Konstitutionsutskottets utlåtande Nr IQ.

1

Nr 16.

Ankom till Riksdagens kansli den 1 april 1913 kl. 6 e. m

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj :t angående viss ändring i
gällande bestämmelser om kommunal rösträtt i stad.

Närvarande: herrar Edén, Trygger*), Hellberg, Clason, Bellinder, Mannheimer, K. J.
Ekman, von Geijer, Sehlin, Kjellén, Öl. Olsson, Ericsson i Valista, Larsson i
Säby, Nyström, Magnusson i Tumhult, Larsson i Västerås, Janson i Bråten,
Räf, Kropp och Wallin.

’) -Ej närvarande vid utlåtandets justering.

• a ^ eU- *nom ^nc^ra kammaren vackt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 40, har herr Beckman i Linköping hemställt, »att Riksdagen
ville, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
låta för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i kungl. förordningen
om kommunalstjrelse i stad den 21 mars 1862, att kommunal
rösträtt i stad må tillkomma även den, som arrenderar annans jord.»
Lill stöd för sin hemställan har motionären anfört:

»hlera av rikets städer ha redan med sig införlivat större eller
mindre delar av kringliggande landsbygd, och i många andra står frågan
om liknande inkorporeringar på dagordningen. Införlivandet av en
landskommun med en stad medför emellertid på grund av de olika
bestämmelserna om villkoren för erhållande av kommunal rösträtt i stad
Pa \aildsbygd, att alla, som i den förutvarande landskommunen ägt
rösträtt i egenskap av arrendatorer, förlora denna rätt efter inkorporeringen,
alldenstund kungl. förordningen om kommunalstyrelse i stad ej
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 5 samt. 14 höft. (Nr 16.) 1

Utskottets

yttrande.

Gällande

bestämmelser

2 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

tillerkänner brukare av annans jord rösträtt.» Ett sådant mot rättvisa
och billighet stridande missförhållande borde givetvis rättas.

Den kommunala rösträtten har enligt såväl kommunalförordningen
för landet som förordningen om kommunalstyrelse i stad gjorts direkt
beroende av skattskyldigheten till kommunen. Denna avhängighet yttrar
sig dels i 8 resp. 9 §:s föreskrift därom, att endast den, som är förbunden
att till kommunen betala skatt, äger rösträtt å kommunalstämma och allmän
rådstuga, dels ock däruti att, på sätt § 11 i nämnda förordningar
utvisar, röstvärdet för envar röstägande beräknas i förhållande till
den sammanlagda inkomst, för vilken han är pliktig att erlägga kommu nalutskylder.

.

Skattskyldigheten å sin sida regleras närmare genom ^ oi ocii
58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet samt §57 i kommunalförordningen
för stad. Vad särskilt beträffar skattskyldigheten för viss
fastighet, så framgår av § 57 i förstnämnda förordning, att, därest fastighet
på landet brukas av annan än ägaren, det är brukaren, som hai att
för densamma erlägga kommunalskatt.1) I stad däremot, d. v. s. inom
stads jurisdiktionsområde, är jämlikt § 57 i kommunalförordningen för
stad, jämförd med § 3 av samma förordning, jordägaren själv under alla
förhållanden — följaktligen även för den händelse att fastigheten är
upplåten åt annan — skattskyldig för fastigheten.

Av det nyss påpekade sambandet mellan rösträtt och skattskyldighet
följer alltså, att på landet arrendator^ men i stad jordägaren ar
röstberättigad för vederbörande fastighet. Detta utsäges ock direkt, vad
förhållandet på landsbygden angår, i § 9 av kommunalförordningen för
landet, där det heter, att »för fastighet, som innehaves av landbo eller

arrendator, röstar innehavaren». .

På samma sätt som enligt förordningen om kommunalstyrelse i stad
är skattskyldighet och rösträtt för viss fastighet reglerad i den särskilda
kommunalförfattningen för Stockholm.

I kommunallagskommitténs betänkande av ar 1859 finnes intet
skäl direkt angivet för den olika regleringen av arrendators skattskyldighet
och rösträtt i stad och inom landskommun. Enligt 1843 års
sockenstämmoförordning, vilken gällde för såväl land som stad, var rösträtten
förbehållen fastighetens ägare, såvida denne bodde inom f örsärillingen
eller eljest i kontraktet betingat sig sagda rätt. Emellertid uttalade

År
utsröres

i) Det bör påpekas, att detta allenast gäller till bevillning för sig taxerad fastighet,
del av dylik fastighet (såsom fallet exempelvis är vid alla »torpkontrakt») upplåten åt annan,
öres skatten av huvudfastighetens ägare resp. arrendator, Vilken rösträtten då ock tillkommer.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16. 3

kommunallagskommitterade i motiveringen, till kommunalförordningen
för landet en del betänkligheter mot en dylik ordning, enligt vilken
rösti ätten regelmässigt tillkom jordägaren, Enär uti eu del lantkommuner
äganderätten till all jord och fastighet vore eller kunde bliva på några
få händer fördelad eller till och med kunde sammanfalla i en enda hand,
skulle nämligen berörda ordning kunna leda till åtskillig^ för kommunalväsendet
högst ofördelaktiga följder. På grund härav föreslogs för lantkommunernas
del övergång till det nu gällande systemet. Givetvis voro
i detta avseende de faktiska förhållandena i stad sådana, att de ej gåvo
anledning till några motsvarande betänkligheter. Den förutvarande ordningen
blev därför här utan någon motivering bibehållen. Vid förslagens
behandling i Riksdagen uttalade sig emellertid åtminstone ett stånd,
borgarståndet, för införande jämväl för stads vidkommande av den för
landsbygdens del ifrågasatta regel. Detta uttalande föranledde dock ej
något resultat vid förordningarnas utfärdande.

Givetvis är det intet, som hindrar, att genom mellan jordägare
och arrendator (i arrendeavtalet eller eljest) träffad privat överenskommelse
skattskyldigheten parterna emellan regleras på annat än ovan
angivet sätt. Liksom det på landet är tillåtet, att jordägaren i förhållande
till arrendatorn förpliktar sig att återgälda denne de skatter,
som honom för fastigheten påföras, på samma sätt kan ock i stad arrendatorn
ikläda sig en liknande förbindelse gentemot jordägaren. Ett
dylikt åtagande medför uppenbarligen, att det blir i förra fallet jordägaren
och i det senare arrendatorn, som i sista hand får bära skatten.
Men förbindelsen kan enligt gällande rätt aldrig få annat än privaträttslig
verkan. Detta innebär för det här föreliggande spörsmålet den
viktiga konsekvensen, att en sådan privaträttslig överflyttning av skattebördan
ej under några förhållanden kan medföra ändring i den fastslagna
fördelningen av den kommunala rösträtten. Ej heller kan en
direkt på rösträtten syftande överenskommelse mellan jordägare och
arrendator föranleda någon omkastning härutinnan. Rösträtten tillkommer
med andra ord på landet städse arrendatorn, i stad städse jordägaren.

Kommunalförordningarna omfatta sålunda uppenbarligen''den grundsatsen,
att den, som enligt legala stadganclen har att svara för fastighetens
kommunalutskylder, också skall äga rösträtten för fastigheten.

I sagda regel för rösträttens fördelning har emellertid, vad förhållandena
i stad angår, en viktig modifikation inträtt genom lagen om
nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907, vilken lag beträffande
fastigheter inom stads jurisdiktionsområde gäller generellt för hela riket,
alltså även för Norrland och Dalarne. Angivna lag stadgar nämligen

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

Olägenheter
av den
nuvarande
ordningen.

i sin 23 §, att »arrendatorn ansvare för all skatt och annan allmän
tunga, som för fastigheten utgår och enligt lag åligger jordägaren, dock
med undantag för bevillning)). I motiveringen till nämnda paragraf
yttrade lagberedningen, att av de för en fastighet utgående skatter
skulle, då fastigheten vore utarrenderad, redan enligt gällande lagstiftning
de s. k. kommunalutskylderna omedelbart påföras arrendatorn.
Man synes härvid hava förbisett, att så var förhållandet endast inom
lantkommun, men ej för stads vidkommande. Visserligen möter enligt
berörda lag intet hinder, att jordägaren genom överenskommelse med
arrendatorn åtager sig att erlägga skatten. Saknas emellertid en dylik
avtalsmässig reglering, så är det numera, d. v. s. vid arrenden, som
blivit ingångna etter den 1 januari 1908, arrendatorn, som jämväl i
stad på grund av legala stadganden är skyldig utgöra kommunalutskylderna,
ehuru jordägaren enligt kommunalförordningen för stad städse
äger rösträtten för fastigheten.

Då den kommunala rösträtten är baserad på skatteplikten till kommunen,
bör det givetvis i största möjliga utsträckning sörjas för att
den, som i verkligheten erlägger kommunalutskylderna, också i gengäld
härför äger utöva rösträtten. Därest det skulle visa sig vara en i arrendekontrakt
i stad vanlig företeelse, att skattebördan genom avtal mellan
jordägare och arrendator överflyttades på den senare, kunde följaktligen
redan den på sådant sätt uppkomna oemotsvarigheten mellan skattskyldighet
och rösträtt icke utan fog betraktas såsom ett missförhållande.
Här skulle det dock från principiell synpunkt kunna genmälas,
att icke mer i detta än i andra fall hänsyn borde tagas till en mellan
parterna träffad överenskommelse. En dylik invändning äger emellertid
ej giltighet, då det är fråga om arrenden, som tillkommit efter det
1907 års nyttjanderättslag "trätt i kraft. Att i sådana fall där
vid arrendeavtalets tystnad skatteplikten likväl på grund av lagens stadganden
ligger å arrendatorn, ehuru han saknar rösträtten en uppenbar
oegentlighet förefinnes, vilken tillika står i strid med kommunalförordningarnas
anda och mening, torde vara ovedersägligt.

Emellertid förorsakar den nuvarande ordningen understundom än
mer påfallande missförhållanden, vilka bestå däri, att arrendator rent av
kan komma att förlora den kommunala rösträtt, som han förut ägt. Detta
inträffar i de av motionären åberopade fall, då ett område, som förut
tillhört eu lantkommun, vid inkorporering införlivas med stad. ^ Att
härvid en förlust av rösträtt kan inträffa beror av den olikhet, som ifråga
om skattskyldighet och rösträtt för jordbruksfastighet råder mellan de lör
land och de för stad gällande föreskrifter. Före inkorporeringen åligger

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

5

det arrendator]! av en viss fastighet på grund av stadgandena i kommunalförordningen
för landet att utgöra kommunalskatten för fastigheten.
Som en konsekvens härav äger han ock rösträtten för densamma.
I och med inkorporeringen övergår, enär kommunalförordningen
för stad blir å område,t tillämplig, enligt nämnda förordningskattskyldigheten
och jämte den rösträtten på jordägaren. Om nu i
arrendeavtalet, såsom vanligen torde förekomma, finnes stadgat, att
arrendatorn har att svara för å fastigheten vilande skatter, eller
om, även för den händelse, att så ej är fallet, arrendeavtalet är ingånget
efter det 1907 års nyttjanderättslag trädde i kraft, får arrendatorn
alltjämt i sista hand betala skatten, visserligen ej längre till
följd av kommunalförordningens föreskrift, utan i förra fallet på grund
av arrendeavtalets innehåll, och i det senare i kraft av legala bestämmelser,
nämligen nyttj anderättslagens 23 §. I bägge fallen mister
arrendatorn sin rösträtt utan något som helst vederlag. Detsamma
torde vål ock bliva händelsen i det tredje tänkbara fallet, vilket
skulle omfatta sådana arrendeavtal, som å ena sidan äro träffade före
den januari 1908 och å den andra ej innehålla någon privaträttslig
reglering av skattebördan. Att vid dylika arrenden genom inkorporeringen
skattskyldigheten skulle övervältas på jordägaren, utan att
han med utsikt till framgång skulle äga att i skadeståndsväg vända
sig mot arrendatorn, är väl knappast troligt. Däremot kan arrendatorn
under inga omständigheter göra anspråk på rösträtten.

Att den förlust av rösträtt, som under nyss angivna omständigheter
vid inkorporering städse med nödvändighet måste drabba alla
arrendatorer av inom området belägna, för sig till bevillning taxerade
fastigheter, måste betraktas såsom ett allvarligt missförhållande, ligger
enligt utskottets mening i öppen dag.

För att erhålla material till belysande av den praktiska betydelse, Frågans
som ovan avhandlade spörsmål må kunna äga, har utskottet genom sitt Piakiittta fekansli
satt sig i förbindelse med magistraterna i åtskilliga städer samt ly,hhetill
dem riktat en förfrågan angående dels antalet av utarrenderade, för
sig till bevillning taxerade fastigheter inom vederbörande stads jurisdiktionsområde,
dels och antalet arrendatorer, som till följd av möjligen
skedd inkorporering förlorat dem förut tillkommande rösträtt.

Såvitt av ingångna svar kunnat inhämtas, ställa sig förhållandena
på följande sätt. — Inom den med Stockholms stad nyligen inkorporerade
Brännkyrka socken finnas sju arrendatorer. — 1 Göteborg finnas 131
»jordbruksegendomar eller egendomar i egentlig mening», som äro utarrenderade
och för sig till bevillning taxerade. — Inom Hälsingborgs

6

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

Möjligheten
av en omreglering.

städs område är antalet dylika fastigheter 82, därav 70 ägas av staden,
samt antalet arrendator å dessa egendomar 52. — Till Linköpings
stad höra 68 utarrenderade, särskilt taxerade jordbruksegendomar. Genom
Sikt Lars sockens inkorporering år 1911 förlorade 63 arrendatorer sin
rösträtt. — Antalet utarrenderade för sig till bevillning taxerade fastigheter
var inom Eskilstuna stad vid 1913 års ingång 48. Till följd av
Fors’ och Klosters socknars inkorporering mistade 22 arrendatorer dem
förut tillkommande kommunal rösträtt. — Inom Gävle stad torde finnas
98 fastigheter av här omhandlad art, därav 4 tillhöra inkorporerat område.
I flera fall arrenderar emellertid samma person mer än en av
berörda fastigheter, som utgöras av större eller mindre vretar, vadan
antalet arrendatorer endast är 45. — Vad Trelleborg beträffar förekomma
därstädes 35—40 utarrenderade, för sig taxerade egendomar.
Genom den 1 januari 1908 skedd inkorporering torde 25—30 arrendatorer
hava förlorat sin rösträtt. — I Malmö finnas 16 utarrenderade,
särskilt taxerade egendomar. Tre arrendatorer giugo vid år 1911 verkställd
inkorporering sin rösträtt förlustiga. — Från Norrköping uppgivas
3 fastigheter av ifrågavarande slag, från Borås 11. — Från Skara meddelas,
att »22 sådana arrendatorer», som i skrivelsen avses, finnas, samt
att någon inkorporering på senare tid ej ägt rum. — I Filipstad är antalet
utarrenderade, särskilt taxerade egendomar 12, i Falun finnes ingen
dylik fastighet. — Antalet arrendatorer av jordbruksfastigheter är i Sala
fem, likaså i Eedemora. — I Norrtälje förekommer ingen arrendator.

Med hänsyn tagen ej mindre till de betänkligheter, som från
principiell synpunkt kunna resas mot den nuvarande regleringen av
arrendators rösträtt i stad, än även till den praktiska betydelse det förevarande
spörsmålet, efter vad nyssintagna uppgifter giva vid handen,
måste finnas äga, har utskottet ansett, att en förändring är av behovet
påkallad. Att en dylik förändring bör omfatta skattskyldighet och rösträtt
för jordbruksfastighet inom stads jurisdiktion i allmänhet och ej
allenast hava avseende på områden, som redan hava inkorporerats eller
framdeles varda inkorporerade med stad, synes utskottet självfallet. Enär
förhållandena i Stockholm i förevarande avseende äro lika med de i
andra städer rådande, bör också givetvis den ifrågasatta omregleringen,
därest den överhuvud taget kommer till stånd, genomföras jämväl i den
för nämnda stad gällande kommunalförordning.

När det då blir frågan om i vilken riktning eu eventuell förändring
bör gå, ligger naturligen den utvägen närmast till hands att
omreglera förhållandena — såväl skattskyldighet som rösträtt i stad
till likhet med vad som gäller på landet.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16. 7

Härigenom vinnes först och främst den fördelen, att den rådande
dualismen mellan land och stad försvinner, vilket för blivande inkorporeringar
har den största betydelse.

Överhuvud taget torde tillräckligt vägande skäl för den ifrågavarande
olikformigheten näppeligen kunna anföras. I och för sig
måste det förefalla egendomligt, att en jordbruksfastighet i här omhandlade
avseende behandlas olika alltefter den rent yttre omständigheten,
om fastigheten är belägen utom eller inom stads jurisdiktionsområde.
Såsom ovan visats, blev ej heller vid kommunalförordningarnas
tillkomst något skäl för en dylik skiljaktighet angivet. Måhända
skulle dock till förmån för den gällande ordningen kunna anföras, att
en fastighets belägenhet i närheten av ett bebyggt stadsområde ger åt
densamma, såsom tomtplats betraktad, ett väsentligen högre värde, än
den enbart ur jordbrukssynpunkt skulle äga, vadan det i ett dylikt’fall
vore obilligt, om kommunalskatten lades å arrendatorn. Häremot torde
det likväl kunna erinras, dels att nämnda högre värde allenast kan
tillkomma en fastighet, som ligger så nära stadens bebyggda del, att
dess eget utnyttjande såsom byggnadsplats inom eu icke alltför avlägsen
framtid kan komma ifråga, dels ock att, vad skattskyldigheten
beträffar, givetvis intet hinder möter, att denna till större eller mindre
del genom privat överenskommelse övertages av jordägaren. Att
eu dylik utväg med fördel kan anlitas, framgår därav, att, enligt
vad utskottet försport, . densamma redan i stor utsträckning tillämpas
av Stockholms stad i fråga om de staden tillhöriga, i dess närhet belägna
och utarrenderade fastigheter. Då dessa fastigheter till avsevärd
ro- belägna inom lantkommuner, där rösträtten för fastigheterna
följaktligen utövas av vederbörande arrenaatorer, föreligger här ett fullt
analogt förhållande. Måhända kunde ock berörda olägenhet i viss mån
undanrödja, därest den ifrågasatta likformigheten mellan land och stad
utstiäcktes att omfatta allenast städs icke planlagda område.

Genom den ovan avsedda omläggningen skulle i stort sett »jordbruksfastighet»,
till skillnad från »annan fastighet», komma att i skatteoch
rösträttshänseende behandlas lika, oavsett dess belägenhet inom eller
utom städs, jurisdiktion. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla,
att sagda indelning av fastigheterna i »jordbruksfastighet» och »annan
fastighet» ej blott återfinnes i bevillningsförordningen utan ock använt
es i kommunalförfattningarna, jämväl i kommunalförordningen för
stad samt förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm, såsom framför
av o7 respektive 40 § i dessa författningar. Härav synes, att
aven inom stads jurisdiktionsområde de befintliga fastigheterna redan

8 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

äro uppdelade på »jordbruksfastigheter» och »andra fastigheter», och att
förty några praktiska svårigheter ej böra möta för en övergång lör
stads vidkommande till ovan ifrågasatta ordning.

Emellertid är det uppenbart, att vid en omreglering av antydd
art betänkligheter måste möta emot att utan vidare göra de eventuella
nya bestämmelserna tillämpliga på redan bestående arrendeförhållanden.
I" detta hänseende må framhållas, att det, med fäst avseende närmast a
rösträtten, måhända ej utan fog kan anses mindre riktigt att under
löpande arrendetid beröva en jordägare den rösträtt, på vilken han vid
arrendeavtalets ingång gjort sig räkning.

Allvarligare äro dock de betänkligheter, som framträda ur synpunkten
av skattskyldighetens omflyttning. Det är nämligen uppenbart,
att det ej är skäligt, att i sådana fall, då skatten för närvarande faktiskt
betalas av jordägaren, under arrendeperioden övervälta skattebördan på
arrendator^ varigenom skulle tillskyndas denne en ökad ekonomisk
tuno-a. Visserligen är det sant, att, såsom av den föregående utredningen
torde framgå, skattskyldigheten redan med. gällande bestämmelser
i många, kanske de flesta fall, i realiteten åligger anendatorn.
Detta inträffar nämligen, dels då skattebördan genom privat överenskommelse
överflyttats på arrendator^ dels ock där, vid saknad av avtalsmässiga
föreskrifter, arrendeavtalet är ingånget efter den 1 januari
1908. Det måste dock ihågkomma^, att i båda dessa fall det är. fråga
om en privaträttslig reglering, vilket innebär, att arrendatorns föipliktelse
galler endast gentemot jordägaren, men ej gentemot det allmänna. Den
ifrågasatta ändringen i kommunalförordningen för stad skulle däremot
föranleda, att arrendator!! bleve direkt förpliktad i förhållande till kommunen.
Dessutom återstå i alla händelser de arrendekontrakt, som å
ena sidan blivit ingångna före den 1 januari 1908 och å den andra
sakna privaträttsliga bestämmelser i förevarande hänseende. I sådana
fäll skulle det väl näppeligen kunna försvaras, om den föreslagna skatteöverflyttningen
utan vidare sattes i tillämpning.

Då följaktligen eu del övergångsbestämmelser under alla omständigheter
torde bliva nödvändiga, därest den ifrågasatta omregleringen
skall komma till stånd, ligger naturligen den tanken nära till hands,
att hela frågan måhända helst borde uppskjutas för att. finna sin. lösning
först i samband med den förestående kommunalskattereformen, vilken tor
övrigt möjligen skulle kunna komma att omlägga den kommunala skattskyldigheten
efter sådana principer, att här avhandlade spörsmål av sig
själv löstes. Utskottet har ej förbisett denna möjlighet, men vid övervägande

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

9

av frågans vikt dock ansett, att densamma utan avvaktande av denna
reform redan nu bör hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med anledning av den förevarande
motionen, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, på vad
sätt sådana ändringar må kunna göras i vederbörande
kommunalförfattningar, att arrendator av för sig till
bevillning taxerad jordbruksfastighet inom stads jurisdiktionsområde
måtte tillerkännas rösträtt för fastigheten,
samt för Riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kan föranleda.

Stockholm den 1 april 1913.

På utskottets vägnar:

NILS EDEN.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 5 sand. 14 käft. (Nr 16.)

2