12

Riksdagens skrifvelse Nr 150.

Nr 150.

Uppläst och godkänd i Första kammaren den 21 maj 1912,
„ „ ,, i Andra kammaren den 21 maj 1912.

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om
tillerkännande af dagtraktamente åt landstingsman.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 34.)

Till Konungen.

Vid innevarande års Riksdag hafva enskilda motionärer framställt
förslag, att Riksdagen för sin del måtte besluta följande ändrade lydelse
af § 24 i förordningen om landsting den 21 mars 1862:

»Landstingsman eller suppleant åtnjuter landstingets medel i dagtraktamente
under landstingets möte sex kronor äfvensom ersättning
för resekostnaden fram och åter beräknad efter skjutslega för en häst,
där icke järnväg är att tillgå eller ångbåtslägenhet begagnas, men efter
afgiften i andra klassens vagn på järnväg, där sådan finnes, och för en
hyttplats eller, när hyttplats ej förekommer, en salongsplats på ångfartyg,
där resan såmedelst sker.»

Såsom af motionärerna erinrats, var frågan om tillerkännande af
dagtraktamente åt landstingsman senast år 1911 föremål för Riksdagens
pröfning. Konstitutionsutskottet tillstyrkte då ett framställdt förslag härom,
men förföll frågan på grund af kamrarnes skiljaktiga beslut.

I sitt utlåtande i anledning af ifrågavarande förslag anförde förlidet
års utskott, efter att hafva erinrat att förslag i dylikt syfte dittills
af vederbörande utskott blifvit afstyrkta under hänvisning till att de
kommunala uppdragen såsom förtroendesysslor böra fullgöras utan ersättning,
följande:

»I likhet med hvad herr Staff m. fl. i sin motion anfört finner
emellertid utskottet, att principen om oaflönade förtroendeuppdrag svårligen
kan anföras som skäl mot förevarande förslag. Denna princip

Riksdagens skrifvelse Nr 150. 13

innebär nämligen, att innehafvare af förtroendetjänster ej äga att åtnjuta
ersättning för därmed förenadt arbete eller erhålla lön (arfvode).
Hvad åter dagtraktamente beträffar, torde detta ej kunna anses utgöra
vare sig lön eller arfvode i egentlig mening utan'' blott innebära ersättning
för de direkta kostnader, so* äro förenade med ett visst uppdrag.
Då ämbete- eller tjänsteman för tjänsteresor uppbär resekostnads- och
traktamentsersättning utöfver den lön, han åtnjuter, uppfattas sålunda
denna lön såsom en från den förra skild sak. Lönen uppbäres på grund
af hans tjänst, resekostnaden och dagtraktamentet på grund af de särskilda
kostnader, som tjänsten i visst afseende medför. Landstingsmannauppdraget
torde också kunna anses vara af den särskilda art, att
dagtraktamente därför bör förekomma, då det för de allra flesta landstingsmän
förutsätter vistelse på annan plats än hemorten. Då utskottet
ej finner, att landstingsman skäligen bör påläggas utöfver de besvär, som
äro förenade med uppdraget, särskilda direkta utgifter för uppdragets
fullgörande, och då landstingsman redan nu delvis erhåller ersättning
för de direkta kostnader resorna innebära, har utskottet i nu angifna
afseende intet att erinra mot att landstingsman tillerkännes äfven dagtraktamente.

Äfven ur en annan synpunkt torde emellertid ett stadgande härom
vara af behofvet påkalladt. De vid 1909 års riksdag definitivt antagna
bestämmelserna i fråga om den kommunala rösträtten och det
proportionella valsättet afsågo att för de samhällsklasser, som dittills
ej alls eller endast i undantagsfall varit representerade i landstingen,
bereda möjlighet att välja landstingsmän. ur sin egen krets. I likhet
med motionärerna finner utskottet, att afsikten med 1909 års rösträttsreform
svårligen skulle i detta afseende kunna realiseras, om den census,
som stadgandet i § 24 i förordningen om landsting faktiskt innebär,
fortfarande skulle bibehållas. Efter utskottets mening torde sålunda
införande af dagtraktamente åt landstingsman kunna anses vara befogad!,
emedan det innebär en konsekvens af 1909 års lagstiftningsarbete i
fråga om vidgade medborgerliga rättigheter.

1 fråga om dagtraktamentets storlek finner utskottet, att detta
lämpligen torde kunna fastställas till 6 kronor eller det belopp, som
blifvit i de båda förevarande motionerna föreslaget. I likhet med motionärerna
anser utskottet, att i samband härmed en reglering bör företagas
i fråga om den nu stadgade resekostnadsersättningen. Efter hvad
utskottet erfarit, hafva landstingsmän från trakter, i hvilka järnväg ej
finnes att tillgå, genom bestämmelsen om ersättning för skjutslega
efter två hästar beredt sig en icke obetydlig vinst, och jämväl den

14

Riksdagens skrifvelse Nr 150.

efter afgiften i första klassens vagn på järnväg beräknade ersättning
torde, i all synnerhet på längre sträckor, kunna lämna afsevärdt öfverskott,
om lägre vagnsklass användes. Då det torde vara synnerligen
önskvärd!, att stadgandet om ersättning för de direkta utgifter, som
äro förbundna med fullgörande af ett kommunalt förtroendeuppdrag,
icke bereder möjlighet till särskild vinst för de till denna ersättning
berättigade, har utskottet ansett, att resekostnadsersättning bör beräknas
efter skjutslega för en häst, där järnväg icke är att tillgå eller ångbåtslägenhet
begagnas, och efter afgiften i andra klassens vagn på järnväg.
Utskottet har däremot ansett, att den nuvarande bestämmelsen i
fråga om ersättning för begagnande af ångbåtslägenhet lämpligen kan
bibehållas.»

Riksdagen finner de af 1911 års konstitutionsutskott anförda skäl
fortfarande i hufvudsak äga giltighet, men då efter Riksdagens mening
dagtraktamente åt landstingsmän bör utgå såsom en skälig godtgörelse
, för de extra kostnader, de under sin bortovaro från hemmet och under
sin vistelse vid landstinget få vidkännas, har Riksdagen ansett, att de
landstingsmän, som bo å den ort, där landstinget hålles, ej böra erhålla
något dagtraktamente.

På grund af hvad sålunda anförts, har Riksdagen för sin del beslutit,
att § 24 i förordningen om landsting den 21 mars 1862 erhåller
följande ändrade lydelse:

§ 24.

Landstingsman eller suppleant, som ej bor å den ort, där landstinget
hålles, åtnjuter af landstingets medel i dagtraktamente under
landstingets möte sex kronor samt ersättning för resekostnaden fram
och åter, beräknad efter skjutslega för en häst, där icke järnväg är att
tillgå eller ångbåtslägenhet begagnas, men efter afgiften i andra klassens
vagn på järnväg, där sådan finnes, och för en hyttplats eller, när
hyttplats ej förekommer, en salongsplats på ångfartyg, där resan så
medelst sker.

Stockholm den 21 maj 1912.

Med undersåtlig vördnad.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTID TRYCKERI, 1912.