Jordbruksutskottet* utlåtande Nr SO.

1

Nr 30.

Ankom til! Riksdagens kansli den 25 februari 1913 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckt, motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående viss ändring i grunderna för jordbruksfastighets
deltagande i kostnaderna för vägunderhållet.

(2:a Avd.)

I eu inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets förberedande
behandling hänvisad motion, nr 58, har herr Dandenell hemställt, att Riksdagen
måtte besluta hemställa till Kungl. Maj:t, det Kungl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring avväglagen,
att senast skedd taxering av jordbruksfastigheter skall vara
den bestämmande för nämnda fastigheters deltagande i kostnaderna för
de allmänna vägarnas årliga underhåll.

Till stöd härför har anförts följande:

»Enligt nu gällande väglag skola jordbruksfastigheter svara för de allmänna
vägarnas underhåll. Vid den efter lagens ikraftträdande skedda
vägdelning gick man så tillväga, att kostnaderna för vägarnas inom ett
vägdistrikt årliga underhåll uppskattades och fördelades på jordbruksfastigheterna
efter deras vägfyrktal, och fick varje sådan fastighet sig tilldelad ett
vägstycke, vars årliga underhållskostnad just motsvarade nämnda fyrktals.

Rätteligen, synes det mig, borde efter den omtaxering av jordbruksfastigheterna,
som vart femte år äger rum, ny vägdelning ske; men som
detta är en både kostsam och omständlig procedur, torde så ej kunna ifrågasättas.
Emellertid hava under årens lopp orättvisorna i att den sålunda
skedda vägdelningen alltjämt äger bestånd visat sig alltmer framträdande.

Bihang till Riksdagens protokoll 1018. 10 sand. lo höft. (Nr 30.) 1

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 30.

Utskottet.

Därest en fastighet vid vägdelningen tillfälligtvis var högt upptaxerad,
men sedan gått tillhaka till normalt taxeringsvärde, finnes under nuvarande
förhållanden icke någon utsikt för en sådan fastighet att få ändring
eller rättelse i det fastigheten vid vägdelningen påförda vägfyrktal med däremot
svarande vägunderhåll, och om efter vägdelningen en fastighet fått
förhöjt taxeringsvärde, bibehålies det oaktat för denna senare fastighet
samma underhållningsskyldighet som förut.

Att skipa rättvisa härvidlag torde vara en ganska lätt sak, och 14—
18 §§ av 2 kap. väglagen synes kunna giva en fingervisning rörande tillvägagångssättet
för rättelses vinnande. Eiktigast synes det dock mig
vara, att varje innehavare av fastighet, vars uppskattade kostnad för det
årliga underhållet av denna fastighet tilldelat vägstycke överstiger dess
andel av vägdistriktets, uträknat efter sista taxeringen, erhåller i penningar
denna skillnad; och innehavare av fastighet, där ett motsatt förhållande
äger rum, får betala sådan skillnad.»

De av motionären framställda anmärkningarna mot de i gällande väglag
fastslagna grunderna för jordbruksfastighets deltagande i vägunderhållet
måste enligt utskottets uppfattning i åtskilligt anses befogade. Sålunda
lärer det icke kunna bestridas, att det understundom framstår såsom en
orättvisa, att en jordbruksfastighet, oberoende av de förändringar dess taxeringsvärde
efter senast skedd vägdelning må hava undergått, under hela
tiden intills nästpåföljande vägdelning har sig ålagd samma vägunderhållsskyldighet,
som om taxeringsvärdet förblivit oförändrat. Då vägunderhållsskyldigheten
för varje fastighet bestämmes efter det fastigheten åsätta vägtalet
och detta åter efter taxeringsvärdet, vore det ju, såsom motionären
framhåller, riktigast att, så snart taxeringsvärdet ökats eller minskats, på
ett eller annat sätt underkasta underhållsskyldigheten motsvarande jämkning.
Om utskottet sålunda är villigt erkänna, att motionärens anmärkningar
i stort sett måste anses välgrundade, torde det dock enligt utskottets
mening starkt kunna ifrågasättas, huruvida det av motionären uttalade
önskemålet om fördelning av kostnaderna för naturavägunderhållet efter den
senast skedda taxeringen över huvud taget lämpligen kan i praktiken realiseras.
Lika med motionären anser utskottet sålunda uppenbart, att, ehuru
det måhända vore teoretiskt riktigast att efter varje omtaxering av de i
väghållningsdistriktet ingående fastigheterna föranstalta om ny vägdelning,
något dylikt med hänsyn till de med vägdelningsproceduren förenade kostnaderna
svårligen kan tänkas ifrågakomma. Att på sätt motionären före -

Jordbrulufuhkoltci» utlåtande Nr ilo.

slagit söka reglera förhållandena genom införande av ett särskilt 1 ik vida -tion sförfarande anser sig utskottet emellertid icke heller kunna förorda.
Oavsett att det av motionären nu ifrågasatta systemet med direkta penningutdelningar
åt naturaväghållame knappast torde vara överensstämmande med
gällande väglagstiftnings principer, är utskottet av den uppfattningen, att de
ifrågasatta likvidationerna — särskilt med hänsyn till den mången gång
förefintliga svårigheten att exakt uppskatta kostnaderna för det å varje
fastighet belöpande vägunderhållet — ofta skulle giva anledning till så
besvärliga och tidsödande uträkningar, att det föreslagna systemets lämplighet
för praktiska förhållanden starkt måste betvivlas.

Utskottet är sålunda av den uppfattningen, att, därest man vill undgå
de olägenheter, som äro förenade med det nuvarande sättet för bestämmande
av jordbruksfastighets deltagande i vägunderhållet, i varje fall måste
väljas andra utvägar än den av motionären ifrågasatta. Eu möjlighet att
väsentligen minska berörda olägenheter föreligger redan enligt nu gällande
väglag, nämligen genom tillämpning av de i 64 § sagda lag intagna bestämmelserna
om vägunderhållets fullgörande i vissa fall medelst entreprenad,
och utskottet för sin del håller före, att genom en jämväl ur andra
synpunkter önskvärd utvidgning av entreprenadsystemets tillämplighetsområde
betydelsen av ovan anmärkta missförhållanden än ytterligare skulle
reduceras. I detta sammanhang förtjänar jämväl framhållas, att förslag
till fullständig omläggning av grunderna för väghållningsbördans fördelning
av herr Lundell framlades i tvenne vid 1905 års riksdag inom
Andra kammaren väckta motioner och sedermera av greve E. G.
Hamilton upptogs och i av honom avgivna motioner förelädes 1908, 1909,
1910 och 1911 års Eiksdagar till prövning. Sagda förslag, som av 1909
och 1911 års vederbörande utskott tillstyrktes men då icke vann Första
kammarens bifall, innefattade huvudsakligen, att hela väghållningskostnaden
såväl för vägunderhållet in natura som eljest inom ett distrikt skulle
sammanslås i en summa; att vad därav efter avdrag av statsbidraget och
andra tillgängliga inkomster återstode såsom brist att fylla skulle utdebiteras
såsom vägskatt lika för alla vägfyrkar; samt att envar väghållare in
natura skulle genom avräkning vid uppbörden av hans vägskatt och övriga allmänna
utskylder bekomma full ersättning för värdet av den honom åliggande
natura prestationen, sådan den blivit av särskilda nämnden uppskattad.

Utan att i vidare mån än redan skett inlåta sig på till äventyrs förefintliga
möjligheter att undanröja eller förminska de av motionären anmärkta
olägenheterna, tillåter sig utskottet slutligen framhålla, hurusom det

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 30.

icke torde råda något tvivel därom, att de av chefen för finansdepartementet,
jämlikt nådigt bemyndigande den 29 september 1911, tillkallade
sakkunniga för verkställande av utredning angående åtgärder för åvägabringande
av en jämnare fördelning av väghållningsbesväret m. m. vid fullgörandet
av sitt berörda uppdrag komma att ägna jämväl den nu föreliggande
frågan all den uppmärksamhet, varav densamma kan anses förtjänt.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må av Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 25 februari 1913.

På jordbruksutskottets vägnar:
i). PERSSON i Tallberg.

Närvarande: herrar Persson, Tamm, Odelberg, frih. De Geer, Paulson, Fahlén,
Lindblad, Pers, Ericsson, Nilsson i Kabbarp, greve Hamilton, Kronlund,
Andersson, Linders, Hellström och Ekerot.

Reservation av E. A. Lindblad i fråga om motiveringen.

Tryckt hos V. Ualmquists Aktiebolag, Stockholm, 1913