut majoritet, anser
utskottet böra komma till tillämpning även vid val av talmän och vice
talmän i vår riksdags båda kamrar. Genom uppställande av en sådan
fordran markeras, att valen av talmän och vice talmän böra vara uttryck
för ett allmännare förtroende inom vederbörande kammare, vilket för talmanskallets
lyckliga utövning är eu viktig förutsättning. A andra sidan
kan denna fordran på absolut majoritet svårligen uppställas utan tilläggsbestämmelser,
som i händelse av splittring på ett praktiskt sätt och utan
alltför stor tidsutdräkt bringa rösterna att samla sig om de huvudkandidater,
vilka vid valet kunna komma i fråga.
Utskottet har för detta syfte funnit sig böra i huvudsak förorda det
förfaringssätt, som användes i danska riksdagen och i de belgiska och franska
parlamenten. För det fall, att absolut majoritet ej vinnes vid första omröstningen,
föreslår utskottet eu andra omröstning. Därigenom att denna
andra omröstning ej bindes vid de namn, som i den första omröstningen
förekommit, är en möjlighet given att uppställa en ny kandidat, vilkens
namn måhända har lättare att samla erforderligt antal röster än något av
de namn, som först varit ifrågasatta. Men kan ej heller vid den andra omröstningen
något namn samla mer än hälften av de avgivna rösterna, torde
valbarheten enligt i nämnda parlament tillämpade regler böra begränsas
till de två, som i den andra omröstningen erhållit de flesta rösterna, och den
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27.
15
tredje omröstningen måste då bliva avgörande, så att den förklaras vald,
som nu erhåller flertalet avgivna röster. För den händelse i andra omröstningen
rösterna utfallit lika för två eller flera, erfordras särskild föreskrift
om lottning dem emellan för att avgöra, vilka två som i tredje omröstningen
kunna komma i fråga. Skulle åter i den slutliga, tredje omröstningen
rösterna bliva lika fördelade, gäller den allmänna regeln om lottning
i riksdagsordningen § 75.
De bestämmelse]- angående sättet för val av talmän och vice talmän,
som utskottet sålunda ansett sig böra föreslå Riksdagen, torde lämpligen
böra införas i riksdagsordningen § 33, 2, vars nuvarande föreskrift genom
den nya ordningen blir överflödig och alltså bör utgå. För § 33, 1
tillstyrker utskottet den i herr Waldéns motion föreslagna lydelse. Styckena
3 och 4 i samma paragraf torde böra omredigeras på sätt skett i herr
Waldéns förslag (där de fått nr 2 och 3).
Den ändring av § 52 regeringsformen, som påkallas genom att rätten
att utse talmän och vice talmän överflyttas till kamrarna, torde kunna
begränsas så, att här endast angives själva grundsatsen: Riksdagens kamrar
utse var för sig talman samt en förste och eu andre vice talman.
Slutligen har utskottet ansett, att med de sålunda föreslagna grundlagsändringarna
också lämpligen borde förenas eu mindre jämkning i riksdagsordningens
§ 34. Enligt denna paragraf skola vid riksdagens högtidliga öppnande
talmännen i kamrarnas namn till Konungen framföra deras undersåtliga
vördnad, och tiden för detta riksdagens öppnande bestämmes av Konungen
inom den gräns, att den »ej må utsättas senare än å andra söckendagen
efter riksdagens början». Öppnandet kan sålunda enligt nuvarande bestämmelser
utsättas till samma dag som riksdagen börjar. Det torde
emellertid vara tydligt att, om kamrarna få rätt att välja sina talmän,
den dag, då riksdagen börjar, bör reserveras för detta val, och att endast
på så sätt någon garanti vinnes, att valet hunnit ske, innan talmännen
skola enligt § 34 uppträda på rikssalen. Utskottet föreslår i detta syfte
eu sådan ändring i § 34, att riksdagens öppnande ej må kunna utsättas
till samma dag som riksdagens början. Ändringen torde enklast formuleras
så, att den av Konungen för riksdagens öppnande bestämda tid
»må utsättas till första eller andra söckendagen efter riksdags början».
Utskottet vill till sist framhålla, att de nu föreslagna förändringarna
i riksdagsordningen medföra vissa ändringar i kamrarnas arbetsordningar
(till äventyrs också i reglementariska föreskrifterna § 3), vilka förändringar
emellertid kunna och böra anstå till grundlagsändringens genomförande.
16
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27.
På grund av vad sålunda blivit anfört får utskottet hemställa,
att Eiksdagen måtte antaga att vila till vidare
grundlagsenlig behandling följande
Förslag
till ändrad lydelse av:
Regeringsformen.
(Nuvarande lydelse:) (Utskottets förslag:)
§ 52. § 52.
Kamrarnas talmän och vice tal- Riksdagens kamrar utse var för
män utnämne Konungen. sig talman samt en förste och en
andre vice talman.
Riksd aq svedning en.
§ 33.
1. Så snart Eiksdagen sammanträtt
och berättelse om förloppet av
den i nästföregående paragraf mom.
1 föreskrivna granskning blivit av
chefen för justitiedepartementet, eller
den i hans ställe förordnad är, meddelad
kamrarna, var i vad dess ledamöter
angår, läte Konungen för vardera
kammaren tillkännagiva, vilken
bland dess ledamöter förordnats till
talman och vilken till vice talman.
2. T)å i något av de fall, som
i 91, 92, 93 och 94 §§ regeringsformen
omförmälas, Riksdagen på de
i samma grundlags 95 § nämnda veder
bör andes kallelse sammanträder,
§ 33.
1. Så snart Eiksdagen sammanträtt
och berättelse om förloppet
av den i nästföregående paragraf mom.
1 föreskrivna granskning blivit av
chefen för justitiedepartementet, eller
den i hans ställe förordnad är, meddelad
kamrarna, var i vad dess ledamöter
angår, väljer vardera kammaren
bland sina ledamöter talman samt
en förste och en andre vice talman.
2. Talman samt förste och andre
vice talman väljas var för sig i nu
nämnd ordning. Bär någon erhållit
mer än hälften av de avgivna rösterna,
är han behörigen vald. Aro
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27.
17
(Nuvarande lydelse:)
äger vardera kammaren att, inom sig,
välja talman och vice talman.
3. Innan sådant tillkännagivande,
varom i mom. 1 förmäles, eller
val enligt mom. 2 ägt rum, föres i
vardera kammaren ordet av den därstädes
närvarande ledamot, som de
flesta riksdagar bevistat, och, där två
eller flera ledamöter i lika många
riksdagar deltagit, den av dem, som
är till levnadsåren äldst.
4. Yid samtidigt förfall för både
talmannen och vice talmannen i någon
av Riksdagens kamrar utses under
enahanda ordförandeskap, som nyss
är nämnt, en av kammarens övriga
ledamöter att tjänstgöra såsom talman,
till dess förfallet upphört.
§ 34.
Konungen låter offentligen kungöra
den av honom för riksdags öppnande
bestämda tid, som ej må utsättas
senare än å andra söckendagen
Bihang till Riksdagens protokoll 1913.
(Utskottets förslag:)
rösterna så delade mellan flera, att
ingen uppnått dylik röstövervikt, anställes
ny omröstning. Får ej heller
därvid någon mer än hälften av de
avgivna rösterna, anstålies en tredje
omröstning mellan de två, på vilka
vid andra omröstningen de flesta rösterna
fallit; hava i sistnämnda omröstning
två eller flera nått lika antal
röster, skiljes dem emellan genom
lottning, när så erfordras. Vid tredje
omröstningen är den vald, som erhållit
de flesta rösterna.
3. Innan talmän blivit valde,
föres i vardera kammaren ordet av
den därstädes närvarande ledamot,
som de flesta riksdagar bevistat, och,
där två eller flera ledamöter i lika
många riksdagar deltagit, den av
dem, som är till levnadsåren äldst.
4. Yid samtidigt förfall för
både talmannen och vice talmännen
i någon av Riksdagens kamrar utses
under enahanda ordförandeskap, som
nyss är nämnt, eu av kammarens
övriga ledamöter att tjänstgöra såsom
talman, till dess förfallet upphört.
§ 34.
Konungen låter offentligen kungöra
den av honom för riksdags öppnande
bestämda tid, som må utsättas
till första eller andra söckendagen
5 samt. 25 käft. (Nr 27.) 3
18
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27.
(Nuvararde lydelse:)
(Utskottets förslag:)
efter riksdags början. På den tid
— — — — framställa.
efter riksdags början. På den tid
— framställa.
Då Konungen, — — — —
undersåtliga vördnad.
Då Konungen, — — — —
undersåtliga vördnad.
Stockholm den 22 maj 1913.
På utskottets vägnar:
KILS EDÉK.
Reservationer:
av herrar Kjellén och von Mentor i fråga om vissa punkter av utskottets
motivering'' för bifall till herr Waldéns yrkande;
av herrar Clason, Bellinder, K. J. Ekman, Magnusson i Tumhult, Räf
och Jönsson i Slätåker, som anfört:
Då denna fråga senast var föremål för Eiksdagens handläggning, eller
år 1906, yttrade konstitutionsutskottet, som avstyrkte förslaget om rätt för
Eiksdagens kamrar att själva utse sina talmän, bland annat följande:
»Den Konungen tillkommande rätten att utnämna kamrarnas talmän
och vice talmän utgör ett prerogativ, som 1809 års grundlagsstiftare vid
avvägandet av maktförhållandet mellan Konung och Eiksdag ansett sig böra
tillerkänna Konungen. Erfarenheten från den tid, då riksstånden ägt att
själva välja sina ordförande, har uppenbarligen därvid varit bestämmande.
För vidtagande av den ändring motionären föreslagit borde
därför synnerligen talande skäl kunna hämtas ur en senare tids erfarenhet.
Detta är emellertid enligt utskottets uppfattning ingalunda fallet.
Under den tid vårt nuvarande statsskick ägt bestånd har nämligen den
Konungen anförtrodda utnämningsrätten blivit så utövad, att något behov
av dess borttagande icke gjort sig gällande. Hägra olägenheter av denna
Konungens makt har Eiksdagen hittills ej erfarit, utan snarare därav
hämtat icke oväsentliga fördelar. Talmännen hava alls icke ensidigt utsetts
med avseende å deras partiställning, och den oväld och aktning för kam
-
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27.
19
rama och deras ledamöters rättigheter, varmed de av Konungen utsedde
talmännen fullgjort sitt värv enligt grundlagarna, har vunnit allmänt erkännande.
Att trots detta förhållande förslag väckes om överflyttande av
ifrågavarande rätt från Konungen till Eiksdagens kamrar, torde endast
kunna förklaras av benägenheten att söka bringa våra grundlagars stadganden
i överensstämmelse med vissa inom den allmänna statsrätten uppställda,
mer eller mindre allmänt tillämpade grundsatser, vilka betraktade
i och för sig och oberoende av de förhållanden, under vilka deras genomförande
yrkas, kunna äga en viss giltighet. Men mot dylika grundlagsändringar,
som icke betingas av något verkligt behov, uttalar sig riksdagsordningen,
då den ålägger konstitutionsutskottet att hos Riksdagen förorda
endast sådana ändringar i rikets grundlagar, som utskottet anser högst
nödiga och nyttiga. Bedömt ur denna synpunkt anser utskottet motionärens
föreliggande förslag icke vara av beskaffenhet att böra tillstyrkas.
Till stöd för eu grundlagsändring av ifrågavarande art har emellertid
. blivit anfört, att om än något verkligt behov för en dylik ändring för
närvarande icke förefinnes, densamma dock borde vidtagas för att förebygga
de olägenheter, som i framtiden kunde uppstå därigenom, att Konungen
begagnade sig av rätten att utse talmän för att på obehörigt sätt inverka
på Riksdagens förhandlingar.
Utskottet vill häremot erinra, att en dylik uppfattning innebär ett
överskattande av den makt talmännen kunna tänkas utöva inom kamrarna
och ett misskännande av Riksdagens förmåga att värna om sina rättigheter,
f len konstitutionsutskottet enligt riksdagsordningen tillkommande rätten att
skilja mellan kammare och dess talman, då den senare vägrar proposition,
utgör helt visst en tillräcklig garanti för att grundlagarnas bestämmelser
icke varda av talmännen åsidosatta. I alla händelser har utskottet icke
kunnat finna, att den omständigheten, att talmännen komme att utses av
Riksdagens kamrar, skulle gorå dem mera skickade att fylla sitt grundlagsenliga
värv, än då de av Konungen emottaga sitt uppdrag. Skärpes motsättningen
mellan partierna inom kamrarna, kommer helt visst valet av talmän
att, i likhet med vad fallet var under den s. k. frihetstiden,
bliva ett partival, där den inom vederbörande kammare rådande majoriteten
bestämmer valets utgång uteslutande efter partiets syften och för
gagnandet av dess intressen. Det ligger nära till hands att antaga, att
den på detta sätt utsedde talmannen skulle känna sig mera beroende av
det parti, som valt honom, än den av Konungen utnämnde av konungamakten.
Då det emellertid alltid måste vara av största vikt, att talmän
-
20
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27.
nen intaga en fullt självständig och opartisk ställning till partierna inom
kamrarna, har utskottet icke kunnat finna motionärens förslag innebära
någon som helst fördel framför den nuvarande ordningen för utseende av
talmän. Sådana olägenheter, som man genom den ifrågasatta grundlagsändringen
velat förebygga, skulle därigenom ingalunda undanröjas utan
snarare framkallas. Vår parlamentariska historia ävensom erfarenheten
från andra länders representationer giva åtminstone stöd för ett dylikt
antagande. Utskottet håller före, att just den omständigheten, att talmännen
utnämnas av Konungen, innebär eu trygghet för att dessa jämväl
under politiskt upprörda tider med oväld utöva sin uppgift att leda förhandlingarna
inom kamrarna och tillse, att grundlagarnas bestämmelser
därvid varda iakttagna. Utnämningen skall nämligen av Konungen verkställas
efter konstitutionella former på tillstyrkan av ett för sina rådslag
ansvarigt statsråd.»
Då de grunder, som här anförts, synas oss i väsentliga delar fortfarande
äga giltighet, hava vi ansett Konungens rätt att utse kammarens
talmän och vice talmän böra bibehållas, och hemställa alltså, att utskottets
förslag icke må vinna Riksdagens bifall.
Därjämte hava herrar Magnusson i Tumhult, Bäf och Jönsson i Slätåker
hemställt, att herr Byströms motion måtte av Riksdagen bifallas.
av herr von Geijer, som med instämmande i huvudsak av vad herr
Clason m. fl. anfört till stöd för sin avvikande mening jämväl hemställt,
att utskottets förslag ej må vinna Riksdagens bifall.
Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1913.