Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

1

Nr 23.

Ankom till Riksdagens kansli den 14 mars 1913 kl. 12 in.

Utlåtande, i anledning åt) väckt motion om ändringar i förordningen
den 22 juni 1883 angående en postsparbank
för riket.

I en inom Andra kammaren väckt motion, nr 26, vilken för förberedande
behandling överlämnats till bankoutskottet, hava herrar Herm.
Carlson i Herrljunga och Ulrik Leander hemställt,

det Riksdagen ville för sin del besluta, att § 7 mom. 1 av Kungi.
Maj:ts nådiga förordning angående en postsparbank för riket av den 22
juni 1883 måtte erhålla följande förändrade lydelse:

Ränta å insatta medel gottgöres från och med dagen näst efter den,
då insättningen ägt rum, till och med dagen närmast före den, då medlen
lyftas,

samt att mom. 3 av samma § måtte erhålla följande lydelse:

På eu och samma motbok gottgöres icke ränta för högre belopp än
2,000 kronor.

Till stöd för motionen hava motionärerna anfört:

Enligt styrelsens för postsparbanken avgivna berättelse för år 1911 utgjorde
insättningarna i banken under nämnda år kronor 13,275,700 samt uttagningarna
kronor 13,926,760. Skillnaden mellan de förra och de senare uppgick sålunda till
kronor 651,060.

Dessa siffror visa oförtydbart, att allmänhetens intresse för postsparbanken icke
är så stort som man kunnat önska, och man frågar sig, vari orsaken till detta förBihang
till Riksdagens protokoll 1913. 8 sand. 19 käft. (Nr 23). 1

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

Styrelsen för
postsparbanken.

hållande är att söka. Oss synes, som om bestämmelsen i § 7 mom. 1 av kungl. förordningen
angående postsparbank för riket, är starkt medverkande härtill. I
nämnda mom. stadgas nämligen, att »ränta å insatta medel gottgöres endast för
hel månad och beräknas från och med månaden näst efter den, då insättningen ägt
rum, till den månad, då medlen få lyftas.»

Då alla andra banker, som bekant, numera gottgöra ränta å insatta medel
från insättningsdagen till och med dagen före uttagningen, bör det för var och en
vara tydligt, att ifrågavarande bestämmelse rörande postsparbanken är föråldrad och
ingalunda lämplig för vår tids moderna bankrörelse.

Om postsparbanken skall kunna påräkna någon omfattande penninginsättning
från allmänhetens sida, bör den lämna insättarna åtminstone i någon mån
lika stora förmåner, som vad övriga banker göra.

Att styrelsen för postsparbanken själv är medveten om, att allmänhetens
intresse för banken är i sjunkande, framgår av styrelsens inbjudan förlidet år till
en tävlingsskrift i fråga om åtgärders vidtagande för bankens popularisering.

Bestämmelsen i samma §:s 3 mom., att »ränta på en och samma motbok icke
gottgöres för högre belopp än 1,000 kronor» torde också i sin mån bidraga till, att
allmänheten icke anlitar banken i önskvärd utsträckning. Sparbankerna, med
vilka postsparbanken ju i främsta rummet är jämförlig, torde numera ha i allmänhet
bestämt det maximum, varför ränta å en och samma motbok gottgöres, till
2,000 och 3,000 kronor.

Utskottet har ansett sig böra över förevarande motion inhämta yttrande
från styrelsen för postsparbanken och har för den skull i vederbörlig
ordning anhållit om utverkande av Kungl. Maj.ts befallning till
nämnda styrelse att avgiva sådant yttrande. Med anledning härav har
till bankoutskottet överlämnats en till utskottet ställd skrivelse av den 21
februari 1913, däri styrelsen för postsparbanken anfört följande:

»De förändringar i nämnda nådiga förordning, som av motionärerna påyrkas,
åsyfta § 7 mom. 1 och 3, i vilket avseende hemställts, att det förra mom. måtte
erhålla en sådan lydelse att ränta å insatta medel gottgjordes från och med dagen
näst efter den, då insättningen ägt rum, till och med dagen närmast före den, då
medlen lyftas, ävensom att i fråga om mom. 3 av nämnda § den ändring vidtoges,
att räntegottgörelse medgåves på en och samma motbok intill belopp av 2,000 kronor.

Såsom skäl för de sålunda ifrågasatta ändringarna hänvisa motionärerna till
det förhållandet att, enligt styrelsens underdåniga berättelse angående postsparbanken
för år 1911, uttagningarna under året med 651,060 kronor överstigit insättningarna,
vilket skulle häntyda därpå att allmänhetens intresse för postsparbanken
ej vore så stort som man kunde önska. De medverkande orsakerna till detta
bristande intresse från allmänhetens sida hade motionärerna trott sig finna dels
däri att, ehuru alla andra banker gottgjorde ränta å insatta medel från insättningsdagen
till och med dagen före uttagningen, postsparbanken tillgodoräknade ränta
å insatt kapital från och med månaden näst efter den, då insättningen ägt rum,

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

3

till och med månaden näst före den då medlen få lyftas, dels ock i den omständigheten
att, under det sparbankerna i allmänhet bestämt det maximum, varför
ränta på en och samma motbok gottgjordes, till 2,000 å 3,000 kronor, postsparbanken
icke skulle i dylikt avseende tillgodoräkna ränta för högre belopp än 1,000
kronor.

Aven om, såsom av motionärerna uppgivits, insättningarna i postsparbanken
under år 1911 understigit uttagningarna med omkring 650,000 kronor, har dock
delägarnas behållning under året ökats med ungefär 930,000 kronor. Då emellertid
postsparbanken bär till uppgift att uppsamla och fruktbargöra de små besparingarna,
för att sedermera, då dessa vuxit till något mera avsevärt belopp, tjäna
såsom mellanhand vid en fördelaktigare placering mot högre ränta än den postsparbanken
kan lämna, torde allmänhetens intresse för banken ej böra bedömas
efter insättningarnas belopp utan fastmera efter deras antal; och anser sig styrelsen
för frågans bedömande enligt denna synpunkt böra meddela att, under det insättningarnas
antal utgjorde år 1907 606,720, år 1908 597,697, år 1909 623,724 och år
1910 656,557, detta antal under år 1911 uppgått till 682,288.

Under nämnda femårsperiod har insättningarnas antal i stort sett stegrats
samt allmänhetens intresse för postsparbanken sålunda ökats. '' Huruvida detta
intresse skulle hava varit livligare, därest postsparbanken under tiden på insättarnas
medel gottgjort dagsränta i stället för månadsränta, är svårt att bedöma.
Någon önskan från allmänhetens sida om en dylik förändring beträffande ränteberäkningen
har, såvitt styrelsen bär sig bekant, emellertid hittills ej gjort sig gällande.

Men även om allmänhetens intresse för postsparbanken vore sådant som av
motionärerna uppgivits, torde dock omständigheterna lägga hinder i vägen för
vidtagande av en sådan förändring av grunden för ränteberäkning som den av
motionärerna åsyftade. En dylik ränteberäkning torde i de flesta fall kunna utan
större svårighet anordnas vid enskilda sparbanker, som i allmänhet hava sina
kontor förlagda å orter, varest finnes huvud- eller avdelningskontor av depositionsbanker,
varigenom tillfälle finnes berett att, omedelbart efter det sparbanken mottagit
insättningen, fruktbargöra densamma. Postsparbanken åter, vars kontor
äro spridda över hela riket, kan ej gorå de vid dessa kontor insatta medlen fruktbärande,
förr än desamma inlevererats till bankens centralförvaltning, vilken leverering,
med det nu tillämpade redovisningssystemet, ej kan äga rum förr än i allmänhet
10 dagar, i många fall längre tid förflutit, efter det insättningen försiggått.

Enligt de upplysningar styrelsen inhämtat rörande grunderna för beräknande
av ränta å insatta medel i utländska postsparbanker, tillämpas ej av någon dylik
bank dagsränta. Postsparbankerna i Storbritannien och Irland, Rumänien,
Egypten, Brasilien och Japan tillämpa, likasom den svenska postsparbanken, månadsränta,
under det att de belgiska, nederländska, franska, italienska, österrikiska
och ungerska postsparbankerna beräkna balvmånadsränta å insättningarna
salut den bulgariska postsparbanken gottgör dylik ränta från och med den 10-dagsperiod
(1—10, 11—20, 21—till och med sista dagen i månaden), som följer näst efter
den, under vilken insättningen ägt rum, till och med den 10-dagsperiod, som närmast
föregår den, under vilken medlen på grund av uppsägning förfallit till betalning.

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

Ett system sådant som det vid postsparbankerna i Belgien med flera länder
tillämpade, d. v. s. gottgörelse av ränta för halvmånad, torde ej kunna anordnas
inom svenska postsparbanken utan avsevärda omkostnader eller ock, vilket styrelsen
av åtskilliga skäl ej finner tillrådligt, en fullständig omläggning av redovisningssystemet,
som nu är grundat på 10-dagsredovisning. Däremot skulle, utan någon
dylik omläggning och utan att några större svårigheter därmed bleve förbundna,
det bulgariska systemet kunna tillämpas jämväl inom den svenska postsparbanken
beträffande ränteberäkning å insatta medel.

I detta sammanhang tillåter sig styrelsen emellertid erinra därom, att de länder,
vilkas postsparbanker gottgöra halvmånads- eller 10-dagsränta å insatta medel,
i allmänhet äro tätare befolkade och i fråga om postförbindelser mera gynnsamt
ställda än vad förhållandet är med vårt vidsträckta, jämförelsevis glest befolkade
land, inom vilket stora områden ännu sakna mera täta postförbindelser.

Om, såsom här ovan sagts, en sådan anordning, varigenom ränta å insatta
medel gottgjordes för halvmånad, skulle för postsparbanken medföra avsevärda
omkostnader, så bleve, därest, såsom av motionärerna ifrågaställts, dagsränta å
insättningarna tillämpades, dessa omkostnader mångdubbelt större, utom det att
beloppet av postsparbankens skuldräntor komme att i avsevärd mån ökas, varigenom
vinsten å bankens verksamhet komme att i samma mån minskas.

Beträffande de belopp, varmed delägareräntorna ökats, i händelse dags- eller
halVmånadsränta gottgjorts å insatta medel under åren 1911 och 1912, är styrelsen
ej i tillfälle meddela några uppgifter. Men, enligt gjord beräkning, skulle, därest
under nämnda år det bulgariska systemet, det vill säga 10-dagsränta, varit tillämpat
inom svenska postsparbanken, delägareräntorna hava ökats för år 1911 med kronor
23,544: 95 och för år 1912 med kronor 23,855: 23.

Den vinst, som uppkommit å bankens rörelse, utgjorde för år 1911 allenast
kronor 36,010: 28 och kan för år 1912 beräknas uppgå till omkring 60,000 kronor.

Enligt bestämmelse i § 19 mom. 3 av postsparbanksförordningen den 22 juni
1883, skola de överskott, som kunna uppkomma på postsparbankens rörelse, användas
uteslutande för postsparbankens egna ändamål.

Jämlikt särskilda nådiga medgivanden, hava dessa överskottsmedel hittills
huvudsakligen använts dels till avskrivning å det bokförda värdet å obligationer,
som under de lägre räntetiderna på 1890-talet måst för höga pris förvärvas, dels
ock till utdelande av gratifikationer åt poststationsföreståndare och enskilda sparmärkesförsäljare,
vilka med nit och framgång verkat för postsparbankens utveckling
och sparsamhetens befrämjande.

Då nu å bankens rörelse under år 1912 uppstått ett större överskott än under
något av de närmast föregående åren, bär hos styrelsen fråga uppstått, huruvida
icke ytterligare åtgärder till sparsamhetens befrämjande och bankens utveckling
borde vidtagas, i vilket avseende styrelsen ansett, att en viss del av bankens överskott
för varje år borde anslås för utdelning genom vederbörande skolråds eller lärares
försorg till premier åt lärjungar vid folk- och småbarnsskolor, vilka vore delägare
i postsparbanken och flitigt anlitade densamma genom verkställande av
insättningar.

Enligt postsparbanksstyrelsens förmenande skulle en dylik användning av
postsparbankens överskottsmedel vara ägnad att hos det uppväxande släktet

Bankoutskottets utlåtande Nr 93.

5

inplanta hågen för sparsamhet och förtänksamhet och således mera befrämja postsparbankens
utveckling, enligt de för densamma bestämda riktlinjer, än som torde
bliva fallet genom bestämmande av ändrade grunder beträffande den för insatta
medel i postsparbanken nu gällande ränteberäkning, en ändring angående vilken,
såvitt styrelsen har sig bekant, någon mera allmän önskan ej uttryckts och vilken
ändring ej heller torde i det stora hela betingas med hänsyn till förhållandena
i de enskilda sparbankerna.

Enligt vad i motionen uppgivits, skulle visserligen alla andra banker numera
gottgöra ränta å insatta medel från insättningsdagen till och med dagen före uttagningen.
Såvitt med denna uppgift jämväl avses enskilda sparbanker, torde emellertid
densamma ej vara fullt exakt. Uti senast utkomna »Bidrag till Sveriges
Officiella Statistik, Y) Sparbanksstatistik, I sparbanken och liknande penningeinrättningar»
för år 1910 förekommer nämligen på sidan IV under rubriken inlåningsränta
följande uttalande: »Ävenså är att taga i betraktande, att i ett ganska

stort antal sparbanker icke tillgodoskrives ränta å där insatt kapital, förr än en viss
kortare tid förflutit efter insättningen eller ock, ännu vanligare, först från början
av därpå följande kalendermånad.»

Slutligen tillåter sig styrelsen fästa uppmärksamheten därpå, att den av
motionärerna ifrågasatta ändringen i § 7 mom. 3 av postsparbanksförordningen den
22 juni 1883, varigenom maximibeloppet för räntegottgörelse på en och samma motbok
skulle höjas från 1,000 till 2,000 kronor, redan ägt bestånd i närmare 22 år.
Genom nådiga kungörelsen den 15 maj 1891 har nämligen nyssnämnda mom. erhållit
följande förändrade lydelse: »På en och samma motbok gottgöres icke ränta

för högre belopp än 2,000 kronor.»

Motionärernas förslag avser ändring dels av 7 § mom. 1 uti ifrågavarande
förordning i syfte att ränta å insatta medel skall gottgöras från
och med dagen näst efter den, då insättningen ägt rum, till och med dagen
närmast före den, då medlen lyftas, dels ock av mom. 3 i samma paragraf,
varigenom räntegottgörelse skulle medgivas på en och samma motbok
intill belopp av 2,000 kronor.

I avseende å sistnämnda yrkande vill utskottet fästa uppmärksamheten
därå, att, enligt vad jämväl styrelsen för postsparbanken omförmält, en
dylik bestämmelse infördes i förordningen redan år 1891.

Vad angår motionen i övrigt, anser sig utskottet till en början, i
likhet med postsparbanksstyrelsen, böra erinra, hurusom postsparbanken,
enligt vad som framhölls vid dess inrättande, har till uppgift att uppsamla
och fruktbargöra de små besparingarna för att sedermera, då dessa
vuxit till ett mera avsevärt belopp, tjäna som mellanhand vid en fördelaktigare
placering mot högre ränta, än den postsparbanken kan lämna.
Det torde därför näppeligen vara riktigt att, på sätt motionärerna gjort
gällande, bedöma allmänhetens intresse för banken efter insättningarnas

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

6

belopp, utan bör detta, såsom postsparbanksstyrelsen framhåller, snarare
ske efter insättningarnas antal. Enligt vad som framgår av styrelsens
yttrande, har detta antal under femårsperioden 1907—1911 ej obetydligt
ökats. Det är naturligen svårt att bedöma, huruvida allmänhetens intresse
skulle hava ytterligare ökats, därest beräkningen av räntegottgörelse skett
efter den av motionärerna föreslagna normen i stället för efter den nu gällande.
Emellertid må framhållas, att insättningarna i allmänhet avse
mindre belopp och att det följaktligen endast kan bliva fråga om ganska
obetydliga räntebelopp. Naturligt är ock, att genom en dylik ränteberäkning
vissa kostnader måste uppstå, som eljest kunna undvikas och besparingarna
i stället användas till fromma för bankens utveckling.

En förändring på sätt motionärerna ifrågasatt torde vidare vara förenad
med särskilda svårigheter, då redovisningen sker genom postverket
och de vid bankens över hela riket spridda kontor insatta medlen icke
kunna göras räntebärande, förrän desamma inkommit till centralförvaltningen
i Stockholm. Givet är, att detta, med hänsyn till våra kommunikationsförhållanden,
i vissa fall kan ske först efter eu jämförelsevis lång
tid. Under sådana förhållanden och på de av styrelsen för postsparbanken
i övrigt anförda skäl, har utskottet ansett sig böra avstyrka bifall till förevarande
motion.

Utskottet hemställer alltså,

att ifrågavarande motion II: 26 icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 mars 1913.

På bankoutskottets vägnar:
I. von STAPELMOHR.

Vid detta ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

Av Första kammaren: herrar von Stapelmohr, Sivartz, Neiglick, Hedenstierna,
Gustafsson, Sehödén, Almer och Gelotte; samt

av Andra kammaren: herrar Wijk, Vubiquist, Söderberg, Olsson i Blädinge,
Kristensson, Leander, Carlson och Hagberg.

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

7

Reservation

av herrar Söderberg, Leander och Carlson, vilka ansett, att utskottet med
anledning av förevarande motion bort hemställa, det Riksdagen för sin
del måtte besluta, att 7 § ] mom. i Ivungl. Maj:ts förordning angående
en postsparbank i riket måtte erhålla följande lydelse:

: Ränta å insatta medel gottgöres från och med den 10-dagsperiod*),
som följer näst efter den, under vilken insättningen ägt rum, till och med
den 10-dagsperiod, som närmast föregår den, under vilken medlen på
grund av uppsägning förfallit till betalning.»

’) (1 10, It—20, 21—till och med sista dagen i månaden.)