Jordbruksutskottets utlåtande Nr 137.

1

Nr 137.

Ankom till Riksdagens kansli den 16 maj 1913 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion om anslag till vissa utredningar
angående åboars och boställsinnehavares rätt
till lägenheter å rekognitionsskog ar och under bruk skatteköpta
hemman.

(2:a Avd.)

I en inom Andra kammaren vackt, till jordbruksutskottets förberedande
behandling hänvisad motion, nr 204, hava herr Karlsson i
Fjöl m. fl. hemställt, att Riksdagen måtte ställa ett belopp av 15,000
kronor till Ku agb Maj:ts förfogande för att i mån av styrkt behov utlämnas
som bidrag till bestridande av kostnaderna för sådana utredningar,
som erfordras för att inför domstolar och myndigheter styrka och
bevaka åboars och lägenhetsinnehavares rätt till torp och lägenheter å
rekognitionsskogar och under bruk skatteköpta hemman.

Till stöd härför har anförts följande:

»1 motion till förra årets riksdag påpekade vi, att inom kammarkollegium
pågår en omfattande utredning rörande kronans jorddonationer
till industrien och däribland även s. k. under bruk skatteköpta
hemman och torp. Denna undersökning kan dock ej avse annat än en
undersökning, huruvida dylika egendomar böra anses förverkade till
kronan samt huruvida åbor numera finnas eller icke; varjämte kammarkollegium
givetvis har att inkomma med förslag till erforderlig ny lagstiftning
för avhjälpande av ohjälpliga missförhållanden.

Där egendomen ej blivit förverkad, men åbon, såsom i en myckenhet
fall är händelsen, blivit bortdriven, anses kronan icke äga att föra
någon talan för den bortdrivnas återinsättande i åborätten. Det blir
åbons ensak att tillvarataga sin rätt och anlita domstolarnas bistånd.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 samt. 77 käft. (Nr 137.) 1

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 137.

Nu är det emellertid så, att detta är eu sak, som dessa åbor på
intet sätt rå med. Utredning- måste äga rum ur gamla urkunder, vilket
jämte processens anläggande ej kan ske utan hänvändelse till dyrbar
''advokat!).]älp, om sådan över huvud står att finna för ett ändamål sådant
som detta. Det synes med fog kunna göras gällande, att kronan
där bör träda fram och förhjälpa sina gamla åbor till deras rätt. En
särskild uppfordran därtill ligger också däri att, då kronan skattesålde
egendomarne under bruken, kronan dock förbehöll åbon att få »sitta
odriven».

För detta ändamål borde således kronan åta sig de bortdrivnas sak
samt Riksdagen anslå medel därtill. Närmare föreskrifter och villkor
här böra naturligtvis uppgöras och därvid även övervägas, i vad mån
omkostnaderna, därest bruksägaren ej ålägges att betala dem, skola av
åbon återgäldas. Denna sak är givetvis brådskande, dels rent personligt
för en hel del åbor, särskilt för dem, som sitta kvar på betungande
arrendekontrakt, som blivit dem avlockade, och dels därför att bruksägarne,
enligt vad är bekant, söka locka åborna att formligt sälja åborätten
till dem. Bruksägarna ha tyvärr en laglig befogenhet enligt
1878 och 1881 års författningar att inköpa åborätten.

På sista tiden har, såsom känt är, även en stark opinion bland
åborna börjat göra sig gällande för deras återinsättande i åborätten och
i sin maktlöshet vända de sig med sina krav om hjälp helt naturligt
till statsmakten.

Vi hemställa därför att Riksdagen ville ställa något lämpligt belopp
till Kungl. Maj:ts förfogande för att förhjälpa åbor, som skilts
från sin åborätt till under bruk skatteköpta hemman, att återinsättas
eventuellt genom rättegång i åborätten, eller, om detta ej kunde bifallas,
hos Kungl. Maj:t begära utredning och förslag i ämnet till nästa
riksdag.

Nämnda motion föranledde dock ej till någon Riksdagens åtgärd.

Vi ha i år så mycket starkare skäl att återupptaga motionen, som
sedan dess bruksägare i åtskilliga till Kungl. Maj:t avgivna förklaringar
över av åboar ingivna underdåniga ansökningar om återinsättande i sin
åborätt begärt sakens dragande inför domstol; däribland har Aspa bruks
aktiebolag i skrivelse av den 24 juli 1912 hotat att genom stämning
till domstol påkalla rättslig medverkan för hävdande av den rätt bolaget
anser sig äga.

De fattiga åborna komma härvid i en ytterst bekymmersam situation.
Utan medel att bekosta de arkivforskningar och utredningar i
övrigt, som äro alldeles oundgängliga för att samla de uppgifter an -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 137.

3

gående torpens ålder och beskaffenhet m. m., på vilka deras rätt stöder
sig, äro de hjälplöst hemfallna åt att förlora processerna, varefter de
endast ha avhysning att motse från dessa torp, som de och deras fäder
dock i många fall odlat och bebott sedan 1500- och 1600-talen, då kronan
var obestridd ägare av dessa jordområden.

Kronan har verkligen alla skäl att se till att dess forna åboar och
nybyggare ej hjälplöst och hjärtlöst drivas från sina gamla hem.

Därtill kommer, att åboarna under det gångna året i liera skrivelser
och framställningar till såväl Kung]. Maj:t som vederbörande myndigheter
hävdat kronans och det allmännas intressen genom begäran om
återvinning till kronan av stora före detta kronoallmänningar, till vilka
äganderätten är omtvistad. Sådana framställningar ha sålunda ingivits
till domänstyrelsen, som i vederbörlig ordning behandlat dem och beslutat
remittera dem till advokatfiskalsämbetet i kammarkollegium förde
åtgärder, som på ämbetet ankommer.

Det är sålunda ett såväl enskilt som allmänt intresse av största
vikt det här gäller».''

Såsom av motionärerna påpekas, väcktes vid fjolårets Riksdag av
herr Karlsson i Fjöl in. fl. inom Andra kammaren en med den nu förevarande
till innehållet tämligen likartad motion, nr 194, däri hemställdes,
att Riksdagen ville ställa något lämpligt belopp till Kungi. Maj:ts förfogande
för att förhjälpa åbor, som skilts från åborätten till under bruk
skatteköpta hemman, att återinsättas, eventuellt genom rättegång, i
åborätten eller, om detta icke kunde bifallas, hos Kungl. Maj:t begära
utredning och förslag i ämnet. Denna framställning behandlades av
sagda års jordbruksutskott i sammanhang med tvenne inom kamrarna
väckta, lika lydande motioner, utmynnande i en hemställan om skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om utredning rörande på rekognitionsskogar
och under bruk skatteköpta hemman bosatta åbors rättigheter.
Sedan i anledning av motionerna genom utskottets försorg i den ordning,
46 § riksdagsordningen föreskriver, från kammarkollegium inhämtats
uppgifter i vissa närmare angivna hänseenden, framhöll utskottet i sitt
över motionerna avgivna utlåtande nr 99, efter att kraftigt hava
betonat önskvärdheten av en noggrann undersökning av åborättsfrågan
i hela dess vidd, att utskottet — huru livligt utskottet än behjärtade
syftet med ifrågavarande motioner — likväl icke kunde tillstyrka den
alternativt gjorda framställningen om anvisande av medel för att bereda
åborna möjlighet att anställa rättegångar. Först sedan en utredning
rörande dessa åbors ställning och rättigheter blivit slutförd, kunde

Utskottet.

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 137.

nämligen enligt utskottets åsikt avgöras, om och vilka åtgärder från
statsmakternas sida borde vidtagas för tillvaratagande av åbornas
intressen i nu angivna hänseenden. Utskottet fann sig därför böra
stanna vid att i anledning av motionerna förorda en skrivelse till Kungl.
Maj :t med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning rörande
de på rekognitionshemmanen och de under bruk skatteköpta hemmanen
befintliga och förutvarande åbors rättigheter samt för Riksdagen framlägga
de förslag, vartill en dylik utredning kunde föranleda.

Denna hemställan vann Andra kammarens bifall men avslogs jämte
motionerna av Första kammaren, vadan frågan tillsvidare förföll.

Utskottet har, med hänsyn till de i hög grad svävande och osäkra
förhållandena på nu ifrågavarande område, för sin del icke något att
erinra emot att en allsidig och uttömmande undersökning rörande ovan
omförmälda åbors ställning och rättigheter snarast möjligt kommer till
stånd. Enligt vad utskottet erfarit, lärer det ock kunna förväntas, att
en dylik utredning inom en snar framtid varder igångsatt, i det nämligen
kammarkollegium, som genom nådiga remisser fått sig anbefallt
att avgiva yttranden i anledning av åtskilliga under åren 1909 1912

hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar i ämnen, berörande olika delar
av den s. k. åborättsfrågan, i särskilda den 8 sistlidna januari dagtecknade
och till finansdepartementet den 25 därpåföljande februari
inkomna utlåtanden föreslagit anordnande av en utredning av ovan
antydd art, vilken enligt kollegii mening i fråga om rekognitionshemmanen
på anförda grunder borde uppdragas åt eu kommitté eller kommission,
medan densamma ifråga om de under bruk skatteköpta hemmanen
lämpligen kunde anförtros åt kollegium självt.

Att, såsom motionärerna ifrågasätta, nu ställa till Kungl. Maj:ts
förfogande särskilda medel, vilka av Kungl. Maj:t skulle till enskilda
åbor och lägenhetsinnehavare utlämnas såsom bidrag till bestridande av
kostnaderna för sådana åtgärder, som kunde finnas lämpliga för styrkande
och bevakande av deras påstådda rätt till torp och lägenheter å
under bruk skatteköpta hemman och rekognitionsskogar, anser sig utskottet
däremot icke kunna förorda. Utskottet delar nämligen tillfullo
den av 1912 års jordbruksutskott uttalade meningen om omöjligheten
av att, innan en fullständig utredning i åborättsfrågan blivit slutförd,
avgöra, om och vilka åtgärder som från statens sida tilläventyrs böra
vidtagas för tillvaratagande av åbornas intressen. Det torde under
sådana omständigheter vara klart, att utskottet icke kan anse lämpligt,
att på frågans nuvarande stadium medel beviljas för att sätta enskilda

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 137.

5

personer i stånd att vid sidan av den påtänkta utredningen träffa anstalter
för hävdande av anspråk, vilkas berättigande icke i någon mån
torde kunna bedömas, förrän resultatet av ovannämnda utredning föreligger.
Därest densamma emellertid skulle giva vid handen, att rättvisa
och billighet måste anses kräva beviljande av medel i mer eller mindre
stor omfattning för att bereda förutvarande eller ännu kvarsittande
åbor möjlighet att bevaka sina intressen i nu förevarande avseende
eller för att på ett eller annat sätt hålla sådana åbor skadeslösa, som
tilläventyrs kunna hava åsamkats rättsförluster genom försummelse från
statens sida att vid skatteförsäljningarna vederbörligen tillvarataga deras
rätt, torde på grundvalen av de fullständigare upplysningar angående
nu ifrågavarande förhållanden, som vid utredningen kunna vinnas, böra
tagas under övervägande, vad som ytterligare må kunna göras för tillgodoseende
av ifrågavarande åbors rätt och bästa.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning av förevarande motion,
må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte, efter utredning rörande de på rekognitionsskogshemmanen
och de under bruk skatteköpta
hemmanen befintliga och förutvarande åbors och lägenhetsinnehavares
rättigheter, för Riksdagen framlägga
de förslag, vartill en dylik utredning kan föranleda.

Stockholm den 16 maj 1913.

På jordbruksutskottets vägnar:

GÖSTA TAMM.

Närvarande; herrar Tamm, Odelberg, frih. De Geer, Paulson, Fahlén, Lindblad,
Pers, Ericsson, Lundell, greve Hamilton, Kronlund, Linders, Hellström,
Lundström, Ekerot och Nilsson i Tånga.

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 137.

Reservationer;

av B. G. Ramilton, G. A. E. Kronlund, S. Linders, A. L. Lundström
och 0. Nilsson, vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag
bort hava följande lydelse:

»Såsom av motionärerna påpekas, väcktes vid fjolårets Riksdag av
herr Karlsson i Fjät m. fl. inom Andra kammaren en med den nu förevarande
till innehållet tämligen likartad motion, nr 194, däri hemställdes,
att Riksdagen ville ställa något lämpligt belopp till Kungl. Maj:ts förfogande
för att förhjälpa åbor, som skilts från åborätten till under bruk
skatteköpta hemman, att återinsättas, eventuellt genom rättegång, i
åborätten eller, om detta icke kunde bifallas, hos Kungl. Maj: t begära
utredning och förslag i ämnet. Denna framställning behandlades av
sagda års jordbruksutskott i sammanhang med tvenne inom kamrarna
väckta, lika lydande motioner, utmynnande i en hemställan om skrivelse
till Kungl. Maj: t med begäran om utredning rörande på rekognitionsskogar
och under bruk skatteköpta hemman bosatta åbors rättigheter.
Sedan i anledning av motionerna genom utskottets försorg i den ordning,
46 § riksdagsordningen föreskriver, från kammarkollegium inhämtats
uppgifter i vissa närmare angivna hänseenden, framhöll utskottet i sitt
över motionerna avgivna utlåtande nr 99, efter att kraftigt hava betonat
önskvärdheten av en noggrann undersökning av åborättsfrågan
i hela dess vidd, att utskottet — huru livligt utskottet än behjärtade
syftet med ifrågavarande motioner — likväl icke kunde tillstyrka den
alternativt gjorda framställningen om anvisande av medel för att bereda
åborna möjlighet att anställa rättegångar. Först sedan en utredning
rörande dessa åbors ställning och rättigheter blivit slutförd, kunde
nämligen enligt utskottets åsikt avgöras, om och vilka åtgärder från
statsmakternas sida borde vidtagas för tillvaratagande av åbornas intressen
i nu angivna hänseenden. Utskottet fann sig därför böra stanna
vid att i anledning av motionerna förorda en skrivelse till Kungl. Maj:t
med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning rörande de
på rekognitionshemmanen och de under bruk skatteköpta hemmanen
befintliga och förutvarande åbors rättigheter samt för Riksdagen framlägga
de förslag, vartill en dylik utredning kunde föranleda.

Denna hemställan vann Andra kammarens bifall men avslogs jämte
motionerna av Första kammaren, vadan frågan tillsvidare förföll.

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 137.

7

I likhet med 1912 års jordbruksutskott, finner utskottet, med
hänsyn till de i hög grad svävande och osäkra förhållandena på nu
ifrågavarande område, en allsidig och uttömmande undersökning rörande
ovan omförmälda åbors rättigheter och ställning synnerligen av behovet
påkallad. Enligt vad utskottet erfarit lärer det ock kunna förväntas,
att en dylik utredning inom en snar framtid kommer till stånd. Kammarkollegium,
som genom nådiga remisser fått sig anbefallt att avgiva
yttranden i anledning av åtskilliga under åren 1909—1912 hos Kungl.
Maj:t gjorda framställningar i ämnen, berörande olika delar av den
s. k. åborättsfrågan, har nämligen i särskilda den 8 sistlidna januari
dagtecknade och till finansdepartementet den 25 därpåföljande februari
inkomna utlåtanden föreslagit igångsättande av en utredning av ovan
antydd art, vilken enligt kollegii mening i fråga om rekognitionshemmanen
på anförda grunder borde uppdragas åt en kommitté eller
kommission, medan densamma beträffande de under bruk skatfeköpta
hemmanen lämpligen kunde anförtros åt kollegium. Med fog lärer det
under sådana omständigheter kunna antagas, att Kungl. Maj:t, som alltså
för närvarande har frågan under sitt beprövande, icke skall underlåta
att i utredningssyfte vidtaga de åtgärder, som med hänsyn till föreliggande
omständigheter kunna anses nyttiga och erforderliga.

Emellertid anser sig utskottet starkt kunna ifrågasätta, huruvida
en dylik genom statsmakternas försorg anordnad allmän utredning av
åborättsfrågan — huru behövlig densamma i och för sig än må anses
— kan vara tillfyllest för att i de enskilda fallen förhjälpa åbor, som
av en eller annan anledning gått förlustiga sin åborätt, att åter komma
i besittning av de av dem eller deras förfäder innehavda torp eller
lägenheter. Åven om en dylik utredning, vilken väl förnämligast komme
att inriktas på den historiska utvecklingen av åborättsinstitutet och
sammanställandet och tolkandet av de i ämnet under tidernas lopp utfärdade
författningar och andra föreskrifter, skulle komma att i möjligaste
mån omfatta jämväl en undersökning i de speciella fallen rörande
de rättsgrunder, som av fördrivna eller ännu kvarsittande åbor kunna
åberopas såsom stöd för anspråken att åter varda insatta i eller bibehållas
vid åborätten, torde det ligga i sakens natur att härutöver i
många fall från åbornas egen sida krävas särskilda åtgärder i form av
processer eller hänvändelser till olika myndigheter för effektuerande av
den rätt, varpå de med stöd av de upplysningar, som framgått såsom
resultat av den verkställda utredningen, skäligen må kunna göra anspråk.
Det torde under sådana omständigheter vara klart, att ifrågavarande
åbor, vilka ofta sakna medel till bestridande av även de blygsammaste

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 137.

kostnader för hävdande av sin rätt, icke utan vidare äro hjälpta genom
den utredning, varom, enligt vad ovan sagts, statsmyndigheterna torde
komma att föranstalta, utan för att något i verkligheten skall kunna
anses vunnet, måste, på sätt motionärerna framhållit, genom direkt
ekonomiskt understöd sättas i tillfälle att i rättegångsväg eller annorledes
utnyttja det material, som vid utredningen kan komma att samlas.
Utan att här närmare ingå på frågan om lämpligheten eller befogenheten
av att genom statens försorg rättshjälp i allmänhet beredes åt
sådana personer, som på grund av svag ekonomisk ställning eller oförmåga
att tillvarataga sina intressen kunna vara i behov därav, anser sig
utskottet böra framhålla, hurusom i alla händelser i det speciella fall, varom
nu är fråga, alldeles särskilda omständigheter föreligga, som tala till förmån
för ett direkt ingripande från statens sida i sylte att bereda vederbörande
möjlighet att på verksammaste sätt göra sina anspråk gällande.

Det bör nämligen vid behandlingen av denna fråga enligt utskottets
åsikt icke förglömmas, att staten, som, enligt vad i fjolårets jordbruksutskotts
i ämnet avgivna utlåtande framhållits, genom särskilda
författningar tillförsäkrat ej mindre åborna å de under bruk slcatteköpta
hemmanen rätt att »sitta odrivna» än även innehavarna av stubbe- och
röjselrättigheter å rekognitionsskogarna att varda vid sina odlingslägenheter
bibehållna, icke varit utan skuld till att förhållandena gestaltat
sig på ett för åborna så ogynnsamt sätt som skett, i det nämligen staten
vid skatteförsäljningarna av såväl hemman som skogar åtminstone understundom
försummat att behörigen iakttaga åbornas och lägenhetsinnehavarnas
rätt. Det torde under sådana omständigheter vara tydligt, att
staten i fråga om dessa åbor och lägenhetsinnehavare äger en alldeles
särskild anledning att, där de av ekonomiska skäl icke äro i tillfälle att
vederbörligen bevaka sina intressen, genom understöd i en eller annan
form bereda dem möjlighet härtill, vare sig fråga är om anhängiggörande
av talan vid domstol eller om andra åtgärder för bibehållande
eller återförvärvande av åborätten.

Utskottet, som sålunda finner syftet med motionärernas framställning
synnerligen beaktansvärt och icke heller har något att erinra mot storleken
av det av motionärerna begärda anslaget, anser sig emellertid
böra framhålla, hurusom enligt utskottets åsikt understöd av de medel,
som kunna komma att ställas till Kungl. Maj:ts förfogande, icke bör
av Kungl. Maj:t utlämnas annat än i den mån genom en blivande utredning
eller annorledes kan anses ådagalagt, att de anspråk, som vederbörande
i det enskilda fallet ämnar framställa, åtminstone icke alldeles
sakna fog. Å andra sidan har utskottet icke ansett frågan om anslag

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 137.

9

för ifrågavarande ändamål lämpligen kunna anstå till dess den ifrågasatta
utredningen blivit slutförd, då nämligen en dylik utredning med
säkerhet torde komma att bliva tämligen tidskrävande och utskottet,
med hänsyn till vikten av ett skyndsamt ingripande till åbornas förmån,
ansett ömkligt, att åborna snarast möjligt, i den mån utredningen fortskrider
eller befogenheten av deras anspråk på annat sätt kan styrkas,
må bliva i tillfälle att vederbörligen tillvarataga sin rätt.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att Riksdagen i anledning av ifrågavarande motion
må å extra stat för år 1914 anvisa ett anslag av 15,000
kronor att ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för att
i män av skedd utredning rörande de på rekognitionsskogshemmanen
och de under bruk skatteköpta hemmanen
befintliga och förutvarande åbors och lägenhetsinnehavares
rättigheter av Kungl. Maj:t användas till
beredande av rättshjälp åt sådana obemedlade och
mindre bemedlade åbor och lägenhetsinnehavare, vilkas
anspråk på grund av förenämnda utredning och i
övrigt förekommande omständigheter anses skäligen
böra påkalla rättslig prövning inför domstol eller annan
behörig myndighet».

samt av A. Pers.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 samt. 77 käft. (Nr 137.)

2