Riksdagens skrifvelse Nr 59.
Nr 59,
Uppläst och godkänd i Första kammaren den 13 april 1912.
» » »i Andra kammaren den 13 april 1912.
Riksdagens skrifvelse till Konungen angående rätt för pensionerad
ordinarie järnväg spersonal till fribiljetter för visst antal resor
å statens järnvägar.
(Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 3.)
(Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden nr 2 och 4.)
Till Konungen.
Uti tre särskilda inom Riksdagen väckta motioner har gjorts framställning,
att åtgärder måtte vidtagas för att bereda pensionerade tjänstemän
vid statens järnvägar fribiljetter för resor å nämnda järnvägar.
Enligt hvad Riksdagen inhämtat har uti den nya pensionslagen
för statens järnvägstjänstemän af den 4 juli 1910 vid bestämmande af
pensionsbeloppen hänsyn ej tagits till den förmån af fria resor, som
tjänstemännen före inträde i pensionsåldern åtnjutit.
Vid öfvervägande af hvad i detta ämne förekommit synes det Riksdagen,
som om skäl förelåge för en utredning i fråga om möjligheterna
att bereda den pensionerade järnvägspersonalen fribiljettsrätt med lämplig
begränsning.
Ostridigt skulle en dylik förmån vara af stort värde för den ifrågavarande
personalen. Detta ieke blott ur ekonomisk synpunkt, utan ock
för bevarandet af ett utaf de uttjänta järnvägsmännen värderadt samband
med det verk, de tillhört. Och anser Riksdagen den omständigheten,
att de pensionerade järnvägsmännen icke helt och hållet blefve
beröfvade en inom det verk, de tillhört under hela tjänstetiden, åtnjuten
och för detta verk alldeles speciell förmån, på intet sätt kunna anföras
Riksdagens skrifvelse Nr 59. 5
som stöd för anspråk på samma förmån från andra pensionerade statslån
are.
Såsom stöd för meddelande af här afsedda fribiljetter kan äfven
åberopas exemplet från Danmark och Norge, där sådana fribiljetter uti
ifrågavarande fall utfärdas i stor utsträckning.
Riksdagen kan ej heller finna, att det ifrågasatta medgifvande!, om
det ej utsträckes för långt, skulle kunna i nämnvärd mån ogynnsamt
påverka inkomsterna af statens järnvägstrafik. Dels är pensionärernas
antal ringa och deras pensionsålder inträder jämförelsevis sent, dels
torde en stor del af dem för öfrigt af ålder och sjukdom eller af ekonomiska
skäl ej kunna företaga några resor, hvartill kommer, att den inskränkning
i fribiljettsrätten lämpligen kan göras, att ifrågavarande
biljetter icke finge användas å vissa snabbgående och starkt anlitade
tåg liksom möjligen ej heller vissa dagar af året, då trafiken vore särskilt
stor.
Vidkommande frågan, i hvilken omfattning fria resor lämpligen må
beredas i förevarande fall, har Riksdagen ej förutsatt, att sådan förmån
skall sträcka sig längre än till rätt att årligen erhålla fribiljetter för
två resor iram och åter, men Riksdagen anser förevarande fråga böra
göras till föremål för utredning genom Eders Kungl. Majrts försorg.
På grund åt hvad sålunda anförts får Riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes verkställa utredning, huruvida och i hvad mån
pensionerad ordinarie järnvägspersonal bör erhålla fribiljetter samt därefter
vidtaga de åtgärder, hvartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 13 april 1912.
Med undersåtlig vördnad.