f
Riksdagens skrifvelse Nr 37.
Nr 87.
Uppläst och godkänd i Första kammaren den 9 mars 1912.
» > » i Andra kammaren den 9 mars 1912
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga om införande af
stadgande om efterbeskattning i förordningen angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst.
(Bevillningsutskottets "betänkande nr 10.)
Till Konungen.
Yid innevarande års riksdag har af enskild motionär framställts
förslag, »att Riksdagen ville genom skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes utarbeta och till Riksdagen framlägga förslag
till ändring eller tillägg i gällande kungl. förordning angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst på så sätt, att där införes stadgande
om efterbeskattning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det i inkomstoch
förmögenhetsskatteförordningen befintliga.»
Föreskrift om efterbeskattning i anledning af oriktig eller underlåten
uppgift till taxering finnes meddelad endast i afseende å inkomstoch
förmögenhetsskatten men icke beträffande den allmänna bevillningen
och efter denna beräknade kommunala afgifter.
Efterbeskattning, som här är i fråga, infördes i vårt skattesystem
först 1902 i sammanhang med och såsom naturlig konsekvens af den
Riksdagens skrifvelse Nr 37. g
obligatoriska själfdeklarationen. Ehuru den sistnämnda själffallet blef
grundläggande äfven. för bevillningstaxeringen, infördes stadgandet därom
allenast i den nya inkomstskatteförordningen, där också stadgandet om
efterbeskattning fick sin plats, med tillämplighet endast å inkomstskatten.
Förslag i samma riktning som föreliggande motion, men mera vidtgående,
väcktes vid 1904 års riksdag af enskild motionär, som föreslog, att 10 §
1 mom. i då gällande bevillningsförordning skulle få denna lydelse:
»Inkomst af kapital och arbete taxeras för det löpande året; dock må
taxering af inkomst, som af ett eller annat skäl undgått beskattning
under det år taxering rätteligen bort ske, kunna taxeras följande året.»
Bevillningsutskottet afstyrkte motionen af skäl, som dock sakna direkt
intresse för nu föreliggande ärende, och båda kamrarna biföllo utskottets
hemställan.
Vid 1910 års skattelagsreform blef inkomstskatteförordningens bestämmelse
om efterbeskattning Överflyttad i den nya förordningen om
inkomst- och förmögenhetsskatt och, i hufvudsak oförändrad, tillämpad
å denna skatt. Härigenom erhöll regeln om efterbeskattning en vidgad
betydelse, i det densamma, efter det bevillningen ej längre kulle utgå
till staten, blef gällande för hela den direkta beskattningen till staten.
I bevillningsförordningen, som bibehölls blott af hänsyn till den kommunala
beskattningen och i afvaktan på dess blifvande omläggning, infördes
däremot icke någon motsvarande bestämmelse.
Ifrågavarande åtskillnad mellan de båda beskattningsförordningarna
och, såsom följd däraf, mellan skattskyldigheten till staten och till kommunen
synes Biksdagen icke vara grundad på verkliga sakskäl, men kunna
under vissa förhållanden leda till uppenbara oegentligheter i beskattningshänseende.
Enligt hvad upplyst blifvit, saknas ej exempel på, att frånvaron
af kommunal efterbeskattning beredt skattskyldig möjlighet att
genom oriktigt uppgifvande af sin inkomst vinna obehörig minskning i
sina kommunalutskylder. Det har vid frågans behandling inom riksdagen
icke varit tillfälle att bedöma, i hvilken omfattning fall af hit:
hörande art förekommit, men tydligt är, att afsevärda skattebelopp på
detta sätt kunna undandragas kommunen.
Bedan det af kommunalskattekommitterade år 1900 afgifna betänkandet
upptog såväl i förslag till bevillningsförordning som i den
föreslagna lagen angående kommunal taxering och skattskyldighet stadgande
om efterbeskattning, som, i hufvudsak oförändradt, sedermera, på
sätt ofvan antydts, infördes beträffande inkomstskatten och nu återfinnes
6
Riksdagens skrifvelse Nr 37.
i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. Något hinder för
att nu oberoende af den pågående kommunalskatteutredningen införa ett
dylikt stadgande i bevillningsförordningen förefinnes icke.. En dylik åtgärd
förutsätter nämligen icke några ändringar af förordningen i öfrigt.
Yid sådant förhållande synas goda skäl tala för, att man utan att afvakta
utredningens resultat vidtager den af motionären föreslagna förändringen
och genom åvägabringande af likformighet i förevarande afseende omöjliggör
ofvan antydda oegentligheter.
Med anledning af hvad sålunda anförts, far [Riksdagen anhålla, att
Eders Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring i gällande förordning angående bevillning af
fast egendom samt af inkomst, att däri införes stadgande om efterbeskattning
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande bestämmelse i
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Stockholm den 9 mars 1912.
Med undersåtlig vördnad.