BIHANG

TILL

BETÄNKANDE

AFGIFVET DEN 9 DECEMBER 1909

DEN AF KUNGL. MAJ;T DEN 20 JANUARI 1905 TILLSATTA

KOMMITTÉN

FÖR

REVISION AP LAGARNA ANGÅENDE SKYDD MOT YRKESFARA OCH
ANGÅENDE MINDERÅRIGAS OCH KVINNORS ANVÄNDANDE
TILL ARBETE I INDUSTRIELLT YRKE M. M.

STOCKHOLM 1909

ISAAC MARCUS" BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

’

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Ä.

Utdrag af yttranden öfver riksdagens skrivelser angående kvinnors anställande
vid yrkesinspektionen samt om revision af lagarna angående skydd mot yrkesfara och
angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke m. m.

Yttranden af sid.

Kungl. Kommerskollegium...................................................................................... 1

Angående kvinnlig yrkesinspektion.

Öfverståthållareämbetet ............................................................................................ 4

Stockholms stads handtverksförening .................................................................... 5

K. bfhde i Stockholms län .................................................................................... 5

» » » Uppsala » .................................................................................. 5

» » » Södermanlands län........................................................................... 6

» » » Östergötlands » ............................................................................... 6

Friherre T. Adelswärd, Åtvidaberg ..........................''............................................ 6

K. bfhde i Jönköpings län..................................................................................... 6

» » » Kronobergs » ...................................................................................... 7

» » » Kalmar » ........................................................................................ 7

» » » Gotlands » .......................... 8

» » » Blekinge » ....................................................................................... 8

G. Ringheim, Karlskrona .................................................................................... 8

K. bfhde i Kristianstads län ............................................................................... 10

Fabriks- och handtverksföreningen i Kristianstad.................................................. 10

K. bfhde i Malmöhus län ............................................... 10

>• » » Hallands » 11

» » » Göteborgs och Bohus län .................................................................... 12

» => » Älfsborgs län ........................................................................................ 13

C. E. Häger, Lilla Edet ....................................................................................... 13

Yttranden af sid.

K. bfhde i Skaraborgs län 13

W. Lundmarker, Lidköping .................................................................................... 14

J. A. Forss, Falköping .......................................................................................... 15

K. bfhde i Värmlands län........................................................................................ 16

» » » Örebro » ....................................................................................... 16

Örebro yllefabrik och Örebro kexfabrik ..................................................... 16

K. bfhde i Västmanlands län ................................................................................ 17

» » » Kopparbergs » 17

» » » Gäfleborgs » 17

» » . » Västernorrlands län.............................................................................. 18

» » » Jämtlands » 18

». » » Västerbottens » ................................................................................ 18

» » » Norrbottens » ............................................................................... 19

Yrkesinspektören i Hernösands distrikt.................................................................... 19

Yrkesinspektörerna i öfriga distrikt och inspektören öfver sprängämnestillverkningen.
................................................................................................................ 21

Om revision af lagarna angående skydd mot yrkesfara och angående minderårigas
och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke m. m.
öfverståthållareämbetet .......................................................................................... 26

J. Lindqvist, Stockholm.......................................................................................... 27

S. Lagerlöf, Stockholm .......................................................................................... 27

K. bfhde i Stockholms län............................. 28

» ■ » » Uppsala » ........................................................................................ 29

Uppsala fabriks- och handtverksförening ................................................................ 29

K. bfhde i Södermanlands ''län ............................................................................... 30

Eskilstuna fabriksförening ..................................................................................... 35

K. bfhde i Östergötlands län................................................................................... 36

» » » Jönköpings » .................................................................................... 37

Tekniska föreningen i Jönköping ............................................................................ 40

K. bfhde i Kronobergs län........................................................................................ 42

» » » Kalmar » ....................................................................................... 44

» » » Gotlands » ........................................................................................ 44

» ■ » » Blekinge » ........................................................................................ 44

» » » Kristianstads »..................................................................................... 47

Fabriks- och handtverksföreningen i Kristianstad ............................................... 47

K. bfhde i Malmöhus län ........................................................................................ 52

A. Hofström, Höör.................................................................................................... 56

K. bfhde i Hallands län............................................................................................ 56

Yttranden af

SID.

Magistraten i Halmstad........................................................................................... 57

» » Laholm ........................................................................................... 58

» » Falkenberg ....................................................................................... 58

» » Varberg ............................................................................................ 58

» » Kungsbacka.................................................................................... 58

Kronolänsmannen i Laholms fögderis norra distrikt ............................................ 59

Kronolänsmannen i Halmstads fögderis södra distrikt ........................................ 61

» » Varbergs » » » 61

» » Kungsbacka » norra » 62

K. bfhde Göteborgs och Bohus län ...................................................................... 63

Göteborgs textilindustriförening................................................................................ 68

Tekniska samfundet i Göteborg................................................................................ 72

K. bfhde i Älfsborgs län .......................................... 88

» » » Skaraborgs».......................................................................................... 88

» » » Värmlands »................................. 90

S. Herlenius, Storfors .......................................................................................... 91

K. bfhde i Örebro län ............................................................................................ 92

» » » Västmanlands län................................................................................... 92

» » » Kopparbergs » .................................................................................. 93

» » » Gäfleborgs » ............................ 93

Sv. järn- och metallarbetareförbundets afd. 2, Gäfle ........................................... 93

K. bfhde i Västernorrlands län................................................................................ 94

* »» Jämtlands » ................................................................................ 95

» » » Västerbottens » ................................................................................ 95

» » .» Norrbottens » .............................................................................. 96

Bergmästaren i norra distriktet .......................................................................... 96

» » Gäfle —Dala distrikt ................................................................... 97

» » östra distriktet ............................................................................ 98

» » mellersta » 99

» » västra » 102

» » södra » 104

Yrkesinspektören i Hernösands distrikt ............................................................... 111

» » Gäfle » 114

» » Stockholms » 117

» » Örebro » 126

» » Linköpings » 136

I:ste prov.-läk. F. Bissmark, Linköping ................................................................ 145

Stadsläkaren L. Fredelius, Västervik ................................................................ 147

Yttranden af sid.

Extra prov.-läk. B. Liedholm, Nybro ................................................................... 147

Prov.-läk. P. Johansson, Tjellmo ........................................................................ 148

Extra prov.-läk E. Fliser, Grönskåra ............................................................... 148

Reijmyre bruks aktiebolag .................................................................................. 148

Borensbergs glasbruk .......................................................................................... 149

A. C Scheutz & C:o, Alsterbro .................................................................... 149

L. Scheutz & C:o, Boda, Örsjö.................................................................... 149

A.-B:t Arvid Böhlmarks lampfabrik, Pukeberg..................................................... 150

Yrkesinspektören i Jönköpings distrikt................................................................ 150

Hälsovårdsnämnden i Jönköping ...................................................................... 155

Yrkesinspektören i Göteborgs distrikt ............................................................... 156

» » Malmö » 161

Inspektören öfver sprängämnestillverkningen ................................................... 171

Kosta, Reijmyre, Alsterfors & Flaxhults samt Eda glasbruk ............................. 175

Stockholms järn- och metallarbetare m. fl...................................................... 176

Svenska arbetarförbundets byggnadsarbetarafdelningar ........................................ 179

Svenska pappersbruksföreningen ............................................................................ 185

Sammanfattning af besiktningsläkarnes svar å kommitténs frågecirkulär rörande

skyddslagstiftningen för minderåriga och kvinnor.

SI».

1) . Kan den uti minderårighetslagen, 1 §, fastställda öfre åldersgränsen (fyllda

18 år) nedflyttas utan olägenheter i sanitärt afseende? Om så anses vara
förhållandet, huru långt kan denna gräns nedflyttas? ...................................... 189

2) . Bör den nedre åldersgränsen (fyllda 12 år) höjas? Huru mycket bör den i

så fall höjas? Bör höjningen afse alla eller blott vissa slag af arbeten? ........ 191

3) . Har nu tillåtna arbetstid af 10 timmar för minderåriga, som fyllt 13 men

ej 14 år, visat sig medföra olägenheter i sanitärt afseende? Kan denna arbetstid
bibehållas? Bör den minskas och i så fall, huru mycket? ................................ 193

4) . Kan nu medgifna arbetstid af högst 10 timmar per dygn för minderåriga,

som fyllt 13 år, ökas till högst 10 Va timmar per dygn, under villkor att
sammanlagda arbetstiden per vecka icke må öfverstiga 60 timmar? ................ 194

5). Kan bestämmelsen, att minderåriga ej må sysselsättas med arbete i industriellt
yrke efter kl. 7 e. m., utan olägenhet i sanitärt afseende ändras därhän, att
denna tidsgräns sättes till kl 8 e. m.? Kan i afseende å minderårigas användande
i mejerier tiden för arbetets början utan olägenhet tillbakaflyttas till en tidigare

VII

SID.

timme (kl. 4 eller 5 f. m )? Bör, i den händelse utsträckningar på här ofvan
ifrågasatta sätt anses kunna medgifvas, åtskillnad göras för olika åldersklasser

af minderåriga? ................................................................................................... 195

6). Har, enligt Eder erfarenhet, användande af kvinnor till nattarbete i industriellt
yrke visat sig medföra olägenheter?................................................................... 198

7) . Har den i 8 § 1 mom. af minderårighetslagen medgifna rätt att använda

minderåriga till nattarbete föranledt sanitära olägenheter? Kan denna rätt
bibehållas i oförändrad utsträckning? Bör den inskränkas och i så fall i hvilken
mån? Kan denna rätt möjligen utvidgas? .................................................... 198

8) . Kan den i 8 § 2 mom. af minderårighetslagen medgifna rätt att använda

minderåriga, som fyllt 11 år, till lättare arbeten under bar himmel vid grufvor samt
sågverk och därmed förenade brädgårdar utsträckas till andra slag af arbeten
och i så fall hvilka (glasbruk)? Hvilka garantier (4 timmars arbetstid?) kan en
dylik utsträckning erfordra? Kan uti sådana näringar, som i denna afdelnings
första punkt afses, den dagliga arbetstiden för minderåriga, hvilka fyllt 12
men ej 13 år, utsträckas till 8 timmar, och om så anses kunna ske, under

hvilka garantier? Bör måhända hela ifrågavarande moment utgå ur lagen? .... 200

9) . Motsvarar den i förberörda lags 11 § föreskrifna läkarbesiktning sitt
ändamål? Om så ej kan anses vara förhållandet, i hvilka hänseenden böra

nu gällande föreskrifter ändras? ........................................................................ 204

10) . Är en särskild instruktion för besiktningsläkarne önskvärd? I hvilka afseenden

har en dylik instruktion visat sig vara af behofvet påkallad? ........................ 207

11) . Skulle det möta svårighet att i besiktningsläkarnes rapporter till Kungl.

Maj:ts befallningshafvande angifva de förhållanden, som föranledt föreskrifter
från besiktningsläkarnes sida? ............................................................................ 210

12) . Öfriga erinringar? ....................................................................................... 211

Utdrag af protokoll vid kommitténs sammanträden med representanter för arbetsgivare
och arbetare inom skilda fack m. m.

Sammanträden med sid.

Ombud för arbetarne inom trävaruindustrien, Sundsvall....................................... 219

Arbetsgifvare » » » ............ ........................... 221

Arbetsgivare och arbetarombud inom trävaruindustrien, Gäfle ............................ 222

Ombud för arbetarne vid Domnarfvets järnverk .................................................... 224

» » » » » pappersbruk ................................................ 226

» » » » Surahammars järnverk .................................................... 227

VIII

Sammanträden med

SID.

Ombud för arbetarne vid Jönköpings tändsticksfabriker...................................... 228

Arbetsgivare inom tändsticksindustrien, Jönköping................................................ 230

Ombud för arbetarne vid Munksjö pappersbruk .................................................... 231

Arbetare inom stenindustrien, Gunnö .................................................................... 233

Ombud för arbetare inom glasindustrien, Emmaboda............................................ 234

Arbetsgifvare > » » ............................................ 235

Ombud för arbetarne vid Lessebo pappersbruk........................................................ 236

Arbetare vid Kosta glasbruk.................................................................................... 238

Ombud för arbetare inom sockerindustrien, Malmö ................................................ 239

Arbetsgifvare » » » ................................................ 241

Ombud för arbetarne vid skånska superfosfat- och svafvelsyrefabriksaktiebolagets

fabriker, Hälsingborg ........................................................................................... 242

Arbetsgifvare inom stenkols- och lervaruindustrierna, Hälsingborg ........................ 243

Ombud för arbetare inom stenkols- och lervaruindustrierna, Hälsingborg............ 245

Ombud för arbetarne vid skånska cementaktiebolagets kalksandstensfabrik och

tegelbruk, Lomma ................................................................................................ 247

Ombud för arbetarne vid skånska cementaktiebolagets kalkbrott och cementfabrik,

Limhamn............................................................................................................... 248

Ombud för arbetare inom textilindustrien, Borås .................................................... 249

Arbetsgifvare » » » .................................................... 251

Ombud för arbetarne vid Nydkvist & Holms gjuteri och mekaniska verkstad,

Trollhättan .......................................................................................................... 252

Besök vid Surte glasbruk ................................................................................................ 253

Sammanträden med

Ombud för arbetarne vid Glafva glasbruk ............................................................ 254

» » » » Munkfors’ järnverk ........................................................ 255

Arbetsledare och ombud för arbetarne vid Hagfors’ järnverk ............................ 257

Ombud för arbetare inom grufhandteringen, Filipstad............................................ 258

Arbetsgifvare » » » ............................................ 260

Ombud för arbetarne vid litografiska aktiebolaget i Norrköping............................ 261

Arbetsgifvare inom textilindustrien, Norrköping .................................................... 262

Ombud för arbetare inom » > .................................................... 265

Ombud » » » järn- och stålmanufakturerna, Eskilstuna ...................... 266

Arbetsgifvare inom järn- och stålmanufakturerna, Eskilstuna ............................... 268

Skrifvelse från Eskilstuna fabriksförening ...................................................................... 269

Sammanträden med

Ombud för boktryckeriarbetarne i Stockholm ...................................................... 271

Arbetsgifvare inom boktryckeriindustrien, Stockholm .......................................... 273

Sammanträden med SID

Ombud för arbetarne vid Rörstrands porslins- och kakelfabrik ............................ 274

Disponenten » » » » » ............................ 275

Ombud för arbetare inom byggnadsindustrien, Stockholm ................................... 275

Arbetsgivare » » » .................................... 278

Underdånig skrifvelse från centrala arbetsgifvarförbundet ............................................ 280

Sammanträde med

Ombud för arbetsgifvare, biträden och arbetare inom handelsyrket, Stockholm .... 285

Delegerade för Fredrika-Bremer-förbundets styrelse............................................... 288

» ». socialdemokratiska kvinnokongressens verkställande utskott ........ 292

Sammandrag af yrkesinspektörernas yttranden inför kommittén .................................... 295

Anteckningar till frågan qm hemarbetets eller hemindustriens reglering genom lag
(med särskild innehållsförteckning) ............................................................................ 313

'' UTDRAG AF YTTRANDEN ÖFVER RIKSDAGENS SKRIVELSER

DEN 2 0 MAJ 1902 ANGÅENDE KVINNORS ANSTÄLLANDE VID YRKESINSPEKTIONEN
OCH DEN 14 MARS 19 03 OM REVISION AF LAGARNA ANGÅENDE SKYDD
MOT YRKESFARA OCH ANGÅENDE MINDERÅRIGAS OCH KVINNORS
ANVÄNDANDE TILL ARBETE I INDUSTRIELLT YRKE M. M.

Kung!. Kommerskollegii underdåniga utlåtande.

Till Konungen.

I underdånig skrifvelse den 14 mars 1903 har Riksdagen — med förmälan
att inom Riksdagen i särskilda motioner väckts förslag dels om revision af
lagen angående skydd mot yrkesfara jämte därmed sammanhängande författningar
och bestämmelser, dels i syfte att gränsen mellan fabriksmässig drift och handtverksmässig
näring måtte med hänsyn till såväl nämnda lag som vissa andra lagar
blifva närmare bestämd — på anförda grunder hemställt, att Eders Kungl. Maj:t
efter verkställd granskning af lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj
1889 och lagen angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt
yrke den 17 oktober 1900 jämte andra med dem samband ägande lagar
och författningar täcktes taga i öfvervägande, huruvida vissa ändringar i eller tilllägg
till dessa lagar och författningar vore påkallade af förhållanden, som framträdt
vid deras tillämpning särskildt i fråga om utstakande af mera än nu bestämda gränser
mellan fabriksmässig drift och handtverksmässig näring, samt, därest den verkställda
granskningen ansåges därtill föranleda, för Riksdagen framlägga förslag till
de nya eller ändrade bestämmelser, hvartill den verkställda granskningen funnes gifva
anledning.

Sedan Eders Kungl. Maj:t anbefallt Kommerskollegium att öfver Riksdagens
ifrågavarande framställning afgifva underdånigt utlåtande, får Kollegium, som
anmodat samtliga Eders Kungl. Majrts befallningshafvande att i ärendet sig yttra
äfvensom infordrat utlåtande från rikets bergmästare och yrkesinspektörer samt in -

KUNG!.. KOMMERSKOLLEGII UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE.

spektören öfver sprängämnesfabrikerna, med återställande af remissakten och med
öfverlämnande af från ofvannämnda myndigheter Kollegium tillhandakomna yttranden
i ämnet, såsom eget underdånigt utlåtande anföra följande.

Enligt hvad berörda till Kollegium inkomna yttranden gifva vid handen, i
hvilket hänseende särskild betydelse torde böra tillmätas hvad yrkesinspektörerna i
ämnet anfört, och som Kollegium redan förut varit i tillfälle att, vid insändande
af sammandragen af yrkesinspektörernas årsberättelse framhålla, synas vid tillämpningen
af nu ifrågavarande lagar och författningar sådana förhållanden framträdt,
som göra en revision af desamma önskvärd.

Kollegium har visserligen vid öfverlämnandet till Eders Kungl. Maj:t af
förenämnda berättelser för år 1901 i underdånighet uttalat den åsikt, att, innan en
revision af nu ifrågavarande art företoges, någon större erfarenhet än den, som dittills
kunnat vinnas rörande tillämpningen af lagen den 17 oktober 1900 angående
minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke, borde förvärfvas;
men håller Kollegium före, att erfarenheten på berörda område nu till vederbörligt
omfång vidgats och att den ifrågasatta revisionen därför icke längre bör uppskjutas.

Då de lagar och författningar, hvilka skulle komma att omfattas af en sådan
revision, äro af beskaffenhet att på ett mångsidigt och särdeles intimt sätt ingripa
uti vårt samhällslif, kräfves emellertid för det förestående arbetet en mycket
mångsidig kännedom om alla på frågan inverkande förhållanden, och synes det därför
Kollegium vara särdeles önskvärdt, att vid detsammas utförande de olika
samhällsintressen, som närmast beröras af ifrågavarande författningar, blifva direkt
representerade, hvadan Kollegium får i underdånighet hemställa, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes uppdraga åt särskildt tillkallade sakkunniga personer att förebringa
ifrågavarande utredning och afgifva det förslag, hvartill densamma tilläfventyrs kan
föranleda.

I detta sammanhang tillåter sig Kollegium jämväl — med erinran därom
att Eders Kungl. Maj:t med nådigt bref den 30 maj 1902, däri omförmälts att
Riksdagen i anledning af en inom Riksdagen gjord framställning i underdånig skrifvelse
den 20 maj samma år anhållit, att Eders Kungl. Maj:t täcktes undersöka,
huruvida och vid hvilka industriella företag kvinnlig yrkesinspektion vore behöflig,
huru denna borde anordnas, och hvilka kompetensvillkor sökande till inspektrisbefattning
borde uppfylla, samt därefter till Riksdagen aflåta den framställning, som
■undersökningen kunde föranleda, till Kollegium öfverlämnat Riksdagens förenämnda
skrifvelse samt härvid anbefallt Kollegium att verkställa den i samma skrifvelse omförmälda
utredning — i underdånighet meddela, att Kollegium till åtlydnad af såmedelst
mottagen nådig befallning, anmodat samtliga Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att öfver Riksdagens sistberörda framställning sig yttra äfvensom infordrat
utlåtande i ämnet af yrkesinspektörerna samt inspektören öfver sprängäm -

KUNGL. K0MMERSKCLLEG1I UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE.

nesfabrikerna, hvarjämte Kollegium dels genom generalkonsulerna i Köpenhamn,
London och Paris dels ock genom direkt frånvändande till »Internationales Arbeitsamt»
i Basel förskaffat sig kännedom om den utländska lagstiftningen och litteraturen
på ifrågavarande område.

Sedan emellertid härefter genom Riksdagens förstnämnda skrifvelse frågan
om revision af yrkesfarelagen och därmed i sammanhang stående lagar och författningar
blifvit på allvar bragt å bane, har det synts Kollegium, i betraktande • af det
nära sambandet mellan denna fråga och frågan om kvinnlig yrkesinspektion, som
om de båda af Riksdagen begärda ‘undersökningarna lämpligen borde — till vinnande
af större enhetlighet på ifrågavarande lagstiftningsområde— verkställas i ett
sammanhang.

Kollegium anser sig därföre böra, med återställande af Riksdagens underdåniga
skrifvelse angående kvinnors anställande vid yrkesinspektionen, med öfverlämnande
af yttranden i ämnet, som kommit Kollegium tillhanda, äfvensom af tvenne
inom Kollegium utarbetade promemorior angående kvinnlig yrkesinspektion inom
vissa främmande länder, samt med åberopande af hvad Kollegium ofvan anfört i underdånighet
hemställa, att, därest Eders Kungl. Maj:t skulle finna godt att i fråga
om revision af yrkesfarelagen och densamma närstående lagar och författningar besluta
i enlighet med Kollegii förenämnda framställning, Eders Kungl. Maj:t täcktes
åt de i anledning häraf särskilt tillkallade sakkunniga personer jämväl uppdraga
att verkställa utredning, huruvida och vid hvilka industriella företag kvinnlig yrkesinspektion
må vara behöflig, huru denna bör anordnas, och hvilka kompetensvillkor
sökande till inspektrisbefattning bör uppfylla, samt att, vid utarbetande af sina förslag
till lagstiftningsåtgärder i förstnämnda hänseenden, jämväl taga hänsyn till hvad
som af nu senast föreslagna utredning må påkallas.

Stockholm den 28 juni 1904.

Underdånigst
RICH. ÅKERMAN.

JOHAN PIHLGREN,

föredragande.

PER G. FRIBERG.

K. A. Fryxell.

Öfver ståthåL
lareämbetet.

Kvinnlig yrkesinspektion*).

Öfverståthållareämbetet i Stockholm: — — — Först torde höra till
besvarande upptagas frågan, huruvida det må anses behöfligt att anställa kvinnliga
biträden för fullgörande af den yrkesinspektion, som nu är stadgad i lagen angående
skydd mot yrkesfara den io maj 1889 och i lagen angående minderårigas och kvinnors
användande till arbete i industriellt yrke den 17 oktober 1900. I den första
af dessa lagar föreskrifvas åtgärder för arbetares skyddande till lif och hälsa genom
skyddsinrättningar, angifvande å hissar, kranar och dylika hjälpmaskiner af bärighet
i vikt, kringgärdande af kar, bassiner och andra öppna kärl, anordningar för
räddning vid eldsvåda, bestämmelser om bredden och höjden af gångar, inhängnande
eller kringgärdande af motorer, maskiner och transmissioner samt anvisningar
vid skötseln af sådana inrättningar. Där lämnas vidare föreskrifter angående luft,
belysning, renlighet och anordningar för att hindra spridning af damm, gaser eller
ångor. Det torde förutsättas, att den, som skall vaka öfver lagens efterlefnad äger
en viss sakkunskap eller teknisk utbildning, som svårligen torde träffas hos kvinnor,
hvilka jämväl i öfrigt icke synas lämpade för uppdraget. Ej heller synes det vara nödigt
att kvinnor anställas för att öfvervaka efterlefnaden af de föreskrifter, som lämnas i
lagen den 17 oktober 1900. De minderåriges ålder, kunskapsmått och hälsotillstånd
böra styrkas genom bevis, hvilkas granskning är enkel. Tillsynen öfver att de föreskrifna
arbetstiderna ej öfverskridas, att lämpliga raster anordnas, att arbetsgifvaren
anvisar rum, där de minderåriga kunna under rasterna vistas och intaga sina måltider,
att i arbete anställd minderårig, som ej fyllt femton år, erhåller den ledighet,
som kan erfordras för deltagande i fortsatt skolundervisning, och att minderårig icke
användes i vissa farliga sysselsättningar, torde väl kunna utöfvas af manlige yrkesinspektörer
eller bergmästare, hvilka jämväl synas vara kompetenta att till behandling
upptaga frågan, huruvida minderåriges användande i visst arbete kan vara synner *)

Beträffande ordningsföljden mellan efterföljandg utlåtanden bör måhända här påpekas, dels
att de som afse kvinnlig yrkesinspektion såsom tidigare afgifna —■ hvilkét förhållande i vissa fall
torde inverkat på innehållet — upptagas före de, som behandla frågan om revision af lagarne ang.
yrkesfara m. m., dels ock att yttranden från andra myndigheter än Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
bergmästare och yrkesinspektörer samt från föreningar och enskilde anföras näst efter resp. myndighet,
till hvilken yttrandet närmast inkommit.

KVINNLIG YRKESINSPEKTION. 5

ligen ansträngande eller hälsovådligt, hvaröfver tillsynen för öfrigt tillkommer den
anställde läkaren. Att slutligen kvinnor icke användas i arbete under jord i grufva
eller stenbrott och att kvinnor, som födt barn, icke utan läkares medgifvande användas
i industriellt yrke under de fyra första veckorna efter barnsbörden, torde
kunna efterses likaväl af manlig som af kvinnlig inspektör. Öfver hufvud skulle
det väl ej kunna komma i fråga att till exempel vid grufvor anställa en kvinnlig
inspektör för att tillse, att ingen kvinna funnes i arbete i grufvan.

Hvad vidare angår nådiga förordningen angående minderåriges användande
i arbete vid fabrik, handtverk eller annan handtering den 18 november 1881,
såvidt denna förordning ännu är gällande, utöfvas tillsyn å dess efterlefnad af hälsovårds-
eller kommunalnämnd, som hufvudsakligen har att tillse, att föreskrifterna
om ålder, skolkunskap, sund kroppsbeskaffenhet och hälsotillstånd iakttagas. Förhållandena
inom handtverkerierna synas icke heller vara sådana, att för ytterligare
tillsyn skulle erfordras kvinnliga granskare.

Under påpekande slutligen, att det vore en viktig fråga, huruvida arbetareskyddslagstiftningen
borde utvidgas för tillgodoseende i större omfattning än
redan skedde af sedliga och moraliska intressen, tilltrodde sig ämbetet likväl icke
att i ärendets dåvarande skick yttra vidare, än att, intill dess lagstiftningen sålunda
utvecklats, någon af denna nya lagstiftning påkallad inspektion skäligen ej kunde
anordnas.

Stockholms stads handtverksförening uttalade den mening, att anställandet
af särskilda, kvinnliga yrkesinspektörer ej vore af behofvet direkt påkalladt, men
ansåg, att kvinnor kunde anställas för samarbete med de manliga inspektörerna i
flera af dessa senare angifna yrken, i hvilka kvinnlig arbetskraft anlitades. Beträf
fande kompetensvillkor och ålder, som skulle erfordras för nämnda kvinnliga inspektionsbiträden,
anslöt sig handtverksföreningen till det förslag yrkesinspektörerna
afgifvit.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län anförde, att, såvidt
densamma hade sig bekant, förhållandena inom länet åtminstone för närvarande
icke gåfve anledning till inrättande af kvinnlig yrkesinspektion för tillgodoseende
af de i industriellt yrke anställda kvinnors och minderårigas rätt, hvilken syntes
Kungl. Maj:ts befallningshafvande vara nöjaktigt tillvaratagen uti gällande lagstiftning.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län fann, ehuru, såvidt till
länsstyrelsens kännedom kommit, något behof af kvinnlig yrkesinspektion icke
yppat sig inom länet, likväl ej annat än synnerligen lämpligt, att kvinnor deltoge
i inspektionen, åtminstone af "sådana industriella yrken, i hvilka kvinnor användes.

Öfverståthållare
ämbetet.
(Forts.)

Stockholms

stads

handtverks förening.

K. B.

i Stockholms
län.

K. B.
i Uppsala
län.

KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

K. B.

i Södermanlands
län.

K. B. i
Östergötlands
län.

Frih. T. Adelswärd,

Åtvidaberg.

K. B.
i Jönköpings
län.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län:---Kvinnors

användande i yrkesinspektionen synes ur flera synpunkter böra blifva till gagn med afseende
på alla sådana industriella yrken, där kvinnlig arbetskraft i någon större omfattning
användes. I all synnerhet synes detta böra blifva fallet med afseende å fabrikerna
inom spånads- och textilindustrien, inom hvilka kvinnoarbete i stor omfattning användes,
jämväl inom Södermanlands län. Äfven inom andra industriella yrken än
de nyssnämnda torde emellertid böra komma i fråga att använda kvinnlig inspektion,
såsom till exempel vid tobaks- och tändsticksfabriker, af hvilka dock ej några
förekomma i detta län. Af inom länet befintliga fabriker af andra slag än de
ofvannämnda med kvinnliga arbetare må nämnas ett bokbinderi samt en glödlampsfabrik
äfvensom, fastän kvinnor däri användas endast i ringa omfattning, ett eller annat
bryggeri, vid hvilka sistnämnda behof af inspektriser dock mindre torde föreligga.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län vitsordade behofvet
af kvinnlig yrkesinspektion inom alla de industriella yrken, där kvinnlig arbetskraft
användes i större utsträckning.

Friherre T. Adelswärd, Åtvidaberg: — — — Härmed ber jag få meddela,
att kvinnoarbete endast obetydligt förekommer vid de industrier, som stå
under min förvaltning, nämligen endast vid malmskrädning vid Bersbo grufva, vid
polering af möbler i Åtvidabergs snickerifabrik samt vid mejerihandteringen.

Alla de ifrågavarande arbetena äro af sådan beskaffenhet och bedrifvas så,
att jag icke tror, att någon kvinnlig yrkesinspektion är därför behöflig.

Jag tror dock, att vid åtskilliga platser kvinnoarbete förekommer, som
bedrifves sålunda, att det kan menligt inverka på arbeterskornas hälsa, hvarför
en kvinnlig yrkesinspektör, som i vissa fall lättare än den manliga bör kunna bedöma
ifrågavarande förhållanden, torde kunna blifva till nytta. Tillsättandet af
en sådan torde därför få anses vara af behofvet påkalladt.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län ansåg, att, med hänsyn till
den betydande omfattning, som det industriella kvinnoarbetet redan nått i vårt land,
kvinnans deltagande i den offentliga yrkesinspektionen vore synnerligen lämpligt
och önskvärdt, samt yttrade vidare: — — — Otvifvelaktigt skulle nämligen

under en kvinnlig inspektion de kvinnliga arbetarnes behof och önskningar komma
till ett allsidigare och mera oförbehållsamt uttryck och äfven blifva på. ett bättre
och mera förstående sätt uppfattade och beaktade, än hvad förhållandet är vid én
af manlig inspektör verkställd undersökning.

Enahanda för en effektiv yrkesinspektion önskvärda förhållande af förtroende
å ena och förståelse å andra sidan torde äfven i högre grad, än hvad fallet
är vid den manliga inspektionen, vara att förvänta emellan de i industriens tjänst

KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

anställda minderåriga och en kvinnlig granskare. Att härigenom många af de vådor,
som onekligen nu äro förenade med det tilltagande användandet af kvinnor
och minderåriga vid den industriella verksamheten, skulle kunna undvikas eller minskas,
synes vara sannolikt. Då emellertid berörda vådor hufvudsakligen torde vara
att tillskrifva de specifikt sanitära och sedliga missförhållanden, som ofta uppstå
genom kvinnors och minderårigas användande inom fabriker och handtverk, anser
Kungl. Maj:ts befallningshafvande den kvinnliga yrkesinspektionen böra afse blott
dylika missförhållanden. Sålunda fattad skulle densamma komma att utgöra endast
en sida af den nuvarande yrkesinspektionen, hvilken den förty, enligt Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes åsikt, borde vara underordnad; och anser Kungl. Maj:ts befallningshafvande
på grund häraf den kvinnliga yrkesinspektionen böra så ordnas,
att åt de kvinnliga granskarna, hvilka torde böra erhålla titeln yrkesinspektörsassistenter
eller annan, deras ofvan föreslagna, underordnade ställning utmärkande benämning,
icke tilldelas vissa distrikt, utan att de ställas till Kungl. Kommerskollegii
förfogande för att, på eller utan yrkesinspektörs därom gjorda framställning, förordnas
att biträda vid hans besiktning af sådana industriella anläggningar, där många
kvinnliga eller minderåriga arbetare äro anställda.

Efter verkställd besiktning skulle det åligga den kvinnliga granskaren, assistenten,
att däröfver till den yrkesinspektör, hon biträdt, afgifva berättelse, hvilken
inspektören därpå hade att, efter tagen kännedom af densammas innehåll, insända
till kollegium med eller utan egna erinringar.

Därest den kvinnliga yrkesinspektionen ordnades på sätt nu föreslagits, torde
för att vinna anställning vid densamma icke erfordras några tekniska insikter, utan
blott kännedom om fabrikslagstiftningen, förmåga att affatta en skriftlig rapport
samt ett godt, sundt förstånd äfvensom intresse för och kärlek till de arbetande
klasserna, dock utan pjunkig känslosamhet, hvarjämte såsom ett ytterligare villkor
torde böra fordras att vara eller hafva varit gift.

Beträffande det antal kvinnor, som vid yrkesinspektionen bör anställas, anser
Kungl. Maj:ts befallningshafvande detsamma till en början böra inskränkas till en.

K. B. i
Jönköpings
län.
(Forts.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län anförde, att ehuru uti k. b. <

industriella yrken i länet kvinnlig arbetskraft för närvarande användes i jämförelsevis ringa Kronobergs
•omfattning, giltiga skäl i allt fall talade för att, i den mån yrkesinspektionen komme att
vidare utvecklas, behörig hänsyn toges till lämpligheten och behofvet däraf, att jämväl
kvinnor anställdes för dylik inspektion. I sammanhang härmed tilläde Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, att tändsticksfabrikationen och papperstillverkningen torde, hvad
länet vidkomme, vara de industrigrenar, för hvilka kvinnlig yrkesinspektion kunde
anses af förhållandena närmast påkallad.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län meddelade, att förhållandena K B , Kal_
inom länet icke gåfve länsstyrelsen anledning till antagande, att kvinnlig yrkesinspek- ma> lön.
tion skulle vara af något behof påkallad.

KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

K. B. i Gotlands
län.

K. B. i Blekinge
län.

G. Ringheim,
Karlskrona.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län förmälde, att kvinnor
endast i högst ringa antal och mera undantagsvis användes vid de jämförelsevis fåtaliga
industriella företagen inom länet, hvadan något behof af kvinnlig yrkesinspektion
för närvarande icke kunde sägas förefinnas inom detta län.

Kungl. Majrts befallningshafvande i Blekinge län uppräknade till en börjande
industriella företag af någon betydenhet inom länet, uti hvilka kvinnor och minderåriga
voro anställda, hvaraf framgick, att i 11 sådana kvinnor, men ej minderåriga, i 2 i
sådana såväl kvinnor som minderåriga samt i 24 sådana minderåriga, men ej kvinnor,
hade anställning, samt yttrade vidare: — — — Utöfver den tillsyn å fabriksrörelsen,
som utöfvas af de manliga yrkesinspektörerna, har genom lagen angående
minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke den
17 oktober 1900 beträffande arbete af minderåriga tillkommit en årlig läkarbesiktning
till utrönande, huruvida arbetet är för den minderåriges hälsa menligt.
Därutöfver torde, för så vidt man kan sluta af förhållandena inom Blekinge län,
någon ytterligare tillsyn genom kvinnlig yrkesinspektion å de minderårigas arbete
vid fabrikerna för närvarande icke vara af behofvet påkallad. Däremot synas de
i Riksdagens skrifvelse anförda förhållanden rörande den tilltagande omfattningen
af det industriella kvinnoarbetet och däraf uppkommande följder göra den föreslagna
kvinnliga yrkesinspektionen i flera afseenden önskvärd.

Vid hvilka industriella företag den bör anordnas lär för närvarande icke
kunna angifvas på annat sätt, än att den bör omfatta de fabriker och industriella
anläggningar, där ett något så när afsevärdt antal kvinnor användas. Då framdeles
erfarenhet med afseende å dylik inspektion vunnits, torde närmare bestämmelser
om sättet för inspektionens utöfvande och områden samt kompetensvillkor för
yrkesinspektriser böra fastställas. För närvarande torde det lämpligaste vara, att
Kungl. Kommerskollegium erhåller uppdrag att utse en eller helst två enligt Kollegii
uppfattning lämpliga kvinnor med uppdrag att utöfva inspektion å industriella
företag inom landet, där kvinnor arbeta, och att öfver denna inspektion afgifva
berättelse.

G. Ringheim, Karlskrona (Aktiebolaget Karlskrona Tricotfabrik) :---

Vår skyddslagstiftning har tvänne sidor, skydd mot fara vid arbetet och filantropi.
Såvidt jag kan förstå, är det motionärens mening, att en kvinnlig inspektion
är behöflig ''hufvudsakligen i filantropiskt syftemål. Vår skyddslagstiftning
mot fara vid arbetet är tillfredsställande och uppfyller ett länge kändt behof. Tack
vare våra nitiska och skickliga yrkesinspektörers ingripande har säkerligen redan
månget människolif blifvit räddadt eller förskonadt för en lemlästad tillvaro.

Inblandningen af filantropi i vår skyddslagstiftning är en vansklig sak, som

KVINNLIG YRKESINSPEKTION. 9

kan ses från många sidor. Jag anser vår skyddslagstiftning i detta hänseende
så beskaffad, att den kommer att verka alldeles motsatt hvad den åsyftar — och
i stället för att blifva till välsignelse för de unga lätt blifva till en ren förbannelse.
En kvinnlig yrkesinspektion, tilldelad vissa skyldigheter och rättigheter, bör kunna
verka hämmande å lagens skadliga inflytande och skärpande i det fall, den
behöfves.

Man har förbjudit, att barn under i 3 år antagas till arbete i fabriker — och
att barn öfver 12 år arbeta mer än högst 6 timmar — och ända intill 18 års
ålder föreskrifvas villkor för anställning vid fabriker. Hvad är nu följden af denna
förordning. Jo — barn gå strykande omkring på gatorna eller samlas på gårdar och i
gränder utan vård och tillsyn. Föräldrarna äro på arbete, och många ha mycket
svårt att försörja så störa barn, hvarigenom dessa komma i den högst demoraliserande
ovanan att tigga. Den allmänna fattigvården understödjer ofta familjer
med äldre barn, äfven enskild välgörenhet sörjer för dem, men den demoralisering,
som följer på det sysslolösa lifvet, är svår att motverka. Man hör alltid grafva
svordomar och trätor bland sådana barn. Det är enligt min mening icke i fabrikerna
den dåliga moralen grundlägges eller råheten i tal och beteende uppstår,
utan det är sysslolösheten i de kritiska åren för barnen, som alstrar dessa laster. Den
förordning, som så välmenande utestänger barn från arbete i unga år, blir lätt till en
förbannelse för ungdomen. Om vederbörande kunde höra huru många mödrar, som
kasta skulden på denna förordning till deras barns fysiska och moraliska undergång,
så skulle man snart finna nödigt underkasta den välmenande lagen en närmare kritik.

Tror någon, att barnens fysik bevaras bättre i ett dagdrifvarlif under kanhända
svält, än vid ett regelbundet arbete i en fabrik? Oregelbundenhet i måltider, snusk och
fula ovanor, bristande uppöfning af tankeverksamhet och krafter komma barnen snart
att sjunka i kroppsligt och andligt hänseende. Ett enda sysslolöst år i barnaåldern
kan fördärfva en hel människas lefnad. Man finner''behof af anstalter för varnartiga
barn öfverallt. Detta är sorgliga tecken.

Den invändning kan göras, att förordningen ej lägger hinder i vägen för
minderårigas användning vid industriell verksamhet. Men en industriidkare kan i
allmänhet ej använda barn under dessa villkor utan att störa arbetets gång. Så
till exempel vid min fabrik kunna barn användas till att knyta trådar och tillse att
maskinspolningen går ordentligt, hvarvid ringa kroppskrafter förbrukas, men flinkhet och
påpasslighet läras. Men spolmaskinerna måste gå lika länge som andra maskiner.
— Jag tror ej, att det i vårt land finnes någon fabrik, som öfveranstränger arbetarna,
vare sig de äro äldre eller yngre. Den humana tidsriktningen, fackföreningar och tidningar
sörja nog för den saken, om något missbruk skulle förefinnas här eller där.

En kvinnlig yrkesinspektion skulle blifva i hög grad välkommen, om den
grundades på ungefär följande bestämmelser:

Inspektionen borde alltid utöfvas af tvänne kvinnor gemensamt.

G. Ringheitn,
Karlskrona.
(Forts.)

KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

G. Ringheim,
Karlskrona.
(Forts.)

K. B. i Kristianstads
län.

Fabriks- och
handtverksföreningen
i
Kristianstad.

K B. i
Malmöhuslän.

Ingen af dessa kvinnor får vara under 30 år, och böra gifta eller änkor
föredragas.

Den ena af dessa kvinnor skall hafva genomgått 8-klassigt läroverk för flickor
och vidare hafva fått någon utbildning i sjukgymnastik eller genomgått kurser i
slöjdundervisning m. m.

Den andra kvinnan bör hafva deltagit i industriellt arbete och skall kunna
förete betyg af vederbörande kyrkoherde och magistrat att vara välkänd och duglig
samt att åtnjuta industriidkarnes förtroende och af dessa anses lämplig till en sådan
inspektionsplats.

De kvinnliga yrkesinspektörerna böra hafva till skyldighet att föreslå arbetstider
och regler för barn vid hvarje fabrik, och bör lagen om minderårigas användning
i industriell verksamhet i vissa delar på deras förslag kunna upphäfvas,
om förhållanden skulle så föranleda.

Dessa inspektörer skulle hvarje år en eller tvänne gånger besöka hvarje
fabrik och afgifva berättelse därom till Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län förklarade sig icke
hafva något att erinra mot, att kvinnlig yrkesinspektion inrättades vid sådana industriella
företag, där kvinnors arbetskraft användes, men ansåg sig ej besitta tillräcklig sakkunskap
för att kunna afgifva omdöme om, huru den kvinnliga yrkesinspektionen
lämpligen borde anordnas, och hvilka kompetensvillkor sökande till inspektrisbefattning
borde uppfylla.

Fabriks- och handtverksföreningen i Kristianstad: — — — Rörande
ifrågasatt inrättande af kvinnlig yrkesinspektion får styrelsen härmed uttala sin anslutning
till den föreslagna åtgärden, som anses kunna blifva till stort gagn icke allenast
i afseende å det egentliga ändamålet, att tillgodose krafvet på åtgärder till förekommande
af olycksfall i arbetet, utan äfven i sanitärt och sedligt hänseende genom
anordningar, hvilka svårligen kunna åvägabringas af manliga yrkesinspektörer.

Kungl. Maj ts befallningshafvande i Malmöhus län: -— —- — Vid en mängd
industriella företag inom länet sysselsättas, förutom manliga arbetare, jämväl kvinnor
och barn, och vid åtskilliga sådana företag begagnas uteslutande kvinnlig arbetskraft.
Användandet af kvinnor och minderåriga i industriellt yrke har emellertid
förekommit sedan lång tid tillbaka, men, ehuru detta förhållande blifvit allt
mera vanligt, i den mån den industriella rörelsen tilltagit i omfattning, har dock,
så vidt för Kungl. Maj:ts befallningshafvande är bekant, något behof af kvinnors
deltagande i yrkesinspektion ej gjort sig särskildt kännbart. Emellertid torde flera
omständigheter tala för önskvärdheten af kvinnlig inspektion i de afseenden, som

KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

i Riksdagens skrifvelse angifvas, och det kan väl näppeligen bestridas, att anordnandet
åt en dylik inspektion skulle bidraga till att befrämja öfvervakandet af arbetsskyddslagstiftningens
efterlefnad. Vid sådant förhållande har Kungl. Maj:ts befallningshafvande
icke något att erinra mot inrättandet af kvinnlig inspektion för
industriella företag. Att en sådan inspektion skall omfatta endast de företag, vid
hvilka kvinnor eller minderåriga äro sysselsatta, får anses ligga i sakens natur.
Likaså synes det kunna förutsättas, att inspektionen icke skall afse industriellt yrke
af annat slag än sådant, hvarå bestämmelserna till skydd mot yrkesfara äga tilllämpning.
I öfrigt torde inspektionen icke böra afse andra förhållanden än sådana,
rörande hvilka bestämmelserna i lagen om skydd mot yrkesfara och bestämmelserna
i lagen om minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt
yrke sammanfalla, samt inom det därför anvisade området icke utesluta eller
träda i stället för den inspektion, som nu utöfvas af yrkesinspektörerna, utan
endast vara ägnad att supplera dessas verksamhet. Det synes ej vara behöfligt att
såsom kompetensvillkor för utöfvandet af inspektion i enlighet med anmärkta grunder
uppställa fordran på någon teknisk erfarenhet. För sin del förmenar Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, att befattningen i fråga skulle kunna anförtros åt kvinna, som
aflagt läkarexamen eller genomgått sjuksköterskekurs, äfvensom åt hvarje annan
kvinna, som i följd af anställning i industriellt företag af någon större omfattning
eller annorledes förvärfvat sig kännedom om de kraf, hvilkas beaktande skulle
utgöra hufvudsakliga ändamålet med inspektionen.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län. ansåg kvinnlig yrkesinspektion
vara af behofvet påkallad i vårt land, då det nämligen icke torde kunna bestridas,
att en kvinnlig yrkesinspektör i ett flertal fall skulle vara mera lämpad än en manlig
sådan att sätta sig in i de kvinnors förhållanden och behof, hvilka ägnat sig åt
industriellt arbete, samt äfven i vida högre grad än en manlig kunna utöfva ett välbehöfligt
inflytande i sedligt afseende på de med sådant arbete sysselsatta kvinnorna.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande tviflade däremot på, att en kvinnlig yrkesinspektör
jämväl skulle kunna vara till särskildt gagn beträffande de minderåriga manliga arbetarnes
förhållanden, samt anförde vidare: Därest kvinnlig yrkesinspektion komme att

införas, syntes det Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som om de kvinnliga yrkesinspektörerna
icke borde intaga en i förhållande till de manliga inspektörerna sidoordnad
ställning, utan torde de, åtminstone tills vidare, böra sortera under de
manliga. Härmed vill Kungl. Maj:ts befallningshafvande likväl ej hafva sagt, att inspektriserna
borde blifva blott och bart ett slags biträden åt de manliga inspektöierna,
utan är det Kungl. Majrts befallningshafvandes mening, att den verksamhet,
inspektriseina komme att utöfva, skulle blifva af mera själfständig art, men syntes
det Kungl. Maj:ts befallningshafvande lämpligt, att de erinringar och framställningar,
inspektriserna funne sig manade att göra, åtminstone i regel, först underställdes de

KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

K. B. i
Hallands län.
(Forts.)

K. B. i
G öteborgs
och Bohus
län.

manliga inspektörerna för att af dem, om skäl därtill syntes föreligga, befordras
vidare. För sådant ändamål förefaller det Kungl. Maj:ts befallningshafvande mest
praktiskt, att inspektriserna tillsättas för vissa särskilda områden, men torde det
ej vara erforderligt, att deras antal motsvarar de manliga yrkesinspektörernas.
Tillräckligt synes vara, om man utgår från nuvarande förhållanden, att fyra yrkesinspektriser
tillsättas, och borde ett yrkesinspektris-distrikt då motsvara tvänne manliga
yrkesinspektörers distrikt. En dylik sakernas ordning skulle visserligen medföra,
att en och samma yrkesinspektris komme att sortera under flere manliga
yrkesinspektörer, men bestämmandet af de förhållningsregler, som häraf blefve en
följd, torde icke medföra några svårigheter. Inom hvart och ett af dessa fyra distrikt
borde de kvinnliga inspektörerna hafva sin verksamhet förlagd till de i lagen angående
minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke den
17 oktober 1900 afsedda arbetsställen, där kvinnliga arbetare finge användas, ty,
såsom af Kungl. Maj:ts befallningshafvande förut antydts, håller Kungl. Maj:ts
befallningshafvande före, att den kvinnliga yrkesinspektionen endast bör afse kvinnliga
arbetares förhållanden.

Att för det närvarande föreskrifva vissa kompetensvillkor för sökande till
inspektrisbefattning synes Kungl. Maj:ts befallningshafvande mindre lämpligt, utan
torde därmed böra anstå till dess vunnen erfarenhet härutinnan kan gifva erforderlig
ledning.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län: —

Det vill synas Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som om kvinnligt biträde icke lämpligen
borde ifrågasättas vid den rent tekniska yrkesinspektionen, så mycket mindre
som det åtminstone för närvarande säkerligen skulle visa sig omöjligt att erhålla
sådant biträde af kvinnor, utrustade med för ändamålet nödig teknisk bildning.

Däremot torde det få anses önskvärdt, att ett kvinnligt element kunde
inrymmas i den del af yrkesinspektionens verksamhet, som har att syssla med tillsynen
öfver efterlefnaden af lagen angående minderårigas och kvinnors användande till
arbete i industriellt yrke, i det att en kvinnlig inspektör, såsom i Riksdagens skrifvelse
också framhållits, bättre än en man borde förstå särskildt de kvinnliga arbetarnes
behof och kunna blifva i tillfälle att utöfva ett ofta behöfligt sedligt inflytande
på arbeterskorna, liksom på de minderårige.

Sådan kvinnlig inspektion synes således Kungl. Maj:ts befallningshafvande
böra komma till stånd vid hvarje industriellt företag, däri kvinnor och minderårige
användas till arbete, men lär vara mest önskvärd vid följande yrken, nämligen:
textilindustrien, beklädnadsindustrien, tändsticksindustrien, tobaksindustrien samt bokbinderi-
och kartongindustrien.

Såsom kompetensvillkor för erhållande af dylik inspektionsbefattning synes
kunna uppställas, att kvinnan uppnått viss ålder, omkring 30 år, äger god

KVINNLIG YRKESINSPEKTION. 13

hälsa och stark kroppskonstitution samt är i besittning af god allmänbildning och
särskilt af sådana kunskaper, som fordras af en sjuksköterska i våra dagar, samt
att hon därjämte bör äga sådana karaktärsegenskaper, som göra henne särskildt
lämplig för inspektionskallet.

Af hvad nu anförts framgår, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke anser,
att själfständig kvinnlig yrkesinspektion, likställd med den redan införda manliga
inspektionen, bör åvägabringas, utan att den förra endast skulle erhålla karaktären
af ett bihang i visst afseende till den egentliga yrkesinspektionen, en anordning,
som, enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande, borde kunna i icke ringa
grad underlätta införandet af kvinnlig inspektion i de industrigrenar, där sådan
anses lämplig och gagnelig.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Älfsborgs län framhöll, att då den nu

anordnade yrkesinspektionen förutsatte, att yrkesinspektör skulle äga teknisk utbildning
och praktisk erfarenhet om hvad till utöfningen af de tekniska yrkena
hörde, och kvinnor icke kunde antagas besitta någon så beskaffad utbildning eller
erfarenhet, kvinnlig yrkesinspektion ej kunde anordnas inom ramen af den nu gällande
lagstiftningen i ämnet. Någon inspektion i syfte att tillgodose ett moraliskt
och sedligt intresse funnes icke införd i lagstiftningen och endast för den händelse,
att en förändring i nämnda riktning komme till stånd, borde det ifrågasättas,
att vid den yrkesinspektion, som kunde föranledas däraf, begagna kvinnligt biträde.

Ägaren af Lilla Edets pappersbruk C. E. Haeger ansåg kvinnans anställande
vid yrkesinspektionen icke vara nödig hvad pappersindustrien vidkomme. Det
mindre antal kvinnor, som denna industri sysselsatte, användes hufvudsakligen till
sortering af papper, och då detta vore ett renligt arbete, hvarvid ej någon som
helst öfveransträngning förekomme, vore den nu befintliga yrkesinspektionen fullt
tillräcklig.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län: -- — — För

egen del anser Kungl. Maj:ts befallningshafvande kvinnors användande inom yrkesinspektionen
väl icke vara behöfligt för undanrödjande af yrkesfara i egentlig eller
mera inskränkt bemärkelse. I sådant hänseende torde yrkesinspektörerna, om sådana
tillsättas i tillräckligt stort antal, kunna motsvara alla de anspråk, som skäligen
uppställas jämväl i fråga om skydd för kvinnor och barn, som användas i
industriellt arbete. Men på grund af de skäl, som antydas uti Riksdagens förutnämnda
skrifvelse och hvilka Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke torde hafva
af nöden att närmare utveckla, håller Kungl. Maj:ts befallningshafvande dock före,
att inspektion, verkställd af därtill lämplig kvinna, kan vara till stort gagn och
därföre bör anses önskvärd inom alla industriella yrken, hvari kvinnor och barn
användas i afsevärdt antal.

K. B.

t Göteborgs
och Bohus
lärt.

(Forts.)

k: b. i

Älfsborgs

län.

C. E. Häger,
Lilla Edet.

K. B

i Skaraborgs
län.

K. B.

i Skaraborgs
län.
Forts.)

W. Lundmarker,

Lidköping.

14 KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

Då de kvinnor, som användas för sådan inspektion, enligt hvad ofvan är
antydt, icke skulle tagas i anspråk för beredande af skydd mot yrkesfara i egentlig
mening, och de i följd häraf torde kunna, om icke helt och hållet, åtminstone i
väsentlig mån befrias från de omfattande expeditionsgöromål, som åligga yrkesinspektörerna,
så synes antalet innehafvarinnor af inspektionsbefattning kunna åtminstone
till en början bestämmas afsevärdt lägre än inspektörernas. Hälften af
deras antal torde blifva fullt tillräckligt.

För att kunna anställas såsom yrkesinspektris bör, enligt Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes uppfattning, fordras, att den sökande aflagt mogenhetsexamen
eller däremot svarande kunskapsprof samt vare sig genom intyg om genomgången
kurs som sjuksköterska eller annorledes nöjaktigt styrker sig äga kunskap om
vanligast förekommande sjuklighetsförhållanden, särskildt hos kvinnor.

Disponenten för Lidköpings tändsticksfabrik W. Lundmarker:---Så vidt

jag rätt tydt Riksdagens skrifvelse, synes hufvudsakliga syftet med densamma
vara att ernå mera sedlighet bland de kvinnor, som tagit anställning inom industriellt
arbete, äfvensom att söka förekomma den upplösande verkan på familjen — den
råhet i tal och beteende, som ifrågavarande arbete skulle bibringa dessa kvinnor.

Till en början borde det väl hafva varit af högsta värde att utröna, huruvida i
procenttal osedligheten grasserar mera inom de kretsar, som beröras af industriellt
arbete, än inom andra kvinnliga arbetsområden — af erfarenhet tror jag mig kunna
bestämdt bestrida, att osedligheten i mera utsträckt grad härskar inom fabriksarbetet.

Gifvetvis måste min erfarenhet begränsas till den industri, hvaruti jag under
en lång följd af år varit sysselsatt, men då just denna i rätt stor utsträckning
använder äldre och yngre kvinnor vid arbetet torde den höra till dem, som motionären
företrädesvis träffar genom sitt förslag.

Flertalet af våra minderåriga kvinnliga arbetare öfvergå efter slutad konfirmationsundervisning
från fabriksarbetet till andra sysselsättningar, såsom familjetjänarinnor,
hotell-, kafé- och kroguppasserskor — ej få afresa till Amerika — samt taga till
stor del sommartjänst vid markententerier å lägerplatser, nu sedan vapenöfningstiderna
blifvit utsträckta till 5 å 6 månader. Då sålunda flertalet afgår från
fabriken vid 16 års ålder, torde redan häraf följa, att hos denna del af arbeterskorna
icke någon nämnvärd osedlighet kunnat påvisas.

Däremot är det mera vanligt, att ifrågavarande afflyttade arbeterskor efter
något eller några års bortovaro ånyo begära anställning vid fabriksarbetet af den
orsak, att de under mellantiden blifvit förförda och härigenom blifvit förhindrade
att innehafva tjänarinnesysslor, under det att den del af de kvinnliga arbetande, som
kvarstannat vid fabriksarbetet, i allmänhet går sin väg tryggt fram utan att bryta
mot sedligheten — deras arbetsskicklighet gifver dem uppehälle och de hafva ej
lika stora faror som andra, Indika råka ut för mera förfinade umgängesvänner.

KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

Det torde sålunda icke vara själfva det industriella arbetet med dess atmosfär, som
undergräfver sedligheten.

Jag anser mig kunna med stöd af erfarenheten påstå, att lagstiftningen borde
vända sig mot anställandet af kvinnlig betjäning vid sådana platser, där sammandragning
af trupper äger rum.

Härmed vill jag ingalunda påstå, att icke inom en fabrik, där det sysselsättes
hundratals af kvinnliga ogifta arbetare från 13 till 40 år, fall af osedlighet förekomma,
men i flertalet af dessa fall leder förhållandet till äktenskap kontrahenterna

emellan.---Det kan näppeligen tänkas att en yrkesinspektris skulle kunna

ens i någon mån hafva ett förädlande inflytande på sina medsystrar inom industrien.

Bland andra skäl, som framhållits för tillsättande af kvinnliga inspektörer,
synes ett vara, att en sådan skulle kunna få del af vissa klagomål, som ej af
kvinnlig tillbakadragenhet frambäras till manlig inspektör. Detta skäl synes mig
vara af sådan beskaffenhet, att det tydligen visar, huru främmande skrifvelsen är
för förhållandena inom det industriella arbetet. För hvarje industriidkare, som
uppehållit sig inom sina arbetslokaler, är kändt, det någon tillbakadragenhet bland
de kvinnliga arbetarne icke brukar förefinnas. Egendomligt är att i samma skrifvelse
få höra, att »arbetet alstrar råhet i tal och beteende», men dock att kvinnlig tillbakadragenhet
hindrar de kvinnliga arbetarne att framställa klagomål; och torde för
Riksdagen den tanke ej varit främmande, att här förelåge nya förslag till beredande
af klyftor emellan arbetsgifvare och arbetare.

Af hvad som ofvan anförts torde framgå, att jag icke anser industriens
arbetare hvarken kvinnliga eller manliga — vara i behof af ökad inspektion samt
särskildt, att denna art af sedligbetsinspektion icke skulle medföra ringaste gagn,
utan snarare neddraga industriella arbeterskor till en i socialt och moraliskt hänseende
lägre stående klass af människor ; slutligen finner jag den föreslagna . åtgärden
ur allmän industriell synpunkt ej blott obehöflig utan skadlig.

Innehafvaren af möss- och hattfabriken i Falköping J. A. Forss:---

Till fullo erkänner jag det goda yrkesinspektionen fört med sig och särskildt
det stöd den lämnat åt arbetsgifvare, som velat införa ordning i sina fabriker och
vårdat sig om sina arbetares välfärd. Hos mig arbeta So ogifta kvinnor, däraf
8 stycken emellan 16 och 18 års ålder. Dessa kvinnliga arbetare hafva sin
sysselsättning hufvudsakligast i särskilda lokaler, där manliga arbetare ej förekomma.
Råhet i tal och beteende eller annan osedlighet bland dem har icke någonsin

förekommit. Den vid affärens sjukkassa anställde läkare vidtager genast för såväl

de kvinnliga som manliga arbetarne skyddande åtgärder vid förefallande sjukdom,

och något missnöje med nuvarande förhållanden har ej heller någonsin försports.

IV. Lundmarker,

Lidköping+
(Forts.)

J. A. Forss,
Falköping.

K. B. i
Värmlands
län.

K. B. i
Örebro län.

Örebro yllefabrik
och
Örebro kexfabrik.

l6 KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

På grund häraf och af hvad jag i öfrigt har kunnat iakttaga, finner jag för
min del ej något behof föreligga för anställande af kvinnliga yrkesinspektörer.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län anförde, att ehuruväl
något mera framträdande behof af kvinnlig yrkesinspektion icke torde kunna påvisas i
länet, där det hufvudsakligen vore inom textilindustrien, hvilken för öfrigt ej hade
någon mera betydande omfattning, som kvinnlig arbetskraft tillgodogjordes, ifrågavarande
sak tvifvelsutan vore beaktansvärd. För den närmare framtiden vore det
emellertid tillfyllest, om, utan att därmed ändring eller inskränkning i vederbörande
yrkesinspektörers åligganden ägde rum, lämpligt antal kvinnliga assistenter anställdes
med uppdrag att ägna uppmärksamhet åt kvinnors och tilläfventyrs minderårigas
anställning i fabriksarbete och genom inspektioner, däröfver rapporter borde till
vederbörande yrkesinspektörer afgifvas, taga kännedom om förhållandena vid dylik
arbetsanställning.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län uttalade den mening, att,
ehuru användningen af kvinnors och barns arbetskraft inom industrien under de sistförflutna
åren väsentligt ökats, anordnandet af kvinnlig yrkesinspektion likväl icke för
närvarande syntes vara af behofvet påkalladt.

Aktiebolagen Örebro yllefabrik och Örebro kexfabrik, genom K. Hallgren
och P. Genberg: — — — Först få vi meddela, att vid våra fabriker i medeltal

sysselsättas, vid kexfabriken 12 o stycken och vid yllefabriken 125 stycken kvinnliga
arbetare.

Enligt lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889 åligger det
sakkunnige män, så kallade yrkesinspektörer, att tillse att vid industriella anläggningar
sådana anordningar äro vidtagna, att, så vidt möjligt, fara vid arbetet må
vara för arbetarne undanröjd, och angifves i lagen hvad som härvid särskildt är
att iakttaga. Det tyckes framgå af Riksdagens skrifvelse, som om Riksdagen
emellertid skulle anse, att i dessa anordningar skulle ibland förekomma brister af
den art, att kvinnliga arbetare skulle af naturlig tillbakadragenhet underlåta att mot
dem göra anmärkning, ehuru fog därtill kunde finnas. Vi förstå dock ej detta.
De anordningar, hvarom lagen talar, och öfver hvilka inspektören speciellt skall
öfva tillsyn, äro antingen rent tekniska saker eller afse luftväxling, belysning och
dylikt inom arbetslokalerna, och det synes oss, som om brister i dessa hänseenden
ej kunna vara af sådan beskaffenhet, att arbeterskor af kvinnlig blygsamhet skulle
känna sig hindrade att mot dem göra anmärkning. Detta Riksdagens skäl för
införande af kvinnlig yrkesinspektion synes oss därför ej vara något verkligt skäl.
I Riksdagens skrifvelse talas det äfven om det sedliga inflytande en för sitt kall
intresserad inspektris skulle kunna utöfva på arbeterskorna. Då ju det sedliga tillståndet

KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

bland arbeterskorna vid en del fabriker icke är det bästa — vid våra fabriker Örebro yiufinnes
dock, oss veterligt, ej anledning att härutinnan göra anmärkning — vore Pbr,k och

... . . , . ", 0 Örebro kex ju

ömkligt, om en ändring till det bättre härutinnan kunde vinnas. Vi tvifla dock fabrik.
på, att detta skall ernås genom den föreslagna anordningen. För att inspektrisen
skall kunna utöfva sedligt inflytande på den kvinnliga arbetaren fordras ett mera
personligt .förhållande dem emellan, men detta åter nödvändiggör anställandet af
så många inspektriser, att kostnaden för deras aflönande torde blifva allt för stor.

Men därjämte synes det oss, som om det borde ligga utanför en yrkesinspektörs
— vare sig manlig eller kvinnlig — uppgift, sådan denna lagligen kan bestämmas,
att verka för arbetarnes eller arbeterskornas sedliga lif. Detta må vara själasörjarens
och hemmets uppgift.

Något skäl, hvarför inspektris skulle för minderåriga särskildt behöfvas, synes
oss ej heller förefinnas.

Med anledning häraf få vi såsom vår mening uttala, att anordnande af
kvinnlig inspektion öfver industriella anläggningar ej synes vara af behofvet påkalladt.

Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län hänvisade till en ut- K. B. i

låtandet bifogad förteckning öfver de industriella inrättningar inom länet, vid hvilka Vastm™Iands
kvinnlig arbetskraft användes, hvaraf framgick, att de voro 7 till antalet och sysselsatte
omkring 11 5 kvinnor, däraf 4 minderåriga, samt framhöll, att med hänsyn till den
begränsade användningen af kvinnoarbete i industriella företag kvinnlig yrkesinspektion
för närvarande icke vore behöflig i länet.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län ansåg, att, då den kvinn- K. B. i
liga yrkesinspektionen vore införd i flera af de stora kulturländerna, och en del KoPP^erss
fördelar syntes kunna däraf förväntas, det funnes anledning tillstyrka den föreslagna
undersökningen rörande sådan inspektions behöflighet och närmare anordning.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län: — — — Såsom K. B. i
eget utlåtande får Kungl. Maj:ts befallningshafvande med anslutning till innehållet Gd^^ss
i Riksdagens skrifvelse i ämnet uttala sig för inrättande af en kvinnlig yrkesinspektion.
Det torde nämligen med säkerhet kunna antagas, att kvinnors deltagande i
den offentliga yrkesinspektionen skulle beträffande såväl kvinnliga som minderåriga
arbetare mångenstädes lända till verkligt gagn. Beträffande vidare frågan vid hvilka
industriella företag en dylik yrkesinspektion må anses behöflig, anser Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, att denna inspektion, åtminstone till en början, icke bör inskränkas
till vissa näringar, utan oberoende af arbetets beskaffenhet, efter samråd med vederbörande
yrkesinspektör, omfatta alla de arbetsställen, där de arbetande kvinnornas
■ och minderårigas antal eller andra förhållanden kunna antagas påkalla en

K. B. *
Gä/le borgs
län.

K. B. t
Västernorrlands
län.

A''. B. i
Jämtlands
län.

K. B. i
Västerbottens
län.

l8 KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

kvinnlig inspektion; och bör denna vara så anordnad, att den inspekterande lämnas
tillfälle ej blott att bese arbetslokalerna utan ock att, där hon så finner lämpligt,
enskildt samtala med en hvar af de i arbetet deltagande, som utgör föremål för
hennes inspektion.

Hvad kompetensvillkoren för sökande till inspektrisbefattning vidkommer, har
af Kommerskollegium redan framhållits, att för tillämpande af bestämmelserna i
fråga om kvinnors och minderåriges användande i industriella yrken icke i allmänhet
erfordras någon större teknisk erfarenhet. Det torde därföre, åtminstone tillsvidare,
få anses tillfyllest, om den sökande visar sig äga sådana personliga egenskaper
i öfrigt, att hon kan antagas komma att med värme och intresse omfatta sitt värf.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län fann kvinnlig yrkesinspektion
icke blott nyttig, utan i många fall mera ändamålsenlig, lämplig och
effektiv än den manliga, därest den inskränktes till att afse i yrkesarbete deltagande
kvinnor och barn, och därest den anordnades för yrken, hvilkas verksamhet vore
af beskaffenhet att icke förutsätta särskild teknisk kunskap och erfarenhet. Det
kunde ifrågasättas, huruvida icke till en början och intill dess större erfarenhet i
denna fråga vunnits, den kvinnliga yrkesinspektionen, där den ansåges böra inrättas,
borde få sin befogenhet begränsad till kommunen samt underordnas den manliga
öfverinspektören.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län: —--Så vidt till

länsstyrelsens kännedom kommit, synes något behof af kvinnlig yrkesinspektion icke förefinnas
inom Jämtlands län. I de industrigrenar, som i länet utöfvas, användas
kvinnor endast i mycket ringa omfattning. Hela antalet utgjorde exempelvis år
1900 56, däraf 40 öfver 18 och 16 under 18 år. Antalet manliga arbetare under
18 år utgjorde 305. Af dessa torde dock det vida öfvervägande flertalet vara
öfver 15 år och således ej längre i den ålder, att kvinnlig yrkesinspektion för
dem kunde vara behöflig.

På grund af hvad i Riksdagens af Kungl. Kollegium åberopade underdåniga
skrifvelse i detta ämne anförts, anser emellertid länsstyrelsen kvinnligt biträde vid
yrkesinspektionen böra blifva till gagn. De kvinnliga yrkesinspektörerna, om sådana
anställas, torde dock endast böra gifvas en ställning såsom rådgifvande åt yrkesinspektörerna
i de särskilda distrikten.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län förklarade, att, då
kvinnlig arbetskraft högst obetydligt toges i anspråk för de inom länet sparsamt förekommande
. industriella företagen, och kvinnlig yrkesinspektion på grund häraf under
nuvarande förhållanden icke kunde anses vara inom länet af behofvet påkallad, så
mycket mindre som den redan fungerande yrkesinspektionen syntes fullt motsvara

KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

sitt ändamål, Kungl. Maj:ts befallningshafvande funne sig sakna anledning att i vidare
mån ingå på ett detaljerad! bedömande af de i ämnet framställda förslagen.

Kungl. Majits befallningshafvande i Norrbottens län meddelade, att inom
länet icke förekomme någon industriell verksamhet, vid hvilken kvinnlig arbetskraft i
nämnvärd mån anlitades, hvarför Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej hade anledning
till vidare yttrande i ärendet.

Yrkesinspektören i Hernösands distrikt:---I de sociala lagar, hvilkas

öfvervakande till hufvudsaklig del är anförtrodt åt yrkesinspektionen, framhålles, att
yrkesinspektörerna »skola särskildt förordnas att gå vederbörande yrkesidkare tillhanda
med upplysningar och råd», och i 5 § af instruktionen för yrkesinspektörerna
betonas detta ytterligare. Yrkesinspektör har icke tillträde till arbetslokal under
rastetider utan endast »under den tid arbetet pågår»; och skall han först underrätta
yrkesidkaren eller arbetsföreståndaren om sitt besök. Han har sålunda, synes
mig, enligt nuvarande lagar och instruktion icke befogenhet att vända sig till
arbetaren med spörsmål angående dennes aflöningsförmåner, lefnadsförhållanden eller
behof för öfrigt i och för uppgifters offentliggörande. Endast i ett fall omnämnes,
att yrkesinspektör skall samarbeta med arbetarne. I instruktionens 5 § säges nämligen,
att han bör »söka att företrädesvis på öfvertygelsens väg bibringa såväl
yrkesidkare och arbetsföreståndare som arbetare insikt om nyttan af skyddsåtgärders
vidtagande». Med nuvarande skyddslagars och instruktions giltighet torde sålunda
kvinnlig yrkesinspektion icke blifva till synnerligt gagn.

En annan fråga blir, huruvida kvinnors anställande i yrkesinspektionens tjänst
är behöflig!, och torde härå gifvas jakande svar. Jag stöder min öfvertygelse
härvidlag på kännedomen om den historiska utvecklingen af fabriksinspektionen inom
andra länder, där, sedan nämnda inspektion blifvit inarbetad, äfven framställt sig
behof af kvinnors deltagande i inspektionsarbetet, samt dessutom på det faktum,
att ett betydande antal kvinnor i Sverige äro anställda i industriellt arbete.

Det skulle nu kunna låta tänka sig, att särskild lag och instruktion utfärdades
för de kvinnliga yrkesinspektörerna, hvilket dock, enligt min mening, vore till skada
för yrkesinspektionens sunda utveckling. Helt visst vore det gagneligt, om nuvarande
skyddslagar och instruktion ändrades i så måtto, att såväl kvinnliga som manliga
inspektörer hade att utföra i det närmaste enahanda arbete, eller med andra
ord, att yrkesinspektörerna sattes i tillfälle att komma i närmare beröring icke blott
med yrkesidkarne utan äfven med arbetarne samt lärde känna de senares lefnadsförhållanden
och behof. Detta låter sig naturligtvis icke tänkas med den tillgång
på arbetskrafter, som för närvarande finnes, utan torde samtidigt inspektörernas
antal i ej ringa grad behöfva ökas.

I det fall sålunda att manliga och kvinnliga yrkesinspektörer hafva gemen -

K. B. ,
Norrbottens
län.

Yrkesinspektören
i Hernösands
distrikt.

KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

Yrkesinspektö ren

i Her nosands
distrikt.

samt arbete enligt samma lagar och instruktion finner jag, att en inspektris, med
den kompetens, som jag tänkt böra förutsättas hos henne, mycket väl kan verkställa
inspektioner af själfva fabrikslokalerna. Vid inspektion af fabriker, där uteslutande —
eller nästan uteslutande — kvinnor hafva sysselsättning, är det i synnerhet de
hygieniska anordningarna samt sanitära förhållanden för öfrigt, som kräfva inspektionsarbete.
De maskinella anordningarna äro oftast vid dylika fabriker af mera underordnad
betydelse. I fall, där så anses behöflig!, torde inspektris få begära upplysning
af yrkesinspektör. En enahanda bestämmelse finnes redan nu intagen i
förordnandet för inspektören öfver sprängämnesfabrikerna, däri det heter, att »öfriga

yrkesinspektörer _ — — — — — skola hvar för sitt distrikt tillhandagå be mälte

tillfällige yrkesinspektör med de upplysningar beträffande mekaniska anordningar
m. m., som han kan komma att af dem begäran.

Alldenstund kvinnliga arbetare till mesta del hafva sitt arbete vid fabriker
i de största städerna, så anser jag, att den eller de första kvinnliga inspektörernas
verksamhetsområde bör omfatta Stockholm, Norrköping, Göteborg och Malmö.
Yrkesinspektris bör föra särskildt register öfver de fabriker, som falla inom hennes
område och arbetsfält. Hon bör inlämna årsrapporter till vederbörande distriktsyrkesinspektör,
alldenstund hennes arbete blir förlagdt inom olika yrkesinspektionsdistrikt;
dock bör hon för öfrigt hafva fullt själfständigt arbete.

Som kompetensvillkor för antagande till yrkesinspektris anser jag den fordran
böra uppställas, att sökande skall hafva aflagt medicine licentiatexamen.

Behofvet af kvinnliga medicine doktorer torde för Sverige redan (eller i det
närmaste) vara fylldt och skulle därför kompetenta sökande med all sannolikhet
anmäla sig till inspektrisbefattning, i synnerhet som flera kvinnliga läkare redan
nu ägnat en del af sitt arbete åt sociala spörsmål.

Äfven från en annan synpunkt sedt skulle jag önska, att yrkesinspektrisen
vore läkare. I lag angående minderårigas arbete den 17 oktober 1900 finnes bestämdt,
att minderårig skall undergå läkarbesiktning, som förrättas af härtill förordnade,
särskilda besiktningsläkare. Det vore lämpligt, synes mig, att inspektrisen
äfven förordnades såsom besiktningsläkare inom sitt arbetsområde. Utom det att
härigenom bereddes tillskott i lön, vunnes den fördel, att besiktningsläkaren i detta
fall ägde grundlig kännedom om flickornas arbete. För dessa senare vore det
fördelaktigt, om inspektrisen äfven vore besiktningsläkare, ty det kan förutsättas,
att blygsamhetskänslan hos unga flickor mellan 16 till 18 år såras af att underkastas
fullständig läkarbesiktning utaf manlig läkare, då ingen sjukdom föreligger.
Som exempel vill jag anföra, att i detta distrikt, hvarest dock mycket få kvinnliga
arbetare hafva sysselsättning, uti tvänne hit inkomna läkarrapporter förekommit meddelande
om, att flickorna »sprungo sin väg», då besiktningsläkaren anlände.

De industriella inrättningar, som i första hand böra falla inom yrkesinspektrisens
verksamhetsområde, anser jag vara:

KVINNLIG YRKESINSPEKTION

kapp- och syfabriker,

trikåfabriker

blomsterfabriker

tobaksfabrikör

karamellfabriker

kartongfabriker

ljusfabriker

»yllefabriker»,

spinnerier och

väfverier.

Området bör sedan allt efter inspektionens utveckling vidgas. Handtverkeriernas
tillsyn torde vara sista länken i ifrågavarande inspektionskedja.

Yrkesinspektörerna i fem af de öfriga distrikten och inspektören öfver Yrkesinspeksprängämnestillverkningen,
med hvilka de två återstående inspektörerna förklarat sig -Strikt

eniga, ötverlämnade ett protokoll jämte yttrande, hvilket med uteslutande af in- och inspekgressen
var af följande lydelse: tären °fver

\T" i J J _ sprängäntnes iNarvarande

voro: yrkesinspektörerna Beckmanson, Cronqvist, Hellström, tillverkningen.

Larsson, Nylén, Pihlgren och yrkesinspektions-assistenten Rosengren.

Herr ‘Beckmanson refererade ett meddelande från chefen för danska yrkesinspektionen,
doktor Topsöe, rörande erfarenheten om i Danmark inrättad kvinnlig
yrkesinspektion. Den danska inspektrisen hade utöfver vanlig elementarbildning
studerat matematik samt arbetat på statistisk byrå, men några bestämda kompetensfordringar
voro icke uppställda och ej heller någon instruktion utfärdad för hennes
arbete, hvilket ordnades af inspektionens chef; hon inspekterade för närvarande
syateljéerna i Köpenhamn och omnejd. Doktor Topsöe ansåg, att en inspektris
icke kunde utföra något inspektionsarbete, som ej lika väl kunde göras af de
tekniskt utbildade inspektörerna, men väl att hon i flera afseenden måste vara
dessa underlägsen i inspektionsförmåga, och meddelade doktor Topsöe, att resultatet
af yrkesinspektrisens arbete hufvudsakligen torde blifva att inhämta statistiska upplysningar.

Beckmansson yttrade vidare:

För att afgifva svar på frågan, huruvida kvinnlig yrkesinspektion bör anordnas
i vårt land, torde det vara behöfligt att först klargöra, hvilken särskild
verksamhet dessa inspektriser skulle komma att utöfva.

Tänker man sig en inspektris anställd att med samma befogenhet som de
nuvarande inspektörernas besöka industriella arbetsställen, där t. ex. kvinnlig arbetskraft
användes, för att undersöka de mekaniska och hygieniska anordningarna
inom arbetslokalerna enligt bestämmelserna i vår nuvarande lag om skydd mot
yrkesfara, vågar jag såsom min öfvertygelse uttala, att den kvinnliga inspektrisen

KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

Yrkesinspek■ måste i flera afseenden blifva sin manliga kollega underlägsen, utan att i något
öjtiga*di strikt särskildt afseende kunna gagna i sin egenskap af kvinna. Såsom stöd för detta
och inspek- påstående tillåter jag mig erinra, att ingen kvinna i vårt land ännu tillägnat sig
torm öfver jen för en yrkesinspektör nödvändiga tekniska utbildningen och ännu mindre den
tillverkningen på grund af teknisk bildning vunna, för inspektören lika nödvändiga praktiska erfarenhet,
som endast genom en mångårig verksamhet inom tekniska yrken kan ernås.

Den omständigheten, att Riksdagen afslagit nådig proposition om anställandet
af assistenter åt yrkesinspektörerna, hufvudsakligen af det skäl, att dessa, ehuru
tekniskt bildade, dock skulle komma att utgöras af yngre personer med mindre
praktisk erfarenhet än inspektörerna och därför olämpliga att deltaga i inspektionsarbetet,
talar äfven för, att en kvinna i saknad af teknisk både utbildning och erfarenhet
måste anses ännu mindre lämplig till själfständigt inspektionsarbete.

Beträffande tillsynen öfver minderåriges och kvinnors användande till arbete
i industriellt yrke har erfarenheten från den tid denna lag varit i tillämpning visat,
såsom jag redan i min berättelse för år 1901 anfört, att denna tillsyn är en polissyssla,
som kräfver kraft och vakenhet hos inspektören för att förmå yrkes/
idkarne att respektera lagen.

Jag anser därför, att kvinnlig tillsy^n öfver efterlefnaden af densamma icke
skulle medföra det med lagen afsedda ändamålet.

Ehuru jag af anförda skäl således anser mig böra afstyrka förlaget om
kvinnors deltagande i själfva yrkesinspektionen, finnes dock ett närstående arbetsfält,
där kvinnlig medverkan torde kunna blifva af speciell nytta. Detta är de
arbetsstatistiska undersökningar af olika yrken, som sedan några år pågått i vårt
land, och uti Indika en kvinna redan deltagit. Jag tror mig äfven veta, att det
hufvudsakligen är på detta område de kvinnliga inspektörerna arbeta i länder, där
sådana finnas anställda. Vid dessa statistiska undersökningar, som lika mycket
beröra arbetarnes sociala och husliga förhållanden som de omständigheter, under
Indika yrkesarbetet utföres, blir inspektrisen i tillfälle att komma i beröring med
såväl de arbetande kvinnorna som arbetarnes hustrur och får härigenom tillfälle
att låta sin speciellt kvinnliga förmåga komma till utveckling och afsedd nytta.

Herr Tihlgren framlade därefter den gällande instruktionen för den danska
yrkesinspektionen jämte de författningar i öfrigt, som för Danmark med afseende
på dess yrkesinspektion blifvit utgifne jämte den danska yrkesinspektionens årsberättelse
för 1901 samt refererade ett meddelande från danske f. d. Indrigesministern
L. Bramsen, hvilket delvis belyste den danska yrkesinspektionens verksamhet. Då
emellertid kvinnlig yrkesinspektion så nyligen blifvit införd i Danmark, hade man
därstädes ännu icke hunnit komma till någon erfarenhet beträffande densamma.

Att nu här i landet införa kvinnlig yrkesinspektion med arbete likartadt
den förut befintliga yrkesinspektionens, ansåg Pihlgren icke tillrådligt, men påpekade

KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

på samma gång, att inom yrkesinspektionen säkerligen funnes ett fält för kvinnligt Yrkesinspekinspektionsarbete
af stor social betydelse, då man betänker den bevisliga fara, som ...t°rern,a ’...
vid fabriksarbetet hotar såväl den gifta som den ogifta kvinnan i moraliskt och socialt och inspekhänseende.
Att fabriksarbetet af flera anledningar nedsätter kvinnan i sedligt hän- ioren °/ver
seende, gör henne mindre lämplig för hemmet och familjen samt för barnuppfostran tillverkningen.
torde få anses såsom ett faktum. Ser man saken från dessa synpunkter, så synes
här föreligga ett stort fält för kvinnlig inspektionsverksamhet, hvilken kan blifva
af största betydelse, om man härtill kan erhålla kvinnor med det allvar och den
intelligens, som saken kräfver, och hvilka med kärlek till sitt kall på ett förståndigt
sätt arbeta för fabriksarbeterskans höjande i socialt och moraliskt hänseende.

Herr Rosengren refererade en del engelska förhållanden rörande den kvinnliga
inspektionen och anförde bland annat, att de kvinnliga inspektörerna ofta äro nödsakade
att uppträda inkognito för att erhålla erforderliga uppgifter.

Herr Hellström refererade ett meddelande från chefen för ett yrkesinspektörsdistrikt
i Amerika, hvaraf framgick att de kvinnliga inspektörerna ej visat sig vara
till särskild nytta eller fördel, hvilket skulle vara beroende på kvinnornas anlag att
för mycket vilja ingå på detaljer.

Hellström framhöll äfven, att frågan borde behandlas med särskild hänsyn
till behofvet af arbetsstatistiska upplysningar och biträdde i öfrigt Beckmansons
anförande.

Herr Cronqvist redogjorde för en del uppsatser om kvinnlig inspektion, som
förefinnas i tidskriften Dagny och meddelade likaledes hufvudinnehållet af den skriftväxling
han fört med fabriksinspektören i vestlandske och nordenfjeldske distrikt i
Norge, med chefen för fabriksinspektionen i Danmark och med detta lands första
kvinnliga inspektör, hvaraf framgick, att ifrågavarande spörsmål visserligen blifvit
behandladt i norska stortinget, men ej vunnit tillräcklig pluralitet för att som lag
antagas; rörande Danmark bekräftades de redan anförda uppgifterna.

Cronqvist ansåg önskvärdt, att ett kvinnligt element inginge i den del af
yrkesinspektionens verksamhet, som afsåge minderårigas och kvinnors användande
i fabriksarbete, hvarvid kvinnan borde kunna vara till gagn; däremot saknade hon
förutsättning att verkställa egentlig fabriksinspektion. Hennes verksamhet skulle
sålunda icke falla inom ramen för lagen om yrkesfara i annan mån, än där denna
sammanfaller med lagen om minderårigas och kvinnors användande i fabriksarbete;
hennes verksamhet skulle blifva att hindra eventuella Övergrepp mot barn och
kvinnor inom sådana industrigrenar, hvilkas arbete hon — utan teknisk bildning och
erfarenhet — kan förstå, och särskilt torde lämpligt vald, erfaren kvinna kunna •
vid många tillfällen genom råd och upplysningar blifva kvinnliga arbetare till
gagn. Ett kvinnligt element i yrkesinspektionen skulle enligt Cronqvists förmenande
efterhand bidraga till afståndets minskande mellan denna institution och arbetarne,
något som han ansåg vara både lämpligt och behöfligt. Indirekt skulle yrkes -

KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

Yrkesinspektörerna
i
öfriga distrikt
och inspektören
öfver
sprängämnestillverkningen.

inspektionen kunna åtnjuta fördel af denna nya anordning genom förändring af det
statistiska arbetet på så sätt, att mera tid erhölls för inspektionens utförande. Då
den ifrågasatta kvinnliga hjälpen endast skulle blifva partiell, ansåg Cronqvist benämningen
inspektris eller kvinnlig inspektör ej fullt begränsa hennes blifvande
ställning, utan föreslog benämningen arbetskontrollant såsom mera öfverensstämmande
med det blifvande kvinnliga biträdets verksamhet.

Herrar Hellström och Pihlgren erinrade ännu en gång om den väsentliga
skillnad, som förefinnes mellan yrkesinspektion och arbetarstatistik.

Herr Rosengren uttalade med anledning häraf önskvärdheten af, att i fråga om
statistiska uppgifters insamlande ett intimare samarbete ägde rum mellan yrkesinspektören
och målsmännen för arbetarstatistiken.

Herr Nylén refererade ett meddelande från det danska Fabriktilsynsdirektoratet
till Kungl. Generalkonsulatet i Köpenhamn, hvaraf framgick, förutom hvad redan
anförts, att den danska inspektrisen icke har någon direkt befattning med maskinella
inrättningar och tillsvidare hufvudsakligen ägnar sin verksamhet åt förhållandena i
syateljéer, trikåvarufabriker samt tvättinrättningar.

Vidare refererade herr Nylén ett meddelande, lämnadt af inspektören i 4:de
distriktet i Nederländerna till Kungl. Generalkonsulatet i Amsterdam, hvaraf framgick,
att i tre af nio inspektörsdistrikt kvinnor utöfva inspektion, dock såsom
adjunktinspektriser, och besöka alla fabriker, hvarest kvinnor äro sysselsatta, samt
arbeta enligt anvisning af inspektörerna. Förut nämnda inspektör har under de
två år han biståtts af en adjunktinspektris till fullo insett den stora nyttan af denna
kvinnliga kontroll.

Herr Nylén anförde vidare:

Att använda kvinnor såsom inspektriser i afseende på maskinella anordningar
är enligt min åsikt icke lämpligt, men torde kvinnlig arbetskraft däremot hafva ett
rikt arbetsfält sig förelagdt i afseende å undersökning och insamlande af uppgifter
rörande de i industriellt vrke sysselsatta kvinnornas sociala, ekonomiska, moraliska
och speciellt kvinnliga förhållanden, likasom äfven beträffande öfvervakandet af de
i sådant arbete sysselsatta minderåriga. Den erfarenhet, som erhölles genom ifrågavarande
undersökning, skulle säkerligen genom kvinnlig medverkan kunna komma
att utöfva ett i många fall fördelaktigt inflytande på den ifrågavarande arbetspersonalen.

På grund af de gjorda uttalandena anse närvarande yrkesinspektörer behof
ej föreligga för anställandet af kvinnliga yrkesinspektörer med lika omfattande
verksamhet som de nuvarande inspektörernas. Kvinnlig arbetskraft torde dock
vara gagnelig ifråga om statistiska uppgifters inhämtande för utrönandet af det
industriella arbetets menliga inverkan på däri sysselsatta minderåriga och kvinnor,
och synes denna undersökning lämpligast kunna anordnas jämsides eller i samband
med de nu pågående arbetsstatistiska undersökningarne i vissa industriella

KVINNLIG YRKESINSPEKTION.

yrken. Den art af kvinnlig verksamhet, som här ofvan föreslagits, synes visserligen
vara behöflig inom alla de industriella yrken, där kvinnlig arbetskraft användes, men
i första hand vid följande yrken och i den ordning, de här nedan angifvas:
textilindustrien,
tändsticksindustrien,
beklädnadsindustrien,
tobaks- och cigarrindustrien,
bokbinderi- och kartongindustrien,
chokolad- och sockerindustrien,
porslinsindustrien.

Beträffande kompetensvillkoren för den eller de personer, som eventuellt
skulle blifva banbrytare för ifrågavarande kvinnliga verksamhet, synas desamma böra
ställas högre än hvad verksamhetens utöfning strängt taget kunde erfordra, på det
att institutionens utvecklingsmöjligheter icke skola uteslutas. De kompetensvillkor
sökande till denna befattning bör uppfylla, anse undertecknade kunna angifvas
sålunda: den sökandes ålder bör vara omkring 30 år, hon bör äga kraftig
kroppskonstitution, god elementarutbildning, hafva genomgått sjuksköterskekurs eller
vara i besittning af motsvarande kunskaper och erfarenhet, särskildt beträffande
kroppens hygien, hafva utöfvat själfständig verksamhet, om möjligt i beröring
med arbetsklassens kvinnor, samt isynnerhet äga karaktärsegenskaper särskildt lämpliga
för utöfvandet af meranämnda verksamhet.

Yrkesinspektörerna
i
öfriga distrikt
och inspektören
''öfver språngämne
stillverkningen.

Revision af lagarne angående skydd mot yrkesfara och angående
minderårigas och kvinnors användande till arbete i
industriellt yrke m. m.

Öfver ståthållareämbetet.

Öfverståthållareämbetet i Stockholm:-----Det synes Öfverståthållare ämbetet,

som om en del af de lagförändrinar, hvilka, på sätt Riksdagens skrifvelse
utvisar, blifvit ifrågasatta, skulle blifva allt för betungande för industrien eller ur
andra synpunkter medföra så stora olägenheter, att de icke böra genomföras.
En sådan bestämmelse är den, att vid fabrikers anläggande samt om- och tillbyggnad
yrkesinspektörernas råd och upplysningar med afseende å nödiga skyddsanordningars
anbringande m. m. borde inhämtas i god tid, och helst innan byggnadsarbetet
toge sin början. En dylik föreskrift skulle enligt Öfverståthållareämbetets
mening med hänsyn till den tidsutdräkt, den måste medföra, kunna lända till betydande
men för industrien och torde i öfrigt icke vara af behofvet påkallad, då
väl, när nybyggnad eller förändring af en fabrik ifrågakommer, det egna intresset
borde bjuda ägaren att utföra arbetet så, att han undgår att efter dess slut vidtaga
ändringar däri. Förslaget att vid hvarje fabrik upplägga ett diarium, där yrkesinspektörernas
anvisningar skulle införas för att blifva tillgängliga för blifvande ägare till
anläggningen, skulle föra med sig åtskilliga besvärande föreskrifter, och synes ej
heller nödigt, då hvarje fabriksidkare med lätthet kan erhålla alla erforderliga upplysningar
hos yrkesinspektören, och hans eget intresse torde mana honom därtill.
Tanken att bekläda yrkesinspektörerna med befogenhet att meddela vitesförelägganden
har icke vunnit understöd hos Riksdagen, i hvars mening härom Öfverståthållareämbetet
instämmer. Detsamma är förhållandet med förslaget att påbjuda en
särskild normaldräkt för arbetare under arbetsutöfning.

I fråga om andra delar af hithörande lagstiftning torde däremot enligt Öfverståthållareämbetets
mening kunna ifrågasättas, huruvida icke en revision af gällande

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

lagbestämmelser är af nöden. Rörande frågan om bestämmande af gränsen mellan Op^tåthålfabriksmässig
näring och handtverk instämmer Öfverståthållareämbetet i hvad Riks- Stockholm.
dagen yttrat såväl angående behofvet af ett närmare angifvande af åtskillnaden dem (Forts.)
emellan som ock angående svårigheten att uppställa vissa allmängiltiga normer
därför. Frågan om meddelande af ytterligare föreskrifter till inskränkande af
olycksfall i arbetet är enligt Öfverståthållareämbetets mening synnerligen viktig
och synes därför en undersökning, huruvida dylika bestämmelser kunna införas utan att
leda till för stort afbräck för fabriksdriften, vara önskvärd. Därvid synas förslagen
om förbud mot kvinnliga arbetares användande till att sköta ångpanna eller motor
eller till att rengöra eller smörja i gång varande maskin eller kraftledning, om
desinfektion af lump samt om förhindrande att ångpannor, som blifvit utdömda, ånyo
komma till begagnande, förtjänta att tagas under noggrant öfvervägande.

Af hvad sålunda blifvit anfördt lär framgå, att Öfverståthållareämbetet icke
anser alla de anmärkningar, som framställts mot den nuvarande lagstiftningen i
ämnet, vara befogade, men att Öfverståthållareämbetet i öfrigt icke finner sig böra
afstyrka framställningen om utredning, huruvida en revision af denna lagstiftning
är behöflig.

J. Lindqvist,

Ingenjören J. Lindqvist, Stockholm, framhöll i en af flera bilagor åtföljd Stockholm.
skrift företrädena hos en- af honom uppfunnen »ögonblicksafkopplingsapparat», benämnd
Pi-koppling. Af bilagorna framgick bland annat, att denna apparat, som
finnes afbildad i »Yrkesinspektionens verksamhet» för år 1902, af vrkesinspektörerna
befunnits synnerligen ägnad att förebygga olyckshändelser vid transmissioner.

S. LagerlöJ,

Ingenjören S. Lagerlöf, Stockholm: — — — Med anledning af den förestå- Stockholm.
ende revisionen af lagen angående skydd mot yrkesfara vågar jag härmed vördsamt
framhålla, att i dess hittillsvarande bestämmelser föreskrifvits, att antingen lämpligt
signalsystem skall finnas från arbetslokalen till maskinrummet, för att, om olycksfall
hotar, maskinisten vid signals hörande hastigt skall kunna stoppa den drifvande
motorn eller ock sådan anordning vara vidtagen, att respektive maskinerier kunna
stoppas oberoende af den drifvande motorn.

Då yrkesinspektionen i sina berättelser upprepade gånger påpekat, att dessa
åtgärder på intet sätt äro tillfyllest utan fastmer vid så godt som alla tillfällen
visat sig overksamma på den grund, att vid signalsystems användande dels ofta
maskinisten icke finnes tillstädes, och dels, äfven om han är på ,sin plats, en alltför
lång tid åtgår att afstånga kraftkällan och att därefter få motorn, transmissionerna
och själfva arbetsmaskinerna att stanna på grund af den i desamma inneboende lefvande
kraften, och då i andra fallet det tager för lång tid att förflytta sig till kopplingsanordningen,
som kan frigöra maskinerna eller transmissionerna från den drifvande
kraften, (hvilket äfven kan vara omöjligt förd en af olyckan hotade, som måhända
fasthålles af en kugghjulsväxel eller mellan valsar eller dylikt,) så vågar jag vördsamt

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

K. B. i Stockholms
län.

S. Lagerlöf,
Stockholm.
(Forts.)

föreslå, att i dessa föreskrifter inryckes den bestämmelse, att sådana afkopplingsanordningar
icke blott skola frikoppla transmissionen från den drifvande kraften
utan äfven bromsa den frikopplade axeln, så att denna genast stannas och icke
af den inneboende lefvande kraften fortsätter i sin gång, hvilket i de allra flesta
fall har till följd att den af olyckan hotade förolyckas.

Då numera äfven i marknaden finnas dylika afkopplingsapparater, som frän
hvilken punkt som helst i en fabrikslokal kunna manövreras, och då kostnaden för
denna anordning är en obetydlighet, vågar jag äfven föreslå, att i bestämmelsen inryckes,
det dylik afkopplingsapparat skall kunna manövreras från hvarje arbetsplats,
där fara för olycksfall från maskinerna eller transmissionerna kan uppstå.

Då jag i såväl in- som utlandet ägnat en stor del af innevarande år åt studiet
af dylika apparater, är jag i tillfälle att med stöd af uttalanden utaf yrkesinspektörer
och industriidkare från såväl Sverige som Danmark, England, Tyskland,
Ryssland och Amerikas Förenta stater intyga, att fullföljandet af de hittillsvarande,
ofvanberörda bestämmelserna icke medför åsyftadt skydd för arbetarne just på grund
däraf, att för det första det frikopplade maskineriet icke bromsas, och för det
andra att stoppningsanordningen icke kan nås från hvilken plats som helst i arbetslokalen.

För att bestyrka att dylika enkla apparater numera finnas i marknaden beder
jag vördsamt få omtala, att sådana finnas uppsatta i Stockholm hos S. Henrikssons
Sprutfabrik & Mek. Verkstad, Kungsholmsgatan 4, G. Salenius Mek. Verkstad,
Liljeholmen, Manhems Tvättinrättning, Hornsgatan å Söder, och Stockholms stads
gasverk vid Hjorthagen samt i ett flertal industriella anläggningar i in- och utlandet.

Med stöd af hvad ofvan anförts vågar jag vördsamt föreslå, att punkt i, moment
2 af paragraf 2 uti lagen angående skydd mot yrkesfara ändras till följande
lydelse: »Maskinerier och transmissioner med hastig rörelse skola, där så lämpligen

kan ske, vara försedda med inrättningar, som tillåta att de hastigt och oberoende af
motorn stannas och bromsas; för till- och frånslagning etc.» — — samt att senare

delen af punkt h i samma moment och paragraf må erhålla följande lydelse: »--

om från en motor kraft ledes till en eller flera våningar eller rum skall sä anordnas,
att hufvudtransmissionen kan i hvarje arbetsrum och från hvarje arbetsplats i
densamma stanna\s och bromsas oberoende af motorn.»

Vid yttrandet voro fogade prospekt och intyg öfver ögonblicksafkopplingsapparaten
»Pi.»

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län: — — — Ehuruväl
några sådana fall inom länet ej kommit till länsstyrelsens kännedom, som påkalla
en förändring af gällande lagstiftning i ämnet, anser länsstyrelsen dock, att
denna är af sådan natur, att en revision däraf tid efter annan bör vidtagas, enär
med ändring i arbetsmetoder, industriens utveckling och uppkomna, mot förut varande
olika förhållanden följer, att äldre lägstadganden ej mera kunna vara i allt
lämpliga. Och då numera en vidgad erfarenhet vunnits, af hvad som lämpligen bör

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 29

åtgöras för uppnående af det med denna lagstiftning åsyftade ändamål, finner sig
länsstyrelsen böra i underdånighet tillstyrka nådigt bifall till Riksdagens ifrågavarande
framställning.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län inskränkte sig till att i
ärendets dåvarande skick framhålla, att samtliga de af Riksdagen angifna synpunkter
syntes Kungl. Maj:ts befallningshafvande väl värda att beakta vid en revision af den
ifrågavarande lagstiftningen.

Upsala fabriks- och handtverksförening: — — — Föreningen anser, att
revision af lagen om skydd mot yrkesfara är behöflig men bör begränsas till ändring
eller förtydligande af de delar i lagen, som befinnas mindre lämpliga eller
ofullständiga.

Föreningen vill sålunda tillstyrka, att i lagen införes stadgande därom, att
vid fabrikers anläggande samt vid deras om- och tillbyggnad yrkesinspektörens råd
och upplysningar med afseende å nödvändiga skyddsanordningars anbringande m. m.
inhämtas i god tid, och helst innan byggnadsarbetet tager sin början, på det att
obehag och kostnader för fabriksidkaren genom ytterligare föreskrifter från inspektörens
sida rörande ändringar i skyddsanordningarne må kunna undvikas, till dess
förändring i fabriksverksamheten sker, eller till dess ny-, om- eller tillbyggnad
skall äga rum.

Det gjorda förslaget, att i lag skulle stadgas förbud mot försäljning inom
landet af maskiner, som sakna erforderliga skyddsanordningar, anser föreningen sig
böra afstyrka, då ju redan i fabriksidkarens ägo kan finnas användbara och för
den nya maskinen fullt dugliga skyddsanordningar, och det således skulle förorsaka
fabriksägaren alldeles onödiga utgifter att anskaffa en ny sådan. Och då en
skyddsanordning i alla händelser skall af yrkesinspektören besiktigas, torde någon
ny föreskrift om denna sak ej erfordras, utan maskiner få köpas och säljas såväl
utan som i förening med skyddsanordning.

Förslaget om införande i lagen af föreskrifter, som skulle förhindra förekomsten
i handeln af utdömda ångpannor, och att sådana ånyo blifva föremål
för begagnande, vill föreningen tillstyrka samt föreslå införandet af en föreskrift
för såväl säljare som köpare af dylika ångpannor att om det gjorda köpet underrätta
yrkesinspektören före den inköpta ångpannans användning.

Införande i lag af föreskrifter för industriidkare att vid sina industriella anläggningar
innehafva och förvara fortlöpande diarier, i hvilka yrkesinspektörerna
skulle i korthet anteckna de meddelanden, till hvilka de kunde finna anledning,
vill föreningen tillstyrka.

Uti förslaget om förbud mot kvinnliga arbetares användning vid skötandet
af maskiner vill föreningen instämma, därest förbudet ej utsträckes till mindre
specialmaskiner utan endast afser ångpannor, motorer eller andra kraftkällor.

K. B. i
Upsala län.

Upsala fabriks-
och
handtverksförening.

3°

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Upsala
fabriks• och
handtverksförening.

(Forts.)

Införande i lag af föreskrifter om desinfektion af lump före dess bearbetning
å verkstäderna, hvilket varit föreslaget, anser föreningen kunna medföra nytta
för såväl arbetarne som för allmänheten.

Den föreslagna åtgärden, att yrkesinspektörerna måtte gifvas befogenhet att
meddela föreläggande för yrkesidkarne att vid äfventyr af straffpåföljd iakttaga gifna
föreskrifter, synes föreningen möta alltför stora betänkligheter. Dessutom tror föreningen,
att yrkesinspektörerna redan nu med i lag gifna bestämmelser kunna gifva
tillräckligt eftertryck åt sina föreskrifter.

Af Riksdagens skrifvelse framgår, att bestämmelserna angående omfånget för
lagens tillämpning i vissa hänseenden äro ganska sväfvande, men hoppas föreningen,
att ändring i detta afseende må ske vid den föreslagna revisionen.

Frågan om bestämmande af en gräns mellan fabriks- och handtverksdrift har
före dess handläggning vid föreningens sammanträde varit under förberedande behandling
såväl inom en särskild kommitté som inom föreningens styrelse. Vid frågans
behandling har till utgångspunkt tagits såväl den tillverkade varans mängd
och beskaffenhet, som arbetsmaskinernas drifkraft och arbetarepersonalens storlek.
Uttalanden hafva gjorts, att en industriell anläggning, där specialtillverkning af
vissa föremål i större mängd förekomme, skulle vara att anse som fabrik, men att
om föremålen hvar för sig utfördes och hufvudsakligast efter beställning, det vore
handtverk-, att sådan anläggning, där arbetet hufvudsakligast utfördes med maskiner,
vore att anse såsom fabrik, men att om arbetet hufvudsakligast utfördes för hand,
och ej större drifkraft för nödiga hjälpmaskiners drift användes än högst 4 effektiva
hästkrafter, detsamma skulle anses vara handtverk.

Föreningen beslöt att afgifva följande svar på frågan: Industriell anläggning
må anses drifvas såsom handtverk, då arbetet utföres uteslutande med handkraft,
eller då massfabrikation icke förekommer, och använd maskinkraft ej öfverstiger
4 effektiva hästkrafter. I öfriga fall må den industriella anläggningen anses
såsom fabrik.

K. B. i Söder- Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län:---En revi maniands

lan. $jon ap je ■ Riksdagens skrifvelse och här ofvan särskildt angifna två lagarne torde,
enligt hvad erfarenheten visat, vara behöflig samt böra utsträckas till att omfatta
jämväl den öfriga, med dessa författningar i nära samband stående lagstiftningen,
som hufvudsakligen utgöres af kungl. förordningen om minderårigas användande i
arbete vid fabrik, handtverk eller annan handtering den 18 november 1881, kungl.
kungörelsen angående hvad till beredande af kännedom om olycksfall i arbete iakttagas
bör den 24 januari 1896, kungl. kungörelsen angående förändrad lydelse
af 1 § i sistnämnda nådiga kungörelse den 11 oktober 1901 samt lagen angående
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901, sistnämnda
lag dock endast hvad angår bestämmelserna i 12 § rörande anmälan om

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 31

vissa slag af dylika olycksfall. Men den utredning, som för en sådan revision
erfordras, torde ej kunna anskaffas, ej heller förslag till lagändringar härvidlag utarbetas
af statens ämbetsmyndigheter utan medverkan af med industriens mångskiftande
förhållanden förtrogne män äfvensom af tekniskt och medicinskt bildade,
enskilda personer.

I frågans nuvarande skick, innan närmare utredning och förslag till lagändringar
härvidlag föreligga, får Kungl. Maj:ts befallningshafvande till en början i
likhet med Riksdagen uttala önskvärdheten af att i lagstiftningen uppdrages en så
bestämd gräns som möjligt mellan fabriksmässig drift och handtverksmässig näring.
Visserligen torde för alla fall tillämpliga och osvikliga regler för bestämmande af skillnaden
mellan fabrik och handtverk ej kunna uppställas, men gränsen bör dock åtminstone
kunna utmärkas mycket tydligare, än som är fallet i nu gällande lagstiftning,
där denna gräns angifves olika i skilda författningar. De grunder, som för ett sådant
särskiljande föreslagits vid yrkesinspektörernas sammanträde den 3 december 1902,
synas Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej vara fullt lämpliga. Enligt nämnda förslag
skulle till fabriksdrift hänföras:

»hvarje yrkesrörelse, idkad såsom näring och drifven med motor eller kreatursvandring,
oberoende af antalet arbetare, som i rörelsen sysselsättas utom sina respektive
bostäder;

hvarje yrkesrörelse, idkad såsom näring och där sådan ångpanna brukas, att
ånga däri alstras till ett tryck, som med mera än en half kilogram per kvadratcentimeter
öfverstiger atmosfärens, oberoende af antalet arbetare, som i rörelsen
sysselsättas utom sina respektive bostäder; samt

hvarje annan yrkesrörelse, idkad såsom näring och där på samma arbetsplats
antingen under bar himmel eller inom för ifrågavarande yrke afsedda arbetslokaler
minst tio arbetare under någon tid af året samtidigt sysselsättas.»

Men med tillämpning af de sålunda föreslagna grunderna skulle till fabriksdrift
hänföras en del näringsrörelser, som enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
uppfattning snarare borde betraktas såsom handtverk, t. ex. en syateljé, där tio
sömmerskor arbeta, men motor ej användes, ett obetydligt tegelbruk med kreatursvandring
men blott fem arbetare, en snickerirörelse, som sysselsätter tre arbetare, men
där en elektrisk motor om en eller annan hästkraft användes för drifvande af någon
liten såg, hyfvel- eller annan hjälpmaskin. Det torde vara i det allmännas intresse
onödigt och för näringsidkarne själfve allt för betungande att underkasta dylika mindre
yrkesrörelser den skarpa kontroll och de många besvärande ordningsföreskrifter, som
äro eller blifva stadgade i fråga om fabriker. Äfven skulle i sådant fall området
för yrkesinspektörernas verksamhet blifva så omfattande, att det med allt skäl kunde
befaras, att yrkesinspektionen ej skulle förmå att fullgöra sina tjänsteplikter, hvilka
redan under nuvarande förhållanden äro svåra att medhinna.

Det synes Kungl. Maj:ts befallningshafvande, dels att blotta användningen af

K. B. i Söder manlands

län

(Forts.)

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

K. B. i Söder tunnlands

län.

(Forts.)

motor ej i och för sig och utan hänsyn till antalet i rörelsen sysselsatte arbetare
är tillräcklig anledning att hänföra en yrkesrörelse till fabrik, dels ock att i fråga
om yrkesrörelse utan motor bör såsom villkor för rörelsens hänförande till fabrik
fordras ett något större minimiantal arbetare än det af yrkesinspektörerna föreslagna
antalet tio. Enligt dylika af Kungl. Maj:ts befallningshafvande ifrågasatta grunder
skulle, förutom de slag af yrkesrörelser, som i författningarna blefve särskildt
uppräknade, hänföras till fabriksdrift yrkesrörelse, som drifves med motor och sysselsätter,
exempelvis, minst sex arbetare, äfvensom yrkesrörelse utan motor men med
ett minimiantal arbetare af, exempelvis, tolf stycken, hvaremot yrkesrörelse, som icke
uppfyllde någotdera af nu angifna villkor, skulle anses såsom handtverksmässig
näring. Möjligen borde ock hänsyn tagas till den använda motorns styrka.

Kungl. förordningen angående minderårigas användande i arbete vid fabrik,
handtverk eller annan handtering den 18 november 18 81 kvarstår till hela sin
lydelse oförändrad, ehuru den genom lagen angående minderårigas och kvinnors
användande till arbete i industriellt yrke den 17 oktober i poo upphäfts, utom i
hvad förordningen afser minderårigs användande i sådant handtverk eller annan
handtering, som icke idkas i så stor omfattning eller under sådana förhållanden
i öfrigt, att handtverket eller handteringen skäligen må anses för fabrik. Detta
förhållande ger naturligtvis lätt anledning till misstag såväl från näringsidkaressida
som äfven af hälsovårds- och kommunalnämnderna, Indika det fortfarande
åligger att öfvervaka efterlefnaden af förstnämnda förordning, såvidt densamma
ännu är gällande. Redan häri torde ligga skäl nog för en fullständig omarbetning
af 1881 års förordning till en författning för handtverksnäringarnc,
nämligen angående tillsyn öfver dessa slag af yrkesrörelse och om minderårigas användande
till arbete i sådan näring. Den i 14 § af 1881 års förordning stadgade
skyldigheten för hälsovårds- eller kommunalnämnd att till Kungl. Maj:ts befallningshafvande
insända anteckningar öfver sina iakttagelser vid besök å arbetsställen inom
kommunen hade betydelse, så länge nämnderna utöfvade inspektion äfven öfver fabriker,
men synes numera böra upphöra. För öfrigt torde det möjligen i den ifrågasatta
författningen om kontroll öfver handtverksnäringarne uttryckligen böra åläggas
polismyndigheterna, som i många fall torde därtill vara lämpligare än kommunalnämnderna,
att hålla tillsyn öfver densammas efterlefnad.

För minderårigas användande i fabriks- och handtverksrörelse synes Kungl.
Majits befallningshafvande böra i vissa afseenden uppställas mindre stränga villkor
och inskränkningar än i nu därom gällande lagbestämmelser, hvilka gifvit anledning
till svåra olägenheter. Som arbetstiden för de minderåriga, hvilka åtminstone
i den större industrien mest användas till hjälparbeten åt de vuxna arbetarne, är
inskränkt till betydligt färre timmar än de vuxnes hela arbetstid, äro arbetsgivare
i många fall ej hågade att antaga minderåriga i sitt arbete. På detta sätt blifva
de minderåriga, som redan slutat sin skolgång, stundom så godt som tvingade att
gå sysslolösa under just de år, som äro lämpligaste tiden för inlärande af ett yrke.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Industrien lider häraf, de ungas föräldrar gå miste om det bidrag, som barnen
af sin arbetslön skulle kunna lämna till familjens uppehälle, och, hvad som är det
mest vådliga, de unga vänjas under uppväxttiden vid ett lättjefullt lif, som mången
gång leder till sedliga förvillelser och brottsliga handlingar. Nu räknas i hithörande
författningar såsom minderårig den, som är under aderton år, men denna åldersgräns
synes utan våda kunna nedflyttas ett år, så att äfven de, som fyllt sjutton
men ej aderton år, härvidlag finge anses såsom vuxne, detta så mycket hellre som
i allt fall arbetstiden för de vuxne i fabriker och handtverk visar afgjord tendens
att förkortas. Minderårig, hvilken ej fyllt tretton år, får, utom i vissa angifna
undantagsfall, för närvarande ej användas till arbete i industriellt yrke (fabrik) mera
än sex timmar om dagen. Till följd af denna bestämmelse torde i allmänhet till
arbete inom fabriksnäringar användas ganska få minderåriga, som ej uppnått tretton
års ålder. Vid sådant förhållande samt då så unga personer merendels äro i behof af
fortsatt skolgång och lätt utsatta för öfveransträngning, vore det, enligt Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes mening, lämpligast'' att förbjuda användande af minderåriga under
tretton år till arbete i fabrik. Också kan det ifrågasättas, huruvida ej den nu medgift
arbetstiden af tio timmar om dygnet för trettonåringar är väl hög.

Enligt lagen af den 17 oktober 1900 skall yrkesidkare, som till arbete i
industriellt yrke (fabrik) använder minderårig, göra anmälan därom hos Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, som har att efter tagen kännedom om denna anmälan öfversända
densamma till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare. På enahanda
sätt skall anmälan ske af yrkesidkare, då han ej vidare i sin rörelse använder minderårig.
Det blefve utan tvifvel förenadt med mindre omgång och besvär, om dylika
anmälningar af yrkesidkarne sändes direkt till vederbörande yrkesinspektör eller
bergmästare, samt dessa, i och för den årliga läkarebesiktning, hvarom Kungl. Maj:ts
befallningshafvande enligt 11 § af samma lag skall förordna, en gång om året
sände Kungl. Maj:ts befallningshafvande förteckning å de arbetsställen inom länet,
där minderåriga då användes till arbete i industriellt yrke (fabrik).

De dubbla och ganska invecklade bestämmelserna om skyldighet att anmäla
vissa olycksfall i arbetet synas äfven kunna och böra förenklas samt, särskild! i
fråga om tiden för anmälningsskyldighetens fullgörande, bringas till större inbördes
öfverensstämmelse. Sådana anmälningar, som afses i kungl. kungörelsen den 24
januari 1896, synas från kronolänsmännen lika väl som nu sker från magistraterna
kunna direkt öfversändas till yrkesinspektörerna och ej såsom för närvarande är
stadgadt behöfva taga omvägen genom länsstyrelserna. Polismyndigheterna synas
•ock böra åläggas att till Riksförsäkringsanstalten insända afskrift af de protokoll,
som förts vid förhör angående sådana olycksfall, som afses i 12 § af lagen den
5 Juli 1901, och som drabbat i nämnda anstalt försäkrade arbetare.

I riksdagsskrifvelsen ifrågasättes ett stadgande om skyldighet för yrkesidkare
att vid fabrikers anläggande eller om- och tillbyggande i god tid, och helst innan

K. B. i Söder manlands

län

(Forts.)

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

K. B. i Söder -

manlands län.

(Forts.)

byggnadsarbetet börjas, inhämta yrkesinspektörs råd och anvisningar med afseende å
nödiga skyddsanordningars vidtagande m. m. En dylik tvångsbestämmelse synes
Kungl. Maj:ts befallningshafvande olämplig och för de allra flesta fall äfven obehöflig.
Af densamma skulle vållas tidsutdräkt för industriidkarne och mången gång onödigt
arbete för yrkesinspektörerna. I de fall, där en industriidkare vid fabriksbyggnaders
uppförande eller förändrande anser sig på förhand behöfva råd och upplysningar af
vederbörande yrkesinspektör, lär denne ej underlåta att, så snart hans tid det medgifver,
efterkomma därom framställd begäran.

Till förebyggande af att vid ombyte af ägare till industriell anläggning den
nye ägaren kunde komma att sakna kännedom om förelägganden och andra meddelanden,
som tidigare ägare mottagit från yrkesinspektör, har i riksdagsskrifvelsen
blifvit ifrågasatt, att vid hvarje fabrik borde finnas ett diarium, hvari yrkesinspektören
skulle i korthet anteckna de meddelanden, till hvilka han funne anledning.
Mot detta förslag synes dock kunna anmärkas, att det skulle för yrkesinspektörerna
i de flesta fall medföra onödigt besvär, och att äfven utan dylika anteckningar
hvarje fabriksägare kan hos yrkesinspektören erhålla upplysning om de anvisningar,
som denne lämnat tidigare ägare af fabriken. Förslaget att gifva yrkesinspektörerna
befogenhet att meddela tredskande yrkesidkare förelägganden vid äfventyr af böter
kan visserligen förefalla ganska praktiskt. Men som yrkesinspektörernas verksamhet
afsetts att vara endast inspekterande och rådgifvande, samt det för svensk rättsuppfattning
torde vara främmande att tillerkänna en inspekterande myndighet, som
är närmast likställd med åklagare eller angifvare, någon slags domsrätt i fråga om
vid inspektionen anmärkta förhållanden, anser sig Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
likhet med Riksdagen ej kunna understödja den härom väckta framställningen.

Förslagen om förbud mot försäljning inom landet af maskiner utan erforderliga
skyddsanordningar, om desinfektion af lump och om förhindrande att ångpannor,
som blifvit utdömda såsom underhaltiga, ånyo komma till begagnande
synas Kungl. Maj:ts befallningshafvande mycket beaktansvärda.

Däremot torde förslaget att till minskande af de faror, som föranledas af
transmissioner och maskiner, påbjuda en särskild normaldräkt för vissa arbetare
under arbetsutöfning innebära, såsom i riksdagsskrifvelsen framhålles, ett allt för
långt drifvet statsförmynderskap. En dylik tvångsbestämmelse skulle säkerligen mötas
med stor ovilja af arbetarne själfva, och det eftersträfvansvärda målet, att arbetares
klädedräkt bättre än hittills afpassas efter yrkets faror, synes lämpligast böra sökas
och så småningom kunna vinnas på frivillighetens väg. Det ifrågasatta förbudet
mot kvinnliga arbetares användande till att sköta ångpanna eller motor eller att
rengöra eller smörja i gång varande maskin eller kraftledning skulle medföra kostnader
och olägenheter i de mindre industrier, t. ex. smärre mejerier, där endast
kvinnlig arbetskraft för närvarande användes. För den skull och då kvinnor ej
torde kunna anses sakna nödiga förutsättningar för att nöjaktigt sköta åtminstone

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

vissa slags motorer och maskiner, synes möjlighet till undantag från det i sistnämnda
hänseende föreslagna förbudet böra medgifvas.

Eskilstuna fabriksförening: — — — Kändt är, att ifrågavarande lagar, Eskilstuna fasåsom
de otta tolkas, visat sig hafva betänkliga brister och förorsaka kostnader och briksförening.
besvär för industrien utan att, som med dem afsedt var, bereda nöjaktigt skydd
mot yrkesfara.

Att de af yrkesinspektionen påbjudna säkerhetsåtgärder ej alltid skulle blifvit
af yrkesidkare utförda och af arbetarne använda har nog, oafsedt den tredska,
som yrkesinspektionen påstår vara förhanden, sin grund däruti, att de påbjudna
åtgärderna varit sådana, att de, använda i praktiken, försvårat, fördyrat och omöjliggjort
arbetet.

Då ej begäras kan, att yrkesinspektionen inom sig skall besitta all den
erfarenhet och kunskap, som med hänsyn till såväl arbetares som ock arbetsgifvares
intressen erfordras för ett rätt bedömande af alla de inom industrien
förekommande fall, hvilka kunna påkalla säkerhetsåtgärder för undvikande af yrkesfara,
synes det oss vara af nöden och äfven billigt, att med de industriella förhållandena
fullt förtrogna män bereddes tillfälle deltaga uti den granskning af ofvannämnda
lagar och författningar samt vid upprättande af de förslag till dessas förbättring,
som af Riksdagen begäras. Att utöfver de stränga bestämmelser, nu gällande
byggnadsstadga och hälsovårdsstadga innehålla, ytterligare ålägga industriidkare
att vid nybyggnad eller ombyggnad af sina verkstäder underställa sina byggnadsritningar
yrkesinspektionens godkännande, kunna vi ej finna tillrådligt och äfven i
så måtto skadligt, som ett dylikt underställande förvisso skulle ådraga den byggande
en oberäknelig tidsutdräkt.

Då vi hafva den uppfattningen, att yrkesinspektionen, åtminstone vid dess
inrättande, afsågs böra vara en rådgifvande, ej en dömande myndighet annat än
vid de fall, då uppenbar tredska sådant påkallade, kunna vi icke i likhet med hvad
Riksdagen i sin skrifvelse uttalat, finna det tillbörligt tillägga yrkesinspektionen lagstadgad
rätt att gifva ålägganden vid äfventyr af straffpåföljd.

Likaså finna vi förslaget om lagstadgad normaldräkt för vissa arbetare icke
böra tillstyrkas, då det väl är mera ägnadt att förverkligas genom inspektionens
rådgifvande befogenhet.

Af större vikt synes det oss däremot vara att undersöka, huruvida lagen om
minderårigas användning i arbete inom industrien med dess nu gällande bestämmelser,
som hindra inlärande af yrke vid tidig ålder, medför sådana fördelar, att
de uppväga de allmänt kända och lika allmänt beklagade olägenheter och skador,
som de vålla de minderåriga under de år, dessa tvingas till sysslolöshet.

Hvad åter beträffar gränsen .mellan fabrik och handtverk, så är nog denna svår
att exakt bestämma. Praktiskt sedt tro vi dock denna vara nöjaktigt funnen, om man

REVISION AF YRKESFÄRELAGEN M. M.

K. B. i Östergötlands
län.

med fabrik afser den industri, där motor eller djurvandring är använd, och med
handtverk åter den industri, som uteslutande drifves med mänsklig muskelkraft.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län:---Till en

början tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande erinra därom, att uraktlåtenheten
att begagna sig af tillåtelsen att inkomma med yttranden synes utvisa,
att intresset för ändringar af ifrågavarande lagar och författningar icke är synnerligen
stort inom länet, hvilket förhållande jämväl i sin mån bekräftas däraf, att
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes ingripande mycket sällan erfordrats.

Detta hindrar emellertid icke, att de af Riksdagen framställda anmärkningar
äga ett ganska stort berättigande; och instämmer Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
helt och hållet uti önskvärdheten af att vederbörande yrkesinspektörers
råd och upplysningar med afseende å nödiga skyddsanordningars anbringande m. in.
vid fabrikers anläggning samt om- och tillbyggnad inhämtas i god tid, och helst
innan byggnadsarbetet tager sin början.

Likaledes synes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande lämpligt, att
förbud meddelas mot försäljning inom landet af maskiner utan erforderliga skyddsanordningar,
samt att ångpannor, hvilka blifvit utdömda såsom underhaltiga, icke
må begagnas.

Äfven torde skäl vara för handen, att vid industriella verkstäder föres diarium,
där yrkesinspektörerna i korthet kunde anteckna de meddelanden, till hvilka de ansåge
sig äga anledning. Dessa diarier torde böra finnas vid arbetsplatsen samt utgöra
offentliga handlingar, tillgängliga jämväl för arbetarne, så att dessa på så sätt vinna
personlig visshet om de skyddsåtgärder till deras bästa, som af yrkesinspektören
föreslagits.

I fråga om antagandet af normalarbetsdräkt för kvinnor samt förbud för
dem att sköta ångpanna eller motor eller att rengöra eller smörja i gång varande
maskin, hyser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande samma uppfattning som
Riksdagen.

Desinfektion af lump synes ur sanitär synpunkt behöflig samt böra utgöra
föremål för särskilda bestämmelser.

Däremot torde någon utsträckning af yrkesinspektörs befogenhet att utöfver
bestämmelserna i § 8 af lagen angående skydd mot yrkesfara bestämma straffpåföljd
icke vara af behofvet påkallad, då Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i regel
har utväg till ett om icke hastigare likväl mera effektivt ingripande än yrkesinspektören.

Synnerligen önskvärdt synes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vara,
att gränsen mellan fabrik och handtverk blir klart bestämd, så att nu rådande
villrådighet därom undanrödjes. Antalet arbetare samt användandet af motorer
torde därvidlag kunna utgöra lämpliga utgångspunkter.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

En synnerligen viktig fråga, som äfven torde höra utgöra föremål för nya
bestämmelser, är arbetstiden för minderåriga, som i vissa fall torde kunna utsträckas
något utan men för deras hälsa. Särskilt bör detta kunna äga rum i afseende
å vissa slags arbeten vid glasbruk och tegelbruk. — — —

Dessutom öfverlämnade Kungl. Maj:ts befallningshafvande ett af förste provinsialläkaren
i länet F. Bissmark till vederbörande yrkesinspektör ställdt utlåtande
(se sid. 145), hvilket enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åsikt mnehölle flere
beaktansvärda uttalanden rörande minderårigas besiktning och användande i fabrik.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län: — — — Ifrågavarande
lagstiftning synes till sin natur vara sådan, att den med afseende å näringslifvets
utveckling och hastiga växling behöfver oftare än andra lagar undergå
förändring, och då det sedan åtskilliga år tillbaka varit ett kändt och ofta uttaladt
behof af förändringar i vissa delar af denna lagstiftning, finner sig Kungl. Maj:ts
befallningshafvande böra tillstyrka den af Riksdagen föreslagna omarbetningen af
densamma.

Beträffande de i riksdagsskrifveisen särskildt omnämnda ändringsförslag, får Kungl.
Maj:ts befallningshafvande först och främst framhålla önskvärdheten af, att gränsen
mellan fabrik och handtverk noggrant fastslås. Att nuvarande sväfvande bestämmelser
i detta hänseende mycket försvårat tillämpningen såväl af lagen om
yrkesfara som af kungl. förordningen den 18 november 1881 angående minderårigas
användande i handtverk m. m. och af lagen rörande minderårigas användande i industriellt
yrke kan Kungl. Maj:ts befallningshafvande vitsorda, och den med innevarande
år började tillämpningen af lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada af olycksfall i arbete gör saknaden af en skarp skillnad mellan fabriksoch
handtverksrörelse ännu kännbarare.

Lika med Tekniska föreningen i Jönköping håller Kungl. Maj:ts befallningshafvande
före, att denna gräns lämpligen kan bestämmas i enlighet med yrkesinspektörernas
vid sammanträde inför Kommerskollegium den 3 december 1902 enhälligt
afgifna förslag i ämnet, enligt hvilket till industriellt yrke borde hänföras:

1:0) hvarje yrkesrörelse, idkad såsom näring och drifven med motor eller
kreatursvandring, oberoende af antalet arbetare, som i rörelsen sysselsättas utom
sina respektive bostäder;

2:0) hvarje yrkesrörelse, idkad såsom näring, där sådan ångpanna brukas,
att ånga däri alstras till ett tryck, som med mera än ett hälft kilogram pr
kvcm. öfverstiger atmosfärens, oberoende af antalet arbetare, som i rörelsen sysselsättas
utom sina respektive bostäder; samt

3:0) hvarje annan yrkesrörelse, idkad såsom näring, där på samma arbetsplats,
antingen under bar himmel eller inom för ifrågavarande yrke afsedda arbetslokaler,
minst tio (ro) arbetare under någon tid af året samtidigt sysselsättas.

K. B. 1 Öster

götlands län

(Forts.)

K. B. i Jön
köpings län.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

K. B. i Jön köpings

län.

(Forts.)

Beträffande den i riksdagsskrifvelsen framhållna önskvärdheten af att vid
fabrikers anläggande samt om- och tillbyggnad yrkesinspektörernas råd och upplysningar
med afseende å nödiga skyddsanordningar skulle inhämtas, anser Kungl.
Maj:ts befallningshafvande väl, att en bestämmelse i sådant afseende skulle verka i
flera hänseenden fördelaktigt, men med hänsyn till å ena sidan det alltför stora
arbete, detta skulle förorsaka yrkesinspektionen med dess ringa arbetskrafter, samt
å andra sidan att ett dylikt stadgande lätteligen kunde medföra tidsutdräkt och
däraf följande ekonomisk förlust för yrkesidkarne, synas dessa ännu så länge
icke böra genom lag åläggas någon förpliktelse i detta hänseende: Däremot
torde ett cirkulär af yrkesinspektionen angående beskaffenheten äf fabriksbyggnader
böra finnas att hos vederbörande yrkesinspektör tillgå för hvarje yrkesidkare, som
är betänkt på att anlägga eller om- och tillbygga fabrik, för att af honom i tilllämpliga
delar användas vid byggnadsföretagets utförande.

Hvad angår frågan om förbud mot försäljning inom landet af maskiner utan
erforderliga skyddsanordningar, anser Kungl. Maj:ts befallningshafvande sådant förbud
ej böra meddelas, då dels i 2 § af lagen angående skydd mot yrkesfara redan
föreskrifvits, att maskin, som medför fara för arbetarne, skall vara försedd med
nödiga skyddsanordningar, dels det bör stå fabriksidkare!! fritt att skaffa sig dessa
anordningar, där han billigast och bekvämast kan erhålla dem, samt dels det kan
hända, att den, som önskar köpa en ny maskin, förut innehar en fortfarande användbar
skyddsanordning från någon äldre maskin af samma slag. Det torde dessutom
snart blifva vanligt, att maskinfabrikanterna i sitt eget intresse vid tillverkningen
af maskiner förse dem med behöfliga skyddsanordningar.

Vidare har inom Riksdagen framhållits behofvet af föreskrifter till förhindrande
af missbruk i det afseende, att ångpannor, som blifvit utdömda såsom underhaltiga,
stundom förekomma i handeln och ånyo blifva föremål för begagnande. I detta
afseende delar Kungl. Maj:ts befallningshafvande Tekniska föreningens i Jönköping
åsikt, att lagbestämmelse bör utfärdas därom att ångpanna eller kokapparat, som
af sakkunnig person blifvit utdömd, ej må vidare begagnas.

I samband härmed synes jämväl böra i lag stadgas, att ångpanna ej må
tagas i bruk för industriellt ändamål, innan den af sakkunnig person efter verkställd
besiktning förklarats kunna utan fara användas.

Det inom Riksdagen väckta förslaget om skyldighet för industriidkare att
bevara yrkesinspektörens meddelanden eller upplägga diarium, där yrkesinspektören
kunde anteckna sina meddelanden, synes Kungl. Majits befallningshafvande icke
vara lämpligt. I förra fallet uppstode nämligen ofta onödigt besvär för industriidkare^
och i senare fallet skulle stadgandet blifva både onödigt tyngande för yrkesidkaren och
hinderligt för yrkesinspektören, hvilken vanligen torde utarbeta sina meddelanden först
efter sin hemkomst från besöket i fabriken. Tillräckligt torde vara, om lagen bestämde,
att vid ombyte af ägare till industriell anläggning den nye ägaren skulle hafva

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

skyldighet att hos yrkesinspektören inhämta kännedom om dennes senaste meddelande
till den förre ägaren.

I likhet med Riksdagen anser Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att i lag
ej bör stadgas någon normaldräkt för vissa arbetare, utan att ett sådant mål bör
vinnas på frivillighetens väg.

Ej heller synes förbud böra utfärdas mot användande af kvinnliga arbetare till
att sköta ångpanna eller motor eller att rengöra eller smörja i gång varande maskin.
I detta afseende åberopar Kungl. Maj:ts befallningshafvande, hvad Tekniska
föreningen i Jönköping i dess bilagda yttrande anfört.

Till minskande af de olycksfall, som föranledas af transmissioner och maskiner,
har Tekniska föreningen i Jönköping i dess härvid fogade yttrande föreslagit, att i
lag skulle stadgas ett med straffpåföljd förenadt förbud för arbetare att borttaga
af yrkesinspektör påbjudna skyddsanordningar. Ett sådant förbud synes hafva
mycket göda skäl för sig. Arbetarne anse nämligen ofta, att dessa skyddsanordningar
äro hinderliga för snabbheten i ackordsarbetes utförande och sålunda minska
•deras arbetsförtjänst, hvarför hos dem ofta visar sig benägenhet att aflägsna skyddsanordningarne.
Inträffar så olycksfall, under det att skyddsanordning är borttagen,
kan det ofta vara svårt att bevisa, att just den vid olycksfallet skadade
arbetaren borttagit skyddsanordningen, och arbetsgifvaren får då betala ersättning
enligt lagen den 5 juli 1901.

Då desinfektionstvånget för importerad lump blifvit upphäfdt genom kungl.
kungörelsen den 3 november 1899, synes det vara svårt att påbjuda d)dikt tvång
för den inhemska lumpen, ehuru denna vid de ofta mindre väl skötta shoddyoch
vaddfabrikerna otvifvelaktigt kan medföra olägenheter i sanitärt hänseende.
Föreskrift om desinfektion af lump torde äfven komma att verka hämmande på
den betydande svenska pappersindustrien. Möjligen kunna emellertid andra bestämmelser
till kontroll öfver lumphandeln i riket införas, men för att framställa
förslag i sådant afseende tilltror sig icke Kungl. Maj:ts befallningshafvande äga
tillräcklig sakkunskap.

Tanken att bekläda yrkesinspektörerna med befogenhet att meddela vitesförelägganden
synes Kungl. Maj:ts befallningshafvande i likhet med Riksdagen möta
.alltför stora betänkligheter. Det öfverklagade missförhållandet, att tillämpningen
af lagens bestämmelser ofta försvåras och fördröjes genom yrkesidkares tredska,
torde bäst undanrödjas genom att större tydlighet gifves åt lagens nu ofta ganska
sväfvande bestämmelser, så att Kungl. Maj:ts belallningshafvande på anmälan af
yrkesinspektören kan ingripa kraftigare än hittills. Den erfarenhet, som vunnits
under de tretton år, hvilka förflutit, sedan lagen om skydd mot yrkesfara trädde
i kraft, synes kunna medgifva sådant förtydligande af lagens bestämmelser.

Vid en revision af lagen angående skydd mot yrkesfara anser Kungl. Maj:ts
befallningshafvande det vara synnerligen angeläget — för så vidt icke en särskild

K. B. i Jön köpings

län

(Forts.)

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

K. B. i Jön köpings

län.

(Forts.)

Tekniska
föreningen i
Jönköping.

ångpannelag inom den närmaste tiden kommer att utfärdas —- att i lagen angående
skydd mot yrkesfara föreskrifter införas om tillsyn å ångpannor, vare sig
dessa äro afsedda för industriellt yrke eller icke.

Då lagen den 17 oktober 1900 angående minderårigas och kvinnors användande
till arbete i industriellt yrke är så ny, att någon större erfarenhet om
verkningarne af densamma icke vunnits, torde den nu ej böra blifva föremål för
någon egentlig omarbetning utan hufvudsakligen endast böra undergå sådan förändring,
som kan blifva en nödvändig följd af revisionen af lagen angående skydd
mot yrkesfara.

Slutligen anser sig Kungl. Maj:ts befallningshafvande, med hänsyn till den
mängd viktiga uppdrag, som läggas på yrkesinspektörema, böra framhålla önskvärdheten
af att deras antal ökas och distrikten för dem blifva mindre.

Tekniska föreningen i Jönköping: — — — Från såväl Kommerskollegium
som från yrkesinspektörema har framhållits önskvärdheten af att vid fabrikers
anläggande samt om- och tillbyggnad yrkesinspektörernas råd och upplysningar
med afseende å nödiga skyddsanordningars anbringande inhämtades, innan byggnadsarbetet
tager sin början, och delar föreningen vederbörandes åsikt så till vida,
att det för mången fabriksidkare, som ej är med gällande förordningar förtrogen,
kunde vara af värde att i god tid inhämta yrkesinspektörens råd och godkännande,
och anser föreningen därför önskvärdt få i lag stadgadt, att yrkesinspektör är
skyldig att vid nybyggnad af fabrik kostnadsfritt tillhandagå fabriksidkare med begärda
upplysningar angående skyddsanordningars anbringande. Däremot kan ej;
föreningen finna lämpligt i lag stadga, att yrkesidkare skall vara skyldig att hos
yrkesinspektör inhämta sådana upplysningar före byggnadsarbetets början, då för
stora flertalet yrkesidkare gällande förordningar torde vara bekanta; dessutom anser
föreningen, med tanke på den i våra ämbetsverk allt för ofta rådande långsamma
expeditionen, att ett sådant stadgande endast skulle gifva anledning till tidsutdräkt
och därmed följande ekonomiska förluster.

Beträffande det af yrkesinspektörema förordade förbudet mot försäljning inom
landet af maskiner utan skyddsanordningar, anser föreningen ett sådant stadgande
obehöfligt, då användandet af sådan maskin i lag redan är förbjudet.

Dessutom anser föreningen att det ofta, i synnerhet i fråga om importerade
maskiner, kan vara till yrkesidkarens fördel att köpa maskinerna utan skyddsanordningar
och sedan själf anbringa sådana. För öfrigt kan man väl ej gärna begära,
att den utländska tillverkaren skall vara förtrogen med alla i vårt land gällande
föreskrifter angående skyddsanordningar, i all synnerhet som dessa väl torde
vara olika i olika distrikt, beroende på yrkesinspektörernas olika smak och erfarenhet.

Att ångpanna eller kokapparat, som af sakkunnig person blifvit utdömd,

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

efter ombyte af ägare åter tages i bruk, anser föreningen genom stadgade föreskrifter
böra förhindras.

Att med tanke på ett och annat ombyte af ägare till industriell anläggning
till en eventuell köpares skydd ålägga landets alla industriidkare att bevara vissa
handlingar eller att föra diarier angående af yrkesinspektör lämnade föreskrifter och
meddelanden, anser föreningen vara en för industriidkarne onödig pålaga. Bättre
anser föreningen då vara att få i lag stadgadt, att den nya ägaren är skyldig att
hos yrkesinspektören taga reda på dennes sista åläggande för den förre ägaren.

Att för vissa yrken i lag stadga en normaldräkt anser föreningen, i likhet
med Riksdagen, vara ett väl långt drifvet statsförmynderskap. Ej heller anser
föreningen afseende böra fästas vid det från en yrkesinspektör framkomna förslaget,
att förbud måtte utfärdas mot kvinnliga arbetares användande till att sköta ångpanna
eller motor eller rengöra eller smörja i gång varande maskiner. Föreningen
vill såsom exempel hänvisa till alla små mejerier på landet. Huru många af dessa
skulle väl tåla vid att för det lilla verkets skötsel förutom mejerska äfven hålla
en maskinist eller eldare för den lilla ångpannans skötsel eller för smörjning af
en enda axel. Såsom ett annat exempel på förbudets orimlighet må nämnas alla större
syfabriker, där kanske hvarje symaskin drifves af en elektrisk motor, hvilken icke
— således ej heller symaskinen — skulle få sättas i gång eller stannas af en
kvinnlig arbetare.

Bättre anser då föreningen, att i lag stadgas skyldighet för arbetsledare, att
innan skötseln af maskin eller apparat anförtros åt en arbetare, manlig eller kvinnlig,
lämna denne föreskrift om maskinens eller apparatens rätta skötsel, äfvensom
om de försiktighetsmått, som vid maskinens skötsel böra iakttagas till förekommande
af olyckshändelser.

Hvad desinfektion af lump beträffar inser föreningen till fullo, att förhållandena
vid en del shoddyfabriker lämna mycket öfrigt att önska, men anser föreningen
dock olämpligt att, då desinfektionstvånget för importerad lump nyligen
upphäfts genom kungl. förordningen af den 3 nov. 1899, nu pålägga den inhemska
lumpen en sådan pålaga.

Att gifva yrkesinspektorerna befogenhet att meddela förelägganden vid
äfventyr af straffpåföljd anser föreningen i likhet med Riksdagen möta alltför stora
betänkligheter, och anser föreningen, att gällande förordningar gifva yrkesinspektören
makt nog att bemöta en yrkesidkares tredska.

Ej heller finner föreningen nödigt, att den nyligen antagna lagen angående
minderårigas användande till arbete i industriellt yrke redan nu skulle behöfva
ändras, utan anser föreningen denna lag fortfarande vara tillfyllest.

I anseende till de många olycksfall, som äro en följd af arbetarnes benägenhet
att vilja aflägsna en del skyddsanordningar vill föreningen förorda ett vid

Tekniska

föreningen

Jönköping.

(Forts.)

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Tekniska
föreningen i
Jönköping.
(Forts.)

K. B. i Kronobergs
län.

straffpåföljd i lag stadgadt förbud för arbetare att borttaga af yrkesinspektören påbjudna
skyddsanordningar.

Hvad slutligen angår angifvandet af gränsen mellan fabriks- och handtverksrörelse
ansluter sig föreningen till yrkesinspektionens förslag i frågan — — —.

Föreningen beder dessutom få framhålla såsom ett önskemål, att vid omredigering
af lagen angående yrkesfara en sådan bestämmelse måtte inflyta, att under
yrkesinspektionens uppsikt och kontroll komma, förutom hvad i lag redan är stadgadt,
alla sådana inrättningar eller anläggningar, af hvad slag de vara må, vid
hvilka ånga med mer än \ atmosfärs öfvertryck alstras eller motordrift användes, äfven
om sådana anläggningar icke kunna direkt anses vara afsedda för yrke eller näring.

Undantag härifrån göres naturligtvis för sådana inrättningar, som falla under
annat statens ämbetsverks kontroll.

Sålunda böra under yrkesinspektionens kontroll komma sådana anläggningar
som t. ex. mudderverk, kajkranar, kommunala anläggningar såsom lasarett, sjukhus,
fattighus, gasverk, elektricitetsverk, teatrar, flodsprutor, ångsprutor m. m.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län: — — — De allt

för ofta inträffade olycksfallen bland vid industriellt yrke anställde arbetare visa
mer än nogsamt, att en förändring i nuvarande förhållanden måste äga rum. Vederbörande
yrkesinspektörer ådagalägga visserligen det största nit och intresse för
att hvad på dem ankommer söka nedbringa olycksfallens antal, men dels ställa sig
yrkesidkarne stundom motvilliga mot yrkesinspektörens föreskrifter, och dels kunna
dessa enligt nu gällande lagstiftning icke bringas till verkställighet förr än vederbörlig
anmälan gjorts hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande, samt denne, sedan vederbörande
i ärendet hörts, förelagt yrkesidkaren att inom viss föreskrifven tid hafva
vidtagit de åtgärder, som yrkesinspektören föreskrifvit, vid äfventyr för underlåtenhet
däraf jämte straffpåföljd, att samma åtgärder eljest varda vidtagna genom polismyndighetens
försorg på den försumliges bekostnad. Ett sådant förfarande medför
naturligen ett allt för stort dröjsmål.

Det är tydligt, att vid en revision af hithörande lagstiftning hänsyn måste
tagas ej allenast till, att nödiga åtgärder för skyddande af arbetares lif och hälsa
därigenom åstadkommas, än äfven därtill att ej lagstiftningen onödigt ingriper i den
enskilde yrkesidkarens näringsrätt. Det bör ligga i hvarje yrkesidkares intresse att
redan vid uppförande af en för yrkes utöfvande afsedd byggnad vidtaga i och för
skyddande af arbetares lif och hälsa nödiga åtgärder, enär sådana åtgärder icke så
fördelaktigt och ofta endast med betydliga kostnader kunna vidtagas, efter det
byggnaden blifvit uppförd. Genom en ovillkorlig skyldighet för näringsidkare att,
innan för industriellt yrke afsedd byggnad uppföres, inhämta yrkesinspektörens råd
och föreskrifter, skulle dock i flere fall väsentligt dröjsmål i byggnadens uppförande
kunna förorsakas, och stor skada därigenom tillskyndas yrkesidkaren, hvar -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

för och då det icke finnes något absolut hinder att efter byggnadens uppförande
vidtaga betryggande åtgärder, samt det är att hoppas, det de vederbörande personer,
i allmänhet med ingeniörsutbildning, som uppgöra ritningar till byggnader af
ifrågavarande slag, för framtiden ej skola underlåta att upprätta ritningarne så, att
nödiga åtgärder till skyddande af arbetares lif och hälsa kunna anbringas, Kungl.
Majrts befallningshafvande anser en lagbestämmelse i förevarande afseende ej vara
af behofvet påkallad.

Däremot torde fullgiltiga skäl tala därför, att maskiner icke skola få försäljas,
utan att de äro försedda med nödiga skyddsanordningar, samt att ångpannor, hvilka
blifvit utdömda såsom underhaltiga, icke må föryttras för att ånyo blifva föremål
för begagnande, äfvensom att vid hvarje industriellt yrke, som står under yrkesinspektörens
uppsikt, skall finnas en liggare, däri yrkesinspektören har att anteckna
alla de föreskrifter, han ansett sig böra lämna, och af hvilkens innehåll ny ägare
af den industriella anläggningen skall anses hafva fått del samtidigt med tillträdet
af den inköpta anläggningen.

Till minskande af de olycksfall, som föranledas af transmissioner och maskiner
bör om möjligt lagstiftningen ingripa — dock ej enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
förmenande i sådant afseende, att i lag skulle stadgas en normaldräkt
för vissa arbetare, hvilken lämpligast torde kunna åstadkommas på frivillighetens
väg efter yrkesinspektörernas råd och anvisningar samt med yrkesidkarens
medverkan.

Hvad därefter angår framställdt förslag om stadgande af förbud att använda
kvinnliga arbetare att sköta ångpanna eller motor eller rengöra eller smörja i gång
varande maskin eller kraftledning, så torde det vara tvifvelaktigt, huruvida ett sådant
förbud bör lagstadgas, helst som kvinnliga arbetare uteslutande användas vid
en del industriella anläggningar med mindre svårskötta maskiner såsom t. ex.
mejerier, hvaremot Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser, att, innan lump blifver
föremål för behandling och användning i industriellt yrke, densamma ovillkorligen
bör undergå effektiv desinfektion.

I likhet med hvad Riksdagen framhållit, anser Kungl. Majrts befallningshafvande
allt för stora betänkligheter möta att gifva yrkesinspektörerna befogenhet
att meddela förelägganden vid äfventyr af straffpåföljd.

Det torde vara förenadt med ej obetydliga svårigheter att angifva fullgiltiga
grunder för bestämmandet af gräns emellan fabriks- och handtverksrörelse, och de
förslag, som af yrkesinspektörer och andra i ärendet gifvits, hafva också varit af
mycket olika beskaffenhet. Meningarne torde emellertid vara odelade därom, att
■en sådan gräns bör i lag stadgas och Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som
den 15 maj 1901 till ledning för vederbörande kommunal- och hälsovårdsnämnder
utfärdat en allmän kungörelse, däri Kungl. Maj:ts befallningshafvande såsom sin
mening uttalat, att handtverk eller annan handtering, som idkades i så stor om -

K. B. i Kro nobergs

län.

(Forts.)

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

K. B. i Kronobergs
län.
(Forts.)

K. B. i Kalmar
lätt.

K. B. i Gotlands
län.

K. B. i Blekinge
län.

fattning eller under sådana förhållanden, att därvid sysselsattes minst fem arbetare
eller begagnades motorkraft, skäligen skulle, vidkommande skyddsväsendet för minderåriga,
såsom fabrik anses, har icke haft anledning att frånträda denna sin
åsikt.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län ansåg den ifrågasatta
revisionen behöflig och gagnelig, hvarför densamma af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förordades.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län: — •— — Under
den tid lagen om skydd mot yrkesfara varit gällande har inom Gotlands län
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes ingripande icke någon gång blifvit af yrkesinspektör
påkalladt.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande finner sig sålunda icke kunna i förevarande
ämne meddela några på erfarenhet inom länet beträffande lagens tillämpning grundade
upplysningar.

Emellertid anser Kungl. Maj:ts befallningshafvande, i likhet med Riksdagen,
tiden vara inne för en revision af lagen om skydd mot yrkesfara.

Mot företagandet af en sådan revision synes den anmärkning, att lagen endast
en jämförelsevis kort tid varit i tillämpning, så mycket mindre kunna göras
gällande, som denna lag utgjort det första, således icke på några inhemska erfarenheter
grundade, steget på ett för vårt land nytt lagstiftningsområde.

Med afseende härå synes det fastmera ligga i sakens natur, att de erfarenheter,
som gjorts under lagens tillämpning, särskilt af de sakkunniga myndigheter,
hvilka haft att öfvervaka dess tillämpning, böra leda till vissa ändringar i lagen.

Beträffande de synpunkter, hvilka böra blifva bestämmande vid en revision
af ifrågavarande lag samt lagen angående minderårigas och kvinnors användande
till arbete i industriellt yrke jämte andra med dem samband ägande lagar och
författningar, instämmer Kungl. Maj:ts befallningshafvande i allt hufvudsakligt i de
uttalanden, som gjorts i Riksdagens skrifvelse i ämnet.

Hvad särskildt angår den viktiga frågan om bestämmande af gräns mellan
fabriksmässig drift och handtverksmässig näring får Kungl. Maj:ts befallningshafvande
tillkännagifva, att Kungl. Maj:ts befallninghafvande genom kungörelse den 5
februari 1903 meddelat länets hälsovårds- och kommunalnämnder kännedom om den
af yrkesinspektörerna vid gemensamt sammanträde den 3 december 1902 uttalade
åsikt i detta ämne.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län: — — — Att, på

sätt ifrågasatt blifvit, vid fabrikers anläggande samt om- och tillbyggnad yrkesinspektörernas
råd och upplysningar inhämtas i god tid, och helst innan byggnadsarbetet
tager sin början, synes Kungl. Maj:ts befallningshafvande vara till fördel

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

icke minst för yrkesidkarne, hvilka därigenom skulle kunna besparas betydliga kostnader
för annars möjligen nödvändiga ändringsarbeten. Om en yrkesidkare till
vederbörande yrkesinspektör med begäran om granskning insänder ritningar till
fabrik eller till ändring af sådan, borde därför yrkesinspektören vara skyldig att
kostnadsfritt återsända dessa tillika med utlåtande. Om denna skyldighet borde
allmänheten på lämpligt, verksamt sätt underrättas. Möjligen skulle denna skyldighet
för yrkesinspektörerna böra motsvaras af skyldighet för yrkesidkarne att till granskning
insända dylika ritningar; ehuru häremot i vissa fall befogade invändningar kunna
framställas, synes dock äfven denna fråga böra vid en blifvande revision tagas
under öfvervägande.

Vidare har satts i fråga meddelande af förbud mot försäljning inom landet
af maskiner utan erforderliga skyddsanordningar. De skyddsanordningar, som härvid
afses, torde hufvudsakligen vara de i 2 §, 2 mom. h) och i) af lagen angående
skydd mot yrkesfara omförmälda anordningar för stannande af transmissioner och
vissa arbetsmaskiner samt för till- och frånslagning af transmissionsrem eller -lina.

[Visserligen är det af vikt, att maskiner, som äro i verksamhet, äro försedda
ned nödiga skyddsanordningar och frågan om, hvilka åtgärder som för detta måls
innande må vidtagas, bör därför vid en blifvande revision af yrkesfarelagen beakas.
Tvifvelaktigt torde dock vara, om rätta vägen att vinna detta mål är
meddelande af det ifrågasatta förbudet. Så kallade frånkastare och vissa andra
skyddsanordningar lära nämligen finnas i så stor mångfald och af så växlande
beskaffenhet och värde, att en köpare af maskin, som nödgades att samtidigt med
köpet af denna förvärfva en af säljaren tillhandahållen skyddsanordning, säkerligen
ofta blefve försatt i valet att antingen använda en enligt hans omdöme olämplig
skyddsanordning, eller också å annat håll inköpa ytterligare en sådan af bättre beskaffenhet.

Att föreskrifter erfordras till förhindrande af såsom underhaltiga utdömda
ångpannors saluhållande och användande är ovedersägligt, dock bör härvidlag icke
förbises, att en ångpanna, hvilken blifvit utdömd såsom oanvändbar, där ett högre
ångtryck erfordras, understundom kan åtminstone några år fortfarande användas vid
lägre ångtryck.

Emot förslaget, att vid industriella anläggningar böra finnas diarier, där yrkesinspektörerna
i korthet antecknade de meddelanden, till hvilka de funne anledning,
har Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej något att erinra.

Att kvinnliga arbetare ej må användas till att sköta ångpanna eller motor
eller rengöra eller smörja i gång varande maskiner eller kraftledning synes Kungl.
Maj:ts befallningshafvande vara själffallet. Man behöfver blott tänka på den fara
en kvinna är utsatt för, om hon uppstiger på en stege för att smörja ett svåråtkomligt
lager, för att finna ett förbud mot kvinnas användande till dylika arbeten
fullt befogadt.

Likaså anser Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att föreskrifter om desinfek -

K. B. i B/e■

kinge län.

(Forts.)

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

tion af lump böra meddelas, börande dessa föreskrifter afse icke blott klädesfabriker
och andra, som använda lump i större myckenheter, utan äfven de fabriker,
hvilka såsom exempelvis metallfabriker använda lump endast till putsning och
»slipning.

Däremot anser Kungl. Maj:ts befallningshafvande, i likhet med Riksdagen,
att någon normaldräkt icke bör stadgas för industriella arbetare, och att ej heller
anledning förefinnes att gifva yrkesinspektörerna befogenhet att meddela förelägganden
vid äfventyr af straffpåföljd.

Beträffande slutligen frågan om en bestämd, klargörande skillnad mellan fabrik
och handtverk delar Kungl. Maj:ts befallningshafvande Riksdagens åsikt om
nödvändigheten däraf. Yrkesinspektörerna hafva enat sig därom, att till »industriellt
yrke» i den betydelse, hvari dessa ord förekomma i lagen angående minderårigas
och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke den 17 oktober 1900,
bör hänföras hvarje yrkesrörelse, idkad såsom näring och

a) drifven med motor eller kreatursvandring;

b) där sådan ångpanna brukas, att ånga däri alstras till ett tryck, som med
mera än ett hälft kilogram per kvadratcentimeter öfverstigeratmosfärens;

bägge dessa fallen oberoende af antalet arbetare, som i rörelsen sysselsättas,
utom sina respektive bostäder, samt

c) där på samma arbetsplats antingen under bar himmel eller inom för
ifrågavarande yrke afsedda arbetslokaler minst tio arbetare under någon tid af året
samtidigt sysselsättas.

Inom Blekinge och flera andra län drifves af åtskilliga arbetsgifvare stenhuggerirörelse
i så stor omfattning, att den gifvetvis icke bör anses såsom handtverk.
Dock torde flertalet, om icke alla dessa arbetsgifvare å många af sina, ofta
till stort antal uppgående arbetsplatser använda arbetsstyrkor, bestående af mindre
än tio arbetare. Om yrkesinspektörernas förslag till bestämmelse uti förevarande
hänseende skulle vinna fastställelse, blefve ifrågavarande stenhuggerirörelse att på
vissa arbetsplatser anse såsom handtverk, medan samma rörelse å andra platser
räknades såsom fabriksrörelse. Äfven torde det vara betänkligt att förklara en
mindre yrkesutöfvare, exempelvis en person, som drefve skrädderi i ringa omfattning,
för fabriksidkare blott därför, att han någon kort tid af ett år vid god tillgång på
arbete användt tio arbetare.

Yrkesinspektörernas förslag härutinnan torde sålunda icke kunna oförändradt godkännas;
möjligen kan det dock i förändradt skick läggas till grund för blifvande
lagstiftning i ämnet.

På grund af hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande sålunda anfört, anser sig
Kungl. Maj:ts befallningshafvande böra uttala den mening, att lagen angående skydd
mot yrkesfara, som visserligen i sitt nuvarande skick i många hänseenden medfört
gagn, och hvars hufvudgrunder icke torde böra rubbas, bör tillika med andra lagar

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

och författningar, hvilka med densamma äga sammanhang, underkastas granskning
och i vissa fall omarbetning.

Kungl. Maj.ts befallningshafvande i Kristianstads län: — — Af egen
ämbetsutöfning har länsstyrelsen föga erfarenhet om de brister, som möjligen vidlåda
lagen angående skydd mot vrkesfara och kunna föranleda, att lagens syfte
icke nås i den utsträckning, som med lagen afsetts. Men då anmärkningar mot
lagen i flera afseenden blifvit framställda och dessa i vissa fall icke torde sakna befogenhet,
synes en revision af lagen, verkställd af sakkunniga och med ämnet fullt
förtrogna personer, vara önskvärd. Det hufvudsakliga syfte, som härvid bör göras
gällande, torde vara att söka få till stånd ytterligare föreskrifter till förhindrande af
olycksfall i arbetet, utan att dessa komma att verka så störande för arbetsdriften,
att denna därigenom helt och hållet förhindras eller i afsevärdare mån
hämmas. Särskildt torde det, enligt länsstyrelsens uppfattning, vara af vikt att erhålla
föreskrifter, hvarigenom kunde förhindras, att ångpannor, hvilka blifvit utdömda,
ånyo användas utan att efter undergången reparation åter hafva blifvit försatta i
sådant skick, att de kunna godkännas såsom för sitt ändamål brukbara, äfvensom
bestämmelser, innefattande förbud mot kvinnliga arbetares användande till att sköta
ångpanna eller motor eller rengöra eller smörja i gång varande maskin eller kraftledning.

I likhet med Riksdagen anser länsstyrelsen det icke tillrådligt att för brytande
af yrkesidkares tredska att ställa sig honom enligt ifrågavarande lag gifna föreskrifter
till efterrättelse bekläda yrkesinspektörerna med befogenhet att meddela förelägganden
vid äfventyr af straffpåföljd.

Hvad slutligen angår den i samband med revision af lagen angående skydd
mot yrkesfara framställda frågan om fastställande af en bestämdare gräns mellan
fabriksmässig drift och handtverksmässig näring, så torde det för en riktig tillämpning
af hit hörande författningar vara af största betydelse att få en säker gräns i
detta fall uppdragen. Att finna en allmängiltig och i hvarje fall tillämplig grund
för bestämmande af en dylik gränsskilnad synes emellertid blifva ganska vanskligt,
och torde därför den bästa lösning af frågan vara att, såsom fabriks- och handtverksföreningen
i Kristianstad föreslagit, låta gränsen upphöra, så att handtverket i sin helhet
komme att lyda under yrkeslagarne.

På grund af hvad länsstyrelsen sålunda anfört finner sig länsstyrelsen böra
tillstyrka bifall till riksdagens ifrågavarande framställning.

Fabriks- och handtverksföreningen i Kristianstad: — — — i. Beträffande
den af Kommerskollegium och yrkesinspektörer uttalade önskvärdheten af,
att vid fabrikers anläggande samt om- och tillbyggnad yrkesinspektörernas råd och
upplysningar med afseende å nödiga skyddsanordningars anbringande m. m. måtte

K. B. i Kristianstads
län»

Fabriks- och
handtverks’
föreningen t
Kristianstad,

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Fabriks- och
handtverksföreningen
i
Kristianstad.

(Forts.)

inhämtas i god tid, och helst innan byggnadsarbetet tager sin början, vill föreningen
såsom sin åsikt uttala, det bristande kännedom därom, att yrkesinspektörerna
kostnadsfritt stå yrkesidkare till tjänst med råd och upplysningar i förenämnda
syfte, antagligen får anses vara hufvudorsaken till, att allmänheten icke
mera än hvad hittills skett anlitat yrkesinspektörernas biträde. Därest på lämpligt
sätt genom cirkulär eller annorledes vid upprepade tillfällen kungjordes, att yrkesinspektörerna
enligt gällande instruktion kostnadsfritt stå till tjänst med anvisningar
om skyddsåtgärder vid nyanläggningar eller omändringar af fabriker samt vid tillverkning
af maskiner, betviflar föreningen icke, att allmänheten skulle komma att
mera än hittills begagna sig af dylikt biträde till gagn för yrkesinspektionen och
för arbetarne.

I sammanhang med hvad här anförts bör påpekas behofvet af föreskrift, att yrkesidkaren
bör vara skyldig i god tid före igångsättning af ny fabriksanläggning —
därest han ej dessförinnan inhämtat yrkesinspektörs råd och anvisningar — hos
yrkesinspektören göra anmälan, på det att besiktning må äga rum, innan anläggningen
tages i bruk.

Det vore förmånligt, om särskilda, detaljerade anmälningsblanketter funnes
tillgängliga för här afsedt bruk.

2. Det måste anses blifva i hög grad fördelaktigt såväl för yrkesidkaren
själf som ock för arbetaren, om lämpliga lagbestämmelser kunde ernås i ändamål
att yrkesinspektörernas befogenhet sträckte sig därhän, att åtgärder kunde vidtagas
till förhindrande af försäljningen inom landet af maskiner utan erforderliga skyddsanordningar.
Det bör ju gärna vara ordnadt så i ett land, där skydd mot yrkesfara
är lagstadgadt, att icke tillfälligheten af yrkesinspektörs besök vid en fabriksplats
just skall föranleda den skyddsåtgärd, som i såväl arbetsgifvarens som i arbetarens
intresse är lika eftersträfvansvärd. Därför gäller det härvidlag: hellre förekomma
än förekommas. Erfarenheten har nog tillbörligen visat, att den förra
obenägenheten hos yrkesidkare att vidtaga skyddsåtgärder är på god väg att försvinna,
och torde det därför vara välbetänkt, att lagstiftningen medverkade därtill,
att det afsedda ändamålet vunnes från början, innan det vore för sent, eller innan
olycka inträffat.

3. I samband med det ofvannämnda bör till belysande af frågan om ett tyvärr
alltför långt gående bruk af utdömda och underhaltiga ångpannor påpekas, hurusom
öfver hela landet med all önskvärd noggrannhet vid tillverkning af nya ångpannor
följes yrkesinspektionens och ångpanneföreningars föreskrifter, Indika såväl säljare som
köpare synas vara lika villiga att efterlefva. Det bör då i väsentlig grad verka
motbjudande att kunna konstatera, det öfverallt i landet finnas i bruk och till och
med gå i försäljning gamla, utslitna och arbetsfarliga ångpannor. Men så länge
*en ångpannelag icke finnes, som stadgar kontroll och förhindrar dylikt lätt -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

sinne, bör ju uppmärksamheten tillbörligen kunna fästas på den allmänna yrkesinspektionen,
som väl icke saknar befogenhet att ingripa.

Skulle emellertid gällande instruktion förhindra detta yrkesinspektörernas åtgörande,
vore det nog välbetänkt, om hänsyn toges till komplettering af instruktionen
härutinnan vid förestående revision af yrkeslagar och dithörande förordningar.

4. Att stadga föreskrifter för fabriksägare att omhändertaga diarier, där
yrkesinspektör införde meddelanden, hvartill anledning funnes, anser föreningen
beaktansvärdt. Det skulle nog i många fall vara fördelaktigt, om föreskrift därjämte
kunde meddelas, att diariet, hvaraf vrkesinspektören naturligtvis i sitt arkiv
.skulle förvara kopia, bevarades af fabriksidkaren, så att icke vid ombyte af fabriksledning
kännedom skulle saknas om tidigare meddelade föreskrifter, samt att diariet
gjordes tillgängligt för en hvar vid fabrikens ledning sysselsatt, äfvensom för eventuellt
ombud för arbetarne.

5. I anseende till faran för såväl manliga som kvinnliga arbetare att med
den vanliga klädedräkten utöfva sitt arbete i närheten af ofullkomligt skyddade
transmissioner eller maskiner, instämmer föreningen i det i Riksdagens skrifvelse
gjorda uttalandet, att det vore att gå för långt, om en normaldräkt stadgades i
lag, men hyser föreningen den öfvertygelsen, att på frivillighetens väg mycket
kan göras i förenämnda syfte, blott kännedomen om lämpliga normaldräkter blefve
mera allmänt spridd. Det torde därför kunna ifrågasättas, huruvida icke till en
början på statens bekostnad borde tillhandahållas — eller kanske utlånas -—
passande normaldräkter för de olika könen till en hvar yrkesidkare, som därom
gjorde framställning hos yrkesinspektör, eller där yrkesinspektör ansåge sådan dräkt
erforderlig. Att däremot stadga rent förbud för kvinnliga arbetare att sköta ångpanna
eller motor och att syssla med sådana maskiner eller transmissioner, där
skyddsåtgärder icke kunna anses tillräckligt betryggande i anseende till den vanliga
kvinnliga klädedräkten, finner föreningen vara i hög grad välbetänkt och tillrådligt.
Berörda bestämmelse kan lämpligast ordnas genom att låta § 6 i lagen den 17
oktober 1900 angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt
yrke omfatta jämväl kvinnor.

6. Rörande spörsmålet om desinfektion af lump, anser sig föreningen, i
saknad af kännedom om dettas samband med revision af yrkeslagarna, svårligen
kunna göra något sakligt uttalande.

7. Med lifligt instämmande i den i Riksdagens underdåniga skrifvelse uttalade
önskvärdheten af att något måtte kunna göras för undanrödjande af det
beklagliga missförhållande, att yrkesidkare mången gång genom tredska försvåra
eller fördröja tillämpningen af yrkesinspektörers föreskrifter i afseende å anordningar
till skydd mot yrkesfara, vill föreningen likväl framhålla, att det icke kan
anses vara välbetänkt att gifva yrkesinspektörerna befogenhet att meddela förelägganden
vid äfventyr af straffpåföljd,. ty direkta fiskaliska bestämmelser i yrkes 7 -

Fabriks- och

handtverks föreningen

Kristianstad.

(Forts.)

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Fabriks- och

handtverks förertingen

Kristianstad.

(Forts.)

5°

inspektionens instruktion böra helst undvikas, då desamma icke kunna verka godt
för det förtroendefulla samarbete, som bör ligga till grund för nämnda inspektions
verksamhet. En dylik åtgärd skulle ej heller öfverensstämma med den hittillsvarande
principen, hvaråt gifves uttryck i instruktionens § 5, där det heter, att
yrkesinspektör skall vid utöfvande af sin befattning tillvägagå med varsamhet och
omsikt samt medels råd och upplysningar söka att företrädesvis på öfvertygelsens
väg bibringa såväl yrkesidkare och arbetsföreståndare som arbetare insikt om nyttan
af skyddsåtgärders vidtagande. Enligt föreningens åsikt bör emellertid det afsedda
önskemålet kunna vinnas, utan att yrkesinspektionens delikata ställning åsidosättes
och detta medelst skärpning af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åliggande i afseende
ä åtgärder med anledning af yrkesinspektörers stadgade anmälningar mot
tredskande yrkesidkare.

8. Fabriks- och handtverksföreningen inser till fullo, att bestämmelserna i
yrkeslagarna i afseende å skillnaden mellan handtverk och fabriksdrift äro alltför
sväfvande och oklara för att nöjaktigt kunna efterlefvas, och att det därför är nödvändigt
— därest en särskillnad härutinnan i vissa afseenden fortfarande skall äga
bestånd — att vid den förestående revisionen af yrkeslagarna gränsen mellan handtverksmässig
näring och fabriksmässig drift underkastas en noggrann ompröfning
för att om möjligt kunna preciseras. Men föreningen inser också alltför väl, att
hvarje försök till nämnda begränsning måste falla inom godtyckets område, ty
någon allmängiltig hållpunkt för särskillnaden lär väl svårligen kunna finnas.

Eu radikal lösning af frågan vore nog att låta gränsen upphöra, så att
handtverket i sin helhet utan någon särskillnad af större eller mindre verksamhet
eller af sättet för rörelsens bedrifvande kom att höra under de allmänna yrkeslagarna.
För det fall att häfvandet af den omnämnda begränsningen skulle vid
förestående lagrevision komma allvarligt på tal, och tidpunkten möjligtvis anses
vara inne för vidtagandet af denna rationella åtgärd, vill föreningen icke här
underlåta att framhålla en del af de synpunkter, som därvid gärna borde komma
under beaktande.

Först och främst måste det vara tydligt, att en stor fördel skulle vinnas
därigenom, att den nuvarande oklarheten bortfölle, ty denna kan i flera yrken
medföra vidtgående och alldeles opåräknade obehag för handtverksidkaren, bl. a.
där det gäller ersättningsskyldigheten vid inträffade olycksfall, som mången gång
först genom processer kan komma att slutligen afgöras.

Betecknande för den rådande oklarheten är, att det icke lär vara möjligt
för vissa yrkesidkare att få visshet, huruvida de äro ersättningspliktiga enligt lagen
af den 5 juli 1901, ty lagens bestämmelser äro härutinnan otydliga och förfrågningar
härom hos Riksförsäkringsanstalten besvaras i regel med hänvisning till
lagens §15, däri bl. a. nämnes, att när arbetare skadats till följd af olycksfall i arbetet,
parterna — arbetsgivare och arbetare — efter härom dem emellan träffad öfver -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

enskommelse äga från Riksförsäkringsanstalten inhämta utlåtande, huruvida det arbete,
hvari den skadade var stadd, är sådant, som i lagen afses.

Därjämte bör det icke undgå uppmärksamheten, att yrkesinspektionens
egentliga arbete inom de flesta handtverk skulle komma att i hufvudsak blifva en
hygienisk tillsyn, ty, då handtverkerierna i regel sakna maskiner och redskap,
blefve yrkesinspektörernas tekniska åtgöranden vid desamma väsentligt reducerade.
Emellertid bör den hygieniska omvårdnaden vara af den största betydelse och detta icke
allenast för arbetaren utan jämväl för handtverksidkaren själf, som ju i de flesta
fall går med i arbetet och sålunda vistas sin mesta tid å arbetslokalen. Motstånd
i detta afseende torde sålunda knappast vara att förvänta från handtverksidkarnes sida.

Redan nu lär väl under lagen om ersättning för skada till följd af olycksfall
i arbetet böra hänföras en stor del handtverkeriarbetare såsom t. ex. alla vid
byggnadsverksamhet sysselsatta målare, murare, timmermän och plåtslagare m. fl.
Vissa yrken angifvas bestämdt höra under nämnda lag, såsom boktryckare och
skorstensfejare, under det att andra blott i vissa fall anses dithöra, såsom bryggare,
bagare och slaktare.

Hvad som sålunda vid särskillnadens bortfallande skulle tillkomma under
nämnda lag, vore i det hela taget de så att säga »stilla yrkena», som hufvudsakligen
hafva sitt arbete å verkstadslokalen. Det gäller sålunda bl. a. skräddare,
skomakare, snickare, målare, sadelmakare, tapetserare, urmakare, bokbindare etc.

Det bör naturligtvis icke förbises, att inom det egentliga handtverkets
»stilla yrken» ytterst sällan förekomma olycksfall i arbetet, hvadan det vore att
antaga, det premierna i Riksförsäkringsanstalten för denna minimala risk icke vidare
skulle få kvarstå med delvis så höga belopp, som nu är fallet.

Öfverhufvud taget lära Riksförsäkringsanstaltens premier för handtverksyrkena
hafva väckt ledsnad och förvåning öfver hela landet, då. desamma synas vara valda
på ett sätt, som icke står i förhållande till yrkesrisken. Flera exempel härpå
skulle kunna anföras, men det vore ju att gå vid sidan om förevarande sak.

Föreningen vill dock här begagna tillfället att påpeka som sin åsikt, att handtverksidkarnes
intresse för tillämpningen af yrkeslagama å handtverk liksom å industri
väsentligt skulle höjas, om Riksförsäkringsanstaltens premier för handtverkerierna
med det snaraste bragtes till rimliga förhållanden.

Beträffande minderårigas användande i arbete vid handtverk, torde en allmän
fördel vinnas därigenom, att bestämmelsen om deras arbete i handtverk jämnställdes
med sysselsättning i fabriker, ty det ena eller andra arbetet kan för ungdomen
vara fullt ut lika hälsofarligt ur öfveransträngningens .synpunkt.

♦ *

Rörande förslag till uppdragning af gränser mellan fabriksmässig drift och
handtverksmässig näring, tilltror sig föreningen icke kunna för närvarande komma

Fabriks■ och

handtverks föreningen

Kristianstad.

(Forts.)

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Fabriks• och
handtverksföreningen
i
Kristianstad.
(Forts.)

K. B. i Malmöhus
lön.

med något lämpligt uppslag, men vill på samma gång icke underlåta att påpeka,
det de af yrkesinspektörerna den 3 december 1902 öfverenskomna villkoren för
benämningen af »industriellt yrke» icke synas vara fotade på så allmängiltiga
grunder, att ett lagstadgande bör komma att hvila på desamma.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län: — — — Såsom
allmänt omdöme angående verkningarna af lagen angående skydd mot yrkesfara
torde kunna uttalas, att dessa varit tillfredsställande, äfven om erfarenheten
må hafva påvisat vissa brister i lagen samt tillika ytterligare bestyrkt det kända
förhållande, att det ändamål, som med en lag åsyftas, endast ofullkomligt uppnäs,
därest hos allmänheten röjes motvilja att ställa sig densamma till efterrättelse.

Bland de förslag till ändring och fullständigande af yrkesfarelagen, som Riksdagen
framhållit, finner Kungl. Maj:ts befallningshafvande det om skyldighet för
yrkesidkare att vid fabrikers anläggning samt om- och tillbyggnad inhämta yrkesinspektörens
råd och upplysningar med afseende på de anordningar, på hvilka
lagen är tillämplig, vara förtjänt af beaktande. En sådan anmälningsplikt skulle
föröfrigt medföra den nytta, att yrkesinspektören erhölle upplysning om de industriella
yrken inom hans distrikt, som folie under hans befogenhet. — Beträffande skyldigheten
att göra anmälan angående om- eller tillbyggnad af fabrik, torde denna

enligt sakens natur böra inskränkas till de fall, då arbetet är af mera väsentlig
och genomgripande beskaffenhet.

Förbud mot försäljning inom landet af maskiner utan erforderliga skyddsanordningar
lär vara gällande flerstädes utomlands och skall hafva visat goda
verkningar. Giltiga skäl synas kunna åberopas för dess införande äfven här i
riket, och några synnerligt betungande följder kunna ej däraf uppstå vare sig för

tillverkaren eller köparen. Dylikt förbud lärer förutsätta, att tillverkaren bör äga

att hos yrkesinspektören erhålla anvisningar angående de skyddsanordningar, som för
hvarje maskin anses erforderliga och lämpliga. — Riksdagen har ifrågasatt, att
från förbudet skulle göras undantag för det fall, att den, som önskar köpa en
maskin, förut innehar en fortfarande användbar skyddsanordning från någon äldre
maskin af samma slag. Utan att vilja bestrida, att ett sådant undantag ur teoretisk
synpunkt kan hafva skäl för sig, förmenar Kungl. Maj:ts befallningshafvande
dock, att detsamma praktiskt sedt är af ringa eller ingen betydelse. Skyddsanordningar
till en maskin betinga i allmänhet i förhållande till maskinens värde
en ringa kostnad, och det torde i de flesta fall vara föga ekonomiskt att anbringa
en gammal skyddsanordning på en ny maskin.

Åtgärder från lagstiftningens sida i syfte att förhindra, det såsom underhaltiga
utdömda ångpannor ånyo blifva föremål för begagnande, äro utan tvifvel
af behofvet påkallade. Bestämmelser om förbud härutinnan synas emellertid lämpligast
böra inrymmas i en blifvande ångpannelag. — I detta sammanhang tillåter sig

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande påpeka en ofullständighet, som enligt Kungl. Maj:ts K.
befallningshafvandes uppfattning förekommer i 2 §:s i mom. af yrkesfarelagen.
Detta lagrum innehåller förpliktelse för yrkesidkare att vidtaga alla de anordningar,
som i afseende å arbetslokaler, maskiner och redskap äro nödiga för att skydda de
hos hoilom anställda arbetares lif och hälsa. Nu lärer ångpanna i sträng bemärkelse
hvarken vara hänförlig till maskin eller redskap, och det kan alltså ifrågasättas,
huruvida enligt lagens lydelse yrkesinspektören har någon befogenhet beträffande
ångpannor. Ett förtydligande härutinnan synes Kungl. Maj:ts befallningshafvande
alltså vara erforderligt.

Ytterligare har Riksdagen föreslagit åtgärder till förebyggande af att vid ombyte
af ägare till industriell anläggning den nye ägaren kan komma att sakna kännedom
om förelägganden och andra meddelanden, som tidigare ägare mottagit från yrkesinspektören,
och har det ifrågasatts, att vid industriella anläggningar skulle finnas diarier,
där yrkesinspektören i korthet antecknade de meddelanden, till hvilka han funne
anledning. Denna sak torde dock enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning
icke kunna afhjälpas på det sätt, Riksdagen förutsatt. Till eu början är
det att märka, hurusom i många, i allmänhet mera komplicerade fall det icke lärer
vara för yrkesinspektören möjligt vid besök å arbetsplatsen att så att säga på stående
fot affatta de förelägganden och meddelanden, han vill lämna, utan bör han, om
hans föreskrifter skola vara präglade af behörig omsikt och klarhet, etter det han
på platsen tagit förhållandena i betraktande och sedermera öfvervägt saken, affatta
de förelägganden, han finner nödiga. Därmed torde i de flesta fall fä anstå, tills
han återvändt till hemorten. Vidare måste det skriftliga föreläggandet ofta förtydligas
genom att beledsagas af ritningar. Häraf torde följa, att anteckning i
diarium vid den industriella anläggningen icke i allmänhet kan ske omedelbart vid
yrkesinspektörens besök, och att, om än sådant skulle kunna i enstaka fall äga rum,
anteckningen icke i regeln kan gifvas den fullständighet, att den innebär en verklig
ledning för yrkesidkaren. Ytterligare tillkommer, att yrkesinspektören, för att i
händelse af yrkesidkarens tredska kunna med rättslig verkan mot honom inskrida,
måste kunna bevisligen styrka, att yrkesidkaren erhållit del af föreläggandet. Bevis
härutinnan lära yrkesinspektörerna för närvarande förskaffa sig genom att tillsända
yrkesidkaren två exemplar af föreläggandet och begära, att det ena återsändes, försedt
med erkännande om emottagandet. I enstaka fall pläga yrkesinspektörerna för delgifningen
anlita polismyndigheten. Slutligen lärer, åtminstone enligt yrkesfarelagens
nuvarande lydelse, ett föreläggande af yrkesinspektören böra riktas mot den yrkesidkare,
som är ägare af anläggningen vid tiden, då föreläggandet skall tillämpas,
hvadan ett förständigande, meddeladt en föregående innehafvare af en industriell
anläggning, ej torde kunna med rättslig verkan göras gällande mot den nye ägaren.
Äfven ur denna synpunkt skulle alltså den ifrågasatta anteckningen i ett diarium
vara af föga gagn.

B. i Malmö■

hus län.

(Forts.)

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

K. B. i Malmö- Att uti vissa yrken en särskild efter yrkets beskaffenhet lämpad klädedräkt af

h“s \M.*'' arbetarne användes skulle utan tvifvel vara önskvärdt och kunna verka till minskning

af de olycksfall, som föranledas af maskiner och transmissioner. Emellertid hyser
Kungl. Maj:ts befallningshafvande betänkligheter mot en lagstiftning i detta syfte,
hvilken säkerligen skulle af allmänheten, och detta med visst fog, upptagas såsom
ett alltför långt drifvet ingripande på det individuella området.

Ej heller anser sig Kungl. Maj:ts befallningshafvande kunna tillstyrka ifrågasatt
förbud mot kvinnors användande till att sköta ångpanna eller motor eller att smörja
eller rengöra i gång varande maskin eller kraftledning. Kvinnlig arbetskraft torde
för dylik sysselsättning icke användas utom vid mejerier och annan handtering af
mindre omfattning, och äfven där pläga män användas för den mera grundliga
rengöring och tillsyn, som efter vissa mellanperioder pläga ske med ångpannor och
motorer. Någon olägenhet af kvinnors sysselsättning på detta sätt har ej inom
detta län försports, och ett förbud däremot skulle vara ganska olägligt särskildt för
mejerier och dylika yrken.

Frågan om desinfektion af lump synes Kungl. Maj:ts befallningshafvande vara
alltför outredd och erfarenheten för ringa, för att lagstiftningen skulle kunna här
ingripa. Dessutom torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke i detta ämne bör
särskildt lagstiftas.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande har redan här ofvan antydt, att hos allmänheten
förmärkts ovilja och tröghet att ställa sig yrkesfarelagens bestämmelser till
efterrättelse. Därmed vill Kungl. Maj:ts befallningshafvande ingalunda säga, att
denna ovilja och denna tröghet varit allmänt förekommande. Från arten af dylika
lagar, hvilka afse ett tillförne af lagstiftningen oberördt område, är emellertid
oskiljaktigt, att de till en början, innan kännedomen om dem blifvit mera allmän,
och de ingått i rättsmedvetandet såsom nödiga och nyttiga, måste, om ett godt
resultat skall kunna förväntas, handhafvas med mycken urskiljning och varsamhet
af dem, som äro satta att vaka öfver deras efterlefnad. Ehuru dylik urskiljning
och varsamhet i stor omfattning fått göra sig gällande, förmenar Kungl. Maj:ts
befallningshafvande dock, att tack vare en nitisk och omdömesfull yrkesinspektion
lagens- tillämpning dock försiggått på ett sätt, som i det hela taget främjat ändamålet.
Uti de ej särdeles talrika fall, då yrkesinspektören för afhjälpande af
missförhållanden påkallat Kungl. Maj:ts befallningshafvandes inskridande, har rättelse
utan svårighet eller onödig tidsutdräkt åstadkommits. Kungl. Maj:ts befallningshafvande
kan alltså ej ur den hittills vunna erfarenheten påvisa behofvet af ändrade
bestämmelser i syfte att främja en verkningsfull och skyndsam tillämpning af lagen,
och anser Kungl. Maj:ts befallningshafvande den ifrågasatta utvägen att gifva yrkesinspektören
befogenhet att meddela förelägganden vid äfventyr, af straffpåföljd icke
ur någon synpunkt vara att förorda. En dylik befogenhet skulle säkerligen för

REVISION AF YRIvESFARELAGEN M. M.

yrkesinspektörerna kännas föga behaglig, och den skulle förrycka deras ställning K- ^
såsom en ledande och rådgifvande myndighet. (Forts.)

I detta sammanhang tillåter sig Kungl. Maj:ts befallningshafvande påpeka en
brist i yrkesfarelagen, som kan hafva betänkliga följder. Lagen saknar hvarje ansvarsbestämmelse
för arbetare, som bryter mot de af yrkesinspektören meddelade föreskrifter.
Därest den, som sålunda förgår sig, själf drabbas af skada till följd åt
sin försumlighet eller uraktlåtenhet, kan det sägas, att han får skylla sig själf, men
hans förseelse kan ock draga skada öfver medarbetare. Ett ingalunda ovanligt
exempel är, att en arbetare egensinnigt tager bort en på grund af yrkesinspektörens
föreskrift anbringad skyddsinrättning, hvilken af arbetaren betraktas såsom innebärande
misstroende mot hans förmåga att taga sig i akt eller ock anses hinderlig för
arbetet. En dylik uppsåtlig handling, däraf lif och hälsa kunna äfventvras, torde
skäligen vara med ansvar belagd och böra falla under allmän ätalsrätt, oberoende
af huruvida skada sker eller ej och oberoende af skadans omfattning.

Den sväfvande gränsen mellan fabrik och handtverk har esomoftast under
den tid, yrkesfarelagen varit gällande, vållat afsevärda svårigheter, och behofvet åt
en bestämmelse, som klargör skillnaden mellan dessa näringsarter, gör sig alltmer
gällande ej endast beträffande yrkesfarelagen utan jämväl vid tillämpningen af andra
närstående lagar. Åtskilliga försök af dem, som haft att tillämpa och öfvervaka
lagen, hafva gjorts att för sig och allmänheten klargöra dessa olika begrepp, men
dessa försök hafva städse lämnat otillfredsställande resultat och kommit en handtering
att falla inom gränsen för handtverksdrift, hvilken efter vanlig sund uppfattning
borde hänföras till fabriksrörelse, eller tvärtom. Hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
har den uppfattningen alltmera stadgats, att det ej låter sig göra att genom
bestämningar uppdraga en fullt hållbar gräns, vare sig man till måttstock använder
arbetsproduktens art, arbetsmetod eller arbetarnas antal, därest man ej fastslår en
gräns, som är godtycklig och därför i många fall väcker ovilja hos allmänheten
och vid tillämpningen leder till orimligheter. Kungl. Maj:ts befallningshafvande förmenar
alltså, att den mest tillfredsställande lösningen af frågan bör gå ut på att
borttaga skillnaden mellan fabrik och handtverk och låta jämväl sistnämnda handtering
falla under tillämpningen af yrkesfarelagen och närstående författningar. I själfva
verket torde ock giltig anledning saknas att anse handtverksrörelse ej behöfva den
tillsyn, som är åt fabriksdriften beredd. Det kan snarare med fog påstås, att i
många fall handtverket innebär större fara för arbetaren än fabriksdriften, åtminstone
i hygieniskt afseende. För öfrigt torde det redan vid yrkesfarelagens tillkomst
hafva betraktats som ett framtidsmål, att den statens omsorg om näringarna, som
tagit sig uttryck i nämnda lag, ej skulle inskränkas till fabriksdriften. — En sådan
utvidgning, som Kungl. Majits befallningshafvande föreslagit, medför uppenbarligen
ökning af yrkesinspektörernas göromål, men enär anställandet hos yrkesinspektörerna
af aflönade assistenter torde vara en ganska kort tidsfråga, och handtverkeri -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

K. B. i Malmö hus

län.

(Forts.)

A. Hofström,
Höör.

K. B. i Hallands
län.

ernå synas vara ett lämpligt område för assistenternas verksamhet, finner Kungl.
Maj:ts befallningshafvande nämnda omständighet ej böra utgöra hinder för förändringen.
— Handtverkeriernas likställande med fabriker uti ifrågavarande afseende
skulle oek öka handtverkeriägarnes förpliktelser enligt lagen om skada till följd af
olycksfall under arbete. Emellertid är Kungl. Maj:ts befallningshafvande böjd att
antaga, det denna ökning är af föga praktisk betydelse, enär arbetarne vid handtverkerierna,
åtminstone vid dem, som innebära lifsfara, i allmänhet redan föranstaltat,
att arbetsgifvarne förbundit sig att olycksfallsförsäkra de hos dem anställde arbetarne.

Därest handtverkerier skulle inrymmas under yrkesfarelagens bestämmelser,
förmenar Kungl. Maj:ts befallningshafvande dock, att den så kallade hemslöjden eller
den näring, som bedrifves utan biträde af annan än hustru och hemmavarande barn,
bör därifrån undantagas, därest ej motor användes som drifkraft.

Kontraktsprosten A. Hofström, Höör: — — — Det torde tillåtas

undertecknad att på ofta förekommande anledning uttala önskvärdheten häraf, att i
§ i i lagen angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt
yrke den 17 oktober 1900 måtte inrymmas bland annat äfven arbete i eller vid
yrkesmässigt drifven torf- och torfströfabrikation.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län: — — — Det ligger

i sakens natur, att sådana lagbestämmelser som de nu ifrågavarande äro mer än
andra underkastade behofvet af förändring. Bland de bestämmelser, som inom
Riksdagen ifrågasatts böra utgöra föremål för omarbetning, finnas dock åtskilliga
af den beskaffenhet, att en skärpning i nu meddelade föreskrifter skulle komma att
verka hämmande för industrien och dess utveckling. Särskildt synes Kungl. Maj:ts
befallningshafvande detta vara förhållandet beträffande den ifrågasatta bestämmelsen,
att vid fabriks anläggning eller tillbyggnad yrkesinspektörens råd och upplysningar
med afseende å skyddsanordningars anbringande skulle inhämtas, innan byggnadsarbetet
finge påbörjas; och då i allt fall antagas bör, att den, som verkställer nybyggnad
eller ombyggnad af en fabrik, själf är angelägen om, att den blir med
hänsyn till erforderligt skydd mot yrkesfara betryggande, torde en bestämmelse i
den åt Riksdagen angifna riktning blifva öfverflödig och endast komma att lända
till icke oväsentligt hinder för industriella anläggningars utförande.

Likaså synes förslaget om att vid industriella anläggningar införa diarier, i
hvilka yrkesinspektören kunde anteckna de meddelanden, hvartill anledning förefunnes,
och hvilka meddelanden därigenom skulle lända en blifvande ägare till anläggningen
till efterrättelse, icke böra förtjäna afseende, särskildt med hänsyn därtill, att
anvisningar, som lämnats under vissa förhållanden, som varit rådande vid meddelandets

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

antecknande, icke ovillkorligen äro under sedermera tillkomna, förändrade förhållanden
lämpliga.

Förslaget om berättigande för yrkesinspektören att meddela förelägganden vid
äfventyr af vite anser sig Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke heller kunna biträda,
enär yrkesinspektören själf är kontrollant öfver yrkesidkaren och i följd däraf
intager en åklagares ställning gent emot denne.

Vidare anser Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att frågan om en normaldräkt
för vissa arbetare icke bör göras till föremål för lagstadgande utan, där så
lämpligen kan ske, bör ordnas på frivillighetens väg genom yrkesinspektörernas bemedling.

Däremot har Kungl. Maj:ts befallningshafvande funnit öfriga inom Riksdagen
framställda anmärkningar till bevis för behofvet af en revision af ofvanberörda
lagar mycket beaktansvärda. Sålunda torde frågan om ytterligare föreskrifter till
förekommande af olycksfall i arbete vara förtjänt af den största uppmärksamhet
och böra föranleda till noggrann utredning, om och i hvad män dylika föreskrifter
kunna komma till stånd utan allt för stort intrång i fabriksdriften.

Såväl förslaget om förbud mot användande af kvinnliga arbetare till att sköta
ångpanna eller motor eller rengöra eller smörja i gång varande maskin eller
kraftledning som ock förslaget, att lump, innan den användes, skall undergå
desinfektion, torde vara af den vikt, att stadganden härom böra i lag inrymmas.

Hvad slutligen beträffar förslaget om gränsskillnad mellan fabrik och handtverk
anser Kungl. Maj:ts befallningshafvande, huru stora svårigheter än härför
komma att möta, ett så tydligt angifvande af denna skillnad som möjligt vara af
verkligt behof påkalladt.

Magistraten i Halmstad:----Magistraten anser, att föreskrifter borde

meddelas därom, att vid fabrikers anläggning eller om- eller tillbyggnad yrkesinspektörens
råd och upplysningar med afseende å skyddsanordningars anbringande
skulle inhämtas innan byggnadsarbetet påbörjades, att ångpannor, hvilka blifvit såsom
underhaltiga utdömda, icke finge försäljas i ändamål att ånyo begagnas, alt
vid industriella anläggningar skulle finnas diarier, uti hvilka yrkesinspektörens meddelanden
och föreskrifter skulle antecknas, att kvinnliga arbetare ej finge användas
att sköta ångpannor eller motor eller rengöra eller smörja i gång varande maskin
eller kraftledning, att lump, innan den användes, skulle undergå desinfektion samt
att, huru det torde möta svårigheter att genom allmänna lagstadganden bestämma
gräns för, huruvida en näring skulle hänföras till fabrik eller handtverk, det dock
vore i hög grad önskligt, att dylika bestämmelser kunde utfärdas rörande särskilt
de uti Riksdagens ifrågavarande skrifvelse omnämnda kungl. förordningar
och lagar.

K. B. i Hal lands

län.

(Forts.)

Magistraten
i Halmstad.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Magistraten i
Laholm.

Magistraten

Falkenberg.

Magistraten i
Varberg.

Magistraten i
Kungsbacka.

Magistraten i Laholm tillstyrkte, att de lagar, som berörde i Riksdagens
skrifvelse anmärkta förhållanden, måtte förändras med iakttagande af hvad i densamma
närmare angifvits.

Magistraten i Falkenberg ansåg sig endast böra påpeka, att då kvinnliga
arbetare på grund af sin klädedräkt och äfven af andra skäl ej visat sig lämpliga
att sköta ångpanna eller motor eller att rengöra eller smörja i gång varande maskin
eller luftledning, förbud mot deras användande till dylikt arbete måtte meddelas.

Magistraten i Varberg ansåg visserligen en revision af lagen angående
skydd mot yrkesfara vara af behofvet påkallad, men då i staden icke drefves fabriksrörelse
af större omfattning eller till magistratens kännedom kommit någon
önskan om förändring i nämnda lag, fann sig magistraten ej äga sådan erfarenhet
i ämnet, att magistraten kunde afgifva något vidare yttrande.

Magistraten i Kungsbacka: — — — Den fabriksdrift, som här utöf vas,

har hittills varit inskränkt till ett mejeri och en snickerifabrik med mindre
omfattning och att från nämnda bägge rörelsers skötande tillgodogöra sig en erfarenhet
i ofvansagdt syfte skulle vara betydelselöst, då saken måste ses i en mycket
större omfattning.

Det material, som för omskrifna ärendes behandling magistraten i stället
haft att tillgå, utgöres af yrkesinspektörens i distriktet för nästlidna år afgifna berättelse,
hvari särskildt framhålles, hurusom yrkesinspektörerna vid gemensamt sammanträde
under december månad sagde år enigt öfverenskommit om ett förslag
till gränsskillnad emellan fabrik och handtverk, hvilket förslag lär skola meddelas
vederbörande länsstyrelser, för att, sedan detsamma i länskungörelserna intagits,
komma hälsovårds- och kommunalnämnderna tillhanda, eftersom afgörandet af
nämnda skillnad för närvarande i första hand åligger dessa båda myndigheter.

Mot hvad sålunda enigt öfverenskommits till klargörande af en sådan gränsskillnad
— hvilken så att säga är den röda tråd, som genomlöper den underdåniga
framställningen om revision af yrkesfare-lagen — har magistraten icke rimligt
skäl att invända, lika litet som mot den uttryckta önskan att vederbörande
inspektörers råd och upplysningar beträffande nödiga skyddsanordningar böra vid
ny fabriks anläggande eller om- och tillbyggnad inhämtas, helst före arbetenas
företagande, då såväl tid kunde vinnas, som kostnader kunde besparas, om sådana
råd och upplysningar dessförinnan anskaffades.

Däremot tror magistraten, att framkommen fordran om förbud mot försäljning
inom landet af maskiner utan erforderliga skyddsanordningar är opåkallad,
om än magistraten måste medgifva behöfligheten af att »utdömda, i handeln ännu
förekommande ångpannor» böra underkastas en lagbestämd afprofning, innan sådana
på nytt anbringas i industriell anläggning.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

För att vidmakthålla den kontinuitet i förelägganden, hvilka tilläfventyrs gifvits
ägare af dylika anläggningar, så att en ny ägare icke må vara i saknad af bestämmelser,
som yrkesinspektionen funnit nödigt lämna en förutvarande ägare, håller
magistraten före, att det för ändamålet mest effektiva skulle vara att vid skedd anmälan
af äganderättens öfvergång, hvilken anmälan i lag skulle vara föreskrifven, en
sammanfattning af bestämmelser, sådana desamma i yrkesinspektionens förda och där
också förvarade liggare blifvit antecknade, ex officio delgåfves den nye ägaren, för att
därigenom göra den nye ägaren ansvarig för fel och underlåtenhet, som annars
icke antingen med tillräcklig visshet komme till hans kännedom eller som mot
denne retroaktivt icke kunde få tillämpning.

Instämmande däri att kvinnliga arbetare icke böra användas för skötande af
ångpanna eller hit hänförliga farliga göromål, delar magistraten den inspektörs
åsikt, som framhåller, att vid en blifvande omarbetning af yrkesfarelagen ett
absolut förbud härom i lagen måtte inrymmas, men att föreskrifter om s. k. normalarbetsdräkt
gärna kunna lämnas åsido.

Mot föreslagen desinfektion af råämne såsom lump och likartade produkter
har magistraten icke något att invända.

Slutligen och i fråga om yrkesinspektörs berättigande att bestämma vissa
straffpåföljder vid tredska eller underlåtenhet att fullgöra föreskrifter, vill magistraten
hafva framhållit, att då yrkesinspektören gent emot vrkesidkaren intar en ställning
likartad en åklagares, en dylik makt icke bör åt yrkesinspektionen upplåtas,
utan böra vitesföreläggande samt annan straffpåföljds utdömande tillkomma den
myndighet, där åtal efter anmälan komma att anhängiggöras.

Kronolänsmannen i Laholms fögderis norra distrikt: — — — Vis serligen

angifvas i lagen angående skydd mot yrkesfara ganska detaljerade bestämmelser,
om hvad en yrkesidkare har att iakttaga beträffande de anordningar, som i
afseende å arbetslokaler, maskiner och redskap äro nödiga för att skydda hos honom
anställde arbetares hälsa och lif, men ofta upprepade olycksfall, som, utan
att kunna anses vara vållade af slarf eller oförsiktighet från arbetares sida, drabbat
denne i sådant industriellt yrke, som i nämnda lag afses, hafva likvisst visat, att
lagstiftaren ännu har opåaktade fall att i detta hänseende ägna sin uppmärksamhet.

Förslaget att yrkesidkare vid anläggning samt om- och tillbyggnad åt
fabrik skulle med afseende å nödiga skyddsanordningars anbringande och vissa
försiktighetsåtgärders vidtagande inhämta yrkesinspektörs råd och anvisningar, synes
vara ganska välbetänkt. Med hänsyn till icke blott de oändamålsenliga anordningar,
som en yrkesidkare allt emellanåt vidtager vid såväl ny- som ombyggnad åt en
fabriksbyggnad, utan äfven de fördyrade kostnader, som kunna orsakas en yrkesidkare
för att få möjligen begångna misstag i byggnadshänseende rättade, borde,

Magisiraten i
Kungsbacka.
(Forts.)

Kronolänsmannen
i
Laholms
fögderis
norra distrikt.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Kronolänsmannen
i Laholms
fögderis
norra distrikt.

(Forts.)

synes mig, yrkesidkare känna sig manade att i hvarje viktigare fall i byggnadsväg
inhämta nyttiga råd och upplysningar af yrkesinspektör, hvilka denne säkerligen
icke, då det för öfrigt torde vara en yrkesidkare medgifvet, skulle vägra lämna,
men torde- erfarenheten visa, att sådant i högst sällsynta fall skett. Blefve det
återigen för en yrkesidkare icke blott tillåtet utan obligatoriskt att, innan ett
byggnadsarbete af mera väsentlig beskaffenhet finge påbörjas, för yrkesinspektör
framlägga ritning i och för inhämtande af de anmärkningar och rättelser, denne
möjligen kunde finna sig föranlåten göra, skulle en yrkesidkare mången gång vinna
besparing icke blott i tid utan äfven i penningar.

Ett talande skäl för en yrkesidkares skyldighet att i förevarande fall inhämta
yrkesinspektörs råd och upplysning, torde det kända förhållandet vara, att en yrkesidkare
i de flesta fall högst ogärna ställer sig till efterrättelse de föreskrifter, som
af en yrkesinspektör möjligen kunna i och för skyddandet af arbetares lif honom
meddelas. Dylika föreskrifter, som under nuvarande förhållanden kunna vara af
ganska genomgripande art, skulle med all säkerhet mera sparsamt behöfva ifrågakomma,
om en yrkesinspektör redan tidigare af yrkesidkare tillfrågats och fått
gifva råd beträffande ett mera ändamålsenligt och för arbetares skydd afpassadt
anordningssätt.

Beträffande förslaget att stadga förbud mot försäljning inom landet dels af
maskiner utan erforderliga skyddsanordningar och dels af ångpannor, hvilka blifvit
utdömda såsom underhaltiga, synes mig detta icke böra blifva föremål för behandling,
enär det torde vara för en yrkesidkare angeläget att få så fullständiga samt
så goda och hållbara maskiner som möjligt, äfven om dessa skulle betinga ett
högre inköpspris; hvartill kommer den omständigheten, att yrkesidkare är, såsom
ofvan nämnts, förpliktad att vidtaga alla de anordningar, som i afseende å maskiner
och redskap kunna till skydd för arbetares lif och hälsa anses nödiga, af hvilket
följer, att en yrkesinspektör, i händelse vid en maskin ej skulle finnas nödig
skyddsanordning eller en ångpanna skulle visa sig i något afseende bristfällig, äger
befogenhet att däremot genast göra anmärkning.

Det lämpligaste sättet att bibringa ny ägare af industriell anläggning kännedom
om de förelägganden och meddelanden, som förutvarande ägare från yrkesinspektör
möjligen mottagit, torde enligt min mening vara att lagstadga, att vid
fabrik diarier skola finnas, hvaruti yrkesinspektör hade att anteckna gjorda meddelanden
och förelägganden, hvilka, i händelse tidigare ägare icke ställt sig desamma
till efterrättelse, blefve mot nye ägaren lika verksamma.

Vidkommande förslaget att i lag föreskrifva en normaldräkt för såväl manliga
som kvinnliga arbetare, i ändamål att bättre än hvad i allmänhet nu sker afpassa
denna efter yrkets faror, synes mig detsamma ej böra upptagas till behandling,
hvaremot jag ansluter mig till hvad som i Riksdagens skrifvelse är uttaladt, nämligen
att söka å öfvertygelsens väg härutinnan vinna önskadt resultat.

REVISION AF YRKESFÅRELAGEN M. M.

Frågan om stadgande af förbud för kvinnlig arbetare att användas vid
skötande af ångpanna och motor eller rengöra och smörja i gång varande maskin holmsfögderis
eller kraftledning, bör vid en blifvande revision af lagen ifråga komma under norr“^‘''ikt''
noggrant bedömande och enligt min mening lösas på så sätt, att ett ovillkorligt
förbud stadgas för att åt kvinnlig arbetare uppdraga arbete af ifrågavarande slag.

Såsom ofvan nämnts visar sig yrkesidkare ofta ovillig att ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter, yrkesinspektör funnit sig föranlåten meddela. Mången gång
har detta nog orsakats af de icke så obetydliga kostnader, Indika skulle blifvit en
följd af föreskrifternas ifråga iakttagande, men beklagligtvis är liknöjdhet, för att
ej säga tredska lika ofta, om ej oftare, skälet till yrkesidkares försummelse af
ifrågavarande slag. Att finna bot härför synes vara icke blott önskvärdt utan
äfven af nöden påkalladt. Den i sådant afseende ifrågasatta utvägen att gifva
yrkesinspektör befogenhet .att meddela förelägganden vid äfventyr af straffpåföljd
synes mig likväl ej vara välbetänkt. Det enklaste sättet att vinna rättelse uti
ifrågavarande fall tyckes mig vara, att yrkesinspektör begagnar sig af den rättighet,
lagen honom tillerkänner, att, om ej godvillig rättelse sker, till Kungl.

Maj:ts befallningshafvande genast anmäla det förefintliga missförhållandet, hvarefter
samma myndighet komme att förfara på sätt i 8 § af ifrågavarande lag finnes
stadgadt. På så sätt skulle det utan tvifvel blifva yrkesidkare angeläget att utan
onödigt fördröjande efterkomma yrkesinspektörs föreskrift.

Hvad slutligen vidkommer väckt förslag i syfte att uppdraga en fullt bestämd
och tydlig gräns emellan fabrik och handtverk, synes detta vara af utomordentlig
stor vikt och betydelse och torde, såsom i riksdagsskrifvelsen framhållits, bestämmelsen
härutinnan gagna lika mycket den allmänhet, som är däraf beroende, som
äfven vederbörande myndigheter.

Kronolänsmannen i Halmstads fögderis södra distrikt: — — — För Kronolans^
min del anser jag, att för vinnande af en korrekt tillämpning af nämnda lags alla Halmstads
bestämmelser yrkesinspektörerna böra erhålla befogenhet att meddela förelägganden fogdens södra
vid äfventyr af straffpåföljd.

Visserligen kan en sådan utväg synas möta mycket stora betänkligheter, i
synnerhet i början af lagens tillämpande, men sådant är förhållandet med hvarje
ny förordning. Sedan den dock blott fått så småningom inarbeta sig i folkmedvetandet,
bortfalla snart missförhållandena.

Kronolänsmannen i Varbergs fögderis södra distrikt: — — -— Det

synes mig, som om en revision af de uti ifrågavarande riksdagsskrifvelse omförmälta bergs fögderis
lagar vore behöflig, och torde föreskrifter därvid varda utfärdade om förbud mot för- sodra distrikt
säljning inom landet af maskiner utan erforderliga skyddsanordningar; att ångpannor,
hvilka blifvit utdömda såsom underhaltiga, icke ånyo blefve föremål för begagnande;

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Kronolänsmannen
i
Varbergs fogdevis
södra
distrikt.
(Forts.)

Kronolänsmannen

Kungsbacka
fogderis
norra distrikt.

att lump, innan den komme till användning, blefve desinfekterad; samt att yrkesinspektör,
på det att lagen.; bestämmelser måtte fullt tillämpas, erhölle befogenhet
att meddela förelägganden vid äfventyr af straffpåföljd. Dessutom beder jag få
uttala, att det vore i hög grad önskvärdt, att tydliga bestämmelser blefve utfärdade
för angifvande af gränsen mellan fabrik och handtverk.

Kronolänsmannen i Kungsbacka fögderis norra distrikt: — — — Inom
distriktet har icke hittills inträffat sådana fall, att däraf framgått det en revision af
ofvannämnda lag och därmed sammanhängande författningar är af behofvet påkallad.
Vid de tillfällen, då anmälan hit inkommit om förseelser mot stadgandena
ifråga, hafva vederbörande blifvit ådömda böter och missförhållandena hafva afhjälpts.

Då Riksdagen i sin till Konungen ställda skrifvelse icke angifvit, i hvilket
fall lagen angående skydd mot yrkesfara med därmed sammanhängande författningar
och bestämmelser skulle undergå revision, och jag, såsom ofvan påpekats, ej kommit
till erfarenhet af att en dylik revision redan nu är af behofvet påkallad, inskränker
jag mig till att, ifråga om de förslag till ändring eller fullständigande
af yrkeslagens stadganden, som varit under Riksdagens behandling, framhålla
följande:

Hvad såväl från Kungl. Kommerskollegium som yrkesinspektörer framhålles
om önskvärdheten af att vid fabrikers anläggande samt om- och tillbyggnad yrkesinspektörernas
råd och upplysningar i afseende å nödiga skyddsanordningars anbringande
m. m. inhämtas, torde visserligen hafva sitt berättigande, men om
ett stadgande i sådant syfte skulle komma till stånd, borde detta, enligt min
åsikt, ej innebära något tvång för vederbörande att inhämta dessa upplysningar,
utan endast att det stode dem fritt att göra detta, och att yrkesinspektörerna då
hade skyldighet att lämna dylika, ty att i detta såväl som andra fall lägga sådan
makt i händerna på yrkesinspektörerna att de hafva rätt att ingripa, innan det
först visat sig, att stadgandena från vederbörandes sida ej efterlefvas, kan väl icke
gärna anses välbetänkt.

I anslutning härtill synes det mig icke i någon mån böra ifrågakomma
något stadgande om förbud mot försäljning inom landet af maskiner eller af äldre
ångpannor utan erforderliga skyddsanordningar, synnerligast som lokala förhållanden
vid maskinernas uppsättande kunna göra, att utmärkta sådana anordningar lätt anbringas
i samband med uppförandet af fabriksbyggnaden; och kontrollen öfver att
ett stadgande i nämnda syfte efterlefdes skulle dessutom blifva alltför kostbar och
ej effektiv.

I fråga om föreslagna åtgärder till förebyggande af att ny ägare af industriell
anläggning kan komma att sakna kännedom om förelägganden och andra
meddelanden, som tidigare ägare emottagit af yrkesinspektör, torde, vare sig skyl -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 63

dighet att bevara vissa handlingar förefunnes, eller diarier vid industriella anläggningar
förvarades, däri yrkesinspektörerna antecknade de meddelanden, till hvilka
de funne anledning, något stadgande i sådant syfte ej böra ifrågakomma, emedan
nye ägaren därigenom icke kan anses nöjaktigt hafva fått del af föreläggandet;
utan torde i dylika enstaka fall föreläggandet böra meddelas af yrkesinspektören
eller skriftligen på annat sätt komma nye ägaren till del.

Hvad åter rörer frågan om stadgande af förbud mot användande af kvinnliga
arbetare för skötande af ångpanna och motor eller för rengörande eller smörjande
af i gång varande maskin eller kraftledning, äfvensom hvad rörer frågan om
desinfektion af lump, torde en utredning af dessa frågor i syfte att få stadganden
till stånd hafva fog för sig.

Hvad som framhållits om att gifva yrkesinspektörerna rätt att meddela ägare
af industriell anläggning föreläggande vid äfventyr af straffpåföljd synes mig icke
i ringaste mån förtjäna afseende, synnerligast som det väl ej kunde uppstå ens
förslag om annat, än att frågan, huruvida straffpåföljd på ett dylikt föreläggande
skulle följa, borde af domstol eller annan myndighet pröfvas, hvadan en anmälan
mot den tredskande med begäran om anställande af åtal är lika effektiv.

Hvad slutligen beträffar frågan att genom lagstadganden söka få fastslaget
skillnaden mellan fabriks- och handtverksrörelse, synes den mig hafva skäl för sig;
dock torde härutinnan böra framhållas önskvärdheten af, att kvarnar samt smidesoch
snickeriverkstäder m. fl. dylika anläggningar, som äro af den beskaffenhet, att
desammas hufvudsakligaste verksamhet endast fyller närliggande orts behof, såsom
hittills räknas till handtverksrörelse, enär skäl vare sig i statistiskt hänseende eller
åt annan anledning ej förefinnes, att sådana föreskrifter, som de för industriell anläggning
gällande, skulle på dem tillämpas, utan tvärtom, enär dylika mindre anläggningar
ej hafva regelbunden och jämn sysselsättning.

Kungl. Majrts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län: — — —

Det måste, såsom Riksdagen i sin framställning erinrat, ligga i sakens natur, att sådana
bestämmelser som de ifrågavarande, hvilka afse att reglera ekonomiska och andra
förhållanden inom det i våra dagar i snabb utveckling stadda och hastiga växlingar
underkastade näringslifvét, jämförelsevis ofta behöfva undergå en mera eller
mindre fullständig omarbetning för att vara väl lämpade efter dessa förhållanden,
och det bör då vara af särskild vikt att i tid tillses, om de första på förevarande
område i ett land tillkomna lagbestämmelser, hvartill de nu åsyftade äro att hänföra,
kräfva förändringar eller tillägg för att kunna rätt motsvara sitt ändamål.

Erfarenheten inom rikets olika delar torde hafva ådagalagt, att i ämnet gällande
bestämmelser, om de än i allmänhet visat sig tillfredsställande, dock i vissa
hänseenden äro bristfälliga och tarfva omarbetning. Åtminstone är förhållandet
sådant hvad detta län beträffar.

Kronolänsmannen
i
Kungsbacka
fögderis
norra distrikt.
(Forts).

K, B. i Göteborgs
och
Bohus län.

REVISION AE YRKESFARELAGEN M. M.

K. B. i Göte borgs

och

Bohus län.

- (Forts.)

Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser följaktligen, att den ifrågasatta revisionen
bör komma till stånd.

Vidkommande de särskilda punkter, som därvid böra komma under omarbetning,
så äro i Riksdagens skrifvelse angifna åtskilliga ändringsförslag, bland
hvilka det viktigaste torde vara det, som angår bestämmandet af gränsen mellan
fabrik eller industriellt yrke och handtverk.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande har varit i tillfälle att erfara, hvilka olägenheter
uppstå genom den brist på närmare bestämmelser i fråga om denna gräns,
som vidlåder såväl här ofvan omnämnda båda lagar som ock lagen den 5 juli
1901 angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, och Kungl. Maj:ts
befallningshafvande finner det vara alldeles nödvändigt, att, så vidt möjligt är, tydliga
föreskrifter komma till stånd angående denna gräns, särskildt af den anledning,
att vid sidan af lagen den 17 oktober 1900 ännu gäller nådiga förordningen den
18 november 1881 angående minderårigas användande vid fabrik med mera, i
hvad denna förordning afser handtverk eller annan handtering, som icke skäligen
må anses för fabriksrörelse.

I särskildt ärende har Kungl. Maj:ts befallningshafvande haft att afgöra, huruvida
viss bokbinderirörelse borde hänföras till den ena eller andra kategorien, i
det en bokbindare, som anmält, att han använde minderåriga i sin rörelse, sedermera
återkallade denna sin anmälan, enär hans bokbinderi vore handtverk, och
han således jämlikt 1 § i lagen den 17 oktober 1900 icke vore skyldig göra
någon dylik anmälan beträffande bokbinderirörelsen. Sedan utredning vunnits, att
antalet arbetare vid bokbinderiet växlat mellan 5 och 8, att omsättningsvärdet
under sistförflutna tio år varit 10- å 15,000 kronor årligen, att de maskiner,
som begagnades i bokbinderiet, voro sex hjälpmaskiner, däribland en häftmaskin,
hvilka alla drefvos uteslutande med handkraft, och att arbetet i bokbinderiet nästan
uteslutande utfördes på beställning, fann länsstyrelsen genom resolution den 30
maj 1902 skäligt förklara, att bokbinderiet i det hänseende, hvarom fråga vore,
icke kunde betraktas som fabrik utan vore som handtverk att anse. Vederbörande
yrkesinspektör hade i afgifvet yttrande i saken sökt göra gällande en motsatt
mening, men han öfverklagade icke Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut,
hvilket således blef gällande.

Yrkesinspektörerna i riket hafva sedermera vid sammanträde den 28 november
1902 för vinnande af samstämmighet i afseende på bedömande af merberörda
gränsfråga kommit öfverens om vissa bestämmelser att därvid lända till
efterrättelse, och föreställer sig Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att gränsen mellan
industri- eller fabriksrörelse och handtverk lämpligen kan fixeras i enlighet med.
dessa bestämmelser, dock med den förändring, att yrkesrörelse med motor skall,
för att hänföras till industri, någon gång under året sysselsätta minst ett visst
antal, förslagsvis sex arbetare, på samma arbetsplats, hvilken förändring, såsom

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

tekniska samfundet i Göteborg framhållit, påkallas af det förhållande, att elektrisk
drifkraft nu mera allmänt kommit till användning äfven i handtverkets tjänst.

Förslaget att vid fabrikers anläggande samt om- och tillbyggnad yrkesinspektöremas
råd och upplysningar med afseende på nödiga skyddsanordningars
anbringande med mera böra inhämtas, innan byggnadsarbetet får taga sin början,
finner Kungl. Majrts befallningshafvande med hänsyn till det ringa antal yrkesinspektörer,
som för närvarande finnas, och de stora distrikt, dem äro anvisade,
icke förtjäna något afseende. Sedan flere yrkesinspektörer blifvit anställde, synes
dock, såvida det anses, att de utan att blifva hindrade i andra och viktigare uppgifter,
kunna tillhandagå med upplysningar och råd i anmärkta hänseendet, skyldighet
böra dem åläggas att på sådant sätt kostnadsfritt biträda, om och när yrkesidkare
därom framställer begäran. Till ledning för yrkesidkarne skulle väl dock redan
nu kunna af yrkesinspektörerne utarbetas och dem tillhandahållas några allmänna
föreskrifter angående de anordningar, som vid fabriksbyggnadsföretag böra iakttagas
för beredande af skydd åt fabriksarbetarne till lif och hälsa.

Förbud mot försäljning inom landet af maskiner utan erforderliga skyddsanordningar
synes icke vara af nöden, då användandet af sådana maskiner redan
är i lag förbjudet.

Några föreskrifter till förekommande däraf, att ångpannor, hvilka blifvit
utdömda såsom underhaltiga, ändock komma till användning 1 industriens tjänst,
torde icke heller vara erforderliga, därest, såsom tekniska samfundet i Göteborg
ifrågasatt och Kungl. Maj:ts befallningshafvande äfven af egen erfarenhet har anledning
föreslå, uti 2 §, 1 mom. af lagen den 10 maj 1889 införes ett tillägg,
hvarigenom bestämmelserna i nämnda moment uttryckligen göras gällande äfven
för ångpannor, i sammanhang hvarmed då också skulle stadgas, att ångpannor icke
få tagas i bruk för industriella ändamål, förrän de i vederbörlig ordning, som
särskildt skulle bestämmas, blifvit besiktigade och för sitt ändamål godkända.

Då kokapparater under tryck synas böra vara underkastade samma bestämmelser,
som ifrågasatts för ångpannor, torde ock vara nödigt att föreskrifter, hvarigenom
detta vinnes, intagas i nyss åberopade lagrum.

Någon särskild åtgärd till förebyggande af att vid ombyte af ägare till
industrianläggning den nye ägaren kan komma att sakna kännedom om förelägganden
och andra meddelanden, som tidigare ägare emottagit från yrkesinspektören,
lärer icke böra ifrågakomma. Men på det ny ägare må kunna få taga kännedom
om dylika förelägganden och meddelanden, torde det kunna vara lämpligt att stadga
skyldighet för yrkesinspektörerna att i särskild liggare eller diariebok göra anteckning
om innehållet i gifvet föreläggande särskildt för hvarje fabrik och att hålla
vederbörande fabriksägare dessa anteckningar tillhanda.

Lika med Riksdagen anser Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att i lag icke bör

K. B. i Göte borgs

och

Bohus län.

(Forts.)

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

K. B. i Göte borgs

och

Bohus län.

(Forts.)

föreskrifvas någon normaldräkt för arbetare vid vissa maskiner och transmissioner,
utan att man på frivillighetens väg bör söka vinna, att arbetarne, där så behöfves,
varda försedda med en efter arbetets faror afpassad klädedräkt.

Icke heller synes förslaget om förbud att använda kvinnliga arbetare till att
sköta ångpanna eller motor eller till att rengöra eller smörja i gång varande
maskin eller kraftledning förtjäna vidare afseende. Det vore ju mycket olämpligt,
om till exempel i en syfabrik, där kanske hvarje symaskin drifves af en elektrisk
motor, kvinnlig arbetare icke skulle få begagnas för motorns skötsel. Liknande är
förhållandet med hvarje mindre mejeri.

Att frågan om desinfektion af lump kunnat anses böra blifva föremål för
närmare utredning vid en blifvande revision lärer bero på, att en sådan desinfektion
ansetts kunna förekomma de sanitära vådorna vid fabrikation af shoddy och vadd.
Det torde dock icke vara genom desinfektionstvång, som farorna af sådan fabrikation
för arbetarnes hälsa förhindras, tv det är icke faran af smitta från lumpen,
som gör denna industri så hälsovådlig, utan orsaken därtill är att söka i det farliga
dammet, som uppstår under fabrikationen, och som arbetarne måste inandas,
och denna fara skall väl bekämpas på annat sätt för att kunna öfvervinnas. Då
därtill kommer, att införande af desinfektionstvång för lump skulle på det kännbaraste
beröra sådana storindustrier som textilfabriker af visst slag och pappersfabriker
och försvåra eller till och med, åtminstone delvis, omöjliggöra dessa industrier,
och att så nyligen som den 3 november 1899 förut, till förekommande
af kolerasmittans införande i riket, påbjudet desinfektionstvång för importerad lump,
efter sakkunniga myndigheters hörande, blifvit upphäfdt, föreligga enligt Kungl. Maj ris
befallningshafvandes förmenande icke giltiga skäl att nu ifrågasätta, att sådant tvång
åter varder i lag stadgadt och utsträckt äfven till den inhemska lumpen.

För att gifva större eftertryck åt yrkesinspektörernas förelägganden har ifrågasatts
att bekläda dessa tjänstemän med befogenhet att meddela föreläggande vid
äfventyr af straffpåföljd. Häremot anser Kungl. Majris befallningshafvande, i likhet
med Riksdagen, stora betänkligheter möta och håller således före, att något stadgande
i sådant syfte icke bör komma till stånd.

Då det kan förekomma, att arbetare olofligen borttaga skyddsanordningar,
som i fabrik åvägabragts i enlighet med vederbörligen meddelade föreskrifter, och
olyckor därigenom kunna uppstå för arbetarne, torde till förekommande häraf böra
stadgas straffpåföljd för arbetare, som gör sig skyldig till sådant tilltag.

I afseende å nådiga kungörelsen den 24 januari 1896 angående hvad till
beredande af kännedom om olycksfall i arbete iakttagas bör, sådan den lyder enligt
sedermera däri gjorda ändringar, anser sig Kungl. Majris befallningshafvande böra erinra
om det mindre lämpliga däri, att jämlikt 1 § anmälan om arbetares olycksfall skall
i stad, där poliskammare finnes, utom i Stockholm, göras hos magistraten, hvilken

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

enligt 2 § skall öiversända anmälan till yrkesinspektören med tillkännagifvande, K. B. i Götehuruvida
polisförhör i anledning af olycksfallet ägt rum eller förordnande därom b°r,ss °,ch

111 0 . . , 1-111 Bohus lan.

meddelats. Da magistraten 1 sådan stad icke kan lämna ett dylikt tillkännagifvande (Forts.)
utan att först inhämta upplysning från poliskammaren angående de förhållanden,
detsamma bör angifva, vore det ju mera praktiskt, att anmälan gjordes direkt
hos poliskammaren, och att denna myndighet finge öfvertaga magistratens nämnda
åliggande.

Ifrågasättas kan väl ock, huruvida icke den i i § stadgade anmälningsskyldigheten
borde äfven för enskild rörelse, däri arbetsföreståndare eller arbetsledare
finnes anställd, åläggas denne i stället för yrkesidkaren själf, hvilken mången gång
kan vara bosatt långt bort från arbetsstället och således icke är i tillfälle att iakttaga,
hvilka olycksfall i rörelsen inträffa.

Då det visat sig vara svårt för yrkesidkarne att inse, att de beträffande olycksfall
i arbetet hafva att göra anmälan icke blott i enlighet med nyss åberopade
kungörelse utan äfven jämlikt § 12 i lagen angående ersättning för skada till följd
af olycksfall i arbete, och det icke torde kunna förnekas, att det måste anses mindre
praktiskt att besvära dem med tvänne anmälningar angående samma olycksfall, synes
en förändring böra komma till stånd, hvarigenom sådan anordning åvägabringas,
att endast en anmälan behöfver göras om inträffadt olycksfall; och skulle för ändamålets
vinnande kunna meddelas föreskrifter i enlighet med hvad tekniska samfundet
i Göteborg föreslagit.

Beträffande lagen om minderårigas och kvinnors användande till arbete i
industriellt yrke, så har redan här ofvan förslaget, att kvinnor icke skulle få användas
vid skötsel af ångpanna eller motor eller till att rengöra eller smörja i gång varande
maskin eller kraftledning, varit föremål för yttrande.

Då, såsom Tekniska samfundet i Göteborg erinrat, arbetsgivare till följd af
lagens bestämmelser om inskränkt arbetstid för minderåriga i regel äro mindre benägna
att i sitt arbete antaga minderåriga, hvilka jämlikt dessa bestämmelser icke
få arbeta så länge och å samma tid som de vuxne arbetarne, utan i allmänhet
endast användas till hjälparbeten åt dessa senare, som följaktligen skulle blifva
störda i sitt arbete därigenom, att de minderåriga icke kunde biträda dem under
hela arbetstiden, och då häraf blifver en följd, att minderåriga ofta måste gå sysslolösa
och långt ifrån att därunder kunna vara hemmen till något stöd eller bidraga
till sitt uppehälle, ofta förfalla till ett lättjefullt och lastbart lif, hvaraf skadliga
verkningar för hela deras lefnad kunna uppstå, synes det vara af synnerlig vikt att
söka så mycket som möjligt inskränka gränsen för minderårigheten beträffande
arbetare i industriellt yrke men utvidga den för dem medgifna arbetstiden per
dygn. A andra sidan gäller det att tillse, huruvida någon förändring kan böra
göras i afseende å gränsen nedåt för minderåriga arbetares ålder, så att denna

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

K. B. i Göte borgs

och

Bohus län.

(Forts.)

Göteborgs
textilindustri
för envig.

gräns sättes högre än nu för att lämna barnen tillfälle att inhämta mera undervisning,
innan de öfvergå till industriens tjänst. Tekniska samfundet i Göteborg
har i detta ämne framlagt visst förslag, som Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser
vara värdt beaktande och hvilket innefattar, att åldersgränsen för minderåriga nedflyttas
från 18 år till 16, men uppflyttas till 13 från 12 år, och att alla minderåriga
tillåtas arbeta högst 10 timmar af dygnet. Ifrågasättas kan dock, huruvida
icke för minderårig, som icke fyllt 14 år, • arbetstiden borde inskränkas till högst
6 timmar af dygnet.

Ett särskildt önskemål beträffande minderårigas arbetstid har framhållits af
Göteborgs textilförening och en ledamot af tekniska samfundet i Göteborg, nämligen
att, då för beredande af ledighet åt arbetarne inom fabriksindustrien under
lördagseftermiddagen, hvilket arbetarne visat sig mer och mer eftersträfva, det blefve
nödigt, att öfriga dagar under veckan arbetet påginge 10V2 timmar, medgifvas måtte,
att arbetstiden för minderåriga finge utsträckas till samma tid, enär eljest svårighet
mötte för deras användande i fabriksarbetet, sedan det ordnats på nämnda sätt,
hvilket redan inom textilindustrien i många fall ägt rum; och synes det Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, som om detta önskemål borde kunna tillfredsställas, därest vid
en närmare undersökning af på saken inverkande förhållanden icke skulle sig visa,
att betänkliga hinder därför möta.

Hvad slutligen angår lagen rörande ersättning för skada till följd af olycksfall
i arbete, så torde äfven denna lag, i dess 2 §, hafva behof af närmare bestämmelser
i fråga om vissa däri uppräknade tillverkningars och rörelsers storlek och
beskaffenhet för erhållande af en bestämd gräns för lagens verksamhetsområde, som
dessa näringar icke tillhöra, därest de rätteligen äro att anse blott som handtverk.

Därjämte synes här äfven kunna ifrågasättas, huruvida icke arbetsledare vid
enskild yrkesidkares rörelse borde åläggas att i stället för yrkesidkaren göra sådan
anmälan om olycksfall, som omförmäles i 12 §.

Göteborgs textilindustriförening: — — — Hvad då först angår frågan
om gränsen mellan fabriksmässig drift och handtverksmässig näring, torde det vara
af vikt att erinra om en industrigren, som, fastän den är en ibland de större i
landet, icke arbetar på hvad man i allmänhet kallar fabriksmässigt sätt eller med
arbetarne sammanförda inom vissa lokaler, utan som fördelar och utlämnar arbetet
till utförande i arbetarnes hem. Föreningen syftar härmed på den s. k. konfektionsindustrien,
som har sina hufvudorter i Stockholm, Borås och Vingåker, och som
bedrifver sådan masstillverkning af kläder och klädesplagg, som ej faller inom det egentliga
skrädderiyrket. Denna rörelse, hvars årstillverkning torde uppgå till 30 millioner
kronor, tillgår sålunda, att köpmannen-tillverkaren låter tillskära plaggen och sedermera
utlämnar dem till syrning, vanligen mot ett synnerligen lågt ackordspris, till

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

fattiga hustrur och flickor; härigenom besparas icke blott kostnaderna för fabriksanläggning
och verkstad, utan arbetaren, som utsättes för onaturligt låga ackordspriser,
tvingas att för sitt uppehälle arbeta öfver sin förmåga. I många af de
hem, där sådan tillverkning bedrifves, torde de sanitära förhållandena vara sådana,
att de därifrån utgående alstren kunna antagas bidraga till spridningen af tuberkulos
och andra smittosamma sjukdomar. Då föreskrifterna för industriella anläggningar
allt mera skärpas, synes det föreningen vara uppenbart, att eu hemindustriell verksamhet
af sådan natur som den ifrågavarande, hvilken kan medföra hygieniska
vådor af vidtgående beskaffenhet, och som därtill af skäl, som förut antydts, i
många eller kanske de flesta fall medför ett allt för hårdt utnyttjande af arbetarens
arbetskraft, icke borde få förblifva alldeles okontrollerad-.

Att åstadkomma kontroll är i förevarande fall icke lätt, men såsom en första
åtgärd torde det vara lämpligt att föreskrifva, att en hvar, hvilken såsom yrke
utöfvar sådan verksamhet, hvarvid arbetarne sysselsättas i hemmen, skall hafva
skyldighet att till viss myndighet aflämna uppgift en gång årligen öfver namn,
ålder, stånd och adress å alla de arbetare, som under året sysselsatts med sådant
arbete. Sedan denna uppgift inkommit, bör hälsovårdsnämnd eller polismyndighet
erhålla del däraf för att företaga behöflig inspektion, rörande hvilken rapport lämpligen
torde kunna afgifvas till Kungl. Kommerskollegium eller dess arbetsstatistiska
afdelning, som därefter skulle hafva att afgifva en sammanfattning och, i händelse omständigheterna
därtill föranleda, en framställning till Kungl. Maj:t rörande hvad som
under granskningen af de inkomna rapporterna förekommit, ankommande det sedermera
på Kungl. Maj:t att till riksdagen aflämna nådig proposition om åtgärder, som
lämpligen böra vidtagas.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer föreningen om antagande af
en sådan lagbestämmelse:

att en hvar, hvilken såsom yrke bedrifver sådan verksamhet, hvarigenom
arbetare sysselsättas i hemmen med sömnad eller annat arbete, må vara skyldig att
till vederbörande myndighet göra anmälan därom samt vid början af hvarje år
lämna uppgift om namn, stånd, ålder och adress å de arbetare, som han under
året användt i och för bedrifvandet af sitt yrke;

att hälsovårdsnämd eller annan myndighet måtte åläggas inhämta upplysningar
angående dessa arbetares hälsotillstånd, arbetstid, bostadsförhållanden och i
allmänhet de förhållanden, hvarunder ifrågavarande arbete bedrifves;

att dessa redogörelser må aflämnas till Kungl. Kommerskollegium eller dess
afdelning för arbetsstatistik, som har att bearbeta de i dem innehållna uppgifterna
och sammanföra dem till en klar och öfverskådlig sammanställning; och

att de åtgärder, som framgå af den sålunda föranstaltade utredningen, måtte
för besluts fattande framläggas inför Riksdagen.

Göteborgs

textilindu striförening.

(Forts.)

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Göteborgs tex tilindnstriföre ning.

(Forts.)

Vidkommande lämpligheten af att vid fabrikers anläggande samt om- och
tillbyggnad yrkesinspektörernas råd och upplysningar med afseende å nödiga skyddsanordningars
anbringande m. m. inhämtas i god tid, och helst innan byggnadsarbetet
tager sin början, finner föreningen visserligen önskvärdt att så i allmänhet
skedde, särskildt beträffande t. ex. ventilationsanordningar, hvilka icke utan svårighet
kunna vidtagas efter anläggningens fullbordande. Mot en lagstiftning, åsyftande
bestämdt förbud för fabrikant att vidtaga byggnadsarbete, innan granskning af byggnadsritning
skett genom inspektör, hyser föreningen dock stora betänkligheter, dels
emedan byggnadsarbetet möjligen skulle kunna fördröjas genom inväntande af inspektörens
utlåtande, dels emedan inspektörernas tid härigenom skulle alltför strängt
upptagas, och dels emedan en granskning på papperet ingalunda kan motsvara en
verklig undersökning på ort och ställe, hvilken i främsta rummet torde vara ett
åliggande för bemälde inspektörer. Föreningen anser därför den lämpligaste ordningen
vara den, att yrkesinspektör må äga skyldighet, då anhållan därom framställes,
att lämna upplysning om och yttrande öfver hvad som vid fabriks anläggande
samt om- och tillbyggnad är att iakttaga med afseende å skyddsanordningars
anbringande m. m., och uttalar sig föreningen för att ett sådant stadgande må
komma till stånd, under själfskrifven förutsättning, att den fabriksägare, som i förväg
inhämtat sådant yttrande af yrkesinspektör, icke må kunna åläggas att förändra
eller borttaga de sålunda föreskrifna anordningarne på egen bekostnad, därest de
utförts i noggrann öfverensstämmelse med föreskriften.

Sedan lagen angående minderårigas och kvinnors användande till industriellt
yrke tillkom, har inom fabriksarbetarnes krets den önskan gjort sig alltmer gällande
att få åtnjuta samma förmån, som beredes hvarje fabriksarbetare i England, nämligen
fri lördagseftermiddag. Obestridligt är, att en sådan lördagsaftonhvila är af stor betydelse
icke blott i socialt afseende, utan äfven genom det tillfälle den bereder
arbetaren att uthvila muskler, nerver och sinne, något som isynnerhet för den ungdomlige
arbetaren och den i industriellt yrke använda kvinnan torde vara af stor
vikt. Ett antal arbetsgifvare hafva därför, med behjärtande af dessa skäl, sökt
ordna arbetstiden så, att arbetet kunnat afslutas lördagsmiddag, hvilket skett därigenom,
att arbetstiden under veckans fem första dagar bestämts till iof timmar
och under lördagen till 6 — 7 timmar.

Nyssberörda lag föreskrifver emellertid i § 3, att minderårig arbetare, som
fyllt tretton år, icke må i arbete användas mer än högst tio timmar af dygnet.
Det säger sig själft, att denna föreskrift vid den praktiska tillämpningen förorsakar
svårt hinder i arbetet vid de fabriker, där man är hänvisad att sysselsätta ett
flertal sådana minderåriga arbetare men infört förut omnämnda arbetstid af 10 *
timmar under fem dagar i veckan för de vuxne arbetarne. Dels är det nämligen
nästan omöjligt att hålla en dylik ungdomsskara i ordning, när den skall ut eller
in i fabriken, dels blir arbetet mer eller mindre förlamadt under den halftimme, då

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

de minderårige icke deltaga däri. En lika arbetstid vore därför önskvärd och hafva ^^.ysrTde
yrkesinspektörer, med hvilka medlemmar af föreningen rådgjort, icke hyst någon
betänklighet emot förslaget att för äldre minderåriga bestämma en maximiarbetstid (Forts.)
af 10.V timmar under veckans fem första dagar, under förutsättning att sammanlagda
arbetstiden under veckan ej uppgår till mer än 59 timmar, hvarigenom en
arbetshvila af 11 dygn skulle kunna beredas alla arbetare; en sådan hvilotid skulle
obestridligen också vara till större nytta än den halftimme, som under nu gällande
förhållanden kan beredas den ungdomlige arbetaren. Föreningen hemställer därför
om medgifvande att arbetstiden i förevarande fall må kunna utsträckas till 10),
timmar under ofvan antydda förutsättning.

I ofvan anförda lag liar bestämmelsen om tio timmars arbetsdag sin tillämpning
på minderårig, som fyllt tretton, men cj aderton år. Hvad den förra åldeisgränsen
angår, framflytta, som bekant, åtskilliga utländska lagstiftningar densamma
till fjorton år och det torde i vårt land ofta förekomma, att barn för att erhålla
anställning i industriellt yrke, få afsluta sin folkskoleundervisning med det stadgade
minimimåttet af kunskaper, under det att de, om nyssnämnda åldersgräns framflyttades
med ett år, skulle kunna förvärfva sig ett vida större mått af kunskaper
samt äfven, därest sådant anses lämpligt, hafva afslutat sin konfirmationsundervisning
före uppnådda fjorton år.

Däremot torde den andra åldersgränsen utan skada kunna nedflyttas till
fyllda sjutton år, emedan arbetaren redan vid denna tid torde kunna anses v ara
fullt utvecklad, och lagen om tiden, då kvinna må ingå äktenskap, äfven gifvei antydan
härom. Förmånen för arbetaren att få minderårighetsåldern nedflyttad till
sjutton år torde ock vara påtaglig, emedan han härigenom erhåller beiåtagande
till högre aflöning och sålunda tidigare kommer i en lyckligare ekonomisk
ställning.

På grund af det anförda anser sig föreningen därför böra i ett sammanhang
yrka, att § 3, mom. 1 af lag angående minderåriges och kvinnors användande till
industriellt yrke den 17 oktober 1900 må erhålla följande förändrade lydelse:

»Till arbete i industriellt yrke må minderårig, som ej fyllt fjorton år, användas
högst trettiosex och annan minderårig, som ej fyllt sjutton år, högst femtionio
timmar i veckan, dock så att den dagliga arbetstiden i intet fall må öfverstiga
sex timmar för minderårig, som ej fyllt fjorton år, och tio och en half
timmar för annan minderårig, sona ej fyllt sjutton år.»

Hvad angår öfriga punkter i Riksdagens skrifvelse, synas de samtlige näimast
kunna hänföras till ordningsföreskrifter, utom hvad angår förslaget om yrkesinspektörs
rätt att kunna meddela viss straffpåföljd, rörande hvilket Riksdagen uttalat,
att alltför stora betänkligheter synas möta. Föreningen delar denna uppfattning
och finner det olämpligt att tillerkänna yrkesinspektörerna sådan befogenhet.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Tekniska sam*
fundet i Göteborg.

Tekniska samfundet i Göteborg: Vid Tekniska samfundets i Göteborg

sammanträde den 23 november 1903 beslöt samfundet:

dels att uttala sig för önskvärdheten af en revision af lagen om skydd mot
yrkesfara jämte därmed sammanhängande författningar och bestämmelser;

dels att, utan att för det dåvarande vilja göra något uttalande om revisionens
beskaffenhet och omfattning, uppdraga åt sin nämnd att jämte meddelande om förenämnda
beslut öfverlämna såväl ett af en inom samfundet tillsatt kommitté affattadt,
tryckt förslag (Tekniska samfundets handlingar, 1903, n:o 11) till betänkande i
anledning af väckt fråga om revision af lagen angående skydd mot yrkesfara m.
m., som ock ett stenografiskt referat af den vid nämnda sammanträde förda diskussionen.

Det omförmälda förslaget till betänkande var af följande lydelse:

Undertecknade, som af Tekniska samfundets nämnd erhållit uppdrag att afgifva
utlåtande i anledning af väckt fråga om revision af lagen angående skydd mot
yrkesfara den 10 maj 1889 och lagen angående minderårigas och kvinnors användande
till arbete i industriellt yrke den 17 oktober 1900 jämte andra med dem
samband ägande lagar och författningar, få härigenom afgifva följande betänkande:

Hvad först vidkommer revisionen af lagen angående skydd mot yrkesfara
finna kommitterade de uti lagens första paragraf använda ordalagen för angifvande af
lagens omfattningsområde vara allt för sväfvande, och har det i praktiken visat sig
medföra stora svårigheter att med ledning af lagens bestämmelser kunna afgöra,
huruvida en viss verksamhet rätteligen är att hänföra till industriellt yrke eller handtverksmessig
näring.

Kommitterade anse det därför vara af synnerlig vikt, att en fullt tydlig gränsskilnad
emellan de angifna verksamhetsområdena i lagen införes.

Det har föreslagits, att gränsen emellan fabriksmessig drift och handtverksmessig
näring borde bestämmas sålunda, att rörelse alltid skulle anses såsom industri,
därest för rörelsen användes motor eller kreatursvandring, utan hänsyn till det
antal arbetare, som vid rörelsen användes, och att rörelse, för hvilken motor eller
kreatursvandring icke användes, skulle anses såsom industri, därest tio arbetare
i rörelsen sysselsattes, samt att rörelsen i annat fall skulle anses såsom
handtverk.

Dessa bestämmelser kunna icke enligt kommitterades förmenande lämpligen tjäna
såsom norm vid afgörande af frågan, huruvida en viss verksamhet skall anses såsom
industriell verksamhet eller såsom handtverksrörelse.

Sedan numera elektrisk drifkraft mera allmänt kommit till användning i
handtverkets tjänst, torde elektriska motorer, ofta med synnerligen ringa kraftutveckling,
användas vid utöfningen af en hel mängd yrken, utan att deras utöfvande
kan anses såsom industri.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Så förekommer veterligen i Göteborg flere arbetsställen, hvarest drilkraften Tekniska samerhålles
genom elektrisk motor, och i hvilka rörelser sysselsättas tre eller fyra Göteborg.
kvinnor, exempelvis vid symaskiner och andra lättare maskiner. (Forts.)

För så vidt ej berörda verksamhetsgrenar drifvas i större omfattning, kunna
desamma icke lämpligen hänföras till industriell rörelse.

Kommitterade anse därför, att gränsen mellan industri och handtverk borde
bestämmas sålunda:

att till industriellt yrke skall hänföras

dels hvarje yrkesrörelse, idkad såsom näring och drifven med motor eller
kreatursvandring, och som någon gång under året på en gång använder på samma
arbetsplats minst 6 (sex) arbetare, minderårige däri inberäknade, och

dels hvarje yrkesrörelse, idkad såsom näring, som icke drifves med motor
eller kreatursvandring, men som någon gång under året på en gång använder på
samma arbetsplats minst i o (tio) arbetare, minderårige däri inberäknade,

samt att de uti lagen närmare angifna rörelserna, som icke uppfylla någon
af förenämnda fordringar, skola anses såsom handtverksmässiga näringar.

Uti andra paragrafen, första momentet af lagen angående skydd mot yrkesfara
föreskrifves, att yrkesidkare skall vidtaga alla de anordningar, som i afseende å
maskiner och redskap äro nödiga för att skydda hos honom anställde arbetares
lif och hälsa.

Då det emellertid visat sig, att upprepade olycksfall inträflat tillföljd däraf,
att gamla och för sitt ändamål olämpliga ångpannor användts vid åtskilliga industriella
verk, och då ångpannor ofta icke rubricerats under uttrycken »maskiner
och redskap», anse vi, att ett förtydligande af lagen i denna del bör inryckas, så
att föreskriften uti berörda moment uttryckligen kommer att omfatta jämväl skyddsåtgärder
vid ångpannor.

Dessutom anse kommitterade, att en iagstadgad bestämmelse borde meddelas
därom, att ångpannor och kokapparater icke må tagas i anspråk för industriella ändamål,
förrän genom i vederbörlig ordning företagen besiktning utrönts, att ångpannan eller
kokapparaten är för det med densamma afsedda ändamålet fullt brukbar.

Då emellertid ett verksamt skydd mot olycksfall i arbetet icke torde kunna
vinnas enbart genom lagbestämmelser om vidtagande af äfven de bästa skyddsanordningar,
därest icke arbetarne själfva äga full kännedom om de olika maskinernas
riktiga skötsel, torde föreskrift i lag böra lämnas om skyldighet för arbets ledare
vid sådana rörelser, som af lagen omfattas, att innan skötseln af en maskin eller
apparat anförtros till en arbetare, lämna denne föreskrift om maskinens eller apparatens
rätta skötsel äfvensom om de försiktighetsmått, som vid maskinens skötsel
böra iakttagas till förekommande af olycksfall.

Önskvärdt vore äfven, att till förekommande af olycksfall i arbetet i lag
infördes anvisning därom att, innan nya fabriker anläggas eller äldre fabriker om io -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Tekniska sam

fundet i

Göteborg.

(Forts.)

byggas, yrkesidkaren bör låta vederbörande yrkesinspektör afgifva utlåtande, huruvida
de föreslagna anordningarne kunna anses vara fullt betryggande.

Att, såsom föreslagits, uti lag stadga, att försäljning af maskiner och
redskap inom riket icke skulle vara tillåten, därest icke maskinerna eller redskapen
vore försedda med fullt betryggande skyddsanordningar, anse kommitterade vara
mindre lämpligt, enär yrkesidkare redan kan vara i besittning af dylik skyddsanordning
eller kan önska att själf tillverka sådan för sitt speciella behof.

För öfrigt anse kommitterade att, om åt lagens andra paragraf, moment i
gifves den affattning, kommitterade föreslagit, dessa bestämmelser äro fullt tillräckliga
för det med desamma afsedda ändamålet.

Ehuru kommitterade tillfullo inse fördelarne däraf, att alla vid vissa maskiner
och transmissioner sysselsatte arbetare använda en efter sysselsättningens och yrkets
faror bättre afpassad klädedräkt än den nu brukliga, anse kommitterade likväl icke,
att i lag bör lämnas föreskrift om skyldighet att vid dylikt arbete använda en viss
normal dräkt.

På frivillighetens väg torde de önskade reformerna i klädedräkten småningom
kunna genomföras, i synnerhet sedan arbetsgifvarne själfva numera enligt lagen om
ersättningsskyldighet till följd af olycksfall i arbetet torde vara särskildt angelägna att
så vidt möjligt undvika olyckshändelser vid sina anläggningar.

Förslaget att genom föreskrifter om desinfektion ingripa till skydd mot
smitta genom lump synes kommitterade icke lämpligen böra behandlas i denna
ordning, utan torde förslaget böra hänskjutas till behandling af hälsovårdsnämnder
eller andra sakkunniga.

Föreskriften uti 2 §, mom. 2 under h), att om från en motor kraft ledes
till flere våningar eller rum, sådan anordning eventuellt kan få användas, att signal
om maskinens afstannande kan gifvas från hvarje arbetsrum, synes vara fullt betryggande
endast under den förutsättning, att den använda motorn är af beskaffenhet
att hastigt kunna i sin rörelse afstannas.

Enligt vårt förmenande bör tillägg af angifvet innehåll göras i lagen.

För att erhålla möjligast verksamma skydd mot olyckshändelser fordras emellertid
icke blott, att skyddsåtgärderna finnas i lag föreskrifna, utan det fordras äfven,
att nödig tillsyn öfvas däröfver, att lagens föreskrifter i praktiken tillämpas, hvilken
tillsyn som bekant verkställes genom vederbörande yrkesinspektörer.

Under den tid, ifrågavarande lag varit gällande, lärer det emellertid visat
sig hafva varit förenadt med svårigheter att i vissa fall kunna förmå en del yrkesidkare
att efterkomma yrkesinspektörernas föreskrifter angående anbringande af nödiga
skyddsanordningar inom deras verkstäder.

Den form för föreläggandenas meddelande, som finnes i lag stadgad,
kan vålla olägenheter därigenom, att meddelandet kommer att förläggas, eller att

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

vid affärsöfverlåtelser förre ägaren underlåter att till nye ägaren öfverlämna sådant
meddelande.

Dessa olägenheter skulle emellertid, utan att vare sig yrkésidkarne eller
yrkesinspektören därigenom betungades med ytterligare skrifverier, på ett fullt effektivt
sätt kunna undanrödjas därigenom, att i lag stadgades skyldighet för utöfvare
af yrke, som uti ifrågavarande lag afses, att vid anläggningen hålla och omsorgsfullt
förvara en liggare eller diariebok, uti hvilken vederbörande yrkesinspektör
skulle vara skyldig att anteckna de framställningar, hvartill han med anledning af
anordningarnes vid anläggningen beskaffenhet kunde finna sig föranlåten.

För att gifva större eftertryck åt yrkesinspektörernas förelägganden har föreslagits,
att åt yrkesinspektörerna skulle inrymmas befogenhet att meddela yrkesidkare
föreläggande att inom viss tid vidtaga vissa förändringar i anordningarne
vid deras anläggningar vid äfventyr för underlåtenhet härutinnan af straffpåföljd.

Detta förslag kan emellertid icke vinna kommitterades godkännande.

Dels torde i allmänhet en så extraordinär åtgärd, som att tillägga yrkesinspektörerna
myndighet att stadga straffpåföljd för underlåtenhet att efterkomma
deras föreskrifter icke vara af behofvet påkallad, och dels torde det icke vara
lämpligt att medgifva en tjänsteman en så vidsträckt myndighet uti ett så grannlaga
värf som yrkesinspektörens.

Då det afsedda ändamålet på ett fullt betryggande sätt torde kunna uppnås
genom långt ofarligare medel, anse sig kommitterade böra bestämdt afstyrka den
föreslagna lagförändringen.

Under förutsättning att kommitterades förslag angående stadgandet i lag om
skyldighet för yrkesidkare att hålla liggare eller diariebok vinner vederbörande lagstiftares
godkännande, torde det afsedda ändamålet kunna vinnas genom ett tillägg
i lagen af innehåll, att yrkesinspektörs för andra gången efter minst tre månader
afgifna meddelande om samma sak kan vinna laga kraft, om det ej inom sextio
(6o) dagar af yrkesidkaren hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet öfverklagas,
och att först försummelse att iakttaga en andra gången meddelad anvisning
kan beläggas med böter, om beslutet ej blifvit i vederbörlig ordning öfverklagadt.

Om i lag stadgades skyldighet för vederbörande yrkesinspektör att vid andra
meddelandet i samma sak uti diarieboken verkställa anteckning om hvad yrkesidkaren
har att iakttaga för rätt att fullfölja talan emot föreläggandet, skulle enligt
kommitterades förmenande genom den föreslagna lagändringen å ena sidan nödig
kraft gifvas åt yrkesinspektörernas förelägganden, och å andra sidan fullt betryggande
garantier lämnas yrkesidkarne emot Övergrepp från yrkesinspektörernas sida.

På grund af hvad sålunda anförts hemställa kommitterade, att Tekniska samfundets
nämnd måtte föreslå, att Tekniska samfundet i anledning af den ifrågasatta
revisionen af lagen angående skydd mot yrkesfara af den ro maj 1889 måtte

Tekniska sam fundet

Göteborg.

(Forts.)

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Tekniska sam fundet

Göteborg.

(Forts.)

besluta att hos vederbörande myndigheter hemställa, att följande tillägg och förändringar
till nämnda lag måtte fastställas, nämligen:

att beträffande följande uti lagens första paragraf omnämnda näringar, nämligen
masugn eller hytta, stångjärnsbruk, manufakturverk eller annan inrättning, som
afser tillgodogörande eller förädling af mineralrikets alster, skeppsbyggeri-, stenhuggeri-,
mejeri-, bryggeri-, mjöl-, sågkvarns- och handtverkerirörelse, uti lagen
förklaras, att till industriellt yrke skall hänföras dels hvarje sådan yrkesrörelse, idkad
såsom näring och drifven med motor eller kreatursvandring, som någon gång
under året på en gång använder på samma arbetsplats minst sex (6) arbetare,
minderårige däri inberäknade, och dels hvarje sådan yrkesrörelse, idkad såsom
näring, hvilken icke drifves med motor eller kreatursvandring, men som någon
gång under året på en gång använder på samma arbetsplats minst tio (10) arbetare,
minderårige däri inberäknade, och att sådan yrkesrörelse, som icke uppfyller
någondera af ofvan angifna villkor, skall anses såsom handtverksmässig näring;

att uti lagen införas bestämmelser därom, att ångpannor och kokapparater
icke må tagas i bruk för industriella ändamål, förr än genom i vederbörlig ordning
företagen besiktning utrönts, att ångpannan eller kokapparaten är betryggande mot
olyckshändelser;

att i lag stadgas skyldighet för arbetsledare vid sådana yrkesrörelser, som i
förevarande lag afses, att innan skötseln af maskin eller apparat anförtros till en
arbetare, lämna denne föreskrift om maskinens eller apparatens rätta skötsel äfvensom
om de försiktighetsmått, som vid maskinens skötsel böra iakttagas till förekommande
af olyckshändelser;

att genom lagstadgande lämnas anvisning därom, att vid fabrikers anläggande
samt om- och tillbyggnad af fabriksanläggningar yrkesinspektörernas råd och upplysningar
med afseende å nödiga skyddsanordningars anbringande m. m. bör af
yrkesidkaren i god tid, och helst innan byggnadsarbetet tager sin början, inhämtas;

att uti § 2, mom. 1 af berörda lag ordet »ångpannor» inskjutes efter ordet
»maskiner» samt före ordet »och»;

att uti § 2, mom. 2 under h) intages bestämmelse därom, att den uti momentet
alternativt föreslagna anordningen med signalapparat frän hvarje rum till
maskinen får användas endast i det fall, att den använda motorn är af sådan beskaffenhet,
att densamma hastigt kan stannas;

att i lag stadgas skyldighet för utöfvare af yrke, som i lagen afses, att vid
arbetsstället hålla och omsorgsfullt förvara en liggare eller diariebok, uti hvilken
vederbörande yrkesinspektör skall vara skyldig att anteckna de framställningar, hvartill
han med anledning af anordningarnes vid anläggningen beskaffenhet kan finna
sig föranlåten;

att under förutsättning däraf, att yrkesidkare ålägges fora liggare eller diariebok,
föreskrift i lag meddelas därom, att yrkesinspektörs för andra gången efter

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

minst tre månader afgifna meddelande i samma sak kan vinna laga kraft, om det
ej inom sextio dagar af yrkesidkaren hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet
öfverklagas, och att först försummelse att iakttaga en andra gången meddelad anvisning
kan beläggas med böter, om beslutet ej blifvit i vederbörlig ordning öfverklagadt,
med förpliktelse tillika för vederbörande yrkesinspektör att vid andra meddelandets
anteckning i diarieboken i densamma jämväl verkställa anteckning, om
hvad yrkesidkaren har att iakttaga för rätt att fullfölja talan emot andra meddelandet; att

uti § 3 intages bestämmelse därom, att arbetare skall vara skyldig ställa
sig till noggrann efterrättelse jämväl af arbetsledare meddelade föreskrifter, samt

att- § 9 sålunda ändras, att densamma kommer att omfatta jämväl yrkesinspektörens
för andra gången rörande samma sak i diarieboken antecknade, laga
kraftvunna meddelande.

I nära samband med föreskrifterna uti lagen angående skydd mot yrkesfara
stå stadgandena angående skyldighet att om inträffade olycksfall göra anmälan till
vissa myndigheter, hvilka stadganden förekomma dels uti kungl. kungörelsen den
24 januari 1896 angående hvad till beredande af kännedom om olycksfall i arbete
iakttagas bör och dels uti lagen angående ersättning för skada tillföljd af olycksfall
i arbete den 5 juli 1901 jämte tillhörande författningar.

Enligt nämnda kungörelse åligger det yrkesidkare eller i vissa fall arbetsföreståndare,
att, då olycksfall af viss angifven beskaffenhet vid anläggning inträffat,
därom enligt fastställdt formulär omedelbart efter fjortonde dagens från olycksfallet
förlopp, göra anmälan i Stockholm till öfverståthållareämbetet, i öfriga städer till
magistraten och å landet till vederbörande länsman, hvilken så snart ske kan efter
tagen kännedom om den gjorda anmälan skall insända densamma till Kungl.
Maj:ts befallningshafvande.

Uti § 12 af lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i
arbete stadgas, att vid inträffande olycksfall af viss närmare angifven beskaffenhet
arbetsgifvaren eller i visst fall arbetsföreståndaren skall, sedan han genom anmälan
från arbetaren eller eljest erhållit kännedom om olycksfallet, ofördröjligen göra anmälan
hos polismyndigheten i orten, som i sin ordning öfverlämnar handlingarne
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

De fastställda formulär, efter hvilka de olika anmälningarne skola ske, äro
i hufvudsak lika med undantag däraf, att formuläret för anmälan efter lagen af
den 5 juli 1901 innehåller orden:

»Läkarehjälp har .....

Tekniska sam fundet

Göteborg.

(Forts.)

f anlitats.

(icke anlitats.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Tekniska sam fundet

i Göte borg.

(Forts.)

Uppgift, huruvida den skadade är af arbetsgifvaren försäkrad i riksförsäkrings anstalten.

....(och därest så är fallet försäkringens omfattning)..........»,

hvilka finnas intagna i stället för orden: »Till förekommande af dylika

olycksfall för framtiden hafva vidtagits följande åtgärder», som återfinnas i formuläret
för anmälan enligt kungl. kungörelsen af den 24 januari 1896.

Det synes kommitterade uppenbart, att yrkesidkarne genom denna dubbla
anmälningsskyldighet onödigt besväras utan motsvarande nytta.

Den kännedom om inträffade olycksfall, som man genom dessa olika anmälningar
velat förskaffa vederbörande myndigheter, synes kommitterade kunna beredas
på ett enklare sätt därigenom, att anmälningsskyldigheten inskränkes till skyldighet
att omedelbart efter utgången af åttonde dagen efter det olycksfallet inträffat göra
en anmälan enligt ett fullständigt formulär, innehållande samtliga de uti ifrågavarande
två formulär förekommande uppgifter.

Det torde vidare ej vara riktigt, att anmälningsskyldigheten skall läggas uteslutande
på arbetsgifvaren, som ofta ej står i så nära beröring med sina arbetare,
att han kort efter det olycksfallet inträffat därom erhåller kännedom.

Däremot synes det kommitterade, som om anmälningsskyldigheten i första hand
borde åligga arbetsledaren, som har närmaste tillsynen öfver hvad som förefaller
inom arbetslokalerna, och först i det fall åligga- yrkesidkaren, att arbetaren eller
arbetsledaren hos yrkesidkaren gjort anmälan om olycksfallet, eller han eljes därom
erhållit kännedom.

På grund af nu anförda skäl tillåta sig kommitterade föreslå, att Tekniska
samfundets nämnd ville tillstyrka, det Tekniska samfundet måtte besluta att hos
vederbörande myndigheter göra hemställan

dels därom, att den arbetsgivare och i vissa fall arbetsföreståndare åliggande
anmälningsskyldigheten vid inträffande olycksfall måtte genom lagstadgande inskränkas
att omfatta allenast skyldighet att omedelbart efter utgången af åttonde dagen
från det arbetare, sysselsatt i sådant arbete, som afses i lagen angående skydd mot
yrkesfara af den 10 maj 1889 och lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd af olycksfall i arbete, drabbats af sådant olycksfall, att han däraf
ljutit döden eller blifvit oförmögen under minst åtta dagar till sådant arbete, som
vid tiden för olycksfallet motsvarat hans krafter och färdigheter, eller som skäligen
kan anses medföra döden eller annan påföljd, som enligt § 4 i lagen af den 5
juli 1901 föranleder ersättning, därom göra anmälan till vederbörande myndigheter
enligt endast ett fastställdt formulär,

och dels därom, att berörda anmälningsskyldighet genom lag ålägges arbetsgifvaren
endast i det fall, att anmälan om olycksfallet hos honom gjorts af arbetaren
eller arbetsledaren, eller han eljest därom erhållit kännedom, och att anmälningsskyldigheten
i öfriga fall må åläggas arbetsledaren.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Hvad slutligen vidkommer lagen om minderåriga och kvinnors användande
till arbete i industriellt yrke, torde i detta sammanhang först böra behandlas lagens
tillämpningsområde i afseende å såväl arbetare som näringar.

Beträffande lagens tillämpningsområde i hvad detsamma afser yrkesrörelse
anse kommitterade samma bestämmelser böra gälla i denna lag, som i lagen angående
skydd mot yrkesfara; och tillåta sig kommitterade att i denna del hänvisa till
hvad kommitterade anfört vid motsvarande fråga beträffande lagen angående skydd
mot yrkesfara.

Beträffande frågan om hvad som med minderårig i denna lag bör anses,
vilja kommitterade anföra följande:

Under senare år har en allmän klagan försports öfver, att arbetsklassens barn
i åldern mellan 15 och 20 år visat allt större slapphet i sederna, parad med ovillighet
och oförmåga till allvarligt arbete.

De missförhållanden, som i detta afseende råda inom vidt skilda delar af
riket, torde vara så allmänt kända och erkända, att det i detta sammanhang endast
torde vara behöfligt att göra en enkel erinran om dessa bedröfliga missförhållandens
tillvaro.

Det är en känd sak, att föräldrar ur arbetsklassen i allmänhet förlora nästan
all bestämmanderätt öfver sina barn, så snart desamma konfirmerats, hvilket
väl i allmänhet äger rum vid en ålder af 15 år.

Barnen äro vid denna tid i allmänhet befriade från skyldighet att deltaga i
undervisningen vid folkskolorna och anse sig kunna förfoga öfver sin tid efter
eget behag.

Till följd af lagens bestämmelser om inskränkt arbetstid för minderåriga äro
arbetsgifvare i regel mindre benägna att i sitt arbete antaga minderårige, enär deras
arbetstider icke kunna utsträckas öfver hela den tid, de vuxne sysselsättas i arbetet.
Då de minderårige i allmänhet endast användas till hjälparbeten åt de vuxne
arbetarne, skulle desse senares arbete störas däraf, att de minderårige icke kunde
biträda dem under hela arbetstiden.

Följden häraf blifver, att minderåriga ofta måste gå sysslolösa under den
bästa delen af sin lärotid.

Det torde vara allmänt kändt, att en yngling i åldern mellan 15 och 18
år på mycket kortare tid inhämtar ett visst mått af yrkesskicklighet, än om han
börjar lära sig yrket vid senare år.

Att arbetarne själfva. skadas genom detta system, är uppenbart. Under nuvarande
förhållanden vänja sig deras barn vid ett lättjefullt och ofta lastbart lif
under uppväxtåldern, och hemmen beröfvas den inkomst, som barnen genom sitt
arbete eljest kunnat bereda föräldrarne.

Det kan ju icke förnekas, att mindre nogräknade arbetsgifvare och okloka
eller okunniga föräldrar i saknad af lagens bestämmelser skulle kunna tvinga min -

Tekniska sam fundet

i Göte borg.

(Forts.)

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Tekniska sam fundet

i Göte borg.

(Forts.)

derårige till arbete, som vore för deras hälsa skadligt; men för undantagen torde
det ej vara riktigt att stifta lagar.

Erfarenheten torde emellertid hafva visat, att yrkesidkarne utan synnerlig
olägenhet skulle kunna undvara biträde af minderårig under 13 år.

Då dessa minderårige under alla förhållanden äro utsatta för större faror till
följd af öfveransträngning i arbetet än andra minderårige, och då denna klass af
minderårige bättre än öfriga äro i behof af skolundervisning, anse kommitterade, att
stora fördelar skulle vinnas därigenom, att förbud meddelades mot användande af
minderårige under 13 år till arbete i industriellt yrke.

A andra sidan torde en yngling eller kvinna i åldern mellan 16 och 18 år
utan men för hälsan kunna användas äfven till tyngre arbeten, under förutsättning
att arbetaren är frisk.

Genom föreskrift, att personer, som fyllt 16 men ej 18 år, finge i industriellt
arbete användas endast under förutsättning att genom läkareintyg styrkts, att
arbetaren icke kunde lida men af arbetet, skulle missbruk lätteligen kunna förekommas.

Om den af kommitterade sålunda förordade förändringen beträffande rätten
att till industriellt arbete använda personer under 18 år bifalles, anse kommitterade
emellertid, att lagens bestämmelser böra gälla allt industriellt arbete utan undantag.

De nu uti § 8, mom. 1 för vissa yrken medgifna undantagen kunna enligt
kommitterades förmenande icke ens under nuvarande förhållanden anses af behofvet
påkallade.

Uti de i samma moment angifna yrkesgrenar öfverlämnas just till minderårige
utförande af arbeten, som äro mycket tyngre och mera ansträngande än vid
bland annat plåtslagerier, skeppsbyggerier, maskinverkstäder, tryckerier och textilfabriker.

Om den af kommitterade föreslagna förändringen i åldersgränsen vinner lagstiftarnes
godkännande, blir det stadgade undantaget ännu mera obehöflig!, då arbetare
i åldern mellan 16 och 18 år utan inskränkning kunna få användas till nattarbete;
och måste vid sådant förhållande enligt kommitterades förmenande industriens berättigade
intressen genom den föreslagna förändringen anses vara fullt tillgodosedda.

Af förut anförda skäl och då minderårige, som fyllt elfva, men ej tolf eller
tretton år genom att användas till arbete i industriens tjänst ovilkorligen skulle
försumma sin skolundervisning, och genom arbetet utsättas för öfveransträngning,
exempelvis vid sågverken i Norrland, där arbetet lärer bedrifvas på ett synnerligen
forceradt och ansträngande sätt, anse kommitterade ej heller det uti § 8, mom. 2
medgifna undantaget vara berättigadt. Kommitterade anse vidare, att kvinnor liksom
minderåriga i allmänhet icke äga nödiga förutsättningar för att på ett tillfredsställande
sätt sköta ångpannor och motorer eller rengöra eller smörja i gång varande
maskiner eller kraftledningar.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 8l

Det kan visserligen icke förnekas, att genom ett dylikt förbud mot kvinnors
och minderårigas användande till dylika arbeten rätt afsevärda olägenheter skulle
kunna tillskyndas vissa mindre industrier, såsom mindre mejerier o. d., men dessa
mindre olägenheter torde tillfullo uppvägas af de stora fördelar, som skulle vinnas
för arbetsgifvarne själfva därigenom, att kvinnor afstängdes från ifrågavarande slag
af arbeten, som de i många fall visat sig utföra på ett slarfvigt, tanklöst, för dem
själfva och deras omgifning lifsfarligt och för arbetsgifvarne onödigt dyrbart sätt.

Af anförda skäl anse kommitterade, att i lag borde intagas bestämmelse om
förbud för kvinnor att sköta motorer eller ångpannor eller att rengöra eller smörja
i gång varande motorer eller kraftledningar.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställa kommitterade, att Tekniska samfundets
nämnd måtte föreslå, det samfundet måtte besluta att hos vederbörande
myndighet tillstyrka följande ändringar och tillägg till lagen om minderårigas'' och
kvinnors användande till arbete i industriellt yrke, nämligen:

att ordet »aderton» i § x emellan orden »under» och »är» utbytes emot
ordet »sexton»;

att beträffande de uti § i uppräknade yrkena masugn eller hytta, stångjärnsbruk,
manufakturverk eller annan inrättning, som afser tillgodogörande eller förädling
af mineralrikets alster, skeppsbyggeri, stenhuggeri, mejeri, bryggeri, kvarnsamt
handtverksrörelse införes i lagen ett tillägg af enahanda innehåll, som föreslagits
beträffande lagen om skydd mot yrkesfara;

att uti § 2 ordet »tolf» emellan ordet »fyllt» och »år» utbytes emot ordet
»tretton»;

att åt § 3, mom. i gifves följande förändrade lydelse:

Till arbete i industriellt yrke må minderårig användas högst tio timmar af
dygnet;

att uti § 6 orden »och kvinna» inskjutas på två ställen, å det ena emellan
orden »minderårig» och »må» samt å det andra emellan orden »minderårig» och
»tillåtas»;

och att uti § 8 momenten i och 2 fullständigt utgå.

Det vid Tekniska samfundets sammanträde den 23 november 1903 öfver
•diskussionen hållna stenografiska referatet hade i väsentliga delar följande innehåll:

— — — Ordföranden, maskindirektör K. Killander: Det föreligger såle des

tvänne frågor, dels huruvida en revision är önskvärd och dels i händelse så
är fallet, i hvilken riktning den bör gå.

Jag ber att få föreslå att samfundet uttalar sig om hvar och en af dessa
frågor särskildt.

(Samfundet beslutade i enlighet härmed.)

Tekniska sam fundet

i Göte borg.

(Forts.)

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Tekniska sam fundet

i Göte borg (Forts.

)

Ingeniör Gustaf Ekman: Beträffande den första frågan tror jag, att samfun det

kan inskränka sig till att helt enkelt uttala sig för att en revision är önskvärd,
och föreslår jag, att samfundet gör ett sådant uttalande.

(Förslaget bifölls.)

Ingeniör S. feuterskiöld: Å sidan 6 af samfundets handlingar N:o ii ut tala

sig kommitterade för att uti lagen skulle införas bestämmelser därom, att ångpannor
och kokapparater icke må tagas i bruk för industriella ändamål, förr än
genom i vederbörlig ordning företagen besiktning utrönts, att ångpannan eller kokapparaten
är betryggande mot olyckshändelser.

Det står icke, hvad kommitterade mena med kokapparater. Skall bestämmelsen
gälla alla kokapparater? Detta är ej rimligt, därför bör det stå »kokapparater
under tryck».

Vidare heter det i den följande punkten, att i lagen skulle stadgas skyldighet
för arbetsledare vid sådana yrkesrörelser, som i förevarande lag afses, att innan
skötseln af maskin eller apparat anförtros till en arbetare, lämna denne föreskrift
om maskinens eller apparatens rätta skötsel, äfvensom om de försiktighetsmått,
som vid maskinernas skötsel böra iakttagas till förekommande af olyckshändelser.

Det går ganska lätt att skrifva ihop en sådan bestämmelse, och föreskriften
äger ju all önsklig tydlighet, men huru skall den tillämpas? Är det meningen att
för hvarje maskin ha en katekes, som skall läsas upp för arbetaren, innan denne
får taga itu med arbetet. Sådant anser jag böra helt och hållet öfverlämnas till
arbetsgifvaren. En lag bör vara kort. Ju längre den är, ju mindre känner folk
till den, och desto mindre blir den efterlefd. För resten praktiseras allmänt hvad
som i denna punkt innehålles, hvadan en sådan bestämmelse icke behöfver intagas
i någon lag.

Äfvenledes anser jag kommitterades förslag, att, innan ny fabrik anlägges eller
äldre fabrik om- eller tillbygges, yrkesidkaren skulle inhämta vederbörande yrkesinspektörs
råd och upplysning, vara ett sätt att försvåra industriens utveckling.

Har man 6 arbetare i sysselsättning på en gång, så skall det ju anses vara
en fabrik. Skulle man nu vilja företaga en förändring af lokalen, t. ex. tillöka den
några meter, måste man först skrifva till yrkesinspektören och inhämta hans råd
och upplysningar, hvilket gifvetvis ibland kan blifva ganska krångligt.

En sådan bestämmelse anser jag vara onödig, ty det är ju tydligt, att, om en
person förstått att kunna drifva en liten fabrik, han har skaffat sig erfarenhet,
så att han kan sköta en något större.

Möjligen skulle det kunna bestämmas, att yrkesinspektören skulle vara skyldig
lämna nödiga upplysningar, då så påfordras.

Så komma vi till kommitténs uttalande rörande kvinnors användande i industriellt
arbete. Kommitterade anse, att kvinnor icke skulle vara lämpliga att sköta

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

motorer eller ångpannor eller rengöra eller smörja i gång varande motorer eller Tekniska samkraftledningar.
fundet * Göte 0

borg.

Jag undrar verkligen, om detta kan vara ett lämpligt uttalande i kvinnorö- . iForts.)
relsens tid.

Har man t. ex. 6 sömmerskor, som arbeta i en lokal, kan jag ej inse,
hvarföre de skola vara tvungna att hålla sig med en särskild karl, som smörjer
maskinerna åt dem.

Inbegriper man dessutom i lagen alla slags kokapparater, så tvingar man
fruntimren ur köket också.

Jag anser, att man bör skrifva sådana lagar, .som kunna efterlefvas.

Så komma vi till bestämmelsen rörande anmälning af olycksfall. I den nu
gällande lagen säges, att anmälan om olycksfall å ena sidan ofördröjligen måste
ske hos polismyndigheten i orten, hvarefter å andra sidan kommer en annan anmälan 14
dagar efter olycksfallet till vederbörande myndighet. Den senare bestämmelsen
vore bra, om det blott stode 3 veckor i stället för 14 dagar.

Kommittén vill nu införa endast en anmälan, som skulle lämnas 8 dagar
efter olycksfallet, och kommitterade anse, att arbetsgifvaren därigenom skulle få
mindre besvär. Huru ställer sig månne denna sak i verkligheten? Ser man på
statistiken, så visar det sig, att af 100 personer som råkat ut för olycksfall tillfriskna
första veckan 5 pr dag, andra veckan likaledes 5. Sedan går det långsammare,
och i allmänhet är det så, att om sjukdomen varar öfver 3 veckor, går
tillfrisknandet långsamt.

Har en person skadat t. ex. handen, kan det racket väl hända, att det
dröjer bort emot 3 veckor, innan han kan inträda i arbete, ehuru skadan kan
vara obetydlig, men det är väl onödigt anmäla ett sådant fall.

Således, om det stode 3 veckor i stället för 14 dagar, skulle det blifva ett
fåtal fall, som behöfde anmälas. Att som kommitterade föreslå nöja sig med en
anmälan, som skulle ske åtta dagar efter olycksfallet, skulle alltså medföra ökadt
besvär i stället för tvärtom.

Yrkesinspektör Larsson: I anledning af ingeniör Reuterskiölds yttrande vill

jag lämna ett par upplysningar. Rörande den första punkten instämmer jag med
herr Reuterskiöld. Det bör stå ångpannor eller kokapparater under tryck, och ber
jag få föreslå detta tillägg.

Beträffande andra punkten, som talar om arbetsledarnes skyldighet att instruera
sina arbetare, tillåter jag mig ej att göra något uttalande. Med afseende på
tredje punkten eller att yrkesinspektörens råd och upplysningar skulle inhämtas vid
om- eller tillbyggnad af en fabrik, vill jag anmärka, att det i kommittéförslaget
endast står en uppmaning till yrkesidkaren att göra detta. Ingeniör Reuterskiöld
vill hellre hafva inryckt en bestämmelse om, att yrkesinspektören skulle vara skyldig
lämna sådana upplysningar. Men lagen föreskrifver redan en sådan skyldighet.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Tekniska sam fundet

i Göte borg.

(Forts.)

Nog har yrkesinspektören skyldighet, men det har många gånger visat sig, att yrkesidkare
byggt sina fabriker något förhastadt, så att när yrkesinspektören fått se
byggnaden, har det blifvit nödvändigt att göra ändringar, exempelvis så att dörrarna
kunna öppnas utåt. Det har varit för att undvika detta, som man velat upplysa
yrkesidkaren om den rättighet, som ifrågavarande punkt innehåller.

Så var det fråga om anmälning af olycksfall. Det föreligger icke nu fråga
om att ändra lagen angående ersättning af skador under arbete, efter hvilken lags
föreskrifter arbetsgifvaren skall göra en anmälan, då olycksfall inträffar, så den bestämmelsen
kunna vi nog icke komma ifrån. I den fråga, som nu föreligger, gäller
det däremot att anmäla vissa andra olycksfall jämte dem, som som afses i lagen
angående ersättning. När det nu gäller att ändra den ena af dessa föreskrifter,
men icke den andra, så har kommittén tänkt sig kunna jämka ihop de båda anmälningarne
till en.

Angående den första anmälningsskyldigheten, som skall ske omedelbart, har
kommittén tänkt sig, att man skulle kunna tolka ordet »omedelbart» till »8 dagar»
och så slippa med en anmälan. Man skulle då icke behöfva riskera att glömma af den
senare anmälningen.

Hvad beträffar bestämmelsen om kvinnors användande till att smörja maskiner
och dylikt, så äro ju uppfattningarna härom olika.

Grosshandlare Axel Carlander: Mot en del punkter i det föreliggande för slaget

till yttrande har jag några anmärkningar att framställa. Den första afser
samma punkt, som redan af föregående talare berörts, nämligen bestämmelsen att
yrkesidkaren skulle inhämta yrkesinspektörens råd, innan nybyggnader eller förändringar
af fabrikslokaler företagas. För så vidt med förslaget åsyftas ett tvång för
yrkesidkaren att inhämta råd, anser jag en sådan bestämmelse olämplig. Det är
ju en känd sak, att yrkesinspektörerna redan nu äro ganska öfverhopade med arbete,
och mera blir det nog år från år. Det skulle då kunna inträffa, att rätt
lång tid förflöte, innan yrkesinspektören komme i tillfälle att afgifva det begärda
yttrandet, och under tiden finge arbetet kanske stå stilla. Att detta vore en svår
olägenhet är tydligt. Om däremot., såsom af yrkesinspektören antyddes, den föreslagna
bestämmelsen endast afser att gifva en anvisning, att yrkesidkaren bär inhämta
inspektörens råd, så synes det mig kunna ifrågasättas, om det öfver hufvud
taget är lämpligt, att i en lag införa en bestämmelse, som det blir beroende på
vederbörandes godtycke, om han vill ställa sig till efterrättelse eller ej. Det förefaller
mig, som om det kunde vara nog med den bestämmelse, som redan finnes, att
yrkesinspektören har att på anmodan afgifva sådant yttrande.

Beträffande lagen om minderårigas användande i industriellt yrke föreslår
kommittén, att den öfre åldersgränsen för minderåriga nedflyttas från 18 till 16 år.
Detta är kanske att begära väl mycket, och jag tror det vore klokast om Tekniska
samfundet inskränkte sig till att förorda en nedsättning till 17 år. Förslå -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 85

get att samtidigt uppflytta den nedre åldersgränsen ett år synes mig väl motiveradt,
och jag skulle till och med kunna gå ännu ett steg längre och förorda, att
nu gällande bestämmelser, att tolfåringar endast få arbeta 6 timmar om dagen i
stället komme att gälla trettonåringar. Jag tror nämligen, att i o timmars arbetsdag
för en trettonåring är väl mycket. Jag tillåter mig således föreslå att Tekniska
samfundet ville uttala sig för, att den öfre åldersgränsen för minderårig sänkes
från 18 till 17 år, att minderårig, som ej fyllt 14 år, finge arbeta högst 6
timmar om dagen, och att användandet i industriellt arbete af minderårig, som ej
fyllt 13 år, förbjödes.

Äfven vill jag påpeka en sak, som kommittén i sitt yttrande ej berört. Det
har gjort sig gällande en allt allmännare önskan att kunna inrätta arbetet i fabrikerna
så, att arbetarne få lördagseftermiddagen fri, och i en del fabriker, åtminstone
inom textilindustrien, praktiseras detta redan. I fabriker, som ha 58 å 60 timmars
arbetstid i veckan, åstadkommes detta därigenom, att arbetet under veckans fem
första dagar bedrifves 10} timmar och på lördagen 6 eller 7 timmar. Då nu
de minderåriga endast få arbeta 10 timmar, uppkomma stora olägenheter häraf,
att dessa måste afbryta arbetet \ timma tidigare än de vuxna, och detta torde i
sin mån ha motverkat en allmännare öfvergång till denna anordning af arbetstiden.
Då det synes mig obestridligt, att det för arbetarne, och i synnerhet för de kvinnliga,
är en fördel att hafva lördagseftermiddag fri och således erhålla längre sammanhängande
ledighet, och då vidare detta är en fördel, som kan vinnas utan att arbetsgifvaren
därigenom betungas, synes det, som om lagstiftningen borde främja en
sådan anordning i stället för att som nu försvåra densamma. Då det ej heller är
antagligt, att de minderåriga skulle kunna lida men af en sådan arbetstid, skulle
det vara önskvärdt, om gällande bestämmelser ändrades därhän, att minderårig, som
fyllt 14 år, finge användas till arbete högst 10J timmar om dagen, dock så att
sammanlagda arbetstiden ej i något fall finge öfverstiga 6o timmar i veckan.

Lektor A. H. Lindfors: Det är endast ett par punkter, som jag skulle vilja

något närmare beröra. Jag ställer mig tveksam med afseende på den bestämmelsen,
att, om ett af yrkesinspektören gifvet meddelande ej hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i länet inom 6 0 dagar öfverklagas, detsamma vinner laga kraft, och
yrkesidkaren alltså förlorar rätten att vid behof försvara sig. Det synes mig vara
en stor makt, som lägges i händerna på en enskild person. Äfven anser jag, att
en minderårig icke borde få arbeta 1 o timmar om dagen, förrän efter fyllda 14 år, och
jag instämmer i herr Carlanders förslag, att sådan minderårig kunde tillåtas arbeta
1 o J timmar pr dag under 5 dagar i veckan för att kunna få en längre ledighet om
lördagen, men att arbetstiden dock icke får uppgå till öfver 60 timmar pr vecka.
Det har händt, att arbetarne vid en fabrik hos arbetsgifvaren begärdt att få arbeta något
längre hvarje dag under 5 dagar i veckan för att få en längre ledighet om lör -

Tekniska sam fundet

i Göte borg.

(Forts.)

REVISION Af yrkesfarelagen m. m.

Tekniska sam fundet

i Göte borg.

fForts.)

dagen, men detta kunde ej beviljas, ty lagen lade hinder i vägen att vidtaga en
sådan anordning för de minderåriga.

Hvad beträffar förbud för kvinnor att sköta motorer eller ångpannor eller
att rengöra eller smörja i gång varande motorer eller kraftledningar, så anser jag
icke, att något behöfver stadgas därom. Jag tror ej, att det är något hinder
för en kvinna att aflägga maskinist-examen. I Amerika får hon åtminstone
göra det.

Det heter vidare här, att person, som fyllt 16 men ej 18 år, borde i industriellt
arbete användas endast under förutsättning att genom läkarintyg styrkts,
att arbetaren icke kunde lida men af arbetet. Ja, om det är tvifvelaktigt, huruvida
ifrågavarande person är stark nog, då bör sådant intyg anskaffas, men jag anser
det icke vara nödigt, att hvarje person i den åldern skall behöfva aflämna läkareintyg.
Snart är det så, att vi i Sverige ej kunna företaga något utan att hafva
antingen examensbetyg eller läkarintyg.

Yrkesinspektör Larsson: Lektor Lindfors fäste uppmärksamheten på att yrkes inspektörens

meddelande enligt kommitténs förslag skulle vinna laga kraft, om det
ej i rätt tid öfverklagades. Det är föreslaget i motionen, att yrkesinspektörerna
direkt skulle kunna ålägga arbetsgifvarne att vid vite rätta sig efter en gifven
föreskrift. Kommittén har alltså föreslagit något, som är betydligt mildare, och
genom en sådan bestämmelse blir ju arbetsgifvaren i tillfälle att försvara sig. Det
finns i svenska lagen en liknande författning, som tillämpas af landtbruksingeniörerna.
När någon af dem håller sitt sammanträde på landsbygden och har
jord- och vattenägare omkring sig, skrifver han själf sitt protokoll, som sedan
skall uppläsas i kyrkorna, hvarefter det vinner laga kraft, om det ej efter viss
tid öfverklagas. Det vore nu meningen, att det här skulle blifva så, att yrkesinspektören
skulle nedskrifva sina meddelanden i en diariebok, och, om då icke
vederbörande vore nöjd, då yrkesinspektören andra gången skrifver samma sak, så
hade han att öfverklaga ifrågavarande föreskrift inom 6 o dagar, och yrkesidkaren
blefve ju då i tillfälle att kunna försvara sig.

Vidare gör lektor Lindfors anmärkning mot att 16 — 18-åringar skulle förete
läkarintyg. Äfven detta förslag innebär emellertid en lindring. I den nu gällande lagen
föreskrifves, att sådana arbetare skola uppvisa både läkar- och åldersintyg och
endast få arbeta io timmar.

Ingeniör F. Blidberg: Då det visar sig, att meningarna äro olika med afse ende

på hvilka förändringar, som vore önskvärda, så torde det icke vara lämpligt,
att vi i afton göra något bestämdt uttalande, utan jag föreslår, att Tekniska samfundet
måtte till vederbörande myndighet inskicka såväl föreliggande betänkande
som äfven protokollet öfver aftonens diskussion. Innan den påtänkta redigeringen
företages, blifva vi nog i tillfälle att ännu en gång behandla frågan, och vi kunna
ju då uttala oss mera i detalj. Vi hafva emellertid genom vårt betänkande och

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

vår diskussion i afton gifvit en del anvisningar med afseende på den riktning, i
hvilken vi önska, att förändringarne böra gå.

Disponent A. C. Svensson: Jag vill instämma i hvad som yttrats af herrar

Carlander och Lindfors. Jag ber äfven att särskildt få påpeka den vidsträckta fullmakt,
som yrkesinspektören har genom att kunna föreskrifva åtgärder, som
yrkesidkaren måste vidtaga. Däri inbegripes allt. Helt nyligen har det påbjudits,
att vid fabrik, där kokare begagnas, ringar af gjutjärn skola utbytas mot sådana
af smidesjärn utan afseende på hvilket tryck, som de äro utsatta för. Man kan
möjligen tycka, att detta är en enkel sak, men där det finns flera stycken dylika
kokare, där blir det en allvarsam och viktig förändring och ganska svårt att foga
sig efter föreskriften. Jag kan ej framlägga ett detaljeradt förslag, men jag anser,
att just den paragrafen om yrkesinspektörens befogenhet vore värd att omändras.

Yrkesinspektör Larsson: Disponent Svensson gör anmärkning mot yrkes inspektörens

befogenhet och omnämner ett meddelande, som nyligen utfärdats.
Ifrågavarande meddelande har emellertid sin anledning i de under senaste åren inträffade
olyckor. Ej mindre än 5 personer hafva dödats, och mycken egendom
har gått förlorad. Jag har inom mitt distrikt meddelat, att ifrågavarande ringar
af tackjärn måtte utbytas mot sådana af smidesjärn för kokare, som i industriellt
bruk stå under tryck. Den, som litar på, att en sådan föreskrift är befogad, vidtager
naturligtvis genast förändring, men den, som finner den obefogad, kan hålla
på ganska länge med de gamla ringarne, ty det blir ingen som helst påföljd, förr
än Kungl. Maj:ts befallningshafvandes föreläggande kommer. Yrkesinspektörens makt
är icke så stor, som disponent Svensson säger.

Ingeniör Reuterskiöld: Jag anser icke, att detta betänkande bör skickas till

vederbörande myndigheter, såsom det nu befinner sig. Jag hemställer, att Tekniska
samfundet måtte uttala sig mot de punkter, som jag nyss påpekade.

Ingeniör Blidberg: Jag ber att få påpeka, att mitt förslag innefattade äfven,

att vi skulle inskicka dagens diskussionsprotokoll, och således komma ju här gjorda
anmärkningar att följa med. Jag skall äfven be att få föreslå, att I ekniska samfundet
måtte uppdraga åt nämnden att expediera detta ärende. Det fordras nämligen
skyndsamhet, ty papperen skola vara inlämnade före denna månads utgång.

Ingeniör H. Hammar: Jag vill ansluta mig till hvad ingeniör Reuterskiöld

yttrade. Innan emellertid diskussionen afslutas, skall jag be få göra en anmärkning
mot en punkt i betänkandet. Det heter där (sid. 80): »de nu uti § 8, mom. 1 för
vissa yrken medgifna undantagen kunna enligt kommitterades förmenande icke ens
under nuvarande förhållanden anses af behofvet påkallade». Jag tror, att undantagen
kunna anses vara af behofvet påkallade. Det är en ofantlig skillnad, om
arbetet utföres under bar himmel eller i fabrik; det är skillnad, om arbetaren sitter
mera tillfälligtvis inne, eller om han måste sitte inne från morgonen, till dess
arbetet slutar om kvällen. Jag har varit i tillfälle att göra bekantskap med ett -

Tekniska sam fundet

Göteborg.

(Forts.)

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Tekniska sam fundet

Göteborg.

(^Forts.)

K. B. * Alfs borgs

län.

K. B. i Skaraborgs
län.

kommitté-arbete från Tyskland, och där gjordes verkligen undantag för skeppsbyggeri,
där arbetet försiggår under bar himmel.

Yrkesinspektör Larsson: Jag skall be få upplysa om, att § 8, mom. i afser

ej af föregående talare påpekade yrkesgrenar, utan där syftas på grufvor, glasbruk
och sågverk in. fl., där enligt nu gällande lag minderårig under 14 år kan få
användas vid 8-timmars skift dygnet om. Kommittén har nu tänkt sig att förändra
bestämmelsen så, att lagen blefve lika för alla yrken och att skeppsbyggerierna
skulle få använda 16-åringar till sådant arbete, som de nu få använda 18-åringar till.

Ingeniör Hammar: Jag har aldrig tänkt mig, att 16-åringen skulle få arbeta

som fullvuxen person. En nedsättning till 17 år från 18 vore önsklig. Vid
skeppsbyggnad borde 15 år vara gräns, så att lärlingen vore fullt utlärd, när han
skulle fullgöra sin värnplikt.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Älfsborgs län fann det vara synnerligen
önskvärdt, att ändringar i och tillägg till ifrågavarande lagar och författningar vidtoges i
de uti Riksdagens skrifvelse i ämnet angifna afseenden, särskilt i fråga om utstakande
af mera än nu bestämda gränser mellan fabriksmässig drift och handtverkmässig
näring.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län:--— Efter att

hafva förmält, att icke någon aktat nödigt begagna sig af lämnadt tillfälle att få afgifva
yttrande och uttala önskningar i detta ärende, yttrade Kungl. Maj:ts befallningshafvande:
Häraf synes framgå, att inom detta län behof af ändringar uti ifrågavarande
lagstiftning åtminstone icke i framträdande grad gjort sig gällande; och
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande har ej heller under de tretton år, som
förflutit, sedan lagen om skydd mot yrkesfara trädde i kraft, haft särskild erfarenhet
af missförhållanden eller svårigheter, uppkomna till följd af bristfällighet i
nämnda lagstiftning.

På de skäl, som Riksdagen åberopat, håller Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
dock före, att en förnyad granskning af denna lagstiftnings detaljbestämmelser
kan vara af behofvet påkallad, samt att med ledning af yrkesinspektörernas
berättelser och erfarenheter inom andra delar af riket, där det industriella arbetet
är mera förhärskande, förbättringar uti denna lagstiftning kunna åstadkommas.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande biträder således Riksdagens framställning
om vidtagande af en sådan granskning.

Härvid synes i främsta rummet böra, såsom ock Riksdagen antydt, tagas i
öfvervägande, huruvida icke gränsen mellan fabriksdrift och handtverksnäring må
kunna bestämmas noggrannare, än nu är förhållandet. Beskaffenheten af de mekaniska
hjälpmedel, ■ som för arbetets utförande anlitas, och antalet af därvid ständigt
använde arbetare torde tillsammans utgöra en riktig bestämningsgrund, likasom

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

ett mera betydande antal stadigvarande arbetare på samma plats i allmänhet lärer K''bf;‘/f?™
kunna ensamt för sig anses såsom kännetecknande för fabriksdrift. (Forts.)

Uti Riksdagens skrifvelse har framhållits såsom önskvärd!, att vid fabrikers
anläggande samt ombyggnad och tillbyggnad yrkesinspektörs råd och upplysningar
med afseende å nödiga skyddsanordningars anbringande m. m. inhämtas i god tid,
och helst innan byggnadsarbetet tager sin början. Ett stadgande härom anser
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vara lämpligt och kunna i lagen införas.

Därigenom skulle ju endast beredas yrkesidkaren förmånen att få anlita yrkesinspektören
om råd och upplysning. Underlåter han att begagna sig af denna
förmån och verkställer byggnadsarbetet på ett för skyddsanordningars anbringande
olämpligt sätt, bör han naturligtvis ändå kunna tvingas att vidtaga de erforderliga
anordningarne, ehuru större svårigheter och högre kostnader äro därmed förenade.

Något särskildt äfventyr för underlåtenhet att inhämta yrkesinspektörens råd och
upplysningar i omförmälda hänseende torde därföre icke behöfva föreskrifvas.

Ett ovillkorligt förbud mot försäljning inom landet af maskiner utan erforderliga
skyddsanordningar torde blifva ganska svårt att noggrannt tillämpa och göra
gällande; ett sådant förbud kan måhända ock i många fall blifva obilligt. Emellertid
har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande intet att invända däremot att frågan,
huruvida ett sådant förbud bör och lämpligen kan stadgas, blifver föremål för behandling
vid den ifrågasatta granskningen af lagstiftningen i ämnet.

Att ångpannor, hvilka blifvit utdömda såsom underhaltiga, utan erforderlig
nöjaktig reparation ånyo begagnas, anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
vara synnerligen olämpligt. Föreskrifter böra därför meddelas till förekommande
af missbruk i detta hänseende. Därjämte torde bestämmelser böra meddelas om
vederbörlig besiktning af ångpannor och kokapparater, innan de få användas för
industriella ändamål.

I öfverensstämmelse med hvad Riksdagen anfört, förordar Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande föreskrift därom, att vid hvarje industriell anläggning skall finnas
och såsom en anläggningens tillhörighet förvaras en liggare, hvari vederbörande
yrkesinspektör skall anteckna de af honom i afseende å anläggningen och arbetet
därvid gjorda meddelande och framställningar. Undanskaffande eller förstörande af
denna liggare bör beläggas med bötesstraff.

Om de redan förefintliga föreskrifterna till förekommande af olycksfall,
som föranledas af transmissioner och maskiner, visat sig otillräckliga, är det uppenbarligen
synnerligen ömkligt och nödigt, att, såvidt möjligt, fullständigare och mera
verksamma föreskrifter i detta ämne meddelas. Att i sådant syfte i lag stadga en
normaldräkt för vissa arbetare, är måhända icke lämpligt. Men det synes kunna
ifrågasättas, huruvida icke den manlige eller kvinnliga arbetare, som icke ställer sig
till efterrättelse arbetsgifvares och yrkesinspektörs föreskrift om användande af en
för arbetet afpassad arbetsdräkt och därigenom skadas, skall anses hafva genom

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

K. B. i Skara

borgs län.

(Forts.)

grof vårdslöshet ådragit sig skadan och således gå miste om den ersättning för
olycksfall i arbete, som eljest tillkommit arbetaren. I sammanhang härmed bör
ock tagas i öfvervägande, huruvida icke föreskrift bör meddelas därom, att arbetare
skola undervisas angående skötandet af maskiner och apparater samt därvid nödiga
försiktighetsmått, innan de få användas till sådant arbete. Hvad särskildt angår
kvinnliga arbetare kan äfven enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åsikt
ifrågasättas förbud mot deras användande till att sköta ångpanna eller motor eller
rengöra eller smörja i gång varande maskin eller kraftledning.

I Riksdagens skrifvelse beröres slutligen frågan om desinfektion af lump.
Denna fråga är utan tvifvel af stor vikt, då ju lump allmänt erkännes vara särdeles
smittoförande. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser därföre synnerligen
önskvärdt att, efter vederbörlig utredning af medicinska myndigheter, lämpliga
bestämmelser i detta ämne kunde meddelas. Vid behandlingen af denna fråga bör
måhända komma under öfvervägande, huruvida det må anses tillfyllestgörande att
föreskrifva desinfektion af lump först, sedan den ankommit till den industriella anläggningen,
där densamma skall bearbetas. Säkerligen skulle många tillfällen till
smittas spridande kunna förekommas, om desinfektiorien kunde verkställas i ett
tidigare skede.

K. B. i Värm- Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län:---Den industriella

lands lan. utveckling, som ägt rum, sedan lagen angående skydd mot yrkesfara den i o maj 1889
trädt i tillämpning, den erfarenhet, som rörande lagen vunnits genom yrkesinspektionens
verksamhet samt sambandet mellan nyssnämnda lag och lagen om minderårigas och
kvinnors användande till arbete i industriellt yrke den 17 oktober 1900, äfvensom
en del andra efter förstnämnda lag tillkomna författningar, synas Kungl. Maj:ts
befallningshafvande göra en revision af de lagar och författningar, Riksdagen ifrågasatt,
berättigad. Särskildt torde vara af nöden, att gränsen mellan fabriksnäring
och handtverksrörelse varder så uppdragen, att, så vidt möjligt, tveksamhet vid
tillämpningen af förevarande författningar icke uppstår.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser sig emellertid böra framhålla, att revisionen
bör ske med varsamhet och utan att pålägga näringsidkaren alltför betungande
eller minutiösa bestämmelser och regler för hans verksamhet. Den erfarenhet,
som vunnits och de önskemål, som framhållits af yrkesinspektörerna, må
visserligen i många afseenden vara upplysande och gifva en god grund för bedömande,
i hvilka afseenden ytterligare bestämmelser kunna vara påkallade till
vinnande af största möjliga trygghet vid arbetet, men det bör ock beaktas, att
lagstiftningen icke får allt för snäft begränsa fabriksägarens rätt att anpassa sin
verksamhet efter det speciella fallet eller ingripa i förhållanden, som lämpligare
ordnas genom överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetare. Det är att
befara, att, om skyddsanordningar vid en fabrik alltför detaljerad! upptagas i lag -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 91

stiftningen, fabriksägaren skall finna allt väl beställdt, om han iakttager dessa föreskrifter,
och att han skall förlora intresset att af sig själf träffa ytterligare förfoganden
eller vidtaga förbättringar i arbetslokaler och arbetsmaskiners anordnande;
och utan detta intresse hos fabriksägaren torde ett verkligen effektivt skydd mot
yrkesfara icke vinnas, då lagstiftningen ändock aldrig kan blifva fullt uttömmande.
Förbud mot försäljning inom landet af maskiner, som sakna erforderliga skyddsanordningar,
torde, äfven om ett dylikt förbud kunde göras tillräckligt verksamt,
vara ett större ingrepp i den enskilde fabriksägarens verksamhet, än hvad behofvet
af skyddsanordningar vid maskinernas användande kan kräfva. En stor del fabrikanter
och verkstäder lära ock kunna själfva förfärdiga erforderliga skyddsanordningar
både billigare och lika betryggande som de, hvilka kunde åläggas maskinförsäljaren
att tillhandahålla.

Åtgärder till förekommande af odugliga eller utdömda ångpannors användande
torde vinna beaktande vid den lagstiftning rörande kontroll å ångpannor,
som är under utarbetande, och böra således icke inflyta i någon af nu förevarande
lagar.

Huru önskvärdt det än vore, att arbetarens klädedräkt anpassades efter de
med de särskilda yrkena förenade faror, torde detta vara ett förhållande, som
lämpligare ordnas på den enskilda öfverenskommelsens, än på lagstiftningens väg.
Att tillerkänna yrkesinspektörerna rätt att meddela förelägganden vid straffpåföljd
kan Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke finna lämpligt. Däremot torde bestämmelser
i syfte att underlätta förbindelsen mellan yrkesinspektionen och vederbörande
ortsmyndigheter och till åstadkommande af snabbare exekution af en del förelägganden
och beslut i dylika ärenden, böra komma under öfvervägande.

Disponenten för Storfors Bruks Aktiebolag A. Herlenius: •—- — —- Beträffande
önskvärdheten af att vid fabrikers anläggande samt om- och tillbyggande
yrkesinspektöremas råd och upplysningar med afseende å nödiga skyddsanordningar
böra inhämtas, anser jag detta vara välbetänkt, men endast under den förutsättning,
att yrkesinspektörerna åläggas att inom viss bestämd tid, och denna angifven så
kort som möjligt, t. ex. 14 dagar, lämna erforderliga upplysningar. — Man ser
nämligen ofta, t. ex. vid begäran om koncession å elektriska ledningar, att vederbörande
myndigheter låta så länge vänta på svar, att det för den sökande är till
stor olägenhet, och det skulle helt visst lända till stor skada, om samma olägenhet
komme att göra sig gällande i nu föreliggande fråga.

Såsom af Riksdagens skrifvelse framgår, hafva yrkesinspektörerna vid flera
tillfällen förordat förbud mot försäljning inom landet af maskiner utan erforderliga
skyddsanordningar, men anser Riksdagen sådant icke kunna meddelas, utan att
undantag göres för det fall, att den, som önskar köpa en maskin, förut innehar
en fortfarande användbar skyddsanordning från någon äldre maskin af samma slag.

K. B. i Värm lands

län.

(Forts.)

A, Herlenius
Storfors.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

A. Herlenius,
Storför s.
(Forts.)

K. B. i Örebro
län.

K. B. i Västman
lands län.

Det torde, synes mig, kunna ifrågasättas, huruvida ett sådant förbud, äfven med
den af Riksdagen förordade ändringen, kan vara lämpligt. — En stor del fabriker
och verkstäder kunna utan tvifvel själfva förfärdiga erforderliga skyddsanordningar,
och dessa så, att de blifva såväl billigare som äfven fullt så goda och skyddande,
som de, som kunna köpas af maskinfirmor och maskinagenter. — Om yrkesinspektörerna
hafva rätt förbjuda användandet af en maskin, som saknar erforderliga
skyddsanordningar enligt yrkesinspektörens bedömande, borde häri finnas tillräcklig
säkerhet för att skyddsanordningarne verkligen blifva använda.

Slutligen vill jag, beträffande förslaget, att vid industriella anläggningar skulle
finnas diarier, där yrkesinspektörerna i korthet antecknade de meddelanden, till hvilka
de funne anledning, anföra, att jag finner denna åtgärd icke allenast lämplig, utan
högst nödvändig. — Endast genom en sådan åtgärd kan enligt mitt förmenande
ordning och reda bringas i en hel del småanmärkningar, som af yrkesinspektörerna
göras, och verkstadschefen kontrollera, att anmärkta felande skyddsåtgärder blifvit
anbragta. — För detta ändamål anser jag diarierna böra göras så fullständiga som
möjligt, så att allt hvad yrkesinspektörerna vid en inspektion hafva att anmärka
eller anföra däruti intages, samt särskilda kolumner i diariet finnas för anteckning
af vederbörande verkstadschef, när och huru anmärkta brister blifvit afhjälpta. — Dessa
diarier borde då af yrkesinspektörerna vid deras näst följande inspektion granskas
och förses med påskrift om godkännande af de åt industriidkaren vidtagna anordningarna.
— Det torde äfven kunna ifrågasättas, att dessa diarier, liksom förteckningarna
öfver minderåriga, årligen skulle insändas till granskning af yrkesinspektörerna,
då lång tid understundom kan förflyta mellan tvänne inspektioner.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län, som kommit till den erfarenheten,
att en revision af ifrågavarande lagar vore af behofvet påkallad, ansåg dock, att revisionen
borde begränsas till ändring eller förtydligande af mindre lämpliga
eller ofullständiga delar af dessa lagar, samt yttrade vidare: Särdeles beaktansvärda
synas de af Riksdagen föreslagna lagändringarna rörande gränsen mellan
fabriksmässig drift och handtverksmässig näring, om förbud mot försäljning af maskiner
utan erforderliga skyddsanordningar, om desinfektion af lump och om förhindrande
att utdömda ångpannor ånyo komma till begagnande, äfvensom förslaget
om förbud för kvinnliga arbetare att sköta ångpanna eller motor eller rengöra eller
smörja i gång varande maskin eller kraftledning; dock torde kunna ifrågasättas,
om ej undantag från sistnämnda förslag borde medgifvas vid mindre industriell
anläggning.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län anförde, att trots denicke
oväsentliga industri och näringsdrift, som ägde rum inom länet, vederbörande yrkesinspektör
icke hittills påkallat Kungl. Maj:ts befallningshafvandes medverkan i det syfte,
hvarom förmäles i § 8 af lagen angående skydd mot yrkesfara, samt yttrade vidare:

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

métJuarbetare. För att belysa saken taoa vi oss friheten anföra ett par exempel. Å en verk förbundets

stad erhöllo två arbetare afsked därför, att de nekade utföra en natts öfverarbete j
a/rf(FortsGf^‘ ä en annan verkstatJ, där arbetstiden i 6 å 7 veckors tid för en del arbetare varit
l2i a I3y timmar per dag jämte söndagsarbete, fingo de, då de en söndag ej
arbetade längre än från kl. 6 f. m. till 1 e. m., dagen efter ovett, för att de icke
arbetat längre samt löfte att blifva ihågkomna.

På detta sätt har arbetaren ingen rätt utan blifver helt och hållet öfverlämnad
åt arbetsgifvarens godtycke — såvida han icke vill äfventyra sin plats.

Under sådana förhållanden, hvilka ej äro enstaka fall, anse vi, att en maximalarbetsdag
af tio timmar bör i lag stadgas.

2. Det bör i lagen (eller instruktionen för yrkesinspektörerna) preciseras,
hur luftväxling i arbetslokalerna lämpligast skall verkställas, så att ej, som förhållandet
nu är, det å en stor del verkstäder kan af inspektören godkännas, att luftväxling
såväl vinter som sommar sker genom öppna fönster och dörrar.

3. Då belysningen å en del verkstäder ej är af bästa beskaffenhet utan är
både åt dåligt och hälsofarligt slag, och då det ej finnes närmare föreskrifter, hur
den bör vara, är det helt och hållet öfverlämnadt åt arbetsgifvaren att välja hvilket
lyse som hälst. \ i vilja anföra ett exempel. En verkstad, där det användes dåliga
och rökiga fotogenlampor, anmäldes af arbetarne för yrkesinspektören. Han ansåg
emellertid belysningen icke vara lagstridig, hvarför det fick förblifva som förut.

På grund häraf få vi föreslå, det närmare och restriktiva bestämmelser i
lagen införas angående belysningen, och att det absolut förbjudes att använda dåliga
och rökiga fotogen- eller andra lampor i arbetslokalerna.

4. Bötesbeloppet vid åtalade fall bör väsentligt höjas.

5. Fabrikerna eller verkstäderna böra af inspektören årligen besökas.

K. B. i Västernorrlands
län.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län: ~ — *äl

må det anses angeläget, att vid utöfningen af industriell verk''amhet staten skyddande
ingriper för att i möjligaste måtto förebygga r''j ^ställ och betrygga till hf
och lem de däri använda arbetare, men å a«ura sidan torde ock angeläget vara att
tillse, att staten icke onödigtvis hämmar industrien i dess arbete.

Ett steg i sistnämnda riktning vore, om det föreskrefves, att vid fabrikers anläggning
samt h tillbyggnad yrkesinspektörernas råd och upplysningar med

afse skyddsanordningars anbringande med mera skulle infordras, innan bygg betet

toge sin början. Det må med mycket goda skäl kunna förväntas, att
industriidkare!! utan dylik föreskrift låter sig angeläget vara att inrätta nödiga
skyddsanordningar, då nybyggnad eller förändring af dylika anordningar ifrågakommer,
utom det att tillräckligt sakkunnigt biträde därtill ofta torde vara att tillgå
på närmare håll.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Detta förhållande synes innebära, antingen att icke någon anmärkning emot
befintliga skyddsanordningar vid inspektionen förekommit under de fjorton år lagen (Forts.)
varit i tillämpning, eller ock att yrkesidkarne själfmant på yrkesinspektörens anmodan
ställt sig dennes meddelade föreskrifter till efterrättelse. Det senare får väl
antagas äga sannolikhet för sig, men i hvarje händelse hafva icke till Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes kunskap kommit några klagomål öfver bristfälligheter i lagen.

Detta förhållande hindrar dock icke, att ett och annat af de utaf Riksdagen
antydda behof af vissa ändringar kunna äga fog för sig; men Kungl. Maj:ts befallningshafvande
anser sig icke äga anledning att i frågans närvarande stadium yttra
sig öfver de speciella punkter, som i Riksdagens skrifvelse berörts, vidare än ifråga
om önskvärdheten däraf, att i lagen måtte fastslås en såvidt möjligt bestämd åtskillnad
emellan fabrik och handtverk. Bristen på en sådan bestämmelse gör sig
ofta kännbar, och vådan däraf kan understundom vara ganska stor. Hälsovårds-
och kommunalnämnder skola enligt § 8 i 1881 års, ännu delvis gällande
författning i första hand besluta om gränsskillnaden, och man torde därvid
ställa alltför höga kraf på dessa kommunalmyndigheters förmåga af objektiv uppfattning.
Till någon ledning för dem i detta hänseende har Kungl. Maj:ts befallningshafvande
utfärdat allmän kungörelse i ämnet.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län framhöll, att de i Riksda- ^r^er''gs
gens skrivelser i ämnet omförmälda förhållanden syntes Kungl. Maj:ts befallningshafvande
gifvetvis påkalla den ifrågasatta revisionen af ifrågavarande lagar och författningar, hvarför
Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrkte bifall till hvad Riksdagen i sådant afseende
hemställt.

v«ingl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs iän:---För egen del Kbfr'' ‘ G^''''

får Landshöic.-„nreäm)5Ctet anföra, att ehuru hvarken på grund af vunnen erfarenhet videgen
ämbetsförvaltning o)er annorledes med hänsyn till bär i länet inträffade förhållanden länsstyrelsen
har anlednn.0 .^t, uttala sig för önskvärdheten af några vissa ändringar
uti nu ifrågavarande lagar och fcR-utningar, Landshöfdingeämbetet dock, då giltiga
skäl för den begärda revisionen synas vara i Riksdagens skrifvelse anförda, finner
sig böra tillstyrka bifall till den af Riksdagen gjorda framställning.

Styrelsen för Svenska järn och metallarbetareförb fdelning N:o Sv- J?rn’ och

n • n-a tv . ■ r metallarbetare z

i tjäll e:---»i. Det har i manga fall visat sig, att öfveransträngn åt ar- förbundets afd.

betare förekommer genom oskäligt lång arbetstid, och att arbetaren många gånge 3'' Gäfle''
mot sin vilja blifver tvingad till s. k. öfverarbete, hvilket, om det missbrukats, naturligt
nog inverkar på nervsystemet samt hälsan i allmänhet och i hög grad verkar
demoraliserande å individen.

Nekar arbetaren utföra sådant öfverarbete, uppstår i flesta fall trakasserier
i form af afsked eller på annat sätt.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Beträffande förslaget att hos industriidkare!! borde finnas diarium för antecknande
däri af yrkesinspektörens anvisningar, så synes detta förslag böra förordas,
dock under förutsättning att det skall tillkomma icke industriidkaren utan
yrkesinspektören att föra dylikt diarium.

Lika med riksdagen finner Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke tillrådligt
att gifva yrkesinspektörerna befogenhet att vid fall af tredska gifva förelägganden
vid äfventyr af straffpåföljd, och förslaget att för vissa arbetare stadga en särskild,
normalarbetsdräkt innebure uppenbarligen, såsom riksdagen själf anför, att drifva
statsförmynderskapet alltför långt.

Hvad åter angår behofvet af en närmare begränsning af fabriksrörelse till
skillnad emot handtverk, torde det få anses önskvärdt, att exaktare bestämmelser
därom varda meddelade, i hvilket ämne, såsom varande af företrädesvis teknisk
natur, yrkesinspektörerna med ledning af redan vunnen erfarenhet torde snarare
än Kungl. Majrts befallningshafvande vara i tillfälle att afgifva lämpligt förslag.

Äfven i öfrigt finner Kungl. Maj:ts befallningshafvande lika med riksdagen
en revision af hithörande författningar behöflig och önskvärd, därvid Kungl. Maj:ts
befallningshafvande anser såväl förslaget om förbud mot kvinnliga arbetares användande
vid skötsel af ångpanna eller motor eller vid rengöring eller smörjning af
i gång varande maskin eller kraftledning, som ock förslagen om desinfektion af
lump samt om förhindrande af fortsatt bruk af ångpannor, som blifvit utdömda,
vara af den stora vikt och betydelse, att synnerligt afseende bör ägnas dessa förslag.

Slutligen anser Kungl. Majrts befallningshafvande sig böra framhålla önskvärdheten
däraf, dels att samtliga hithörande författningar bringas till större öfverensstämmelse
med hvarandra, i den mån sådant kan ske, och dels att det måtte varda
närmare bestämdt, i hvilka fall särskild polisundersökning må anses erforderlig
rörande inträffadt olycksfall, enär olika meningar därutinnan varit i flera fall rådande
mellan yrkesinspektionen och de särskilda polismyndigheterna.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län anförde, att Kungl Maj:ts
befallningshafvande väl hölle före, att ändringar och tillägg uti ifrågavarande författningar
i de uti Riksdagens skrifvelse anmärkta hänseenden kunde vara af nöden,
men att Kungl. Maj:ts befallningshafvande i saknad af nödig erfarenhet i hithörande
ämnen icke vore i stånd att härutinnan förebringa någon utredning.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län: — — — Fastän
Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke anser hvad som uti ifrågavarande afseende
anmärkts i allo vara förtjänt att vinna bifall, helst, hvad detta län angår, det icke
lärer kunna sägas, att, såvidt Kungl. Majrts befallningshafvande har sig bekant, fall
inträffat, de där kunna anses hafva ådagalagt behofvet af en mera vidtgående
ändring i gällande lagstiftning, måste det dock medgifvas ligga i sakens natur, att

K. B. i Väster,
norr lan ds län,
(Forts.)

K. B. i Jämtlands
län.

K. B. i Västerbottens
län.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

K. B. i Väster bottens

län.

(Forts.)

K. B. i Norrbottens
län.

Bergmästaren
i norra
distriktet.

denna lagstiftning, i samma mån som nya mot förut befintliga olika förhållanden
uppstå, också bör underkastas revision för att det med samma lagstiftning åsyftade
ändamål bäst må kunna ernås.

På grund häraf och under förutsättning att vid verkställd granskning af hit
hörande lagar och författningar det befinnes, att äldre lagstadganden icke motsvara
förhållanden, som framträdt vid deras tillämpning, får Kungl. Maj:ts befallningshafvande
tillstyrka bifall till Riksdagens förevarande framställning.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län:----Med hän syn

till den ringa utveckling, fabriksväsendet inom länet hittills vunnit, har Kungl. Maj :ts
befallningshafvande icke varit i tillfälle att inhämta någon större erfarenhet på ifrågavarande
område. Då emellertid, på sätt Riksdagen erinrat, den snabba utveckling och
hastiga växling, som i våra dagar äro utmärkande för näringslifvet, hafva till följd,
att lagstadganden i förevarande afseende äro till sin natur af beskaffenhet att mera
och oftare än andra tarfva förändring, håller Kungl. Maj:ts befallningshafvande före,
att tiden redan nu kan vara inne för en revision af ofvanberörda lagar, hvarvid
Kungl. Maj:ts befallningshafvande särskildt finner det vara af nöden att gränsen emellan
fabrik och handtverk varder tydligare markerad.

Bergmästaren i norra bergmästaredistriktet: — — — Alldenstund jag
ej haft tillfälle att i någon större grad sysselsätta mig med frågor i hithörande
afseende, anser jag mig ej äga den erfarenhet, att jag skulle kunna föreslå några
viktigare ändringar i nu gällande föreskrifter, utan synes mig att yrkesinspektörerna,
som uteslutande sysselsätta sig med hithörande frågor, torde vara de personer, som
böra bäst kunna yttra sig i denna sak.

Dock anser jag mig beträffande grufdriften böra anföra, att det vore önskligt,
om det kunde komma till stånd ett åliggande för grufägaren att för bergmästaren
på förhand förete uppgjord brytningsplan eller, om allmän sådan ej finnes, uppgifva
den plan, som kan komma att följas under närmaste året, äfvensom att vid grufvan
borde finnas en liggare, däri bergmästaren vid tilläfventyrs skeende ombyte af ägare
till eller styresman för grufvan kunde i korthet göra sina anteckningar beträffande
beslut eller ålägganden för grufägaren, som han vid besök ansett sig vara skyldig
meddela honom.

Vidare vill jag anföra, att det synes mig vara lämpligt, att minderåriga
kvinnliga arbetare ej må användas vid grufvor och andra bergverk, samt att jag
på förekommen anledning skulle önska få en bestämmelse till stånd, att därest
minderårig efter underrättelse i vederbörlig ordning ej infinner sig vid föreskrifven
läkarbesiktning, bergmästaren skall äga rätt att ålägga graf- eller bruksägaren att
från arbetet aflägsna en sådan minderårig.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M

Bergmästaren i Gäfle-Dala bergmästaredistrikt: — — — För att en

yrkesinspektör skall kunna medelst råd och upplysningar företrädesvis på öfvertygelsens
väg bibringa såväl yrkesidkare som arbetare insikt om nyttan af skyddsåtgärders
vidtagande, bör han vara fullt förtrogen med allt arbete, som kan förekomma
inom de industrier, öfver hvilka han har att utöfva tillsyn. I ännu högre
grad måste fackkunskaper vara erforderliga, om han skall kunna vid fabrikers
om- eller tillbyggnad vara en pålitlig rådgifvare beträffande skyddsanordningars anbringande,
utan att tidsförlust skall uppstå genom upplysningars anskaffande.

Då man icke kan fordra, att en person skall äga tidsenliga fackkunskaper
i alla de industrigrupper och yrken, hvilka nu innefattas i industriellt yrke, såsom
grufdrift, hyttdrift, metallmanufakturering, träindustri, kemisk industri, textilindustri,
maskinbyggnad, elektroteknik m. m., och ej heller att en person skall kunna med
uppmärksamhet följa de åtgärder, som i främmande länder vidtagas till befrämjande
af arbetarnes skydd mot faror till lif och hälsa i arbetet i en dylik mångfald olikartade
industrier, så torde en begränsning böra göras af hvad som innefattas i begreppet
industriellt yrke.

En dylik begränsning kan endast ske genom uppdelning af yrkesinspektörens
åligganden, så att tillsynen öfver vissa industrier, hvarvid mera speciella kunskaper
eller erfarenhet fordras, öfverflyttas på andra personer, som äro specialister i detta fack.

Utan att kunna bedöma i hvilken omfattning en dylik uppdelning bör ske,
anser jag mig här böra erinra om, att tillsynen öfver grufdrift å sådana förekomster,
som icke äro inmutningsbara jämte därmed sammanhörande förädlingsverk, lämpligen
torde kunna öfverflyttas på bergsstatens tjänstemän.

Dessa skulle det då åligga att utöfva tillsyn öfver grufvor och stenbrott
och öfver till dem hörande ugnar för rostning, bränning eller koncentrationssmältning
samt öfver anrikningsverk och stenhuggerier.

Endast i de två bergmästaredistrikt, inom hvilka antalet malmfyndigheter är
mindre än i de öfriga, nämligen i västra och södra distrikten, skulle en dylik
omflyttning medföra afsevärd ökning af göromålen.

Lagen om minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke synes
särskildt vara i behof af revision, enär dess nuvarande bestämmelser äro egnade att
lära barn kringgå lag och att hos dem utplåna aktningen för lag.

Ett exempel härpå må anföras. Vid många mindre grufvor pågår malmplockning
under några veckor sommartiden under bar himmel. Detta arbete, hvilket
icke är att anse såsom arbete i industriellt yrke, utföres alltid på beting och under
mycket bristfällig tillsyn. Man kan svårligen härvid förekomma, att en del barn,
som icke vilja bekosta sig läkarbetyg, utan arbetsgifvarens medgifvande eller vetskap
mer eller mindre deltaga i arbetet och låta sin arbetsförtjänst uppskrifvas på någon
af de i arbetet anställda.

Bergmästaren
i Gä/le-Da la
distrikt.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Bergmästaren

i Gäfie-Dala

distrikt.

(Forts.)

Bergmästaren
i östra
distriktet.

Lagen gör det svårt för minderåriga att skaffa sig annat än tillfälligt arbete,
enär åtskilliga arbetsgifvare för att slippa kostnaden för läkarbesiktning och besväret
med registerböcker icke vidare anställa minderåriga i arbete.

Lagen kan icke anses skydda minderåriga för öfveransträngning i arbetet, då
den redan för 14 års barn medgifver lika lång arbetstid som den för vuxna arbetare
vanliga samt underjordsarbete, i en mångfald industrier äfven nattarbete och
ända till 12 timmars arbetstid per dygn, fastän det torde vara allmänt kändt,'' att
det för barn är ännu svårare än för vuxna att i ett arbetarehem bereda sig ostörd
hvila under dagen.

Åldersgränsen för minderårighet, som för visso mera af teoretiska skäl och
af exempel från grannländerna än af verkligt behof nu blifvit satt till 18 år, borde
sänkas till 16 år, hvarjemte användandet af arbetare under 16 år till arbete under
jord eller till arbete nattetid icke borde tillåtas.

Bergmästaren i östra bergmästaredistriktet: — — — Ifråga om lagstiftning
rörande yrkesfara torde bergmästaren hittills hafva till efterrättelse den nu
gällande gruflagstiftningen. Lag angående skydd mot yrkesfara af den 10 maj
1889 äger nämligen enligt dess 4:de paragraf ej tillämpning å grufdrift, som är
att hänföra till bergsbruk.

Ofvannämnda Riksdagens skrifvelse synes företrädesvis afse en revision af
sistnämnda lag och berör således förhållanden, som till hufvudsaklig del falla utom
bergmästarens inspektionsområde.

Någon förändring af samma lag i den riktning, att den skulle lända jämväl
bergmästaren till efterrättelse torde väl knappast vara lämplig, enär grufbrytningen
med hänsyn till yrkesfara så vidt skiljer sig från annan industri, att det synes
vara bäst bibehålla särskild lagstiftning för densamma.

På hvad sätt och i hvilken utsträckning den nu gällande grufstadgan med
hänsyn till dess bestämmelser rörande skydd mot yrkesfara behöfver undergå förändring,
torde väl knappast ligga inom ramen för ifrågavarande utredning.

Jag tillåter mig därför i stället något litet omorda gränsen mellan bergmästarens
och yrkesinspektörens inspektionsområden, synnerligast som olika meningar
rörande densamma i vissa fall gjort sig gällande.

Enligt § 51 i gällande grufstadga äger bergmästaren att tillse bland annat,
»att inrättningar för vandring upp och ned i grufvan samt uppfordringslinor, äfvensom
de maskiner, hvilka för grufdriften användas, underhållas i sådant skick, att
olyckshändelse genom bristfällighet därå ej må inträffa».

I öfverensstämmelse med sistnämnda lagrum böra alltså alla vid gruffälten
befintliga maskinerier, som stå i direkt samband med grufdriften, inspekteras af
bergmästaren. Å samma platser förefintliga anrikningsverk, linbanor, sågar med

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. JI.

flere inrättningar, som endast indirekt hafva att göra med grufbrytningen, torde Bergmästaren
däremot tillhöra yrkesinspektören att öfvervaka. distriktet

I vår tid sträfvar man som bekant att mer och mer specialisera ingenjörs- (Forts.)
göromålen för ernående af det gynsammaste arbetsresultatet. I öfverensstämmelse
härmed torde det få anses önskvärdt, att hvarje industrifält eller del däraf besiktigades
af den, som med hänsyn till utbildning i så väl teoretiskt som praktiskt
hänseende vore härför mest lämplig.

Sålunda borde yrkesinspektören i egenskap af maskintekniker öfvervaka alla,
åtminstone ofvan dag befintliga, maskinerier vid gruffält. Detta låter sig dock ej
med fördel åvägabringas, enär sagda maskinerier mestadels stå i så nära samband
med anordningarna för bergbrytningen nere i grufvorna, att svårighet torde
yppas ifråga om • uppdelandet af särskilda inspektionsområden.

Härvid torde emellertid med fog kunna sättas ifråga, huruvida det ej skulle
vara lämpligt, att bergmästaren ägde rätt påkalla biträde af yrkesinspektör, när så
befunnes nödigt.

Besiktigandet af å gruffält befintliga ångpannor borde måhända lämpligast
tillkomma yrkesinspektören, dels enär denne jämlikt sin utbildning synes härför
mest ägnad, dels enär det borde vara fördelaktigt fördela expeditionsgöromålen
(tillhandahållandet och utsändandet af besiktningsblanketter m. m.) på så få händer
som möjligt.

Beträffande den i Riksdagens skrifvelse jämväl omnämda revisionen af lag
angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke den
17 oktober 1900 har jag ej några förslag till ändring att framställa.

Bergmästaren i mellersta bergmästaredistriktet: — — — Rörande Bergmästaren

lagen angående skydd mot yrkesfara, vill jag först göra en erinran om hvad *Jlstriktft*
med industriellt yrke förstås. Dit räknas nämligen grufdrift eller annat därmed
jämförligt arbete, som ej är att hänföra till bergsbruk. Under yrkesfarelagen räknas
sålunda äfven fältspatsbrott, kvartsbrott med mera dylikt, äfven om de drifvas fullkomligt
såsom en grufva. Dylika grufvor finnas visserligen icke till så synnerligt
stort antal, men åtskilliga exempel gifvas dock: såsom Ytterby fältspatsbrott,
hvilket vid den tid jag hade tillfälle se detsamma, hade det afsevärda djupet af
ett par hundra meter; Holutjäras fältspatsbrott i Stora Tuna socken har ett djup
af 40 till 50 meter; sandstensbrottet vid Öfveds kloster i Skåne har visserligen
icke så afsevärdt djup, men drifves fullständigt såsom grufva. Brytningsmetoden
har i de båda förstnämnda fallen visat vanlig påbrytning, då dessa fyndigheter
hafva en nära lodrätt stupning, i sistnämnda fallet däremot pelarbrytning till följd
af sandstenslagrets flacka stupning.

Tillsynen vid dylika arbetsställen skulle lämpligen kunna uppdragas åt bergmästarne
inom de olika distrikten, då deras erfarenhet härutinnan måste anses större

IOO

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Bergmästaren de personers, hvilka såsom yrkesinspektörer utnämnas med hufvudsakligt
‘distriktet afseende fästadt vid deras kompetens för bedömande af anordningar mot yrkes(Forts.
) fara vid det långt öfvervägande antalet andra industrigrenar. Likaväl som kontrollen
öfver minderårigas användande vid grufdriften uppdragits åt bergmästarne, borde
väl äfven en dylik tillsyn kunna åt dem uppdragas. Då grufdrift af hit hänförligt
slag förekommer endast vid ett ringa antal arbetsställen inom hvarje
bergmästaredistrikt, torde äfven detta arbete kunna åläggas bergmästarne utan att
därför taga deras för andra ändamål afsedda tid allt för mycket i anspråk.

I § 2 af meranämnda lag finnas några allmänna bestämmelser rörande hvad
yrkesidkare har att iakttaga för att skydda hos honom anställde arbetares lif
och hälsa.

Stadgandena i denna paragraf hafva hållits mycket generellt och torde någon
annan formulering näppeligen kunna ifrågasättas. Det är min öfvertygelse, att en
mera specificerad bestämmelse skulle snarare medföra skada än gagn, då vederbörande
yrkesidkare därigenom mången gång skulle kunna hindras i anordningar,
som för ett visst, speciellt fall vore ändamålsenligare än de föreskrifna. Då såsom
hittills yrkesinspektörerna sammanträda för öfverläggning efter vissa mellantider,
kunna alla de speciella fallen bättre diskuteras och anordningarna förändras i den mån
det visat sig, att det ena sättet varit fördelaktigare än det andra. Jag anser det därför
böra tillkomma det ämbetsverk, åt hvilket öfverinseendet öfver yrkesinspektionen
uppdrages, att närmare bestämma specialföreskrifterna.

Ett stadgande synes mig dock vid revision af lagen böra däri intagas, nämligen
rörande motorers och maskiners beskaffenhet. Därvid borde föreskrifvas, att såväl
kraftmaskiner med tillhörande delar, som alla andra maskiner skola vara uti sådant
tillstånd, att någon fara under normala förhållanden icke är för handen för deras
söndersprängande eller dylikt. Inom ett dylikt stadgande folie då ock det i riksdagsskrivelsen
omnämnda fallet rörande ångpannor, hvilka, ehuru eu gång utdömda,
ånyo komma till begagnande på annat ställe. Förutom en vidlyftig kontroll
och en mängd detaljföreskrifter, torde väl förbud mot användandet af förut
såsom obrukbara ansedda kraftmaskiner ej kunna komma till stånd, men då dylika
kraftmaskiner genom grundligare reparation å andra sidan mången gång kunna ånyo
blifva användbara, borde vid köp af förut begagnade maskiner kunna föreskrifvas,
att köparen skall hafva i sin vård intyg från säljaren antingen, att kraftmaskinen
ej blifvit såsom obrukbar utdömd, eller ock i motsatt fall intyg från verkstaden,
att kraftmaskinen genomgått en sådan reparation, att densamma är i fullt brukbart
skick. Längre torde man i detta fall ej kunna komma.

Tillsynen öfver yrkesfarelagens efterlefnad tillkommer nu åtta stycken yrkesinspektörer.
Huruvida detta antal kan vara tillräckligt, har jag för ringa erfarenhet för
att afgöra, men om man jämför antalet arbetsställen med antalet yrkesinspektörer,
förefaller det mig, som om arbetsfältet vore för stort för hvarje inspektör, så att en

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

IOI

ökning af antalet redan nu skulle vara af behofvet påkallad. Särskilt synes mig Berg^^^‘n
detta blifva händelsen, om vrkesinspektörerna skola erhålla uppdrag att vid distriktet.
fabriks ny- eller ombyggnad afgifva yttrande rörande säkerketsåtgärdernas beskaffenhet. (Forts.)
Att ett stadgande i denna riktning skulle medföra ökad trygghet mot yrkesfara
och samtidigt säkerligen ock minskade kostnader för yrkesidkaren är min åsikt, hvadan jag
förmenar att ett sådant stadgande skulle vara välbetänkt.

Yrkesinspektörernas åligganden äro enligt lagen i första hand att gå yrkesidkarne
tillhanda med upplysningar och råd ifråga om anordningar för arbetarnes
suddande mot yrkesfara, och detta torde ock i de flesta fall vara tillfyllestgörande,
men tredskande yrkesidkare finnas, och vid utöfvandet af den del af yrkesinspektörernas
verksamhet, som afser öfvervakandet af hithörande lags efterlefnad, synes
mig en större myndighet utan fara kunna lämnas yrkesinspektören.

Den nuvarande ordningen vid tillämpningen af lagen synes mig icke tillfredsställande.
Därest yrkesinspektörens föreskrifter icke åtlydas, har han att göra
anmälan härom hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande, hvilken sedan har att därom
besluta.

Därest Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall kunna afgöra ett dylikt ärende,
förutsätter detta i allmänhet en teknisk sakkunskap, hvilken icke kan förutsättas
förefinnas hos dessa myndigheter. Utfaller deras beslut icke i enlighet med yrkesinspektörens
yrkande, har yrkesinspektören icke annan utväg än att öfverklaga
beslutet hos Kungl. Maj:t, en procedur, som tager betydlig tid i anspråk. Jag
har tänkt mig saken ordnad på det sättet, att hvarje yrkesinspektör hade tillgång
till en sakkunnig nämnd, dit alla tvistiga frågor kunde hänskjutas. En sådan nämnd
borde sammansättas af fyra tekniskt bildade personer, hvaraf Kungl. Maj:ts befallningshafvande
inom det län, där yrkesinspektören vore stationerad, utsåge tvä
personer och vederbörande yrkesidkare inom distriktet utsåge två personer. Proceduren
skulle då i tvistiga fall blifva den, att yrkesidkaren inom fjorton dagar
efter från’ yrkesinspektören erhållet föreläggande hade att hos denne, därest han
icke ville vidtaga de föreskrifna anordningarne, anmäla sitt missnöje med föreläggandet,
hvarefter vrkesinspektören hade att för nämnden framlägga ärendet.
Yrkesinspektören skulle i nämnden äga säte och stämma, och nämndens beslut
vore sedan för yrkesidkaren bindande. Nämndens beslut skulle gå i verkställighet,
därest yrkesidkaren icke inom fjorton dagar efter delfåendet af dess beslut hos
Kungl. Kommerskollegium öfverklagat detsamma.

Det i § 6 omnämnda hänskjutande af fråga rörande yrkeshemlighet anser
jag jämväl böra ske till Kungl. Kommerskollegium, hvilket ämbetsverk har lättare att
infordra yttranden från i hvarje särskild! fall fullt sakkunnigt håll än vederbörande
Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Vidare anser jag, att yrkesinspektören skall äga rättighet att vid vite förelägga
yrkesidkare att efterkomma af honom gjorda förelägganden, dock för hvarje

102

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Bergmästaren gång af högst jo kronor. Nämnden skulle äga rättighet ålägga böter till högst
distriktet. 5 oo kronor.

(Forts.) Slutligen vill jag föreslå några ändringar i kungl. kungörelsen angående

hvad till beredande af kännedom om olycksfall i arbete iakttagas bör, som synas
mig vara af omständigheterna påkallade. Enligt denna kungörelse åligger det ej
utöfvare af grufdrift, som är att hänföra till bergsbruk, att göra sådan, för öfriga
industrier stadgad anmälan om olycksfall. Sådan anmälan göres nog i allmänhet,
men jag har icke kunnat finna, att det åligger vederbörande att göra densamma.

Rörande sättet för en dylik anmälan synes mig ock en ändring böra göras,
så att bergmästare eller yrkesinspektör finge i så god tid som möjligt kännedom
om olycksfallen för att, i händelse så skulle anses erforderligt, i tid kunna vidtaga
åtgärder för kännedomen om olycksfallets orsaker. Om till exempel ett olycksfall
är beroende på en explosion, torde det vara af stor nytta att lära känna orsaken
till densamma och förloppet för att å andra ställen kunna föreskrifva anordningar
till förekommande af samma olyckshändelse. Saken behöfver dock oftast undersökas
så hastigt som möjligt, då eljest, om längre tid får förflyta efter olycksfallet,
de närmare detaljerna icke kunna studeras. Jag skulle derför vilja föreslå
en sådan ändring i nyssnämnda kungl. kungörelse, att i § i inrycktes jämväl
grufdrift, som vore att hänföra till bergsbruk, och att i § 3 stadgades skyldighet
för Öfverståthållareämbetet och magistrater att snarast möjligt öfversända dylik anmälan
i fråga om grufdrift till bergmästaren i orten och i andra fall till yrkesinspektören
inom distriktet. A landet åligger det vederbörande länsman att öfversända
ett exemplar af dylik anmälan till bergmästaren i orten, då olycksfallet skett
vid grufdrift, eljest till yrkesinspektören inom distriktet samt dessutom ett andra lika
lydande exemplar till Kungl. Majtts befallningshafvande. Härigenom skulle bergmästare
och yrkesinspektör tidigare komma i tillfälle att taga del af anmälan om
olycksfall, än hvad nu är händelsen.

Bergmästaren Bergmästaren i västra bergmästaredistriktet:---Enligt fjärde para dis™)!*/

8ra^en ''l den åsyftade lagen skola dess bestämmelser icke äga tillämpning å grufdrift,
som är att hänföra till bergsbruk, hvadan lagen således icke omfattar skyddsåtgärder
i grufva, der inmutningsbart mineral är föremål för brytning. De för
arbetsmanskapets trygghet och grufvans framtida bestånd gällande föreskrifter återfinnas
för detta fall i sjätte kapitlet af grufstadgan, hvaremot lagen om skydd mot
yrkesfara äger tillämpning vid sådana grufvor och stenbrott, hvarest icke inmutningsbara
mineral tillgodogöras.

För den händelse att några tillägg till paragraf 51 i gällande grufstadga
skulle anses behöfliga i syfte att vinna bättre stöd vid lemnande af föreskrifter och
råd för åstadkommande af större trygghet mot olycksfall i grufva, tillåter jag mig

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 103

föreslå följande tillägg till de4 stadganden, som i anförda paragraf förekomma be- Bergmästaren
träffande grufbrytningen med därtill hörande inrättningar: distriktet.

i :o) ny brvtningsplan för grufva, som uppgöres att lända till efterrättelse (Forts.)
under längre eller kortare tid, bör, innan åtgärder för dess genomförande vidtagas,
underkastas granskning af vederbörande bergstjänsteman;

2:0) alla fasta stegar, som användas för vandring upp och ned, böra för att
kunna intaga så bekväma lutningar som möjligt göras af passande längder och
ställas på för ombyte till nästa stege lämpliga planer, omgifna med räcken åt
tillräcklig styrka;

3:0) gångbanor (s. k. vandringar) af trä, ledande öfver mer eller mindre
djupa sänkningar, göras af tillräcklig bredd och styrka samt förses med ledstänger;

4:0) sänkningar, vattenfyllda eller icke vattenfyllda, som äro belägna i del
af grufva, hvarest persontrafik äger rum, kringgärdas med räcken (ledstänger);

5:0) hissar för manskapets transport upp och ned skola vara försedda med
tillräckligt starka linor af bästa kvalitet och med säkerhetsanordningar af betryggande
konstruktion, afsedda att förhindra hisskorgens nedstörtande vid eventuellt
inträffande linbrott, hvarjämte säkerhetslås böra anbringas för utlösning af linan,
innan hisskorgen ofvanom sitt högsta läge når upp till linhjulets underlag;

6:0) personhissars manöverlinor skola å regelbundet återkommande tider
besiktigas och de i föregående punkt omförmälda säkerhetsanordningar profvas för
att utröna deras förmåga att fylla sin uppgift, hvarjämte diarium skall föras,öfver
verkställda profningar;

7:0) mekanisk anordning för luftväxling anordnas i sådana grufvor eller
instängda grufrum, hvarest isynnerhet sommartiden luftombytet befinnes vara
otillräckligt;

8:0) starkt sotande lysmaterial må ej användas i grufva eller sådan del deraf,
hvarest luftväxling af tillräcklig styrka saknas;

9:0) föreskrift lämnas, huruvida bergstjänsteman skall utöfva tillsyn öfver
förvaringsställe för det mindre förråd af sprängämne, som vid grufva bör finnas
till hands för den dagliga förbrukningen;

10:0) föreskrift lämnas om beskaffenheten af de kärl, som användas vid
nedforsling af sprängämne till arbetsrummen, samt därom, att nedforsladt och för
tillfället öfverblifvet sprängämne ej måtte i grufva kvarlämnas;

11 :o) för den händelse att bestämmelserna i lagen angående skydd mot
yrkesfara icke skola äga tillämpning på industriellt yrke, hvari ett mindre antal
(5 å 10) arbetare sysselsättas, torde föreskrift vara behöflig, om skillnad i detta
hänseende skall göras äfven vid grufdrift, som är att hänföra till bergsbruk;

12:0) förtydligande bestämmelse torde böra lämnas, huruvida idkare af grufdrift,
som är att hänföra till bergsbruk, skall, i enlighet med kungl. kungörelsen
angående hvad till beredande af kännedom om olycksfall i arbete bör iakttagas,

Bergmästaren

i västra

distriktet.

(Forts.)

Bergmästaren
i södra
distriktet.

IO4 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

jämförd med paragraf 4 i lagen angående skydd mot yrkesfara, göra sådan anmälan,
som föreskrifves i paragraferna 1 och 2 af nyssnämnda kungörelse.

* *

Med afseende på tillämpningen af lagen angående skydd mot yrkesfara jämte
därmed sammanhängande författningar och bestämmelser kan upplysningsvis anföras,
att anmälningar om olycksfall såväl vid och i grufvor som äfven vid masugnsdrift,
hviska anmälningar Kungl. Maj:ts befallningshafvande öfverlämnat till yrkesinspektören
i Örebro distrikt, af yrkesinspektören sedermera blifvit till mig öfversända, äfvensom
att registerböckerna öfver minderårigas användning icke blott vid malmgrufvorna
utan äfven vid fältspatbrotten af mig granskats.

Bergmästaren i södra bergmästaredistriktet: — — — Revisionen

torde hufvudsakligen afse lag angående skydd mot yrkesfara, den 10 maj 1889,
jämte dess senare tillägg och förändringar, lag angående minderåriges och kvinnors
användande till arbete i industriellt yrke, den 17 okt. 1900, samt lag angående
ersättning för skada till följd af olycksfall, den 5 juli 1901. Hvad den förstnämnda
lagen angår, så äger den icke tillämpning på bergsbruket, då den enligt
§ 1 med industriellt yrke afser bland annat, idkande såsom näring af grufdrift
eller annat därmed jämförligt arbete, som icke är att hänföra till bergsbruk, och i
§ 4 särskilt stadgar, att lagen ej äger tillämpning å grufdrift, som är att hänföra
till bergsbruk. Däremot inrymma lagarna om minderårige och om ersättning för
skada vid olycksfall i förklaringen öfver industriellt yrke äfven grufdrift eller annat
därmed jämförligt arbete.

Att i författningar gifva olika definitioner på samma sak (industriellt yrke)
måste anses såsom en svaghet i lagstiftningen. Och orsaken därtill synes påtagligen
vara den, att man ansett, det grufvor, anlagda på icke inmutningsbara mineralier,
kunna undvara den kontroll och ledning från statens sida, som bestås malmoch
kolgrufvor. Ty under tillsyn af yrkesinspektör, som icke (eller endast i något
enda undantagsfall) är grufingeniör och således ej kan åläggas att taga befattning
med djupbrytningen samt sällan hinner besöka sådana arbetsställen och då endast
i dagen (icke på djupet), blifver en sådan grufva antingen bearbetad utan tillsyn
af fackman eller på grund af mer och mindre falska, egoistiska beräkningar, bruten
på rof, så att dess tillvaro blifver kort och arbetarnes lif och hälsa sättas i fara. Det
synes mig icke finnas något skäl att undandraga bearbetningen af icke inmutningsbara
mineralier den kontroll, som föreskrifves för andra grufvor i 6 kap. grufstadgan,
och som, tack vare denna kontroll, kunnat bearbetas till oberäknelig vinst för
landet i många hundra år och, såsom vi våga hoppas, ännu i en mycket lång
tid skola vara vinstgifvande, om en god ledning från statens sida ägnas dem.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. IO5

Såväl i Frankrike som i en del af Tyskland står bearbetning af icke inmutningsbara
mineralfyndigheter under bergstjänstemännens tillsyn. I »code des mines
et mineurs» läses bland »fonctions des ingénieurs en chef», art. 15: »Les ingénieurs
en chef des mines sont sous les ordres du directeur général pour 1’exécution des
lois et réglements sur le fait des mines, miniéres, carriéres et des usines désignées
dans Fart. 75 de la loi de 1810, et pour 1’exécution de toutes les mesures prescrites
par le ministre». Och i § 214 af .»Allgemeines Berggesetz fur die Preussischen
Staaten vom 24 Juni 1865»: »In den linksrheinischen Landestheilen bleiben die
Daehschieferbriiche, die Trassbrucke und die unterirdisch betriebenen Miihlsteinbriiche
auch fernerhin der polizeilichen Beaufsichtigung durch die Bergbehörde
unterworfen. Auf dieselbe finden der siebende und der neunte Titel des gegenwärtigen
Gesetzes Anwendung».

Nu inträffar hos oss någon gång vid brytning af fältspat, kalksten, sandsten

o. s. v., att bergmästaren blifver rådfrågad om grufbrytningen, men aldrig yrkesinspektören.
Vid olycksfall i sådana grufvor sändas ofta rapporter från ägaren
och polisprotokollet genom länsstyrelsen till bergmästaren, som måste återsända
dem. Det förefaller alla så naturligt, att dessa grufvor stå under bergmästarens uppsikt,
att de utan betänkande vända sig i dessa ärenden till honom, som också fordom
haft inseendet häröfver här i landet enligt grufstadgan 1741. Men när dessa
mineralier slutligen börjat bearbetas i afsevärd utsträckning, och det skulle vara
för ägare till dem af verklig nytta att hafva bergmästares tillsyn och råd, då
undandragas de honom.

Detsamma är förhållandet med järnverk och mekaniska verkstäder, hvilka sedan
bortåt 300 år lydt under bergmästarnes ämbetsutöfning —- de ende statens tjänstemän,
som hafva någon kännedom om bruksdriften, hvartill de särskilt utbildats.
Att föra dessa verk öfver till yrkesinspektionen synes mig därför hafva varit
mindre välbetänkt, isynnerhet som dessa tjänstemän hafva öfverinseendet öfver så
många andra verk och inrättningar af skillda slag, att det nog torde fordras en tid
af 4 å 5 år för dem att besöka alla. Bergmästare och grufingeniör skulle däremot
kunna hvarje , år ej allenast inspektera dem nu åliggande malm- och kolgrufvor,
utan äfven föreslagna andra mineralgrufvor, stenbrott och metallverk. Därigenom
skulle ju också vinnas en fullständig enhet och konsekvens i det hela, då allt som
kommer från mineralriket och dessa produkters vidare förädling öfvervakas af samma
tjänstemän. Och hvilken fördel skulle det icke vara för högre myndigheter att
få alla beskrifningar och statistiska uppgifter m. m. från samme tjänstemän.

FTär torde böra påpekas önskvärdheten af, att bergmästarnes ämbetsberättelser
blefve införda i den officiella, tryckta statistiska berättelsen från Bergsöfverstyrelsen,
likaväl som detta sker i andra länder (t. ex. Norge, Italien m. fl.), och då yrkesinspektörernas
berättelser intagas i statistiken — nu består bergsstatistiken af nästan
endast siffror och svnes därför bra mager och skelettartad.

Bergmästaren

i södra

distriktet.

(Forts.)

Bergmästaren

i södra

distriktet.

(Forts.)

106 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Mycket större ordning och reda inom hela bergshandteringen. samt en tillförlitligare
statistik inom vissa delar skulle häraf blifva följden, då bergmästare
kunde — i motsats till nuvarande förhållanden — själf besöka fältspats- och bergartsgrufvor
samt metallverk, kontrollera och gifva råd. För närvarande är kontrollen
öfver endast minsta delen af hvad till bergshandteringen hörer (malm och
kolgrufvor) anförtrodd åt bergmästaren, under det att en stor del hvilar på yrkesinspektören
och kronofogden (stenbrott, bergartsgrufvor, mek. verkstäder, manufakturer
och andra metallförädlingsverk) samt en annan del. på bergmästaren och
yrkesinspektören (fältspatsbrott och fältspatsgrufvor, masugnar och gröfre järnförädlingsverk).

Såsom ett par exempel på de svårigheter ofvan angifna sakförhållanden
medföra, får jag i underdånighet påpeka följande: Enligt nådiga kungörelsen den
13 november 1896 och nådig skrifvelse till Kungl. Kommerskollegium skall bergmästaren
infordra statistiska primäruppgifter om fältspatsbrott men har ingen annan
utväg att få kännedom om de fältspatsbrott, som äro under bearbetning, än att
begära upplysningar häröfver från kronolänsmännen genom länsstyrelsen. Såväl länsmän
som länsstvrelser hafva emellertid frågat: Hvad menas med fältspat? Huru kan
man då begära att få en tillförlitlig uppgift på fäkspatsbrotten. Ägare till sådana
brott kan ju endast uppgifva stenbrott, som ej lyda under bergmästaren o. s. v.
Statistiska uppgifter hafva äfven visat mycket mindre brytning af fältspat än hvad
som exporterats, hvilket ju af det sagda lätt förklaras, och, ledsamt nog, blir statistiken
härigenom vilseledande eller af ringa nytta.

Se här ett annat sätt att slippa afgifva statistiska primäruppgifter: En arrendator
af fältspatsbrott har haft en rätt stor uppfodring (enligt länsmans meddelande)
och sannolikt exporterat alltsammans. Men då han blifvit nödgad uppgifva brytningsbelopp
samt betala arrende och skatt, har han försvunnit från trakten. Kronolänsmän
och länsstyrelse i och utom länet samt magistrat hafva icke kunnat skaffa
någon upplysning om hans vistelseort. Och om han kunnat anträffas, hvilken
risk löper han då för sitt undanhållande och hvarmed skulle han godtgöra staten
utgiften för allt det myckna skrifveri af myndigheter på flera håll, resor m. m.
— ett arbete som kanske måst ersättas med flera hundra kronor — jo, böter
på — 5 kronor. I stället för att minska bötesbeloppen på samma gång som
penningvärdet minskas, borde väl bötesbeloppen höjas, då penningvärdet minskas.
Följden häraf har gifvetvis icke uteblifvit. Personer finnas, som år efter år icke aflemna
primäruppgifter för järnverk i rätt tid, utan hellre bota 5 kr. Men från grufvorna
inkomma rapporter utan undantag i rätt tid, sannolikt därför att böterna enligt
grufstadgan äro 2 å 3 gånger högre än i nämnda nåd. kungörelse och emedan
grufvorna stå under bergmästares inspektion. Hvarthän författningar med icke
verksamma böter för öfverträdelse leda, torde icke behöfva påpekas.

Vidkommande järnverk, så äro dessa också fördelade på flere tjänstemän:

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. I07

Bergmästare skall infordra statistiska primäruppgifter och hålla sammanträde angående Bergmästan
masugns- och hammarsmedskassor samt afgifva ämbetsberättelse öfver dessa verk distriktet.
(får dock ej inspektera dem), men yrkesinspektör inspekterar samma verk och tillser (Forts.)
lagens mot yrkesfara efterlefnad. Är fabrik förenad med järnverk, så skall berg mästare

emottaga primäruppgifter från båda — från smältsmedja, mek. verkstad
och järnmanufakturverk —, men nedlägges smältsmedjan, så skola uppgifterna från
metallfabriken emottagas af kronofogde och, om den förra återupptages, så skall
bergmästare återigen emottaga uppgifter från båda. I bergmästares ämbetsberättelse
skola införas alla järnverk, som framställa tackjärn, smältstycken, stångjärn m. m.
samt gröfre smide, men för tillverkning vid järnmanufakturverk och mek. verkstäder
skall icke redogöras, såvida densamma ej drifves i samband med gröfre järnsmide.
Således blifver ingen berättelse afgifven från tjänsteman till högre myndighet
om manufakturverk och mek. verkstäder, som äro skillda från gröfre järnsmide,
och deras primäruppgifter infordras från en del (med järnverk förenade) af bergmästare
och från en annan del af kronofogde.

Angående skydd mot yrkesfara innehåller 6 kapitlet grufstadgan och 4 kapitlet
stenkolslagen mera generella föreskrifter »om ordningen för grufdrift». Några
detaljbestämmelser häröfver finnas icke utan öfverlämnas åt bergmästaren att i
hvarje särskildt fall afgöra hvad som behöfver utföras till säkerhet för arbetarnes
lif och hälsa samt till förekommande af fara för grufvans framtida bestånd. Det
är allmänt kändt, att ju generellare lagstadgandena äro, desto svårare är det att få
dem lika tolkade af alla, desto oftare gifvas anledningar till rättegångar och olika
domar vid skilda domstolar. Och ju högre en nation står, desto bestämdare äro
lagarne, som därför gifva mindre möjlighet till godtycklig tolkning. Beträffande vår
grufstadga i dess helhet är allmänna omdömet, att den är mycket svårtolkad.

Emellertid finnes för beredande af kännedom om olycksfall i grufvor intet
lagstadgande. Väl sägs i 12 § af lag ang. ersättning för skada till följd af olycksfall
i arbete den 5 juli 1901, att arbetsgifvaren skall anmäla olycksfallet till
polismyndighet (på landet länsman) och denne till Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
men ingen underrättelse kommer till bergmästaren, som gifvetvis borde först
underrättas för undersöknings hållande, då det är själffallet, att en länsman icke
kan hålla undersökning under jord. Och om man jämför bestämmelserna i nåd.
kungörelsen den 24 januari 1896 ang. beredande af kännedom om olycksfall med
lag ang. skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889, så säger den förra, att anmälan
skall ske till länsman, som insänder den till länsstyrelsen, hvilken åter öfverlämnar den
till yrkesinspektören (bergmästare nämnes icke) vid olycksfall »i sådant industriellt
yrke, som afses i lagen ang. skydd mot yrkesfara», och de» senare lagen, § 4:
»Bestämmelserna i denna lag skola icke ega tillämpning å grufvedrift, som är att
hänföra till bergsbruk.» På det sättet skulle bergmästaren ej få någon kännedom
om olycksfallen och först påföljande år erhålla statistiska primäruppgifter om olycks -

108 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Bergmästaren fallens antal. Denna brist i gruflagstiftningen är isynnerhet i mitt distrikt — som
distriktet, bekant, det enda där stenkolsgrufvor finnas — märkbar, emedan arbetareantalet i
(Forts.) stenkolsgrufvorna är betydligt större än i malmgrufvorna.

Med stöd af grufstadgans 6 kapitel och stenkolslagens 4 kapitel har jag dock
från grufägare infordrat rapport öfver olycksfall, och för sådana med dödlig utgång
omedelbart efter det olyckan timat. I senare fallet har den vanligen varit fördröjd
och i förra ofta uteblifvit. Ja, det har händt, att kronolänsman, som kallats af
grufägare vid olycksfall, där en arbetare ljutit döden, nekat hålla undersökning —
på den grund att lagen mot yrkesfara ej gäller grufdrift, som hänföres till bergsbruk
— till dess att, på bergmästarens begäran, befallning kommit från länsstyrelsen
— alltså alldeles för lång tid efter olycksfallet.

På så sätt har jag likväl kunnat vara någorlunda å jour med olyckshändelserna
i grufvorna, men i många fall icke kunnat afgöra hos hvem felet legat —
hos arbetarne eller befälet —, alldenstund polisprotokollet aldrig grundar sig på
egna iakttagelser på olycksplatsen i grufvan, utan endast på arbetares ofullständiga
eller kanske mer eller mindre felaktigt tolkade, muntliga berättelser.

Likasom förfaringssättet för meddelande af olycksfall i industriellt yrke till
yrkesinspektör — icke i grufdrift, där bergmästare skulle erhålla meddelande —
är mycket noga bestämdt och formulär för rapporten fastställdt, så borde väl
sådana bestämmelser vara nödvändiga vid grutdrift. Så har man t. éx. i Preussen
och Frankrike följande lagstadganden: »Allgemeines Berggesetz fur den Preussischen
Staaten vom 24 Juni 1865, § 203. Sobald auf einem Bergwerke eine Gefahr
in Beziehung auf die in § 196 bezeichneten Gegenstände eintritt, hat der Betriebsfuhrer
und in Verhinderungsfalle der denselben vertretende Grubenbeamte dem
Revierbeamte Anzeige hiervon zu machen. § 204. Ereignet sich auf einem Bergwerke
unter oder iiber Tage ein Ungliicksfall, welcher den Tod oder die schwere
Verletzung einer oder mehrerer Personen herbeigefuhrt hat, so sind die im § 203
genannten Personen zur sofortigen Anzeige an den Revierbeamten und an die
nächste Polizeibehörde verpflichtet. — — — — §206. Sämmtliche Kosten för
die Ausfilhrung der im § 205 bezeichneten Massregeln trägt den Besitzer des
betreffenden Bergwerks.» — — —. Nästan fullkomligt samma stadganden finnas i
den franska »code des mines et mineurs (1887), törne III, titre IV: Des accidents

qui se producent dans les exploitations. § 2. — —---En cas d’accidents

survenus dans une mine, miniere, usines et ateliers qui en dépendent, soit par
éboulement, par inondation, par le feu, par asphyxie, par rupture des machines,
engins, cåbles, chaines, paniers, soit par émanations nuisibles, soit par toute autre
cause, et qui auraient occasionné la mort ou des blessures graves å un ou plusieurs
ouvriers, les exploitants, directeurs, maitres, mineurs et autres préposés sont tenus
d’en donner connaissance aussitöt, au maire de la commune, et å 1’ingénieur des
mines, et en cas d’absence au conducteur. — — Dans tous les cas, 1’ingénieur

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. IO9

des mines se transportera sur les lieux: il dressera proeés-verbal de 1’accident
séparement ou concurremment avec les maires et autres officiers de police; il en
constatera les causes, et transmettra le tout au préfet du departement». —--

Med ledning af här återgifna tyska och franska stadganden får jag i underdånighet
hemställa, huruvida icke i 6 kapitel af grufstadgan och i 4 kapitel af
lag angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter borde införas
sådana bestämmelser:

att grufägarc eller grutföreståndare meddela olycksfall vid grufvor under jord
eller i dagen till kronolänsman och bergmästare samt genom den förre till Kungl.
Maj:ts befallningshafvande;

att olycksfall med dödlig utgång eller mycket svåra skador meddelas utan
ringaste dröjsmål medelst telegraf;

att olycksfall, hvarvid en eller flere personer skadas, så att de blifva oförmögne
till arbete under minst 14 dagar, meddelas omedelbart efter fjortonde dagens
förlopp;

att vid olycksfall med dödlig utgång eller mycket svåra kroppsskador bergmästaren
eller, vid förhinder för honom, grufingeniören i distriktet ofördröjligen efter
anmälans emottagande besöker olycksplatsen, håller undersökning och muntligt förhör,
hvaröfver protokoll föres, samt såvidt möjligt förklarar orsaken till olycksfallet;

att styrkt afskrift af protokollet insändes till Kungl. Maj:ts befallningshafvande
jämte begäran om åtal, om sådant anses böra göras;

att samtliga kostnader för att rädda de förolyckade samt tjänstemans resa
bekostas af grufägaren, hvarvid regressanspråk förbehålles emot tredje person, som
varit orsaken till olycksfallet; och

att ofvan nämnde personer, för den händelse de underlåta att göra anmälan
om här ofvan sagda olycksfall med mindre skador, straffas med böter från tio till
och med sjuttiofem kronor (i likhet med § 58), men angående olycksfall med
dödlig utgång med böter från tio till och med femhundra kronor (i likhet med § 50).

Något skäl till ändring af lag angående minderåriges användande till arbete
i industriellt yrke den 10 okt. 1900 i hvad den rör grufdrift, kan jag ej finna.

Dock bör, enligt min åsikt, tillsyn å efterlefnaden af denna lag liksom äfven af

lag angående vrkesfara — såsom här ofvan blifvit i underdånighet anfördt — utöfvas
af bergmästare i fråga om grufdrift eller annat därmed jämförligt arbete, masugn
eller hytta, stångjämsverk, manufakturverk, mek. verkstäder eller annan inrättning,
som afser tillgodogörande eller förädling af mineralrikets alster och ej är att såsom
handtverk anse. Vidtages icke denna förändring inom närmaste framtid, så torde

det snart blifva nödvändigt att fördubbla yrkesinspektörernes antal, enär det icke

gärna kan vara tillräckligt att ett industriellt verk ej blifver oftare inspekteradt än
hvart 4:de eller 5:te år. Öfverflyttas merberörda bergartsgrufvor, stenbrott och
metallfabriker i stället på bergmästare och grufingeniörer, så kunna de årligen in -

Bergmästaren

i södra

distriktet.

(Forts.)

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Bergmästaren spekteras, hvilket är väl behöfligt för tillsyn af lagarnes efterlefnad och statistikens
distrikt*et. större tillförlitlighet.

(Forts.) Riksdagens åsikt angående öfvervinnande af svårigheterna vid lagens till lämpning,

att det skulle möta alltför stora betänkligheter att gifva yrkesinspektör
befogenhet meddela förelägganden vid äfventyr af straffpåföljd, kan jag på intet
vis biträda, alldenstund i § 58 grufstadgan finnes bestämmelse, att, om grufägare
försummar insända statistiska primäruppgifter, »äge bergmästaren förelägga
ytterligare tid, hvarje gång vid vite, ej öfverstigande sjuttiofem kronor». Att
detta lagstadgande varit till stor nytta är otvifvelaktigt, äfven om det endast
i början behöft användas. Ett bevis därpå är, att icke någon grufägare på många
år behöft af mig åtalas för försummelse härutinnan, under det att andra industriägare
hvarje år måste åtalas, och -— enligt pressen — yrkesinspektörerne nu
nödgats göra ej mindre än 4 ä 500 åtal på ett år. Betänkligheter angående sagda
förelägganden kunna enligt mitt förmenande ej gärna hysas af andra än yrkesidkarne
själfva, hvilka helt naturligt finna alla lagbestämmelser härom öfverflödiga. Men
det är väl ingen, som finner det riktigt, att straffet för lagöfverträdelse skall bestämmas
af just den, som blifvit beträdd därmed.

Slutligen begäres af Riksdagen, att en gräns bestämmes mellan fabrik och
handtverk, hvilket gifvetvis är mycket svårt, då någon bestämd gräns numera icke
finnes. Under skråordningarnas tid var gränsen mera tydlig än nu.

Handtverk är ju en yrkesverksamhet, som utföres i hemmen och hufvudsakligen
för hand samt under användning af enkla verktyg. Producenten har vanligen
ett mindre afsättningsområde och beställning per styck till fasta kunder, till
hvilka han själf afsätter produkterna. Såsom ett mindre utveckladt handtverk, som
först vill tillgodose husbehofvet, torde husfliten böra anses.

Hemslöjd eller husindustri är den yrkesverksamhet, som utföres i hemmen
och för hand med enkla verktyg, men icke för kunder i trakten utan för afsättning
i stort, för affär eller export — i senare hänseendet skiljer hemslöjden sig
från handtverk.

Fabrik är en anstalt, där ett större antal arbetare är samladt och medelst
maskinhjälp tillverka fabrikens alster.

Genom användande af maskiner i särskilda, utom arbetarnes bostäder belägna
anläggningar skulle alltså fabrikanten skilja sig från handtverkaren och hemslöjdaren.
Men handtverksmässiga verkstäder förekomma, emot hvilka gränsen är mindre
skarp eller ingen.

I en del stater har man för att få en gräns uppdragen mellan fabriksmässig
drift och handtverksmässig näring i yrkeslagstiftningen fastslagit gränsen genom
stadgandet, att till den förra höra de företag, hvarest med tillhjälp af mer än 20
arbetare och i verkstäder utom deras hem framställas eller förarbetas föremål till
försäljning.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

III

Då denna bestämmelse svnes mig vara i princip den enda möjliga, men Bergmästaren
antalet arbetare efter våra förhållanden är alldeles för högt, emedan en stor del distriktet.
verkliga fabriksanläggningar skulle lämnas utan kontroll, så torde det vara riktigare (Forts.)
att för handtverk fastställa största antalet arbetare till 5 i st. f. 20, men med
bibehållande af stadgandet i öfrigt.

Yrkesinspektören i Hernösands distrikt: — — — I 2 §, 2 mom. d) Yrkesinspekaf
lag angående skydd mot yrkesfara sägs »att hvad sålunda är stadgadt i afseende sands*distrikt.
å anbringande af eldfasta trappor ej må vinna tillämpning å redan befintlig fabrik
etc.» och i 6 § framhålles, att yrkesinspektör endast äger tillträde till fabrik under
den tid arbetet pågår. Fabriker kunna således nu uppbyggas utan att, ehuru
yrkesdrift är förenad med eldfara, eldfasta trappor anbringas, och då yrkesinspektör
vid sin första inspektion af fabriken, då arbetet börjat, finner fel af ofvan berörda
beskaffenhet, äger han i de allra flesta fall icke befogenhet att föreskrifva effektiv
skyddsanordnings anbringande. I 2 §:s 2 mom. d) borde orden: »redan befintlig
fabrik eller verkstad» utbytas mot: »fabrik eller verkstad, uppförd innan denna lag
trädde i kraft (eller reviderades).» Onskligt vore att ritningar till fabriker vid ny- och
ombyggnader insändes för granskning till yrkesinspektören i enlighet med förslaget
i yrkesinspektionens cirkulär N:o 4, samt att yrkesinspektören tillkallades och afsynade
fabriken före dess igångsättande. Såväl vid ny uppförda fabriker som då
ombyggnad eller större reparationer ägt rum, är det ingalunda ovanligt, att fabrikationen
börjar, innan några som helst skyddsanordningar blifvit uppsatta. Det förefaller
dock naturligt, att en afsyning borde föregå startandet.

Hvad beträffar det önskade förbudet mot försäljning af maskiner, som icke
äro försedda med skyddsanordningar, tror jag, att ett dylikt i lag intaget förbud,
skulle visa sig blifva allt för omfattande. Jag får rörande denna fråga vördsamt
föreslå följande tillvägagångssätt. I lagen införes en paragraf af ungefär denna
lydelse: »Sådana maskiner och redskap, hvarom närmare föreskrifter komma att

meddelas i kungl. kungörelse, få icke i riket försäljas, såframt de icke äro försedda
med lagenliga skyddsanordningar.» I dessa nu nämnda kungörelser, som kunna
utkomma i mån. af behof, böra lämnas lämpliga beskrifningar på specialmaskiner,
som icke få oskyddade till salu hållas. Äfven böra dessa kungörelser innehålla
förslag till skyddsanordningar, som blifvit godkända. Vid utfärdande af hvarje
specialkungörelse skulle såväl yrkesinspektörerna som maskinfabrikanter och större
maskinimportörer kunna höras — kanske lämpligast på så sätt, att ombud för maskinfirmorna
tillätos deltaga i yrkesinspektörernas sammanträden, (5 § af Kungl. Maj:ts
instruktion för yrkesinspektörerna), då frågor af ofvan nämnda art förekomma till
diskuterande. Denna nu behandlade fråga är af sådan vikt, att det synes mig,
som om något måste göras till åstadkommande af försäljningsförbud; i all synnerhet
som maskinfabrikanterna icke hafva något emot en öfver hela landet gällande bestäm -

I 12

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrkesinspek tören

i Her no -

sands distrikt.

(Forts.)

ruelse. Direkt från Tyskland och Amerika importerade maskiner äro numera
nästan utan undantag försedda med lämpligt anbringade och goda skyddsanordningar.
Att äldre skyddsanordningar kunna anbringas å nyintagna maskiner torde enligt
min mening höra till sällsyntheterna.

Rörande behofvet om uppgifter öfver ångpannor vill jag hänvisa till mitt
uttalande i 1901 års berättelse å sid. 139.

Angående förslaget om förbud för kvinnor att skota- ångpanna får jag tillstå,
att jag ej kunnat finna någon utredning öfver, huruvida det visat sig, att kvinnor
icke äro eller icke kunna blifva kompetenta att sköta ångpannor. För min del
tror jag, att det skulle bli allt för betungande för en stor del mejerier att utom
mejerska äfven hafva en examinerad manlig maskinist. Jag har under min praktik
påträffat många inkompetenta ångpanneskötare — icke blott vid mejerier utan äfven
å arbetsställen, där manliga ångpanneskötare varit anställda; och håller jag före
såsom synnerligen önskvärdt, att vissa bestämmelser borde utfärdas i syfte att ångpanneskötare
före antagande skola styrka sin kompetens, samt att tillfälle till såväl
praktisk som godkänd teoretisk utbildning borde Deredas icke blott män, utan äfven
kvinnor. Huru kontrollen skall ordnas torde ej här beröras, då förslag till ångpannelag
nu föreligger. Uppgift öfver, huruvida kvinnor visat sig äga förmåga
att sköta ångpannor, torde lämpligen kunna inhämtas från instruktörerna vid länens
mejeriskolor.

Att i lag föreskrifva normalarbetsdräkt vid viss fabrik eller del däraf torde
vara allt för i detalj gående. Af statistik, som jag för ändamålet genomgått, har
jag funnit, att det oftare inträffat, att andra personer än smörjare eller de, som
haft tillsyn öfver maskiner och transmissioner, indragits i transmissionsaxlarna och
dödats eller svårt lemlästats. Många dödsfall hafva visserligen inträffat vid skötseln
af växlarna i mindre vattenkvarnar, men här kan man väl ej gärna föreskrifva
normaldräkt.

Yrkesinspektörernas meddelande till yrkesidkarne angående iakttagande af
yrkesfarelagens 2 § torde lämpligen införas i å arbetsstället befintlig diariebok.
Äfven borde därstädes förvaras särskild liggare öfver inträffade olycksfall, hvarur
vid årsskiftet utdrag borde tillställas yrkesinspektören i och för kontroll. Nyttan
och nödvändigheten af dylika kontrolluppgifter har här i distriktet visat sig under
innevarande arbetsår (1903), hvaröfver redogörelse närmare kommer att meddelas i
årsberättelsen. Beträffande önskvärdheten af åläggande för arbetsgifvaren att insända
vissa behöfliga uppgifter får jag blott hänvisa till hvad jag därom framhållit i min
berättelse öfver arbetsåret 1902 å sid. 185 och följande.

En fråga af synnerlig vikt synes mig den om straffpåföljd vid lagöfverträdelser
vara. Att nuvarande bestämmelser härutinnan icke visat sig tillfyllest,
torde framgå af yrkesinspektörernas samtliga berättelser. Dessa berättelser meddela,
dels huru svårt det mången gång är att få skyddsanordningar införda, dels ock

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

113

huru det vid efterinspektioner mycket ofta visat sig, att skyddsanordningarna varit
odugliga eller förstörda, och att tillsynen öfver desammas vidmakthållande varit ringa
eller ingen. Man skulle nu kunna tänka, att många yrkesidkare fått erlägga böter
för försummelse att iakttaga dessa i yrkesfarelagen gifna föreskrifter om skyddsanordningars
anbringande, i all synnerhet som det blifvit dem meddeladt, huru
och hvar dessa skydd borde uppsättas. Förhållandet är emellertid, att ingen enda
yrkesidkare blifvit eller mig veterligt kunnat blifva ådömd böter efter bestämmelserna
i lag angående skydd mot yrkesfara, hvilken lags straffbestämmelser återfinnas i
8, 9, 10 och 12 §§. Det kan här invändas, att detta beror därpå, att yrkesinspektören
försummat göra sådan anmälan, som omnämnes i 8 §. I många af de
fall, då anmälan gjorts till Kungl. Majrts befallningshafvande, hafva emellertid ingå
utslag afgifvits, beroende på bestämmelserna om huru ärendet skall behandlas. Då
yrkesinspektören sedan påträffar samma fel, som gifvit anledning till anmälan enligt
8 §, kunna straffbestämmelserna i 9 § icke äga tillämpning, utan får yrkesinspektören
ånyo börja med anmälan till Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Alldenstund i
2 § af lag angående skydd mot yrkesfara uttryckligen sägs hvilka skyddsanordningar,
som böra vidtagas, så synes det mig vara rättvist att yrkesidkaren, isynnerhet
sedan han från statens sida gjorts uppmärksam på, hvilka och huru skyddsanordningar
skola anbringas, borde vara hemfallen till böter i de fall, då han underlåter
att ställa sig till efterrättelse de gifna bestämmelserna. Om yrkesinspektören
vid meddelade föreskrifter gått utöfver sin befogenhet, så torde yrkesidkaren beredas
rätt att få anföra klagomål öfver föreläggandet.

Gränsen mellan fabrik och handtverk torde enligt min mening lämpligen bestämmas
i öfverensstämmelse med det förslag, som uppgjorts vid yrkesinspektörernas
senaste sammanträde. Att, hvilket äfven framställts, få arbetsställen med 5 arbetare
och med användande af motor hänförda till handtverk finner jag icke lämpligt. Bland
andra skulle då samtliga kvarnar (utom större ångkvarnar) icke blifva underkastade
någon inspektion, oaktadt det är kändt, att många och svåra olycksfall inträffa vid
vattenkvarnar. Ersättning för skada vid olycksfall skulle ej heller erhållas.

I lagen angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt
yrke torde lämpligen införas bestämmelse om, att minderårigas sysselsättande
vid särskildt farliga maskiner må kunna förbjudas, liksom förhållandet är i de fall,
då arbetet är för ansträngande eller hälsovådligt (10 §).

Vid tihämpningen af bestämmelserna i 8 § af nu senast berörda lag hafva
svårigheter visat sig; och torde förtydligande kräfvas. Hvilka fabriker, som böra
hänföras till sådana med ständig eld, torde lämpligast kunna uppräknas och meddelas
i särskild kungl. kungörelse. I denna § förekommer uttrycket »öfver 14
år», ehuru på alla likartade ställen i lagen säges »fyllda.....år». Det har vi sat

sig synnerligen svårt att anordna skiftsindelningen, och hafva gossarna till och
med fått mera ansträngande nattarbete, sedan lagen trädde i kraft än förr med efter

Yrkesinspek tören

i Hemö sonds

distrikt.

(Forts.)

ii4

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrkesinspek tören

i Hemö sands

distrikt.

(Forts.)

Yrkesinspektören
i Gä/le
distrikt.

vecka omväxlande dag- och nattskift. Treskiftsindelningen med 8 timmars arbete
skulle visserligen blifva lindrigare, men arbetsgifvarne anse sig icke af ekonomiska
skäl kunna antaga densamma. I min berättelse för år 1902 har jag å sidan 195
framställt några andra förslag till ändringar af nu nämnda paragraf, särskildt berörande
sågverken.

Nattarbete vid sågverk anses af många yrkesidkare vara både obehöfligt och
oekonomiskt samt framhålles ofta önskvärdheten häraf, att detsamma enligt lag
måtte förbjudas. Frågan härom torde dock närmare böra utredas.

Utöfver nu berörda förslag till ändringar vill jag, ehuru ännu mycket vore att
säga, här endast framhålla önskvärdheten af, att yrkesinspektören under tjänsteutöfning
måtte blifva satt i tillfälle att komma i närmare beröring med arbetarne.
lag har under året haft tillfälle att diskutera denna och andra frågor rörande yrkesinspektörens
verksamhetsfält tillsammans med yrkesinspektören i Finlands norra
distrikt, hvilka samtal för mig blefvo synnerligen värdefulla. Våra resp. distrikt
äro ju äfven i många afseenden mycket likartade. I Finlands norra distrikt har
inspektör Bonsdorff arbetat under 14 år med en instruktion, hvari bland annat sägs,
att yrkesinspektören jämväl bör uppmärksamma arbetarnes sedliga förhållanden, att
han bör deltaga i öfverläggning om lärlingarnes undervisning, vård och fogliga
behandling samt om minderåriga arbetares skolgång, att han (sedan år 1895) bör
tillse, att arbetsgivare!! behörigen fullgör de förpliktelser, som honom åligga vid
inträffade olycksfall in. fl. — 1 få ord uttryckt sades yrkesinspektörens i Finland
förhållande till arbetarne tydligast framgå ur bestämmelserna i 1 § af Kejserliga
senatens för Finland instruktion för kvinnlig yrkesinspektör af den 19 mars 1903.
Däri meddelas först, att hon skall iakttaga arbetarnes intressen, samt sägs vidare:
“Hon äger förty öfvervaka nyssnämnda arbetares sedliga och sanitära förhållanden,
verka för ett regelbundet besökande af folk- och yrkesskolor samt för en förbättring
af de kvinnliga arbetarnes bostads- och kostförhållanden, äfvensom försöka
åstadkomma inrättande af hälso- och sjukvårds- samt spisanstalter äfvensom hjälpoch
sparkassor, afsedda för industriarbetare."

Yrkesinspektören i Gäfle distrikt: — — — Bland de förslag till ändring
eller fullständigande af yrkesfarelagens stadganden, som inom Riksdagen hafva varit
under behandling, äro:

a) att vid fabrikers anläggande samt om- och tillbyggnad yrkesinspektörernas
råd och upplysningar med afseende å nödiga skyddsanordningars anbringande in. m.
inhämtas i god tid, och helst innan byggnadsarbetet tager sin början.

Att härigenom såväl tid som kostnad ofta skulle besparas yrkesidkaren, samt
lämpliga skyddsanordningar lättast komma till stånd, är otvifvelaktigt, men huru
yrkesinspektören under de tider han är sysselsatt med inspektion af fabriker skall
tillvägagå och medhinna detta mången gång vidtomfattande arbete, det är enligt

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 115

min mening omöjligt att förstå. Ej kan vrkesinspektören afbryta sin inspektionsresa
och begifva sig hem allenast för att verkställa denna granskning. Skall yrkesidkaren
vänta fyra, fem veckor innan han återfår sina ritningar jämte meddelande om
granskningens resultat, blifver han med all säkerhet ej belåten, då arbetet på fabrikens
förändring eller uppförande därigenom blifver i väsentlig grad fördröjdt. Inkomma
dessa ritningar till granskning under sådan tid, då expeditionsgöromål äro för handen,
blifver det helt naturligt en ej ringa tillökning i det förut ganska dryga
arbetet vid skrif- och ritbordet. Jag anser sålunda, att denna granskning af ritningar
och förslag till om- och nybyggnad af fabriker tillsvidare må få fortgå som hittills,
eller att de yrkesidkare, som önska inhämta yrkesinspektörens råd och upplysningar,
frivilligt få insända sina ritningar och beskrifningar till vederbörande
yrkesinspektör.

b) att förbud utfärdas mot försäljning inom landet af maskiner utan erforderliga
skyddsanordningar.

Detta förbud skulle vara till stor hjälp för yrkesinspektionen. Så som det
nu är, och då till en fabrik t. ex. en ny maskin inköpes, ankommer denna, för
såvidt ej på förhand annorlunda är uppgjordt, utan någon som helst skyddsanordning.
Brådskan vid fabriken är stor, äfvenså att få den nya maskinen i verksamhet.
På skyddsanordningar hafva hvarken vederbörande arbetsbefäl eller någon annan
tid att tänka. På så sätt får det gå, intill dess att ett allvarsammare, anmälningspliktigt
olycksfall inträffar, eller vrkesinspektören ditkommer. Först då, och detta kan
ju dröja både två och tre år, blir maskinen försedd med tillfredsställande skyddsanordningar.
Under denna tid hafva kanske åtskilliga ej anmälningspliktiga olycksfall
inträffat, hvilka dock haft framtida men till följd, och hvilka med all sannolikhet
skulle hafva förhindrats, om maskinen från början eller vid levererandet varit
försedd med skyddsanordning. Naturligtvis bör i likhet med uttalanden i Riksdagen
undantag göras för det fall, att den, som önskar köpa en maskin, förut
innehar en fortfarande användbar skyddsanordning från någon maskin af liknande
slag.

c) att ångpannor, hvilka blifvit utdömda såsom underhaltiga, stundom förekomma
i handeln och ånyo blifva föremål för begagnande, bör genom lämpliga
föreskrifter förhindras. Till förekommande af sådana missbruk skulle föreskrifvas
bland annat, att vid försäljning af begagnad ångpanna protokoll öfver senast utförda
undersökning, profning och besiktning (större besiktning) företes och till köparen
aflämnas. Dessa protokoll skola, innan de till köparen aflämnas, vara inlämnade
till vederbörande yrkesinspektör för granskning och förses med hans underskrift.
Samtidigt aflämnas dels ett af tvänne trovärdiga personer bestyrkt bevis, att ångpannan
ej varit utsatt för eldsvåda eller dylikt och dels uppgift å köparens fullständiga
namn och adress.

d) att till förekommande det vid ombyte af ägare till industriell anläggning den

Yrkesinspek tören

i Gäjle

distrikt.

Forts.)

Yrkesinspek tören

i Gäfle

distrikt.

(Forts.)

Il6 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

nye ägaren kan komma att sakna kännedom om förelägganden och andra med-''
delanden, som tidigare ägare mottagit från yrkesinspektör, ålägga den tidigare
ägaren att till den senare öfverlämna dylika förelägganden och meddelanden, finner
Riksdagen knappast lämpligt; däremot föreslås att yrkesidkaren skall hålla diariebok,
hvari yrkesinspektören i korthet skall införa de meddelanden, hvartill han
funnit anledning. Härigenom tror jag ej mycket skulle vinnas, då en slarfvig yrkesidkare
lika lätt låter en diariebok som inkomna handlingar från yrkesinspektören försvinna;
det senare af dessa två fall har inträffat och finnes omnämndt i Kungl.
Kommerskollegii sammandrag, öfver yrkesinspektionens verksamhet för år 1900 å
sid. 136. De anteckningar, som yrkesinspektören inför i diarieboken, måste kopieras
och afskrifvas, allt detta arbete tager tid och åstadkommer en minskning uti antalet
inspekterade arbetsställen per dag. Dessutom förekomma arbetsställen, där, om
kontor ens förefinnas, desamma mången gång äro belägna på ända till fem å
tio kilometers afstånd från själfva arbetsplatsen och afsides från återfärdsvägen
(kontoren för mindre sågverk äro t. ex. ofta förlagda i ägarens eller föreståndarens
bostad), hvaraf således följer en ytterligare tidsutdrägt och längre resväg. En
bestämmelse, att vrkesidkarne skola vara skyldiga att bevara alla från yrkesinspektören
inkomna handlingar, cirkulär m. in., anser jag därför vara väl behöflig, äfvensom
att alla dessa handlingar vid försäljning eller öfverlåtelse af den industriella anläggningen
skola öfverlämnas till den nye ägaren.

e) att i lag stadga en normaldräkt för vissa arbetare synes mig, liksom äfven
Riksdagen framhållit, innebära ett allt för långt drifvet statsformynderskap. Yrkesinspektörerna
äga redan befogenhet att föreskrifva användandet af normaldräkter, där
tillfredsställande skyddsanordningar på annat sätt svårligen kunna utföras. Lämpliga
modeller å normaldräkter borde finnas till påseende å passande platser, eller ock
borde ritningar och mönster å dylika dräkter kostnadsfritt tillhandahållas yrkesidkare.

f) att lump, som skall omarbetas, dessförinnan desinficeras, har ansetts beaktansvärdt.
Utaf stort hygieniskt intresse vore att få ett strängt förbud mot ätt
bearbeta lump utan föregående effektiv desinfektion. Jag har vid flera tillfällen sett,
hurusom vid mindre ullspinnerier lump tagits till bearbetning direkt från uppsamlingsställena.
Lumpen bearbetas eller sönderrifves i trasplys, hvarvid en myckenhet af
damm uppkommer. Detta damm tager sig väg "ut genom fönstren och sedan in
genom bostadsfönster, dörrar in. in. Lumpen uppköpes understundom vid auktioner
efter aflidna personer, som dött i tuberkulossjukdom. Att detta förfaringssätt skall
vara i högsta grad smittospridande är själfklart, och det går i sanning ej i samma
riktning som den nu gängse rörelsen för bekämpande af tuberkulos.

g) att bestämma en lämplig gräns emellan handtverk och industriellt yrke.
Denna svårlösta fråga behandlades vid yrkesinspektionens gemensamma sammanträde
i Stockholm den 3 dec. 1902, hvarvid man enades om att frånsedt öfriga i § 1

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

117

af lagen den 17 oktober 1900 uppräknade industriella yrkesrörelser till industriellt
yrke hänföra:

hvarje yrkesrörelse, idkad såsom näring och drifven med motor eller kreatursvandring,
oberoende af antalet arbetare, som i rörelsen sysselsättas utom sina
respektive bostäder;

hvarje yrkesrörelse, idkad såsom näring, och där sådan ångpanna brukas, att
ånga däri alstras till ett tryck, som med mera än en half kilogram per kv.-cm.
öfverstiger atmosfärens, oberoende af antalet arbetare, som i rörelsen sysselsättas
utom sina respektive bostäder, samt hvarje annan yrkesrörelse, idkad såsom näring
och där på samma arbetsplats antingen under bar himmel eller inom för ifrågavarande
yrke afsedda arbetslokaler minst 10 arbetare under någon tid af året
samtidigt sysselsättas.

Någon större erfarenhet har ej på denna korta tid af ett år kunnat vinnas,
men genom dessa bestämmelser har likvisst en gräns stakats, och jag är förvissad,
att den för en längre tid framåt skall kunna med fördel användas.

En förändring af bestämmelserna i lag angående minderårigas och kvinnors
användande till arbete i industriellt yrke vore önsklig. § 3 skulle så förändras,
att äfven minderårig, som fyllt 12 år, finge arbeta 10 timmar per dag. Läkaren,
som undersöker den minderåriga, innan han börjar arbetet, kan naturligen afgöra
huruvida han är för klen att arbeta 10 timmar. Dessutom kommer vanligen vid
sommartiden besiktningsläkaren och undersöker dem på arbetsplatsen, då den
minderårige ytterligare blifver observerad. Tolfåringarne blifva nu vanligen uteslutna
från arbetet, då det är förenadt med besvär för arbetsbefälet att ordna deras
arbetstider på lämpligt sätt. En del yrkesidkare använda dem med säkerhet i 10
timmar fast de uppgifva 6 timmars arbetstid i såväl registerbok som vid efterfrågan.

§ 8 borde förändras derhän, att minderåriga i åldern 14 till 18 år finge arbeta
hvarje natt på nattskifte hvarannan vecka. I verkligheten ställer det sig
under nuvarande förhållanden så, att den enda sömn och hvila, som de erhålla, blifver
hvarannan natt, ty när de minderåriga fått sofva 9 timmar på natten, så infaller
hans nästa hvilskift påföljande eftermiddag, då det för honom af många skäl är
omöjligt att sofva, och dock skall han ut i arbete på ett nattskift, hvaraf följden
ovillkorligen blifver den, att han måste vaka i nära 24 timmar.

Yrkesinspektören i Stockholms distrikt: — — — I sin skrifvelse sä ger

Riksdagen, att revisionen bör begränsas till ändringar eller förtydligande af de
delar af lagen, som kunna befinnas mindre lämpliga eller ofullständiga, samt framhåller
en del förslag till ändringar, hvilka varit under behandling inom Riksdagen,
hvarför jag anser mig vara skyldig först uttala min åsikt i dessa anförda fall,
samt därefter angifva en del synpunkter, hvartill erfarenheten från lagens tillämpning
gifva anledning.

Yrkesinspek tören

i Gäfle

distrikt.

(Forts.)

Yrkesinspektören
i Stockholms
distrikt.

Yrkesinspek tören

i Stock holms

distrikt.

(Forts.)

Il8 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrkesidkares skyldighet att anmäla ny- eller tillbyggnad vid sin anläggning.

Ehuru det väl kan förutsättas, att yrkesidkaren eller hans byggmästare äro
kompetenta att med ledning af lagens föreskrifter vid ny- eller tillbyggnad af en fabrik
utföra arbetet så, att det uppfyller samtliga lagens fordringar, torde det ej
kunna förnekas, att den person eller myndighet, som har tillämpningen af berörda
lagar till sitt speciella arbete, bör med större insikt af lagens innebörd kunna tilllämpa
densamma. Det blir äfven alltid för yrkesidkaren dyrbarare att rätta en
begången uraktlåtenhet än att vidtaga behöfliga anordningar i samband med byggnadsarbetet,
hvartill kommer, att ett begånget fel i många bill kan vara omöjligt att på
fullt tillfredsställande sätt rätta.

Det synes mig därför otvetydigt, både ur synpunkten af lagens rätta och
fulla tillämpning och arbetsgifvarens ekonomi, vara fullt riktigt, att yrkesidkaren
åläggas att före vidtagande af ny- eller ombyggnad rådgöra med vederbörande
yrkesinspektör.

En svårighet torde ligga i att afgöra, hvilken omfattning en sådan ombyggnad
skall äga för att för yrkesidkaren medföra skyldighet att innan utförandet inhämta
yrkesinspektörens råd.

Utgående från skyddslagens innebörd bör en till- eller ombyggnad falla under
bestämmelsen om inhämtande af yrkesinspektörens yttrande endast i det fall, att
densamma innebär en ändring af yrkesfaran genom verklig ombyggnad af fabrikshuset,
nyanskaffning af arbetsmaskiner eller omändring af hufvudtransmissioner, men
en dylik bestämmelse bör ej gälla sådana mindre omflyttningar af arbetsmaskiner
med tillhörande axelledningar, som i större fabriker ofta förekomma, och vid
hvilka någon ändring i yrkesfaran ej kan sägas äga rum.

Fabrikants skyldighet alt förse af honom tillverkade arbetsmaskiner med fastställda
skyddsanordningar.

Vid behandling af frågan angående förbud mot försäljning af arbetsmaskiner
utan erforderliga skyddsanordningar bör beaktas, att en och samma arbetsmaskin
använd vid olika tillverkningar bör hafva olika skyddsanordning, samt att det snart
sagdt omätliga antalet olika arbetsmaskiner, som dessutom ständigt ökas, fordrar
ett än större antal skyddsanordningar, hvilka med den utvidgning och ändring af
maskiner och arbetsmetoder som alltjämt äger rum, måste undergå ständiga förändringar.
Det synes mig därför vara vanskligt att i en lagbestämmelse införa
förbud mot maskiners försäljande utan skyddsanordningar, hvaremot föreskrift kunde
lämnas angående vissa skyddsanordningar, som vid alla arbetsmaskiner borde vara
iakttagna, såsom att alla till maskinen hörande växelhjul skola vara fullständigt inklädda,
att alla roterande ytor skola på åtkomliga ställen vara släta, att alla svänghjul
skola vara inskyddade och att en hastig och kraftig stoppinrättning bör finnas
vid hvarje maskin, till hvilken finnes koppladt ett svänghjul.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

119

Ångpannor och kärl under tryck.

Då ångpannor samt kärl, i hvilka alstras eller användes en gas med ett tryck
högre än atmosfärens, torde blifva behandlade i en särskild lag, äro enligt min
åsikt några ändringar i detta afseende ej påkallade i samband med nu förestående
revision utom att i lagens första paragraf böra införas orden »ångpannor och
kärl under tryck».

Diarium för anteckningar af vederbörande yrkesinspektör.

Det har ifrågasatts, att vid hvarje industriell anläggning ett diarium skulle
föras, i hvilket yrkesinspektören vore skyldig i korthet anteckna de meddelanden,
hvartill han vid inspektion funne anledning; detta för att vid ombyte af ägare till
anläggningen den nye ej skulle sakna kännedom om hvad förut ur skyddssynpunkt
föreskrifvits vid anläggningen.

Visserligen äro i en del fall de föreskrifter, som yrkesinspektören vid en inspektion
anser sig böra göra, af sådan beskaffenhet, att han omedelbart kan införa
desamma i ett å inspektionsstället befintligt diarium, men i ett stort antal fall är
anläggningen och de för densamma behöfliga skydds- eller hygieniska åtgärderna
så omfattande eller af sådan natur, att föreskrifterna kräfva ett grundligare utarbetande
än hvad som kan påräknas vara möjligt, om de skola omedelbart äfven
endast i sina grunddrag direkt införas. Det synes mig, som om samma mål skulle
kunna ernås genom en för yrkesidkaren obligatorisk liggare, däri yrkesinspektören
i gifna kolumner antecknade år och dag för sitt besök samt sin namnteckning, och
hvilken liggare därjämte upptoge kolumner för nummer å yrkesinspektörens meddelanden
och eventuella bilagor att af yrkesidkaren efter emottagandet ifyllas, hvilken
skyldighets fullgörande vid yrkesinspektörens nästa besök kunde kontrolleras..

Kvinnors användande till skötsel af ångpannor, motorer m. rn.

Ehuru det i allmänhet ej kan sägas vara lämpligt, att kvinnor användas till
skötande af ångpannor och motorer eller för smörjande af i gång varande transmissioner,
tror jag en lagstiftning däremot vara mindre lämplig, då det ju kan
tänkas, att en kvinna kan aflägga de examina, som kunna komma att stadgas
för skötande af ångpannor och motorer, samt under arbetet vara iförd en sådan
dräkt, att större fara ej föreligger för henne än för en manlig arbetare. Ett rent förbud
skulle äfven skadligt inverka på t. ex. mejeriindustrien, där i mindre mejerier och
vid användning af turbin-separatorer, som äro både motorer och arbetsmaskiner,
således en särskild manlig arbetare skulle behöfva anställas utom mejerskan. Det
skulle dock lämpligen kunna läggas i yrkesinspektörens hand att i vissa sysselsättningar
föreskrifva särskild klädedräkt enligt normer, som eventuellt kunde
fastställas af Kungl. Kommerskollegium, och hvilka således kunna gälla äfven
kvinnor, sysselsatta med anförda arbeten.

Yrkesinspektören
i Stockholms
distrikt.
(Forts.)

120

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrkesinspektören
i Stockholms
distrikt.
(Forts.)

Skyddslagarnes tillämpning.

Tillämpningen af skyddslagarne försvåras ofta genom yrkesidkarnes liknöjdhet
och tredska, och öfvervakandet genom det otillräckliga antalet krafter inom yrkesinspektionen.
För uppnående af målet, skyddslagarnes effektiva tillämpning, synas mig
tvänne hufvudvillkor böra uppfyllas: ett bättre öfvervakande genom ökande af yrkesinspektionens
krafter och bättre efterlefnad genom strängare straffpåföljd för
öfverträdelse af lagarne. Idealet för öfvervakande är naturligen, att hvarje industriell
anläggning blefve inspekterad minst en gång hvarje år. Dock kan å
andra sidan anföras, att en stor del af de under lagen hörande anläggningarne
äro af sådan beskaffenhet och underkastade så få förändringar, att en årlig inspektion
vid dessa ej är behöflig. Full effektivitet borde kunna ernås, äfven om ett betydligt
större antal industriella anläggningar funnes inom hvarje yrkesinspektionsdistrikt,
än som hinner inspekteras för hvarje år. Genom anställande inom hvarje
nu befintligt distrikt af en underinspektör, hvars hufvudsakliga sysselsättning skulle
bestå i de minderårigas öfvervakande, ångpannekontroll, efterbesiktningar och äfven
andra besiktningar, i mån af vunnen erfarenhet, dessa dock hufvudsakligen af förberedande
art och afseende hygieniska förhållanden, samt af ett sakkunnigt skrifbiträde,
torde äfven med det stora antalet arbetsställen inom hvarje af de nuvarande distrikten
ett fullt effektivt öfvervakande af lagen kunna äga rum. Yrkesinspektören skulle då
kunna medhinna att inspektera c:a 600 arbetsställen per år och underinspektören
omkring 400 efter- och förberedande besiktningar. Ifrågasättas kan, om ej Stockholms
stad borde utgöra ett särskildt distrikt. Arbetsställena inom staden uppgå till 1,200
och härtill kommer, att ett 1 oo-tal rörelser hvarje år byta arbetslokaler, hvarför
ständigt nya sådana måste besiktigas, och ökad svårighet uppstår i att hålla reda på, hvar
de olika industrierna bedrifvas. Detta gäller naturligen hufvudsakligen den mindre
industrien, hvilken därtill oftast till arbetslokaler använder källare och vanliga boningsrum,
där ständiga svårigheter möta för utförande af behöfliga hygieniska anordningar,
och där i följd häraf ett noggrant öfvervakande är af största betydelse.
Belysande för saken är, att under innevarande år no yrkesidkare flyttat till andra
lokaler, och då de ej hafva skyldighet hit ingifva uppgift om sin adress, kan jag
först under nästa år genom adresskalendern erhålla kännedom om desamma. Behöfligt
är därför, att yrkesidkaren blir skyldig att till yrkesinspektören meddela
ombyte af arbetslokal.

I samband med de strängare straffpåföljder, som jag anser skulle fördelaktigt inverka
på lagens efterlefnad, står äfven öfvervakandet från allmänne åklagarens sida.
Det kan för en yrkesidkare t. ex. vara ekonomiskt fördelaktigare att använda minderåriga
i strid mot lagen samt erlägga det därför stadgade bötesbeloppet 10 till
500 kronor, då detta senare först efter upprepade förseelser tillämpas, än att i
stället för minderåriga använda en äldre och dyrare arbetskraft. Välbetänkt vore

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

121

därför, om öfre gränsen för bötesbeloppen såväl i minderårighetslagen som lagen
angående skydd mot olycksfall höjdes till minst 2,000 kr. för att bättre kunna
anpassas efter brottets afsiktlighet och den felandes ekonomiska bärkraft.

Bötesfördelning.

Utan att vilja förringa nitet hos allmänne åklagaren tror jag, att det vore
till fromma för öfvervakandet från hans sida, om den bestämmelse infördes uti dessa
lagar, i enlighet med hvad i allmänhet äger rum, att 2/s af böterna tillfölle kronan
och Vs allmänne åklagaren, men i intet fall angifvaren, vare sig han är yrkesinspektör
eller privat person.

Gränsen mellan handtverk och industri.

I afseende å området för dessa lagars verksamhet och därmed sammanhängande
gräns mellan handtverk och industri anser jag ej några sådana förhållanden
hafva framkommit, som föranleda mig frångå den vid yrkesinspektörernas
sammanträde den 3 dec. 1902 under § 2 uppställda gränsbeteckningen.

I lagen är apoteksrörelsen ej intagen, på grund af att särskilda stadganden
finnas föreskrifna för densamma. Dessa föreskrifter gälla dock ej befintlig yrkesfara,
och af det fastställda formuläret för visitationsprotokollet framgår, att uppmärksamhet
ej fästes vid t. ex. en i apoteket uppställd ångpannas beskaffenhet.
Det torde äfven böra framhållas, att de större apoteken i flera fall med sig
förena såväl vattenfabrikation som ganska afsevärd kemisk-teknisk fabrikation. Dessa
skulle således vara undandragna all kontroll med afseende på sysselsätta arbetares
yrkesfara, ty visitationsprotokollets uppgifter under Litt. E angående binäringar afse
endast angifvande af binäringens beskaffenhet.

På grund häraf kan ifrågasättas, om ej sådana binäringar till apotekarrörelsen,
som ensamt utöfvade skulle falla under lagen, äfven borde räknas hit, när de bedrifvas
i samband med apoteksrörelsen.

Luftväxling i arbetslokaler.

Det har i många fall visat sig svårt att kunna fastställa storleken af den i
lagens 2:dra §, 3:dje mom. föreskrifna »erforderliga luftväxling». Så hade t. ex. en
fabrik i Upsala för ett par år sedan af vederbörande hälsovårdsnämnd ålagts att flytta
till eu hygieniskt bättre lokal, men då vid inspektion därstädes äfven denna föreföll
mig sakna »erforderlig luftväxling», tog jag i närvaro af i:ste provinsialläkaren
luftprof under pågående arbete. Därvid visade det sig, att kolsyrehalten var 3,20
till 3,84 %, således betydligt hög och utvisande, att denna såsom god ansedda lokal,
i hvilken det förutsatts att »erforderlig luftväxling» skulle äga rum genom befintliga
ventiler, ej på långt när uppfyllde de fordringar, man måste ställa på en arbets 16 -

Yrkesinspektören
i Stock*
Holms distrikt.
(Forts.)

122

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrkesinspek tören

i Stock•

holms distrikt.

(Forts.)

lokal. Af stort värde vore det därför, om i lagen funnes intagen en bestämmelse
rörande den minsta luftmängd, som per timme skall tillföras hvarje arbetare, sysselsatt
i industri, der damm eller gaser ej utvecklas, eller också att såsom gräns funnes
angifven den största kolsyrehalt, som luften i en arbetslokal finge hålla vid slutet
af arbetstiden.

Genom undersökningar af Kuhne framgår, att den utandade luften håller ett
öfverskott af 4,34 °/0 kolsyra mot ren luft.

Då människan i medeltal andas 18 gånger per minut och för hvarje andetag
förbrukar o,5 liter luft, så alstras därvid per minut ett kolsyreöfverskott af

o,5 x 18 x O,o434 = o,39o6 liter.

I ett arbete om hygien af Doktor H. Albreckt an föres, att om V betecknar
ett rums volym i kubikmeter och K kolsyrehalten i liter vid slutet af N :te minuten
vid M antal luftombyten per timme, så erhål les vid N = oo en ekvation, som utvisar
den högsta möjliga kolsyrehalt, som i ett rum af volymen V vid angifvet luftombvte
kan ernås genom utandning af en människa nämligen:

K = o,4 x M x V

(°,

3906 +

°>4

M x
60

V''

60 — M

60 '' M

Nu har von Pettenkofer visat, att den kolsyrehalt, som bör kunna sättas som
maximigräns för ett arbetsrum är 1 °/o0> d. v. s. att 1 kubikmeter luft kan få
hålla 1 liter kolsyra, hvarför ofvanstående formel kan förenklas till

V = 5 *

°>39o6

/6° +_t\

VM/

Härur erhålles det behöfliga antalet luftombyten för olika rumsstorlekar per
person så att vid t. ex.

7 kbm. per person skall luftombvtet ske 5,lt ggr. per tim.

>> >> >> >) 4*52 >>

9 >> yy yy yy yy yy 4>Q5 yy yy yy

15 »

3^>s ”

3 ?70 >5

JJ ))

3>i

)> 5?

J) 5T J)
3J ))

Genom undersökning af'' von Pettenkofer är konstateradt, att i rum utan
ovanligt ogynnsamma förhållanden sker luftombytet en gång i timmen såväl om
sommaren vid öppna fönster som om vintern vid stängda fönster, om eldning
samtidigt pågår i lokalen. Luftmängden per person i arbetslokal utan ventilation
bör således vara minst 38,5 kbm.

Belysning af arbetslokaler.

För bestämmande af den tillräckliga och tjänliga belysningen i en arbetslokal
torde de resultat, som komma att erhållas från pågående undersökningar, hvilka

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

123

verkställas af Stockholms hälsovårdsnämnds ingeniör, blifva af stor betydelse, och
vore exakta bestämmelser i lagen i detta afseende af synnerligt värde för tillämpningen.

Afkoppling af dnfkraften.

I lagens 2:dra §, 2:dra mom. h lämnas tillåtelse att, om kraft ledes genom
flere våningar eller rum, hafva så ordnadt, att signal från hvarje arbetsrum kan
gifvas att stanna den drifvande motorn. Ur skyddssynpunkt är denna anordning
i allra flesta fall utan värde, ty motorn är oftast försedd med svänghjul och transmissioner,
och arbetsmaskinerna hafva en så stor lefvande kraft, att de fortsätta att
rotera långt efter det kraftkällan afstängts. Det enda betryggande synes mig vara en
anordning för afkoppling af transmissionen i hvarje arbetslokal, förbunden med anordning
för samtidig bromsning.

Förbud mot användande af viss arbetslokal.

Då i skyddslagens 8:de §, i:sta punkt står: »Konungens befallningshafvande
äger förelägga vederbörande yrkesidkare etc.» samt i 3:dje punkten: »förbjuda
arbetets fortsättande i dess helhet eller användning af vissa lokaler», har detta
förbud afseende endast å vederbörande yrkesidkare. Härvid kan det förhållande
uppstå, att yrkesidkare, som förhyr arbetslokal, blir af yrkesinspektören ålagd att
företaga viss nödvändig förbättring af densamma, hvilken af hyresvärden ej erkännes,
och hvilken han ej ens tillåter vrkesidkaren vidtaga. Yrkesinspektören
vänder sig då till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som i enlighet med lagens 8:de
§ förbjuder vrkesidkaren att använda ifrågavarande lokal, intill dess den föreslagna
förändringen vidtagits. Yrkesidkaren flyttar, och ägaren hyr ut lokalen till ny industriidkande
person, hvarefter samma procedur upprepas. Detta gäller hufvudsakligen
landsorten, ty i städerna torde genom byggnads- och hälsovårdsnämndernas ingripande
ett sådant förhållande ej behöfva uppkomma. Sådan ändring af 8:de § vore därför
lämplig, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande äfven kunde meddela ägaren af eu
lokal förbud att till andra för industriell verksamhet upplåta sin arbetslokal.

Anmälan om olycksfall.

Från och med ingången af innevarande år har yrkesidkaren skyldighet att
anmäla ett hos honom inträffadt olycksfall ej blott enligt förut till beredande af
kännedom om olycksfall genom Kungl. Kommerskollegium den 26 nov. 1501 fastställdt
formulär, utan dessutom enligt ett med stöd af bestämmelserna i lagen den 5 juli
1901 affattadt formulär, som fastställts den 12 januari 1903. Då dessa två anmälningar
skola afgifvas på olika tider, den första omedelbart i händelse af dödsfall,
men eljest omedelbart efter fjortonde dagens förlopp, och den senare ofördröjligen
efter erhållen kännedom efter olvcksfallet, samt därtill kommer, att de i sin

Yrkesinspektören
i Stockholms
distrikt.
(Forts.)

124

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrkesinspek tören

i Stock holnts

distrikt.

(Forts.)

formulering äro något afvikande från hvarandra, så att i den senare ingår uppgift,
om den skadade varit försäkrad i Riksförsäkringsanstalten, inträffar det, att yrkesidkaren
dels får den uppfattningen, att endast en anmälan är behöflig, om arbetaren
ej är försäkrad i Riksförsäkringsanstalten, och dels använder oriktig eller endast
ena sortens blankett. Till bestyrkande häraf kan jag anföra, att i polisrapporten
öfver ett här i Stockholm inträffadt olycksfall, hvilket endast anmälts enligt formuläret
den 2 6 nov. 1901, och hvarvid skadan bestod i brott och vridning af handledens
ben, finnes intaget bland annat följande: »enligt order har bolaget anmodats att
inkomma jämväl med anmälan enligt lagen om ersättning till följd af olycksfall
genom arbete» samt därefter: »bolagets faktor — — bär sedermera pr telefon
förklarat, att den ingifna anmälan angående olycksfallet vore enligt hans förmenande
tillräcklig, emedan bolagets personal icke är olycksfallförsäkrad utan i stället åtnjuter
full aflöning vid inträffade olycksfall i arbetet».

Till yrkesinspektören skall från polismyndighet endast remitteras de enligt
formuläret den 26 nov. 1901 affattade anmälningarna, hvarför de olycksfall, hvarom
anmälan eventuellt endast göres enligt formuläret den 12 jan. 1903, ej komma till
vrkesinspektörens kännedom. Inverkan häraf synes bäst på antalet anmälda olycksfall
under tiden 1 jan. till 1 okt. innevarande år, jämfördt med antalet olycksfall
under 3 4 af närmast föregående år

Vi—:V10 1903
Stockholms stad 84

Stockholms län 47

Upsala län 10

Gotlands län 4

För erhållande af noggranna anmälningar om inträffade olycksfall vore därför
lämpligt att i samband med revision af yrkeslagarne äfven företaga den ändring i
kungi. kungörelsen angående hvad till beredande af kännedom om olycksfall i arbete
iakttagas bör, att tiden för anmälan af olycksfallet sammanfölle med den, som
fastställts för anmälan på grund af lagen den 5 juli 1901, samt att dessa båda
anmälningar skulle göras enligt ett och samma formulär.

För erhållande af ett uttömmande materiel till statistik öfver olycksfall samt
beredande af lättnader för såväl yrkesidkaren som yrkesinspektören anser jag det
vara af största betydelse, att yrkesidkaren ålägges att föra ett sådant register öfver
hos honom inträffade olycksfall, som jag i min årsberättelse för år 1902 har intagit.

Åldersgränsen för minderåriga.

Vid granskning af antalet i riket under år 1902 i industriellt yrke sysselsatta
minderåriga finner man, att de i åldersklassen under 13 år utgöra i medeltal

3U af 1902 % af 1901

I I 2	1 5 3
52	63
2 I	I 2
4	IO

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

125

för samtliga industrier endast 3,23 % af hela det under året sysselsatta antalet
minderåriga samt att de på grund af lagens 8:de §, aldra mom. använda minderåriga
under 1 2 år endast utgöra 0,32 %, och sysselsättas dessa senare inom träindustrien,
hvilken bland samtliga yrken är den, där det största antalet minderåriga under 1 3
år sysselsättas, nämligen 5,37 % af samtliga i samma yrke anställda minderåriga.

I allmänhet hafva de minderåriga under 13 år ej afslutat sin skolgång, hvarför
den tid de kunna användas till arbete är begränsad till ferierna.

Den nytta, som industrien kan erhålla genom denna unga arbetskraft är
både hvad tid och antal beträffar, tydligen ringa och motväger ej den skada, som
de minderåriga mer än de äldre kunna ådraga sig, hvarför jag tror, att minimigränsen
för de minderåriga utan olägenhet för industrien kan sättas till 13 år.

Det har emellertid vid en stor del yrken, särskildt där skiftarbete ägt rum,
visat sig svårt att lämpa de minderårigas arbetstid efter de äldres, oaktadt det medgifvande
af nattarbete, som finnes lämnadt i lagens 8:de §, lista mom.

Man torde emellertid kunna säga, att en frisk yngling om fyllda 16 år redan
nått den utveckling, att han utan men för hälsan kan deltaga i de äldres arbete,
och det kan därtill anses som visst, att ynglingen i åldern närmast efter 16 år har
den största anpassningsförmågan, hvarför denna tid mellan 16 och 18 år är af
stort inflytande på utvecklingen af hans yrkesskicklighet.

Det kan därför ifrågasättas, om ej den öfre åldersgränsen för minderårighetslagens
tillämpning kan sättas till 16 år, dock så att för yngling mellan 16 och
18 år, som svsselsättes i industriellt yrke, skall medelst läkarintyg, utfärdadt under
löpande kalenderår, kunna styrkas, att han sannolikt ej af arbetet kommer att
lida men.

Minderårigas arbetstid.

Arbetstiden för de minderåriga mellan 13 och 16 år skulle lämpligen kunna
sättas till högst 10 timmar af dygnet och tiden vara inskränkt till hvad i lagens
nuvarande 5 :te § säges. Något skiftarbete skulle för dessa ej få ifrågakomma, hvarför
lagens 8:de §:s rista och 2idra mom. borde utgå.

Tid för insändande af registerbok.

Angåeride den i i2:te § af lagen angifna tiden för insändande af registerboken
till vederbörande yrkesinspektör torde det ej möta svårighet för yrkesidkaren att
redan före den 15 jan. insända densamma. Detta framflyttande af tiden är mer
än väl motiveradt af det arbete, som måste nedläggas vid granskningen af registerböckerna
och den fastslagna tid, inom hvilken yrkesinspektören skall afgifva sin berättelse
och till yrkesidkaren återställa registerboken.

Yrkesinspek tören

i Stock holms

distrikt.

(Forts.)

126

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrkesinspek tören

i Stock holtns

distrikt.

Forts.)

Statistiska uppgifter.

Då det för bedömandet af den omfattning, i hvilken de minderåriga användas,
är nödvändigt att samtidigt till jämförelse hafva en uppgift öfver det antal
äldre arbetare, som i samma industri användas, anser jag en sådan föreskrift i
minderårighetslagen vara behöflig, som ålägger yrkesidkaren att samtidigt med
registerbokens insändande till vederbörande yrkesinspektör lämna meddelande om
det antal äldre personer, manliga eller kvinnliga, som sysselsatts i berörda industri
under samma kalenderår.

Yrkesinspektör
en i Örebro
distrikt.

Yrkesinspektören i Örebro distrikt: — — — Med anledning af anmodan

att inkomma med yttrande beträffande den i 1903 års Riksdags underdåniga
skrifvelse N:o 27 ifrågasatta revision af lagen angående skydd mot yrkesfara m. in.,
tillåter jag mig härnedan vördsamt framställa en del synpunkter, hvilka, enligt
min uppfattning, vid en sådan revision torde böra komma i öfvervägande, dock
på samma gång framhållande, att då frågan är af en särskilt stor omfattning och
tiden för densammas behandling varit ytterst begränsad, utredningen och de
däraf föranledda framställningarne icke kunnat blifva så fullständiga och omfattande
som. med hänsyn till ämnets vikt, varit önskligt.

Fabrikers ny-, om- eller tillbyggnad.

Att det skulle kunna vara af stor fördel, om yrkesidkaren inhämtade yrkesinspektörens
råd och upplysningar med afseende å nödiga skyddsanordningars anbringande
m. m. vid förekommande ny- samt om- eller tillbyggnad af fabrik,
hvarigenom yrkesidkaren skulle kunna undgå måhända framdeles uppkommande
extra kostnader, må vara sant, men då äfven olägenheter i afsevärd grad kunde med
ett sådant förfarande vara förbundna, anser jag icke ändamålsenligt, att skyldighet
skulle i detta hänseende åläggas honom genom yrkesfarelagen, hufvudsakligen därför
att, oaktadt yrkesinspektörens både bästa bemödanden och goda vilja, i många fall
utförandet af beslutade anläggningar skulle kunna komma att fördröjas, då en
grundlig och sorgfällig granskning nödvändigt måste företagas, innan ett så viktigt
utlåtande, som sakens natur fordrar, afgifves.

Ett dröjsmål vid utförandet utaf anläggningar af ifrågavarande slag kan ofta
för den industriella verksamheten verka hämmande och vara skadligt, då ofta är
händelsen, att sådana byggnadsföretag äro af den beskaffenhet, att ett omedelbart
utförande af desamma är för den industriella rörelsens ändamålsenliga drift påkalladt.

För att närmare tydliggöra min uppfattning al frågan, torde bland annat
följande kunna anföras.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

I27

Yrkesinspektörens tid är redan med de åligganden, söm nu tillkomma honom,
i största möjliga grad tagen i anspråk, och ehuru visserligen yrkesinspektionsdistrikten
sedan några år tillbaka blifvit förminskade, har dock icke genom denna
förändring mera tid blifvit disponibel, då nämligen samtidigt härmed den s. k.
minderårighetslagen blifvit utfärdad och öfvervakandet af denna lags efterlefnad är
ålagdt yrkesinspektören.

Granskningen af insända förslag komme med all sannolikhet att kräfva
mycken tid, ty då yrkesinspektören genom sitt godkännande eller sitt utlåtande
komme att stå i ansvar för, att allt blefve i afsedda hänseenden på det mest ändamålsenliga
sätt utfördt, måste en ytterst noggrann och i detalj gående pröfning
företagas; i annat fall skulle säkerligen många gånger obehagliga efterräkningar
komma att uppstå.

Några af de viktigaste synpunkter, hvilka vid en sådan granskning torde
vara nödvändiga att öfverväga, må här anföras.

Äro flera byggnader ämnade att uppföras, måste deras inbördes afstånd och lägen,
med hänsyn till fabrikationens beskaffenhet, bedömas, samt utlåtande afgifvas öfver
transmissionernas anordning och arbetsmaskinernas särskilda slag, uppställning och
inbördes afstånd; därförutom måste äfven tagas i öfvervägande art och placering af
motor, antal arbetare i hvarje lokal m. m., och framgår tydligt nog af det nu
sagda, att detta arbete blir både mycket omfattande och måste kräfva en betydlig
tid.

Inträffar därjämte en period af stegrad industriell verksamhet, kan med all
sannolikhet antagas, att förslag af ifrågavarande natur skulle i ett så stort antal
inkomma, att behof utaf en särskild konstruktionsbyrå rent af uppstode.

Ej heller bör förbises, att yrkesinspektören under en stor del af året är stadd
på resor, under hvilka hvarken den för en grundlig pröfning erforderliga tiden
eller behöfliga anteckningar jämte facklitteratur skulle kunna disponeras, hvarför
således afgifvandet af ett utlåtande på dessa skäl komme att fördröjas.

Enligt min uppfattning vore fördelaktigare, om vissa generella normer blefve
officiellt fastställda, hvilka normer skulle tjäna till ledning vid arbetsföretag af förut
omnämnda slag, och kan då antagas, att yrkesidkarens eget intresse skulle mana
honom att utföra arbetet på ett sådant sätt, att han icke sedermera efter dess fullbordande
skulle behöfva vidkännas extra kostnader för nödvändiga förändringar.

Behofvet af en central teknisk administrativ myndighet, hvilken lämpligast
skulle kunna uppställa dessa officiella normer, gör sig således äfven i detta fall
gällande, men torde dock, till dess att en sådan myndighet kan komma till
stånd, ifrågavarande normer på annat fullt tillfredsställande sätt kunna blifva fastställda.

Såsom stöd för min uttalade åsikt, att föreskrifter på administrativ väg lämp -

Yrkesinspek tören

i Örebro

distrikt.

Forts.)

128

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrkesinspek tören

i Örebro

distrikt.

(Forts.)

ligen kunna utfärdas, torde jag få hänvisa till den danska lagen om »Arbejde i
Fabrikker» m. m. af n April 1901.

I 8 § af densamma föreskrifves, att senast 2 år efter lagens trädande i
kraft utfärdar inrikesministern, efter arbetsrådets förslag, bestämmelser om hvad
som är att iakttaga med hänsyn till arbetslokalernas storlek, inredning, belysning,
uppvärmning, ventilation m. m. Dessa fordringar skola iakttagas vid nya anläggningar
eller vid omändringar af äldre sådana. Senast efter 10 år från bestämmelsernas
utfärdande skola de inspektion underkastade arbetsställena motsvara dessa
fordringar.

Äfven i England utfärdas, enligt hvad jag kunnat inhämta, på administrativ
väg erforderliga förklaringar och tillägg beträffande yrkesfarelagen, så t. ex. har
från Home Office under september 1902 utfärdats ett meddelande, stödt på de
af Dangerous Trades Committee 1898 och 1899 afgifna rapporterna, så lydande:
»I hereby, in pursuance of section 79 of the Factory and Workshops Act 1901, certify
the process of fåle cutting by hand to be dangerous». På grund af nämnda meddelande
blir denna handtering underkastad vissa samtidigt utfärdade föreskrifter och
fastställes en respittid, inom hvilken anmärkningar häremot få insändas. Sedan
dessa tagits i öfvervägande, blifva föreskrifterna fullt fastställda.

Erforderliga skyddsanordningar såsom villkor för försäljning.

Ett förbud mot försäljning inom landet af maskiner utan erforderliga skyddsanordningar,
anser jag visserligen vara önskvärdt, men dock icke lämpligt, i hufvudsak
därför, att med all sannolikhet mycket ofta, isynnerhet hvad beträffar specialmaskiner,
svårlösta meningsskiljaktigheter skulle uppkomma, huruvida skyddsanordningarne
vore af den beskaffenhet och det omfång, att de skulle kunna anses uppfylla de
utfärdade föreskrifterna.

Kunde en författning i detta hänseende så affattas, att den innehölle föreskrift
om, att de vid maskiner i allmänhet förekommande kuggväxlar och andra rörliga
delar skulle vara inskyddade, vore detta af stor fördel, men huruvida en i dessa
hänseenden praktiskt tillämplig författning är möjlig att uppställa, torde vara
tvifvelaktigt.

Enklast vore måhända, att samtidigt med utfärdandet af de i det föregående
omnämnda normerna industriidkarens uppmärksamhet fästes på det för hans egen
del fördelaktiga uti att vid anskaffandet af maskiner tillse, det skyddsanordningar
åtföljde desamma.

I sitt eget intresse torde han då handla härefter, såsom säkerligen en förtänksam
industriidkare alltid gör, då han t. ex. beställer en ångpanna och därvid
föreskrifver, att den skall vara fullständigt utrustad och af betryggande beskaffenhet.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

129

Ångpannor.

Yrkesinspektören
i Örebro
distrikt.
(Forts.)

Ny ägares kännedom om gifna meddelanden.

I händelse en industriell anläggning öfvergår till ny ägare, har det visat
sig, att någon åtgärd är af behofvet påkallad, hvarigenom den nye ägaren beredes
kännedom om de af yrkesinspektör till tidigare ägare afgifna meddelanden och
förelägganden, hvarför ett stadgande i detta hänseende torde vara behöfligt.

Jag anser, att mest ändamålsenligt skulle vara, om skyldighet ålades vederbörande
vrkesidkare att tillhandahålla och förvara en liggare, i hvilken yrkesinspektören
antecknade tiden för inspektion, och vore liggaren af en lämplig uppställning,
kunde yrkesidkaren däri sedermera anteckna tiden för emottagandet och
numren å de meddelanden, som yrkesinspektören tillställde honom.

På ett sådant sätt skulle det alltid vara möjligt för en ny ägare att från
yrkesinspektören anhålla om dubbletter, i händelse de förut sända handlingarne
förkommit.

Att, såsom föreslagits, yrkesinspektören skulle vid inspektionstillfället omedelbart
införa i denna liggare de förelägganden, som han ansåge vara påkallade, anser
jag olämpligt, då sådana meddelanden icke sällan blifva vidlyftiga och sålunda tidskräfvande,
hvarjämte för ändamålet möjligen nödiga anteckningar äfvensom erforderlig
facklitteratur saknas.

En annan olägenhet skulle äfven genom ett sådant förfarande ofta uppkomma
i det hänseende nämligen, att tillgängliga järnvägs- och ångbåtskommunikationer
icke på fördelaktigaste sätt kunde utnyttjas, och indirekt således ett färre antal inspektioner
medhinnas.

För att förekomma ett vidare begagnande af ångpannor, hvilka blifvit utdömda
såsom underhaltiga, vore önskvärdt att lämpliga föreskrifter i detta hänseende
blefvo utfärdade.

I sammanhang härmed tillåter jag mig vördsamt hänvisa till min tjänsteberättelse
för år 1902, i hvilken jag äfven berört detta ämne.

Transmissioner.

Beträffande de särskilda föreskrifter, hvilka utöfver de redan förefintliga
skulle anses behöfliga till minskande af de olycksfall, som föranledas af transmissioner
och maskiner, tillåter jag mig vördsamt hänvisa till de för provinsen Quebec
af Brittiska Nordamerika vid sidan af lagen utfärdade »Regulations respecting industrial
establishments in the Province of Quebec», hvarest å sidorna 8—12
finnas upptagna flera bestämmelser, af hvilka åtminstone en del torde vara lämpliga
att tagas i öfvervägande vid denna frågas behandling.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

130

Normaldräkt.

Yrkesinspek- Att i lag stadga en normaldräkt för vissa arbetare synes mig ej lämpligt,

tören i Örebro mgu kunde måhända en föreskrift utfärdas, liknande punkt 140 i nämnda
lort*) Regulations, hvilken föreskrifver, att arbetare i grannskapet af 1 rörelse varande
maskiner skola hafva tillknäppta och åtsittande kläder; i öfrigt förekomma i dessa
Regulations ett flertal föreskrifter, hvilka i andra hänseenden vid nu ifrågasatta revision
lämpligen torde böra tagas i öfvervägande.

Kvinnliga arbetare.

I afseende på frågan, huruvida ett förbud att använda kvinnliga arbetare till
att rengöra eller smörja i gång varande maskin eller kraftledning, vore lämpligt,
anser jag att så kan vara fallet, dock med en viss begränsning.

För att icke verka alltför mycket inskränkande, synes mig fixerandet af en
minimiålder vara lämpligt i likhet med hvad fallet är i ett flertal af de skilda
staterna af Nordamerika, i hvilkas arbetslagar ifrågavarande arbete är förbjudet för
kvinnor under 21 år.

Vidkommande åter förbud för kvinnlig arbetare att sköta ångpanna eller motor,
torde möjligen ett sådant vara önskvärdt, men då jag är af den åsikt, att högst
väsentliga olägenheter i många fall härigenom skulle förorsakas yrkesidkare, t. ex.
innehafvare af ett flertal mejerier, torde böra öfvervägas, huruvida icke, då anledning
är att antaga, att inom icke allt för lång tid en ångpannelag kommer att
blifva utfärdad, på grund af hvilken behöflig kontroll öfver inom landet 1 bruk
varande ångpannor erhålles, under denna förutsättning kunde föreskrifvas, att kvinnlig
arbetare, som fyllt 21 år och förvärfvat sig viss insikt i ångpannas skötsel
och tillsyn, må tillåtas utföra ifrågavarande arbete, och vore en liknande föreskrift
beträffande skötsel af motor måhända äfven ändamålsenlig.

Desinfektion af lump.

Befogad invändning kan näppeligen framställas mot fördelen af, att det funnes
en föreskrift rörande desinfektion af lump, särskildt med hänsyn till sådan, som
användes till råmaterial för konstull, men vid denna frågas behandling torde icke
böra förbises alla de fall i öfrigt, vid hvilka smittoförande lump kan komma under
behandling, såsom vid handel härmed i allmänhet, eller vid en del andra fabriker,
hvarför jag anser, att detta ärende bör i hela nu angifna omfattning tagas i öfvervägande,
då därvid skulle komma att framgå, huruvida en tillfredsställande föreskrift
lämpligen för ändamålets vinnande skulle kunna utfärdas.

Om, såsom jag förut antydt, på administrativ väg vissa bestämmelser utfärdades,
kunde i sammanhang därmed mera detaljeradt föreskrifvas hvad som må
synas lämpligt af hvad ofvan anförts beträffande transmissioner, normaldräkt, kvinn -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 131

liga arbetare och desinfektion af lump, då i lagen däremot i berörda hänseenden
endast infördes mera allmänt gällande stadganden.

Lagens omfattning.

Hvad bestämmelserna angående omfånget för lagens tillämpning beträffar,
sammanhänger denna fråga med afgörandet af, huru gränsen mellan fabrik och
handtverk lämpligen bör bestämmas.

Då det gifvetvis icke är för mig möjligt att lämna en fullständig utredning
af denna svårlösta fråga, hvarjämte äfven ämnets vidlyftighet verkar hindrande, tilllåter
jag mig endast anföra några, som jag har anledning tro, mera hufvudsakliga
synpunkter, hvilka synas mig böra komma i öfvervägande vid frågans behandling.

För att åtminstone till en viss grad vinna ordning och klarhet i detta omfattande
ämne och på samma gång göra det i det hela mera öfverskådligt, vore
det otvifvelaktigt af stor fördel, om en officiellt fastställd klassifikation och yrkesförteckning,
systematiskt och alfabetiskt ordnad, blefve utfärdad, i hufvudsak liknande
den, som är gällande för Tyska Riket (Berufs- und Gewerbezählung vom 14 Juni
1895. Berlin 1898).

En på sådant sätt fastställd förteckning, torde äfven, enligt min uppfattning,
kunna vara till väsentlig fördel för den officiella statistiken, särskildt vid utdelningen
af de för uppgifternas ifyllande afsedda formulären.

Enligt hvad som framgår af de utredningar, som blifvit gjorda såväl inom landet
som ock i utlandet, torde det vara svårt, om ej nära på omöjligt att uppställa
vissa skarpa, i alla afseenden fullt uttömmande och fullt begränsande bestämmelser
beträffande hvad som rätteligen kan anses såsom fabrik eller handtverk, hvarför åtminstone
tillsvidare endast genom fastställandet af några såsom lämpliga ansedda
regler ifrågavarande uppdelning torde kunna möjliggöras.

I detta sammanhang beder jag att få hänvisa till min tjänsteberättelse för år
1902, där jag anfört några af de hufvudgrunder, hvilka på grund af inom Tyska Riket
afkunnade domar synas kunna vara i en viss grad bestämmande vid särskiljandet ifråga.
Helt nyligen har ytterligare lämnats en utredning af denna frågas ställning i det Tyska
Riket genom ett arbete af Emil Plöttke, Königl. Gewerbe-Inspector: »Fabrik und
Handwerk». På några ställen i densamma hänvisar han till Evert »Der Arbeiterschutz
und seine Entwickelung im neunzehnten Jahrhundert», hvilket arbete ännu
icke varit mig tillgängligt, men som kan antagas vara af värde för frågans behandling.

Enligt 1 § af nu gällande yrkesfarelag skall med industriellt yrke förstås
vissa i nämnde § angifna rörelser, då de idkas såsom näring. Olika uppfattningar
hafva emellertid gjort sig gällande i afseende på hvad som med näring i detta
sammanhang skall förstås, hvilket äfven framgår af lämnad redogörelse i min

Yrkesinspek tören

i Örebro

distrikt.

Forts.)

i32

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrktsmspek- tjänsteberättelse för år 1902, och synes det sålunda vara af behofvet påkalladt, att
tören i Örebro detta begrepp blefve närmare fastställdt.

?Forts!) Därigenom skulle äfven den fördel vinnas att icke, såsom nu ofta är händel sen,

tvekan uppstår, hvart jämsides med jordbruket idkade binäringar skola hänföras.

Beträffande sådana binäringar uttalas ofta den åsikt, att då, t. ex. vid ett
mejeri, ett tegelbruk, ett torfverk, en såg etc., endast egna produkter med tillhjälp
af eget folk behandlas, dessa verk icke skulle vara underkastade yrkesfarelagen.

Om de framställda produkterna uteslutande användas för eget behof (husbehof),
torde ovisshet icke kunna råda om, att befrielse från lagens iakttagande bör äga
rum. Men något fritagande torde icke kunna påyrkas för den händelse, att produkterna
(helt eller delvis) försäljas; dock borde måhända sådan försäljning vara af
en viss omfattning.

Då jordbruksnäringen icke kommer att falla under nu behandlade lagar, uppstå
i vissa fall oegentligheter vid jämförelse mellan utöfvandet af denna näring och
binäringar, sådana som ofvan nämnts, på Indika lagarne skulle tillämpas. Ett för
frågan belysande exempel är i min förut åberopade tjänsteberättelse anfördt.

Beträffande gränsen mellan fabrik och handtverk torde möjligen, åtminstone
till en början, kunna förutsättas, att till den förra kategorien hänförliga yrkesrörelser
skola drifvas under vissa villkor och samtidigt vara af en viss omfattning.

I största allmänhet synes det mig därför, att till utgångspunkt för dessa
bestämmelser följande förutsättningar skulle kunna uppställas:

A) att såsom fabrik anses sådan vrkesrörelse, idkad såsom näring, i hvilken
motor eller kreatursvandring för rörelsens drifvande användes, dock med den inskränkning,
att ett visst antal arbetare därvid sysselsättas. Detta antal bör, enligt
min uppfattning, icke vara för ringa (minst 1 o), på det att icke intrång må äga
rum på det område, som kan anses tillhöra handtverkeriet;

B) att såsom fabrik anses sådan vrkesrörelse, idkad såsom näring, i hvilken
ångpanna brukas, däri ånga af ett visst minimitryck alstras, utan afseende på antalet
sysselsatta arbetare. Sedan ångpannelagen, genom hvilken särskild tillsyn öfver
ångpannor uppnås, trädt i kraft, kan denna punkt B) sammanfalla med A), d. v. s.
begränsning uppstå genom det bestämda minimiantalet arbetare;

C) vidkommande slutligen annan vrkesrörelse, idkad såsom näring, och
som ej kan hänföras till A) eller B), möter största svårighet att få en gräns
bestämd.

Att antalet arbetare äfven i detta fall skall fixeras är min åsikt och anser
jag, som förut uppgifvits, ett antal af 10 vara lämpligt.

Vore förutnämnda vrkesförteckning fastställd, kunde sedermera förmedelst densamma
särskilt uppräknas de rörelser, som skulle hänföras till punkt C).

I flere af de Nordamerikanska staternas arbetslagar äro intagna definitioner
å »Factory» och »Workshop», hvilka, ehuru dessa definitioner i här omhandlade

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

133

fall torde vara för mycket omfattande, dock synas mig lämpliga att här anföra,
för den händelse ett uppslag genom dem skulle kunna ernås.

Så t. ex. upptager »Laws relating to Factories» i Massachusetts:

»Factory» shall mean any premises where steam, water, or other mechanical
povver is used in aid af any manufacturing process there carried on.

»Workshops shall mean any premises, room or place, which is not a factory
as above defined, wherein manual labor is exercised by way of trade or for purposes
of garn in or incidental to a process of making, altering, repairing, ornamenting,
finishing or adapting for sate any artide or part of an artide, and to
which or over which premises, room or place the employer of the persons working
therein has the right of access or control; but the exercise of such manual labor in
private house or private room by the family dwelling therein or by any of them
or, if a majority of the persons therein emploved are members of such family,
shall not of itself constitute such house or room a workshop within this definition.

Genom de af mig nu antydda bestämmelserna blefve måhända en del yrkesrörelser
uteslutna, för hvilka, ehuru dofna i mindre omfattning, en inspektion dock
vore af nöden, säkerligen till öfvervägande grad afseende hygieniska förhållanden,
men torde hos vederbörande hälsovårdsnämnd, hvilken ju alltid bland sina medlemmar
har att påräkna en läkare, tillfredsställande kompetens finnas för en sådan
inspektion.

Beträffande åter de fall, där ifrågavarande yrkesrörelser skulle komma att
subordinera under kommunalnämnden, torde tillgång till erforderlig kompetens i
antydda hänseende måhända kunna beredas genom provinsialläkare-institutionen. Lämplig
omarbetning och komplettering af genom dessa förslag berörda författningar måste
gifvetvis företagas.

Om med hänsyn till maskinella anordningar några speciella upplysningar
skulle blifva behöfliga, bör för dessa fall sådana kunna erhållas från vederbörande
yrkesinspektör.

Kvinnlig inspektion.

Lämpligt torde vara att vid nu ifrågasatta revision äfven tages i öfvervägande
användandet af kvinnliga inspektörer, särskildt för en del yrkesrörelser såsom t. ex.
syfabriker (konfektionsbranschen), tvätt- och strykinrättningar, äfvensom vissa slag af
handelsrörelse, i hvilka rörelser kvinnliga arbetare till ett afsevärdt antal sysselsättas,
och där endast mera undantagsvis maskinella anordningar komma till användning.

Anmälan af olycksfall.

Den med yrkesfarelagen nära förbundna förordningen rörande anmälan af i
arbete inträffade olycksfall har af mig i förlidet års tjänsteberättelse berörts, och

Yrkesinspek tören

i Örebro

distrikt.

(Forts.)

Yrkesinspek tören

i Örebro

distrikt.

(Forts.)

I34 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

tillåter jag mig nu vördsamt i sammanhang härmed till öfvervägande uppställa,
huruvida icke lämpligast vore, att i stället för bestämmandet af ett visst antal dagar,
efter hvilka anmälan skall ske, denna tidrymd uttrycktes i motsvarande antal timmar.

Minderårighetslagen.

En revision af minderårighetslagen torde vara af behofvet påkallad, och tillåter
jag mig härnedan vördsamt anföra de kompletteringar och tillägg, som jag under
denna förutsättning anser böra komma i öfvervägande.

Det vore önskvärdt, att med bibehållande af den nu för 1 3 år fyllda minderåriga
fastställda arbetstiden af tio timmar per dag, eller sextio tynmar i veckan, för
förekommande fall rättighet medgåfves till sådan fördelning af arbetstiden, att, om
arbetet afslutades tidigare på lördagen, den återstående, medgifna veckoarbetstiden
finge fördelas på de öfriga dagarne i veckan.

I flera af de skilda Nordamerikanska staterna äro liknande stadganden gällande.

Rättighet att fördela den per dag lagbestämda arbetstiden på så sätt, att
en del af densamma infölle före klockan 6 f. m. och en del efter klockan 7 e. m.
vore för vissa yrkesrörelser, t. ex. bagerier, af otvifvelaktigt gagn.

Beträffande nu gällande bestämmelser för skiftindelning, synes det mig
önskvärdt, om de kunde så förändras, att vid sådana fall, där endast två arbetslag
förekomma, och hvarest en annan skiftindelning vore att föredraga framför den
lagbestämda, lagens föreskifter icke lade hinder i vägen för tillämpningen af en
sådan fördelaktigare fördelning af arbetstiden.

Såsom förklaring härtill torde jag få hänvisa till nedanstående schema A),
hvilket visar en sådan fördelning, att i öfverensstämmelse med lagen arbete icke
förekommer för samma arbetslag två nätter å rad på det skift, hvarunder midnatt
infaller, hvaremot samma arbetslag icke har tillfälle åtnjuta lagstadgade åtta timmars
hvila emellan skiften.

Schema B) utvisar en skiftindelning lämpad så nära som möjligt till arbetstiden
enligt schema A), dock med åtta timmars hvila emellan skiften.

Vid en jämförelse mellan dessa båda schemata framgår, att arbetstiden
enligt A) otvifvelaktigt är lämpligare fördelad än efter B), ty ehuru enligt A) ett
uppehåll af endast 6 timmar erhålles emellan vissa skift, uppväges denna olägenhet
till fullo dels af den bestämda fördelen utaf 10 timmars ostörd natthvila, dels
äfven af det fördelaktiga däri, att måltidstimmarne för såväl äldre arbetare som
minderåriga sammanfalla.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

135

Schema A).

Hvila

tim.

i:a skiftet.

Arb. Hvila
tim. tim.

a:a skiftet.

Arb.

tim.

	S.	em.	kl.	S—M. fm. kl.	6	10
6	M.	m.	kl.	12—M.	em. kl.	8	8
10	Ti.	fm.	kl.	6—Ti.	m. kl.	12	6
8	Ti.	em.	kl.	S—O.	fm. kl.	6	10
6	O.	m.	kl.	12—O.	em. kl.	8	8
10	To.	fm.	kl.	6—To.	m. kl.	12	6
8	To.	em.	kl.	8—F.	fm. kl.	6	10
6	F.	m.	kl.	12—F.	em. kl.	8	8
10	L.	fm.	kl.	6—L.	m. kl.	12	6

M. fm. kl. 6—M. m. kl. 12 6

8 M. em. kl. S—Ti. fm. kl. 6 10

6 Ti. m. kl. 12—Ti. em. kl. 8 8

10 O. fm. kl. 6—O. in. kl. 12 6

8 O. em. kl. S—To. fm. kl. 6 10

6 To. m. kl. 12—To. em. kl. 8 8

10 F. fm. kl. 6—F. m. kl. 12 6

8 F. em. kl. S—L. fm. kl. 6 10

6 L. m. kl. 12—L. em. kl. 4 4

Yrkesinspek tören

i Örebro

distrikt.

iForts.^

Laget N:o .2 börjar så nästa söndag kväll.
Nattskift äro kursiverade.

Schema B).

Hvila

tim.

i:a skiftet.

Arb. Hvila
tim. tim.

a:a skiftet.

Arb.

tim.

em.

kl.

8—M.

fm. kl.

fm.

kl.

4—M.

in.

kl.

12—M.

em. kl.

em.

kl.

8—Ti.

filt.

kl.

‘4

Ti.

fm.

kl.

4—Ti.

m. kl.

Ti.

kl.

12—Ti.

em.

kl.

Ti.

kl.

8-0.

fm. kl.

fm.

kl.

4-0.

kl.

12—O.

em. kl.

em.

kl.

8—To.

fm.

kl.

To.

fm.

kl.

4—To.

in. kl.

To.

kl.

12—To.

em.

kl.

To.

em.

kl.

8—F.

fm. kl.

fm.

kl.

4-F.

kl.

in.

kl.

12-F.

em. kl.

em.

kl.

S-L.

fm.

kl.

fm.

kl.

4—L.

fm. kl.

fm.

kl.

11—L.

em.

kl.

Nattskift äro kursiverade.

En närmare förklaring öfver hvad som rätteligen skall förstås med så
kallad »ständig eld» torde vara behöflig. (8 § af lagen)

Om den vid vissa industriella inrättningar använda torkinrättning får hänföras
till så kallad ständig eld, blir lagens tillämpning väsentligt olika för sins

Yrkesinspek tören

i Örebro

distrikt.

(Forts.)

Ytkesinspektörert
i Linköpings

distrikt.

136 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

emellan likartade yrkesrörelser, hvarför en lämplig förändring i detta hänseende
vore önskvärd.

Såsom belysande iör det nu sagda kan anföras, att vid ett träsliperi, förbundet
med torkinrättning, medgifves under i föregående punkt gifna förutsättning minderårigas
användande i skiftarbete, under det att däremot för ett träsliperi utan sådan
torkinrättning, men med för öfrigt fullt likartad drift, ett sådant användande af
minderåriga icke är tillåtet.

I anseende till arbetstidens fördelning vid skiftarbete torde böra öfvervägas,
huiuvida icke större frihet kunde medgifvas vid användandet af manlig minderårig
i olika skift, än hvad lagen nu stadgar, under förutsättning af att han fyllt
16 år och vid undergången särskild läkarbesiktning utrönts, att han icke däraf
kan anses komma att lida men.

Önskvärdt vore, såsom belysande för det allmänna hälsotillståndet, om i
besiktningsläkarnes rapporter intoges de orsaker, som gifva anledning till, att minderårig
förbjudes fortsätta arbetet eller tilldelas lättare sådant.

Af hvad jag i min tjänsteberättelse för år 1902 anfört framgår, att kännbara
kostnader kunna i vissa fall drabba yrkesidkare genom de årliga besiktningarne,
hvarför en förändring till undvikande häraf vore önskvärd.

Lämplig omarbetning af kungl. förordningen den 18 november 1881 torde
äfven böra vidtagas, bland annat med hänsyn till innehållet af 8 §.

De arbetslagar, hvilka gälla i ett flertal af de Nordamerikanska ståterna,
äfvensom i Brittiska Nordamerika, innehålla ett flertal värderika föreskrifter, afseende
riu behandlade ämnen, men tillräcklig tid har icke stått mig till buds att lämna
mera detaljerade utdrag från desamma.

Ett förfarande, som i nämnda lagar tillämpas och hvilket synes mig efterföljansvärdt,
är, att korta benämningar på de olika lagarne lagligt fastställas. I
öfverensstämmelse härmed vore det fördelaktigt, om, i synnerhet då lagen åberopas
eller hänvisning till densamma äger rum, särskilda beteckningar blefve lagstadgade
t. ex. Yrkesfarelag, Minderårighetslag, Riksförsäkringslag etc.

Yrkesinspektören i Linköpings distrikt: — — —

Skillnad mellan fabrik och handtverk.

En bland de svåraste stötestenar för yrkesinspektören har alltid varit frågan
att i vissa fall rätt kunna bedöma gränsen mellan fabrik och handtverk, d. v. s.
mellan de yrken, som böra underkastas inspektion eller icke, och sedan lagen angående
minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke trädt i
kraft, har svårigheten med denna gränsbestämmelse i ännu högre grad gjort sig
gällande.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 137

Frågan har flere gånger behandlats af yrkesinspektörerna, och vid sammanträde
i Stockholm den 3 december 1902 enades de om en norm att tills
vidare följas i tvistiga fall, hvilken finnes upptagen i protokoll af samma dato.

Vid närmare eftertanke torde dock äfven denna norm delvis vara sväfvande, och
redan första punkten i lagens 1 :sta § torde behöfva undergå en förändring i ordalydelsen.
Det heter däri: »Med industriellt yrke förstås i denna lag idkande såsom
näring af sågverks- och därmed förenad brädgårdsrörelse», d. v. s. en större brädgård,
icke förenad med sågverk, skulle vara från lagen undantagen, hvilket väl icke varit
meningen. Mig synes, att, dä dessa brädgårdar dels äro farliga inrättningar och
dels minderåriga i stor skala där användas, de utan undantag och oberoende af
arbetarantal böra hänföras under lagen.

Ett fall har förekommit inom mitt distrikt, då besiktningsläkare ett år till
följd af anmälan undersökt de minderåriga vid en sådan brädgård, men följande
året underlåtit detta, därför att brädgården ej var förenad med sågverksrörelse.

Bland yrken, som under alla förhållanden hänföras under lagen förekomma
»fabrik» och »med fabriksdrift jämförlig handtering.»

Hvilken är då definitionen på fabrik?, kan man med skäl fråga. Doktor Otto
Lueger definierar ordet i sitt välkända verk, »Lexikon der gesamten Technik» på följande
sätt: Fabrik (von fabrica, Werkplatz, Werkstätte), ein oder mehrere Gebäude zu gewerblicher
Thätigkeit, meist in grossen Verhältnissen und unter Anwendung von WasserDampf
oder Elektrischer Kraft». Äfven detta uttryck är sväfvande, ehuru det nog
närmar sig egentliga betydelsen af fabrik. I vår jäktande tid behöfver man ej
vandra många steg i ett större samhälle, förr än uppmärksamheten fästes vid stora
skyltar med inskriptioner sådana som HaIsduks/a/;nL, Skjort fabrik, Handskfabrik
m. m., och när så yrkesinspektören, lockad af ordet fabrik, kommer att inspektera,
finner han ofta till sin förvåning ett ensamt fruntimmer i ett boningsrum, trampande
en symaskin. Vid förfrågan hvar verkstaden är belägen, får han då till svar:''
»detta är verkstaden och vi hafva endast denna arbetare». Ett handtverk således,
som utgifver sig vara fabrik.

Betydelsen af ordet fabrik har på detta sätt urartat och tjänar i många fall
endast som reklam för ett obetydligt handtverk, som ingalunda kan anses komma
under lagen.

»Med fabriksdrift jämförlig handtering» är på samma grunder ett allt för
tänjbart och obestämdt uttryck. Det synes mig därför, som om dessa båda uttryck
helt och hållet kunde uteslutas från lagen, hvari endast skulle omnämnas, förutom de
yrken, som alltid anses höra dit, yrkesrörelse, som ju i sig innefattar såväl det
ena som det andra.

§ 1 i lag angående skydd mot yrkesfara och i lag angående minderårigas

arbete synes mig därför böra erhålla följande lydelse:

Yrkesinspek

tören i Lin

köpings

distrikt.

(Forts.)

Yrkesinspek tören

i Lin köpings distrikt.

(Forts.)

138 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

»Med industriellt yrke förstås i denna lag idkande såsom näring af sågverksoch
brädgårdsrörelse, grufdrift eller annat därmed jämförligt arbete, som icke är
att hänföra till bergsbruk, boktryckeri och bränneri samt dessutom hvarje yrkesrörelse,
idkad såsom näring och drifven med motor eller kreatursvandring, oberoende
af antalet arbetare, som i rörelsen sysselsättas utom deras respektive bostäder; hvarje
yrkesrörelse, idkad såsom näring och där sådan ångpanna eller kokapparat brukas,
att ånga däri alstras eller användes till ett tryck, som med mera än en half kilogram
per kvadratcentimeter öfverstiger atmosfärens, oberoende af antalet arbetare,
som i rörelsen sysselsättas utom deras respektive bostäder;

hvarje annan yrkesrörelse, idkad såsom näring och där på samma arbetsplats
antingen under bar himmel eller inom för ifrågavarande yrke afsedda arbetslokaler
minst tio (10) arbetare under någon tid af året samtidigt sysselsättas.»

Jag har i punkt 3 äfven upptagit kokapparat, då det kan förekomma, att
ånga till sådan tages från annan närliggande yrkesrörelse med ångpanna, och dylik
kokapparat ju äfven bör vara underkastad inspektion.

Hvad öfriga i Riksdagens underdåniga skrifvelse till Konungen förekommande
förslag till ändring af eller fullständigande af yrkesfarelagen angår, vill jag här
nedan i tur och ordning söka behandla desamma.

Råd vid fabrikers anläggande.

Hvad då först angår förslaget, att vrkesidkare böra åläggas att vid fabrikers
anläggande samt om- och tillbyggnad i god tid, och helst innan byggnadsarbetet tager
sin början, inhämta .yrkesinspektörens råd och upplysningar med afseende på nödiga
skyddsanordningar, får jag tillstyrka detsamma, då erfarenheten visat, att både tid
och kostnader därigenom kunna inbesparas yrkesidkaren, och lämpliga anordningar
i synnerhet i hygieniskt afseende därigenom lättare kunna komma till stånd. För
att undvika befarad tidspillan och stillestånd i byggnadsarbetet torde yrkesinspektören
kunna åläggas att inom viss tid efter handlingarnes emottagande hafva tillställt
yrkesidkaren utlåtande i ärendet.

Förbud mot försäljning af maskiner utan skydd.

Äfven får jag tillstyrka lagstadgadt förbud mot försäljning inom landet af
maskiner utan erforderliga skyddsanordningar och som motiv därför åberopa mitt
utlåtande i samma säk i min till Kungl. Kommerskollegium afgifna berättelse för
år 1902.

Underhaltiga ångpannor.

Med anledning af Riksdagens påpekande att ångpannor, utdömda såsom underhaltiga,
stundom förekomma i handeln och ånyo blifva föremål för begagnande, anser
jag, att en bestämmelse bör intagas i lagen för att förhindra detta missbruk, och bör

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

139

detta möjligen kunna ske genom en bestämmelse, att ångpannor och kokapparater icke
få tagas i bruk eller öfvergå till annan ägare, förr än det genom sakkunnig besiktning
och prof utrönts, att de äro betryggande mot olycksfall, och bör bevis
därom tillställas yrkesinspektören, innan de tagas i bruk.

Diariebok.

Beträffande Riksdagens uttalande, att vid industriella anläggningar borde finnas
diariebok, där yrkesinspektören i korthet antecknade de meddelanden, till .h vilka han
funne anledning, anser jag att detta skulle stöta på stora svårigheter.

Helt säkert skulle i allmänhet de mindre yrkesidkarne underlåta att anskaffa
dylik bok, och skulle således yrkesinspektören icke kunna fullgöra sina åligganden enligt
lagen, eller ock inträder samma förhållanden, som nu så ofta är fallet med registerböckerna,
d. v. s. att de förvaras hos yrkesidkaren i stället för vid arbetsstället,
och då denne i många fall är boende långt från detsamma, blefve det ofta svårt
nog anskaffa boken och göra de föreskrifna anteckningarne. Då de meddelanden,
yrkesinspektören efter inspektion nu mot bevis tillställer yrkesidkaren, ofta åtföljas
af ritningar och cirkulär öfver föreskrifna skyddsanordningar, och dessa väl äfven framdeles
komrne att tillställas yrkesidkaren efteråt, skulle denne sålunda ej undgå att
emottaga sådana handlingar, som han enligt Riksdagens uppfattning icke gärna kan
åläggas att bevara.

Ifrågasättas kan äfven, om icke dylika anteckningar vid inspektionstillfället
komma att taga bort onödig tid för yrkesinspektören.

Med de år efter år ökade byrågöromålen, hvarigenom det egentliga inspektionsarbetet
får stå tillbaka, bör allt göras att minska uppehållet vid ett arbetsställe,
för att i stället kunna öka antalet inspektioner. Yrkesinspektören måste ju under
alla förhållanden för de uppgifter, som i årsberättelsen skola upptagas, bokföra de
af honom meddelade föreskrifter, och göres detta nu samtidigt med föreskrifternas
utskrifvande. Jag tror därför, att ett onödigt och tidsödande skrifveri skulle blifva
följden af omnämnda diariebok, och torde frågan kunna lösas på ett enklare sätt,
exempelvis genom åläggande för yrkesidkaren att till yrkesinspektören anmäla, när
hans rörelse öfvergår i andra händer och till hvem, och skulle då yrkesinspektören
hafva att tillställa den nya ägaren afskrift af de senast till gamla ägaren aflämnade
föreskrifter, ett obetydligt arbete, som lätt kan verkställas af vrkesinspektörens
biträde.

Normal arbetsdräkt.

Riksdagen har äfven fästat sin uppmärksamhet på frågan om en lagstadgad
normalarbetsdräkt för vissa arbetare. Att i lagen föreskrifva detta anser jag dock
helst böra undvikas, huru behjärtansvärdt det än kan vara, och tror jag män

Yrkesinspektören
i Linköpings

distrikt.
(Forts.)

140

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrkesinspektören
i Linköpings

distrikt.
(Forts.)

lämpligare bör på öfvertygelsens väg söka hos såväl arbetsgivare som arbetare
inpränta fördelarne af en reform i klädedräkten.

Det har äfven visat sig, att dylika råd blifvit följda, och arbetarne själfva
hafva lärt sig inse fördelarne af en dräkt, som minskar deras risk för olycksfall,
och på flere ställen äfven anlagt en sådan.

Desinfektion.

Hvad spörsmålet om desinfektion af lump angår, är det, en naturlig sak, att
lumpen under sin bearbetning och äfven i förädladt tillstånd kan vara mycket
smittoförande och att något borde åtgöras att förhindra detta. Yrkesinspektören
äger visserligen befogenhet att i de lokaler, där lumpen bearbetas, föreskrifva kraftig
ventilation, men torde denna icke i nämnvärd grad förminska lumpens smittoförande
egenskaper. Att åter föreskrifva desinfektion torde ej falla inom ramen för yrkesinspektörens
befogenhet.

Att i själfva lagen angående skydd mot yrkesfara föreskrifva sådan desinfektion
synes mig därför icke lämpligt, då yrkesinspektören, som har att vaka öfver lagens
efterlefnad, omöjligt skulle kunna kontrollera detta, och utan en effektiv kontroll
torde en lagbestämmelse vara till föga gagn. Bättre och mera effektivt synes mig
saken kunna ordnas genom en särskild lag eller kungörelse från Kungl. Maj:t samt
genom tillsättande af en kontrollmyndighet, som på ett rationellt sätt kunde öfvervaka
desinfektionen.

Befogenhet att föreskrifva skyddsanordning vid äfventyr af straffpåföljd.

Sedan Riksdagen uttalat betänkligheter mot att gifva yrkesinspektören befogenhet
att meddela föreskrift angående nödiga skyddsåtgärder vid äfventyr af straffpåföljd,
men det otvifvelaktigt vore önskvärdt, att något måtte göras för undanrödjandet
''af olägenheter, som kunna och ofta hafva uppstått genom yrkesidkarens tredska, synes
det mig, som om sådan straffpåföljd kunde vid ett andra föreläggande af yrkesinspektören
föreskrifvas, d. v. s. att om yrkesinspektör vid eu efterinspektion finner,
att de föreskrifna skvddsanordningarne icke äro genomförda, han då skulle äga befogenhet
i nytt meddelande föreskrifva åtgärdernas utförande inom viss tid och vid
äfventyr af straffpåföljd, eller om förut omnämnda diariebok blifver i lag föreskrifven,
han i denna skulle äga vid efterinspektion göra ny anteckning om åtgärdernas utförande
vid nämnda äfventyr.

Fördelen med ofvan föreslagna befogenhet skulle dårtör i främsta rummet
blifva en tidsvinst, som naturligtvis för arbetaren är af stor vikt.

Enligt nuvarande lags 8 § äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande befogenhet att på
anmälan af yrkesinspektören ålägga yrkesidkaren att vidtaga viss anordning, vid äfventyr
af straffpåföljd, och har denna utväg äfven ofta måst anlitas, enligt min erfarenhet
med godt resultat. Vid de tillfällen jag anlitat Kungl. Maj:ts befallningshafvande har

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 141

denna sak behandlats på ett snabbt och tillfredsställande sått, ehuru detta inom
andra distrikt icke alltid synes hafva varit fallet.

Förutom de af Riksdagen gjorda uttalanden, som vid en revision af yrkesfarelagen
böra komma under ompröfning, får jag här nedan framhålla ytterligare
några beaktansvärda synpunkter.

Arbetares medverkan till uppnående af lagens bestämmelse.

I lagens 3 § göres det uttalande, att »arbetare skola låta sig angeläget vara
att medverka till uppnående af det med denna lag åsyftade ändamål». Så länge
emellertid detta endast utgör ett önskemål eller en uppmaning till arbetaren, och
ett underlåtande däraf icke kan beläggas med böter, anser jag detsamma vara af
föga värde. Mången yrkesidkare beklagar sig äfven öfver arbetarnes tilltag att aflägsna
föreskrifven och uppsatt skyddsanordning, och bland de inkomna anrnälningame
öfver inträffade olycksfall finner man ofta såsom orsak till olyckan angifvet,
att den inträffat, sedan skvddet borttagits. Naturligtvis kunna icke alla skyddsanordningar
vara lika bekväma vid arbetets utförande, som om skyddsanordning icke
funnes; så länge en sådan anordning- dock icke visar sig direkt hinderlig, bör
man kunna fordra, att den äfven kommer till användning. Ofta har det visat sig,
att, så snart arbetaren vant sig vid densamma, han sedan icke vill hafva den aflägsnad;
ja, exempel gifves, då en van sågare t. o. in. nekat utföra arbetet vid en
blockcirkelsåg, intill dess skyddsanordning blifvit uppsatt, under det en ovan .sågare
anser samma skyddsanordning hinderlig. Vanan spelar således härvidlag en stor roll.

F.tt lagstadgande att aflägsnande af å maskin befintlig skyddsanordning medför
straffpåföljd tror jag därför skulle medföra stora fördelar för arbetarne och förhindra
många svåra olycksfall.

Anmälningsskyldighet.

En olägenhet, som yrkesinspektören ofta blir utsatt för,'' och som samtidigt
vållar statsverket onödiga utgifter, är den, att arbetsföretag ofta flyttas från ett
ställe till ett annat (exempelvis de flyttbara sågverken), utan att yrkesinspektören
erhåller kännedom därom. Ett åläggande för yrkesidkaren att till yrkesinspektören
anmäla, när hans rörelse förflyttas till annan plats, skulle bespara yrkesinspektören
onödiga resor och vara af stort värde; ja, ifrågasättas kan, om icke yrkesidkare, som
efter den reviderade lagens trädande i kraft börjar ny rörelse, skulle kunna åläggas
anmäla detta samt hvar arbetsstället är beläget. Detta skulle i hög grad underlätta
uppläggandet af det register, som det åligger yrkesinspektören att föra öfver
industriella anläggningar.

Yrkesinspek

tören i Lin

köpings

distrikt.

(Forts.)

142

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrke sinspek tör

tn i Lin köpings

Vissa förbud för kvinnor.

distrikt.

Forts.)

Riksdagens uttalande angående förbud för kvinnor att sköta ångpanna eller
motor, eller smörja i gång varande maskin eller kraftledning får jag biträda,
och borde samtidigt förbud för kvinnor utfärdas att från eller på i gång varande
kraftskifva af- eller pålägga rem, kätting eller lina, så framt icke sådana anordningar
äro vidtagna, som minderårighetslagens 6:te § bestämmer.

Vid skötsel af ångpanna och motor fordras ju en viss erfarenhet och sådana
kunskaper, som kvinnan i allmänhet icke tillägnat sig; dessutom utgör hennes klädedräkt
alltid en viss fara att lättare än en manlig arbetares förorsaka olycksfall
genom beröring med transmissioner och rörliga maskindelar. Visserligen komma
genom ett sådant förbud vissa olägenheter att uppstå för en del mindre industrier,
hufvudsakligen mejerier, men torde dessa åter fullt uppvägas af de fördelar i ekonomiskt
och annat afseende, som användandet af en manlig arbetare alltid medför.
Huru ofta förekommer det icke, att vid mejerier mejerskan är ålagd sköta hela
maskineriet, och vid förhör, huru t. ex. ångpannan skall skötas, får man ofta endast
det svar, »att vattnet alltid skall synas i glasröret». Huru en ekonomisk eldning
bör utföras, och huru ångpanna och maskineri i öfrigt skola skötas, därom har hon
ingen aning. Att vid dylika mejerier träffa på ångpannor, där säkerhetsventiler och
kranar äro så fastrostade, att de icke kunna röras, och pannan på kanske åratal
icke varit rengjord, är ingen sällsynthet och förekommer sorgligt nog allt för ofta.

Arbetstiden för minderåriga.

Förutom denna olägenhet vill jag här nedan beröra en del andra saker, som
vid en blifvande revision böra komma under öfvervägande, nämligen i första hand
de minderårigas arbetstid. Mig synes, som om vid lagens antagande allt för liten
hänsyn tagits till denna sak och våra svenska förhållanden, och klagomålen från
yrkesidkarne öfver de svåra och olämpliga lagbestämmelserna rent af regna på
•yrkesinspektören, som ju i detta fall oförskyldt får uppbära deras klander. En lösning
af frågan kunde ju åstadkommas genom att gifva yrkesinspektören befogenhet
att efter besiktnings- eller provinsialläkares hörande lämna större eftergifter än han
nu enligt 8:de Vens 3 mom. äger göra, men då Riksdagen väl svårligen anser
sig kunna lämna denna befogenhet, bör arbetstiden så förändras, att industrien icke,
såsom nu, tager skada af författningens efterlefnad och i många fall så godt som
tvingas till lagöfverträdelse.

Visserligen får en utsträckning af arbetstiden icke ske på bekostnad af de
minderårigas hälsa, men därför äro ju de föreskrifna läkarbetygen och besikt -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

ningarna en borgen, och af dessa senare framgår i allmänhet att tillståndet bland Yrkesmspek de

minderåriga är öfver förväntan godt. Dä nu arbetstiden inom de flesta större ‘^"plngs”''

fabriker uppgår till 1 o V* å 11 timmar, synes det mig, som om ett medgifvande distrikt.

att under denna tid använda minderåriga från en viss ålder, exempelvis 16 år, (Forts-)

borde vara befogadt. De hygieniska förhållandena, som ju utgöra den hufvudsak liga

faktorn för en sund utveckling af de minderåriga, äro inom fabrikerna i all mänhet

tillfredsställande samt förbättras år efter år. Dessutom är att märka, att
arbetet, som hufvudsakligen består i springpojke- och biträdessysslor till de äldre
arbetarne, i allmänhet kan anses vara af lättare beskaffenhet. För öfrigt är tidsandan
sådan, att jag icke tror, man behöfver frukta för en direkt öfveransträngning
af de minderåriga genom att i vissa fall öka deras arbetstid.

Glasbruk.

Det är i synnerhet en industri, som är synnerligen styfmoderligt behandlad
och genom nuvarande lag hindras i sin utveckling och framåtskridande, nämligen
y/u.undustrien. Denna, som i många fall utvecklats till en konstindustri, fordrar,
att de minderåriga från sin tidigaste ungdom få sätta sig in i yrkets bedrifvande.

Bland den stam af arbetare, som de äldre glasbruken så att säga uppammat, är
hälsotillståndet det bästa, och hafva dessa i sin ungdom, kanske redan från 8 å 10
års ålder, arbetat 10 ä 12 timmar per dag. Arbetet inom hyttorna anses ju
icke häller af läkare för betungande eller hälsofarligt, och som stöd härför
får jag bifoga uttalanden från en del besiktningsläkare och provinsialläkare. Hvad
nu särskildt arbetet inom glashyttorna angår, måste vanligtvis en blåsare betjänas af
en minderårig arbetare. Arbetstiden uppgår i regel till högst 8 timmar per dag
med en kortare rast. Under förutsättning således, att en 11 -äring (då skolgång icke
hindrar) finge arbeta 4 timmar per dag och en 12-äring 7 3/4 å 8 timmar per dag,
kunde en blåsare betjänas antingen af tvänne 11 -åringar i tur eller en 12-åring,
och därmed tror jag glasindustriens fordringar kunna tillfredsställas, utan att de
minderårigas hälsa däraf skulle lida. Flere af de mera betydande glasbruken inom
mitt distrikt hafva äfven uppsatt denna arbetstid som sitt önskemål och påpekat
de missförhållanden, som nu äro rådande.

Tegelbruk.

Äfven vid de mindre (med kreatursvandring dragna) tegelbruken hafva arbetsgifvarne
svårt att hålla den i lagen föreskrifna arbetstiden. Här försiggår arbetet
endast sommartid och i lokaler, som nästan kunna rubriceras såsom under »bar
himmel». Arbetet består i handtlangning samt körning (af vandringen) och är
af lindrigare art. Eu utsträckning af arbetstiden för 12-åring vore nog därför här
på sin plats, likasom ett tillstånd för 11-äring att få arbeta några timmar om dagen.

144

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrkesinspekiören
i Linköpings

distrikt.
(FortsJ

Utan att ingå i något detaljeradt förslag till arbetstidens ordnande har jag
dock velat beröra denna för industrien så viktiga fråga till det åtgörande det kan
föranleda.

Kostnader för läkarbesiktning.

En annan fråga, som äfven bör tagas under pröfning vid en revision af
lagen, är kostnadernas gäldande vid läkarbesiktningarna. Dessa blifva i många
fall betungande och under alla förhållanden orättvist fördelade mellan arbetsgifvarne.
Under det de stora fabrikerna i samhällen, där besiktningsläkaren är bosatt, få vidkännas
obetydliga belopp per individ, kunna utgifterna för mindre, på aflägsna
platser boende yrkesidkare stiga till afsevärda, ja betungande belopp, hvilket äfven
påvisats i yrkesinspektörernas berättelser. Ifrågasättas kan därför, huruvida det icke
vore lämpligare, att kostnaderna för de årliga besiktningarne gäldades af statsmedel.

I 8:de § af lagen medgifvas bland annat undantag för industriella inrättningar,
där arbetet förutsätter så kallad ständig eld, ett uttryck som är ganska sväfvande
och bör förtydligas. I min berättelse för 1902 har jag påpekat de olägenheter,
som kunna uppstå vid olika tolkning ''af lagen, hvaraf tydligen framgår, att en
ändring är befogad. Yrkesinspektören i Hernösands distrikt har äfven påvisat i sin
berättelse för 1902, till hvilka inkonsekvenser lagen i detta fall kan föranleda.

Till slut vill jag äfven påpeka det tidsödande arbete, som granskningen af registerböckerna
orsakar yrkesinspektören, och hvarigenom hans egentliga arbete, inspektionsarbetet,
får stå tillbaka. Nu användas årets fyra första månader hufvudsakligen
till årsberättelsens affattande samt granskning af dessa registerböcker.

Ett önskemål vore därför att få denna granskning, som icke betingar några
tekniska kunskaper, Överflyttad på annan kontrollmyndighet.

Då lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete den
5 juli 1901 äfven omfattar fabriksrörelse och vissa med fabriksrörelse jämförliga
yrken, bör äfven i denna lag skillnaden mellan fabrik och handtverk på samma sätt
förtydligas, som kommer att ske i lagarne den 10 maj 1889 och 17 oktober 1900.
Utan att ingå på en utredning, huruvida en revision af denna lag äfven bör

Förtydligande af uttrycket »ständig eld».

Byrågöromål.

Lagen den J juli 1

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

145

utsträckas till andra områden, anser jag mig böra påpeka det stora klander, som Yrkesinspek
uttalas öfver densamma från såväl arbetsgivare — som arbetare. • tåre” '' Lin

^ kötines

De hufvudsakliga klagomålen beröra dels den långa karenstiden af 60 dagar, distrikt.
innan ersättning utbetalas, dels den dubbla (och t. o. m. tredubbla) anmälnings- (forts.)
skyldigheten af olycksfall, och dels att vissa jordbruksarbetare icke äro berättigade
till ersättning. Att yrkesidkare anse ersättning böra utgå redan efter några få
dagar (i regel från och med fjärde dagen) efter inträffadt olycksfall, kan ju synas
bemärkansvärdt, då ju premierna för försäkring därigenom ökas, men bevisas detta
bäst genom de många försäkringar, som tagas i enskilda bolag med vilkor, att ersättning
utbetalas efter vanligtvis fjärde dagen efter inträffadt olycksfall, t. o. in. beskåda
ådragen utom arbetet, samt genom de stora försäkringsföreningar, som oupphörligen
uppstå, och som anses kunna nedbringa försäkringskostnaderna. En
bidragande orsak till dessa föreningars bildande torde nog äfven utgöra de premiebelopp
Riksförsäkringsanstalten först bestämde, och hvilka i allmänhet anses allt
för höga. Då Riksdagen dock väl icke vill frångå sin väl motiverade lagbestämmelse
angående karenstiden, torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke Riksförsäkringsanstalten
kunde erhålla befogenhet att teckna försäkring mot olycksfall i
arbete med ersättning redan efter några dagar efter inträffadt olycksfall. Otvifvelaktigt
skulle anslutningen till anstalten då blifva betydligt större, än den hittills

visat sig vara, och den då mera komma att uppfylla sitt egentliga ändamål. Enligt

Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse den 24 januari 1896 skall anmälan göras

efter inträffadt olycksfall och likaså enligt lagen den 5 juli 1901. Yrkesidkarne
anse det kunna vara nog med en''anmälan (förutom den till Riksförsäkringsanstalten
för däri försäkrade arbetare).

Yrkesinspektörerna, som af Kungl. Kommerskollegium blifvit anmodade afgifva
utlåtande, huruvida just med anledning af lagen den 5 juli 1901 en förändring
af 1896 års kungörelse må anses erforderlig, hafva äfven i skrifvelse till
Kollegium uttalat sig för en ändring, hufvudsakligen åsyftande en förenkling i

anmälningssystemet.

Ett berättigadt kraf på ändring af lagen har äfven uppställts af vissa jordbruksarbetare,
d. v. s. sådana, som hafva direkt med de farliga jordbruksmaskinerna
att göra. De olycksfall, som här inträffa vid tröskverk, hackelsemaskiner, sågar,
transmissioner in. in., äro så betydande till både antal och omfång, att ett lagstadgande
angående ersättningsskyldighet till dessa arbetare nog äger sitt berättigande.

Visserligen tecknar nu Riksförsäkringsanstalten försäkring äfven för jordbruksarbetare,
men så länge landtbrukaren endast har den moraliska ersättningsskyldigheten efter
inträffadt olycksfall, befinner sig arbetaren i en högst beklagansvärd ställning.

Förste provinsialläkaren F. Bissmark, Linköping: — — — Med an- i:ste prov.-

ledning af begäran om mitt yttrande angående ett ändringsförslag, åsyftande att vid lak'' F'' F,ss''

X g Linköping.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

i:ste prov.''
täk. F. Bissniark,
Linköping.

(Forts.)

146

glasbruk medgifva 11-åringar rätt att få arbeta 4 timmar och 12-åringar 8 timmar
dagligen, såvida skolgång icke hindrar, får jag meddela, att de svårigheter vid arbetet
i glashyttorna, som med nuvarande lagstiftning förefinnas, synas mig gifva giltigt
skäl att föreslå rätt för 11 -åringar att arbeta 4 timmar dagligen, helst ifrågavarande
arbetslokaler här i länet äro'' göda och arbetet lätt, hvartill kommer att tidig öfning
inom glasbruksfabrikationen lärer vara af stor betydelse. Att medgifva 12-åringar
rätt att arbeta 8 timmar torde kanske vara betänkligare, men om arbetet sker på
dagar, som äro fria från skolgång, vill jag ej påstå, att arbetstiden skall verka
skadligt i hälsohänseende, under förutsättning att friska och kraftiga barn användas.

Hvad lagen om minderåriga arbetare i öfrigt beträffar, finner jag densamma
i en del afseenden olämplig.

Under åren 1901 —1903 har jag undersökt resp. 385, 412 och 397 minderåriga
(för innevarande år äro undersökningarne ännu ej fullständigt afslutade),
och har jag därvid förbjudit 2 arbetare att fortsätta arbetet; i ena fallet var
förbudet blott tillfälligt; i ett par fall har lindrigare arbete begärts. Innan mina
undersökningar började, föreställde jag mig, att förhållandena voro mycket sämre,
än de verkligen äro, hvilket jag nu efter 3 års erfarenhet anser mig kunna bedöma.
På grund af mina iakttagelser anser jag, att de nu årligen företagna undersökningarne
äro obehöfliga, och att de böra inskränkas; däremot finner jag bestämmelsen
om läkarintyg vid arbetets början vara nyttig.

Vid fabriker, där läkare finnes anställd, och där personalen sålunda äger
rätt till fri läkarvård, synes mig statens kontroll kunna inskränkas till undersökning
genom särskild besiktningsläkare hvart 3 -djc riler 4:de år, och borde denna
kontroll betalas af staten och ej af arbetsgifvaren.

Då nämligen en dylik undersökning visar, att idel goda förhållanden råda,
finner jag det orätt, att arbetsgifvaren är den betalningsskyldige; finnes anledning
till anmärkningar af påtaglig art, skulle han ju kunna ådömas att ersätta staten
för besiktningskostnaden.

Ifrågasättas kan, huruvida icke för Wc ofvan omnämnda fabriksläkarne särskild
instruktion kunde fastställas, däri läkarnes skyldigheter gentemot de minderårige
arbetarne angåfves.

Arbetsställen, för Indika läkare ej är antagen, böra kanske årligen besökas.
Därvid vill jag dock göra den anmärkning, att jag finner den nuvarande tolkningen
af hvad som i lagen afses med fabrik i detta fall böra ändras. För närvarande
anses som fabrik hvarje handtverk eller handtering, som använder motor som drifkraft,
eller som sysselsätter minst 10 arbetare. För att årlig besiktning af minderårig
skall vara obligatorisk, borde enligt min åsikt tilläggas: »och som sysselsätter
minst 3 minderåriga arbetare». Det kan nämligen vara ganska betungande för
arbetsgifvaren att bekosta besiktningen, om han har blott en eller två minderårige

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

r47

och hor så, att resan endast för hans skull måste företagas af läkaren, och likväl
är taxan — från läkarens synpunkt sedt — så låg som möjligt.

Hade erfarenheten visat, att behofvet af dessa besiktningar varit synnerligen
stort, borde ju ej undantag göras, men med de goda resultaten från de nu gångna
3 åren tror jag, att inskränkningen är berättigad.

iiste prov.-läk. F. Bissmark,
Linköping.

(Forts.)

Stadsläkaren L. Fredelius, Västervik: -— — — Anmodad att yttra mig Stadsläkaren
huruvida en tilltänkt förändring i arbetstiden för minderåriga vid glasbruk, särskildt L''y-retfy^3''
vid Breviks glasbruk, till 8 timmar per dag för 12-åring och 4 timmar för 11-åring under skolferierna skulle komma att menligt inverka på de minderårigas
hälsotillstånd, får jag såsom min åsikt uttala, att sådan förändring icke bör kunna
innebära någon fara, om den kontroll, som är lagd i läkarens hand noggrant handhafves;
ty innan den minderårige • får tillträde till arbetet, skall han af läkare undersökas
och erhålla intyg öfver sin fysiska kvalifikation därför, hvarjämte han årligen
undergår läkarbesiktning för utrönande af, om hans hälsotillstånd och kroppsbeskaffenhet
äro sådana, att de medgifva ett ''fortsättande af arbetet.

Men skulle denna kontroll icke anses tillräcklig, så finnes äfven en annan,
den nämligen, att, då hvarje glasbruk säkerligen har sin särskilda ackordsläkare,
denne helt naturligt icke underlåter att med uppmärksamhet följa de minderåriges
hälsotillstånd och i tid afvärja en möjligen hotande fara__

Extra provinsialläkaren B. Liedholm, Nybro: — — — Anmodad att Extra prov.-yttra min åsikt angående minderårigas användande till arbete i glasbruk, får jag ^im Nybro.
framhålla, att det synes mig, att åldersgränsen i lagen angående minderårigas användande
till arbete i industriellt yrke af den 17 oktober 1900 är satt väl hög,

då i denna lag med minderårig förstås den, som är under aderton år.

Af den ringa erfarenhet jag har, synes det mig, att man utan någon som

hälst fara borde kunna ändra denna bestämmelse därhän, att med minderårig förstås

den, som är under sexton år.

Vidare torde bestämmelsen att minderårig skall hafva fyllt 12 år kunna
ändras därhän, att för minderårig, som fyllt 11 år, må medgifvas högst 4 timmars
arbete, dock naturligen under förutsättning att skolgången ej därigenom försummas
eller åtminstone under ferietid.

Äfven torde det kunna ifrågasättas, huruvida ej minderårig, som fyllt 10 år,
under ferietid måtte tillåtas tre timmars arbete.

Till sist tror jag, att arbetstiden för minderårig, som fyllt 12 år, torde
kunna utsträckas till 8 timmar, då arbetet i regel ej är af så ansträngande art.

Provinsialläkaren P. Johansson, Tjellmo: -— -— — På begäran får jag Prov.-läk.

härmed lämna det intyg, att jag på grund af min kännedom om förhållandena P'' J°^nsson -

Extra prov
läk. E. Fliser,
Grönskåra.

Rtijmyre

Bruks

Aktiebolag.

148 ^ REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

anser, att i glashyttor gossar, som fyllt 12 år, kunna användas till arbete 8 timmar
och gossar, som fyllt 11 år, 4 timmar om dagen utan men för sin hälsa, för
såvidt de kunna erhålla läkarintyg om duglighet till dylikt arbete.

Extra provinsialläkaren E. Fliser, Grönskåra: — •—- — På amodan

får jag rörande minderårigas användande vid glasbruk intyga, att användande af

11-åringar 4 timmar och 12-åringar 8 timmar dagligen ej bör menligt inverka på
dessa minderårigas hälsotillstånd.

Reijtnyre Bruks Aktiebolag genom S. Kjellgren: — — — Med anledning
af Eder skrifvelse af den 14 sistlidne angående, huru nu gällande lag om minderåriges
användande i industriellt yrke gestaltar sig i sin tillämpning vid härvarande
sriiåglasfabrikation, få vi härmed anföra följande:

Såsom kändt är småglastillverkningen en industri, som af dess utöfvare
kräfver mera yrkesskicklighet än något annat yrke. På grund häraf har det visat
sig nödvändigt att arbetare, som skola ägna sig åt denna tillverkning, redan tidigt
få öfva .sig för att förskaffa sig det handlag, som erfordras för att kunna handtera
den flytande glasmassan. Vid en mera framskriden ålder kan detta handlag omöjligen
förvärfvas.

Sedan det i den nu gällande lagen angående minderårigas användande i
industrien föreskrifvits, att eu tolfåring får i arbete användas högst 6 timmar, har
det blifvit omöjligt för oss att använda oss af 12-åringars arbete, tv arbetstiden i
hyttorna pågår 7 7* till 8 timmar dagligen, och skulle vi sålunda, om 12-åringar
användes, vara nödsakade att för de Överskjutande 1 V* å 2 timmarna ha dubbla
uppsättningar, hvithet skulle kräfva utgifter, som en glasfabrikation i närvarande tid
svårligen kunde bära. Vi äro således hänvisade att använda 13-åringar eller ännu
äldre, men 13 år anses vara. för hög ålder för att börja i yrket med någon
utsikt till att blifva en skicklig glasblåsare. Det vore därför för glasindustrien och
dess arbetare en särdeles önskvärd förändring, om 12-åringar finge användas c:a 8
timmar dagligen, och 11 -åringar tillätes att för öfnings erhållande arbeta 4 timmar
om dagen, när sådant icke ställde sig hindrande för deras skolgång. På så sätt
skulle de minderåriga, som ämna ägna sig åt glasblåsareyrket, kunna komma i tillfälle
att öfva sig så tidigt, som anses erforderligt för fostrandet af skickliga arbetare.

Arbetet i hyttorna är af lindrigaste slag samt lokalerna luftiga och sunda;
någon kraftansträngning förekommer icke i arbetet, och utöfvarne af glasblåsareyrket
hafva visat sig ha bättre hälsa och längre lifslängd än de flesta andra fabriksarbetare.
Ett bevis härpå är den stam af arbetare, vi nu hafva. Dessa hafva
från tidigaste barndom arbetat i hyttorna, men är deras hälsotillstånd det bästa,
hvilket är så mycket mera bemärkansvärdt, som de i sin barndom hade 10 till 12
timmars arbetsdag.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

149

Borensbergs glasbruk genom G. Hultner: — — — Med anledning af

gällande lagar hafva vi haft att välja på att antingen blifva lagöfverträdare genom
att återigen använda för unga biträden vid arbetet här eller ock att fullständigt
nedlägga arbetet, hvarigenom ett 40-tal arbetare (hvaraf 22 gifta och många med
stora familjer) blefve utan arbete. Samtidigt bör påpekas, att det nu för samtliga
buteljglasbruk är särdeles ogynnsamma tider; hvad glasblåsarne beträffar, skola dessa
vårligen kunna erhålla arbete å något annat bruk.

Vid de trenne läkarbesiktningar med de minderåriga, som ha hållits här,
har konstaterats, att ingen af dem har lidit men af sitt arbete, och ej heller har
någon förbjudits att vidare fortsätta med sitt arbete.

Vi våga därför vördsamt föreslå en förändring angående de minderårigas användande
hos oss. Vi önska att få använda dem, som fyllt 11 år, i 4 timmar
och dem, som fyllt 12 år, i 7 3/4 timmar.

Kändt är ock, att arbetet här ingalunda är tungt eller osundt, hyttan är
luftig, och arbetstiden öfvergår aldrig 7 * 4 timmar.

För industriens fortsatta bedrifvande kräfves snar ändring i här ofvan relaterade
förhållanden.

A. C. Scheutz & C:o, Alsterbro: — —• — Kunde vi få arbetstiden för

12-åringar utsträckt till 8 i st. f. 6 timmar, vore detta för oss en stor lättnad,
ty arbetstiden växlar mellan 7V2 och 8 timmar. Då kan en 12-åring tjänstgöra
hela tiden, utan att ombyte behöfver ske.

Erhölle vi för öfrigt det tillägget i gällande lag, att 11 -äring finge tjänstgöra
4 timmar, vore äfven detta för glasindustrien en hjälp.

L. Scheutz & C:o, Boda, Örsjö: — — — Tacksamme för skrifvelsen

d. 8 dennes, hvari vårt utlåtande angående ifrågasatt ändring af minderårighetslagen
önskas, få vi vördsamt meddela, att vi instämma i Herr Yrkesinspektörens förslag,
dock helst under förutsättning, att 11-äring får arbeta 5 timmar och 12-åring 10
timmar dagligen. Anledningen härtill är, att i glashyttorna i regel arbetas 9 å 10
timmar dagligen.

Aktiebolaget Arvid Böhltnarks lampfabrik genom K. Östlund, Pukeberg:

—--Att den nya lagen verkat direkt menligt på vår industri, kunna vi ej påstå,

men nog har det vissa tider varit omöjligt att kunna få fatt i pojkar, som uppnått
lagstadgad ålder eller 12 år, och vi hafva därför måst anlita fullvuxna, dyra personer.
På grund häraf föreslå vi, att åldersgränsen sänkes till 11 år och att 1 i-åringarne
få arbeta 5 timmar om dagen samt 12-åringarne 10 timmar, naturligtvis med iakttagande,
att skolgången ej försummas. Denna förändring föreslå vi med anledning däraf,
att de allra flesta glasbruken hafva en arbetstid af io\''2 timmar; en 12-äring skulle därför

Borensbergs

glasbruk.

A. C. Scheutz
Alsterbro.

L. Scheutz
& C:o, Boda,
Örsjö.

A.‘B:t Arvid
Böhltnarks
lampfabrik,
Pukeberg.

Yrkesinspektören
i Jön
köpings
distrikt.

I50 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

med nödiga raster kunna tjänstgöra hos en mästare samt 2:ne 11-åringar hos en.
Slutligen få vi föreslå, att åldersgränsen sänkes till 16 år. Nästan alla barn konfirmeras
före 15 års ålder, och det är därefter nödigt, att de hållas under allvarlig
tillsyn för att ej lära såväl andra som sig själfva en mängd oseder, och detta sker
bäst genom ett ordnadt arbete.

Yrkesinspektören i Jönköpings distrikt: — — — Då nu lagen angående
skydd mot yrkesfara haft sin tillämpning redan från och med den 1 juli 1890,
och sedan dess tillräcklig erfarenhet har vunnits om, att lagen i fråga är i behof
af förtydliganden i vissa delar äfvensom ändringar och tillägg, så synes mig vid
sådant förhållande den föreslagna revisionen af omskrifna lag icke allenast vara
välbetänkt, utan äfven af behofvet påkallad. Med tanke på de gagneliga verkningar,
som lagen i -sitt nuvarande skick torde få anses hafva haft, synes mig dock olämpligt
att vid en revision i någon mån rubba de grundprinciper, på hvilka lagen ursprungligen
är byggd.

Beträffande lagens speciella bestämmelser vill jag först med hänvisning till
§ 1 framhålla nödvändigheten af, att vid revisionen en skarp gräns blir i lagen
uppdragen emellan, hvad som skall anses såsom fabriksmässig drift, och hvad som
skall såsom handtverksmässig näring anses. Att en tydlig bestämmelse i detta
hänseende är af nöden för att kunna ernå en enhetlig tillämpning af lagen såväl
inom yrkesinspektionen som af länsstyrelser, domhafvande och andra myndigheter,
hvilka ofta hafva att handlägga rättsmål beträffande yrkesinspektionen, torde vara
uppenbart. I öfrigt påpekas den samhörighet, som i denna punkt gör sig gällande
emellan lag angående skydd mot yrkesfara samt lag angående minderårigas och
kvinnors användande till arbete uti industriellt yrke och lag angående ersättning
för skada till följd af olycksfall i arbete. I alla länder, där yrkesinspektion finnes
införd, hafva svårigheter gjort sig gällande vid bestämmandet af exakt gräns mellan
fabrik och handtverk, och denna svårighet möter oss äfven här i landet. Beträffande
särskilt § 1 uti ofvanskrifna lag angående skydd mot yrkesfara, har denna
under lagens tillämpning gifvit anledning till så många misstydningar på grund af
sin otydlighet, att § 1 i fråga synes mig böra helt strykas och på annat sätt

formuleras.

Svårigheten att enhetligt kunna tolka §:en i fråga gaf yrkesinspektörerna anledning
att den 3 dec. förra året vid sammanträde i Kungl. Kommerskollegium taga
frågan under behandling för att åtminstone komma till en enig åsikt i frågan, och
enade man sig härvid om att till industriellt yrke borde räknas följande:

1 :o) hvarje yrkesrörelse, idkad såsom näring och drifven med motor eller
kreatursvandring oberoende af antalet arbetare, som i rörelsen sysselsättas utom
sina respektive bostäder;

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

l5l

köpings

distrikt.

(Forts.)

,.0) hvarjc yrkesrörelse, idkad såsom näring, och där sådan ångpanna brukas, Yrkes»,spel,.
att ånga’ deri alstras till ett tryck, som med mera än en half kilogram per kvadratcentimeter
öfverstiger atmosfärens, oberoende åt antalet arbetare, som i rot elsen

sysselsättas utom sina respektive bostäder samt

3:0) hvarje annan yrkesrörelse, idkad såsom näring, och där på samma
arbetsplats antingen under bar himmel eller inom för ifrågavarande yrke afsedda
arbetslokaler minst tio (10) arbetare under någon tid af året samtidigt sysselsättas.

Om nu också ofvanskrifna förslag till devotion på industriellt yrke från
vissa synpunkter sedt kan hafva skäl för sig, så synes likväl räckvidden för yrkesinspektörernas
verksamhet härigenom blifva så stor, att den icke står 1 något rimligt
förhållande till de arbetskrafter, hvilka för närvarande stå till yrkesinspektionens

förfogande. .

Beträffande lagens § 2, mom. 1, som stadgar, att »idkare åt yrke, som 1

denna lag afses, är pliktig att vidtaga alla de anordningar, som i afseende å
arbetslokaler, maskiner och redskap» etc. synes mig, att efter ordet redskap bör
tilläggas orden »och ångpannors lnarjämte lämpligen torde böra i lag stadgas, att
ångpannor och kokapparater icke må tagas i bruk för industriella ändamål, förr än
genom af sakkunnig företagen, vederbörlig besiktning blifvit utrönt, att ångpannan
eller kokapparaten är för sitt ändamål fullt brukbar. Likaså synes mig böra stadgas,
att arbetsförman är skyldig att, innan skötseln af en maskin eller apparat anförtros
åt en arbetare, undervisa arbetaren angående maskinens eller apparatens rätta skötsel
likasom om de försiktighetsåtgärder, hvilka böra vid skötseln iakttagas för att
undvika olycksfall. Med afseende på den uttalade önskvärdheten af att vid nya
fabrikers anläggning samt äldre fabrikers om- och tillbyggnad yrkesinspektörernas
råd och upplysningar inhämtades, så finner jag denna sak vara mycket välbetänkt
men anser likväl, att yrkesidkame icke böra genom lag förpliktas härtill
för undvikande af eventuell tidsutdräkt och däraf följande ekonomisk förlust. Däremot
bör alltid vid nybyggnad eller om- och tillbyggnad af fabrik yrkesinspektionens
cirkulär i detta ämne '' från yrkesinspektören af yrkesidkaren rekvireras och i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse.

Det förslag, som blifvit väckt att uti lag stadga, att all försäljning af
maskiner och redskap inom riket skulle vara förbjuden, såvida icke maskinerna eller
redskapen voro försedda med fullt betryggande skyddsanordningar, anser jag i och
för sig mycket godt. Jag är likväl af den meningen, att ett dylikt förslag icke
bör o-öras till lag förr än genom yrkesinspektionen blifvit utrönt, hvilka skyddsanordningar
för olika maskiner böra anses fullt betryggande, och som bekant föreligger
inom yrkesinspektionen ett förslag att i bokform utgifva eu samling af

ritningar öfver lämpliga skyddsanordningar.

Beträffande förslaget att för en del arbetare vid maskiner och transmissioner
genom lag påbjuda användning af eu viss normaldräkt till skydd mot olycksfall

!52

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Reijmyre

Bruks

Aktiebolag.

(Forts.)

i arbetet, synes mig eu sådan bestämmelse icke böra uti lag påbjudas, utan torde
i stället detta beaktansvärda förslag beträffande normaldräkt lämpligare böra på frivillighetens
väg förverkligas genom yrkesinspektörernas försorg.

Det uti § 2, mom. 2 h) gjorda medgifvandet, att f stället för afkoppling
frän hufvudaxeln af transmissionerna i hvarje arbetslokal skulle få användas signalapparat
från hvarje rum till motorrummet, synes böra medgifvas endast vid"'' det
förhållande, att motorn ifråga hastigt kan afstannas.

För att förekomma det missförhållande, som ofta äger rum, att vrkesidkare
icke nogsamt förvarar de meddelanden angående skydd mot vrkesfara, som af
yrkesinspektör lämnats, äfvensom att ny ägare af fabrik vanligen aldrig af förre
ägaren får reda på, hvilka föreskrifter blifvit af yrkesinspektören rörande fabriken
lämnade, synes vara lämpligt, antingen att hvarje vrkesidkare uti lag ålägges att hålla
och omsorgsfullt förvara en diariebok, i hvilken alla yrkesinspektörens meddelanden
skulle i tidsföljd i bevittnad afskrift införas, eller att hvarje vrkesidkare vid öfvertagandet
åt fabrik förpliktas att från yrkesinspektören infordra det senaste meddelande
rörande fabriken ifråga, som af honom lämnats. Alldeles olämpligt synes mig
vara, att yrkesinspektören ålades att själf i hos yrkesidkaren eventuellt befintliga
liggare införa sina meddelanden, så mycket mera som dessa vanligen utarbetas
först vid hans hemkomst, och det skulle för yrkesinspektören vara alltför hindrande
i hans inspektionsarbete, om alla hans meddelanden icke allenast skulle på besiktningsplatsen
utarbetas utan äfven införas uti därstädes befintlig liggare.

Med afseende på den åtgärd, som blifvit föreslagen, nämligen att åt yrkesinspektörerna
inrymma befogenhet att själfva kunna belägga sina meddelanden med
straffpåföljd, så synes mig en sådan åtgärd af flere skäl icke lämplig, och det torde
val kunna sättas i fråga, huruvida den kan anses vara af behofvet påkallad. En
sådan maktutvidgning, som häraf blefve en följd, kunde möjligen gifva anledning
till maktmissbruk, och då hvarje makttillökning medför ett större moraliskt ansvar,
så synes mig icke ömkligt, att yrkesinspektörerna i detta hänseende belastas i högre
grad, än hvad som redan förut skett.

Da enligt lagen hvarje yrkesidkare är skyldig att uppsätta de af yrkesinspektör
föreskrift skyddsanordningar och kan afKungl. Maj:ts befallningshafvande härtill dömas
vid straffpåföljd, synes märkligt, att arbetare, som borttaga af yrkesidkare uppsatta skyddsanordningar,
enligt lag äro strafflösa. Man tycker, att den risk, arbetaren löper o-ent
emot lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, skulle afhålla
honom från att aflägsna uppsatta skyddsanordningar, men detta är nog icke fallet.
\ isserligen borde väl yrkesidkaren i detta fall vara ansvarig för sina arbetares åtgöranden,
men det är för yrkesidkaren mången gång alldeles omöjligt att på hvarje tid kontrollera
arbetarens åtgöranden, och dessutom synes i vår tid disciplinen bland våra
fabriksarbetare i följd af fackföreningsinflytande och dylikt lämna mycket öfrigt att
önska. I följd häraf vågar jag vördsamt föreslå, att i lagen måtte fastställas böter

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

153

för hvar och en, som i fabrik borttager lagligen föreskrifna skyddsanordningar.
För att ett sådant bötesansvar skall hafva någon påföljd, synas böterna böra sättas
tillräckligt höga, exempelvis minst 50 kronor med förhöjning vid förnyad förbrytelse
af samma person.

Beträffande det framställda spörsmålet rörande desinfektion af lump anser
jag, med åberopande af mitt vördsamma uttalande i denna sak uti årsberättelsen
för år 1901, denna fråga vara i stort behof af en ingående och omsorgsfull utredning
af i frågan speciellt sakkunnige personer, hvilka utan personligt sidoinflytande
hafva en öppen blick för frågans verkliga innebörd. Visserligen kan man säga,
att frågan i och för sig är en ren hälsovårdsfråga, men den blir en fråga af stor
teknisk-hygienisk betydelse, därigenom att den såsom icke smittofri ansedda lumpen
i stora massor användes såsom råvara vid diverse fabriker såsom shoddyfabriker,
vaddfabriker m. fl. fabriker. Om också införandet af obligatorisk desinfektion af
lump vid våra vadd- och shoddyfabriker icke får anses svår att genomföra, så
torde dock frågans lösning i sin helhet icke vara så lätt, men bör detta i hvarje fall
icke gifva anledning till, att den skjutes åt sidan. . Ett annat sätt torde äfven
kunna föreslås, som säkerligen skulle betydligt föra frågan fram mot det åsyftade
målet, och detta vore att genom lag åstadkomma en betryggande kontroll öfver
lumphandeln i vårt land. Härmed skulle då afses, att fabrikerna endast komme
att tillhandahållas smittofri råvara. Med tanke på det stora inflytande, som våra
hälsovårdsnämnder skulle kunna hafva på denna efter min mening viktiga fråga,
vågar jag hoppas, att vid den sakkunniga utredning af saken, som jag hoppas
kommer till stånd, skall framgå önskvärdheten, för att icke säga nödvändigheten
af att i hälsovårdsstadgan inrymma vissa bestämda åligganden för respektive hälsovårdsnämnder
att vid sjukdomsfall i tuberkulos samt andra infektionssjukdomar
vidtaga sådana bestämda åtgärder till skydd mot smittas spridande genom lump
eller på annat sätt, som Kungl. Medicinalstyrelsen kan finna böra i lag föreskrifvas.
För såvidt jag fattat gällande hälsovårdsstadgar riktigt, innehålla de
i denna sak hufvudsakligen en hel del råd och upplysningar med afseende på
kolera och andra pestliknande sjukdomar, utan att något bestämdt åliggande finnes
respektive hälsovårdsnämnder förelagdt.

Beträffande lag ang. minderårigas och kvinnors användande till arbete uti
industriellt yrke synas uti denna samma bestämmelser med afseende på industriellt
yrke och handtverk böra blifva gällande som uti lag angående skydd mot
yrkesfara.

Då beträffande tillämpningen af den förstnämnda af dessa lagar ännu icke
någon större erfarenhet kunnat vinnas, synes en revision af densamma böra företagas
endast med lätt hand. Beträffande likväl den minimiålder, som är fastställd
för minderåriges inträde i industriellt yrke, vågar jag hysa den meningen, att denna
mycket väl kunde höjas till 13 år utan undantag för någon industrigren och utan

Yrkesinspektören
i Jönköpings

distrikt.
(Forts.)

154

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrkesinspek- någon afsevärd skada för industrien i dess helhet. Det synes mig nämligen, som

tören i Jon- om folkskolan, hvilken bland annat har till sin uppgift att åt den minderårige med dlstråt

dela nödiga kunskaper, innan han på allvar skall börja kampen för tillvaron, har

(Forts.) bättre rätt att taga den minderåriges tid i anspråk före 13 års ålder än der mer

eller mindre tunga industriella arbetet. Skulle en sådan uppfattning komma att
göra sig gällande, finge i öfrigt i lagen på vederbörliga ställen göras de ändringar,
hvilka stå i samband härmed. Därjemte vågar jag vördsamt påpeka ett uttryck,
som finnes uti omskrifna lags § 8, och hvilket ofta gifvit anledning till misstydning,
nämligen, »andra industriella inrättningar, där arbetet förutsätter så kallad ständig
eld». Detta uttryck är naturligen i behof af förtydligande. Lagstiftaren har väl
härmed menat sådana industriella inrättningar, hvilka till sin natur oundgängligen
kräfva arbetets kontinuerliga bedrifvande natt och dag under en längre tidsföljd
och icke sådana fabriker, hvilka endast för erhållande af större ekonomisk vinst
hållas i gång natt och dag under en längre tid. Då jag anser äfven denna definition
icke vara tillfyllest, s)mes mig ömkligt, att i lagen uppräknas alla de fabriker,
»där arbetet kan anses förutsätta så kallad ständig eld».

Beträffande ifrågasatt förbud för kvinna att sköta motorer eller ångpannor
eller att .smörja i gång varande motorer eller kraftledningar synes mig ett sådant
förslag lämpligt, fastän med vissa undantagsbestämmelser. I följd af en dylik
lagbestämmelse skulle hela vår mejeriindustri komma att lida stort ekonomiskt
afbräck, och af denna anledning torde ett undantag för mejerier böra göras.

För att emellertid kvinna må tillåtas att vid mejeri sköta ångpanna eller
motor, torde väl i hvarje fall böra fordras, att hon kan förete skriftligt intyg från
kunnig maskinist därom, att hon om ångpannas och motors skötsel erhållit nödig
undervisning och däruti besitter nödiga kunskaper samt öfning.

Hälsovårdsnämnden
i
Jönköping.

Hälsovårdsnämnden i Jönköping: — — — Kungl. förordningen angående
åtgärder mot införande och utbredning af smittosamina sjukdomar bland rikets
invånare den 19 mars 1875 stadgar visserligen, bland annat, att gång- och sängkläder
samt andra persedlar, som brukats af personer, behäftade med (eller döda
uti) någon af de i förordningen uppräknade sjukdomar^ skola renas och desinficieras.
Att emellertid dessa föreskrifter mången gång icke efterlefvas torde vara
ställdt utom allt tvifvel; och man torde därför utan öfverdrift kunna påstå, att en
mängd dylika smittoförande kläder och persedlar slutligen hamna hos lumpsamlare.

Då nu dylik lump är en för bakterier synnerligen gynnsam jordmån, är det
ju uppenbart, att faran för öfverförande af omförmälda infektionssjukdomar genom
lumpen är ganska stor.

Denna fara för smittoöfverföring genom lump är emellertid ojämförligt
mycket större och farligare hvad beträffar tuberkulos, och detta enär dels denna

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

T55

sjukdom i regel är mera allmän än de nyssnämnda, dels ock det i fråga om tuberkulos
icke finnes några som helst tvångsföreskrifter rörande desinfektion af kläder o. d.
Visserligen torde åtskilliga hälsovårdsnämnder i likhet med hälsovårdsnämnden i
Jönköping sökt att på frivillighetens väg i viss mån komplettera bristen på lagbestämmelser
härutinnan, men såsom allmän regel lärer dock kunna fastslås, att
desinfektion af kläder m. m., bemängda med tuberkelbaciller, icke äger rum.

Af det anförda torde gifvetvis framgå, att lumpen på sin väg som handelsvara
måste anses hälsofarlig såväl för arbetande hos lumpgrossisterna och för arbetande
på shoddyfabrikerna som ock för den stora allmänhet, som använder den
förädlade varan.

För arbetarne å shoddyfabrikerna ställer sig saken i sanitärt afseende jämförelsevis
ogynnsammast, i det att under »rifningen» af lumpen massor af fina shoddvpartiklar
med eventuellt vidhäftande tuberkel- och andra baciller hvirfla omkring i
fabrikslokalerna som ett tjockt damm och inandas af arbetarne, hvilka vid denna
industri såväl som vid många andra sällan eller aldrig kunna förmås att använda
de i handeln förekommande, mer eller mindre tillfredsställande respiratorerna.

För allmänheten, som kommer att använda den af lumpen tillverkade, möjligen
fortfarande smittoförande shoddyn, sedan densamma efter tillsats med annat
textilt material blifvit förarbetad till tyger, underkläder, vadd till täcken m. m.,
kan saken naturligtvis jämväl medföra stora sanitära vådor.

I följd af dessa förhållanden anser hälsovårdsnämnden, att obligatorisk och
effektiv desinfektion af lump, afsedd att användas vid fabrikation af konstull, är
synnerligen önskvärd och för visso skulle vara af stor betydelse i kampen mot
särskildt tuberkelsjukdomarna, hvadan ock bestämmelser uti nu ifrågavarande syfte
tvifvelsutan lämpligen torde kunna inrymmas uti en, enligt hälsovårdsnämndens
förmenande, välbehöflig tuberkuloslag.

Hälsovårdsnämnden
i
Jönköpings
(Forts.

Yrkesinspektören i Göteborgs distrikt: — — — Med tillstyrkan af en Yrkesinspekrevision
af ifrågavarande lagar och författningar vågar jag äfven framhålla, i hvilket borgs distrikt.
hänseende jag funnit revision önskvärd.

Först kommer bestämmelsen om, å hvilka arbetsställen ifrågavarande lagar
och författningar böra äga tillämpning. Rörande denna fråga har jag ingen
anledning att nu uttala någon afvikande mening mot det förslag, som af yrkesinspektörerna
gemensamt uppsattes vid sammanträdet i Kommerskollegium den 3
december 1902. Härvid förutsattes dock, att mina i det följande framställda förslag
om ökning af yrkesinspektörernas antal eller begränsning af deras byrågöromål
på annat sätt samtidigt vinna lagstiftarnes godkännande. Måhända skulle äfven en
vid Jönköpings Tekniska förenings sammanträde af en framstående yrkesidkare uttalad
åsikt kunna tagas i öfvervägande, nämligen, att »lagarna» äfven borde äga
tillämpning på ång- eller motoranläggningar å land, hvarest af arbetsgifvare an -

Yrke sinspek tören

i Göte borgs

distrikt.

156 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

ställd arbetare finnes, såsom exempelvis vid skolor, kyrkor, badanstalter och lasarett
m. fl. ställen. Enligt Kommerskollegii protokoll har en dess förutvarande president,
som därjämte var industriidkare, ansett, att lagen borde hafva ännu större
omfattning.

Sedan numera genom såväl Kungl. Maj:ts beslut den 19 oktober 1900
som flere Kungl. Maj:ts befallningshafvandes resolutioner fastslagits, och det förutom
i rent tekniska kretsar äfven i allmänhetens uppfattning börjat vinna insteg, att
paragraf 2, mom. 1 af lag angående skydd mot yrkesfara äfven omfattar ångpannor,
vågar jag tillstyrka hvad en af Tekniska samfundet i Göteborg tillsatt kommitté
föreslagit till förtydligande af nämnda moment, nämligen, att ordet »ångpannor»
däri insättes mellan orden »maskiner» och »redskap».

Då ledamöterna i nämnda kommitté utgjorts af framstående, lojala och sakkunniga
yrkesidkare inom Göteborgs industriområde, synas deras uttalanden vara
af synnerlig stor betydelse vid öfvervägandet af, Indika bestämmelser som i ifråga
varande lagar ytterligare kunna meddelas, utan att därigenom yrkesidkarna i allmänhet
åläggas svårare bördor, än de själfva anse sig kunna bära. Med denna uppfattning
om betydelsen af nämnda kommittés förslag, som äfven i hufvudsak gillats och
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län ingifvits af det
Tekniska Samfundet, hvari flertalet, att icke säga alla de mera betydande industriidkarna
härstädes äro medlemmar, tillåter jag mig närsluta ett exemplar af detta kommittéförslag
och delvis stödja mitt utlåtande därpå. Det synes mig nämligen vara
tydligt, att framställningar, som stödas på ett dylikt utlåtande, åtminstone icke kunna
anses vara öfverdrifna eller för industriens framtida utveckling i något afseende
hindrande. Och för tillgodoseende af industriarbetarnas berättigade kraf på skydd
mot faror till lif och hälsa i arbetet synas sålunda i första rummet dessa af
omtänksamma arbetsgivare själfmant föreslagna strängare lagbestämmelser böra tagas
i betraktande.

Jag tillåter mig därför till öfvervägande föreslå följande af nämnda kommitté
framställda tillägg och förtydliganden, nämligen:

att uti »lagen» införes bestämmelser därom, att ångpannor eller kokapparater,
som utsättas för ångtryck, icke må tagas i bruk för industriella ändamål, förr
än genom i vederbörlig ordning företagen besiktning utrönts, att ångpannan eller
kokapparaten är betryggande mot olyckshändelser;

att skyldighet stadgas för arbetsledare vid sådana yrkesrörelser, som i förevarande
lag afses, att innan skötseln af maskin eller apparat anförtros till en arbetare,
lämna denne föreskrift om maskinens eller apparatens rätta skötsel äfvensom om
de försiktighetsmått, som vid maskinens eller apparatens skötsel böra iakttagas till
förekommande af olyckshändelser;

att anvisning lämnas därom, att vid fabrikers anläggande samt om- och
tillbyggnad af fabriksanläggningar yrkesinspektörens råd och upplysningar med af -

REVISION AF YRKF.SFARELAGEN M. M.

T57

seende å nödiga skyddsanordningar m. in. af yrkesidkaren i god tid, innan byggnadsarbetet
tager sin början, inhämtas;

att uti paragraf 2, mom. 2 under h) intages bestämmelse därom, att den i
momentet alternativt föreskrifna anordningen med signalapparat från hvarje rum
till motorn får användas endast i det fall, att den använda motorn är af sådan beskaffenhet,
att den hastigt kan stannas;

att för utöfvare af yrke, som i lagen afses, stadgas skyldighet att vid arbetsstället
hålla och omsorgsfullt förvara en liggare eller diariebok, uti hvilken vederbörande
yrkesinspektör skall vara skyldig att anteckna de framställningar, hvartill
han med anledning af förhållandena kan finna sig föranlåten;

att åtminstone yrkesinspektörs för andra gången efter minst tre månaders
mellantid afgifna meddelande i samma sak vinner laga kraft, om det ej inom
sextio dagar af yrkesidkaren öfverklagas hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
länet, och att försummelse att iakttaga en andra gången meddelad anvisning kan
beläggas med böter, om beslutet ej blifvit i laga ordning öfverklagadt, med förpliktelse
tillika för yrkesinspektören att vid andra meddelandets- afgifvande jämväl
meddela, hvad yrkesidkaren har att iakttaga för rätt att fullfölja talan mot andra
meddelandet;

att uti paragraf 3 intages bestämmelse därom, att arbetare skall vara skyldig
ställa sig till noggrann efterrättelse jämväl af arbetsledare meddelade föreskrifter, samt
att paragraf 9 sålunda ändras, att densamma kommer att omfatta jämväl
yrkesinspektörens för andra gången rörande samma sak i diarieboken antecknade,
laga kraftvunna meddelande.

Med hänsyn till förhållandena i storstäderna vågar jag dessutom särskildt
betona önskvärdheten af, att den i paragraf 2, mom. 3 föreskrifna minimiluftrymd
för hvarje i slutet rum sysselsatt arbetare höjes från sju till tio kubikmeter.

Ifråga om yrkesinspektörernas åligganden, dels såsom yrkesrådgifvare och
dels såsom yrkespolis, synes mig ett förtydligande i lagen höra göras i sådant
afseende, hvarom jag redan den 14 februari 1902 hos Kommerskollegium gjort framställning,
nämligen huruvida det verkligen kan rara förenligt med yrkesinspektörernas
uppgift att begära åtal på grund af strafflagen, då olycksfall med dödlig
utgång inträffat till följd af yrkesidkarens större eller mindre försumlighet att vidtaga
af yrkesinspektör föreskrifven skyddsåtgärd. Enligt Kommerskollegii underdåniga berättelse
den 17 oktober 1893 förutsättes visserligen en dylik tillämpning af strafflagen,
men att det är yrkesinspektören, som därvid skall begära åtalet, synes mig
icke vara klart.

Beträffande den anmälningsskyldighet vid inträffande olycksfall, som åligger
yrkesidkare, finner jag äfven beaktansvärd den af Tekniska samfundets i Göteborg
kommitté föreslagna ändring, att skyldigheten allenast skall omfatta, att omedelbart

Yrkesinspek tören

i Göte borgs

distrikt.

(Forts.)

158

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrkes inspek tören

i Göte borgs

distrikt.

(Forts.)

efter utgången af åttonde dagen från det arbetare i sådant yrke, som afses i lag
angående skydd mot olycksfall i arbete eller lag angående ersättning till följd af olycksfall
i arbete, drabbats af sådant olycksfall, att han däraf ljutit döden eller blifvit oförmögen
under minst åtta (8) dagar till sådant arbete, som vid tiden för olycksfallet motsvarat hans
krafter och färdigheter, eller hvilket skäligen kan anses medföra döden, därom göra anmälan
till vederbörande polismyndighet enligt endast elt fastställdt formulär, samt att
denna anmälningsskyldighet ålägges yrkesidkaren endast i det fall, att anmälan om
olycksfallet hos honom gjorts af arbetaren eller arbetsledaren, eller han eljest därom
erhållit kännedom, men att anmälningsskyldigheten i öfriga fall ålägges arbetsledaren.

Beträffande minderårigas användande till arbete i industriellt yrke har äfven
förutnämnda kommitté, med fästadt afseende på industriens berättigade intressen och
för tillgodoseendet af de minderårigas behof af skolgång, föreslagit vissa inskränkningar
i nu gällande lag, såsom att nedre åldersgränsen uppflyttas från 12 till 13
år, samt att allt nattarbete enligt 8:de paragrafen förbjudes före 16 års ålder, mot det
att alla 16-åringar med fullgoda läkarbetyg få användas till lika långt arbete som
äldre inom hvilket yrke som helst, så att lagen blefve lika för alla. Och inom
förutnämnda Tekniska Samfund uttalade till och med ene delägaren i Sveriges
kanske största textilfabrik, hvarest mera än 1,000 arbetare sysselsättas, den åsikten,
att tio timmars arbete vore för styft för 1 3 åringar, men att 14— 17-åringar borde
få arbeta eventuellt 10 1 2 timmar under veckans fem första arbetsdagar, om arbetstiden
på lördagen inskränktes till 7 ]/2 timmar, eller högst 60 timmar i veckan.

Öfver hvad industriens män sålunda erbjudit sig afstå af minderårigas arbete
och begärt i ersättning har jag med stöd af uppgifterna i yrkesinspektörernas berättelser
för 1902 ifråga om antalet minderåriga, uppgjort följande tablå.

Industrien skulle afstå från följande arbetskrafter:

11 —12 åringar 160 st. å 6 timmar — 960

12—13 „ 1,431 „ „ 6 „ — 8,586

14—16 „ 6,830 „ „ 2 „ =- 13,660

eller summa timmar per dag = 23,206,

mot det att industrien, enligt kommitterades förslag, skulle få bättre tillgodogöra
sig arbetskraften från 2 åldersklasser af de fem, som tillsammans räkna 40,663
minderåriga, och använda dessa i tolf timmars arbete i stället för tio, d. v. s. i
rundt tal */5 af 40,663 st. 16- och 17-åringar å 2 timmar — 72,77/ timmar
per dag. I utbyte enligt förutnämnde industriidkares förslag skulle endast komma
arbetet af en åldersklass 17-åringar eller 16,265 timmar per dag.

För de minderårigas skull kan man naturligtvis i allmänhet icke på dylikt
sätt uppgöra kalkyler, men tablån visar, att industrien i dess helhet åtminstone
icke skulle blifva beröfvad någon arbetskraft enligt kommitténs förslag.

Till bedömandet af den inverkan på blifvande yrkesskicklighet, som lefnads*

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

159

åldern »vid fabriksarbetets början kan hafva för de minderåriga, har jag gjort följande
utdrag ur D:r Key-Åbergs arbete öfver glasbruksarbetarne.

Uppsummeras nämligen i tabellen å sidan 51 antalet af de arbetare inom
olika åldersklasser, som hunnit utbilda sig till de en högre grad af yrkesskicklighet
fordrande göromålen, såsom hyttmästare, biåsmästare, uppdrifvare, slipare, polerare,
etsare, gravörer och glassynare, erhåUes följande tablå:

Arbetarnes ålder vid inträdet i industrien.	I industrien kvarstående.	Till större yrkesskicklig-het hunna.
Antal.	Antal.	%
under	1 2	år	4^ ce	259	54
mellan	12—14	yy	1 7 3	96 .	55
5 5	14—18	yy	157	109	70
>>	1 8 — 2 1	yy	50	27	54
”	2 1 —25	yy	3 1	4	!3
yy	25 — 30	yy	34	I	3
öfver	30	y ?	39	0	0

Af denna tablå synes klart framgå, att i genomsnitt största emottagligheten
för att vinna yrkesskicklighet i glasindustrien förefinnes mellan 14 och 18 års ålder,
eller för 70 procent, och att emottagligheten för vinnandet af yrkesskicklighet är
betydligt lägre i åldern 12 till 14 år, eller endast 55 procent. Då detta gäller för
den industri, beträffande hvilken mest ordats om svårigheterna för de minderåriga att
lära yrket, torde slutsatsen af ofvanstående äfven gälla för öfriga yrken.

Slutligen hafva vid föregående tillfällen varmt intresserade pedagoger framhållit,
att ett verksamt medel till förhindrande af ligapojkars uppkomst är en god
uppfostran. I samma riktning framhölls äfven vid juristmötet i Köpenhamn 1899
från rent kriminell synpunkt, huru oafvisligt krafvet på uppfostran för barn och
unga människor, till förebyggande af brott, står före straffbestämmelser för begångna
brott. Och det torde vara tydligt, att Kungl. Maj:t vid alfattandet af nu gällande
folkskolestadgas 35 paragraf haft uppfattningen, att uppfostran lämpligare vinnes i
folkskolan än i fabriken, då i nämnda paragraf föreskrefs, att barns skolålder skall
räknas till och med det år barnet fyller 14 år.

När därför vissa yrkesidkare själfva lojalt påvisat, att industrien kan undvara
arbete af minderåriga, som ej fyllt 1 3 år, och då ofvannämnda tablå styrker, att detta
icke är till förfång för de minderårigas blifvande yrkesskicklighet, samt då äfven
barnens moraliska utveckling kräfver en fortsatt uppfostran i skolan, åtminstone tills

Yrkesinspek tören

i Göte borgs

distrikt.

(Forts.)

Yrke sinspek tör

en i Göte borgs

distrikt.

(Forts.)

l6o REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

de fyllt 13 år, och det ej heller från läkarvetenskaplig synpunkt torde vara något
att anmärka häremot, anser jag mig böra tillstyrka sådan ändring i nu gällande lag,
att minderåriga icke må användas till industriellt arbete före fyllda 13 års ålder,
i stället för nu medgifna 12 år.

Likaså vågar jag, med instämmande i motiveringen därtill, tillstyrka förutnämnda
kommittés förslag, att lagen göres lika för alla yrken genom en uteslutning
af hela paragraf 8, äfven om detta icke låter sig göra med mindre, än att öfre
åldersgränsen för minderåriga sänkes till 17 år. Tv ju yngre barnen äro, dess
mera böra tydligen deras hälsa och krafter sparas.

Beträffande ifråga varande lagars tillämpning och yrkesinspektörernas medverkan
därtill vågar jag anföra följande.

Det torde ligga i sakens natur, att yrkesinspektörernas, liksom andra inspektörers,
hufvudsakliga uppgift bör vara att verkställa inspektioner, en hvar inom sina
inspektionsområden, och att yrkesinspektörernas tid först i andra rummet bör upptagas
af bvrågöromål, som föranledes af dessa inspektioner, eller af tjänsten annars
berörande frågor. Emellertid hafva förhållandena under de senaste åren utvecklat
sig därhän, att byrågöromålen så upptaga yrkesinspektörernas tid, att inspektioner
numera kunna verkställas endast i den mån byrågöromålen sådant medgifva. Det
vill säga, att byrågöromålen blifvit hufvudsak och inspektionerna nära nog bisak.
En sådan sakernas ordning torde emellertid icke vara öfverensstämmande vare sig
med Kungl. Maj:ts nådiga instruktion, paragraferna 5 och 6, eller med Riksdagens
uttalanden om yrkesinspektörernas verksamhet. Att emellertid förhållandena utvecklat
sig i förutnämnda riktning är en följd af ikraftträdandet af dels lagen om
minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke och dels lagen
om ersättning till följd af olycksfall i arbete med däraf föranledda bvrågöromål, bland
annat för statistiska och andra uppgifters afgifvande till Kommerskollegium eller till
Riksförsäkringsanstalten.

Till afhjälpandet eller åtminstone utjämnandet i någon mån af detta förhållande
synes ingen annan utväg förefinnas än att öka arbetskrafterna på yrkesinspektörernas
expeditioner, så att yrkesinspektörerna själfva få tid för inspektionerna.
Den i riksdagen uttalade farhågan för att yrkesinspektörerna skulle komma att sitta
hemma och låta biträdena få verkställa inspektionerna, kan ganska enkelt förebyggas
genom en föreskrift i lagen. Det föreliggande behofvet är emellertid, att på vrkesinspektörernas
expedition finnas pålitliga biträden för registreringsarbetena och för
sådana expeditionsgöromål, som under yrkesinspektörens frånvaro från stationen
ändock böra kunna utföras, så att yrkesinspektörerna få ägna sig åt den egentliga
f«é?£//0/75verksamhetén.

Jag vågar därför föreslå tillsättandet af fyra nya yrkesinspektörer och landets
uppdelning i 12 yrkesinspektörsdistrikt samt beviljandet af tillräckligt anslag för
aflönande! af försigkomna skrifbiträden.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. l6l

Staten för hvarje yrkesinspektörsdistrikt anser jag sålunda böra upptagas till:

aflöning åt yrkesinspektör ......... kronor 5,000: —

„ „ skrifbiträden .............................. „ 2,400: —

expensmedel i öfrigt ................................... „ 600: —

kronor 8,000: —

Mycket finnes visserligen äfven att anföra rörande yrkesinspektörens otillräckliga
reseersättning, men då Riksdagen redan vid upprepade tillfällen uttalat,
att yrkesinspektörens ställning skall vara att frånsåga sig all gästvänskap af yrkesidkarna
eller deras ombud och ändock under resa på främmande ort lefva på 6,
säger sex, kronor om dygnet, anser jag mig nu icke vidare kunna ingå på denna
fråga.

Yrkesinspektören i Malmö distrikt: — — —

Rörande skillnaden mellan industriellt yrke och handtverk.

Uti i:sta § af lag angående skydd mot yrkesfara uppställas vissa villkor,
under hvilka en del yrkesrörelser skola anses såsom industriella yrken till skillnad
från handtverk. Yrkesinspektörerna hafva vid sammanträde den 3:dje december 1902
gjort ett försök att förtydliga dessa villkor och därvid enats om följande:

Beträffande de i § 1 af lagen den 17 oktober 1900 gifna bestämmelserna
öfverenskoms att, frånsedt öfriga i denna § uppräknade industriella yrkesrörelser,
i fråga om såväl »masugn eller hytta, stångjärnsbruk, manufakturverk eller annan
inrättning, som afser tillgodogörande eller förädling af mineralrikets alster och ej
är att som handtverk anse», som ock »skeppsbyggeri-, stenhuggeri-, mejeri-, bryggeri-,
kvarn- samt handtverkerirörelse, som drifves i så stor omfattning eller under sådana
förhållanden i öfrigt, att den skäligen må anses som fabriksrörelse» äfvensom »annan
med fabriksdrift jämförlig handtering» till industriellt yrke hänföra:

hvarje yrkesrörelse, idkad såsom näring och drifven med motor eller kreatursvandring,
oberoende af antalet arbetare, som i rörelsen sysselsättas utom sina
respektive bostäder;

hvarje yrkesrörelse, idkad såsom näring, och där sådan ångpanna brukas, att
ånga däri alstras till ett tryck, som med mera än en half kilogram per kvadrarcentimeter
öfverstiger atmosfärens, oberoende af antalet arbetare, som i rörelsen
sysselsättas utom sina respektive bostäder; samt

Man finner här, att yrkesinspektörerna bland yrkesrörelser, som således vilkorligt
skulle anses såsom industriella yrken, äfven upptagit »annan med fabriksdrift

Yrkesinspek tören

i Göte borgs

distrikt.

(Forts.)

Yrkesinspektören
i Malmö
distrikt.

162

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrkesinspek tören

i Malmö

distrikt.

(Forts.)

jämförlig handtering ''>, då däremot lagen föreskrifver, att dylik rörelse skall under
alla omständigheter anses såsom industriellt yrke; här torde således föreligga eu feltolkning
af lagens föreskrift. Emellertid synes betydelsen af uttrycket »annan med
fabriksdrift jämförlig handtering» vara så sväfvande, att den kvarlämnar osäkerheten
om den ifrågavarande gränsen, äfven om yrkesinspektörernas ofvannämnda förtydligande
användes inom de grupper af yrkesrörelser, där ett sådant förtydligande
icke strider emot lagens bestämmelser.

Det synes mig därför icke vara möjligt att genom ett förtydligande af de
sväfvande punkterna i denna lagparagraf uppställa en under alla förhållanden tydlig
gräns mellan de olika begreppen industriellt yrke och handtverk. Skall en sådan
gräns uppställas, måste därför helt säkert ifrågavarande lagparagraf i sin helhet
omformuleras.

Det torde emellertid möta så stora svårigheter att uppställa denna gräns, att
jag tillåter mig göra en undersökning, huruvida densamma icke skulle kunna helt
och hållet undvikas. Jag vill emellertid först söka besvara frågan: hvar skulle
gränsen ställas, och hvilka svårigheter och olägenheter skulle den medföra?

Användandet af motor, kreatursvandring eller ångpanna i en yrkesrörelse
synes vara ett naturligt och på god grund byggdt skäl att anse densamma såsom
industriellt yrke, emedan därmed följer, att äfven andra maskiner eller redskap användas
i denna rörelse, hvarigenom den får en mera bestämd karaktär af industri,
och genom dessa maskiners eller redskaps användande yrkesfara uppstår. Kunde
sedan alla öfriga yrkesrörelser anses såsom handtverk, vore därmed en under alla
förhållanden tydlig och på principiell grund uppställd gräns funnen, men bland
handtverkerierna skulle under sådana förhållanden komma att räknas ett antal yrkesrörelser,
som, dels enligt allmän uppfattning och dels emedan yrkesinspektionens
tillsyn i desamma är behöflig, böra anses såsom industriella yrken. I dessa yrkesrörelser
måste man därför låta arbetarantalet afgöra, om rörelsen skall hänföras
till industriellt yrke eller handtverk, och då hvarje naturlig grund för bestämmandet
åt detta arbetarantal saknas, återstår endast att godtyckligen bestämma detsamma.
En sådan bestämmelse skulle dock utan tvifvel medföra olägenheter af flera slag
för både yrkesidkare och arbetare.

Valde man t. ex. förekomsten af minst tio arbetare för att en sådan rörelse
skulle anses vara industriellt yrke, så uppstode den oegentligheten, att den yrkesidkare,
som hade tio arbetare måste underkasta sig utgifter till skyddsanordningar,
som en annan yrkesidkare" med samma rörelse men med endast nio arbetare vore
befriad ifrån; den arbetare, som hade nio arbetskamrater, erhölle det skydd mot
sjukdom och olycksfall under arbetet, som yrkesinspektionen kan bereda, medan
en annan arbetare, som endast hade åtta arbetskamrater, komrne att sakna detta
skydd. Beträffande ersättning för olycksfall i arbetet framkomme dessa oegent -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 163

ligheter i ännu högre grad; den yrkesidkare, som hade tio arbetare, måste antingen
betala årliga olycksfallförsäkringspremier eller ock efter ett inträffadt olycksfall
göra en betydligare utbetalning, hvaremot yrkesidkaren med nio arbetare vore
befriad härifrån; yrkesarbetaren med nio kamrater finge ersättning efter ett iråkadt
olycksfall under hela sin återstående lefnad, medan en annan arbetare med åtta
arbetskamrater blefve utan denna ersättning. Både yrkesidkare och arbetare skulle
utan tvifvel blifva missbelåtna med en sådan anordning, och förhållandena blefve
tydligen enahanda, hvilket arbetarantal man än valde för den ifrågavarande gränsen.

Huru otillfredsställande en sålunda bestämd gräns skulle blifva äfven från
yrkesinspektörens synpunkt, torde ett par exempel kunna visa. En skräddareverkstad
med tio arbetare skulle ställas under yrkesinspektionens inseende, medan
ett boktryckeri utan motor och med mindre än tio arbetare befriades härifrån,
oaktadt en speciell yrkesfara — blyförgiftningen- — där förekommer. Ett annat
exempel: en stenhuggerifirma har flera arbetsplatser; vid en sådan arbetsplats är
arbetarantalet öfver tio, vid en annan under denna siffra. Firmans rörelse skulle
då på det ena stället anses såsom industri och på det andra som handtverk, oaktadt
arbetssätt och yrkesfara vore desamma på båda ställena. Förflyttar denne arbetsgivare
några arbetare från ett arbetsställe till ett annat, såsom ofta är händelsen,
skulle dessa arbetare eller deras arbetskamrater härigenom den ena dagen vara berättigade
till ersättning för en inträffande kroppskada, men nästa dag förlora denna
rätt. Hvilka anledningar till svårigheter och misshälligheter mellan arbetsgivare
och arbetare härigenom skulle uppstå torde lätt inses.

Sedan jag med det sagda sökt påvisa de olägenheter, som redan nu finnas,
och som skulle komma att inom vissa yrkesgrupper i ännu högre grad framträda
till följd af en på ett visst arbetarantal byggd gräns mellan begreppen industriellt
yrke och handtverk, tillåter jag mig öfvergå till undersökning, huruvida denna
gräns icke skulle kunna bortfalla, och endast begreppet hemslöjd kvarstå.

Enligt Riksdagens underdåniga skrifvelse i förevarande fråga »lärer den erfarenhet,
som vunnits under tillämpningen af lagen angående skydd mot yrkesfara
hafva varit tillfredsställande, och från alla håll erkännes, att denna lag i många
hänseenden medfört gagneliga verkningar». Med detta erkännande från Riksdagen
torde det kunna ifrågasättas, om icke tiden nu är inne att låta samtliga yrkeslagar
omfatta äfven handtverkerierna och således få gälla inom hela deras naturliga
område.

Yrkesinspektionen skulle då öfvervaka äfven de yrkesrörelser, som nu benämnas
handtverk, såsom fallet är t. ex. i Tyskland och Finland med flera länder.
Inom handtverkerierna finnas inga eller högst få maskiner af den beskaffenhet, att
de kunna förorsaka yrkesfara; yrkesinspektionen finge därstädes således endast den
hygieniska tillsynen, och huru stor betydelse skulle det icke hafva, särskilt i

Yrkes inspek tören

i Malmö

distrikt.

Forts.)

REVISION AF YRKESFÅRELAGEN M. M.

Yrkesinspek tören

i Malmö

distrikt.

(Forts.)

164

tuberkulosfrågan, om äfven handtverkeriernas utöfvare Ange lära sig inse nyttan af
renlighet, luftväxling och andra enklare hygieniska anordningar.

Sedan tillsynen öfver industrien öfverflyttades från hälsovårds- och kommunalnämnderna
till yrkesinspektionen, kan man säga, att tillsynen öfver handtverkerierna
med få undantag har upphört; detta måste äfven blifva en följd af förhållandena.
Hälsovårds- och kommunalnämnder utgöras af oaflönade och oansvariga personer,
som i allmänhet sakna insikt i hygieniska frågor. Dessa myndigheter skola redovisa
sitt arbete till en högre myndighet, länsstyrelsen, som äfven är främmande för
tekniska och hygieniska angelägenheter, och resultatet af en sådan anordning kan
icke blifva annat än ett fullständigt stillastående.

Lagen om ersättning för olycksfall i arbete skulle icke komma att betunga
handtverkeriernas utöfvare synnerligen mera, än hvad de redan nu få vidkännas för
arbetarnes olycksfallsförsäkring, ty inom de farligare handtverksyrkena såsom plåtslagare-,
murare-, snickare-, målare- med flera yrken hafva arbetarne vetat att genom
sitt fackföreningsväsende redan förskaffa sig i många fall ännu större försäkringsförmåner
än de, som denna lag ålägger arbetsgifvarne att lämna; de enskilda försäkringsbolagens
energiska verksamhet har äfven betydligt bidragit härtill. Jag har mig bekant,
att dessa omständigheter förorsakat Riksförsäkringsanstalten så stora svårigheter, att
anstalten nu är besluten att ingå till Kungl. Maj:t med framställning om tillåtelse
att utöfver den lagliga olycksfallsförsäkringen äfven få taga tilläggsförsäkring såväl
under de 60 dagarnes karenstid som äfven för olycksfall utom arbetet.

Skulle tanken att utsträcka yrkesinspektionens verksamhet äfven till handtverkerierna
vinna anslutning — de skånska länsstyrelserna hafva uttalat sitt gillande
af densamma — synes mig inspektionens förstärkning i arbetskrafter icke böra ske
genom en ytterligare sönderdelning af distrikten och anställande af flera yrkesinspektörer,
ej heller böra dessa arbetskrafter hämtas från hälsovårds- och kommunalnämnderna,
utan torde de bäst erhållas genom anställande af de assistenter, hvarom
Kungl. Maj:t redan två gånger gjort framställning hos Riksdagen.

Hemslöjd.

Med hemslöjd, som i så fall borde undantagas från inspektion, torde kunna
förstås ett yrkesarbete utan användning af motor, kreatursvandring eller ångpanna
med biträde endast af hustru eller egna barn.

* *

Beträffande de förslag till ändringar eller tillägg af yrkeslagarne, som hafva
varit under behandling i Riksdagen, äfvensom hvad jag af egen erfarenhet anser i
detta afseende vara erforderligt, tillåter jag mig framhålla följande:

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 165

Rörande lag angående skydd mot yrkesfara.

1. Skall ny byggnad uppföras eller inredning af äldre byggnad företagas
för att däri bedrifva vrkesrörelse, som faller under denna lag, bör yrkesidkaren,
innan sådant arbete företages, till vederbörande vrkesinspektör insända ritningar i
två exemplar, utförda i plan och sektion i minst i/ioo skala. Skola flera byggnader
för ändamålet uppföras, angifves i plan deras inbördes afstånd och läge. Planritningarne
böra utvisa motorers och transmissioners anordning samt arbetsmaskiners
uppställning och inbördes afstånd. Dessutom bör uppgifvas den stad, köping eller
socken, där arbetsstället är eller blir beläget, fabrikationens och drifkraftens art,
arbetsmaskinernas benämning, uppvärmnings-, belysnings- och ventilations-system
samt ungefärliga antalet arbetare i hvarje lokal.

Det bör åligga vrkesinspektör att inom 14 dagar därefter till yrkesidkaren
återsända det ena exemplaret af ritningarne, försedt med anteckning om desammas
granskning samt de erinringar, hvartill yrkesinspektören finner anledning.

Den, som vill idka vrkesrörelse, för hvars bedrifvande motorkraft ej användes
eller särskild inredning af arbetslokal ej är erforderlig, bör senast åtta dagar efter
densammas igångsättande, därom göra skriftlig anmälan till vederbörande yrkesinspektör,
innehållande därjämte uppgift å yrkesidkarens namn, arbetsställets namn
och postadress samt den stad, köping eller socken, hvari detta är beläget.

Sådan anmälan, äfven innehållande uppgift om drifkraft, bör göras inom en
månad efter det denna lagförändring trädt i kraft af hvarje yrkesidkare, som då
utöfvar sådan rörelse, att denna lag har tillämpning på densamma.

2. Maskinfabrikanter och andra, som handla med maskiner, afsedda för
yrkesmässigt arbete, böra förbjudas att försälja sådana, med mindre skyddsanordningar,
som blifvit af vrkesinspektör godkända, finnas å dessa maskiner.

Detta stadgande torde böra träda i kraft efter en lämplig öfvergångstid.

Dessa båda synpunkter (1 och 2) anser jag komma att i framtiden få den
största betydelse för frågan, huru yrkesfara skall förekommas. Ty hafva ur skyddssynpunkt
olämpliga arbetslokaler och maskiner väl kommit i användning, blir
yrkesinspektörens arbete därstädes endast ett lappverk, som mer eller mindre ofullständigt
leder till målet, trots de kostnader det medför. Vid nybyggnader och
maskinkonstruktioner däremot kan detta mål vinnas i betydligt högre grad utan
nämnvärda kostnader.

En likhet i detta afseende finnes på läkarens område, där den sanningen
numera står oemotsagd, att det är af större betydelse att förekomma sjukdomen
än att sedan bota densamma.

Huru behöfliga skyddsanordningar äro äfven på landtbruksmaskiner, torde
dock föreskrift därom icke lämpligen böra intagas i denna lag.

Yrkesinspek tören

i Malmö

distrikt.

(Forts.)

i66

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrkesinspek■ Det undantag, som Riksdagen anser böra medgifvas för det fall, att den, som

^‘distrikt’"0 önskar köpa en maskin, förut innehar en fortfarande användbar skyddsanordning
(Forts.) från någon äldre maskin af samma slag, torde väl i verkligheten aldrig vinna tilllämpning,
ty så länge denna äldre maskin kan brukas, måste skyddsanordningen användas
på densamma, och sedan maskinen såsom oanvändbar nedskrotats, blir skyddsanordningen
till densamma oanvändbar på en ny maskin i anseende till den växlande
form och storlek, som maskinerna under sin utveckling till bättre typer ständigt
undergå.

3. Någon föreskrift, som förhindrar att ångpannor, hvilka blifvit utdömda
såsom underhaltiga, ånyo tagas i bruk, torde ej vara lämpligt att intaga i denna
lag, då en sådan föreskrift bör ingå i en blifvande ångpannelag.

4. Riksdagen har ifrågasatt, huruvida vid industriella anläggningar kunde
finnas diarier, hvari yrkesinspektörerna antecknade de meddelanden, till hvilka de
funne anledning. Häremot måste göras den erinran, att en tredskande yrkesidkare
endast behöfde låta detta diarium försvinna, hvarigenom yrkesinspektören skulle
sakna intyg om, att han gifvit denne yrkesidkare något meddelande eller föreläggande
att vidtaga skyddsanordningar. Yrkesinspektören saknade således bevis,
då han måste, på sätt 8:de § i denna lag omnämner, anmäla den tredskande hos
Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Nu är praxis, att yrkesinspektören efter slutad
resa från sin station sänder yrkesidkaren ett meddelande i två exemplar om de
skyddsanordningar, som böra vidtagas; ett sådant tillvägagångssätt är nödvändigt,
emedan ritningar, cirkulär och dylikt ofta måste åtfölja meddelandet. Det ena af
dessa meddelanden återfordras, försedt med yrkesidkarens erkännande, att han mottagit
en likalydande skrifvelse. Bibehålies denna praxis, som jag anser vara den
enda möjliga, torde intet hinder möta, att yrkesidkaren själf inför yrkesinspektörens
skrifvelse i ett diarium. Emellertid anser jag, att denna fråga kan ordnas under
hand på det sätt, att yrkesinspektörerna uppmana yrkesidkarne att förvara de handlingar,
som komma från inspektionen och för sådant ändamål förskaffa sig en portfölj,
pärm eller dylikt, hvari dessa kunna samlas — en sådan uppmaning kan
tryckas på handlingarne — ty det torde endast vara bristande kontorsordning, som
orsakar, att dessa handlingar nu nästan alltid förkomma.

'' 5. Att i lag stadga en normalarbetsdräkt för arbetarne skulle ur. praktisk
synpunkt vara synnerligen fördelaktigt, men man måste äfven klargöra, om ett
sådant stadgande kunde med tvång tillämpas, ty eljest skulle det verka mera till
skada än gagn. Denna dräkt skulle utan tvifvel blifva förhatlig för arbetarne endast
af den anledning, att de måste bära den, och den skulle komma att liknas vid
en fångdräkt eller dylikt. Strejker hafva mången gång uppstått af mindre anledning
och att åtala massor af arbetare, för att de ej bure denna dräkt, skulle helt säkert
endast förvärra saken.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 167

6. Förbud för kvinnor att sköta ångpanna har betydelse endast för mejeriindustrien.
Inom denna industri blefve dock ett sådant förbud af ganska stor
betydelse, emedan de flesta så kallade herrgårdsmejerier och äfven ett betydande
antal mindre andelsmejerier skötas af mejerskor med kvinnliga biträden, och i dessa
mejerier skötes ångpannan af mejerskan. Dessa mejerskor få under sin utbildning
någon undervisning i ångpanneskötsel. Jag har under min 9-åriga inspektionstid
ännu ej påträffat någon ångpanna med kvinnlig skötsel, där denna skötsel varit
sådan, att fara förelegat, hvilket däremot många gånger varit händelsen, där män
skött ångpannan. Orsaken härtill torde utom i kvinnornas nykterhet ligga däri,
att kvinnorna icke kunna rengöra pannorna från pannsten, insätta packningar och
dylikt; därför är det alltid regel, att någon maskinkunnig person i grannskapet
utför detta arbete, som vanligen sker hvar annan eller hvar tredje månad. Uppställes
därför som villkor, att pannrensning eller eljest periodisk tillsyn utöfvas af
maskinkunnig arbetare, torde den dagliga skötseln af ångpanna i mejeri, men också
endast i denna industri, kunna utan fara verkställas af en kvinna (mejerskan).

Denna föreskrift torde dock rättare böra intagas i en blifvande ångpannelag.

7. Desinfektion af lump är af en betydelse, som sträcker sig till hela den
allmänhet, som använder den af lumpen framställda konstullen. Denna fråga torde
därför, om undersökning visar det vara behöfligt, böra blifva föremål för en särskild
Kungl. förordning.

8. Det har synts Riksdagen möta allt för stora betänkligheter att gifva
yrkesinspektörerna befogenhet att meddela förelägganden vid äfventyr af straffpåföljd.
Enligt min erfarenhet torde en sådan befogenhet ej heller vara af behofvet påkallad,
och det måste för yrkesinspektören vara behagligare att ej äga densamma.
Enligt hvad af inspektörernas berättelse framgår, har jag gjort de flesta anmälningar
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande angående tredskande yrkesidkare. Påföljden för
den tredskande har i dessa fall alltid blifvit, att han i öfverensstämmelse med föreskriften
i 8 de § blifvit ålagd att inom viss tid fullgöra de enligt anmälan bristande
anordningarna, »därest han vill arbetet fortsätta». Äfventyret att ej få fortsätta sitt
arbete torde för yrkesidkaren vara långt svårare än en bötespåföljd, och erfarenheten
har också visat, att skyddsanordningarna efter en sådan anmälan alltid vidtagits.

9. Uti lagens 8: de § stadgas, att då tredskande yrkesidkare icke inom åt
Kungl. Maj:ts befallningshafvande utsatt tid vidtagit viss skyddsanordning, verkställes
denna på hans bekostnad genom polismyndighetens försorg. Ehuru mig veterligt
polismyndigheten icke i något fall erhållit sådant uppdrag, hyser jag den största betänklighet
emot detta tillvägagångssätt. Tv äfven om skyddsanordningen utfördes
efter noggrann anvisning af yrkesinspektören, kunde man vänta sig, att den tredskande
skulle påstå, det den vore omöjlig att använda, och häri skulle han finna
villigt understöd af sina arbetare, som i allmänhet, huru egendomligt detta än

Yrkesinspek tören

i Malmö

distrikt.

(Forts.)

i68

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrkekinspek tören

i Malmö

distrikt.

(Forts.)

tyckes, äro afvogt stämda emot alla på maskiner förekommande skyddsanordningar,
emedan de förefalla dem besvärliga. Jag vill därför uttala den önskan, att föreskriften
om detta polismyndighetens ingripande må utgå ur lagen. Ändamålet är
ju ändock vunnet, ty någon olycka kan ej inträffa, så länge den tredskande ej
får fortsätta arbetet med den maskin eller annat, som här afses.

io. Jag har i föregående fråga omnämnt, att arbetarne äro afvogt stämda
emot de på maskinerna förekommande skyddsanordningar, emedan dessa förefalla
dem besvärliga, sedan de blifvit vana att arbeta vid maskiner utan skyddsanordning.
I min berättelse för år 1900 har jag utförligare behandlat denna fråga (sidan 330)
och torde få hänvisa till hvad jag där yttrat. Det är en af yrkesinspektörerna
gjord erfarenhet, att arbetarne, när de i arbetet få sköta sig själfva, borttaga dessa
skyddsanordningar. Om således en arbetare aflägsnat skyddsanordning från en maskin
och därigenom själf kommer till skada, kan det ju anses, att han härför finge
skylla sig sjelf, men då äfven hans arbetskamrater härigenom råka i olycksfall —
min berättelse för år 1900 omnämner bland annat två dödsfall af sådan anledning
— torde saken få en annan betydelse. Jag tillåter mig därför erinra om behofvet
af ett tillägg till lagens 3 :dje § af innehåll, att arbetare, som från maskin borttager
skyddsanordning, hvilken är märkt med särskild färg, utan att återställa densamma
på sin plats i maskinen, innan denna användes för arbete, härigenom ådrager
sig böter.

Sådana böter åläggas de tyska fabriksarbetarne genom den i lag föreskrifna
fabriksordningen. Skyddsanordningar på maskiner målas utomlands högröda; jag
tillåter mig i detta afseende åberopa yrkesinspektionens cirkulär N:o 4, punkt 20.

Det torde i samband härmed kunna ifrågasättas, om icke rätten att till åtal
angifva sådant brott, som omförmäles i strafflagens I4:de kapitel, iy:de § och 45:de §,
mom. 2 borde i fråga om borttagna skyddsanordningar utsträckas till yrkesinspektör.

Rörande lag angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke.

1. Utan att vilja göra något uttalande i frågan, vill jag endast erinra, att
tysk lag förbjuder kvinnors nattarbete från klockan half nio e. m. till klockan
half sex f. m.

2. I min berättelse för år 1902 (sidan 407) har jag påvisat de svårigheter,
som uppstått däraf, att de minderåriga ej få deltaga i öfvertidsarbetet under
säsongbrådska. Med åberopande af hvad jag där anfört, tillåter jag mig förorda,
att det måtte gifvas yrkesinspektör rättighet att tillåta sådant öfvertidsarbete till
klockan åtta e. m. under högst en månad årligen. Liknande undantag medgifves
i tysk och finsk lag.

3. I den danska yrkeslagen tillåtas manliga minderåriga, som hafva fyllt
15 år, att arbeta på andra tider af dagen än dem, som för minderåriga i all -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

169

mänhet äro föreskrifna, då ett sådant undantag är behöfligt för deras yrkesmässiga
utbildning.

Jag har i min berättelse för år 1902 (sidan 408) framhållit de svårigheter,
som vår svenska lag nu vållar i mejerierna, där arbetet måste börja klockan 4 å 5
om morgonen. Med åberopande häraf tillåter jag mig föreslå, att de mejerielever,
manliga som kvinnliga, hvilka genom kontrakt äro fästade vid arbetet i ett och
samma mejeri under en utbildningstid af minst två år, må efter fyllda 17 år och
med en arbetstid af högst tio timmar dagligen tillåtas börja detta arbete vid den
tid på morgonen, som mejeriets skötande fordrar.

Kontraktstiden på två år torde vara behöflig, för att lagen ej skulle kringgås
på det sätt, att hvarje minderårig mejeripiga kallades elev.

Oaktadt lagen om minderårigas arbete för närvarande icke efterlefves vid
mejerierna, hvarför jag i min berättelse för år 1902 (sidan 408) närmare redogjort,
är enligt yttrande af läraren i mejeriskolan vid Alnarp, Fil. d:r Engström,
tillgången på dugliga mejerielever ganska knapp. Skulle den nuvarande minderårighetslagen
tilllämpas vid mejerierna, måste flertalet elever lämna arbetet därstädes,
och en brist på skickliga mejerskor snart uppstå, hvilket finge en stor betydelse
för mejeriindustrien och genom den äfven för landtbruket.

4. Då jag fortfarande är oviss om den juridiska betydelsen af första
stycket i io:de § af denna lag, tillåter jag mig hänvisa till hvad jag yttrat härom i
min berättelse för år 1902 (sidan 409).

Skulle föreskriften i denna § icke kunna tillämpas beträffande farliga maskiner,
tillåter jag mig föreslå, att denna § ändras därhän, att yrkesinspektör och bergmästare
må kunna hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande göra framställning därom,
att minderåriga ej få tillåtas arbeta vid särskilt farlig, i hvarje tall namngifven
maskin. Sådan föreskrift finnes i norsk lag.

Detta torde stå i full öfverensstämmelse med föreskriften i 8:de § af lag angående
yrkesfara, enligt hvilken Kungl. Maj:ts befallningshafvande på anmälan af
yrkesinspektör kan förbjuda allt arbete vid en farlig maskin, till dess skyddsanordning
blifvit därå anbragt.

5. Uti 11 :te §, andra stycket föreskrifves, att besiktningsläkaren skall i registerboken
göra anteckning, angifvande huruvida minderårig må i arbetet fortfarande
sysselsättas. Det har under läkarbesiktningame visat sig, att många minderåriga
med klen kroppsbyggnad kunna utan skada användas till ett lättare arbete än det,
hvarmed de vid läkarundersökningen varit sysselsätta, hvarför de icke ovillkorligen
borde afskedas. Enligt Kollegii sammandrag af yrkesinspektörernas berättelser för
år 1902 hafva besiktningsläkame sålunda meddelat förbud för 81 minderåriga att
fortsätta arbetet, medan 752 blifvit förflyttade till ett lättare arbete. Då en sådan
förflyttning emellertid ej har stöd i lag, torde en omredigering, som tillåter den -

Yrkesinspek tör

en i Malmö

distrikt.

(Forts.)

170

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrkesinspek tören

i Malmö

distrikt.

(Forts.)

samma, böra vidtagas. Äfven torde i registerboken böra af läkaren antecknas, hvad „
slag af arbete sådan minderårig får utföra.

6. Föreskriften i i2:te §, att näst föregående års registerbok skall insändas
till yrkesinspektören inom utgången af februari månad torde böra ändras därhän,
att denna bok insändes senast åtta dagar efter nyår. Det kan nämligen antagas,
att ju längre tid yrkesidkaren erhåller för att fullgöra detta insändande, desto lättare
inträffar, att han afglömmer detsamma.

Skola yrkesinspektörerna kunna redogöra för granskning af registerböckerna
tillsammans med berättelsen öfver sina arbeten under samma år, är det äfven nödvändigt,
att dessa böcker inkomma tidigare än nu är föreskrifvet.

7. Jag tillåter mig erinra om det förhållande, som jag omnämnt i min
berättelse för år 1901 (sidan 280), att åtta yrkesidkare, som åtalats och erkänt,
dels att de sysselsatt minderåriga med arbete längre tid, än hvad i 3 :dje § af
lagen medgifves, dels ock att de underlåtit affordra de minderåriga arbetarne
de i 2 § föreskrifna skol-, ålders- och läkarbetyg, likväl befriats från bötesansvar.
Då jag ej kunnat förstå anledningen till ett sådant frikännande, har jag på sin tid
tillställt Kollegium dessa rättegångshandlingar.

8. Anmälan om olycksfall skall nu göras dels enligt föreskrift i kung],
kungörelsen den 11 oktober 1901 och dels enligt 12 § i lag angående ersättning
för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901.

Erfarenheten har emellertid visat, att denna yrkesidkarnes skyldighet att i
vissa fall på skilda tider afgifva två delvis olika anmälningar om samma olycksfall
har medfört oreda i dessa anmälningar till olägenhet för såväl Riksförsäkringsanstalten
som yrkesinspektörerna.

Det synes mig, att ändamålet skulle kunna vinnas med endast en anmälan,
som lämnades i två exemplar, hvilken, om olycksfallet medförde döden, skulle
ofördröjligen, men eljest efter 14 dagars förlopp afgifvas till polismyndigheten.
Fluruvida det är behöfligt, att denna anmälan skall åtföljas af läkarbetyg, därom
kan Riksförsäkringsanstalten efter nu vunnen erfarenhet bäst yttra sig; mig synes
detta ej vara behöfligt, emedan hvarje skadad arbetare, som vill söka ersättning
för skada, dä måste förete läkarbetyg.

Kommer emellertid nytt formulär för anmälan af olycksfall att bestämmas,
bör i detta kraftigare framhållas, att skadans beskaffenhet fullständigare angifves,
än hvad nu i allmänhet sker. En stor del yrkesidkare synas känna ett visst obehag
vid att redogöra för olycksfallen, och därför förekommer en allmän benägenhet
att antingen bagatellisera dessa eller att i anmälan lämna så få eller otydliga
upplysningar om olycksfallet som möjligt. Därför skulle en föreskrift i anmälningsformuläret,
att skadans beskaffenhet skall angifvas så fullständigt som möjligt eller
något liknande vara synnerligen välbehöflig.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

171

— — — Sedan jag afgaf detta betänkande, tiar ett häfte af en tysk Yrkesimpek tidskrift,

Gewerblich-Technischer Rathgeber, kommit mig tillhanda, hvilken tidskrift
redigeras af den på detta område framstående auktoriteten, kejserliga regeringsrådet
Kamecke i Berlin, och hvari dessa frågor närmare afhandlas.*) Då de uttalanden,
som däri göras, öfverensstämma med hvad jag såväl i mina årsberättelser som i
mitt afgifna betänkande uttalat, tillåter jag mig vördsamt anhålla, att de båda
häftena af denna tidskrift må såsom bilaga få åtfölja detsamma.

Jag tillåter mig därjämte bifoga skyddsföreskrifterna emot olycksfall i den
tyska tegelindustrien, som visa, dels att arbetare, som afsiktligt borttaga eller förstöra
skyddsanordningar, härigenom ådraga sig böter, och dels, att dylika föreskrifter,
som numera finnas utarbetade för alla yrken, tydligt angifva de skyddsanordningar,
som böra finnas på hvarje maskin.

Med ledning af dessa på långvarig erfarenhet uppgjorda föreskrifter torde
det icke möta några svårigheter att bestämma de skyddsanordningar, hvarmed de
inhemska maskinfabrikanterna böra förse maskinerna. Äfven vid import af tyska
maskiner, som i betydlig grad förekommer, skulle en öfverensstämmelse mellan de
svenska och tyska föreskrifterna om skyddsanordningar på maskiner vara till stor
lättnad för såväl köpare som säljare.

Inspektören öfver sprängämnestillverkningen: — — — Innehållet af

Riksdagens skrifvelse gifver vid handen, att såväl lagen om vrkesfara som lagen
om minderåriges användande i fabrik äro ifrågasatta att revideras.

Hvad då först vidkommer den viktiga frågan om dessa lagars tillämpningsområde
tillåter jag mig vördsamt framhålla, att åtminstone inom de fabriksgrenar, jag har
att inspektera, anordningarna i afseende å säkerhet alls icke äro bättre — snarare

sämre _ hos de mindre tillverkare än hos de större, och nogsamt torde det vara

kändt, att enahanda är förhållandet inom de flesta andra handteringar. Lokal för
fabriksmessig tillverkning erbjuder vanligtvis bättre säkerhetsanordningar än lokal
för handtverk af motsvarande slag. Såväl den vuxne arbetstagaren som den minderårige
torde därför med hänsyn till lokal o. d. i handtverk ej vara bättre skyddad
än i fabrik.

Den kortare eller längre tid särskilt minderårig användes i arbete inom
handtverk, denna arbetstids fördelning äfvensom arten af arbete, som tillkommer
minderårig, är visserligen enligt § 5 i lagen om minderåriga begränsad till Syarbete,
men medgifver inom de tillåtna 13 timmarna sådan anordning af arbetstiden,
som för minderårig kan vara skadlig. Vid bestämmelse för minderårigs användning
i yrkesmässigt arbete, ehvad detta utföres i mindre eller mera omfattande

Inspektören
öfver sprängämnestillverkningen.

*) Berörda tidskrift framhåller särskild! behofvet af att farliga maskiner redan af tillverkaren förses
med skyddsanordningar.

Inspektören

öfver

sprängämnes tillverkningen.

(Forts.)

I72 REVISION AP YRKESFARELAGEN M. M.

skala, hör därför ej göras annan inskränkning än för yrkesmässigt arbete i hemmet,
då arbetet förrättas under fadrens ledning, och endast hustru och barn äro arbetare,
samt för landtbruk.

Härigenom skulle alla minderåriga, som deltaga i yrkesmässigt arbete utom
hemmet och under annan ledning än fadrens, blifva likställda sinsemellan, och
gränsen emellan fabrik och handtverk i detta afseende bortfalla.

En motsvarande bestämmelse i afseende å lagen om yrkes fara, alltså väsentligen
gällande vuxna arbetstagare, är äfven önsklig.

Vidare torde vara behöfligt, att sådan bestämmelse meddelas angående minderårigas
användning i fabrik för tillverkning af explosiva varor af 1 :a klass, att, i
konsekvens med bestämmelsen i kungl. förordningen angående explosiva varor den
19 november 1897, § 54> mom. 3, som förbjuder sådan explosiv varas utlämnande
till person under 18 år, minderårig ej må tillåtas deltaga i arbete med
explosiv vara å fabrikens farliga område. Eller, om denna bestämmelse anses för
sträng, emedan 15 —18 års flickor med fördel användas till lättare arbeten inom
sprängämnesfabriker, bör förbudet åtminstone omfatta minderåriga under r 5 år.

Likasom hänsyn skall tagas till arten af det arbete, som lämnas åt minderårig,
så borde äfven och under alla omständigheter kvinnor befrias från sådant
arbete såsom bärande eller rullande af.slöra bördor, slagning af sten o. d., emedan
dylikt arbete torde kunna verka skadligt på kvinnan.

Ömkligt vore, att minderårigs arbete uteslutande förlädes till dag, och att
full frihet till natthvila lämnades den i utveckling stadde. Då emellertid § 8,
inom. 1 i lagen om minderårigs arbete medgifver mankön öfver 14 år arbete
intill 12 timmar per dygn, äfven under natt, men ej har bestämmelse om niotio
åt ande tidslängd för hvila, bör föreskrift därom ingå. Sådan minderårig, hvarom
är fråga, bör efter nattskift, ehvad detta omfattar 12 timmar eller färre, men berör
eller sträcker sig öfver midnattstimman, hafva 12 timmars hvilotid.

Då sådant arbete, som § 8, mom. 1 i lagen om minderåriga omförmäler,
äfven torde pågå sön- och helgdagar, bör så anordnas, att minderåriga ej däri
deltaga under sön- och hälgdag.

Slutligen tillåter jag mig repetera hufvudinnehållet af mitt anförande vid yrkesinspektörssammanträdet
den 28 oktober 1899, då fråga om hithörande ämnen
afhandlades.

Den genom § 8, mom. 3 i lagen angående minderårigs användande i
industriellt arbete yrkesinspektör medgifna rättighet att, då natur- eller olyckshändelse
afbrutit arbetets regelbundna gång i fabrik, för en tid af högst eu månad
lämna undantag eller eftergift i afseende å föreskriften om minderårigs arbetstid;
äfvensom vrkesinspektörs skyldighet enligt § 10 att, där förbud eller särskilda föreskrifter
påkallas i afseende å visst slag åt sysselsättning, därom hos Kungl. Maj:ts
befallningshafvande göra framställning, nödvändiggör för yrkesinspektör att i dessa fall

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

173

kunna bedöma och afskilja de minderåriga, hvars arbete vid sådana undantagsförhållanden
kan ökas eller bör minskas. Han måste alltså hafva fullt objektiv
grund för bestämmande af den åtgärd, som härvid vidtages med de minderåriga, och
sådan grund är svår att erhålla med nuvarande bestämmelser, men kan efterhand
vinnas genom antagande af efterföljande förslag.

Då arbetsgifvaren nämligen för sitt yrkes utöfvande erfordrar en viss mängd
människoarbete, bör arbetstagaren, för att kunna fullgöra detta arbete, besitta motsvarande
grad af kraft, som under arbetets fortgång måste vidmakthållas; isynnerhet
är detta nödvändigt för minderårig arbetstagare, hvars kroppsutveckling under tiden
äfven skall tillgodoses. Emellertid skall bedömandet ske, där ej läkarbesiktning
iftågakommer, endast efter den minderåriges ålder, en begränsning, som ej torde
vara tillfyllest, då nogsamt är kändt, huru individer vid samma ålder äro olika
utvecklade. En 14-åring kan vara försedd med lika stora krafter som en 16-åring; åldersskillnaden är därför ensam för sig otillräcklig. Direkt profning af
kroppskraften kan dock svårligen ifrågakomma, men för minderåriga torde finnas
en annan faktor af stor vikt.

En sådan faktor finnes i ung persons stadigvarande utveckling, i det regelbundna
förhållandet mellan kroppslängd, kroppsvikt och ålder, som åtminstone
mellan manliga minderåriga påvisats, och som, därest bröstkorgsutvidgning äfven
medtages i räkningen, torde skäligen fullständigt angifva relativ förmåga att deltaga
i arbete.

Utredning för denna frågas praktiska lösning bland skolungdom är verkställd
äfven i vårt land under professor A. Keys ledning och publicerad 1891. Därjämte
må nämnas, att mätning och vägning med korta mellanrum under 25 år
har ägt rum vid skeppsgossekåren. Medeltal med hänsyn till kroppsvikt och längd
torde alltså förefinnas eller kunna anskaffas; huruvida motsvarande tal äro att erhålla
i afseende å bröstkorgens vidgning är mig obekant, men sådana böra efterhand kunna
erhållas. Likaledes böra gränssiffror till minimum för normal utveckling kunna
vinnas genom erfarenhet i vårt eller med Sverige i detta afseende likställdt land,
där såväl periodisk vägning som mätning af här ifrågavarande minderåriga är genom
lag bestämd.

Gifvet är, att om en i yrke sysselsatt minderårig, t. ex. en 14-årig pojke, väger
34 kg. och i åldern 13—14 år i vikt ökat endast 2,0 kg., men godkändt minimum
af vikttillökning för sådan pojke befunnits för samma ålder vara 2,6 kg.,
under det att vikten bort uppgå till minst 3 5 kg., och om han vidare under samma
tid ej vuxit mer än 2 cm., samt kroppslängden allenast är 13 8 cm., men godkändt
minimum i längd antages vara 142 cm., däraf 4 cm. bör hafva tillkommit senaste
året, så är han undermålig, hvarför antagligen af honom icke kan presteras det,
som kan fordras af normal 13 — 14-åring; han bör därför nedflyttas till en yngre
åldersklass, 12 —13 år, och åläggas därmed åtföljande mindre ansträngande arbete.

Inspektören

öfver

sprängämnes tillverkningen.

(Forts.)

174

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Inspektören

öfver

sprängämnes tillverkningen.

(Forts.)

Om återigen en gosse af samma ålder, 14 år, i åldern 13 —14 år ökats med
5,5 kg. och väger 40 kg. samt i kroppslängd mäter 150 cm., däraf under senaste
år tillkommit. 6 cm., och om han vid läkarbesiktning ej finnes vara behäftad med
sjukdom, så bör han, om hans kroppsbeskaffenhet genom detta försprång ej understiger
en normal 15-årings, tillåtas att åtaga sig mera ansträngande arbete eller
att arbeta under längre tid, än hvad hans ålder motsvarar. Denna ålderstillökning
synes dock icke böra utgöra mer än ett år.

Det nu anförda är endast ett exempel; men säkerligen torde genom sammanförande
af alla för vårt lands vidkommande tillgängliga uppgifter om minderårigs
mellan 12 och 18 års ålder kroppsvikt och kroppslängd sådana uppgifter bekommas,
att med sakkunnig utredning användbara ej allenast medeltal utan äfven minimisiffror
skulle erhållas.

Ställas de siffror, hvarpå föreskrifter skulle bero, att börja med lågt, hvarigenom
anledning till missgrepp eller ökad stränghet uteslutes, och ökas bestämmelserna
i § 11 angående årlig läkarbesiktning med skyldighet för läkare (eller

hans eller yrkesinspektörens ombud, om så anses tjänligt) att jämväl taga hänsyn
till kroppsvikt, längd och bröstvidd samt att anteckna dem, erhållas snart pålitliga
normalsiffror till bedömande af minderårigas verkliga utveckling i här berörda hänseenden.

Att vid bestämmande af minderårigs användbarhet för industriellt arbete äfven
hänsyn tages till normal utveckling af kroppslängd och kroppsvikt samt bröstvidd
har jag härmed tillåtit mig framhålla som önskvärdt, då härigenom äfven en mera
objektiv grund för bedömande af minderårigs lämplighet eller olämplighet till
arbete af visst slag och för viss tidslängd torde kunna erhållas, än nu gällande bestämmelser
medgifva.

Många äro de fördelar, som genom dylika observationer kunna uppstå. Först och
främst att en hvar minderårigs arbete blifver mera afpassadt efter hans kroppskonstitution
och kropps krafter, samt omdömet om honom sålunda mera rättvist.

Härigenom skulle äfven krafvet på större likställighet mellan kroppsarbete och
intellektuel sysselsättning tillgodoses. Då viss ålder ej finnes föreskrifven för t. ex.
maturitetsexamens afläggande, utan detta prof medgifves en hvar att utföra vid
huru låg ålder som helst, bör motsvarande tolerans äfven finnas för kroppsarbete. Den,
som vid yngre år än hvad angifves i bestämmelserna angående minderåriges användning
i industriellt arbete,'' kan utan skada för sin kropps normala utveckling utföra ett
tyngre arbete än som motsvarar hans ålder, bör äfven få göra det.

Den väsentliga fördelen af en dylik bestämmelse ligger emellertid i den utsikt, som
gifves att erhålla kraftigare ungdom än den, som nu befolkar fabrikerna, särskildt att
de kvinnliga minderåriga skulle eggas att komma i bättre konditioneradt tillstånd;
slutligen att föräldrar eller målsmän måste finna med sin ekonomiska fördel förenadt att

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

175

ytterligare tillgodose sina egna, äfvensom hos dem vistande barns behof af mat
och dryck.

Frågan om vågning och mätning af minderåriga arbetare ingick i det lagförslag,
som framlades i danska riksdagen den 18 december 1899 med resultat,
att den 11 april 1901 utfärdades en lag, hvars 15:de § innehåller bestämmelse om
skyldighet för undersökningsläkaren att i sin attest om minderårig uppgifva, huruvida
kroppslängd, vikt och bröstvidd äro mindre än det normala för person af den
minderåriges ålder.

Kosta, Reijmyre, Alsterfors & Flaxhults samt Eda glasbruk:*) — — —

Då lagstiftningen på detta område på det närmaste berör glasindustrien, få undertecknade
glasbruk, i liflig öfvertygelse att lagstiftningen oundgängligen måste, hvad
glasindustrien angår, väsentligen mildras, så framt denna näring skall kunna, trots
utlandets svåra konkurrens, bibehållas vid det stora uppsving, den tagit, härigenom
vördsammast hos Herr Statsrådet anhålla om gunstbenägen medverkan därtill, att
glasindustriens kraf vid ändring uti ifrågavarande lagstiftning, så framt sådan kommer
till stånd, måtte i möjligaste måtto blifva beaktade, så att bestämmelser därvid inrymmas,
genom hvilka för glasindustrien må kunna medgifvas eller möjliggöras
anlitande af minderårigas arbete i större omfattning, än nu gällande författning
tillstädjer.

Genom ofvanberörda lag den 17 oktober 1900 har bland annat stadgats förbud
mot användande till arbete i industriellt yrke af minderårig, som ej fyllt tolf
år, hvar jämte meddelats föreskrifter därom,_ att minderårig, som ej fyllt tretton år,
finge i arbete användas högst sex timmar och annan minderårig högst tio timmar
af dygnet, och att arbetstiden måste infalla mellan klockan sex på morgonen och
klockan sju på aftonen.

Glasindustriens hufvudsakligaste kraf på ändring härutinnan gäller frågan om
minimiåldersgränsen för minderårige, som användas i glashyttorna. Beträffande
sliperier och andra med glastillverkningen förbundna inrättningar förefinnes icke
oafvisligt behof af andra bestämmelser, än dem som för öfriga industriella yrken
stadgats.

Hvad vi i detta hänseende nu vilja såsom önskemål framhålla är, att vid
arbete i glashytta måtte få användas minderårig, som fyllt elfva år, samt att arbetstiden
måtte bestämmas till fyra timmar för elfvaåring och till åtta timmar för
tolfåring.

En högre åldersgräns än denna för minderåriges inträdande i yrket har
visat sig inverka menligt på såväl yrkesutbildningen som betingelserna i öfrigt
för näringens bedrifvande. Det arbete, hvarmed de minderårige under sina första

Inspektören

öfver

sprängämnes tillverkningen.

(Forts.)

Kosta,
Reijmyre,
Alster fors &
Flaxhults
samt Eda
glasbruk.

*j Efterföljande framställningar hade inkommit direkt till Kung!. Finansdepartementet.

176

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Stockholms
järn- och
metallarbetare
in. fl.

år i hyttan sysselsättas, utgöres af handtlangningsarbete af lättaste slag, hvilket
enligt hvad allmänt torde vara erkändt af de yrkesinspektörer och läkare, som
med glasbruken haft befattning, hvarken kan anses för betungande eller hälsofarligt
för dem, hvilkas kroppskonstitution öfver hufvud taget tillåta dem arbete.

I betraktande af, hyttarbetets drifvande utan hvarje tillhjälp af maskiner torde
ur arbetarskyddssynpunkt någon invändning mot ett nedsättande af åldersgränsen
på antydt sätt icke kunna med fog framställas.

Stockholms järn- och metallarbetare: — — — Undertecknade, järnarbetare,
som på det lifligaste intressera oss för den af Riksdagen beslutade revisionen
af lag angående skydd mot yrkesfara, hafva, då vi ansett sannolikt att de, åt
hvilka denna revision är anförtrodd, såväl som lagstiftarne själfva vore villiga att
höra alla de parters mening, som af frågans lösning äro direkt intresserade, beslutit
vördsammast hemställa om tillåtelse att i hithörande spörsmål göra följande
erinringar:

Vi ansluta oss då i hufvudsak till den motion af d:r David Bergström, som
föranledt Riksdagens beslut om skrifvelse till Kungl. Maj:t och hafva därjämte velat,
stödjande oss på erfarenhet från arbetsplatserna, påkalla Eders Maj:ts uppmärksamhet
på ännu ett par frågor, som vi ansett viktiga.

Beträffande de af yrkesinspektionen som synnerligen svåra betecknade olycksfallen
vid axelledningar och transmissioner anse vi, stödjande oss på motionens motivering,
att de i motionen påpekade skyddsåtgärderna äfven vid ett allmännare genomförande
måste betraktas som otillfredsställande och uppställa därför som ett allmänt
önskemål i detta afseende,

att § 2, mom. 2, punkt h) må få följande lydelse: Innan transmissionen

genom motorn sättes i gång, skall detta på förut bekantgjordt sätt i arbetsrummen
tillkännagifvas; om från en motor kraft ledes till en hufvudtransmissionsaxel med
större axelsträng eller till flera våningar eller rum, skall så anordnas, att hufvudtransmissionen
kan såväl vid hufvudaxeln som i hvarje arbetsrum hastigt afkopplas
från motorkraften samt bromsas i den kvarvarande rörelseförmågan; samt

punkt i) följande affattning: Arbetsmaskiner med hastig rörelse skola vara försedda
med inrättningar, som tillåta, att man hastigt och oberoende af motorn kan
bromsa och stanna dem.

För till- och frånslagning af transmissionsrem eller lina, där sådant är förenadt
med fara, skall särskild inrättning finnas.

En kopplingsapparat, som vid inträffande olycksfall automatiskt afkopplar och
bromsar resp. ledning på minsta möjliga tidsmoment, och hvilken praktiskt profvats
samt vunnit såväl yrkesinspektionens som andra framstående fackmäns odelade erkännande,
föres numera i marknaden och kan utan svårighet apteras på hvilken
axelledning som helst.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

177

En annan yrkesfara för arbetarne å de mekaniska verkstäderna, som visserligen
icke är lika påtaglig, men till sina verkningar måhända lika ödesdiger, äro de
stora, ännu nästan allmänt förekommande missförhållanden med luften i arbetslokalerna.

I §§ 2 och 3 af lagen angående skydd mot yrkesfara finnas visserligen
bestämmelser härom,, hvilka, om de konsekvent genomfördes, helt visst skulle medföra
väsentliga förbättringar. Nu är dock fallet, att dessa bestämmelser ingalunda
iakttagas ens vid nybyggda verkstäder. Då vi i denna punkt göra vår framställning
utanför motionens ram, är det måhända nödvändigt att i korthet ange de
väsentligaste skäl, hvarpå vi stödja densamma.

Vi erinra då om, hur modern industriell arbetsledning alltmer sträfvar att
specialisera arbetet. Denna specialisering medför också en ökad forcering, möjliggjord
af arbetsmaskinernas förbättring och andra tekniska framsteg, en forcering,
som nödvändiggör användande af olja på sådant sätt, att den förgasas af den med
hastighetens ökande stigande friktionsvärmen. Denna oljegas förorenar helt naturligt
luften till skada för arbetarens hälsa och välbefinnande. Sannolikt är det
också denna forcering och specialarbetets enformiga, ständigt upprepade temporörelse,
som undergräfver arbetarnes motståndskraft mot alla de sjukdomsfrön, som
frodas i den förorenade luften.

Yrkesinspektörerna hafva, våga vi vidare anföra, i en af sina ordningsföreskrifter
uppmanat arbetarne att icke spotta på golfvet utan i härför afsedda spottkärl, och
dock finnas sådana ännu blott vid ett fåtal verkstäder.

Det som dock kanske mest bidrager att göra den dåliga luften hälsofarlig,
är den ännu allmänt förekommande torrslipningen. Att denna fara förbisetts af
såväl arbetsgivare som arbetare och, för så vidt vi ha oss bekant, äfven af yrkesinspektionen,
får väl tillskrifvas dess skenbara ofarlighet. Det vid torrslipningen
alstrade stoftfina dammet blir nämligen till följd af den luftström, som uppstår vid
smergelskifvans hastiga rotation, så fint fördelad i den omgifvande luftmassan, att
det icke utan vid ovanligt stark belysning uppmärksammas. Denna förrädiska egenskap
hos smergeldammet tillsammans med den omständigheten, att dess förstörande
verkningar i allmänhet försiggå långsamt, är sannolikt anledningen till att dess farlighet
alltför litet beaktas. Att de små, skarpa smergelflingorna ingalunda äro ofarliga,
därom vittnar med förfärande tydlighet erfarenheten från Eskilstuna järnmanufakturindustri.
Så ohyggliga verkningar förekomma visserligen icke på verkstäderna
i allmänhet, där slipning ju icke förekommer i samma utsträckning. Det
torde, ehuru inga siffror föreligga; kunna med fog ifrågasättas, om icke den ursprungliga
sjukdomsorsaken — för en stor del af de många järnarbetare, som årligen
falla offer för lungsjukdomar — får sökas i luftförhållandena i respektive arbetslokaler.
Vi betona den ursprungliga orsaken, ty då en arbetare, som i flera, kanske
tiotals år fått sina lungor fördärfvade, genom inandandet af luft, som varit bemängd

Stockholms
järn- och
metallarbetare

m. fl.
Forts.

178

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Stockholms
järn- och
metallarbetare

ni. fl.
(Forts.)

med allehanda föroreningar, slutligen dukar under i lungsjukdom, är det väl i allmänhet
omöjligt för läkaren att konstatera, hvar och när lungan först blef angripen.
I vår tid, då kampen mot tuberkulosen alltmer växer ut till en samhällsangelägenhet,
borde ju i ett fall som detta den gamla satsen »att det är bättre att förekomma
sjukdomen än att bota den» omsättas i praktiken så långt lagstiftningens räckvidd
når.

Utan att ingå på en utförlig redogörelse öfver allt, som i detta afseende
verkar menligt på arbetarens hälsa, hafva vi med det sagda velat påpeka, att inom
järnindustrien uppstått åtskilliga nya förhållanden, som ökat behofvet af ren luft
men samtidigt minskat tillgången därpå. Vi hemställa därför, att sagda moment
mätte detaljeras och preciseras med hänsyn till dessa förändringar, samt att en
bestämmelse införes, som förbjuder torrslipning och gifver föreskrifterna större
praktisk tillämpning.

Torrslipningens afskaffande låter sig genomföras lätt, enkelt och billigt genom
att på hvarje slipmaskin, som saknar vattenpump, anbringas en vattenkopp, en
åtgärd, som äfven för större verkstäder skulle medföra en ytterst obetydlig kostnad.

Ett annat arbetsområde, som icke berörts i motionen, anse .vi oss böra fästa
uppmärksamhet på. Vid hissar, kranar, traverser och liknande maskiner förekommer
ofta, att bromsar och andra säkerhetsanordningar råka i olag, något som
vid lyftande af tyngre maskindelar, större plåtar m. m., då flera arbetare äro sysselsatta
rundt omkring, kan medföra de mest allvarliga olyckor. Vi föreslå därför,
att bestämmelser införas om sådana lyftinrättningars afprofvande minst en gång
hvarje vecka med särskild hänsyn till bärighet och bromsningens ordentliga fungerande.

I anslutning till motionärens utförliga motivering uttala vi oss för att
maskiner redan vid tillverkningen förses med de skyddsanordningar, som af yrkesinspektionen
påbjudits. Likaså instämma vi i yrkandet på förbud för försäljning
af utdömda ångpannor. Vi tro dock, att nöjaktig säkerhet i detta afseende endast
kan ernås genom förordning om, att alla ångpannor, som varit i bruk, skola för att
få salubjudas på nytt vara afprofvade af sakkunnig person.

I fråga om »normaldräkt» för arbetare instämma vi i den mening, som lagutskottet
uttalat vid behandlingen af motionen ifråga, nämligen att saken bäst ordnas
på frivillighetens väg af yrkesinspektörerna och arbetarne gemensamt med hänsyn
till fordringarne i hvarje särskildt fall. I motionärens öfriga yrkanden instämma vi
till alla delar och uttala oss således för:

att den, som ämnar uppföra ny industriell anläggning, skall i samråd med
vederbörande yrkesinspektör tillse, att alla i lagen angående skydd mot yrkesfara
föreskrifna skyddsåtgärder blifva tillämpade;

att kvinnors och minderårigas användande till skötsel af ångpannor och
transmissioner må förbjudas;

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

179

att verksam desinfektion påbjudes för all slags lump, som bearbetas i s. k.
schoddykvarnar;

att § 9 i yrkesfarelagen mätte ändras på sätt yrkesinspektören i norra
distriktet förordat.

I samband härmed och med hänvisning till yrkesinspektörernas berättelse om,
hur en del arbetsgivare vägrat att vidtaga påbjudna skyddsåtgärder, vilja vi till sist
erinra om, att, då ett sådant uppenbart trotsande af lagens tydliga föreskrifter ju
kan medföra förlust af människolif, det synes påtagligt, att straffet härför icke står
i rimlig proportion till brottet, isynnerhet som verkan af ett obetydligt bötesbelopp
In mer förringas af, att det i vanliga fall träffar en ekonomiskt välsituerad.

Vi tillåta oss därför hemställa, att sista punkten af § 9 i »Lag angående
skydd mot yrkesfara» må få följande lydelse:

................................................................... »straffes med böter från och med

100 till och med 1,000 kr.»

Dessutom hemställa vi, att vid eventuellt tillsättande af kommitté för utarbetande
af förslag i denna fråga behörig hänsyn tages till, att inom kommittén äfven
kroppsarbetare blifva representerade.

Enligt uppdrag af möte med Stockholms järn- och metallarbetare den 16
mars 1904.

— — — Representanter för 16,773 järn- och metallarbetare i vårt land,
som i dagarne 2—9 april 1904 varit samlade till kongress, hafva tagit del af
ofvanstående och därvid enhälligt beslutat att i denna vördsamma hemställan
till alla delar instämma, hvilket å kongressens vägnar intygas: — — —

Svenska arbetarförbundets byggnadsarbetarafdelningar: — — — I det Svenska arbeförslag
till lag angående skydd mot yrkesfara, som den 28 juli 1888 afgafs af ‘“byggnads-3
den åt Kungl. Maj:t år 1884 tillsatta arbetarförsäkringskommittén, hänfördes äfven arbetarbyggnadsindustrien
till de »industriella yrken», som den blifvande lagen skulle afcielnmsarkomma
att omfatta.

Såväl Kungl. Maj:t som 1889 års riksdag ansåg emellertid, att byggnadsverksamheten
borde ställas utanför den tillärnade lagen, förnämligast af den orsaken
att »byggnadsarbeten på grund af sin öfvergående natur icke kunde på ett verksamt
sätt kontrolleras annat än af lokala myndigheter». I öfverensstämmelse härmed
blef också, då lagen utfärdades den 10 maj 1889, byggnadsfacket ställdt utanför
den nya lagens räckvidd. Genom en kungl. kungörelse af den 20 juni 1890
infördes i stället i § 42 af byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874 ett
stadgande af innehåll, att de olika, för städerna gällande byggnadsordningarna skulle
innehålla föreskrifter, huru de för byggnadsarbete nödiga ställningar borde uppföras
för att ej medföra fara för arbetarne eller andra. Och enligt samma stadgande
skulle det åligga byggnadsnämnderna att »noga vaka öfver sådana föreskrifters efter -

Stockholms
järn- och
metallarbetare

m. fl.
(Forts.)

i8o

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Svenska arbetarförbundets

byggnadsarbetarajdelningar.

(Forts.)

lefnad». I gällande byggnadsordning för Stockholms stad meddelas ock i § 77
dylika, detaljerade bestämmelser angående byggnadsställningars hållfasthet m. m.

De stadganden, som finnas och som afse att bereda skydd åt byggnadsarbetare
under deras arbete, äro sålunda inrymda, dels i byggnadsstadgan för rikets
städer, dels i de olika, för städerna gällande byggnadsordningarna. Att emellertid
dessa bestämmelser äro absolut otillräckliga, synes oss alldeles påtagligt. De äro
otillräckliga såväl i det afseendet, att i desamma icke beröras en hel del faktiskt
förefintliga missförhållanden inom byggnadsyrket, särskilt i sanitärt afseende, som
ock därutinnan, att kontrollen öfver elterlefnaden af de skyddsbestämmelser, som
finnas, måste betecknas såsom allt annat än effektiv.

På grund af att vårt land ännu är i saknad af en fullständig och tillförlitlig
olycksfallsstatistik, kunna vi visserligen icke som stöd för vårt kraf på en bättre
skyddslagstiftning för byggnadsarbetare anföra några statistiska uppgifter angående
olycksfallsfrekvensen inom facket. Erfarenheten har dock gifvit vid handen, att
under de senaste åren olycksfallens antal, särskilt i de större städerna, ökats i oroväckande
grad. Sistliden sommar förgick ju knappast någon vecka, utan att härvarande
tidningar hade att berätta om ett eller flera olycksfall vid hufvudstadens
nybyggnader. I friskt minne är ännu olyckan vid Björngårdsgatan å Söder, då flera
byggnadsarbetare satte lifvet till, och många blefvo svårt skadade.

När det gäller att söka bereda bättre skydd i arbetet åt byggnadsarbetarne,
är det en synpunkt, som förtjänar särskildt beaktande. Då en byggnadsarbetare
störtar ned från en ställning och bryter af en arm eller ett ben eller skadar sig i
fallet så svårt, att döden däraf följer, ådraga sig sådana olycksfall med rätta en viss
uppmärksamhet från den stora allmänhetens sida. Otvifvelaktigt är emellertid, att
antalet af sådana byggnadsarbetare, som taga skada till lif och hälsa under arbetet
på grund af inom yrket rådande missförhållanden i sanitärt afseende, är långt större
än antalet af dem, som taga skada genom de egentliga olycksfallen. På grund af
hygieniskt otillfredsställande anordningar vid byggnadsarbetet ådraga sig helt säkert
årligen hundratals byggnadsarbetare i vårt land svåra sjukdomar, genom hvilka de för
längre eller kortare tid göras oförmögna till arbete eller beredas en för tidig död.

Under debatten i första kammaren vid 1889 års riksdag angående skyddslagstiftningen
för storindustriens arbetare framhöll dåvarande chefen för medicinalstyrelsen
herr Almén, att det vore just i de bristfälliga, hygieniska anordningarna
inom fabrikerna, som den egentliga faran för arbetarnes lif och hälsa förefunnes,
och att därutaf dödades många flera arbetare än af de egentliga olycksfallen. »Vi
få ej glömma», yttrade bl. a. herr Almén, »att fabriksarbete medför andra vådor
än de rena olycksfallen. Vi måste komma ihåg, att, om antalet olycksfall, hvilkas
siffror vi kunna hålla reda på, uppgår till tusental, ett ännu mycket större antal
personer, om hvilka statistiken icke talar, do i förtid eller få sin arbetskraft försvagad
liksom af ett långsamt tärande gift på grund af bristande sanitära åtgärder

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. l8l

till skydd mot arbetets farligheter. Antalet förtidiga dödsfall är sannolikt mångdubbelt
större än siffran för olycksfallen.»

Och detta uttalande, som närmast gällde fabriksindustrien, är utan tvifvel
tillämpligt äfven på förhållandena inom byggnadsfacket.

Att många svåra missförhållanden existera på det ifrågavarande området framgick
ock af den undersökning, som förra året föranstaltades af svenska arbetarförbundets
centralstyrelse. Styrelsen utsände nämligen till förbundets samtliga byggnadsarbetarafdelningar
frågeformulär i och för en undersökning angående de faror i sanitärt
och andra afseenden, som hota de inom byggnadsindustrien sysselsatta arbetarne.
Och svaren å de framställda frågorna gåfvo tydligt vid handen, att ett allmänt missnöje
förefinnes med skyddsförhållandena inom byggnadsfacket. Grava anmärkningar
framställdes så t. ex. i fråga om byggnadsställningarna, särskilt beträffande det förhållandet
att det material, som användes till byggnadsställningarne, i många fall är
af särdeles underhaltig beskaffenhet. Från flera håll framhölls därjämte, att skyddsräck
vid öppna trappgångar merendels saknades. Kraftiga klagomål androgos vidare,
speciellt af murare, snickare och målare, mot den anordningen, att dessa arbetare
vid kall, regnig och blåsig väderlek måste — utan att detta är absolut nödtvunget
—- utföra sitt arbete i rum, där dörr- och fönsteröppningar äro otäckta, hvarigenom
uppstår »drag», hvilket i sin ordning alstrar sjukdomar af mångahanda slag.

De Öppna koksgrytorna, som vanligen förekomma i byggena, betecknas vidare
som synnerligen hälsofarliga. De giftiga gaser, som dessa koksgrytor utsända, förorsaka
hufvudvärk och allmänt illamående hos de arbetare, Indika äro nödsakade
att arbeta i rum, som uppvärmas med dylika grytor. Det hade till och med
inträffat, att arbetare på grund af den förpestade luften i rum med koksgrytor fått
svimningsanfall under arbetet och svårt insjuknat. På frågan, huruvida å arbetsplatserna
funnes uppehållsrum eller väntrum med eldstad, i Indika arbetarne kunde
förvara sina ytterkläder, tvätta sig efter arbetets slut etc., afgåfvos i allmänhet
nekande svar. Sådana rum funnes ofta för byggmästarne och arbetsbefälet, men
ej för arbetarne. ‘Bekvämlighetsinrättningarna vid nybyggena voro högst otillfredsställande
såväl i hygieniskt som andra afseenden. Från alla håll, mest dock från
landsortsstäderna, påyrkades kraftigt ändringar af de rent af otillständiga förhållanden,
som härutinnan existera å flertalet bvggnadsplatser. Kontrollen i skvddshänseende
vid nybyggnader karakteriseras slutligen såsom varande under all kritik.. I de flesta
fall utöfvas ingen kontroll alls och den, som förekom, vore ytterst bristfällig.
Ändrade bestämmelser i byggnadsstadgan för rikets städer i ändamål att åstadkomma
en mer effektiv kontroll påyrkades därför.

Svenska arbe•
tarförbundets
byggnadsarbetarafdelmngar.

(Forts.)

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Svenska arbetarförbundets

byggnadsarbetarafdelningar.

(Forts.)

182

För att ådagalägga att verkligen något kan uträttas till åstadkommande åt
bättre skydd i arbetet för byggnadsarbetare, taga vi oss friheten hänvisa till utvecklingen
af denna byggnadsarbetarnes skyddsfråga i t. ex. Tyskland. Sedan lång tid
tillbaka hafva i de olika tyska staterna funnits en mängd lokala byggnadsförordningar,
men dessa författningar hafva rört sig nästan uteslutande om byggnadernas
hållfasthet, om hvad som borde iakttagas till trygghet mot eldsolyckor o. s. v.
Det är först under det senaste decenniet, som vederbörande myndigheter börjat
ägna uppmärksamhet åt frågan om hvad som borde göras till skyddande af byggnadsarbetarnes
lif och hälsa under arbetet. Den lifliga verksamhet, som de tyska byggnadsarbetarne
själfva bedrifvit sedan midten af 1890-talet i och för påvisande af
behofvet af en bättre skyddslagstiftning för byggnadsindustriens arbetare, har ock i
hög grad bidragit till, att de lagstiftande myndigheterna tagit denna skyddsfråga allvarligt
i öfvervägande. Genom upprättande af »kommittéer för byggnadsarbetarskydd»
i skilda delar af landet, genom »kongresserna för byggnadsarbetarskydd»
i Berlin åren 1899 och 1903, genom interpellationer i tyska riksdagen och petitioner
hos de lokala myndigheterna hafva arbetarne kraftigt häfdat krafvet på en
effektiv skyddslagstiftning. Och dessa ansträngningar hafva ej heller varit utan frukt.
Med anledning af de i tyska riksdagen gjorda interpellationerna i ämnet, utfärdade
år 1898 inrikesministern, grefve von Posadowsky, till de olika förbundsstaternas regeringar
en cirkulärskrifvelse, i hvilken framhöllos vissa principer, som borde följas
vid den lokala lagstiftningen på detta område. I denna skrifvelse betecknades ock
många af de fordringar i sanitärt och sedligt afseende, som framställts från byggnadsarbetarnes
sida, såsom fullt berättigade. Uppmaningen till de olika förbundsstaternas
regeringar att ägna frågan uppmärksamhet blef ej heller gjord förgäfves.
Under de senaste åren hafva nämligen flertalet af de större förbundsstaterna utfärdat
lagar och förordningar, hvarigenom de af byggnadsarbetarne uppställda krafven till
förekommande af olycksfall under arbetet samt i sanitärt afseende blifvit i större
eller mindre utsträckning tillgodosedda. Ensamt mellan åren 1896 —1903 utfärdades
303 dylika förordningar. I Sachsen t. ex. funnos vid slutet af 1902 i 67 städer
af de kommunala myndigheterna antagna förordningar innehållande detaljerade föreskrifter
till skyddande af byggnadsarbetarnes lif och hälsa. De flesta af dessa i
Sachsen gällande författningar föreskrifva, att det vid byggnadsplatserna skall finnas
uppehållsrum med eldstad; 15 af förordningarna stadga, att nybyggnaderna under
vintertiden, räknadt från den 1 oktober till den 1 april, skola hafva dörr- och
fönsteröppningar täckta; i ett mindre antal förordningar förbjudes användandet af
öppna koksgrytor; ett större antal förordningar bestämma, att i arbetarnes uppehållsrum
skola finnas: tvättkärl och spottlådor (21 förordningar), lådor med för bandsartiklar

(19 förordningar), bord och bänkar (12 förordningar), anordningar
till värmande af arbetarnes mat (7 förordningar) etc. I en annan stat, Bayern,
har man särskildt beflitat sig om att få kontrollen öfver gällande skyddsbestämmel -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 183

sers efterlefnad så effektiv som möjligt. Enligt byggnadsförordningen af år 1900 ha
kommunerna rätt att tillsätta arbetarkontrollanter i och för inspektion af nybyggnader.
I flera af Bayerns större städer hafva ock vid sidan af tekniskt utbildade
tjänstemän förordnats arbetare såsom kontrollanter vid nybyggnader. Munchen har
ett 1 o-tal sådana kontrollanter, af hvilka 7 tagits ur de fackligt organiserade arbetarnes
krets. Enligt den för dessa arbetarkontrollanter gällande »Dienstes-Instruktion»
af den 27 mars 1901 är staden indelad i vissa inspektionsdistrikt med eu kontrollant
för hvarje distrikt. § 4 1 instruktionen gifvcr vid handen, att det är kontrollantens
åliggande, dels att vaka öfver, att byggnadsmaterielen är af fullgod beskaffenhet,
dels ock att tillse, att ställningar, hissinrättningar m. in. äro i tillfredsställande
skick i skyddshänseende. I § 5 föreskrifves, att inspektionen af eu nybyggnad
i regel skall äga rum hvar 4:de dag. Men vid byggnadsarbeten, där särskild
försiktighet är af nöden, skall daglig inspektion verkställas. Och om eu ögonskenlig
fara hotar, så kan kontrollanten gifva order om, att arbetet genast inställes
öfver hela bygget eller på någon del af detsamma. Enligt § 9 är kontrollanten
skyldig föra dagbok öfver sina inspektioner och öfver de åtgärder, som han funnit
sig föranlåten vidtaga. Alla inom distriktet förekommande nybyggnadsarbeten skola
inregistreras med angifvande af tiden för ett byggnadsarbetes påbörjande och när
det afslutades.

* *

Våra önskemål beträffande en bättre, mer effektiv skyddslagstiftning för arbetarne
inom byggnadsfacket anhålla vi till sist få sammanfatta sålunda:

Byggnadsställningar in. rn. Byggmästare och byggherrar skola förpliktigas
att vid byggnadsarbete använda ställningar, maskiner och redskap af fullgod beskaffenhet
samt att anordna och underhålla dessa på sådant sätt och inrätta arbetet så,
att arbetarne blifva skyddade till lif och hälsa. Om under vinterhalfåret arbetare
— murare, målare, kakelugnsmakare o. s. v. — sysselsättas i det inre af under
arbete varande byggnader, skola dörr- och fönsteröppningar till de rum, i hvilka
det arbetas, vara stängda för väder och vind.

Användandet af öppna koksgrvtor för att uttorka och uppvärma hela byggnader
eller enskilda rum däri förbjudes.

Den som leder bygget, har att tillse, att trappgångar, stegar, ställningar,
maskiner och andra redskap, såväl som skyddsanordningar af hvarje slag, dagligen
före arbetets början undersökas för utrönande af desammas hållfasthet. Om ställ -

Svenska arbetarförbundets

byggnadsår
be taraf
delningar.
(Forts.)

]84

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Svenska arbetarförbundets

byggnadsår
betara/delningar.

(Forts.)

ningar och redskap eller andra arbetsmedel befinnas vara i bristfälligt skick, få desamma
ej tagas i användning, förrän bristfälligheterna blifvit afhjälpta. Denna tillsyn
bör också sträcka sig till arbetames uppehållsrum, bekvämlighetsinrättningarna
och andra anordningar, som afse att erbjuda arbetarne skydd i sanitärt afseende.

II.

Uppehållsrum för arbetarne. I omedelbar närhet af alla nybyggnader samt
större reparationsarbeten böra inrättas uppehålls- eller väntrum för de vid bygget
sysselsatta arbetarne. Uppehållsrummen skola vara tillräckligt stora, försedda med
fönster och dörrar samt eldstad, så att rummen under vinterhalfåret kunna uppvärmas.
I uppehållsrummen böra vidare finnas:

a) en spis, å hvilken arbetarne kunna värma sin mat;

b) bänkar och bord i tillräckligt antal;

c) tvättkärl och spottkoppar (dessa senare för att förekomma, att uppehållsrummen
bli härdar för lungsotsbaciller);

d) en s. k. samaritlåda, innehållande alla förbandsartiklar, som behöfvas i.
och för lämnande af den första hjälpen vid olycksfall;

e) anordningar för förvaring af kläder, mat och erforderliga kärl.

I uppehållsrummen, som alltid böra hållas i renligt skick, få ej förvaras
byggnadsmaterial, och få desamma ej nedrifvas eller bortföras, förrän nybyggnadsarbetet
är fullständigt afslutadt.

III.

Bekvämlighetsinrättningar. Vid alla nybyggnadsarbeten böra finnas bekvämlighetsinrättningar,
som hållas i renligt skick och vid behof desinficeras. Förorenande
af byggnaderna bör strängeligen förbjudas.

IV.

Byggnadsinspektionen. Då, som bekant, äfven de bästa lagar och förordningar
blifva utan värde, om desamma ej efterlefvas, bör en effektiv kontroll till
skyddsföreskrifternas efterlefnad åvägabringas. Vi tro emellertid, att det ej är möjligt
inrangera byggnadsindustrien under den allmänna yrkesinspektionen, utan bör
kontrollen öfver byggnadsarbeten öfverlämnas åt de lokala myndigheterna. Kontrollinstitutionen
bör omfatta, dels tekniska tjänstemän, dels byggnadskontrollanter, och

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

185

hör de senares antal beräknas så, att hvarje bygge kan inspekteras minst en gång
i veckan. Kontrollanterna böra helst utgöras af vederbörligen kvalificerade byggnadsarbetare.

Svenska arbetarförbundets

byggnadsarbetarafdelningar.

(Forts.)

Skärpta straffbestämmelser för brott mot skyddsföreskrifterna inom byggnadsfacket
böra antagas.

Svenska pappersbruksföreningen har på sitt ordinarie höstmöte den 23 Svenska
dennes beslutat om och åt sin styrelse gifvit uppdrag att hos vederbörande göra ''/ötZmgm.
framställning om sådan ändring af lagen rörande minderårigas och kvinnors användande
till arbete uti industriellt yrke, som erfarenheten visat vara särdeles behöflig,
hvad pappersindustrien beträffar.

Det har utan tvifvel funnits tungt vägande skäl för en lagstiftning rörande
minderårigas användande uti industriellt arbete. Men de erfarenheter, som gjorts,
sedan lagen härom af den 17 oktober 1900 tillämpats, hafva öfverallt visat, att
åtskilliga bestämmelser däri ej äro lyckligt tunna.

En allmän iakttagelse är den, att fastställandet af åldersgränsen för minderårighet
till 18 år för det allmänna bästa och för det uppväxande släktet varit synnerligt
skadligt. Till följd af denna bestämmelse har nämligen tillfälle till nyttigt
arbete ej kunnat beredas åt på långt när alla de ynglingar mellan 1 j och 18 år,
som däraf varit i behof. Dessa ynglingar, hvilka ej kunnat erhålla ordentligt och
stadigvarande arbete, hafva i allt för hög grad öfverlämnats åt en, isynnerhet för
ungdomen, skadlig sysslolöshet, hvars resultat både i stad och på land gjort sig
märkbara genom ett allt mer tilltagande ligapojkartadt uppförande utaf dessa individer,
för att nu ej tala om de osmakliga ungsocialistiska excesser, hvartill ungdomen
alltmera gör sig skyldig.

Af de i nu gällande minderårighetslag gifna bestämmelser är den om minderårighetens
fastställande upp till 18 år den enda, som för svenska pappersindustrien
har någon större betydelse, men den har också visat sig vara i hög grad olämplig.

Detta är ej att förstå så, som om den något lägre aflöning, som möjligen betalas till
yngre arbetskrafter än till något äldre, härvidlag nämnvärdt inverkar. Däremot är
det för denna industri af stor vikt, att i mån af behof kunna få unga ämnesvänner
af god beskaffenhet för att upplära till dugliga fackarbetare. Dessa böra börja arbetet i
pappersbruken vid unga år, då bildbarheten är större än vid mer framskriden ålder,
och enär flera år åtgå till sådan utbildning, bör den påbörjas så tidigt, att lärlingen
vid mannaålderns ingång kan vara något så när färdig pappersbruksarbetare. Detta
har för oss i Sverige med en relativt ung storindustri så mycket större betydelse,
som vi ej, såsom industriidkarne uti de större och äldre industristatema, kunna
repliera på nedärfd disposition för fabriksarbete.

Svenska
pappersbruks•
J öreningen.
(Forts.)

l86 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Det för pappersindustrien nödvändiga arbetssättet, med omväxlande dag- och
nattskift, omöjliggör emellertid att för sådan utbildning på föreskrifvet sätt kunna
använda unge män under 18 år, om lagens föreskrifter noggrant skola följas. Det
är nämligen alldeles nödigt för dem att kunna deltaga uti fulla arbetsskift, och alla
möjliga försök att utfinna något utförbart sätt för att kunna omskifta sådana minderårigas
arbete enligt lagens föreskrifter hafva misslyckats.

Vi anse oss ej behöfva eller böra besvära med en detaljförklaring häröfver,
som skulle blifva tämligen vidlyftig.

I korthet erinra vi blott om, att pappersbruk, hvilka funnit lagens föreskrifter
hinderliga för minderårigas användande i arbete, helt enkelt upphört att på något
sätt sysselsätta sådana.

För pappersindustrien och kanske mest för de ungdomar, som hos densamma
vilja söka förvärfva sin framtida utkomst, är det därför högeligen önskligt, att åldersgränsen
för minderårigheten nedflyttas till 16 år. Om så sker, behöfver man ej
befara, att alltför svaga individer mottagas i arbete, ty detta strider uppenbart mot
arbetsgifvarnes intresse. Och genom en sådan ändring i åldersbestämmelsen vinnes
den oskattbara fördelen för det allmänna och för föräldrar eller målsmän, att ungdomens
dagdrifvarlif kan väsentligt förminskas. För arbetsgivare har detta äfvenledes
betydelse i det hänseende, att det är för honom angenämare att mottaga i
sitt arbete en relativt ofördärfvad ungdom, än en sådan som genom sysslolöst lif
fått sitt moraliska värde nedsatt.

Det pappersbruksarbete, i allmänhet biträde vid maskinskötsel, hvartill ungdomar
kunna användas, är i allmänhet af den natur, att intensivt och tröttande
arbete under längre tid ej påfordras. Naturliga, kortare eller längre pauser i arbetet
inträda allt emellanåt, gifvande tillräckligt tillfälle till hvila äfven för en relativt
ung och svag arbetare.

I afseende på nu gällande bestämmelse i § 6, att minderårig ej får användas
vid maskinskötsel, må erinras om den alldeles afgjort vunna erfarenheten, att det
är mindre risk för olycksfall, när ungdomar inläras maskinskötsel, än då äldre personer
måste nyantagas härför. Någon fara för sänkning af åldersgränsen till 16
år förefinnes således ej heller i detta hänseende, enligt vår mening.

Denna ändring i nu gällande lagstiftning om minderårigas användande vid
industriellt arbete är den, som för pappersindustrien är den mest påträngande, och
som vi därför härmed på det lifligaste måste påyrka.

Att pappersbruk, hvilka nödvändigt måste bedrifvas medelst fortgående dagoch
nattarbete, böra betraktas såsom industriella inrättningar, där arbetet förutsätter
»ständig eld» (§ 8), anse vi själfklart, ehuru vederbörande myndigheter härvidlag
gifvit olika tolkningar. Bestämmelsen i detta hänseende torde därför böra förtydligas.

SAMMANFATTNING AF BESIKTNINGSLÄKARNES SVAR Å KOMMITTÉNS
FRÅGECIRKULÄR RÖRANDE SKYDDSLAGSTIFTNINGEN FÖR
MINDERÅRIGA OCH KVINNOR.

Efterföljande framställning redogör i sammandrag för de yttranden, som kommittén
fått emottaga till svar å en af kommittén till besiktningsläkarne för minderåriga arbetare
(enligt 11 § minderårighetslagen) ställd cirkulärskrifvelse, innehållande här nedan angifna
tolf frågor. Af landets omkring 250 besiktningsläkare hade 225 efterkommit kommitténs
anmodan och fullständigt eller delvis besvarat kommitténs frågor. 15 besiktningsläkare
hade däremot förklarat sig sakna tillräcklig erfarenhet för att yttra sig rörande dessa
frågor, och från ett 10-tal läkare hade, oaktadt påminnelser, ej alls afhörts något svar
å kommitténs skrifvelse. Såsom inverkande på svarens värde och betydelse bör måhända
anmärkas, att många besiktningsläkare påpekat, att deras erfarenhet varit inskränkt till en
enstaka eller ett fåtal industrier.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

189

Fråga 1). Kan den uti minderårighetslagen, 1 §, fastställda ''öfre åldersgränsen
(fyllda 18 dr) nedflyttas utan olägenheter i sanitärt afseende?

Om så anses vara förhållandet, huru långt kan denna gräns nedflyttas ?

Svaren på denna frågas första moment torde kunna sammanfattas sålunda:
6 7 svar måste med afseende å de minderåriga och industrien i allmänhet anses för
jakande och 127 för nekande; 26 svar göra minderårighetsgränsen på sådant sätt
beroende af individernas kroppsutveckling och arbetets art m. m„ att de ej med
bestämdhet kunna hänföras till någon af nämnda kategorier.

Såsom grunder för jakande svar anföras: att minderåriga uti andra sysselsättningar,
till exempel jordbruk, långt före det i8:de året finge utföra åtskilliga
tunga arbeten samt att 16- och 17-åringar ofta vore lika kraftigt utvecklade som
18-åringar; att somliga yrken ej hämmade utvecklingen utan snarare främjade
densamma samt att den föreskrifna läkarbesiktningen måste anses erbjuda tillfyllestgörande
säkerhet mot öfveransträngning.

För den öfre åldersgränsens bibehållande vid sitt nuvarande läge angifvas
däremot följande skäl: en stor del af de minderåriga vore med hänsyn till sin
utveckling så efterblifven, att en allmän nedflyttning af åldersgränsen ej gärna
kunde företagas — bland 34 minderåriga i Stockholms län, hvilka, utan organisk
sjukdom, för öfveransträngning måst förflyttas till lättare arbete, vore sålunda
8 16-åringar och 8 17-åringar; de minderårigas kroppsutveckling kunde ej anses
afslutad före det i8:de året, ja, enligt en läkares åsikt ej förrän vid det 2o:de;
äfven om den minderåriges fysiska utveckling syntes tillfredsställande, kunde ett
tyngre arbete inverka menligt, särskildt med hänsyn till tuberkulosfaran för de
äldsta årsklasserna; de äldre minderåriga, hvilkas utveckling dock ej vore tillräckligt
stadgad, tilldelades lätt samma arbete som de vuxne arbetarne, hvilket kunde ådraga
dem hjärtfel, och äfven eljest hade de i vissa industrier så hårdt arbete, att de
till och med i sitt i8:de år väl behöfde stå under sanitär kontroll; en nedflyttning
af gränsen vore särskildt betänklig med hänsyn till de kvinnliga arbetarne; åren
närmast under åldersgränsen behöfde de minderåriga särskildt skonas och öfvervakas,
emedan pubertetsutvecklingen då påginge för de manliga och menstraationsperioden
inträdde för de kvinnliga arbetarne; då redan 10 timmars arbete nu ofta vore

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

190

för mycket för 15 — 17-åringar, särskildt de kvinnliga, kunde det ej anses tillrådligt
att nedflytta gränsen, hvarigenom dessa arbetare vid brådska utsattes för att
få sin arbetstid betydligt förlängd. — Med afstyrkande af åldersgränsens allmänna
nedflyttning framhålles emellertid äfven, att undantag borde kunna få göras för
särskildt kraftigt utvecklade minderåriga.

Den tredje kategorien af svar torde i hufvudsak gifva uttryck åt den uppfattning,
att någon generell, för alla yrken och alla minderåriga lämplig åldersgräns
ej är möjlig att uppställa. I afseende å lättare arbeten, som förrättas under
relativt goda hygieniska förhållanden, kan nämligen för kraftigt eller åtminstone
normalt utvecklade minderåriga åldersgränsen sänkas, men beträffande tyngre eller
intensivare arbeten eller arbeten i dammuppfylld eller eljest förorenad luft eller under
andra hälsofarliga omständigheter äfvensom för klent utvecklade minderåriga, oafsedt
arbetets art, bör åldersgränsen bibehållas vid sitt nuvarande läge. I åtskilliga svar
angifvas vissa arbeten såsom tillhörande det förra eller senare af här berörda slag af
arbeten, men en del, såsom arbeten i gjuterier, boktryckerier, textilfabriker och glasbruk,
hänföras af somliga besiktningsläkare till det förra, af andra till det senare slaget. Eljest
räknas till det förra slaget: arbeten vid tegel- och pappersbruk, sågverk, brädgårdar,
snickerifabriker, kvarnar, maskinverkstäder samt mejerier äfvensom, utan bestämdt
angifvande af yrke, mindre ansträngande arbeten under bar himmel eller på platser,
där luften ej är förorenad. Bland det senare slaget åter upptagas: arbeten vid
masugnar och hyttor, smides- och plåtslageriverkstäder, stenhuggerier, grufvor
(under jord), malmsepareringsverk samt tobaks-, fosfortändsticks- och borstbinderifabriker.
I samband härmed framhålles i ett yttrande, att det borde meddelas
fullständigt förbud mot användande af minderåriga till vissa sysselsättningar,
t. ex. arbeten .i snuskvarnar och smärgelkammare eller såsom sågställare, glasblåsare
eller plankbärare. Några svar medgifva en nedflyttning af gränsen för

manliga men däremot ej för kvinnliga arbetare. En läkare, som bifogar ett ut förligt

förslag till bestämmande af de minderårigas kroppsutveckling efter deras
bröstomfång, vikt och längd samt förhållandet mellan de båda sistnämnda måtten
(s. k. vital index), gör gällande, att minderårig, som fyllt 17 år, må anses som
fullvuxen, om han med läkarbetyg visar, att han är frisk och nått en 18-åringskroppsutveckling,
det vill säga, att hans bröstomfång uppgår till minst 83 cm.,
hans vikt till minst 52 kg. och hans längd till minst i,55 m., samt att förhållandet
mellan de häda sistberörda måtten ej understiger talet 3 3.

Bland dem, som besvarat förevarande frågas första moment jakande, förorda
46 åldersgränsens nedflyttning till 17 år, 3 till 16 ä 17 år, 16 till 16 år samt
en till 15 å 17 år.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

I9I

Fråga 2). Bör den nedre åldersgränsen (fyllda 12 år) höjas r

Huru mycket bör den i så fall höjas ?

Bör höjningen afse alla eller blott vissa slag af arbeten?

För en höjning af den nedre åldersgränsen uttala sig 83 besiktningsläkare,
under det 12 5 afstyrka en dylik åtgärd. Ett tio-tal yttranden lämna ej något
direkt, allmängiltigt jakande eller nekande svar.

Till stöd för det första slaget af svar, särskildt dem som afse eu höjning
för alla arbeten, anföres: vid 12 dr är barnens kroppsliga och andliga utveckling
alltför ringa för att i allmänhet medgifva deras användning till industriellt arbete;
barn under 15 år befinnas i allmänhet vid besiktningarna se trötta, bleka och
mindre lifliga ut, och då nu barnen vanligen först efter sin konfirmation, vid
14 å 15 år, lämnas att försörja sig själfva, kunde åldersgränsen lämpligen höjas
till 15 år; samtliga arbetsgivare vid de af en besiktningsläkare besökta arbetsställena
(läderfabrik, yllefabrik, boktryckeri, bryggeri samt gjuteri- och mekanisk verkstad)
inom ett distrikt, hade förklarat, att de ej antoge gossar under 14 år, emedan
sådana ej kunde prestera något nämnvärdt arbete, hvar jämte innehafvaren af den
mekaniska verkstaden uppgifvit, att minderåriga under 14 å 15 år vore mer än
de äldre utsatta för olycksfall, enär de ej hade förstånd att iakttaga nödig försiktighet;
i nordligaste Sverige med dess hårda klimat torde en höjning särskildt
vara af behofvet påkallad. Dessutom påpekas i några yttranden, att barn under
13 år i allmänhet ej finna användning till industriellt arbete inom respektive
distrikt, hvilket i ett par fall förklaras bero därpå, att barnens skolgång i regel
förhindrar dylik användning.

Såsom motiv för de afstyrkande svaren åter framhålles: de lägsta åldersklasserna
hafva vanligen så lindrigt arbete, att någon höjning af åldersgränsen ej
erfordras; flertalet barn hafva vid 12 år slutat folkskolan och behöfva väl få en
regelbunden sysselsättning, hvilken, begränsad till 6 timmar, ej kan orsaka sanitära
olägenheter; med hänsyn till de föreskrifna läkarundersökningarna före antagande
i arbete och de årliga besiktningarna, hvarvid såväl den minderårigas kroppsutveckling
och hälsotillstånd som arbetets art skola tagas i betraktande, synes den hittills
varande åldersgränsen kunna bibehållas; gränsen reglerar sig själf, då de yngre
ej antagas till sådana arbeten, hvari de ej kunna användas; arbetsgivare och
fattigvårdsnämndernas ledamöter klaga öfver, att åldersgränsen redan nu är satt
för högt; inom glasindustrien är nog ur sanitär synpunkt eu höjning önskvärd,
men med hänsyn till denna industris behof af mindre gossar kan en uppflyttning
af gränsen ej tillstyrkas.

Det tredje slaget af svar innehåller bland annat följande: för de svagare och de
kvinnliga minderåriga vore en höjning önskvärd; om arbetstiden minskades eller
arbetet afpassades efter den minderåriges krafter, behöfde i allmänhet ej ålders -

192

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

gränsen höjas, in en om arbetstiden ökades eller nattarbete i vidsträcktare mån
medgåfves, vore en höjning erforderlig; någon höjning behöfdes ej, om lagens
föreskrift angående läkarbetygs anskaffande före arbetets början verkligen efterlefdes
och ej heller, om minderårighetslagens 10 § tillbörligt beaktades och fullständigades
med åläggande jämväl för besiktningsläkarne att göra däri omförmälda framställningar
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande. — I några yttranden framhålles
slutligen önskvärdheten af att minderårighetsgränsen bestämdes med hänsyn till
individens krafter och kroppsutveckling. I detta syfte uppställer en läkare den
fordran, att minderårig för att kunna godkännas som industriarbetare bör mäta i
bröstomfång minst 60 cm., i vikt minst 27 kg. och i längd minst 1,35 m., samt
att förhållandet mellan de båda sistnämnda måtten ej får understiga talet 20. En
annan läkare föreslår, att de minderåriga skulle indelas i vissa, »arbetsklasser»,
hvaraf t. ex. klass I skulle omfatta dem, som vore eller kunde jämnställas med
normala 12- och 13-åringar, klass II dem som vore eller motsvarade dylika 14- och
15 -åringar etc.; vederbörande läkare skulle sedan med hänsyn till ålder, kroppsutveckling
(muskulatur), hälsa (lungor, hjärta, njurar, blod) och genomgångna sjukdomar
(reumatism, rachitis) afgöra, till hvilken klass hvarje särskild minderårig vore
att hänföra.

Bland de svar, som tillstyrka eu höjning af den nedre åldersgränsen, föreslå
54 dess höjning med ett år, 5 med ett eller två år, 1 med »ett år eller mera»,
12 med två år, 1 med ett till tre år samt 3 med tre år,

Till svar å frågan, om höjningen borde afse alla eller endast vissa slag af
arbeten, hafva 3 2 besiktningsläkare tillstyrkt höjning för alla slag och 31 för
vissa, i allmänhet mer tunga eller hälsofarliga arbeten. Såsom tillhörande sistberörda
kategorier upptagas i detta sammanhang arbeten i textil-, cigarr-, snus-,
cement-, sulfit- och tändsticksfabriker, kvarnar, stenhuggerier, grufvor (där för
arbeten under jord åldern borde höjas från 14 till 15 år), masugnar, hyttor,
smidesverkstäder och andra dylika anläggningar inom järnindustrien äfvensom arbeten,
hvarvid lungorna särskild! tagas i anspråk (såsom glasblåsning) eller som försiggå
i förorenad luft eller fordra ständigt stående.*) Vidare förordas i 8 svar, att den
ifrågasatta höjningen borde omfatta alla industriella arbeten inomhus, i 3 svar alla
arbeten, som enligt lagen nu fordra 12 års ålder, samt i enstaka svar allt fabriksarbete,
nästan alla arbeten med undantag af lättare arbeten under bar himmel samt
alla arbeten med undantag af springpojksysslor och dylikt.

Äfven vid besvarandet af förevarande fråga framhålles af ett par läkare

*) Såsom lättare eller mindre hälsofarliga angitvas däremot i detta sammanhang arbeten i sågverk
och brädgårdar, snickerifabriker, pappersbruk, boktryckerier, konfektions- och konditorirörelser, skeppsbyggerier,
mejerier, bryggerier, elektriska fabriker samt malmplockning (utan bortforsling). Arbete i tegelbruk
hänföres i ett yttrande till tyngre (forslande och lyftande af större bördor), i ett annat till lättare
sysselsättningar.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

193

önskvärdheten af förbud mot minderårigas i allmänhet eller de yngsta »arbetsklassernas»
användning till mer hälsofarliga arbeten.

Fråga 3). Har nu tillåtna arbetstid af 10 timmar för minderåriga, som
fyllt i) men ej 14 år, visat sig medföra olägenheter i sanitärt afseende.-''

Kan denna arbetstid bibehållasr

Bär den minskas och i sä fall, huru mycketr

Första momentet af denna fråga har af 34 besiktningsläkare besvarats med
ja och af 139 med nej. Af dessa svar äro emellertid 3 ja-svar inskränkta till
att afse några särskilda arbeten (i bryggerier, glasbrukshyttor och stenhuggerier),
hvarjämte af nej-svaren 3 hänföra sig till lättare arbeten i allmänhet, 3 till sågverk
samt 1 till boktryckerier och 1 till cigarrfabriker. Vidare bör måhända här
anmärkas, att flera af de läkare, som svarat nekande, framhålla, att de visserligen
ej iakttagit några direkta sanitära olägenheter men likväl vore af den åsikten, att
den ifrågavarande arbetstiden vore för lång. Åt denna åsikt gifves dessutom uttryck
af 4 läkare, som ej lämnat direkt jakande eller nekande svar.

Det andra momentet har besvarats med 108 ja och 55 nej samt det tredje
momentet med 94 ja och 28 nej. Dessa svar, särskildt de som afse det tredje
momentet, torde dock ej gifva något korrekt uttryck åt besiktningsläkarnes upphittning.
Åtskilliga bland dem hafva nämligen i betydligt större utsträckning, än
som berättigas af sammanhanget mellan förevarande frågas tre moment, om deras
ordalydelse noggrant beaktas, underlåtit att besvara ettdera eller bägge dessa
moment. I afseende Å huru mycket arbetstiden borde minskas, har 1 läkare förordat
en timme, 3 en å två timmar, 69 två timmar, 1 två å tre timmar, 1 tre
timmar, 2 två å fyra timmar, 6 fyra timmar samt 1 fyra å sex timmar. Bland
dessa svar tillstyrka några minskning endast för tyngre arbeten eller för arbeten
inomhus. Eu läkare påyrkar 8 timmars arbetsdag för alla minderåriga under 15
år, och en annan läkare föreslår för glasbruk 8 timmars och för arbeten i oren luft
6 timmars arbetstid, i sistnämnda fall med täta raster för inandning af frisk luft.

Såsom skäl för en minskning af arbetstiden anföres i svaren på denna frågas
olika moment: 10 timmars arbetstid är för lång, särskildt för de mindre utvecklade;
den rubbar och hämmar kroppsutvecklingen samt verkar nedsättande på krafterna;

13-åringarna hafva i allmänhet ej tillräcklig motståndskraft, de bli lätt anemiska
samt vid tyngre och ensidigare arbeten ofta missbildade; fabrikerna äro sällan väl
ordnade i sanitärt afseende, och 1 o timmars arbete i mer eller mindre förskämd
luft måste inverka skadligt, ju värre desto yngre arbetarne äro; ifrågavarande minderåriga
befinnas ej sällan hafva ett mycket klent hull och ett deprimeradt ansiktsuttryck;
föreskrifterna om arbetets afbrytande genom lämpliga raster tillämpas ej

i94

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

ordentligt; då numera 8 timmars arbetstid ganska allmänt, åtminstone i städerna,
påyrkas för de fullvuxna, måste io timmars arbéte anses för mycket för barn;
en maximiarbetstid af 8 timmar skulle medgifva en lämpligare och för denna
ålder mer passande fördelning af arbete, hvila och lek; med 4 timmars arbete på
förmiddagen och 4 timmars på eftermiddagen skulle barnens näringsbehof kunna
tillfredsställas på lämpligare tider och i hemmen; barnen skulle med 8 timmars
arbete, förutom nödig tid till hvila och måltider, erhålla tillfälle till lek, som är
nödvändig för deras utveckling, samt till friluftslif och idrott äfvensom möjlighet
till studier och fostrande föreningslif.

Till förmån för bibehållande åt den nuvarande arbetstiden framhålles, att
arbetet sällan bedrefves så intensivt, att öfveransträngning behöfde befaras för friska
barn, samt att en minskning, ehuru teoretiskt taget önskvärd, med hänsyn till att
den allmänna arbetstiden i regel utgjorde 10 timmar, vore praktiskt outförbar.

I svaren å förevarande fråga yttras dessutom följande: 13-åringarne vore i

i allmänhet så små och klent byggda, att de endast undantagsvis antoges till 10-timmars arbete — inom ett distrikt användes ej några minderåriga under 14 år;
då vid ackordsarbete barnen lätt hetsades till öfveransträngning, borde vid 10 timmars
arbetstid arbetslönen alltid utgå i form af viss dagspenning; till 10 timmars arbete
borde minderårig under 14, enligt en annan läkare, under 15 år ej få användas;
arbetstiden borde rättas efter arbetets art och den minderåriges utveckling, antingen
på sådant sätt att i särskilda fall kortare eller längre arbetstid än den normala
undantagsvis finge medgifvas, eller så att läkaren för hvarje minderårig under 14
år skulle bestämma arbetstiden, dock med 6 timmar som minimum; minderårig
borde ej få användas till 10 timmars arbete, utan att han minst mätte i bröstomfång
65 cm., i vikt 32,5 kg. och i längd 1,35 m. samt att förhållandet mellan
de båda sistnämnda måtten utgjorde minst 24; för 13-äring skulle 10 timmars
arbete medgifvas endast under förutsättning, att han vore så utvecklad, att han
kunde hänföras till »arbetsklass II», d. v. s. att hans utveckling motsvarade normala

14- och 1 5-åringars.

Fråga 4). Kan nu medgifna arbetstid af högst 10 timmar per dygn för
minderåriga, som fyllt i) år, ökas till högst jo Va timmar per dygn, under villkor
att sammanlagda arbetstiden per vecka icke må öfverstiga 60 timmar?

På denna fråga hafva lämnats 95 jakande och 120 nekande svar. I afseende
å de nekande svaren bör dock möjligen påpekas, att en del läkare, såsom tydligt
framgår af några svar, sannolikt ej insett ändamålet med den ifrågasatta förändringen.
Bland de jakande svaren angifvas 10 endast afse minderåriga öfver 14 år och 5
svar minderåriga öfver 16 år; ett-svar vill för 13-åringar endast medgifva 8 V2

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

195

timme per dag och 50 timmar per vecka. Andra svar äro modifierade genom
inskränkningar till en eller annan dag i veckan, till städerna, där arbetet på lördagarne
ofta slutar vid middagstiden, under det å landsbygden arbetet slutar föga
tidigare på lördagarne än öfriga dagar, till lättare arbeten (5 svar) eller till yrken,
som lämna mycket tillfälle till hvila under själfva arbetet. Några svar slutligen
göras beroende af villkor, såsom att midt i veckan påbjudes en arbetsdag af endast
71/ timme, att individen ej är för klen, att han enligt läkarbetyget är särskilt
kraftig eller att den minderåriga kan hänföras till »arbetsklass II».

Vid de jakande svaren anföres: den föreslagna förändringen måste tillstyrkas,
emedan det är önskvärdt för de minderåriga att få en eftermiddag i veckan fri;
där de minderårigas arbete står i samband med de vuxnas och detta öfverskrider
10 timmar, är en förlängning för de minderåriga nästan nödvändig, om de skola
få några arbetstillfällen; en så ringa förlängning af arbetstiden saknar betydelse i
sanitärt afseende.

Vid de nekande svaren yttras: friheten på lördagseftermiddagen, som
sammanhänger med söndagshvilan, uppväger ej skadan af en ökning af den redan
nu möjligen för långa arbetstiden under fem dagar i följd; 16- och 17-åringarne
kunna visserligen tåla V* timmes ökning, men för de yngre är en ökning

olämplig; i Borås uppgår L allmänhet arbetstiden per vecka till ej fullt 60 timmar

med en minskning på lördagarne af 1—4 timmar — de minderåriga skulle sålunda
ej få något gagn af den föreslagna ändringen; med hänsyn till de i regel

mycket korta eftermiddagsrasterna är en förlängning olämplig; en förlängning
går väl för sig från sanitär synpunkt, men man borde ej foga cn ny bestämmelse
till lagen, som en del arbetsgivare redan nu synas finna svår att
sätta sig in i.

Fråga 5). Kan bestämmelsen, att minderåriga ej må sysselsättas med arbete
i industriellt yrke efter kl. 7 e. m., ulan olägenheter i sanitärt afseende ändras
därhän, att denna tidsgräns sättes till kl. S e. m.?

Kan i afseende å minderårigas. användande i mejerier tiden för arbetets
början utan olägenheter tillbak aflyttas till en tidigare timme (kl. 4 eller 5 f. in.)?

Bär, i den händelse utsträckningar på här ofvan ifrågasatta sätt anses kunna
medgifvas, åtskillnad göras för olika åldersklasser af minderåriga?

Det första momentet af denna fråga har besvarats med 105 ja, hvaraf 46
förbundna med inskränkningar eller villkor, samt 108 nej.

Bland de med inskränkningar förbundna svaren*) äro 8 begränsade till att
afse de »äldre åldersklasserna» samt

'') Som kompletterats med uppgifter från svaren till mom. 3.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

196

5 '' de minderåriga som fyllt 13 år

8 » » • » »14 »

13» » »»15 »

10» » j> » 16 » och

2 » » )i )) . 17 d .

Dessutom förekomma inskränkningar, som hänföra sig till sommarmånaderna
(i 8 svar), till lättare arbeten, till arbeten under bar himmel sommartiden samt till
vissa yrken, som borde närmare specificeras.

Såsom villkor för en framflyttning åt arbetstidens slut anföres: att arbetsdagen
började senare, enligt 4 svar kl. 7 och enligt 1 kl. 8; att arbetstiden minskades
— eljest kunde framflyttningen endast få afse de två eller tre äldsta åldersklasserna;
att arbetstiden på eftermiddagen ej öfverskrede fem timmar samt att
lämpliga raster iakttoges. I några svar framhålles vidare: att lämpligheten af en
framflyttning vore beroende af lokalernas beskaffenhet, arbetets intensitet och belysningen
samt af hemmens afstånd från arbetsplatsen; att en framflyttning kunde
medgifvas, om arbetstiden blefve utsträckt på sätt i fråga 4) angifves; att det under
vissa årstider och i somliga trakter kunde vara lämpligt för de minderåriga att få
sluta kl. 7, medan det under andra förhållanden kunde vara likgiltigt; att fastän en
framflyttning i allmänhet vore olämplig, undantag dock borde kunna medgifvas
samt att tidsgränsen i stället för till kl. 8 kanske lämpligare kunde sättas till kl.
V2 8 e. m.

Som grund för tillstyrkande af den ifrågavarande framflyttningen påpekas, att
nutidssamhället fått en annan »tideräkning» — de äldre gå senare till sängs och
de yngre följa exemplet.

Emot en framflyttning åter anföres: de minderåriga böra gå tidigt till sängs,
helst kl. 8 e. m., då de skola börja sitt arbete kl. 6 f. m., tv de hafva behof
af hvila efter sin tvångsställning eller -rörelse under arbetet och särskilt
behof af sömnhvila; de behöfva äfven tid till vistelse i det fria — på morgnarna
sofvel'' ungdomen så länge som möjligt — till förströelser i umgänge med jämnåriga,
till läsning, synnerligast under konfirmationsundervisningen, samt till lagning
af sina kläder; arbetarens bästa och mest ostörda fritid blir alltid om kvällarne;
just kvällens hvila och ledighet bör tillförsäkras de minderåriga; det är af stor
sanitär betydelse så väl i andligt som kroppsligt hänseende, att familjen en stund
på aftonen får samla sina unga medlemmar; de minderåriga bo ofta ganska aflägset
från arbetsplatsen och lefva på matsäck till frukost och middag, hvarför
aftonmålet, som vanligen intages kl. 8 e. in., blir dagens hufvudmåltid — en framflyttning
af arbetstidens slut skulle åstadkomma en förskjutning af aftonmålet,
hvilket åter komme att leda till en förkortning antingen af den välbehöfliga mellantiden
mellan måltiden och sänggåendet eller af natthvilan; en framflyttning skulle

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

197

äfven inkräkta på den tid, den minderårige kunde ägna åt att tvätta sig efter
arbetet och sålunda föranleda osnygghet i hemmet.

På den 5 :te frågans 2:dra moment hafva lämnats 51 jakande svar, hvaraf
36 inskränkta till vissa åldersklasser eller tider eller förbundna med villkor, samt
90 nekande svar.

Medgifvandet till en tillbakaflyttning af arbetstidens början var i 4 svar, utan
begränsning till visst klockslag, inskränkt till att afse »de äldre åldersklasserna» samt

i	/	svar	de minderårig;	a som	fyllt	14	år
»	7	»	»		))	15	»
»	6	»	»	»	»	16	»
»	1	»	»	»	))	17	».

Berörda medgifvande var vidare uti 6 svar begränsadt till kl. 5 f. m. för
alla minderåriga

samt i 5 svar till kl. 5 f. in. för minderåriga som fyllt 14 år
» j » » » » » » » » 13 »

» 1 » » >; » » » » » 16 )> och

)) 1 » » » » » » '' » )> 17».

• Uti enstaka svar föreslås dessutom, att en tillbakaflyttning kunde medgifvas:
under sommarmånaderna; under sommaren till kl. 4 f. nn; för minderåriga, som
fyllt 13, resp. 14 år, till kl. 5 och för dem, som fyllt 16, till kl. 4 f. in.

Såsom villkor för medgifvande af en tillbakaflyttning angifves: att middagsrasten
förlänges i förhållande till storleken af tillbakaflyttningen; att tillräcklig frukostrast
beredes de minderåriga och att arbetet slutar kl 7 e. nn; att minderåriga
under 15 år lämnas tillfälle till erforderlig hvila senare på dagen samt att de få
lägga sig så mycket tidigare.

Till förmån för eu tillbakaflyttning anföres, att arbetet i mejerierna hufvudsakligen
försiggår på förmiddagarne. Såsom skäl emot en d> lik åtgärd åter göres
gällande: ungdomen behöfde sömn, och det vore högligen olämpligt, särskilt med
hänsyn till de yngre åldersklasserna, att inskränka morgonhvilan; sömnen skulle
blifva för kort, då de minderåriga i fråga antagligen ej komme att lägga sig tidigare
än andra och natthvilan i arbetarfamiljer ej började förr än tidigast kl. 9 e. m.;
det vore upprörande att köra upp minderåriga kl. Vg 4 eller- Va 5, då de behöfde
mer hvila än vuxna, hvilka sällan började arbeta före kl. 6 — de minderåriga borde
rätteligen ej få börja före kl. 8.

I afseende å det 3:dje momentet, huruvida vid de i lista och 2:dra momenten
berörda utsträckningar åtskillnad borde göras för olika åldersklasser, hafva de yttranden,
som hänfört sig till vissa åldersklasser och jakande svar, i regel afgifvits och
här ofvan upptagits under dessa båda föregående moment. Dessutom hafva emeller -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

198

tid uti sex yttranden, som afstyrka utsträckningar eller lämna frågorna därom obesvarade,
förordats begränsningar till 15 eller 16 år för det fall, att utsträckningarna
ändock komme till stånd.

Frågan, om åtskillnad borde göras för olika åldersklasser af minderåriga, har
för öfrigt helt allmänt besvarats jakande af 34 och nekande af 24 läkare.

Såsom talande för en åtskillnad påpekas, att de yngre behöfva mer hvilooch
sömntid än de äldre samt att särskilt för 12- och 13-åringar aftonarbetet
bör sluta tidigt — helst kl. 6 e. m. Emot en åtskillnad åter anföres, att ju fler
bestämmelser lagen får, desto mindre blir den efterlefd, samt att, då mejerierna i
regel lära vara väl ordnade i sanitärt hänseende och längre vistelse i dem ej gärna
kan frågakomma, någon åtskillnad för olika åldersklasser i afseende å arbetet i
desamma ej erfordras.

Dessutom framhålles i yttrandena under detta moment: någon åtskillnad skulle
ej behöfva göras, om den nedre minderårighetsgränsen blefve lämpligt höjd; med
hänsyn till den olika kroppsutvecklingen hos olika individer skulle möjligen utsträckningarna
för åtskilliga 17-åringar kunna göras mer vidtgående; ej åldern utan
den minderåriges utveckling och arbetets art borde vara afgörande för medgifvande
af utsträckningar; för utsträckning borde erfordras uttryckligt tillstyrkande af
läkare; utsträckningar skulle endast få medgifvas för sådana minderåriga, som
fyllt 13 år och företedde viss kroppsutveckling i afseende å bröstomfång, vikt och
längd otc.

Fråga 6). Har, enligt Eder erfarenhet, användandet af kvinnor till nattarbete
i industriellt yrke visat sig medföra olägenheter?

Som denna fråga numera, sedan lagen af den 20 november 1909 angående
förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag kommit
till stånd, ej längre torde vara af aktuellt intresse, lämnas ej här någon redogörelse
för besiktningsläkarnes svar å densamma.

Fråga 7). Har den i 8 §, 1 mom. af minderårighetslagen medgifna rätt
att använda minderåriga till nattarbete föranledt sanitära olägenheter?

Kan denna rätt bibehållas i oförändrad utsträckning?

Bär den inskränkas och i så fall i hvilken män?

Kan denna rätt möjligen utvidgas?

Denna frågas lista moment har besvarats med 11 ja och 62 nej. Vid de
jakande svaren anföres: nattarbete hade i ett fall måst förbjudas; vid ett arbetsställe
hade minderåriga en kortare tid användts till nattarbete men ej farit väl däraf

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

199

— deras användning därtill vore nu, utan hinder för arbetets behöriga gång, afskaflädt;
nattarbetet vore otvifvelaktigt en af hufvudorsakerna till den bland ifrågavarande
minderåriga anmärkningsvärdt otta och i hög grad förekommande blodbristen
; ehuru nattarbete ej i allmänhet kunde sägas hafva föranledt sanitära olägenheter,
hade dock fall förekommit, då förändring i arbetssättet måst föreskritvas;
somliga arbetsgivare hade, särskildt de första åren efter lagens utfärdande, tillämpat
ifrågavarande lagstadgande på ett olämpligt sätt, i det de låtit de minderåriga arbeta
8 timmar och hvila 8 timmar i växlande följd, hvarigenom de minderåriga
fått dygnet mycket oförmånligt sönderstyckadt och sina hvilotimmar på omöjliga
tider med hänsyn till öfriga familjemedlemmar. Dessutom framhålla flera
läkare, att äfven om sanitära olägenheter ej kunnat direkt påvisas, nattarbete för
minderåriga gifvetvis vore skadligt. — Bland de många läkare, som förklarat nattarbete
ej förekomma inom deras besiktningsområden, påpekar en, att arbetsgifvarne
till nattarbete föredroge vuxna arbetare, som ej vore underkastade minderårighetslagens
inskränkningar.

Det 2:dra momentet har af 51 läkare besvarats jakande och af 51 nekande.
Bland dem, som svarat jakande, framhålla två, att denna rätt kunde bibehållas åtminstone
för sågverk, samt tvänne andra, att rättigheten kunde bibehållas under
förbehåll, att läkare utöfvade kontroll i de särskilda fallen och tillsåge, att öfveransträngning
ej förekomme.

Mot nattarbete för minderåriga anföres*): nattarbete vore onaturligt och skadligt
för de minderåriga ("enligt många yttranden), särskildt för de yngre åldersklasserna;
nattarbetet, som redan för vuxna voro ansträngande, måste inkräkta på
de minderårigas hälsa och kroppsutveckling — det vore ett brott mot hälsoläran
och en misshushållning med samhällets kapital af arbetskraft att tillåta det; rätten
att använda minderåriga till nattarbete vore för vidsträckt i jämförelse med lagens
öfriga bestämmelser; nattarbete inverkade utan undantag- hämmande på utvecklingen
och vore särskildt vid ärftlig belastning högst skadligt; sömn och hvila, som vid
nattarbete skulle åtnjutas om dagaruc, blefve synnerligen oregelbundna och alltför
kortvariga; då de minderåriga på morgnarne komme från arbetet, vore det svårt
att få dem till sängs, emedan de hellre ville leka; de minderåriga, som hade nattarbete,
komme ganska snart därhän, att de ej kunde sofva om dagarne, hvaraf
hälsa och matlust lede samt hämoglobinhalten i blodet minskades.

Svaren på det 3 :dje momentet hafva i 62 yttranden varit jakande och i 26
nekande.

I afseende å den ifrågasatta inskränkningens omfattning påyrka 19 läkare,
att nattarbete för minderåriga skulle helt och hållet förbjudas, och 5, att det borde
begränsas så mycket som möjligt. Åldersgränsen för nattarbete (nu 14 år) borde

*) Här äro sammanförda de skäl mot nattarbete, som utan samband med iakttagelser af sanitära
olägenheter eller förslag till inskränkningar framställts i svaren på förevarande frågas samtliga moment.

200

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

höjas, enligt 14 svar till 15 år, enligt 1 svar till 15 eller 16, enligt 5 svar till
16 samt enligt 1 svar till 17 år. I några svar yrkas, att nattarbetet skulle
afskaftas eller inskränkas så mycket som möjligt eller begränsas till de högsta åldersklasserna.

I svaren på förevarande frågemoment anföres vidare: lagen borde ej längre
tillåta, att de minderårigas sunda tillväxt rubbades genom nattarbete; nattarbetet
borde antingen helt afskaffas eller inskränkas till yrken, som oundgängligen erfordrade
det; nattarbete för minderåriga borde undvikas, ju noggrannare desto yngre
dessa vore; det borde endast tillåtas undantagsvis; arbetstiden borde begränsas till
8 timmar per dygn med samma inskränkning som nu i afseende å midnattsskiftet;
anordningen med 8-timmarsskift vore ur hygienisk synpunkt mycket opraktisk, då
den ej medgåfve tillbörlig hvila, och borde utbytas mot längre nattskift, dock ej
öfverstigande 10 timmar, med fullständig hvila under den återstående delen af
dygnet, omväxlande med dagskift hvarannan vecka; sista stadgandet i förevarande
lagrum, »dock må å arbetsställe etc. — äga rum hvarje natt», borde utgå; nattarbetets
längd borde inskränkas till 10 timmar för minderåriga under 16 år;
de minderårigas arbetstid borde begränsas till kl. 6 f. m. — 9 e. m.; nattarbete
borde endast medgifvas för särdeles kraftigt utvecklade minderåriga, för 14-åringar
med viss kroppsutveckting i afseende å bröstomfång, vikt etc. eller för minderåriga
hänförliga till »arbetsklass III», och hvilkas hem tilläte ostörd hvila på dagen;
uttryckligt medgifvande till nattarbete borde erfordras i den minderåriges läkarbetyg.

Det 4:de momentet af frågan 7) har besvarats med 6 ja och 111 nej. Af
ja-svaren medgifves utvidgning till sådan sysselsättning i mejerier, som 5 :te frågans
2:dra moment åsyftar, till lastning och lossning af fartyg eller järnvägsvagnar äfvensom
till »andra näringar» eller beträffande tidsbestämmelserna. I sistberörda afseende
löreslås, att de minderåriga möjligen kunde få användas till nattarbete hvarannan
vecka äfvensom att vid sågverk, där nattskiftslagen ej arbeta om dagen och arbetstiden
ej öfverstiger 10 timmar, de minderåriga, som fyllt 14 år, skulle få arbeta
flera nätter i följd. Vid ett ja-svar framhålles, att de minderåriga i allmänhet sofva
lika bra om dagen som om natten.

Fråga 8). Kan den i S § 2 mom. af minderårighetslagen medgifna rätt att
använda minderåriga, som fyllt 11 är, till lättare arbeten under bar himmel vid
grufvar samt sågverk och därmed förenade brädgårdar utsträckas till andra slag af
arbeten och i sä fall hvilka (glasbrukr)r

Hvilka garantier (4 timmars arbetstid?) kan en dylik utsträckning erfordraKan
uti sådana näringar, som i denna af delnings första punkt af ses, ''den
dagliga arbetstiden för minderåriga, hvilka fyllt 12 men ej 13 år, utsträckas till
S timmar, och om- så anses kunna ske, under hvilka garantierr
Bor måhända hela ifrågavarande moment utgå ur lagen.-

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

201

Svaren på frågans lista moment äro i 45 yttranden jakande och i 88 nekande.

I afseende å de andra slag af arbeten, hvartill rätten att använda 11-åringar
skulle kunna utsträckas, upptagas r 1 3 svar arbeten vid glasbruk i 9 svar arbeten
vid tegelbruk, i 4 svar arbeten vid torfberedning samt i enstaka svar arbeten vid
mejerier, spik- och trämassefabriker samt kolmilor. Utan att hänföra sig till vissa
yrken föreslås vidare en utsträckning: till andra, lättare, ofarliga och icke hälsovådliga
arbeten under bar himmel (enligt åtskilliga, till affattning olika men till syfte
likartade svar), till sysselsättning som springpojkar, till körning på sådana arbetsplatser,
där ej maskin- utan hästkraft användes — för hvilket sistnämnda fall åldersgränsen
för öfrigt kunde sänkas till 10 år — samt till sådant lättare handräckningsarbete,
hvilket enligt läkares bedömande ej vore så ensidigt eller ansträngande,
att kroppens harmoniska utveckling däraf kunde störas.

Till stöd för en utsträckning anföres, att vid tegelbruk funnes åtskilliga
arbeten, som lämpade sig för de minderåriga, då de där t. ex. kunde leda hästarna
vid transport af lera, samt att uti nästan alla industriella företag, som bedrefves
under bar himmel eller i sunda lokaler, förekomme småsysslor, som ej kunde skada
11 -åringarnes utveckling. En läkare yttrar dessutom i detta sammanhang, att
10-åringar mycket väl kunde användas till malmplockning.

Emot eu utsträckning åter framhålles, att det ej vore skäl att utsträcka användningen
af 11-åringar till andra arbeten under bar himmel, åtminstone ej under
den kallare årstiden. Särskilt afstyrkes en utsträckning till arbeten i glasbruk
(uti ett 1 o-tal yttranden), kalkbrott, stenhuggerier och anjovisfabriker. I afseende
å glasbruk yttras därvid: allra minst borde en åstäckning gälla arbeten vid glasbruk;
arbeten i glasbruk vore bra mycket hälsovådligare än de, som angåfves i lagens
8 § 2 moment; vid fönsterglastillverkning, där hettan från smält- och sträckugnarna
vore ofantlig, borde ej några minderåriga få användas, åtminstone ej i närheten af
ugnarna — törsten blefve nämligen i högsta grad ökad, svettningen likaså och för
att få svalka skyndade arbetarne, endast iklädda skor, byxor och blåskjorta, ut eu
stund, äfven om temperaturen vore — 30 grader.

I svaren på moment 2 förordas såsom garanti arbetstidens begränsning

af 18 läkare till 4 timmar
»4 » » 4 å 5 »

» 4 » » 5 »

» 2 » »4 å 6 »

» 7 « » 6 »

» 2 » » 6 å 8 » *)

*) I några svar dock endast med tvekan och i ett blott under förutsättning, att industrien nödvändigt
fordrar det och att de minderåriga beredas tillfälle till skolgång, och detta på andra dagar än
då deras arbete pågår.

202

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Förutom arbetstidens begränsning på något af de sätt här angifvits påyrkas

1 en del svar som ytterligare garantier: frihet från skolarbete; att i läkarbetyget
angifves hvilken arbetstid och art af arbete, som tillätes; att läkarundersökning oftare
företages; att den minderårige ej tilldelas arbete, som öfverstiger hans krafter; att
det ifrågakommande arbetet verkligen är »lättare», i hvilket fall den vanliga arbetstiden
kan bibehållas eller t. o. m. utsträckas; att noggranna bestämmelser gifvas
angående hvad som skall anses såsom »lättare» arbeten, samt att arbetstiden fördelas
på lämpligt sätt; att af 6 timmars arbetstid 3 timmar förläggas före och 3
timmar efter middagen samt att middagsrasten uppgår till 2 timmar; att arbetstiden
afbrytes genom lämpliga raster och rättas efter den minderåriges utveckling;
att den minderårige hunnit en viss kroppsutveckling i bröstomfång, vikt,
längd etc. — Utan samband med. viss begränsning af arbetstiden föreslås vidare
som garantier en förståndig och human ledning, förkortad arbetstid och tillstånd
af läkare.

I några svar framhålles dessutom: särskilda garantier erfordrades ej, åtminstone
icke för en utsträckning till tegelbruk; det vore bäst, om läkaren för hvarje
särskild! fall i läkarbetyget yttrade sig om de erforderliga garantierna; en verksam
kontroll syntes blifva svår att anordna; den minderåriges skolgång finge ej försummas;
för det fall att eu bestämmelse om 4 timmars arbetstid infördes, borde
den gälla äfven för 12-åringar — dels som en kompensation för tillståndet till tidigare
antagande i arbete, dels till undvikande af alltför många olika bestämmelser i lagen.

Det 3:dje momentet har besvarats med 35 ja och ilo nej.

Såsom garantier föreslås: medgifvande af läkare i hvarje särskildt fall (uti 7
svar); upprepade läkarbesiktningar, 2 å 4 gånger årligen; lämplig fördelning af
arbetstiden och tillräckliga raster (j svar), i hvilket hänseende af olika läkare påyrkas
två raster under de 8 timmarne, 1 timmes rast efter 3 timmars arbete, middagsrast af

2 timmar, eller högst 2 timmars arbete i följd; att arbetet begränsas till ferietid
(3 svar); att arbetslönen utgår såsom fast dagspenning till förekommande af öfveransträngning
genom ackordsarbete; att den minderårige är frisk och normalt utvecklad;
att ledningen är förståndig och human; att den minderårige har en viss kroppsutveckling
i bröstomfång, vikt, längd etc. Några svar begränsa här ifrågasatta
utsträckning till vissa slag af arbeten, nämligen: mycket lätta arbeten; lättare arbeten
under bar himmel; ledande af hästar i tegelbruk för transport af lera; malmvaskning
under förutsättning, att de minderåriga ej själfva behöfva bära bort malmen etter
vaskningen, samt arbeten i sågverk och brädgårdar. Beträffande sistberörda slag af
arbeten yttrar en läkare, att arbetstiden äfven för 11 -åringar kunde utsträckas till 8
timmar. Fn annan läkare däremot gör gällande, att utsträckningen ej finge omfatta
brädgårdar, där frestelser till öfveransträngning lätt förekomme, och att den vid sågverk
borde inskränkas till lättare handtlangningsarbeten med tätt återkommande hvilostunder.
— I några svar framhålles dessutom: att utsträckningen endast borde afse

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

203

en arbetstid af 7 timmar och verkligt lättare arbeten; att inga särskilda garantier erfordrades
samt att vid glasbruk medgifvande till 10 timmars arbete för 13-åringar
gärna kunde utsträckas äfven till 12-åringar, enär dessa båda åldersklasser ändå,
trots lagens bestämmelse, användes under samma arbetstid.

Emot eu utsträckning slutligen anföres, att det i allmänhet ej vore arbetet i
och för sig utan dess långvarighet, som verkade skadligt, samt att 12-åringar, hvilka
under vintern ginge i skolan, under sommaren behöfde hvila, hvarför för dem 6
timmars arbete kunde vara nog.

På det 4:dc momentet hafva lämnats So jakande och 62 nekande svar.
Af de jakande svaren har emellertid ett gifvits under den förutsättning, att kontrollen
ansåges blifva alltför betungande, samt att ett under villkor, att momentets upphäfvande
ej skulle förorsaka industrien för stora svårigheter. En läkare påyrkar
eu revision af hela den ifrågavarande paragrafen.

Till förmån för momentets upphäfvande anföres: barn under 12, 13, resp.
15 år borde ej få användas till något slag af industriellt arbete; 11-aiitigai måste
hämmas i sin utveckling genom ett flera timmar varande arbete; -ett flera timmar
fortgående arbete kunde vid ifrågavarande ålder endast presteras eu eller annan dag
men ej dagligen utan trötthet och öfveransträngning; då 1 1 -åringarna- vore toga
motståndskraftiga, så att äfven till synes lättare arbeten kunde skada dem, borde de
ägna sin tid åt skolan och sina lekar; det vore bättre, att barnen ginge ett år till
i skolan och inhämtade litet mer än »det ringare kunskapsmåttet» samt vunne större
krafter; äfven om arbetet vid grufvor och brädgårdar ej medförde någon egentlig
ansträngning, kunde det därmed förenade tvång, som i hög grad berodde af aibetsledarens
person, vara olämpligt för 11-åringar; att arbetet försigginge under bar
himmel innebure ej något skäl till sänkning åt åldersgränsen tvärtom tillkomme
bär många faktorer (klimatiska in. fl.), som för 11-åringar med deras ringa motståndskraft
kunde göra sådan sysselsättning lika skadlig som ett tungt, till hela dagen
utsträckt arbete; en verksam kontroll läte sig endast med svårighet genomföra; hela
stadgandet borde helst utgå ur lagen, emedan godtycket syntes få tör stort spelrum
vid bestämmandet af hvad som skulle räknas till »lättare arbeten»; det itiågavarande
lagmomentet saknade praktisk betydelse, då inom besiktningsområdet endast
i ett fall arbete för 11-åringar blifvit ifrågasatt.

Emot momentets upphäfvande framhålles: just vid denna ålder böra barnen
vänjas till arbete; för familjer med många barn är det af stor betydelse, att barnen
tidigt kunna bidraga till familjens underhåll, barnens kost blir då också bättre
möjligen kunna dock minderåriga utan föräldrar vid arbetsplatsen uteslutas, då deras
egen förtjänst blir för liten att räcka till ordentligt uppehälle; det förefaller nästan,
som om barn sj^sselsatta med ifrågavarande, lättare arbeten i det fria vore friskare
än andra; förevarande lagmoment må bibehållas med 4 timmars arbetstid såsom
garanti; om momentet upphäfves, komma de däri afsedda slag af arbeten och

204

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

arbetare att anses stå utanför minderårighetslagen, hvilket åter skall hafva till följd,
att brädgårdarne komma att vimla af io-åringar, liksom torfmossar och verkstadsgårdar
nu göra; med hänsyn till malmplockning kan momentet kvarstå, dock böra
malmfatens dimensioner bestämmas genom lag och för tvenne olika storlekar.

Fråga 9). Motsvarar den i förberörda lags 11 $ föreskrifna läkarbesiktnmg
sitt ändamålr

Om sd ej han anses vara förhållandet, i hvtlka hänseenden böra nu gällande
föreskrifter ändras r

Svaren på denna frågas törsta moment lyda i 157 yttranden på ja och i 37
på nej. Åt de jakande svaren hafva dock åtskilliga erhållit eu mindre kategorisk
affattning, hvarjämte en del förbundits med vissa förutsättningar, såsom: att besiktningen
utföres omsorgsfullt (10 svar), med allvar och ^anständighet, praktiskt etc.;
att läkarens föreskrifter iakttagas (5 svar); att arbetsplatserna äro belägna inom
besiktningsläkarens distrikt, så att han kan “följa de minderårigas utveckling; att
besiktningsläkaren är kompetent och intresserad; att besiktningarna företagas med
regelbundna mellantider (högst 13 å 14 månader).

I svaren på detta moment tramhållcs vidare: besiktningarnas ändamålsenlighet
berodde af det sätt, hvarpå de utfördes, men härför saknades bestämmelser;
besiktningarna fyllde sitt ändamål åtminstone i afseende å de mindre, industriella
anläggningarna på landsbygden; besiktningarna vore till nytta åtminstone i så måtto,
att verkligt sjuka minderåriga afskildes; då föräldrarna sällan tänkte på att spara
sjukliga och klena barn, kunde läkarbesiktningar behöfvas; minderåriga hunne visserligen
både att börja och sluta mellan besiktningarna, men arbetsgifvarne kunde
ej gärna betungas med mer än eu besiktning om året — dessutom finge väl läkarbetyget
för antagande anses betryggande för kortare anställning; vid industriella
verk med egen läkare vore den nuvarande besiktningen tillfyllestgörande, men vid
andra kräfdes mer än eu besiktning om året; de årliga besiktningarna vore onödiga,
då endast tå anmärkningar förekomme, och kunde, åtminstone för fabriker med
egen läkare, inskränkas till hvart 3 :dje år — för andra arbetsställen borde möjligen
årliga besiktningar föreskrifvas, för såvidt vid dem sysselsattes minst 3 minderåriga;
där- särskild läkare för arbetarne funnes på platsen, vore besiktning af annan läkare
obehöflig, men borde förstnämnde läkare då en gång årligen undersöka sådana
minderåriga, som icke eljest under året gifvit honom anledning till undersökning;
om fabriksidkarne ålades hålla s. k. fabriksläkare, kunde i allmänhet de årliga besiktningarna
utan olägenhet afskaffa, särskilt i samhällen utan storindustri; det
törsta läkarbetyget vore det hufvudsakliga — den årliga besiktningen kunde ersättas
med yrkesinspektörens kontroll därötver, att den i registerboken uppgifna arbets -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

205

tiden verkligen iakttoges; i vissa, särskilt lätta eller ofarliga yrken eller på arbetsplatser
med fåtalig personal kunde det vara nog med eu årlig besiktning, utförd
af företagets egen läkare.

De relativt talrika och utförliga svaren till 9:de frågans 2:dra moment hafva
för vinnande åt större reda och öfverskådlighet såvidt möjligt sammanförts till
grupper, på sätt nedanstående rubriker angifva.

Oftare försiggående besiktningar. Uti 4 svar betonas att en besiktning om
året vore för litet; 6 svar påyrka två besiktningar årligen samt enstaka svar flera,
2—4 besiktningar om året. Eu besiktning årligen är ej tillfyllestgörande, då de
minderåriga ofta byta anställning och det dessutom kan hända, att minderårig på
samma arbetsplats efter besiktningen förflyttas från ett lättare till ett tyngre arbete.
Besiktningarna äga rum så sällan, att den minderåriges hälsa hinner taga svår eller
obotlig skada under mellantiden. Pa arbetsplatser, där skolbarn användas under ferierna,
borde besiktning företagas två gånger om året, t. ex. i juli och januari; eljest kunde de
minderåriga undgå besiktning. Åt sådana minderåriga, som sysselsättas kortare tider, besiktigas
blott eu del, tv den kanske större delen åt dem har antingen upphört med arbetet
löre besiktningen eller börjat efteråt — oafsedt det fall att hela arbetet nedlägges; besiktningarna
borde alltså ske oftare, eller ännu bättre, i hvarje fabrik borde läkaren
genom upprepade undersökningar öfvervaka de minderårigas hälsotillstånd. Besiktningarna
böra regelbundet återkomma vid samma tider af året. Det för antagande
utfärdade betyget och besiktningen på arbetsplatsen kunde hvardera få gälla för
t. ex. Vs år, hvarefter den minderårige skulle infinna sig hos läkaren för ny besiktning.

I vissa hälsofarliga yrken böra besiktningar företagas vår och höst, åtminstone ä
minderåriga under 15 år.

Hvilka läkare som höra förordnas att förrätta besiktningarna. Till besiktningsläkare
borde ej förordnas läkare, som genom ackord eller dylikt är ekonomiskt
beroende åt vederbörande företags ägare. I ■minderårighetslagcns 1 1 § borde efter
»legitimerad läkare» tillfogas »som ej på något sätt är beroende af det företag,
hvilket skall besiktigas», d. v. s. besiktningsläkaren skulle ej få vara aktieägare i
företaget, ackordsläkare, sjukkasseläkare eller olycksfallsförsäkringsläkare på platsen
och ej heller tillsatt eller aflönad åt kommun eller bruk på viss tid. Den privata,
praktiserande läkaren, hvars hela existens beror på möjligheten att stå väl med
allmänheten, är olämplig som besiktningsläkare. Lagens föreskrift, att besiktningsläkaren
skall bereda tillfälle åt den af yrkesidkaren anställda läkaren att närvara vid
besiktningen, synes förutsätta, att besiktningsförordnandet ej uppdrages åt distrikts(ackords-)läkaren.
Då arbetsgifvaren själf skall betala besiktningen, får väl till
besiktningsläkare förordnas närmast boende tjänsteläkare — om han därjämte skulle
vara ackordsläkare torde sakna betydelse, då ju den allmänna tjänsten måste gå
före det privata ackordet. Besiktningarna borde förrättas af distriktsläkarne, hvarigenom
skulle vinnas ej blott minskning i kostnaderna utan äfven ökad effektivitet,

206

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

dä ju arbetarnes hälsotillstånd i allmänhet måste vara bättre kändt af distriktsläkaren
än äf i:ste provinsialläkaren, som endast besöker platsen en gång om året. —
Besiktningsläkarne borde anställas för större områden; enhetligheten i besiktningarne
motverkades nu däraf, att dessa förrättningar i somliga län vore splittrade på för
många läkare. Det vore mest ändamålsenligt, om inom hvarje län en läkare verkställde
de föga angenäma och synnerligen tidsödande besiktningarna — eu sådan
läkare skulle äfven förvärfva större kompetens och bättre kunna följa de minderåriga,
som ofta flytta. 1 södra och mellersta Sverige kunde besiktningarna lämpligen
uppdragas åt i:ste provinsialläkarne; i Norrland borde de större länen delas
i två områden, hvaraf det närmast residensstaden belägna skulle besiktigas af i:ste
provinsialläkaren och det andra af annan, å lämplig plats boende läkare. i:ste
provinsialläkarne borde på sina inspektionsresor förrätta alla besiktningar; om dessa
kombinerades med de besök, ifrågavarande läkare hafva att göra på grund af stadgan
om sinnessjukes vård, skulle de ej blifva kostsamma.

Plats och lokal för besiktningarna. Besiktningen borde, för att kunna göras
mer grundlig, utföras på läkarens ämbetsrum. Besiktningsläkaren borde hafva rätt
att, då han så funne nödigt, förrätta besiktningen på sitt ämbetsrum; för att ej
sakna kännedom om förhållandena på arbetsplatserna skulle han emellertid i sådant
fall besöka dessa platser hvart annat år och afgifva berättelse öfver sina iakttagelser
å desamma. Af föreslagna två besiktningar om året kunde den ena efter öfverenskommelse
lämpligen äga rum hos läkaren. Då för mindre företag, med t. ex.
x — 5 arbetare, kostnaderna för besiktning på arbetsplatsen ofta blifva oskäligt betungande,
borde vid sådana företag anställda minderåriga, försedda med registerboken,
få komma till besiktningsläkaren, — Yrkesidkaren skulle vara skyldig att ställa för
besiktningen lämplig lokal samt nödig handräckning till läkarens förfogande. Nu
försvårades ofta besiktningarna af maskinbuller, kontorspersonalens närvaro in. in.

Uteblifvande frän besiktning. . Hur bör besiktningsläkaren förhålla sig med
hänsyn till de minderåriga, som uteblifva från besiktning, äfven om denna är på
förhand tillkännagifven ? De kunna tredskas eller vara hindrade af sin tjänst, t. ex.
ångbåtspojkar — skola de strykas ur registerböckerna eller åläggas komma till
läkaren efteråt? Det möter svårighet att öfvertyga sig, om alla minderåriga äro införda
i registerboken. De första åren efter lagens utfärdande uteblefvo åtskilliga utan
tillfredsställande skål; besiktningsläkaren meddelade då arbetsbefälet, att de uteblifna
ej finge fortsätta arbetet, förrän de infunnit sig till undersökning hos läkaren med
registerboken och betalt 50 öre hvar — sedan dess infinna sig de minderåriga
ordentligt till besiktningarna.

Kontroll och efterbesiktning. Det behöfde åvägabringas eu verksam kontroll
öfver att de af besiktningsläkaren meddelade föreskrifter blefve iakttagna —
nu lämnades de ofta åt sitt värde. Efterbesiktning borde äga rum inom viss tid.
Särskildt vore dylik besiktning önskvärd i alseende å klenare och sjukliga minder -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M

207

ånga samt i tvifvelaktiga tall. Besiktningsläkaren borde få påbjuda efterbesiktning;
i många fall vore det omöjligt att vid en besiktning afgöra, om arbetet inverkade
menligt eller ej, och vidare kunde stundom latenta sjukdomsanslag misstänkas, utan
att det läte sig göra att vid endast en undersökning med säkerhet konstatera deras
befintlighet. Besiktningsläkaren skulle hafva rätt att tid efter annan inkalla de
minderåriga till efterbesiktning.

De uti svaren till detta moment påpekade brister och önskemål beträffande
besiktningsläkarens uppgifter och befogenhet samt sättet för besiktningens verkställande
o. d. hafva, såsom närmast berörande den ifrågasatta instruktionen, sammanförts
under io:de frågans 2:dra moment.

Fråga 10). År en särskild instruktion för besiktningsläkarne önskvärd?

I hvilka afseenden bär en dylik instruktion speciellt visat sig vara af behofvet
påkallad?

Denna frågas lista moment har besvarats med- 104 ja och 98 nej.

Motiveringar och andra framställningar vid de jakande svaren meddelas i
sammanhang med svaren på det 2:dra momentet.

Vid nej-svaren yttras: en’ instruktion vore ej för närvarande önskvärd; en
instruktion skulle föranleda formalism utan att medföra någon egentlig fördel; ett
schema för besiktningen komme att leda till samma formalism och fel som vid
värnpliktsmönstringarna — likartade fel hos olika individer kunde hafva olika
verkan — det vore bäst att låta läkarens sunda förnuft råda; sättet för besiktningens
utförande folie väl tämligen af sig själft, förutsatt att läkaren skaffade sig
noggrann kännedom om, huru och hvar de minderåriga användes; ju friare händer
besiktningsläkaren hade, desto bättre kunde han fullgöra sitt åliggande; det vore
nästan omöjligt att åstadkomma eu instruktion, som passade för alla förhållanden;
en instruktion måste anses öfverflödig, då det vore onödigt att föreskrifva en del
vidlyftiga undersökningar, hvilka kanske kunde hafva vetenskaplig, men sannolikt
föga praktisk betydelse — om den minderårige förklarade sig må väl, och läkaren
ej iakttoge något sjukligt hos honom, kunde det vara nog, ty alltför omständiga
undersökningar skulle göra besiktningen ännu mer impopulär, än den tyvärr redan
vore; lagen angåfve tydligt hvad läkaren vid besiktningen hade att utröna; många
och detaljerade bestämmelser skulle förlänga undersökningen och göra den motbjudande
för de minderåriga; en instruktion behöfdes ej, då ju i antagningsbetyget
hvarje svaghets- eller sjuklighetstillstånd borde samvetsgrant angifvas, och då väl
hvarje läkare ändock följde sin öfvertygelse och samvete; fastän en särskild instruktion
ej vore erforderlig, borde möjligen en anvisning lämnas på lämpliga frågor
till de minderåriga (t. ex. hvar måltiderna intoges, arbetstidens längd o. d.).

208

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Svaren på den io:de frågans 2:dra moment hafva synts lämpligen kunna
fördelas under här nedan angifna rubriker:

Uttalanden i allmänhet till förmån för en instruktion. En instruktion måste
anses både önskvärd och behöflig: i) för att genom eu objektiv undersökningsmetod
medgifva ett säkert bedömande, om ett visst arbete är menligt för den
minderåriges hälsa eller ej; 2) för att genom en rationellt utförd undersökning
vinna såväl vrkesidkares som arbetares förtroende lör besiktningen; 3) för att genom
enhetligt utförda besiktningar och därvid antecknade iakttagelser erhålla ett tilliörlitligt
statistiskt material för bedömande af de olika yrkenas inverkan på de minderårigas
hälsotillstånd samt 4) för att genom likformig bearbetning af det vunna
statistiska materialet erhålla säkrare hållpunkter för erforderliga lagstiftningsåtgärder
på förevarande område. Först i och med utfärdandet af en instruktion skulle besiktningen
kunna komma att närmelsevis uppfylla sitt ändamål; en sådan skulle
nämligen ej blott gifva besiktningsläkaren ledning vid hans undersökningar, så att
likformighet och reda kunde vinnas, där det nu råder större eller mindre kaos,
utan äfven bereda honom större möjlighet, för att ej säga rättighet, att fullgöra
sitt åliggande. Det skulle vara lämpligt att hafva en instruktion att uppvisa för
sådana vrkesidkare, som ställa sig afvoga mot besiktningen. Eu instruktion skulle
tjäna till att för yrkesidkarne klargöra meningen med besiktningen, särskildt på
sådana arbetsplatser, där läkare redan finnes anställd. Besiktningsläkaren har visserligen
genom sitt förordnande en fast ställning gent emot yrkesidkaren, men när
det gäller speciella föreskrifter, skulle en instruktion, som närmare angåfve hans
befogenhet, göra denna ställning betydligt angenämare. Fn instruktion skulle vara
önskvärd, ej så mycket för själfva undersökningen som med hänsyn till de minderårigas
föräldrar, hvilka oftast klaga öfver för stor stränghet, när läkaren förbjuder
minderårigs användande i visst yrke.

Enhetlighet. Det främsta syttet med utfärdande åt en instruktion skulle,
enligt ett stort antal läkare, vara att vinna enhetlighet och noggrannhet vid besiktningarna
och vid återgifvandet af vid dessa förrättningar gjorda iakttagelser. Man
skulle få eu möjlighet såväl att i allmänhet lära känna de minderårigas utveckling
och hälsotillstånd i olika yrken eller arbeten och å skilda orter samt att fastställa
vissa allmängiltiga normer beträffande de minderårigas sysselsättning som att, oaktadt
ombyten af läkare, kunna konstatera och följa den enskilde minderåriges utveckling
under inflytandet af hans arbete.

Ledning vid det särskilda fallets bedömande. Eu instruktion skulle gifva läkaren
en ofta välbehöflig ledning; den skulle i det särskilda fallet låta honom utgå
från bestämda synpunkter och icke endast från hans egen subjektiva uppfattning,
hvilken stundom kunde låta sig obehörigt påverka af t. ex. medkänsla för den
minderåriges fattigdom. Genom en instruktion skulle man vinna likformighet och
stadga i afseende å de minderårigas godkännande eller underkännande till arbete.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

209

En instruktion skulle för läkaren klargöra, hvad han hade att iakttaga vid bedömandet
af den minderåriges hälsotillstånd och förmåga att arbeta i det speciella
yrket. Uti en instruktion borde angifvas hvilka sjukdomar, som utgöra hinder för
användande till arbete, och hvilka som fordra lättare eller kortare arbete — det
har nämligen vid meddelande af förbud mot fortsatt arbete för minderåriga med
börjande lungtuberkulos eller ägghvitssjukdom händt, att såväl den minderårige som
arbetsgifvaren funnit förbudet orättmätigt. Instruktionen borde äfven lämna föreskrift,
huru besiktningsläkaren skulle förfara med minderåriga, som lida af lindrigare
sjukdomar.

Besiktningsläkarens uppgifter och befogenhet. En instruktion skulle uppdraga
bestämda gränser för besiktningsläkarens skyldigheter och rättigheter. Besiktningsläkaren
bör icke blott uppmärksamma arbetets art utan äfven andra omständigheter af betydelse
för den minderåriges hälsotillstånd och utveckling, såsom beskaffenhet af arbetslokaler,
skyddsåtgärder o. d. I besiktningsläkarens skyldigheter bör ingå inspektion af de
sanitära förhållandena på arbetsstället och i arbetarbostäderna samt afgifvande af rapport
öfver iakttagna missförhållanden. Det skulle åläggas besiktningsläkaren att jämväl
uppmärksamma efterlefnaden af lagens öfriga bestämmelser angående de minderåriga,
såsom beträffande arbetstidens längd, början och slut samt förbjudna arbeten; genom
rapporten till Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller genom direkt meddelande till
yrkesinspektören skulle rättelse kunna åvägabringas. Besiktningsläkaren bör bemyndigas
att anmäla till åtal uppenbara öfverträdelser af minderårighetslagen, hvilka
ofta föranledas endast af likgiltighet. Besiktningsläkaren kunde lämpligen åläggas
samarbeta med företagets egen läkare, där sådan finnes anställd. Besiktningsläkaren
borde öfva tillsyn öfver det sätt, hvarpå undersökningarna för antagande utföras;
han skulle för detta ändamål vara skyldig taga del af de minderårigas läkarbetyg
för antagande, som skulle tillhandahållas af arbetsgifvaren, samt hafva rätt
att icke godkänna dem, hvilka endast lyda på »frisk och färdig» eller dylikt allmänt
vitsord och icke hänföra sig till »det ifrågavarande arbetet». Då det händer,
att yrkesinspektör ej på länge besöker en arbetsplats, under det besiktningsläkaren
gör det årligen, synes den sistnämnde böra äga befogenhet att hos Kungl.
Maj:ts befallningshafvande göra sådan framställning, som minderårighetslagens 10 §
omförmäler angående förbud mot minderårigas användande till visst, synnerligen
ansträngande eller hälsovådligt arbete. Besiktningsläkare bör vara berättigad att
besöka arbetsplats inom sitt distrikt, äfven om det ej anmälts, att några minderåriga
arbeta därstädes, samt äga att göra anmälan om eventuellt där anträffade sådana.

Besiktningens utförande. En instruktion bör noggrant angifva, hvad besiktningen
skall omfatta och det sätt, hvarpå besiktningsläkaren skall gå tillväga; besiktningen
utföres nu ofta så lättvindigt, att den är en ren humbug. Instruktionen
bör angifva en besiktningsmetod, som sätter läkaren i stånd att säkert afgöra,
om arbetet i fråga är menligt för den minderåriges hälsa eller ej, hvilket ej är

210

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

fallet med nu brukliga metod att blott undersöka lungor och hjärta. Det behöfs
bestämmelser till förekommande af en alltför summarisk besiktning; läkaren skall
anställa noggranna jämförelser mellan den minderåriges hälsotillstånd och kroppsbyggnad
å ena samt slaget af hans arbete å den andra sidan. För arbetarne särskilt
anställd läkare bör närvara vid besiktningen. Besiktningsläkaren bör finna
den minderårige i hans arbete. Det vore ömkligt, att instruktionen iöreskrefve
vågning och mätning, ty endast därigenom kunde man med visshet erfara, i hvad
man arbetet inkräktade på kroppsutvecklingen. En annan läkare framhåller, att
endast de uppenbart klena och undermåliga behöfva vägas och mätas. Förste provinsialläkaren
Berlins förslag rörande besiktningarna, hvilket framlades på försteprovinsialläkarmötet
i Stockholm 1904, förordas till efterföljd. Besiktningsobjekten
skola afklädas och undersökas så noga, som deras yttre »habitus» föranleder;
vågning och mätning förefalla att vara af tvifvelaktig nytta. Vid besiktningen
böra minderåriga af mankön blotta åtminstone öfverkroppen, så att läkaren kan
bedöma konstitution, musklernas beskaffenhet in. in., och äfven flickor, som
synas klent utvecklade, böra undersökas i afseende å sin kroppskonstitution. Det
vore lämpligt att instruktionen föreskrefve undersökning af vissa organ (bröst,
njurar, ögon) samt angåfve vissa minimimått för kroppslängd och bröstvidd, olika
för skilda åldrar. I händelse af behof böra blod- (hämoglobin-) och urinprof tagas
samt öronen undersökas. Vid besiktningen bör föras protokoll och användas
formulär med bestämda frågor såsom på lifförsäkringsintygen. Besiktningsläkaren
bör anteckna ett allmänt omdöme om den minderåriges konstitution — dålig,
mindre god, god, kraftig — uppgifter om mått och vikt samt upplysning, om
den minderårige får användas till nattarbete. Besiktningens resultat böra antecknas
under särskilda rubriker på blanketter, som skola tillhandahållas läkaren. På betygets
baksida böra för hvarje gång angifvas inträffade förändringar. Vid hotfullt
uppträdande af arbetsgifvaren bör besiktningsläkaren äga afbryta förrättningen och
på arbetsgifvarens bekostnad tillkalla kronobetjäning; arbetsgifvaren borde för öfrigt
vid straffpåföljd vara ålagd att meddela erforderliga upplysningar.

Uti svaren på förevarande fråga framhålles dessutom: att instruktionen borde
meddela formulär för besiktningsläkarens rapport till Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
att instruktionen skulle tjäna att bevaka industriidkarnes intressen, samt att,
då förbud mot arbetets fortsättande eller annan åtgärd med anledning af besiktningen
vidtagits, besiktningsläkaren borde vara skyldig att med angifvande af skälet till
åtgärden därom underrätta den minderåriges föräldrar eller målsman.

Fråga 11). Skulle det mota svårighet att i besiktningsläkarnes rapporter till
Kungl. Maj:ts befallningshafvande angifva de förhållanden, som föranledt föreskrifter
från besiktningsläkarnes sida?

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

2 I I

På denna fråga hafva afgifvits ii jakande och 197 nekande svar.

Vid de jakande svaren anföres: den ifrågasatta åtgärden skulle endast öka
skrifveriet, tidsutdräkten och kostnaderna samt försvåra besiktningsläkarnes redan
iörut betungande arbete; sådan åtgärd läte sig ej alltid vidtaga, då den kunde
komma att strida mot läkarens tysthetsplikt; rapporten skulle blifva allt för vidlyftig
och detta utan praktiskt gagn; för förste provinsialläkaren, som hade en
skyddad ställning, funnes nog ej några svårigheter, men för de bcsiktningsläkare,
som tillika vore ackordsläkare, tedde sig saken annorlunda; rapporterna vore upprättade
summariskt, så att de ej lämnade plats för mer detaljerade uppgifter angående
besiktningarna; smärre anmärkningar kunde nog ej lämpligen rapporteras
och svårare missförhållanden vore ganska sällsynta. Vidare anmärkes vid några
icke jakande svar, att den ifrågasatta åtgärden visserligen ej skulle möta svårigheter
men ej heller medföra någon nytta, då äfven med nuvarande rapportformulär tillfälle
funnes att bringa till myndigheternas kännedom sådana missförhållanden, som
ej kunde i godo rättas, att densamma vore onödig, då besiktriingsläkaren hade
möjlighet göra erforderliga anteckningar i registerboken, samt att det med hänsyn
till det knappa arfvodet skulle blifva svårt att erhålla intresserade besiktningsläkare,
om arbetet och skrifgöromålen ökades.

Vid de nekande svaren framhålles: om föreskrifterna vore befogade, borde
det ej möta någon svårighet att angifva anledningarna till dem; ifrågavarande
anteckningar kunde införas under rubriken »anmärkningar» på blanketten; mer anmärkningsvärda
fall kunde antecknas i särskild bilaga, om kolumnerna i nu brukliga
blanketter ej räckte till; iakttagna missförhållanden kunde lämpligen angifvas å
blankettens högra sida, hvars rubrik då borde något ändras; uppgifterna borde endast
afse de fall, då gifna föreskrifter ej åtlydts; åtminstone borde i rapporten angifvas,
om föreskrifterna föranledts af arbetets natur, arbetslokalernas beskaffenhet o. d.
eller af de minderårigas klena hälsa eller sjuklighet; anmärkningar och föreskrifter,
som hänförde sig till de minderårigas hälsotillstånd och kroppskonstitution, angåfves
i regel redan nu i rapporten, men äfven sanitära missförhållanden vid arbetsplatserna
borde och kunde mycket väl upptagas däri; den ifrågasatta anordningen syntes
redan vara genomförd i Jönköpings län med det af förste provinsialläkaren därstädes
utarbetade och under de senaste åren använda rapportformuläret.

Fråga 12). Öfriga erinringar.

Läkarbetyg för antagande. Förutsättningarna för den minderåriges godkännande
till användning i arbete borde närmare angifvas. Äfven för »antagningsläkarne»
vore en instruktion önskvärd; nu lämnade de intyg utan urskiljning.
Sålunda hade en gosse af en läkare vägrats intyg på grund af betydlig ägghvitehalt

212

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

1 urinen men erhöll af en annan läkare ofördröjligen det begärda intyget — förmodligen
ansåg den senare läkaren, att då undersökning af lefvande person i allmänhet
kostade 3 kronor, en undersökning för 1 krona finge »bli därefter». Antagningsbetyg
borde endast få utfärdas af vederbörande besiktningsläkare. För att besiktningsläkaren
skulle blifva i stånd att afgöra, huru arbetet inverkade på de minderåriga,
borde antingen han själf meddela antagningsbetygen, eller också borde dessa innehålla
bestämda uppgifter om de minderårigas hälsotillstånd och graden af deras utveckling.
En annan läkare framhåller emellertid, att det måste anses olämpligt, att samme
läkare, som utfärdat antagningsintyget, förrättar besiktningen. Det vore önskvärdt,
att läkarbetygen för antagande affattades efter bestämdt formulär och att besiktningsläkaren
ägde kassera hvarje annat. Vid undersökning af minderårig, som
söker anställning, borde läkaren ifylla en blankett, angifvande det arbete, hvartill
den minderårige finge användas, och den arbetstid, som högst kunde medgifvas.
Antagningsbetyget kunde göras mer detaljeradt utan att därför vålla större besvär,
om lämpliga blanketter tillhandahölles. Blanketterna borde till besvarande framställa
bestämda frågor angående t. ex. längd och bröstomfång, hjärtats, lungornas
och njurarnes beskaffenhet samt lämna plats för det allmänna omdömet liksom
nu; antagningsbeviset skulle likväl angifva, om det afsäg dagarbete eller sådan
sysselsättning, hvari nattarbete ingår. Det brytes ofta mot minderårighetslagens

2 § 2 mom., i det minderåriga antagas till arbete och fortsätta arbetet flera
månader, ja, ända till dess besiktningsläkaren kommer, utan att hafva undergått
den i berörda lagrum föreskri fila undersökning. Man borde söka åstadkomma eu
garanti för, att arbetsgivare!! anskaffar läkarintyg, innan den minderårige antages,
genom att ålägga hälso- eller kommunalnämnderna skyldighet att årligen granska
dessa intyg. Ett från arbetsgifvarhåll framställdt yrkande att få använda de minderårige
en kortare tid (1 vecka) utan läkarundersökning till utrönande af deras
lämplighet för arbetet måste afstyrkas med hänsyn till svårigheten af effektiv kontroll.
På sådana arbetsplatser, hvarest driften nedlägges under någon kortare tid af året,
borde ej nytt läkarbetyg erfordras, hvarje gång arbetet återupptages, åtminstone ej
där bruks- eller fabriksläkare finnes anställd; ej heller borde nya betyg fordras, då
minderårig cirkulerar mellan likartade fabriker i samma trakt.

Anmälan om användande af minderåriga samt underrättelse därom till besiktningsläkaren.
Det behöfs en skärpt kontroll öfver att arbetsgivare, som sysselsätta
minderåriga, göra föreskrifven anmälan. Försummelser af anmälningsskyldighetens
fullgörande lära icke vara sällsynta och bero möjligen till någon del på okunnighet
om lagens bötesbestämmelser. Läkarbesiktningen vore i viss mån förfelad till följd
af uraktlåtna anmälningar. Det vore ömkligt för besiktningsläkaren att i början af
hvarje kalenderår få uppgift öfver alla arbetsplatser, där besiktning skulle företagas.
Besiktningsläkaren måste på lämpligt sätt, helst genom yrkesinspektör eller berg -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

213

mästare, årligen få ordentlig uppgift på arbetsställen med minderåriga —- kommunalnämndernas
fragmentariska meddelanden saknade egentligt värde.

Läkarnes arfvode och kostnaderna för besiktning. Afgiften för besiktning är
löjligt låg i förhållande till det därmed förenade ansvaret och besväret samt gällande
taxa för liknande förrättningar i allmänhet. Besiktningarna äro ej några barmhärtighetsverk
och resorna för verkställande af dessa förrättningar böra ej ersättas enligt
provinsialläkartaxan för sjukbesök, särskildt som de taga mer tid; vid 3 å 4 minderåriga
spelar ersättningen för själfva besiktningen (1 å 2 kronor) ingen roll, när man
tager i betraktande all tidspillan för uppletande af de minderåriga (eventuellt äfven
af arbetsgivare, registerbok och betyg) samt för rapportskrifning in. in. Resereglementet
bör tillämpas på besiktningsläkarnes resor — ingen undantagslagstiftning
för industrien på läkarnes bekostnad! Nu gällande provinsialläkartaxa och resereglemente
böra tillämpas på besiktningarna; »fattigvårdsersättningen», 50 öre, liksom
läkarens dubbelbeskattning skulle försvinna därigenom; kan ej annan ändring vinnas,
bör åtminstone § 7 i taxan för läkarbesiktning af minderåriga arbetare den 21 december
1900 utgå och ersättas med en för läkarne drägligare. Taxan borde
ändras så, att besiktningsläkaren vid beräknande af kostnaderna finge inräkna ersättning
för den tid, han uppehållit sig vid arbetsstället, samt vidare så, att vid fördelning
af resekostnaderna på flere yrkesidkare dessa kostnader fördelades efter
hvar och ens antal af minderåriga och icke såsom nu lika mellan alla yrkesidkare,
som besökts under samma resa. Kostnaden för besiktning af en minderårig (utom
afgiften) hade under ett år inom ett distrikt växlat mellan ej fullt 3 3 öre och
20 kronor 30 öre. Besiktningsläkarens arfvode bör höjas till minst 1 krona med
maximum af 50 i stället för såsom nu 30 kronor och med en lägsta ersättning
för besök af 5 i stället för såsom nu 3 kronor. Ersättningen för utfärdande af
antagningsbetyg (minderårighetslagens 18 §) bör höjas till minst kronor 1: 50;
besiktningsarfvodets begränsning till 30 kronor bör undanrödjas. Undersökningame
för antagande skulle utföras noggrannare, om arfvodet utgick med 2 kronor i stället
för med 1 krona. Om en instruktion med utvidgade bestämmelser införes, torde
taxan behöfva revideras och dagtraktamentsberäkning tillämpas. En noggrannare
besiktning med t. ex. vägning och mätning skulle draga större, kanske dubbla
kostnaden. Såväl yrkesidkare som de minderåriga och deras föräldrar äro ofta
missnöjda öfver de ej sällan dryga besiktningskostnaderna, hvilka stundom afdragas
Irån den minderåriges lön. Ersättning för besiktning bör lämnas af staten; nuvarande
taxa vore, fastän låg, dock ej populär, särskildt när anmärkningar gjordes.
Då för de små, aflägset belägna fabrikerna kostnaderna för närvarande kunna blifva
ganska kännbara, borde fabriksidkare!! endast betala själfva besiktningen, under det
staten betalade resekostnaden. Besiktningsläkaren bör få sitt arfvode genom statens
försorg och ej behöfva utkräfva det. Då besiktningen har sin grund i ett statsintresse,
bör den betalas af staten; de mindre arbetsgifvame blifva för öfrigt för

214

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

mycket betungade däraf och frestas att söka undandraga sig besiktning —• en arbetsgivare
hade sålunda falskligen anmält, att han upphört att använda minderåriga.
För att minska kostnaden borde man under vissa omständigheter kunna medgifva
besiktning hos läkaren.

Diverse anmärkningar och önskemål. Läkaren bör ha frihet att i hvarje
speciellt fall bedöma den minderåriges prestationsförmåga och ej vara för mycket
bunden af artificiella åldersgränser, emedan utvecklingen är så olika. Undantag
från bestämmelserna angående vissa åldersgränser bör få medgifvas, när med
särskildt läkarintyg visas, att sådant undantag kan göras utan olägenhet. Det
vore önskvärdt, att åldersgränser och arbetstider bestämdes med hänsyn till olika
yrkens mer eller mindre hälsofarliga och ansträngande natur samt arbetslokalernas
beskaffenhet. Lagen är behäftad med två brister, för liten hänsyn till olika slag
af arbete och för inskränkt möjlighet för läkaren att individualisera.

En besiktningsläkare, som uppgifver sig hafva stor erfarenhet, framhåller, att
minderåriga med hem på arbetsplatsen finge det mycket bättre såväl i afseende å
kläder som kost, sedan de börjat arbeta; i en stor fabrik funnes många så lätta
sysslor, att klena barn, som ej kunde tänka på att taga plats som tjänare eller
hjälpa till vid landtbruk eller annat utarbete, mycket väl vore i stånd att åtaga sig
dem och på så sätt komma i tillfälle att hjälpa sina föräldrar och framför allt sig
själfva till förbättrade villkor. Tvenne andra läkare yttra i afseende å trävaruindustrien,
den ene, att arbetet i fria luften vid sågverk bekomme de minderåriga
mycket väl, den andre, att ångsågar och hyflerier borde vara underkastade minderårighetslagen,
hvaremot arbetet i brädgårdar kunde jämföras med jordbruk; de
minderåriga finge i brädgårdarna börja med att sopa, trafva kubb in. m. och utvecklades
snart till kraftiga pojkar, hvilka vid 16 å 17 år kunde arbeta som fullvuxna
— större frihet till arbete borde därför medgifvas de minderåriga i brädgårdar.
I motsats till dessa för de minderårigas användande till industriellt arbete
förmånliga yttranden anföres i två andra svar följande: hvar och en, hvilken i
likhet med besiktningsläkaren gång efter annan varit i tillfälle att konstatera den
allmänna och rätt höggradiga blodbrist, som förekommer hos de minderåriga vid
vissa industriella arbetsställen, t. ex. snickerifabriker, den vid andra arbetsställen
åter ganska allmänna hjärthypertrofien, huru kutrygg utbildas hos t. ex. minderåriga
i smedjor etc., måste få den uppfattningen, att de minderårigas användning vid en
del anläggningar verkar i hög grad skadligt på deras utveckling; då man emellertid
ej kan helt förbjuda de minderårigas sysselsättande i sådana anläggningar, borde
man för en del yrken och anläggningar höja den nedre åldersgränsen till 14, helst
15 år, verka för förbättrade sanitära förhållanden på arbetsplatserna samt genom
särskilda föreskrifter göra läkarbesiktningen mer effektiv och motsvarande sitt ändamål.
Den vinst arbetsgifvaren kunde skörda genom ökadt tillgodogörande af de
minderårigas arbetskraft motväges af sämre arbete, särskildt om de minderårigas

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

215

utveckling hämmas; föräldrarne förstå ej faran, förrän det är för sent, och den vinst
de kunna göra genom ökadt arbete för barnen torde i allmänhet vara så obetydlig,
att den kan undvaras; från samhällets sida måste tillses, att ej tolkstammen
försämras, och innan ytterligare medgifvanden lämnas, borde man genom undersökningar
förvissa sig om, att ej redan gifna bestämmelser äfventyra de minderårigas
utveckling, hvartill tecken ej torde helt och hållet saknas.

Tillämpningen af minderårighetslagen är ofta svår och obehaglig; om en
minderårig förbjudes fortsätta arbetet, kan det hända, antingen att han kommer att
gå sysslolös och förfalla, eller också att han får ägna sig åt något tyngre arbete
på en plats, som ej är underkastad besiktning. Liksom det finnes yrkesinspektörer
med bestämda distrikt, borde det kunna anställas »yrkesläkare» för samma eller
större distrikt. Besiktningsläkaren bör närvara vid yrkesinspektörens inspektion.
Det vore önskvärdt, att besiktningsläkaren såvidt möjligt finge behålla samma
arbetsställe eller -ställen, och att antalet minderåriga per besiktningsläkare blefvc
lagom — en besiktningsläkare hade fått byta förrättningsställen 3 gånger och hatt
summa 15 minderåriga att besiktiga.

De minderåriga arbetarncs antal sjunker för hvarje år till följd af arbetsgifvarnes
starka afvoghet mot minderårighetslagen; flertalet arbetsgivare hafva förklarat,
att de ämna upphöra att använda minderåriga. Minderåriga, som inom
arbetsställets område tjänstgöra som handtlangare åt fader eller annan utan att
direkt aflönas af yrkesidkaren, böra underkastas kontroll. Det behöfdes en bestämmelse,
som förhindrade arbetsgivare!! att kringgå lagen genom att åt sina äldre
arbetare gifva ackordsarbete och låta desse utan anmälan använda minderåriga.
Något borde göras för att bereda bättre kost åt sådana minderåriga, som hela
veckan äro borta från hemmet och nu få lefva på matsäck. De i minderårighetslagens
4 § föreskrina raster förläggas vanligen till måltidstimmarne, så att barnen
få arbeta 3i/g timme på förmiddagen och .\i/i timme på eftermiddagen utan rast.
Då luften i arbetslokalerna alltid är mer eller mindre förorenad, borde det i minderårighetslagens
4 § åläggas arbetsgivaren att i hvarje fall, och ej såsom nu »i sådant
fall», anvisa lämpligt ram för måltider och vistelse under rasterna.

Yrkesidkaren borde vara skyldig att hålla läkare för sina arbetare. Det vore
omöjligt att genom eu besiktning per år vinna ett säkert omdöme om de minderårigas
hälsotillstånd, och troligen skulle ej heller upprepade besiktningar leda till
målet — en utväg vore då, att de minderåriga finge fri läkarvård, och att till
besiktningsläkaren lämnades uppgifter om sådana sjukdomsfall, som kunde inverka på
arbetsförmågan. Det borde åligga arbetsgifvaren att oförtöfvadt anlita läkare, när
minderårig insjuknade under arbetet. På alla eller vissa arbetsplatser skulle möjligen
periodiska vägningar af de yngsta minderåriga kunna vara till nytta för afgörande,
om arbetet inverkade skadligt eller ej.

Minderåriga af kvinnokön borde icke utan vidare få användas till arbete i

2IÖ

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

industriellt yrke; i lagen kunde lämpligen intagas en paragraf åt ungefär följande
lydelse: »önskar någon till arbete i industriellt yrke använda minderårig af kvinnokön,
söke därtill tillstånd hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande, och äge Kungl. Maj:ts
befallningshafvande att efter hörande af vederbörande provinsial- eller stadsläkare samt
lista provinsialläkaren meddela sådant tillstånd jämte föreskrifter angående arbetstid
m. in.». Äfven vuxna kvinnor borde underkastas besiktning. »Barnsängshvilan»
borde i minderårighetslagens 7 § fastställas till 6 veckor i stället för 4. Berörda
paragraf borde vidare gifvas följande tillägg: »i källare, vid sysselsättning med vineller
öltappning, butelj sköljning o. d. må ej användas kvinnor under 40 års ålder».

Höra kolningsplatserna, dit affallet från brädgårdarne omedelbart föres, under
lagen? Då stor ovisshet råder, om vaskning är att hänföra till industriellt yrke,
borde detta klargöras vid eu revision af lagen. Tegeltillverkning borde väl vara
underkastad lagen, men vid ett järnverk användes minderåriga utan läkarintyg
till tegeltillverkning för pannorna. I afseende å torfberedning på öppna fältet,
som endast pågår några vår- och sommarmånader och ej under regnväder, synes
ej besiktning behöfvas utan blott, att den minderårige fyllt 12 år och slutat
skolan eller åtnjuter ferier; beträffande »sågverk och därmed förenad brädgårdsrörelse»
förefaller det tvifvelaktigt, om lagen har tillämpning på sådana gossar, som
ute på backen upphugga och uppstapla brädkanter och annat affall, Indika gossar
arbeta »på beting» och komma och gå, när de vilja — äfven här kunde det göra
tillfyllest med samma fordringar, som angifvits vid torfberedning.

Bestämmelsen om skolbetyg kunde upphäfvas. Minderårig borde hafva en
arbetsbok, hvari skulle göras anteckningar om skolgång, läkarbesiktningar, genomgångna
sjukdomar m. m. och hvilken skulle användas under hela minderårighetstiden.
Föreskrifna anteckningar i registerboken borde ske omedelbart vid den
minderåriges inträdande i arbete. Anteckningarne i registerbokens kolumn för det
särskilda arbetsslaget äro vanligen fullkomligt intetsägande. I rapportformulär och
registerbok bör finnas en kolumn för anteckningar om dem, som fyllt 18 år eller
upphört med arbetet. Yrkesidkare bör i registerboken anteckna orsakerna till de
minderårigas afförande ur densamma, så att man kan se, om det föranledts af
sjukdom. Det behöfdes skärpt kontroll öfver att de minderårigas användande
öfverensstämde med uppgifterna i registerboken.

Flere läkare framhålla svårigheten att på ett tillfredsställande sätt besvara
frågorna i kommitténs cirkulärskrifvelse, då den enskilde läkarens erfarenhet vore
för ringa och förhållandena på olika platser företedde stora olikheter, samt föreslå,
att kommitténs frågor skulle hänskjutas till en kommitté af besiktningsläkare och
därefter diskuteras på allmänt läkarmöte.

UTDRAG AF PROTOKOLL VID KOMMITTÉNS SAMMANTRÄDEN MED
REPRESENTANTER FÖR ARBETSGIFVARE OCH ARBETARE
INOM SKILDA FACK M. M.

Vid här ifrågavarande sammanträden utgjorde i regel efterföljande, af kommittén
uppställda, fyra frågor de hufvudsakliga öfverläggningsämnena.

1) . Böra ändringar vidtagas i nu gällande bestämmelser angående åldersgränser
och arbetstid för minderåriga arbetare?

2) . I hvilken utsträckning böra minderåriga få användas till nattarbete?

3) . Äro särskilda föreskrifter af behofvet påkallade rörande kvinnors användande
till nattarbete och farliga sysselsättningar?

4) . Böra till arbetarnes skyddande mot yrkesfara påbjudas ytterligare säkerhetsåtgärder
och i så fall hvilka?

Med hänsyn till att frågan om förbud mot kvinnors användande till nattarbete
numera blifvit afgjord, *) hafva i nedanstående protokollsutdrag ej upptagits några redogörelser
för öfverläggningarna om det i fråga 3) berörda behofvet af särskilda föreskrifter
för kvinnors användande till sådant arbete.

*) Genom lagen af den 20 november 1909 angående förbud mot kvinnors användande till arbete
nattetid i vissa industriella företag.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

2ig

Sammanträde med ombud för arbetare inom trävaruindustrien. Sundsvall
den 1 juli 1906.

Frågor 1) och 2).

Samtliga ombud utom ett ansågo, att den nu till fyllda 12 år förlagda
nedre åldersgränsen borde uppflyttas till fyllda 13 år samt att något undantag i
afseende å lättare arbeten vid sågverk och därmed förenade brädgårdar icke borde
förekomma. Visserligen vore det för arbetarfamiljernas ekonomi ofta nog önskvärd^
att de minderåriga så tidigt som möjligt finge tillfälle till arbetsförtjänst, men
det obestämda uttrycket »lättare arbeten» lämnade ej säkerhet för, att icke de
minderåriga stundom, t. ex. vid bristande tillgång på arbetskraft, användes till
arbeten, hvilka öfverstege deras krafter.

Någon nedflyttning af den öfre åldersgränsen, nu förlagd vid 18 år, borde
ej ifrågakomma. En talare påyrkade däremot dess uppflyttning till 19 år.

Den nu vanligen förekommande arbetsindelningen vid de minderårigas användande
till nattarbete, på tre skift med två arbetslag, utdömdes enstämmigt. Genom
densamma finge de minderåriga arbeta 16 timmar hvartannat dygn, hvilket, särskildt
i betraktande af att hvilotiden på dagen ofta ej komme till rätt och full användning,
måste anses oskäligt. Detta skiftarbete, olika med fädernas, hvilka arbetade
på två skift, verkade äfven med sina olika måltids- och hvilotimmar synnerligen
fördärfligt på arbetarfamiljernas hemlif och hushållning. Såsom önskemål vid en
lagförändring i förevarande afseende anfördes i främsta rummet undantagslöst
förbud mot nattarbete för minderårige, i andra rummet 3-skiftindelning med tre
arbetslag samt, om ej någotdera af dessa båda alternativ läte sig genomföra, 2-skiftindelning — det sistnämnda, enligt några talare, dock i samband med höjning
af den i afseende å nattarbete bestämda åldersgränsen. För arbetare inom trämasseindustrien
vore det emellertid, enligt ett ombuds mening, på grund af
arbetets kontinuitet, som ej medgåfve afsevärda raster, nödvändigt att bibehålla
3 -skiftindelningen.

220

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Fråga 3).

— —• — Ombuden påyrkade, att kvinnor icke alls skulle få användas till
arbete vid sågverken. För öfrigt borde det i allmänhet förbjudas, att använda
kvinnor till grofarbete, särskilt till lastning af fartyg. En talare önskade t. o. m.
fullständigt förbud mot kvinnors användande till industriellt arbete.

Fråga 4).

Beträffande det ifrågasatta införandet af straff för arbetare, som aflägsnade
skyddsanordningar, uttalade sig flere ombud för sådant straff, utan att invändningar
häremot anfördes. Dock påyrkades från ett håll, att straffskyddet endast skulle
gälla anordning, som gillades af hela arbetspersonalen. I detta sammanhang framhölls
därjämte behofvet af strängare påföljder för arbetsgivare, som underläte att
efterkomma yrkesinspektörs förelägganden.

Till fullständigande af föreskrifterna rörande skyddsåtgärder föreslogs förbud
mot hopfogande af drifremmar medels skrufbultar och mot anbringande af kraftskifva
på ändan af en drifaxel utanför lagret. Lyftinrättningen för valsarne vid
sågramar borde om möjligt förses med tillfredsställande säkerhetsanordningar.
Belysningen i sågverken vore ofta mycket dålig, hvilket lätt gåfve anledning till
olycksfall under nattarbete. Till minskande af olycksfallen vid stabbläggning, som
vore en synnerligen farlig sysselsättning, borde det stadgas förbud mot för stora
bördor och arbetets utförande under hardt blåsväder samt mot användande af för
smala brädgångar. Arbetet vid kaptrissor vore äfven mycket farligt, hvarför minderårigas
användande till sådant arbete borde förbjudas; dock hade Björklunds patenterade
skyddsanordning vid dessa trissor visat sig särdeles tillfredsställande. En
begränsning af arbetstiden äfven för de vuxne till 8 timmar skulle sannolikt
bidraga till minskande af antalet olycksfall i arbete.

En medverkande orsak till många olycksfall vore okunnighet hos arbetaren
om maskinerna och deras rätta skötsel. Arbetsgifvaren borde därför vara ålagd
att låta gifva arbetaren nödig undervisning, innan denne sattes att sköta en farlig
maskin.

Samtliga ombud vore ense därom, att yrkesinspektionen för närvarande ej förmådde
fylla sin uppgift utan kräfde betydligt ökade arbetskrafter. Lagen kunde
nog i hufvudsak vara tillfredsställande, men bristande uppsikt öfver dess efterlefnad
lät den i många fall förbli eu död bokstaf. Yrkesinspektören syntes ej till oftare än
hvart tredje år. Då hans ankomst till arbetsplatsen anmäldes på förhand, och han
beledsagades genom anläggningen af en arbetsledare, som måste iakttaga arbetsgifvarens
fördel, blefve ofta hans besök utan vidare resultat. Yrkesinspektören
borde komma som en tjuf om natten och visas omkring af en opartisk person.

Yrkesinspektionen, som ju ej kunde befatta sig med alla detaljer och enstaka
fall, borde enligt en talares mening, kompletteras med tillsyn genom ojäfviga
personer på de skilda arbetsplatserna, särskildt med hänsyn till användande af

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

221

minderåriga. Polismyndigheterna och de allmänna åklagan^ borde förmås att bättre
än hittills medverka till skyddslagstiftningens genomförande. Under öfverläggningen
medgafs emellertid, att förhållandena med hänsyn till arbetets säkerhet under de
senare åren och särskildt vid de större sågverken betydligt förbättrats.

Ehuru ej berörande de af kommittén upptagna frågorna bad en talare få
framhålla önskvärdheten af, att karenstiden i afseende å ersättning för olycksfall i
arbete måtte förkortas eller borttagas. Ett annat ombud påpekade det onödiga i,
att åldersintyg, utfärdadt af kyrklig myndighet, ofta affonjrades arbetssökande
minderårig, hvars ålder funnes uppgifven i hans skolbetyg.

Sammanträde med arbetsgivare inom trävaruindustrien. Sundsvall den
3 juli 1906.

Frågor i) och 2).

Samtliga arbetsgivare vore ense därom, att användande af minderåriga under
12 år till industriellt arbete borde helt och hållet förbjudas, att minderåriga, som
fyllt 12 men ej 16 år, endast borde få sysselsättas under tiden mellan kl. 6,30 f. m.
och 7 e. m. med ett par timmars måltidsraster, samt att den öfre åldersgränsen
borde sänkas från 18 till 16 år. Nattarbete måste anses skadligt för minderåriga
under 16 år, och det nu använda 3-skiftsystemet med två arbetslag hade visat
sig mycket olämpligt.

En talare framhöll dock, att det för 1 i-års pojkar vore bättre att få arbeta
än gå sysslolösa och lära sig allehanda odygd. Från arbetsgifvarnes synpunkt
vore det emellertid föga önskvärdt att använda så unga arbetare, hvilka kräfde
nära nog lika hög aflöning som 15 -åringar, utan antoges de yngre minderåriga
hufvudsakligen för att tillmötesgå föräldrarnes enträgna framställningar. Med hänsyn
till de olika förhållanden, hvarunder arbetet försigginge i sågar och brädgårdar,
påpekade talaren dessutom det olämpliga uti, att minderårighetslagen likställde
dessa båda slag af arbetsplatser — ett uttalande som dock ej vann några instämmantien
från de öfriga arbetsgifvarnes sida.

Fråga 3).

Fråga 4).

Krafvet på ökade och förbättrade skyddsanordningar vore en naturlig följd
af industriens och teknikens framsteg, men det förvånade arbetsgifvarne att höra
arbetarne påyrka ytterligare skyddsåtgärder, då arbetsgifvarne hade den Största möda
att förmå arbetarne använda redan befintliga säkerhetsanordningar. Strängare föreskrifter
i förevarande hänseende borde emellertid åtföljas af straff eller vitesbestämmelser
för aflägsnande af skyddsanordningar — dock ej med inskränkning
till erkändt effektiva sådana, såsom arbetarne fordrat.

222

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Beträffande yrkesinspektionen yttrade sig tvenne arbetsgivare för ökning af
dess arbetskrafter, då långa tider förflöte mellan yrkesinspektörens besök. Huruvida
en sådan ökning borde åvägabringas genom att öka antalet inspektionsdistrikt
eller genom anställande af assistenter, ansågo de sig ej kunna afgöra.

I detta sammanhang framhölls därjämte önskvärdheten af större likformighet
i de skilda yrkesinspektörernas verksamhet samt olämpligheten af täta ombyten af
yrkesinspektörer, hvilka då ej finge tid att lära känna industrien inom sina
distrikt.

Sammanträde med arbetsgivare och arbetarombud inom trävaruindustrien.
Gäfle den 5 juli 1906.

Frågor i) och 2).

En arbetsgivare framhöll, att någon höjning af minimiåldern (12 år) ej
vore erforderlig, då arbetsgifvaren ej antoge andra än någorlunda starka barn och
läkarbesiktningarna endast ytterst sällan gåfve vid handen, att de minderåriga lidit
skada af arbetet. Att barnen finge gå sysslolösa, innebure däremot en mycket
stor risk. Industrien behöfde ej de minderåriga, men dessa hade behof af industriens
arbetstillfällen. En annan arbetsgivare betonade, att det ej vore i eget intresse,
som arbetsgivare antoge barn under 13 år, utan skedde det för att hjälpa fattiga
arbetarfamiljer. För att kunna blifva dugliga kroppsarbetare behöfde för öfrigt
barnen tidigt vänjas vid arbete. Från arbetsgivarhåll anfördes ytterligare, att det
för arbetsgifvarne vore fördelaktigast att ej använda barn under 14 år men
att den nuvarande åldersgränsen vore förmånligare för barnen och deras föräldrar.

Af arbetarnes ombud framhölls i allmänhet, att minderåriga under 13 år ej
borde få användas till industriellt arbete. Tvenne talare föreslogo emellertid, att
arbetsåldern skulle inträda med början af det kalenderår, hvarunder den minderårige
fyllde 13 år. Såsom skäl för en uppflyttning af åldersgränsen anfördes att
arbetet, oaktadt läkarundersökning, kunde innebära fara för de minderårigas utveckling
och att det vore skada att afbryta skolgången, just då barnens förståndsutveckling
började låta dem få verklig nytta af undervisningen. Vid Korsnäs såg,
där endast minderåriga öfver 13 år användes, hade ej försports några klagomål
från föräldrames sida. En talare önskade dock till undvikande af den farliga
mellantiden * mellan skolgångens upphörande och inträdet i arbete, att den nuvarande
minimiåldern skulle bibehållas.

Beträffande den öfre åldersgränsen (18 år) ansågo två arbetarombud, att den
borde nedflyttas till 16 år. Ett af dem framhöll det olämpliga i att ynglingar
till följd af förbudet mot minderårigas användande vid ångpannor och motorer,

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

223

i 6 § minderårighetslagen, först vid 18 års ålder, då deras läraktighet och intresse
kanske börjat aftaga och värnpliktsåldern snart infölle, finge möjlighet att ägna sig
åt vissa yrken. Häröfver yttrade sig dessutom flera talare i samband med frågan
om minderåriges nattarbete (se nedan!).

I afseende å arbetstidens längd för de minderåriga önskade ej någon yttra sig.

Under erkännande, att den nu vanligen brukade 3-skiftindelningen med två
arbetslag visat sig olämplig, framhöllo tvenne arbetsgivare, att införande af tre
arbetslag vore nära nog omöjligt, bl. a. på grund af bristande antal minderårige
af lämplig ålder uti de egna arbetarnes familjer. En arbetsgivare, som tillämpade
3-skiftsystemet med tre arbetslag, kunde ej heller förorda detsamma, då den olika
skiftindelningen för barn och fäder alltid föranledde oordning i hemmen och
hindrade föräldrarnes tillsyn öfver barnen. Flertalet arbetsgifvare uttalade sig däremot
för en lagändring i den riktning, att inskränkningarne i afseende å nattarbete
komrne att upphöra vid fyllda 16 år eller med ingången af det kalenderår, hvarunder
den minderårige fyllde 16 år eller möjligen 15 år, men att den minderårige
borde vara underkastad läkartillsyn, till dess han uppnått 18 år.

Flertalet bland arbetarnes ombud syntes förorda medgifvande till nattarbete
med 2-skiftindelning för de minderåriga, som fyllt eller under det löpande kalenderåret
fyllde 16 år, hvarjämte några påyrkade 3-skiftindelning med tre arbetslag för
14- och 1 5 -åringar —• en talare utdömde emellertid allt nattarbete för minderåriga
under 16 år. Eljest vore 2-skiftindelning redan för 14-åringar att föredraga
framför det nu brukliga systemet. Ett ombud framhöll, att 2-skiftindelningen
under alla omständigheter vore att föredraga framför 3-skiftindelningen, enär den
läte barn och föräldrar följas åt; då det effektiva nattarbetet vanligen ej öfverskrede
9 Va timme, borde denna indelning kunna få tillämpas redan fr. o. m. det år,
hvarunder den minderårige fyllde 15 år. Vidare anfördes från arbetarhåll, att
den egentliga orsaken till arbetsgifvarnes obenägenhet för 3-skiftsystemet med tre
arbetslag vore att söka i deras fruktan, att arbetarne äfven såsom vuxne skulle vilja
fortsätta med detta system, d. v. s. genomföra »normalarbetsdagen» af 8 timmar.

Fråga 3).

Kvinnor användes endast föga uti trävaruindustrien inom distriktet. Sysselsättandet
af yngre kvinnor hade vid en arbetsplats visat sig föranleda sådana
olägenheter i sedligt afseende, att man afstått från deras vidare användande. Med
hänsyn till kvinnans uppgift såsom maka och moder vore det nog visserligen
mest önskligt, att hon afhölle sig från industriellt arbete, men då hon måste förvärfva
sitt uppehälle och ej alltid kunde påräkna annan lämpligare sysselsättning,
borde man ej genom skärpt lagstiftning förminska hennes förvärfsmöjligheter.

Fråga 4).

Tvenne arbetsgifvare framhöllo, att ökning af yrkesinspektionens arbetskrafter
vore obehöflig. Till följd af arbetsgifvarnes ersättningsskyldighet vid olycksfall i

224

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

arbete hade de intresse af att vidtaga alla nödiga skyddsåtgärder, och dessutom
blefve arbetarne genom stigande upplysning och nykterhet bättre i stånd att undvika
olycksfall. I betraktande af svårigheten för yrkesinspektörerna att sätta sig in uti
arbetssättet i yrken, som vore främmande för deras egentliga fack, påpekade en
talare, att man möjligen borde fördela inspektionsarbetet mellan de skilda yrkesinspektörerna
ej efter lokala distrikt utan efter fack. Straff för borttagande af
skyddsanordningar vore ej af behofvet påkalladt, då det därmed afsedda syftet
kunde nås genom att för arbetaren framhålla den risk, dylika handlingar medförde
i afseende å skadeersättningen för olycksfall.

Flertalet af de arbetarombud, som yttrade sig i frågan, syntes ej önska
någon ökning af yrkesinspektörernas antal. Däremot framhölls behofvet af större
kompetens hos yrkesinspektörerna och af ökad noggrannhet och stränghet vid
fullgörandet af inspektionstjänsten. Beträffande frågan om straff för aflägsnande af
skyddsanordning uttalade sig två ombud för införande af dylikt straff, under det
ett motsatte sig en sådan åtgärd — bl. a. af det skäl att det för arbetaren vid
ackordsarbete stundom kunde vara önskligt att borttaga skyddsanordning, som
fördröjde arbetet.

F.tt arbetarombud fäste kommitterades uppmärksamhet på den stora fara,
som vore förenad med stabbläggningsarbete under storm och påyrkade förbud för
arbetsgivare att tvinga arbetaren till sådant arbete.

Sammanträde med ombud för arbetarne vid Domnarfvets järnverk.
Domnarfvet den 9 juli 1906.

Frågor i) och 2).

Ombuden uttalade sig enstämmigt och under åberopande af flertalets mening
på det möte, hvarvid de utsetts, för att minderåriga under 15 år ej måtte få
användas uti industriellt yrke, och att den öfre minderårighetsgränsen borde bibehållas
vid 18 år. Skolundervisningen kunde nämligen behöfva fortgå ytterligare
ett par år, hvarunder barnen borde få inhämta kunskaper, som vore af värde för
det praktiska lifvet. Efter skolgången toge konfirmationsundervisningen barnens
tid i anspråk. En sådan inskränkning af de minderårigas användande kunde visserligen
ur ekonomisk synpunkt te sig betänklig för familjer med många barn, men
denna synpunkt finge ej anses afgörande. En talare anförde en gammal arbetares
yttrande, att barnen, om de hölles hemma, redde sig med mindre mat och kläder,
hvarför det ej vore skäl att skicka dem i arbete, där de lätt ådroge sig ohälsa.

Arbetstiden för minderåriga, d. v. s. 1 5 — 1 7-åringar, borde enligt ombudens
samstämmiga mening bestämmas till högst 10 timmar vid dagarbete. Uti sysselsättningar,
där nattarbete förekomme, skulle åter arbetet fördelas på tre skift och tre

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

225

arbetslag. Med anledning af framställd fråga, om icke sistnämnda anordning kunde
befaras äfventyra de minderårigas användande uti berörda sysselsättningar, då ju
arbetsgifvaren ’ kanske föredroge två arbetslag vuxna framför tre lag minderåriga,
anfördes, att arbetsgifvaren, för att tillförsäkra sig arbetare med erforderlig arbetsskicklighet,
hvars förvärfvande ju i regel förutsatte tidigt intagande i arbete, nog
fortfarande komme att använda minderåriga till dylika sysselsättningar.

Beträffande frågan om begränsning af de minderårigas arbetstid till högst
60 timmar per vecka och 10 Va timme per dag upplystes det, att arbetstiden
på lördagarne, utan någon förlängning af de öfriga dagarnes arbete, redan vore
förkortad till 9 timmar och sannolikt komme att ytterligare inskränkas.

Fråga 4).

Ett ombud, hvarmed de öfriga instämde, förklarade sin åsikt vara, att
kvinnan ej borde få användas i industriellt arbete, emedan dylikt arbete gjorde
henne oduglig för hennes egentliga uppgifter såsom maka ock moder, samt att
hon i detsamma upptoge en plats, som rätteligen tillkomme pojkarne.

Fråga 4).

Straff för borttagande af skyddsanordningar fann en talare betänkligt att
införa, då det ofta förekomme dylika anordningar, som vore opraktiska och
hinderliga för arbetet. Däremot påyrkade han stränga påföljder för arbetsgivare,
som uraktläte att fullgöra yrkesinspektörs förelägganden.

Samtliga ombud voro ense därom, att yrkesinspektionen f. n. ej kunde
anses tillfredsställande. Besök af yrkesinspektören förekomme ytterst sällan, och
när han infunne sig, vände han sig aldrig till arbetarne, så att de komme i tillfälle
att meddela honom sina erfarenheter och önskemål, utan lät sig föra genom
anläggningen af någon person tillhörande arbetsbefälet. Flertalet arbetare fick
aldrig ens kännedom om hans besök. Såsom önskemål framhölls: att yrkesinspektionens
arbetskrafter skulle ökas på sådant sätt, att yrkesinspektören kunde besöka
arbetsställena två gånger om året; att arbetarne skulle på förhand underrättas om
yrkesinspektörens besök; att yrkesinspektören borde mer än hittills träda i personlig
beröring med arbetarne, samt att vid hvarje arbetsställe eller särskild afdelning af
sådant ställe af arbetarne skulle utses en förtroendeman, hvars namn skulle anmälas
till yrkesinspektören och hvilken skulle samverka med nämnde inspektör. En talare
betonade därjämte önskvärdheten af, att lagen uttryckligen inrymde arbetaren rätt
att till yrkesinspektören framställa önskemål och förslag angående skyddsåtgärder;
detta kunde lämpligen äga rum skriftligen genom vederbörande afdelningschef, som
borde afgifva yttrande däröfver.

* *

226

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Under samtal med bruksförvaltaren R. Carlson vid Domnarfvet framhöll
denne bl. a., att det med hänsyn till arbetet vid järnverket ej funnes något hinder
för en höjning af åldersgränsen från 12 till 14 år, men att en dylik höjning
sannolikt skulle medföra ekonomiska olägenheter för åtskilliga arbetarfamiljer. En
uppflyttning af åldersgränsen i afseende å nattarbete från 14 till 16 år skulle möjligen
kunna ifrågasättas, men 3-skiftsindelning med tre arbetslag minderåriga läte
sig ej genomföra. Minderåriga, som fyllt 16 år, borde ej vara förbjudna att
sköta motorer, ty i afseende å många motorer, särskildt de elektriska, vore skötseln af
alldeles ofarlig beskaffenhet. Med hänsyn till den mycket olika grad af ansträngning
och hälsofara, som vore förenad med arbeten inom skilda industrier, syntes
det för öfrigt vara olämpligt att sammanföra alla slag af industrier under gemensamma
bestämmelser rörande de minderåriga.

Sammanträde med ombud för arbetarne vid Domnarfvets pappersbruk,
Kvarnsveden den 10 juli 1906.

Frågor 1) och 2).

Angående de s. k. nedre och öfre åldersgränserna (vid 12 och 18 år)
förekom ej något anförande.

Minderårig borde enligt ombudens enstämmiga uppfattning få användas till
nattarbete endast under villkor, att arbetet vore fördeladt på tre skift och tre arbetslag.
Arbete på tre skift och två lag vore för drygt och måste till följd af bristen på
ordnad hvila t. o. in. anses mer ansträngande än arbete på två skift.

Fråga 3).

Från de manliga ombudens sida gjordes gällande, att — —■ — — — —
kvinnor ej passade för industriellt arbete, samt att deras användande bidroge till
att pressa ned männens löner. De kvinnliga ombuden uttalade sig — — —
mot en inskränkning af kvinnornas användande till dagarbete.

Fråga 4).

Beträffande straff för borttagande af skyddsanordning framhöll ett ombud,
att dylikt straff kunde komma att drabba arbetare, som aflägsnat skyddsanordning
och därefter till följd af trängande arbete varit förhindrad att åter anbringa
skyddsanordningen.

Samtliga ombud ansågo, att yrkesinspektionens krafter borde ökas och dess
uppsikt göras mer effektiv. • Särskildt önskvärdt vore, att yrkesinspektörerna trädde
i närmare beröring med arbetarne, som bäst kände till, hvarest faror för olycksfall
förefunnes. Några af arbetarne utsedda personer borde därför beledsaga yrkesinspektören
vid hans besök och delgifva honsm arbetarnes förslag och önskningar
angående skyddsåtgärder.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

227

Ingenjören C. H. Jonsson vid Domnarfvets pappersbruk meddelade samtalsvis
följande:

Vid pappersbruket antoges ej minderåriga under 14 år. De minderåriga användes
till lättare bisysslor och endast om dagarne. Kvinnliga minderåriga vore särskild!
ifriga att vinna anställning. Från arbetsgifvarens sida funnes ej något att invända
mot en höjning af den lägre åldersgränsen till 13 år. Det syntes önskvärdt, att
.minderåriga, som fyllt 16 år, finge deltaga i nattarbete utan inskränkande villkor;
de skulle i så fall finna betydligt större användning inom industrien och uppnå
större färdighet i yrket. Omkring 7 kvinnor användes till nattarbete med arkskärning.
Vid ackordsarbete vore arbeterskorna mycket flitiga och flinkare i arbetet
än männen; om manliga arbetare skulle användas till sortering, komme arbetet att
ställa sig dubbelt dyrare.

Sammanträde med ombud för arbetarne vid Surahammars järnverk.
Surahammar den 11 juli 1906.

Fråga 1).

Samtliga ombud voro ense om, att de nu gällande gränserna för de
minderårigas arbetsålder, vid 12 och 18 år, borde bibehållas. Arbetet kunde
nämligen icke anses skadligt för de minderåriga men gåfve dem tillfälle till en
stundom välbehöflig arbetsförtjänst. Äfven undantagsbestämmelserna rörande 11-åringars användande till vissa arbeten syntes kunna lämnas oförändrade.

Fråga 2).

Vid Surahammar vore det arbete, som påginge dygnet om, indeladt på tre
skift med två arbetslag, hvilka aflöste hvarandra kl. 9 e. m., 6 f. m. och 2 e. m.
Med denna särdeles lämpliga samt för vuxna och minderåriga gemensamma skiftindelning
kunde, enligt ombudens enstämmiga mening, åldersgränsen i afseende å
minderårigas användande till nattarbete bibehållas vid 14 år, synnerligast som de
minderårigas sysselsättning i början vore föga ansträngande, öfvervakades af deras
föräldrar och kontrollerades genom läkarbesiktningarna. Skulle åter de minderåriga
få användas i 12-timmars skift, borde berörda åldersgräns höjas till 15 år.

Fråga j).

Fråga 4).

Fastän det vid Surahammar vore väl sörjdt för skyddsanordningar mot
olycksfall i arbete, måste det anses önskvärdt, att yrkesinspektionens arbetskrafter
på ett eller annat sätt ökades. Nu förekomme besök af yrkesinspektör endast
mycket sällan.

228

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Sammanträde med ombud för arbetarne vid Jönköpings tändsticksfabriker.
Jönköping den 17 juli 1906.

Fråga i).

På förfrågan af herr ordföranden upplystes det, att minderåriga under 13
år visserligen användes i tändsticksfabrikerna men endast i mycket inskränkt
omfattning.

Beträffande den nedre åldersgränsen för de minderårigas arbetsålder uttalades
skilda åsikter. Flertalet talare yttrade sig dock för en höjning af denna åldersgräns
till 13 år, ja en talare önskade fastställa densamma till 14 eller t. o. m.
15 år. Såsom skäl för en höjning anfördes, att barnen vid 12 år ofta vore
alltför svaga för industriellt arbete och ej sällan genom öfveransträngning lede
skada till sin hälsa, samt att en sådan höjning, som lämnade tillfälle till fortsatt,
obligatorisk skolgång, bäst öfverensstämde med hela den sociala utvecklingen.

Fn talare ansåg, att 12-årsgränsen kunde behållas, men att lindring borde
beredas de minderåriga genom minskande af arbetstiden för 13- och 14-åringar
till 8 timmar och genom begränsning af 12-åringarnas arbetsperiod till tiden
kl. 9 f. m. — 4 e. m. Ett annat ombud, som själf börjat arbeta vid 11 år och

utan att vara utrustad med någon stark fysik nu uppnått en tämligen hög ålder,

framhöll, att de minderåriga till undvikande af sysslolöshetens faror borde få
antagas till arbete så tidigt som möjligt, dock under förutsättning, att arbetsledarne
noggrant tillsåge, att barnen endast sysselsattes med för dem lämpligt arbete och
erhölle tillräckliga raster.

Förutom hvad nyss anförts beträffande de minderårigas arbetstid påyrkades,
och detta af ett flertal talare, en förkortning af arbetstiden för 13- och 14-åringar

från 10 till 8 timmar, hvilken arbetstid skulle förläggas mellap kl. 9 f. m. och

6 e. m. xo timmars arbete måste nämligen anses för långt, då de minderåriga
vid här ifrågavarande ålder befunne sig i en ömtålig utvecklingsperiod och ofta
nog synbarligen rönte menlig inverkan af arbetet. I betraktande af att 8 timmar
numera af arbetarne ansågs vara en skälig arbetstid för vuxna, kunde man inom
arbetarkretsar ej gärna gilla en arbetstid af 10 timmar för minderåriga.

På fråga om de minderåriga med en på så sätt förkortad arbetstid fortfarande
skulle kunna påräkna sysselsättning inom tändsticksindustrien, svarades från ett håll,
att detta med litet god vilja hos arbetsgifvaren borde vara fallet, då det inom denna
industri förekomme en stor mångfald af hvarandra oberoende arbeten, men från
annat håll, att en sådan förändring skulle omöjliggöra arbetets regelbundna gång.

Då goda skäl kunde anföras såväl för som mot en förändring af nu gällande
föreskrifter i förut berörda afseenden, framhöll en talare, att man i främsta rummet

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

22g

borde söka förbättra skyddet för de minderåriga genom skärpt läkarkontroll och
uppsikt öfver deras sysselsättande.

I detta sammanhang påyrkade flera talare förbud mot användande af minderåriga
under 15 år till hälsofarliga arbeten, t. ex. vid tillverkning af kali- eller
fosfortändstickor.

Med hänsyn särskildt till de kvinnliga minderåriga meddelades, att det sällan
förekomme flickor under 1 3 år inom tändsticksindustrien i allmänhet eller under 14
inom »kalitillverkningen», samt att de, oafsedt fosfornekrosen, ej kunde anses ådraga
sig sjuklighet genom sitt arbete.

Frågor 2) och 3) föranledde, på grund däraf att nattarbete ej förekommer
inom tändsticksindustrien, icke någon diskussion.

Fråga 4).

Ett flertal ombud .framhöllo behofvet af strängare bestämmelser rörande luftväxlingen,
hvilken ofta lämnade åtskilligt öfrigt att önska, särskildt vintertiden.
Rök och damm samt os vid paraffineringen sögs ej ut. Temperaturen kunde vara
mycket ojämn i samma lokal. Dammalstrande arbeten borde försiggå i afskilda
lokaler. Från hissöppningame utgick ofta ett högst besvärande drag.

Belysningen vid arbeten utomhus var under den mörkare årstiden mycket
bristfällig. Renhållningen inom arbetslokalerna försummades äfven i hög grad; det
borde påbjudas en ordentlig rengöring om året. Arbetslokalerna borde vara höga,
ljusa och rymliga — i sistnämnda afseende var det så illa beställdt vid en af
tändsticksfabrikerna, att faran för olycksfall därigenom afsevärdt ökades och arbetet
ofta fördröjdes. Elektriska signalanordningar för motorns stoppande vid olycksfall
eller tillbud därtill borde föreskrifvas i större utsträckning.

Vid packningsarbetet ådrogo sig de kvinnliga arbetarne mycket ofta brännskador.
De till skydd däremot afsedda anordningarne voro ej tillfredsställande, då glasramen
emellanåt måste borttagas, och de föreskrifna handskarne, som hindrade arbetet,
merendels snart aftogos. Häremot genmäldes emellertid, att arbeterskorna hade sig
själfva att skylla för dessa brännskador, hvilka kunde undvikas genom ett noggrant
iakttagande af gifna föreskrifter. Till hindrande af olycksfallens följder påyrkades
föreskrift därom, att förbandsartiklar alltid skulle finnas tillgängliga på arbetsplatsen.

I fråga om straff för borttagande af skyddsanordningar uttalades olika åsikter.
Å ena sidan framhöll ett ombud behofvet att motverka arbetarnes vårdslöshet, å
den andra påpekade flere talare, att skyddsanordningarna stundom voro mindre
lämpliga och i viss män hinderliga för arbetet, hvilket särskildt vid ackordsarbete
måste föranleda obenägenhet för deras användande.

Beträffande yrkesinspektionen påyrkades, att dess arbetskrafter skulle ökas, att
inspektionsverksamheten måtte bedrifvas med större skärpa, och att inspektörerna
borde infinna sig på arbetsplatserna utan föregående anmälan.

230

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Sammanträde med arbetsgifvare inom tändsticksindustrien. Jönköping
den 18 juli 1906.

Fråga i).

Samtliga arbetsgifvare funno den nuvarande, nedre åldersgränsen väl afpassad,
då det arbete, hvartill de minderåriga användes, vore lätt samt det vore önskvärdt,
att barnen någorlunda tidigt kunde börja bidraga till sitt uppehälle och skyddades
mot sysslolöshetens faror. Dock upplystes det, att minderåriga under 13 år icke
alls förekomme i vissa fabriker och endast användes i mycket obetydlig utsträckning
i de öfriga. Den öfre åldersgränsen ansågs äfven väl afpassad, fastän en nedflyttning
af densamma till 17 eller möjligen 16 år nog kunde ifrågasättas, bl, a.
af det skäl, att 16- och 17-åringar stundom hade svårt att finna sig i minderårighetslagens
föreskrifter om läkarbesiktning m. m.

I afseende å den tid af dygnet, hvarunder de minderåriga finge användas till
arbete, uttalades den önskan, att sluttiden måtte framflyttas från kl. 7 till 8 e. m.
Arbetet slutade visserligen i allmänhet kl. 6 e. m., men det kunde ibland vara
önskligt att få använda de minderåriga till något öfvertidsarbete. Beträffande förslaget
att begränsa de minderårigas arbetstid till 60 timmar per vecka och 10 Va
timmar per (lag meddelades det, att samtliga arbetare vid en fabrik, utan någon
förlängning af arbetstiden utöfver 1 o timmar de öfriga söckendagarne, slutade
arbetet kl. 1 e. m. på lördagarne.

Fråga 2) upptogs ej till behandling, då nattarbete ej förekommer vid tändsticksfabrikerna.

Fråga 3).

En talare ville fästa kommitténs uppmärksamhet på önskvärdheten af en lagbestämmelse,
som förhindrade kvinnors användande till industriellt arbete, när de
befunne sig i långt framskridet hafvandetillstånd. Talaren afsåg närmast arbete i
tändsticksindustrien, men äfven annat stillasittande arbete måste anses skadligt härvidlag.
Den tidpunkt, vid hvilken arbetet borde afbrytas, angafs förslagsvis till fyra veckor
före den väntade nedkomsten.

Fråga 4).

Enligt samtliga arbetsgifvares mening vore den nuvarande yrkesinspektionen
tillfyllestgörande. Erfarenheten visade nämligen, att samverkan mellan industriidkaren
och yrkesinspektören kunde gifva mycket goda resultat, äfven om denne senare ej
så ofta finge tillfälle att besöka arbetsplatsen. Yrkesinspektörernas arbete, som
naturligtvis i början varit mycket betungande, komme väl äfven med tiden att ställa
sig lindrigare.

Förslaget om straff för borttagande af skyddsanordningar vann ej något
understöd. De närvarande arbetsgifvarne ansågo sig kunna lita på sina arbetares

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

231

samvetsgrannhet, och desse senare visade ofta sitt intresse för arbetets säkerhet
genom att föreslå värdefulla förbättringar i skyddshänseende.

Beträffande kvinnlig yrkesinspektion framhölls enstämmigt, att, åtminstone
hvad tändsticksindustrien anginge, några resultat utöfver de, som den manliga
inspektionen lämnade, ej kunde vara att förvänta af densamma. De manliga
inspektörerna underrättade sig noga om kvinnornas arbetsförhållanden, och kostnaden
för kvinnlig inspektion skulle ej gifva skälig valuta.

På fråga huruvida de nu gällande bestämmelserna angående tillverkning af
fosfortändstickor kunde anses tillfredsställande, uttalades allmänt den åsikten, att
dessa bestämmelser medfört ett öfver förväntan gynnsamt resultat. Vid Vulcans
fabriker i Tidaholm, där den största tillverkningen af dylika tändstickor ägde rum,
hade det sålunda under de 3 å 4 senaste åren ej förekommit något fall af fosfornekros.
Beträffande en ifrågasatt föreskrift att arbetare vid fosfortändsticksfabriker
jämväl skulle underkastas besiktning åt tandläkare anfördes, att en sådan föreskrift
ej vore af behofvet påkallad, då de vanliga läkarna måste anses fullt kompetenta i
detta afseende, och arbetarne, så snart dessa läkare föreskrefve det, eller tandvärk
inställde sig, finge besöka tandläkare för att på fabrikernas bekostnad få sina tänder
lagade — eu rättighet, hvaraf arbetarne, synnerligast de kvinnliga, äfven gärna
begagnade sig.

Sammanträde med ombud för arbetarne vid Munksjö pappersbruk.
Munksjö den 19 juli 1906.

Frågor 1) och 2J.

Det upplystes, att vid pappersbruket endast användes 5 minderåriga och att
dessa aldrig sysselsattes med nattarbete. Intet anförande till besvarande af dessa
frågor förekom.

Fråga 3).

Antalet kvinnliga arbetare vid bruket angafs uppgå till omkring 100. De
användes endast till dagarbete. På fråga af herr ordföranden förklarade det kvinnliga
ombudet sig anse, att några farliga sysselsättningar för arbeterskorna ej förekomme
vid bruket.

Fråga 4).

Ett ombud, med hvilket de öfriga instämde, framhöll eftertryckligt, att lumpen
ej vore smittoförande — ej ens i färskt tillstånd. Under 17 års arbete med
lump hade talaren hvarken själf ådragit sig eller erfarit, att någon af hans kamrater
blifvit angripen af lungtuberkulos eller andra sjukdomar, som kunde tillskrifvas
deras arbete.

232

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Beträffande behofvet af skyddsåtgärder i andra afseenden och straff för borttagande
af säkerhetsanordningar betonade flera talare, att arbetets säkerhet härstädes
vore så väl betryggad, att förändrade föreskrifter i berörda hänseenden ej skäligen
kunde anses påkallade.

Under öfverläggning med ordföranden i Munksjö aktiebolags styrelse V. Billmansson,
verkställande direktören K. Hård af Segerstad och några arbetsledare vid
pappersbruket anfördes, hufvudsakligen af disponent Hård, bl. a. följande:

Vid bruket antoges i regel ej arbetare under 18 år. Med ökad användning
af maskiner, blefve det nämligen ej ekonomiskt fördelaktigt att sysselsätta minderåriga.
De kvinnliga arbetarne hade i åtskilliga fall en kortare arbetstid än männen;
de, som sysselsattes med sortering af lump, arbetade vanligen endast 8 timmar.

Till förekommande af dammalstring och smittofara vid handtering af lump
hade yrkesinspektören föreslagit, att lumpen skulle fuktas och desinficeras Fuktning
af lumpen syntes emellertid ej lämpligen kunna påbjudas, då brandförsäkringsbolagen
förbjudit en sådan åtgärd på grund däraf, att fuktig lump vore själfantändlig. En
verksam desinfektion mötte äfven betydande svårigheter. När desinfektion förut
varit föreskrifven, hade det visat sig, att ångan ej kunnat intränga i balarne, utan
att dessa löstes upp, vid hvilket arbete smitta, om sådan förefunnes, ju kunde
öfverföras. Pappersbruksföreningen hade då för tiden låtit verkställa en utredning,
som utvisade, att lumpen ej medförde fara för smitta. Äfven stadsläkaren i Jönköping
hade afgifvit intyg i samma riktning.

Enligt uppgift i en facktidskrift för pappersindustrien skulle kommittén hafva
ifrågasatt, att lumpen, innan den finge tagas till bearbetning, skulle hållas lagrad
minst ett år. Den alldeles öfvervägande kvantiteten lump tillhandahölles nu bruket
af inhemska, mindre leverantörer, hvilka samlade ihop lump till en vagnslast och
omöjligt kunde hålla lumpen lagrad någon afsevärd tid. Med hänsyn till de högst
betydliga mängder lump, som tillverkningen vid bruket erfordrade, skulle det äfven
möta stora svårigheter för bruket att fullgöra en sådan bestämmelse om lagring. —
Från kommitterades sida upplystes, att någon bestämmelse om lagring icke ifrågasatts
af kommittén.

Lumpen kunde icke anses medföra fara för lungtuberkulos-smitta, då lumpen,
sedan den befriats från knappar o. d., klipptes sönder medelst maskin, hvarigenom
förhindrades dammalstring såsom t. ex. vid schoddytillverkning. Vid sorteringen
användes företrädesvis äldre kvinnor. Huruvida lungtuberkulos förekommit bland
dem eller icke, kunde ej med säkerhet uppgifvas, men en förutvarande bruksläkare
hade intygat, att detta arbete ej innebure fara för öfverförande af tuberkulos.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

233

Beträffande yrkesinspektionen meddelades att någon mer genomgående inspektionsförrättning
från dess sida ej förekommit mer än en gång under en längre följd
af år. Till förstärkande af yrkesinspektionens arbetskrafter föreslogs anställande af
assistenter. Om behofvet af kvinnlig inspektion uttalades ej någon bestämd mening,
men medgafs det, att de kvinnliga arbetames lefnadssätt och sociala förhållanden
nog i många afseenden kunde behöfva reformeras.

Sammanträde med arbetare inom stenindustrien. Gunnö (Blekinge) den
20 juli 1906.

Fråga /).

Enligt flertalets åsikt borde ej minderåriga få antagas till arbete uti stenindustrien,
förrän de fyllt 14 år. Detta arbete, som vore ansträngande äfven för
vuxne, måste med de långa arbetstiderna, 6 respektive 10 timmar, anses medföra
verklig hälsofara för 12- och 13-åringar. Redan själfva verktygen vore ofta för
tunga och farliga att handteras af barn. Äfven med hänsyn till barn, som
arbetade under sina fäders ledning och tillsyn, kunde inskränkande bestämmelser
behöfvas, då det funnes föräldrar, hvilka vore nog barbariska att taga ut sina barn
på arbete vid 1 o och 11 års ålder. Häremot genmäldes emellertid af några talare,
att det för fäder med talrik familj ofta vore synnerligen önskvärdt, att barnen tidigt
kunde vinna någon arbetsförtjänst, och att man i afseende å barn, som arbetade
under sina föräldrar, väl ej behöfde befara, att de utsattes för öfveransträngning.

Fråga 4).

Yrkesinspektören, hvilken endast mycket sällan besökte arbetsplatsen, borde,
enligt samtliga arbetames mening, mer än hittills vända sig till arbetame, som hade
bästa kännedom om arbetets faror. För arbetsgifvares underlåtenhet att efterkomma
yrkesinspektörs föreskrift borde stadgas strängare påföljd.

Oaktadt arbetet, åtminstone vid Gunnö, under de senare åren genom bättre
arbetsfördelning blifvit mindre farligt, vore det dock fortfarande af behofvet påkalladt
att få tillförlitliga skyddsskjul, dit arbetame kunde taga sin tillflykt vid
sprängskottens aflossande. Vid samtidig sprängning på flera håll kunde det nämligen
stundom vara nära nog omöjligt för arbetame att sätta sig i säkerhet.

Skador å ögonen genom skärfvor eller flisor från sten eller verktyg förekomme
mycket, och rätt många arbetare vore enögda. Det skulle därför vara
synnerligen önskvärdt att få till stånd någon fullt praktisk modell till skyddsglasögon.

Någon fara för lungsot kunde ej, enligt de närvarande arbetames enstämmiga
åsikt, anses vara förbunden med arbetet inom gatstensindustrien här på platsen.
Vid finhuggning, arbete inomhus och bearbetning af lösare sten, såsom i östra
Blekinge och i Bohuslän, vore dammets skadliga inverkan större. Det enda slag af

234

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

sjuklighet, som här kunde sägas mer allmänt besvära arbetare, vore reumatism ■—
en sjukdom, som med hänsyn till arbetets bedrifvande i fria luften året om väl ej
läte sig undvika.

* *

Under samtal med kommitterade meddelade direktören för aktiebolaget Karlshälls
stenhuggeri, ingenjören C. G. Smith följande upplysningar:

Minderåriga antoges sällan, förr än de fyllt 15 år. De användes endast till
kilhålslagning, hvilket vore ett lätt arbete.

Fara vid sprängning förefunnes egentligen blott under arbete i s. k. fritt berg.
Vid koncentrerad drift, där skilda arbetslag verkställde borrning, skjutning och stenens
framforsling till huggarne, vore faran reducerad till en obetydlighet. För åtskilliga
arbeten försigginge äfven sprängningen mycket varsamt och med användande af s. k.
luftpluggar. För öfrigt vore ingenjör Smith betänkt på att begränsa sprängskottens
aflossande till tider, då arbete ej påginge.

Ögonskadorna härrörde vanligen från splittror af borrstålet — verktygen
skyddade i allmänhet för stenskärf. Skyddsglasögon med omgifvande tätning hade
visat sig opraktiska, då de vid kylig väderlek blefve immiga.

Talet om den stora faran för lungsot vore ett nonsens. På några arbetsplatser
förekomme visserligen denna sjukdom bland stenarbetarne, men den rätta
förklaringen härtill vore att söka i det förhållande, att dessa arbetare till största
delen tillhörde fiskarbefolkningen, hvilken genom osund beklädnad, bostäder och
lefnadssätt i stor utsträckning ådroge sig bröstlidanden. Arbetet alstrade ej mycket
damm samt försigginge i regel under bar himmel, och äfven när det orsakade
något mera damm, såsom vid finhuggning, eller ägde rum under tak, kunde det
ej skäligen betecknas såsom hälsovådligt.

Ingenjör Smith förklarade sig ej hafva något att invända mot ökad yrkesinspektion
eller mot arbetarnes önskan att träda i förbindelse med yrkesinspektören.
Dock ville han påpeka, att arbetarne vanligen vore mindre hågade att använda de
af yrkesinspektören föreskrifna skyddsanordningarna.

Sammanträde med ombud för arbetare inom glasindustrien. Emmaboda
den 23 juli 1906.

Fråga 1).

Efter någon diskussion enade sig ombuden därom, att den lägre minderårighetsgränsen
borde bibehållas vid 12 år. Dock ansågos 11-åringar utan fara för
öfveransträngning kunna arbeta 4 timmar. Beträffande arbetstiden för 12-åringar föreslogs

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

235

dess höjande till 8 timmar eller till likhet med den vanliga arbetstiden för de vuxna.
För de minderårigas tidiga intagande i arbete talade ej blott ekonomiska skäl utan
äfven den långa utbildningstiden, hvilken för en fullärd blåsare af småglas kunde
sättas till omkring 15 år. Emellertid vore det med hänsyn till själfva möjligheten
att vinna fullgod yrkesskicklighet af mindre betydelse, om den minderårige började
ett eller annat år tidigare eller senare. Tillverkning af buteljer kräfde ej på långt
när så stor yrkesskicklighet, utan kunde buteljblåsaren lära sitt yrke på 5 år.

På fråga om höjning af den nedre åldersgränsen till 13 år skulle förorsaka
industrien stora olägenheter svarades, att arbetsgifvame antagligen skulle få svårt att
anskaffa ett tillräckligt antal minderåriga arbetare.

Frågor 2) och j).

Med hänsyn till att nattarbete ej förekom och kvinnor endast föga användes
vid de bruk, som ombuden representerade, upptogos ej dessa frågor till behandling.

Fråga 4).

Blåsningen vore i allmänhet ett lindrigt arbete och sysselsättningen i hyttorna
kunde icke sägas vara hälsovådlig. Lungsjukdomar förekomme ej där; den största
sanitära olägenheten bestode i den starka svettningen. Önskligt vore dock att hela
hyttorna, till möjliggörande af rengöring, förseddes med ordentliga golf, samt att
åtgärder vidtoges mot röken från ugnarna, hvilken på somliga ställen vore mycket
besvärande för ögonen. Arbetet i sliperiema ansågs mer osundt. Visserligen förekomme
där i allmänhet ej något skadligt damm, då slipningen ägde rum under påsläppning
af vatten, men lokalerna vore ofta dåliga och i saknad af tillfyllestgörande
uppvärmning, hvarför luften i dem under vintern blefve kall och rå. Det stillasittande
arbetet i hopkrupen ställning inverkade äfven ofördelaktigt. Ett särskildt
hälsofarligt arbete vore »kröjslingen», hvarvid glaskanter i kallt tillstånd bearbetades
med tång eller en gängad järnbit; yrkesinspektören hade äfven föreskrifvit användande
af svamp för mun och näsa vid detta arbete.

Yrkesinspektören besökte visserligen glasbruken tämligen ofta, men då han
komme under arbetets gång, hade arbetarne ej tillfalla att tala med honom om sina
önskemål.

Sammanträde med arbetsgivare inom glasindustrien. Emmaboda den
24 juli 1906.

Fråga 1).

Arbetsgifvame uttalade sig för att minderåriga, som fyllt 11 år, borde få
antagas till arbete i glasindustrien och sysselsättas 5 timmar om dagen, samt att
12-åringar borde få användas till arbete under 10 timmar. Arbetet vore lätt samt
föga farligt, då maskiner just ej förekomme i detsamma. Flera af de närvarande

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

236

framhöllo, att de själfva utan att lida men däraf börjat arbeta i glashytta vid betydligt
tidigare ålder. Ej blott med hänsyn till de minderårigas och deras familjers
ekonomi utan äfven för möjligheten att förvärfva nöjaktig arbetsskicklighet i småglastillverkningen
och för att vänja sig vid värmen från ugname vore det af stor
betydelse, att de minderåriga finge börja arbeta uti här ifrågavarande industri vid
11 års ålder.

På fråga upplystes det, att ferietiden d. v. s. den tid hvarunder 11 -åringar
kunde komma att få sysselsättas, härstädes uppginge till Va eller a/3 af året.

Till minskande af besväret med de minderårigas bokföring, skol- och läkarbetyg
m. m. vore det önskligt, att den öfre minderårighetsgränsen nedflyttades
till 16 år.

Flera talare anförde i detta sammanhang fall, då föreskriften om de minderårigas
betyg, särskildt om »inhämtadt kunskapsmått», förorsakat arbetsgifvarne betydande
olägenheter. En talare föreslog, att skolpliktigheten under alla förhållanden
skulle upphöra med de minderårigas konfirmation.

Frågor 2), 3) och 4).

Då vid de glasbruk, som här vore representerade, hvarken förekom nattarbete
eller sysselsättningar, som ansågs medföra någon egentlig yrkesfara, ägnades
ej dessa frågor någon behandling.

Sammanträde med ombud för arbetarne vid Lessebo pappersbruk.
Lessebo den 24 juli 1906.

Fråga 1).

Ombuden voro ense därom, att 12-årsgränsen kunde bibehållas, om den första
årsklassen minderåriga endast användes till lätta arbeten under högst 6 timmar.
Nu sysselsattes en del 12-åringar ända till 10 timmar.

Fråga 2).

Arbetet vore för närvarande indeladt på två skift på sådant sätt, att det ena
arbetslaget arbetade mellan kl. 6 e. in. och 7 f. in. och det andra mellan kl. 7 f. m.
och 6 e. m. med ombyte af arbetstiderna vid söndagen. Uti nattarbetet deltoge
endast minderåriga om 16 och 17 år, och hade nattarbetet ej visat sig medföra
några sanitära olägenheter för dem, hvilket dock i viss mån kunde bero därpå, att
de blott sysselsattes med lättare arbeten. För att minderåriga under 17 år skulle
få användas på nattskift borde likväl enligt ombudens mening föreskrifvas, att de
minderåriga skulle indelas i tre lag med 8 timmars arbete och 16 timmars hvila
per dygn.

Fråga ]).

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

237

Fråga 4).

Sortering af lump kunde ej, enligt de båda kvinnliga ombudens åsikt, anses
medföra fara för smittosamma sjukdomars öfverförande. De båda ombuden hade
sysslat med detta arbete under en tidrymd af mer än 2 5 år, utan att de själfva eller
deras kamrater ådragit sig smitta. Arbetet vore ej heller så obehagligt, fastän det om
vintern ofta kunde vara väl kallt och dammigt i lokalerna. — Ett af de manliga ombuden,
som varit förman vid lumpsorteringen, förklarade, att han ej funnit arbetarne
i denna afdelning mer utsatta för sjukdomar än de öfriga arbetarne. Dessutom
hade sortererskorna, som åtnjöte betalning per styck, full frihet att anordna sitt
arbete efter godtfinnande, hvaraf de äfven begagnade sig, så att de somliga dagar
endast arbetade några få timmar eller icke alls. Till sorteringsarbete användes i
regel vuxna kvinnor eller flickor, som vore konfirmerade. Under skolferierna sysselsattes
dock äfven minderåriga.

I afseende å yrkesinspektionen uttalade sig ombuden för effektivare uppsikt
med tätare besök, samt att yrkesinspektören borde infinna sig oförberedt och lämna
arbetarne tillfälle att meddela sig med honom.

* *

Till besvarande af kommitténs frågor öfverlämnade disponenten E. Bosaeus
vid Lessebo pappersbruk en promemoria af följande innehåll:

1) . Hinder möter ej inom pappersfabrikationen att höja åldersgränsen till
15 å 16 år.

Däremot torde minderåriga öfver denna gräns väl kunna utföra ro timmars
dagligt arbete.

Minderåriga böra ej användas, där olägenhet af damm och skadliga gaser
förekommer.

2) . Inom pappersindustrien möter ej afsevärdt hinder för en bestämmelse,
att arbetstiden för minderåriga vid nattarbete ej må i medeltal öfverstiga 8 timmar
per dygn.

. 3).

4). Nuvarande bestämmelser äro tillräckliga. Dock böra såväl luftkuben per
person som luftväxlingen per timme bestämmas medelst minimisiffror. På de allmänna
hygieniska förhållandena i en fabrik ligger egentligen mycket större vikt än
på mekaniska skyddsåtgärder.

Yrkesinspektörernas antal bör ökas, så att deras prestanda på hvar särskild
plats kan motsvara exempelvis ångpanneföreningens inspektion.

238

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Sammanträde med arbetare vid Kosta glasbruk. Kosta den 25 juli 1906.

Fråga 1).

Bland hyttarbetarne förordade flertalet en sådan lagändring, att till arbete i
hyttan måtte få användas 11-åringar under 4 eller 5 timmar och 12-åringar samma
tid som de vuxne, eller 8 till 9 timmar —- en arbetstid som redan nu faktiskt i
stor utsträckning förekomme för sistnämnde minderåriga. Barnen behöfdes väl till
uppassning vid blåsningen, och de nuvarande arbetame hade i regel börjat tidigare
och haft strängare arbete utan att taga skada till sin hälsa. Ferierna, hvarunder
användningen af 11 -åringar egentligen kunde ifrågakomma, uppginge numera endast
till 4 månader; dock funnes det gossar, som redan vid 11 år afslutat sin skolgång.

Gent emot här ofvan angifna mening framhöllo några talare, att hyttarbetet
måste anses innebära fara för de minderårigas hälsa och utveckling, om de började
användas därtill före 12 års ålder. Minderåriga, som uppnått denna ålder, kunde
dock få sysselsättas full arbetstid eller omkring 8 timmar.

Sliperiarbetarne uttalade sig för, att i sliperierna, såsom redan nu i regel
vore fallet, ej borde få användas minderåriga under 15 år.

Fråga 2).

Arbetet i hyttan vore vid Kosta fördeladt på två arbetslag, hvaraf det ena
arbetade kl. 3 f. m. —'' 12 middagen och det andra kl. 12 middagen —
9 e. m. med ombyte af skiften hvarje vecka. På det förra skiftet förekomme
två raster och på det senare en rast, hvardera om en half timme. 12-åringame användes
i regel samma tider som de äldre. Dock kunde det hända, att somliga
finge sluta tidigare, emedan vid småglastillverkningen, hvarmed man började arbetet,
erfordrades flera minderåriga än vid tillverkningen af större föremål.

Enligt arbetarnes enstämmiga åsikt borde ej 11 -åringar, om nu deras användande
komme att medgifvas, få sysselsättas före kl. 6 f. m. eller efter kl. 7

e. m. 12-åringarna åter kunde få användas samma tider som de vuxna.

Fråga 3).

De kvinnliga arbetarna meddelade — — — att de ej användes till några
farliga arbeten.

Fråga 4).

Hyttarbetarne ansågo sig ej kunna påyrka ytterligare åtgärder mot yrkesfara,
då de mer vanliga olycksfallen i hyttan, när arbetarne brände eller skuro sig,
sannolikt ej kunde förekommas. Luftväxlingen i hyttan vore äfven tillfredsställande.

Från sliperiarbetames sida däremot framhölls behofvet af bättre uppvärmning
och ventilation. Dessutom klagade de öfver, att arbetstiden, 10% timme, vore för
lång, och att de genom sitt stillasittande arbete under här antydda ogynnsamma
förhållanden ådroge sig reumatism och nervlidanden, ja t. o. m. lungsot.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

239

Beträffande yrkesinspektionen betonades behofvet af effektivare uppsikt samt
önskvärdheten af, att arbetarne bereddes tillfälle tala med yrkesinspektören vid hans
besök på arbetsplatsen.

Sammanträde med ombud för arbetare inom sockerindustrien Malmö
den 28 juli 1906.

Frågor 1) och 2).

Beträffande minderårigas användande uti sockerindustrien upplystes, att det
vid ett par sockerbruk endast förekomme ett fåtal minderåriga, och att minderåriga
vid de öfriga sockerbruken icke alls eller blott i mindre utsträckning användes
till nattarbete. De minderåriga, som deltoge i nattarbete, hade emellertid samma
arbetstid som de vuxne, d. v. s. kl. 6 f.. m. •— 6 e. m. eller kl. 6 e. in. -—
6 f. m., med 1 ''/2 eller på nattskiftet möjligen 21/ timmes rastetid.

Samtliga ombud voro ense därom, att den nedre åldersgränsen borde flyttas
upp från 12 till 14 år, att de minderårigas dagliga arbetstid borde inskränkas till
8 timmar, och att minderåriga under inga förhållanden skulle få användas till nattarbete.
På fråga af herr ordföranden förklarade de sig jämväl anse, att folkskolestadgan
borde ändras så, att den obligatoriska skolgången i allmänhet komme att
fortgå, till dess barnet fyllt 14 år.

12-åringar hade i regel ej nått den fysiska utveckling, att de utan men för
sin hälsa kunde »pressas in i fabriksarbete». Arbetet i sockerfabrikerna med deras
starka värme vore hälsovådligt. En talare omförmälde sålunda, att några ynglingar,
som börjat arbeta i en dylik fabrik vid konfirmationsåldern, redan efter några
år vore uppenbart nedbrutna till kropp och själ. För skolundervisningen vore ytterligare
ett par år väl af behofvet. Den nuvarande undervisningen vore alltför koncentrerad
och lämnade ej heller tillfredsställande resultat. Fattiga familjer, där
barnens arbetsförmåga eljest tidigt måste tagas i anspråk, skulle hållas skadeslösa
på allmän bekostnad. En talare påpekade, att, om 12- och . 13 -åringarna ej finge
sysselsättning med fortsatt skolgång, det dock funnes många andra slag af arbeten,
som vore lämpligare för dem än arbetet i sockerfabrikerna. Då en arbetstid af 8
timmar numera allmänt påyrkades för de vuxna, kunde man ej gärna ifrågasätta en
längre arbetstid för de minderåriga. Ett skäl, som talade mot de minderårigas användande
till nattarbete, vore, att dessa vanligen ej hade förstånd att begagna den
på dagen infallande fritiden till hvila utan tillbragte en stor del däraf under lek
eller andra förströelser.

Fråga }).

Ett par talare påyrkade förbud mot kvinnors användande till särskildt ansträngande
arbeten, t. ex. vid toppcentrifuger, eller till farliga arbeten vid maskiner,
såsom smörjning och rengöring af i gång varande maskindelar o. d.

240

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Från några håll påpekades, att kvinnor som födt barn, till skada för sig
själfva och barnen, återinträdde i arbetet alltför tidigt. De fyra veckorna vore en
minimitid, som dock ej sällan afkortades. Då det i flera fall händt, att kvinnor,
som efter denna tid återgått till arbetet, lidit svår skada till hälsan, borde ifrågavarande
tidrymd utsträckas till 6 veckor. Kvinnorna vore emellertid ej blott efter
utan äfven före barnsbörden i behof af ledighet från arbetet. Nu fortsatte kvinnorna
arbetet i det längsta, hvilket af flera skäl vore olämpligt. En talare önskade förbud
mot kvinnors användande till arbete under den senare hälften af hafvande-tiden.

Ett af de kvinnliga ombuden — — — biträdde de här ofvan återgifna, af

ombudens flertal gillade yrkanden rörande kvinnors användande till arbete--—

Vidare framhöll hon bl. a., att de missbruk af kvinnlig arbetskraft, som nog förekornme,
lämpligen kunde afhjälpas genom arbetarorganisationernas ingripande.

Fråga 4).

I afseende å yrkesinspektionen uttalade sig ombuden allmänt för, att densamma
borde utvecklas till större effektivitet. Till vinnande af detta ändamål förordade
flertalet i främsta rummet en ökning af yrkesinspektionens personal. En
del talare höllo däremot före, att det i synnerhet vore sättet för inspektionens
utförande, som tarfvade ändring, och att om så skedde, någon ökning af
personalen ej skulle behöfvas. Såsom önskemål framhölls, att yrkesinspektörerna,
hvilkas befogenhet borde utsträckas, skulle infinna sig utan föregående underrättelse
till arbetsgifvaren och åläggas träda i förbindelse med arbetarnes organisationer,
hvilka skulle tillerkännas befogenhet till något slags samverkan med yrkesinspektionen.
Inspektörerna borde vid sina besök ledsagas af arbetarnes ombud, hvilka skulle påvisa
de missförhållanden, som behöfde afhjälpas — ett tillvägagående hvarigenom
mycken tid skulle sparas. Arbetarnes ombud borde äga rätt att i närvaro af arbetsgifvaren
eller hans ställföreträdare till yrkesinspektören framställa arbetarnes önskemål.
Vid bristande fullgörande af yrkesinspektörens förelägganden skulle ombuden,
utan att behöfva befara obehagliga efterräkningar, äga att göra anmälan därom.

En talare påyrkade strängare straffpåföljd för arbetsgivare, som påbjöde eller
tilläte borttagande af föreskrifna skyddsanordningar. Flärvid framhöll ett annat ombud,
att äfven arbetaren, som olofligen borttoge skyddsanordning, borde drabbas af straff.

Från ett håll påpekades behofvet af effektivare skyddslagstiftning i allmänhet och
särskildt, att fullständigare skyddsföreskrifter mer än nu borde fastställas genom lag.

Ett flertal ombud anförde klagomål öfver förhållandena vid olika sockerfabriker,
såsom att temperaturen i arbetslokalerna under betkampanjen på vissa platser vore
olidligt hög, ända till jo å 60°, men efter densammas slut, under den s. k. efterkampanjen,
däremot för låg; att renhållning samt anordningar för arbetarnes snygghet
och trefnad, såsom dusch- och afklädningsrum, utrymmen till förvar af arbetarnes
mat samt afträden, på åtskilliga håll lämnade mycket öfrigt att önska eller alldeles
saknades; att drifremmar till centrifuger pålades med händerna; att ståltråds -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

24 !

galler anbragtes för fönstren, hvilket försvårade luftväxling och arbetarnes räddning
vid eldsvåda, samt att personer, som vore fullkomligt okunniga uti ångpannors
skötsel antoges till eldare.

Ehuru ej direkt berörande någon af kommitténs frågor önskade några ombud
fästa kommitténs uppmärksamhet på det missförhållande som ägde rum vid arbetslagens
ombyte af skift på söndagen, i det en del arbetare i sockerfabrikerna därvid
finge en sammanhängande arbetstid af 24 timmar. Hittills hade likväl på kontrollörernas
föreskrift betafverkningen varit inställd under 12 timmar på söndagen.
Efter den nya skattelagstiftningens trädande i kraft, den 1 nästkommande september,
kunde man befara, att äfven detta uppehåll bortfölle, och att arbetet på söndagarne
komme att bedrifvas mer forceradt. Det syntes därför önskvärdt, att i lag påbjödes
ett afbrott uti betafverkningen om 24 timmar vid söndagen.

Under påpekande att nattarbete med två arbetslag, i anseende till den ökade
arbetsintensiteten och omöjligheten för arbetaren att finna verklig hvila på dagen,
vore för ansträngande och främjade dryckenskapen, påkallade slutligen en talare
kommitténs medverkan till förverkligandet af arbetarnes önskan om lagstadgad
8-timmars arbetsdag.

Sammanträde med arbetsgivare inom sockerindustrien. Malmö den 31
juli 1909.

Frågor 1) och 2).

Det upplystes, att i råsockerfabrikerna endast användes ett obetydligt antal
minderåriga, och att de minderårigas antal ej heller vore stort i raffinaderierna —
särskildt gällde detta de två eller tre yngsta årsklasserna, Till nattarbete användes
ej de minderåriga, åtminstone ej de yngre, i någon afsevärd omfattning. Arbetsgifvarne,
som antoge de yngsta minderåriga endast för att tillmötesgå föräldrarnes
önskningar, hade därför ej heller något att invända mot en höjning af den lägre
åldersgränsen till exempelvis 14 år. Någon förkortning af arbetstiden för de minderåriga
kunde de däremot ej tillstyrka, då de minderårigas arbete i regel vore lätt,
och deras arbetstid måste sammanfalla med de vuxnes.

Fråga 3).

Arbetet vid toppcentrifuger vore visserligen i början något ansträngande, men
sedan arbeterskorna vänjt sig därvid, ville de ej gärna lämna det, hvilket berodde
därpå, att de vid detta arbete åtnjöte aflöning för 12 timmar, under hvilken tid
de måste vara tillstädes i fabriken, fastän tillfällen gåfves till en del kortare raster.

Fråga 4).

De närvarande arbetsgifvarne ansågo, att yrkesinspektionen f. n. vore lämpligt
anordnad och funktionerade tillfredsställande. De flesta olycksfall orsakades af

242

REVISION AF YRKESFARELAGEN M M.

vårdslöshet och slarf samt kunde ej förekommas genom förbättrade skyddsanordningar.

Flertalet arbetsgifvare syntes finna lämpligt, att olofligt borttagande af skyddsanordning,
hvilken föreskrifvits af yrkesinspektör, belädes med straff. Från ett par
håll framhölls emellertid, att det sannolikt oftast skulle möta stor svårighet att visa,
hvem som vore den skyldige.

I afseende å det från arbetarhåll påpekade missförhållandet, att en del arbetare
vid ombyte af skift på söndagen finge stanna i arbete 24 timmar, upplystes,
att det endast vore ett obetydligt antal, som verkligen vore fullt sysselsatta under
bägge skiften, och att rätt många, hvilkas arbete då bestode i rengöring af maskiner
o. d., kunde gå hem ganska tidigt under det senare skiftet. Här ifrågavarande
»långskift» kunde undvikas på det sätt, att det lag, som skulle gå i arbete kl. 6
e. m. på söndagen, i stället öfvertoge arbetet vid middagstiden, hvarigenom båda
arbetslagen finge 18 timmar hvartdera — ett tillvägagående, som dock ej vunnit
större tillämpning på den grund, att det »pågående» laget föredrog att hafva sin
söndagseftermiddag fri.

Någon förkortning af arbetstiden i allmänhet till 8 timmar, såsom äfven föreslagits,
kunde ej ifrågakomma, då arbetarne väl ej i sådant fall skulle nöja sig med
samma timlön som hittills. Det hade för öfrigt visat sig, att arbetarne, som vanligen
arbetade i tegelbruk eller jordbruk på sommaren och ofta saknade sysselsättning
senare på vintern, under betkampanjen vore angelägna att arbeta och förtjäna
så mycket som möjligt.

Sammanträde med ombud för arbetarne vid skånska superfosfat- och
svafvelsyrefabriksaktiebolagets fabriker. Hälsingborg den 2 augusti 1906.

Frågor 1) och 2).

Det upplystes, att endast två minderåriga, hvilka vore biträden åt blylödarne
och den ene 14, den andre 15 år gammal, hade fast anställning vid fabrikerna.
Dessutom antoges vår och höst, vid försäljningssäsongerna, ett fåtal gossar, hvilka
sysselsattes med plombering af säckar. De minderåriga användes ej till nattarbete.
Deras arbetstid uppginge i regel till 1 o timmar. Vid stor brådska kunde det dock
hända, att de sysselsattes en eller annan timme på öfvertid.

Ombuden uttalade sig för, att minderåriga under 15 år, med hänsyn till
arbetets hälsofarliga beskaffenhet, ej måtte få sysselsättas inom fabrikerna.

Fråga 3).

Vid fabrikerna användes endast ett fåtal kvinnor, som sysselsattes med lagning
af säckar, hvilket arbete utfördes på ackord och påginge högst 8 timmar om dagen.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

243

Fråga 4).

Yrkesinspektören syntes ej ofta till, och när han infunne sig, komme han
ledsagad af någon arbetsledare, hvilket hindrade arbetarne att meddela sig med
honom. Det vore därför ett önskemål, att lagen beredde arbetarne, som bäst
kände till arbetets faror, tillfälle att träda i förbindelse med yrkesinspektören.

Vid fabrikerna förekomme ej mycken användning af farliga maskiner, men
arbetet vore hälsovådligt till följd af gaser och damm, och det kräfdes förbättrade
ventilationsanordningar. I alunfabriken funnes flera farliga platser, t. ex. där den
brända leran stjälptes ned från ugnen, hvilken plats saknade inhägnad. Blylödningen
vore ett synnerligen hälsofarligt arbete och hade framkallat flere förgiftningsfall.
Såsom verksammaste medel häremot förordade samtliga ombud en förkortning af
arbetstiden, som för detta arbete nu vore 10 timmar.

Flertalet arbetare arbetade 8 timmar om dygnet på 3 skift; de öfriga vore
indelade på 2 skift. Med hänsyn till arbetets hälsofarlighet borde ingen arbetare
få sysselsättas i detsamma längre än 8 timmar om dygnet.

Sammanträde med arbetsgivare inom stenkols- och lervaruindustrierna.
Hälsingborg den 3 augusti 1906.

Frågor 1) och 2).

Minderåriga användes till arbete såväl vid stenkolsgrufvorna som i lergodsiabrikema.
Lägsta åldern för de minderåriga, hvilka användes vid grufvoma, vore
för dem, som sysselsattes under jord, 14 år och för dem, som arbetade ofvan
jord, 13 år. De första åren hade ej de minderåriga egentligt grufarbete utan finge
tjänstgöra som vakter, köra hästarne i grufvan m. m. Därefter användes de till
framforsling af vagnarne till linbanan. I lervaruindustrien antoges i allmänhet ej
minderåriga under 13 år och för denna industri spelade det, enligt en arbetsgifvares
mening, ej någon roll, om åldersgränsen höjdes till 14 år. Något nattarbete
förekomme ej för de minderårige.

En talare påpekade det egendomliga uti, att minderårighetslagen, som i sina
första paragrafer förbjöde nattarbete och längre arbetstid än 10 timmar, sedan i 8
§ medgåfve nattarbete med en arbetstid af 12 timmar och detta i en så hälsovådlig
sysselsättning som grufarbete. De vuxne grufarbetarne ville ej arbeta längre
än 8 timmar och på dagtid. Lagbestämmelserna angående grufarbete borde sammanfattas
och bringas till bättre öfverensstämmelse med de nuvarande, verkliga förhållandena.
De minderårigas arbete önskade denne talare begränsadt på följande sätt:
för ii-åringar 5, för 12-åringar 6 och för 13-åringar 8 timmars arbete ofvan jord;
för 14- och 15-åringar 8 timmars arbete ofvan jord, 6 timmars dagarbete under
jord och 5 timmars nattarbete under jord samt för 16- och 17-åringar 10, 8 och
6 timmar i afseende å nyssnämnda tre slag af arbeten.

244 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Häremot genmälde en annan talare, att han ej kunde gilla de föreslagna
arbetstiderna. Särskildt vore 6 timmar för 14- och 15-åringars användande under
jord för kort arbetstid och skulle störa arbetsindelningen Dessutom ville han fästa
uppmärksamheten på, att grufarbetarne ofta ej toge ut den fulla arbetstiden, hvilket
äfven komme deras biträden, de minderårige, tillgodo utan ginge upp ur grufvan
redan efter 6 — 7 timmars eller stundom ännu kortare tids arbete.

Enligt eu tredje talares åsikt, kunde minderårighetslagen ibland leda till
orimligheter. Yrkesinspektören hade sålunda en gång gjort anmärkning om olaga
användning i afseende å en 15-års kontorspojke, hvars arbetstid i registerboken
uppgifvits till 10 Va timme. Samma pojke hade emellertid fullt lagligt kunnat sysselsättas
med 12 timmars nattarbete under jord. Såsom skolrådsledamot hade talaren
haft tillfälle erfara, huru de minderårigas föräldrar sökte förkorta barnens skolgång
för att så tidigt som möjligt få dem i arbete. Då stenkolsindustrien ej hade användning
för minderåriga under 13 år, borde folkskolestadgan ändras på sådant sätt,
att den obligatoriska skolgången i allmänhet komme att utsträckas ett eller två år.

Fråga }).

Det upplystes, att kvinnor ej i någon större utsträckning användes uti här
ifrågavarande industrier. — — —

Fråga 4).

Saknaden af en närmare bestämd gräns mellan yrkesinspektörernas och bergmästames
kompetensområden hade medfört ett i viss mån besvärande osäkerhetstillstånd.
Genom praxis hade dock detta missförhållande under de senaste åren
blifvit till någon del afhjälpt.

En talare framhöll under anförande af exempel från utlandet, särskildt England,
att vår nu gällande gruflagstiftning med hänsyn till skydd mot yrkesfara vore
synnerligen ofullständig, samt redogjorde för och öfverlämnade till kommittén ett af
honom upprättadt förslag till skyddsföreskrifter i afseende å stenkolsgrufvor jämte tillägg
till den s. k. stenkolslagen af den 28 maj 1886. Den nuvarande lagstiftningen,
som helt och hållet öfverläte åt bergmästaren att föreskrifva skyddsåtgärder, kunde
ej anses betryggande för arbetets säkerhet och utsatte arbetsgifvaren för godtyckliga
påbud. De ifrågasatta . skyddsföreskrifterna kunde lämpligen utfärdas åt Kungl. Maj:t.

I detta sammanhang upplyste herr Pihlgren, att i en instruktion för bergsstaten,
som vore under utarbetande, intoges en bestämmelse om rätt för bergsöfverstyrelsen,
d. v. s. kommerskollegium, att sammankalla bergmästame till gemensamma
öfverläggningar. Vid dessa öfverläggningar borde man kunna ena sig om
skyddsföreskrifter för grufdriften, motsvarande dem som för andra industrier lämnas
i yrkesinspektörernas cirkulär.

Två talare medgåfvo, att närmare skyddsföreskrifter, om de affattades
varsamt, möjligen kunde vara önskvärda. Den ena af dem, hvilken förordade det
af herr Pihlgren antydda sättet för föreskrifternas åvägabringande, framhöll emellertid

REVISION AF YRKESFARSLAGEN M. M.

245

gent emot det ofvan berörda förslaget till ordningsföreskrifter och tillägg till stenkolslagen,
att bestämmelsen om två schakt vid hvarje stenkolsgrufva skulle medföra
ruin för somliga grufföretag, att stadgandet om signalanordningar utefter alla linbanor
vore nära nog omöjligt att genomföra, samt att föreskrifterna angående
hissar och luftväxling ej vore af behofvet påkallade, då de förra i allmänhet redan
funnes tillämpade, och de senares fullgörande tvingades fram ändå, enär det utgjorde
en nödvändig förutsättning för arbetets bedrifvande.

Sammanträde med ombud för arbetare inom stenkols- och lervaruindustrierna.
Hälsingborg den 4 augusti 1906.

Frågor 1) och 2).

Samtliga ombud voro i afseende å arbetet uti stenkols- och lervaruindustrierna
ense om, att den lägre åldersgränsen borde höjas till 15 år, de minderårigas arbetstid
inskränkas till 6 timmar och allt nattarbete för minderåriga förbjudas. Såsom
skäl härför anfördes, att grufarbetet vore skadligt för hälsan och hämmade de
minderårigas utveckling. Bröstsjukdomar förekomme ganska allmänt bland grufarbetarne,
och vattnet, som innehölle skadliga ämnen, förorsakade sjukdomar i
benen. Såsom biträden åt de vuxna arbetarne, hvilka hade ackord, blefve de
minderåriga lätt öfveransträngda. De, som hade sysselsättning vid pumparne, finge
gå ned en timme före de vuxna •— de hade sålunda i viss mån nattarbete — och
stannade sedan lika länge nere som dessa senare. Uti lervaruindustrien inverkade särskilt
det myckna dammet skadligt på hälsan. Det hade visat sig, att arbetare, som
börjat arbeta vid tidig ålder, blifvit slappa och odugliga till de flesta sysselsättningar.
De minderåriga hade ej nu för tiden samma motståndskraft som förr på den grund,
att arbetarbefolkningen till följd af för tidigt arbete redan börjat att degenerera.
Om de minderåriga började arbeta senare, hade de förstånd såväl att akta sig för
olycksfall som att i tid upphöra med arbetet, när det inverkade skadligt.

Ej blott i fysiskt utan äfven i intellektuellt hänseende vore barnarbetet fördärfligt.
Skolornas fortsättningskurser lämnade dåligt resultat, emedan barnen vore
uttröttade af kroppsarbete. Om skolgången förlängdes två år, skulle densamma
jämte konfirmationsundervisningen, som vanligen ägde rum under det 15 :de året,
fylla ut den minderåriges tid, till dess han finge börja i industriellt arbete.

Ett ombud framhöll, att lagstiftningen ej följt med utvecklingen, då de
vuxnes arbetstid nu faktiskt i torrarbete vore högst 8 och i våtarbete 6 timmar,
samt uttryckte det önskemål, att minderåriga måtte alldeles förbjudas att arbeta
under jord.

På fråga af herr ordföranden, huruvida en till 6 timmar förkortad arbetstid
för de minderåriga skulle låta förena sig med de vuxnes arbetstid, genmäldes

246

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

att så nog i tämligen stor utsträckning vore fallet i afseende å grufarbetet. De
minderåriga, som användes till transportarbeten i grufvan, behöfde nämligen ej infinna
sig därstädes, förrän de vuxne hunnit bryta någon afsevärd mängd, och vidare
kunde de aflägsna sig tidigare än de vuxne, bvilka äfven hade att utföra stämplingsarbeten.
Dessutom arbetade ofta de vuxne själfva ej längre än 6 timmar i grufvan.
Beträffande lervaruindustrien ställde sig saken svårare, fastän äfven där, åtminstone
enligt en talares åsikt, kortare arbetstid för de minderåriga läte sig genomföra.
För öfrigt finge man med hänsyn till denna frågas stora betydelse för släktets
framtid ej taga för ängslig hänsyn till de minderårigas arbetstillfällen.

Ett par talare påpekade, att minderåriga ej borde få användas i farliga eller
hälsovådliga arbeten, såsom vid mekaniska siktar uti lervaruindustrien, eller vid
maskiner, hvilkas skötsel med hänsyn till faran för andra särskildt kräfde förstånd
och ansvarskänsla.

Fråga )).

Kvinnor sysselsattes ej uti grufhandteringen men väl inom lervaruindustrien.
— — — Då arbetet inom denna industri vore tungt, dammigt och orenligt,
samt kvinnorna dessutom af arbetet förhindrades att sköta sina barn och hushållsgöromål,
påyrkades allmänt, att lagen borde förbjuda kvinnors användande inom
lervaruindustrien.

Fråga 4).

Enligt samtliga ombuds mening vore den nuvarande inspektionen genom
bergmästare och yrkesinspektörer ej fullt tillfredsställande utan tarfvade ändring,
särskildt så, att arbetarne bättre än hittills bereddes tillfälle att träda i förbindelse
med nyssnämnda tjänstemän.

För öfrigt framställdes under öfverläggningen om denna fråga bl. a. följande
anmärkningar och önskemål: bergmästarens inspektion hade hittills ej varit mycket
effektiv, då han alltid åtföljdes af någon arbetsledare, som förde honom på de
bästa och säkraste vägarne till platser, som vore väl ventilerade — om han däremot
ledsagades af någon arbetare, skulle denne påpeka befintliga missförhållanden,
och bergmästaren kunna påbjuda deras undanröjande; drifningen borde rättas efter
takets beskaffenhet, så att när denna vore dålig, orterna drefves lägre och smalare;
vägarne i grufvorna borde byggas och stämplas bättre; galgarne för uppfordringen
eftersåges och underhölles ej på ett betryggande sätt utan vore på somliga platser
betänkligt ruttna och uppslitna; efter grufras borde genom sakkunnig och opartisk
undersökning omedelbart utrönas orsakerna till olyckan, som eljest vanligen lades
arbetaren till last; oförberedda och tätare besök af bergmästarne skulle äfven
verka större varsamhet i själfva arbetssättet.

Yrkesinspektörerna borde äga kompetens till och vara ålagda att meddela
fullständiga, praktiska anvisningar till erforderliga skyddsåtgärder, hvilka nu ofta
anordnades olämpligt. Arbetsgifvaren skulle vara skyldig att ovillkorligen ställa sig

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

247

yrkesinspektörens föreskrifter till efterrättelse. I lervaruindustrien förekomme visserligen
ej många olycksfall, men arbetet inom densamma vore ganska hälsovådligt
på grund af dammet. Ombytet af de tunga munstyckena och ringame för pressning
af lergods skedde nu för hand med tillhjälp af 6—13 arbetare; till förekommande
af olycksfall, hvarvid många arbetare kunde skadas, borde dessa ombyten
äga rum medelst mekaniska anordningar.

Ett ombud öfverlämnade till kommittén en skriftlig framställning från arbetande
vid Bjuf. I afseende å grufarbetet påyrkades i denna framställning förbättring
af luftväxling och vägar, förbud mot att ensamma arbetare ålades upptaga ras
och utföra dylika, särskilt farliga arbeten, förbud mot minderårigas användande
vid vissa maskiner samt föreskrift om säkerhetsanordningar vid uppfordringsverk
in. m. Med hänsyn till lergodsfabrikerna framhölls behofvet af förbättrad ventilation,
förbättrade skyddsanordningar vid vissa maskiner och förbud mot arbetslokalernas
rengöring under arbetstiden. Dessutom påpekades och motiverades i denna framställning
önskvärdheten af, att lagstiftningen inrymde arbetarne och deras organisationer
befogenhet till samverkan med de myndigheter, som hade sig anförtrodt att
vaka öfver det industriella arbetets säkerhet oeh sundhet.

Sammanträde med ombud för arbetarne vid Skanska cementaktiebolagets
kalksandstensfabrik och tegelbruk. Lomma den 6 augusti 1906.

Frågor 1) och 2).

I kalksandstensfabriken sysselsattes endast en minderårig, en 16-års pojke,
hvilken hade ett föga ansträngande dagarbete. Vid tegelbruket användes tre minderåriga,
af'' hvilka en vore 14 och de båda återstående öfver 15 år gamla. De
sysselsattes med diverse handtlangningsarbeten under 10 timmar om sommaren och
9 timmar om vintern, dock blott på dagtid. Nattarbete förekomme för öfrigt vid
tegelbruket endast för tegelbrännarne, hvilka arbetade på två skift och hvarannan
söndag hade långskift på 24 timmar.

Ombuden uttalade sig för, att minderåriga under 15 år ej borde få användas
uti här ifrågavarande industrier. Under mellantiden, efter skolgångens slut och
innan de finge antagas till arbete i industrien, kunde de minderåriga lämpligen
sysselsättas med jordbruksarbete.

Ett ombud påyrkade förkortning af de minderårigas arbetstid till 8 timmar,
hvaremot från annat håll genmäldes att de minderårigas arbetstid, åtminstone i afseende
å vissa arbeten, måste vara lika med de vuxnas.

Fråga }).

Det upplystes att kvinnliga arbetare ej användes vid här representerade anläggningar.

248

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Fråga 4).

Under framhållande att det i afseende å arbetets säkerhet vore synnerligen
väl sörjdt vid härvarande arbetsplatser, uttalade ombuden likväl den önskan,
att arbetarne skulle beredas bättre tillfälle meddela sig med yrkesinspektören. De
få anmärkningar, som framställdes rörande arbetsförhållandena, åsyftade bättre ventilation
vid en äldre torrmalningsbinge, skydd för vattenståndsglasen på ångpannorna
samt svagare lutning af spåren vid lertäkten. x

* *

Under samtal med disponenten W. de Shårengrad förklarade denne sig för sin
del ej hafva något emot den lägre åldersgränsens höjande till 15 år, under förutsättning
likväl att åtgärder vidtoges, som tillförsäkrade de minderåriga annan sysselsättning
intill denna ålder. Beträffande nattarbete ansåg han, att sådant ej borde
få förekomma för minderåriga under 16 år.

Sammanträde med ombud för arbetarne vid Skånska cementaktiebolagets
kalkbrott och cementfabrik. Limhamn den 6 augusti 1906.

Frågor 1) och 2).

Ombuden uppgåfvo, att i den s. k. gödningsfabriken vid kalkbrottet, där obränd
kalksten maldes, användes fyra eller fem minderåriga, hvilka voro 14 å 15 år
gamla och under sommartiden arbetade på två 12-timmarsskift med ombyten kl. 6

f. m. och 6 e. in. Uti själfva cementfabriken förekomme endast en minderårig,
om 15 år, som sysselsattes med sopning o. d. under dagtid. I tunnbinderiet
användes 15 — 20 minderåriga, af hvilka de ymgsta vore 13 år, till dagarbete,
som dock någon gång kunde utsträckas till kl. 8 e. in.

Ombuden uttalade sig för, att den lägre åldersgränsen måtte höjas till
15 år, emedan barn under denna ålder vore för svaga för här förekommande
arbeten och lätt toge skada till sin utveckling, om de användes däri för tidigt.
Tiden före denna ålders uppnående borde fyllas ut med fortsatt skolundervisning.

Beträffande nattarbete påyrkade ett ombud, att inga minderåriga skulle under
nattetid få sysselsättas med bär förekommande, tunga och dammiga arbeten. Ett
annat ombud, som sade sig af erfarenhet veta, hur uppslitande nattarbetet vore,
framhöll, att 14-åringar i allmänhet vore för klena att uthärda nattarbete- på två
skift och uttalade sig för någon höjning af åldersgränsen i afseende å nattarbete.
Detta ombud påpekade för öfrigt önskvärdheten af, att åldersgränserna rättades
efter arbetets beskaffenhet, så att de sattes högt för hälsovådliga och lågt för

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 249

sunda yrken. Ett tredje ombud åter önskade förbud särskildt mot de minderårigas
användande till arbete på efternatten, d. v. s. efter kl. 12.

Fråga 3).

Fråga 4).

Yrkesinspektionens arbetskrafter borde ökas, och om möjligt skulle den
erforderliga förstärkningen rekryteras från arbetarklassen, hvilket komme att medföra
besparing och kanske äfven tillföra inspektionskåren värdefulla, praktiska insikter.
Yrkesinspektören borde infinna sig oförberedt. Arbetarne skulle lämnas tillfälle att
genom af dem utsedda ombud, som yrkesinspektören borde vara skyldig uppsöka
vid inspektionsbesöken, meddela sina klago- och önskemål åt yrkesinspektören.

I afseende å kalkbrottet anmärktes, att det öfre spåret vore draget för nära
kanten, hvilket medförde fara för, att vagnarne jämte innehåll vid urspårning folie
öfver dem, som arbetade nedanför. Kalksten och ställningar placerades för nära
det undre spåret, hvarigenom fara uppstode för dem, som skötte transporten.
Uti cementfabriken lede arbetarne mycket af dammet. Särskildt svårt vore det vid
cementets packning. Luften fylldes med cementdamm, mot hvilkets fördärfliga
inverkan på bröstet arbetaren måste skydda sig medelst respirator och hvilket
fastnade i svetten, så att arbetaren blefve smetig öfver hela kroppen.

Ett ombud påpekade till slut behofvet af skyddslagstiftningens utsträckande
till byggnadsindustrien och möjligen äfven till jordbruket.

Sammanträde med ombud för arbetare inom textilindustrien. Borås
den 8 augusti 1906.

Frågor 1 och 2).

Det upplystes, att inom textilindustrien i betydlig utsträckning användes
minderåriga, men ej förekomme något nattarbete. Flertalet ombud syntes anse,
att den nedre åldersgränsen borde höjas till 14 år, och att de minderårigas arbetstid
borde förkortas till 8 timmar. Barnen behöfde nämligen frisk luft och idrott för
sin utveckling och lede synbarligen skada till hälsan af att tidigt börja arbeta i fabrikernas
vanligen osunda lokaler. Dessutom vore de minderåriga under 14 år ofta
upptagna af skol- eller konfirmationsundervisning, vid hvilka tillfällen de vuxna
arbetarne finge förrätta äfven de minderårigas arbete, utan att vare sig de eller
de minderåriga uppbure någon arbetslön därför.

Några talare, däribland de två kvinliga ombuden, funno emellertid 14 år
vara en väl högt satt gräns, då arbetet ofta vore lätt, och det i flera afseende!!

250

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

syntes ömkligt, att barnen tidigt komme i arbete. 8 timmars arbete vore äfven
väl litet för t. ex. en 17-åring, hvilken i allmänhet ej betraktades såsom minderårig.
Två af desse talare föreslogo, att 13-åringarnas arbetstid skulle inskränkas,
enligt den ene till 6 och enligt den andre till 8 timmar, hvilken arbetstid skulle
förläggas till tiden mellan kl. 8 f. m. och 7 e. in.

Ett ombud, som förordade, att ifrågavarande bestämmelser skulle afpassas
efter olika arbetsförhållanden, påyrkade, med hänsyn till att det dammade mera uti
spinnerier än väfverier, hvilket påstående dock mötte gensagor, att i afseende å
det förra slaget af arbetsställen den nedre åldersgränsen skulle sättas till 14 år
och de minderårigas arbetstid till 8 timmar, men att för väfverier nu gällande
åldersgräns och arbetstid skulle bibehållas.

Beträffande den öfre åldersgränsen yttrade sig en talare för densammas bibehållande
vid 18 år, under det en annan talare föreslog dess nedflyttande till 17 år.

Fråga 3).

Fråga 4).

Samtliga ombud vore ense om, att yrkesinspektionen behöfde blifva mer
effektiv. F. n. vore den ofta ytlig och ägde rum för sällan — ett ombud hade
sålunda under de 7 år, det arbetat inom yrket, ej sett yrkesinspektören besöka
någon arbetsplats mer än en gång. Yrkesinspektören borde infinna sig oförberedt.
I lagen skulle införas uttryckligt bemyndigande för arbetarne att genom ombud
träda i förbindelse med yrkesinspektören.

Flere talare framhöllo behofvet af förbättrad ventilation i arbetslokalerna.
Uti bomullsspinnerierna vore dammet ofta nog synnerligen besvärande. I färgerier
och våtappreturverk fylldes luften af ånga, som om vintern kondenserades och
folie ned såsom regn, så att kläderna ibland fröse på kroppen, när arbetaren ginge
hem. En outhärdlig hetta rådde i torrappreturverken, och i svederierna lede arbetare
af skadliga gaser.

Arbetslokalerna borde före arbetets början vara väl luftade och om vintern
tillräckligt uppvärmda. Nu finge arbetaren vanligen stå och frysa om morgnarne.
Till sopning skulle ej få användas minderåriga. Dammalstrande maskiner, såsom
ruggmaskiner och smärgelskifvor, borde förses med anordningar till förekommande
af dammets spridning. Ett tillräckligt antal spottkoppar borde utställas i arbetslokalerna
men på sådant sätt, att de ej stode i vägen, ty då flyttades de undan
af arbetarne och komme ej till användning. De borde hållas rena af särskild
person. Slutligen framhölls äfven, att maskiner och transmissioner, bättre än hittills
skett, borde utrustas med skyddsanordningar mot olycksfall.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

251

Sammanträde med arbetsgifvare inom textilindustrien. Borås den 9
augusti 1906.

Herr Vennersten meddelade, att Borås fabriksförening vid sammanträde, som
dock ej varit särdeles talrikt besökt, samma dag enat sig om här nedan följande
svar å kommitténs fyra frågor:

Beträffande punkt 1:0): att, då vissa arbetsgifvare hafva arbetstiden för
minderåriga arbetare, som fyllt 13 år, ordnad sålunda, att dessa användas i
5 timmar utan afbrott, därefter åtnjuta 1 timmes middagsrast och därpå ånyo
arbeta 5 timmar utan afbrott,

samt det för nämnde arbetsgifvare skulle medföra stora olägenheter, om de
måste ordna arbetstiden på annat sätt,

det vore önskligt, att någon ändring i bestämmelserna om arbetstiden för
sådana minderåriga icke vidtages, helst som en sådan förändring icke torde vara
af behofvet påkallad, då, såvidt fabriksföreningen har sig bekant, de minderåriga,
som hafva arbetstiden fördelad på ofvannämnda sätt, häraf icke haft någon olägenhet;

beträffande punkt 2:0): att då minderåriga icke här pläga användas till nattarbete,
något yttrande i denna punkt icke torde erfordras från fabriksföreningens sida;

beträffande punkt y.o]: att, då — — — »farliga sysselsättningar» ej torde
förekomma inom textilindustrien, något yttrande från fabriksföreningens sida ej
heller i denna punkt torde vara erforderligt; och

beträffande punkt 4:0): att, då de föreskrifter, som lämnas af vederbörande
yrkesinspektör, och hvilka, såvidt fabriksföreningen har sig bekant, af de ifrågavarande
arbetsgifvarne pläga noggrant efterkommas, enligt föreningens åsikt äro
fullt effektiva, ytterligare säkerhetsåtgärder ej torde vara erforderliga eller böra påbjudas
— — —

Beträffande punkterna 1:0) och 4:0) skulle ytterligare framhållas, beträffande
punkt 1.0) att, då en del af det i spinnerierna förekommande arbetet är af sådan
beskaffenhet, att färdighet däri ej kan uppnås af arbetare, som ej i tidiga år börjat
därmed, det är, äfven från denna synpunkt sedt, önskligt, att nu gällande bestämmelser
i det ifrågavarande afseendet bibehållas; och beträffande punkt 4:0) att, om
förbättrade lagstadganden uti ifrågavarande afseende skola komma till stånd, det
torde vara nödvändigt att vid föreskrifternas utfärdande i vidsträcktare mån, än nu
är fallet, skilja mellan olika yrken, enär det torde vara olämpligt att uppställa
generella bestämmelser för alla yrken.»

På herr ordförandens anmodan till de närvarande arbesgifvarne att yttra
sina åsikter rörande yrkesinspektionen framhöll en talare, att den nuvarande geografiska
indelningen i olika distrikt visserligen kunde vara förklarlig från sparsamhetssynpunkt,
men att en verkligt effektiv inspektion ej stode att vinna med mindre,
än att åtminstone de mer betydande industrierna finge sina speciella inspektörer.
Det vore nämligen ^omöjligt att finna inspektörer, som ägde fackkunskap på alla

252

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

industriella områden. En sådan anordning skulle äfven vara fördelaktig med
hänsyn till inspektionsverksamhetens likformighet inom de särskilda industrierna.

Med hänsyn till arbetarnes yrkande på lagstadgad rätt att till yrkesinspektören
framföra sina klago- och önskemål yttrade en talare, att arbetsgifvame ej kunde
hafva något däremot, då arbetarne ofta bäst kände till befintliga missförhållanden.
Dock ville han i detta sammanhang påpeka, att det i afseende å säkerhetsåtgärder
vid maskiner läge mest vikt på att förmå maskinkonstruktörerna att redan från
början förse sina maskiner med lämpliga skyddsanordningar. Äfven en annan
talare ansåg, att arbetsgifvame ej kunde motsätta sig ifrågavarande yrkande men
önskade, till betryggande af arbetsgifvarens rätt, att arbetarnes framställningar till
yrkesinspektören skulle äga rum i närvaro af arbetsgifvaren eller dennes ställföreträdare.

Sammanträde med ombud för arbetarne vid Nydqvist & Holms gjuteri
och mekaniska verkstad. Trollhättan den 11 augusti 1906.

Frågor i) och 2).

Det upplystes, att vid här ifrågavarande arbetsplats endast användes ett
mindre antal minderårige, samtliga antagligen öfver 14 år, och att något nattarbete
ej förekomme för dem.

Den lägre åldersgränsen ansågo ombuden, med hänsyn till här förekommande
ganska tunga arbeten, böra sättas till 14 år. Den öfre åldersgränsen åter
borde bibehållas vid 18 år.

Beträffande frågan om förlängd arbetstid under fem af veckans dagar till
möjliggörande af arbetets tidigare afslutande på den sjätte dagen meddelades, att
de vuxnes arbetstid nu vore 10V4 timme de fem första dagarne och 7 timmar på
lördagen, men att denna arbetstid sannolikt inom kort komme att, med bibehållande
af 7 timmars arbetstid på lördagen, ändras till 10 timmar för öfriga
arbetsdagar.

Fråga 3).

Kvinnliga arbetare sysselsattes ej på denna arbetsplats.

Fråga 4).

Arbetarne saknade nu kännedom om yrkesinspektörens besök, då de ej kunde
skilja honom från andra främmande herrar, som dagligen ginge genom verkstäderna.
Fastän säkerhetsåtgärderna i allmänhet vore tillfredsställande och olycksfallens
antal litet, syntes det likväl önskvärdt, att arbetarne bereddes tillfälle komma
i beröring med yrkesinspektören.

En talare påyrkade, under instämmanden af de öfriga ombuden, förbud
mot sopning af arbetslokalerna under pågående arbete. En annan talare önskade,
att yrkesinspektörerna måtte företaga inspektion på vintern, då det vore kallt och
mycket Tokigt, åtminstone i plåtslageriverkstäderna.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

253

Besök vid Surte (butelj-)glasbruk.

Vid ett besök, som kommitténs ledamot, herr S. H. Kvarnzelius och
undertecknad, kommitténs sekreterare, företogo vid Surte glasbruk den 13 augusti
1906, inhämtades följande uppgifter och uttalanden.

Från arbetsledningens sida:

Af hela arbetsstyrkan, som vanligen uppgick till något öfver 400 personer,
utgjordes 60 — 65 af minderåriga. Dessa antogos i regel ej före de fyllt 14 år,
emedan de skulle användas i nattarbete; dock funnos några 13-åringar, Indika
användes uteslutande i dagarbete, förnämligast vid förfall för de äldre pojkarne.
Kvinnliga arbetare förekommo endast vid den hittills tämligen oregelbundet bedrifna
tillverkningen af halmhylsor, i hvilket arbete under dagtid sysselsattes 6 flickor om
15 — 18 år.

Arbetet var vid två ugnar indeladt på tre skift och tre arbetslag på sådana
sätt, att blåsarnes och deras minderåriga biträdenas arbetstider infölle kl. 6.10 f. m.
— 2 e. m., 2.10 e. in. — ro e. m. och ro.10 e. m.-—6 f. m. samt eldarnes och
smältarnes arbetstider en timme tidigare. Efter afdrag för raster beräknades den
effektiva arbetstiden till 6 timmar 5 5 min. Vid den tredje ugnen åter var arbetet
för blåsarne och deras biträden fördeladt på två skift, det ena omfattande tiden kl. 4.30
f. m. — 2 e. m. och det andra kl. 2.15 e. m.—11.45 e. in. Med afdrag för raster
uppgick arbetstiden härvid till 8 timmar. För eldare och smältare var äfven arbetet
vid denna ugn indeladt på tre skift, som här ofvan angifvits. Fördelningen på tre
skift, som omfattade ungefär tredubbelt så många arbetare som den senare införda
2-skiftsfördelningen, föredrogs af arbetame.

Vid söndagen ägde afbrott i arbetet rum, under vintern kl. 6 f.m.—10 e. in.
på söndagen och under sommaren kl. 6 söndag morgon—kl. 6 måndag morgon.
För eldare och smältare fortgick dock arbetet äfven under söndagen.

Ögonlidanden, som ej vore sällsynta bland äldre arbetare, utgjorde de enda
yrkessjukdomarne. De kunde undvikas genom användande af blå glasögon, men
ytterst få arbetare ville begagna dylika. Lungsot kunde icke sägas förekomma i
någon afsevärd mån. Smittosamma sjukdomar kunde icke spridas medelst piporna,
ty hvarje blåsare hade sina egna fem pipor.

Då det stundom visat sig svårt att anskaffa tillräckligt många 14-åringar, vore
det önskligt, att pojkarna, Indika de första åren hufvudsakligen användes till lättare
handtlangningsarbeten, finge sysselsättas på nattskift redan vid 13 års ålder.

Från arbetarnes sida:

Sedan lagstiftningen rörande de minderårigas användande till industriellt arbete
blifvit skärpt, öfvervakade arbetsledningen här de minderåriges användande mycket

254

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

noggrant. De minderårigas sysselsättning var ganska ansträngande och fick ej
jämställas med uppassningen vid småglastillverkningen i de småländska glashyttorna.
Den lägre åldersgränsen var därför för låg och borde höjas till 13 år (i afseende å
dagarbete). Den nuvarande 14-årsgränsen för deltagande i nattarbete kunde visserligen
bibehållas, men arbetstiden borde för såväl dag- som nattarbete inskränkas
till högst 8 timmar, såsom här redan var förhållandet.

De kvinnliga arbetame, Indika sysselsattes med tillverkning af halmhylsor
under dagtid, kunde ej sägas hafva något farligt arbete. Deras förman skötte-dessutom
de för denna tillverkning erforderliga maskinerna.

Yrkesinspektionen, sådan den nu var anordnad, ansågs ej tillfredsställande.
Flera talare hade aldrig sett någon yrkesinspektör. Förslaget, att arbetarne skulle
genom ett lagstadgande uttryckligen tillerkännas rätt att meddela sig med yrkesinspektören,
tillvann sig allmänt bifall.

Några farliga maskiner användes ej, men dammet vid krossen och vid lossningen
af sulfatet eller saltet, som olämpligt nog lades upp i hyttan, var besvärande.
Lungsjukdomar voro sällsynta. Reumatism förekom däremot i stor utsträckning,
hvarjämte synförmågan till följd af den från pannan utstrålande hettan och
ljuset småningom led skada.

Sammanträde med ombud för arbetarne vid Glafva (fönster-)glasbruk.
Glafva den 15 augusti 1906.

Frågor 1) och 2).

Vid bruket användes en del minderåriga, af hvilka dock endast några få voro
under 14 år. Dessa sysselsattes i regel ej inom hyttan. Blott ett litet antal
minderåriga arbetade på nattskift.

Enligt den allmänna meningen bland ombuden borde åldersgränsen med
hänsyn till nattarbete uppflyttas till 15 år. Under de närmast föregående åren
vore nämligen barnen vanligen upptagna af obligatorisk skolgång, fortsättningskurser
eller konfirmationsundervisning, hvarmed nattarbete ej väl läte förena sig — detta
jämväl af det skäl, att de minderårigas fattningsförmåga genom detsamma försvagades.
Uti den nedre och öfre åldersgränsen för de minderårigas arbetsålder påyrkades
ej några ändringar.

Fråga )).

Kvinnliga arbetare användes ej i någon afsevärd utsträckning — — —

Fråga 4).

Beträffande yrkesinspektionen upplystes, att yrkesinspektören flera gånger
besökt glasbruket och att arbetarne ägt kännedom om hans besök.

Samtliga ombud vore ense om, att yrkesinspektionen f. n. ej vore tillfreds -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

255

ställande anordnad. Genom att på förhand anmäla sin ankomst lämnade yrkesinspektören
arbetsgifvaren tillfälle att på lämpligt sätt bereda sig för inspektionen.
En tillsyn, som utöfvades af personer, hvilka ej vore fackmän på de särskilda industriernas
områden, kunde aldrig blifva fullt effektiv. Vid sina besök borde yrkesinspektören
åtföljas af två eller tre utaf arbetarne utsedde personer, hvilka skulle
för yrkesinspektören påpeka förefintliga missförhållanden och framföra arbetarnes
önskemål.

Under framhållande att den nuvarande lagstiftningen i hufvudsak vore
tillfredsställande men uppsikten öfver dess efterlefnad däremot icke tillfyllestgörande,
hvilket missförhållande icke ens genom en flerdubbling af yrkesinspektöremas antal
kunde undanrödjas, föreslog en talare, att för hvarje kommun borde tillsättas eu
uppsiktsman, hvilken skulle öfvervaka samtliga industriella anläggningar inom kommunen.
Dessa uppsiktsmän kunde lämpligen utnämnas af Kungl. Maj:t och borde,
när öfverträdelser ägt rum med deras vetskap, drabbas af samma ansvar som
arbetsgifvarna.

Arbetet vid krossen kunde ej numera, sedan stampen blifvit ersatt med
kollergång och sikten borttagits, anses särskilt hälsovådligt med hänsyn till dammet.
Däremot vore dammet och om vintern äfven draget vid sandblästern i hög grad
besvärande.

Belysningen i hyttan vore under den mörkare delen af dygnet synnerligen
otillräcklig och gåfve lätt anledning till olycksfall. Ett ombud påpekade härvid,
att lagens ordalag »tillräcklig och tjänlig belysning» vore alltför sväfvande och
borde ersättas mrd föreskrift om, att belysningens ljusstyrka vid olika * industriella
anläggningar skulle, allt efter arbetets beskaffenhet, uppgå till visst antal normalljus.

På därom framställd fråga upplystes, att blåsningsarbetet ej framkallade bröstsjukdomar
utan snarare stärkte lungorna. Arbetarne i hyttan lede däremot af
reumatism och vid mer framskriden ålder jämväl af försvagad synförmåga.

Ett ombud framhöll slutligen, att ersättningen för olycksfall i arbete borde
utgå från dagen för olycksfallet.

Sammanträde med ombud för arbetarne vid Munkfors järnverk. Munkfors
den 18 augusti 1906.

Frågor 1) och 2).

Det upplystes, att vid järnverket användes ett ganska betydligt antal minderåriga,
dock i regel öfver 13 år, samt att åtskilliga af dem sysselsattes med nattarbete,
ett användningssätt, som man emellertid numera sökte inskränka.

Två af ombuden påyrkade, att den nedre gränsen för de minderårigas arbetsålder
borde höjas något, fastän de ej ansågo sig kunna bestämdt angifva huru mycket, samt att

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

256

åldersgränsen med hänsyn till nattarbete måtte framflyttas till 1 5 år. Afsevärda ekonomiska
betänkligheter talade visserligen häremot, men då erfarenheten visat, att
de minderåriga ofta toge skada af för tidigt intagande i industriellt arbete, särskildt
nattarbete, måste dessa betänkligheter vika för omtanken om nationens framtid.

På fråga af herr ordföranden, huruvida ej svårighet skulle möta att få äldre
pojkar att förrätta de enkla arbeten, hvarmed de yngsta minderåriga nu sysselsattes,
genmäldes, att så nog i viss mån skulle blifva fallet, men att tillgången på minderårig
arbetskraft vore så stor, att denna svårighet sannolikt läte sig öfvervinna.

Beträffande en föreslagen nedflyttning af den öfre åldersgränsen från 18 till
ié år uttalade sig ombuden däremot. Många 16-åringar hade nämligen ej hunnit
någon mer stadgad kroppsutveckling. Äfven om läkarkontrollen för dem bibehölles,
vore en sådan nedflyttning ej tillrådlig, då läkareundersökningen väl här och där
kunde urarta till slentrian.

Fråga )).

— — — ville ombuden uttala sig för förbud mot — — — gitta kvinnors
användande till industriellt arbete öfver hufvud taget.

Fråga 4).

Ombuden förordade ökning af yrkesinspektörernas antal och af deras befogenhet
gent emot arbetsgifvarne samt påyrkade, att yrkesinspektören vid sina besök
skulle beledsagas jämväl af ett ombud för arbetarne.

Under påpekande, att de härstädes använda tegeltakens bristfälliga beskaffenhet
gifvit anledning till olycksfall genom nedfallande takpannor, och att denna bristfällighet
under vintern föranledde ett högst besvärande drag, föreslogs från ombudens
sida, att arbetslokaler borde till sin byggnad och anordning vara underkastade
vissa normer samt undergå besiktning af yrkesinspektör, innan de finge tagas i bruk.

I afseende å ifrågasatt straff för borttagandet af skyddsanordningar, uttalade
sig ombuden för en lagstiftningsåtgärd i denna riktning, men endast med hänsyn
till skyddsanordningar, som kunde anses lämpliga.

En talare framhöll slutligen, att smärgelskifvorna så vidt möjligt borde sammanföras
i särskilda lokaler, samt anmärkte, att anordningarna för bortledande af
röken i vissa arbetslokaler ej vore tillfredsställande.

* *

Under samtal med öfveringenjören G. Jansson jämte några andra arbetsledare
å här ofvan angifna plats och dag meddelades bl. a. följande upplysningar och
önskemål:

De minderåriga, som sysselsattes i sådana arbeten, hvilka kräfde ständig eld,
vore liksom de därvid använda vuxna arbetarne härstädes indelade i två arbetslag,
som arbetade på tre skift om 8 timmar. För järn- och stålmanufakturerna vore det

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

257

emellertid önskvärdt, att åtminstone de minderåriga, som fyllt 16 år, finge användas
till nattarbete med en arbetsindelning på två skift och en effektiv arbetstid
af i o timmar. 16- och 17-åringar borde dock fortfarande vara underkastade läkarkontroll.
Eu sådan ändring kunde ej gärna medföra fara för öfveransträngning, då
de minderårigas arbete i allmänhet vore ganska lätt, och nattarbete, åtminstone vid
denna arbetsplats, endast förekomme fem gånger i veckan.

På fråga, huruvida det ej skulle låta sig göra att indela de minderåriga
på tre arbetslag, svarades, att det med hänsyn till det nära beroende, hvari de minderårigas
arbete stode till de vuxnas, ej vore möjligt att hafva olika arbetsindelning
för dem och de vuxna, samt att arbetsgifvarne, om en sådan förändrad arbetsindelning
påbjödes, sannolikt skulle upphöra att använda minderåriga till nattarbete.

Beträffande en ifrågasatt höjning af åldersgränsen i afseende å nattarbete
anförde en talare, att arbete vid ständig eld i regel försigginge i väl ventilerade
och i öfrigt hygieniskt tillfredsställande lokaler, samt att pojkar, som intagits i
arbetet vid 15 år, ofta visat mindre intresse för arbetet och ej fått samma pli på
sig som de, Indika börjat vid 14.

Yrkesinspektionens arbetskrafter borde ökas så, att hvarje arbetsplats kunde
inspekteras en gång om året.

Två talare förordade förslaget att medgifva arbetarne uttrycklig rätt att meddela
sig med vrkesinspektören, enär dels arbetarne på åtskilliga håll nog kunde
behöfva ett dylikt stöd, dels deras intresse för skyddsåtgärderna därigenom möjligen
kunde ökas. En tredje talare ansåg däremot förslaget olämpligt på den grund, att
det skulle gifva anledning till en mängd »okynnesanmälningar».

Sammanträde med arbetsledare och ombud för arbetarne vid Hagfors.
Hagfors den 18 augusti 1906,

Frågor 1) och 2).

Flertalet arbetarombud uttalade sig för en höjning af den lägre åldersgränsen
— åtminstone med hänsyn till flickorna, Indika efter slutadt fabriksarbete vanligen
toges i anspråk för arbeten inom hemmet, under det gossarne kunna använda sin
fritid till lek eller andra förströelser. Ett ombud förordade emellertid den nuvarande
åldersgränsens bibehållande, då det ofta vore särdeles önskvärdt, att de minderåriga
så tidigt som möjligt kunde bidraga till sitt uppehälle, och då arbetet i början vore
mycket lätt samt tillsynen från läkare och yrkesinspektör, om deri vore effektiv,
tryggade mot öfveransträngning. Från arbetsledarnes sida framhölls, att de helst
skulle vilja slippa antaga arbetare under 14 år, liten att många föräldrar vore
.synnerligen angelägna att tidigt få sina barn i arbete.

258

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Deri öfre åldersgränsen ansågs allmänt böra bibehållas vid 18 år.

Beträffande de minderårigas användande till nattarbete anförde ett par arbetar
ombud, att den nu brukliga 3-skiftindelningen med två arbetslag visat sig mindre
lämplig, särskildt med hänsyn därtill att de minderåriga ofta ej begagnade sin fritid
till hvila. Tre arbetslag förekomme vid vissa andra arbetsplatser, och en arbetstid
af 8 timmar kunde vara nog för de minderåriga. Af arbetsledarne medgaf en, att
eu arbetsindelning på tre lag för de minderåriga möjligen läte sig genomföra. Två
andra arbetsledare framhöllo däremot de svårigheter, en dylik anordning skulle medföra.
Oafsedt den ökade kostnaden för arbetsgifvaren, om de minderåriga skulle
få bibehålla sin förutvarande arbetsförtjänst, eller den minskade inkomsten för de
minderåriga, om de skulle nödgas dela med sig åt nya arbetare, måste det anses
mycket betänkligt att på detta sätt upplösa det hittills rådande samarbetet mellan
de vuxna och de minderåriga. Hittills hade den minderåriga kunnat få följa sin
fader, hvilken varit i tillfälle att leda, tillse och hjälpa sitt barn i arbetet, hvarigenom
den minderårige lättare kommit sig in i och fått intresse för arbetet. Med
flera arbetslag för de minderåriga än de vuxna skulle den minderåriga åter komma
att arbeta än med ett än med ett annat lag vuxna, hvilket äfven skulle betydligt
försvåra fördelandet af arbetsförtjänsten, som oftast beräknades per arbetslag.

Fråga 3).

—. — — farliga sysselsättningar förekomme ej härstädes för de kvinnliga
arbetarne. Ett ombud påpekade i detta sammanhang de menliga verkningarna af
kvinnors användande till industriellt arbete och påyrkade eu minimiålder därför af
åtminstone 2 o år.

Fråga 4).

Då, oaktadt goda skyddsanordningar, rätt många olycksfall inträffade på
denna arbetsplats, syntes det arbetarombuden önskvärdt, att arbetarne bereddes tillfälle
att genom ombud träda i förbindelse med yrkesinspektören. En af arbetsledarne
förklarade, att han, fastän detta önskemål saknade stöd af de faktiska förhållandena,
ej ville motsätta sig detsamma.

Sammanträde med ombud för arbetare inom grufhandteringen. Filipstad
den 20 augusti 1906.

Frågor 1) och 2).

Till arbete under jord i grufvor användes ej minderåriga under 15 år (åtminstone
ej vid Pcrsberg). Förekomme där yngre minderåriga, vore de sysselsatta
utan arbetsledarens medgifvande. Arbetet vore indeladt på två skift, kl. 5 t. in.--1 e. in. och 2 e. in. —10 e. in., om 8 timmar hvardera. Uti vaskverken (åt -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

259

minstone vid Långbanshyttan) arbetade de minderåriga på tre skift ocli tre
arbetslag.

För de minderåriga, ofta dåligt födda och klent utvecklade, vore grukirbetet
osundt och inverkade menligt på litslängden. Handborrning begagnades numera
toga, utan både ersatts med maskinborrning. Dylik borrning och bortforsling af
malmen, hvilka vore de enda arbeten, som förekomme under jord, vore intetdera
lämplig sysselsättning för minderåriga. Enligt ombudens enstämmiga åsikt borde
därför minderåriga ej få användas till grufarbéte under jord.

Äfven de minderårigas arbete ofvan jord vid grufvor vore ofta väl tungt
och öfverskrede den i lagen medgifva tiden. Läkarbesiktningarna hade dessutom
intill detta år varit mindre tillfredsställande.

De minderårigas användande till malmplockning borde underkastas strängare
kontroll. Nu hände det, att mödrar hölle sina barn, hvilka stundom ej ens vore
11 år gamla, till sådant arbete under 10 —12 timmar. Detta arbete kunde för
öfiigt vara ganska ansträngande, då barnen stundom finge bära eller skjuta tunga
bördor. Arbetsgifvarne toge vanligen ej vidare befattning med dessa minderåriga,
och deras arbetsförtjänst sammanräknades med föräldrarnes. På fråga, huruvida
undantaget rörande 11 -åringars användande vid grufvor verkligen vore af behofvet
påkalladt, genmäldes, att det för fattiga familjer vore af stor betydelse, att barnen
så tidigt som möjligt kunde förtjäna en 5o-öring, samt att arbetet, om lagens bestämmelser
fullt iakttoges, ej innebure fara för öfveransträngning.

Fråga 3).

Det upplystes, att kvinnor ej användes — — — till farliga sysselsättningar
inom graf handteringen.

Fråga 4). Beträffande tillsynen öiver arbetets säkerhet uttalade sig ombuden
allmänt för, att densamma borde göras mer effektiv. Bergmästare och
yrkesinspektör borde infinna sig oftare och "beledsagas af ett ombud för arbetarne,
hvilket kunde lämna upplysning om befintliga missförhållanden. Den numera använda
takbrytningen med borrmaskin vore farlig, särskildt med hänsyn till den
stora brådska, hvarmed arbetet bedrefves och de väl starka sprängladdningarna.

Ett ombud påyrkade förbud mot användande af ensamme arbetare till skötsel
af borrmaskiner, emedan detta arbete vore ganska farligt, samt att arbetsgifvaren
borde åläggas hålla lämpliga hisskorgar och bårar för transport af skadade arbetare.

Ett annat ombud framhöll behofvet af mer betryggande anordning af de
ofta ganska högt öfver marken belägna vandringarna vid de arbetsplatser, där minderåriga
sysselsattes med malmplockning.

2ÖO

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. Rl.

Sammanträde med arbetsgifvare inom grufhandteringen. Filipstad den
21 augusti 1906.

Frågor i) och 2).

Gentemot det från arbetarnes sida framställda yrkandet på förbud mot minderårigas
användande till grufarbete under jord förordade arbetsgifvarne åldersgränsens
bibehållande vid 14 år. Om arbetarnes förslag genomfördes, skulle det möta stora
svårigheter att erhålla arbetare, ty de vuxna vore i allmänhet ej hågade för att
börja arbeta under jord. Påståendet, att det numera ej funnes någon för de
minderåriga lämplig sysselsättning i grufvorna, vore oriktigt, då de minderåriga nog
kunde finna arbete vid och behöfva lära sig maskinborrning. Vidare borde man
ihågkomma, att grufarbetet vore fritt, så att arbetarne kunde hvila sig eller upphöra
därmed, när de funne för godt.

En talare framhöll, att det i afseende å såväl grufdriften, som åtskilliga andra
industrier, t. ex. järnhandteringen, vore af stor vikt, att de minderåriga tidigt finge
vänja sig vid arbetet — i annat fall vunne de ej intresse för yrket eller skicklighet däri
och kunde ej påräkna tillfyllestgörande arbetsförtjänst vid uppnåendet af mogen ålder.

Beträffande 11-åringarnas användande till malmplockning påpekades, att de
finge arbeta tillsammans med mor eller syskon, att de ofta lekte lika mycket som
de arbetade, samt att arbetsgifvarne vanligen ej hade något med dem att göra.
Till besvarande af frågan, huruvida undantaget rörande 11-åringars användande,
hvilket undantags bibehållande allmänt påyrkades, vore nödvändigt för grufhandteringen,
anfördes, att malmplockning för hand ute på grufbacken nog fortfarande
kommc att erfordras, då vaskverken ännu vore fåtaliga och sådana verk för öfrigt
endast kunde ifrågakomma vid större grufdrift, samt det vidare vore ondt om arbetskrafter,
emedan endast barn och kvinnor läte sig nöja med den låga aflöning, som
kunde betalas för detta arbete. Såsom stöd för ifrågavarande undantag påpekades
dessutom, att arbetet alltid försigginge under bar himmel.

Vid arbeten, som fortginge dygnet om, såsom i vaskverk, vore de minderårige
indelade på två arbetslag och tre skift. Med hänsyn till de minderårigas utbildning
och handledning ville arbetsgifvarne betona vikten af en likformig arbets indelning

för de vuxna och minderåriga inom sådana industrier, där de vuxnas och
minderårigas arbeten stode i närmare samband. Förslaget om de minderårigas fördelning
på tre arbetslag medgåfve ej en sådan likformighet, då de vuxna arbetade
på två lag, och sammanhängde med arbetarnes sträfvan efter tre lag äfven för de vuxna.

Beträffande nyssberörda sträfvan bad en talare få framhålla, att en dylik förändring

ovillkorligen skulle komma att medföra ökade arbetskostnader, då samma
antal arbetare efter så stark förkortning af arbetstiden omöjligen skulle kunna åstadkomma
samma arbetsprodukt som förut, och arbetarne väl ej heller, om nya

arbetare måste antagas, skulle låta nöja sig med minskad arbetsförtjänst. Fn ökning

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

26l

af arbetarantalet föranledde dessutom högst betydande kostnader för nya arbetarbostäder.
Ett lämpligare sätt för tillmötesgående af arbetarnes i viss mån berättigade
önskan om förkortad arbetstid ansåg talaren vara att finna i en utsträckning
af deras ledighet vid söndagen.

Eu arbetsgivare förordade den öfre åldersgränsens nedflyttning till 17 år.

1 betraktande af de skilda individernas olika utveckling påyrkade ett par
talare, att lagen borde tillerkänna läkarne befogenhet att efter graden af de minderårigas
utveckling afgöra, huru de finge användas. Till arbete under jord borde
de dock ej under några förhållanden få användas före 14 år. Läkarne syntes
äfven böra medgifvas afgöra, om ej vissa minderåriga tidigare än nu är tillåtet
kunde under skolferierna få sysselsättas med särskilt lätta arbeten. Läkarundersökningarne
borde dock i sådant tall äga rum med större noggrannhet, i målsmäns
och arbetsgivares närvaro, och oftare, t. ex. två gånger om året.

Till förekommande af trakasserier för obetydliga förseelser mot bestämmelserna
rörande de minderårigas arbetstid föreslogs, att dessa bestämmelser skulle medgifva
eu latitud af 6 — 8 %.

Framhållande, att man ej gärna kunde förbjuda föräldrarna att medtaga sina barn i
arbetet, där de oftast hade lindrigare sysselsättning än åtminstone flickorna i hemmet,
betonade en talare, att det vore af stor social betydelse, att de minderåriga ej betoges
möjlighet till arbete och att vårt tolk vore i behof att uppfostras till arbetsamhet.

Fråga 4).

— — — tarliga sysselsättningar förekomme ej här för de kvinnliga arbetarne.
En talare förklarade sig i princip vara motståndare mot utsträckt kvinnoarbete
och påyrkade förbud mot kvinnors användande till mer ansträngande arbete.

Fråga 4).

Bergmästarens uppsikt borde anordnas så, att lagens efterlefnad blefve tryggad.
Förslaget om lagstadgad rätt för arbetarne att genom ombud yttra sig till yrkesinspektören
förordades lifligt, särskildt på den grund att man därigenom hoppades
kunna undvika åtskilliga opraktiska anordningar.

Sammanträde med ombud för arbetarne vid litografiska aktiebolaget i
Norrköping. Norrköping den 24 augusti 1906.

Frågor 1) och 2).

Hos bolaget sysselsattes ett betydande antal minderåriga, af hvilka flickorna
utgjorde flertalet. Den effektiva arbetstiden för dem, som uppnått 13 år, uppgick
i medeltal till ej fullt 9 timmar. Något nattarbete för de minderåriga förekom ej.

Ett par talare föreslogo en höjning af den lägre åldersgränsen till 13 eller
14 år, åtminstone i afseende å sådana arbeten, hvarvid det, såsom här i kontors -

2Ö2

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

boks-, kartong- och påsafdelningame, dammade mer afsevärdt. Å andra sidan
medgafs det dock, att användandet af 12-åringar ej vore farligt, om blott lagens
bestämmelser angående arbetstiden verkligen iakttoges.

På fråga, huruvida det från arbetarnes sida syntes önskvärdt, att de minderåriga,
som endast finge arbeta på half tid, bereddes tillfälle att besöka något
slags yrkesskolor under sin fritid, svarades, att en sådan anordning skulle vara
synnerligen välgörande, och att föräldrarne, äfven om undervisningen ej blefve
obligatorisk, skulle veta att hålla sina barn till att begagna densamma.

Fråga 4). — ---

Fastän olyckor inträffat vid vissa maskiner, kunde man dock ej här tala
om några särskildt farliga sysselsättningar för de kvinnliga arbetarne. Beträffande
förslaget om förbud mot gifta kvinnors användande inom industrien upplystes, att
vid denna arbetsplats endast sysselsattes ett mycket ringa antal dylika kvinnor.

Fråga 4).

Med hänsyn till förhållandena härstädes framhölls önskvärdheten af, att yrkesinspektörerna,
hvilkas antal för öfrigt behöfde ökas, ägnade mer uppmärksamhet
åt arbetslokalernas hygieniska anordning. En talare påpekade dessutom, att de af
yrkesinspektörerna utfärdade hygieniska föreskrifterna borde, för att blifva bindande
för arbetsgifvarne, fastslås i lag.

Sammanträde med arbetsgifvare inom textilindustrien. Norrköping den
24 augusti 1906.

Frågor 1) och 2).

Beträffande de minderårigas användande upplystes, att de i allmänhet antoges
i arbete, så -snart de slutat skolan, hvilket de vanligen gjorde vid 12a 13
års ålder. Deras arbete vore ej ansträngande och försigginge delvis vid maskiner,
som vore särskildt konstruerade för minderåriga. 12-åringarna finge arbeta på två
skift, hvartdera i regel motsvarande half arbetstid för de vuxna. Nattarbete
förekomme ej.

Flertalet arbetsgifvare uttalade sig för bibehållande af de nuvarande åldersgränserna.

1 bestämmelserna angående de minderårigas arbetstid önskades åter sådan
ändring, att de minderåriga öfver 13 år liksom de vuxna kunde användas io1^
timmar under veckans fem första söckendagar mot däremot svarande inskränkning
af arbetstiden på lördagen. Att de’ minderåriga ej finge arbeta lika länge som
de vuxna orsakade nämligen betydande olägenheter, hvilka ej ens kunde afhjälpas
af de vuxna, då dessa enligt fackföreningarnes påbud ej finge utföra arbete, som
eljest tillkomme de minderåriga.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

263

Eu talare påyrkade, att 12-åringarne skulle få användas lika lång tid som
13-åringarne, då arbetet vore lätt, och de eljest till följd af bristande tillsyn
begagnade sin myckna fritid till att lära allehanda oarter.

I detta sammanhang påpekade en del talare det oafvisliga behofvet åt, att
sådana minderåriga, som ej hade full sysselsättning inom industrien, blefve omhändertagna
af skolan. Den enklaste utvägen härför vore visserligen att göra skolgången
obligatorisk för alla barn under 13 år — efter uppnående af denna ålder finge
de ju användas under full arbetstid — men för många landtkommuner skulle en
dylik föreskrift vara synnerligen betungande och jämväl relativt onödig. Ett annat
sätt vore att i de större industrisamhällena inrätta fortsättningskurser i de vanliga
skolämnena eller ännu bättre s. k. yrkesskolor, hvari barnen kunde förvärfvå för
sitt blifvande yrke istiga färdigheter och insikter. Med hänsyn till barnens olika
och stundom äfven något oregelbundna arbetstider borde berörda undervisning äga
rum såväl för- som eftermiddag och skolans lokaler vara tillgängliga hela dagen.
Eu talare framhöll, att äfven om en sådan undervisning ej kunde blifva obligatorisk,
arbetsgifvarne nog skulle hålla barnen till att begagna sig af densamma.
Från flera håll betonades emellertid, att där undervisning funnes inrättad, barnen
äfven borde vara skyldiga att begagna densamma, så att med rätten att få användas
i industriellt arbete skulle följa plikten till fortsatt skolgång.

Fråga }).

Gent emot det från vissa håll framställda yrkandet på förbud mot gift
kvinnas användande inom industrien framhöllo ett par arbetsgivare, att det skulle
vara ett svårt ingrepp i arbetets frihet och högst orättvist att förbjuda gifta kvinnor
söka sitt uppehälle genom det arbete de själfva föredroge.

Fråga 4).

Yrkesinspektionen hade, enligt en talares mening, sannolikt behof af ökade
arbetskrafter, men då denna institution vore så ny, att inspektörerna knappast ännu
hunnit arbeta sig riktigt in i sin verksamhet, syntes man lämpligen kunna någon
tid uppskjuta afgörandet af frågan om ökning af dess arbetskrafter.

Förslaget om anställande af särskilda vrkesinspektörer för de viktigare industrierna
förordades af eu arbetsgivare, som ansåg, att endast fackmän kunde utöfva
en fullt effektiv uppsikt. Emot detta förslag yttrade tvenne talare, att detsamma
skulle göra inspektionsväsendet mer inveckladt och föranleda tidspillan jämte ökade
kostnader genom de långa resorna, att någon speciell fackkunskap ej erfordrades
för att afgöra, om en maskin vore farlig eller ej, att yrkesinpektörerna stode i samverkan
och sålunda i viss mån kompletterade hvarandra, att industriidkaren väl
såge till, att ej yrkesinspektören af okunnighet meddelade för arbetets drift hin -

264

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

drande föreskrifter, samt att yrkesinspektörerna'' med den nuvarande, lokala indelningen
bättre lärde känna personer och förhållanden och kunde vinna medverkan.

Eu talare, med hvilken flera andra i hufvudsak instämde, föreslog, att maskintillverkaren
skulle åläggas förse de maskiner, han levererade, med nödiga skyddsanordningar.
Detta vore i regel för honom en lätt sak. Här vid utställningen*)
hade sålunda bestämmelsen, att vid prisutdelningen afseende skulle fästas vid maskinernas
utrustning med hänsyn till arbetets säkerhet, framkallat flera nya skyddsanordningar.
Uppsikten öfver ett dylikt åläggandes efterlefnad skulle utöfvas af
yrkesinspektörerna. Beträffande frågan, om det föreslagna stadgandet skulle gälla
maskiner af såväl utländsk som inhemsk tillverkning eller endast de senare, voro
meningarne delade. Emot det förstnämnda alternativet anfördes, att tillsynen öfver
stadgandets efterlefnad med hänsyn till utländska maskiner skulle vålla svårigheter,
att åtskilliga utländska firmor förmodligen ej skulle fästa något afseende därvid,
samt att det med hänsyn till tyska och äfven engelska maskiner vore öfverflödigt,
då dessa maskiner i regel vore väl försedda med skyddsanordningar. Beträffande
det sistnämnda alternativet åter anmärktes, att det skulle ställa eller åtminstone
synas ställa de svenska maskintillverkarne i eu sämre ställning än de utländska,
hvarför det ej hade utsikt att blifva lag. Ett par arbetsgifvare betviflade nödvändigheten
eller nyttan af det föreslagna stadgandet. Samma resultat kunde ernås
genom en föreskrift, att maskiner utan erforderliga skyddsanordningar ej finge
tagas i bruk — med en sådan bestämmelse komme yrkesidkaren att tillhålla
maskinfabrikanten förse de af honom levererade maskinerna med säkerhetsanordningar.

Förslaget om straff för borttagande åt skyddsanordningar förordades af eu
talare, som ansåg att sådant förfarande kunde betecknas såsom åverkan, men
afstyrktes af två andra talare på den grund, att skyddsanordningarna ofta vore
olämpliga och hindrande för arbetet.

Mot det från arbetarhåll frarfiställda yrkandet på lagstadgad rätt att genom
ombud tråda i förbindelse med yrkesinspektören förklarade sig ett par talare i
princip åtminstone ej hafva något att invända. Flertalet arbetsgifvare ogillade
emellertid detta yrkande, hufvudsakligast på den grund, att arbetarne redan nu
måste anses äga den påyrkade rättigheten, fastän den ej funnes uttryckligen angifven
i lagen.

Slutligen påpekade eu arbetsgifvare önskvärdheten af eu bestämmelse, som
kunde förmå arbetarne att begagna sig af de i arbetslokalerna utställda spottkopparne.
Nu flyttade arbetarne i stället undan dem, hvilket talaren ansåg kunna
likställas med »borttagande af skyddsanordning».

) I Norrköping var sommaren 1906 anordnad landtbruks-, konst- och industriutställning.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

265

Sammanträde med ombud för arbetare inom textilindustrien. Norrköping
den 25 augusti 1906.

Frågor 1) och 2).

Flertalet talare förordade en höjning af åldersgränsen i afseende å 1 o-timmars
arbetstid från 13 till 14 år, under förutsättning likväl att 13-åringarne
bereddes tillfälle att under sin ^fritid åtnjuta lämplig, fortsatt undervisning. Då
båda föräldrarne ofta vore sysselsatta på fabriken, stode barnen nu efter skolgångens
upphörande utan tillsyn med sin långa fritid och urartade lätt till ligaungdom.

Beträffande den fortsatta undervisningen yttrade sig två talare för inrättande
af yrkesskolor, hvari barnen kunde inhämta praktiska kunskaper, däribland möjligen
i något främmande språk, under det ett ombud förordade läroämnen af mer uppfostrande
och allmänbildande art. I samband med inrättande af här berörda undervisning
kunde folkskolans nuvarande fortsättningskurser gärna slopas, då den däri
meddelade undervisningen till större del endast vore en repetition af förut inhämtade
ämnen.

Den nuvarande arbetstiden för de minderåriga, 6 timmar för den eller de
lägsta åldersklasserna och 10 för de öfriga, borde bibehållas. Det från arbetsgifvarhåll
framställda förslaget om 10V2 timmes arbetstid per dag och 6o timmars
per vecka måste däremot afstyrkas. Tack vare arbetets tidigare upphörande på
lördagen hade de minderåriga i regel nu kortare arbetstid per vecka än 60 timmar.
Med hänsyn till att de minderåriga företrädesvis användes i spinnerierna,
där luften vore sämst, och till de vuxna arbetarnes sträfvan att förkorta sin arbetstid,
måste man motsätta sig detta försök till förlängning af de minderårigas arbete.

Textilarbetarfackföreningens platsexpeditör, som, ehuru ej utsedd till ombud
eller numera arbetare, med de närvarandes samtycke tilläts att yttra sig, ansåg
att här förut uttryckta åsikter vore för moderata och ej öfverensstämmande med
dem, arbetarne brukade omfatta på sina möten. Barn under 14 år borde ej alls
få användas till arbete inom industrien utan skulle sysselsättas med fortsatt obligatorisk
skolgång. Arbetstiden för minderåriga mellan 14 och 18 år borde inskränkas
så mycket som möjligt.

Fråga ]).

Förslaget om förbud mot gifta kvinnors sysselsättande inom industrien öfver
hufvud taget tillstyrktes af en men afstyrktes af en annan talare, hvilken senare
dock förklarade sig i princip gilla förslaget, fastän det för närvarande skulle möta
för stora praktiska svårigheter. Då äfven hustrun, som nu ofta vore fallet, måste

266

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

arbeta på fabriken, råkade hemmet i lägervall, hvilket hade till följd, att mannen
sökte sin tillflykt på krogen och barnen blefvo förvildade. Det vore därför högst
önskvärd!, att mannens arbetsförtjänst måtte ökas så, att enbart den kunde räcka
till familjens uppehälle — ett önskemål till hvars förverkligande ifrågavarande förbud
möjligen skulle i viss mån kunna bidraga.

Fråga 4).

Enligt den allmänna meningen bland ombuden borde yrkesinspektionens
personal ökas, samt arbetarne gifvas uttrycklig rätt att vid yrkesinspektörens besök
genom ombud meddela honom sina önskemål och anmärkningar. Fackföreningens
platsexpeditör föreslog däremot, att arbetarnes organisationer skulle på förhand
skriftligen framställa arbetarnes klagomål, emedan en arbetare ej skulle våga framkomma
med dylika i närvaro af arbetsgifvaren. Ett par talare betonade, att yrkesinspektören
borde komma oförberedt.

En talare klagade öfver den af damm förorenade luften och den bristande
luftväxlingen i eu af de större fabrikerna härstädes samt påyrkade, att ångans påsläppande
i värmeledningen vid den kallare årstidens inträde de första gångerna
måtte äga rum vid öppna fönster ocli under afbrott i arbetet, enär det därvid
uppstigande dammet samt oset vore i hög grad besvärande. En annan talare påpekade,
att transmissionsanordningarne på många platser saknade erforderliga skydd.

Sammanträde med ombud för arbetare inom järn- och stålmanufakturerna.
Eskilstuna den 28 augusti 1906.

Frågor 1) och 2).

Beträffande minderårigas användande upplystes, att såväl gossar som flickor
användes i ganska stor utsträckning och jämväl vid farliga maskiner, såsom fräs-, borroch
pressmaskiner, att de minderårigas arbetstid vänligen uppginge till 9^—10
timmar, samt att de ej sysselsattes med nattarbete, som för, öfrigt äfven för de
vuxne vore sällsynt.

Ombuden uttalade sig enstämmigt för, att minderåriga under 15 år ej
skulle iå användas inom järn- och stålmanufakturerna, samt att arbetstiden för de
minderåriga måtte inskränkas till 8 timmar. Enligt allmän erfarenhet behöfde den
nedre åldersgränsen höjas. Man måste finna det onaturligt, att 12-åringar finge
sysselsättas med iabriksarbete 6 timmar, och ännu värre vore det, att 13-åringar
finge användas därtill 1 o timmar. Det tidiga fabriksarbetet syntes särskilt betänkligt
med hänsyn till flickorna, som under sin utvecklingsperiod vore ömtåligare
och genom detta arbete hindrades att förvärfva de kunskaper, som erfordrades för
blifvande husmödrar. Läkarundersökningen innebure ej någon afsevärd garanti,
då den i regel utfördes synnerligen lättvindigt. Medgifvandet för fattiga barn att

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

267

sluta skolan efter inhämtad minimikurs vore olämpligt, då äfven bärgade föräldrar
till följd af bristande kontroll begagnade sig af detsamma.

På fråga, huruvida 8 timmars arbetstid för de minderåriga läte sig förena
med de vuxnas längre arbetstid och ej komme att omöjliggöra de minderårigas
antagande i arbete, svarades, att de minderåriga utan afsevärdt menlig inverkan på
arbetets gång kunde börja något senare och sluta något tidigare än de vuxna.
Redan nu blefve de minderårigas arbetstid ofta förkortad till följd af teknisk undervisning
eller nattvardsläsning.

Två ombud påyrkade, att minderåriga under 17 år ej skulle få sysselsättas
vid puts- eller slipskifvor. Det ena af dem förordade därjämte, att sådan sysselsättning
skulle göras beroende af särskildt läkarintyg rörande utvecklingen af den
minderåriges bröst. Nu sattes ofta 12-åringar till arbete vid smärgelskifvorna,
hvilket ibland visat fördärfliga följder.

En talare ansåg, att minderåriga under 15 år möjligen kunde få användas
till springpojkssysslor, men ett annat ombud framhöll, att med hänsyn till den i
arbetslokalerna vanligen rådande dåliga luften, sådana minderåriga ej borde få
användas till något slag af arbete inom industrien.

Ett ombud påyrkade, att inga minderåriga af kvinnokön skulle användas i
fabriksarbete.

Fråga 3).

— — —. Enligt den enes mening borde dessutom kvinnors antagande i
arbete föregås af läkarundersökning till utrönande, att de utan fara för sin hälsa
kunde användas till det ifrågasatta arbetet.

Medgifvandet för barnaföderska att med stöd af läkarintyg återinträda i
arbetet inom 4 veckor efter sin nedkomst ogillades af två ombud, hvilka påyrkade
denna undantagsbestämmelses upphäfvande. Läkarne stodo nämligen stundom,
särskildt på landsbygden, i beroende af arbetsgifvaren, och kvinnorna hade ej alltid
förstånd att inse vådorna af ett för tidigt återupptagande af arbetet.

Fråga 4).

Ombuden förordade allmänt en ökning af yrkesinspektionens personal, då
yrkesinspektören borde sättas i tillfälle att besöka de industriella anläggningarna
oftare, om möjligt en gång om året. Förslaget om uttrycklig rätt för arbetarne
att genom ombud träda i förbindelse med yrkesinspektören tillstyrktes lifligt. Nu
vore det mycket svårt för arbetaren att meddela sig med yrkesinspektören, då
arbetaren droge sig för att framställa anmärkningar inför arbetsgifvaren eller
-ledaren, som vanligen beledsagade yrkesinspektören, och den sistnämnda dessutom
ofta ej syntes vidare hågad att höra arbetarens andraganden. I afseende å yrkesinspektörerna
framhölls vidare af skilda talare, att de borde infinna sig oförberedt,
att de skulle vara fackmän med hänsyn till den industri de inspekterade, samt att
de borde hafva större befogenhet gent emot arbetsgifvaren. Ett ombud föreslog,

268

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

att i större industricentra borde tillsättas något slags kommunala tillsyningsman,
Hvilka skulle utöfva en daglig uppsikt öfver renhållning m. m. i fabrikerna och
stå i förbindelse med yrkesinspektören.

Lagens föreskrifter borde, till förhindrande af dess kringgående, afmattas på
ett mer bestämdt sätt och ej, såsom nu, med användande af sådana ordalag som
»därest så lämpligen kan ske», »såvidt möjligt» o. d. En skärpning af straffpåföljderna
för arbetsgifvarne vore af behofvet påkallad. Öfver yrkesinspektörs framställning
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande angående skyddsåtgärders vidtagande
borde ej blott yrkesidkaren utan äfven arbetarne höras.

Rörande arbetets säkerhet och sundhet anfördes följande önske- och klagomål
: lagen borde förbjuda användandet af slip-, smärgel-, kompositions- eller putsskifvor
utan tillfyllestgörande utsugningsanordningar; dylika skifvor borde för öfrigt
ej få uppställas i lokaler, afsedda jämväl för andra arbeten än sådana, hvari dessa
skifvor användes; luftväxlingen vore mångenstädes dålig och behöfde förbättras
genom anbringande af sugfläktar i väggarne; vid nybyggnader borde fabriksidkarne
särskildt tillhållas att anordna tillfredsställande luftväxling; damm, som utsöges,
borde oskadliggöras; på de mekaniska verkstäderna förorsakade de dåliga slangarne
till de pneumatiska verktygen mycket obehag därigenom, att vid de olta, stundom
flera gånger om dagen, uppkommande läckorna den utrusande luften hvirflade upp
höga skyar af damm; rörande renhållning och spottkoppar erfordrades strängare
föreskrifter; särskilda lokaler för förvaring af kläder och intagande af måltider vore
önskvärda; kuggväxlar vore ofta dåligt eller icke alls skyddade; maskintillverkarne
borde förbjudas att leverera maskiner med oskyddade växlar; i fabriksbyggnader
med flera våningar saknades icke sällan signalinrättning för stannande af motorn,
och ej heller brukade signal gifvas före motorns igångsättande; då flertalet olycksfall
inträffade mot arbetstidens slut, syntes den bästa skyddsåtgärden vara införandet
af 8-timmars arbetsdag.

Sammanträde med arbetsgivare inom järn- och stålmanufakturerna.
Eskilstuna den 29 augusti 1906.

Då herr ordföranden anmodade de närvarande arbetsgifvarne att låta anteckna
sina namn, hemställde en bland dem, att besvarandet af de utaf kommittén uppställda
frågorna måtte anförtros åt stadens fabriksförening, som vore i tillfälle att ägna dessa
ti ägor en mer grundlig och allsidig utredning samt dessutom omfattade ett betydligt
större antal arbetsgifvare inom järn- och stålmanufakturerna än som infunnit
sig till detta sammanträde. En talare framhöll, att det största motståndet mot
skyddsåtgärders vidtagande komme från arbetarne själfva. Sedan tvenne arbetsgifvaie
förklarat sig instämma i här ofvan berörda hemställan och ingen, på sär -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

269

skild fråga af ordföranden, yttrat sig däremot, meddelade herr ordföranden, att
liommitterade ej hade något att invända mot denna hemställan samt uttryckte den
önskan, att fabriksföreningen måtte upptaga till besvarande ej blott kommitténs
fyra frågor utan äfven öfriga spörsmål, som framkommit på kommitterades sammanträde
med arbetarne samt särskilt förslagen om lagstadgad rätt för arbetarne att
genom ombud träda i förbindelse med yrkesinspektören och om straff för borttagande
af skyddsanordningar.

Skrifvelse från Eskilstuna fabriksförening.

Eskilstuna fabriksförening har, för besvarande af de af Eder uppställda frågor
rörande dels nu gällande bestämmelser angående åldersgräns och arbetstid för
minderåriga arbetare, dels minderårigas och kvinnors nattarbete och användande vid
farliga sysselsättningar, äfvensom skydd mot olycksfall i arbete, öfverlagt och beslutat
delgifva Eder följande:

Bestämmelsen att minderåriga vid fyllda 12 års ålder må arbeta 6 timmar
på dygnet bör enligt vårt förmenande bibehållas för att tillmötesgå de önskningar,
som ofta uttalas af föräldrar, hvilka utan bidrag af barnens arbetsförtjänst hafva
svårighet att uppehålla en talrik familj. Den bättre föda, som genom barnens
arbetsförtjänst tillföres familjen, torde ock säkerligen fullt uppväga de hygieniska
motskäl, som andragas för eu framflyttning af åldersgränsen. I öfrigt äro de fall,
då i härvarande industri 12-åringar anställas, endast undantag, föranledda af ömmande
omständigheter.

Bestämmelsen rörande 13 — 17-åringars arbetstid anse vi likaledes böra bibehållas
vid sin nuvarande lydelse. En förändring därhän, att minderårig skall vara
fyllda 15 år vid inträdet i arbetet, hålla vi för synnerligen skadlig, dels på grund
af hvad ofvan om 12-åring blifvit framhållet, dels ock därför att minderårig, som
i vanliga fall afslutat sin skolgång vid 13 års ålder, skulle, utan lämplig sysselsättning,
blifva utlämnad till dagdrifveri och därmed följande oarter och förfall.
Sedt från hälsosynpunkt kan ej heller våda uppstå af arbete för minderårig, då
det är stadgadt, att minderårig vid tillträde till arbete skall förete betyg om läkarbesiktning,
äfvensom att sådan besiktning årligen skall äga rum. Ytterligare tillkommer
att i de flesta yrken verklig arbetsskicklighet svårligen kan uppnås, med
mindre lärotiden tager sin början vid unga år eller senast vid 13 å 14 års ålder.

Arbetstidens inskränkning för minderåriga med 1 å 2 timmar gent emot
arbetstiden för vuxna skulle vålla betänkliga rubbningar uti fabriksdriftens. ordentliga
gång, hvartill kommer att, då vanligen de minderåriga sysselsättas vid enklare
maskiner o. d., någon som helst öfveransträngning ej kan befaras ifrågakomma.

270

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

I allmänhet är inom vårt lands industri arbetsintensiteten för låg för att
möta den utländska konkurrensen och behöfver uppbringas, hvithet behof skulle
motverkas eller tillintetgöras, om nu varande arbetstid för minderårigas inlärande
till ökad flit och färdighet inskränktes. Oss veterligen har ej heller försports någon
olägenhet däraf, att minderåriga arbeta under nu fastställd tid.

Hvad de kvinnliga arbetarne beträffar, så användes ett fåtal sådana inom
härvarande industri och då vid lättare arbete, däribland pakettering, putsningsarbeten

o. d., hvadan för dem samma arbetstid af behof och för god ordnings skull bör

bibehållas som för de manliga arbetarne.

Frågor 2) och )) — —- — — — — — — — ____ _ _

Beträffande dessa frågor få vi framhålla att, oss veterligen, inom härvarande

industri minderåriga eller kvinnor icke sysselsättas med nattarbete eller vid hvad
man kan kalla farliga sysselsättningar, hvarför vi sakna anledning häröfver yttra oss.

Om man jämför förhållandena före yrkesinspektionens införande med hvad
numera är fallet, måste det erkännas, att betydande förändringar till ett bättre
under denna korta tid kommit till stånd, hvarjämte intresset hos arbetsgifvare och
arbetare att få allt beträffande skyddsåtgärder ordnadt på bästa sätt ökats. Man kan
därför med visshet förutsätta, att, i mån som nya fabriker uppföras och äldre sådana
utvidgas eller till sin inredning förändras, möjligast tillfredsställande skyddsanordningar
skola komma till stånd.

Vi hålla således före, att den nuvarande yrkesinspektionen väl förrättar sitt
värf och allt mer skall kunna göra det utan extra hjälpare, samt att den förvisso
är i stånd att påvisa, hvad som brister i skyddsåtgärder, och lämna nödiga råd
och anvisningar till bristernas afhjälpande. Högeligen nödigt är dock, att arbetarne
själfva med intresse och under ansvar tillgodogöra sig de skyddsåtgärder, som
förefinnas, och ej, som tyvärr ofta händer, sätta dem åsido.

Påståendet, att yrkesinspektören på förhand anmäler sin ankomst till arbetsgivare!!,
är icke med sanningen öfverensstämmande — tvärtom kommer inspektionen
fullkomligt oförberedt. Likaledes tillbakavisa vi såsom en fullständigt obefogad
beskyllning, att arbetsgifvare förhindra arbetare meddela sig med yrkesinspektören
eller att för sådant samtals skull arbetare blifvit afskedade. Spottkoppar
äro ur snygghets- och hälsosynpunkt förvisso af nytta, och, där lokala
förhållanden så medgifva, böra de finnas och användas, men ännu nödvändigare
och nyttigare vore om med lungtuberkulos behäftad arbetare vore skyldig innehafva
och använda egen spottkopp.

Då kraftkällan är afskild från arbetslokalerna, äro ringledningar dem emellan
behöfliga för signalering om motorns igångsättning och stoppning, och lärer, enligt
hvad vi sport, ringledningar redan börjat införas vid flere af härvarande fabriker.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 271

Sammanträde med ombud för boktryckeriarbetarne i Stockholm. Stockholm
den 22 oktober 1906.

Frågor i) och 2).

Beträffande minderårigas användande i boktryckeriyrket upplystes, att enligt
gällande löneaftal mellan arbetsgifvare och arbetare minderåriga under 15 år ej
Unge antagas till egentligt yrkesarbete. Såsom springpojkar användes emellertid
13- och 14-åringar, hvilka ofta nog i ganska stor utsträckning äfven sysselsattes
med yrkesarbete. Det vore önskvärd!, att här berörda 1 j-årsgräns fastställdes
genom lag, och att den nedre gränsen för minderårigas arbetsålder uppflyttades till
14 år. En sådan uppflyttning skulle möjliggöra fortsatt skolundervisning och vore
äfven att förorda med hänsyn till de i hygieniskt afseende mindre tillfredsställande
förhållanden, hvarunder arbetet i allmänhet ägde rum.

Oaktadt boktryckerier ej gärna kunde räknas till sådana anläggningar, som
ägde att använda minderåriga till nattarbete, meddelade flera talare, att minderåriga
lärlingar och springpojkar, särskild! på de mindre landsortstidningarnas tryckerier
och under öfvertidsarbete vid jultiden, sysselsattes med nattarbete. Lagens förbud
mot nattarbete, hviiket angåfves afse »arbete i industriellt yrke», ansåges
ej äga tillämpning på springpojkar. Några på arbetsförhållandena grundade
skäl för en dylik uppfattning förefunnes dock ej, då springpojkarne uppehölle sig i
samma osunda lokaler som de egentliga yrkesarbetarne och, som sagdt, ofta finge
deltaga i dessas arbeten. För öfrigt vore naturligtvis bristen på sömn mest kännbar
för dessa springpojkar, hvilka i regel tillhörde de yngsta årsklasserna.

Mot förslaget att låta minderåriga, som fyllt 16 år, användas till nattarbete
på samma sätt som vuxna, framhölls med skärpa, att en sådan lagändring vore
en reform baklänges, hvilken skulle hafva mycket fördärfliga verkningar. Arbetarne
sträfvade att få bort nattarbetet, som inverkade i hög grad skadligt på såväl kroppssom
själskrafter. Fn 16-åring, hvilken börjat arbeta i boktryckeri vid 13 eller
14 års ålder, hade sällan nått sådan utveckling, att han utan fara för sin hälsa
kunde användas till regelbundet nattarbete. Temperaturen i arbetslokalerna ginge
om natten ofta upp till 2 5 och faran för olycksfall vore betydligt större under
natt- än dagarbete. Förr än att sänka, borde man tänka på att höja åldersgränsen
i afseende å nattarbete.

Arbetstiden, som nu enligt aftal mellan arbetsgifvarne och arbetarne uppginge
till 8 å 9 timmar, borde genom lag begränsas till 8 timmar. Arbetsperiodens
början kunde, i öfverensstämmelse med gällande aftal, lämpligen framflyttas
från kl. 6 till 7 f. m.

Fråga 3) --------------—---

Ett par talare framhöllo dock önskvärdheten, åtminstone principiellt taget,
af fullständigt förbud mot gifta kvinnors användande till arbete inom industrien,

272

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Hem och barn hade behof af den gifta kvinnan, och mannens arbetsförtjänst borde
räcka till familjens uppehälle.

Fråga 4).

Inom typografiska föreningen hade med ledning af ett danskt regulativ
utarbetats »förslag till sundhetsföreskrifter för boktryckerier i Sverige», hvilket
förslag öfverlämnats till yrkesinspektörerna. Dessa hade i ett därefter utfärdadt
cirkulär, n:r 12, upptagit en stor del af förslagets bestämmelser. För att få berörda
föreskrifter genomförda vore det lämpligt, att desamma på något sätt erhölle
bindande kraft gent emot arbetsgifvarne. Då de i Danmark hade lags giltighet,
kunde de väl äfven här fastslås genom allmänt gällande författning. Man kunde
också tänka sig, att yrkesinspektörernas gemensamt utarbetade föreskrifter ovillkorligen
skulle lända till efterrättelse.

Skulle ej här ofvan omförmälda föreskrifter i allmänhet kunna gifvas bindande
kraft, borde åtminstone de viktigaste reglerna rörande arbetslokalernas anordning
fastställas uti lag. Hälsovårdsnämndens undersökning af tryckerilokalerna
härstädes hade gifvit vid handen, att endast ett litet fåtal vore tillfredsställande.
På senare tider hade framträdt en betänklig tendens att förlägga tryckerier till
källarvåningar. Lagstiftningen borde förhindra detta och, åtminstone i afseende å
nyanlagda tryckerier, påbjuda ett luftutrymme af minst 20 kbm. per arbetare.
Dessutom måste lagen tillgodose de viktigaste fordringarne med hänsyn till luftväxling,
belysning och renlighet.

Ett par af de kvinnliga ombuden framhöllo slutligen önskvärdheten af kvinnliga
yrkesinspektörer, till hvilka kvinnorna lättare kunde förtro sig och hvilka sålunda
bättre än de manliga skulle vara i stånd att i detalj göra sig underrättade
om, hvad som kunde erfordras till förbättrande af de kvinnliga arbetarnes förhållanden.

Sammanträde med arbetsgivare inom boktryckeriindustrien. Stockholm
den 24 oktober 1906.

Fråga 1).

Arbetsgifvarne förklarade'' sig ej hafva något att anmärka mot nu gällande
bestämmelser rörande de minderårigas åldersgränser och arbetstider. På fråga,
huruvida det vore önskligt, att arbetsperioden för de minderåriga utsträcktes till
kl. 8 e. m., svarades att så vore förhållandet, emedan arbetsgifvaren genom en
sådan utsträckning skulle få möjlighet att tillmötesgå arbetarnes önskan om förkortad
arbetstid på lördagarne. Till förekommande af för kort hvilotid borde
dock ifrågavarande period måhända bestämmas att omfatta alternativt tiden kl. 6
f. m.—7 e. m. eller tiden kl. 7 f. m. — 8 e. m.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

273

Fråga 2).

Minderåriga yrkesarbetare användes icke till regelbundet nattarbete — på
tidningstryckerierna sysselsattes sålunda endast sådana yrkesarbetare, som vore öfver
18 år — men väl tillfälligtvis till öfvertidsarbete efter kl. 7 e. m. Öfvertidsarbete
kunde ej undvikas, exempelvis vid de tryckerier, som åtoge sig riksdagstryck, och
det vore hvarken lämpligt eller möjligt att låta den minderårige hjälparbetaren
öfvergifva sin post under öfvertidsarbetet. Detta arbete vore för öfrigt med hänsyn
till den förhöjda arbetslönen mycket omtyckt af arbetarne och kunde ej gärna
orsaka öfveransträngning, då arbetaren enligt gällande löneaftal efter öfvertidsarbete
vore tillförsäkrad en hvilotid af minst 9 timmar.

Förslaget att helt förbjuda nattarbete för minderåriga under 16 år och lämna
oinskränkt medgifvande till sådant arbete för minderåriga, som uppnått denna åldersgräns,
afstyrktes af tvänne talare. En dylik bestämmelse skulle försämra tillgången
på arbetare, emedan de minderåriga under berörda åldersgräns komme att söka
sådan anställning, hvarå minderårighetslagen ej hade tillämpning, t. ex. såsom
springpojkar, samf komme dessutom att fördröja de minderårigas utbildning. För
såväl arbetsgivare som arbetare vore önskvärdt, att 15 -åringar tillätes utföra tillfälligt
nattarbete, eller att det finge förbli vid nuvarande förhållanden, sådana dessa
faktiskt gestaltat sig; de minderåriga mådde otvifvelaktigt bättre af öfvertidsarbete
än af att stryka omkring på gatorna och röka cigarrett. En tredje arbetsgifvare
åter förordade det ifrågavarande förslaget med hänsyn till manliga arbetare — de
kvinnliga arbetarne vid hans officin syntes i allmänhet mindre hågade för nattarbete.

Den sammanlagda tidslängden per år, hvarunder öfvertidsarbete vore erforderligt,
uppgafs till omkring 6 veckor.

Fråga 3).

Några farliga sysselsättningar kunde ej sägas förekomma för de kvinnliga
boktrvckariarbetarne.

Fråga 4).

Yrkesinspektörerna borde, mer än nu vore fallet, vinnlägga sig om att söka
förmå arbetarne sköta sig och iakttaga de föreskrifter, som meddelats till främjande
af arbetets säkerhet och sundhet. Möjligen skulle äfven straffbestämmelser kunna
i någon mån medverka till sistberörda syftemål. Anslående af dylika föreskrifter
hade så godt som ingen verkan. Yrkesinspektörerna borde för öfrigt vid utarbetande
af sina cirkulär sätta sig i förbindelse med vederbörande arbetsgifvare, hvarigenom
åtskilliga opraktiska föreskrifter skulle kunna förekommas.

Skyddsanordningarna mot olycksfall torde i allmänhet vara tillfyllestgörande.
Dock gåfve ett par olycksfall, som förorsakats däraf, att maskiner kommit i gång,
under det pojkar varit sysselsatta med deras rengöring, anledning att föreslå en

274

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

bestämmelse därom, att maskiner vid rengöring och dylikt skulle vara ej blott
stannade utan äfven tillförlitligt stoppade.

Arbete med bronsering, som förekomme vid allt guldtryck, vore med hänsyn
till bronsfärgens stora arsenikhalt, antagligen en ganska hälsofarlig sysselsättning.
Lungtuberkulosens stora spridning bland boktryckeriarbetarne vore, oafsedt
arbetarstammens ofördelaktiga rekrytering bland företrädesvis klenare utvecklade
individer af städernas arbetarungdom, mera att tillskrifva otillräcklig näring under
uppväxtåren samt arbetarnes bristande intresse för renlighet och hälsovård än själfva
arbetets och arbetslokalernas anordning och beskaffenhet.

Sammanträde med ombud för arbetarne vid Rörstrands porslins och
kakelfabrik. Stockholm den 27 oktober 1906,

Frågor i och 2).

Rörande de minderårigas åldersgränser och arbetstider gjordes ej något uttalande
från ombudens sida. Beträffande frågan 2) upplystes, att det enda nattarbete,
som förekom för de minderåriga, utgjordes af tillfälligt öfvertidsarbete till
afhjälpande af uppkomna fel å ugnar eller maskiner. De arbetare, som användes
till sådant öfvertidsarbete, hade dock uppnått en ålder af 17 år.

Fråga 3).

Kvinnor användes ej till — — — farliga sysselsättningar.

Fråga 4).

Arbetarne saknade i regel kännedom om yrkesinspektörens besök. Det vore
önskvärdt, att yrkesinspektören infunne sig oförberedt och ledsagades genom hvarje
afdelning af en arbetare, tillhörande densamma.

Det kvinnliga ombudet framhöll behofvet af kvinnlig yrkesinspektion och
anförde såsom skäl härför, att arbeterskoma kunde meddela sig bättre med en
kvinnlig än en manlig inspektör.

Under medgifvande, att på senare tider införts åtskilliga förbättringar, hvilka
medfört höjd medellifslängd och förbättradt hälsotillstånd, klagades dock från flera
håll öfver bristande utrymme, ventilation och uppvärmning. Det för glasering
färdiga godset dammade vid minsta beröring. Ett ombud från målarsalen påyrkade,
att det från vissa andra arbetslokaler utsugna dammet måtte bindas med
vatten — nu finge det fritt spridas i luften och komme genom fönstren in i
berörda sal.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

275

Sammanträde med disponenten R. Almström vid Rörstrands porslinsoch
kakelfabrik. Stockholm den 29 oktober 1906.

Frågor 2) och 3).

Nattarbete förekomme i form af öfvertidsarbete någon gång för pojkarne.

Fråga 4.)

Gent emot arbetarombudens klagomål öfver det i arbetslokalerna förekommande
dammet förklarade sig herr Almström anse, att det knappt funnes några
så dammfria fabrikslokaler som Rörstrands. Man hade äfven därstädes vidtagit
alla tänkbara skyddsåtgärder mot dammet. Sålunda bortsöges dammet, medels ett
stort antal fläktar, på de platser där det uppstode. Torrputsning försigginge under
en huf med utsugning. Golfven i verkstadslokalerna skurades hvarannan dag.
Något klagomål öfver, att utsuget damm inträngde i målarsalen, hade aldrig förr
af hörts. Beträffande förslaget att binda det utsugna dammet hade försök gjorts
att leda den dammet innehållande luftströmmen genom kistor med vatten, men
hade fläktarnes sugverkan därigenom så förminskats, att försöket måst uppgifvas.
Förekomme verkligen något damm i arbetslokalerna, måste detta förhållande tillskrifvas
slarf vid renhållningen eller försummelser från arbetarnas sida med hänsyn
till skyddsåtgärdernas tillgodogörande.

Med anledning af fråga, huruvida driften med hänsyn till ugnarne kunde
anses kontinuerlig, upplystes, att ett flertal ugnar ginge samtidigt och att bränningstiden
för dem, efter godsets olika beskaffenhet, varierade från 6 upp till närmare
50 timmar.

Sammanträde med ombud för arbetare inom byggnadsindustrien. Stockholm
den 29 oktober 1906.

Frågor 1) och 2).

Minderåriga användes visserligen i någon mån inom byggnadsindustrien,
särskilt uti målar- och plåtslagarfacken, men dessa minderåriga hade i regel uppnått
15 år, och dessutom sökte man nu allmänt inskränka de minderårigas användande
inom byggnadsindustrien. Något nattarbete förekomme ej för de minderåriga.

Fråga 3.)

I Stockholm och de nordligare delarne af landet användes i rätt stor utsträckning
kvinnor till arbete vid byggen. De sysselsattes hufvudsakligen med
handtlangningsarbete åt murare och kakelugnsmakare samt med rengöring. Bruksbärning
åt murare måste särskilt anses vara ett farligt och väl ansträngande arbete,
hvartill kvinnor ej borde få användas. De finge därunder gå omkring på ofta

276

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

nog lifsfarliga ställningar, hvarvid faran än ytterligare ökades af deras fladdrande
kjolar, som lätt hängde upp sig på spikar o. d. Vanligen måste de arbeta lika
strängt som de manliga arbetame. Kvinnornas sysselsättande på byggnadsställningarne
gåfve dessutom anledningar till betänkligheter från sedlig synpunkt. Till
handtlangning åt kakelugnsmakare samt till rengöring, hvilka arbeten ej kräfde
vistelse på farliga ställningar och för öfrigt ej ifrågakomme, förrän byggnaderna
vore någorlunda färdiga, borde däremot kvinnor kunna få användas.

Ett par talare meddelade, att kvinnors sysselsättande med bruksbärning åt
murare vore i aftagande.

Fråga 4).

Sedan herr ordföranden uppläst en sammanfattning af de yrkanden, som
förekomma i en till kommittén tidigare öfverlämnad framställning från svenska
arbetarförbundets byggnadsafdelningar angående förbättrad skyddslagstiftning för
byggnadsarbetare (sid. 179), anfördes, delvis i anslutning till nyssberörda sammanfattning,
från ombudens sida bland annat följande anmärkningar och önskemål.

Byggnadsställningar voro ofta uppförda af dåligt material och anordnade
på otillfredsställande sätt. Till sådana ställningar skulle endast få användas förstklassigt
virke. Det borde föreskrifvas ett visst, högsta tillåtna afstånd mellan
spirparen samt knapar vid alla bommar, äfven på ställningarnas nedre del. Plankläggningen
på ställningarna borde bestämmas till viss minsta bredd eller antal
plankor efter de olika behofven vid skilda slags arbeten. Vid affärgning skulle
sålunda föreskrifvas minst tre plankor — nu finge man ofta nöja sig med en.
Till skydd mot nedfallande föremål borde ställningar inbrädas nedtill och detta
ej blott utåt gatan utan öfverallt, där arbetame hade att passera; sådana platser,
ofvanför hvilka ställningarna saknade inbrädning, skulle afstängas. Erforderliga
skyddsräck på ställningarna borde påbjudas. Vid transport af tunga föremål, såsom
block af naturlig sten till fasader, borde ställningarna förstärkas.

Bjälklagen brädades in mycket ofullständigt. Föremål folie ej sällan ned
genom flera bjälklag, hvilket utsatte dem, som arbetade på de undre bottnarne,
för allvarsam fara. Bjälklagen borde täckas helt och hållet, och brädningen borde
få ligga kvar, åtminstone på ett par bottnar, i stället för att, såsom nu vanligen
skedde, flyttas upp, eftersom arbetet fortginge mot höjden. De platser, där brädningen
borttagits, borde afstängas.

Öfverståthållareämbetet hade utfärdat föreskrifter för grundläggningsarbeten,
men dessa föreskrifter vore ej tillfyllestgörande. Till spåntningen lämnades ofta
otillräckligt och underhaltigt material, vanligen utskottsvirke; detta kunde lätt föranleda
olyckor, emedan jordmassans tryck stundom vore betydande. Bristfälliga
eller för klena kranar, kättingar, linor och landgångar medförde äfven stora faror
för grundläggningsarbetarne.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

277

Öfverståthållareämbetets föreskrifter angående arbete å tak vore nog drakoniska
men gjorde ej stor nytta i praktiken.

De öppna koksgrytorna, som användes till uttorkning af nybyggen, måste
anses särdeles hälsovådliga. Arbetare, som vore sysselsatta i närheten af sådana
grytor, svimmade stundom och kunde t. o. m. blifva allvarligt förgiftade. Man
måste därför påyrka, att dessa koksgrytor skulle förses med hufvar och afledning
för förbränningsgaserna, hvilken senare anordning i allmänhet lätt kunde vidtagas,
emedan byggnadernas rökgångar vid här ifrågavarande tidpunkt i regel vore
färdiga.

Vid arbetet under den kallare årstiden i byggen med otäckta fönsteröppningar
besvärades arbetarne mycket af drag. Arbetsgifvaren borde åläggas att åtminstone
sätta igen den ena sidans fönster. Härför kunde lämpligen användas på ramar
uppspänd väf, hvarmed fönstren ändå brukade täckas till skydd mot snö.

Hissöppningarna i trappuppgångar borde kringgärdas. Bekvämlighetsinrättningarne
hade kanske förbättrats något på senare tid men lämnade dock fortfarande
mycket öfrigt att önska.

Uppehålls- eller väntrum, hvari arbetarne kunde värma och äta sin medhafda
mat och söka skydd vid oväder samt förvara sina kläder och matpaket, vore
synnerligen önskvärda. Enligt öfverenskommelse skulle arbetsgifvarne inom grundläggerifacket
hålla skyddskurar med kamin, men denna öfverenskommelse iakttoges
ej af åtskilliga mindre arbetsgivare. Åt murarne hade arbetsgifvarne åtagit sig
att tillhandahålla klädbodar. Saknaden af ett någorlunda hyggligt uppehållsrum så
godt som nödgade arbetaren att besöka kaféer och utskänkningsställen såväl för
intagande af måltider som för att finna skydd mot oväder, hvilket, oafsedt andra
menliga verkningar, medförde afsevärd tidsförlust. Arbetarne, som ej gärna ville
färdas till och från platsen i arbetsdräkt, hade behof af en säker och uppvärmd
förvaringsplats för sina andra kläder. Nu kunde det hända, att arbetaren om
kvällen finge taga på sig stelfrusna kläder och sedan sitta och åka ett längre stycke
väg på spårväg eller järnväg. På fråga, huruvida det med hänsyn till utrymmet
å tomten alltid vore möjligt för arbetsgifvaren att anordna en lokal af här afsedda
slag, framhölls, att arbeten sällan påginge öfver hela tomten samtidigt och att
lokalen kunde flyttas, eftersom arbetena kräfde; i brist på annat utrymme hade
arbetsgifvaren alltid att tillgå en remsa om tre meters bredd af gatuområdet. För
öfrigt ville arbetarne naturligtvis ej sträcka sina fordringar utöfver rimliga gränser
utan läte sig, åtminstone med hänsyn till de första arbetena vid byggnadsföretag,
nöja med lokaler, som nödtorftigt motsvarade deras önskningar; sedan murarna
uppförts, vore det ju lätt att i själfva byggnaden inreda lämplig lokal.

En verksam inspektion vore af behofvet påkallad. Öfverståthållareämbetets
inspektör för byggnadsställningar syntes sällan till och då vanligen först, efter det
en olycka inträffat. Särskildt kräfde grundläggningsarbetena tillsyn, emedan dessa

278

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

arbeten, som vanligen bedrefves vårdslöst och med stor brådska, erbjöde många
tillfällen till olycksfall. Arbetarne, som ofta iakttoge bristfälligheter och missförhållanden,
som äfventyrade arbetets säkerhet, hade nu ingen att hålla sig till med
sina klagomål; komme de med sina anmärkningar till en förman eller arbetsgifvaren,
blefve de i regel afsnästa. Här ifrågavarande inspektion kunde ej lämpligen
uppdragas åt yrkesinspektörerna utan borde anförtros åt verkligt sakkunnige
män inom byggnadsfacket — byggmästare, verkmästare eller arbetare. Inspektörerna
borde äga rätt att påbjuda skyddsåtgärder vid äfventyr af laga påföljd.
Åvägabringandet af en inspektion vore det första och viktigaste målet — de
detaljerade skyddsföreskrifterna kunde lämpligen fastställas, sedan inspektörerna
hunnit samla någon erfarenhet.

Det vore på tiden, att lagstiftningen angående yrkesfara utsträcktes till byggnadsindustrien.
Arbetet uti denna industri vore förenadt med många och stora
faror, hvilka dock ganska lätt kunde afvärjas. Skyddslagstiftningen borde äfven
omfatta rifnings- och ändringsarbeten, hvilka ofta vore farligast.

Sammanträde med arbetsgivare inom byggnadsindustrien. Stockholm
den 30 oktober 1906.

Frågor 1) och 2).

Minderåriga användes endast undantagsvis inom byggnadsindustrien. Uti
plåtslagarfacket sysselsattes visserligen en del minderåriga, men de vore i regel
öfver 16 år. Något nattarbete förekomme ej för de minderåriga.

En talare framhöll, att för de minderåriga vore nog »yrket» att gå sysslolös
det farligaste, ty därigenom blefve de såväl fysiskt som moraliskt försvagade.
Med detta »yrke» ville han likställa sysselsättning som springpojke eller velocipedbud.
När pojkar, som haft sådana sysselsättningar, sedan skulle lära ett ordentligt
yrke, hade de förlorat både lust och förmåga därtill. Lagstiftningen borde gå ut
på att bereda arbetsgifvaren tillgång på unga, lämpliga adepter och att binda dessa
vid arbetsgifvaren i ett stadigvarande läroförhållande.

Fråga 3).

Beträffande arbetarnes yrkande på förbud mot kvinnors användande till
bruksbärning åt murare anfördes, att kvinnor sedan gammalt sysselsatts härmed
i Stockholm, men att man numera mycket öfvergått till att använda manliga
bruksbärare. Förr, då bruket måste bäras upp från marken, hade nog detta arbete
varit mycket ansträngande, men nu, då bruket hissades upp, vore arbetet tämligen
lindrigt. Att gå på ställningarna kunde ej anses medföra någon afsevärd fara,
enär ställningarna i allmänhet vore fullt tillfredsställande med hänsyn till arbetarnas
säkerhet. De kvinnliga arbetarne, som vore mindre begifna på starka drycker än

REVISION AF YRICESFARELAGEN M. M. 279

voro kraftiga och syntes ej lida men af arbetet. Ett förbud mot
kvinnors användande till bruksbärning vore liktydigt med förbud mot deras användande
till arbete vid byggen öfverhufvud taget, äfven till rengöring, ty arbetsgifvaren
kunde ej, om kvinnorna icke Ange åtaga sig bruksbärning, bereda dem full och
jämn sysselsättning. De manliga arbetarne sträfvade sedan länge att undantränga
kvinnorna från byggena, bl. a. af det skäl, att kvinnorna ej i allt ville rätta sig
efter arbetarledarnes order — en sträfvan som illa läte sig förena med våra dagars
rörelse för kvinnans likställighet med mannen.

Då arbetsgifvarne funnit de kvinnliga arbetarne dugliga, skötsamma och
pålitliga samt hyggligare att ha göra med än männen, ville arbetsgifvarne, fastän
de naturligtvis kunde undvara de kvinnliga arbetarne, lifligt afstyrka det påyrkade
förbudet, som vore onödigt och skulle leda till trakasserier.

Fråga 4).

Med hänsyn till arbetarnes klagomål öfver byggnadsställningarnas otillfredsställande
beskaffenhet framhölls, att ställningarna i allmänhet, för såvidt det berodde
på arbetsgifvarne, uppfördes omsorgsfullt och af godt material. Man nedlade
nästan för stora kostnader på ställningarna, hvilka äfven vore mycket bättre här
än i utlandet. Det funnes ju äfven särskild lagstiftning och inspektion för byggnadsställningar.
En arbetsgivare klandrade aldrig, att en ställning gjordes för säker
utan sade ofta åt arbetarne att endast taga det bästa virke därtill. Gåfve emellertid
ställningarna någon gång anledning till berättigade anmärkningar, vore detta att
tillskrifva vårdslöshet eller slarf från arbetarne? sida. Hvilket antal plankor på
ställningarna, som skulle anses erforderligt, berodde på den individuella uppfattningen,
och denna vore ofta olika hos arbetsgivare och arbetare. Vanligen hade
man vid fullt arbete ett flertal plankor, vid mindre arbete två och vid efterarbete
en planka. Statistiken utvisade, att det ej inträffade många olycksfall vid arbete
å byggnadsställningar. De, som förekomme, orsakades i regel af arbetarnes egen
ovarsamhet eller bristande åtlydnad af gina föreskrifter.

Det vore förenadt med betydande svårigheter och i åtskilliga fall omöjligt
att tillmötesgå arbetarnes anspråk i afseende å uppehålls- eller väntrum. I de nya
stadsdelarne förekomme tomter, där berget ej blott upptoge hela tomtutrymmet
utan äfven sköte ut på gatan. Eldstäder kunde ej alltid anordnas i här ifrågavarande
lokaler, enär detta med hänsyn till eldfaran ofta mötte hinder från polismyndighetens
och brandförsäkringsbolagens sida. Hur skulle man för öfrigt vid
ett större arbetarantal kunna uppfylla arbetarnes önskan, att det skulle beredas dem
tillfälle uppvärma sin medhafda mat? Skulle man kanske anskaffa en spis afsedd
för 50 man? Vid ett bygge hade man uppfört en barack åt arbetarne med den
påföljd, att arbetarne vid minsta regn lämnade arbetet och uppsökte baracken, som
förvandlades till ett riktigt supnäste. Genom nu gällande löneaftal hade aibets -

28o

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

gifvame redan i rätt stor utsträckning tillmötesgått arbetarnes anspråk i förevarande
afseende. Det läge ju äfven i arbetsgifvarens intresse att tillgodose arbetarnes
trefnad, ty därigenom kunde han påräkna att förvärfva dugligare arbetare. Arbetsgifvarne
sökte såvidt möjligt fullgöra dessa aftal. Då man nu vore på god väg
att genom öfverenskommelser mellan de båda intresserade parterna få här berörda
fråga på tillfredsställande sätt reglerad, funnes det ej något skäl för lagstiftningen
att ingripa.

Om inspektion öfver byggnadsindustrien skulle införas, syntes denna inspektion
lämpligare kunna anförtros åt de lokala myndigheterna än åt yrkesinspektörerna.

Slutligen framhöllo flera talare önskvärdheten af, att centrala arbetsgifvarförbundet
sattes i tillfälle att skriftligen besvara den till kommittén öfverlämnade
framställningen från svenska arbetarförbundets byggnadsafdelningar angående förbättrad
skyddslagstiftning för byggnadsarbetare.

Underdånig skrifvelse från centrala arbetsgifvarförbundet.

På inbjudan af den af Kungl. Maj:t tillsatta yrkesfarekommittén för revision
af lagarna angående skydd mot yrkesfara m. m. sammanträdde ombud för centrala
arbetsgifvarförbundet med nämnda kommitté den 30 oktober 1906 i och för
öfverläggning om följande af kommittén uppställda frågor:

Vid denna öfverläggning framgick, att arbetarnes organisationer genom sina
representanter framställt sådana kraf på ifrågavarande lagstiftning, som, därest desamma
skulle vinna laga kraft, komme att inverka hämmande på byggnadsverksamheten
och leda till svåra förvecklingar.

Ur dessa arbetarrepresentanternas framställningar, sådana de af kommittén
blifvit oss delgifna, må följande citeras:

— — — — — — (se I-—V, sid. 183—185) — — — — — —

Centrala arbetsgifvarförbundet, som för närvarande består af 34 lokalföreningar
inom byggnads- och handtverksindustrien samt därmed förenade fack, med ett
medlemsantal af öfver 1,200 arbetsgivare, torde få anses som den organisation,
hvilken har befogenhet att föra arbetsgifvarnes inom byggnadsindustrien talan i hithörande
frågor, och har dess verkställande utskott, med aktgifvande på denna förbundets
ställning, genom cirkulär till lokalföreningarnas styrelser uppmanat dessa
att inkomma med utlåtanden öfver de kraf och önskemål, som böra iakttagas vid
revision af förenämnda lagar.

Med anledning af de svar, som inkommit, af hvilka flera äro mycket instruktiva,
få vi till Kungl. Maj:t i underdånighet afgifva följande betänkande:

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

28l

Vi inse till fullo det beaktansvärda uti arbetarnes sträfvanden och önskvärdheten
af att åt dem beredes ett i möjligaste måtto effektivt skydd mot yrkesfara,
men vi vilja framhålla, att det å ifrågavarande område ej finnes mindre än tre
lagar, alla af tämligen färskt datum, hvilka åtminstone formellt uppfylla de fordringar,
som från arbetarnes sida härutinnan rimligtvis kunna uppställas. De åsyftade
tre lagarna äro lagen angående skydd mot yrkesfara af den 10 maj 1889, lagen
angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke af
den 17 oktober 1900 samt lagen angående ersättning till följd af olycksfall i
arbete af den 5 juli 1901.

Det torde alltså få förutsättas, att därest de i berörda lagar gifna bestämmelser
i praktiken visat sig otillfredsställande, detta förhållande mindre måste bero
på brister i själfva lagarne, än på försummelse vid desammas efterlefnad. Medgifvas
måste ju äfven, att det för exempelvis en yrkesinspektör är hardt när omöjligt
att i detalj följa ett byggnadsarbete och än mindre att vaka öfver, att vederbörande
ställa sig till efterrättelse alla de föreskrifter, som lämnats i ändamål att
bereda arbetarne största möjliga skydd mot yrkesfara. Med anledning af de framställda,
af oss citerade krafven må anföras:

Byggnadsställningar m. in.

Arbetsgifvarne hafva ingen invändning däremot, att sådana bestämmelser
utfärdas, som äro • erforderliga beträffande byggnadsställningars och landgångars
konstruktiva utförande eller dess underhåll, eller att skyddsanordningar vid hissöppningar
och trappor uppsättas. Bestämmelser i dessa delar finnas också redan
införda uti t. ex. byggnadsordningen för Stockholms stad, § 77, hvarjämte byggnadsnämnden
äger rätt att, där så erfordras, föreskrifva särskilda bestämmelser »till
förekommande af olycksfall vid ställningars uppsättning, användning och nedtagning».
Ett byggnadsföretags hela natur är dock af sådan art, att försiktighet från de
arbetandes sida oafbrutet är af nöden, och iakttages ej från deras sida försiktighet,
blifva alla åtgärder till skyddande af arbetarne till ingen nytta. Erfarenheten visar
också, att, då olycksfall inträffa, det är ytterst sällan, som skulden kan tillskrifvas
bristfälliga anordningar, utan äro orsakerna af helt annat slag. Beklagligt nog förtära
ännu en stor del af de manliga byggnadsarbetarne ansenliga mängder spirituösa,
hvarför också det största antalet olycksfall, direkt eller indirekt, kan tillskrifvas
nämnda orsak. Betecknande härvid är, att de kvinnliga arbetarna vid byggena
ytterst sällan träffas af olycksfall.

De ställningar, som vid vanliga byggnadsföretag anordnas, äro hufvudsakligen
följande:

a) utvändiga eller s. k. fasädställningar;

b) invändiga eller s. k. murarställningar;

c) » » s. k. putsställningar;

282

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

d) invändiga eller s. k. bockställningar samt

e) ställningar för hissar och traverser.

a) . Ställningarna undergå till sin konstruktion ingen förändring under hela
den tid, de för sitt ändamål användas. Däremot förflyttas gångplankorna för de
olika bomlagen i mån af arbetets gång af de arbetare, som på ställningen hafva
sin sysselsättning. Det är sålunda meningslöst att föreskrifva, det arbetsledaren på
morgonen, innan några arbetare få beträda ställningen, skall undersöka densamma,
ty de konstruktiva delarna hafva ej efter arbetets slut föregående dag undergått förändring,
och plankbeläggningen ändras ju oupphörligen af de på ställningen sysselsatta
arbetarne.

b) . Invändiga s. k. murarställningar uppföras ej till större höjd än två
tredjedelar af vanlig rumshöjd. De äro således ganska ofarliga att beträda. Skulle
vid något tillfälle inträffa, att en dylik ställning visar tecken till svaghet, beror
detta nästan alltid därpå, att tegelbärarne på okynne söka öfverlasta den med tegel.
Det är således af vikt, att arbetsledaren vid dylika tillfällen i rätt tid ingriper.
Lagstadgad morgonbesiktning vore härvidlag ej i minsta mån effektiv.

c) . Invändiga s. k. putsställningar uppsättas på bjälklagen och äro cirka 1 Va
ä 2 meter höga. De uppföras visserligen på enklaste sätt och af de arbetare, som
sedan skola arbeta å desamma, men detta har hitintills ej visat sig medföra obehag.

d) . Invändiga s. k. bockställningar hafva ungefär samma höjd som putsställningarna,
och arbetarna flytta desamma i mån af arbetets fortgång omkring i
byggnaden. En undersökning af desammas hållfasthet före arbetets början vore
sålunda illusorisk.

e) . Ställningar för hissar och traverser uppföras i regel på en gång och
till erforderlig höjd. Styrkan rättas efter den belastning, de äro afsedda att uppbära.
Skulle denna belastning i afsevärd grad öfverskridas, t. ex. vid upphissning
af större järnkonstruktioner eller stenblock, så är naturligtvis risken stor, och en
olycka skulle lätt kunna inträffa. Olyckor af sådant slag kunna dock ej förekommas
genom besiktning före arbetets början på morgonen, utan måste arbetsledaren
följa hissarbetet och tillse, att detsamma utföres på rätt sätt.

Beträffande de maskiner, som vid byggnadsföretag komma till användning,
såsom pålkranar, hissar, traverser och murbruksmaskiner, så kunna desamma ej
hänföras till samma kategori som maskiner vid industriella yrken. En pålkran
förflyttas flera gånger dagligen, och det är hufvudsakligast vid dessa flyttningar,
som fara för olyckor förefinnes. Liknande är förhållandet med de öfriga maskinerna,
och kunna angående desamma därför ej föreskrifvas samma skyddsåtgärder,
som för maskiner, hvilka äro stationära. Utfärdas stränga bestämmelser härutinnan,
blir följden den, att de b)^ggande måste öfvergifva dessa hjälpmedel. Därtill kommer,
att en stor del maskiner äro af en mycket enkel och ofarlig beskaffenhet och
sålunda ej farligare för arbetaren än exempelvis yxa och såg.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

283

I förut citerade punkter begäres, att då arbetarne under vinterhalfåret sysselsättas
i det inre af en byggnad, så skola dörr- och fönsteröppningar vara stängda
för väder och vind.

I allmänhet söker den byggande att under vintern hålla fönster och utvändiga
dörröppningar stängda. Men i många fall, och särskildt när vädret är torrt,
kan det vara nödvändigt att hålla alla gluggar öppna, dels för att uttorka murverk
och bjälklag så fullständigt som möjligt, samt dels för att murbruket under
putsningsarbetet skall torka. En nyuppförd byggnad, där fukten under dess uppförande
blifvit innestängd, är under en lång tid efteråt hälsofarlig att bebo. Hufvudsakligast
är det murare och handtlangare, som utsättas för drag från fönster och
dörröppningar, men som dessa arbetare äro i ständig rörelse, så torde väder och
vind ej förorsaka dem någon större olägenhet.

Då måleri-, snickeri- och kakelugnsmakeriarbete pågår, äro i regel fönster
och dörrar stängda. Skulle det så inträffa, att för uttorkning eller för arbete
desamma behöfva öppnas, och arbetarne ej anse sig kunna vistas i det uppkomna
draget, så torde ingen annan utväg förefinnas, än att arbetet periodvis inställes i
hela eller delar af byggnaden.

Beträffande koksgrytor så är det väl sant, att de ofta sprida en obehaglig
lukt. De användas emellertid i mycket ringa utsträckning under själfva arbetstiden
utan placeras vid densammas slut på sådana ställen, där det erfordras hastig uppvärmning
och torkning af sådana arbeten, som icke tåla kyla. Då någon annan
tillnärmelsevis så kraftig och bekväm värmeanordning som koksgrytor icke finnes,
så skulle det i många fall utan sådana vara omöjligt att på vintern utföra en del
byggnadsarbeten såsom putsning och dylikt.

Uppehållsrum för arbetarne.

Uppehållsrum, uppfyllande de anspråk som framställts, äro i de flesta fall
omöjliga att anordna vid byggnadsföretag. Då ett byggnadsföretag påbörjas, är
ofta ingen lämplig plats tillgänglig för uppförande af ett uppehållsrum. Nu för
tiden utnyttjas i städerna så godt som hela tomten, och skulle i något fall ett
mindre område ej bebyggas, behöfves detsamma för uppläggning af materialier.
Sedan en byggnad uppmurats, måste arbetet pågå oafbrutet i det inre, och kan
ej något särskildt rum iordningställas som uppehålls- eller väntrum åt arbetarne.
Vid reparationer och ombyggnader äro förhållandena i de flesta fall liknande.
Dessutom förbjudes af flere orsaker vid nästan alla entreprenader den byggande
att i någon del af byggnaden inhysa arbetare, och är det således äfven härigenom
ofta omöjligt att anordna uppehållsrum. Det är också bevisadt, att å arbetsplatser,
där särskild byggnad uppförts, tjänande till uppehållsrum för arbetarne, har densamma
måst nedrifvas, då den blifvit en härd för allehanda orgier, dryckenskap,
kortspel o. d.

284

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

I de flesta städer i vårt land utgör brandstadgan ett absolut hinder för
anordnande af eldstad i tillfälliga nya trähus, hvarför det äfven af detta skäl är
omöjligt att tillmötesgå arbetarnes begäran härom — och att till väntrum uppföra
stenhus, torde falla på sin egen orimlighet.

Bekvämlighetsinrättningar.

Dylika anordnas redan nu vid alla större byggnadsföretag, och ligger det i
de byggandes intresse, att dessa ej förorenas. Det är emellertid odisputabelt, att
om förorenande sker, så är det arbetarne, som förorsakat detta och därför bära
ansvaret. Härvid vilja vi erinra, att såväl bekvämlighetsinrättningar som sanitära
förhållanden i öfrigt i städerna stå under hälsovårdsnämndernas inspektion, och
torde detta utgöra tillräcklig garanti mot befarade missförhållanden.

Byggnadsinspektion.

Gällande denna instämma vi till fullo uti, att »äfven de bästa lagar och
förordningar blifva utan värde, om desamma ej efterlefvas».

En effektiv kontroll är således önskvärd, men vi kunna ej tänka oss denna
utförd af därtill »vederbörligen kvalificerade byggnadsarbetare». Det torde med
fog kunna begäras, att kontrollen skall gälla såväl arbetsgifvarnes som arbetarnes
åtgöranden eller försummelser, och är det således tydligt, att den kontrollerande
skall stå utom dessa parter.

Krafvet på skärpta straffbestämmelser för brott emot skyddsföreskrifterna
kunna endast anses befogade och rättvist afvägda, därest de i lika hög grad drabba
alla, såväl arbetsgivare som arbetare, hvilka icke iakttaga nödig försiktighet till
förebyggande af olycksfall.

Af hvad vi härofvan anfört torde framgå, att vår bestämda mening är, att
de af arbetarne framställda krafven på skyddslagstiftning i fråga skulle, därest
desamma vunne laga kraft, dels visa sig praktiskt outförbara, dels skadliga. De
skulle därjämte i hög grad försena och fördyra arbetet, hvilket åter skulle hafva
till följd, förutom minskad byggnadsverksamhet, att de redan å de flesta platser
högt uppdrifna hyrorna skulle komma att ytterligare stegras.

Från att hufvudsakligast hafva varit ett säsongarbete, har byggnadsverksamheten
under de senaste åren utvecklats till att obehindradt pågå året om. Detta är en
stor fördel för alla, som hafva sin utkomst på byggnadsyrkena, och således icke
minst för byggnadsarbetarne. Det vore således synnerligen skadligt, om byggnadsindustrien
skulle betungas med restriktiva bestämmelser af sådan art, att arbetet
under vinterhalfåret icke utan orimliga kostnader kunde bedrifvas. Följden häraf
torde blifva den, att de byggande under denna tid, där så ske kan, inställa arbetet.

Att tillstyrka åtgärder, som kunna medföra så ödesdigra resultat, torde
endast kunna motiveras af synnerligen tungt vägande skäl.

Vi vilja i underdånighet sammanfatta våra slutpåstående!! sålunda:

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

285

att byggnadsindustrien fortfarande som hitintills ej bör stå under lagen om
yrkesfara;

att nya lagbestämmelser för byggnadsställningar, maskiner och redskap ej
äro af behofvet påkallade;

att det äfven under den kallare årstiden ofta är nödvändigt att hålla fönster
och dörrar öppna under den tid, arbetet i en byggnad pågår;

att det vid vissa tillfällen i och för uttorkning är nödvändigt att begagna
sig af öppna koksgrytor;

att uppehållsrum, fyllande de anspråk som framställts, äro af lokala och
praktiska skäl i de flesta fall absolut omöjliga att anordna;

att bekvämlighetsinrättningar redan nu anordnas vid alla byggnadsföretag, samt
att därest skärpta straffbestämmelser för förseelser emot lagen skola affattas,
dessa må gälla såväl arbetsgivare som arbetare.

Sammanträde med ombud för arbetsgivare, biträden och arbetare inom
handelsyrket. Stockholm den 18 november 1907.

Sedan herr ordföranden hälsat ombuden välkomna och uppmanat dem yttra
sig öfver hvilka bestämmelser rörande åldersgränser, arbetstid och skolpliktens fullgörande
lämpligen kunde i lag meddelas beträffande i handel sysselsatta minderåriga,
anfördes från ombudens sida i hufvudsak följande:

De minderåriga, som användes inom handeln, hade till största del sysselsättning
såsom springpojkar eller springflickor. De förde ett rörligt och hälsosamt
lif, till stor del i det fria, och hade mycken ledighet. Deras arbete vore i regel
lätt, och de kunde ej rättvisligen jämnställas med de minderåriga industriarbetarne.

Med hänsyn till den omfattning, hvari minderåriga användes inom olika
branscher, upplystes bland annat, att inom bokhandeln sysselsattes ett synnerligen
stort antal minderåriga, under det antalet minderåriga, särskilt gossar, vore obetydligt
inom matvarubranschen.

De minderåriga antoges vanligen till arbete inom handeln vid 12 å 13 års
ålder. Minderåriga af förstnämnda åldersklass uppgåfvos särskilt sysselsättas med
distribuering af mjölk, såsom springpojkar hos bokhandlare samt såsom biträden åt
utkörare af dryckesvaror och åt tidningsbild. Inom vissa branscher eller affärsföretag
syntes man ej vilja antaga minderåriga under 13 eller till och med 14 år.
Såsom springpojkar kvarstode de minderåriga ej länge utan öfvergåfve oftast denna
sysselsättning vid 14 å ij års ålder. Af de förutvarande springpojkarne öfver -ginge kanske flertalet till biträden, först i mindre och sedan i större affärer, en de
finge anställning inom industrien, och den minsta delen stannade kvar som bodeller
magasinsdrängar.

286

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Beträffande frågan om vid hvilken lägsta ålder lagen lämpligen kunde medgifva
minderårigas användande till arbete inom handeln, syntes flertalet ombud, som
yttrade sig härom, förorda åldersgränsens bibehållande, enligt näringsfrihetsförordningen,
vid uppnådda 12 år. Enligt en talares åsikt borde dock 12-åringar endast
få användas till lättare arbeten. Såsom skäl för 12-årsgränsen anfördes, att barn
till fattiga föräldrar så tidigt som möjligt borde lämnas tillfälle att bidraga till
familjens uppehälle, att det vore ondt om springpojkar, synnerligast som de minderåriga
vanligen så kort tid ville kvarstå som sådana, samt att barnen i tid behöfde
vänja sig vid arbete. Af de ombud, som tillstyrkte en högre åldersgräns, vid 13
eller 14 år, framhölls, att 12-åringarna ofta vore så små och klena, att arbetsgifvarne
ej hade mycken nytta af dem, att de lätt utsattes för öfveransträngning
genom att, t. ex. vid brådska eller förhinder för äldre drängar, tilldelas för tunga
bördor, samt att de borde lämnas tillfälle att ordentligt fullgöra sin skolplikt.

Ett ombud påyrkade förbud mot användande af minderåriga under 15 år
inom speceribranschen, emedan varorna där voro uppdelade på ett sätt, som lätt
föranledde öfveransträngning hos yngre minderåriga. Mot detta yrkande invändes,
att speceribranschen ej läte sig afskilja från mat varuhandeln, samt att lika tunga
bördor förekomme inom t. ex. järn- och manufakturvarubranscherna.

I allmänhet öppnades butikerna kl. 8 f. in. och stängdes kl. 8 e. in. För
springpojkarne komme vidare efter sistnämnda klockslag en stunds arbete med hembärning
af varor, som köpts eller rekvirerats framemot stängningstiden.

Ett betydande antal minderåriga hade emellertid icke fullt dagsarbete utan
endast sysselsättning under en del af dagen. Af dessa utgjordes kanske fler talet

af minderåriga, som besökte skolan på förmiddagen. Efter skolundervisningens
slut, vid 1-tiden, begåfve de sig hem för att äta samt infunne sig vanligen
till arbetet kl. 2. Deras arbete kunde sedan räcka till kl. 10 eller 11

på kvällen. En annan betydande del af ifrågavarande minderåriga utgjordes åt
flickor, som sysselsattes med distribuering af mjölk. Dessa började ofta sitt arbete
kl. V2 6 å 6 f. in. och holk på därmed till 11 f. in. samt vore äfven sysselsatta
med detsamma under någon tid på eftermiddagen.

Af de ombud, som tillstyrkt 12-åringars användande inom handeln, ansåg
det stora flertalet, att i lagen borde bestämmas en daglig, effektiv arbetstid af högst
6 timmar för denna årsklass. I afseende på 13-åringarna förordades af lika
många talare å ömse sidor en arbetstid af 8, resp. ro timmar. Beträffande minderåriga,
som fyllt 14 år, uttalade sig ombuden nästan enhälligt för en arbetstid af

10 timmar. För fattiga föräldrar vore det, såsom förut nämnts, angeläget, att
barnen vid så tidig ålder som möjligt kunde vinna arbetsförtjänst, men föräldrarna
måste ofta med bekymmer iakttaga, att barnens arbetstid, öfver hvilken de ej
kunde bestämma, vore för lång, så att barnen toge skada af arbetet. Det
syntes dem därför synnerligen önskvärdt, att lagen på lämpligt sätt reglerade de

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

287

minderårigas arbetstid, hvilket äfven skulle verka lindrande på konkurrensen de minderåriga
emellan.

Ett ombud, som förordat 10 timmars arbetstid för 13-åringama, förklarade
sig visserligen anse denna arbetstid något lång, men trodde det möta praktiska
svårigheter att hafva tre olika långa arbetstider för de minderåriga.

Af dem, som påyrkade de längre arbetstiderna, framhölls att eu lagstadgad,
längsta arbetstid af endast 6 timmar för 12-åringame skulle omöjliggöra dessas användning.
Äfven med en arbetstid af 8 timmar skulle principalen ej hafva skälig
nytta af sin springpojke. Med sådana arbetstider skulle en springpojke midt under
affärstiden, när han kanske bäst behöfdes, kunna säga, att hans arbetstid vore till
ända och gå sin väg.

Den tid, utöfver hvilken de minderåriga ej borde få sysselsättas på aftonen,
vore, enligt flertalets mening, beroende af affärernas stängningstid men måste sättas
något senare än denna för att medgifva hemsändande af sent inköpta varor. Under
vanliga förhållanden syntes stängningstiden, såsom förut angifvits, inom flertalet
branscher kunna sägas vara kl. 8. Inom lysoljehandeln uppgafs dock denna tid
till kl. 9. Äfven inom matvarubranschen hölle man vanligen öppet efter kl. 8,
men vore det sannolikt, att stängningstiden komme att framflyttas till kl. 8. Ett
par ombud ansågo, att denna tid ej lämpligen kunde allmängiltigt fixeras, då, enligt
den ene, butikerna i de större städerna måste hållas öppna senare • än å andra orter,
och enligt den andre, utåt butikerna härstädes de, som vore belägna i stadens
centralare delar, kunde stängas tidigare än de i utkanterna belägna, hvilka förnämligast
hade sin kundkrets bland arbetarbefolkningen. Flera talare yttrade sig i detta
sammanhang till förmån för lagstadgad stängningstid.

Utöfver de tider här ofvan angifvits måste emellertid butikerna hållas öppna
under säsong och inom vissa branscher äfven om lördagsaftnarna.

December månad kunde sägas vara säsong för allt slags handel — till och
med för blomster- och matvarubranschen. Dessutom förekomme i många fall säsong
under någon tid vår och höst. För lysoljehandeln uppgafs hela hösten vara
säsong. Säsongtiden torde sammanlagdt i regel, enligt det öfvervägande antalet
talare, kunna sättas till 6 o dagar af året. Öfriga talare påyrkade 90 dagar. Den
under säsong erforderliga öfvertiden angafs af somliga ombud till 2, af andra till
1 timme.

På lördagarna vore en del butiker, särskilt speceribodar, tvungna att hålla
öppet 2 eller 3 timmar utöfver den vanliga stängningstiden. Detta hade sin grund
dels i den med hänsyn till söndagen ökade omsättningen, dels i att åtskilliga kunder
ej finge ut sin aflöning förrän på lördag kväll, och slutligen i det förhållande,
att alla de inköpta varorna måste hemsändas samma kväll och ej, som eljest under
veckan, möjligen delvis kunde expedieras nästföljande dags morgon.

288

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Från ett par håll framhölls, att efterlefnaden af tidsbestämmelserna för de
minderårigas användning endast me^ svårighet kunde öfvervakas. Arbetsgifvaren
vore för öfrigt ej alltid i stånd att reglera den minderåriges arbetstid, utan kunde
denna utan arbetsgifvarens förvållande, t ex. genom oskälig långsamhet på den
minderåriges sida, förlängas utöfver medgifna gränser. Ej heller kunde en principal
alltid veta, när den minderåriges arbete upphörde. Så vore till exempel förhållandet,
då en springpojke på kvällen uträttade ärenden och därefter begåfve sig hem.

I afseende å skolplikten upplystes, att ett stort antal inom handeln sysselsatta
minderåriga ej hade fullgjort denna skyldighet. Skolstyrelserna brukade efter
pröfning tillåta skolpliktiga minderåriga att taga anställning, men skulle de minderåriga
då fortfarande åtnjuta undervisning.

Ett ombud påpekade, att de i handel sysselsatta minderåriga saknade tillfälle
att, såsom de i industrien arbetande, hvilka slutade kl. 6 eller 7 e. m., fortsätta
sin utbildning genom besök af skolor, bibliotek och andra bildningsanstalter. Erån
ett par håll genmäldes emellertid, att de minderåriga ej brukade vägras ledighet för
att deltaga i fortsatt undervisning.

Flertalet ombud syntes anse det önskvärdt, från såväl de minderårigas och
deras föräldrars som från arbetsgifvarnes synpunkt, att minderåriga finge antagas till
arbete i handel, fastän deras skolpliktighet ej upphört. Häremot anfördes dock, att
det för sysselsättning inom handeln vore väl behöfligt, att de minderåriga finge så
mycket bildning som möjligt.

Sammanträde med delegerade för Fredrika-Bremer-förbundets styrelse.
Stockholm den 14 september 1908.

De delegerades anföranden vid detta sammanträde sammanfattas på följande
sätt i en af förbundets styrelse till kommittén sedermera öfverlämnad framställning.

Enligt statistiska uppgifter från år 1907, de senaste, som äro tillgängliga, utgöres
de i fabriker och handtverk arbetande kvinnornas antal af 56,666. Denna
i för sig höga siffra vinner ännu mer i betydenhet vid jämförelse med motsvarande
tal för manliga arbetare. Af en sådan jämförelse framgår, att de i fabriker och
handtverk anställda kvinnorna utgöra ungefär en fjärdedel af hela arbetarstocken.
De yrken, där det största antalet arbeterskor förekommer, äro beklädnadsindustrier
och tvättinrättningar, och båda dessa arbetsgrenar höra till dem, som på grund af
de tekniska anordningarnas enkelhet kräfva de minsta skyddsåtgärderna mot olycksfall.
Denna omständighet utesluter gifvetvis icke behofvet af inspektion men har
dock till följd, att ifrågavarande arbetsställen endast ytterst sällan hinna att besökas
af de fåtaliga manliga inspektörerna. Det finnes arbeterskor, som äro alldeles
okunniga om, att någon yrkesinspektion öfver hufvudtaget existerar.

REVISION AF YRK ESF A RE LAGEN M. M.

289

Det torde af endast dessa antydningar om rådande förhållanden framgå, att
en ökning af arbetskrafterna vid yrkesinspektionen är nödvändig, och då det visat
sig, att arbeterskorna hittills varit sämst lottade med afseende på inspektionens stöd
och hjälp, framstår det som ett naturligt kraf, att vid den nu förestående omorganisationen
speciell hänsyn tages till de fabriksarbetande kvinnornas behof. Och det
synes Fredrika-Bremers-förbundets styrelse, som om detta ej kunde ske på ett
lämpligare sätt än genom anställande af kvinnliga yrkesinspektörer, som i sin egenskap
af kvinnor torde hafva alldeles särskilda förutsättningar att förstå arbeterskornas
ställning och vinna deras förtroende.

De faror och olägenheter, som möta de fabriksarbetande kvinnorna i deras
yrken äro till en del möjliga att förutse och genom lagstiftningsåtgärder förekomma,
och naturligtvis kunna brott mot dessa lagbud beifras äfven af manliga inspektörer.
Men för att de föreskrifna skyddsåtgärderna skola bli fullt effektiva fordras, att
arbeterskorna själfva hafva förståelse för deras betydelse, och denna förståelse har
än kvinna lättare att bibringa dem. I de många fall, då sanitära missförhållanden
och andra svårigheter uppstå, Indika icke kunnat förutses, bör en yrkesinspektris
hafva lättare att bedöma arbeterskornas ställning, eftersom hon själf är kvinna, och
därför också komma med ett bättre förslag till ändring, än hvad som är möjligt för en
manlig inspektör. Arbeterskorna å sin sida gå hellre med sina klagomål till en
kvinnlig inspektör, och särskilt kan detta sägas vara förhållandet i frågor rörande
hygien och sedlighet.

Liksom kvinnors användande i industrien är en internationell företeelse, har
äfven krafvet på kvinnlig yrkesinspektion gjort sig gällande i alla industriländer. På
många håll har man också tillgodosett detta behof, såsom i Danmark, England, Finland!
Frankrike, Förenta Staterna, Holland, Kanada, Tyskland. För att göra den
kvinnliga inspektionen så effektiv som möjligt har man i England sörjt för de blifvande
inspektrisernas ändamålsenliga utbildning genom särskilt anordnade kursei.

I vårt land har från kvinnohåll och icke minst från arbeterskorna själfva
upprepade gånger gjorts uttalanden om gagnet och nödvändigheten af kvinnors anställande
vid yrkesinspektionen. Frågan har äfven varit behandlad i riksdagen, och
med anledning af Adolf Hedins motion beslöts 1902 en skrifvelse med begäran
om utredning i ämnet. Om alltså införandet åt kvinnlig yrkesinspektion torde iå
anses som ett allmänt önskemål, hafva däremot olika meningar gjort sig gällande
beträffande de kvinnliga inspektörernas ställning och befogenhet.

En del personer hålla före, att kvinnor lämpligast skulle användas i yrkesinspektionens
tjänst som skrifbiträden eller som assistenter vid statistiska undersökningar.
För att visa deras användbarhet till sådant arbete lär emellertid ej någon
utredning hafva varit af behofvet påkallad.

Å andra sidan har framställts den åsikten, att kvinnor borde anställas med full
inspektörsbefogenhet, och Fredrika-Bremer-förbundets styrelse vill för sin del ansluta

290

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

sig till denna uppfattning. En viktig förutsättning för yrkesinspektionens effektivitet
är möjligheten till omedelbart ingrepp för afhjälpande af rådande missförhållanden.
Gifvetvis gäller detta äfven med afseende på de kvinnliga inspektörernas arbete och
torde kraftigt tala för, att tillfälle beredes dessa till själfständig verksamhet och att
de beklädas med samma ämbetsmyndighet, som lagen gifver åt manliga innehafvare
af tjänsten. Dessutom ligger det i sakens natur, att med den större befogenheten
också förtroendet från arbeterskornas sida och respekten hos arbetsgifvarne skall
växa. Erfarenheterna från utlandet, särskildt från England, bekräfta detta påstående.

Den kvinnliga yrkesinspektionens närmaste uppgift torde vara att tillse, det
lagens skyddsbestämmelser med afseende å industriarbetande kvinnor och minderåriga
efterlefvas, och att i öfrigt iakttaga och öfvervaka dessa arbetargruppers förhållanden
i hygieniskt hänseende. I vissa tall kunna omständigheterna komma att
påfordra, att äfven den rent tekniska inspektionen anförtros åt kvinnliga inspektörer.
Dessutom böra dessa i den utsträckning, det är dem möjligt, sättas i tillfälle
att öfvervaka arbeterskornas sedliga och ekonomiska förhållanden.

Som bekant användas vid samma fabrik ofta både manliga och kvinnliga
arbetare, och då yrkesinspektriserna böra hafva befogenhet att öfvervaka alla arbetsställen,
där kvinnor sysselsättas i ett någorlunda betydande antal, följer däraf, att
en del fabriker skulle komma att stå under öfverinseende af såväl kvinnlig som
manlig inspektör. Det kan synas, som om en dylik omständighet skulle gifva
anledning till svårigheter och slitningar, särskildt om båda inspektörerna hafva
samma ämbetsmyndighet. Emellertid visa förhållandena i England, att dylika olägenheter,
om de också till en början kunna förekomma, dock lätt nog stå att
öfvervinna. Och från Tyskland och Finland intyga inspektriser med själfständig

ställning i arbetet, att svårigheter på grund af den dubbla inspektionen vid en del

fabriker ej förekommit i deras distrikt.

Med afseende å de kvinnliga fabriksinspektörernas kompetens hafva två
extrema fordringar framställts, i det att å ena sidan förordats en f. d. fabriksarbeterska,
å den andra en kvinnlig läkare. Mot det första af dessa förslag kan
med fog invändas, att den fackkunskap, som en f. d. fabriksarbeterska onekligen

besitter, i hvarje fall måste bli ensidig, och därtill kommer, att hvarken hennes

bildning eller ställning äro ägnade att förskaffa henne den erforderliga auktoriteten.
Ej heller torde förvärfvande af läkarkompetens, på grund af de medicinska studiernas
speciella läggning, vara den rätta förberedelsen till det mångsidiga arbete,
som kräfves vid yrkesinspektionen.

Som allmänna förutsättningar för danande af en lämplig yrkesinspektris vill
Fredrika-Bremer-förbundcts styrelse framhålla vana att umgås med människor och att
öfvervaka arbeten, erfarenhet från praktiskt yrke samt goda naturvetenskapliga,
hygieniska och tekniska kunskaper. Dessutom bör hon äga de personliga egenskaper,
som gifva auktoritet.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

291

Vid tillsättandet af de första yrkesinspektrisbefattningarna torde det vara
ändamålsenligt att ej uppställa någon ålderskompetens, då genom en sådan
bestämmelse de för arbetet bäst lämpade personerna möjligen blefve utestängda.
För framtiden åter, då tillfälle gifvits att sörja för blifvande inspektrisers yrkesutbildning,
kan det vara lämpligt att bestämma en maximiålder.

Kommitténs förslag angående kommunala inspektriser skulle äfven medföra
den fördelen, att i en framtid de kvinnliga yrkesinspektrisema kunde utväljas bland
de kommunala inspektriserna, hvilkas verksamhet måste betecknas som en synnerligen
god skolning för arbetet vid yrkesinspektionen.

Emellertid borde redan för den kommunala befattningen fordras en särskild
utbildning, och Fredrika-Bremer-förbundets styrelse ber att i yttersta allmänhet få
angifva, hur enligt dess uppfattning en sådan yrkeskurs lämpligen kunde anordnas.

Utbildningen skulle omfatta såväl teoretiska som praktiska studier. Som
villkor för inträde vid den teoretiska kursen borde, förutom vanlig flickskolebildning,
uppställas realstudentens kurs i kemi och fysik. I kursen skulle ingå kemi, fysik, hygien,,
fysiologi och bakteriologi samt grunddragen af läran om bostäders uppförande och ininredning.
Studierna i de olika ämnesgrupperna torde ej behöfva göras mera omfattande,
än att hela den teoretiska kursen vore afslutad efter tre terminer. Till utbildningen borde
dessutom höra ett praktiskt år, förlagdt före eller efter de teoretiska studierna och ägnadt
åt förvärfvande af insikter i sjukvård, huslig ekonomi och möjligen barnavård. Detta
förslag till yrkesstudier för blifvande kommunala inspektriser erfordrar ej, att en
ny undervisningsanstalt upprättas. Den teoretiska utbildningen kan lämpligen förläggas
till Stockholms högskola, karolinska institutet och tekniska högskolan, och
för den praktiska kursens anordnande föreligga flera möjligheter.

Bland de sålunda utbildade kommunala inspektriserna kunde sedermera de,
som ansåges lämpade för arbetet vid yrkesinspektionen, allt efter behofvet af nya.
kvinnliga yrkesinspektörer, sättas i tillfälle att genomgå en specialkurs. Denna
kurs skulle afse att bibringa ökade hygieniska och tekniska kunskaper samt grundlig
kännedom om industrilagarne.

De kvinnliga inspektörerna, såväl de i kommunens som de i statens tjänst
anställda, böra beredas aflöningsförmåner, som fullt svara mot deras utbildning
och arbetets ansträngande beskaffenhet, så att de med frihet från ekonomiska bekymmer
hafva tillfälle att odeladt ägna sig åt sin betydelsefulla uppgift. Kvinnlig
yrkesinspektörs begynnelselön anser styrelsen ej kunna sättas lägre än till 3,000 kr.,
och bör den med ålderstillägg stiga till 4,000 å 4,500 kr. samt åtföljas af
pensionsrätt.

Skulle till en början endast en kvinnlig yrkesinspektörsbefattning inrättas,
kan en sådan åtgärd blott vara berättigad, om den afser, att erfarenhet bör vinnas,
innan ett mot det verkliga behofvet bättre svarande antal yrkesinspektriser anställes.

292

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

På grund af hvad som ofvan anförts, får Fredrika-Bremer-förbundets styrelse
vördsamt hemställa, att kungl. yrkesfarekommittén i sitt förslag till ny lag för
yrkesinspektionen ville förorda

att kvinnliga yrkesinspektörer anställas med full ämbetsbefogenhet och en årlig
lön af minst 3,000 kr. samt med rätt till ålderstillägg ooh pension;

att för de första inspektörerna af detta slag någon ålderskompetens ej fastslås; att

framdeles lämplig utbildningskurs för kvinnliga yrkesinspektörer anordnas,
samt

att, om i första hand endast en kvinnlig yrkesinspektörsbefattning tillsättes, denna
åtgärd angifves vara af förberedande natur.

Sammanträde med delegerade för socialdemokratiska kvinnokongressens
verkställande utskott. Stockholm den 16 september 1908,

I fråga om skyddslagstiftning för hemindustriens arbetare påpekade de delegerade*)
såsom synnerligen lämpliga och gagnande reformer i hufvudsak:

att hemindustriens arbetare, eller kanske rättare sagdt arbeterskor, då dessa
senare torde utgöra flertalet, skulle inregistreras, så att de komme under yrkesinspektionens
tillsyn, och borde denna tillsyn utsträckas så långt, att den omfattade äfven
de arbetare, som genom s. k. mellanhänder arbetade åt respektive arbetsgivare;

att, om en utvidgad yrkesinspektion komme att sysselsätta äfven kvinnliga
inspektörer, vid valet af dessa hänsyn borde tagas till, att de ägde, utom teoretisk
bildning, den största möjliga praktiska erfarenhet af arbetet inom industrien;

att systemet med motböcker skulle regleras och utvidgas, så att äfven arbetare
hos s. k. mellanhänder erhölle sådana böcker, och att vid arbetets hämtning den
bestämda arbetslönen borde angifvas i dessa böcker;

att arbetsgivare å arbetsplatser, kontor eller lokaler, där arbete finge hämtas
och återlämnas, skulle uppsätta anslag, som tydligt angåfve arbetslönerna för olika
arbeten — en anordning, som skulle bidraga till att afvärja misstro och afund
mellan arbetarne och förhindra favorisering af dem, som underbjöde de öfriga;

att det skulle åläggas arbetsgifvarne att själfva bekosta alla de tillbehör,
som vore nödvändiga, för att arbetet skulle kunna återlämnas i aftaladt skicl^, och
att de därtill skulle, utöfver den bestämda arbetslönen, ersätta arbetaren för de
kostnader,'' som denna kunde anses få vidkännas för hållande af arbetslokal, belysning,
gas eller bränsle för eventuell pressning eller liknande arbete, äfvensom för
slitning af maskiner och verktyg;

'') enligt en af dem till kommittén sedermera öfverlämnad sammanfattning.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

293

att arbetet skulle kunna afhämtas och återlämnas å därtill bestämda tider, så
att arbetaren ej därvid förlorade en dyrbar tid, att sittplatser skulle finnas tillgängliga
för de väntande, samt att ett humant bemötande öfverallt borde komma
arbetaren till del.

En effektiv och vidtgående bostadsinspektion ansågs vara en gagnande reform,
men vore denna fråga, hvad det gällde hemindustriens arbetare särdeles svårlöst,
då en sådan inspektion kunde leda till, att arbetet fråntogs dem inom denna industri,
hvilka bäst behöfde det. Om lönerna inom hemarbetsindustrien kunde afsevärdt
höjas, blefve dess arbetare i tillfälle att erhålla bättre bostäder. För öfrigt borde
de lagstiftande institutionerna snarast söka lösa den s. k. bostadsfrågan så, att alla
medborgare kunde erhålla sunda och rymliga bostäder för skäliga hyror.

En gagnande skyddslagstiftning för hemindustriens arbetare vore otvifvelaktigt
för såväl riksdagen som ännu mer för dem, hvilka skulle utarbeta förslag till lag
i ämnet, en svårlöst fråga, men de delegerade ville vädja till riksdagen, att, innan
den fattade sitt beslut, den äfven måtte taga i öfvervägande de erinringar i frågan,
som kommit och kunde komma direkt från arbetarne själfva.

SAMMANDRAG

AF YRKESINSPEKTÖRERNAS YTTRANDEN
INFÖR KOMMITTÉN.*)

*) Hufvudsakligen afgifna vid sammanträden under åren 1905 och 1906.

✓

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

297

Skyddslagstiftningens bestämmelser böra afse arbete i fabrik och handtverk
samt industriellt arbete i annan handtering, idkadt såsom själfsjändigt yrke eller i
förening med annan verksamhet, äfvensom sysselsättning vid

1) skogsafverkning,

2) flottning,

3) brädgårdsrörelse,

4) upptagning af is eller torf,

5) lastning och lossning,

6) järnvägs-, spårvägs- och hängbanedrift,

7) sjöfart,

8) för allmänheten afsedda hissar,

9) telegraf- och telefonstationer,

10) byggnadsverksamhet, däri inbegripet rifningsarbete,

11) väg- och vattenbyggnadsarbete,

12) bergsprängning,

13) schaktning till minst 1,5 m. djup,

14) utförande af elektriska ledningar eller af gas-, vatten-, kloak- eller lik nande

ledningar,

15) ångpannedrift,

16) elektricitetsverk,

17) gas- och vattenledningsverk, drifna såsom själfständigt yrke eller i före ning

med annan yrkesverksamhet,

18) teater- och andra offentliga föreställningar,

19) hotell- och restaurantrörelse,

20) för allmänheten afsedda bad- och tvättinrättningar,

21) apoteksrörelse med därtill hörande binäringar,

22) inom jordbruksrörelsen använda arbetsmaskiner, afsedda för drift medelst

motor eller kreatursvandring, •

23) varumagasin och butiker,

24) skorstensfejaryrket, samt

25) snöskottning från tak.

Under lagen bör äfven falla af stat eller kommun drifven verksamhet af ofvan
berörda art.

Skyddslagstiftningens

omfattning.

298

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Undantag för
hemslöjd.

Gränsen
mellan fabrik
och handtverk.

Yrkesfare lagen.

2 § 1 mom.

2 § 2 mom. b.

2 § 2 mom. d.

2 § 2 mom. g.

2 § 2 mom. h.

Från lagens tillämpningsområde bör undantagas hemslöjd eller tillverkning af
handtverksarbeten utan biträde af annan än hustru och hemmavarande barn samt
lagstadda tjänare.

Med hänsyn till frågan om gränsen mellan fabrik och handtverk, hvarmed
dock ej afses någon begränsning af skyddslagstiftningens omfattning, skall med
fabrik afses hvarje yrkesrörelse idkad såsom näring, om däri användes:

1) en sammanlagd mekanisk drifkraft af minst fem (5) effektiva hästkrafter,

2) ångpanna eller kokapparat, hvilken brukas med ett tryck, som med minst
Va kilogram per kvadratcentimeter öfver- eller understiger atmosfärens,

3) eller flere än 10 arbetare på samma arbetsplats under någon tid af näst
föregående eller löpande år.

Efter ordet »arbetslokal» borde insättas »ångpannor och andra kärl under

tryck».

Här afsedda transportanordningar borde underkastas regelbunden kontroll och
förses med uppgift om dag för senast undergångna, större besiktning.

Åt detta lagrum borde gifvas följande lydelse: Där yrkesdrift, som äger rum
inomhus, är förenad med eldfara, skola anordningar träffas för arbetarnes räddning
vid utbrytande eldsvåda, såsom genom anbringande af tillräckligt antal lätt öppnade
utgångar och fönster, säkerhetsstegar och dylikt samt, där sådant pröfvas af behof
v et påkalladt, af eldfasta trappor, dock att hvad sålunda är stadgadt i afseende
å anbringande af eldfasta trappor ej må vinna tillämpning å den 1 juli 1Spo befintlig
fabrik eller verkstad i vidsträcktare mån än så vidt utan större olägenhet
eller kostnad kan ske.

Ordet »böra» i punktens förra del synes lämpligen kunna utbytas mot »skola».
Till denna punkt borde fogas en bestämmelse om att oisolerade elektriska ledningar
skulle anbringas på sådant sätt, att arbetarne ej utsattes för att komma i beröring
med dem.

Senare delen af denna punkt borde enligt sex yrkesinspektörers mening ändras
därhän, att signalordning endast skulle medgifvas under förutsättning, att motorn
kunde hastigt stannas. De två återstående yrkesinspektörema ansågo, att bestämmelsen
om signalordning borde helt och hållet utgå.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 299

Äfven i arbetslokaler bestående af endast ett rum borde hufvudtransmissionen
kunna stannas oberoende af motorn. För att möjliggöra skyndsam frånkoppling
vore det med hänsyn till större arbetsrum önskvärdt, att kopplingsanordningen vid
hufvudtransmissionen kunde påverkas från ett flertal platser. Yrkesinspektörerna
borde äfven vara berättigade att föreskrifva kopplingsanordningar vid de särskilda
maskinerna.

Beteckningen »hufvudtransmission» i detta lagrum ansågo yrkesinspektörerna
afse den i hvarje arbetslokal närmast kraftkällan belägna transmission, hvarifrån drifkraft
i denna lokal i första hand fördelades.

Uti 2 § 2 mom. skulle tillfogas en punkt 1) af följande lydelse: Vid transport
af tunga föremål skall nödig försiktighet iakttagas.

Det minsta tillåtna luftrummet per arbetare borde höjas från 7 till 10 kubikmeter,
hvarjämte det borde föreskrifvas, att till luftförnyelsen skulle under den kallare
årstiden användas behörigen uppvärmd luft. En yrkesinspektör ansåg emellertid,
att sistangifna mått för luftrummet endast borde medgifvas för arbetslokaler med
sådan mekanisk ventilationsanordning, som förnyade luften fyra gånger i timmen,
och påyrkade 20 kubikmeter för öfriga arbetslokaler ■— i båda fallen oafsedt den
ökning i luftutrymme, som artificiell belysning kunde påkalla.

Vid 2 § 3 mom:s sista stycke borde tilläggas: dock att sopning ej får verkställas
under den tid, arbetet i lokalen pågår.

I afseende å torrslipning borde i lagen föreskrifvas, att där tillfredsställande
dammsugning ej funnes ordnad, skulle dammets spridning förhindras medelst vatten
eller annat dammbindande ämne.

Explosionsmotorer jämte för desamma afsedda gasgeneratorer och reningsapparater
borde ej få uppställas i arbetslokaler, som vore »slutna rum». Lokaler
för järnvalsverk och masugnar syntes visserligen ej gärna kunna hänföras till »slutna
rum», men till säkerhet mot en tolkning i motsatt riktning kunde det möjligen
vara lämpligt att särskilt undantaga dessa lokaler från det ifrågasatta förbudet. Två
yrkesinspektörer ansågo, att ett sådant undantag borde få gälla äfven andra, med
de nu berörda i afseende å rymlighet och luftighet jämförliga arbetslokaler.

Att till motverkande af spridning utaf lungtuberkulos stadga visst afstånd
mellan arbetare med fasta arbetsplatser, ansågs skola möta alltför stora svårigheter.

Transport af
tunga föremål
(2 § 2 mom.),

2 § j mom.

Sopning
(2 § j mom.).

Torrslipning
(2 § j mom.).

Explosionsmotorer

(2 § j mom ).

Visst afstånd
mellan
ar betar ne
(2 § j mom J.

3°°

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Desinfektion
af lump
(2 § 3 mom.).

2 § 4 mom.
1 st.

3 $■

5 § 3 st.

6 §.

(Minderårighetslagen

iS $•)

8 §.

Förbud för
arbetslokalens
ägare (8 §).

Ett påbud om desinfektion af lump borde i främsta rummet afse inhemsk
lump, som användes vid shoddyfabrikerna. Desinfektionen kunde lämpligen utföras å
de platser, där lumpen uppköptes. Bestämmelserna härom syntes ej hafva sin rätta
plats i yrkesfarelagen utan snarare i hälsovårdslagstiftningen.

Med de i detta lagrum omnämnda föreskrifter afsåges hvarken yrkesinspektörernas
»cirkulär» eller deras »meddelanden» utan endast anvisningar om hvad
arbetarne själfva hade att iakttaga till förverkligande af lagens syften. Dessa anvisningar,
som äfven borde hafva afseende å arbetsförmännen, skulle egentligen utgå
från yrkesidkarne, men hade yrkesinspektörerna till följd af bristande initiativ från
yrkesidkarnes sida ofta funnit sig föranlåtna att tillställa dem förslag till anvisningar.
Afsikten med ifrågavarande lagbestämmelse skulle framträda tydligare, om i densamma
angåfves, att föreskrifterna skulle vara godkända af såväl yrkesidkare som yrkesnspektör.

Denna paragraf borde äga tillämpning jämväl å arbetsförmän.

Denna bestämmelse vore i princip riktig, men hade förbudet mot delägarskap
i industriella företag, åtminstone för en af yrkesinspektörerna, medfört afsevärd
olägenhet, i det han genom detsamma blifvit nödgad att med förlust afyttra en
del aktier.

På därom framställd fråga förklarade samtliga yrkesinspektörer, att de ej
brukade på förhand lämna meddelande om sina inspektionsbesök.

Sju yrkesinspektörer påyrkade, att yrkesinspektörerna när som helst, och
vare sig arbetet pågick eller ej, skulle äga tillträde till arbetslokal samt att föreskriften
om »tillsägelse hos vederbörande yrkesidkare eller arbetsföreståndare» borde
utgå. Den återstående bland yrkesinspektörerna fann däremot nu gällande bestämmelser
i hufvudsak tillfredsställande; dock borde inspektionen kunna få äga rum
äfven under måltidsrasterna.

Yrkesinspektörerna skulle äga befogenhet att meddela förelägganden vid äfventyr
af straffpåföljd, dels när de funne åtgärder vara af nöden till afvärjande af synnerlig
fara för arbetarnes lif eller hälsa, dels ock då yrkesidkare utan tillfyllestgörande
skäl underlåtit att ställa sig till efterrättelse förut gifven anvisning. Föreläggande
vid äfventyr af straffpåföljd skulle alltid förses med besvärshänvisning. I

I detta lagrum borde intagas en bestämmelse, att då synnerlig fara vore
för handen och förbud meddelades mot arbetets fortsättande i af yrkesidkaren för -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

3or

hyrd lokal eller med af honom förhyrd maskin, sådant förbud äfven skulle delgifvas
och gälla för lokalens eller maskinens ägare.

Yrkesinspektörerna förklarade sig icke äga kännedom om att yrkesidkare i
någon ort, på sätt yrkesfarelagens 8 § angifver, förenat sig om att utse en särskild
nämnd för att afgifva yttranden rörande ifrågasatta anordningar för skyddande af
arbetares lif och hälsa i arbetet eller att Kungl. Maj:ts befallningshafvande lämnat
sådan nämnd eller förening af näringsidkare, som jämväl omförmäles i nyssnämnda
lagrum, tillfälle att yttra sig öfver anmälan af yrkesinspektör angående bristande
skyddsanordningar.

Direkt förbud af Kungl. Maj:ts befallningshafvande mot arbetes fortsättande
torde endast hafva förekommit i ett fåtal fall, men hade det likväl visat sig af
behofvet påkalladt, att lagen medgåfve Kungl. Majrts befallningshafvande att meddela
sådant förbud.

Yrkesinspektörerna kunde ej bestämdt angifva något fall, då denna paragraf
kommit till användning, men ansågo likväl, att detta lagram borde bibehållas och
utsträckas till att afse jämväl andra eventuella funktionärer för tillsyn öfver skyddslagstiftningens
efterlefnad.

Fyra af yrkesinspektörerna förordade anmälningsskyldighet i afseende å såväl
ny- som större om- och tillbyggnad af fabrik jämte befogenhet för yrkesinspektören
att från yrkesidkaren infordra ritningar till byggnadsföretaget enligt yrkesinspektörernas
cirkulär n:r 4. Vid anmälan, som särskilt angående nybyggnader borde
göras i god tid före byggnadsarbetets början, skulle yrkesidkare, om han ansåge
ritning innefatta yrkeshemlighet, lämna yrkesinspektören meddelande därom. Yrkesinspektör
skulle vara skyldig att utan ersättning inom 30 dagar efter delfående afgifva
yttrande.

Tre yrkesinspektörer ville inskränka anmälningsskyldigheten till nybyggnader
—- en föreslagen utsträckning till »andra byggnadsföretag, som medförde väsentlig
ökning af yrkesfaran», vore olämplig, då det pråste möta svårighet för yrkesidkaren
att afgöra, när en sådan ökning vore förhanden. Yrkesidkaren skulle vara berättigad
att inom nyss angifna tid kostnadsfritt erhålla yrkesinspektörs yttrande öfver
insända ritningar och förslag, men yrkesinspektören skulle ej hafva någon rätt att
infordra ritningar.

Den återstående bland yrkesinspektörerna önskade likaledes begränsa anmälningsskyldigheten
till nybyggnader men ville tillerkänna yrkesinspektören rätt att
infordra ritningar därtill i 1/I00 skala jämte uppgifter om fabrikationens art, arbetsmaskinernas
benämning, motors art och placering, uppvärmnings- och belysningssvstem,
ventilationssystem med schema samt det ungefärliga antalet arbetare, som skulle

s $.

Il §•

Byggnadsföretag
för
fabriksdrift.

3°2

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Försäljning
af oskyddade
maskiner.

Undervisning
om industriell
hygien etc.

Yrkesinspektörernas
meddelanden.

Diar ier.

Registerbok
öfver olycksfall.

Arbetar nes
förbindelse
med yrkesinspektören.

sysselsättas i hvarje lokal. För det fall att yrkesidkare ansåge ritning eller del
däraf innefatta yrkeshemlighet, borde han underrätta yrkesinspektör därom samt
skulle dessutom, i likhet med hvad som stadgas i yrkesfarelagens 6 § 2 st., vara
berättigad att undantaga sådan ritning från yrkesinspektörs granskning. Öfver
andra byggnadsföretag, hvilka då jämväl borde tydliggöras medelst ritningar och
uppgifter af nyss antydda art, skulle yrkesidkare äga rätt att erhålla yrkesinspektörs
yttrande på sätt förut angifvits.

Maskiner skulle, för att tå försäljas, hafva å dem befintliga »enkla maskindelar»
försedda med af vederbörande myndighet godkända skyddsanordningar.

Industriell hygien och läran om förekommande af olycksfall i arbete borde
upptagas såsom obligatoriska läroämnen vid de tekniska undervisningsanstalterna.

På fråga, huruvida yrkesinspektörerna brukade rikta sina meddelanden till
yrkesidkaren eller arbetsföreståndaren, svarades, att yrkesinspektörerna i regel vid
sina besök vände sig till den å arbetsstället befintliga person, som hade högsta
befogenheten i afseende å företaget i fråga, samt ställde sina skriftliga meddelanden
till vederbörande firma med arbetsstället eller platsen för firmans hufvudkontor
såsom adressort.

Vid hvarje arbetsplats, som är underkastad yrkesinspektionens uppsikt, borde
finnas ett diarium enligt fastställdt formulär, hvari yrkesinspektören kunde anteckna
sina anvisningar eller förelägganden eller sin afsikt att framdeles meddela sådana;
i senare fallet skulle det åligga yrkesidkaren att på ett eller annat lämpligt sätt
inhäfta de emottagna anvisningarna och föreläggandena i diariet eller i en bilaga
till detsamma. Diariet med tillhörande handlingar skulle förvaras å arbetsstället
och vid företagets öfvergång till ny innehafvare öfverlämnas till denne.

Ett åliggande för yrkesidkare att föra registerbok öfver inträffade olycksfall i
arbetet skulle medföra afsevärda fördelar, såväl för yrkesidkarne själfva som för
yrkesinspektionen — bland annat i det hänseendet att dylika böcker skulle lämna
yrkesinspektörerna värdefulla anvisningar om förefintliga missförhållanden.

Förslaget om uttryckligt stadgande af rätt för arbetarne att träda i förbindelse
med yrkesinspektören tillstyrktes. Denna rätt borde utöfvas genom en eller
flera delegerade, tillhörande arbetspersonalen på arbetsplatsen i fråga. Yrkesidkaren
eller arbetsföreståndaren skulle vara skyldig att hålla reda på de delegerades namn
samt att- vid yrkesinspektörs besök på begäran af honom underrätta de delegerade
om hans närvaro.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

303

Något uttryckligt påpekande af arbetarnes rätt att skriftligt meddela sig med
yrkesinspektören ansågs hvarken behöfligt eller lämpligt.

Frivilliga skyddskommittéer på de särskilda arbetsplatserna, utsedda af arbetsgivare
och arbetare, skulle i många fall kunna främja arbetets säkerhet. Dylika
kommittéer borde anmälas hos och stå i förbindelse med vederbörande vrkesinspektör.

I afseende å ifrågasatt straffpåföljd för arbetare. och arbetsförmän, hvilka
olofligen aflägsnade skyddsanordningar — en påföljd om hvars lämplighet öfverhufvud
taget flere yrkesinspektörer voro tveksamma — framhöllo fem bland yrkesinspektörerna,
att sådan påföljd ej borde under några förhållanden inträda utan
föregående varning och till vederbörande arbetare ställdt, skriftligt föreläggande af
yrkesinspektör, och två bland dem, att påföljden ej skulle få tillämpas, utan att
arbetsgivare eller arbetsledare bevisligen meddelat skriftligt förbud mot skyddsanordningens
aflägsnande. En yrkesinspektör föreslog en lagbestämmelse af följande
lydelse: Arbetsförmän och arbetare äro vid straffpåföljd förbjudna att utan
särskildt medgifvande aflägsna sådana skyddsanordningar å enkla maskindelar, hvilka
föreskrivas i lag, äfvensom sådana speciella skyddsanordningar, som blifvit af yrkesinspektionen
såsom lämpliga godkända och af yrkesinspektör föreskrifna.

Straffpåföljd borde stadgas för arbetsförmän, som, när de iakttagit, att arbetare
rubbade skyddsanordningar, underläte att göra anmärkning därom.

* *

Sex bland yrkesinspektörema ansågo, att minderåriga under 13 år ej borde
tå användas till något slags arbete i industriellt yrke. De två öfriga vrkesinspektörerna
förordade den nuvarande åldersgränsen (12 år).

För minderåriga under 16 år (d. v. s. 13 —15 år) borde i regel bibehållas
en daglig arbetstid af högst 10 timmar; för minderåriga, som fyllt 14 år, borde
dock arbetstiden kunna få utsträckas till 10 V* timme under villkor, att den sammanlagda
arbetstiden per vecka ej komme att öfverstiga 60 timmar. — För 12-åringame skulle, enligt de två i föregående stycke nämnda yrkesinspektörernas mening,
en arbetstid af 6 timmar bibehållas.

Skyddskommittéer.

Straff för
borttagande
af skyddsanordning.

Minderårig hetslagen.

* §•

3°4

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

4 §''

6 §.

Minderårigas
användande i
snuskvarnar

(6 §)..

8 § i mom.

Yrkesinspektörerna ansågo sig ej kunna påyrka något närmare bestämmande
af uttrycket »lämpliga raster».*)

Det i 6 § meddelade förbud mot minderårigas användning till vissa arbeten
ansågs kunna inskränkas till minderåriga under 16 år men böra utsträckas till skötsel
af hissar och kokare. Minderårig öfver 16 år borde dock endast under tillsyn af
äldre person få sköta ångpanna.

Vid hissar, där skötaren ej medföljde hisskorgen, och vid kokare kunde äfven
minderåriga under 16 år få användas, om sådana anordningar vore vidtagna, att
vederbörande yrkesinspektör funne minderårigas användande därvid praktiskt taget
ofarligt.

Två yrkesinspektörer förordade en utsträckning af nyssberörda villkorliga
medgifvande, som för öfrigt redan nu enligt paragrafens senare del vore gällande
i afseende å vissa arbeten, till samtliga i förevarande lagrum afsedda sysselsättningar,
med undantag likväl af ångpanneskötsel.

På fråga, om förbudet mot minderårigs användande till skötsel af ångpanna,
motor, hiss eller kokare kunde på något sätt begränsas till större eller farligare
dylika inrättningar, framhöllo yrkesinspektörerna, att förbudet naturligtvis ej skulle
gälla fullkomligt ofarliga inrättningar, såsom vanliga mathissar, men inskränkte sig
i öfrigt till att hänvisa till härofvan omförmälda, villkorliga medgifvande.

Inspektören öfver sprängämnestillverkningen hemställde, att i förevarande
paragraf jämväl måtte intagas förbud mot användande af minderårig till arbete med
sprängämne eller dess tillverkning inom det farliga området vid fabrik för explosiva
varor af i :sta klass.

Något allmänt förbud mot minderårigas användande i snuskvarnar syntes ej
af behofvet påkalladt, då det funnes möjlighet att genom tillämpning af minderårighetslagens
i o § förhindra de minderårigas fortsatta användande i sådana anläggningar.

Till klargörande af yrkesinspektörernas uppfattning och ställning i afseende
å detta lagrums tillämplighet hade yrkesinspektörerna upprättat följande öfversikt:

•) Yrkesinspektörerna hafva emellertid sedermera enats om vissa normer på detta område.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

3°5

Antal yrkesinspektörer som

		ej haft tillfälle
		tillämpa §:n men
	tillåtit	—		ej tillåtit
	nattarbete	skulle till-	ej skulle	nattarbete
		låtit natt-	tillåtit
		arbete	nattarbete
vid sågverk och därmed förenade brädgårdar ..	8
(samt där ständig eld förekommer)........
» brännugnar vid kalk- och cementfabriker ..	8
» ringugnar vid porslins-, kakel- och lergods-
tillverkning samt tegelbruk	8
» glashyttor ...................	8
» malmförädlingsindustrien .........	8
» järn- och stålmanufaktur .........................	8
» metallmanufaktur ..........................	8
» cellulosafabriker........................	7		I
» torkugnar vid träsliperier................... .........	T D	3	I	I
» träsliperier ..................................................	I			7
» pappersbruk...................	3		3	2
» kloratfabriker ..............	i	7
» emaljerverk .............. ......	i	7
» kolli ingsugnar .........................................	1	7

Sex yrkesinspektörer ansågo, att minderårig under 16 år ej under några s § i mom.
förhållanden skulle få sysselsättas nattetid, men att däremot minderårig, som fyllt
16 år, borde få användas till nattarbete utan inskränkning till vissa slag af sysselsättningar,
timantal eller skiftindelning. För att den minderårige skulle få användas
till nattarbete, skulle likväl med läkarbetyg, som utfärdats under det löpande året
och helst af annan än företagets egen läkare, visas, att den minderårige hunnit en
viss kroppsutveckling — i hvilket afseende normer skulle fastställas af vederbörande
myndighet — och att den minderårige kunde antagas ej komma att lida
men af det ifrågasatta arbetet.

De två återstående yrkesinspektörerna uttalade sig för, att den nu gällande
undantagsbestämmelsen i afseende å minderårigas nattarbete måtte i hufvudsak bibehållas.
Dock borde bestämningen »ständig eld» ersättas med en mer tillfreds -

REVISION AF YRKESFARF.LAGEN M. M.

3°6

ställande beteckning eller ock med en förteckning öfver de olika slag af anläggningar,
hvari minderåriga finge användas till nattarbete, hvilken förteckning skulle
kunna kompletteras af Kungl. Maj:t. Dessutom borde ifrågavarande medgifvande
göras beroende af särskildt för ändamålet utfärdadt läkarintyg, hvarjämte något
större frihet med hänsyn till skiftindelningens anordning lämpligen kunde lämnas.

Beträffande 16- och 17-åringames ställning enligt flertalets, här ofvan angifna
förslag förordade fem yrkesinspektörer, att dessa årsklasser fortfarande borde
registerföras och underkastas den vanliga, årliga läkarbesiktningen, under det de tre
öfriga yrkesinspektörema ansåge dem ej behöfva annan kontroll, än hvad föreskriften
om läkarbetyget innebure.

s § 2 mom. Enligt sex yrkesinspektörers mening borde 8 § 2 mom. alldeles utgå. De två

öfriga yrkesinspektörema ansågo däremot momentet böra bibehållas och kunna utvidgas
till att omfatta jämväl andra lättare arbeten under bar himmel. Huruvida
det äfven borde afse sysselsättning i glashyttor, ansågs kräfva särskild undersökning.

s § j mom. Till besvarande af frågan om åt yrkesinspektörema eller annan myndighet

* borde meddelas befogenhet att i andra fall än dem, som minderårighetslagens 8 §

3 mom. afser, under vissa förutsättningar (t. ex. brådska vid säsongarbete eller
arbete till förekommande af varors förskämning) för bestämd, kortare tid medgifva
undantag från bestämmelserna om minderårigas arbetstid, förklarade sex yrkesinspektörer
sig anse, att någon dylik befogenhet ej borde ifrågakomma. Två yrkesinspektörer
ansågo, att sådan befogenhet för vissa fall kunde anförtros åt kommerskollegium.

10 §. Förra delen af denna paragraf borde ändras till: Finnes minderårigas eller

kvinnors sysselsättande i visst arbete vara synnerligen farligt, ansträngande eller för
deras hälsa vådligt etc. 11

11 §. Besiktningsläkare, hvilken enligt lagen redan måste anses äga rätt att för flytta

minderårig från tyngre till lättare arbete, borde åläggas att vid sådan åtgärds
vidtagande i registerboken anteckna såväl det arbete, hvari den minderårige ej längre
finge sysselsättas som det, hvartill han kunde få användas.

•

Nedbringande Om besiktifingsläkarnes reseersättningar ej kunde få utgå af statsmedel, borde

af kostnaderna antingen vidt möjligt till besiktningsläkare förordnas i närheten af arbetsplatsen

för lakarbe- ö J ° 0 1

siktningen bosatt läkare, eller ock åt yrkesidkare, som endast sysselsatte ett fåtal (t. ex. högst

(u %). tre minderåriga), medgifvas rätt att skicka de minderåriga till besiktningsläkaren för

undersökning — eventuellt att själf utse läkare för densamma. Besiktning borde

emellertid i intet fall få utföras af läkare, som vore anställd hos yrkesidkaren.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

307

Med hänsyn till de utdrag, yrkesinspektörerna hade att göra ur de i 11 §
föreskrifna läkarrapporter, vore ''det önskvärdt, att dessa rapporter affattades efter
gemensamt, fastställdt formulär.

Yrkesidkare borde åläggas att förvara registerbok öfver minderåriga under
minst tre år utöfver den tid, anteckningarna i boken afsåge. Dubbla registerböcker
förekomme redan ganska allmänt, hvarför någon särskild föreskrift därom ej syntes
erforderlig. Registerbok borde insändas till yrkesinspektören före den 15 januari.

Yrkesinspektörerna hade funnit den i 13 § omförmälda granskningen af
registerbok sakna all betydelse och föreslogo, att ordet »granska» måtte utbytas
mot »taga del».

Yrkesinspektörerna ansågo ej lämpligt att, på sätt ifrågasatts, anmälningarna
enligt denna paragraf skulle insändas till yrkesinspektör eller bergmästare i stället
för såsom nu till Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

I lagen borde ej införas något förbud mot kvinnors användande till skötsel
af ångpannor eller maskiner.

* *
*

, Anmälningsskyldighet borde föreskrifvas i afseende å industriella företags
öppnande, flyttning, öfvertagande och upphörande, men anmälningarna behöfde ej
göras direkt till yrkesinspektörerna, om , dessa kunde tillförsäkras erforderliga uppgifter
på annat sätt. Anmälningsskyldigheten kunde möjligen jämväl afse sådana
slag af verksamhet, hvartill det föreslagits att utsträcka skyddslagstiftningen.

Yrkesinspektörerna funno ej, att anmälan om arbetets början och upphörande
behöfde föreskrifvas för sådana företag, hvilkas drift vore inskränkt till en del
af året.

Till vinnande af effektivare kontroll öfver minderårighetsförordningens (af år
1881) efterlefnad föreslogo yrkesinspektörerna, att densamma skulle öfvervakas af *)

*) Yitrandet upptages ej. enär frågan redan är afgjord genom lagen af den 20 november 1909
angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag.

// §.

12 §.

rj §.

14 §■

Kvinnors

natthvila.

Kvinnors
användande
vid ängpannor
och maskiner.

Anmälan om
företags öppnande
m. m.

Anmälan om
arbetets början
och upphörande.

Minderarig hetsförord itingen.

REVISION AF YRKESFARF.LAGEN M. M.

308

statsanställd personal och att allmän åklagare — såsom äfven med hänsyn till
minderårighetslagen — borde tillerkännas andel i'' böterna för öfverträdelser.

forordnin Förordningen angående förbud för barn att idka viss försäljning af den 4

gen angående december 1896 borde ändras på sådant sätt, att man med stöd af densamma kunde
barkan Ma förhindra barns användande till försäljning af tidningar på järnvägstågen och

viss försälj- platser å landsbygden.

•ting.

Fosfortänd sticks/örord ningen.

■ Två yrkesinspektörer ansågo, att i fosfortändsticksförordningen borde intagas
en bestämmelse därom, att kompetent tandläkare, såsom biträde åt besiktningsläkaren,
hvar 6:te månad skulle undersöka tänderna på arbetarne uti fosfortändsticksfabriker.
Den återstående bland de yrkesinspektörer, inom hvilkas distrikt dylika
fabriker förekomma, påyrkade sådan undersökning hvarannan månad.

Bestämmelserna om rummens höjd och golfytan per arbetare i fosfortändsticksförordningens
4 § 3 st. borde ändras på sådant sätt, att arbetarne i fosfortändsticksfabriker,
i likhet med hvad som föreslagits för fabriksarbetare i allmänhet,
tillförsäkrades ett luftrum af minst 10 kubikmeter.

Uti förordningens 1 § borde efter ordet »fosfor» insättas »ellerfosforsesquisulfid».

Olycksfalls- Yrkesinspektörerna hade ej funnit olycksfallsersättningslagen inverka menligt

ersättnings mej hänsyn till vidtagandet af skyddsåtgärder.

lagen. J

Korta beteck- Korta beteckningar, såsom »yrkesfarelagen» och »minderårighetslagen», borde

”författlin- f‘lstställas för de författningar, som tillhöra skyddslagstiftningen.

gärna. •

inspektions- Kontrollen öfver skyddslagstiftningens efterlefnad borde fördelas mellan nedan heUnTfir

nämnda myndigheter på följande sätt:
delning. Domänstyrelsen

skogsafverkning,

flottning,

schaktning för utdikning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

lastning och lossning vid järnvägar (äfven statens),
utom fabriksområde befintlig järnvägs- (äfven statens), spårvägs- och
hängbanedrift,
väg- och vattenbyggnad,
bergssprängning vid kanaler in. in.,
schaktning för d:o,

ångpannor placerade på rullande material.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

309

Kungl. Maj:ts befallningshafvande
sjöfart,

lastning och lossning vid sjöfart,
sjöångpannor,

för allmänheten upplåtna hissar,

teatrar och lokaler för andra offentliga föreställningar.

Marinförvaltningen

ångpannor för krigsfartyg.

Yrkesinspektionen

industriella yrken enligt yrkesfarelagens 1 §,
brädgårdar,

upptagning af is och torf,

lastning och lossning inom industriella yrken,

telegraf- och telefonstationer,

bergssprängning vid stenhuggerier,

schaktning vid lertag o. d.,

ångpannedrift å land,

kraftanläggningen vid elektriska centraler,

gas- och vattenledningsverk,

hotell,

bad- och tvättinrättningar,

till apoteksrörelse hörande laboratorier och binäringar,
inom jordbruket använda motorer (inbegripet kreatursvandringar) och
motordrifna maskiner,
varumagasin,
butiker,
handtverkerier.

Bergmästare

grufvor,

bergssprängning vid dylika.

Elektriska inspektörer

elektriska stationer och ledningar enligt 1902 års lag.

Byggnadsnämnd eller annan kommunal myndighet
byggnadsverksamhet, däri inbegripet rifning,
bergssprängning för byggnadsarbeten,
schaktning för d:o,

gas-, vatten-, kloak- och dylika ledningar,

skorstensfejaryrket,

snöskottning från tak.

3IO

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yj kesinspektörers
och
bergmästares
inspektionsområden -

Yrkesinspektionens
organisation
samt
den kommunala
inspektio
nen.

I afseende å gränsen mellan yrkesinspektörers och bergmästares inspektionsområden
framhöllo fem yrkesinspektörer, att allt arbete under jord vid grufvor och
andra fyndigheter samt därmed i samband stående brytning i dagen jämte för berörda
arbete erforderliga motorer, maskiner och uppfordringsanordningar skulle stå
under bergmästarnes men öfrigt bergverksarbete under yrkesinspektörernas tillsyn;
två af dessa fem yrkesinspektörer önskade emellertid, att bergmästarne jämväl skulle
öfvervaka vid gruffälten befintliga inrättningar, hvilka afsåge malmens anrikning,
skrädning eller brikettering. Bland de öfriga yrkesinspektörerna förordade två, att
yrkesinspektörernas tillsyn skulle omfatta, all brytning af icke inmutningsbara mineral
utom stenkol, med rätt likväl att vid behof påkalla bergmästares bistånd, samt i
afseende å inmutningsbara mineral och stenkol alla anordningar ofvan jord, hvilka
ej stode i direkt samband med brytning eller uppfordring. Den återstående yrkesinspektören
anslöt sig till de två sistberörde men ansåg, att vid stenbrott och dylika
arbetsplatser alla arbeten för mineraliernas utvinning borde höra under bergmästarnes
men däremot arbetena för deras förädling under yrkesinspektörernas uppsikt.

Beträffande inspektionsväsendets anordning inom industrien och öfriga verksamhetsområden,
som upptagits under yrkesinspektörerna uti ofvanstående förslag till
inspektionsverksamhetens fördelning, uttalade sig fem yrkesinspektörer för att deras
kontroll skulle begränsas till att afse arbetsplatser, där det sysselsattes flera än 5
arbetare eller användes motor eller sådan ångpanna eller kokare, hvars tryck med
minst Va kilogram per kvadratcentimeter öfver- eller understeg atmosfärens. Af dessa
arbetsplatser skulle, med undantag i afseende å maskiner inom jordbruket, de som
vore försedda med dylik ångpanna eller kokare eller med motor om minst 5 hästkrafter
eller där det sysselsattes flera än 10 arbetare (A-gruppen enligt herr Fursts
beteckningssätt), inspekteras af yrkesinspektörerna eller i vissa fall af deras assistenter,
under det de öfriga arbetsplatserna, med motor om mindre än 5 hästkrafter (B-gruppen)
eller utan motor men med flera än 5 arbetare (C-gruppen), jämte maskiner inom
jordbruket skulle öfvervakas af yrkesinspektörerna underordnade tillsyningsman.
Kontrollen å sådana arbetsplatser, som folie utom yrkesinspektörernas här angifna
kontrollområde, (D-gruppen) skulle öfverlåtas åt de kommunala myndigheterna.

Af nu antydda gränser borde endast den mellan yrkesinspektörernas och de
kommunala myndigheternas kontrollområden fastställas i lagen; de båda öfriga, som
blott vore inspektionsgränser inom ett och samma kontrollområde, kunde angifvas
i vederbörande instruktion. Yrkesinspektörernas assistenter, hvilka i främsta
rummet skulle handhafva byrågöromålen å yrkesinspektörernas expeditioner, borde
äga att förrätta efterbesiktningar och kontrollera minderårighetslagens efterlefnad.
De skulle hafva en med yrkesinspektörerna likartad utbildning och kunna vid behof
vikariera för dem. Af de yrkesinspektörerna underordnade tillsyningsmännen skulle
en del hafva ungefär samma kvalifikationer som länsmaskinister och de öfriga som

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 311

hälsovårds-polismän. Den kommunala kontrollen kunde möjligen förverkligas genom
inspektion af tillsyningsman, utsedda af de kommunala myndigheterna.

^ Gent emot härofvan angifna fördelning af inspektionsverksamheten inom yrkesinspektörernas
kontrollområde framhöllo två yrkesinspektörer, att det vore olämpligt
att uppdraga fasta gränser för yrkesinspektörernas, deras assistenters och öfriga
biträdens verksamhet. Yrkesinspektörerna, som skulle vara ansvariga för sina underordnades
tjänsteförrättningar, borde äga befogenhet att anordna och fördela inspektionsarbetet
på det sätt, de med hänsyn till föreliggande omständigheter i hvarje
särskildt fall funne mest ändamålsenligt.

En yrkesinspektör slutligen ville fördela kontrollen mellan yrkesinspektörerna
och de kommunala myndigheterna på sådant sätt, att åt de förra endast anförtroddes
A-gruppen enligt förut angifna indelning, under det de senare skulle öfvervaka
öfriga grupper. Emellertid föreslog han därjämte, att något slag af samverkan
mellan yrkesinspektörerna och de kommunala tillsyningsmännen borde åvägabringas.

Yrkesinspektörsdistrikten borde ökas till omkring 12, och i hvarje distrikt
skulle, förutom yrkesinspektör och skrifbiträde, anställas en assistent eller byråingenjör
samt eu eller flera underordnade tillsyningsmän — allt efter förhållandena
inom hvarje distrikt.

Under diskussionen om denna fråga framhölls för öfrigt, att något definitivt
förslag till yrkesinspektionens omorganisation ej kunde uppgöras, förrän utredning
vunnits, huru inspektionsverksamheten skulle komma att gestalta sig efter genomförandet
af den föreslagna utsträckningen af skyddslagstiftningen, samt att de skilda
länen om möjligt ej borde fördelas på flera inspektionsdistrikt.

Å arbetsplatser tillhörande härofvan angifna A-, B- och C-grupper skulle
lagstadganden motsvarande nu gällande minderårighets- och yrkesfarelagar samt
olycksfallsersättningslagen äga tillämpning, men för arbetsplatser hänförliga till Dgruppen
skulle endast minderårighetsförordningen af år 1881 eller med densammas
jämförliga bestämmelser vara normgifvande.

Till förtydligande och komplettering af sina uttalanden den 12 augusti 1902
(se bil. A, sid." 21) anförde sju yrkesinspektörer, att den kvinnliga yrkesinspektionen
syntes lämpligast kunna träda i verksamhet på det sätt, att en eller två kvinnor
anställdés i kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik och finge företaga undersökningar
och utredningar af de kvinnliga arbetarnes arbets- och sociala förhållanden
på vissa slag af arbetsplatser —- först efter någon tids dylik verksamhet kunde
den kvinnliga yrkesinspektionens uppgifter närmare bestämmas. Den återstående af
yrkesinspektörerna inskränkte sig till att hänvisa till sitt förut afgifna yttrande i
ämnet (bil. A, sid. 19).

Tillämplig
lagstiftning å
olika arbetsplatser.

Kvinnlig

yrkesinspek tion.

312

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrkesinspektörernas
aflöning
och rese■
ersättning.

Yrkesinspektionen
på
ordinarie stat.

Af skr i fler af
yrkesinspektionens
hand
lingar.

På fråga, om yrkesinspektörema ansåge det önskvärdt att hafva en eller två
inspektriser, som de kunde anlita vid inspektioner af fabriker med många kvinnliga
arbetare, lämnades det svar, att under nuvarande förhållanden ej något behof af
dylik kvinnlig medverkan gjort sig gällande.

En förbättring af yrkesinspektörernas ekonomiska tjänstevillkor vore i hög
grad af behofvet påkallad. Lönerna, som fastställts för 17 år sedan, hade nu endast
*/» af sin ursprungliga köpkraft och räckte ej längre att tillförsäkra yrkesinspektörema
en tryggad och oberoende ställning. Den yrkesinspektörema tillkommande ersättningen
efter fjärde klass i resereglementet täckte ofta ej de verkliga resekostnaderna.
Genom ett under hösten 1906 expedieradt beslut hade dessutom Kungl. Maj:t
frånkänt dem rätt att med expensmedel bestrida hyra för tjänstelokal.

Yrkesinspektörema anhöllo, att kommittéen i samband med förslag till yrkesinspektionens
omorganisation — hvarigenom densamma väl finge antagas komma
att vinna erforderlig stadga — ville göra framställning om yrkesinspektionens uppförande
på. ordinarie stat, dock utan skyldighet för yrkesinspektörema att för inträde
i civilstatens pensionsinrättning erlägga retroaktiva pensionsafgifter.

Oaktadt begäran om afskrifter hos yrkesinspektörema endast förekommit i
mindre omfattning, ansågs det önskvärdt, att yrkesinspektörema blefve upptagna i
förordningarna om expeditionslösen och stämpelafgift.

ANTECKNINGAR TILL FRÅGAN OM HEMARBETETS ELLER
HEMINDUSTRIENS REGLERING GENOM LAG

ENLIGT UPPDRAG AF KUNGL. YRKESFAREKOMMITTÉN

M. MARCUS

AKTUARIE I KUNGL. KOMMERSKOLLEGIUM

Till kungl. yrkesfarekommittén.

År 1906 erhöll undertecknad, som dä var bosatt i Bords, af ledamoten af
yrkesfarekommittén, bruksägaren in. m. Carl Alexanderson i uppdrag att för dennes
räkning verkställa en mindre undersökning rörande hemarbetet och dess förekomst i
Borästrakfen. Resultatet af ifrågavarande utredning, hvilken omfattade ett femtiotal -individuellt utfrågade hemarbetare i Bords samt kringliggande häraden, öfverlämnades
sedermera i form af en kortfattad berättelse jämte tabeller till hr Alexanderson.

I skrifvelse den 28 november 1907 erhöll jag genom hr Alexanderson meddelande
om, att kungl. kommittén beslutat anmoda mig att utarbeta en öfversikt af lagstiftningen
angående hemarbete eller hemindustri i främmande länder. För bättre verkställande af
detta uppdrag har jag med understöd af statsmedel denna vår företagit en studieresa till
England, Tyskland och Österrike och får jag härmed till kungl. kommittén vördsammast
öfverlämna efterföljande framställning i ämnet.

Stockholm den 1 juli 1908.

M. MARCUS.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Litteraturförteckning ......................................................................... 317

A. Inledning ............................................................................................................ 319

B. Hemarbetslagstiftning i utlandet ........................................................... 332

I. Förefintliga lagar och lagförslag angående hemarbete ............ 332

II. Registrering ............................................................................................ 333

a) Registreringens omfattning ............................................................ 333

b) Hemarbetsbegreppets definition........................................................ 339

c) Olika registreringssystem ................................................................ 344

III. Tillståndsbevis och bostadshygien .................................................... 354

IV. Arbetarskyddets utsträckande till hemarbetare.

a) Personskydd och arbetstidens begränsning.................................... 364

b) Inspektion ......................................... 372

c) Arbetslönen ................................... 379

V. Arbetarförsäkringens utsträckande till hemarbetare.................... 384

VI. Slutanmärkning ........................................................................................ 387

C. Bihang:

England. Fabriks- och verkstadslagen 1901, §§ 107—113 ........................ 392

Formulär till register ................................... 396

» » statistiska uppgifter ................................................ 397

Amerika. New-Yorks hemarbetslag............................................................... 398

Tyska riket. Förslag till hemarbetslag ....................................................... 402

Österrike. » » » 407

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

31?

LITTERATURFÖRTECKNING.

1. Alla lagar, som i texten eller noter öfversättas, refereras eller citeras, ha förelegat i

original, där ej annat särskildt anmärkes.

2. E. Schwiedland, Ziele und Wege einer Heimarbeitergesetzgebung, 2 Aufl., Wien 1903.
R. Wilbrandt, Arbeiterinnenschutz und Heimarbeit, Jena 1906.

G. Schmoller, Die Hausindustrie und ihre älteren Ordnungen und Reglements, 1887.
R. Meerwarth, Untersuchungen iiber die Hausindustrie in Deutschland, Jena 1906.
Alfred Weber m. fl., Hausindustrie und Heimarbeit in Deutschland und Oesterreich,
1899.

Frans Ziegler, Die socialpolitischen Aufgaben auf dem Gebiete der Hausindustrie,
Berlin 1890.

O. V. Zwiedineck-Sudenhorst, Die sociale Versicherung der Verlagsarbeiter, 1901.

W. Stieda, Literatur, heutige Zustände und Entstehung der deutschen Hausindustrie,
1889.

K. Bucher, Art. Gewerbe i Handwörterbuch der Staatswissenschaften, 1900.

W. Sombart, Art. Hausindustrie i Handw. d. St., 1900.

Sidney Gr Beatrice Webb, Problems of modern industry, London 1902.

Clementina Black, Sweated industry and the minimum wage, London 1907.

Edvard Cadbury and George Shann, Sweating, London 1907.

Margaret Irwin, Home work amongst women, London 1902.

W. Pember Reeves, State experiments in Australia and New-Zealand, London 1902.
G. W. Gough, The wages boards of Victoria, London 1905.

F. Rouff, La question du travail å domicile en Allemagne, Paris 1908.

3. Schnapper-Arndt, Fiinf Dorfgemeinden auf den hohen Taunus, Leipzig 1883.

C. Schlumberger, Die Hausweberei im Fichtelgebirge.

R. Wilbrandt, Die Weber in der Gegenwart, Jena 1906.

Oda Ölberg, Das Elend in der Hausindustrie in der Konfektion, Leipzig 1896.

318 revision af yrkesfarelagen m. m.

Johannes Timra, Das Sweatingsystem in der deutschen Konfektionsindustrie, Flensburg
1895.

Johannes Feig, Hausgewerbe und Fabrikbetrieb in der Berliner Wäscheindustrie, 1896.
Ernst Francke, Die Schumacherei in Bayern, Leipzig 1893.

A. Fleischmann, Die Sonneberger Spielvarenhausindustrie und ihr Handel, Berlin 1883.
G. Deichmann, Ergebnisse einer im Jahre 1900 vom deutschen Tabak-arbeiterverband
veranstalteten Enquéte. Bremen 1902.

4. Verhandlungen des ersten allgemeinen deutschen Heimarbeiterschutz-Kongresses, Berlin

1904.

Verhandlungen des 15. Evangelisch-Socialen Kongresses, Göttingen 1904.
Verhandlungen der Generalversammlung des Vereins fur Socialpolitik, 1899, Leipzig
1900.

Verhandlungen der Kommission för Arbeiterstatistik, die Kleider u. Wäschekonfektion
betr., Berlin 1896.

Deutsche Heimarbeiterausstellung, utg. af Heiss och Koppel, Berlin 1906.
Hausindustrie und Heimarbeit im Grossherzogtum Baden. Utg. af Karl Bittmann,
Karlsruhe 1907.

Select Committee of the House of Lords on the Sweating System. First Report,
1888; Second 1888; Third 1889; Fourth 1889; Fifth 1890.

Select committee on Home Work. Report 1907.

National Anti-Sweating League. Report of Conference on »A Minimum Wage»,
London 1907.

The Daily News Sweated industries exhibition, London 1906.

Enquéte sur le travail å domicile dans 1’industrie de la lingerie, Torne I, Paris 1907.
Svenska hemarbetsförhållanden, Stockholm 1907 (utg. af C. S. A.).

5. Yrkesinspektionens berättelser från Preussen, Hessen, Sachsen, Baden, Bayern; samt

från England, Belgien, Frankrike, Victoria.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

319

Inledning.

I .

Nationalekonomien har länge försökt att genom en definition ge en klar
afgränsning och bestämning åt hemarbetets begrepp, men har icke nått till annat
än beskrifvande definitioner, hvilka hvarje forskare formulerat på ett annat sätt, allt
efter utgångspunkten. Svårigheten i att få en koncis begreppsbestämning beror på
att denna liksom flertalet företeelser i det ekonomiska lifvet knappast äger några
fasta gränser. Därför bör man nöja sig med att konstatera fenomenets centrala
egenskaper och afstå från att söka göra dess förståelse beroende af en mer eller
mindre omtvistlig afgränsning från närliggande begrepp.

Nationalekonomiskt*) torde det sålunda vara tillfyllest att beteckna hemarbetaren
såsom en yrkesmässig tillverkare eller bearbetare af varor, hvilken utför sitt arbete
ensam eller med få hjälpkrafter, och själf sörjer för arbetslokal, men öfverlämnar
varans afsättning åt en kapitalägande företagare, för hvilkens räkning varan förfärdigas
och af hvilken arbetaren är ekonomiskt och socialt beroende.

Den klassiska och viktigaste typen för detta slag af arbetare är den som
ensam eller med familjemedlemmar till hjälp arbetar i sin bostad såsom lönarbetare
åt en förläggare. Detta är den verkliga hemarbetaren (Heimarbeiter 1. Hausarbeiter,
homeworker, ouvrier en chambre).

I samma mån som antalet hjälpkrafter ökas och ej längre inskränkes till eller
alls omfattar familjens medlemmar, närmar sig eller öfvergår hemarbetaren till en
styckmästare eller mellanman (Stiickmeister, Zwischenmeister 1. Liefermeister, contractor
1. sweater, appiéceur å cheval). Denna klass — ofta representerad af kvinnor —
öfvertager af förläggaren uppdragen samt material i obearbetadt eller förarbetadt
skick och låter utföra det sålunda öfvertagna arbetet i sina bostäder af arbetare,

*) Om begreppets juridiska definition, se närmare ss. 338 f.

320

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

hvilka erhålla en lägre ersättning än den styckmästaren aftalat med förläggaren.
Ofta deltager styckmästaren i arbetet. Understundom bedrifves denna mellanhandsaffär
också på sådant sätt, att styckmästaren fördelar det af förläggaren erhållna
arbetet på ett flertal hemarbetare, hvilka utföra det i sina hem och återställa det
i färdigt skick till mellanmannen.

Inköper styckmästaren med eget kapital råvaran och lösgör sig irån ekonomiskt
beroende af förläggaren, blir han i sin ordning förläggare. Denne är antingen
köpman — exportör, grosshandlare, innehafvare af ett större eller mindre varuhus
för detalj försälj ning —- eller ock själf producent — handtverksmästare^ som för sitt
yrke sysselsätter gesäller utomhus, i deras egna bostäder, äfvensom fabriksidkaren,
som låter .verkställa vissa med produktionen sammanhängande arbeten af hemarbetare.
En blandform mellan förläggande köpman och fabrikant är konfektionären,
som låter skära till varan i sin egen affär, men öfverlämnar dess fullbordande
till hemarbetare.

I själfva verket uppkommer genom förläggaren ett af hemarbetets mest karakteristiska
särmärken, och man har också ofta inom vetenskapen kallat hela denna
produktionsgren för lagssystem. Det är förläggaren, ej kunden som köper hemarbetets
alster. Men han köper den ej för att använda den i enlighet med deras tekniskt
betingade ändamål, utan för att genom deras afsättning till andra skörda handelsvinst.
Häraf följer att den arbetare som själf tidvis beger sig ut på vandring med
alstren af sitt eget eller sin familjs arbete och försäljer sina varor till privata kunder
eller kringgår förläggaren och sänder den direkt till en köpman, som ej är förläggare,
blir icke hemarbetare i här afsedd bemärkelse, utan en handtverkare eller småfabrikant
med själfständig ställning. *)

I den form, i hvilken hemarbetet i våra dagar träder oss till mötes, är det en
produkt af industrialismens århundrade. Men dess motsvarighet framträder äfven
under andra produktionsorganisationers skeden. De tidigaste exemplen torde vara
det franska och det venetianska sidenväfveriet under tolfhundratalet, florentinarnes
och sydtyskarnes väfnadsindustri under I3:de och I4:de århundradena.**) Men
först under fjortonhundratalet får förlagsväsendet en större ekonomisk betydelse, och
blomstrar då särskildt i mellersta Europa. Dess utbredning sammanhänger på det

*•

*) Jfr Schwiedland, Ziele und Wege einer Heimarbeits-Gesetzgebung, ss. 29 ff. Schwiedland har i
detta arbete bemödat sig om att gifva en detaljrik uppdelning af olika slag af hemarbetare, dock utan
att undgå godtyckliga indelningsgrunder. För svenska förhållanden torde den i texten här ofvan gifna
grupperingen vara tillfyllest.

**) Godart, L/ouvrier en soie, 1899; Wcber, Zur Geschichte der Handelsgesellschaften im Mittel*
alter, s. 122 ff.; Schvnoller, Strassburgcr Tucher* und Weberzunft, s. 15.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

321

närmaste med kommunikationsväsendets förbättrande och den ständigt tilltagande
messhandeln. I själfva verket uppstår förlagssystemet på de punkter, där handtverket
upplöses, i det att inom flera af handtverkets grenar producenten upphör att sälja
sin vara till förbrukaren, men i stället träder i förbindelse och — beroende af en
köpman, som öfvertager varan samt bestyret med dess afsättning. Denne bestämmer
småningom varans mängd och pris, samlar en mängd af dylika f. d. handtverkare
till en enhetlig organisation, hvars produktion han leder. Så har förläggaren uppstått
och af handtverkaren har blifvit hemarbetare. Förutsättningame för dessa långsamt
skeende förvandlingar äro utsikter till en stor marknad samt producenternas
ogynnsamma ekonomiska läge.

Dessa omständigheter, som redan förelågo under femton- och sjutton-hundratalen
och då vållade förlagssystemets inträngande i stora delar af handtverket, ehuru skråförordningarne
och skråandan reste ett hårdt och ofta segrande motstånd däremot,
ha i sin utveckling under I9:de århundradet gynnats vida mer än förut. Marknaden
har från att vara lokal eller nationell blifvit internationell, tack vare en utveckling
af samfärdsmedlen, som inga gränser känner. Befolkningen har ökats i en oerhörd
grad, men dess konsumtionsförmåga har nästan vidgats än mer, därigenom att så
betydande delar af den produktion, som förut tillhörde familjen, alltmer afbördats
denna och öfvertagits af stordriften. Näringsfriheten har frigjort en outtömlig fond
af företagsamhet, har befordrat konkurrensen, men äfven kapitalbildandet och dess
tendenser hän mot monopol. Det ekonomiska lifvet har koncentrerats till alltjämt
växande storstäder med varuförsäljningens hufvudpunkter förlagda till de centrala
stadsdelarna, under det att de högre hyrorna tränga handtverkarne till utkanterna
och än mer undergräfva förutsättningarna för deras själfständiga existens.

Till storstäderna dragés landsbygdens befolkning och ökar utbudet af arbetskraft
inom industrien, dit de stora kapitalen samlas för att göras räntebärande. I
konkurrensen om lönearbetet i fabrikerna afgå de med segern som bjuda det billigaste
priset för sin arbetskraft — kvinnor och barn bli fabriksarbetare, medan männen

gå sysslolösa. Staten söker efter hand stäfja denna fara för samhällets normala

växt, men likväl växer kvinnoskaran inom industrien ständigt, dock ej starkare än
ökningen i antalet manliga fabriksarbetare. Dessa söka, sammanslutna i organisationer,
förbättra främst det ekonomiska utbytet af sitt arbete, men lyckas likväl
inom stora grupper ej nå den inkomst, som tarfvas för en dräglig existens. Så
arbeta man och hustru, bror och syster samtidigt i fabrikerna eller ock: männen
där, under det att kvinnorna arbeta hemma åt förläggaren för att skaffa den tilläggs förtjänst,

utan hvilken familjen icke kan lefva. Samma tvång behärskar hustrun

eller dottem till en stor skara ekonomiskt svaga samhällsmedlemmar: affärsmannen
med den lilla butiken i tvärgatan, tjänstemannen i lägre grader i statens verk, handtverkaren,
hvars kundkrets ständigt minskas o. s. v.

322

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M

Dessa hemarbetare, för hvilka inkomsten sålunda är biförtjänst, tillhöra i detta
afseende samma klass, som hela den grupp inom den jordbrukande befolkningen
samt delvis äfven bland byggnadsarbetarne, där vintermånaderna med deras yrkesarbetslöshet
ägnas åt lönarbete i hemmen för en förläggares räkning. Alla dessa
arbeta ofta af det bittraste tvång, understundom buret af nödvändigheten att bereda
sig och de sina de nödvändigaste existensmedlen, understundom af det verkliga eller
förmenta krafvet på att uppehålla en viss högre lefnadsstandard. Sannolikt mer
sällan tillgripes denna förvärfskälla af brist på lämplig sysselsättning öfverhufvud,
ehuru detta motiv kan få en relativt stor betydelse i vissa välmående jordbruksdistrikt.

Under och vid sidan af denna klass hemarbetare utbreder sig nu den stora
skaran af dem, för hvilka detta arbete bildar hela inkomstkällan. Och för dessa
betyder tillvaron af dessa andra den ena hufvudorsaken till att deras löner äro så
små, att deras årsinkomst oftast stannar vid en så låg nivå. Ty den konkurrens,
som bjudes af de andra, gör ofta skäl för den betecknande benämningen »slutförsäljning
af arbetskraft», *) enär den erbjudes till snart sagdt hvilket pris som
helst. Detta gör det så svårt att nå en dräglig inkomst för dem, som äro hänvisade
endast till denna att lefva af: ensamstående kvinnor, som af en eller annan orsak
icke vilja söka fabriksarbete, änkor eller frånskilda, som ha att försörja en skara
barn, eller hustrur som dessförutom måste förtjäna uppehälle åt en sjuk, förkommen
eller försumlig man.

Den andra hufvudorsaken, hvarför hemarbetet är så lågt betaladt, ligger i
den omständigheten, att dess arbetarskara till allra största delen består af kvinnor.
Detta gäller visserligen icke allt hemarbete och icke alla länder i samma utsträckning,
ty det finnes hemarbetsgrenar, som'' sysselsätta lika många eller flera män än kvinnor
(tobaksindustrien, vissa tyska väfvaredisttikt **). Men det gäller för det mest typiska
och det internationellt mest betydande hemarbetet: konfektionen. Detta är i öfvervägande
grad kvinnoarbete och därför blir hemarbetet framför allt till ett kvinnoarbetets
problem.

o •

Här skall icke närmare ingås på kapitlet om orsakerna till kvinnolönens låga
nivå. Endast en bland de härvid afgörande faktorerna skall beröras, enär den äger
särskild betydelse för hemarbetet. Det är det nära sammanhanget mellan goda
arbetarorganisationer och en stigande lön. Då en betydande del af arbetarklassen
i de europeiska länderna i våra dagar står på en relativt hög lefnadsstandard, så
är detta till största delen att tillskrifva den styrka arbetarne vunnit genom sina

*) Använd af Bittmann i »Hausindustrie und Heimarbeit im Grossherzogtum Baden», s. 1099.

’*) Bland i hemarbete sysselsatta män upptages en särskild klass af invalider och sjuklingar.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

323

organisationer och den lönpolitik dessa energiskt och konsekvent fullföljt. Bland
kvinnorna har organisationstanken ännu ej på länge banat sig fram till seger —
man finner att arbetet på denna tankes spridande bland fabriksarbeterskorna stöter
på allehanda psykologiska, praktiska och teoretiska svårigheter. Att detta arbete
under sådana förhållanden skall vara än mer utsiktslöst, när det gäller hemarbeterskor,
är lätt insedt. Dels ha dessa ej någon som helst personlig beröring med hvarandra
medan deras medsystrar dagligen mötas till gemensamt arbete i fabrikslokalerna, så
att tanken på att väcka någon solidaritetskänsla hos hemarbeterskorna strandar redan
vid första ansatsen — och försvåras ytterligare genom de skilda klasser och verksamhetsgrenar
dessa arbeterskor tillhöra. Dels ock äro lönerna så låga, att de ej
förmå bära uppoffringen af ett regelbundet föreningsbidrag och arb eterskornas tid
oftast så upptagen. af yrkesarbete eller hemsysslor, att något tillfälle till besök å
föreningsmöten näppeligen kan gifvas.

Erfarenheten från skilda länder visar också, att alla försök att organisera
hemarbeterskor, visat sig oändligt mödosamma och likväl icke lämnat mera betydande
resultat. Längst torde rörelsen ha kommit i Tyskland, där den ledts på ett ypperligt
sätt. Dock äro där ännu icke tiotusen hemarbeterskor anslutna till organisationen
— ett försvinnande fåtal inom en klass, som uppskattas till ett minimum af en
half miljon arbetare. *)

. En grupp hemarbetare finnes likväl, som är väl organiserad och äfven väl

betalad. Men, och detta är belysande för hela frågan, den utgöres af män: det

är skräddare, hvilka för öfrigt intaga en särställning inom hemarbetet. De öfvergå

nämligen numera i allt större skara från arbetet i den egna bostaden till att arbeta

i af arbetsgifvaren förhyrda verkstäder, **) och försvinna sålunda småningom ur hemarbetarnes
klass.

Det är egentligen först på de senare åren som hemarbetets problem börjat mer
allmänt sysselsätta den aktuella socialpolitiken. Vetenskapen hade likväl redan länge
haft sin uppmärksamhet fästad på denna företeelse, och litteraturen öfver hemarbetet
eller hemindustrien är ofantligt omfångsrik. ***) Den består mest af mono *)

Andra beräkningar uppgå till vida högre siffror. Yrkesstatistiken är i detta fall alldeles otillförlitlig.
I Österrike pågår för närvarande en yrkesstatistisk beräkning efter en metod, som synes ta
tillbörlig hänsyn till hemarbetet, så att man där möjligen för första gången skulle få åtminstone approximativt
riktiga siflror.

*¥) Detta gäller äfven Sverige. På sista tiden har man på initiativ från socialdemokratiskt håll
bildat en hemarbeterskeorganisation i Stockholm. Dess medlemsantal uppges för närvarande till 200.

***) Förteckningen öfver denna litteratur omfattar 11 sidor i Handwörterbuch der Statswissenschaften
(Sombarts artikel: Hausindustrie.)

324 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

grafier och specialundersökningar af särskilda hemarbetsgrenar eller distrikt; lejonparten
behandlar Tyskland och Österrike — den schmollerska skolan har på detta
område utfört några af sina vackraste arbeten. Den teoretiska undersökningen af
denna fråga har tills dato mest sysslat med historiska synpunkter. Men såväl
vetenskapsmännen som de få socialpolitiker, hvilka tidigare ha sysslat med problemet,
ha bemödat sig om att påvisa det falska i den eljes gängse föreställningen om
hemarbetet såsom den för arbetaren lyckligaste produktionsformen, där denne
sluppe fabrikernas tvång och nervpina och i stället kunde utföra arbetet i sitt
hem, herre öfver sig själf och sin dag. Man har i stället visat, att hemarbetet i
de flesta fall bedrifves under otillfredsställande hygieniska förhållanden och att
hemarbetarens »frihet» att råda öfver sin dag utbytts mot tvånget att arbeta i
genomsitt 12 timmar om dygnet för att ernå en lön som i många fall ej går upp
till hvad det blygsammaste existensminimum kräfver. Vidare har påpekats att
hemarbetet för arbetsgifvaren är en ytterst förmånlig produktionsform. Han behöfver
ej bygga några fabriker, ej köpa några maskiner, icke sörja för ljus och
värme åt sina arbetare. Han spar sålunda hela det fasta kapitalet med dess kraf
på förräntning och amortering. Men äfven det rörliga kapitalet, hvilket förser
hemarbetarne med arbetsmaterial, kan göras mer flytande än eljes, när det uppträder
som rörelsemedel i ett fabriksföretag. Det kan lättare flyttas från en
industrigren till en annan, lättare anpassas efter en växlande konjunktur. Dessutom
undkommer arbetsgifvaren genom hemarbetet hela den extra belastning och den
kontroll, som ur samhällelig synpunkt pålagts fabriksidkaren genom lagstiftningen
om arbetarskydd och arbetarförsäkring.

Men i trots af att vetenskapen sålunda redan länge påvisat svåra missförhållanden
inom denna del af den ekonomiska produktionen, så har däraf föga
eller intet trängt till allmännare kännedom förr än under det sista decenniet —
tidigast i Förenta Staterna, sedan i Fmgland och så efter 1906 i hela Europa.
På de båda senaste åren har problemet liksom plötsligt fyllt en bred plats i den
moderna socialreformen och intagit sin bestämda ställning inom den aktuella
socialpolitiken.

Den förnämsta impulsen härtill kom för två år sedan från Berlin. Professor
Werner Sombart hade i ett tal vid den första allmänna hemarbetarskyddskongressen
1904 gifvit uppslag till den tanken, att man borde föranstalta om en vidtgående
statistisk undersökning af tyska hemarbetsförhållanden samt därefter framlägga icke
blott resultaten af denna enquqte utan äfven alster af hemarbetet, på åskådligt
sätt anordnade, vid en för allmänheten öppen utställning i Berlin *). Denna plan
godkändes, sattes i verket och ledde till åsyftadt resultat. Allmänheten, från
kejsarinnan nedåt, trängdes på denna utställning, som öppnades vintern 1906,

*) Se nämnda kongress’ protokoll, s. 146.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

325

pressen innehöll spaltlånga skildringar och ledare om den — man hade fått ögonen
öppna för en nöd, som lefde midt bland massan, om hvilken man förut knappt
haft en aning, men hvilken nu högt ropade på bistånd. Och hjälpen utlofvades
från det enda håll, där dess kraft kunde bli stor nog att stödja — från lagstiftningen.

Emellertid manade den i Berlin tillämpade tanken till efterföljd, och samma
eller följande år sågo hemarbetsutställningar dagen flerstädes i Europa. Sålunda
anordnades enquéter med utställningar i London och flera andra engelska städer,
i Amsterdam, i Brussel, i Frankfurt a/M. o. s. v. Äfven till oss nådde strömningen,
och hösten 1907 öppnade Centralförbundet för socialt arbete i Stockholm en hemarbetsutställning
samt offentliggjorde resultatet af en genom dess försorg åstadkommen
undersökning af svenska hemarbetsförhållanden *).

Då denna undersöknings resultat tidigare bragts till Kungl. Maj:ts och
sedermera äfven till k. kommitténs kännedom, torde här ej någon redogörelse
därför böra lämnas. Undersökningen gaf vid handen, att i vårt land förefinnes
liksom inom andra länder det af synnerligen låga löner och lång arbetstid karakteriserade
arbete, som hemarbetet framför andra produktionsformer rymmer i sig.
Den statistiska bearbetning, som ägnats det af undersökningen sammanbragta materialet,
visar, att arbetsdagen i 82 proc. af fallen utgjorde minst 10 timmar, 1 31
proc. minst 12 timmar samt i 21 proc. mellan 11 och 12 timmar. Tre
fjärdedelar af arbetarne förtjänade mindre än 10 kronor i veckan och en sjundedel
mindre än 6 kronor. Såsom särskildt anmärkningsvärdt för svenska förhållanden
synes rörande hemarbetet böra påpekas, dels att det med några få undantag är
lokaliseradt till de större och största städerna, dels att det hufvudsakligen berör
kvinnoarbetet samt omfattar förfärdigande eller bearbetande af material med textilt
ursprung, d. v. s. till största delen förekommer inom konfektionen samt inom
textilindustrien (Boråstrakten). Några speciella hemarbetsindustrier, af hvilka i
synnerhet Tyskland och Österrike äga otaliga exempel, förekomma så godt som
icke alls i Sverige. Hemarbetets problem blir därigenom hos oss förenkladt och
lättare att fatta såsom en enhet för laglig reglering**).

*) Svenska hemarbetsförhållanden. Utg. af C. S. A. genom Gerda Meyerson.

••) I utlandet ha dylika utredningar ofta verkställts genom ämbetsverk eller officiella kommittéer.
England har tillsatt en rad kommissioner för att undersöka »the sweating system». Belgien (arbetsstatistiska
byrån) utgifver sedan 1897 monografier öfver hemarbetsyrken, Frankrike (d:o), har nyligen
börjat samma arbete, Österrike har genom en kommitté undersökt hemarbetet inom konfektionen och
skolindustrien och Finland offentliggjorde detta år en af yrkesinspektrisen verkställd enquéte om sömmerskors
arbetsförhållanden. Den bästa af alla officiella undersökningar torde vara den i Baden under
ledning af dess öfverinspektor utförda (1907).

326

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Lagstiftningen rörande arbetarskydd kallas i dagligt tal och i litteraturen
ofta för fabrikslagstiftning. Därmed har fullt riktigt angifvits dess karaktär af att
i regel hufvudsakligen afse fabriksindustrien. När fabriksarbetarne eller, rättare
sagdt, arbetarne inom storindustrien sålunda blifvit denna lagstiftnings hufvudsakliga
föremål, så torde detta vara det naturliga resultatet dels af att fabriken
krassast skapade de första, lätt observerade missbruken, och dels af det hos denna
arbetargrupp tidigare än hos andra skeende massuppvaknandet med dess skapande
och utbildande af organisationstanken samt sist af den egenskap hos fabriksarbetet
som gör det någorlunda lätt reglerbart och öfvervakadt. Men på
sådant sätt har hela detta lagstiftningsarbete också fått en ensidig prägel, hvars
olägliga följder alltmer börja framträda. Utanför den majoritet, som förstått att
göra .sina kraf på statens skydd hörda, fanns det ofta stora skaror, livilka lefde
under förhållanden, som vanligen voro lika mycket eller vida mer i behof af
skydd än fabriksarbetarnes. Det är under de senare åren som man börjat fästa
sin uppmärksamhet vid de oskyddade arbetarnes dubbelt betungade ställning. Den
moderna socialpolitiken måste numera taga lika mycket hänsyn till dessa folkelement
och deras kraf som någonsin till fabriksarbetarne. Det måste för framtiden
tagas i öfvervägande, huruvida icke de oskyddade arbetarnes plats snarare är
innanför än utom den sociala lagstiftningens ram.

Hemarbetet representerar det typiskt oskyddade yrket. I Amerika har man
visserligen tidigare än annorstädes kommit att syssla därmed, enär det oerhördt
billiga utbudet af arbetskraft, som här uppkom genom invandringen af italienskt,
polskt och ryskt proletariat på 1880- och 189o-talen och de hygieniskt usla
förhållanden, under hvilka dessa på en otroligt låg kulturgrad stående individer
lefde, gjorde frågan hastigare brännande där. Detta särskildt därför, att de
amerikanska hemarbetarne uteslutande sysselsattes med konfektion och cigarrtillverkning,
hvarvid konsumenterna af detta hemarbetes alster ropade på sanitärt
skydd mot den smittofara inköpet af dessa varor måste medföra. Aktionen för
lagstiftning mot hemarbetet ledde under sådana omständigheter redan vid början
af 1890-talet till den första lagstiftningen i ämnet (i Massachusetts), hvilken
sedermera blifvit förebildlig för alla amerikanska hemarbetslagar.

Äfven i England lyckades man redan vid början af 1890-talet få intresset
väckt för lagstiftning mot vissa hemarbetets former, men den blef af delvis
ineffektiv art. Där liksom i det öfriga Europa tillhör denna rörelse först detta
århundrade, och den kraftigaste impulsen däråt gafs som nämnts genom förut
berörda hemarbetsutställningar. Allmänt kom man till den insikten att för att
kunna bereda hjälp på detta område måste lagstiftningen anlitas.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

327

Det är ju teoretiskt egentligen oemotsägligt att, då hemarbetet i dess internationellt
typiska former intet annat är än en stordrift som framställer samma
varor som fabriksindustrien, utan fabrik och ånga eller elektricitet, men med en
stor arbetarskara, spridd i hundratals fattigmanshem, så borde egentligen samma
skyldigheter som åligga fabriksidkaren äfven vara hemarbetsgifvarens. De arbetare
förläggaren sysselsätter borde sålunda genom hans försorg skyddas för arbete i
osunda eller yrkesfarliga lokaler, hans arbeterskor skulle ha samma stöd af lag i
fråga om arbetstid och barnsängshvila som deras kamrater i fabrikerna, barnen
skyddas genom samma åldersgräns och maximalarbetstid som de inom industrien
sysselsatta minderåriga. Detta så mycket mer som hemarbetet ofta bedrifves i
ur hygienisk synpunkt synnerligen otillfredsställande arbetsställen och som hemarbetarens
arbetsdag är betungande lång och hans barn understundom utnyttjas
till det yttersta för att hjälpa till i arbetet.

Denna bevisföring för eu hemarbetarskyddslagstiftnings berättigande får
emellertid äfven i praktiken ett starkt stöd. Det är nämligen en iakttagelse, som
gjorts af så godt som alla forskare som sysslat med ämnet, att mellan fabriken
och hemarbetet består ett sammanhang så till vida, att i samma mån som fabrikslagstiftningen
skärpes, särskildt i kapitlen om barn- och kvinnoarbete, i samma
grad ökas hemarbetet. Detta sker antingen så, att en del af de arbetare, som
genom en ny eller utsträckt skyddsbestämmelse afskedas ur fabrikens tjänst för
att ersättas af andra (vanligen män mot kvinnor eller minderåriga, äldre mot
yngre minderåriga), söka sin tillflykt till hemarbetet, eller så, att de arbetare (i
regel kvinnor) som fått sin arbetstid förkortad, ägna fritiden åt hemarbete eller
ock slutligen så, att en arbetsgivare stänger sin fabrik och hädanefter öfverlämnar
sin produktion åt hemarbetare.

Alla dessa omständigheter göra en hemarbetarskyddslagstiftning dubbelt
berättigad och önskvärd. Då tekniken ännu inom så många yrken, och bland
dessa just de för hemarbetet typiska, gör öfvergången från fabrik till hemarbete så
lätt möjlig och då hemarbetet till största delen är ett arbete af kvinnor, hvilkas
löner kunna pressas och arbetsdag tänjas mer än alla andras, så uppstår en lucka
i all arbetarlagstiftning, så länge kapitlet om hemarbete är tomt. Denna lucka,
detta felande kapitel har länge gjort vissa delar af arbetarskyddslagstiftningen inom
störa arbetsområden till en illusion eller till främjare af en lägre produktionsform
på en högres, önskvärdares bekostnad.

Då emellertid svårigheterna för en hemarbetslagstiftnings uppbyggande och
genomförande alltid tett sig mycket stora, så har också ofta såsom enda botemedel
mot det onda framstått antingen förbud mot hemarbete eller en sådan ombildning
af dess organisation, att denna grundades på kooperation eller öfverginge till fabrik.

Hvad kooperationens möjligheter inom hemarbetet beträffar, så torde de icke
vara stora. Den kooperativa driften skulle här öfvertaga bestyret med afsättningen

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

328

för att på sådant sätt frigöra hemarbetarne från mellanman eller förläggare. Liksom
all annan kooperation har ej heller denna förutsättningar att lyckas inom andra
produktionsområden än dem, där konkurrens från fabriken ej hotar, där således
antingen sådana varor förfärdigas, som icke alls äro eller kunna bli föremål för
fabriksverksamhet, eller ock endast kvalitetsprodukter framställas, hvilka öfverträffa
fabrikens motsvarande alster genom förfinad teknik och konstskicklighet. Inom
det egentliga hemarbetet förekomma tillverkningar af denna art ytterst sparsamt,
och därmed har kooperationen också förlorat större delen af sin betydelse såsom
en möjlig utväg ur dess problem.

Andra utsikter möta emellertid förslagen om fabriken såsom ersättare af
hemarbetet. Helt visst borde genom ett målmedvetet sträfvande i sådan riktning
en afsevärd inskränkning af hemarbetet kunna åstadkommas. Ett studium af tyska
hemarbetsförhållanden visar nämligen oförtydbart, att hvad som förmår kvarhålla
hemarbetet i aflägsna trakter, det är omöjligheten att där anlägga fabriker. Det
låter sig påvisas af många exempel att när förbättrade kommunikationer, särskildt
byggandet af nya järnvägslinjer, främja tillkomsten af fabriker i trakter, där dessa
hittills saknats, minskas hemarbetet i afsevärd grad *). En ekonomisk politik, som
sträfvar att draga fram järnvägslinjer genom hemarbetsdistrikt, befordrar sålunda
helt visst fabriksdriftens utveckling på hemarbetets bekostnad. I de stora städerna
är det de höga tomtprisen och hyrorna, som försvåra uppbyggandet af fabriker
och gynna hemarbetet. Här kan endast hjälpas genom en på moderna principer
fotad statlig eller kommunal jordpolitik, som bereder storindustrien möjlighet att
hålla sig kvar och utvecklas inom storstädernas område **),

Reformåtgärder af denna art beröra emellertid statens positiva sociala lagstiftning
i ringa grad. Den enklaste lagåtgärd, som föreslagits under diskussionen
af hemarbetslagstiftningens problem, är den som går ut på ett klart förbud för
allt hemarbete. Den tanken uppstår ständigt på nytt igen, ena gången hos socialdemokraterna,
en andra gång hos den teoretiska socialpolitiken, en tredje hos
fabrikanterna, en fjärde hos fabriksarbetarne. Socialisterna, därför att de vilja tillintetgöra
en produktionsform, som omöjliggör all socialisering inom stora grupper
af arbetarvärlden, socialpolitiken-teoretikern, därför att han till sist icke tror på

) Dylika exempel äro från Tyskland särskildt den sachsiska delen af Erzgebirge, där numera ett
vidt förgrenadt järnvägsnät gjort slut på ett tidigare under de eländigaste former bedrifvet hemarbete, hvars
arbetskrafter nu pa ett eller annat sätt — direkt eller indirekt — tagits i anspråk af de talrika fabrikerna
i denna trakt; från Sverige föreligger ett motsvarande exempel från Boråstrakten, där väfverifabrikerna
allt mer inskränkt hemväfveriet.

) En fabrikant i Oberlausitz, ägare af en fabrik för tillverkning af underkjolar, en industri som
i Berlin så godt som helt och hållet är hemarbete, berättade, att kostnaderna för fabriksfastigheten belöpte
sig där den nu vore till 2,000 mark per år — i Berlin skulle samma byggnad springa upp till årligen
24,000 mark.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

329

utsikterna att här kunna reformera, fabrikanter och därför fabriksarbetare, att de
ha att utstå trycket af hemarbetets hårda konkurrens om löner och pris.

Det gifves sannolikt fall där hemarbetet bedrifves under sådana omständigheter,
att ett förbud vore berättigad!. Detta gäller särskildt all den tillverkning
af närings- och njutningsmedel, som särskildt i Tyskland och troligen äfven i
Frankrike faller inom hemarbetets sfär. Det är möjligt att den sanitära inspektionen
här aldrig kan bli sådan att den ur konsumenternas synpunkt kan göra vissa delar
af detta hemarbete försvarligt.

Men frågan om ett förbuds berättigande träder tillbaka inför spörsmålet om
dess tekniska utförbarhet. Kan hemarbetet förbjudas? Skulle en enstaka hemarbetsgren
stängas genom lag, så blefve tills vidare den enda följden däraf troligen den,
att en stor del af hemarbetarne inom den förbjudna industrien sökte sin tillflykt
inom en annan hemindustri. Ty visserligen borde, om tekniken tillåter, den
produktion, som hittills varit förlagd till hemarbetet, efter förbudet helt eller
delvis kunna öfverföras till fabriksdrift. Men fabriken kan icke sysselsätta alla
hemarbetets krafter, den kan icke rycka till sig befolkningen i undangömda trakter
eller alla de svaga och gamla arbetare, som bilda hemarbetets stora skara af
hjälpkrafter. Alla dessa skulle genom ett dylikt förbud blott jagas från ett yrke
till ett annat inom hemarbetets område. Utsträcker man åter förbudet så, att
det gäller allt hemarbete, framträder än tydligare, hur svårt en dylik bestämmelse
kunde genomföras*). I Berlin beräknas antalet hemarbeterskor till 150,000.
Förbjud deras hemarbete och de hemfalla i stora skaror antingen till prostitutionen
eller till fattigvården. Fabrikerna, hvilkas egen tillkomstmöjlighet som nämnts är
kringskuren, kunna icke upptaga mer än ett begränsad! antal, kvantitativt och
kvalitativt, af dessa arbetslösa. Förbjuder man sålunda hemarbetet, så skapar
man en stor klass af fattiga, hvilka alltjämt kunna arbeta, men som icke få det,
vare sig hemma eller i fabrikerna, de hänvisas till den offentliga eller enskilda
välgörenheten och beröfvas möjligheten till regelbunden verksamhet — en dylik
socialpolitik skulle således vara icke blott en dålig finanspolitik, utan ock en klen
främjare af den befolkningsgrupps intressen, hvars bästa dess verksamhet sträfvar
eller borde sträfva att stödja **).

4) J^r tyska riksdagens protokoll, 1908, 2 mars: Naumanns tal till tobaksförordningsförslaget.

**) Till hvilka lyckliga konsekvenser ett följdriktigt stat sunder stödjande af en hemindustri kan
leda blef förf. i tillfälle att erfara i Österrike. En kort redogörelse därför torde här vara på sin plats.

Mer än annorstädes i världen är för störa delar af det österrikiska folket hemindustrien en
hufvudnäring. Det beror på ekonomiska, geografiska och etnografiska omständigheter, som icke här
kunna närmare klargöras. En af de sedan gammalt mest betydande bland de af kvinnor bedrifna hemindustrierna
är spetstillverkningen. Dess hufvuddistrikt var och är Böhmen. Här funnos redan under 16-och i7oo*talen grundade fackskolor för spetsarbeten, hvilka småningom erhöllo statsunderstöd. I slutet
af 1800-talet bildades nu dessutom rena statsanstalter för samma ändamål. . Emellertid hade alla dessa

33°

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Den enda väg, på hvilken socialpolitiken i detta fall torde böra slå in, är
den som leder fram till en allt fastare knuten laglig reglering af hemarbetet. Det
är det enda medel, genom hvilket här kan effektivt hjälpas. Vidare är det den
metod, som på det mest organiska sättet skall kunna småningom inskränka hem -

skolor att kämpa med stora svårigheter, särskilt därför att de icke lyckades ordna försäljningen af sina
alster på ett för industriens utveckling lyckligt sätt. Antingen sålde hvarje skola sin årsproduktion till
bestämd köpman mot visst ackordspris, hvarigenom vidt olika betalning levererades för samma vara i
olika trakter. Eller ock bedref skolan själf detalj försälj ning af sina produkter, hvarvid man, för att tillfredsställa
publikens smak, måste försumma tillverkningen af en stor del af de spetsar som betecknade
en hög teknisk ståndpunkt, hvadan sålunda en viktig sida af hela industrien löpte fara att alldeles falla
i glömska. Det visade sig tydligt efter världsutställningen i Paris 1900, då det var mycket svårt att få
några obetydliga order efter af mönsterriterskor utförda, särskildt fina spetsmönster tillverkade i fackskolorna.

Då bildades i Wien en privat »förening till främjande af spetsindustrien i Österrike», hvarjämte
hela skolverksamheten koncentrerades genom att i hufvudstaden inrätta »centrälspetskursen», som närmast
skulle verka för ett planmässigt utbildande af lärarinnor för fackskolorna. Sedan på detta sätt ett allmännare
intresse blifvit väckt för denna fråga, gick man snart vidare. Förhållandena i spetsarbetsdistrikten
undersöktes och befunnos ofta synnerligen usla i ekonomiskt och kulturellt hänseende, så att
man ansåg sig äfven härvid ha anledning att ingripa reformerande. Staten tog tillsammans med ofvannämnda
förening ärendet om hand med stort intresse. De flesta skolor, som ännu voro privata företag,
gjordes till offentliga, undervisningen leddes i sådan riktning, att man sökte bibringa arbeterskan icke
blott vetande i spetstillverkning, utan äfven i ekonomiska ting, i hygien, i hembygdskunskap o. s. v.
Vid sidan af detta hänsynstagande till folkpedagogiska synpunkter gick ett sträfvande att uppbygga
produktionen på mer eller mindre kollektivistisk grundval, genom centralisering af materialinköpen, af
orderfördelningen och af försäljningen.

I sin nuvarande organisation omfattar denna rörelse dels de s. k. filialanstalterna, dels »expositurer
för modeteknik», dels ock en centralanstalt, alltsammans statsinstitutioner. De förstnämnda äro de
egentliga fackskolorna, yrkeskurserna (för närvarande 43 till antalet), där flickor som ännu gå kvar i
folkskolan få lära sig att knyppla, sy eller virka spetsar eller där mera försigkomna kunna få fortsatt
utbildning eller där spetsarbeterskor blott hämta beställningar. Eleverna få sitt arbetsmaterial gratis, de
öfriga till själfkostnadspris. Alla arbetsorder förmedlas af centralanstalten, lönerna utbetalas pr vecka, i
fall af behof oftare, hvarjämte särskildt understöd kan beviljas goda elever.

Expositurerna ha till ändamål att utbreda industrien i sådana trakter där den hittills ej förekommit.
Det sker genom ett slags vandringsundervisning, hvarvid förnämligast kunskap i tillverkningen
af på världsmarknaden moderna spetsarbeten (filet, soutache) meddelas. Dylika kurser, som eljes äro
organiserade på samma sätt som de öfriga, finnas för närvarande till ett antal af 50 i alla trakter af
riket. I eller genom alla dessa statsanstalter sysselsättas tillsammans omkring 15,000 elever och arbeterskor,
representerande en årsproduktion af närmare 2 miljoner österrikiska kronor. Alla i hela riket
sysselsatta spetsarbeterskor beräknas till 60.000 med en årsproduktion af 6 miljoner kronor.

Centralanstalten är den kraft, som sammanhåller det hela. Här utbildas lärarpersonalen, här
ledes försäljningen såväl inom landet som på utlandet (tre afdelningar: de transmarina länderna, England
samt kontinenten med orienten) enligt strängt kommersiella grunder, och här tecknas mönster, kalkyleras
pris och löner, ledes tillverkningen och fördelas orderna.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

331

arbetet *) och däraf göra en produktionsgren, för hvilken icke eländet längre är
det karakteristiska särmärket. Ett under sunda former bedrifvet hemarbete betyder
ett plus i folkhälsa och folkvälstånd, som snarare bör öfver- än underskattas. De
människors förhållanden, som det genom ett lagstiftningsarbete af denna art gäller
att reglera och att genom regleringen förbättra, tillhöra de befolkningslager, som
mindre än alla andra själf förstå att ropa på det allmännas bistånd, men som ha
ett mera trängande behof däraf än de flesta. I djupaste och påtagligaste mening
gäller det här, att de som lagstifta stå gent emot dem, till hvilkas fromma det
lagstiftas, såsom människor i lyckligare förhållanden gentemot människor, för
hvilka lifvet rymmes i de båda begreppen: arbete och nöd.

Resultatet af detta utomordentligt konsekvent genomförda, i sitt slag alldeles enastående försök
att socialisera en hemindustri har redan visat sig. De arbeterskor som på ett eller annat sätt äro anslutna
till kurserna — en alldeles ny kategori af statstjänstemän — förtjäna nu omkring 10 procent mer
än förr, hvarjämte de under år då försäljningen lämnat särskild! goda resultat fått ett extra tillskott, en
premie, utbetalad kvartalsvis.

") Af samtal, som förf. haft med ett flertal utländska och inhemska konfektionärer, synes framgå
att resultatet af eu lagstiftning angående hemarbetet där anses i första hand skola bli att en hel del
affärsmän, som kunna existera såsom hemarbetsgifvare endast på grund af det för sådan drift erforderliga
ringa kapitalet, genom en effektiv lagstiftning skulle tvingas ut ur hemarbetet. Därigenom skulle detta
kunna reserveras åt de kapitalstarka, anständiga firmorna, hvilka vore i stånd att höja lönerna. Denna
konklusion förefaller icke så alldeles öfvertygande, ty de »stora» firmorna betala mångenstädes nu de
lägsta lönerna af alla. I Berlin var man såväl bland arbetsgivare som arbetare inom konfektionen
mycket intresserad af införandet af motorisk drift (elektricitet, vattenturbiner att drifvas af vattenledningen)
för symaskinerna och hade redan ernått mycket goda resultat därmed: vida större arbetsmängd och
högre arbetsförtjänst.

33*

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Hemarbetslagstiftning i utlandet.

Förefintliga lagar och lagförslag angående hemarbete.

De länder, som inom ramen af sin lagstiftning upptagit lagar eller stadganden
angående hemarbetet, äro tillsvidare ej många. Ej heller bära dessa lagbestämmelser
någon enhetlig prägel om man jämför de olika ländernas lagar sins emellan. Det
synes tydligt att hvarje land här vandrat sina egna vägar och byggt på den grund
som gifvits dels af strukturen hos dess öfriga sociala lagstiftning, dels ock af de
särskilda former under hvilka hemarbetet utvecklats i det egna landet. Likväl skall
man vid en mer ingående granskning af hithörande författningar finna, att de i
vissa fall erbjuda jämförelsepunkter af belysande art och att vissa, om ock få
grupper af bestämmelser i en eller annan form återfinnas i alla lagar af ifrågavarande
art.

Skulle man försöka att göra en första gruppering af dessa lagar *) sins emellan,
så skulle man måhända kunna särskilja tre slag af lagar. Det första skulle vara
de själfständiga hemarbetslagarna, hvilka karakteriseras däraf, att de utgöras af i en
särskild lag eller i ett särskildt kapitel inom en lag sammanförda bestämmelser
rörande hemarbetet eller vissa dess delar. Till denna afdelning skulle då räknas
de lagar som i ämnet förekomma i den nordamerikanska unionens stater samt i
provinsen Ontario i Kanada.

Det andra slaget lagar enligt denna indelning komme att representeras af
tilläggslagarne, hvilka utgöras af de tilläggsbestämmelser till äldre lagar, hvilka
utsträcka giltighetsområdet af vissa dessas stadganden till att äfven omfatta hem -

’) I det följande användes »lag» att beteckna såväl lag som andra författningar.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

333

arbetet eller ock supplera vissa paragrafer med särskilda bestämmelser rörande detta.
Till denna klass höra Englands och Tysklands lagbestämmelser på hithörande område.

En tredje och sista grupp skulle slutligen intagas af de fabrikslagar, hvilkas
ordalydelse tillåter deras tillämpning på hemarbetet likafullt som på andra grenar af
industrien. Af detta slag äro de australiska staternas här ifrågakommande författningar,
ehuru där äfven förekomma lagar af den andra gruppen.

I andra länder än de nu nämnda finnas i gällande rätt inga bestämmelser,
som äga tillämpning på hemarbetet.

Däremot föreligga för närvarande flere lagförslag- som taga befattning med
förevarande ämne. I Österrike framlades under slutet af 1907 ett regeringsförslag
enligt den första gruppens typ. År 1906 framkom äfven i den tyska riksdagen från
de tyska socialdemokraterna ett förslag af samma yttre art. Till den andra gruppens
typ höra det af tyska förbundsrådet 1907 framlagda förslaget samt ett par inom
Englands parlament såsom motioner af enskilda ledamöter nyssnämnda års väckta
förslag: sir Charles Dilke s och Toulmins samt Mac Donalds. Raden af förslag
afslutas med Hitse-Heylmotionen*''), i tyska riksdagen 1907, som framställer begäran
om en lagändring för införande af i en viss angifven riktning gående bestämmelser
rörande hemarbetet.

II.

Registrering.

a) Dess omfattning.

Vid ingångsdörren till hela detta lagstiftningskapitel står krafvet på en åtgärd,
som i och för sig icke behöfver vara af större betydelse för hvarken arbetsgifvare
eller arbetare, men utan hvilken alla öfriga lagbestämmelser på hithörande område
göras outförbara. Det är registreringen.

Principen för denna är, att hvar och en som sysselsätter personer med arbete
af viss angifven art i afsikt att vidare förarbeta eller föryttra alstren af detta arbete
— vare sig en lön blifvit utfäst för dess utförande eller att inköp af den färdiga
eller halffärdiga varan utlofvats — ålägges att föra en förteckning öfver alla på
dylikt sätt använda arbetare.

*) Framlagd af riksdagsmännen dr Hitåt och frih. von Heyl jämte 25 representanter från centern,
nationalliberalerna, de tyskkonservative, rikspartiet, frisinnade föreningen, ekonomiska föreningen, polackerna
och Elsass-Lothringarne med instämmanden af 65 representanter ur samma partier.

334

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Först uppstår då här frågan, huruvida frågan i dess helhet eller blott
vissa dess grenar skola göras till föremål för registrering. Båda åsikterna finnas
företedda i teorien och praktiken, men, som det vill synas, har i den diskussion,
som härom förts, hufvudsynpunkten icke klart nog betonats. Man måste nämligen
icke förglömma, att man i och med registreringen endast öppnar möjligheterna för
vissa lagbestämmelsers genomförande på hemarbetets område, att registreringen i
och för sig icke innebär vare sig något skydd för arbetaren eller någon restriktion
för arbetsgifvaren i hans rätt att utöfva sin näring. Man må hysa hvilka åsikter
som helst om lämpligheten af vissa skyddsbestämmelsers införande antingen för
hemarbetet i dess helhet eller för vissa grenar däraf, så framstår likväl betydelsen af
att genom en välordnad registrering erhålla visshet om hvar och af hvilka hemarbete
bedrifves såsom en åtgärd hvilken kan hållas utanför denna diskussion. Det
är troligen en sanning af för flertalet europeiska länder påtaglig giltighet, att man vid
en lagstiftning angående hemarbete står inför en otalig mängd af frågor just rörande
enskildheter, där det gäller stora skaror af arbetares lika väl som arbetsgifvares
vara eller icke vara, där vidare ett vidt utbredt konsumtionsintresse och den allmänna
hygienen stå på spel och där det sålunda han vara lika farligt med en
skematisk lag, hvilken påtrycker hemarbetets alla olika områden samma schablon,
som med den åskådning, som tycker att allt är bra som det är och som handlar
därefter. Det är troligt att man just med hänsyn härtill i vissa länder måste
tänka på att differentiera vissa särskilda skyddsbestämmelser efter olika delar af
hemarbetets stora fält. *) Men intet af denna argumentering motsäger nyttan eller
behöfligheten af en åtgärd, som icke afser annat än att konstatera, hur stort detta
fält är, hvar gränserna mellan de olika ägorna gå fram och hvilka de äro, som
här taga och gifva arbete.

Det är endast den australiska lagstiftningen, som under vissa förutsättningar
gjort allt hemarbete registreringsskyldigt, men denna åtgärd sammanhänger i detta
fall utan tvifvel med den omständigheten, att de australiska lagarna — Victoria,
Nya Zeeland — sträfva att så vidt möjligt inbegripa allt slag af lönearbete under
gemensamma bestämmelser och att bygga upp hela arbetarskyddslagstiftningen efter
den principen, att ingen arbetargrupp får uteglömmas eller utestängas. **) Likväl

*) Denna synpunkt, nödvändigheten af skyddslagstiftningens differentiering, har vältaligt förfäktats
af en bland hemarbetsskyddets främste förespråkare inom den tyska socialpolitiska litteraturen, prof. dr
E. Francke (jfr t. ex. Sociale Praxis 1906, n:o 22). Han har vunnit understöd bl. a. äfven hos chefen för
Badens yrkesinspektion, dr Karl Bittmann, hvilken ledt den ypperliga undersökningen af hemarbetet i Baden.

**) Att detta i vissa fall — landtarbetarne! — icke lyckats ens i Australien anmärkes här endast
i förbigående.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

335

gälla .de australiska lagstadgandena icke förutsättningslöst allt hemarbete såsom man
i allmänhet ser angifvas.

Nya Zeelands lag den 8 november 1901, hvilken är en kodifikation af
tidigare speciallagar angående fabriker, definierar som bekant sitt begrepp fabrik
(»factory») såsom »hvarje byggnad, lokal eller plats där två eller flera personer
direkt eller indirekt sysselsättas med att förrätta yrkesmässigt arbete eller med att
bereda eller förfärdiga varor för handel eller afsalu». På detta sätt skulle sålunda
alla de fall, där minst två personer samtidigt äro sysselsatta med hemarbete under
samma tak fås med under lagens domvärjo. Emellertid torde lagens mening, såsom
af öfriga bestämmelser framgår, vara att de två hemarbetarne sysselsättas i samma
rum för samma arbetsgifvares räkning. Men i alla sådana fall åligger det denne
sistnämnde att, innan lokalen eller rummet användes i antydt syfte, hos yrkesinspektionen
uppgifva: a) lokalens namn och läge; b) arten af det arbete, som
där skall bedrifvas; c) högsta antalet personer som där skola sysselsättas; d) arbetsgifvarens
fullständiga namn; e) företagets namn, såvida sådant gifves; samt f) öfriga
meddelanden, som kunna föreskrifvas.

Nya Zeelands lagstiftare hade emellertid troligen icke tänkt att de med dessa
bestämmelser skulle kunna drabba hemarbetet tillräckligt effektivt. Därför innehåller
samma lag särskilda stadganden rörande detta, men dessa gälla icke hvarje slag af
hemarbete, utan endast sådant, vid hvilket material af textilt ursprung kommer till
användning. Under den särskilda rubriken »Sweating in Factories» heter det
nämligen i 28 § af nämnda lag, att, när fabriksägare lämnar ut eller låter utlämna
arbete af något slag »in connection with textile or shoddy material» att utföras
af en person annorstädes än i fabriken, så skall fabrikanten föra en lista, angifvande

a) hvarje sådan persons fullständigå namn och adress jämte läget af hans arbetsplats;
b) mängden och arten af det arbete denna person utför; samt c) arten och
storleken af den ersättning, som betalas för ifrågavarande arbete. Till dessa bestämmelser
göras i följande paragraf det synnerligen viktiga tillägget, att samma
föreskrifter gälla för hvarje handlande, engrossist, butiksinnehafvare, agent eller
styckmästare (»every merchant, Wholesale dealer, shopkeeper, agent or distributer»),
således för hvarje förläggare, som på samma sätt lämnar ut väfnader eller garner
(samma textbeteckning som i föregående paragraf) för bearbetning.

Victorias hithörande lagbestämmelser, sammanförda i lagarna den 6 oktober
och 12 december 1905, äro af i hufvudsak samma lydelse som Nya Zeelands.
Några olikheter finnas dock. Så definierar Victoria sitt fabriksbegrepp som en
lokal med minst fyra arbetare i stället för Nya Zeelands två, hvarigenom hemarbetet
än mer sällan kan komma att falla under det förstnämnda landets allmänna
bestämmelser för fabriker. I stället är i Victoria den paragrafen bredare formulerad,
som ålägger fabriksägare skyldighet att föra lista öfver utom fabriken sysselsatta
arbetare, i det att denna föreskrift här gäller utlämnande af allt sådant arbete, utan

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

336

hänsyn till dess art. Däremot inskränkes, i ringa konsekvens härmed, jämställdheten
i detta fall mellan fabriksägare och förläggare, i det att nyssnämnda skyldighet
endast ålägges sådan icke-fabriksägare, som lämnar ut material för att genom
hemarbete förarbetas till beklädnadspersedlar (»clothing or wearing apparell)) hvari
enligt uttryckligt stadgande äfven inbegripes skodon (»boots and shoes»).

Victorias bestämmelser om hemarbetarnes själfanmälning skola senare beröras.

Hvad den australiska kontinentens öfriga stater beträffar, så äro deras lagar
i allmänhet mer eller mindre trogna kopior af endera af de ofvan anförda staternas
lagstiftning. Detta gäller ifråga om bestämmelser rörande hemarbetet i såväl Nya
Syd-Wales och Queensland (lagar resp. den 16 november och 21 december 1896)
som Väst-Australien (lag den 16 januari 1904).

Syd-Austrahen går däremot längre än alla andra australiska stater i här
berörda hänseende. I en fabrikslag (tilläggslag) den 5 december 1900 stadgas
nämligen här att hvarje fabriksägare äfvensom hvarje förläggare skall föra en lista
öfver de hemarbetare han sysselsätter, hvarvid äfven bör angifvas art och mängd
af deras arbete samt den ersättning som betalas därför.

De Nordamerikanska staterna äfvensom Ontario i Kanada, hvilkas hemarbetslagstiftning
visar en stor inbördes öfverensstämmelse, ha alla inskränkt registreringen
till att gälla endast vissa områden af hemarbetet. Dessa lagar rikta sig så godt
som allesammans mot cigarrfabrikationens och främst beklädnadsvaruindustriens,
den s. k. konfektionens bedrifvande som hemarbete, enär på grund af säregna omständigheter,
hvarom närmare på annat ställe i denna skrift, fruktansvärda missförhållanden
uppstått inom denna yrkesgren. I öfverensstämmelse med det engelskamerikanska
lagtextsystemet förekommer i hvarje lag en noggrann förteckning öfver
de slag af hemarbete, som äro underkastade lagens bestämmelser. Den typiska
listan kan hämtas ur New-Yorks lag, sådan denna affattades den 1 april 1899
(§ 101). Den återfinnes med blott obetydliga modifikationer i alla de öfriga
lagarna och lyder sålunda: »förfärdigande, ändring, förbättring eller lagning af
herrockar, västar, byxor, kortbyxor, öfverdragskläder, öfverrockar, hattar, kappor,
hängslen, jerseys, blusar, kostymer, klädningslif, skärp, underkläder, h als ankar, fäll ar,
pälsverk, skjortor, kjolar, paraplyer, parasoller, penningbörser, fjädrar, konstgjorda
blommor, cigarretter och cigarrer». De förläggare, som på något sätt lämna ut
dylikt arbete eller material därtill, åläggas att föra ett register öfver alla de personer,
som motta dylikt arbete till utförande eller med hvilka en sådan öfverenskommelse
träffats. Så föreskrifves i följande staters lagar: New-York, Maryland (lag den 27
mars 1902), Pennsylvanien (lag den 11 maj 1901), Ohio (lag den 27 april 1896),
Michigan (lag den 13 maj 1901), Wisconsin (lag z. 239 år 1901), Illinois (lag
den 17 juni 1893), Missouri (lag den 2 juni 1899)) Ontario (lag den 3° april
1900), Massachusetts (lag den 21 november 1901).

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

337

På samma sätt som Nordamerika har äfven England i sin hithörande lag
en utförlig förteckning öfver de delar af hemarbetet som böra registreras. I dess
fabrikslag af 1901, § 107, gifves bemyndigande för »the Secretary of State» att
genom särskilda förordningar närmare beteckna de yrken som åläggas registreringsplikt.
Sådana förordningar ha utfärdats den 11 december 1901, den 14 juli
1902, den 15 augusti 1905, hvilka för närvarande ersatts genom en sista förordning
den 23 maj 1907. Enligt denna skall förenämnda stadgande om skyldighet
att föra förteckning öfver hemarbetare åligga ägare af fabriker samt af hvarje slags
lokal, från hvilken arbete lämnas ut äfvensom alla styckmästare i följande yrken:

a) förfärdigande, rengöring, tvättning, ändring, garnering, lagning af kläder,

äfvensom allt därmed sammanhängande arbete;

b) förfärdigande, garnering, lappning, förarbetande af spetsar och spetsför hängen; c)

snickeri-, finsnickeri- och tapetserarearbete;

d) förfärdigande af elfenbensvaror;

e) förfärdigande af filar;

f) kalklippning af fällar;

g) förfärdigande af ankarlinor och kedjor af järn och stål;

h) förfärdigande af ankare och draggankare af järn och stål;

i) förfärdigande af seltyg, såsom ringar, sleifer, spännen, hakar samt alla

slags tillbehör;

j) förfärdigande af lås, klinkor och nycklar;

k) förfärdigande eller lagning af paraplyer, parasoller, markiser samt delar däraf;

l) förfärdigande af konstgjorda blommor;

m) förfärdigande af nät, utom sådana af ståltråd;

n) förfärdigande af tält;

o) förfärdigande eller lagning af säckar;

p) öfverklädande af räckets eller tennisbollar;

q) förfärdigande af papperspåsar;

r) förfärdigande af askar eller omslag eller delar däraf, hvilka helt eller

delvis bestå af papper, kartong, affall eller liknande material;

s) förfärdigande af borstar;

t) ärtrensning;

u) sortering af fjädrar;

v) uppsättande af kartor, inläggande i askar eller paket af knappar, hakar

och hyskor, nålar och hårnålar;

w) förfärdigande af leksaker af tyg;

x) förfärdigande af korgar;

y) samt alla med förestående sammanhängande arbeten.

338

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Utan tvifvel föreligger det vid utfärdandet af hvarje sådan förordning ett
försök att få med alla de arter af hemarbete, som vid förevarande tidpunkt äro
allmännare kända. Någon säkerhet att på detta sätt få med allt hemarbete medför
emellertid en dylik metod icke, och de hastigt på hvarandra följande förordningarne,
som ständigt utvidgat det skyddade hemarbetets ram, visa också att detta endast
temporärt lyckats. Till de lagar, som infört fullt generell registrering, kan Englands
lag sålunda icke räknas.

Bland förenämnda förslag till hemarbetslagar, som beröra denna sida af problemet,
omfattar det tyska socialdemokratiska partiets samt Hitze-HeyV s krafvet på
allt hemarbetes registrering, under det att det tyska förbundsrådets förslag vill öfverlämna
åt förbundsrådet att i hvarje fall bestämma, hvilka grenar af hemarbetet skola
underkastas registrering, och det österrikiska förslaget begränsar listförteckningen och
lagen till att gälla tillverkningen af beklädnadspersedlar, närmare bestämdt kläder,
tvättvaror och skodon (»Kleider, Wäsche- und Schuhwarenkonfektion»),

b) Hemarbetsbegreppets definition.

I omedelbart sammanhang med frågan om registreringens omfattning står
frågan om hur hemarbetet i lagtexten bör betecknas. I själfva verket torde det
vara ett ur formell synpunkt ofantligt svårlöst problem, som här föreligger. Såsom
af tidigare anmärkningar framgår, förekommer hemarbetet icke blott inom de mest
skilda yrkesgrenar, utan det bedrifves äfven under så olika former, att det kräfves
en mycket väl afvägd lagtext för att här inrymma allt som är hemarbete.

Lagstiftaren har i några länder sökt undgå denna svårighet och har, äfven
där man åsyftat att få med hela hemarbetets område, tagit sin tillflykt till att uppräkna
de yrkesgrenar, som skulle drabbas af lagens bestämmelser. Men oafsedt att
detta ofta kan erbjuda en tung formell apparat, såsom Englands *) och de nordamerikanska
staternas exempel visar, så har man därmed endast löst problemets ena
sida. Den andra återstår, svårigheten nämligen att genom lagens bestämmelser
verkligen utom arbetsgifvaren drabba alla de personer, som taga en eller annan befattning
med det från den ursprungliga förläggaren utlämnade arbetet.

Denna svårighet har den ny-zeeländska lagstiftningen i en punkt undvikit på
ett lika enkelt som radikalt sätt. Den förbjuder (lag 1901, § 48) allt mellanhandssystem
vid bötesstraff (intill £ 10 för arbetaren och £ 50 för arbetsgifvaren).
Ett sådant drabbar nämligen den arbetare, som af arbetsgifvaren mottagit ett arbete

’) Rörande den engelska lagens stadganden se vidare nästa mom.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

339

att utföra i sitt hem, men som i sin tur »lämnar ut arbetet eller en del däraf
vidare, direkt eller indirekt, vare sig på ackord eller på annat sätt, eller som utför
arbetet eller någon del däraf på annat ställe än i sitt eget hem eller genom andra
än egna hjälpkrafter».

Den nordamerikanska lagstiftningen, hvilken lagt tyngdpunkten af sina hemarbetslagars
effektivitet på ett annat område, såsom af det följande skall framgå,
har icke ägnat denna fråga någon särskild uppmärksamhet. Englands lag (fabrikslagen
1901, § 107) jämställer uttryckligen mellanmannen (the »contractor») med
arbetsgifvaren i skyldigheter.

Men till någon direkt definition af något af dessa tre grundbegrepp: förläggare,
mellanman, hemarbetare, ha ingen af dessa lagar nått. En dylik har först
försökts i de tyska socialdemokraternas och Österrikes ofvannämnda lagförslag.

Gällande tysk rikslag har emellertid i detta hänseende några mycket säregna
och lärorika förhållanden att uppvisa, hvilka torde förtjäna att här något närmare
belysas.

Hemarbetaren är ett begrepp, efter hvilket man förgäfves skall söka i den
tyska allmänna yrkeslagen (Gewerbeordnung) eller i dess försäkringslagstiftning.
Likväl har han funnits i äldre upplagor af dessa lagar.

Det nordtyska förbundets yrkeslag förklarar i sin paragraf angående löriskydd
(§ 136) att med »arbetare förstås här ock sådana, som utom fabrikslokalerna för
fabriksägarne eller för med dem likställda personer förfärdiga de för dessas yrkesutöfning
behöfliga hel- eller halffabrikater eller ock försälja sådana till dem utan att
bedrifva försäljning af dessa varor till konsumenter såsom ett yrke». Likaså upptog
sjukförsäkringslagen i sin ursprungliga affattning (1883) ett särskildt stycke i sin
§ 2, mom. 1 (angående försäkringspliktiga personer) som talar om »personer hvilka
af yrkesidkare sysselsättas utom deras arbetsplats».

I båda dessa fall är det tydligtvis hemarbetaren som afses. Men i den affattning
de två nämnda paragraferna nu ha (Gewerbeordn. 1879, § 119 b och
Krankenversicherungsnovelle 1892, § 2, mom. 1) har detta begrepp ljudlöst försvunnit:
ur den förra genom en annan formulering, ur den senare genom enkel
strykning.

I stället har hemarbetaren i gällande tysk rätt och enkannerligen i tysk rättspraxis
kommit att figurera bland de själfständiga yrkesidkarne, i det man klassificerat
honom som »Hausgewerbetreibende». Två vägar stodo nämligen öppna,
sedan man icke längre såsom i de nyss anförda äldre lagarna ville behandla honom
såsom särskild kategori. Antingen tillhörde hemarbetaren nu lönarbetarklassen såsom
»hausindustrieller Gehulfe» och då blef han delaktig af hela arbetarskydds- och för -

34°

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

säkringslagstiftningen. Eller ock tillhörde han de »själfständiga yrkesidkare», hvarom
sjukförsäkringslagen talar under rubriken »Hausindustrie» och åt hvilka invalidförsäkringslagen
(1889, § 2, mom. 1) med identisk formulering i öfrigt gifvit
namnet »Hausgewerbetreibende», en kategori, som båda lagarne karakterisera såsom
den där »i egen arbetslokal sysselsattes på uppdrag och för räkning af andra yrkesidkare
med förfärdigande och bearbetande af industrivaror». Dessa »hemyrkesidkare»
behandlas af lagen såsom stående utanför de egentliga arbetarnes klass och de åtnjuta
med några få och betydelselösa undantag ingen enda af de förmåner som
arbetarlagstiftningen sträfvat att förskaffa åt de sistnämnda.

Nu förhåller det sig icke så, att den klass arbetare, som i litteraturen, i
pressen och i dagligt tal kallas hemarbetare uttryckligen förklarats vara »hemyrkesidkare»
med ofvan nämnda konsekvenser. Tillvägagångssättet har i stället varit negativt.
Riksförsäkringsanstalten och apellationsdomstolen ha genom domslut vid upprepade
tillfällen (i flere fall mot underrätternas utslag) gifvit upphof till en lagtolkning,
som inskränkt begreppet hemarbetare till att enligt officiell nomenklatur betyda en
fabriks- eller verkstadsarbetare, som af tillfälliga eller öfvergående orsaker kommit
att fullgöra arbete i hemmet. (T. ex. en smed, som tidvis hade ondt i en fot
och härunder tilläts att med fabrikens verktyg arbeta hemma, men som var och
förblef fabriksarbetare; en skräddare, som var anställd hos mästaren mot daglön,
men fick tillåtelse att arbeta hemma, därför att han inte trifdes att vara tillsammans
med öfriga, yngre kamrater i verkstaden.) Detta slags arbetare kallar den tyska
lagklökheten »utomhusarbetare» (»Aussenarbeiter») eller »detacherad arbetare».
Blott dessa äro hemarbetare, alla öfriga, som arbeta för andras räkning i sina egna
lokaler — hem — äro själfständiga yrkesidkare, ty sj anständighet en — här ligger
den afgörande, men ock snedvridande uppfattningen — ligger icke i den ekonomiska
utan i den personliga oafhängigheten från arbetsgifvaren.

Det är klart att en dylik rättspraxis ställer begreppen alldeles på hufvudet.
Den som känner aldrig så litet till de förhållanden, under hvilka den största delen
af alla hemarbetare utföra sitt arbete, måste inse det absurda i en begreppsbestämning,
som kan finna någon mening i att kalla dessa ofta de fattigaste bland alla
fattiga för själfständiga yrkesidkare. »Det är svårt att förstå», säger dr Bittmann
i sitt stora arbete om den badiska hemindustrien, »för den som är van att underordna
begrepp under företeelser, ej företeelser under begrepp» *). Och han tillägger
att det vore intressant att veta, hur många af dessa »yrkesidkare», som enligt lag
ha anmält sin rörelse till yrkesregistret och hur många som fått bota för underlåtelse
härutinnan. **)

*) a. st. s. 1077.

*’) a. st. s. 1077. Jfr till denna framställning af den tyska lagstiftningen, utom Bitlmann, a. st. ss.
1072 — 79, t. ex. Rouff, La question du travail å domicile en Allemagne, ss. 12 tf.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

341

Detta exempel belyser emellertid på ett öfvertygande sätt, hur viktigt det är
att klart formulera lagtexten i detta hänseende. Som tidigare nämnts ha de tyska
socialdemokraterna försökt detta i sitt lagförslag. I spetsen för hela lagen sätta de
följ ande begreppsbestämning:

»Enligt denna lag äro:

a) hemarbetare (»Heimarbeiter») de personer som äro sysselsatta med yrkesarbete
(»geverblich tätig sind») ensamma eller med familjemedlemmar i sin egen
bostad eller i annan arbetslokal (platsarbetare) på uppdrag af företagare eller hemyrkesidkare
(»Hausgewerbetreibende») och för deras räkning, äfven om de själfva
anskaffa rå- och hjälpmaterial;

b) husarbetare (»Hausarbelter») de personer, ''som äro sysselsatta med yrkesarbete
på uppdrag af hemyrkesidkare och för deras räkning i deras bostad eller
arbetslokal, äfven om de själfva anskaffa rå- och hjälpmaterial;

c) hemyrkesidkare (»Hausgewerbetreibende») de personer som i egen eller
annans bostad sysselsätta hemarbetare eller husarbetare på uppdrag af företagare
och för deras räkning eller tillfälligtvis för egen räkning.»

Onekligen har här gjorts ett allvarligt försök att, byggande på faktiska förhållanden,
åstadkomma en användbar begreppsbestämning. »Hemyrkesidkaren» skall
i denna definitionsserie betyda mellanmannen, »husarbetaren» de arbetare denna
sysselsätter i sin bostad och »hemarbetare» alla öfriga till gruppen hörande arbetare.
Definitionerna äro bättre än de flesta som förekomma i vetenskapen, ty de täcka
verkliga företeelser och träffa i hufvudsak hvad man vill träffa: det sociala förhållandet.
De äro dessutom klarare än många motsvarande definitioner inom tysk
social lagstiftning. Likväl lider denna begreppsbestämning af fel. Sålunda ger t. ex.
definitionen af »hemarbetare» ingen skarp begränsning mot de små fabrikanter,
som leverera varor själfständigt till affärsmän eller fabriker. Vidare betecknas »husarbetaren»
först såsom hjälpkraft åt »hemyrkesidkaren», hvarefter denne betecknas
såsom arbetsgivare åt den förre, hvilket ej är logiskt riktigt. Dessutom har det ej
heller lyckats att genom definitionen af »hemyrkesidkaren» skapa någon klar gräns
mellan denne och hans arbetare å ena sidan samt ofvannämnda slag af till affärsmän
själfständigt säljande fabrikanter och dennes fabriksarbetare å den andra sidan.

Att detta icke lyckats, är emellertid ingalunda märkvärdigt, enär denna gräns
i själfva verket är omöjlig att i praktiken upprätthålla. Hvad som däremot klart
kan fastställas och som är af afgörande betydelse, men som icke kommit till uttryck
i de tyska socialdemokraternas definitionsserie, det är den omständighet som dessutom
är gemensam för båda de här behandlade kategorierna — hemarbetaren och mellanmannen
— nämligen den ekonomiska afhängigheten af arbetsgifvaren, något som
i en definition måste betonas åtminstone rörande hemarbetaren för att ställa detta
begrepp i dess rätta belysning.

3+2

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

I detta hänseende har man lyckats bättre i den begreppsbestämning, som innehålles
i det österrikiska lagförslaget. Eljes är detta i klarhet och förmåga att täcka
faktiska företeelser underlägset det nyssnämnda tyska. Det skall här endast citeras
utan vidare kommentarer, enär dessa skulle fordra ett djupare ingående på säregna
österrikiska * rättsförhållanden, hvilket utrymmet ej tillåter och af hvilka dessutom
inga paralleller för andra länder torde låta härleda sig.

Det österrikiska lagförslaget har sina definitioner i de båda första paragraferna.
De lyda in extenso sålunda (hvarvid bör anmärkas att vissa termer äro hardt när
oöfversättliga):

»§ i. Industriidkare, (»Gewerbetreibende») hvilka vid fabrikation af kläder
(mans-, fruntimmers- ocli barnkläder), af tvätt- och af skovaror eller vid handel med
dessa föremål, låta dessa varor förfärdigas genom styckmästare (»Stiickmeister»)
eller genom hemarbetare (»Heimarbeiter») — hufvudföretagare — skola anmäla

detta för vederbörande myndighet..... Använda de sig vid överenskommelser

med styckmästare eller hemarbetarne af tredje personers — mellanpersoners — förmedling,
så skall äfven detta förhållande jämte mellanpersonens namn och boningsort
angifvas.....

§ 2. Styckmästare enligt denna lag äro de personer, som besitta formell
egenskap såsom innehafvare af ifrågavarande fabrikation (»Erzeugungsgewerbe»),
vare sig de samtidigt arbeta för kunder eller icke eller äro sysselsatta med förfärdigande
af kläder, tvätt- eller skovaror på annan plats än inom hufvudföretagarnes
fasta fabrikationsorter — hufvudfabriker, filialer eller nederlag (»Hauptbetriebsstätten,
Zweigetablissements oder Niederlagen»), Härvid göres ingen skillnad, om styckmästarne
själfva helt eller delvis anskaffa rå- och hjälpmaterial, eller erhålla detta
mer eller mindre förarbetadt eller oförarbetadt, eller om de använda hjälpkrafter eller
icke. Såsom hemarbetare (»Heimarbeiter») enligt denna lag gälla de personer,
hvilka utan att besitta formell egenskap såsom innehafvare af ifrågavarande fabrikation,
äro sysselsatta med förfärdigande af kläder, tvätt- eller skovaror på annan plats än
inom sina omedelbara arbetsgifvares fasta fabrikationsorter — hufvudfabriker, filialer
eller nederlag — och för arbetsgifvarnes räkning utan främmande hjälpkrafter, vare
sig de själfva, helt eller delvis, anskaffa rå- och hjälpmaterial, eller erhålla detta
mer eller mindre förarbetadt eller oförarbetadt».

Det framgår utan vidare af här anförda exempel, hur svårt det i själfva
verket är att få hemarbetsbegreppet definieradt. Också har man på allvar ifrågasatt
huruvida man icke helt och hållet kunde afstå från denna fordran i en hemarbetslag.
Liksom man ännu ingenstädes i den sociala lagstiftningen nått till en verklig, allmängiltig
definition af begreppen fabrik och handtverk, men dessa likväl dagligen

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

343

begagnas af hvar och en, så borde man i detta fall äfven kunna förutsätta, att alla

ha reda på hvad som menas med hemarbete. Robert IVilbrandt, en af de tyska

forskare, som mest sysslat med hemarbetets problem, förfäktar ofta denna åsikt och
tror att den bästa definition af hemarbetet, till hvilken man någonsin kan komma,

är den som göres efter mönster af den gamle sjömannens definition på brigg: »en

brigg, det är en brigg, och hvad en brigg är, det vet hvarje människa».

Tillsvidare bör en dylik uppfattning betecknas såsom alltför pessimistisk —
det är så få länders lagstiftare, som hittills fått försöka sig på den svåra uppgiften,
och dessutom visar den tyska rättssedvänjans ofvan anförda exempel, till hvilka
absurda förhållanden tillämpningen af en bristfällig lagtext i detta hänseende kan
föra. Det kräfves att man i lagen säger ifrån hvad som bör menas med hemarbetare,
men att man då använder den ettiketten på det rätta föremålet.

Det tyska förbundsrådet har i sitt förslag kommit in på en annan metod än
i de förenämnda förslagen, och har därmed som det vill synas gifvit problemet en
delvis tillfredsställande lösning. Det definierar hemarbetare i sin ingångsparagraf på
följande sätt: „

»Bestämmelserna i efterföljande §§ finna användning på verkstäder (»Werkstätten»),
där

1) arbetsgifvaren uteslutande sysselsätter egna familjemedlemmar, eller

2) en eller flera personer förrätta yrkesarbete (»gewerbliche Arbeit») utan
att sysselsättas af en arbetsgivare som leder driften på arbetsplatsen.

Förenämnda personer och arbetsgivare (mom. 1) gälla såsom husarbetare
(»Hausarbeiter») i efterföljande bestämmelser».

Om i denna definition ordet »verkstäder» får utbytas mot t. ex. »arbetsplatser»
och »arbetsgivare» i mom. 1 mot »arbetare», så har man här i själfva
verket klart karakteriserat de slag af hemarbetare, som täcka största delen af begreppet.
(Mellanmannen och arbetsgifvaren lämnas utanför i denna paragraf, liksom
man ej heller försökt bestämma deras begrepp på något annat ställe i förevarande
lagförslag.)

Hvad man icke tydligt fått med är det socialdemokratiska förslagets »husarbetare»,
den hos mellanmannen arbetande hemarbetaren. Denne bör emellertid
obetingadt få sin plats inom begreppets ram, ty eljest kan hans skyddande genom
lag komma att bero af ett mer eller mindre godtyckligt fattadt fabriksbegrepp inom
den öfriga skyddslagstiftningen, särskilt af huruvida detta göres beroende af motorisk
drift eller ej samt om det begränsas till ett visst fixeradt arbetareantal.

För att undgå detta och för att uppställa den möjligast fullständiga och klara
definitionen af hemarbetets begrepp synes man böra fasthålla vid följande begränsning
af begreppet, som gifvits såsom ledtråd för de vetenskapliga medarbetarne
vid hemarbetsutställningen i Frankfurt am Main 1908:

344

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Hemarbete eller hemindustri är det arbete, som utföres af ekonomiskt osjälf
ständiga producenter i deras egna bostäder eller arbetslokaler eller ock i en mellanmans
arbetslokaler för en företagares (fabrikants, förläggares) räkning. Hemarbetet
eller hemindustrien skiljer sig från fabriksdriften genom arbetskrafternas decentralisation,
frän handtverket genom producenternas osjälf ständighet.

c) Olika registreringssystem.

Med afseende på det sätt, på hvilket registreringen är anordnad, förete de
särskilda länderna delvis olika system. Australien och Nordamerika ålägga arbetsgifvame
att föra förteckningar öfver de af dem sysselsatta hemarbetarne, hvilka
törteckningar antingen skola hållas tillgängliga vid yrkesinspektörens besök eller
ock dessutom på af viss myndighet gjord framställning skola insändas dit i afskrift.
I Ontario skall listan hängas ut i förläggarens affärslokal. För de australiska förteckningarna
gäller vidare, att de icke blott såsom de nordamerikanska skola upptaga
namn och adress å hemarbetarne, utan dessutom skola de äfven ange en
beskrifning af arbetets art och mängd samt den öfverenskomna ersättningen (jfr
de i föregående mom. anförda bestämmelserna i detta hänseende ur den ny-zeeländska
lagen).

Den skyldighet, som sålunda enligt dessa länders lagar åligger arbetsgivare!!
att föra privata register, har i England ytterligare skärpts, i det att där införts
offentliga register. Englands fabrikslag af 1901 föreskrifver nämligen i S 107
följande:

»Angående i vissa, af statssekreteraren genom förordning närmare angifna
yrken sysselsatta personer åligger det ägaren af hvarje fabrik eller verkstad, äfvensom
hvarje i dylik rörelse sysselsatt mellanman (contractor*):

a) att föra listor af föreskrifven form och art, upptagande namn och adresser
på alla af honom direkt såsom arbetare eller såsom mellanman i fabrikens eller
verkstadens rörelse på annan plats använda personer, under angifvande af det ställe
hvarest han sysselsätter dem;

b) att öfversända afskrifter eller utdrag af dessa listor till yrkesinspektören,
när helst denne kan påfordra det; samt

c) att årligen den första februari och den första augusti eller tidigare insända
afskrifter af nämnda listor till det distriktsråd, under hvilket fabriken eller verkstaden
lyder.

'') Att denna skyldighet genom ett senare moment'' i samma paragraf (§ 107, mom. 4) utsträckes
till att gälla hvarje hemarbetsgifvare och sålunda drabbar såväl fabrikanter som förläggare har tidigare
påpekats.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

345

Distriktsrådet äger att pröfva dessa listor och att till vederbörande andra
distriktsråd lämna meddelanden rörande de däri upptagna hemarbetares namn och
adresser, hvilka falla utanför dess eget område. Af dessa arbetsgifvarnes listor
må yrkesinspektören samt hvarje vederbörligen legitimerad tjänsteman inom distriktsrådet
taga kännedom . . .»*)

Då England tillsvidare är det enda land i Europa, där registrering af hemarbete
införts, skall denna här något utförligare behandlas.

Öfverhuset hade i slutet af 1880-talet tillsatt en kommitté för att göra en
undersökning af utsvettningssystemet. Dess betänkande**) kom ut 1890. Bland
de förslag till reformer, som där förekomma, fästes bl. a. (§ 191) uppmärksamheten
på de bestämmelser om registrering af hemarbetare, som då redan under
sex år hade varit i kraft i Victoria. Resultatet af detta förslag blef, att i den
engelska fabrikslagen af 1891 infördes ett stadgande, som ålade hvarje arbetsgifvare
i fabrik och verkstad att föra förteckningar öfver de utearbetare (»outworkers»)
som sysselsättas af honom. Dessa listor skulle hållas tillgängliga för inspektion
af yrkesinspektören eller den kommunala myndighetens tjänstemän. Genom
fabrikslagen af 1895 utsträcktes denna bestämmelse i tvenne hänseenden. Dels
stadgades, att afskrifter af listorna två gånger om året skulle sändas till yrkesinspektören,
dels att skyldigheten att föra listor skulle utsträckas till innehafvarne
af varuhus och butiker, från hvilka hemarbete inom konfektionsbranschen lämnades ut.

Lagen af 1901, den nu gällande, var i det stora hela en kodifikation af
äldre lagar. Men rörande hemarbetet medförde den förändrade bestämmelser i
tre punkter. Först stadgades, att listorna hädanefter skulle insändas till den kommunala
myndigheten (local authority) i stället för till yrkesinspektören, vidare
att förstnämnda myndighet vore skyldig granska listorna samt slutligen att listor
skulle föras af alla personer som lämnade ut hemarbete.

Den engelska lagen ger, såsom tidigare antydts, ingen definition af hemarbete.
Den känner egentligen icke begreppet »home work», dess beteckning är
»outwork», utearbete, hvarmed menas — hvithet framgår indirekt af en jämförande
läsning af flera ställen i lagtexten — allt arbete som lämnas ut från vissa uppgifna
slag af arbetsplatser (fabriker, verkstäder, handelsaffärer) eller af enskilda förläggare.
Därtill kommer sedan som ett tyst korrelat, att detta arbete utföres
antingen i arbetarens hem, därest det lämnats direkt till honom, eller ock, i fall
det lämnats till en mellanman (contractor), att det af honom lämnas vidare till
hemarbetare.

■) I bihanget meddelas formulär till den blankett, som föreskrifvits för dessa listor (s. 396).

**) Report of the Select Committee of the House of Lords on the Sweating System, Ldn 1890.

3+6

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

1901 års lag känner däremot till tvenne andra begrepp, hvilkas felaktiga
tolkning föranledt de ofta synliga uppgifterna, att hemarbetet i England skulle stå
under fabrikslagens fulla hägn. Det är »domestic factory» och »domestic workshops.
Någon skillnad mellan dessa båda begrepp existerar praktiskt icke. De
definieras (tj 115) såsom »ett enskildt hus, rum eller ställe, hvilket, ehuru det
begagnas såsom bostad, på grund af det arbete som där förrättas, är en fabrik

eller en verkstad, i hvilket ingen mekanisk drifkraft användes och där i arbete

sysselsatta personer äro medlemmar af samma familj.» Således afses med denna
paragraf de fall, där en själfständig arbetsgivare — handtverkare, småfabrikant —
arbetar i sitt hem och därvid såsom hjälpkrafter använder endast sina egna familjemedlemmar.
Med hemarbete i här föreliggande betydelse har detta icke mycket

att skaffa.

Däremot har samma lag ett begrepp »workplace», arbetsplats, som icke
definieras i texten, men rörande hvars tolkning ett högsta domstolens utslag
(Bennett v. Harding) ger eu god ledning. I här afsedda mål var det fråga om
en stallgård, där droskkuskar brukade tvätta sina åkdon o. d., och denna plats
förklarades vara en''»arbetsplats» enligt lagens mening, hvarigenom den jämställdes
med verkstäder (»workshop») i fråga om de flesta af lagens föreskrifter. Det
är med anledning af detta utslag icke otänkbart, att ett rum, i hvilket två eller
tre hemarbetare bruka arbeta samtidigt, skulle kunna förklaras för »arbetsplats»,
därest man finge tillfälle få ett prejudikat äfven för ett sådant fall, hvilket likväl
hittills icke skett. En af de jurister, som deltogo i behandlingen af förenämnda
mål (Channel) förklarade t. o. in., att en »arbetsplats» är ett ställe där arbete
utföres ständigt eller utan afbrott (»permanently or perpetually»), hvarigenom ju
ett rum, där en ensam arbetare är sysselsatt, skulle bli en »workplace» och således
allt hemarbete falla under fabrikslagens viktigaste föreskrifter. Något sådant har
visserligen knappast i praktiken ifrågasatts, men de anförda exemplen visa, hur
sväfvande gränserna här i själfva verket äro. (Jfr tidigare anmärkningar rörande
Tyskland.)

Hvad som i den historiska utvecklingen af den engelska hemarbetslagstiftningen
särskildt förtjänar påpekas är dels, hurusom registreringsskyldigheten efter
hand utsträckts till att gälla allt vidare kretsar af arbetsgivare, till dess man slutligen
undantagslöst ålagt alla dem, som lämna ut hemarbete (inom vissa yrkesgrenar),
denna plikt, dels ock att registreringsmyndigheten växlat. Det ligger ju
onekligen närmast till hands att härvid använda sig af yrkesinspektionen med dess
speciella uppgift att granska allt i ett land förekommande yrkesarbete öfverhufvud.
Men erfarenheten visade, att den inspektion det här främst måste bli fråga om
var den hygieniska. Inspektörernas af lagen stödda verksamhet rörande denna
arbetargrupp bestod hufvudsakligen i tillsyn öfver, att arbetsplatsen fyllde vissa
minimianspråk i fråga om sanitära förhållanden. Men arbetsplatsen var i detta

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

347

fall i regel arbetarens bostad. Inspektionen af bostäder och deras hygien hade
emellertid i England sedan länge omhänderhafts af en särskild myndighet, »the
sanitary inspection», hvilken sålunda i kraft af hälsovårdsstadgan, »the Public
Health Acta, redan ägde rätt att i vissa fall inspektera de bostäder dit »the factorv
inspection» nu ocksä fått tillgång.

Det var för att bringa reda i denna dualism, som kodifikationslagen af 1901
lösgjorde fabriksinspektionen från så godt som allt sysslande med hemarbetet (om
undantag härifrån se nedan sid. 380) och i stället lade hela tungan på de lokala
myndigheterna, den sanitära inspektionens principaler.

Tyvärr hann hemarbetsinspektionen under fabriksinspektionens spira aldrig
utveckla sig till någon betydenhet, främst emedan så få grupper af arbetsgivare
och ett så ringa antal yrkesgrenar då ännu hade gjorts registreringsskyldiga. Därför
saknar man också material för att j ämföra de föreskrifna åtgärdernas olika
effektivitet under de båda systemen. En analys af förhållandena, sådana som de
nu gestalta sig, visar emellertid, att det nuvarande systemets största olägenhet
ligger i den bristande enhetligheten i de lokala myndigheternas förvaltning. Det
finns många kommuner i England, där hemarbetsregistreringen från myndighetens
sida skötes med en mönstergill energi och ett intresse, tack vare hvilka det lyckas
att slutligen få kommunens alla eller allra flesta hemarbetare vederbörligen registrerade.
Men det finns också kommuner — de äro dessvärre icke så få —
hvilkas styrelser ägna denna sak en endast lam uppmärksamhet och där till följd
häraf stora skaror alltjämt förbli oregistrerade.

Man får någon ledning för bedömande af detta förhållande i följande siffror.
Enligt de uppgifter som registreringsmyndigheterna ha att lämna rörande hemarbetarnes
antal skulle denna siffra år 1904 ha uppgått till omkring 50,000. (Listornas
totalsumma upptar c:a 100,000, hvilket tal bör halfveras, enär listorna, såsom
tidigare anförts, skola insändas två gånger om året.) År 1901 gjordes i mantalslängderna
särskild anteckning om, hvilka bland den mantalsskrifna befolkningen
öfver ro år som arbetade hemma och hvilka som arbetade på någon annan plats
än i hemmet. Därvid fick man för dem som voro sysselsätta hemma i under
fabrikslagen fallande yrken siffran 450,000 (afrundad), d. v. s. ett nio gånger
så högt tal som det man kunnat hämta ur hemarbetsregistren*).

Nu ha visserligen enligt engelsmännens eget medgifvande båda talen felkällor,
oafsedt att de beröra olika år. Den viktigaste för hemarbetsregistren är
den, att en del arbetsgifvare, trots lagens föreskrift, icke sändt in rapport mer än
en gång om året, hvadan totalsiffrans halfverande lämnar ett något för lågt belopp.
Felkällorna för mantalssiffran äro synnerligen många, dock är ingen af de i finanslitteraturen
synliga af verklig betydelse för att förklara den oerhörda divergens,
som här föreligger. En orsak till denna skillnad bör dock helt visst sökas i det

*) Siffrorna gälla ej Storbrittanien, blott England och Wales.

348

REVISION AF YR RESE AU EL AGEN M. M.

förhållandet, att under det att i hemarbetsregistret endast den omedelbara mottagaren
af hemarbetsuppdraget figurerar, så förekomma i mantalslängderna dessutom
äfven denna arbetares alla familjeanhöriga öfver io år. En stor del af
svalget mellan siffrorna täckes på detta sätt. Men icke på långt när hela skillnaden.
Denna kan endast förklaras med hänvisning till att registersiffran är allt för låg,
beroende på otillräckligt antal uppgifter.

Det är emellertid ingalunda obegripligt, att det kan finnas ett stort antal
kommuner, som icke ägna något intresse åt sitt värf som registreringsmyndigheter.
Ty det värfvet är allt annat än en sinekur.

Inom kommunalstyrelsen är det hälsovårdsnämnden, »the Public Health Departement»,
som fått förevarande kall på sin lott. I dess spets står i större kommuner
en läkare, »Medical Officer of Health», och under honom sorterar en mer
eller mindre talrik stab af inspektörer. En månad före de båda registreringsterminerna
— i februari och augusti — utsändas nu från denna myndighet till alla
arbetsgivare i distriktet, om hvilka man af en eller annan anledning vet att
de sysselsätta hemarbetare, påminnelser om deras skyldigheter att insända listor,
till hvilka myndigheten medskickar eller tillhandahåller formulär. När listorna
sedan inkommit, gäller den första undersökningen, huruvida där förekomma hemarbetare,
hvilkas bostäder ligga i ett annat distrikt, en annan kommun. Sådana
arbetares namn och adresser måste då omedelbart på särskilda förteckningar öfversändas
till motsvarande myndighet inom vederbörande andra distrikt. På samma
sätt komma från dessa in listor med adresser och namn, som tillhöra det första
distriktet. När på sådant sätt utrönts, hvilka hemarbetare som bo inom distriktet,
lägges en matrikel upp öfver dessa, antingen så att hvarje arbetare får sin sida i
en registerbok eller ock så att ett kort utställes för hvar och en. Sedan kan
inspektionen börja.

Det är sålunda en ej obetydlig arbetsbörda som registreringen lägger på
den myndighet, som vill ägna så mycket intresse däråt, att den skall bli annat
än en pappersparagraf. Sådana myndigheter förklara sig i allmänhet kunna få in
listor från så godt som undantagslöst alla arbetsgivare inom sitt distrikt*), hvarvid
det ej i något fall upptäckts, att en arbetsgivare skulle ha försummat att uppge
någon hemarbetare annat än af uppenbart förbiseende. Men denna registrering
fordrar en eller flera tjänstemän (i Londonkommuner om c:a 100,000 innevånare
i regel två), hvilka enbart syssla med insamling af listor och den därmed förenade
bokföringen.

'') Underlåtenheten att insända listor straffas enligt lagen med böter af £ a första gången och £ 5
för hvar och en af följande tillfällen. Det är kommunalstyrelsen som har att föra talan rörande dylika
förseelser.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

349

Det vill likväl synas som skulle en väsentlig lättnad i denna sistnämnda
kunnat nås genom ett konsekvent tillämpande af kortsystemet, något som i London
ingenstädes synes vara fallet. Dessutom borde gifvetvis en förändring af lagens
föreskrifter åvägabringas genom ministeriel! förordning, som ålade arbetsgifvaren att
uppdela sina arbetare efter deras adresser och därefter insända en lista till hvarje
distrikt, hvarvid endast inom distriktet boende arbetare därå borde upptagas. På
detta sätt ökades arbetsgivare^ arbete visserligen något, men endast i ringa grad
i jämförelse med den lättnad, som på sådant sätt skulle åstadkommas i registreringsmyndighetens
arbete. (Detta belyses af den i bihanget införda tabellen öfver
hemarbetare i sex af Londons största hemarbetsdistrikt. Se s. 398.)

Utom inspektionen, åligger det slutligen registreringsmyndigheten att i den
rapport, som årligen måste tillställas öfverinspektören för fabrikerna, d. v. s. yrkesinspektionens
chef, rörande alla med stöd af fabrikslagen inom distriktet under
året företagna åtgärder, äfven meddela vissa uppgifter rörande hemarbetet. För
vinnande af större enhetlighet i dessa uppgifters uppställning och fullständighet har
öfverinspektören fastställt särskilda formulär, enligt hvilka de böra uppgöras i hela
riket.

En annan art af offentliga register äro de, som uppkomma genom lagstadgad
själ/anmälan af hemarbetare. Föreskrifter af denna art förekomma i Victoria’5 och
Syd-Australiens lagar, i båda fallen gemensamt med bestämmelser om skyldighet
för arbetsgifvaren att föra egna register. Stadgandet, som i Syd-Australien gäller
alla hemarbetets grenar, i Victoria endast konfektionen (incl. skodon) ålägger hemarbetaren
att personligen eller skriftligen meddela yrkesinspektionens chef sitt namn
och sin adress samt i sedermera förekommande fall en eventuell adressförändring.
I Victoria kunde detta meddelande ursprungligen göras i ofrankerad försändelse,
därest denna bar viss påteckning, men denna bestämmelse bar borttagits i 1905
års lag (§ 23, mom. 1). Paragrafen bär likväl fortfarande följande ej oviktiga
tillägg (mom. 2):

»Hvarje på sådant sätt registrerad person är skyldig besvara alla till honom
af yrkesinspektören ställda frågor rörande den person, för hvilkens räkning varorna
beredas eller tillverkas, samt angående det pris eller den lön som betalas därför,
dock må inga dylika frågor ställas till en kvinna eller flicka annat än genom en
kvinnlig yrkesinspektör.»

Själfanmälningsplikten har icke upptagits i något af de tidigare anförda hemarbetslagförslagen.
(Huru den i vissa fall ersättes genom systemet med tillståndsbevis
för bostäder, se nästa kapitel.)

35°

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Vid bedömandet af de olika registreringssystemens lämplighet torde man
böra beakta bland andra följande synpunkter. Hvad först det privata registret
beträffar, så torde det knappast vid lagarnas införande ha varit någon nyhet för de
affärsmän det här i allmänhet blef fråga om. Hvarje förläggare, som sysselsätter
hemarbetare, för nog, lag förutan, en på ett eller annat sätt uppställd förteckning
öfver sina arbetares namn och adresser, i de flesta fall troligen ock uppgifter
angående till arbetaren lämnade råmaterial, varuorder och betalningsvillkor. Ett
påbud om förande af privata listor blir således i allmänhet ingen ny tunga för
arbetsgifvaren. Det synes emellertid ingalunda vara olämpligt att bygga vidare på
detta system på sådant sätt, att af de privata bli offentliga register. I de fall där
man anser sig ha orsak att tvifla på arbetsgifvarens goda vilja att föra fullständiga
register, kan stadgandet om dessas offentlighet motiveras med, att en arbetsgifvare
troligen snarare ryggar tillbaka för att till en myndighet gång på gång insända
oriktiga uppgifter än han drar sig för att uppvisa ofullständiga listor för en yrkesinspektör,
som kanske ej på många år återkommer. Vidare möjliggöres också,
genom insändande af dylika förteckningar från många håll till en central ortsmyndighet,
för vederbörande inspektör eller annan af ärendet intresserad tjänsteman
att öfverblicka hemarbetarens fördelning öfver ett visst distrikt och på sådant sätt
lättare kunna anordna sina inspektionsresor. Dessutom, och det bör ej förglömmas,
blir härigenom äfven en statistik af hemarbetet på ett helt annat sätt möjliggjord
än genom register, som väl hållas tillgängliga rundt landet på arbetsgifvarnes
kontorslokaler, men icke sändas ut därifrån till någon plats, där en sammanföring
af deras uppgifter är möjlig.

Har man beslutat sig för offentliga register, bör deras offentlighet likväl på
intet sätt kringskäras. Det är ej tillräckligt, att de bli tillgängliga endast för de
myndigheter och deras representanter, som ha direkt med hemarbetets inspektion
att skaffa — de böra få karaktären af fullt offentliga handlingar, öppna för alla
och endast skyddade för reproduktion i publikt tryck. På sådant sätt skapas en
indirekt kontroll, hvars värde ej är ringa, och därigenom beredes äfven en möjlighet
för dem, hvilka sträfva att genom organisation bereda jordmånen för dessa
arbetares egna arbete för bättre villkor, att skaffa sig kännedom om hvar de finnas.

Till försvar för enbart privat registrering har anförts, att den privata listan
i hvarje ögonblick är tillförlitligare — nota bene såvida den föres samvetsgrant
— i fråga om adresser och anställda arbetare. Men i detta fall öfverträffar den
endast obetydligt den offentliga förteckningen och det är troligt, att denna öfverlägsenhet,
praktiskt taget, reduceras till ett minimum, därest denna senare förnyas
minst två gånger om året och då alltid vid säsongbrytningen inom den för allt

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

35 1

hemarbete tongifvande beklädnadsindustrien (se Erjglands exempel). Helt och
hållet skulle skillnaden i detta hänseende mellan de båda registerformerna bortfalla,
därest man i lagen, såsom de tyska socialdemokraterna föreslagit, införde en bestämmelse
om, att alla mellan förnyelseterminerna inträffande förändringar rörande
namn och adresser inom tre dagar skulle meddelas registreringsmyndigheten.

Lämpligheten af att i de offentliga registren liksom i de privata enligt den
australiska lagstiftningen, förutom namn och adresser, äfven upptaga arbetsart o. d.
samt öfverenskommen lön, torde ej vara oomtvistlig. Helt visst skulle skyldigheten
att ange lönsatser i uppgifter, som sedermera blefve föremål för en sammanförande
bearbetning, kunna bli af största betydelse för möjligheten att ernå likformighet
på detta område, där det godtyckliga och tillfälliga spela en afgörande
och ödesdiger roll. Dock torde det finnas andra vägar att nå fram till reformer
i detta hänseende, och så länge dessa återstå, torde man knappast böra välja ett
medel, som från de flesta håll icke utan skäl skall betraktas såsom ett otillbörligt
intrång på områden, där det offentliga och dess representanter intet ha att skaffa.
Däremot vill det synas, som skulle någon invändning af denna eller annan befogad
art ej kunna göras mot ett stadgande om uppgift i registren å hvarje arbetares
yrkesspecialitet. För inspektionens arbeten samt för en till praktiska syften användbar
statistik skulle åter genom en dylik bestämmelse mycket vara vunnet.

En reform med afseende å ifrågavarande listors förande, som emellertid
skulle vara af särskild betydelse, vore tillämpandet af en bestämmelse om, att
listorna skulle uppta icke endast de arbetare, till hvilka uppdragen omedelbart
utlämnades, utan ock alla dem, som verkligen härigenom sysselsattes. Det vore en
konsekvent tillämpning af den inledningsvis antydda principen, att det är hvarje
arbetsgifvares skyldighet att äga kännedom om, hvilka hans arbetare i själfva verket
äro. Detta kan i ett fall som det föreliggande ej ske på annat sätt än därigenom,
att hvar och en af de arbetare, med hvilka arbetsgifvaren eller hans ombud träda
i personlig beröring vid utdelningen af hemarbetsuppdragen samt mottagandet af de
färdiga varorna, äger att uppge hvilka hans medarbetare i hemmet äro. Endast på
sådant sätt kan arbetsgifvaren bilda sig någon åsikt om, i hvilket förhållande arbetsmängd
och arbetskraft, utbetalad lön och använd arbetstid stå till hvarandra. En
dylik kännedom borde, synes det, vara af lika stort intresse att äga för den arbetsgivare,
som har sina arbetskrafter spridda under många tak, som för den,
hvilken sammanfört dem alla under ett enda. Ur socialpolitisk synpunkt skulle
en reform sådan som denna kunna innebära viktiga konsekvenser, ty det är ingalunda
osannolikt, att mången hemarbetsgifvare tack vare en laglig föreskrift af
angifna art skulle få impulsen till att själfmant införa förbättringar i sina arbetares
villkor, om hvilka han eljest haft hvarken skyldighet eller möjlighet att ta någon
egentlig kännedom. Om det invändes, att arbetsgifvaren i detta fall ej kan räkna
på sannfärdiga uppgifter från arbetarne, så måste det betonas, att den risken för -

352

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

minskas i samma mån, som arbetarna lära sig inse, dels att meddelanden af denna
art i första rummet gifvas i deras eget intresse, dels ock att uppgifterna komma
under inspektionens kontroll*).

Hemarbetarnes själfregistrering genom anmälan till lokal myndighet eller
inspektionen har införts i syfte att åstadkomma en kontroll öfver riktigheten
af arbetsgifvarnes listor. Det skall icke bestridas, att detta syfte skulle vinnas,
därest själfanmälningen undantagslöst iakttoges. Den största svårigheten i denna
bestämmelses genomförande ligger emellertid i ovissheten om, att alla hemarbetare
erhålla kännedom om den. Att utsikterna i detta hänseende icke äro
ljusa visar erfarenheten från England, där en i lagen införd bestämmelse om vissa
rättigheter för hemarbetaren i syfte att kunna kontrollera öfverensstämmelsen mellan
aftalad och utbetalad lön ännu i år äro tämligen okända bland hemarbetarne själfva,
ehuru stadgandet därom varit i kraft i sex år**). Vill man sålunda införa en själfanmälning
med anspråk på effektivitet, måste man samtidigt sörja för förutsättningar
att alla af lagen träffade också känna till den***).

Frågan är emellertid, huruvida denna metod att kontrollera arbetsgifvarnes
listor är praktisk eller ens behöflig. Som tidigare nämnts, äro de engelska registreringsmyndigheter,
som fatta sin uppgift allvarligt, för sin del öfvertygade om
att det i regel lyckas dem att erhålla fullständiga uppgifter från arbetsgifvarne.
Visserligen kräfves härför en vaken inspektion, ett noggrant studium af anmälningarne
till handels- och yrkesregistren samt med stöd häraf måhända upprepade
påminnelseskrifvelser, men arbetet härmed fyller dock till sist sitt ändamål. Införandet
af bestämmelser om själfanmälning skulle öka registreringsmyndighetens
arbetstunga i oberäknelig grad, utan att därigenom skulle vinnas en motsvarande
trygghet för att man numera kunde lägga upp väsentligt bättre och så godt som
ofelbara register.

Dessutom — och denna synpunkt är af principiell innebörd — kan det
ifrågasättas, huruvida man icke genom en bestämmelse af här omhandlade art skulle
införa en för arbetarskyddslagstiftningen hittills ny grundsats. Arbetarskyddet är
enligt gällande uppfattning arbetsgifvarens sak, d. v. s. de därtill hörande åtgärderna
ha arbetsgifvaren till subjekt, arbetaren till objekt. Genom att införa själfanmälningsplikt
för hemarbetare skulle man träda utanför denna uppfattning, i det
att man gjorde arbetaren till både bärare af och föremål för en arbetarskyddsåtgärd.
Det kan diskuteras, huruvida en dylik bestämmelse, som sålunda skulle i

*) Badens öfverinspektor, Bittmann, föreslog ett uttalande i angifna riktning vid Intern, föreningens
för lagstadgadt arbetarskydd kongress i Geneve. Dess antagande strandade likväl på de franska delegerades
motstånd.

**) Närmare härom sid. 380.

***) Om bestämmelser i sådant syfte se sid. 372.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

353

princip jämställa den ekonomiskt osjälfständige arbetaren med hvarje själfständig
yrkesidkare, bör godtagas, särskilt som den skulle drabba den i regel sämst ställda
och minst oberoende gruppen inom hela arbetarklassen.

De förslag som under den teoretiska och praktiska behandlingen af regist
reringsfrågan framkommit, äro eljes mycket talrika, men inga af dem ha trängt
inom den positiva lagstiftningens ram, ej heller återfinnas de — på ett undantag
när — i något nu föreliggande lagförslag.

Af största intresse bland de i detta sammanhang föreslagna åtgärderna äro
de, som åsyfta att på något särskildt sätt beteckna hemarbetarnas bostad. Det har
sagts och icke utan skäl, att om det föreskrefves, att hemarbetsgifvaren icke blott
måste uppge hvarje arbetares bostad, utan att den sålunda registrerade hemarbetaren
dessutom ålades att med exempelvis en namnplåt af föreskrifven storlek och text
förse ytterdörren till sin bostad, så skulle detta bli en kontrollåtgärd, vid
hvilken hyresgästerna i ett hus, befolkningen i en trakt skulle nästan automatiskt
komma att medverka och som småningom skulle väcka intresset i vida kretsar
för att lagens föreskrifter följdes. Åtgärden synes emellertid ha någon framtid
endast där, hvarest den hemarbetande befolkningen är någorlunda stationär — i
en storstad med från hus till hus flyttande arbetarfamiljer har den icke stora
utsikter att fylla sitt syfte.

Ett annat i detta sammanhang framburet förslag, hvilket återfinnes i de tyska
socialdemokraternas lagprojekt, går ut på att stadga skyldighet för hvarje hemarbetare
att i sin bostad eller för hvarje styckmästare att i sin arbetslokal hänga upp ett
anslag, innehållande lagtext jämte eventuella särskilda bestämmelser, som utfärdats
af yrkes- eller bostadsinspektörer för arbetsplatsen i fråga. Ur förutnämnda kontrollsynpunkt
har ett dylikt stadgande, som ju öfverensstämmer med hvad vår minderårighetslag
för vissa fall föreskrifver, mindre betydelse än ur rent uppfostrande
synpunkt. På ett sådant sätt kan verkligen en lag föras ut bland folket. Hur
mycket ha arbetare sådana som dessa — jämför det från England ofvan anförda
exemplet! — i allmänhet reda på, när en lag kommit ut, äfven om den direkt
har tillämpning på deras förhållanden? Skulle också så af någon tillfällighet ske,
att lagen en enstaka gång lästes, så vore därmed icke mycket vunnet, ty förstådd
blefve den i alla fall ej. Men bestämmes det, att ett plakat med den tryckta lagtexten
— eller bättre: ett af offentlig myndighet verkställdt, lättbegripligt sammandrag
af denna — af arbetsgifvaren skall utlämnas till hvarje hemarbetare, med
hvilken han kommer i direkt beröring, och att detta plakat af hemarbetaren eller
mellanmannen skall hängas upp på dörren i bostaden och måste hänga kvar där,
så kan man vara öfvertygad om, att alla hemmets innevånare och många flera

354

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

snart ha stafvat igenom det märkvärdiga papperet mångfaldiga gånger och slutligen
insett att det är något som rör dem på det närmaste. På det viset inpräntas
hvad lagen föreskrifver, på det sättet får till sist hvar och en klart för sig sina
skyldigheter och rättigheter. Ingen kan vidare skylla ifrån sig de förra under åberopande
af bristande kännedom om deras tillvaro och de senare kunna tillvaratagas
icke blott efter yrkesinspektörens ingripande, utan på eget, af välgrundad kunskap,
stödt initiativ. I alldeles särskild grad skulle en dylik anordning med spikade lagar,
underlätta genomförandet af vissa delar af arbetarskyddet inom hemarbetet (se
kapitlet därom).

Det skall till sist icke lämnas onämndt, att föreskrifterna om en verkligt
effektiv registrering nästan alltid skall väcka stark förstämning inom vissa af de
kretsar den berör. Bland arbetsgifvarne, sedan dessa insett det berättigade i
arbetarskyddets utsträckande äfven till hemarbetet, måhända mer sällan, oftast endast
hos mindre handlande, som blott under brådskande säsong sysselsätta hemarbetare,
såsom sömmerskor, modister o. d. Men en högre grad af ovilja skall den kanske
möta hos en viss grupp af hemarbetare siälfva, nämligen många bland dem, som
icke lefva af hemarbete som hufvudförtjänst, utan som gripa till det för att af en
eller annan orsak öka sin egen eller sin familjs inkomst. Bland dessa särskilt
de kvinnor ur andra samhällslager än arbetarklassens, hvilka icke gärna skulle se
den hemligheten bragt inför offentligheten, att de delvis lifnära sig genom hemarbete.
Men då såsom tidigare visats, det just är från dessa grupper, hemarbetets
pauvres honteux, som den mest tillintetgörande konkurrensen om arbetsprisen bjudes,
kan man knappast i den omständigheten, att registreringspliktens effektiva genomförande
skulle minska dessa arbeterskors antal, se någon beklaglig omständighet.

Tvärtom skulle man af denna anledning i registreringen, hvilken eljest mer
har karaktären af en preliminär, organisatorisk lagåtgärd, äfven kunna se en ren
skyddsbestämmelse. III.

III.

Tillståndsbevis och bostadshygien,
i.

Under det att den engelska hemarbetslagstiftningen i sitt nuvarande skick ej
innehåller mer än en ingress och några fragment, medan i Australien hemarbetet
delvis täckes af eu på bred basis uppbyggd arbetarskyddslagstiftning med några
få specialbestämmelser rörande hemarbetet och medan den tyska lagen i detta hän -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

355

seende endast har några tå ansatser, så är den nordamerikanska hemarbetslagstiftningen
ett enhetligt och omfattande lagkapitel.

Den bär sin prägel lör sig och skiljer sig från andra länders icke blott genom
sin hela och afslutade karaktär utan ock genom sin anda. Den gör ett bestämdt
intryck af att ursprungligen ha tillkommit mindre till skydd för arbetaren än
till skydd mot honom, mot faran för det allmänna af de sanitärt otillfredsställande
förhållanden, under hvilka hemarbetaren tillverkade sina varor. De nordamerikanska
hemarbetslagarna synas närmast vara framvuxna ur den köpande publikens räddhåga
för hemarbetsalstrens verkliga eller förmenta smittofarlighet. Därför ha de
framför allt blifvit uppbyggda såsom konsument ssky dds läsbar. Men indirekt ha de
ock, där deras tillämpning kunnat ske utan öfverdrifter, fast med energi och konsekvens,
blifvit goda arbetarskvddslagar.

Man igenkänner genast eu nordamerikansk hemarbetslagtext på, att den börjar
med att tala om bostäder i stället för om arbetsgivare eller arbetare. Den
grundsats, som genomgår dessa lagar, är nämligen i främsta hand bostadshvgienisk.
I intet rum i ett hyres- eller bostadshus, så bestämma de vanligen i sin första
paragraf, får tillverkning åt något slag af beklädnadspersedlar eller af cigarrer ske
med mindre förut ett tillståndsbevis erhållits från yrkesinspektionen för familjen eller
någon dess medlem att på angifva ställe bedrifva sådant arbete. I ansökan för
erhållande af detta tillståndsbevis, till hvilken ansökan blanketter utlämnas af yrkesinspektionen,
måste lägenheten eller bostaden noga beskrifvas efter angifvet formulär,
hvarjämte skall uppges antalet af de arbetare och familjemedlemmar, som bo där.
Sedan dessa uppgifter aflämnats, besiktigar inspektionen lägenheten och meddelar
härefter eventuellt bevis om tillstånd, den s. k. licensen. Denna kan dock återkallas
när som helst, såvida anledning därtill föreligger. Tillståndsbeviset som anger högsta
antalet af de personer som få sysselsättas i de rum beviset afser, skall sättas inom
glas och ram och upphängas på lätt synligt ställe. Ingen får utlämna arbete till
en person eller familj som icke äger dylikt tillståndsbevis. Undantag göres blott
för användande af en skräddare eller sömmerska till eu familjs privata bruk. De
varor åt i lagen berördt slag, som tillverkas utan iakttagande af ofvannämnda
bestämmelser, få hvarken säljas eller utbjudas till salu, såvida de icke genom
yrkesinspektörens försorg försetts med en vidfästad etikett, minst 4 tum lång, och
bärande inskriften Tenement made (egentligen hyreshusfabrikat, betyder: sweatingstabrikat).
Denna etikett, skall äfven bäras af varor, som tillverkats enligt lagens föreskrifter,
men i en bostad, där sjukdom bevisligen utbrutit under arbetets gång.
Yrkesinspektören skall härom omedelbart underrätta vederbörande hälsovårdsmyndighet,
som desinficierar varorna och därefter aflägsnar etiketten. Skulle yrkesinspektören
finna bestämd anledning töreligga att misstänka smittosam sjukdom i eu hemarbetares
bostad, skall desinfektion eller möjligen förstöring af varorna omedelbart

356

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

ske genom hälsovårdens försorg. Utom förläggare, mellanhänder ocli hemarbetare
göres till sist äfven hyresvärden eller hans ställföreträdare ansvarig för denna lags
rätta efterlefnad, i det att den senare förbjudes uthyra lägenhet i sitt hus för hemarbete
af den art lagen berör, såvida icke dess bestämmelser om tillståndsbevis af
hyresgästen uppfyllts. Härmed är det hufvudsakliga innehållet åt en af de mer
typiska af de nordamerikanska hemarbetarelagarne, staten New-Yorks Labour Law
af april 1899, §§ 100—105 (in extenso öfversatt i bihanget s. 398) angifvet.
Af öfriga staters inom förbundet hithörande lagar är Massachusetts’ den bästa*).
Den skiljer sig likväl från den förenämnda endast i detaljer, hvilka tör här förelielände
undérsökning sakna intresse. Resten af nordamerikanska hemarbetslagar

no o o

äfvensom provinsen Ontario’s i Kanada äro mindre fullständiga än dessa båda, men
äro alla uppbyggda på samma grundsatser.

I korthet kunna dessa uttryckas så: ingen får bedrifva hemarbete af visst
slag utan att ha anhållit om ett tillståndsbevis för en viss person och eu viss
arbetsplats -—• denna sistnämnda skall före användandet inspekteras och af denna
inspektion beror, om tillståndsbeviset utfärdas, förvägras eller göres beroende af vissa
förbättringar rörande arbetsplatsens skick — ingen arbetsgivare och ingen mellanman
får lämna ut hemarbete till personer, som sakna dylikt tillståndsbevis — detta gäller
endast så länge inspektionens fordringar uppfyllas och kan af denna återkallas —
ständig sundhetsinspektion rörande ifrågavarande arbetsplatser.

Det är utan vidare klart, att denna lagstiftning måste få sken af att vara
till närmast för kundérna, för att hindra sådana varors utförande på marknaden,
hvilka kunna misstänkas medföra smittfara. Denna är större vid den klass af varor
dessa lagar afse — i första hand textilvaror, dessutom cigarrer — än vid hemarbetsalster
af de flesta andra slag. Ett slående bevis för att det är denna konsumenternas
presumerade smitträdsla, som i hög grad inspirerat lagstiftaren, föreligger
i den omständigheten, att sådana bostäder och arbetslokaler äro undantagna från
licenstvånget, där varor förfärdigas, hvilka före försäljningen måste tvättas, således
t. ex. kragar, manschetter, skjortor o. d. Denna bestämmelse, som införts i NewYork-lagen,
återfinnes dock ej i alla staternas hithörande lagstadgande.

Men tydligtvis måste dessa bestämmelser äfven vara synnerligen verksamma
som en hemarbetsskyddslag. Otvifvelaktigt ha de varit ägnade att, såvidt det genom
lag är möjligt, gå till botten med en af de allvarligaste sidorna af hela denna

*) Hvilka stater som ha dylika lagar och deras årtal etc., se sid. 336.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

357

fråga, bostadsproblemet. Dessa lagar skapa onekligen förutsättningar för goda bostadsförhållanden
och liksom de framkallats på grund af de otroligaste missförhållanden
af detta slag med deras vådor för den köpande publiken, så ha de efter sin tillkomst
icke blott bidragit till att skydda denna, utan äfven till att i viss mån förbättra
hemarbetarnes ställning i en af de viktigaste punkterna.

Förutsättningen för att lagstadganden af denna art skola verka i antydd riktning
är visserligen här liksom för allt arbetarskydds vidkommande en effektiv
inspektion. Af det amerikanska systemets såväl anhängare som vedersakare erkännes
och framhålles i allmänhet, att det tarfvar en troligen talrikare stab af inspektörer
än något annat system och att därför dess betydelse i praktiken är beroende af
vederbörande myndigheters offervillighet i detta hänseende. Men det är icke blott
antalet inspektörer som är afgörande, utan ock de principer, framför allt den enhetlighet,
med hvilken dessa arbeta hvar för sig och sins emellan. Att en god yrkesinspektion
verkligen förmår uträtta något, när den stödes af en lag al den amerikanska
typen, visar särskildt Massachussett’s exempel, där tack vare en under de sista tio
åren målmedvetet fullföljd hemarbetspolitik det lyckats inspektionen att, såvidt man
kan döma efter dess berättelser, från nämnda stats hufvudort, Boston, aflägsna det
mesta af under sanitärt otillfredsställande former bedrifvet hemarbete. 1 andra stater
åter, däribland New-York, har resultatet icke varit lika lyckligt, utan att det är
möjligt att af inspektionernas rapporter komma till klarhet om de verkliga orsakerna.
Den väsentligaste för New-Yorks vidkommande är troligen, att tillströmningen af
nya hemarbetare där konstant antar så väldiga dimensioner, att det icke står i någon
inspektions makt att effektivt kontrollera hela fältet. En annan olägenhet, hvilken
liksom den sistnämnda är speciellt amerikansk, är att hvarje stat i detta hänseende
ännu har sin lag (flera stater, där hemarbete förekommer, ha tillsvidare ingen lag
alls) och sitt sätt att tillämpa den, hvarigenom all enhetlighet omöjliggöres.

Eljes har nog det amerikanska koncessionssystemet äfven vissa immanenta
olägenheter. Här skall då först påpekas den i annat sammanhang framhållna svårigheten
att bringa lagstadganden sådana som dessa till kännedom bland alla, som
tillhöra denna till sammansättning och utbredning ständigt skiftande arbetarskara.
Vidare bör ock här upprepas den äfvenledes tidigare framförda reservationen mot
att genom införande af tillståndsbevis, för hvilkas anskaffande arbetaren göres ansvarig,
låta denne bli bärare af en väsentlig del af lagens tunga. Det är både
försvarligt och logiskt, när dessa stadgande!! betraktas närmast ur konsumentskyddets
synpunkt, men det blir ingendera, därest man lägger hufvudvikten vid deras atsedda
eller oafsedda samtidiga syfte, arbetarskyddet.

Eu af de allvarligaste invändningar, som gjorts mot det amerikanska systemet,
är den som tillspetsas i frågan: Sedan eu bostad, i hvilken man begärt få utföra
hemarbete, af inspektionen utdömts — hvem skall bära tungan af att bostaden

35»

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

bringas 1 föreskrifvet skick? Hyresvärden eller hyresgästen? Lagen säger intet härom.*)
l a den invändningen svaras vanligen först, att det ju står arbetaren fritt att flytta
till en annan bostad, som bättre motsvarar inspektionens fordringar. I teorien är den
utvägen visserligen lätt funnen, i praktiken skall den visa sig vida svårare att
vandra. I de stora städernas fattigkvarter, där den största mängden hemarbetare
ha sina bostäder, är visserligen flyttning från ett hus till ett annat snarare en regelbundet
återkommande händelse än ett undantag för ett stort flertal af innebyggarne
Men den ena bostaden är . den andra lik och eu familj skulle på detta sätt* kunna
fa söka länge, innan den hittade en, som inspektionen godkände såsom hemarbetsplats.
I alla de fall där det icke lyckats eller där man af olika orsaker icke kan eller
far flytta, maste således bostaden undergå någon reparation eller förändring innan hemåt
betshcensen kan erhållas. Hvem skall bekosta den? Hyresvärden har måhända
intet alltför tvingande intresse till omändringen, enär han fortfarande kan hyra ut
våningen som bostad utan hemarbete — det är åtminstone icke osannolikt att han
kan gorå det, ty ett rum som skall begagnas till arbetsplats dag och natt kan
behöfva annan utrustning än ett som endast skall tjäna som boningsrum**). Resultatet
blir således ofta det, att hyresgästen ser sig ställd inför nödvändigheten att
föranstalta om den föreskrifna förändringen och bekosta den eller ock flytta. Det
tona alternativet låter i de flesta fall som en grym ironi för den som något litet
känner till en hemarbetares ekonomi och kan i regel ej ifrågasättas. Det andra
alternativet åter ar såsom ofvan antydts i många fall lika utsiktslöst. Det återstår
endast en tredje utväg, den sista: att upphöra med eller afstå från hemarbetet.

I de fall åter där inspektionen finner, att bostaden är tillfredsställande med
afseende pa golfvets, väggarnes och takets beskaffenhet och att ventilationen och
ljusförhållanden aro drägliga och en licens sålunda beviljas, återstår dock att häri föreskrifva,
hur många personer som få arbeta samtidigt i rummet eller rummen. För
sådant ändamål har inspektören att rätta sig efter en viss i lagen föreskrifven luftkvantitet
per arbetare (se lagtexten i bihanget, s. 398, § 100). En dylik bestämmelse
ar icke ändamålsenlig, när det gäller att lagstifta för hemarbetande familjer. Till hvilka
inadvertenser dess tillämpning måste föra är lätt att visa. En lag föreskrifver a ms,
såsom lägsta medgift luftrymd per arbetare. 1 ett rum, som håller 2 a nT, få
således två arbetare samtidigt sysselsättas. Eu familj bestående af bror och två V

V Det riktiga och konsekventa vore sannolikt att uttryckligen göra hyresvärden ansvarig för
iakttagande af vissa föreskrifter rörande beskaffenheten af de rum, som han hyr ut åt hemarbetare. Ett
Utförligt förslag i sådant syfte förelädes det engelska parlamentet år 1891 af Sydney Buxton (N:o 61,
1891), men satte intet spår i lagstiftningen.

**; Det har häremot anförts att vissa kvarter skulle bebos endast'' af hemarbetare, hvadan hyresvardarne
skulle vara helt beroende af denna publik. Det finnes emellertid intet påvisbart exempel på
ett sådant förhållande - de flesta storstäders hyresstatistik visar i stället en stark underproduktion af
fattigmansbostäder.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

359

systrar, hvilka alla sy herrkläder, få således icke arbeta samtidigt i ett rum af
sådana dimensioner, hvilket däremot dag och natt får bebos och användas som
arbetslokal af en hustru och hennes dotter, som klistra och rulla cigarrer, hennes
man som i ett hörn utöfvar sitt hedervärda skomakaryrke — utan licens! — och
af makarnas ännu ej till arbetskunnig ålder komna gossar, af hvilka den ena ligger i
eu slags vagga bredvid modern, medan den andra kryper på golfvet och lekei med

tobaksaffall. _

Nu skall det invändas, att man lätt kan upphäfva dylika oegentligheter

genom att bestämma att föreskrifterna angående luftrymd och visst antal personer
böra gälla allt boende eller vistande i rummen. Men är detta tänkbart — hvar
går här gränsen och hur kontrollera dylika bestämmelser? Äfven om det osannolika
förutsattes, att det lyckades, så kvarstår i hvarje fall den orimligheten, att ett
yrke, där materialet eller dess tillredning förpestar rumsatmosfären, skall i här berörda
hänseende likställas med ett arbete, som ej har någon inverkan alls på luften
i ett boningsrum.

Af det anförda framgår således, hur ömtåligt hela bostadsinspektionens
problem är såsom ett led i hemarbetslagstiftningen och hur lätt bestämmelser af
ofvan anförda innebörd kunna bli hart när meningslösa genom för stor generalitet
eller ock identiska med ett förbud för allt hemarbete.

3 *

Det amerikanska licensystemet har likväl lockat till ef tet bildningåt. De
tyska socialdemokraterna ha i sitt förslag med lå ändringar, men större koncentration
i uttrycket, upptagit föreskrifterna om tillståndsbevis och bostadsinspektion.

Ett engelskt förslag, Mac Donald’s*''), likaså.

Några olikheter af intresse förekomma likväl mellan förebilden och kopiorna.
Det engelska förslaget har sålunda infört möjligheten för en inspektör, som äger
kännedom om den bostad, i hvilken en person hos honom anhåller få bedrifva
hemarbete, att lämna ett tillståndsbevis ad interim på en månad utan att under
denna tid ånyo inspektera bostaden, därest han tidigare godkänt den. Härmed
skulle vinnas, att arbetaren ej behöfde vänta på inspektörens besök, utan kunde

*) Detta har ej kunnat anskaffas i original, då det ej föreligger i publikt tryck. Förf:s kännedom
om det grundar sig på den utförliga framställning däraf, som förslagsställarens hustru lämnat inför 1907
års engelska hemarbetskommitté. Se »Report from the Select Committee on Home Work», Ldn 1907,
ss 211 ff.

Redan år 1895 förelåg i parlamentet ett förslag af liknande innebörd, som likväl afvisades. Numera
synas flertalet af engelska socialpolitiker och inspektörer vara mycket litet intresserade af licenssystemet,
hvilket de anse skulle bli antingen en formsak eller ock ett hemarbetsförbud af tyngsta och
orättvisaste slag.

360

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

begynna sitt arbete utan uppskof. Vidare borde enligt förslaget licensen förnyas
hvarje sjätte månad, hvarigenom ju en väsentlig ytterligare arbetsbörda skulle läggas
på inspektionen. Denna skall bestridas af fabriksinspektörerna, ej af sundhetsinspektionen.
Öfverinspektören för fabrikerna skulle bli en högsta instans, dit hemarbetaren
kunde vädja, därest enligt hans åsikt en licens utan tillräckliga skäl förvägrats
eller fråntagits honom.

Af dessa nya detaljer synas månadslicensen och vaderätten, det ena en
praktisk, det andra en rättvis reform, vara att anbefalla för dem, som vilja utbygga
och förfina detta system, hvaremot de öfriga förslagen snarare skulle försämra
än förbättra det.

Det tyska förslaget har följande anspråk på rum, där hemarbetare skola få
arbeta: »Särskilt måste rummen vara ljusa, torra, lätt kuifna eldas och vädras

samt innehålla minst 12 m3 luftrymd för hvarje där sysselsatt person. De få icke
användas till sofrum eller kök.» Denna sista bestämmelse, hur förnuftig den än vid
ett hastigt påseende kan förefalla, är emellertid liktydig med ett ganska allmänt
hemarbetsförbud. Följden af ett dylikt stadgandes genomförande skulle vara att i
en lägenhet som endast består af ett rum allt hemarbete göres omöjligt. I en två1
umslägenhet eller en lägenhet om ett rum och kök kan hemarbete bedrifvas af en
liten familj, som i senare fallet kan sofva i köket. Men i den mån familjen är
större, d. v. s. de ekonomiska förhållandena svårare och extra förtjänst genom
hemarbete nödvändigare, så måste båda rummen användas som sofrum och då
drabbar hemarbetsförbudet o. s. v.

Det uttalas också ganska oförbehållsamt både inom ledande socialpolitiska
kretsar och bland riksdagsledamöter af det socialdemokratiska partiet i Tyskland,
att detta lagförslag intet annat innebär än ett försök att genom lagstiftning
skaffa hemarbetet ur världen. Många af ledamöterna i den engelska hemarbetskommitté,
som hade att ägna Mac Donald’s förslag den förberedande behandlingen,
synas också ha varit af samma åsikt rörande verkan af detta förslag, ehuru
dess upphofsman afsett motsatta förhållandet: åstadkommande af det bästa hemarbetsskvddet.

Mac Donald ville nämligen uttryckligen med licens-systemet ersätta registreringen,
hvilken han ansåg fullkomligt ineffektiv.. Utan tvifvel är denna ståndpunkt
riktig så tillvida, att de båda systemen göra hvarandra ömsesidigt öfverflödiga ur
synpunkten af att skaffa ett tillförlitligt hemarbetareregister. Men då en på tidigare
anfördt sätt anordnad offentlig registrering har alla utsikter att resultera i ett sådant
register, då den vidare fyller endast denna uppgift, och gör det med en afsevärdt
mindre omfattande apparat, synes den vara att föredraga framför det andra systemet
med dess stola kraf på den öfvervakande myndigheten och dess i andra hänseenden
ovissa konsekvenser.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

361

Man ställer som ingångskapitel till en reformlag, om hvars behöflighet man
är öfvertygad, hellre tipp ett stadgande, som endast syftar till att reda ut och
samla det människomaterial, bland hvilket lagen skall tillämpas, än man bygger upp
den på en grundsats, som utan en mycket ömsint tolkning kan göra hela
lagen till en stjälpare i stället för hjälpare. Registreringen är en säk, bostadskontrollen
en annan. Den förra är, stödd på kloka föreskrifter och ledd med
energi och god vilja, ett relativt lätt företag. Att förbättra de fattigaste folklagrens
bostäder genom en serie strängt prohibitiva bestämmelser är troligen hvarken klokt
eller lätt — här är det andra orsaker, närmast af ekonomisk innebörd, som verka
djupare, tystare och dess- värre vida mer svåråtkomligt.

Det är emellertid otvifvelaktigt, att den bostadshygieniska synpunkten är förtjänt
af ett särskilt beaktande i en hemarbetslagstiftning. Den engelska lagen
har sträfvat att ta tillbörlig hänsyn till dessa fordringar, men utan att låna metod
från det amerikanska systemet.

Grundsatsen om det allmännas rätt att kontrollera sådant hemarbete, som
bedrifves i »ohälsosamma bostäder», framträdde i England tidigast i 185) 5 års
fabrikslag (§ 5), men bestämmelserna skilde sig då i tvenne punkter från nu gällande
stadganden af motsvarande art. Verkställigheten låg i fabriksinspektionens händer,
ej hos den lokala myndigheten som nu, hvarjämte paragrafen var kringskuren på ett
sätt, som gjorde den oanvändbar i praktiken. Den viktigaste af dessa inskränkningar
var, att det måste visas, att arbetet bedrefs under förhållanden som inneburo
en särskild fara icke blott för de där arbetande personernas, utan ock för hela
distriktets hälsa. Nu gällande lag (§ 108, år 1901), ger distriktsrådet rättighet
att, när hemarbete bedrifves i en bostad eller på en arbetsplats, »som är skadlig
eller farlig för de personer som där sysselsättas», meddela arbetsgifvaren detta förhållande
och eventuellt förbjuda honom att under en månad därefter dit utlämna
vidare arbete.

Den betydelsefulla olikheten mellan innebörden i ett stadgande af denna art
och ett af den amerikanska typen är att vägen här går öfver arbetsgifvaren i
stället för öfver arbetaren. Här fastslås indirekt den grundsatsen, att det i första
hand är arbetsgifvaren, som har att se till, att hans arbetare utföra arbetet under
sanitärt tillfredsställande villkor alldeles på samma sätt som fabriksägaren har att
sörja för att den fabrik, i hvilken han sysselsätter sina arbetare, uppfyller vissa
lagligen gifna föreskrifter. Det konsekventa mellanledet, som likväl saknas i här
anförda engelska stadgande, vore skyldigheten för arbetsgifvaren att bära kostnaden
för den ändring af bostaden, som sätter den i för hans arbetare användbart skick.
I praktiken — exemplen äro hämtade från Londons fem största hemarbetsdistrikt — har

362

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

det i regel lyckats inspektionen att förmå hyresvärden att företaga den erfordrade
förbättringen; i intet meddeladt fall har förbudet mot hemarbete tillämpats. Därvid
har såväl i det ena som andra fallet den omständigheten kommit inspektionen till
hjälp, att lagen icke bundit inspektörens handlande genom skematiska, onyanserbara
föreskrifter, utan att denne kunnat lämpa sitt tillvägagångssätt med hänsyn till det
individuella fallets förutsättningar. Att man därvid så ofta kunnat förmå hyresvärden
till förbättringar beror på att man egentligen aldrig ställt fordringarna högre
än att de bragts i öfverensstämmelse med den allmänna hälsovårdsstadgans och
bostadsförordningens föreskrifter. Däremot har man såvidt möjligt sökt att samtidigt
höja hemarbetames eget snygghets- och renlighetssinne genom att gifva vanligen
synnerligen välbehöfliga föreskrifter rörande ordentlig bäddning, renskurning
af golf och väggar o. d.

y Det

amerikanska systemets ursprungliga syfte — skydd mot srnittosamma
sjukdomars spridande genom hemarbetsartiklar — fy lies såsom nämnts väl genom
dess för sådant ändamål gifna bestämmelser. Dessa ha utan tvifvel inspirerat äfven
andra länders lagstiftare, tv de återfinnas, om ej till form så dock till syfte, i de
flesta föreliggande lagar och lagförslag.

I den engelska lagen befatta sig §§ 109 och ilo (år 1901) med dessa
stadganden. Den förra, som kvarstår från 1895 års lag, förbjuder förfärdigande
af beklädnadspersedlar i bostäder, där scharlakansfeber eller mässling förekommer.
Förbudet är riktadt mot arbetsgifvaren, som lämnar ut dylikt arbete. Flan strafläs
med böter, så vida han ej kan visa bona fides. Denna bestämmelse var emellertid
otillräcklig: den gällde endast två sjukdomar och den gaf inspektionen intet medel
att underrätta arbetsgifvaren, när en sjukdom utbrutit. Därför infördes § ilo i
1901 års lag. Denna ger den lokala myndigheten rättighet att, därest någon
innevånare i ett hus, där hemarbete bedrifves, insjuknat i någon af de srnittosamma
sjukdomar, hvilka enligt lag (»Infectuous Diseases Act», 1889, och en rad tilläggslagar)
skola för myndigheten anmälas, förbjuda att för viss tid något slag af
i särskilda förordningar angifvet hemarbete*) utlämnas till i detta hus boende personer.
Detta förbud meddelas arbetsgifvaren, som göres ansvarig för dess efterlefvande.
Dessutom stadgas desinfektion af bostad och varor. Då sedan den eller
de insjuknade vanligen omedelbart föras till epidemisjukhus, omfattar förbudet i regel
endast en kortare tid.

I ungefärlig öfverensstämmelse med dessa stadganden föreskrifver Nya Zeelands
tidigare citerade fabrikslag (§ 48):

*) Den sista af dessa förordningar, den 23 maj 1907, upptager samma yrkesgrenar som gälla §
107 (registrering) och § 108 (ohälsosamma bostäder) med undantag af grupperna c), d), e), g), h), i), j),
(jfr. sid. 337).

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

363

»Det är förbjudet att förfärdiga eller bearbeta varor eller material eller att
öfverta dylikt arbete i eu fabrik eller ett bostadshus,

a) därest där med ägarens vetskap vistas en med infektions- eller smittosam
sjukdom behäftad person; eller

b) sådan person där vistats under loppet af sistförflutna 14 dagar samt
fabriken eller bostadshuset och alla däri befintliga föremål och varor icke ha undergått
en enligt inspektörens åsikt tillfyllestgörande inspektion.»

Den australiska lagstiftningen har eljes så tillvida accepterat den amerikanska
licensprincipen, att den för fabriker föreskrifver årlig nyregistrering hvilken ej kan
ske utan föregången besiktning. Denna bestämmelse får äfven betydelse för vissa
delar af hemarbetet därigenom, att, som tidigare anförts, de australiska lagarnes fabriksbegrepp
är så vidsträckt, att hvarje plats, där två (Nya Zeeland) eller fyra (Victoria,
Queensland) personer arbeta, inbegripes däri.

Alla i ämnet föreliggande lagförslag ha äfven upptagit bestämmelser till skydd
för smittofara. Här skall bland dessa endast citeras de tyska socialdemokraternas
utförliga formulering af paragrafen. Den lyder in extenso sålunda:

»Därest i en verkstad, ett rum eller därmed sammanhängande lägenhet, där
hemarbete bedrifves, personer arbeta eller uppehålla sig, hvilka äro behäftade med
smittosam sjukdom, så åligger det innehafvare!! af dessa lägenheter att omedelbart
därom underrätta inspektionsmvndigheten. Denna skall utan dröjsmål öfvertyga
sig om, huruvida med åberopade sjukdom behäftade personer komma i sådan beröring
med under arbete varande material och varor, att någon fara för öfverförande af
smitta utåt föreligger. I sådant fall skall inspektionen föranstalta om desinfektion
af i dessa rum befintliga material och varor. Låter sig desinfektionen icke verkställa
eller är den för dyrbar i jämförelse med materialens och varornas värde,
så kan beslutas, att dessa skola förstöras.

Den skada och de kostnader, som uppstå genom desinfektionen eller förstörandet,
skall den arbetsgivare bära, för hvilkens räkning materialen och varorna
förfärdigas och bearbetas.»

Detta är således den amerikanska lagens system, hvilket undviker att tala
om förbud mot hemarbete i smittoförande bostäder, utan koncentrerar intresset på
desinfektionen af de i bostaden befintliga varorna. Detta torde ock i allmänhet
vara tillräckligt, enär i och med de sjuka personernas afförande till sjukhus eller
isolerande på annat sätt, en åtgärd, som ju själffallet först af allt vidtages, samt
en grundlig desinfektion, den egentliga smitthärden är aflägsnad och ett eventuellt
förbud mot fortsatt arbete mindre tvingande. Man synes eljes lätt riskera, att
arbetaren, för att skydda sig för risken att genom arbetsförbud bli sysslolös, skall
begagna sig af alla upptänkliga medel för att dölja en misstänkt sjukdoms utbrott
bland omgifningen, hvarigenom ju hela lagens syfte sättes i fara att förfelas.

36+

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

IV.

Arbetarskyddets utsträckande till hemarbetare.

a) Personskydd och arbetstidens begränsning.
i.

Fabriksarbetarskyddets utsträckande till hemarbetarne var ett af de tidigast
framställda krafvel!, när man först började inse, att statens hjälp måste påfordras
för att förbättra dessa arbetares ställning. Och likväl är det krafvet i det stora
hela det som tills vidare visat sig svårast att realisera. Fullt genomfördt är det
endast på några få punkter — det väsentligaste återstår ännu.

Det legala arbetarskyddet äger ju numera följande hufvudkapitel: bestämmelser
om, hvilka personer som få sysselsättas i arbetet, om tiden för detta och om de
lokaler där det bedrifves. Det sista kapitlet har för hemarbetarens vidkommande
fått eu annan innebörd än för fabriksarbetaren, ty för den förre gäller det hans
egen bostad, för den andre den arbetslokal arbetsgivare!! består honom. Därför
blir detta också för hemarbetaren en fråga för sig och såsom sådan har den här
redan tidigare behandlats (se föreg. kap.). Däremot härskar med afseende på de
båda öfriga omständigheterna en stor principiell öfverensstämmelse mellan hemarbetarens
och fabriksarbetarens villkor och skyddsbehof. I själfva verket är den
förra, såsom tidigare visats, i dessa hänseenden måhända sämre ställd än någon annan
arbetarkategori, under det att fabriksarbetarens förhållanden på dessa områden, tack
vare lagstiftning eller starka organisationer eller bådadera, gå eu ständig förbättring
till mötes.

Hemarbetet är ju i öfvervägande grad kvinnoarbete. Men i många dess
grenar förekommer äfven ett osedvanligt starkt utnyttjande af barns arbetskraft.
Den första uppgift en skyddslagstiftning sålunda på detta område ägde att fylla
vore att sätta en gräns för barnarbetet och att i möjligaste mån inskränka de
minderårigas arbetstid.

Den positiva lagstiftningen känner endast till ett försök i denna riktning —
det innehålles i den tyska barnskyddslagen den 30 mars 1903. Under det att man
dittills alltid i Tyskland — i fabrikslagarne, i tobaks- och konfektionsförordningen —
gjort halt framför det egentliga hemarbetet, det som bedrifves i familjens hägn, och
på detta vis oafsiktligt blott ökat barnens utnyttjande där, så har man i barnskyddslagen
för första gången vågat träda öfver hemmets tröskel och sätta lag mellan
föräldrar och barn. Men — och här ligger lagens stora svaghet — hemarbetet
behandlas allt igenom med större hänsyn än hvarje barnarbete af annat slag.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

365

Lagen skiljer mellan »egna» och »främmande» barn. Med egna barn
menas sådana, som äro släkt intill tredje led med den, som sysselsätter dem eller
dennes make, äfvensom adoptivbarn, myndlingar och fosterbarn, såvida de tillhöra
dens hushåll som sysselsätter dem. Alla andra barn betecknas såsom »främmande».
Den paragraf i lagen, som äger tillämpning på hemarbetet (§ 13), bestämmer, att
»i verkstäder (hvarmed enligt § 18 äfven afses sof-, bonings- och köksrum, såvida
yrkesarbete där förrättas, äfvensom i det fria belägna yrkesarbetsplatser), där
användande af barn ej är förbjudet enligt § 12 (verkstäder, där motorer förekomma)
få egna barn under tio år alls icke sysselsättas, egna barn öfver tio år ej
mellan kl. 8 på aftonen och kl. 8 på morgonen samt icke före förmiddagsundervisningen.
Vid middagstid äga barnen åtnjuta eu minst två timmars rast. På
eftermiddagen får arbetet börja först eu timme efter slutad undervisning. Egna
barn under tolf år få icke sysselsättas för tredje man i bostaden eller verkstaden
hos en person, till Indika de stå i ett i § 3, mom, 1 omförmäldt släktskapsförhållande
(barn intill tredje led). På sön- och helgdagar få ej heller egna barn
sysselsättas i verkstäder.»

Redan af denna paragraf framgår, hurusom de barn, hvilka arbeta hemma
såsom hjälpkrafter åt eu främmande arbetsgivare måste vara tolf år, under det
att de endast behöfva vara tio år för att få arbeta åt sina föräldrar eller närmaste
släktingar. Denna bestämmelse kan naturligtvis lätt kringgås: föräldrarna öfverta
formellt uppdraget af den främmande arbetsgivare!! och ta någon liten del i arbetet,
hvarefter barnet gäller som deras hjälpkraft och får börja arbeta redan med tio år.
Barnskyddslagen införde vidare förbud för sysselsättande af främmande barn i verkstäder
längre än tre (2) timmar om dagen, under ferierna lyra timmar — för
barn som arbeta hemma gäller denna inskränkning ej. Ej heller måste sysselsättandet
af dessa anmälas för myndigheten eller ett arbetsbord öfver deras anställning
utställas, såsom fallet är med främmande barn, som arbeta hos sin arbetsgivare.*)

Det hufvudsakliga, som för hemarbetet vunnits med denna lag, torde vara
förbudet mot små barns arbete samt mot alla barns användande till nattarbete.**)
I öfrigt har de arbetande barnens arbetstid föga förkortats mot förr, ett resultat,
som med ganska stor tydlighet framgår af yrkesinspektionens berättelser från den
del af Tyskland, nämligen storhertigdömet Hessen, där man ägnat barnskyddslagens
tillämpning det största intresset. Det klagades i början där ganska allmänt öfver
dess ineffektivitet just rörande hemarbetet, hvilket likväl bedritves till ganska ringa
omfattning i Hessen. Numera låter det emellertid bättre, ehuru man i det distrikt,
där den största hemarbetsindustrien förekommer, för att nå bättre verkan, begagnat

*) Jfr R. Wilbrandt, Arbeiterinnenschutz und Heimarbeit, ss. 87 fl''.

*’) Förbundsrådet har gjort bruk af i lagen gifvet tillstånd och har i de värsta hemarbetsdistrikten,
Meiningen, Sachsen-Koburg-Gota, Schwarzburg-Sonderhausen, för egna barn — nedsatt skyddsåldern
till 8 år. Man jämföre därmed i texten anförda lagskärpning i Hessen.

366

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

sig af eu bestämmelse i lagen, som för särskilda undantagsfall medger utfärdande
af polisförordningar, som skärpa vissa lagens föreskrifter. Sålunda har eu polisförordning
för kretsen Alsfeld (Giessens yrkesinspektionsdistrikt) af den io maj
1907 föreskrifvit 12 år såsom minimiålder för alla hemarbetande barn, vidare en
högsta arbetstid för dem af 2 timmar — mellan 5 och 7 e. m. — (undantagsvis

3) under skolterminerna och 4 timmar — 9—11 f. in. och 5 7 e. in. .

under ferierna samt till sist anmälnings- och registreringsskyldighet för alla sysselsatta
barn. Denna förordning, som ju supplerar lagens bestämmelser på ett synnerligen
verkningsfullt sätt, har tills vidare endast varit i kraft så kort tid, att dess
resultat ej har kunnat bedömas. Den är emellertid af största intresse, tv den är
den strängaste personskyddslag, som för närvarande äger gällande kraft på hemarbetets
område.*)

Englands fabrikslag . (§ 11; år 1901) äger ett genomfördt skyddssystem
lör barn och minderåriga i »hemfabriker och hemverkstäder» (domestic faetories
and workshops») men, såsom tidigare visats, träffar denna beteckning icke det
egentliga hemarbetet, utan är det här fråga om själfständigt dofna verkstäder, där
arbetsgivare)! (i regel familjefadern) sysselsätter endast sin egen familj. I sådana
företag få unga personer icke sysselsättas före kl. 6 på morgonen eller efter kl. 9
på kvällen (på lördagar efter kl. 4), hvarjämte raster måste medgifvas i 4 Va
timmar å vanliga dagar och 2 Vs timmar på lördagar. Barn få endast sysselsättas
antingen mellan kl. 6 f. in. och kl. 1 e. m. eller mellan kl. 1 e. m. "och kl. 8
på kvällen. Söndagsarbete är förbjudet.

England har emellertid ett annat lagstadgande, som i detta hänseende blifvit
åt betydelse för hemarbetet. Dess barnskyddslag (»The Employment of Children
Act») af 1903 gat de lokala myndigheterna makt att utfärda polisförordningar till
reglerande åt skolbarns arbetstid. Denna rättighet innesluter möjlighet att äfven normera
barns yrkesarbete i hemmen, och af denna rättighet ha redan eu rad kommuner
begagnat sig genom att utfärda polisförordningar till skydd för hemarbetande barn.
För att underlätta öfverensstämmelse i genom dessa förordningar^)bye laws») lämnade
föreskrifter har inrikesdepartementet utfärdat och tillställt kommunalstyrelserna en
mönsterförordning för sagda ändamål, hvilken i allmänhet följts, med smärre afvikelser
här och hvar. I nämnda förordning fastställes arbetstiden för barn med
lull skolgång till tiden mellan kl. 5 och 8 e. m., för barn med half skolgång
till antingen kl. 8 t'', in.—1 e. in. eller kl. 1 e. in.—6 e. in. (lördagar kl. 4
e. in.). Rörande barn, som slutat skolan gälla samma föreskrifter som här ofvan

*) För Sveriges vidkommande förtjänar vid omnämnande af den tyska barnskyddslagen den anmärkningen
att göras, att några af de hufvudsakliga arbetsområden för barn, mot hvilka denna vände
sig, nämligen gatuförsäljning och uppträdande vid offentliga förevisningar, genom tvenne k. förordningar
af 1896 och 1897 som bekant hos oss äro stängda (det förra dock fakultativt) för gossar under 14 och
för flickor under 1; år, hvarigenom Sverige i detta hänseende står framför de flesta länder i världen.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

367

anförts för unga personer i hemverkstäder. Dessutom tillägges, att intet barn tår
samma dag sysselsättas med hemarbete och annat yrkesarbete.

Den nordamerikanska lagstiftningen har inga bestämmelser af här berörda
innebörd. De australiska lagarnas alla stadgande! rörande speciellt arbetarskydd,
således om barns minimiålder, om minderårigas och kvinnors arbetstid, om maximalarbetsdag
gälla såsom förut påpekats med vissa förutsättningar äfven hemarbetet.

Af föreliggande lagförslag befatta sig de flesta med dessa frågor. Så vilja
de tyska socialdemokraternas samt Hit^e Heyl''s förslag utsträcka fabrikslagens föreskrifter
rörande barn- och kvinnoarbetet till hemarbetet. I båda fallen synes man
eftersträfva, att fabrikslagen i detta afseende endast skulle vidga sin ram till att
omfatta äfven hemarbetet, utan att någon modifikation i bestämmelsernas affattning
borde ske. Socialdemokraterna önska dessutom förbud mot sön- och helgdags- samt
nattarbete för alla i hemarbete sysselsatta personer (natthvilan: kl. 8 e. in.— 6
f. in., lördagar från kl. 5,30 e. in.). Det österrikiska förslaget vill förbjuda hemarbete
för alla som icke fyllt 18 år, men medger ett »öfvergående» användande
som hjälpkraft för alla som fyllt 12.

Vid lyssnandet till den diskussion som förts om denna punkt, »arbetarskyddets
utsträckande» i kommittéer och på kongresser, i den vetenskapliga litteraturen
och i den periodiska pressen, får man en klarnande insikt om, att genomförandet
af eu grundsats, som i teorien förefaller så logisk och rättvis, i sina
praktiska konsekvenser ofta hvarken är det ena eller andra.

I en punkt är enigheten visserligen allmän och det är i fråga om barnskyddet.
Här behöfver icke anföras hela den starka och ovederläggliga argumentering,
som visar att barnens skyddande från utnyttjande i yrkesarbete är ett af
det moderna samhällets nödvändigaste existensvillkor. Den synpunkten bär upp
all arbetarskyddslagstiftnings begynnelse, och det ligger en stark inre logik i
den omständigheten, att detta skydds utsträckande äfven till de hemarbetande
barnen utgör första steget till eu allmän tysk hemarbetslagstiftning. Det synes
emellertid icke föreligga någon som helst anledning att sätta den skyddande minimiåldern
i detta fall lägre än den i redan gällande skyddslagstiftning fastslagna gränsen:
den enda modifikationen, som måhända vore af förhållandenas egenart påkallad,
borde vara en under en öfvergångstid af exempelvis tre år medgifven lägre gräns,
hvilken dock aldrig kunde sättas längre ned än vid tio år.

Till kontrollerande af den tyska barnskyddslagens genomförande har man i
två stater — Hessen och Baden — begagnat sig af ett särskildt, på folkskolans
lärare stödt inspektionssystem, som supplerat den ordinarie yrkesinspektionen på ett

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

368

för lagens tillämpning lyckligt sätt. När man hör, att myndigheterna i det tyska
rikets öfriga stater, där denna extra inspektion — om hvilken mera i det följande
— tills vidare icke finnes införd, utan undantag förklara lagen vara så godt som
overksam för hemarbetets vidkommande, så torde man ha rätt att sluta sig till,
att förenämnda tvenne staters åtgärd i detta hänseende varit förutsättningen för
att göra lagen någorlunda effektiv. Denna uppfattning delas ock i allo af yrkesinspektionens
män såväl i Baden som i Hessen.

Det skall icke bestridas, att man förfore fullt konsekvent, om man, sedan
man börjat med barnarbetet, ginge vidare på arbetarskyddets väg och fortsatte med
skydd för minderåriga, barnsängshvila, normalarbetsdag för kvinnor (och män),
förbud mot natt- och söndagsarbete. Men — hur skall en dylik lags efterlefnad
kontrolleras? Där är den svåra punkten, den, om hvilken det först rör sig, och
där man tyvärr måste medge, att de ha rätt som säga, att dylika bestämmelsers
tillämpning trotsa all egentlig kontroll.

Några anmärkningar skola här likväl göras till dessa punkter. Hvad först
minderårigas arbete beträffar, så borde man, så länge de besöka skolan och därest
man accepterar lärarkontrollens princip under denna tid, kunna göra en lagstiftning,
som begränsar äfven deras arbete, någorlunda effektiv. Barnsängshvilan måste, så
länge moderskapsförsäkringens problem ännu är olöst, förbli endast ett önskemål
äfven för hemarbeterskan liksom den i själfva verket är det för stora grupper af
hennes medsystrar inom andra arbetsområden (äfven fabriksarbeterskans!). Då likväl
moderskapsförsäkringen f. n. är en minst lika aktuell fråga i den moderna socialpolitiken
— bl. a. ju äfven hos oss — som hemarbetarskyddet, så torde det vara
af synnerligen stort värde att få stadgandet om arbetsförbud efter och, eventuellt,
före nedkomsten infördt äfven i en hemarbetslag. Ty ordnas moderskapsförsäkringen
på ett klokt och betryggande sätt, så är det egentligen högst osannolikt, att hemarbeterskan
skulle undandraga sig lagens stadganden angående barnsängshvila, äfven
om inspektionen icke vore till hands för kontroll. Därför bör man bereda henne
tillfälle att kunna komma i åtnjutande af en af kvinnoskyddets viktigaste former
genom att i hvarje förslag till en hemarbetslag införa de bestämmelser, som nu i
allmänhet gälla endast fabriksarbetande barnaföderskor.

Alla olika delar af kapitlet om arbetstidens begränsning drabbas onekligen
hårdast af invändningen om deras okontrollerbarhet i fråga om hemarbetet. Detta
gäller förbudet mot natt- och söndagsarbete i lika hög grad som fastställande af
en viss normalarbetsdag. Men dylika lagstadganden äro icke heller utan andra
betänkligheter. Vill man öfverhufvud kontrollera en hemarbeterskas arbetstid per
dag, så kan man icke helt allmänt fastslå en maximalarbetsdag af t. ex. tio timmar,
utan man måste föreskrifva från hvilken timme på morgonen till hvilken timme
på aftonen hon skulle arbeta, äfvensom ge bestämd anvisning rörande klockslag
för raster. Men då har man också beröfvat arbeterskan hvarje rörelsefrihet. Den

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

369

enda fördel hemarbetet egentligen har för kvinnan — att få inrätta sin arbetstid
så som det passar till hennes plikter — den skulle på detta sätt förintas *). Dessutom
har stora hemarbetsgruppers karaktär af säsongarbete äfven en afgörande
betydelse för denna punkt. Den som har sin enda förtjänst eller nödvändiga biinkomst
genom hemarbete arbetar dagligen, ensam eller tillsammans med sin familj,
så länge tills den oundgängligaste inkomsten är uppnådd. Är arbetet relativt väl
betaladt, afslutas arbetet tidigare, är det klent betaladt, utnyttjas arbetskraften så
länge den gärna tillåter, därest blott tillräckligt mycket arbete finnes. Är detta
icke fallet, så minskas arbetsbördan och äfven arbetstiden **).

Denna omständighet har ingifvit Badens öfverinspektor den tanken, att man
på ett nästan automatiskt sätt skulle kunna reglera arbetstiden genom att föreskrifva,
att arbetsgifvaren icke finge utlämna mer än en viss kvantitet varor för
viss tid. »Arbetsgifvaren», skrifver lian***), »bör göras ansvarig för att han under
en viss tid icke utlämnar mer arbetsmaterial till hvarje hemarbetsplats än de där
tillgängliga arbetskrafterna kunna bearbeta under iakttagande af den lagligen fastställda
arbetstiden». Läte sig ett dylikt förslag utföra i praktiken, hade man onekligen
en viss garanti för att en i lag föreskrifven arbetstidsbegränsning tillämpades.
Men tyska fabrikanter och förläggare, som tillfrågats ****) angående möjligheten af en
dylik beräknings utförande, ha i allmänhet svarat, att den måhända ginge för sig,
när det gällde en ensam arbeterska, men sämre ju flera medlemmar af familjen
som användes såsom hjälpkrafter. Dessutom påpekades omöjligheten af att härutinnan
följa samma regler hela året rundt — lika för säsong och död tid.

Det är likväl af intresse att i detta sammanhang påpeka, att en maximalarbetsdag
verkligen finnes införd på några håll inom hemarbetet. 1 den lilla väfvarstaden
Anrath nära Crefeld, där hemväfveri af sidenband bedrifves med elektriska
väfstolar och så godt som uteslutande af män, har kommunen, hvilken äger elektricitetsverket,
föreskrifvit en normalarbetsdag af elfva timmar (kl. Va 8 f. m.—12
midd., kl. Va 2 e. m.—8 e. m.). För denna tid gäller den af arbetarne betalade
hyran för den elektriska kraften, och kommunens tjänstemän (poliser) ha att öfvervaka,
att den föreskrifna arbetstiden iakttages. I den lilla staden med dess små
hus, där man på gatorna mycket väl kan höra väfstolarnas smällande i bostäderna,
förklaras kontrollen gå relativt lätt för sig, och väfvarne äro mycket tillfredsställda
med systemet. Det vore ju för öfrigt ingalunda svårt att anordna den
elektriska kraftens fördelning, så att den endast stode till buds under vissa angifna

*) Jfr. »Protokoll der Verhandlungen des ersten Allgemeinen Heimarbeiterschutz-Kongresses,
Berlin 7—9 März 1904», s. 115.

”) Jfr. Bittmann} a. st. s. 1106.

***) Jfr Bittmanny a st. s. 1107.

•**•) Af förf.

370

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

timmar. En inspektion således, som helt enkelt bestode i brytandet af en elektrisk
strömkontakt — på ett så enkelt sätt löser elektriciteten en af detta invecklade
problems svåraste frågor! *)

I alla länder, där man infört maximalarbetsdag för kvinnor, klagar inspektionen
öfver att denna kringgås på det sättet, att arbeterskorna få dier taga med
sig arbete hem från fabriken. För hela konfektionen synes detta tillvägagångssätt i
England och Tyskland vara ett fall, som snarare är regel än undantag. Men det
gäller nog för alla fabriker, hvilkas kvinnolöner icke räcka till lifvets uppehälle
och där tekniken fortfarande tillstädjer hemarbete. På detta sätt förlänges en af
lagen till tio eller elfva timmar fastslagen arbetstid till tretton, fjorton timmar eller
mer. »I Berlins pappersvaruindustri», berättar fru Gnauck-Kiihne, som har studerat
detta område såsom fabriksarbeterska, »är det icke ovanligt, att unga flickor efter
slutadt fabriksarbete fortsätta att arbeta hemma till kl. 2 eller 3 under flera nätter
i veckan.» **)

Lagstiftningen har haft sin uppmärksamhet fäst på dessa förhållanden. I två
stater, Nya Zeeland och Schweiz har man alldeles förbjudit arbetare som äro sysselsatta
i fabrik att taga med sig arbete hem, i England har ett villkorligt förbud
utfärdats för dylika fall.

Nya Zeelands stadgande i detta afseende har följande form:***)

»1. Därest någon i en fabrik sysselsatt person utför något som helst arbete
för fabrikens räkning utom denna, böte fabriksägaren intill £ 10.—.— för hvarje
särskilt fall;

2. desslikes böte arbetaren intill £ 5. —.—

Från dessa bestämmelser äro sådana arbeten undantagna, rörande hvilka man
på grund af deras beskaffenhet icke skäligen kan fordra att de måste utföras i
fabrikslokalen.»

I den schweiziska lagstiftningen förekommer ifrågavarande förbud i trenne
kantoners speciallagar »till skydd för arbeterskor». Så föreskrifves i Zurich ****),
Luzern*****'') och Solothurn****"**), med samma formulering, att

»det är förbjudet att utöfver affärens lagligen fastställda arbetstid lämna
ytterligare arbete för medtagande hem åt arbeterskorna».

England har, som nämnts, ej velat tillämpa absolut förbud, utan har utgått
från den grundsatsen, att ett barn, en »ung person eller kvinna ej får sysselsättas

*) I Lyon lär en anordning af denna art förekomma. Se Wilbrandt, a. st. s. 91.

**) Jfr Wilbrandt, a. st. s. 84; ***) c. 1. § 30.; ***’) Lag 12/s 1894, § 7, mom. 3; *****) Lag 29/n

1895, § 6, mom. 3; ******) Lag 29/n 1895, § 4, mom 1. Dessa lagar ha ej förelegat i original, utan ha

här citerats efter Schwiedland. a. st. s. 274.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

371

genom fabriksarbete plus hemarbete längre än den i lag föreskrifna maximalarbetstiden».
Dess stadgande har denna form (§ 31, år 1901):

»(Ett barn) ... en ung person eller kvinna får för en fabriks eller verkstads
räkning de dagar då han eller hon arbetar i fabriken eller verkstaden på för- eller
eftermiddagen utom hemmet endast sysselsättas så länge den tillåtna normala arbetstiden
medger.

1 enlighet med detta stadgande anses ett barn, en ung person eller kvinna,
hvilka arbeta utom hemmet eller hvilka få tillstånd att taga med sig arbete för
att utföra detta utom fabriken eller verkstaden, såsom sysselsatta i fabriken eller
verkstaden under den dag då arbete på dylikt sätt lämnas ut eller tages med.»

Redan formuleringen af denna engelska lagparagraf visar, hur svårt det är
att här täcka de faktiska förhållandena, därest man ej vill gå fram med den absoluta
förbudsparagrafen. Det sistnämnda tillstyrkes också allmänt af engelska och tyska
auktoriteter såväl i teori som praktik. De engelska yrkesinspektörerna upphöra
aldrig att beklaga sig öfver omöjligheten att kontrollera sitt lands lag härutinnan;
föreskriften i fråga är, ehuru den redan bestått sedan 1875, »inspektionens sorgebarn
*)» och föranleder systematisk öfverträdelse och bedrägeri.

Den engelska grundsatsen har likväl upptagits i Hitze-Heyl-förslaget, under
det att de tyska socialdemokraterna vilja förbjuda allt »medtagande» af arbete.
Denna senare bestämmelse förefaller onödigt sträng, enär den som tar med sig
ett arbete från fabriken eller bär det åter dit ju icke behöfver vara den som utför
det — han eller hon är måhända endast bud för en tredje, en familjemedlem
eller en granne. Å andra sidan kan ju en fabriksarbeterska, som vill öfverträda ett
dylikt förbud, skicka någon annan som ej är anställd i fabriken för att hämta
arbete åt sig.

Bäst når man sannolikt det afsedda resultatet genom en formulering af
förbudet så som det förekommer i Nya Zeeland. Naturligtvis skall det alltid bli
svårt att kontrollera, men kommer helt visst, trots öfverträdelser, att verka fördelaktigt.
Det är ett alldeles själffallet komplement till alla lagar om maximalarbetsdag
för fabriksarbetande barn, minderåriga eller kvinnor, men är i och för
sig af ett bestämdt inflytande på arbetstidens begränsning för stora skaror af fabriksarbeterskor.
I detta fall har man särskildt uttålat sig förmånligt om förbudets
verkningar i Schweiz. **)

Troligen skulle det vara af stor betydelse för en dylik lags rätta efterlefnad
om det föreskrifves, att i fabrikens arbetsordningar — spikade i arbetslokalen —
en särskild förklaring af arbetsgifvaren infördes af innehåll, att de af honom syssel*
satta arbetarne ej finge utföra hemarbete eller deltaga i sysslandet med sådant.

*) Se »Report of the Chief Inspector of Factories and Workshops», 1896, s. 38.

**) I bref från kantonalregeringar samt yrkesinspektörer till prof. E. Schwiedland, Wien.

372

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Det har tidigare påpekats nödvändigheten af att i en hemarbetslag på särskilt
sätt sörja för att dess bestämmelser komma till så vidt möjligt alla hemarbetares
kännedom. I en fabrik uppfylles denna fordran ju lätt genom stadgande
om, att lagen skall anslås på lämpligt ställe inom arbetslokalen. Alldeles samma
grundsats bör här vinna efterföljd. Ett lättfattligt utdrag af hemarbetslagens bestämmelser
samt andra i sammanhang därmed stående meddelanden och upplysningar
bör hvarje arbetsgifvare icke blott ha anslaget i den lokal, där han tar emot sina
hemarbetare, utan ett exemplar häraf bör han också lämna hvar och en af dessa
med tydlig tillsägelse, att det bör spikas hemma i bostaden på lättast synliga ställe.

De tyska lagförslagen innehålla bestämmelser rörande den första af dessa
fordringar — anslag i arbetsgifvarens lokal. Den andra och viktigaste punkten
har man förbisett. Den hessiska yrkesinspektionen har likväl delvis infört den i
praktiken, i det att den till alla arbetsgifvare, lärare, läkare och många arbetare
utsändt en i anslagsform uppställd, praktisk handledning i den tyska barnskyddslagens
bestämmelser och tillämpning. En liknande åtgärd planeras i Baden, hvars
öfverinspektor särskildt gjort sig till tolk för krafvel på obligatorisk spikning af
lagutdrag i hemarbetarens bostad.

b) Inspektion.

Inspektionens problem i en lagstiftning sådan som hemarbetets, där all kontroll
ofta synes omöjlig, är ej af lättaste art. Och likväl är nödvändigheten af en
god inspektion lika stor för öfvervakande af hemarbetslags efterlefnad som den
visat sig vara, när det gällt att gifva en fabrikslag tillräcklig effektivitet. Hvad
som gör problemet så mycket svårare, när det blir fråga om hemarbetet, är emellertid
dels dettas decentralisation, dels ock den särskilda ömtålighet, med hvilken
offentligt intrång i familjens krets alltid måste behandlas. Det är och måste ständigt
bli ett oändligt mer kräfvande värf att inspektera hem än fabriker.

Svårigheten af frågans lösning torde emellertid ej heller böra öfverdrifvas.
När man i diskussionen om denna punkt ständigt åter ser framhållas, att den
inspektionspersonal, som effektivt skulle kunna öfvervaka en hemarbetslags efter -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

373

lefnad, måste vara så talrik, att man kunde »ställa en polis bredvid hvarje hemarbetare»,
*) så är detta en onödig svartmålning.

När fabrikslagarnes föreskrifter i allmänhet efterkommas, utan allt för stora
slitningar äfven i länder, där en mycket betydande disproportion mellan antalet
fabriker och antalet inspektörer härskar, så finnes tillsvidare ingen anledning att vänta
fullkomlig kraftlöshet af en hemarbetslag, äfven om den ej kunde kontrolleras med
ens öfver hela det afsedda området. Det är att döma för strängt teoretiskt och
utan hänsynstagande till de faktorer, som betecknas af vanlig affärsmannahederlighet
och normal ärlighet. Det är sant, att de första fabrikslagarne i alla länder
förblefvo papperslagar tack vare ingen eller bristande kontroll. Men de tillkommo
på en tid, då så godt som hvarje fabrikant och affärsman ännu lefde i den fulla
tron på liberalismens läror och af verklig öfvertygelse ansåg statens sysslande
med förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare såsom det mest obehöriga
intrång på ett för statens verksamhet helt och hållet fridlyst område. Dessa
åsikter ha trädt i bakgrunden numera. Hela den arbetande världens båda parter
ha nu vänjt sig vid att börja taga statsingripandet såsom en oundgänglig nödvändighet,
ofta såsom en betydelsefull handräckning. Samtidigt därmed har motviljan
mot att foga sig efter de nya lagarnes föreskrifter försvagats, och viljan
vuxit att äfven utan ett ängsligt öfvervakande från statens sida följa de normer,
som i lagarne kommit till uttryck.

Det är därför sannolikt, att ett öfverförande af detta statsingripandets princip
till hemarbetets område numera skall visa sig vara ett jämförelsevis lättare värf
än det första genomdrifvandet af en fabrikslag var. Därest sedan tillräckliga förutsättningar
beredas för att göra den nya lagens föreskrifter kända till så stor utsträckning
som möjligt bland de klasser och de individer den närmast gäller, skall man
troligen, sedan lagen verkat någon tid, finna, att de farhågor för öfverträdelse till
följd af bristande kontroll, hvilka man i begynnelsen gjort sig, skola visa sig kunna
reduceras till ett ringare mått.

Den principiella fråga, som först mött lagstiftarne vid försöken att anordna
hemarbetsinspektionen, har varit, huruvida denna borde bli endast en tillbyggnad
till den redan bestående yrkesinspektionen eller om man borde skapa en särskild
hemarbetsinspektion, möjligen ställd i kommunens tjänst. I England hade man,
som tidigare nämnts, först följt det förra systemet, men sedan konsekvent öfver -

•) Se »Protokoll der Verhandlungen des ersten Allgemeinen Heimarbeiterschutz-Kongresses,
1904», s. 86.

374

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

gifvit det. Där knöt man i stället fast hemarbetslagens kontroll vid den kommunala
inspektionen, i det att man gjorde hälsovårdsnämnderna eller deras motsvarighet
till registreringsmyndighet samt öfvervakande organ. Det bör likväl betonas,
att den inspektion, som lagen på detta sätt anförtrodde åt kommunen, icke
var något annat än vånings- och sundhetsinspektionen, hvilken ju redan förut
hörde dit. De paragrafer i fabrikslagen *), som lade denna kontroll af »utearbetares
bostäder» (outworkers’ premises) under den lokala myndigheten, preciserade sålunda
endast i en viktig punkt äldre åligganden och rättigheter. Men därigenom gåfvos
åt dessa bestämmelser deras särskilda betydelse — de verkade som en ny lagedition,
lämpad efter en modärnare tids kraf.

Den svaga punkten i den kommunala inspektionen, där dess organisation
såsom i den engelska lagtexten existerar endast som ett otryckt korrelat, om hvars
enskildheter intet finnes angifvet, är ju den, att hvarje kommun kan bilda sig sin
särskilda uppfattning om dessa enskildheter och att en stor del föredrager att
icke alls befatta sig med dem. För att förebygga detta bör lagen beträffande
hemarbetet uttryckligen angifva, att kommunerna inom vissa, genom förordning
närmare angifna landsdelar äga att hvar för sig eller sammanslutna till distrikt,
genom särskilda inspektörer sörja för lagens efterlefnad. Indirekt har den engelska
administrationen sökt komplettera lagen härutinnan på sådant sätt, att den ålagt
hälsovårdsnämnderna att insända sina berättelser äfven till öfverinspektören för
fabrikerna, hvilken såsom chef för en byrå i inrikesdepartementet föreskrifvit att
vissa uppgifter rörande hemarbetet måste i årsberättelsen förekomma, såvida denna
icke skall ge anledning till anmärkning. Där böra sålunda redovisas icke endast
de för registreringen inkomna listornas antal och adressmängd, utan äfven antalet
besök för inspektion af hemarbetares bostäder, med särskilt angifvande af de anmärkningar,
till hvilka besöket föranledt och huruvida dessa vid återbesök befunnits
iakttagna. Utan tvifvel har öfverinspektören härigenom öfver hälsovårdsmyndigheterna
i landet ett indirekt inflytande, hvars betydelse ej bör underskattas**).

De kvinnliga inspektörer, som hälsovårdsnämnden i en del af Londons
kommuner anställt särskilt för sundhetsinspektionen och hvilka ägna en hufvuddel
af sitt arbete åt undersökningar af hemarbetarbostäder, meddela att de, därest de
finge ägna sig uteslutande åt sistnämnda sysselsättning, borde kunna utföra tio inspektioner
dagligen under 250 dagar af året. Detta skulle göra 2,500 inspektioner
af hemarbetarbostäder per år och inspektör. Af detta totalantal afgår högst
Vs (engelsk statistik, af förf. kompilerad ur 5 hälsovårdsberättelser för London
1906) för återbesök, hvadan alltså med en enda hemarbetsinspektör skulle kunna

*) Anförda och refererade sid. 362.

*’) Den nuvarande öfverinspektören, Mr. Arthur Whitelegge, en f. d. läkare, har särskildt vinnlagt
sig om att på detta sätt intressera de kommunala myndigheterna för hemarbetets inspektion. Han anser
sig lyckas bättre därmed för hvarje år.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

375

sörjas för att i in stad få 2,000 hemarbetarbostäder effektivt inspekterade under
ett år *).

Förutsättningen härför är i första hand en registrering, som lämnar upplysning
om hvar hemarbetarnes bostäder äro och som möjliggör för inspektören
att ordna adresserna efter gator och kvarter. Den andra förutsättningen är att
inspektionen gäller ett stadssamhälle. På landsbygden bli förhållandena försvårade
därigenom, att bostäderna ofta ligga långt ifrån hvarandra, skilda åt från hvarandra
och från med åkdon farbar väg på ett sätt, som gör att per dag understundom
knappast mer än två bostäder kunna inspekteras **).

) *

En utvidgning af fabriksinspektionen i sådan riktning, att den bringas att
omfatta äfven hemarbetet, är eljes den åtgärd, som föreslås i de flesta föreliggande
lagförslag. I den nordamerikanska lagstiftningen är fabriksinspektionen den myndighet,
som utställer tillståndsbevisen och kontrollerar lagens efterlefnad. NewYorks
fabriksinspektion har dock fått ett godt stöd härutinnan genom den nya
lagen rörande bostadshygienen (Tenement Flouse Act, 12/ särskilda inspektörer.

England har lagt kontrollen af alla sådana lagliga föreskrifter, som icke beröra
hälsovård, under fabriksinspektionen (f. n. bestämmelserna rörande löncertifikat
och truckförbud). Denna grundsats synes vara väl motiverad därigenom, att kommunen
och dess tjänstemän ej kunna eller böra betungas med andra åligganden än
dem, som beröra kommunens allmänna intressen. Likväl är gränsen onekligen här
svår’ att fastslå. Hvad särskildt den föreliggande frågan beträffar, så förefaller det
vara ett onödigt och onyttigt fasthållande vid teoretiska principer att af skäl åt
sådan art klyfva hemarbetsinspektionen i två parter i stället för att konsekvent
lägga all undersökning af en hemarbetares förhållanden på den inspektör, hvilken
förrättar den inspektion, som likvisst är den mest tidsödande, den hygieniska. Det

*) Tillämpligheten af dessa siffror på Stockholmsförhållanden ha bekräftats af förste assistenten vid
Stockholms stads bostadsinspektion.

**) I Sverige har hemarbetet ju troligen en sådan territoriell fördelning, att hufvudparten däraf är
förlagdt till Stockholm och Göteborg samt vidare Malmö, Norrköping och Uppsala. Landsbygdsdistrikten
äro af ringa betydenhet med undantag för Boråstrakten samt ett distrikt i Södermanland (Vingåker) och ett i
Skåne (Åhustrakten, cigarrmakare). Under sådana omständigheter synes en kommunal hemarbetsinspektion,
anknuten till sundhetsinspektionen eller än bättre till bostadsinspektionen, där sådan finnes (f. n. Stockholm
och Uppsala), men med tydligt stöd i lag, kunna blifva af en synnerligen god effektivitet hos oss.
Vår hälsovårdsstadga, som har en enda otillräcklig paragraf (§ 13) rörande bostadsinspektion ar ej stöd
nog. Man synes höra gå fram med ett par tydliga stadganden rörande hemarbetsbostadens hygien,
kontrollen däraf samt dennas handhafvande.

**’) Införd i »Bulletin of the Departement of labor of the State of N. Y.», 1901, s. 313 ff.

376

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

kall icke öka den våningsinspekterande hemarbetsinspektörens arbete i någon nämnvärd
mån att vid sitt besök ställa några frågor till hemarbetaren rörande vissa i
lagen berörda punkter eller att konstatera, huruvida barnen sysselsättas enligt lag
eller om lagutdraget sitter spikadt på dörren. All hemarbetsinspektion bör samlas
i en hand — det är alla parter till nytta *).

Återstår sedan frågan, om denna på en hand samlade hemarbetsinspektion
bör sortera under stat eller kommun. För det förra alternativet talar den större
enhetlighet, som därigenom kan nås för all yrkesinspektion i ett helt land, och
möjligen äfven den större auktoritet, som statens myndigheter i fall af enskild
tredska kunna besitta. För det senare alternativet åter talar den omständigheten,
att bostadsinspektionen är en af hemarbetsinspektionens viktigaste uppgifter samt att
den förstnämnda i regel är en kommunens angelägenhet. Skulle inspektionen af
hemarbetarnes bostäder lämnas åt af den kommunala förvaltningen oberoende tjänstemän,
komrne bostadsinspektionen att splittras i två hälfter och dubbelt arbete
komme ofta att utföras, i stället för att man eljes kunde göra hemarbetsinspektionen
till bostadsinspektionens stomme. Hvad dessutom det speciella hälsoskyddet
beträlfar, så kunde ju t. ex. vid en smittosam sjukdoms utbrott genom en enkel
anordning betecknas, att fallet förekomme i en hemarbetares bostad och den i kommunens
tjänst stående inspektören omedelbart bedöma nödvändigheten af föreskrifna
åtgärders vidtagande, något som eljes måste ske genom omvägen öfver statens hemarbetsinspektör,
o. s. v. I allmänhet torde det vara lättare att i ett flertal af
Europas stater ordna hemarbetsinspektionen i sammanhang med den kommunala
sundhetsinspektionen. Likväl borde antingen genom regeringens förordning och instruktion
enhetliga normer för hemarbetsinspektionens praktiska arbete fastställas
eller ock dessutom hemarbetsinspektörerna åläggas afgifva årliga rapporter till den
myndighet, under hvilken fabriksinspektionen sorterar.

Det synes vara en i praktiken utan undantag genomförd grundsats att använda
kvinnor till. den inspektion, som berör hemarbetet, vare sig att denna består
i eftersyn af bostäder eller i kontroll af speciella arbetarskyddsföreskrifters efterlefnad.
Också de författare och med ämnet förtrogna ämbetsmän, som ställa sig
tveksamma gent emot lämpligheten af kvinnors användande till fabriksinspektion —
denna tveksamhet är vida mer utbredd och sannolikt äfven mer välgrundad, än
hvad man vanligen ser uppgifvas — äfven dessa äro eniga i att för hemarbetets
vidkommande kunna knappast annat än kvinnliga inspektörer ifrågasättas. Dels är

'') Denna uppfattning delas af den engelska inspektionens ledning. Bland inspektörerna voro
meningarne dock delade om, huruvida den samlade inspektionsmyndigheten borde läggas under staten
eller kommunen.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

377

ju den stora massan af här berörda arbetare kvinnor, dels ock gäller det vid be
sökandet af dessa hem, som ofta stå vid eller under pauperismens gräns, hos den
inspekterande alldeles särskilda, rent mänskliga kvalifikationer, hvilka i regel äro
kvinnliga prerogativ. Har man haft tillfälle att tillsammans med en londonsk
yrkesinspektris besöka dussintals af Eastends eländigaste hemarbetarbostäder *), inser
man alldeles klart, att det arbete, som en god inspektris i dylika fall kan uträtta,
icke af någon manlig tjänsteman kan ersättas. Men tillika måste det betonas, att
detta värf fordrar en takt samt en förståndets och känslans säkerhet, som ingalunda
förefinnes hos hvarje kvinna, hvilken fyller de formella kompetenserna, hvadan det
gäller att i detta afseende icke endast skilja mellan män och kvinnor, utan att
äfven bland de sistnämnda sikta med omsorg.

Bland de försök som gjorts eller föreslagits för att utan ökande af yrkesinspektionens
personal likväl bidraga till en förbättrad kontroll af vissa arbetarskyddsbestämmelsers
efterlefnad, förtjänar för hemarbetets vidkommande särskildt det i
Hessen och Baden praktiserade systemet uppmärksamhet. Dessa staters regeringar
ha för att trygga en god kontroll af barnskyddslagens af år 1903 **) tillämpning
ålagt folkskolans lärare vissa för sådant ändamål betydelsefulla skyldigheter.

Hessen var föregångslandet härutinnan, Baden har sedermera kopierat dess
system. Redan den 15 januari 1904, således fjorton dagar efter den nya barnskyddslagens
ikraftträdande, utsände Hessens inrikesdepartement, under hvilket skolfrågor
sortera, till alla skolråd i riket en förordning, som efter en kort redogörelse
för ofvannämnda lags hufvudpunkter, föreskrifver:

»1) Lärarne skola omedelbart upprätta en förteckning för hvarje skolklass
enligt nedanstående skema öfver de yrkesarbetande barnen, eller ock utfärda ett
intyg öfver, att inga sådana barn i klassen förekomma. Denna förteckning eller
detta intyg skall vid hvarje skolårs samt vårtermins början förnyas eller fortsättas.
Vid uppgörandet af nämnda förteckningar är det tills vidare tillräckligt, att läraren,
sedan klassen samlats, uppmanar dem, som äga yrkessysselsättning, att anmäla sig,
och att han enligt barnens uppgifter utfyller formulärets kolumner, hvarvid han i
kolummen »Anmärkningar» kan införa sin afvikande åsikt. Läraren har ingen
skyldighet att företa särskilda förhör eller undersökningar i polisens eller yrkesinspektionens
intresse. Däremot skall han på anmodan framlägga förenämnda förteckning
för eller insända den till polismyndigheten (magistraten, kommunalstyrelsen
eller särskild uppsyningsmyndighet) samt yrkesinspektionen.

*) Tillfälle därtill erbjöds förf.

") Se sid. 364.

378

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

2) Lärarne och skolråden skola efter förmåga meddela polis och yrkesinspektion
önskade upplysningar.

3) Lärarne skola, därest missförhållanden iakttagas vid skolbarns yrkesarbete,
bringa detta till skolrådets kännedom, hvilket äger att hos distriktsstyrelsen i lämpliga
fall anhålla om meddelande af inskränkning eller förbud för omhandlade yrkesarbete.

4) Distriktskolstyrelsen äger att vid sina inspektioner och visitationer tillse,
det förenämnda förteckning föres i vederbörlig ordning.»

Till sist följer formulär för den i förordningen omnämnda förteckningen,
hvilken upptager följande sju kolummer: 1) Ordningsnummer; 2) Barnets för- och
tillnamn; 3) Barnets födelsedatum; 4) Barnets målsman (namn, stånd, bostad);

5) Barnets arbetsgivare (namn, bostad, yrkesgren); 6) Barnets sysselsättning, särskilda
a) på hvilket sätt? b) under hvilka timmar? c) hvar? 7) Anmärkningar.

Det har tidigare påpekats, att man på ledande'' håll i såväl Hessen som Baden
tillmäter lärareinspektionen en afgörande betydelse för möjligheten att genomföra
barnskyddslagen. På andra håll har detta system emellertid mött betänkligheter.
Man har betonat den svåra ställning, i hvilken en dylik förordning måste försätta
såväl lärare som barn. De förra ha ju, åtminstone på landet, ofta en ställning,
som icke kan betecknas såsom fullt själfständig gent emot barnens föräldrar och
arbetsgivare, hvilket gör en deras verksamhet, som bör anses delvis riktad mot
de sistnämnda, olämplig och svårutförbar. Barnen åter slitas mellan uppmaningen
från arbetsgivare eller föräldrar att lämna osanna uppgifter och driften att tala
sanning, men därigenom få den ena eller andra af nyssnämnda parter eller bådadera
bötfällda samt att efter all sannolikhet — förlora sin plats.

Problemet hör tydligen icke till de lättlösta, enär det måste medgifvas, att
nyssberörda invändningar förtjäna beaktande. Likväl torde man, i de fall där man
icke önskar ställa lärare och barn i en befarad tvetydig ställning, kunna utelämna
det obligatoriska besvarandet af i formulärets mom. 6 (se ofvan) framställda frågor,
men utan inskränkning bibehålla systemet i öfriga punkter. Därigenom får man i
alla händelser en troligen tillräckligt tillförlitlig förteckning öfver i yrkesarbete
sysselsatta skolbarn, hvilket i och för sig är af största betydelse. Sannolikt skall
det sedermera lyckas för ett stort flertal lärare, som känna väl till sin klass och
dess alumners förhållanden, att småningom äfven få den kritiska kolummen fylld,
med både sanna och utan svek framlockade uppgifter.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

379

c) Arbetslönett.

När man i den engelska lagen söker efter bestämmelser, som äga tillämpning
på hemarbetet, finner man dem, egendomligt nog, äfven på ett från denna arbetarskyddslagstiftning
eljes så väl reserveradt kapitel som arbetslönen.

I 1901 års fabribslag, § 116, förekommer sålunda ett stadgande angående
särskilda bestämmelser (»particulars») rörande arbete och löner, kändt i engelsk
lagpraxis under benämningen »Particulars Clause». I sin nyaste, genom ministeriel!
förordning af den 23 maj 1907 förbättrade formulering lyder paragrafen sålunda:

»Arbetsgifvaren eller mellanmannen skall, för att sätta hvarje arbetare, som
betalas med stycklön, i stånd att beräkna den totala lönsumma, som bör utbetalas
till honom för hans arbete, meddela närmare bestämmelser rörande den lön, som
gäller ett föreliggande arbete, äfvensom rörande det arbete, för hvilket lönen är
fastställd, och detta sålunda:

a) Han skall förse hvarje arbetare med särskilda uppgifter rörande den till
hans arbete hänförliga lönen;

1) antingen genom att öfverlämna dylika detaljerade meddelanden till honom,
när arbetet lämnas ut; eller ock

2) ifråga om i fabrik eller verkstad sysselsatta arbetare, genom att kungöra
dylika meddelanden i fabriken eller verkstaden å ett anslag, hvilket icke innehåller
annat än de lönsatser, som gälla i fabriken eller verkstaden utfördt arbete, samt
hvilket är så uppsatt, att det med lätthet kan af arbetarne läsas.

b) Förenämnda detaljerade meddelanden rörande sådant arbete som lämnas
ut till arbetare, hvilka meddelanden gälla den lönsumma som bör betalas till honom,
skola skriftligen öfverlämnas till honom samtidigt med arbetet.

c) Dylika meddelanden, vare sig de gälla lönsats eller arbete, få icke göras
med tillhjälp af teckenskrift.»

Öfverträdelser af lagen äfvensom missbruk från arbetarens sida af sålunda
lämnade meddelanden i syfte att offentliggöra affärshemligheter belägges med böter
af intill § 10. — Lagen har tillämpning på i tidigare anförd förordning af samma
dag under k), 1), n), o), p), q), r), och s), upptagna yrkesgrenar, samt dessutom
förfärdigande af skovaror.

380

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Det är dessvärre icke möjligt att * tillsvidare bilda sig någon föreställning
om, huru dessa bestämmelser verkat på hemarbetet. Dels synas de nämligen ännu
vara synnerligen ofullständigt kända af de parter de i detta fall beröra, dels är
kontrollen af deras efterlefnad, som är lagd i fabriksinspektionens hand, icke
effektiv. I många fall synes dock arbetsgifvaren ha manats att på grund af ifrågavarande
stadgande införa lönböcker för sina hemarbetare, hvarigenom lagens mening
ju på ett lyckligt sätt bragts till utförande.

Det är icke osannolikt att bestämmelser åt här meddelade innebörd, utom
det att de trygga arbetaren för bedrägeri rörande förhållandet mellan betingad och
utbetalad lön, äfven kunna få betydelse för åvägabringande af en större grad af
likformighet mellan inom hemarbetet utbetalade löner, hvilket i sin tur, enligt
hvad erfarenheten visat, har en tendens att höja lönens medelnivå genom bortskärande
af de lägsta lönsatserna. En förutsättning härför är dock eu förbättring
af den refererade lagens bestämmelser i sådan riktning, att skyldigheten att genom
ett för alla af saken berörda arbetare läsligt anslag kungöra hela löntariffen • utsträckes
till alla de arbetsgivare, som lämna ut hemarbete. Bestämmelser i sådant
syfte innehållas i de tyska socialdemokraternas samt Österrikes lagförslag.

Det »skriftliga meddelande» rörande lön och arbete, hvarom den engelska
lagen talar, vilja de båda nyssnämnda lagförslagen ha utbytt mot lönböcker. Dessa
skola utom lagtexten innehålla noggranna uppgifter angående arbetets art och
karaktär, leveranstid, lön, öfverenskomna afdrag för material o. d. De skola
stanna i hemarbetarens förvar, men anskaffas af arbetsgifvaren eller hans mellanman,
samt skola hållas tillgängliga för inspektionsmyndighcternas tjänstemän *).

Ett stadgande, som såväl i engelsk som tysk lag äger tillämplighet på alla
hemarbetare, är truckförbudet. Englands trucklag af 1896 synes enligt ordalydelsen
och de parlamentsförhandlingar, som föregingo lagens antagande, böra
afse allt hemarbete. Likväl har på grund af en serie domstolsutslag (det sista af
1905, Squire v. Midland Hall Company) eu sats i lagen uttydts på sådant sätt,
att, därest det icke kan visas, att hemarbetaren utfört arbetet själf samt att den
mellan honom och arbetsgifvaren träffade öfverenskommelsen tydligen utfäst detta,
trucklagens bestämmelser ej äga tillämpning. Resultatet häraf har blivit, att
hemarbetaren praktiskt taget är beröfvad trucklagens skydd **).

I Tyskland jämställas hemarbetarne (»die Hausgewerbetreibenden») genom

*) Genom förordning den 9 dec. 1902 har skyldigheten att föra lönböcker af tyska förbundsrådet
utsträckts från fabriker till verkstäder för beklädnads- och linnekonfektionen. Halt göres emellertid framför
det egentliga hemarbetet.

") »Report from the Select Committee on Home Work* 1907, s. 5.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

381

allmänna yrkeslagens § 119 b uttryckligen med andra arbetare i förhållande till
bestämmelserna mot trucksystemet (§§ 115 — 119 a). Äfvenså i de australiska

staterna.

Intet af de föreliggande hemarbetslagförslagen sysselsätter sig med denna punkt,
hvadan detta väl för åtminstone Tysklands vidkommande får tagas såsom uttryck
för att lagen där anses verka väl. Dock synes här den anmärkningen förtjäna
göras, att man med de nu gällande truckparagrafernas formulering icke träffar de
för hemarbetet säregna former, under hvilka systemet här ofta döljer sig. Det är
en mycket vanlig företeelse i den tyska konfektionen — och troligen äfven annorstädes
•— att arbetsgifvarne lämna material åt arbetaren (icke blott råmaterial, äfven
understundom maskiner) och beräkna detta till ett ruinerande öfverpris. Likaså
förekommer ej sällan, att arbetsgifvaren gör »straffafdrag» från betalningen, när den
färdiga varan vid aflämnandet befinnes vara behäftad med brister af en eller annan
art — understundom får arbetaren ingen ersättning alls för sitt arbete, ja, får
själf inköpa varan till högt pris *). Mot dylika Övergrepp är det truckparagrafernas
sak att skydda. Det enda exempel på ett lagförslag i sådan riktning — ehuru
ej lyckligt formuleradt — torde innehållas i kantonen Ziirichs regeringsförslag till
»lag angående industrien» af år 1897 (§§ 19 — 20).

Vid sysslandet med hemarbetets problem skall man vid ett sträfvande att gå
till frågans botten ofta återkomma till det, som är hela denna arbetsgrens förnämsta
särmärke: den låga lönen med dess tendens af ihärdigt kvarblifvande på
samma punkt. Det har tidigare visats, att denna omständighet på det närmaste
sammanhänger med hemarbetets decentralisation, dess arbetarskarors bristande solidaritet
och oförmåga till organisation. Socialpolitikern, som insett att hemarbetet,
bedrifvet i dess nuvarande form, måste stödas af lagar, som förbättrade dess arbetares
villkor, har då också tidigt kommit att vända sin uppmärksamhet åt de ofta oerhördt
låga lönerna. Men äfven om han tydligt insett, att här läge den egentliga
grundorsaken till hela detta onda, så har denna insikt dock i regel icke ledt till
några förslag till försök att på laglig väg råda bot därför. Ty arbetslönen anses
oantastlig, dess bildning är enligt allmännast gängse föreställning ett oreglerbart
resultat af den fria konkurrensen, likställdt med hvarje varupris.

Har ett land starka arbetarorganisationer, så ligger i denna omständighet en
viktig förutsättning för att lönbildningen skall ske på ett sätt, som vet att taga
tillbörlig hänsyn till den arbetstagande sidans fordringar och behof, alla lönedogrner
till trots. Men öfverallt där denna förutsättning saknas, där inga organ

*) Se Protokoll fiber die Verhandlungen des vierten allg.-Schneider- u. Schneiderinnenkongresses
1896, s. 99 ff.

382

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

för tillkomsten af kollektivaftal på frivillighetens väg finnas, måste åtminstone i
teorien den tanken väckas, att här bör statens medlande hand gripa in. Denna
bör skapa organ, som ersätta föreningsviljan och som genom åvägabringande af
förhandlingar mellan ombud för parterna fastställa lönesatserna vid ett minimum,
som tryggar en anständig existens. Metoden är således lånad från fackorganisationernas
lönpolitik, men med statens hjälpande vilja öfverförd till områden, där
inga fackorganisationer finnas eller någonsin stå att i tillfyllestgörande omfatt ning

skapa.

Att ha insett detta långt före andra stater och att ha omsatt det i praktik
till förmån för hemarbetet är Victorias förtjänst.

Australiens lönpolitik går tillbaka till midten af x 800-talet. Redan då
sökte man genom laglig reglering utöfva inflytande på prisbildningen: man gaf ut
lagar mot deportation af straffångar från England, icke för att förhindra förbrytares
immigration utan för att sätta en gräns för utbud af billiga arbetskrafter. Samma
synpunkter lågo till grund för antikineslagarne samt kvinno- och barnskyddslagarne.
Men trots alla dessa omständigheter förekommo ständigt löndepressioner, och

offentliga enquéter visade, hur dåliga förhållandena voro särskildt inom sweatingindustrierna,
dit hemarbetet hörde. Då beslöt man våga försöket att genom lagliga
föreskrifter varaktigt höja lönens nivå och därigenom förbättra arbetarnes ställning.
»Shops and Factories Act» af 1890 innehåller detta första försök. Det
kom likväl klarare och bättre till uttryck i en tilläggslag af 1896, där principen
om en af staten fastställd minimilön tydligt fastslås. Genom denna lag infördes
särskilda nämnder, paritetiskt sammansatta af 4—10 arbetsgivare och arbetare med
en opartisk ordförande, vald antingen af nämnden, eller, därest denna icke är
enig, af regeringen. Dessa nämnder skola besluta om: 1) minimitidlöner; 2) om

möjligt stycklöner; 3) maximiantal lärlingar; 4) lärlingslöner. Minimilöner äga

nämnderna att fastställa för hvarje slag af arbete, såväl för fabriker och verkstäder
som för hemarbete. Nämndens beslut får karaktär af lag och dess öfverträdelse
straffas med böter af intill £ 100: —, tredje resan med strykande ur yrkesregistret
(d. v. s. förbud mot driftens fortsättande). Dessutom kan den arbetare, som
betalas under den fastställda minimilönen, sedermera utkräfva hela lönen, som om
han intet erhållit.

Nämnder valdes med stöd af denna lag omedelbart för 6 yrken, alla utom
ett typiska hemarbetsgrenar (herrkonfektion, skotillverkning, herrtvätt, damtvätt,
möbeltillverkning). För alla dessa fastställdes lönsatser, som väsentligt förbättrade
arbetarnes ställning *).

År 1900 förnyades denna Victorias lagstiftning, hvarvid det tillägget gjordes,
att nya yrken kunde underställas tariffsystemet, såvida endera af parlamentets båda

*) Utrymmet medger tyvärr icke en närmare redogörelse för nämndernas verksamhet, hvilken
för att vara belysande måste göras mycket fullständig och skulle taga afsevärd plats i anspråk. .

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

383

kamrar beslöte därom. År 1902 funnos redan 29 lönenämnder — 1903 förnyades
lagen ånyo med de förändringar, att nya nämnders inrättande gjordes
beroende af båda kamrarnes beslut, att rätten att inskränka lärlingarnes antal upphäfdes
samt att en särskild apellationsnämnd skapades, bestående af en ledamot af
högsta domstolen samt en af arbetsgifvarne och en af arbetarne utsedd bisittare.
År 1905 slutligen gjordes minimilönsystemet och lönenämnderna från periodiska
till permanenta inrättningar, så att de nu höra till den victorianska lagstiftningens
erkända grundsatser. Andra stater i Australien äro sysselsatta med att utarbeta
lagförslag i samma anda *).

Tills för helt kort tid sedan tillhörde inom den öfriga delen af världen
diskussionen om denna punkt — lagstadgade löner — endast teorien. Den lag,
som tillkommit och med ständigt bättre resultat tillämpats i Victoria, ansågs allmänt
som ett experiment, intressant att studera, men omöjligt att efterlikna. Så kommo
emellertid hemarbetsutställningarne i Berlin och i London och med dem ett väckande
i breda kretsar af känslan, att för sådant elände, som där visats, måste
något alldeles särskilt göras.

I England bildades då i slutet af 1906 Anti-sweating-ligan, hvilken inledde
sin verksamhet med att under en kongress i tre dagar behandla frågan om lagstadgad
minimilön. I det land där arbetarorganisationerna ha de äldsta anorna
och ha framkallat en skarp gräns mellan ett välorganiseradt, ekonomiskt och andligt
högt stående fjärde stånd och ett oorganiseradt, kulturellt djupt liggande femte
och sjätte stånd, där har det framför allt blifvit tydligt, på hvilka områden trade-unionismen
behåller sin lifskraft och hvar denna sinar. Därför har också i England
krafvet på statshjälp för en delvis i elände nedsjunken, oorganiserad del af arbetarevärlden
vunnit ett så kraftigt understöd, att. det redan nått till parlamentet.

Sir Charles Dilke framlade 1906 för parlamentet ett lagförslag om lönenämnder
särskilt för »sweated industries». Förslaget omändrades något samt
framlades åter af Toulmin, understödd af tio parlamentsledamöter. Detta lagförslag
understöddes vid andra läsningen i början af 1908 enhälligt af alla partier
och hänvisades sedan lagenligt till utskott.

Lagens titel är »Lag angående förbättring af arbetsvillkoren för i vissa industrier
sysselsatta personer, samt jämväl angående fastställandet af lagstadgad minimilön.
» Ändamålet med lagen angifves vara inrättandet af lönenämnder, som skola
fastställa minimilöner för arbetare i vissa yrken. I första rummet säges den skola
gälla skräddare och sömmerskor (konfektionen), men får inrikesministern rörande
denna lags utsträckande till andra yrken samma makt, som han redan användt vid
tidigare berörda stadganden i gällande lag. Emellertid skall lönenämnden enligt

’) Nya Zeelands system med obligatoriska skiljenämnder förbigås här, enär det tillhör fabrikslagstiftningen
och, ehuru det haft sitt inflytande äfven på hemarbetet, icke varit afsedt uteslutande eller
ens hufvudsakligen för detta.

384

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

lagtexten ej inskränka sig till endast en arbetsart inom ett visst yrke, ej heller är
den skyldig hålla sig till en stereotyp lönform utan får välja fritt mellan tim och

stycklön samt kan variera minimisatser‘individuellt och lokalt. Lönenämndens

sammansättning öfverensstämmer med de victorianska nämnderna: paritet med en
opartisk ordförande. En fackförening eller minst 6 personer, arbetsgivare eller
arbetare, men tillhörande ett visst yrke och ett visst distrikt, kunna hos inrikesministern
hemställa om tillsättande af en lönenämnd för sitt yrke och distrikt.
Inrikesministern fattar sitt beslut efter undersökning af ärendet. Lagöfverträdelser,
hvilkas art i lagen noga specificeras, straffas med böter (progression för återfall).

Sålunda synes efter allt att döma den gamla världens föregångsland i fråga
om arbetarlagstiftning snart med sin kodex på detta område komma att införlifva
en lag, som bäres af grundsatser, hvilka beteckna ett nytt skede i det legala arbetareskyddets
historia och måhända skola leda till efterföljd på många håll, där de

här till verklighet omformade teorierna redan länge och uttömmande diskuterats.
För hemarbetet har man därigenom skapat det skydd, som af vetenskap och socialpolitik
allt mer allmänt börjat anses vara hemarbetarskyddets egentliga kärna.
Erfarenheten från England skall visa, huruvida denna uppfattning är berättigad och
huruvida likheterna med de förhållanden, som framkallat förebilden, den victorianska
lagstiftningen, äro starkare i att hjälpa lagen till en framgångsrik gärning än olikheterna
mellan de båda ländernas handelspolitiska, ekonomiska och andra förhållanden
äro i att stjälpa denna den yngsta, men den följdrikaste af alla hemarbetslagar
*).

Arbetarförsäkringens utsträckande till hemarbetare.

Vida mindre betänkligheter och svårigheter än de, som möta arbetarskyddets
tillämpande på hemarbetet, måste förslaget om arbetarförsäkringens utsträckande till
detta område röna. Här kräfves icke den tillsyn och kontroll, Som utgör den förra
frågans stötesten — en social försäkring arbetar nästan automatiskt, sedan den en
gång kommit i rörelse. Att sjukförsäkring, invaliditets- och ålderdomsförsäkring
samt väl äfven olycksfallsförsäkring för dessa de fattigaste bland alla arbetare skulle
vara af än större värde än för öfriga arbetarkategorier behöfver icke särskildt betonas.

*) De tyska socialdemokraternas förslag innehåller med det engelska lagförslaget nära öfverensstämmande
stadganden angående minimilöners fastställande. I de orter där industridomstolar finnasskulle
dessa ersätta nämnderna. Dessutom har det österrikiska lagförslaget äfven tydligt uttalat sig för
ett autorativt fastställande af hemarbetslönerna, i det att en befogenhet af denna art tillerkännes gillena,
de för Österrike egendomliga yrkesorganisationerna. Se i öfrigt Efterskriften, sidd. 387—g.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

385

Likväl är anordnandet af denna försäkring ett tekniskt ytterligt svårt problem, beroende
på hemarbetarklassens stora heterogenitet och ekonomiska nödläge.

En förutsättning för att hemarbetarne skola kunna göras delaktiga af arbetarförsäkringen
är att denna är obligatorisk. Liksom alla andra slag af frivilliga
organisationssträfvanden för hemarbetarnes flertal ligga utom möjlighetens gräns,
så ock förutsättningarna att kunna bilda och upprätthålla kassor, hvilka skulle tarfva
vida större ekonomiska uppoffringar än en fackförening i vanliga fall klöfver. Här
måste genom statens tvång grundvalen för den sammanslutning skapas, som skall
ställas i försäkringens tjänst, och staten måste föreskrifva den ordning och storlek,
i hvilken bidragen skola utgöras.

Det är också endast i Tyskland, den sociala tvångsförsäkringens klassiska
land, där denna fråga kunnat lösas. I allmänhet äro de tyska försäkringslagarnes
bestämmelser i förevarande hänseende så affattade, att hemarbetarne icke tillhöra de
arbetargrupper som i hufvudtexten inbegripas i försäkringen, men äger förbundsrådet
eller lokal myndighet makt att utsträcka försäkringens giltighetsområde, så att det
äfven omfattar hemarbetarne. Detta har i några fall skett. Genom lag af den
15 juli 1883 (§ 2; mom. 1:4) kan sjukförsäkringen genom lokal myndighets

beslut (Ortsstatut) utsträckas till alla hemarbetare inom ett visst distrikt. Af denna
bestämmelse ha många städer, bl. a. Berlin, Leipzig, Köln, Aachen — samt äfven
en rad landsbygdsdistrikt i hela riket begagnat sig. Vidare har förbundsrådet genom
tvenne förordningar af den 16 december 1891 och 1 mars 1894 gjort hemarbetet
inom tobaksfabrikationen samt inom väfveriet och maskinstickningsindustrieti delaktigt
af invaliditets- och ålderdomsförsäkringen. Häri ser en af hemarbetsproblemets
förnämsta kännare i Tyskland den viktigaste åtgärd, som i det landet utförts till
förbättrande af hemarbetarnes villkor*).

Det österrikiska lagförslaget vill utsträcka sjukförsäkringen, Hiize-Heyl och de
tyska socialdemokraterna hela den sociala försäkringen till hemarbetet.

VI.

Det har inledningsvis betonats, att en allmänt gängse åsikt bland särskildt
den tyska praktiska socialpolitikens män är, att de olika yrkesartema inom hemarbetet
böra af lagen behandlas hvar för sig, enär förhållandena inom hvarje yrke
äro så olika dem inom andra, att en generell lagstiftning är omöjlig. Sanningen i
detta påstående är icke allmängiltig. Den äger en viss tillämplighet på tyska hemarbetsförhållanden,
hvilka äro de mest skiftande i världen, men äfven här blott med
modifikation. Det gäller nämligen först, att vissa af de för hemarbetets reglering

'') Meerwarth, Untersuchungen fiber die Hausindustrie in Deutschland, 1906, s. 41.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

386

föreslagna lagbestämmelserna utan inskränkning kunna och böra få generell giltighet
för allt hemarbete, till hvilket yrke det än månde höra. Sådana stadganden äro
de om registrering, bostadsinspektion *), anslag om lagen, barnskydd, barnsängshvila,
lönböcker och truckförbud samt försäkring. Men ju mera anordningen af
driften närmar sig verkstadens eller fabrikens, desto större bli möjligheterna att
dessutom äfven genomföra sanitära föreskrifter rörande arbetsställena samt ett konsekvent
kontrolleradt personskydd jämte begränsning af arbetstiden. Skillnaden ligger
sålunda i detta fall principiellt icke mellan olika yrken såsom sådana, utan mellan
yrken, som använda så godt som uteslutande familjearbete och sådana, där det hufvudsakliga
arbetet förlägges till en mellanmans bostad, i hvilken hemarbetare sysselsättas.

Nu göres problemet i detta afseende invecklat därigenom, att det visserligen
linnes yrken, där endera af dessa båda arbetsformer är den förhärskande, men vida
flera, där båda de nämnda och ännu flera på mellanstadiet mellan dem liggande
former förekomma. En lagstiftning, afsedd att gälla hemarbetet i ett visst yrke,
löper alltid den risken, att dess förutsättningar ute i verkligheten småningom förändras
och att lagen sålunda efter någon tid kommer att sväfva i luften. Så har
det gått med de båda tyska speciallagar af detta slag, som sett världen. Tobaksarbetarförordningen
(1888), som utgick från den tysta förutsättningen, att det mesta
hemarbetet inom cigarrfabrikationen förekom i mellanmännens verkstäder, byggdes
upp på denna grundval och ledde till intet annat än att — öka familj ehemarbetet.
Likaså gällde förordningen af 1897, mec^ ett tillägg ilf l9°2> endast verkstäder
för konfektionen. Hade denna förordning vant bättre formulerad (den talade endast
om en-gros-tillverkning, hvadan alla arbetsgivare vid anmärkningar förklarade, att
det arbete de gåfve ut ej var en-gros) samt äfven kontrollen kunnat göras bättre,
hade den icke behöft dela tobaksförordningens öde att framstå såsom alldeles värdelös.
Ty inom konfektionen är verkstadsarbetet en mycket utbredd arbetsform och tekniken
inom vissa dess grenar synes numera sätta en gräns för dess oinskränkta
möjligheter att bli familjearbete. Detta är dock ingalunda regeln för all konfektion,
knappast för dess hufvudsakliga delar. Vid äffattandet af eu hemarbetslags bestämmelser
bör sålunda alltid nödig uppmärksamhet fästas vid, att grundsatsen är lagstiftning
för familjearbetet, det hemarbete som endast sysselsätter den ensamma
arbetaren eller medlemmarne af samma familj med eller utan några enstaka hjälpkrafter
i dennas bostad, men att där fabrikslagstiftningen icke dragit en rörelse
sådan som mellanmannens med de i dennes bostad arbetande hemarbetarne inom
sin ram, äfven denna verksamhet bör af lagen beröras — eventuellt genom mer
vidtgående stadganden.

*) Härvid bör dock hänsyn tagas till, om arbetet sker med material, af hvilka särskild sanitär
våda kan förväntas (tobak, tändstickor).

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

387

Elterskrilt.

Sedan denna berättelse aflämnats, har tillfälle beredts förf. att före tryckläggningen
å denna plats meddela några anteckningar rörande den utveckling, som
frågan angående löneregleringen genom statens medverkan tagit under den allra
sista tiden.

Det är nämligen oförtydbart, att det af Victoria gifna exemplet (jfr ofvan
sid. 382) visat sig mana till efterföljd inom åtskilliga europeiska stater och detta
måhända tidigare än hvad man hittills ansett sig kunna förutsätta.

Vid den internationella föreningens för lagstadgadt arbetarskydd delegerademöte
i Luzern den 27—30 september 1908 gjordes rörande hemarbetet och dess
reglering genom lag följande uttalande:

»Hemarbetarnes dåliga ställning härrör hufvudsakligen af de otillräckliga
lönerna, hvarför man i första rummet måste söka utfinna medel för att höja lönerna.
För sådant ändamål:

1) anbefaller föreningen särskilt hemarbetarnes fackliga organisation, afslutandet
af tariffaftal samt dessas lagliga fastställelse;

2) uppmanas föreningssektionerna att undersöka, i hvilken mån i deras
länder en lagstiftning kunde vara verksam och genomförbar, hvilken
gåfve domarena befogenhet att annulera och bestraffa överenskommelser
angående hunger- och ockerlöner;

3 ) uppmanas föreningssektionerna:

a) att sysselsätta sig med frågan om organisation af lönenämnder;

b) att i de fall, där den fackliga organisationen visat sig overksam
och där förhållandena tillstädja det, anmoda sina regeringar att försöka
införandet af minimilöner under eventuell användning af de engelska
förslagen och på sådant sätt, att paritetiskt sammansatta lönenämnder
uppställa lönetariffer; ett dylikt försök borde i främsta rummet göras
med sådana hemindustrier, där genomförandet vore lättast, och där
hemarbetet är hufvudyrket för arbetarnes flertal;

c) att till föreningen inberätta de uppnådda resultaten; särskildt ombedes
den. engelska sektionen att ingifva ständiga rapporter angående de
erfarenheter, som eventuellt komma att göras på detta område i England».

388

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Handels- och industrikammaren i Wien afgaf i slutet af 1908 ett betänkande
med anledning af det österrikiska regeringsförslaget till hemarbetslag. I betänkandet
heter det bland annat: »Hemarbetsproblemet är framför allt ett löneproblem.»

Där föreslås att handels- och industrikamrarna skola kunna konstituera sig som
lönenämnder, inför hvilka de båda parterna äga att förhandla och rådslå med hvarandra.
De sålunda fattade besluten skola efter myndigheternas stadfästelse äga
gällande kraft och deras efterlefnad ställas under yrkeslagens skydd. Enligt hvad
som meddelas, ha representanterna för stadens förnämsta konfektionsfirmor anslutit
sig till detta handelskammarens förslag.

Académie des Sciences morales et politiques i Paris sysselsatte sig vid eu
session under våren 1909 med frågan om kvinnornas hemarbete och hade till detta
sammanträde inbjudit betydande affärsmän för att höra deras mening. Därvid uttalade
sig direktören för Louvremagasinet för en laglig reglering af hemarbetslönerna
och ägaren af en stor spetsfirma förordade paritetiska kommissioner, som
skulle fastställa minimilöner för en arbetsdag af tio timmar. Arbetsgifvarne skulle
vara skyldiga att rätta sina löner efter dessa minimisatser, och om eu arbeterska
med tio timmars arbete icke lyckades uppnå den föreskrifna minimilönen, skulle
hon äga rätt att på laglig väg utkräfva skillnaden af den icke godvilligt betalande
arbetsgifvaren.

Väsentligt längre har man emellertid redan hunnit i England. Den 24 mars
framlade den engelska regeringen (handelsministern Churchill) ett lagförslag, som
slår in på den af de australiska kolonierna angifna vägen. Förslaget visar för
öfrigt nära öfverensstämmelse med de grundsatser, hvilka uttalades af den parlamentariska
kommissionen, som etter andra läsningen behandlade den Toulminska
billen (jfr ofvan sid. 383), och hvars betänkande förelåg i slutet af juli 1908.

Det hufvudsakliga innehållet af nyssnämnda regeringsförslag, »Trade Boards
Bill», är följande: För vissa yrkesgrenar skola genom beslut af handelsdepartementet
upprättas lönenämnder, »trade boards» (egentligen yrkesnämnder). De
tillsvidare i lagförslaget uttryckligen angifna industrierna, hvilkas antal departementet
på vissa villkor äger öka, äro: konfektionsskrädderiet, såväl i detalj som en gros;
kartongtillverkningen; tillverkningen af maskingjorda spetsar samt nät; bluskonfektionen.
Lagens giltighetsområde inskränkes emellertid icke till endast hemarbetet i nämnda
industrier, utan omfattar jämväl där förekommande fabriks- och verkstadsarbete.

Lönenämnderna äga fastställa minimilöner och öfvervaka efterlefnaden af i
sammanhang därmed utfärdade bestämmelser samt utgöra i öfrigt centrala organ
för tillvaratagande af de olika industriernas intressen. Minimilöner kunna fastställas
såväl för tid- som ackordsarbete. Lönenämnderna bildas paritetiskt åt arbetsgivare
och arbetare, hvilka senare kunna utnämnas i stället för att väljas, därest arbetande
i något distrikt bo för isolerade för att kunna konstituera en valkorporation.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

389

Dessutom skola tre regeringstjänsteman utses såsom ledamöter af hvarje lönenämnd,
och en af dessa skall vara nämndens ordförande. Kvinnor äro valbara till ledamöter
af nämnderna, ''hvilka måste gifva plats åt minst eu kvinna, därest kvinnoarbetet
förekommer i betydande omfattning inom den industri, nämnden aiser.
Lönenämnden skall gå i författning om tillsättandet af ett flertal under densamma
lydande distriktkommissioner (»district trade committees»), hvilka skola vara de
lokala handhafvarne af nämndernas verksamhet och hvilka sammansättas på liknande
sätt som dessa med eu af nämndens regeringstjänsteman som ordförande. Det
egentliga arbetet torde vara afsedt att förläggas till kommissionerna, hvilka föreslå
minimilöntarifferna och underställa dem nämndens pröfning. Godkänner nämnden
dem, publiceras de af denna och äga då genast gällande kraft med hänsyn till alla
leveranser, som ske för regeringens eller någon myndighets räkning. De öfriga
firmor, som rätta sig efter de af nämnden fastställda lönesatserna, uppsättas jämte
entreprenörfirmorna på eu för offentligheten tillgänglig lista. Statens och kommunernas
myndigheter få sedan icke lämna sina uppdrag till andra firmor än dem,
som upptagits på nämnda lista. Skulle dessa åtgärder likväl icke visa sig tillräckliga
för att bereda lönesatserna allmännare tillämpning, så har handelsdepartementet
befogenhet att efter en lönenämnds framställning genom särskild förordning
gifva minimilönerna laglig giltighet och med bötesstraff belägga den, som icke iöljer
de sålunda fastställda lönesatserna. För kontroll af dylika förordningars efterlefnad
utser handelsdepartementet särskilda inspektionstjänstemän, som tilldelas nämnder
och kommissioner.

I motiveringen till lagförslaget anförde handelsministern bl. a. följande: Man hade
hatt att välja mellan att upprätta lokala lönenämnder, hvilka sedan skulle sammanfogas
till eu centralmyndighet, eller ock att törst upprätta den sistnämnda och sedan
de lokala underafdelningama. Som af referatet ofvan framgår, hade man stannat
vid det sistnämnda alternativet såsom det mest ändamålsenliga. Sambandet mellan
lönenämnden och distriktskommissionerna skulle närmast uppehållas genom de aflönade
regeringstjänstemännen, hvilkas arbetsområde omfattar såväl nämnden som kommissionerna.
Lönenämnderna skulle efter hand icke inskränka sin verksamhet endast till
lönefrågan, utan öfver hufvud bilda vederbörande industris centrala organ. Man
borde sedermera åt dem öfverlämna kontrollen äfven af trucklagarne samt de »särskilda
bestämmelserna» (jfr ofvan sid. 3 79)t dessutom kunde de gifva impuls till
bättre yrkesutbildning o. d. Att äfven fabriker och verkstäder inrymdes under
lagens giltighetsområde motiveras med att eljes den faran uppkommit, att hemarbetarne
blefve arbetslösa, om arbetsgivare obehindradt kunnat pressa lönerna
inom fabrikerna. Likväl hade stort medgifvande gjorts åt arbetsgivare, i det att
lagen lämnar denr frihet bestämma, huruvida tid- eller stycklönerna hvar för sig
eller bådadera skulle regleras.

390

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Lagförslaget rönte ett synnerligen gynnsamt mottagande i underhuset och har
vid utskottsbehandlingen *) endast undergått mindre väsentliga modifikationer.

Huru starkt intresset för frågans lösning är inom underhuset framgår af den
omständigheten, att den 28 mars ytterligare ett förslag till lag om Jönenämnder
förelädes huset af representanter för konservativa, liberala och arbetarpartiet. Detta
förslag går längre än regeringens, i det att det fordrar omedelbart införande af lagstadgade
minimilöner, särskildt för linnekonfektionen och tillverkningen af färdiga
kläder.

Vid den utskottsbehandling, som det tyska regeringsförslaget till hemarbetslag
undergått under loppet af 1908 och 1909, har frågan om lönenämnder äfven
upptagits till behandling, ehuru det officiella förslaget icke innehåller något stadgande
därom.

Socialdemokraternas representanter inom utskottet hemställde emellertid om
införande af bestämmelser i lagen, afseende upprättande af lönenämnder för hemarbetet.
I första hand skulle denna funktion utöfvas af industridomstolarne, men
där sådana icke finnas, skulle paritetiskt sammansatta kommissioner bildas för ändamålet
under en yrkesinspektörs ordförandeskap. Lönenämnderna skulle fastställa
lönesatserna inom de yrken, där de upprättats, för eu viss bestämd tid. Lönesatserna^
finge icke sättas lägre än lönerna för motsvarande arbete i fabriker.

Åtskilliga centerrepresentanter inom utskottet hemställde i detta ämne, att
förbundsrådet måtte bemyndigas upprätta lönenämnder i vissa yrkesgrenar, där hemarbetare
i större mängd sysselsattes till en i jämförelse med andra arbeten ovanligt
låg lön. Sammansättningen skulle vara paritetisk med en af förbundsrådet utnämnd
ordförande. Dessa lönenämnder skulle äga att fastställa minimilöner såväl för tidsorn
för ackordsarbete för en bestämd tid och på grundval af den genom särskild
utredning konstaterade sedvanliga lönen inom orten eller yrket. De sålunda tillkomna
lönestaterna skulle gälla såväl hemarbete som fabriker och verkstäder inom
samma industrigren och efter förbundsrådets fastställelse äga laglig kraft.

Vid behandling af dessa förslag i maj 1909 beslöt utskottet ett tillägg till
lagförslaget, innehållande stadgande rörande lönenämnder i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med centerförslaget. Likväl utbyttes förbundsrådet såsom beslutande
myndighet mot »rikskanslären, landsregeringarne eller de högre förvaltningsmyndigheterna»,
hvarjämte uttryckligen stadgades att äfven industridomstolar och arbetskamrar
kunde betros med lönenämndernas uppgifter. Dessutom gjordes ett tillägg
till paragrafen af följande lydelse:

»På hemställan af industridomstol, arbetskammare eller vederbörande organisation
af hemarbetare eller arbetsgivare kan rikskanslären, landsregeringen eller den
högre förvaltningsmyndigheten besluta att och i hvilken utsträckning tariffaftal, träf *)

Utskottets betänkande afgafs den 15 juni 1909. Lagen har, när korrektur å dessa rader läses,
slutgiltigt antagits af parlamentet.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

391

fade eller genom skiljedomsutslag fastställda mellan hemarbetare och deras arbetsgivare
eller vederbörande organisationer, må äga bindande tillämpning på ofnga
hemarbetare och arbetsgivare inom berörda yrkesgren.»

Emellertid förhöll sig regeringens representant inom utskottet synnerligen afvisande
vid diskussionen af denna fråga, och sedan utskottet likväl godtagit nyssnämnda
förslag i första läsningen, uppträdde vid andra läsningen inrikesministern med
den förklaring, att regeringen icke komrne att godkänna det sålunda gjorda tillägget
till lagen, utan skulle hela lagens genomförande sannolikt därigenom komma att
äfventyras. Under sådana omständigheter blef andra omröstningen uppskjuten, och
troligen kommer paragrafen om lönenämnder därvid att strykas.

Stockholm den 23 juli 1909.

392

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Bihang.

ENGLAND.

Fabriks och verkstadslagen, 1901.

Afd. VI.

§ 107.

I afseende å personer, sysselsatta uti vissa, af statssekreteraren genom särskild
författning angifna yrken åligger det hvarje innehafvare af fabrik eller verkstad äfvensom
hvarje för sådant företag anlitad mellanman (contractor):

a) att enligt fastställdt formulär och på föreskrifvet sätt föra listor, upptagande
jämte stadgade särskilda uppgifter namn och adresser på alla af honom
direkt såsom arbetare eller såsom mellanmän i fabrikens eller verkstadens rörelse
utom fabriken eller verkstaden använda personer, under angifvande af det ställe,
hvarest de sysselsättas;

b) att sända afskrifter eller utdrag af dessa listor till en inspektör, närhelst
denne kan påfordra det; samt

c) att årligen den första februari och den första augusti eller tidigare insända
afskrifter af nämnda listor till det distriktsråd, inom hvilket område fabriken eller
verkstaden är belägen.

Nämnda råd skall låta granska dessa listor och till vederbörande andra distriktsråd
lämna uppgifter å sådana i listorna upptagna utearbetares namn och arbetsplatser,
hvilka sysselsättas inom de andra rådens distrikt.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

393

De listor, som föras af ett företags innehafvare eller en mellanman, äger
hvarje inspektör samt hvarje af distriktsrådet därtill vederbörligen bemyndigad tjänsteman
att granska; desslikes äger inspektör att granska till distriktsrådet insända
afskrifter samt de uppgifter, som sändas från ett åt dessa råd till ett annat.

Denna paragraf äger tillämpning å hvarje plats, hvarifrån arbete utlämnas,
samt å innehafvaren af sådan plats och hvarje i och för arbetet använd mellanman,
såsom om platsen vore en verkstad.

Öfverträdelser af denna paragraf straffas, första resan med böter intill fyrtio
shilling och hvarje senare resa med böter intill fem pund.

§ 108.

Har vederbörande distriktsråd skriftligen meddelat fabriks- eller verkstadsinnehafvare
eller af honom använd mellanman, att arbetsplats är skadlig eller farlig
för där sysselsatta arbetares hälsa, och lämnar innehafvaren eller mellanmannen en
månad efter meddelandets erhållande fortfarande ut arbete till utförande å nämnda
arbetsplats skall han därest domstol efter företagen undersökning finner arbetsplatsen
på angifvet sätt skadlig eller farlig, vara förfallen till böter ej öfverstigande i o pund.

Denna paragraf skall äga tillämpning i afseende å innehafvaren af plats, hvarifrån
arbete utlämnas, som om denna plats vore en verkstad.

Denna paragraf äger blott tillämpning å personer sysselsatta inom yrken,
hvilka statssekreteraren genom särskild författning angifvit.

§ ickorn
innehafvaren af en fabrik eller verkstad eller en annan plats, hvarifrån
arbete utlämnas, eller en mellanman, som användes af dylik innehafvare, föranleder
eller tillstädjer att beklädnadspersedlar tillverkas, rengöras eller lagas i ett boningshus
eller i samband därmed använd byggnad, under det någon invånare i boningshuset
lider af scharlakansfeber eller kopporna skall han, för såvidt han ej kan visa,
att han icke ägde kännedom om sjukdomens förefintlighet i huset och att dylik
kännedom ej heller skäligen kunde af honom förväntas, dömas till böter, högst
io pund.

5 no.

Därest en invånare i ett hus lider af någon utaf nedan anförda smittosamma
sjukdomar, kan vederbörande distriktsråd förbjuda, att något som helst arbete af det
slag, på hvilket denna paragraf äger tillämpning, utlämnas till någon eller viss
del däraf i huset boende eller arbetande person. Sådant förbud kan meddelas inne 5° -

394

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. RI.

häfvare af fabrik eller verkstad eller annan plats, hvarifrån arbetet utlämnats, eller
af innehafvaren använd mellanman.

Ett dylikt förbud kan meddelas äfven om den insjuknade personen aflägsnats
från huset. Det skall utfärdas att gälla för bestämd tid eller intill dess huset eller
viss del däraf desinficerats på sätt, som godkännes af hälsovårdsmyndigheten, eller
ock andra lämpliga försiktighetsmått vidtagits.

I trängande fall kan den distriktrådet anförtrodda befogenheten utöfvas af två
eller flere af rådets ledamöter i samråd med hälsovårdsmyndigheten.

Den innehafvare af ett företag eller mellanman, som öfverträder ett honom
enligt denna paragraf meddeladt förbud, straffas med böter intill io pund.

Smittosamma sjukdomar enligt denna paragraf äro de, för hvilka anmälningsplikt
är stadgad; arbeten, hvarå denna paragraf äger tillämpning äro tillverkning,
rengöring, tvättning, ändring, utsmyckning, fulländande eller reparation af beklädnadspersedlar
och .därmed förbunden verksamhet, samt sådana slag af arbeten som statssekreteraren
genom särskild författning kan komma att angifva.

§ in.

Denna lags tillämpning å hemverkstäder (domestic factories and domestic
workshops) är underkastad följande bestämmelser:

I stället för föreskrifterna angående arbetstiden för kvinnor, unga personer
och barn gäller:

a) unga personer och barn få endast sysselsättas under nedanstående tider;

b) unga personer få sysselsättas blott mellan kl. 6 f. in. och kl. 9 e. m.,
på lördagar endast mellan kl. 6 f. m. och kl. 4 e. m.;

c) under arbetstiden skola unga personer beredas raster om sammanlagdt
minst 4 V2 timmar, på lördagar 2 V2 timmar;

d) barn få sysselsättas blott mellan kl. 6 f. in. och kl. 1 e. m. eller mellan
kl. 1 e. in. och kl. 8 e. m.; på lördagar skall deras arbete upphöra kl. 4 e. m.;
med hänsyn till skolpliktens fullgörande enligt denna lag skall barnet efter omständigheterna
anses sysselsatt i ett morgon- eller eftermiddagslag;

e) barnet får hvarken sysselsättas före kl. 1. e. in. eller efter denna tid under
två på hvarandra följande perioder af hvardera .sju dagar; icke heller får det på
lördagen sysselsättas före kl. 1 e. m.; om det redan en annan dag af samma vecka
sysselsatts före kl. 1 e. in. eller efter kl. 1 e. in., såvida det redan en annan
dag af samma vecka sysselsatts efter denna tid;

f) slutligen får ett barn icke sysselsättas mer än fem timmar i sträck utan
en måltidsrast af minst Va timme.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

395

§ 112.

Förekommer sådant slag af tillverkning, förfarande eller manuellt arbete,
hvilket statssekreteraren jämlikt denna lag betecknat såsom farligt 1), i en hemverkstad,
skall å densamma tillämpas förevarande lags alla föreskrifter, såsom om hemverkstaden
vore en fabrik eller verkstad.

. § 113-

Statssekreteraren skall kungöra för hemverkstäder gällande föreskrifter genom
offentliggörande af stadgade lagutdrag eller på annat lämpligt sätt.

) Jfr § 79''

396

REVISION AF YRKE5FARELAGEN M. M.

Formulär

till

lista öfver utearbetare enligt af engelska regeringen fastställd form.

Fabrik, verkstad eller plats, där arbetet utlämnas:

Fullständig postadress.

Yrkesgren.

Affärsinnehafvarens namn.

Lista öfver de personer, som direkt sysselsättas af

(a)----------(b) ---------

för affärens räkning, men utom ofvannämnda fabrik, verkstad eller plats.

a) Arbetsgifvarens namn. b) Uppgift om denna är affärsinnehafvaren själf eller
en af den sistnämnde sysselsatt mellanman.

Fullständigt

namn

Om sysselsatt
såsom arbetare
(A) eller mellan-man (M)

Yrkesart (med
tillhjälp af förord-ningens index-bokstäfver)

Arbetsplats,
d. v. s. där arbetet
f. n. utföres

Adress

(Angifver kol. 4
tillräcklig adress,
behöfver här ingen
anteckning ske).

(i)

(2)

(3)

(4)

(5)

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

397

Formulär för statistiska uppgifter rörande hemarbete.

(jppgjofdt af öfverinspektören till ledning för Englands hälsovårdsmyndigheter.

Yrkesart	— Utearbetares listor § 107
Antal listor från arbetsgivare	Utearbetares adresser	Rättsligt förfarande
2 ggr om året	1 gång om året	Inkomna från andra	Insända till andra distrikt	Brist- fälliga listor	Ej insända listor
Listor	Arbetare	Listor	Arbetare	distrikt
i !		_	•

Inspektioner

utearbetares

bostäder

Utearbete i ohälsosamma
bostäder, § 108

Utearbete i smittade bostäder,

§§ 109, no

Antal

fall

Antal

anm.

Rättsligt

förfarande

Antal

fall

Antal

anm.

Rättsligt

förfarande

• •

39»

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Registrerade hemarbetare ar 1905 i sex af Londons kommuner.

		Antal adresser	Adresser, sända	Adresser, erhållna
		på ute-	till andra	från andra
		arbetare.	kommuner.	kommuner.
City of London .........		..... 8,127	7.891	236
Finsburg .......................	— "	. ... 4,688	4,402	488
Stepney ......................		..... 5>5°7	643	4,1 34
Hackney.....		..... 3>3<56	1,619	2,138
City ot Westminster ..		..... 2,052	642	283
Islington ......................		..... C793	947	1.903

AMERIKA

New-Yorks hemarbetslag. Arbetslagen den 1 april 1899.

§ i oo.

Ett rum eller en våning i ett hyres- eller bostadshus eller härtill hörande
gårdshus må ej annat än efter utfärdande af i nästa moment sagda tillståndsbevis
nyttjas till förfärdigande, ändring, förbättring eller lagning af herrockar, västar,
byxor, kortbyxor, öfverdragskläder, öfverrockar, hattar, kappor, hängslen, jerseys’
blusar, kostymer, klädningslif, skärp, underkläder, halsdukar, fällar, pälsverk, skjortor''
kjolar, paraplyer, parasoller, penningbörsar, fjädrar, konstgjorda blommor, cigarretter
eller cigarrer. Denna bestämmelse gäller dock ej för förfärdigande af kragar, manschetter,
skjortor eller skjortveck af bomull eller linne, hvilka tvättas före salubjudandet.

Ansökan om tillståndsbevis (»license») skall ställas till yrkesinspektören af hvarje
familj eller familjemedlem, hvilken ämnar ändra, laga eller förfärdiga varor af ofvannämnda
slag i ett rum eller eu våning af angifna art. Förenämnda ansökan skall
noga beskrifva rummet eller våningen, angifva det antal personer, som där skola
sysselsättas samt affattas i af yrkesinspektören föreskrifven form; denne senare

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

399

åligger det att utarbeta och tillhandahålla ansökningsformulär. Före dylik ansökans
beviljande skall yrkesinspektören besiktiga ifrågavarande rum, våning eller byggnad.
Finner denne att berörda arbetsplats befinner sig i rent och sanitärt tillfredsställande
skick samt att de här ofvan angifna föremålen därstädes kunna tillverkas under rena
och sunda förhållanden, må han utfärda ett bevis, hvilket tillstädjer berörda lägenhets
användande till förfärdigande, ändring och lagning af dylika varor.

I hvarje tillståndsbevis skall angifvas högsta antalet personer som må användas
i den lägenhet beviset afser. Antalet personer, som på dylikt sätt må användas
till arbete, bestämmes efter luftrymden i kubikfot i den af tillståndsbeviset
berörda arbetsplatsen, så att icke mindre än 250 kubikfot räknas för hvarje person,
som sysselsättes mellan kl. 6 f. in. och kl. 6 e. in. samt, såvida yrkesinspektören
meddelar särskild^ skriftligt tillstånd härtill, icke mindre än 400 kubikfot för hvarje
mellan kl. 6 e. in. och kl. 6 f. in. sysselsatt person; dock må dylikt tillståndsbevis
ej utfärdas, innan ifrågavarande rum eller våning kan upplysas, medels elektriskt
ljus eller annan motsvarande belysningsanordning, under hela den tid, under
hvilken nämnda personer skulle där sysselsättas. Tillståndsbeviset skall i inramadt
skick och på lätt synligt ställe anbringas i hvarje rum eller våning, på hvilka beviset
har afseende. Det kan återkallas af yrkesinspektören så snart den allmänna
hälsovården eller hänsynen till de där sysselsatta arbetarnes hälsa så påkallar eller
om det rum eller den våning beviset afser icke längre synes befinna sig i ett hälsosamt
och sanitärt tillfredsställande skick.

Hvarje rum eller våning, där varor af förutnämnda slag förfärdigas, förändras
eller lagas, måste hållas i rent och sanitärt tillfredsställande skick och bör
underställas yrkesinspektörens inspektion och besiktning för att fastställa huruvida
omnämnda klädespersedlar eller andra varor eller delar däraf äro rena och fria från
ohyra samt hvarje slag af infektion eller smitta.

Ingen får sysselsätta eller träffa aftal rörande förfärdigande, förändring eller
reparation af de i denna paragraf berörda varor med en familjemedlem eller person
som icke besitter vederbörligt tillståndsbevis för utförande af sagda arbete i en viss
våning i ett hyreshus eller dess gårdshus.

Denna paragraf förhindrar likväl icke användandet af en skräddare '' eller en
■ sömmerska för en persons eller familjs räkning och för förfärdigande etc. af beklädnadspersedlar
för denna person själf eller för familjen.

§ 101.

Hvar och en som träffar aftal rörande förfärdigande etc. af dylika varor
eller lämnar ut material till sådant arbete, skall föra ett tydligt register på engelska
språket, upptagande namn och adresser på alla personer, åt hvilka dylikt arbete

400

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

utlämnats eller med hvilka aftal härom träffats. Denna förteckning står öppen för
fabriksinspektören, hvilken äger att påfordra insändandet till honom af en afskrift
däraf.

§ 102.

De varor som förfärdigas etc. mot bestämmelserna i § ioo, få hvarken säljas
eller salubjudas. Fabriksinspektören skall, därest dylika varor förfärdigas etc.
under kringgående af sagda föreskrifter, vid dem på i ögonen fallande ställe fästa
en etikett, hvilken bör vara minst 4 tum lång och i liten cicero-versal-skrift bär
inskriften: Tenement Made. Fabriksinspektören skall härtill förständiga varans
ägare eller den person, hvilken denna äganderätt tillskrifves. Utom inspektören får
ingen borttaga eller förändra den sålunda fastsätta etiketten.

§ 103.

Finner fabriksinspektören bevis för, att en sjukdom förekommer i en verkstad,
ett rum eller en våning i ett hyreshus eller dess gårdshus, där varor af i
§ 100 betecknadt slag förfärdigas etc. eller skola bringas i arbete, skall han fästa
en etikett enligt föregående paragraf vid dessa varor och genast ingifva rapport till
hälsovårdsmyndigheten; denna skall, såvida det synes nödigt, omedelbart desinficera
varorna och sedan borttaga etiketten. Vinner inspektören i förenämnda fall den
öfvertygelsen att i arbetslokalen förekomma infektions- eller smittosamma sjukdomar
eller att där färdigvarande eller i bearbetning befintliga varorna.. äro inficierade eller
att de därstädes förvarade varorna ej äro ägnade att komma till användning, skall
han genast härom underrätta den lokala hälsovårdsmyndigheten, och denna skall
genast vidtaga de åtgärder, som den offentliga hälsovården påkallar. ffälsovårdsmyndigheten
kan beslagtaga och förstöra alla dylika inficierade varor eller de som
förfärdigats eller bearbetats under orena eller ohälsosamma förhållanden.

§ 104.

Därest för fabriksinspektören anmäles, att till denna stat skola införas varor
af i § 100 omförmäldt slag, hvilka förfärdigats under helt eller delvis orena, sanitärt
otillfredsställande eller ohälsosamma villkor skall han undersöka dessa varor och de
förhållanden under hvilka de tillverkats och om härvid framgår att dessa varor eller en
del däraf innehålla ohyra, eller förfärdigats under ohälsosamma omständigheter, skall
han genast vid dem fästa förut beskrifna etikett samt därom underrätta den lokala
hälsovårdsmyndigheten, hvilken har att vidtaga för tryggande af den offentliga
hälsovården erforderliga åtgärder.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

401

§ 105.

En husägare, husarrendator eller förvaltare får icke tillåta husets användning
i strid mot § 100 i denna lag. Användes ett rum eller en våning på lagstridigt
sätt skall fabriksinspektören lämna ägaren, arrendatorn eller förvaltaren meddelande
härom. Därest denna icke inom 30 dagar efter dylikt förständigande afstyr det
lagstridiga företaget eller icke inom 15 dagar träffar anstalter för att ur bostaden
afhysa den hyresgäst som förfar lagstridigt i detta afseende samt med motsvarande
intresse fullfölja dessa anstalter, så straffas han för öfverträdelse af denna lag i
samma ordning som hade han själf utfört den lagstridiga tillverkningen.

Ett lagstridigt förfärdigande etc. af varor af nämndt slag genom innehafvare!!
af ett rum eller en våning i ett hyreshus eller dess gårdshus är tillräckligt stöd
för att afhysa honom enligt förkortadt civilförfarande.

402

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

TYSKA RIKET.

Förslag

till

lag angående ändring af yrkeslagen.

Kap. VII a.

Hemarbete (Hausarbeit).

§ 1 39 n Bestämmelserna

i §§ 1390—I39y äga tillämpning å verkstäder, i hvilka

1) arbetsgifvaren uteslutande sysselsätter till sin familj hörande personer; eller

2) där en eller flere personer förrätta yrkesarbete (gewerbliche Arbeit) utan
att sysselsättas af en arbetsgivare, som leder driften i verkstaden.

Förenämnda personer äfvensom arbetsgifvaren (mom. 1) gälla såsom hemarbetare
enligt följande bestämmelser.

§ 1390.

Såsom verkstäder gälla förutom verkstäder enligt § 105 b, mom. 1 äfven
lokaler, hvilka nyttjas till sofrum, bostäder eller kök, såvida yrkesarbete där förrättas,
äfvensom i det fria belägna platser för yrkesarbete.

§ 1 39 P För

bestämda yrken kan förbundsrådet föreskrifva, att i de lokaler, där arbete
utlämnas till hemarbetare eller emottages från dem, på en i ögonen fallande plats
skall upphängas ett anslag, som med tydlig skrift angifver de löner, som betalas
för hvarje arbete.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

403

§ 139 q I

afseende å yrkesgrenar, som äro förenade med särskilda faror för lif eller
hälsa, kan vederbörande polismyndighet genom förelägganden för vissa verkstäder
föreskrifna åtgärder, som synas erforderliga för genomförande af följande grundsatser:

1) Verkstäderna jämte där befintliga driftanordningar, maskiner och redskap
skola så inrättas och underhållas, att hemarbetarne skyddas mot fara för
lif och hälsa i den utsträckning, som driftens art tillstädjer.

Särskildt skall sörjas för tillfyllestgörande belysning, luftutrymme och
luftväxling samt för aflägsnande af vid arbetet uppkommande damm, dunster,
gaser och affall.

Äfvenså skola alla sådana åtgärder träffas, hvilka äro erforderliga till
skydd mot farlig beröring af maskiner eller delar af sådana eller mot andra
i arbetsställets eller driftens natur liggande faror.

2) Till de hemarbetares hälsa, hvilka äro under aderton år, måste tagas den
särskilda hänsyn, som betingas af dessa arbetares ålder.

3) Arbeten, vid hvilka så synes erforderligt med hänsyn till de med arbetena
förbundna faror för lif och hälsa, få endast utföras i sådana lokaler, som
uteslutande användas för detta syfte.

§ 1 3 9 r.

I afseende å yrkesgrenar, hvari förekommer tillverkning, bearbetande eller förpackning
af närings- eller njutningsmedel, kan genom föreläggande af polismyndigheten
för vissa verkstäder föreskrifvas, att verkstäder och lagerrum, jämte driftanordningar,
maskiner och redskap, skola så inrättas och underhållas och driften
så anordnas, att faror för det allmänna hälsotillståndet däraf ej kunna uppkomma.
Dessutom kan föreskrifvas, att lokaler, där närings- eller njutningsmedel tillverkas
eller förpackas, icke få användas till vissa andra ändamål.

§ 139 s.

Såvida föreskrifterna enligt §§ 139 q och 139 r icke åsyfta undanröjandet
af en trängande fara, skall en lämplig frist för deras utförande medgifvas.

Rörande företag, som redan äga bestånd vid denna lags utfärdande kan, så
länge icke någon utvidgning eller väsentlig förändring af desamma äger rum, endast
påfordras undanröjandet af väsentliga missförhållanden, som innebära fara för hemarbetames
lif och hälsa eller det allmänna hälsotillståndet, eller hvilka synas kunna
utföras utan oskäliga kostnader.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

404

Förelägganden skola vid tillämpning af § 139 n, st. i, mom. 1 ställas till
arbetsgifvaren, men vid tillämpning af § 139 n, st. 1, mom. 2 till den, som har
förfoganderätten öfver det till verkstad begagnade utrymmet.

Mot förläggande kan besvär inom två veckor anföras hos vederbörande högre
förvaltningsmyndighet, som afgör frågan slutgiltigt.

§ 1 39 t.

Genom beslut af förbundsrådet kunna föreskrifter utfärdas till fastställande af
de fordringar, som i afseende å vissa slag af de uti §§ 13 9 q och 13 9 r angifna
verkstäder skola anses tillfyllestgörande för genomförande af de i dessa lagrum
uppställda grundsatser.

Genom beslut af förbundsrådet kan förbud meddelas mot utförande såsom
hemarbete af sådant arbete, som är förbundet med väsentliga faror för hemarbetarnes
lif, hälsa eller sedlighet eller för det allmänna hälsotillståndet.

Därest föreskrifter enligt st. 1 och 2 icke utfärdats genom beslut af förbundsrådet,
kunna sådana föreskrifter meddelas af de särskilda staternas centralmyndigheter
eller af vederbörande polismyndighet.

§ 139U.

På de föreskrifter, som enligt § 1391 utfärdas af förbundsrådet, finner
bestämmelsen i § 120 g1) tillämpning.

§ 139 v.

För iakttagande af föreskrifter, utfärdade enligt §§ 139 q_139 t, är vid

tillämpning af § 139 n, st. 1, mom. 1 arbetsgifvaren, men vid tillämpning af §
139 n, st. 1, mom. 2 den ansvarig, som har förfoganderätten öfver den som
verkstad begagnade lokalen.

§ 139 w.

Skall sådant hemarbete utföras, rörande hvilket föreskrifter enligt § 13 9 t,
st. 1 och 3 utfärdats, åligger det vid tillämpning af § 139 n, st. 1, mom. 1
arbetsgifvaren, men vid tillämpning af § 13911, st. 1 mom. 2 den, som har förfoganderätten
öfver den som verkstad begagnade lokalen, att före arbetets begynnande
till den lokala polismyndigheten därom göra skriftlig anmälan, i hvilken jämväl
skall angifvas hvar verkstaden är belägen.

) Föreskrifterna skola kungöras i Reichs-Gesetzblatt och meddelas riksdagen vid närmast följande
sammanträde.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

405

§ 139 X.

För såvidt föreskrifter utfärdats enligt § 139 t, st. 1 och 3, åligga yrkesidkare,
hvilka låta utföra yrkesarbete i verkstäder utom sin arbetslokal, följande
skyldigheter:

1) De skola föra en förteckning, angifvande de personer, till hvilka hemarbete
utlämnats, samt dessas verkstäder. Förteckningen skall på anfordran
uppvisas för eller ingifvas till den lokala polismyndigheten eller yrkesinspektionens
organ (§ 139 b).

2) De skola med lämpliga mellantider, minst hvarje halfår, personligen eller
genom ombud göra sig underrättade om, att verkstädernas inrättning och
drift motsvara fastställda fordringar.

3) De få, i de fall då det är föreskrifvet anskaffande af bevis om att de
lokaler, där arbetet förrättas, uppfylla de fastställda fordringarna, endast
lämna ut hemarbete till sådana verkstäder, för hvilka dylikt bevis företes.

§ 13 9 y För

såvidt icke inspektionen genom beslut af förbundsrådet eller de särskilda
staternas regeringar anordnats på annat sätt, finna bestämmelserna i § 139b1)
tillämpning.

Nattetid få inspektioner företagas endast i det fall att fakta föreligga, hvilka
gifva skälig anledning till misstanke, att öfverträdelse ägt rum af föreskrifter utfärdade
enligt §§ 13 9 q — 13 9 t.

§ i48-

Med böter intill 150 Mark eller i fall af bristande tillgångar med fängelse
intill fyra veckor straffas:

12 a) den som bryter mot laga kraftvunnet föreläggande enligt §§ 13 9 q
eller 13 9 r eller mot föreskrifter utfärdade på grund af § 13 9 t;

12 b) den som låter utföra yrkesarbete utom sin arbetslokal i verkstäder af
sådant slag som angifves i § 13 9 n och vet, eller af föreliggande omständigheter
har anledning antaga, att verkstädernas inrättning eller drift
icke uppfyller enligt § 13 9 t utfärdade föreskrifter.

*) Om yrkesinspektionen.

406

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

§ x49-

Med böter intill 30 Mark eller i fall af bristande tillgångar med fängelse

intill åtta dagar straffas:

7) den som icke fullgör i — — —
skyldigheter.

- §§ 13 9 w och 13 9 x föreskrifna

§ 150.

Med böter intill 20 Mark eller i fall af bristande tillgångar med fängelse
intill tre dagar för hvarje fall straffas:

6) den som icke efterkommer enligt § 1 3 9 p utfärdade föreskrifter.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

4°7

ÖSTERRIKE.

Förslag

till

lag angående reglering af hemarbetets arbetsförhållanden inom
beklädnads-, tvättvaru- och skodonskonfektionen.

Låta yrkesidkare (Gewerbetreibende) vid bedrifvande af tillverkning utaf kläder
(mans-, fruntimmers- och barnkläder), eller af tvätt- och skovaror eller vid utöfvande
af handel med sådana föremål, nämnda varor förfärdigas genom styckmästare (Stuckmeister)
eller genom hemarbetare (Heimarbeiter) skola alla — hufvudföretagarne —
skriftligen anmäla detta för yrkesmyndigheten (Gewerbebehörde) på den ort, där de
utöfva sitt yrke. Använda de sig vid förmedling af uppdrag till styckmästarne
eller hemarbetarne af tredje person — mellanpersons — förmedling, så skall äfven
detta förhållande jämte mellanpersonernas namn och boningsort meddelas i anmälningen.

Sådan anmälan skall äfven göras af de mellanpersoner, utaf hvilka hufvudföretagarne
begagna sig vid förmedling af uppdrag till styckarbetare eller hemarbetare.

§ 2.

Styckmästare enligt denna lag äro de personer, hvilka formellt innehafva
ifrågavarande tillverkningsyrke (Erzeugungsgewerbe), och, vare sig de samtidigt arbeta
för kunder eller icke, äro sysselsatta för hufvudföretagares räkning med förfärdigande
af kläder, tvätt- eller skovaror annorstädes än där hufvudföretagaren bedrifver fast
rörelse, hans »hufvuddriftställen», filialer eller nederlag, (Hauptbetriebsstätten, Zweigetablissements
oder Niederlagen). Härvid göres ingen åtskillnad, om styckmästarne
själfva helt eller delvis anskaffa rå- och hjälpmaterial, eller erhålla sådant mer eller
mindre förarbetadt eller oförarbetadt, eller om de använda biträden eller icke.

408

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Såsom hemarbetare enligt denna lag gälla de personer, hvilka, utan att formellt
vara innehafvare af ifrågavarande tillverkningsyrke, utan främmande biträden äro
sysselsatta med förfärdigande af kläder, tvätt- eller skovaror för sina omedelbara
arbetsgifvares räkning annorstädes än där dessa drifva fast rörelse — deras hufvuddriftställen,
filialer eller nederlag — vare sig de själfva, helt eller delvis, anskaffa
rå- och hjälpmaterial eller erhålla detta i mer eller mindre förarbetadt eller oförarbetadt
skick.

S 3-

I § i omförmälda hufvudföretagare och mellanpersoner skola upprätta en
förteckning öfver alla af dem omedelbart sysselsatta styckmästare och hemarbetare.
Styckmästarne åligger att upprätta förteckning öfver samtliga af dem omedelbart
sysselsatta hemarbetare. Sådana förteckningar skola hållas i fortlöpande, noggrann
öfverensstämmelse med verkliga förhållandena och hvari skola antecknas arbetarnes
namn, födelsedatum, bostad och art af sysselsättning äfvensom tiden för arbetets
begynnelse och slut.

Hufvudföretagare, som vid förmedling af uppdrag till styckmästare eller hemarbetare
begagna sig af sådana mellanpersoner, som omförmälas i § i mom. 2,
skola dessutom upprätta en förteckning öfver dessa mellanpersoner, hvilken förteckning
skall hållas i fortlöpande, noggrann öfverensstämmelse med verkliga förhållanden
och angifva berörda personers namn, bostad och art af sysselsättning samt det yrke
de i öfrigt bedrifva.

I förevarande paragraf föreskrifna förteckningar skola af de arbetsgivare, som
äro skyldiga att upprätta och föra dem, vid af den politiska provinsmyndigheten
(Landesbehörde) fastställda tidpunkter i tre afskrifter insändas till yrkesmyndigheten
(Gewerbebehörde) af lista instans, hvarjämte de på begäran skola uppvisas för
uppsiktsmyndigheten och yrkesinspektören.

Yrkesmyndigheten skall af förenämnda förteckningsafskrifter öfversända ett
exemplar till vederbörande sjukkassa samt ett till vederbörande yrkesinspektör.

§ 4-

I § 1 omförmälda hufvudföretagare och mellanpersoner skola i de lokaler,
där arbete utlämnas till styckmästare eller hemarbetare eller där af styckmästare
eller hemarbetare förfärdigadt arbete inlämnas, genom ett ständigt i läsligt skick
hållet anslag gifva tillkänna denna lags bestämmelser, för arbetets ut- och inlämnande
fastställda tider, lönens art och höjd samt normerna för eventuella löneafdrag.

Samma skyldighet åligger styckmästarne med hänsyn till deras arbetsställen.

Anslagets innehåll skall förut ha underställts yrkesmyndigheten till godkännande.

''revision af yrkesfarelagen m. m. 409

§ 5-

Hufvudföretagare och mellanpersoner skola på egen bekostnad förse af dem
omedelbart sysselsatta hemarbetare med en lönebok.

Formulär till löneböckema, hvilka skola innehålla dem berörande bestämmelser
ur denna lag, fastställes af handelsministern genom förordning.

Lönboken skall, utom stående rubriker äfven innehålla plats för de uppgifter,
som det åligger den omedelbare arbetsgifvaren eller hans ombud att där meddela
rörande hvarje ut- och inlämnande af arbete, rörande utbetalad lön samt, i förekommande
fall, rörande gjorda afdrag.

Löneboken stannar i hemarbetarens förvar, och är denne skyldig att på
anfordran uppvisa den för uppsiktsmyndigheten eller yrkesinspektören.

Styckmästare skola, vare sig de arbeta med biträden eller ej, af de företagare,
som omedelbart sysselsätta dem, förses med afräkningsböcker, på hvilka bestämmelserna
i föregående moment finna vederbörlig tillämpning.

§ 6-

På löneutbetalningar till hemarbetare äga föreskrifterna i §§ 78—78 c1) af
yrkeslagen samt, därest bostadsförmåner ingå i lönen, äfven föreskriften i § 74
mom. 4 s) af samma lagtillämpning.

§ 6 mom. 2 till och med § 11 behandla de hemarbetares ställning,
hvilka sysselsättas af arbetsgivare, som tillhöra en yrkesförening, samt de överenskommelser
som i sådant fall af dessa yrkesföreningar kunna trätfas. Bestämmelserna,
sem äro mycket vidlyftiga och ansluta sig till yrkeslagens § 114b, låta sig till
sin innebörd endast tolkas i sammanhang med en ingående framställning af den roll
de österrikiska yrkesföreningarne (Gewerbegenossenschaften) spela i Österrikes
ekonomiska lif.

§ 12.

Såsom hemarbetare få icke sysselsättas personer, hvilka icke fyllt 18 år.

Ett tillfälligt användande af hemarbetarens familjemedlemmar till biträde vid
arbete af öfvergående art medför icke att dessa familjemedlemmar skola anses som
hemarbetare enligt denna lag; likväl få barn under 12 år ej användas till dylikt
tillfälligt biträde.

*) Innehålla stadganden om truckförbud.

2) Om bostäders och arbetslokalers sanitära förhållanden.

4io

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

§ 13-

Användandet af främmande biträden eller lärlingar är hemarbetaren förbjudet
och beifra? såsom oberättigad yrkesutöfning.

Desslikes må hemarbetaren icke öfvertaga kundarbeten, d. v. s. arbeten
emedelbart för konsuments räkning.

§ M Hemarbetarens

arbetsförhållanden, de arbetslokaler, hvari förbindelsen med hemarbetarne
äger rum samt de bostäder, som af hemarbetarne användas till arbetslokaler,
stå under vederbörande yrkesinspektörs tillsyn.

Yrkesinspektören skall, därest han i afseende å arbetsrum och bostäder eller
det sätt, hvarpå arbetet inom hemarbetet förrättas, iakttager väsentliga hygieniska
missförhållanden, hvilka äro ägnade att utsätta hemarbetames och deras familjers
eller publikens hälsa för allvarlig fara och hvilka icke efter yrkesinspektörens anmaning
afhjälpas, härom underrätta uppsiktsmyndigheten. Denna har i främsta rummet att
vidtaga nödiga åtgärder för nämnda missförhållandens undanröjande och kan för
sådant ändamål, om så kräfves, utfärda förbud för vederbörande arbetsgivare att
utlämna och för hemarbetaren att öfvertaga och utföra hemarbete.

Vid utbrott af epidemier eller smittosamma sjukdomar kan uppsiktsmyndigheten
själfmant eller på framställning af vederbörande kommun förklara alla eller
vissa hemarbetarbostäder stängda för utförande af hemarbete.

Denna förklaring kan, därest så pröfvas nödigt, offentligen kungöras.

§ 15- -

Hemarbetarne äro, såvida de icke redan dessförinnan försäkrats såsom industriella
hjälparbetare, sjukförsäkringspliktiga. Närmare föreskrifter för genomförande
af hemarbetames sjukförsäkring, särskilt beträffande hvem som härvid är att anse
såsom arbetsgivare, meddelas af inrikesministern i samförstånd med handelsministern
genom förordning.

På liknande sätt kan sörjas för sådana styckmästares sjukförsäkring, hvilka
icke sysselsätta biträden, därest de icke på grand af ledamotskap i yrkesförening
äro försäkrade mot sjukdom.

§ 16.

Handelsministern kan i samförstånd med inrikesministern, efter hörande af
handels- och industrikamrarne samt vederbörande yrkesföreningar, själfmant på fram -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

411

ställning af en kommun eller yrkesinspektören genom förordning helt förbjuda hemarbete
inom vissa områden eller yrkesgrenar.

§ 17-

Öfverträdelser af denna lag straffas i enlighet med yrkeslagens straffbestämmelser.

§ 18.

Såvidt i enstaka fall hemarbetare såsom sådana äro att betrakta som industriella
hjälparbetare enligt yrkeslagen, böra denna lags bestämmelser på dem tillämpas endast
i den mån de innehålla särskildt, mer vidtgående stadganden.

§ 19-

Handelsministern kan i samförstånd med inrikesministern genom förordning
utsträcka giltigheten af denna lag eller vissa dess föreskrifter till andra grenar af
hemarbetet.

§ 20.

Denna lag träder, med undantag af § 15, hvars bestämmelser gälla från
däri omnämnda förordnings datum, i kraft sex månader efter dess offentliggörande.

§ 21.

Genomförandet af denna lag anförtror jag åt min handelsminister i samförstånd
med min inrikesminister.