Riksdagens skrifvelse Nr 61.
1
Nr 61.
Uppläst och godkänd i Första kammaren den 14 maj 1912.
* 8 » i Andra kammaren den 14 maj 1912.
Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion
om sänkning af tullsatsen å hafregryn.
(Bevillningsutskottets betänkande nr 17.)
Till Konungen.
I en inom Riksdagen väckt motion liar föreslagits, bland annat, att
Riksdagen måtte besluta, att tullen å hafregryn skulle utgöra 1 krona
50 öre för 100 kilogram.
Den nuvarande tullsatsen för hafregryn äfvensom för hafremjöl, 6
kronor 50 öre för 100 kilogram, infördes år 1895, då tullen för malen
spannmål, alla slag, höjdes från 2 kronor 50 öre för 100 kilogram till
nyssnämnda belopp. Samtidigt härmed höjdes tullen för omalen spannmål
af råg, hvete, korn in. in. från 1 krona 25 öre till 3 kronor 70 öre för
100 kilogram, under det att omalen hafre lämnades tullfri med den i bevillningsutskottets
betänkande i ämnet (nr 2) uttalade motiveringen, att
hafre icke utgjorde föremål för nämnvärd import.
Genom de sålunda införda tullsatserna åtnjuter kvarnindustrien ett
tullskydd, som af motionären, med stöd af de i tulltaxeförordningen af
den 4 juli 1910 meddelade restitutionsbestämmelser, beräknats utgöra för
tillverkningen af gryn af hvete och korn 95 öre för 100 kilogram och för
tillverkningen af risgryn 1 krona 57 öre för 100 kilogram, under det att
skyddet för hafreförmalningsindustrin utgör 6 kronor 50 öre för 100
kilogram.
Såväl i den kung! proposition (nr 4), hvari vid 1895 års riksdag
höjning af vissa spannmålstullar föreslogs, som i bevillningsutskottets nyssnämnda
betänkande framhölls, hurusom det med hänsyn ej mindre till
jordbrukets än äfven till kvarnindustrins intressen vore angeläget att rätt
Bill. till Riksdagens protokoll 1912. U saml. 22 håft. (Nr 61—63).
2
Riksdagens skrifvelse Nr 61.
afväga tullsatserna för å ena sidan omalen och å andra sidan malen spannmål.
Vid fastställandet af tullsatsen för malen hafre synes emellertid
denna synpunkt icke ha vunnit beaktande, kvilket torde hafva berott därpå,
att man, för att undvika de med olika tullsatser å skilda slag af malen
spannmål förenade tulltekniska svårigheterna, ville fastställa samma tullsats
för malen hafre som för öfriga slag af malen spannmål.
Gifvet är emellertid, att, i den händelse den höga tullsatsen för malen
hafre visar sig kunna medföra olägenheter, man måste vara betänkt på
att sänka densamma. Förhållandet är nu, att sedan den tid, då ifrågavarande
tullsats fastställdes, en betydande inhemsk kafreförmalningsindustri
uppstått, hvilken hufvudsakligen afser tillverkning af gryn, hvarjemte
konsumtionen inom landet af sistnämnda vara högst väsentligt ökats. Visserligen
har hafregrynsindustrin till följd af den rådande konkurrensen på
området hittills icke kunnat vid prissättningen utnyttja det höga tullskyddet,
men genom eu prisöfverenskommelse inom ifrågavarande industi — och
en sådan har, enligt hvad upplyst blifvit, redan kommit till stånd åtminstone
mellan de större och ledande kvarnarna — lär tillfälle till ett sådant
utnyttjande kunna beredas. Härtill kommer, att en för hög tullsats så
till vida innebär eu fara för den skyddade industrin, som den inbjuder
till öfverproduktion och osund konkurrens.
Vid nu angifna förhållanden är gifvet, att det såväl för den konsumerande
allmänheten som för producenterna är af betydelse, huru tullskyddet
för hafregrynsindustrin är afvägdt, och det har synts Eiksdagen
obestridligt, att det skydd, som enligt nu gällande bestämmelser beredes
nämnda industri, är alltför högt.
Om sålunda å ena sidan ingen tvekan rådt därom, att en nedsättning
af tullen å hafregryn är påkallad, har å andra sidan, vid tullsatsens bestämmande,
skälig hänsyn tagits till de berättigade kraf på tullskydd,
hafregrynsindustrin fortfarande kan hafva. Därvid har ansetts böra särskilt
beaktas, hurusom denna för landet obestridligen viktiga industri,
som uppstått och vunnit en snabb utveckling under skyddet af gällande
tullsats, haft och alltjämt har att kämpa med svårigheter och därför icke
i allmänhet kunnat nå den trygga ställning, som i stort sedt utmärker
öfriga inhemska kvarnindustrier. I afseende härå vill Eiksdagen till en
böljan framhålla, att utbytesprocenten af hafre, som lär uppgå till omkring
48 procent, är betydligt lägre än af öfriga slag af spannmål. Olägenheten
häraf ökas därigenom, att industrin har svårt att finna afsättning för den
betydande mängd affall, som sålunda vid förmalningen af hafre uppstår.
Vidare är att framhålla, att hafregrynsindustrin af olika anledningar har
Riksdagens skrifvelse Nr 61. 3
att bära större omkostnader än andra, jämförliga industrier. Dels äro dess
produktionskostnader, äfvensom, af tekniska skäl, anläggningskostnaderna
särdeles betydande, dels måste den, såsom varande en jämförelsevis ny
och i stark utveckling stadd industri, icke blott för marknadens bearbetande
vidkännas mycket afsevärda belopp utan äfven i många fall underkasta
sig kostnader på grund däraf, att anläggningarnas kapacitet icke
kan förrän i framtiden till fullo utnyttjas. Slutligen är att erinra därom,
att ifrågavarande industri måste räkna med konkurrensen af en omfattande
utländsk tillverkning. Särskild! torde de tyska och amerikanska industrierna
kunna vid vissa tillfällen få anledning att till mycket låga priser
erbjuda den svenska marknaden sin öfverproduktion på området.
På grund af hvad nu anförts har Riksdagen funnit, att den svenska
hafregrynsindustrin, i jämförelse ej mindre med annan inhemsk kvarnindustri
än äfven med utländsk hafregrynsindustri, befinner sig i ett sådant
läge, att det måste befaras, att en alltför betydande nedsättning af
tullskyddet kan komma att skada densamma och afstånga den från de
möjligheter till ytterligare utveckling, som under gynnsamma förhållanden
säkerligen stå öppna.
Med hänsyn härtill har det för Riksdagen stått klart, att en sänkning
till den af motionären föreslagna tullsatsen, 1 krona 50 öre för 100
kilogram, icke bör vidtagas. Då Riksdagen stannat vid en tullsats af 3
kronor 50 öre för 100 kilogram, har detta skett emedan Riksdagen ansett,
att denna tullsats erbjuder hafregrynsindustrin ett för dess bestånd
och fortgående normala utveckling tillräckligt skydd.
På grund af hvad sålunda anförts har Riksdagen beslutat, att rubriken
nr 79 i gällande tulltaxa skall erhålla följande ändrade lydelse:
Spannmål:
malen:
a. gryn af hafre .................................... 100 kg. 3 kr. 50 öre.
b. gryn, andra slag; mjöl, alla slag; äfvensom
mjöl af arrowrot och andra vegetabilier,
ej till annan rubrik hänförligt 100 kg. 6 kr. 50 öre.
Stockholm den 14 maj 1912.
Med undersåtlig vördnad.