Jordbruksutskottets utlåtande Nr 22.
Nr 22.
Ankom till Riksdagens kansli den 19 februari 1913 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 67 §
i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.
(2:a Avd.)
I eu inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets förberedande
behandling hänvisad motion, nr 10, har herr Molin i Dombäcksmark
föreslagit, att Riksdagen för sin del måtte besluta följande ändrade
lydelse av 67 § 7 kap. i lagen om väghållningsbesvärets utgörande på
landet: »Vinterväg skall till erforderlig bredd hållas öppen, och, där så
tarvas, av vederbörande ploglag märkas ut. Till vägmärken må dock
ej ungskog av tall eller gran användas.»
Till stöd härför har anförts följande:
»I lagen om väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23
oktober 1891 kap. 7 § 67 heter det: ''Vinterväg skall till erforderlig
bredd hållas öppen och, där så tarvas, av vederbörande ploglag märkas
ut’. Det sätt, på vilket denna bestämmelse om vintervägarnas märkning
tillämpas, vållar säkerligen årligen en nationalförlust på flera
hundratusen kronors värde, då till vägmärken användas ungskog av tall
och gran. Då ploglagen oftast hava sina plogskiften inom andras ägor,
är det vanligt, att skogsägarna i närheten få sätta till de vägmärken,
som behövas. Utan ringaste hinder kunde vägmärken av lövskog användas,
blott märkena anbringas närmare varandra än vad fallet är,
då märken av barrskog användas.»
Utskottet finner sig under inga omständigheter kunna tillstyrka
motionärens framställning om införande i väglagen av en bestämmelse
sådan som den av motionären föreslagna. Åven om det skulle finnas
TJtikottet.
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 22.
önskligt, att särskilda åtgärder vidtoges till förebyggande av att ungskog
av tall och gran, såsom nu sker, användes till utmärkande av
vintervägar, skulle ett stadgande i dylik riktning enligt utskottets uppfattning
icke hava sin plats i väglagen utan, såsom berörande en ren
skogsvårdsfråga, i skogslagstiftningen. Emellertid har utskottet icke
kunnat finna ett förbud av det av motionären föreslagna innehållet ur
skogsvårdssynpunkt behövligt eller ens önskligt. Enligt utskottets
mening lärer någon skada å skogen i allmänhet icke vara att befara
därigenom, att en del buskar av tall eller gran av vederbörande skogsägare
utgallras för att användas till vägmärken; tvärtom torde det
kunna påstås, att en dylik gallring, förståndigt bedriven, så att i främsta
rummet mindervärdig skog blir föremål för densamma, stundom skall
visa sig vara ur skogsvårdssynpunkt snarare nyttig än skadlig. — Att
vederbörande skogsägare skulle vara i behov av annat rättsskydd, än
gällande strafflag erbjuder till förebyggande av olovligt tillgrepp av
ungskog för nu ifrågavarande ändamål, har utskottet icke heller kunnat
finna.
Slutligen tillåter sig utskottet framhålla, hurusom i åtskilliga delar
av landet tillväxten av vissa slag av lövträd såsom exempelvis ek och
bok torde vara ett lika beaktansvärt intresse som barrskogens bevarande.
Jämväl ur denna synpunkt anser utskottet mindre lämpligt att, på sätt
motionären föreslagit, genom införande av särskilt skydd för gran- och
tallskog hänvisa väghållarna att till vägmärken använda lövskog.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke må av Riksdagen
bifallas.
Stockholm den 18 februari 1913.
På jordbruksutskottets vägnar:
D. PERSSON i Tallberg.
Närvarande: herrar Persson, Tamm, Odelberg, frih. De Geer, Paulson, Fahlén, Lindblad,
Pers, Ericsson, Nilsson i Kabbarp, greve Hamilton, Kronlund, Andersson,
Linders, Hellström och Ekerot.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTBYCKEBI-AKTIEBOLAG, 1913.