Riksdagens skrifvelse Nr 29.
1
Nr 29.
Uppläst och godkänd i Första kammaren den 24 februari 1912.
» »i Andra kammaren den 24 februari 1912.
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens
framställning till Riksdagen om ändring
i 1 § af kungl. förordningen den 4 mars 1862 om
tioårig preskription och om årsstämning.
(Lagutskottets utlåtande nr 9.)
Till Konungen.
Uti sin till innevarande års Riksdag afgifna ämbetsberättelse bar
justitieombudsmannen hemställt, att Riksdagen måtte för sin del antaga
ett af honom framlagdt förslag till lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen
den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning.
Nämnda lagrum innehåller föreskrifter om vissa åtgärder, som borgenär
har att vidtaga för undvikande af fordringsrättens preskription.
Såsom allmän regel gäller, att borgenären skall inom 10 år från fordringens
uppkomst bevaka sin rätt genom kraf eller erinran hos gäldenären
vid äfventyr att eljest förlora sin talan mot denne. I syfte att trygga
borgenärens rätt i sådana fall, då det icke varit honom möjligt att å tid,
då sådant kraf eller erinran skolat ifrågakomma, anträffa gäldenären, stadgar
vidare förordningen, att därest gäldenären blifvit å tre särskilda dagar
af tionde året sökt i sitt hemvist utan att kunna anträffas, borgenären
har att hos domstol eller öfverexekutor angifva sin fordran och
låta bevis om samma anmälan införas i allmännna tidningarna tre
gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje gång och första nånnen inom
tionde årets slut.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 14 sand. 15 käft. (Nr 29_32.) 1
2
Riksdagens skrifvelse Nr 29.
Sistberörda stadgande synes emellertid lämna rum för oklarhet såväl
i fråga om den tidrymd, inom hvilken kungörandet skall vara slutför dt,
som ock för besvarande af spörsmålet, huruvida första eller sista kungörandet
skall anses bilda utgångspunkten för den nya preskriptionstiden.
Justitieombudsmannens förslag afser därför att åt ifrågavarande bestämmelser
gifva en affattning, som skulle utesluta hittillsvarande osäkerhet
och tvekan i nämnda hänseenden.
Den brist i preskriptionsförordningen, som sålunda framhållits, kan
uppenbarligen medföra olägenheter, för hvilkas undanröjande en lagändring
torde vara af behofvet påkallad. Riksdagen, som emellertid icke ansett
sia,'' böra antaga det af justitieombudsmannen framlagda förslaget, bär för
sin del funnit berörda olägenheter kunna lättast och. enklast afhjälpas
genom eu sådan ändring af förevarande lagrum, att bevis om fordringens
angifvande hos domstol eller öfverexekutor skulle införas i allmänna tidningarna
allenast en gång, hvilket då naturligtvis skulle ske inom tionde
årets slut. Härigenom skulle ej mindre undvikas den fara för rättsföilust
för borgenären, som enligt gällande lagstiftning förefinnes, än äfven
vinnas fullständig klarhet om den tidpunkt, från hvilken den nya preskriptionstiden
skulle räknas. Någon betänklighet mot att i förevarande
fall, där frågan endast gäller att afbryta preskription, föreskrifva kungörelse
endast en gång synes mig icke böra förefinnas. Det må sålunda
anmärkas, att såväl enligt 2 kap. 38 § nya jordabalken som enligt 8. £ i
lag om aktiebolag den 12 augusti 1910 däri omförmälda kungörelser icke
behöfva införas i allmänna tidningarna mera än en gång.
På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen
anhålla det täcktes Eders Kung!. Maj:t låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring
af 1 § i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig
preskription och om årsstämning, som kan finnas
lämplig och erforderlig för undvikande af de utaf
justitieombudsmannen påpekade olägenheter.
Stockholm den 24 februari 1912.
Med undersåtlig vördnad.