Riksdagens skrifvelse Nr 31.
7
Nr 31.
Uppläst och godkänd i Första kammaren den 24 februari 1912.
„ „ „ i Andra kammaren den 24 februari 1912.
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående upphörande eif
den i värnpliktslagen föreskrifna mönstring med de
värnpliktige m. m.
(Lagutskottets utlåtanden nr 7 och 14.)
Till Konungen.
Vid innevarande års riksdag har enskild motionär hemställt, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes låta utreda, i hvad mån och på hvad sätt den i § 32 värnpliktslagen
stadgade mönstring må kunna borttagas och ersättas med af
myndighet lämnade uppgifter, samt för Riksdagen framlägga det förslag,
som af utredningen må föranledas.
Riksdagen anhöll i skrifvelse den 15 mars 1905, att Eders Kungl.
Maj:t måtte taga under ompröfning, under hvilka villkor den i § 32 värnpliktslagen
stadgade mönstring måtte kunna upphöra, och för Riksdagen
framlägga förslag till de ändringar i samma lag, som däraf kunde
påkallas. Den fråga, som i denna skrifvelse beröres, synes icke vara slutgiltigt
afgjord genom de ändringar i § 32 värnpliktslagen, som sistlidet år
vidtogos.
Redan år 1894 anhöll Riksdagen med anledning af i ämnet väckt
motion i skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t om utredning, huruvida mönstringen
skulle kunna upphöra, därvid ifrågasattes, att den personliga inställelsen
skulle utbytas mot ovillkorlig skyldighet att aflämna tillförlitlig bostadsuppgift.
Denna skrifvelse föranledde emellertid icke någon Eders
Kungl. Maj:ts åtgärd. I den af Eders Kungl. Maj:t år 1898 tillsatta
kommitté för utredning bland annat, i hvad mån genom ändring af värn
-
8
Riksdagens skrifvelse Nr 31.
pliktslagens bestämmelser antalet öfverträdelser af samma lag skulle kunna
nedbringas, kom frågan därefter ånyo under bedömande. Kommittén fann
visserligen alltför stora betänkligheter icke böra möta mot vidtagande af
den ändring, att skyldigheten att årligen inställa sig till mönstring eller
ock lämna bostadsuppgift icke vidare komme att gälla för de beväringsmän,
som tillhörde andra uppbådet, men betonade däremot vikten af mönstringsskyldighetens
bibehållande beträffande beväringens första uppbåd.
I berörda skrifvelse den 15 mars 1905 framhöll Riksdagen, att efter
den erfarenhet, som efter den nya värnpliktslagens antagande gjorts om.
dess verkningar i olika afseenden, syntes det fortfarande föreligga skäl till
anmärkningar mot ifrågavarande mönstringar.
Enligt gällande värnpliktslag skall värnpliktig, som tillhör beväringen
och icke är inskrifven å sjömanshus, i inskrifningsafseende såsom värnpliktig
tillhöra det område, inom hvithet han är kyrkobokförd. Kär inskrifven
värnpliktig afflyttar från eu församling inom ett rullföringsområde
till församling inom annat område, skall han afföras från det förra området
och införas såsom i värnpliktsafseende tillhörande det senare. För de
värnpliktigas redovisande skola tillhandahållas åtskilliga uppgifter såväl från
vederbörande mantalskrifningsförrättare som församlingarnas prästerskap.
Hvarje ändring, som genom inflyttning, utflyttning, dödsfall in. m. äger
rum i fråga om de värnpliktiga inom en församling (i Stockholm rote),
under loppet af hvarje månad, skall af pastorsämbetet (i Stockholm rotemannen)
i föreskrifven ordning anmälas hos vederbörande rullföringsområdesexpeditioner
och där antecknas.
Vid sidan af dessa uppgifter, som af vederbörande myndigheter skola
aflämnas till militärbefälet, åligger det emellertid enligt värnpliktslagen
äfven den enskilde värnpliktige att vid afflyttning till annan ort inom
samma rullföringsområde senast eu månad efter densamma därom göra
anmälan hos rullföringsområdesbefälhafvaren samt vid afflyttning från ett
rullföringsområde till ett annat att afgifva anmälan därom såväl före afflyttningen
hos befälhafvare för det rullföringsområde, från hvilket han
afflyttar, som ock inom eu månad efter ankomsten till det nya hemvistet
hos befälhafvare för det rullföringsområde, till hvilket han inflyttat. Från
den sålunda stadgade anmälningsskyldigheten är dock enligt inskrifningsförordningen
den befriad, som med företeende af inskrifningsbok eller inskrifningssedel
inom den för anmälan hos rullföringsområdesbefälhafvare
föreskrifna tid hos vederbörande pastorsämbete, församlingsföreståndare eller
roteman uttagit och aflämnat flyttning^etyg och af denna myndighet i
inskrifningsboken eller å sedeln erhållit med stämpel eller namnteckning
Riksdagens skrifvelse Nr 31.
9
bestyrkt anteckning om dagen för ut- och inflyttningen. Vill värnpliktig
för längre tid än en månad vistas utom den ort, där han är kyrkobokförd,
skall enligt värnpliktslagen anmälan därom före afresan göras hos vederbörande
omradesbefäl samt detta befäl därjämte hållas underrättadt om hans
adress, intill dess han återkommer. Äfven denna anmälan anses enligt
stadgande i inskrifningsförordningen fullgjord, om den med företeende af
inskrifningsbok eller inskrifningssedel göres hos pastorsämbete, församlingsföreståndare
eller roteman inom det rullföringsområde den värnpliktige
tillhör. Förutom sagda anmälningar åligger det därjämte hvarje enskild
värnpliktig att undergå sådan mönstring, som omförmäles i § 32 värnpliktslagen
och hvarom närmare föreskrifter äro meddelade i kap. Vill
inskrifningsförordningen.
Den hittills med anledning af Riksdagens ofvanberörda skrifvelse
verkställda utredningen, som, såvidt Riksdagen har sig bekant, utgöres endast
af infordrade yttranden från vederbörande arméfördelningschefer och
militärbefälhafvare samt af utlåtanden från generalskommissionen och försvarskommittén,
lämnar enligt Riksdagens uppfattning icke tillräcklig ledning
för ett tillfredsställande bedömande i det hänseende, som med sagda
skrifvelse asyftades. De skäl, som blifvit anförda till stöd för uppehållande
af det nuvarande systemet i förevarande afseende, synas icke heller
öfvertygande.
Så länge den personliga inställelsen till mönstring kvarstod såsom
regel, kunde mönstringen anses hafva en viss betydelse för bevarande af
sambandet mellan den värnpliktige och de militära myndigheterna samt
därför böra bibehållas. Men sedan nu mönstringsskyldigheten i regel skall
fullgöras genom insändande allenast af en skriftlig anmälan om bostad
och yrke, synes mönstringen böra hafva förlorat ail betydelse i nämnda
afseende. Uppenbarligen är det emellertid för den personliga värnkraftens
behöriga tillvaratagande, i händelse af härens eller flottans försättande på
krigsfot och äfven eljest för mobilisering, fortfarande af vikt, att behörig
kännedom förefinnes om de värnpliktiga, deras antal m. m. Huruvida
dock med gällande bestämmelser — Indika, meddelade som de äro i vidt
omfattande olika författningar och i olika sammanhang, redan ur formell
synpunkt lämna rum för berättigad anmärkning — detta ändamål verkligen
i behörig grad vinnes, synes icke utan skäl kunna ifrågasättas.
Enligt meddelade uppgifter utgjorde antalet värnpliktiga, som i Stockholm
försummat sin mönstringsskyldighet under år 1906 7,609, under år
1907 8,112, under år 1908 7,125, under år 1909 6,953 samt under
år 1910 7,650. Dessa siffror lära hafva motsvarighet äfven i många deBihang
till Riksdagens ''protokoll 1912. 14 samt. 15 käft. (Nr 29_32.) 2
10
Riksdagens skrifvelse Nr 31.
lar af landet i (ifrigt. Det är äfven ett öfverklagadt förhållande, att de
skriftliga uppgifter, som af de enskilda värnpliktiga för mönstring afl ämnas,
i ganska stor omfattning ej äro tillförlitliga. Då i allt fall genom
mönstringsaninälningarna kunskap icke vinnes om Indika värnpliktiga, som
på grund af ådragen kroppsskada eller sjukdom blifvit otjänstbara, förefinnes
redan härutinnan eu ofullständighet, som åtminstone icke afhjälpes
genom bibehållande af mönstringsskyldigbeten i dess nuvarande form.
Sagda missförhållanden äro enligt Riksdagens uppfattning ej minst ur
försvarets egen synpunkt i behof af rättelse. Den allmänna önskan om
borttagande af mönstringsskyldigbeten, som förefinnes och som vid olika
tillfällen konstaterats och vunnit uttryck äfven inom Riksdagen, tyder
enligt Riksdagens mening också på, att dess betydelse för landets försvarskraft
ej är sfi allmänt erkänd, som efter så många års tillämpning
kunde vara att förvänta.
Det lärer alltså böra mer ingående undersökas, om ej den behöfliga
kännedomen om de värnpliktigas förhållanden kunde både effektivare och
bekvämare vinnas genom någon myndighets medverkan. I den omständigheten,
att man i fråga om förut omförmälta anmälningar, som vid flyttning
eller vistelse utom rullföringsområde åligga värnpliktig, kunnat förklara
skyldigheten till deras lämnande fullgjord genom uttagande och afrinnande
af flyttningsbetyg eller annan anmälan hos vederbörande civila
myndighet, finner Riksdagen äfven ett skäl för antagande, att sambandet
mellan de enskilda värnpliktiga och militärbefälet jämväl i det afseende,
hvarom nu är fråga, skall kunna till fördel förmedlas genom samma eller
annan civil myndighet. Vid en dylik undersökning torde böra tagas till
råds ej blott, såsom hittills väsentligen skett, militära myndigheter, utan
äfven de civila, hvilkas medverkan härvid kan antagas blifva af betydelse.
Under åberopande af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, att
Eders Kung!. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och på hvad sätt den i
§32 värnpliktslagen stadgade mönstring må kunna borttagas och ersättas
med i annan ordning lämnade uppgifter, samt för Riksdagen framlägga
det förslag, som af utredningen må föranledas.
Stockholm den 24 februari 1912.
Med undersåtlig vördnad.