10

Riksdagens skrifvelse Nr 44.

Nr 44.

Uppläst och godkänd i Första kammaren den 27 mars 1912.
,, ,, ,, i Andra kammaren den 27 mars 1912.

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning och
förslag i fråga om rätt för skogsägare till väg öfver

annans mark för skogsprodukters framforslande.

(Lagutskottets utlåtande nr 25.)

Till Konungen.

Vid innevarande års riksdag har af enskild motionär hemställts,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Eders Kungl. Maj:t efter verkställd utredning låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga sådant lagförslag, som tillförsäkrar skogsägare
väg för sina produkters framforsling öfver annans mark, med bestämmelser,
angifvande grunderna för beräkning af skada och åverkan, som
tillfogas markägare i sådana fall.

Uppenbarligen är det för en fastighets brukande mycket ofta nödigt,
att för bemkörslor och transporter af olika slag samt för utfart m. m.
väg till och från fastigheten tages öfver annan fastighets område.
Gällande lagstiftning har ock i viss omfattning sökt sörja för att tillgång
till erforderliga vägar för de enskilda fastigheterna skall i möjligaste
mån finnas.

Genom de i skiftesstadgan samt i lagen om enskilda vägar på
landet den 5 juli 1907 gifna bestämmelserna torde i de flesta fall,
åtminstone därest skifte ägt rum, vara sörjdt för att hvarje fastighet
erhållit nödiga vägar såväl till utfart som till körslor från fastighetens

Riksdagens skrifvelse Nr 44. 11

särskilda skiften. Emellertid är det uppenbart, att, äfven om vid skifte
nödiga vägar blifvit utlagda, under tidernas lopp behof af nya vägar
kan komma att yppas.

Trakter finnas ock i vårt land, särskilt i Norrland, där laga skifte
icke ägt rum och således ej heller i sammanhang därmed behofvet af
vägar för enskild nytta kunnat tillgodoses. För sådana fall är ej heller
under alla förhållanden lagen om enskilda vägar på landet användbar.
En förutsättning härför är nämligen, såsom förut antydts, att det behof,
som föranleder vägens anläggande, är af stadigvarande natur. Visserligen
torde åt denna bestämmelse få gifvas den tolkning, att såsom
stadigvarande enligt lagens mening böra anses icke blott sådana behof,
som utan egentliga afbrott under längre tid fortvara, utan äfven sådana,
som med större eller mindre uppehåll årligen eller eljest med viss
bestämbar regelbundenhet återkomma. Men fall kunna uppenbarligen
förekomma, då ett berättigad! anspråk på väg till eller från en fastighet
för tillvaratagande eller forslande af därå förekommande produkter icke
kan enligt denna lag göras gällande. Forslande af t. ex. skogsprodukter
öfver annans mark kan vara behörigt, utan att »byggande» af väg
därför kan sägas vara erforderligt. Äfven för ett rent tillfälligt behof
kan det blifva nödvändigt att erhålla utfart öfver närliggande fastighets
område. Till och med i vissa fall, där till äfventyrs väg förut finnes,
torde behof kunna uppstå af tillfällig väg såsom till viss upplagsplats,
till flott- och farled eller dylikt. Särskild! utmed de norrländska flottlederna
har ett behof i sistberörda hänseende framträdt, utan att detsamma
torde vara af beskaffenhet att kunna tillgodoses medelst gällande
lagstiftning om enskilda vägar.

_ I här ofvan senast berörda fall äro vederbörande för närvarande
hänvisade till att söka träffa öfverenskommelse med markägaren. Såsom
motionären framhållit, lärer emellertid erfarenheten visat, att svårigheter
ofta uppstå särskild! för skogsägare att vid afverkningar få färdas fram
öfver grannens skogsmark. På vissa håll lärer hafva inträffat, att skogsägare,
som haft sin skog så belägen, att de varit nödsakade att färdas
fram öfver annans mark, blifvit förbjudna att taga sin väg däröfver,
eller ock för att erhålla rätt därtill fått betala en oskälig ersättning.

Att enskilda sålunda af de här berörda förhållandena kunna vållas
afsevärda olägenheter lärer icke kunna bestridas. Och en utredningsynes
därför önskvärd därom, såväl i hvilken omfattning sådana olägenheter
förekomma som på hvilket sätt de må kunna afhjälpas.

Vid en sådan utredning är det emellertid å andra sidan angeläget
att tillse, att den rätt till väg öfver annans mark, som må kunna med -

12 Riksdagens skrifvelse Nr M.

gifvas, icke kan blifva föremål för missbruk. Sålunda bör en sådan
rätt medgifvas endast i de fall, då ett verkligt behof föreligger, samt
tillses, att väg som upplåtes, i den mån så kan ske utan att vägens
ändamål däraf egentligen förfelas, tages öfver den del åt den vidliggande
marken, som minst skadas däraf. I sådant afseende bör jämväl beaktas
frågan om ersättning till markens ägare för skada, som han kan lida
genom vägens upplåtande eller begagnande öfver honom tillhörigt

område. _ o

Dessa nu berörda frågor likasom äfven frågan om hviiket törfarande
må böra anlitas för medgifvande af sådan upplåtelse som här
är i fråga lärer böra bero på en blifvande utredning att klargöra.

Slutligen vill Riksdagen erinra, att behof af ett legislativ! reglerande
af sådana förhållanden som de här ofvan berörda tilläfventyrs
torde förefinnas icke blott i fråga om skogsprodukter, utan äfven med
afseende på andra på en fastighet befintliga produkter, hvilka icke
kunna göras tillgängliga eller tillgodogöras utan att tillträde till dem
beredes öfver annan fastighets område. Äfven detta torde vid en
blifvande utredning böra tagas under öfvervägande.

På grund af hvad sålunda anförts får Riksdagen anhålla, det täcktes
Eders Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, i hvad mån och under
hvilka villkor ägare af fastighet må kunna tillförsäkras möjlighet att
äfven i andra fall, än enligt gällande lagstiftning är medgifvet, taga
väg öfver annans mark, då sådant är nödigt för utforsling af skogsprodukter
eller andra produkter från fastigheten, samt för Riksdagen
framlägga det förslag, som af denna utredning må föranledas.

Stockholm den 27 mars 1912.

Med undersåtlig vördnad.