Jordbruksutskottet* utlåtande År 2h.
Nr 28.
Ankom till Riksdagens kansli den 19 februari 1913 kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning av räckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj it angående utredning och förslag i fråga om förhud i
viss omfattning och för viss tid mot avverkning av skog
å inköpt skog segendom.
'' '' (2:a Avd.)
I eu iuom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets förberedande
behandling hänvisad motion, nr 94, har herr Åkerlund hemställt, att Riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, det täcktes Kuugl. Maj:t
låta utreda, huruvida icke förbud för köpare av skogsegendomar att före
utgången av viss tid från köpets avslutande, utan utsyning av vederbörande
skogstjänstemän, avverka skog å fastigheterna utöver vad som erfordras
för husbehov, vore ägnat att i betydande mån förekomma skogsskövling a
enskilda marker, och att Kungl. Maj:t sedermera täcktes förelägga Riksdagen
de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
Då förevarande motion är fullkomligt likalydande med av motionären
vid 1911 och 1912 års riksdagar i samma ämne väckta motioner, har
utskottet icke ansett nödigt att i utlåtandet intaga motionens motivering
utan tillåter sig i dylikt avseende hänvisa till motionen.
De av motionären, enligt vad ovan sagts, vid 1911 och 1912 års
riksdagar i ämnet väckta motionerna blevo på jordbruksutskottets avstyrkande
hemställan av båda kamrarna avslagna.
1911 års jordbruksutskott anförde i sitt i anledning av den då väckta
motionen avgivna utlåtande bland annat följande
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 samt. 13 käft. (Nr 28,) 1
Utskottet.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28.
i>
»I likhet med motionären anser utskottet de av honom berörda missförhållanden
vara av den art och omfattning, att de i hög grad påkalla
uppmärksamhet från lagstiftningens sida. Det synes nämligen vara tydligt,
att skogsavverkningar å fastigheter, som inköpts i huvudsakligt syfte
att omedelbart utnyttja det å fastigheterna befintliga skogskapitalet, äro
väsentligen bidragande till ett otillbörligt exploaterande av våra skogstillgångar
och särskilt till att det unga, växtliga skogskapitalet utan hänsyn
till skogens återväxt och framtida avkastning tillintetgöres. Och mot en
på nämnda sätt skeende skogsskövling har gällande lagstiftning på ifrågavarande
område, nämligen lagen angående vård av enskildes skogar, visat
sig icke tillräckligt effektiv, beroende förnämligast på lagens egenskap av
återväxtlag, varigenom ett ingripande på grund av densammma i anledning
av överdriven avverkning i allmänhet kommer för sent, för att skada
skall kunna i önskvärd grad förhindras.
Utskottet, som sålunda visserligen finner ett ingripande från lagstiftningens
sida till förekommande av de utav motionären påpekade missförhållandena
synnerligen behövligt, anser sig emellertid icke kunna till fullo dela
motionärens uppfattning i fråga om lösningen av förevarande spörsmål. Ett
förbud av den omfattning motionären ifrågasatt, nämligen att vid köp av
skogsegendom före utgången av viss tid från köpets avslutande utan utsyning
av vederbörande skogstjänsteman avverka skog å fastigheten utöver
husbehovet, skulle, synes det utskottet, understundom alltför mycket inkräkta
på den enskilde skogsägarens berättigade intressen. Sådana fall
kunna nämligen väl tänkas, då en fastighetsköpares intresse att genast efter
köpet få företaga avverkning till avsalu är så berättigat, att hans rätt
härutinnan icke torde böra inskränkas genom utsyningstvång. Dessutom
skulle, enligt utskottets förmenande, ett förbud av antydd beskaffenhet icke
bliva fullt effektivt. Så länge upplåtelse av rätt till avverkning av skog
får äga rum utan annan inskränkning än viss tidsbegränsning, skulle nämligen
förbudet lätt kunna kringgås.»
På grund av vad sålunda anförts, ställde sig utskottet tveksamt gentemot
motionärens framställning; och då därtill komme, att ett särskilt
påkallande från Riksdagens sida av den av motionären åstundade utredningen
syntes, med hänsyn till en av Riksdagen år 1910 hos Kungl.
Maj:t gjord framställning i ett närbesläktat ämne, vara överflödigt, ansåg
utskottet sig, åtminstone för det dåvarande, icke böra biträda motionen.
Utskottet syftade därvid på Riksdagens sistnämnda år till Kungl. Maj:t avlåtna
skrivelse (nr 112), däri Riksdagen, med anledning av en samma år väckt
Jordbruksutskottets utlåtande, Nr 28.
3
motion i fråga om utredning, om och på vad sätt större trygghet för en
bättre vård och hushållning med den yngre och växtligare skogen skulle
kunna ernås genom ändringar i lagen angående vård av enskildas skogar,
anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning om och på vad
sätt ändring och tillägg i 1903 års lagstiftning angående vård av enskildas
skogar må kunna åvägabringas i ändamål att förekomma uppenbar skövliug
av ungskog.
1912 års jordbruksutskott förklarade sig i avgivet utlåtande för sin
del dela den av 1911 års jordbruksutskott sålunda uttalade meningen. I
anledning härav och då enligt vad utskottet hade sig bekant den av Kungl.
Maj:t den 10 juni 1911 tillsatta s. k. skogslagstiftningskommittén erhållit
i uppdrag att taga under behandling Riksdagens nyssnämnda skrivelse samt
utskottet tillika inhämtat, att kommittén hade under övervägande förslag
till bestämmelser av den art, som i motionen avsåges, ansåg sig utskottet
böra avstyrka bifall till motionen.
Då några nya skäl eller synpunkter icke av motionären nu anförts
till stöd för den av honom gjorda framställningen, har utskottet icke funnit
anledning frångå den uppfattning i ämnet, som kommit till uttryck i här
ovan återgivna uttalanden av 1911 och 1912 års jordbruksutskott. Utskottet
får sålunda, under åberopande av innehållet i sagda uttalanden, för sin
del hemställa,
att förevarande motion icke må av Riksdagen
bifallas.
Stockholm den 18 februari 1913.
På jordbruksutskottets vägnar:
1). PERSSON
i Tallberg.
Närvarande: hrr Persson, Tamm, Odelberg, frih. De Geer, Paulson, Fahlén, Lindblad, Pers, Ericsson,
Lnndell, Nilsson i Kabbarp, greve Hamilton, Kronlnnd, Andersson, Linders och
Hellström.