Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 26.
1
Nr 26.
Ankom till Riksdagens kansli den 22 maj 1913 kl. 5 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av dels motioner om
ändring av §§ 4 och 28 regeringsformen, dels ock motion
om åvägabringande av utredning, huruvida och i vilken
utsträckning villkoret att tillhöra den rena evangeliska
läran må kunna bortfalla för de ämbeten och tjänster,
som omnämnas i § 28 regeringsformen.
Närvarande: herrar Eden, Branting, Hellberg, Clason, Bellinder, K. J. Ekman, von
Geijer, Kjellén, Wavrinsky, von Mentzer, Ljunggren, Gullberg, Ericsson
i Vallsta, Persson i Malmö, Magnusson i Tumhult, Larsson i Västerås,
Rät, Bogren, Jönsson i Slätåker och Säfstrand.
Till konstitutionsutskottets behandling hava hänvisats motionerna:
nr 5 i Första kammaren av herr Bäckström,
nr 224 i Andra kammaren av herr Lindhagen och
nr 168 i Första kammaren av herr Oscar Olsson.
Herr Bäckström hemställer,
»att Riksdagen ville såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling
antaga följande förslag till ändrad lydelse av §§ 4 och 28
regeringsformen:
§ 4.
Konungen äger att allena styra riket på det sätt, denna regeringsform
föreskriver; inhämte dock, i de fall, här nedanföre stadgas,
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 5 sand. 24 käft. (Nr 26.) 1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 26.
I. Statsrådets
konfession.
Historik.
underrättelse och råd av ett statsråd, vartill Konungen kallar och utnämner
kunniga, erfarna, redliga och allmänt aktade, infödda svenska män.
§ 28. *
Konungen---— läran. Till alla övriga ämbeten eller tjänster
må bekännare av annan kristen troslära, ävensom av den mosaiska,
kunna nämnas; dock — — — höra.))
Herr Lindhagen hemställer,
»att Riksdagen ville för sin del besluta såsom vilande i grundlagsenlig
ordning:
l:o) den ändring i 4 § regeringsformen, att villkoret om, att statsråd
skall vara av den rena evangeliska läran, utgår;
2:o) den ändring i 28 § regeringsformen, att villkoret om, att utländska
män för att kunna befordras till vissa där uppräknade befattningar
skola bekänna den rena evangeliska läran, likaledes upphäves.»
Herr Oscar Olsson hemställer,
»att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Magt anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida och i vilken utsträckning
villkoret att tillhöra den rena evangeliska läran kan bortfalla för de
ämbeten och tjänster som omnämnas i § 28 av regeringsformen och till
Riksdagen inkomma med de förslag, till vilka denna utredning kan
giva anledning.»
Rörande de skäl, motionärerna åberopat till stöd för sina förslag,
hänvisas till motionerna.
Såväl herr Bäckström som herr Lindhagen yrka, att den i 4 §
regeringsformen förekommande bestämmelsen, att statsråd skall tillhöra
den rena evangeliska läran, måtte utgå. Berörda föreskrift, vilken redan
återfinnes i §:ns ursprungliga lydelse, har efter år 1809 endast
en gång varit föremål för ändringsförslag, nämligen år 1867, då enskild
motionär yrkade, att stadgandet borde ändras därhän, att bland
statsrådets ledamöter allenast chefen och föredragande statsrådet för
ecklesiastikdepartementet skulle behöva tillhöra den rena evangeliska
läran. Konstitutionsutskottet, vilket förehade motionen till behandling,
ansåg sig emellertid icke böra biträda densamma »redan av det skål,
att Konungen är svenska statskyrkans överhuvud (summus episcopus),
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 26.
3
och. att Konungens makt och myndighet kunna vid vissa tillfällen utövas
av statsrådet, vid vilket förhållande det icke vore lämpligt, att
detta, blott med ett enda undantag, skulle kunna utgöras av andra troslärors
bekännare.))
Innan utskottet övergår till behandling av de förevarande motionerna
i denna del, må en kortfattad redogörelse lämnas, huru motsvarande
förhållanden äro reglerade i en del främmande lagstiftningar.
I likhet med vår regeringsform fordrar den norska grundlagen,
att statsrådets ledamöter skola tillhöra statskyrkan. I de övriga länder,
som här anges, torde särskilda bestämmelser i förevarande avseende ej
finnas stadgade för regeringsmedlemmar utan synes gälla, vad om
ämbetsmän i allmänhet är föreskrivet. — Enligt danska grundlagen §79
kan ingen på grund av sin trosbekännelse berövas det fulla åtnjutandet
av borgerliga och politiska rättigheter. Matzen tolkar nämnda bestämmelse
så, att densamma hindrar utestängandet av främmande trosbekännare
från andra ämbeten än sådana, vilka kräva eller förutsätta
bekännelse av den danska folkkyrkans lära. Sålunda anser lian, att
ecklesiastikministern måste tillhöra folkkyrkan. För övriga ministrar
är detta däremot ej erforderligt. — Av Nord-tyska förbundet antogs år
1869 en lag, som beträffande förbundets stater upphävde alla ditintills
bestående, av olikhet i religionsbekännelse beroende inskränkningar i
rätten att bekläda offentliga ämbeten. Nämnda lag har sedermera överförts
på Tyska Riket. — I Finland gällde intill år 1889 bestämmelsen i
1772 års regeringsform, enligt vilken alla ämbetsmän skulle tillhöra den
rena evangeliska läran. Nämnda år antogs en grundlagsändring, som
upphävde sagda bestämmelse utom med avseende å vissa ecklesiastika
och lärarebefattningar. — Hollands grundlag stadgar uttryckligen, att
främmande trosbekännare hava rätt att bekläda alla statsämbeten utan
någon inskränkning. — Åven i Belgien synes samma förhållande råda,
ehuru någon bestämmelse därom ej finnes intagen i konstitutionen. — I
England utestängdes genom testakten av år 1673 alla, som icke tillhörde
statskyrkan, från rätten att bekläda ämbeten. Emellertid gick utvecklingen
i riktning att i nämnda hänseende likställa främmande trosbekännare
med statskyrkans anhängare, och till slut vunno även katolikerna
år 1829 rätt att bekläda statsämbeten i allmänhet. — I Italien,
där den romersk-katolska religionen är statsreligion, råder ingen åtskillnad
i fråga om tillträde till ämbeten mellan katoliker och andra
trosbekännare.
Främmande
lagstiftning.
4
Konstitutionsutskottets ''utlåtande Nr 26.
Utskottets
yttrande.
Vid tillkomsten av 1809 års regeringsform stod vår lagstiftning
på den ståndpunkten, att varje civil ämbetsman måste tillhöra den rena
evangeliska läran. Det var under sådana omständigheter helt naturligt,
att samma fordran gällde också för statsrådets ledamöter. Under 1800-talets lopp har emellertid även på detta område religionsfrihetens princip
så småningom brutit sig fram, så att det numera i konfessionellt
hänseende av en svensk ämbetsman i allmänhet kräves allenast, att han
tillhör kristet eller mosaiskt trossamfund. Ett av de få undantag från
denna regel, som alltjämt förefinnas, är nyssnämnda i 4 § regeringsformen
kvarstående villkor för statsrådsledamots vidkommande.
Liksom motionärerna är utskottet av den meningen, att det ur
principiell synpunkt näppeligen låter försvara sig att för statsrådsämbetena
fasthålla en fordran, som eljest i stort sett övergivits. Det torde
ock bäst stämma överens med den allmänna uppfattningen i våra dagar,
att ingen må till följd av sin religiösa övertygelse utestängas från ett
ämbete, för vars beklädande han i övrigt innehar de nödiga kvalifikationerna,
såvida icke ämbetet är direkt förenat med handläggning eller
avgörande av frågor som angå religionsvård, religionsundervisning
eller befordringar inom den svenska kyrkan.
Till sagda principiella skäl kommer ock den omständigheten, att
det ur praktisk synpunkt måste anses betydelsefullt, att vid statsrådsämbetenas
tillsättande valet av personer kan ske inom en så vid krets
som möjligt.
Det bör ock anmärkas, att, efter vad den föregående utredningen
torde hava uppvisat, de därstädes omnämnda lagstiftningarna i andra
länder, med undantag för Norge, icke hava någon motsvarighet till
vår för statsrådets del gällande konfessionsklausul.
Emellertid är det uppenbart, att den ifrågasatta förändringen icke
kan genomföras genom att, på sätt motionärerna föreslagit, utan vidare
borttaga nämnda klausul i 4 § regeringsformen (jämte tillhörande
bestämmelse i 28 §).
En dylik förändring bör till en början betraktas i samband med
reglerna för regeringsärendens behandling i statsrådet. Å ena sidan
föreskriver 8 § regeringsformen, att statsrådets samtliga ledamöter, där
de icke äga laga förfall, skola övervara alla mål av synnerlig vikt och
omfattning, som i statsrådet förekomma, samt att i intet fall beslut må
i statsråd fattas utan att minst tre av statsråden, utom, vederbörande
föredragande, äro tillstädes. A andra sidan stadgar 28 §, att bekännare
av annan troslära än den rena evangeliska icke må såsom domare eller
4
5
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 26.
innehavare av annan tjänst deltaga i handläggning eller avgörande av
fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning eller befordringar
inom den svenska kyrkan. Därest nu den för statsråd föreskrivna skyldigheten
att tillhöra den evangelisk-lutherska trosbekännelsen bortföre,
skulle givetvis fall lätteligen kunna inträffa, i vilka konflikt mellan
nyssnämnda stadganden måste uppstå. Om i statsrådet intagas män,
som icke tillhöra sagda trosbekännelse, så kunna dessa icke deltaga i
behandlingen av berörda frågor. Ett liknande förhållande kunde ock inträffa
i de fall, då statsrådet i enlighet med 39—43 §§ regeringsformen
har att tjänstgöra såsom regering.
Härtill kommer, att själva grunderna för tillhörighet till statskyrkan
och därav härflytande medborgerliga rättigheter i allmänhet under den
närmaste framtiden torde komma under omprövning. 1909 års Riksdag
har i. skrivelse till Kouungen (nr 26) anhållit, att Ivungl. Maj:t måtte
taga i övervägande, under vilka villkor det må kunna tillåtas medlem
av svenska kyrkan, att, även utan uppgiven avsikt att övergå till annat
trossamfund, utträda ur kyrkan, ävensom huru gällande lagstiftning
lämpligast må kunna ändras därhän, att främmande trosbekännare och
de, som anmält sig till utträde ur kyrkan, ej på grund därav uteslutas
från rätt att deltaga i avgörandet av frågor, som icke prövas vara av
beskaffenhet att böra allenast av kyrkans medlemmar handläggas, samt
för Riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
Omedelbart hänvisas i Riksdagens skrivelse sålunda endast till
de ur statskyrkan utträdandes rätt att deltaga i vissa kommunala avgöranden.
Men givetvis måste det resultat, vartill den av Riksdagen begärda
utredningen kan komma att leda, bliva av den största betydelse
för de utträdandes medborgerliga rättigheter också i övrigt, alltså även
för deras, tillträde till statens ämbeten. Och i samband därmed måste
tydligen samtliga grundlagens bestämmelser rörande de krav, som i
konfessionellt hänseende ställas på svenska medborgare för tillträde till
statens ämbeten, således även till statsrådsämbetena, komma under omprövning.
Då frågan följaktligen i alla händelser torde inom den närmaste
framtiden bliva föremål för behandling samt det ej kan anses lämpligt,
att densamma företages till avgörande, innan det vidsträcktare spörsmålet
om rätt till utträde ur statskyrkan och dess konsekvenser kan
helt överblickas, har utskottet icke funnit sig böra tillstyrka någon
särskild framställning till Kungl. Magt med anledning av de förevarande
motionerna i nu avhandlade del.
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 26.
II. Konfessionsfrågan
vid kallelse
av utlänning
till svenskt
ämbete.
Historik.
Herr Lindhagen yrkar i sin motion jämväl den ändring av 28 §
regeringsformen, att det därstädes uppställda villkor, enligt vilket utländsk
man för att kunna befordras till något av de i paragrafen angivna
ämbeten måste bekänna den rena evangeliska läran, måtte borttagas.
Enligt 28 § regeringsformen i dess ursprungliga lydelse, kunde
allenast den, som å ena sidan var infödd svensk man och å den andra
tillhörde den rena evangeliska läran, utnämnas till civilt ämbete. En
utlänning var följaktligen redan i denna sin egenskap utesluten från att
komma ifråga.
Förslag till ändring härutinnan väcktes emellertid redan vid 1809
års riksdag, då konstitutionsutskottet hemställde om den ändring i 28
§, att till sysslor vid akademierna skulle kunna befordras utländske lärde
av utmärkta kunskaper och förtjänster, samt att det jämväl skulle vara
tillåtet att av utlänningar i tjänst antaga språk- och exercitiemästare
samt idkare av de fria konsterna. För att öka möjligheten att kunna
anställa främlingar av sistnämnda två kategorier föreslog utskottet därjämte,
att förbehållet om den rena evangeliska läran för deras del icke
skulle gälla. Förslaget vann dock ej ständernas bifall. Det framlades
sedermera av utskottet ånyo vid 1815 års riksdag, men med samma
resultat.
Vid 1844—45 års riksdag väcktes motion, att utländske lärde
måtte, under iakttagande av lika former, som för infödde voro före
skrivna,
kunna kallas och befordras till universitets- och andra vetenskapliga
befattningar. Då alltjämt fordran på evangelisk-luthersk trosbekännelse
upprätthölls för samtliga civila ämbetsmän, innebar motionen
följaktligen, att samma krav på tillhörighet till statskyrkans lära ock
skulle ställas på utlänning. Ändringen tillstyrktes av konstitutionsutskottet,
men vann ej ständernas bifall.
Frågan var uppe jämväl vid 1847—48 års riksdag, men föll åter.
Förevarande spörsmål upptogs av konstitutionsutskottet ånyo vid
1850—51 års riksdag. Nu förelåg emellertid icke allenast frågan om
vidgad möjlighet för utlänning att kunna utnämnas till vissa ämbeten,
utan i samband härmed förehades också spörsmålet om eftergift i allmänhet
på den i 28 § uppställda fordran på tillhörighet till den evangeliska
läran. I det huvudförslag, som konstitutionsutskottet framlade,
gällde ock de däri föreslagna modifikationerna med avseende å trosbekännelsen
lika för utlänning och inlänning. Emellertid förmenade
utskottet, att törhända Rikets ständer icke skulle vara böjda Datt
antaga de delar av nu framlagda förslag, som avse trosbekännelsen»,
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 26. 7
men däremot skulle finna skäl att »godkänna det framställda förslaget
till de delar, som åsyfta modifikationer uti indigenatslagen». För den
skull framställde utskottet ett alternativförslag, vilket upptog de i huvudförslaget
. ifrågasatta eftergifterna beträffande nationaliteten, men däremot
alltjämt utefter hela linjen upprätthöll kravet på evangelisk-luthersk
trosbekännelse för civil ämbetsman. Redaktionellt sett utfördes ändringen
sålunda, att konfessioiisklausulen, vilken hitintills förefunnits på allenast
ett ställe, nämligen i 28 §:s senare hälft, delades upp, därigenom att
en särskild bestämmelse (»de där den rena evangeliska läran bekänna»)
insattes i slutet av den ny föreslagna punkt i förra delen av paragrafen,
som reglerade de fall, i vilka utlänning enligt förslaget skulle kunna
utnämnas till civilt svenskt ämbete, under det att det nyssnämnda, förut
förefintliga stadgandet, som följaktligen hädanefter skulle gälla för övriga
fall, fick kvarstå . oförändrat. — Det av konstitutionsutskottet sålunda
framlagda alternativförslaget blev av Riksdagen antaget samt jämväl av
Kungl. Maj:t sanktionerat.
Den punkt i 28 §, vilken genom berörda författningsändring tillkom,
kvarståi alltjämt oförändrad, och har icke i något fall berörts av de
.indiingai eller ändringsförslag, för vilka senare delen av paragrafen
sedeimeia vant föremål, och vilka resulterat i att numera svensk man
utan hänsyn till trosbekännelse kan antagas till de flesta ämbeten.
Det torde icke kunna förnekas, att åtskilliga principiella skäl tala
för ett borttagande av den i 28 § för utlänning stadgade konfessionsklausulen.
I och för sig låter det sig ju icke försvaras, att exempelvis
en vetenskapsman inom någon av de juridiska, filosofiska eller medicinska
fakulteterna vid våra universitet måste bekänna den svenska statskyrkans
religion, därest han är utländsk undersåte, medan detta ej är
behövligt, såframt han är av svensk nationalitet. Detsamma gäller innehavare
av beställningar vid inrättningar för slöjd och skön konst samt
av läkarebefattningar.
Det är ock värt beaktande, att på sätt den föregående framställningen
givit vid handel!, det vid den ifrågavarande religionsklausulens
tillkomst näppeligen varit avsett att i omhandlade hänseende uppställa
andi a och strängare fordringar på utlänning än på svensk undersåte,
utan att stadgandet på sin tid var en naturlig och nödvändig konsekvens
av den ståndpunkt, som lagstiftningen då i allmänhet intog, och
enligt vilken alla, även inländska, civila ämbetsmän måste tillhöra den
evangelisk-lutherska trosläran. Bristen på överensstämmelse mellan de
Utskottets
yttrande.
8
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 26.
för svenska undersåtar och för utlänningar gällande regler uppstod först
sedermera, då religionstvånget för de förras del mildrades, utan att motsvarande
lättnader genomfördes beträffande de senare.
Å andra sidan måste det erkännas, att knappast något praktiskt
behov hitintills gjort sig gällande av vidgat tillträde för utlänning till
svensk statstjänst. Tvärtom torde det vara uppenbart, att det senaste
århundradets utveckling av svensk vetenskaplig och konstnärlig odling
lett därhän, att dylikt inkallande av utlänning numera endast i rena
undantagsfall torde kunna anses vara av omständigheterna påkallat.
Vid sådant förhållande, och då, efter vad erfarenheten från senare tid
givit vid handen, hos utländska vetenskapsmän en ökad benägenhet
framträtt att söka förvärva beställningar vid våra universitet, bör givetvis
en fråga, som kan sägas gå ut på att för dem underlätta tillträde till
svenska lärarebefattningar, behandlas med eu viss försiktighet.
Slutligen är att märka, att det alltid står öppet för en utlänning,
vilken på allvar vill bliva medlem av det svenska samhället, att efter
naturalisation komma i åtnjutande av fulla medborgerliga rättigheter.
Just för fall av här ifrågavarande slag, då det gäller utlänning, som
gjort sig känd för utmärkt skicklighet i vetenskap eller konst, har ock
vederbörande möjlighet att tidigare, än eljest i regel kan ske, förvärva
svensk medborgarerätt.
I varje fall synes det utskottet, att, då, såsom ovan påpekats, 28
§ regeringsformen under alla omständigheter inom den närmare framtiden
torde bliva föremål för lagstiftarens uppmärksamhet, tillräckliga
skäl knappast föreligga att nu vidtaga någon ändring.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet avstyrka herr Lindhagens
motion även i denna del.
in. Konfes- Slutligen yrkar herr Olsson i sin motion, att Riksdagen matte hos
e!rBStfr|ö28 Kungl. Maj:t begära utredning av frågan, huruvida och i vilken omfattregerihgs-
ning villkoret att tillhöra den rena evangeliska läran kan bortfalla för
f0B™fBnt * de ämbeten och tjänster, som omnämnas i 28 § regeringsformen.
Såsom motivering för detta yrkande har motionären endast hänvisat
till vad han anfört i eu annan motion, nr 166 i Första kammaren.
Av denna sistnämnda motion synes framgå, att det närmast är de för
svenska medborgare stadgade villkor i konfessionellt hänseende, emot
vilka motionären vänder sig. Motionären har icke närmare utvecklat
skälen till sin hemställan. Vad utskottet ovan anfört äger emellertid i
tillämpliga delar giltighet även för det av honom framställda yrkandet,
vilket förty av utskottet avstyrkes.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 26. 9
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
a) att herr Bäckströms förevarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;
b) att herr Lindhagens förevarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt
c) att herr Oscar Olssons förevarande motion
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 22 maj 1913.
På konstitutionsutskottets vägnar:
NILS EDEN.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 5 samt. 21 höft. (Nr 26.)
2
10
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 26.
Reservation:
av herrar Clason, Bellinder, K. J. Ekman, von Geijer, Kj allen, von
Mentzer, Magnusson i Tumhult, Eäf och Jönsson i Slätåker, vilka i fråga
om motiveringen ansett,
att under avdelningen I. Statsrådets konfession utskottets yttrande
bort hava följande lydelse:
»Regeringsformen vilar på den grundsatsen, att, liksom Konungen
själv, så skola ock Konungens rådgivare vara av den rena evangeliska
läran. Denna grundsats kommer icke blott till uttryck i den direkta
föreskriften härom i 4 § regeringsformen, utan ligger ock bakom 39—43
§§ av samma lag.
Enligt §§ 39—42 har statsrådet att i de därstädes angivna utomordentliga
fall utöva riksstyrelsen med (i allt väsentligt) konungslig
makt och myndighet. Enligt § 43 ombesörjer den därstädes omförmälda
tillförordnade regering endast _ sådana regeringsärenden, som
Konungen särskilt föreskriver. I samtliga nu nämnda tall handlai dock
statsrådet i konungens stad och ställe. Redan 1867 års konstitutionsutskott
har med allt skäl framhållit, att då följaktligen statsrådet understundom
utövar Konungens makt och myndighet, det icke — i betraktande
därav, att Konungen är svenska statskyrkans överhuvud — kan
anses lämpligt, att inträde i statsrådet skulle vara medgivet för andra
troslärors bekännare.
Men den av motionärerna föreslagna lagändringen skulle ock stå
illa tillsamman med andra regeringsformens stadgande!^
Enligt 28 § av sagda lag kan till ämbeten och tjänster i allmänhet
nämnas bekännare även av annan kristen troslära än den rena evangeliska,
ävensom av den mosaiska; »dock må icke någon, som ej tillhör
den rena evangeliska läran, såsom domare eller innehavare av annan
tjänst deltaga i handläggning eller avgörande av fråga, som angår
religionsvård, religionsundervisning eller befordringar inom den svenska
kyrkan.» Därest, på sätt motionärerna föreslagit, den för statsråd stadgade
kvalifikationen, att de skola vara av den rena evangeliska läran,
bortfölle, skulle givetvis sist sagda bestämmelse om förbud för främmande
trosbekännare att deltaga i handläggningen av vissa frågor
också för statsråds del bliva av betydelse. Nu stadgar emellertid 8
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 26.
11
§ regeringsformen, att statsrådets samtliga ledamöter skola övervara
alla mål av synnerlig vikt och omfattning, som i statsrådet förekomma
och rikets allmänna styrelse röra, samt att i andra mål dock alltid minst
tre av statsråden, utom vederbörande föredragande, skola vara tillstädes.
Uppenbart är, att såväl bland mindre mål som ock bland mål av
den art, att de kräva handläggning i samlat statsråd, sådana frågor
allt emellanåt måste förekomma, i vilkas behandling jämlikt 28 § regeringsformen
allenast statskyrkans bekännare må deltaga. Detsamma
gäller givetvis för de förut påpekade tillfällen, då statsrådet på grund
av bestämmelserna i någon av 39—43 §§ helt eller delvis handhar
regeringen i Konungens ställe. Vad särskilt angår fall enligt 39—42
§§, så innehåller sistnämnda § uttryckligen, att, då jämlikt dessa §§
»riksstyrelsen föres av statsrådet, skola dess samtliga ledamöter, där
de icke äga laga förfall, vara närvarande och rösta.»
Härav torde det med tydlighet framgå, att den av motionärerna
påyrkade grundlagsändringen icke kan genomföras utan att grundlagens
hithörande stadganden därigenom skulle råka i strid med varandra.
Härtill kan läggas, att utskottet icke heller rent sakligt sett finner
något hållbart skäl föreligga för den ifrågasatta ändringen. Förhållandena
i eu del främmande länder kunna härutinnan icke med fogåberopas
såsom exempel. Regelmässigt saknas nämligen utomlands en
statskyrka eller äger kyrkan en annan ställning i förhållande till staten
än vad hos oss är fallet. I det enda land, Norge, där kyrkan intager
en ställning, jämförlig med den svenska kyrkans, är ock tillhörighet
till densamma för statsråds vidkommande obligatorisk.
Slutligen må det framhållas, att med den homogenitet i religiöst
hänseende, som i stort sett utmärker det svenska folket, något praktiskt
behov av det ifrågavarande villkorets borttagande ej kan anses
föreligga.
På nu anförda grunder får utskottet avstyrka motionerna i nu
berörda del»;
samt att under avdelningen II. Konfessions frågan vid kallelse av utlänning
till svenskt ämbete utskottets yttrande bort på följande sätt
avfattas:
»Utskottet delar icke motionärens mening, att den i 28 § regeringsformen
för utlänning stadgade religionsklausulen bör borttagas. Den
gjorda åtskillnaden mellan svensk medborgare och utlänning vilar uppenbarligen
på den tanken, att eu person, vilken icke blott tillhör en annan
nationalitet utan därtill bekänner en annan religion än den överväldi
-
12
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 26.
gande delen av det svenska folket, står så fjärran ifrån samma folks
tänkesätt, att hans utnämning till svensk ämbetsman ej bör komma ifråga.
Skulle en dylik person känna sig så. införlivad med det svenska
samhället, att han önskar helt övergå till detsamma, äger han ock
möjlighet att genom naturalisation komma i åtnjutande av fulla medborgerliga
rättigheter, just för fall av ifrågavarande slag då det gäller
utlänning, som gjort sig känd för utmärkt skicklighet i vetenskap eller
konst, har ock Kungl. Maj:t rätt att tidigare än eljest i regel kan ske,
medgiva naturalisation.
Ej heller torde det kunna påstås, att något behov av vidgat tillträde
för utlänning till svensk statstjänst gjort sig gällande. Fastmera
lärer den Kungl. Maj:t medgivna rätten att inkalla utlänning böra med
stor försiktighet tillämpas. Med utgångspunkt från ett dylikt betraktelsesätt
måste man ställa sig bestämt avvisande till varje åtgärd, som skulle
bidraga till ett utvidgande av sagda rätt.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet avstyrka herr Lindhagens
motion även i denna del.»
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1913.