Bankoutskottets utlåtande Nr 18.

1

Nr 18.

Ankom till Riksdagens kansli den 4 mars kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av vackt motion med förslag till förordning
angående viss anmälnings- och wppgiftsskyldighet
vid yrkesmässig förmedling av utländsk kredit.

I en inom Första kammaren av lierr H. Bäckström väckt, till bankoutskott
remitterad motion, nr 53, har hemställts, att Riksdagen måtte för
sin del antaga vid motionen fogat förslag till förordning angående viss anmälnings-
och uppgiftsskyldighet vid yrkesmässig förmedling av utländsk
kredit.

Till stöd för sin framställning har motionären anfört följande:

»Med anledning av de oroliga förhållandena på den svenska fondmarknaden
under förliden höst har chefen för konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
bankdirektören John Swartling, i tidningen Dagens Nyheter
för den 13 dennes framhållit faran av att en betydande aktiebelåning förmedlas
av enskilda fondhandlar- och bankirfirmor till mycket höga belåningskurser
med användande av utländska krediter. ’Ägde man kännedom’ —
fortsätter bankdirektör Swartling -— ''om till vilka belopp dessa utländska
krediter uppginge vid de olika tiderna av året, vore faran ej så stor, ty
då visste våra banker och särskilt riksbanken för vilka belopp utländska
valutor i oroliga tider måste anskaffas. Frånvaron av denna kännedom
utgör en ständigt lurande fara i främsta rummet för den svenska fondoch
penningemarknaden, men indirekt också för det svenska närings- och
affärslivet i allmänhet. Erhållandet av en sådan kännedom är därför av
största vikt. Och fastän jag ej kan dela den åsikten, att man i allmänhet
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 8 samt. 15 höft. (Nr 18.) 1

9

Bankoutskottets utlåtande Nr 18.

vinner så synnerligen mycket på det ekonomiska området genom långt
gående lagstiftning, så tror jag dock på nyttan av en lagbestämmelse av
det innehåll, att varje fond- eller bankirfirma, som idkar aktiebelåning med
hjälp av utländsk kredit, vare sig i större eller mindre utsträckning, skulle
vara pliktig att t. ex. vid varje månads slut för en av offentlig myndighet
tillsatt kontrollant uppgiva och med sina böcker styrka, till vilket belopp
utländsk kredit vid den tidpunkten vore genom firman anskaffad och tagen
i anspråk. Och dessa uppgifter, som naturligtvis skulle i övrigt strängt
hemlighållas, skulle ställas till riksbankens disposition.’

Jag bar tagit fasta på denna från så sakkunnigt håll kommande tanke,
i all synnerhet som det synes mig, som om en dylik kontroll lätt och
utan större kostnad skulle kunna ordnas genom att uppdraget att utöva
densamma gåves åt de tillsyningsman, vilka redan nu finnas för kontroll
av efterlevnaden av föreskrifterna i kungl. förordningen av den 6 november
1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.
En sådan kombination skulle icke blott vara enklare och billigare
än om de bägge kontrollantuppdragen gåves åt skilda personer, utan även
för fondhandlaren medföra det mindre obehaget att blott en i stället för
två personer finge rättighet att taga kännedom om hans böcker. Eör de —
helt säkert ganska fåtaliga — enskilda personer eller firmor, vilka yrkesmässigt
ägna sig åt förmedlandet av utländska krediter och icke samtidigt
äro fondhandlare, finge naturligen särskilda kontrollanter tillsättas.

De närmare föreskrifterna angående ifrågavarande kreditförmedlares
anmälningsskyldighet och kontrollen över de lämnade uppgifternas riktighet
torde böra lämnas i en särskild förordning, och är här ett förslag till sådan
förordning bilagt, väsentligen byggt på ovannämnda kungl. förordning av
den 6 november 1908. Den korta tiden har icke medgivit en fullt tillfredsställande
formulering av vissa detaljer däri, men detta torde av utskottet,
i händelse det vill i huvudsak giva förslaget sin anslutning, benäget kunna
avhjälpas.»

Det av motionären framlagda förslaget är av följande lydelse:

Förslag till förordning angående viss anmälnings- och uppgiftsskyldighet
vid yrkesmässig förmedling av utländsk kredit.

§ 1.

Bolag, förening eller enskild person, som, i eller utan samband med
annan rörelse eller näring, ämnar yrkesmässigt förmedla utländsk kredit,

Bankoutskottets utlåtande Nr 18.

3

skall därom, innan rörelse av sådant slag börjas, göra särskild anmälan,
om rörelsen skall idkas i Stockholm, hos överståthållarämbetet, och eljest
hos Konungens befallningshafvande i det län, där rörelsen skall drivas.

Anmälan om dylik rörelse, som redan drives, när denna förordning
träder i kraft, skall i enahanda ordning ske inom en månad efter nämnda
tidpunkt.

Anmälningsskyldighet, varom i denna paragraf förmäles, åligger dock
icke bankbolag.

§ 2.

Tillsyn över efterlevnaden av de i denna förordning givna föreskrifter
tillkommer överståthållarämbetet och Konungens befaliningshavande i
länen.

Sådan tillsyn utövas genom tillsyningsmän, som utses av överståthållarämbetet
för rörelse, som drives inom Stockholm, och eljest av Konungens
befaliningshavande i vederbörande län. Nämnda tillsyningsmän äga
uppbära dels särskilt arvode, som på förslag av överståthållarämbetet
eller Konungens befaliningshavande fastställes av Konungen, dels ock vid
resor i och för uppdragets fullgörande resekostnads- och traktamentsersättning
enligt tredje klassen i gällande resereglemente.

Där bolag, förening eller enskild person, som yrkesmässigt förmedlar
utländsk kredit, är underkastad tillsyn av tillsyningsman, varom förmäles i
10 § av kungl. förordningen angående en särskild stämpelavgift vid köp
och byte av fondpapper, skall sådan tillsyningsman, där så ske kan, jämväl
förordnas att utöva tillsyn över efterlevnaden av de i 3 § av denna
förordning givna föreskrifter.

Över dem som gjort anmälan enligt denna förordning samt deras tillsyningsmän
lämne överståthållarämbetet och Konungens befaliningshavande
uppgift till bankinspektionen.

§ 3.

Bolag, förening eller enskild person, som yrkesmässigt förmedlar utländsk
kredit, är skyldig att inom tio dagar efter varje kvartals utgång
till bankinspektionen allämna uppgift innefattande beloppet av varje särskild
förmedlad eller för egen räkning anskaffad utländsk kredit enligt
formulär, som av bankinspektionen fastställes; och skall uppgiften vara
försedd med tillsyningsxnannens påskrift, att uppgiften överensstämmer med
vederbörande bolags, förenings eller enskilda personers böcker; skolande för

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 18.

sådant ändamål vederbörande vara skyldig att, när helst av tillsyningsmannen
så påfordras, för honom till granskning förete samtliga sina böcker,
räkenskaper och därtill hörande handlingar.

Tredskas bolag, förening eller enskild person att fullgöra vad honom
sålunda åligger, äge överståthållarämbetet eller Konungens befallningshavande
förelägga den tredskande vite och till sådant vite fälla.

§ 4.

Försummas anmälan, som i 1 § föreskrives, straffes den försumlige
med böter från och med fem till och med femhundra kronor.

§ 5.

Yad tillsyningsman vid granskning, som i 3 § härovan nämnes, inhämtat,
må ej av honom yppas, utan så är att bankinspektionen för visst fall
därtill lämnar medgivande.

Bryter tillsyningsman häremot, straffes med böter från och med femtio
till och med tvåtusen kronor och vare därjämte skyldig att till fullo gottgöra
skada, som av förseelsen kan hava uppkommit.

§ 6.

De i 4 och 5 §§ omnämnda förseelser åtalas av allmän åklagare vid
allmän domstol.

Åtal för förseelse, som i 5 § omförmäles, anhängiggöres ock vid allmän
domstol, men må ej av allmän åklagare åtalas, där ej målsägande densamma
till åtal angivit.

Böter enligt denna förordning förvandlas vid bristande tillgång efter
allmän lag.

Av böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfaller hälften åklagaren
och hälften kronan. Finnes särskild angivare, tage han hälften av
åklagarens andel.

§ 7.

De uppgifter, som bankinspektionen enligt denna förordning erhåller,
skola av bankinspektionen delgivas fullmäktige i Sveriges riksbank, men
skola i övrigt hemliga hållas.

Bankoutskottets utlåtande Nr 18.

5

Utskottet kar ansett sig böra över förevarande motion inhämta yttranden
dels av fullmäktige i riksbanken och dels av bankinspektionen.

Fullmäktige
anfört följande:

bava i sitt den 18 nästlidna februari avgivna utlåtande Fullmäktige

° riksbanken.

»En så vitt möjligt fullständig och tillförlitlig kännedom om vår finansiella ställning
gentemot utlandet äger för riksbanken en betydelse, som icke kan överskattas.
Angående den del av vårt mellanhavande med utlandet, som direkt representeras av
bankerna, lämna bankrapporterna upplysning. Dessa kunna emellertid icke lämna
någon upplysning om den belåning i utlandet av aktier och andra värdepapper, som
förmedlats av bankir- och fondmäklarfirmor eller av enskilda personer. Då denna
belåning under senare tider antagit en betydande omfattning, är kännedomen om
densamma av stor vikt för ett riktigt bedömande av den allmänna finansiella ställningen
gentemot utlandet. Fullmäktige hava därför under sistlidna höst tagit under
övervägande de olika vägar, på vilka upplysning om denna lånerörelse kunde tänkas
möjlig att vinna, varvid fullmäktige kommit till den uppfattningen, att det bästa
resultatet skulle vinnas, om genom bankinspektionen kunde erhållas vissa, den ifrågavarande
lånerörelsen belysande uppgifter. Efter framställning av fullmäktige lämnas
numera sedan någon tid tillbaka sådana uppgifter månatligen av bankinspektionen till
riksbanken. Härigenom erhålla fullmäktige en, om icke alldeles fullständig, dock för
ändamålet tillfredsställande översikt av denna lånerörelse.

Fullmäktige anse, att man når det eftersträvade målet vida säkrare på den av
fullmäktige inslagna vägen än genom ett bifall till motionärens förslag.

Åtskilliga omständigheter skulle nämligen enligt fullmäktiges förmenande bidraga
till att göra den kännedom om ifrågavarande förhållanden, som kunde vinnas genom
åtgärder i enlighet med motionärens förslag, i hög grad ofullständig. Den ifrågavarande
belåningen tillgår ofta på så sätt, att svensk bankirfirma i eget namn lämnar
lånet, vilket sedermera försett med firmans garanti placeras i utlandet; här förekommer
således icke någon förmedling. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke denna
form är den för dylika lån vanligast förekommande. När verklig förmedling äger
rum, torde långivarens egenskap av utlänning komma att väsentligt underlätta eventuella
försök från förmedlarens sida att undandraga sig uppgiftsplikten. Att konstatera
förmedlarens yrkesmässighet kommer att möta betydande svårigheter. Visserligen
ser man ofta i tidningarna annonser angående förmedling av ifrågavarande art,
men annonserna äro redan nu vanligen anonyma och om anmälnings- och uppgiftsskyldighet
stadgades, skulle de icke anonyma annonserna sannolikt försvinna. Kontrollen
skulle bliva i hög grad vansklig och resultatet av anmälnings- och uppgiftsskyldigheten
sannolikt mycket ofullständigt.

Då fullmäktige följaktligen anse sig redan nu äga till sitt förfogande en översikt
av den ifrågavarande lånerörelsen, som är fullständigare och tillförlitligare än den
översikt, som skulle kunna erhållas på den av motionären anvisade vägen, sakna fullmäktige
anledning att förorda motionärens förslag.»

För erhållande av bankinspektionens yttrande i frågan bar utskottet
i vederbörlig ordning anhållit om utverkande av Kungl. Maj:ts befallning

6

BanJcoutskottels utlåtande Nr 18.

Bankinspek tionen.

till nämnda myndighet att avgiva sådant yttrande. Med anledning härav
har till utskottet överlämnats en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse av den
17 februari 1913, däri bankinspektionen anfört följande:

»Det uttalande i pressen, som, enligt vad motionären meddelar, ligger till grund
för hans förslag, avser skyldighet endast för fond- eller bankirfirma att meddela ifrågavarande
uppgifter; men motionären har utan anförda skäl utsträckt denna skyldighet
till bankbolagen på sätt det vid motionen fogade författningsförslag under § 3 utvisar.
Nu förhåller det sig emellertid så, att bankbolagen för varje månad till bankinspektionen,
enligt formulär, som riksbanksstyrelsen godkänt, avgiva uppgifter å de utländska
krediter, som av dem Under en eller annan form förmedlas. Dessa uppgifter
överlämnas till riksbanken, som, enligt vad vi under hand inhämtat, funnit de sålunda
vunna upplysningarna tillfredsställande. Och då bankernas egna utländska
krediter framgå av de månatligen publicerade, rapporterna, lärer anledning saknas att
för bankbolagen lagstadga om ytterligare uppgiftsskyldighet.

Om bankerna således lämnas utom räkningen, skulle den föreslagna nya lagens
tillämplighetsområde inskränkas till enskilda personer eller firmor, som driva fondeller
bankirrörelse. Dessa skulle vid äventyr av böter vara skyldiga att, om de ''ämnade
yrkesmässigt förmedla utländsk kredit’, därom göra anmälan hos Konungens
Vederbörande befallningshavande, innan rörelse av sådant slag börjades; och den, som
yrkesmässigt förmedlar sådan kredit skulle vara skyldig att för varje kvartal till bankinspektionen
avlämna uppgift om varje särskild förmedlad eller för egen räkning anskaffad
utländsk kredit enligt formulär, som av bankinspektionen fastställdes. Riktigheten
av dessa uppgifter skulle attesteras av särskilda förtroendemän, för vilka vederbörande
skulle, när helst det påfordrades, ''till granskning förete samtliga sina böcker,
räkenskaper och därtill hörande handlingar’.

Det kan icke förvåna, om bankirer och fondhandlare, som driva en legitim och
hittills såsom fullt privat ansedd affär, skulle reagera emot att sålunda nödgas när
som helst framlägga sina böcker för utomstående. De skulle säkerligen söka undandraga
sig detta tvång och detta skulle nog kunna ske utan stora svårigheter. I stället
för att förmedla lån i utlandet, skulle man mot de säkerheter, låntagaren presterar,
upptaga det utländska lånet i eget namn, och själv lämna ut lån till den, svenska
lånesökanden, något som redan nu i stor utsträckning, lärer praktiseras. Vederbörande
blir då enligt §§ 1 och 3 i författningsförslaget fri från såväl anmälnings- som
uppgiftsskyldighet. Eller ock skaffar man, sig, såsom också redan praktiseras, en
filial eller ett ''dotterbolag’ i utlandet och låter den utländska kreditförmedlingen
besörjas genom denna avläggare, som icke lärer komma under den föreslagna
lagen.

Givetvis skulle genom den ifrågasatta anordningen, även om bankerna eliminerades,
en del siffror komma fram, men de skulle av antydda skäl bliva mycket ofullständiga
och även missvisande så till vida, att de delvis skulle innefattas i, bankernas
förut antydda uppgifter, aom ingå till riksbanken. I dessa upptagas nämligen av
bankirer och andra hos banker i depå för utländska krediter inlagda värdepapper,
och samma skuldbelopp skulle sålunda komma att upptagas två gånger.

Bankoutskottets utlåtande Nr 18.

T

Om ock motionens syfte må vara nog så belijärtansvärt, synes det knappast
uppnås på den väg, här föreslagits. Det som skulle vinnas lärer i varje fall få anses
allt för obetydligt i förhållande till den föreslagna anordningen: en ny författning,
som pålägger en hittills fri hantering vissa, icke gärna sedda förpliktelser vid påföljd
av vite eller böter.

Om statsmakterna emellertid skulle finna lämpligt stifta en lag i den syftning,
motionären föreslagit, må följande detaljanmärkningar framställas.

Därest bankbolagen av skäl, som redan anförts, lämnas utom det hela, lärer
varje anledning ha bortfallit att draga in bankinspektionen i den nya kontrollapparaten.
Formulär till uppgifter fastställas bäst av riksbanken, som ju skall utnyttja
dem och dit böra ock anmälningarna enligt § 2 mom. 4 samt uppgifterna enligt § 3
ingivas, utan att taga omvägen över bankinspektionen.

Bestämmelsen i § 1 om anmälningsskyldighet för den, som ''ämnar yrkesmäs
sigt förmedla utländsk kredit’, synes väl vag. Om en person, som öppnar rörelse
för att driva fondhandel, under rörelsens gång finner lämpligt att förhjälpa en kund
till en utländsk kredit, så skulle han förmodligen icke bli anmälningsskyldig för ett
enstaka sådant fall. Men man kan då fråga sig, huru många sådana fall måste inträffa
för att yrkesmässig förmedling skall anses föreligga. Och när skäll hans avsikt
(''ämnar'') att driva yrkesmässig låneförmedling anses vara för handen?

Det förhållande, att konkurrenter till uppgiftspliktiga skulle finna det ganska
intressant att få del av deras uppgifter, har motionären antagligen haft för ögonen,
då han i § 7 av författningsförslaget stadgar, att uppgifterna, som han vill att bankinspektionen
skall mottaga för att överlämna till riksbanken, ''skola i övrigt hållas
hemliga’. Men då de enligt tryckfrihetsförordningen icke skulle vara hemliga, lärer
detta stadgande vara ganska platoniskt. Om dessa uppgifter bli hemliga, därest de
ingivas till riksbanken, må lämnas osagt.»

Enligt vad känt är och även av fullmäktige i riksbanken fram- Utskottet.
hålles, har den belåning i utlandet av aktier och andra värdepapper,
som förmedlas av bankir- och fondm äklarfirmor eller av enskilda personer
under senare tider antagit en betydande omfattning. Det måste följaktligen
vara av stor vikt för ett riktigt bedömande av den allmänna finansiella
ställningen gentemot utlandet att äga kännedom om denna utlåning. På
sätt inhämtas av fullmäktiges yttrande, hava fullmäktige ock vidtagit åtgärder
i sådant syfte, och lämnas numera sedan någon tid tillbaka dylika
uppgifter månatligen av bankinspektionen till riksbanken. Härigenom erhålla
fullmäktige en, om icke alldeles fullständig, dock för ändamålet tillfredsställande
översikt av denna lånerörelse. Med hänsyn härtill och då
motionens för öfrigt i och för sig beaktansvärda syfte svårligen lärer kunna
uppnås på den väg, som av motionären nu föreslagits, får utskottet på de
av fullmäktige och bankinspektionen anförda grunderna hemställa,

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 18.

att förevarande motion, 1:58 icke må av Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 4 mars 1913.

På bankoutskottets vägnar:

I. von STAPELMOHR.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

Av Första kammaren: herrar von Stapelmohr, Swartz, Neiglich, Wallenberg,
Ekman, Hedenstierna, Gustafsson och Almer; samt

av Andra kammaren: herrar Wijk, Henricson, Vubiquist, Juhlin, Olsson i Blädinge,
Kristensaon, Leander och Sjöblom.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1913.