Riksdagens skrifvelse Nr 266.
1
Nr 266.
Uppläst och godkänd i Första kammaren den 29 maj 1912,
» » »i Andra kammaren den 29 maj 1912.
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om rätt till jakt äfvensom
åtskilliga i ämnet väckta motioner.
(Jordbruksutskottets utlåtande nr 96.)
Till Konungen.
I en till Riksdagen den 29 mars 1912 aflåten, proposition, nr 98,
har Eders Kungl. Maj:t under åberopande af bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll föreslagit Riksdagen att antaga vid propositionen
fogadt förslag till lag om rätt till jakt.
I sammanhang härmed har Riksdagen till behandling förehaft
bland andra; fem i anledning af ifrågavarande proposition inom Riksdagen
väckta motioner. Dessa motioner äro af följande lydelse:
l:o) »I en af undertecknade, vid årets riksdag af gifven motion,
nr 210, rörande vissa ifrågasatta ändringar i bestämmelserna om upplåtelse
af odlingslägenheter å kronoparker och öfverloppsmarker inom
de nordligaste länen, framhölls bl. a., att lägenhetsinnehafvarna och
kronotorparna på nämnda lägenheter sakna jakträtt till och med på
det område, de som kronotorp disponera af kronans område. Ett sådant
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 14 samt. 75 käft. (Nr 266—267.) 1
2
Riksdagens skrifvelse Nr 266.
förhållande hindrar till och med den fattige kronotorparen att fälla t. ex.
en fågel eller annat matnyttigt vildt inom kronotorpets område, äfven om
bristen på lifsförnödenheter hos den i många fall från bebyggd trakt
aflägset boende torparen med dennes osäkra inkomstmöjligheter skulle
vara synnerligen kännbar.
En sådan förbudslagstiftning måste — såvidt vi kunna finna —
lätt fresta till öfverträdelser, verka demoraliserande och framskaka lagbrytare
dels genom olämpligheten i lagen — kronan ställer ju taktiskt
sina brukanderättsinnehafvare i detta afseende i en sämre ställning än
den enskilde jordägaren i allmänhet gör — dels genom svårigheten att
öfvervaka, att jaktförbudsbestämmelserna ej öfverträdas.
Nödvändigheten att borttaga detta förbud påpekades, som sagdt, i
vår motion angående kronotorpen. Jordbruksutskottet, som i sitt utlåtande
ej uttalade något afvisande af tanken på förbudets upphäfvande
i och för sig, påpekade emellertid, att ett tillmötesgående af torparnes
kraf på jakträtt, hvad beträffar skogstorp eller odlingslägenheter, belägna
å krön oparker, endast kunde ske i samband med eu lagändring af vår jaktlagstiftning.
Inför detta uttalande af jordbruksutskottet ha vi ansett
oss hafva anledning att, då nu kungl. proposition angående ändring af
vår jaktlagstiftning föreligger, åter framdraga ofvannämnda fråga till
ventilering inom Riksdagen, i synnerhet som nämnda lagförslag ej upptager
några uttryckliga bestämmelser, hvarigenom nämnda torpares jakträtt
säkerställes. Paragraf 6 af lagförslaget innehåller nämligen endast
följande bestämmelser angående jakträtt å kronans mark: »Boställs
hafvare
och kronohemmansåbo äge jakträtt å boställets och kronohemmanets
ägor. År jord åt någon till brukande upplåten, nyttje brukaren,
där ej annorledes aftalas, den jakt, som till jorden hörer».
Vi våga alltså i detta sammanhang med hänvisning till de skäl,
som vi här ofvan och i förut nämnda motion framfört, yrka på, att vid
nu skeende ändring af jaktlagstiftningen Riksdagen måtte uttryckligen
inskrifva rätten för kronotorpare och innehafvare af lägenhet å kronodomänerna
i de nordligaste länen att bedrifva jakt, i första hand å det
område, som till brukande upplåtits, men äfven att denna rätt må utsträckas
till att omfatta kronoparken, inom hvilken kronotorpet ligger,
eller till viss utsträckning af kronoparken rundt om kronotorpet. Ett
sådant medgifvande äfven i dess mera vidsträckta omfattning torde nog
ej utgöra någon fara för vildtbeståndet i de nordliga länens vidsträckta
områden, i synnerhet om dels vissa restriktioner göras — hvilka möjligen
kunna ifrågasättas — gående ut på att från rätten till jakt undantages
vissa mera värdefulla och sällsynta storvildtarter, dels bestämmel
-
Riksdagens skrifvelse Nr 266. 3
ser gifvas om, att jakträtten endast gäller jakt af matnyttigt vildt för
eget husbehof.
Då ett sådant medgifvande, som i denna motion ifrågasatts, i öfrigt
synes oss vara en rättvis erkänsla mot de å aflägsna kronodomäner
boende torparne, hvilkas osäkra inkomstställning och pioniärarbete för
samhället synes oss afgjordt motivera en sådan åtgärds vidtagande,
vilja vi hoppas, att Riksdagen bifaller vår anhållan. Yi vilja alltså
hemställa, att Riksdagen vid antagandet af föreliggande förslag till lag
om jakträtt (kungl. proposition nr 98) måtte i lagen inskrifva rätten för
kronotorpare och lägenhetsinnehafvare å kronoparker inom de sex nordligaste
länen att bedrifva jakt på lägenhetens område samt å kringliggande
kronopark eller viss del däraf.
Tillika hemställa vi, att vederbörande utskott måtte formulera de
ändringar och tillägg till nämnda lagförslag, som för vinnande af motionens
syfte kunna vara erforderliga äfvensom vidtaga de förändringar
med afseende på förslaget till förordning om kronans utöfvande af sin
jakträtt (kungl. proposition nr 99), som eventuellt kunna anses
behöfliga för uppnående af ofvanstående motions syfte.»
2:o) »Jakten är ett uttryck af människans barbari mot djuren. Då
den nu emellertid anses nödvändig, utom för utrotandet af skadliga djur,
jämväl för tillfredsställande af människans behof af föda m. m., bör en
stigande civilisation dock bannlysa den enbara nöjesjakten och begränsa
jakten åtminstone till fyllande af förenämnda uppgift.
Kronan bör vid tillgodogörande af sin jakträtt gå i spetsen för en
dylik uppfattning. Och vidare bör kronan förbehålla främst dem, som
hafva ett torftigt uppehälle på kronans jord, rättigheten att genom jakt
fylla sitt husbehof. Af skogsstatens befattningshafvare torde därför
också de lägsta böra främst ihågkommas, om än jägmästarnes jakträtt
såsom gammal tradition dessutom bibehålies.
Det yrkas därför, att Riksdagen med anledning af propositionen nr
99 om tillgodogörande af kronans jakträtt ville besluta sådana ändringar
i mom. 1, 2 och 3, att,
l:o) all privilegierad rätt till nöjesjakt bortfaller och jakt af icke
skadliga djur får utöfvas endast till eget husbehof;
2:o) rätt till jakt af icke skadliga djur till eget husbehof tillerkännes
dels innehafvare af lägenheter på den kronans mark, hvarå
lägenheten är belägen, samt dels, utom förvaltande, jämväl bevakande
personal, hvar inom sitt tjänstgöringsområde med rätt dock för domänstyrelsen
att från jakt för viss tid fridlysa visst område, när jaktvården
befinnes kräfva det.
4
Riksdagens skrifvelse Nr 266.
Jordbruksutskottet torde föreslå den omredigering af de tre första
momenten ock däraf följande jämkning af de öfriga, som af detta förslag
föranledas.»
3:o) »Den värsta skada, som kan tillfogas det nyttiga villebrådet är
att under dess fortplantningstid jakthundar löpa lösa uti jaktmarken. Det
är uppenbart att sådana hundar vid dessa tider rent utaf kunna ihjälbita
och uppäta de allra flesta ungar af det mindre villebrådet. Särskildt
strängt förbud måste därför bestämmas för jakthundars kringströfvande
under den tiden i mark, där villebråd finnes. Det synes oss därför icke
vara nog skydd för det vilda med stadgandena uti 19 § af förslaget
till lag om rätt till jakt, utan få vi därför hemställa, att Riksdagen
måtte besluta, att första delen af sagda paragraf skall erhålla följande
lydelse:
''Löper hund, som jagar eller ofredar villebråd, under tiden från
och med den 16 mars till och med den 15 augusti lös i mark, där
villebråd finnes, böte hundens ägare eller innehafvare från 5 till 20
kronor; och vare denna ägare eller innehafvare dessutom skyldig ersätta
jakträttsinnehafvaren skada, som därigenom må anses hafva skett å villebrådet,
samt underkastad det äfventyr, hvarom här nedan stadgas. Sådan
förseelse åtalas af målsägare, af allmän åklagare samt af förvaltande och
bevakande personal vid jägeristaten. När helst hund, som är sådan, att
antagas kan, att den jagar eller ofredar villebråd, löper lös i mark,
där villebråd finnes, äger jakträttsinnehafvaren eller hans folk rättighet
att hunden upptaga. Det åligger etc.’ (Lika som uti lagförslaget.)»
4:o) »Då Riksdagen nu går att behandla den af Kungl. Maj:t utfärdade
nådiga propositionen nr 98 med förslag till lag om rätt till
jakt, vore det önskligt att på samma gång någon uppmärksamhet riktades
mot det fångstredskap, saxen, hvilket i stor utsträckning användes för
fångande af räf. Detta sätt att fånga räf har dock förut mer än nu haft
sitt berättigande därigenom att räfven betraktats såsom ett för matnyttigt
villebråd ytterst farligt rofdjur och att enda sättet för dess utrotande
var fångst med sax. Numera börjar en annan uppfattning göra
sig gällande angående räfven, ty den anses nu icke så farlig för det
matnyttiga villebrådet och är dessutom ett värdefullt pälsdjur, hvarför
det kan sättas i fråga, huruvida den bör helt och hållet utrotas. Betraktar
man sättet att fånga villebråd med sax ur djurskyddsvänlig
synpunkt, så är det rent af upprörande, att i vår upplysta tid något så
barbariskt kan vara tillåtet.
Tvenne slag af saxar användas för räffångst nämligen s. k. bet -
5
Riksdagens skrifvelse Nr 266.
eller agnsax och s. k. trampsax. Det förstnämnda slaget är dock att
föredraga framför det senare, därigenom att räfven i många fall tager
betet med munnen och får saxen öfver hufvudet eller halsen. Detta är
dock ej alltid fallet, ty räfven har benägenhet att krafsa åt sig betet
med tassen och får då saxen om benet. Benpipan slås af, skinn och
kött nötas så småningom bort, så att endast senor och nerver håller
tassen fast vid benet och hindrar djuret att slita sig löst.
Den räf, som sålunda fastnat med benet i en sax, biter oupphörligt
i saxens skalmar för att lösgöra sig, och om det är sträng vinter,
hvilket ofta är förhållandet i Norrland, så fastnar djurets tunga vid det
kalla järnet och blir sålunda bokstafligen flådd. Själf har jag sett
räfvar fångade i sax, hvars tunga varit ett enda blodigt köttstycke.
År så ägaren till saxen likgiltig att se om sina utlagda fångstredskap,
hvilket ofta är händelsen, så att en räf får sitta i saxen under sist
beskrifna förhållanden i flera dagar, så är detta ett djurplågeri så grymt,
att jag anser det ovärdigt en lagstiftande församling att gå det obeaktadt
förbi.
Beträffande andra sorters saxar eller s. k. trampsaxar så är förhållandet
ännu värre. Dessa saxar läggas i djurens förut gjorda spår
och slå alltid på benet, då räfven trampar i saxen. I de allra flesta
fall slå äfven dessa saxar af benpipan, så att efter någon stunds arbete
att komma lös endast senor och nerver hålla benet samman och hindrar
en gång däri fastnadt djur att slita sig därifrån. Dessa saxar äro lätta
och djuren släpa dem obehindradt med sig, hvarför det ofta händer, att
ägaren till saxen ej hinner fatt en däri fastnad räf första dagen. Inträffar
så oväder, kan djuret få förblifva i denna belägenhet i flera
dagar. Jag har själf dödat räfvar, hvilka suttit i sådana saxar i åtta
dagar.
Man kan lätt tänka sig, hvilka oerhörda lidanden ett djur i sådant
tillstånd fått utstå. Munnen och tungan flådd, tänderna afbitna, ett
ständigt slitande i senor och nerver samt urståndsatt att skaffa sig
någon som helst föda.
Emedan dessa saxar läggas efter förut gjorda spår, händer det
ofta att harar gå fast i dem. Dessa stackars djur få sålunda med afslagna
benpipor lida en långsam och kvalfull död.
Med hvad jag sålunda anfört anser jag mig ha bevisat, att fångande
af villebråd med sax ej är värdigt ett civiliseradt och upplyst
folk, och då andra medel, som ej äro på långt när så barbariska, finnas
att tillgå, i händelse räfstammen blir för riklig, och då det arbetas
energiskt på att inprägla i folkmedvetandet, att dödande af djur numera
6
Riksdagens skrifvelse Nr 266.
ej bör ske på samma råa och hjärtlösa sätt som i forntiden, får jag med
anhållan, att vederbörande utskott måtte på lämpligt ställe uti lagen
inpassa stadgandet, hemställa, att Riksdagen måtte besluta, att all fångst
af villebråd med sax må varda förbjuden;» samt
5:o) »På senare tider har man alltmera insett den stora ekonomiska
betydelse det matnyttiga villebrådet äger uti allmänna hushållningen.
Detta gäller uppenbarligen i särskildt hög grad i fråga om ett land
med så stora skogsmarker och så stor geografisk utsträckning i öfrigt
som vårt. Det har emellertid dröjt mycket länge innan denna sanning
så att säga brutit igenom hos oss och ännu i denna dag finnes många,
till och med bland jordägare själfva, som ej fullt inse jaktens stora
betydelse i ekonomiskt hänseende. Hvad kan nu orsaken härtill vara?
Jo, enligt vår uppfattning, hufvudsakligen den, att jaktvården icke nog
beaktats, och att därföre tillgången på nyttigt vildt i vårt land icke på
långa vägar är så god, som den med bättre jaktvård och skötsel kunde
blifva. I samma mån som man genom lämplig vård vinner ökning uti vildttillgången,
skall nog insikten om jaktens verkliga värde alltmera inses,
och sedan går utvecklingen i rätt riktning af sig själf. Men de första
stegen äro här som alltid de svåraste. Det gäller, såvidt vi förstå, i
främsta rummet att bibringa alla dem, som idka jakt, en rätt uppfattning
om jaktvårdens betydelse, så att icke som hittills den åsikten får
kvarstå: ''andra må skona det villebråd, som för fortplantningens skull
måste skonas; jag bryr mig inte om att skona något af de djur jag
kan åtkomma.’ För att åstadkomma en ändring uti detta afseende
torde det viktigaste vara att verka för att jakten ordnas så, att enhvar
jägare skaffar sig en bestämd jaktmark, där han det ena året efter
det andra utöfvar jakt, så att han vet, att om han rätt sköter jakten
och vårdar det vilda, så gagnar detta i främsta rummet honom själf
genom en alltmera ökad tillgång på vildt. Dessutom måste ovillkorligen
åvägabringas noggrann kontroll öfver att jakt icke öfvas å oloflig tid
eller å oloflig mark. Huru kan man begära, att en ägare eller innehafvare
af en fastighet, till hvilken höra jaktmarker, skall med rätt
uppfattning af att för det vildas fortbestånd vårda jakten och vid
jaktens utöfning skona de djur, som därvid i främsta rummet böra
skonas, om han vet, att kanhända dagen därpå hans jaktmark blir afjagad
af personer, som icke hafva någon rätt att bemäktiga sig hans
villebråd och icke hafva det minsta intresse af huru vildttillgången på
denna jaktmark i framtiden blir. Det må ju beklagas, att under sådana
förhållanden ägaren af jaktmarken själf någon gång tänker: ’Det tjänar
intet till att jag sparar de djur, som för det vildas fortbestånd böra
7
Riksdagens skrifvelse Nr 266.
sparas, då jag icke kar någon utsikt, att dessa djur ändå få vara vid
lif.’ Ett sådant åskådningssätt af en jaktmarksägare kan, säga vi, beklagas,
men man äger knappast anledning att förvåna sig däröfver
under de oefterrättliga förhållanden, som i fråga om jaktens utöfning
nu här i landet förefinnas. Det är ju under nuvarande förhållanden
ytterst svårt för en jordägare att kunna skydda sin jaktmark från tjufskytte,
och i många fall och på många trakter skulle det t. o. m.
anses som ovänligt och ogint, att en jordägare önskade bevara sin jaktmark
från utomstående personers jaktifver. Uppfattningen om att jakträtten
är en rätt, som är värdefull och en rätt som bör tillkomma jordägaren
och jordinnehafvaren lika oförkränkt som hvarje annan rätt till
enskild egendom, bör komma till erkännande och bryta igenom; detta
är ett absolut villkor för att de stora förutsättningar vi hafva att af
våra vidsträckta jaktmarker uttaga stora ekonomiska värden må kunna
utnyttjas. Vi tro, att detta inte kan ske på något bättre sätt än att
söka genom införande af jaktmärke få kontroll å alla dem, som nu utöfva
jakt. Det synes oss som om detta medel, där det hittills användts,
visat sig hafva medfört ett synnerligen godt resultat och vi tro, att det
särskildt i vårt land och under våra nuvarande förhållanden skulle visa
sig mycket välgörande utan att, såvidt vi inse, medföra några olägenheter
för andra än för dem, som äro intresserade af att olofligt jaga
på annans mark. Vi betona uttryckligen, att vi anse landets jordägare
hafva rätt att fordra en sådan kontroll öfver alla dem, som skola tilllåtas
jaga, och att det endast på detta sätt skall blifva möjligt att jordägare,
som själfva hafva intresse af jaktvården, skola kunna skydda
sina jaktmarker från oberättigadt intrång från sådana jägare, som ej
hafva sådant intresse.
Då uti Ivungl. Maj:ts nådiga proposition nr 98, med förslag till
lag om rätt till jakt, jaktpass eller jaktmärke föreskrifvits endast för
utländsk undersåte, få vi därför hemställa, att skyldighet att utlösa
jaktmärke måtte utsträckas äfven till svenska undersåtar, som vilja använda
skjutgevär vid jakt, och vi bifoga här nedan förslag i sådant
afseende. Till följd af den korta tid, vi haft för denna motions utarbetande
finnas måhända formella brister uti förslaget. Vi anhålla därför
att vederbörande utskott måtte i sådant fall föreslå nödiga formella
ändringar äfvensom att på lämpligt ställe uti lagen inpassa stadgandena
och att därvid bestämma paragrafernas nummer.
Vi föreslå sålunda, att Riksdagen måtte uti lagen om rätt till
jakt införa nedanstående bestämmelser:
8
Riksdagens skrifvelse Nr 266.
§•
Hvar och en, som utöfvar jakt med skjutgevär, skall därvid med
undantag för de fall, som uti § här nedan nämnas, vara försedd med
ett för det löpande året å den jagande utställdt jaktmärke.
§•
Jaktmärke utfärdas för visst kalenderår samt gäller för loflig jakt
inom riket i dess helhet.
§•
Ej må jaktmärke öfverlåta^ eller till annan för begagnande utlämnas.
Sker det, vare jaktmärket förbrutet och vare såväl öfverlåtaren
som den, till hvilken öfverlåtelsen skett, underkastade ansvar på sätt
nedan stadgas.
§•
Hvarje kommun å landet eller i stad skall bestämma den afgift,
som för jaktmärke skall erläggas, dock minst tre kronor och högst
femton kronor, hvilken afgift tillfaller kommunens kassa. Sådant beslut
lände till efterrättelse från början af näst påföljande kalenderår intill
slutet af det år, hvarunder beslut om afgiftens utgående med förändradt
belopp blifvit fattadt.
Jaktmärke utfärdas å landet af kommunalnämndens ordförande
och i stad af polismyndighet, eller, där särskild person efter vederbörande
kommunalstyrelses förslag blifvit därtill af Konungens befallningshafvande
förordnad, af denne. Jaktmärke utlöses af en hvar inom den
kommun, där han är mantalsskrifven.
Om jaktpass för utländsk undersåte gälle hvad därom särskildt
är stadgadt.
Närmare föreskrifter om jaktmärke och hvad vid utfärdande af
sådant är att iakttaga meddelas af Konungen.
§■
Hen, som efter det denna lag trädt i kraft genom laga kraftägande
utslag blifvit ådömd straff för jakt under oloflig tid eller fångst
9
Riksdagens skrifvelse Nr 266.
med olaga redskap, mister det jaktmärke, han möjligen kan innehafva,
och förlorar rätt att utlösa jaktmärke under ett år från den dag utslaget
vunnit laga kraft. Den, som efter det denna lag trädt i kraft ådömts
straff för jakt under oloflig tid eller fångst med olaga redskap två
gånger, mister innehafvande jaktmärke och förlorar rätt att förvärfva
sådant märke under två år från den dag straffet slutligen ådömdes.
Den, som efter det denna lag trädt i kraft ådömts straff för jakt
under oloflig tid eller fångst med olaga redskap tre gånger, mister innehafvande
jaktmärke och vare för all framtid förlustig rätt att utlösa
jaktmärke.
Hvad om jaktmärke är stadgadt gäller icke för jakt, däri Konungen
eller medlem af det kungl. huset deltager.
Samma stadganden äga ej heller tillämplighet:
å till skogsstaten hörande förvaltande och bevakande personal
såvida angår dem tillåten jakt å kronans mark äfvensom elever och
lärlingar vid skogsläroverken i fråga om jakt, som af dem för deras
utbildning utöfvas å de under läroverkens vård och förvaltning ställda
skogar;
i fråga om jakt inom Västerbottens och Norrbottens lappmarker;
i fråga om jakt efter säl och sträckande sjöfågel i skärgården
eller vid hafskusten;
med afseende å jakt, som omförmäles uti §§ 7, 10 och 12 här
ofvan;
i fråga om jakt å mark, som till jaktpark eller djurgård är inhägnad,
eller skytte i gård eller trädgård, äfven om det är att anse
såsom jakt;
med afseende å enskild ägare eller innehafvare af jord samt sådan
jakträttsinnehafvares familj för jakt å den mark ägaren eller innehafvaren
äger eller innehar.
§•
Förseelse mot stadgandena om jaktmärke straffas med böter från
5 till 20 kronor och åtalas af allmän åklagare så ock af förvaltande
eller bevakande personal vid jägeristaten.»
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 14 samt. 75 höft. (Nr 266—267.) 2
10
Riksdagens skrifvelse Nr 266.
I likhet med de åren 1900 och 1901 till Riksdagen aflåtna propositionerna
med förslag, bland annat, till lag om rätt till jakt innehåller
den nu förevarande propositionen icke några synnerligen genomgripande
förändringar i hittills gällande bestämmelser i ämnet.
Sålunda har bibehållits regeln, att jakträtten skall åtfölja äganderätten,
dock med det väsentliga undantaget, att jakträtten å häradsallmänning
skulle tillkomma kronan, hvarjämte tillagts, att jakträtten
omfattar jämväl rätten till s. k. fallvildt.
Beträffande sockenallmänning, byaskog och annan dylik samfällighet
har emellertid jakträtten ansetts böra, där ej delägarna annat besluta,
endast få utöfvas för delägarnas egna behof.
Lika med de nu gällande äro bestämmelserna om jakträtt för
boställshafvare och kronohemmans åbo, samt om afgärda bys jakträtt.
I öfverensstämmelse med förenämnda propositioner åren 1900 och
1901 hafva bestämmelserna om jakträtt å öfverlopp sm arker uteslutits
och stadgandet om jakträtt å oafvittrad mark inskränkts att gälla endast
sådan mark, som ej blifvit till lapparnas uteslutande begagnande anvisad.
Regeln att vid upplåtelse af nyttjanderätt till jord jakträtten skall,
därest ej annorledes aftalats, åtfölja upplåtelsen, har i förslaget bibehållits.
Stadgandet om den s. k. förföljningsrätten öfverensstämmer med
motsvarande bestämmelse i propositionerna åren 1900 och 1901, allenast
med den ändring, som betingats däraf, att björnen numera anses böra
skyddas för utrotning.
De i nu gällande jaktstadga meddelade föreskrifterna om jakthund,
som löper lös i annans mark, hafva på det sätt ändrats, att ersättningsskyldighet
ålagts hundens ägare för skada, som hunden förorsakat å
villebrådet, att föreskrifterna å ena sidan skola gälla alla hundar som
jaga och ofreda villebråd men å andra sidan inskränkts till sådan mark,
där villebråd finnes, samt att den tid under hvilken en person, som
begagnat sig af rätten att upptaga hund, kan vara pliktig att underhålla
hunden, betydligt förkortats.
Beträffande åtalsrätten har denna i fråga om förbrytelser, som endast
förnärma enskild persons rätt, tillerkänts allenast målsägare under det
att då intrång sker i kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt
eller öfverträdelse af de angående jaktpass meddelade föreskrifter, åtalsrätt
tillkommer förvaltande och bevakande personal vid skogsstaten,
föreståndare och lärare vid statens skogsskolor samt allmän åklagare.
Böter för öfverträdelser af lagen skola enligt förslaget i sin helhet tillfalla
kronan.
Utom nu angifna föreskrifter, hvilka med eller utan förändring
11
Riksdagens skrifvelse Nr 266.
eller tillägg hämtats från gällande jaktstadga, hafva i förslaget upptagits
bestämmelser om jakträtt å väg, om sammanslutningar för ordnad
jaktvård mellan flera fastighetsägare, om förbud mot användande i visst
fall af bulvan vid fågelskytte och mot färdande med gevär m. in.
öfver annans jaktområde samt om jaktpass för utländsk undersåte m. in.
Vid granskningen af ifrågavarande lagförslag har Riksdagen endast
beträffande följande punkter funnit anledning till erinran.
2 §.
. Det här intagna stadgandet, att jakträtt å häradsallmänning tillkommer
kronan, synes icke öfverensstämma med den i lagförslaget i
öfrigt genomförda principen, att jakträtt skall i första hand tillkomma en
fastighets ägare. Riksdagen anser därför, att i denna paragraf bör med
uteslutande af kronans jakträtt stadgas, att jakträtten å häradsallmänning
må tillgodogöras för delägarnas räkning enligt de föreskrifter, som gälla
för allmänningens förvaltning. Riksdagen har härmed afsett, att jaktens
tillgodogörande skall ombesörjas af samma organ, som har allmänningens
förvaltning i öfrigt om hand,''således i det fall, att allmänningen är ställd
under skogsstatens förvaltning och vård, vederbörande skogsstatstjänsteman
samt i det fall, att allmänningsdelägarna själfva öfvertagit förvaltningen
och vården af allmänningen, dennas styrelse. Inkomsten af
jakten bör såsom annan inkomst från allmänningen fördelas mellan
delägarna i allmänningen efter hvars och ens andel däri.
4 §•
Med anledning af stadgandena om jakt å väg har Riksdagen, då
af utöfvandet af jakträtt å järnvägsområde åtskilliga olägenheter kunna
uppstå, i detta sammanhang velat uttala sin förväntan, att Eders Kungl.
Maj:t tager i öfvervägande, huruvida särskilda bestämmelser om jakt å
järnväg må meddelas.
6 §•
Framställning har enligt hvad ofvan anförts gjorts dels i syfte
att jakträtt måtte tillerkännas kronotorpare och lägenhetsinnehafvare i
de sex nordligaste länen å lägenheternas områden och kringliggande
12
Riksdagens skrifvelse Nr 266.
kronopark, dels ock i syfte att samtliga lägenhetsinnehafvare å kronojord
måtte erhålla dylik rätt å de åt dem upplåtna områdena. Det
synes Riksdagen, som härvid en viss skillnad bör göras mellan förstnämnda
och öfriga delar af riket. Hvad innehafvarne af lägenheter å
kronojord i de senare beträffar lära nämligen enligt Riksdagens förmenande
förhållandena i allmänhet vara sådana, att jakträtt icke utan
vidare kan tillerkännas dem, utan torde, i likhet med hvad som komme
att gälla beträffande kronoarrendatorerna, det i enlighet med stadgandet
i 2:a stycket af förevarande paragraf för hvarje särskildt fall böra pröfvas,
huruvida en lägenhetsinnehafvare kan tillerkännas jakträtt å sin lägenhet
eller icke. Hvad däremot angår skogstorp och odlingslägenheter,
hvilka enligt 1904 och 1909 årens författningar upplåtits i de sex
nordligaste länen, synas innehafvarna af desamma med hänsyn till de å
dessa trakter rådande i ofvan först intagna motion närmare angifna
förhållanden icke böra förvägras jakträtt å själfva torpens eller lägenheternas
områden. Emellertid lärer härvid böra göras ett undantag i
fråga om jakten å älg, hvilken fortfarande således skall tillkomma kronan.
13 §.
Då tillräckliga skäl knappast torde föreligga att från de i denna §
uppräknade skadliga djur utesluta örn och falk, hafva dessa djur, i
likhet med hvad hittills varit fallet, här upptagits.
19 §.
Uti en af ofvan omförmälda motioner har framhållits den stora
skada, som af kringströfvande jakthundar kan tillfogas det nyttiga villebrådet
under dess fortplantningstid, och hafva motionärerna af sådan
anledning hemställt, att strängt straff måtte bestämmas för den, som
låter sina hundar löpa lösa under denna tid i mark, där villebråd finnes.
Riksdagen delar den af motionärerna sålunda uttalade åsikten och håller
således före, att utom den ersättningsskyldighet och det äfventyr, som
i förevarande paragraf omförmäles och som Riksdagen anser böra stadgas
jämväl för hundens innehafvare, i paragrafen äfven bör stadgas
straff för hundens ägare eller innehafvare. I öfrigt har Riksdagen
ansett, att åt paragrafen bör bibehållas en ordalydelse, som öfverensstämmer
med Eders Kungl. Maj:ts förslag.
Riksdagens skrifvelse Nr 266.
13
22 §.
Denna paragraf har ansetts böra fullständigas med straff för innehafvare
af skogstorp eller odlingslägenhet, hvilken gör sig skyldig till
oloflig jakt å älg på det åt honom upplåtna området.
23 §.
Beträffande den i denna paragraf intagna bestämmelsen därom att
vid upprepad oloflig jakt å annans mark bössa, jaktredskap och hundar
skola vara förbrutna, hafva de sakkunniga föreslagit, att dylik påföljd
skulle inträda jämväl i det fall, att jaktredskap eller hundar icke blifvit
den jagande fråntagna. Väl torde i sistnämnda fall svårighet att anskaffa
tillfyllestgörande bevisning ofta möta, men då å andra sidan äfven afhändande
från tjufskytt af bössa m. m. mera sällan torde låta sig utföra,
har Riksdagen ansett de sakkunnigas förslag böra oförändradt
godkännas.
26 §.
Förseelse enligt 19 § i första stycket har Riksdagen ansett böra
kunna åtalas utom af målsägare af de i andra stycket af ifrågavarande
paragraf uppräknade personer.
Beträffande ofvan omförmälda framställning om förbud mot användandet
af sax vid fångst af villebråd vill Riksdagen ansluta sig till
den af motionären uttalade åsikten om det från djurskyddsvänlig synpunkt
förkastliga i att vid fångst af såväl matnyttigt vildt som skadliga
djur redskap begagnas, hvilka tillfoga de fångade djuren onödiga lidanden,
och det torde icke kunna förnekas, att de för närvarande till dylika
ändamål använda saxarna i allmänhet äro af sådan beskaffenhet. Om
Riksdagen således anser sig böra biträda motionärens förslag, vill Riksdagen
dock framhålla, att det finnes ett slags saxar, som i detta afseende
kunna sägas utgöra ett undantag, nämligen de, hvilka användas
för fångst af roffåglar. Dessa saxar äro nämligen enligt hvad Riksdagen
har sig bekant så inrättade, att de i de flesta fall omedelbart döda de
djur, som fastna däri. Ett förbud mot användande af saxar, med undan
-
14
Riksdagens skrifvelse Nr 266.
tag af de nyssnämnda roffågelssaxarna, torde emellertid icke böra intagas
i nu ifrågavarande lag utan i den jaktstadga, som i sinom tid
kommer att af Kungl. Maj:t utfärdas.
Hvad den i ofvan sist intagna motion gjorda framställningen
om jaktmärke angår, har frågan härom förut varit föremål för Riksdagens
pröfning utan att därvid vinna sin lösning. Det lärer emellertid
icke kunna förnekas, att införandet af en föreskrift om jaktmärke skulle
särskildt ur jaktvårdssynpunkt medföra afsevärda fördelar. Af särskild
vikt är härvid enligt Riksdagens förmenande, att ett stadgande om
skyldighet för enhvar, som utom eget jaktområde bedrifver jakt, att
hafva löst jaktmärke, skulle väsentligen underlätta jaktmarksägarnas
sträfvan att skydda sina marker för tjuf- och okynnesskytte. Det torde
vara ett allmänt erkändt förhållande, att man i de flesta fall saknar
möjlighet att få en person fälld för oloflig jakt på grund af svårigheten
att anskaffa bindande bevis. Om Riksdagen således anser sig böra biträda
ett förslag i det af motionären afsedda syftet, kan Riksdagen
emellertid icke utan vidare antaga de af motionärerna föreslagna bestämmelserna
i detta hänseende. Dock anser sig Riksdagen kunna uttala
sig rörande ungefärliga storleken af den afgift, som kan anses lämplig
för jaktmärke, samt den rätt i aktmärket enligt Riksdagens åsikt skulle
medföra. Hvad härvid beträffar afgiftens storlek, som torde böra vara
lika för hela riket, synes densamma lämpligen kunna sättas ganska låg,
exempelvis 3 kronor för år, och hvad angår jaktmärkets giltighet har
Riksdagen funnit detsamma endast höra berättiga till jakt inom den
kommun, där det biff vit löst, och skall följaktligen en person, som vill
idka jakt å annans mark inom flera kommuner vara skyldig att i samtliga
dessa uttaga jaktmärke.
Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt, får Riksdagen
för Eders Kungl. Maj:t anmäla sina i anledning af ifrågavarande proposition
och motioner fattade beslut. Riksdagen har sålunda för sin
del antagit följande
Riksdagens skrifvelse Nr 266.
15
Lag
om rätt till jakt.
Med upphäfvande af 1—11 §§, 18, 19 och 21 §§ i förnyade nådiga
jaktstadgan den 21 oktober 1864 äfvensom af hvad nämnda stadga innehåller
med afseende å öfverträdelse af sålunda upphäfda föreskrifter,
förordnas som följer:
1 §•
Jakträtt, hvari jämväl innefattas rätt till villebråd, som anträffas
dödt (fallvildt), tillkomme, där ej annorledes i denna lag stadgas, en
hvar jordägare på honom tillhörigt område.
2 §•
Å häradsallmänning må jakträtten i öfverensstämmelse med de
föreskrifter, som i öfrigt gälla för allmänningens vård och förvaltning,
tillgodogöras för delägarnas gemensamma räkning.
3 §•
o
A sockenallmänning, byaskog eller annan dylik samfällighet må
delägarna, där de ej annorledes åsämjas, allenast för egna behof utöfva
j akträtt.
Aro om allmänningens eller samfällighetens förvaltning särskilda
föreskrifter gällande, äga delägarna i enlighet därmed fatta beslut om
jakträttens tillgodogörande för gemensam räkning.
Afgärda by hafve jakträtt allenast å sina ägor inom hank och stör.
4 §.
Den, som äger väg, hafve icke jakträtt därå, med mindre han
äger mark härintill.
Den, som äger marken å bägge sidor af väg, hafve, ändock han
icke äger vägen, jakträtt därå.
Går väg i gränsen mellan skilda ägares mark och äger ingen af
dem vägen, å den väg hafve en hvar af dem jakträtt.
16
Riksdagens skrifvelse Nr 266.
5 §•
Å mark, hvilken såsom tvistig blifvit ställd under förbud, må icke
någon af de tvistande utan öfverenskommelse jaga.
6 §•
Boställshafvare, kronohemman» åbo samt, inom de sex nordligaste
länen, innehafvare af skogstorp eller odlingslägenhet å kronojord äge
jakträtt å boställets, kronohemmanets, skogstorpets eller odlingslägenhetens
ägor; dock må den innehafvare af skogstorp eller odlingslägenhet
sålunda medgifna jakträtt icke innefatta rätt till jakt å älg.
År eljes jord åt någon till brukande upplåten, nyttje brukaren,
där ej annorledes aftalas, den jakt, som till jorden hörer.
7 §•
Å oafvittrad mark, som ej blifvit till lapparnas uteslutande begagnande
anvisad, äfvensom i skärgård på klippor och skär, som ej
höra till visst hemman, samt på öppna hafvet äge hvarje svensk man
rätt att jaga; dock må jakt efter älg eller björn ej anställas, med mindre
Konungen därtill gifvit lof.
8 §.
År genom urminnes häfd eller genom särskildt stadgande, aftal,
dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt annorledes, än här
ofvan sagts, bestämdt om någons rätt till jakt, vare det gällande.
9 §.
Sluta ägare af särskilda fastigheter, hvilkas ägor bilda ett sammanhängande
område, i sådan egenskap aftal om huru jakten å området
må utöfvas och jaktvården handhafvas, skall å hvad aftalet innehåller
om jaktens utöfvande och om skyldighet för ägare att å sin mark
tåla, anlägga eller underhålla inrättning för jaktvårdens tillgodoseende
tillämpas hvad i allmänhet stadgas om servitut; dock vare sådant aftal
ej bindande utöfver femtio år från det aftalet slöts.
Riksdagens skrifvelse Nr 266.
17
10 §.
Jakt efter varg eller järf må, om sådant djur bevisligen uppehållit
sig i trakten, af en hvar företagas äfven å annans jaktområde,
där jakträttsinnehafvaren hvarje gång förut om jakten erhållit underrättelse;
och äge i sådant fall den jagande rätt att tillvarataga och
behålla de djur af nämnda slag, han vid jakten fäller.
11 §•
Den, som under idkande af loflig jakt sårar villebråd så, att det
faller å annans jaktområde inom ett hundra meter från gränsen af den
jagandes jaktområde, må tillvarataga och behålla villebrådet. År det
älg, hjort eller rådjur, må den jagande dock ej från stället bortföra
djuret utan i närvaro af två ojäiviga vittnen och vare han dessutom
pliktig att sist å andra dagen, sedan djuret fälldes, om förhållandet
underrätta jakträttsinnehal varen eller den, som jorden innehar, eller
någon af deras folk. Försummar den jagande något häraf, varde ansedd
såsom den, där olofligt jagat å annans jaktområde.
Har någon å eget jaktområde eller eljest lofligt drifvit upp varg
eller järf, äge han rätt att jakten inne på annans jaktområde fullfölja.
12 §.
Träffar någon tillfälligtvis, ehvar det vara må, varg, järf eller
sälhund, då må han . djuret fälla och behålla.
Inkommer djur, som skadligt är, i gård eller trädgård, hafve den,
som där bor eller trädgården innehar, så ock deras folk rätt att döda
och behålla detsamma, ändock att jakträtten därstädes tillkommer annan.
13 §.
Till skadliga djur räknas enligt denna lag varg, lo, järf, räf,
utter, gräfling, iller, mård, hermelin, vessla, sälhund, vildkanin, örn,
falk, berguf, duf- och sparfhök, korp och kråka.
14 §•
Utan särskildt tillstånd af den, som jorden innehar, må jakträtts*
innehafvare icke söka efter vildt eller eljest idka jakt i gård eller trädgård,
Bihang till Riksdagens ''protokoll 1912. 14 sand. 75 käft. (Nr 266—267.) 3
18 Riksdagens skrifvelse Nr 266.
icke heller, under tiden från och med den 1 maj till dess grödan är
afmejad, å åker, som är med säd eller gräs besådd.
15 §.
Ej må någon utan lof skrämma eller mota villebråd från annans
jaktområde; dock vare ej hinder för den, som jorden innehar, att därifrån
bortskrämma eller bortdrifva villebråd, i den man sadant erfordras
för afvärjande af skada eller olägenhet.
16 §.
Bulvan för fågelskytte må ej utan lof uppsättas närmare annans
jaktområde än tvåhundra meter.
17 §.
Med skjutgevär eller fångstredskap må icke någon utan tillstånd
af iakträttsinnehafvaren färdas öfver annans jaktområde annorstädes
än å till allmänt begagnande upplåten väg, med mindre af omständigheterna
framgår, att det sker i lofliga ärenden, och hund, om sådan
medföres, hålles kopplad.
18 §.
Lös hund må ej medtagas eller insläppas i annans hägnade jaktpark
eller djurgård; sker det, vare hunden förverkad.
19 §.
Löper hund, som jagar eller ofredar villebråd, lös i mark, där
villebråd finnes, under tiden från och med den 16 mars till och med
den 15 augusti, böte hundens ägare eller innehafvare från och med fem
till och med tjugu kronor och vare skyldig ersätta jakträttsinnehafvaren
skada, som därigenom må anses hafva skett å villebrådet. Sker det å
annan tid vare hundens ägare eller innehafvare ändock skyldig utgifva
ersättning enligt hvad nyss är stadgadt.
Anträffas hund, som löper lös i mark, hvarom nyss är sagdt, och
är hunden sådan att antagas kan, att den jagar eller ofredar villebråd,
äge jakträttsinnehafvaren eller hans folk rättighet att hunden upptaga.
19
Riksdagens skrifvelse Nr 266.
Det åligger den, som hund sålunda upptagit, att därom ofördröjligen
tillsäga hundens ägare eller, därest denne ej är känd eller icke kan
träffas, låta kungöra i kyrkan för den församling, där hunden blifvit
upptagen, och tre gånger i tidning inom orten. Vill ägare återfå
hund, löse den med fem kronor eller, där inom ett år före upptagandet
hund, tillhörig samma ägare, blifvit hos samma jakträttsinnehafvare
löst, med tio kronor jämte ersättning hvarje gång för hundens föda
och öfriga kostnader. Har ej ägaren utlöst hunden inom åtta dagar
efter erhållen tillsägelse om upptagandet eller inom trettio dagar från
det kungörelse därom blifvit uppläst i kyrkan och tredje gången införd
i tidningen, vare hunden förverkad. Vill jakträttsinnehafvaren hellre
taga lösen, vare hundens ägare skyldig att sådan enligt förut angifna
grunder utgifva, därest talan därom instämmes inom trettio dagar efter
det hunden varit att anse såsom förverkad.
20 §.
Katt, som anträffas utanför gård .eller trädgård, må af jakträttsinnehafvaren
eller hans folk saklöst dödas.
21 §.
Utländsk undersåte må ej inom riket idka jakt med skjutgevär,
med mindre han är försedd med för honom personligen utfärdadt jaktpass;
dock vare sådan undersåte berättigad att å fastighet, som han
med Konungens tillstånd besitter, jaga utan att innehafva jaktpass.
Sådant vare ej heller erforderligt för främmande makts beskickning.
Jaktpass utfärdas i den ordning och mot den afgift till kronan,
Konungen bestämmer.
Den jagande vare pliktig att vid anfordran af förvaltande och
bevakande personal vid skogsstaten eller föreståndare och lärare vid
statens skogsskolor eller af vederbörande kronobetjänt eller särskildt
förordnad polisman framvisa jaktpasset.
22 §.
Jagar någon olofligt å annans jaktområde, straffes efter allmän
strafflag och vare, där han tillika gjort sig skyldig till öfverträdelse
af de angående jaktpass meddelade föreskrifter, jämväl underkastad särskildt
ansvar enligt 24 § i denna lag.
Har vid jakten villebråd åtkommits, vare villebrådet eller, om det
20
Riksdagens skrifvelse Nr 266.
ej kan tillrättaskaffas eller undergått förskämning, dess värde förverkadt
till jakträttsinnehafvaren eller, om jakten skett å jord, där jakträtten
tillkommer kronan, eller å område, som i 7 § omförmäles, eller under
tid, då enligt hvad särskildt är stadgadt jakt efter sådant villebråd icke
är tillåten, till åklagaren.
Har jaktpass för den jagande utfärdats, vare det förbrutet.
Såsom oloflig jakt enligt denna lag skall anses, om någon å annans
jaktområde olofligen tillvaratager fallvildt.
Såsom oloflig jakt å annans jaktområde skall anses, om någon
olofligen utöfvar jakt å älg, som i 6 § sägs.
23 §.
Anträffas å bar gärning någon, som olofligt jagar å annans jaktområde,
må jakträttsinnehafvaren eller den, som jorden innehar, äfvensom
deras folk af den jagande taga bössa, annan jaktredskap och hundar
till vedermäle och pant samt behålla det, till dess han rätt för sig bjuder.
A jord, där jakträtt tillkommer kronan, så ock å område, som i 7 §
omförmäles, hafva förvaltande och bevakande personal vid skogsstaten
äfvensom föreståndare och lärare vid statens skogsskolor samt allmän
åklagare enahanda rätt.
Har den, som blifvit dömd till ansvar för oloflig jakt å annans
jaktområde, inom två år därefter ånyo gjort sig skyldig till sådan
förseelse, vare bössa, annan jaktredskap och hundar förbrutna. Hvad
sålunda förbrutits skall å offentlig auktion försäljas och tillfälle försäljningssumman,
sedan afdrag skett för omkostnader och panthafvare
njutit sin panträtt enligt denna § till godo, fattigkassan i den kommun,
där förseelsen ägt rum.
24 §.
Öfverträder någon det i 21 § stadgade förbud, bo te från och med
fem till och med ett hundra kronor och vare dessutom pliktig att
erlägga den högsta för jaktpass fastställda afgift.
För berörda afgifts erläggande svare, lika med den skyldige,
jämväl den, som till honom upplåtit jakträtt eller tillåtit honom i jakten
deltaga, med rätt likväl att af den skyldige söka åter, hvad som sålunda
erlagts.
För underlåtenhet att vid jakt medföra gällande jaktpass eller
vägran att på anmodan af den, som vederbör, framvisa detsamma, vare
straffet böter från och med fem till och med femtio kronor.
Riksdagens skrifvelse Nr 266.
21
25 §.
Bryter någon emot hvad i 14 § är föreskrifvet, böte från och med
fem till och med femtio kronor.
öfverträder någon förbud, som i 15, 16 eller 17 § är stadgadt,
och är ej förseelsen att anse såsom oloflig jakt å annans jaktområde,
straffes med böter från och med fem till och med ett hundra kronor.
Var det i fall, som afses i 15 §, älg eller hjort, som skrämdes eller
motades, vare straffet böter från och med fem till och med två hundra
kronor.
Om ansvar i fall att hund löper lös i mark, där villebråd finnes,
stadgas i 19 §.
26 §.
Förbrytelser mot denna lag, hvilka blott förnärma enskild persons
rätt, må icke åtalas af annan än målsägaren.
Sker intrång i kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt
eller öfverträdelse af de angående jaktpass meddelade föreskrifter eller
är någon förfallen till ansvar jämlikt 19 § första stycket, äge förvaltande
och bevakande personal vid skogsstaten äfvensom föreståndare och lärare
vid statens skogsskolor jämte allmän åklagare att föra talan därom.
27 §.
Hvad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas om dem, som,
rättens eller Konungens befallningshafvandes bud och ärenden gå, gälle
ock om de här ofvan i 26 § omförmälda, vid skogsstaten och skogsläroverken
anställda personer i mål, som afses i samma §.
28 §.
Vid jakt å område, som af annan innehafves, vare jakträttsinnehafvaren
skyldig ersätta all skada, som å mark, hägnad eller annan
egendom förorsakas vare sig af honom själf eller annan, hvilken han
gifvit lof att jaga, eller af de vid jakten använda biträden eller hundar.
22
Riksdagens skrifvelse Nr 266.
29 §.
Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt
allmän strafflag.
30 §.
Om rätt till jakt å område, som är till nationalpark afsatt, äfvensom
beträffande svenska och norska lappars rätt till jakt i vissa delar
af riket gälle hvad särskilt är stadgadt.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1913, dock att hvad
i 6 § 2 mom. är stadgadt icke gäller om brukare, till hvilken jord är
upplåten före utfärdandet af jaktstadgan den 21 oktober 1864.
Vidare får Riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte dels
i blifvande jaktstadga intaga förbud mot användande af sax vid fångst
af andra djur än roffåglar, dels ock låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till bestämmelser angående jaktmärke.
Stockholm den 29 maj 1912.
Med undersåtlig vördnad.