Riksdagens skrifvelse Nr 218.
7
Kr 218.
Uppläst och godkänd i Första kammaren den 24 maj 1912.
» » »i Andra kammaren den 28 maj 1912.
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af dels Kungl.
Maf.ts proposition med förslag till förordningar om
frilager och om ändrad lydelse af vissa paragrafer i
förordningen om frihamn, dels ock i ämnet väckta
motioner.
(Bevillningsutskottets betänkande nr 29 och memorial nr 41.)
Till Konungen.
Genom proposition, nr 121, af den 22 mars 1912 har Eders
Kung!. Magt, under åberopande af propositionen bilagdt utdrag af
statsrådsprotokollet öfver finansärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag till:
a) förordning om frilager och
b) förordning om ändrad lydelse af §§ 1, 13, 15, 16, 18, 20
och 22 i förordningen den 15 november 1907 om frihamn.
Då 1907 års Riksdag, som antog nu gällande förordning om frihamn,
däremot afslog ett af Kungl. Maj:t samtidigt framlagdt förslag
till förordning om frilager, skedde detta, såsom föredragande departementschefen
enligt nyssnämnda statsrådsprotokoll erinrat, hufvudsakligen
8
Riksdagens skrifvelse Nr 218.
på den grund att bestämmelserna i då gällande tulltaxa icke ansågos
afpassade för det fall, att den utländska konkurrensen genom frilkgers
inrättande så att säga flyttades de svenska näringarna in på lifvet. I
sådant hänseende framhöll Riksdagen, att den inhemska industrin,
särskild t vissa slag af densamma, måste anses vara så känslig för den
utländska konkurrensens underlättande, att man före vidtagandet af den
föreslagna åtgärden skäligen borde tillse, att proportionen mellan tullen
å den färdiga produkten å ena sidan samt tullsatserna för halffabrikat
och beredningsämnen å andra sidan vore med hänsyn till de ifrågasatta
förändrade förhållandena rätt afvägd. Till dess resultatet af den då pågående
revisionen af tulltaxan förelåge, fann Riksdagen därför frågan
om införande här i landet af frilagersinstitutionen böra anstå.
I öfverensstämmelse med 1907 års Riksdags anförda uttalande
har Eders Kungl. Maj:t, sedan berörda revision numera är slutförd och
den nya tulltaxan under någon tid varit i tillämpning, nu ånyo för
Riksdagen framlagt ett förslag till förordning om frilager.
Innan Riksdagen ingår på en redogörelse för den granskning,
de nu föreliggande förslagen underkastats, vill Riksdagen, till angifvande
af sin principiella ståndpunkt i frågan, uttala, att Riksdagen
i likhet med 1907 års Riksdag hyser den öfvertygelsen, att afsevärda
fördelar för vårt näringslif är o att vänta af frilagersinstitu tionens införande.
De möjligheter, som vår nuvarande tullagstiftning erbjuder för
tullfri uppläggning och bearbetning inom landet af utländska tullpliktiga
varor, kunna nämligen, äfven efter det frihamnsinstitutionen blifvit i lagstiftningen
införd, icke anses tillfredsställa näringslifvets berättigade kraf
på rörelsefrihet. Det ligger nämligen i sakens natur, att frihamnar hos
oss icke kunna komma till anläggning mera än på mycket få platser,
och redan af denna anledning kommer därför allt fortfarande det stora
flertalet af de näringsidkare, hvilka hafva behof af tullfri uppläggning af
tullpliktiga varor från utlandet, att härvid vara hänvisade till tullnederlaget
och transitupplaget, livilkas brister flerfaldiga gånger vid hithörande
frågors behandling blifvit påvisade.
På sätt framgår af hvad ofvan anförts, hyste 1907 års Riksdag
mot det då framlagda förslaget om frilager betänkligheter på den grund,
att detsamma befarades kunna medföra olägenheter för den svenska
industrin. Sistnämnda Riksdags ofvanberörda skrifvelse gaf emellertid
uttryck åt den uppfattningen, att den väntade revisionen af tulltaxan
kunde beräknas förebygga de fruktade olägenheterna. Såvidt Riksdagen
9
Riksdagens skrifvelse Nr 218.
nu kunnat finna, äro tullsatserna i den nya tulltaxan så afvägda och
dess bestämmelser i öfrigt så affattade, att man torde kunna vänta, att
de skola åt de industrigrenar, hvilka däraf äro i behof, erbjuda det skydd,
som i denna väg lämpligen kan åstadkommas.
Eders Kungl. Maj:ts förslag till förordning om frilager innehåller
också bestämmelser, som tillkommit i afsikt att skydda den inhemska
produktionen och hvilka äfven torde vara väl lämpade att verka i sådan
riktning.
Vid bedömandet, i hvad mån de farhågor för den inhemska industrin,
hvartill förslaget om frilagersinstitutionens införande gifvit anledning,
böra tillmätas betydelse, förtjäna äfven följande synpunkter
beaktande.
Liksom afsikten med frilagret ostridigt i främsta rummet är att
gagna transithandeln och förädlingsindustrin, ligger det i sakens natur,
att dessa näringsgrenar, för hvilka frilagret också erbjuder de största
fördelarna, i öfvervägande grad komma att begagna sig däraf. Hvad
särskildt beträffar handeln, erbjuder frilagret de mest betydande förmånerna
åt de köpmän, som där lagra varor, hvilka icke produceras inom
landet och hvilka kunna säljas både inom Sverige och på utlandet, till
exempel kolonialvaror. Att sådan handelsrörelse kommer att vid svenska
frilager blifva den öfvervägande, därpå tyder också erfarenheten från frilager
i utlandet. Den importhandel åter, som omfattar varor, hvilka
äfven äro föremål för tillverkning inom landet, kommer säkerligen framgent
såsom hittills att i stor utsträckning ombesörjas af svenska firmor, hvilka
drifva affärer äfven med varor af inhemsk tillverkning; och sådana firmor
hafva knappast anledning att begagna sig af frilager, emedan de i så
fall blifva nödsakade att hålla dubbla lager.
Riksdagen hyser den förvissningen, att med ett klokt begagnande
af de möjligheter att reglera tillträdet till frilager, som förslaget erbjuder,
det i praktiken skall visa sig, att ifrågavarande institution kommer
att till vida öfvervägande del anlitas för sådan rörelse, hvarför
densamma är i främsta rummet afsedd, äfvensom att, i den mån importhandeln
kommer att begagna sig däraf, det skydd, som i olika afseende^
såsom ofvan är framhållet, står det inhemska näringslifvet till buds,
skall åstadkomma en sådan utjämning af de förutsättningar, under hvilka
den inhemska produktionen och importen från utlandet arbeta, att
den förra icke skall blifva lidande.
Härmed har Riksdagen angifvit de väsentliga skälen för sin principiella
anslutning till propositionen.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 14 samt. 57 käft. (Nr 215—219.) 2
10
Riksdagens skrifvelse Nr 218.
Uti en i anledning af förevarande proposition inom Riksdagen
väckt motion har hemställts om sådan ändring i Eders Kungl. Maj:ts
förslag, att ingen uttagning från frilager af tullpliktigt gods för öfverförande
till den inhemska marknaden måtte få äga rum vare sig genom
direkt förtullning eller genom uppläggning på tullnederlag. Af motiveringen
för detta förslag framgår, att motionären tänkt sig, att den af
honom ifrågasatta inskränkningen i användandet af frilager icke borde
gälla längre än intill dess stadgande meddelas om hvad med detaljförsäljning
förstås.
Till belysande af detta yrkande vill Riksdagen erinra om följande.
I det förslag till förordning om frihamn, som af Kungl. Maj:ifc förelädes
1907 års Riksdag, fanns i § 20 moment 4 intaget ett stadgande,
motsvarande det i nu föreliggande proposition, § 15, föreslagna och af
innehåll, att införsel från frihamn af gods i sådana kvantiteter och under
sådana omständigheter i öfrigt, att bestämmelsen i § 14 af samma förslag
angående detalj försäljning af därstädes befintliga varor uppenbarligen
komme att därigenom kringgås, icke finge medgifvas. Beträffande
denna bestämmelse i § 20 anförde Riksdagen i sin skrifvelse i ämnet
följ ande:
»Afsikten med de af Eders Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna
är, såsom jämväl i en inom Riksdagen i ämnet väckt motion erinras,
att förekomma så kallad detaljhandel eller handel i mindre omfattning
med varor, upplagda inom frihamn. Att dylika bestämmelser införas i
författningen synes ock vara af behofvet påkalladt, men det kan med
allt skäl ifrågasättas, huruvida hvad Eders Kungl. Maj:t i sådant afseende
föreslagit är till fyllest. Ty hvarken i denna författning eller
i gällande lagstiftning finnes någon allmän föreskrift om, hvad som bör
förstås med detaljhandel. Och de föreslagna bestämmelserna synas
Riksdagen så mycket mer betänkliga, som tillämpningen af desamma ju
skulle komma att öfverlämnas åt vederbörande tulltjänsteman, hvilken
alltså hade att för hvarje särskildt fall afgöra hvad som vore det ena
eller det andra.
Till undanröjande af de antydda olägenheterna har i motionen
föreslagits fastställandet af vissa minimikvantiteter, och inom Riksdagens
bevillningsutskott har framkastats tanken på att hvad beträffar andra
varor än spannmål uti förevarande afseende fastslå ett visst tullbelopp.
Vare sig nu den ena eller den andra af dessa utvägar skulle
komma att anlitas, torde det dock få anses uppenbart, att i frågans
nuvarande läge hvarje fastställande af visst kvantum eller visst tullbelopp
skulle komma att fotas på alltför osäkra grunder. Häraf torde
11
Riksdagens skrifvelse Nr 218.
framgå, att frågan om hvilka åtgärder i detta hänseende böra vidtagas bör
föregås af en närmare utredning af hithörande förhållanden, med iakttagande
därvid, bland annat, att särskilda bestämmelser erfordras rörande
spannmål; och då ifrågavarande spörsmål synas vara af stor betydelse,
lärer med visshet kunna förutsättas, att utredning och förslag
i ämnet komma att till Riksdagen afgifvas. Riksdagen får alltså anhålla,
att Eders Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag rörande den minsta kvantitet dels af spannmål, dels
ock af andra varor, som får på en gång från frihamn införas.»
I det vid föreliggande proposition fogade statsrådsprotokollet meddelas
härom, bland annat, att med anledning af detta Riksdagens uttalande
Kungl. Maj:t uppdragit åt kommerskollegium att utarbeta förslag
i berörda afseende och sedermera anbefallt kollegium att därvid
jämväl taga under öfvervägande, i hvad mån särskilda föreskrifter i ämnet
kunde vara erforderliga beträffande frilager. Ren utredning, som sålunda
ankomme på kollegium att verkställa och som, enligt hvad departementschefen
från kollegium inhämtat, erbjöde afsevärda svårigheter, hade
ännu icke blifvit slutförd, och denna fråga kunde till följd däraf icke
blifva förelagd innevarande års Riksdag.
Riksdagen finner visserligen, att det varit önskvärdt, att de af 1907
års Riksdag begärda bestämmelserna kunnat föreläggas Riksdagen till
behandling samtidigt med förevarande proposition; men då, enligt hvad
departementschefen till nyssnämnda statsrådsprotokoll upplyst, arbetet
med affattande af sådana bestämmelser pågår, har Riksdagen icke ansett
den omständigheten, att förslag härutinnan icke nu kunnat framläggas,
böra föranleda den i förstnämnda motion ifrågasatta ändringen i föreliggande
proposition. Då Riksdagen sålunda icke tvekat att trots nu
berörda förhållande bifalla Eders Kungl. Maj:ts förslag, har Riksdagen
emellertid ansett sig böra samtidigt hos Eders Kung!. Maj:t anhålla,
att redan till nästkommande års Riksdag förslag i ämnet måtte af Eders
Kungl. Maj:t aflåtas.
Slutligen har Riksdagen att yttra sig om en annan i anledning
af föreliggande proposition väckt motion, i hvilken hemställts, att § 17
mom. 1 a) i förslaget till förordning om frilager måtte erhålla följande
lydelse:
»brännvin och sprit, alla slag, samt vin, så framt varan ej skall inom
frilagret användas vid beredning af andra tillverkningar».
Propositionen innehåller härom i § 17 följande stadgande:
12
Riksdagens skrifvelse Nr 218.
1. Å frilager må intagas såväl tullpliktigt som förtulladt och
tullfritt gods, med undantag af:
a) brännvin och sprit af säd, potatis eller andra jordfrukter, med
undantag af wisky, så framt varan ej skall inom frilagret användas
vid beredning af andra tillverkningar.
Det i sistnämnda motion framställda förslaget har blifvit af Riksdagen
bifallet.
Den speciella granskning, Eders Kungl. Majrts förevarande proposition
vid dess behandling inom Riksdagen blifvit underkastad, har i
öfrigt endast gifvit anledning till följande erinran. I § 2 moment 2
föreslås, att hvarje utgång från frilager skall särskildt bevakas och att
invid hvarje utgång skall finnas vaktrum. Då i åtskilliga fall ett och
samma vaktrum torde kunna användas för flera utgångar, har Riksdagen
beslutat sådan ändrad affattning af ifrågavarande stadgande, att detta
må kunna medgifvas.
Mot de af Eders Kungl. Maj:t föreslagna förändringarna i gällande
förordning om frihamn har Riksdagen icke haft något att anmärka.
Riksdagen får sålunda tillkännagifva,
dels att Riksdagen antagit Eders Kungl. Maj:ts ofvan omförmälda
förslag till förordning om frilager, dock att § 2 mom. 2 samt § 17
mom. 1 a) i förordningen skola erhålla följande förändrade lydelse:
§ 2.
1. Frilager, — — — — — — — — — — — — — utöfvas.
2. Hvarje utgång från frilager skall särskildt bevakas, och skola,
i den mån generaltullstyrelsen finner nödigt, vaktrum anordnas; dock att,
där från frilager finnas utgångar, hvilka icke begagnas för trafik, utan
allenast äro afsedda att komma till användning i händelse af eldfara eller
annat olycksfall, generaltullstyrelsen äger medgifva befrielse från skyldigheten
att särskildt bevaka sådan utgång.
Vederbörande tulltjänsteman äger, där han anser anledning därtill
förefinnas, låta å en hvar, som lämnar frilagret, verkställa kroppsvisitation
i den ordning tullstadgan föreskrifver, dock utan att vara underkastad
påföljd, i händelse underslef finnes icke hafva ägt rum.
Riksdagens skrifvelse Nr 218.
18
§ u
1.
Å frilager må intagas såväl tullpliktigt som förtulladt och
tullfritt gods, med undantag af:
a) brännvin och sprit, alla slag, samt vin, så framt varan ej skall
inom frilagret användas vid beredning af andra tillverkningar;
b) varor — — — — — — — — — —--— —---
— — — — bryta omslagen;
dels ock att Eders Kungl. Maj:ts ofvannämnda förslag till förordning
om ändrad lydelse af vissa paragrafer i gällande förordning om
frihamn blifvit af Riksdagen antaget.
Därjämte får Riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte för
nästkommande års Riksdag framlägga förslag rörande den minsta kvantitet
dels af spannmål dels ock af andra varor, som får på en gång införas
från frihamn eller frilager, eller ock till bestämmelser, som eljest möjliggöra,
att förbudet mot detaljhandel inom frihamn och biläger kan på
ett betryggande sätt genomföras.
Stockholm den 28 maj 1912.
Med undersåtlig vördnad.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 14 sand. 57 Käft. (Nr 215—219.) 3