Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.
1
Ni* 15.
Ankom till Riksdagens kansli den 1 april 1913 kl. 5 e. in.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av herr Kjelléns in. fl.
motion om ändring av §§ 6fl och f>8 riksdagsordningen.
Närvarande: herrar Eden, Branting, Trygger*, Hellberg, Clason, Bellinder, Mannheimer*,
K. ,T. Ekman, von Geijer, Kjellén, Wavrinsky, Gnllberg, Ericsson i
Vallsta, Larsson i Säby, Cederborg, Magnusson i Tumhult, Rfif, Jönsson i
Slätåker*, Kropp och Wallin.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I eu inom Första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 99, har herr Kjellén m. fl. hemställt, »att Riksdagen
måtte som vilande till grundlagsenlig behandling för sin del antaga
följande förslag till ändrad lydelse av riksdagsordningens 56 och 58.
§ 56.
Konungens propositioner kunna icke till avgörande i kammare företagas,
innan utskott däröver avgivit yttrande. Motion i ämne, som tillhör
ständigt utskotts behandling, kan ej utan remiss till utskott bifallas,
ej heller utan genom beslut, däruti minst fem sjättedelar av de röstande
instämt, omedelbarligen avslås. Angår motion -— — — — bifallas.
Frågor — — — avgöras.
§ 58.
Kär proposition eller motion — — — ej nedlägges eller, i den
ordning § 56 stadgar, eljest bliver avgjord. Varje — —__uppehållas.
Uppstår fråga — — — avgöras.»
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 5 sarnl. 13 käft- (Nr 15.)
1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.
1912 års kon
stitutionsutskott.
Beträffande de skal, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan,
tillåter sig utskottet hänvisa till motionen.
I den vid föregående års riksdag väckta motion, som motionärerna
åberopa i sin motivering, föreslogs i samma syfte som den föreliggande
motionens sådana ändringar i riksdagsordningen §§ 56 och 58, att jämväl
motioner, som höra till ständigt utskotts handläggning, måtte kunna
avslås utan remiss till vederbörande utskott, så framt båda kamrarna därom
fatta samstämmande beslut.
I sitt yttrande med anledning av nämnda motion anförde konstitutionsutskottet
vid sagda riksdag följande:
»Såsom framgår av motionen, hava motionärerna sökt framhålla nödvändigheten
av att söka minska Riksdagens arbetsbörda genom »att ur
riksdagsordningen utrensa byråkratiska former och omvägar, som ännu här
och där stå i vägen för eu praktisk behandling av ärendena», och med
hänsyn till riksdagsarbetets ständigt växande omfattning finner utskottet
detta motionens angivna syftemål väl kunna vara värt beaktande.
Motionärerna hava såsom sin uppfattning uttalat, att detta syftemål
i viss mån borde kunna tillgodoses, om Riksdagen sattes i stånd att
från utskottsbehandling undantaga »rena okynnesmotioner» och »dödfödda
projekt», som jämlikt § 56 riksdagsordningen för närvarande hänvisas
till ständigt utskott, på samma sätt som det redan nu står en
kammare fritt att utan remiss till utskott avslå motion i ämne, som icke
är av natur att tillhöra ständigt utskotts behandling. Emellertid synes
det utskottet tvivelaktigt, om en lättnad i arbetsbördan står att vinna
med anlitande av den utväg, som motionärerna föreslagit. Riksdagsordningens
stadgande, att motioner, som icke skola handläggas av ständigt
utskott, kunna avslås utan remiss till utskott, har nämligen, åtminstone
under de senaste årtiondena ej vunnit någon tillämpning, och lärer detta
till ej ringa grad bero därpå, att remiss till utskott i allmänhet sker, innan
Riksdagens ledamöter blivit satta i tillfälle att genomläsa de väckta motionerna.
Det torde därför med tämlig visshet kunna antagas, att eu
liknande bestämmelse i fråga om motioner, som tillhöra ständigt utskott,
icke skulle komma att tillämpas annat än möjligen i undantagsfall beträffande
s. k. okynnesmotioner av mera uppseendeväckande beskaffenhet.
Såsom eu garanti mot att majoriteten uti endast den ena kammaren
skulle undertrycka motioner, vilka möjligen inom medkammaren skulle
kunna påräkna ett visst beaktande, hava motionärerna föreslagit, att
Konstitutionsutskottets ''utlåtande Nr 15. 3
remiss till utskott skulle kunna förhindras, allenast under förutsättning
att båda kamrarna äro ense om att genast avslå motionen. Ett dylikt
stadgande, som skulle åt medkammaren inrymma att kunna tvinga den
andra att i strid med dess uppfattning låta en motion underkastas utskottsbehandling,
skulle emellertid efter utskottets mening vara mindre lämpligt
och för öfrig! föga överensstämmande med de av riksdagsordningen
1 övrigt fastställda grundsatserna beträffande ärendenas behandling inom
-Riksdagen. Möjligen skulle man däremot kunna tänka sig att såsom
garanti mot en förhastad remissvägran för beslut därom en viss kvalificerad
majoritet skulle erfordras.
Ehuru sålunda utskottet finner den av motionärerna förebragta frågan
väl värd Riksdagens uppmärksamhet, är den dock av natur att kräva ett
noggrann! övervägande, helst som den torde visa sig sammanhänga med
önskvärda förändringar i arbetssättet i övrigt. Med hänsyn till Riksdagens
sriara avslutande gives det dock ej tillfälle att nu ingå på någon utredning.
av. dessa grannlaga och ingalunda lättlösta spörsmål, varför utskottet
funnit sig böra avstyrka bifall till motionen.»
Utskottet finner, lika med 1912 års konstitutionsutskott, att det av
motionärerna uttryckta syftet att minska Riksdagens arbetsbörda genom
»att ur riksdagsordningen utrensa byråkratiska former och omvägar, som
ännu här och där stå i vägen för en praktisk behandling av ärendena»,
är värdi allt beaktande. Men ej heller det sätt, som i den nu föreliggande
motionen valts för att nå detta syfte kan utskottet finna tillfredsställande.
Motionärerna fasthålla vid tanken att genom ändringar i riksdagsordningen
gorå det möjligt att avslå även motioner, som falla under
ständigt utskotts behandling, utan remiss till utskott. Däremot hava de
avstått från att för sådant ändamål fordra samstämmande beslut av båda
kamrarna och söka nu i stället garantier gent emot förhastade beslut i
(m bestämmelse, att för ett dylikt avvisande skall fordras fem sjättedelars
majoritet inom den kammare, där förslaget blivit väckt. Utskottet anser,
liksom 1912 års konstitutionsutskott, att om över huvud en dylik möjlighet
till avvisande av motioner utan remiss skulle anses böra skapas,
varav måste följa att på samma gång garantier mot missbruk skulle hell
öfva åstadkommas, så utgör den nu föreslagna utvägen att för beslutet
foidia eu kvalificerad majoritet inom den kammare, där motionen blivitväckt,
eu given förbättring i förhållande till fjolårets förslag att kräva
båda kamrarnas samstämmighet. Det bör också erkännas, att fordran på
Utekottets
yttrande.
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.
fem sjättedelars majoritet går ganska långt för att trygga minoritetens
rätt. Men dessa förbättringar i förslagets läggning lämnar orubbad själva
den grundtanke, på vilken det hela är byggt. Och mot denna grundtanke
måste utskottet, i likhet med 1912 års konstitutionsutskott, hysa
allvarliga betänkligheter.
Såsom år 1912 anfördes, måste det nämligen på mycket göda grunder
kunna förutses, att den av motionärerna föreslagna utvägen icke skulle
bliva effektiv. Denna utväg är densamma, som redan tinnes i fråga om
ärenden, vilka gå till tillfälligt utskott; motioner i sådana ärenden kunna
enligt gällande bestämmelser avslås, och det med vanlig majoritet, av
den kammare, i vilken de väckas, utan remiss till utskott. Men av
denna rätt pläga kamrarne i praxis icke begagna sig. Såvida utskottet
har sig bekant torde det under mycket lång tid knappast hava hänt,
att en dylik motion blivit omedelbart avslagen, och detta ehuru väl även
bland dylika motioner, som falla under tillfälligt utskotts handläggning,
tvivelsutan kunnat förekomma sådana, som motionärerna torde avse med
sin beteckning »okynnesmotioner» och »dödfödda projekt». Denna praxis,
att icke vägra eu motion utskottsbehandling, har tydligen mycket starkt
rotfast sig inom Riksdagen.
Det finns ingen anledning att antaga, att om den av motionärerna
föreslagna rätten för kammare i förhållande till motioner, som falla under
ständigt utskott, skulle införas, denna rätt skulle komma att användas
mera än den, som redan existerar i fråga om andra motioner.
Tvärtom torde även på det nya området samma åskådning komma att
göra sig gällande: att utskottsbehandling icke bör vägras — och följaktligen
den nya rätten stanna på papperet.
Men härtill kommer att även om en sådan rätt bleve införd och
försök gjordes till dess användning, densamma ingalunda med någon
sannolikhet skulle leda till det huvudsyfte, som motionärerna a ilja vinna,
nämligen lättnad i Riksdagens arbetsbörda. Eu utskottsbehandling
av sådana förslag, som kunna hänföras till »rena okynnesmotioner» och
»dödfödda projekt», plägar icke vålla mycket arbete. Men däremot
lärer det vara gifvet, att ett så ovanligt yrkande som om avslag utan
remiss av en motion skulle framkalla en diskussion, som kunde taga
omfattande dimensioner. Det behöver knappast anmärkas, att i eu sådan
diskussion även realitetsinnehållet i den ifrågavarande motionen skulle
kunna behandlas ej mindre än i det fall att motionen genomgått utskottsbehandling.
Det torde till och med kunna ifrågasättas, huruvida
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15. g
icke den debatt, som komrae att föras, när yrkande på avslag utan remiss
fiamställes, skulle bliva av mer omfattande och uppseendeväckande
beskaffenhet än den debatt, som försiggår, sedan vederbörande utskott
avgivit. sitt utlåtande. Likaså kunde det allt för lätt inträffa, att, då
diskussioner om remissen och om realiteten ginge i viss män jämsides
med varandra, kammarens och dess ledamöters ställning till frågan om
remiss lätt kunde giva eu skev uppfattning om deras ställning till
själva sakfrågan.
T sm motivering hava motionärerna gjort gällande, att värdet af det
föreslagna stadgandet »icke får mätas enbart statistiskt med antalet fall,
då det kan tänkas komma till positiv användning», hvarefter de tilllägga:
»Dess förnämsta betydelse torde ligga på preventivt område: redan
. blotta möjligheten af ett sådant snöpligt affärdande vid själva starten
lärer verka återhållande på okynnesinitiativet och de förflugna hugskotten».
Då emellertid någon egentlig sannolikhet för ett dylikt snöpligt
affärdande efter utskottets uppfattning knappast torde komma att
förefinnas för vederbörande motionär, synes det utskottet, att även stadgandets
»prevenerande» betydelse är ganska tvivelaktig, och även om
remissvägran vore att vänta, torde det i vissa fall kunna ifrågasättas
om nämnda omständighet skulle verka återhållande. Sådana motioner,
mot hvilka motionärerna rikta sig, kunna nämligen även väckas väsentligen
i demonstrationssyfte och samma möjlighet att förfäkta sin mening,
som nu står en motionär till buds, då hans motion efter vederbörande
utskotts handläggning upptages till behandling i kamrarna, skulle, såsom
redan framhållits, om det förevarande förslaget bleve antaget, erbjuda sig
vid remissdebatten.
Då sålunda den föreliggande motionen synes utskottet icke vara
effektiv för det ändamål, som den enligt sin motivering önskar främja,
och då ej heller i övrigt några fördelar synas vara att vinna genom ett
bifall till densamma, får utskottet hemställa,
att den förevarande motionen ej måtte till någon
-Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 1 april 1913.
På utskottets vägnar:
NILS EDEN.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 5 samt, 13 käft. (''Nr 15.)
2
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 15.
Reservation
av herrar Trygger, Clason, Bellinder, K. J. Ekman, von Grejer, Kjellén
och Bäf.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1913.