Jordbruksutskottets utlåtande Nr 29.

1

Nr 29.

Ankom till Riksdagens kansli den 20 februari 1913 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående utredning och förslag i fråga om ändring
i gällande bestämmelser om fastställande av vågskatt
m. m.

(2:a Avd.)

I en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets förberedande
behandling hänvisad motion, nr 13, har herr Landgren i
Vendelsberg hemställt, det Riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning
i frågan till Riksdagen inkomma med förslag till sådan ändring i väglagen,
att vägskatten komme att i högre grad än som med de nu gällande
bestämmelserna är möjligt fastställas med hänsyn till de behov,
som ifrågavarande skattemedel avse att tillgodose.

I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft en
inom Första kammaren väckt motion, nr 44, däri herr Lyckholm föreslagit,
att Riksdagen behagade för sin del besluta, att första stycket av
62 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet skall erhålla följande ändrade lydelse:

»Uppkommer överskott i vägkassan, sedan de i 53 § avsedda behov
blivit behörigen tillgodosedda, äger Konungens befallningshavande,
på förslag av vägstyrelsen, efter de väghållningsskyldigas hörande förordna
om överskottets användande för grundförbättring av vägarna och
jämväl till lindring av väghållningsbesväret i dess helhet. Överskottet
skall i vägkassans räkenskaper särskilt bokföras.»

Bihang till Biksdagens protokoll 1913. 10 saml. 14 höft. (Nr 29.)

1

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 29.

Till stöd för dessa framställningar har anförts

av herr Lundgren i Vendelsberg:

»Enligt gällande lag angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet, § 6U, skall uppskattade kostnaden för underhållet av allmän väg,
bro och färja efter avdrag av statsbidraget, som utgör 3/20, fördelas på
de enligt lagens § 7 till vägunderhåll in natura förpliktade vägfyrkar,
varefter det belopp, som enligt denna fördelning på varje sådan fyrk
belöper såsom vägskatt, påföres varje annan vägfyrk.

Inom väghållningsdistrikt, där flera stora industriella företag hava
sitt säte, vilka företag äro åsätta mycket höga fyrktal, och där alltså
naturafyrkarna utgöra en bråkdel av övriga fyrktal, inträffar vid uttaxering
av vägskatten, att vägkassan tillföras belopp, som vida överstiga vad
som erfordras för dess ändamål att bestrida de enligt väglagen utgående
eller eljest för vägväsendet erforderliga utgifterna inom väghållningsdistriktet.

Ett sådant överskott, som icke får användas för vägunderhållets
bestridande påföljande år, skall enligt lagens § 62 i första band användas
för grund förbättring av vägarna enligt Konungens befallningshavandes
bestämmande i varje särskilt fall efter förslag av vägstyrelsen och vägstämmans
börande.

Det bär emellertid visat sig inom flera distrikt, att, sedan detta
behov tillgodosetts, ändock uppstått överskott och högst betydande sådana.

Inom ett distrikt, som tillhör min valkrets, finnes ett dylikt överskott
från föregående år, som avsevärt överstiger 100,000 kronor. Dessa
överskott kunna icke väntas bliva mindre, utan tvärtom torde det vara
säkert, att de komma att ökas år från år.

Enligt nyssberörda § 62 skall ett sådant överskott kunna användas
till lindring av väghållningsbesväret i dess helhet. Lagen lämnar emellertid
icke någon upplysning på vad sätt denna lindring skall åvägabringas,
varför överskotten år från år komma att fonderas till ingen nytta.

Man har tänkt sig möjligheten, att det skulle ske på så sätt, att
överskottet återbetalades till de väghållningsskyldige, men framgår av
motiven till lagen, att detta icke varit lagstiftarens mening.

Med hänsyn till vägfyrkarnas rätt till del i dessa från övriga fyrkar
influtna överskottsmedel blir det icke heller lätt att genom en dylik lösning
komma till ett rättvist resultat.

Det torde icke vara överensstämmande med en sund skattelagstiftning,
att skatter upptagas till högre belopp än som för ändamålet
erfordras och därigenom inflytande medel fonderas i de allmänna kassorna.
De, som bygga och bo i vårt land, äro så betungade med höga skatter,

Jördbruksutskoltels utlåtande Nr 21).

3

att varje lindring, som utan skada för det allmänna kan beredes dem,
måste anses såsom högeligen nödig.

Jag tilltror mig icke att kunna angiva det lämpligaste sättet för
frågans lösning och för undanröjande av det här påpekade missförhållandet.
Lösningen måste föregås av eu ingående utredning, som regeringen
lämpligast kan ombesörja.»

samt av herr Lyckhoim:

»Det torde icke kunna bestridas, att gällande bestämmelser i fråga
om väghållningsbesvärets utgörande på landet icke i allo äro väl avpassade.
Såsom bevis härför kunna åberopas den mängd motioner, som
under de senare åren väckts i syfte att få berörda bestämmelser ändrade
i olika avseenden och vilka även tyda på, att det är förenat med synnerligen
stora svårigheter att i vårt vidsträckta land utfinna en gemensam
form för ordnandet av vägväsendet, lämpad för hela riket.

Bland de föreskrifter, vilka enligt vad erfarenheten under de
senaste åren givit vid handen närmast böra bliva föremål för omarbetning,
synes mig den bestämmelsen, som möjliggör bildningen av stora
vägkassor och återfinnes i § 60 av lagen den 23 oktober 1891 om väghållningsbesvärets
utgörande på landet. Av den vägstatistik, som årligen
utgives genom jordbruksdepartementets försorg, framgår, att i en
del vägdistrikt, i allmänhet belägna i närheten av våra största städer,
en kassabildning äger rum, som, därest den alltjämt får fortgå, på sina
håll förefaller att bliva onaturlig. Hittills har man ju till en viss grad
lyckats få användning för åtminstone eu del av dessa alltför rikliga
bidrag till vägunderhållet genom att i enlighet med bestämmelsen i 62 §
av nämnda lag verkställa grundförbättringar av vägarna med överskotten
i kassorna. Emellertid lärer storleken av de kontanta bidragen inom
vissa väghållningsdistrikt verka därhän, att inom kort några grundförbättringar
icke återstå att verkställa. Att detta oaktat kassabildningen
skall fortgå synes ju vara en orimlighet och därför återstår slutligen
ej annan utväg än att överskotten utdelas till samtliga väghållare inom
distrikt, varigenom lindring kunde erhållas i väghållningsbördan.

Det skulle kunna förefalla som om hinder enligt nu gällande
bestämmelser icke skulle förefinnas att till lindring av väghållningsbesväret
verkställa utdelning ur vägkassorna, då i 62 § väglagen stadgas,
att Konungens befallningshavande äger på förslag av vägstyrelsen,
efter de väghållningsskvldiges hörande, förordna om överskottets användande
för grundförbättring av vägarna och, sedan överskottet härför
icke vidare erfordras, jämväl till lindring av väghållningsbesväret. En
dylik utdelning lärer ock på vägstyrelsens initiativ på visst håll hava

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 29.

vidtagits utan att Konungens befallningshavande stadfästat beslutet,
men torde lagligheten av en dylik åtgärd med fog kunna ifrågasättas.
Det är emellertid härvid att märka, att med den avfattning, som 62 §
för närvarande har, ett väghållningsdistrikt för att erhålla Konungens
befallningshavandes stadfästande av ett beslut om utdelning från vägkassan
måste visa, att några grundförbättringar inom distriktet icke
vidare äro erforderliga och detta torde i de flesta fall svårligen låta
sig göra. Den enda utväg, som härvid synes kunna utletas, torde vara,
att ordalydelsen i 62 § väglagen ändras på sådant sätt, att möjlighet
beredes de väghållningsskyldige att, såsom ock vid lagens antagande
måhända avsetts, kunna erhålla lindring i väghållningsbördan genom
utdelning ur vägkassan, därest denna genom bidragen från de icke
naturaunderhållspliktiga väghållarna växer till sådan storlek, att den
icke längre står i rimligt förhållande till utgifter, som äro avsedda att
därifrån bestridas.

Jag skall tillåta mig att med ett exempel påvisa de oegentligheter,
om vilka jag här ovan ordat. Uti Sävedals härads väghållningsdistrikt
hava förhållandena gestaltat sig på sätt, som härvid fogade bilagor utvisa.
Såsom av bilaga 1 framgår, uttaxerades för år 1912 såsom vägskatt
ett belopp av icke mindre än 127,127.2 5 kronor. Att så stor
vägskatt för sistnämnda år utdebiterats är beroende på inom distriktet
förrättad ny vägdelning och i samband därmed verkställd uppskattningav
väghållningsbesväret in natura. Enligt den såsom bil. 2 här nedan
intagna staten för nämnda väghållningsdistrikt, kommer att för år 1914
uppstå ett överskott av 103,972.76 kronor. Det i bil. 1 upptagna belopp
25,000 kronor under rubriken underhåll av broar och räcken samt vägförbättringar
torde emellertid icke med säkerhet komma att tagas i
anspråk för angivet ändamål. Huru härmed än må bliva fallet, lärer det
vara ovedersägligt, att inom ifrågavarande väghållningsdistrikt ett abnormt
förhållande inträtt. Skulle nämligen — vilket även med frånräkning av
dylika höga kostnader som exempelvis den nyss omförmälda å 25,000
kronor kan antagas komma att ske — en dylik fondbildning under en
tid av tio år fortgå, skulle vägkassan växa till ett belopp, vars storlek
lågt beräknat skulle komma att uppgå till en miljon kronor. Detta
åberopas såsom bevis på olämpligheten, åtminstone i det väghållningsdistrikt
varom nu är fråga, av nu förevarande bestämmelse i väglagen.
I detta sammanhang vill jag ock åberopa den verkan, den sista uttaxeringen
verkat på storleken av den vägskatt, som mindre inkomsttagare
hava att erlägga. Så har exempelvis en arbetare, vilken förut haft att
erlägga 1.7 5 kronor i vägskatt, fått denna skatt höjd till 11.70 kronor,

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 29. 5

en annan — eu trädgårdsmästare — har fått samma skatt höjd från
2.03 kronor till 13.95 kronor. En byggnadsförening, som förut i vägskatt
erlade 19.18 kronor, har nu att i sådan skatt utgöra 123.30 kronor.
Inom distriktet komma de nu sist åberopade förhållandena med all
säkerhet att verka därhän, att dessa mindre inkomsttagare utflytta från
en trakt, där allenast vägskatten utgör en så avsevärd del av de allmänna
utskylderna och besvären.

Av det anförda torde således framgå, att det vore lämpligare, om
under en följd av år samtidigt med att arbeten verkställdes lör vägarnas
grundförbättring en del av vägskatten användes till själva vägtungans
minskning.

Då vägskatten inom meromnämnda väghållningsdistrikt belöper sig
till 42 öre per vägfyrk, skulle man exempelvis genom att utdela 32 öre
per vägfyrk till naturaunderhållspliktiga vägfyrkar och samtidigt återbära
32 öre per vägfyrk av icke naturaunderhållspliktiga vägfyrkar i själva
verket nedskriva hela väghållningsbesväret till 10 öre per vägfyrk. Med
denna utdebitering, som förefaller rimlig, skulle i vägkassan ändock
årligen inflyta omkring 30,000 kronor, vilket belopp synes väl räcka
till de vägförbättringar, som under en tid framåt kunna ifrågakomma.»

De till sistnämnda motion hörande bilagorna vidfogas även utskottets
utlåtande.

Vid upprepade tillfällen hava inom Riksdagen framställningar gjorts
i syfte att åvägabringa sådan ändring i grunderna för vägskattens beräkning,
att vägskatt ej må kunna utdebiteras till högre belopp än behovet
kräver. Tvenne gånger, vid 1909 och 1911 års Riksdagar, blevo framställningar
i dylikt syfte av vederbörande utskott tillstyrkta; i båda
fallen blev emellertid utskottets hemställan av Första kammaren avslagen,
vadan frågan tillsvidare förföll.

Ur 1911 års jordbruksutskotts i ämnet avgivna utlåtande tillåter
sig utskottet emellertid såsom belysande för frågan anföra följande:

»I åtskilliga vägdistrikt», yttrar utskottet, »hava gällande bestämmelser
i avseende å vägskattens debitering föranlett, att den mot vägunderhållet
svarande vägskatten, påförd endast de till väghållningsbesväret
med penningar bidragande, tillfört vägkassan belopp, vilka icke
behövt tagas i anspråk för de kontanta utgifterna för vägunderhållet
inom distriktet.

Det torde icke kunna förnekas, att väghållningsbesväret på landet
tynger särskilt de mindre väl situerade synnerligen hårt. Man synes
därför böra sträva därhän, att om möjligt lindra denna börda för de

Utskottet.

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 29.

skattdragande. Ifrågavarande förslag torde ock vara ägnat att i viss
mån kunna göra detta. Utskottet håller nämligen före, att i de väghållningsdistrikt,
där sådan tvångsbiidning av kassor ägt rum, som förslaget
avser att förhindra, de väghållningsskyldige lättare låta förleda
sig att med de tillgängliga medlen icke iakttaga samma sparsamhet,
som man kunde förutsätta, om några dylika överskott icke funnes tillgängliga.
Det är ju en känd sak, att obenägenheten icke är så stor
för sådana utgifter, till vilka medel redan finnas disponibla, som för
sådana, till vilka medel måste särskilt anskaffas.

Att ett missförhållande i nu förevarande hänseende förefinnes,
torde icke heller kunna förnekas. Det synes följaktligen, även om denna
tvångsbiidning av kassor endast ägt rum i vissa väghållningsdistrikt,
som om man enbart vid detta förhållande borde vara villig att, om ett
lämpligt förslag framkomme till avhjälpande av missförhållandet, antaga
samma förslag.»

Utskottet finner sig i allo kunna instämma i vad av 1911 års jordbruksutskott
sålunda anförts. För egen del vill utskottet allenast än
ytterligare understryka, hurusom det, då väghållningsbesväret i stora
delar av landet anses såsom och jämväl torde vara en av de mest
tyngande prestationer, som den enskilde har att till samhället utgöra,
måste framstå såsom i hög grad oegentligt att, såsom nu på vissa håll
är fallet, av de enskilde för väghållningsändamål utkräves en ofta nog
mycket betungande skatt, medan samtidigt vägkassans tillgångar tack
vare samma skatt redan uppgå till så betydande belopp, att desamma
icke ens inom överskådlig framtid torde behöva för väghållningsändamål
tagas i anspråk utan år från år komma att befinna sig i ständig
tillväxt. Fn dylik överflödig fondering av vägkassemedel på de vägbållningsskyldiges
bekostnad torde, såvitt möjligt, böra förekommas; och
finner utskottet ur denna synpunkt syftet med nu ifrågavarande motioner
synnerligen beaktansvärt.

I valet mellan de av motionärerna antydda utvägarna till frågans
lösning anser sig utskottet utan tvekan närmast böra ansluta sig till
vad av herr Lundgren i Yendelsberg i dylikt hänseende anförts. Därest
verklig rättelse i ovanberörda missförhållanden skall kunna vinnas, lärer
det nämligen, såsom nämnda motionär förutsätter, vara nödvändigt att
söka åstadkomma en omläggning av själva grunderna för vägskattens
beräkning sålunda, att dylik skatt ej må kunna utdebiteras till högre
belopp än i varje fall av behovet påkallas samt uppkomsten av onödigt
överskott i vägkassan sålunda förhindras. Den av herr Lyckholm föreslagna
lagändringen avser däremot icke omedelbart att förekomma dylik

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 2V.

7

fondbildning utan endast att sedan ett mera betydande överskott i vägkassan
redan uppkommit, bereda Konungens befallningshavaude tillfälle att
i vidsträcktare man än gällande lag tillåter på framställning av vägstyrelse
förordna om överskottets användning till lindring av väghållningsbesväret
i dess helhet. Förslaget är sålunda icke av den genomgripande
natur som det av herr Lundgren i Vendelsberg framlagda utan
åsyftar endast att inom gällande lagstiftnings ram på enklaste sätt råda
bot för de mest i ögonen fallande olägenheterna av de nuvarande grunderna
för beräkning av vägskatten.

Om utskottet sålunda fullt kan instämma i det av herr Lundgren
i Vendelsberg uttalade önskemålet om sådan ändring i väglagen, att
vägskatten kommer att i högre grad än som enligt nu gällande stadganden
är möjligt bestämmas med hänsyn till de behov, som med ifrågavarande
skattemedel böra tillgodoses, anser utskottet däremot, i olikhet
med motionären, någon skrivelse till Kungl. Maj:t i ämnet icke vara av
behovet påkallad. Såsom känt torde vara, äro nämligen av chefen för
finansdepartementet, jämlikt nådigt bemyndigande den 29 september
1911, sakkunniga personer tillkallade för att inom nämnda departement
verkställa utredning angående de åtgärder, som kunna finnas nödiga
för åvägabringande av en jämnare fördelning av väghållningsbesväret,
samt utarbeta det förslag till förändringar av gällande väglag in. m.,
vartill utredningen kan föranleda, ävensom i samband därmed underkasta
berörda lagstiftning revision jämväl i vissa andra avseenden. Då
enligt vad utskottet inhämtat, nämnda sakkunniga hava sin uppmärksamhet
särskilt riktad på de av motionärerna anmärkta förhållandena,
torde nu föreliggande fråga utan någon Riksdagens vidare åtgärd i
sinom tid bliva föremål för vederbörlig behandling i samband med det
förslag, som de sakkunniga komma att avgiva.

Möjligen skulle kunna ifrågasättas att, i avbidan på utredningen
angående de mera genomgripande förändringar i grunderna för vägskattens
bestämmande, som, enligt vad ovan sagts, kunna anses av
behovet påkallade, provisoriskt söka att avhjälpa eller åtminstone mildra
de anmärkta missförhållandena genom en lagändring i den av herr
Lyckholm förordade riktningen. Oavsett att det torde kunna anses
mindre lämpligt att på sådant sätt föregripa resultatet av en utredning,
som inom en snar framtid lärer vara att förvänta, håller utskottet em el -

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 29.

lertid före, att med en dylik lagändring föga eller intet skulle vara
vunnet. Sant är visserligen, att Konungens befallningskavande med
den avfattning, motionären vill giva åt 62 § väglagen, efter ordalagen
erhåller en något vidsträcktare prövningsrätt i avseende å förfogandet
över vägkassas överskottsmedel än gällande lag medgiver. Enligt utskottets
förmenande skulle emellertid förhållaudena efter en dylik lagändring
i praktiken komma att gestalta sig ungefär på enahanda sätt
som nu. Sålunda skulle en befallningshavande, som över huvud taget
är mindre benägen att förordna om överskottsmedlens fördelning bland
väghållningsskyldige, säkerligen, även därest den av motionären föreslagna
lagändringen komme till stånd, tveka att medgiva skingring av
vägkassas fonderade medel, innan alla tänkbara vägförbättringar inom
distriktet blivit verkställda, medan å andra sidan en befallningshavande,
som mera riktar sin uppmärksamhet å lindrandet av väghållningsbördan
i allmänhet, även med den avfattning, ifrågavarande bestämmelse nu
har, näppeligen torde behöva anse sig förhindrad att, sedan alla för den
närmaste framtiden inom distriktet behövliga grundförbättringar av
vägar vidtagits, förordna om överskottsmedlens användning till lättande
av väghållningsbesväret i dess helhet. Icke ens såsom en lämplig provisorisk
åtgärd i avbidan på eu mera genomgripande revision av hithörande
stadganden, har utskottet sålunda ansett sig kunna tillstyrka
den av herr Lyckholm föreslagna lagändringen.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa

a) att herr Lundgrens i Vendelsberg förevarande
motion icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda;
samt

b) att ej heller herr Lyckholms ifrågavarande
motion må föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 februari 1913.

På jordbruksutskottets vägnar:

D. PERSSON i Tällberg.

Närvarande: herrar Persson, Tamm, Odelberg, frih. de Geer, Paulson, Lindblad, Pers,
Ericsson, Lundell, Nilsson i habbarp, greve Hamillon, Kronlund, Andersson,
Linders, Hellström, och frih. Gyllenstierna.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 29.

9

Res 3rvationer:

av A. T. Odelberg, P. Paulson, E. A. Lindblad, Aaby A. W. Ericsson,
H. Andersson och J. Gyllenstierna, vilka ansett, att utskottets yttrande
och förslag bort hava följande lydelse:

De föreliggande motionerna beröra samma sak, men sluta i något
olika yrkanden. Utskottet angiver också (sid. 4), att »möjligen skulle
kunna ifrågasättas» att gå »den av herr Lyckholm förordade riktningen».
Då behovet av eu dylik högst obetydlig lagändring är av motionären
på ett alldeles ovedersägligt sätt framvisat och av utskottet erkänt, anse
vi, att Riksdagen ingalunda bör avvakta ett ovisst resultat av den igångsatta
utredningen om huvudsakligen andra frågor och, i avvaktan på
att Riksdagens båda kamrar sedermera bliva eniga om de vida större
ändringsförslagen, låta detta nu ifrågavarande tydligt påvisade, av alla
erlcända och synnerligen lätt avhjälpta missförhållande alltjämt fortfara.
Den från jordbruksdepartementet sist utgivna vägstatistiken för år 1910
utvisar, att det huvudsakligen gäller ett tjugutal väghålluingsdistrikt,
där denna fondbildning tagit olämpliga proportioner. Dessa distrikt
utgöras av:

Vägskatt per vägfyrk

Väghållning sdistrikt: December 1910.

Behållning
i runt tal

Av natura-pliktige
öre

Av övriga
öre

96.000
122,000

92.000

66.000

117.000

103.000
40,000

6

_

9

_

20

27

_

27

40

A spa.nds h åra ds............................................................

_

22

160.000

161,000

56.000

61.000

65.000

40.000

__

20.4

_

34

_

58

_

25

1

17

Karlstads » ............................................................

27

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 saml. 14 höft. (Nr 29) 2

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 29.

Karlskoga sockens ......................................

Gamla Norbergs härads .............................

St. Tuna och Silfbergs socknars .............

Njurunda tingslags .....................................

Alvsby sockens .............................................

Gellivare tingslags ....................................

vartill kommer enligt motionen december
Sävedals härads .........................................

1912

j Vägskatt per vägfyrk

Behållning
i runt tal

Av natura-pliktige
öre

Av övriga
öre

54,000

_

18.35

50,000

—

21

45,000

—

14.2

61,000

—

33

50,000

—

77

117,000

—

30

116,000

42

Då nu hela lagändringen inskränker sig till att giva Kungl. Maj:ts
befallningshavande en i viss mån ökad rätt, men ingalunda skyldighet
att tillåta en något minskad utdebitering samtidigt som för grundförbättring
av vägarne tillräckliga medel ändock tillföras vägkassan hava
vi hemställt om bifall till herr Lyckholms motion.

Bilaga 1.

Sävedals härads vägkassa 1903—1912.
Inkomster.

Saldo från 1902 ................................................................................................ 78:6 7

Vägskatt,

debiterad 1902. uppburen 1903............................................ 8,430:3 0

» 1903 > 1904........................................... 10,493:2 7

» 1904 » 1905............................................ 10,284:98

> 1905 » 1906............................................ 9,324:84

» 1906 » 1907 18,577:92

» 1907 » 1908 februari............................ 19,686: —

» 1908 » 1908 december ........................ 14,605:34

» 1909 » 1909 ........................................... 15,232: 8 8

;> 1910 » 1910............................................ 7,027:92

* 1911 » 1911 18,008:5 8

» 1912 » 1912............................................ 127,127: 25 258,799:2 8

Statens bidrag till väghållare in natura.

1903 ............................................ 485:9 8

1904 ............................................ 485:9 8

1905 ............................................ 485:9 8

1906 ............................................ 485:9 8

Transport 1,943: 92 258,877: 95

Jordbruksutskottets utlåtande. Nr 29.

11

Transport 1,943: 92 258,877: 95

1907 ............................................ 728:9?

1908 ............................................ 728:9 7

1909 ............................................ 728:9 7

1910 ............................................ 728:97

1911 ............................................ 6,881:15

1912 ........................................... 6,881:15 18,622: 10

I Jcassan införda räntor och diverse inkomster under åren sammanförde 4,736: 9 8
Statsbidrag för vägkassan tilldelade lotter ........................................... 3,880: 73

Summa kronor 286,117: 7 o

Utgifter.

Häri inbegripne statsbidrag till väghållare in natura

1903....:........................................................... 8,752:60

1904 .............................................................................................................. 10,123:2 8

1905 ................................................................................................................ 8,724:56

1906 ................................................................................................................ 9,281:82

1907 ............................................................................................................... 11,257:92

1908 Mölndalsvägens stensättning ingår häri ........................................ 33,136: 73

1909 ............................................................................................................... 7,365:io

1910 ................................................................................................................ 18,648:6 9

1911 ................................................................................................................ 15,572:8 6

1912 Omläggning av vägar, tilldelade vägstyrelsen, ingår häri............ 49,303: 41

Kronor 172,166: 97

Avgår diverse avlöningar................................................................................ 2,031: 9 8

Kronor 170,134: 99

Kontant behållning............................................................................................ 115,982: 77

Summa kronor 286,117: 76

I ovanstående kontanta behållning, kronor 115,982.7 7, ingå kronor 106,700,
som till vägkassan av kronofogden i avräkning inbetalts från den i december 1912
betalda vägskatten; då utdebiteringen utgjorde kronor 126,395.22, så ökas således
behållningen med 19,695.2 2 minus cirka 4 å 5,000 kronor avkortningar.

Placeringen av ovanstående behållning är följande:

A kapitalräkning ............................................................................................ 106,700: —

Deposition ......................... 5,400: —

Upp- och avskrivning .................................................................................... 3,532: 95

Kontant i kassan .............................................................................. 349: 82

Kronor 115,982: 77

Hos kronofogden kvarstående.................................................. 19,695:2 2

minus avkortning .....................................................................5,000: — 14,695: 22

Kronor 130,677: 99

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 29.

Bilaga 2.

Förslag- till inkomst- och utgiftsstat för vägkassan i Sävedals
härads väghållningsdistrikt 1913.

Debet.

Enligt officiellt bevis finnes inom distriktet följande vägfyrktal:

A. Av jordbruksfastighet, som underhåller väghållet in natura............ 63,881: —

B. Av annan fastighet............................................................ 145,981: —

C. Av inkomst ........................................................................ 154,960: — 300,941: —

Summa fyrktal 364,822: —

Kassabehållning från 1912 ............................................................................ 27,619: 40

Då, enligt särskilda nämndens uppskattning, kostnaden för distriktets
vägars och broars underhåll uppgår till kronor 31,825 32 och 3/i0
därav eller kronor 4,773.79 betalas av statsmedel, skall efter avdrag
härav återstående beloppet kronor 27,051.53 fördelas enligt § 60 i
väglagen på de enligt § 7 till vägunderhåll in natura förpliktigade
vägfyrkar, utgörande i jämnt tal 42 öre pr fyrk, som påföres distriktets
andra fyrktal.......................................................................................-........... 126,395: 22

Kronor 154,014: 6 2

Kredit.

Kostnader för vägstyrelsens räkenskaper m. m......................................... 1,000: —

Reseersättning till vägstyrelsens medlemmar ............................................ 250: —

Vinterväghållningskostnader........................................................................... 2,000: —

Underhåll av broar och räcken samt vägförbättringar m. m................ 25,000: —

Underhåll av Mölndalsvägen från Getebergsled till Fässbergs sockens gräns 3,000: —

Debiterings- och uppbördsprovision ............................................................ 3,791: 8 6

Sänkning av Dansereds lider m. m............................................................. 14,000: —

Oförutsedda utgifter ........................................................................................ 1,000: —

Överskott till 1914 ........................................................ 103,972: 7 6

Kronor 154,014: 6 2

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1913.