BETÄNKANDE

AFGIFVET DEN 9 DECEMBER 1909

DEN AF KUNGL. MATT DEN 20 JANUARI 1905 TILLSATTA

KOMMITTÉN

FÖR

REVISION AF LAGARNA ANGÅENDE SKYDD MOT YRKESFARA OCH
ANGÅENDE MINDERÅRIGAS OCH KVINNORS ANVÄNDANDE
TILL ARBETE I INDUSTRIELLT YRKE M. M.

STOCKHOLM 1909

ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Underdånig skrifvelse ...............................................................................................

Lagförslag

Förslag till lag om arbetarskydd ............................................................................

» » » angående hemindustriellt arbete ....................................................

> » » » kommunala tillsyningsman enligt lagen om arbetarskydd

Den svenska arbetarskyddslagstiftningens uppkomst och utveckling

Skyddslagstiftningen rörande minderåriga och kvinnor ..................-.................

» » yrkesfara ............ ...................................................

Yrkesinspektionen ....................................................................................................

Anmälan om olycksfall ....................................................................''■.......................

Gällande skyddslagstiftning ....................................................................................

Yrkanden och förslag om ändring af eller tillägg till gällande skyddslagstiftning
Motivering af förslaget till lag om arbetarskydd

Skyddslagstiftningens anordning ............................................................................

> omfattning ............................................................................

Lagens rubrik och ingress ....................................................................................

» särskilda paragrafer....................................................................................

Motivering af förslaget till lag angående hemindustriellt arbete ..............................

Motivering af förslaget till lag angående kommunala tillsyningsman............................

Förslag till organisation af skyddslagstiftningens myndigheter

Yrkesinspektionens chefsmyndighet .......................................................................

Arbetsrådet ............................................................................................................

Yrkesinspektörer ....................................................................................................

Yrkesinspektris ........................................................................................................

Bergmästare och grufingenjörer................................................................................

Yrkesinspektörernas assistenter ............................................................................

Underinspektörer ....................................................................................................

Kommunala tillsyningsman ...................................................................................

Sill.

42
44

4!)

Sfi

165

17!)

187

18!)

191

196

197

198

199
201

SID.

Uppgifter angående utländsk skyddslagstiftning ............ Skyddslagstiftningens myndigheter i vissa främmande stater Belgien .......................................... Danmark.............................................	....................... 283 OQA
England ........................................	....................... 290 ....................... 295
Finland ...........................................
Frankrike .........................................................	....................... 297
Nederländerna...............................................................	....................... 302
Norge ..................................	....................... 303
Schweiz .........................................................................	....................... 307
Tyskland.......................................	....................... 308
Bayern .............................................................................	....................... 310
Sachsen ...........................................................................	....................... 311
Wlirttemberg ...................................................................	....................... 311
Baden ................................	....................... 312
Österrike......................................................................	....................... 313
Amerikas Förenta Stater .........................................	....................... 316
Särskilda meningar af Herr Åkerman ...................................	....................... 321
» » Alexanderson........................................................	....................... 322
» » Andersson...................................................................	........................ 334
» » Ekelund................................	....................... 335
> »• Kvarnzelius ..................................................................	....................... 339
» » Pihlgren........................................	...................... 342

Med anledning af tvänne riksdagens skrifvelser den 20 maj 1902 och den
14 mars 1903 beslöt Eders Kungl. Maj:t den 20 januari 1905 uppdraga åt eu
kommitté att verkställa revision af lagen angående skydd mot yrkesfara den 10

maj 1889 och lagen angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i
industriellt yrke den 17 oktober 1900 jämte andra därmed sammanhängande författningar
i syfte att tillse, hvilka ändringar i eller tillägg till nämnda lagar och
författningar kunde finnas påkallade af förhållanden, som framträdt vid deras tillämpning,
särskildt i fråga om utstakande af mera än nu bestämda gränser mellan
fabriksmässig drift och handtverksmässig näring, så ock i sammanhang därmed
verkställa utredning, huruvida och vid hvilka industriella företag kvinnlig yrkesinspektion
kunde finnas behöflig, huru denna borde anordnas och hvilka kompetensvillkor
sökande till inspektrisbefattning borde uppfylla, samt att till Eders Kungl.
Maj:t afgifva de utlåtanden och förslag, som af berörda revision och utredning
kunde föranledas.

Till ordförande i denna kommitté förordnades undertecknad Åkerman och
till ledamöter af densamma undertecknade Andersson och Pihlgren samt filosofie
doktorn, numera generalkonsuln D. Bergström, generalkonsuln E. Fränekel och
landssekreteraren G. W. A. Roos. Kommitténs sammansättning har sedermera
undergått den förändring, att de tre sistnämnda ledamöterna erhållit begärdt entledigande
och i deras ställe till ledamöter i kommittén förordnats undertecknade
Alexanderson den 2 4 februari 1905, Kvarnzelius den 17 november samma år och
Ekelund den 8 juni 1906.

Såsom sekreterare hos kommittén har tjänstgjort byråingenjören J. A. E. Molin.

Kommittén har, förutom vid ett antal spridda tillfällen, sammanträdt in pleno
under tiderna den 29 maj—den 15 juni och den 23 oktober — den 17 november
1905, den 15 oktober—den 3 december 1906, den 19 augusti—den 20 september,
den 1—den 10 oktober och den 21 oktober—den 27 november 1907, den 24
augusti — den 16 september, den 7 oktober—den 3 november, den 10 — den 28
november och den 8 — den 19 december 1908 samt den 28 januari—den 1
februari, den 7 juni—den 10 juli och den 1—den 9 december 1909.

Under längre eller kortare tider mellan kommitténs sammanträden har dessutom
någon af kommitténs ledamöter, vanligen med biträde af kommitténs sekreterare,
eller ock denne senare ensam varit sysselsatt med arbete för kommitténs räkning.

Efter nådigt bemyndigande företogo ledamöter af kommittén jämte kommitténs
sekreterare under juli och augusti månader 1906 en resa inom landet, hvarvid de
besökte talrika industriella anläggningar och höllo ett större antal sammanträden
med arbetsgivare och arbetare inom skilda industrigrenar. Ett flertal dylika

VII

sammanträden hafva äfven hållits af kommittén här i Stockhom. Vidare har
kommittén vid upprepade tillfällen under längre eller kortare tid sammanträdt till
gemensamma öfverläggningar med yrkesinspektörenia, och vid behandling af en
del speciella frågor hafva andra sakkunniga efter anmodan deltagit i kommitténs
öfverläggningar. Slutligen har kommittén beredt delegerade för Fredrika-Bremer-förbundets
styrelse och socialdemokratiska kvinnokongressens verkställande utskott tillfälle
att yttra sig inför kommittén, de förra betäffande kvinnlig yrkesinspektion och
de senare i afseende å lagstiftning angående hemindustrien.

Från rikets samtliga besiktningsläkare för minderåriga arbetare infordrade
kommittén år 1905 yttranden i ett antal frågor rörande minderårigas användande
till arbete.

Efter inhämtadt nådigt medgifvande uppdrog kommittén år 1908 åt aktuarie)!
M. Marcus att företaga en resa till England, Tyskland och Österrike för att för
kommitténs räkning studera lagstiftningen angående hemindustrien.

För vissa statistiska utredningar rörande antalet arbetsställen har aktuarie)),
filosofie doktorn G. Björkman varit anlitad.

Oafsedt ett betydande antal yttranden af skilda myndigheter m. fl.'' öfver
riksdagens härofvan berörda tvänne skrifvelser, hvilka yttranden öfverlämnats till
kommittén vid dess tillsättande, hafva, för att tagas i öfvervägande vid fullgörandet
af kommitténs uppdrag, till kommittén remitterats:

framställning till chefen för finansdepartementet från svenska arbetarförbundets
byggnadsarbetarafdelningar angående skyddslagstiftning för byggnadsindustrien,

underdånig framställning af centrala arbetsgifvarförbundet angående ifrågasatt
skyddslagstiftning för byggnadsindustrien,

kommerskollegii in. fl. myndigheters, korporationers och enskildes yttranden
angående kvinnors användande till stufveriarbete,

framställning till chefen för civildepartementet från inspektören öfver sprängämnestillverkningen
angående förbud mot minderårigas användande till arbete inom
det farliga området vid fabriker för explosiva varor,

underdånig framställning af centralförbundet för socialt arbete angående lagstiftning
för hemarbete samt

framställning till chefen för civildepartementet från svenska bleck- och plåtslagarförbundets
förtroendeman rörande behofvet af lagstiftning angående åtgärder till

VIII

minskande af olycksfallsfrekvensen inom bleck- och plåtslagaryrket, särskild! vid arbeten
å husbyggnader.

Utom härofvan angifna uppdrag har kommittén varit anbefalld
dels genom nådig remiss den 24 november 1905 att afgifva yttrande öfver
eu af riksdagen i skrifvelse den 26 april 1902 gjord framställning, att i gällande
folkskolestadga måtte'' införas bestämmelser därom, att husbonde, som hade i sin
tjänst minderårigt, skolplikt^ barn, skulle vara skyldig sörja för att den minderårige
tjänaren komme i åtnjutande af behörig skolundervisning vid enahanda äfventyr,
som för underlåtenhet häråt i afseende å föräldrar och målsmän föreskrifves i
nämnda stadgas § 51, i anledning af hvilken remiss kommittén afgifvit underdånigt
utlåtande den 27 november 1906,

dels genom nådigt bref den 4 juni 1907 att med hänsyn till bestämmelserna
i en uti Bern år 1906 afslutad internationell konvention om förbud för kvinnor
att nattetid deltaga i industriellt arbete utarbeta förslag till lag angående sådant
förbud, i anledning hvaraf kommittén den 4 december samma år till Eders Kungl.
Maj:t öfverlämnat förslag jämte motivering till lag angående förbud mot kvinnors
användande till arbete nattetid i vissa industriella företag,

dels genom nådig remiss den 19 februari 1909 att afgifva yttrande öfver
ett åt statskontoret, med anledning af ifrågasatt förnöjdt anslag åt riksförsäkringsanstalten,
framställdt förslag, att riksförsäkringsanstalten skulle äga anlita vrkesinspektörerna
för utförande af besiktningar å sådana industriella företag, hvilkas
arbetare vore försäkrade hos anstalten eller beträffande hvilka dvlik försäkring vore
ifrågasatt, i anledning af hvilken remiss kommittén afgifvit underdånigt utlåtande
den 23 påföljande mars.

Såsom resultat af kommitténs arbete i öfrigt får kommittén härmed i underdånighet
öfverlämna förslag och motivering till
lag om arbetarskydd,
lag angående hemindustriellt arbete,

lag angående kommunala tillsyningsman enligt lagen om arbetarskydd samt
förslag till organisation af skyddslagstiftningens myndigheter.

I samband med dessa förslag och motiveringar lämnas en redogörelse för
den svenska arbetarskyddslagstiftningens uppkomst och utveckling, uppgifter rörande
utländsk skyddslagstiftning på de områden, som beröras af lagen om arbetarskydd,
samt en öfversikt öfver skyddslagstiftningens myndigheter i ett antal främmande

stater. Här berörda redogörelse, uppgifter och öfversikt hafva utarbetats af kommitténs
sekreterare.

Uti ett bihang till kommitténs betänkande har sammanförts en del till
kommittén öfverlämnade eller afgifna yttranden, upplysningar och framställningar af
större betydelse, hvilka torde kunna blifva af nytta ej blott vid granskningen af
kommitténs förslag utan äfven vid det fortsatta arbetet på skyddslagstiftningens
utveckling.

Stockholm den 9 december 1909.

Underdånigst:

RICH. ÅKERMAN.

CARL ALEXANDERSON. IVAR ANDERSSON. DANIEL EKELUND.

S. H. KVARNZELIUS. JOHAN PIHLGREN.

A. Molin.

LAGFÖRSLAG.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Förslag

till

lag om arbetarskydd.

Med upphäfvande af lagen angående skydd mot yrkesfara den io maj 1889,
lagen angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke
den 17 oktober 1900. samt förordningen angående minderårigas användande i
arbete vid fabrik, handtverk eller annan handtering den 18 november 1881 förordnas
som följer:

Lagens tillämpningsområde.

I s Denna

lag äger tillämpning å hvarje verksamhet, industriell eller icke, hvari
arbete utföres för arbetsgifvares räkning.

Från lagens tillämpning undantagas dock

a) arbete, som utföres å fartyg och är att hänföra till tjänsten ombord,

b) arbete, som utföres i arbetarens hem eller å annan plats, där det ej kan
anses tillkomma arbetsgifvaren att vaka öfver arbetets anordnande,

c) arbete, som utföres i arbetsgifvarens hem allenast för hans hushållsbehof,

d) arbete, som utföres af medlem af arbetsgifvarens familj, samt

e) arbete, som utföres i sjukvårdsanstalt eller straffinrättning af å sådan anstalt
eller inrättning intagen person.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

2 S Idkas

bergverks-, bruks- eller fabriksdrift, handtverk eller annan industriell
verksamhet å ett arbetsställe i sådan omfattning, att därstädes i regel användas
minst tio arbetare eller drifkraft om minst fem effektiva hästkrafter eller ock minst
fem arbetare jämte drifkraft om minst tre effektiva hästkrafter, skall verksamheten
enligt denna lag anses drifvas i fabriksmässig omfattning.

3 S Idkas

industriell verksamhet å ett arbetsställe i mindre omfattning, än 2 §
angifver, skall verksamheten enligt denna lag anses drifvas i handtverksmässig
omfattning.

4 §

Med arbetare förstås i denna lag enhvar, som utför arbete för arbetsgifvares
räkning.

Föreskrifter till förekommande af olycksfall och ohälsa i arbete.

5 $•

Arbetsgivare är pliktig att vidtaga alla de åtgärder, som i afseende å arbetslokaler,
maskiner och redskap eller eljest med hänsyn till arbetets beskaffenhet äro
nödiga för att skydda hos honom sysselsatta arbetare mot olycksfall och ohälsa i
arbetet.

6 §.

Till förekommande af olycksfall i arbetet skall af arbetsgivare särskildt
iakttagas:

a) A ställen, där arbetame äro utsatta för fara att skadas genom fall eller
genom nedstörtande föremål, skola, i den mån arbetets natur sådant medgifver,
nödiga skyddsinrättningar anordnas, såsom att golföppningar, ställningar, gallerier,
hissar och dylikt förses med betryggande hägnad samt att ledstänger anbringas i
trappor.

b) Hissar, kranar, linbanor och andra därmed jämförliga transportanordningar
skola underkastas besiktning och profning på sätt, som kan anses vara betryggande;
och skall å dem finnas på lämpligt ställe tydligt angifvet den bärighet i vikt,

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

hvarför de vid senaste besiktning godkänts, jämte dagen för denna besiktning äfvensom,
då de äro afsedda för persontrafik, det antal personer, som utan fara kan
på en gång begagna dem.

c) Kar, bassänger och andra öppna kärl, hvilka med hänsyn till läge och
innehåll eller djup medföra fara, skola, därest så lämpligen kan ske, vara behörigen
kringgärdade.

d) För arbetarnes räddande vid eldsvåda skola sådana åtgärder träffas, som
med hänsyn till arbetets natur, arbetslokalens belägenhet och beskaffenhet samt
arbetarnes antal kunna anses tillfyllestgörande, såsom anbringande af lätt öppnade
utgångar och fönster, säkerhetsstegar, brandsäkra trappor och dylikt.

e) Gångar i arbetslokaler skola vara så breda och höga, att arbetare, där
de iakttaga vanlig försiktighet, icke kunna skadas af i gång varande maskiner;
golfvet i arbetslokal skall, särskilt i närheten af farliga maskiner och å andra
farliga platser, hållas i sådant skick, att arbetarne ej utsättas för att snafva eller
halka.

f) Motor skall, där den ej uppställes i särskilt rum utan har sin plats i
arbetslokalen, inhägnas eller anbringas så, att de arbetare, åt hvilka dess skötsel
icke är anförtrodd, ej utsättas för att komma i beröring med dess rörliga delar.

g) Maskiner och transmissioner, som medföra fara för arbetarne, skola kringgärdas
eller eljest så anordnas, att, så vidt möjligt, den med dem förbundna fara
undanröjes, hvarjämte dessa inrättningar, när de äro i gång, skola å ställen, där
arbetarne äro utsatta för att med dem komma i beröring, vara så belysta, att de
kunna tydligt urskiljas.

h) Elektriska apparater och ledningar skola vara så anordnade, att arbetarne
icke utsättas för fara att skadas genom elektrisk ström.

i) Innan transmission sättes i gång, skall detta på förut bekantgjordt sätt tillkännagifvas
i hvarje arbetslokal, dit drifkraft förmedelst transmissionen öfverföres;
inom hvarje arbetslokal skola tillfredsställande anordningar vara vidtagna i ändamål
att kunna hastigt stanna i lokalen befintlig hufvudtransmission eller, där flera sådana
finnas, enhvar af dem.

k) Arbetsmaskin med hastig rörelse skall, så vidt möjligt, vara försedd med
inrättning ej mindre för dess hastiga stannande än äfven till förhindrande af oafsiktlig
igångsättning.

l) För till- och frånslagning af transmissionsrem eller -lina skall, där sådan
åtgärd är förenad med fara, finnas betryggande anordning.

m) Därest maskin eller transmission måste rengöras eller smörjas, medan den
är i gång, skola, i den mån sådant är möjligt, åtgärder vara vidtagna till förekommande
af olycksfall.

n) Sådan ångpanna, kokare eller annat kärl under tryck, som genom explosion
kan förorsaka olycksfall, skall med hänsyn till material, konstruktion och utrustning

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

erbjuda betryggande säkerhet och förty vara underkastad besiktning och profning
på sätt, som för utrönande af dess säkerhet i berörda afseenden kan anses tillfyllestgörande.

o) Vid förflyttning af tunga föremål skall tillses, att arbetet ordnas och ledes
på betryggande sätt samt att för arbetet använda redskap erbjuda tillräcklig
säkerhet.

p) Till arbete, där bristande kunskap eller färdighet måste anses medföra fara
för olycksfall, må endast användas kompetent person.

7 §•

Till förekommande af ohälsa i följd af arbetet skall af arbetsgivare särskiidt
iakttagas:

a) I arbetslokal skall finnas tillräckligt luftutrymme jämte erforderlig, lämpligt
anordnad luftväxling; bedrifves arbetet i slutet rum, bör luftutrymmet i allmänhet
ej understiga io kubikmeter för hvarje där sysselsatt arbetare.

b) Arbetet skall äga rum vid tillräcklig och tjänlig belysning samt så lämplig
värmegrad, som arbetets natur medgifver.

c) I den mån arbetets natur medgifver, skola verksamma anordningar vidtagas
för att hindra damm, gaser eller ångor att i en för arbetarnes hälsa skadlig
mängd spridas i arbetslokalen.

d) Explosionsmotor, gasgenerator eller till sådan hörande reningsapparat må
icke uppställas i arbetslokal, så vida ej lokalen är så stor och luftig eller motorn,
generatorn eller reningsapparaten så väl inbyggd, att besvärande ansamling af gas
ej genom dess användande kan uppkomma i lokalen.

e) Tiden för arbetares användande till särskiidt hälsofarlig sysselsättning skall
tillbörligen inskränkas.

f) Renlighet skall iakttagas med hänsyn såväl till arbetslokaler som till maskiner
och redskap; sopning af arbetslokal må dock icke verkställas, då arbetet där
pågår; i arbetslokal bör, där så kan anses erforderligt, finnas nödigt antal spottkärl
af lämplig beskaffenhet.

g) Sysselsattes å ett och samma ställe samtidigt och på stadigvarande sätt ett
större antal arbetare, böra dessa på sätt, som kan anseS" tillfredsställande med hänsyn
till antal, fördelning på kön och arbetets natur, å eller i närheten af arbetsstället
äga tillgång till tvätt- och dricksvatten samt afträden äfvensom lämplig plats
för ombyte och förvaring af kläder; därjämte böra de af dem, som icke äro bosatta
i närheten af arbetsstället, såvidt möjligt, därstädes äga tillgång till lämplig plats
för intagande af måltider samt möjlighet att värma medförd mat;

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

där arbetet bedrifves under bar himmel och kräfver stadigvarande sysselsättning
å ett och samma ställe under längre tid, böra arbetarne å eller i närheten
af arbetsstället äga tillgång till skydd mot oväder;

arbetare, som under längre tid sysselsättes med arbete på sa stort afstånd
från ställe, där bostad kan erhållas, att han icke skäligen kan begifva sig dit för
erhållande af natthärbärge, bör å eller i närheten af arbetsstället äga tillgång till
lämplig plats för natthvila.

h) Vid arbetsställe böra finnas tillgängliga sådana medel, som med hänsyn
till arbetets beskaffenhet kunna anses erforderliga för lämnande af den första hjälpen
vid olycksfall.

i) Arbetet bör, där dess natur det medgifver, så anordnas, att arbetarne komma
i åtnjutande af erforderlig söndagshvila.

8 §.

I arbetslokal skola, där så finnes nödigt, anslås föreskrifter om hvad arbetarne
böra iakttaga för att undvika olycksfall och ohälsa i arbetet. Vederbörande bergmästare
eller vrkesinspektör är pliktig att på framställning af arbetsgivare granska
förslag till dylika föreskrifter.

Å särskilt farliga ställen skola anbringas anslag, som uppmana till synnerlig
försiktighet.

9 §•

Arbetarne skola ställa sig till noggrann efterrättelse de föreskrifter och uppmaningar,
hvarom i 8 § förmäles, samt jämväl i öfrigt låta sig angeläget vara att,
i hvad på dem ankommer, medverka till afvärjande af fara för olycksfall och
ohälsa i arbetet.

10 §.

Tillverkare och försäljare af maskiner, ångpannor eller andra redskap böra
tillse, att dessa vid leverans äro försedda med nödiga skyddsanordningar och äfven
i öfrigt erbjuda nöjaktig säkerhet mot olycksfall.

n §.

Finnes för viss sysselsättning eller användning af visst redskap behof af ytterligare
föreskrifter till förekommande af olycksfall eller ohälsa i arbetet, ankommer
på konungen att därom förordna.

Det ankommer jämväl på konungen att meddela särskilda föreskrifter i det
syfte, som afses i io

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Särskilda föreskrifter rörande minderårigas användande i arbete.

12 §.

Med minderårig förstås i denna lag den, som är under aderton år, och
med arbetstid den tid, hvarunder arbetet pågår, raster sålunda icke inbegripna.

13 §•

Arbetsgivare vare beträffande hos honom i arbete sysselsatt minderårig pliktig
tillse, att arbetet icke är af sådan beskaffenhet, att minderårigs sysselsättande därmed
medför fara för olycksfall, att arbetet icke öfverstiger den minderåriges krafter
eller eljest inverkar menligt på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling äfvensom
att arbetet ej medför våda i sedligt afseende eller hindrar den minderårige
att deltaga i konfirmationsundervisning eller i sådan skol- eller yrkesundervisning,
som helt eller delvis bekostas af staten eller kommun.

14 §.

Minderårig må icke användas

vid tillverkning af explosiv vara eller att sköta sådan ångpanna, kokare eller
annat kärl under tryck, som afses i 6 § n);

ej heller må minderårig under sexton år användas

att sköta motor, hiss eller cirkelsåg,

att rengöra eller smörja i gång varande maskin, rem-, axel- eller annan
kraftledning,

att från eller på i gång varande kraftskifva af- eller pålägga rem, kätting
eller lina;

allt så framt icke sådana anordningar äro vidtagna eller arbetet eljest försiggår
under sådana förhållanden, som enligt bestämmelser, utfärdade af yrkesinspektionens
chefsmyndighet, medföra rätt till undantag från nu stadgade förbud eller
som vederbörande bergmästare eller yrkesinspektör i visst fall pröfvar eljest böra
medföra dylik rätt.

Hvad här ofvan sägs, må dock icke utgöra hinder för minderårigs användande
såsom biträde vid skötsel af ångpanna, kokare eller annat kärl under tryck, där
sådant sker under omedelbar tillsyn af äldre person.

REVI ION AF YRKESFARELAGEN M M.

15 §''

Minderårig under femton år må icke användas till arbete under jord i stenbrott
eller grufva.

16 §.

I handel må minderårig sysselsättas allenast under iakttagande af följande
bestämmelser:

a) Den minderårige skall hafva fyllt tolf år.

b) Den minderåriges arbetstid må icke öfverskrida för minderårig under
tretton år 6 timmar af dygnet eller 36 timmar i veckan och för annan minderårig
10 timmar af dygnet eller 60 timmar i veckan.

c) Begagnar den minderårige med arbetsgifvarens vetskap sådan undervisning,
som i 13 § omförmäles, vare arbetsgivare!! skyldig så begränsa den minderåriges
arbetstid, att sammanlagda undervisnings- och arbetstiden för dygn ej med mer än
en timme öfverstiger den i nästföregående punkt medgifna arbetstid.

d) Arbetstiden för den minderårige skall afbrytas genom lämpliga raster.

e) Den minderårige må icke användas till arbete å tid mellan kl. 9 e- moch
kl. 6 f. m.; dock må den minderårige å lördag och dag näst före helgdag
samt dessutom högst 60 dagar af året användas till arbete jämväl å tid mellan
kl. 9 och 10 e. m.

f) Användes den minderårige ej blott till sådant arbete, hvarå denna § äger
tillämpning, utan äfven till annat arbete för samma arbetsgifvares räkning, skola
dessa arbeten gemensamt vara underkastade bestämmelserna i b) och c) af denna §;
under annat arbete inbegripes här jämväl sådant arbete, som enligt 1 § a), b) eller c)
eljest är undantaget från lagens tillämpning.

17 §•

Uti industriell verksamhet, som bedrifves i fabriksmässig omfattning, må
minderårig sysselsättas allenast under iakttagande af följande bestämmelser:

a) Den minderårige skall hafva fyllt tretton år; dock må minderårig, som
fyllt tolf men ej tretton år, sysselsättas med arbete i fria luften, där arbetet är
lätt och icke direkt regleras af mekanisk drifkraft, så ock med lätt arbete i glashytta;
det tillkommer yrkesinspektionens chefsmyndighet att utfärda bestämmelser
om hvad med lätt arbete enligt detta lagrum skall förstås; ägande dessutom vedei -börande bergmästare eller yrkesinspektör att i visst fall pröfva, huruvida arbete är
att anse såsom lätt.

I o

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

b) Den minderårige skall hafva fullgjort sin skolplikt eller ock erhållit
behörigt tillstånd att lämna folkskolan; dock må denna föreskrift icke utgöra
hinder för den minderåriges användande till arbete under ferietid.

c) Den minderåriges arbetstid må icke öfverskrida för minderårig under
tretton år 6 timmar af dygnet eller 36 timmar i veckan och för annan minderårig
10 timmar af dygnet eller 60 timmar i veckan;

då natur- eller olyckshändelse afbrutit arbetets regelbundna gång äfvensom
eljest då arbetet undantagsvis i följd af särskilda omständigheter af tillfällig art
måste forceras, må eftergift från här gifna bestämmelser kunna beträffande minderårig,
som fyllt fjorton år, meddelas af vederbörande bergmästare eller yrkesinspektör
för en tid af högst eu månad och af yrkesinspektionens chefsmyndighet för högst
fyra månader.

d) Begagnar den minderårige med arbetsgivare^ vetskap sådan undervisning,
som 1 13 § omförmäles, vare arbetsgifvaren skyldig att så begränsa den minderåriges
arbetstid, att sammanlagda undervisnings- och arbetstiden för dygn ej med
mer än en timme öfverstiger den i nästföregående punkt medgifna arbetstid.

e) Arbetstiden för minderårig skall afbrytas genom lämpliga och, där arbetets
natur det medgifver, regelbundet återkommande raster; under rasterna må minderårig
ej tillåtas att uppehålla sig i arbetslokal, där till följd af arbetets beskaffenhet
luften är förorenad af ämnen, hvilka äro för hälsan skadliga; åliggande det i sådant
fall arbetsgifvaren att anvisa lämpligt annat rum, där minderåriga kunna under
rasterna vistas och intaga sina måltider;

det tillkommer yrkesinspektionens chefsmyndighet att utfärda närmare bestämmelser
rörande rasternas anordnande; ägande dessutom vederbörande bergmästare
eller yrkesinspektör att i visst fall härutinnan meddela bestämmelse; vid meddelande
af sådan bestämmelse skall för densammas trädande i tillämpning utsättas skälig
tid, ej under en månad från delfående!.

f) Den minderårige må icke användas till arbete å tid mellan kl. 8 e. m.
och kl. 6 f. in.; dock må minderårig af mankön, hvilken fyllt femton år, användas
till arbete å tid, som nu är nämnd, där den minderåriges arbetstid är begränsad
till högst 8 timmar af dygnet och arbetet icke oftare än hvar tredje vecka infaller
å tid mellan kl. 11 e. in. och kl. 5 f. in.

g) Användes den minderårige ej blott till sådant arbete, hvarå denna §
äger tillämpning, utan äfven till annat arbete för samma arbetsgifvares räkning, skola
dessa arbeten gemensamt vara underkastade bestämmelserna i c) och d) af denna §;
under annat arbete inbegripes här jämväl sådant arbete, som enligt 1 § a), b)
eller c) eljest är undantaget från lagens tillämpning.

18 §.

I ill arbete i industriell verksamhet, som bedrifves i fabriksmässig omfattning,
må minderårig antagas allenast under villkor, att den minderårige är försedd med

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 1 1

intygsbok, utfärdad på sätt i 36 § föreskrifves och innehållande dels uppgift om
den minderåriges fullständiga namn, födelseår och födelsedag samt, för det fall att
fråga icke är om arbete endast under ferietid, intyg att den minderårige fullgjort
sin& skolplikt eller erhållit behörigt tillstånd att lämna folkskolan, dels ock läkarbetyg,
hvilket icke må vara äldre än ett år, utvisande att den minderårige icke
företer sjuklighet, svaghet eller bristande kroppsutveckling eller, där så skulle vara
förhållandet, att den minderårige icke kan anses komma att lida men af det ifrågasatta
arbetet.

Såsom läkarbetyg enligt denna § må äfven gälla sådan anteckning, som vid
besiktning enligt 37 § verkställes i intygsboken af besiktningsläkare.

19 §■

Uti industriell verksamhet, som bedrifves i handtverksmässig omfattning, må
minderårig sysselsättas allenast under förutsättning, att den minderårige f) llt tolf
år, och under iakttagande af de bestämmelser, som gifvas i b), c), d), e), f) och

g) ^ 17 §•

20 §.

Beträffande industriell verksamhet, som bedrifves i fabriksmässig omfattning
och hvari förekommer arbete, som af tekniska skäl måste oatbrutet fortgå såväl
natt som dag, eller hvari tidtals förekommer hopadt arbete, må konungen, i den
mån sådant finnes af behofvet påkalladt, kunna för minderårig af mankön, hvilken
fyllt femton år, meddela ytterligare eftergift från det i 17 § f) gifna förbud.
Vid meddelande af sådan eftergift må konungen föreskrifva de villkor, hvarunder
densamma må tillgodonjutas.

21 §.

De i 17 och 18 §§ meddelade bestämmelser skola i större eller mindre
utsträckning äga tillämpning jämväl å minderårigs sysselsättande i annan verksamhet,
än som afses i nämnda §§, där konungen med hänsyn till särskilda omständigheter
finner anledning därom förordna.

Finnes minderårigs användande i viss sysselsättning medföra synnerlig fara
för olycksfall eller vara för minderårig synerligen ansträngande eller hälsofarligt eller
kunna för minderårig medföra synnerlig våda i sedligt afseende, ankommer på
konungen att förbjuda minderårigs användande i sådan sysselsättning eller att
föreskrifva, under hvilka särskilda villkor minderårig må användas däri.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

I 2

Särskilda bestämmelser rörande kvinnors användande i arbete.

22 §.

Kvinna må icke användas till arbete under jord i stenbrott eller grufva. Ej
heller må ombord å däckadt fartyg med en nettodräktighet af 80 registerton eller
däi utöfver till lastning, stufning eller lossning af varor användas kvinna under 2 1 år.

23 §•

Kvinna, som födt barn, må icke användas till arbete i industriell verksamhet,
som bedrifves i fabriksmässig omfattning, under de f> ra första veckorna efter barnsbörden,
därest icke med läkarbetyg styrkes, att hon utan men för sig eller barnet
tidigare kan börja arbetet.

24 §•

Kvinna, som själf ammar sitt barn eller har att sköta hushåll, bör beredas
erforderlig ledighet härför.

25 S Hvad

i 23 § sägs, skall jämväl äga tillämpning å kvinnas användande till
arbete i annan verksamhet, än som afses i nämnda §, där konungen med hänsyn
till särskilda omständigheter finner anledning därom förordna.

Tillsyn å lagens efterlefnad m. m.

26 §.

Tillsyn å efterlefnaden af denna lag och på grund af densamma meddelade
föreskrifter utöfvas, under öfverinseende och ledning af yrkesinspektionens chefsmyndighet,
utaf bergmästare, yrkesinspektörer, en eller flera yrkesinspektriser, underinspektörer
och kommunala tillsyningsman. Denna tillsyn utöfvas af eu hvar inom
det område, som blifvit honom eller henne anvisadt.

Bergmästaine hafva att öfva tillsyn å bearbetning af inmutningsbara fyndigheter
och stenkolsfyndigheter samt å annat bergverksarbete, för såvidt detsamma

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

helt eller delvis bedrifves under jord, äfvensom å de utvunna produkternas uppoch
framforsling, deras invid fyndorten försiggående skrädning, anrikning och brikettering
samt därstädes belägna, för driftens upprätthållande afsedda verk och inrättningar.

I de fall då på grund af föreskrifter, som äro eller varda meddelade, grufingenjör
företräder bergmästare, skall, hvad i denna lag sägs om bergmästare, äga
tillämpning å grufingenjören.

Yrkesinspektörernas tillsyn omfattar hvarje verksamhet, som afses i denna
lag och som icke är underkastad bergmästares tillsyn; skolande yrkesinspektörerna,
hvilka hafva att leda underinspektörernas samt öfva inseende öfver de kommunala
tillsyningsmännens inspektionsverksamhet, dock i främsta rummet ägna tillsyn åt
sådan verksamhet, industriell eller icke, som bedrifves i den uti 2 § angifna omfattning
och hvarå ej tillsyn, på sätt här nedan sägs, tillkommer underinspektör
eller kommunal tillsyningsman.

Utan hinder af hvad här är sagdt beträffande omfattningen af yrkesinspektörernas
tillsyn, må tillsyn å visst slag af verksamhet uppdragas åt specialinspektör
med befogenhet, som bestämmes vid uppdragets meddelande.

Yrkesinspektris har att utöfva tillsyn i afseende å kvinnliga arbetare; och
skall för henne, på sätt utfärdad instruktion närmare angifver, i tillämpliga delar
gälla, hvad denna lag stadgar om yrkesinspektör.

Hos yrkesinspektörerna skola anställas assistenter, hvilka af yrkesinspektörerna
må inom de gränser, som i instruktion angifvas, anlitas för utförande af inspektioner
på yrkesinspektörernas ansvar.

Underinspektörerna, hvilka i enlighet med instruktion skola gå yrkesinspektörerna
tillhanda, hafva att öfva tillsyn å sådan jordbruks- eller annan, bergmästares
tillsyn icke underkastad, verksamhet, denna senare drifven i den uti 3 § angifna
omfattning, i hvilken användes mekanisk drifkraft, därunder inbegripen medelst
kreatursvandring åstadkommen drifkraft, eller sådan ångpanna, kokare eller annat
kärl under tryck, som genom explosion kan förorsaka olycksfall.

De kommunala tillsyningsmännens uppsikt omfattar sådan jordbruks- eller
annan, bergmästares tillsyn icke underkastad, verksamhet, denna senare drifven i
den uti 3 § angifna omfattning, å hvilken underinspektör icke har att öfva tillsyn;
dock må, där sådant finnes lämpligt för vinnande af mer effektiv tillsyn å visst
slag af verksamhet inom en kommun, tillsyningsmans befogenhet genom beslut af
vederbörande kommunala myndighet kunna utsträckas utöfver nu angifna uppsiktsområde.

27 §•

Bergmästare, inspektörer och tillsyningsmän hafva att vid utöfvande af tillsyn
enligt denna lag gå arbetsgifvaren tillhanda med upplysningar, råd och anvisningar.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

De höra därvid städse akta på, huru i hvarje särskildt fall ändamålet med denna
lag må vinnas med minsta möjliga olägenhet och kostnad för arbetsgifvaren. Närmare
föreskrifter angående sättet för tillsynens utöfvande meddelas af konungen.

28 §.

Hvad i 26 och 27 §§ sägs skall icke verka rubbning i tillsyn, som finnes
anordnad för öfvervakande af annan lagstiftnings efterlefnad; och ankommer det på
konungen att, där så finnes erforderligt, meddela närmare föreskrifter beträffande
förhållandet mellan berörda tillsyn och den tillsyn, hvarom i förevarande lag stadgas.

29 S Vill

arbetsgivare underställa bergmästare eller yrkesinspektör förslag till ny-,
om- eller tillbyggnad af arbetslokal eller till ny eller ändrad anordning för arbetets
bedrifvande, äger han att till bergmästaren eller yrkesinspektören insända dylikt förslag,
åtföljdt af sådana ritningar och uppgifter, som må erfordras för förslagets
bedömande; och åligger det bergmästaren eller yrkesinspektören att snarast möjligt
och senast inom trettio dagar efter mottagandet af erforderliga handlingar återsända
förslaget med yttrande däröfver.

3° §■

Polismyndighet äfvensom andra myndigheter, hvilka hafva att taga befattning
med frågor, som röra allmän säkerhet eller hälsovård, böra, i hvad på dem ankommer,
medverka till uppnående af det med lagen åsyftade ändamål och hafva
förty ej mindre att vid föreskrifters meddelande beakta lagens bestämmelser och
syfte än äfven att vid iakttagande af förhållanden, hvilka strida däremot, söka åvägabringa
rättelse eller göra anmälan om förhållandet hos vederbörande bergmästare,
inspektör eller tillsyningsman. Dessutom vare såväl förenämnda myndigheter som
skolråd och skolstyrelser äfvensom vederbörande provinsial, extra provinsial-, stadsoch
stadsdistriktsläkare skyldiga att lämna bergmästare, inspektörer och tillsyningsman
de upplysningar och det biträde, som af deras tjänsteåligganden enligt denna lag
kunna påkallas.

3 1 S Yrkesinspektör

må ej för egen eller annans räkning drifva eller hafva del
eller anställning i företag, som afses i denna lag, eller för sådant företag åtaga
sig uppdrag mot ersättning. Ej heller må underinspektör för egen eller annans
räkning drifva eller hafva del eller anställning i företag, som är underkastadt hans

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

tillsyn, eller för sådant företag åtaga sig uppdrag mot ersättning. Skulle i något
särskildt fall hänsyn till billighet så påfordra, äger dock yrkesinspektionens chefsmyndighet
att, där det pröfvas kunna ske utan men för tjänsten, meddela eftergift
från här stadgade förbud i hvad de röra delägarskap.

32 §•

De som enligt 26 § hafva att taga befattning med tillsyn å efterlefnaden
af denna lag, skola efter tillsägelse hos vederbörande arbetsgivare eller arbetsföreståndare
äga tillträde till de arbetsställen, hvilka deras tjänsteåligganden afse, äfvensom
rätt att där företaga undersökningar, hvartill dessa tjänsteåligganden kunna gifva
anledning; varande arbetsgivare eller arbetsföreståndare pliktig att därvid tillhandagå
med erforderliga upplysningar samt att hålla de i denna lag föreskrifna böcker och
förteckningar tillgängliga. Efter kl. 8 e. m. och före kl. 7 f. in. samt under
sön- och helgdagar må tillträde endast kunna fordras till plats, där arbete pågår.

För bevarande af yrkeshemlighet må dock från inspektion undantagas viss
del af arbetsställe. Skulle af arbetsgivare eller arbetsföreståndare i sådant afseende
gjord framställning af inspektionsförrättare ej godkännas, varde frågans pröfning af
denne hänskjuten till yrkesinspektionens chefsmyndighet.

3 3 §•

Å arbetsställe, där industriell verksamhet bedrifves i fabriksmässig omfattning,
skall finnas för ändamålet lämplig bok, i hvilken vederbörande inspektionsförrättare
vid besök å arbetsstället har att anteckna de anvisningar och råd eller beslut, hvartill
förhållandena å arbetsstället kunna gifva anledning, eller sin afsikt att framdeles
meddela sådana. Alla dylika tjänstemeddelanden, som icke blifvit införda i denna
anteckningsbok, skola biläggas densamma.

Anteckningsbok och i densamma icke införda meddelanden skola förvaras å
arbetsstället under minst fem år, räknadt beträffande anteckningsbok från den tid, då
sista anteckningen däri gjordes, och beträffande meddelande från detsammas datum.
Öfverlåtes verksamheten å arbetsstället, skall öfverlåtaren till den nya innebafvaren
öfverlämna å arbetsstället förvarade anteckningsböcker och meddelanden.

34 §■

Hafva arbetarne å visst arbetsställe inom sig utsett ett eller flera ombud att
till vederbörande inspektionsförrättare framföra arbetarnes önskemål beträffande arbetets
säkerhet eller sundhet, åligger det inspektionsförrättaren att vid besök å arbetsstället
lämna ombuden tillfälle att fullgöra detta uppdrag. Arbetsgivare eller arbetsföre -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

ståndare, som mottagit anmälan om sådant val, skall, när inspektionsförrättaren infinner
sig, underrätta såväl denne om arbetarnes berörda åtgärd som ock arbetarnes
ombud om inspektionsförrättarens närvaro å arbetsstället.

3 5 S Arbetsgivare,

som å arbetsställe, där industriell verksamhet bedrifves i fabriksmässig
omfattning, använder minderårig till arbete, skall därom inom fjorton dagar
hos konungens befallningshafvande göra skriftlig anmälan äfvensom på samma sätt,
likaledes inom fjorton dagar, anmäla, då han i arbetet icke vidare använder någon
minderårig. Konungens befallningshafvande, som har att underrätta den i 37 §
omförmälda besiktningsläkaren om den gjorda anmälan, skall, så snart ske kan, öfversända
densamma till vederbörande bergmästare eller yrkesinspektör.

Det åligger arbetsgivaren att i särskild förteckning införa namn, födelseår
och födelsedag för hvarje minderårig, hvilken antages i sådant arbete, som här
afses, samt att vid den minderåriges afgång ur arbetet afföra den minderårige från
förteckningen. Dylik förteckning föres för kalenderår, och skall vid uppläggande
af förteckningen iakttagas, att i densamma införas samtliga minderåriga, som vid
årsskiftet kvarstodo i arbetet. Arbetsgifvaren är pliktig förvara förteckningen å
arbetsstället under ett år utöfver det kalenderår, förteckningen afser.

36 §.

Intygsböcker, hvarom i 18 § lörmäles och hvartill formulär fastställes af
yrkesinspektionens chefsmyndighet, tillhandahållas genom pastorsämbetena.

Det åligger pastor, hos hvilken minderårigs fader, moder eller målsman eller
minderårig, som fyllt femton år, framställer begäran om intygsbok, att där den
minderåriges namn och ålder äro för pastor kända eller behörigen styrkas, för den
mlfiderårige utfärda intygsbok och däruti införa intyg om den minderåriges fullständiga
namn, födelseår och födelsedag. Är för pastor kunnigt eller styrkes för
honom, att den minderårige fullgjort sin skolplikt eller erhållit behörigt tillstånd
att lämna folkskolan, skall pastor i boken införa intyg jämväl härom. Har sådant
intyg icke kunnat införas vid bokens utfärdande, skall det sedermera, då den
minderårige visar sig därtill berättigad, på begäran införas af den, som utfärdat
boken, eller af annan pastor eller af vederbörande skollärare eller skolföreståndare.

Utfärdas intygsbok af pastor i den församling, där den minderårige är kyrkoskrifven,
och har den minderårige icke förut erhållit sådan bok, skall boken tillhandahållas
afgiftsfritt; i annat fall må pastor för bokens utfärdande uppbära godtgörelse
med femtio öre.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 17

I intygsboken skall arbetsgifvare anteckna dag för den minderåriges antagande
i arbetet, företagets namn eller firma, det slag af arbete, hvartill den minderårige
användes, den tid af dygnet, hvarunder den minderårige sysselsättes i arbetet, samt
dag för den minderåriges afgång ur arbetet. Ej må intygsbok förses med anteckning
eller märke, som kan lämna upplysning om den minderårige i annat afseende
än här omförmälts. Arbetsgifvaren är pliktig att, så länge den minderårige kvarstår
i arbetet, hafva i förvar den minderåriges intygsbok.

Minderårig, som afgått ur arbetet, är berättigad att återfå sin intygsbok. Dock
må åt minderårig, som ej fyllt femton år, intygsbok utlämnas allenast på begäran
af den minderåriges fader, moder eller målsman. Arbetsgifvare, som har i förvar
intygsbok för minderårig, då denne uppnår aderton år, eller då boken af annan
anledning blir obehöflig för den minderårige, skall öfverlämna sådan intygsbok till
vederbörande besiktningsläkare, hvilken det åligger att insända boken till yrkesinspektionens
chefsmyndighet.

3 7 §•

En gång hvarje kalenderår äfvensom eljest, då konungens befallningshafvande
finner anledning därom förordna, skall vid arbetsställe, där industriell verksamhet
bedrifves i fabriksmässig omfattning och hvarest minderåriga sysselsättas, företagas
läkarbesiktning å de minderåriga till utrönande, huruvida arbete, hvartill minderårig
användes, är för dennes hälsa eller kroppsutveckling menligt.

Det åligger därvid besiktningsläkaren att rörande en hvar besiktigad minderårig
i dennes intygsbok, med angifvande af dagen för besiktningen, göra anteckning om
den minderåriges hälsotillstånd och kroppsutveckling. Skulle besiktningsläkaren finna
nödigt föreskrifva vissa villkor för den minderåriges fortsatta användande till arbetet,
eller den minderåriges förflyttande till mindre ansträngande arbete eller ock den
minderåriges skiljande från arbetet, skall besiktningsläkaren därom göra anteckning
såväl i den minderåriges intygsbok som i den uti 3 3 § omförmälda anteckningsbok
med angifvande, när fråga är om den minderåriges förflyttande till annat arbete,
såvidt möjligt, af det slag af arbete, hvarmed den minderårige må sysselsättas.
Arbetsgifvare må icke i strid mot sålunda meddelad föreskrift i arbete använda
minderårig, intill dess annorlunda kan varda af yrkesinspektionens chefsmyndighet
förordnadt; ägande arbetsgifvaren påkalla denna myndighets pröfning af föreskriftens
befogenhet.

Till förrättande af besiktning, hvarom nu förmäles, förordnar konungens befallningshafvande
legitimerad läkare, som icke har anställning hos arbetsgifvaren.
Har arbetsgifvaren för arbetarne anställt särskild, läkare, äger denne, om han så
önskar, vid besiktningen närvara och däröfver, om han är af olika mening med
besiktningsläkaren, afgifva yttrande.

l8 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Närmare bestämmelser rörande förrättandet af sådan besiktning, som i denna
§ föreskrifves, meddelas af konungen.

Öfver besiktningsförrättningen skall läkaren till konungens befallningshafvande
afgifva rapport enligt af yrkesinspektionens chefsmyndighet fastställdt formulär.

38 §.

Hvad i 32 § sägs i fråga om tillträde till arbetsställe skall jämväl gälla med
hänsyn till besiktningsläkare.

Det åligger arbetsgivare eller arbetsföreståndare att föranstalta därom, att för
besiktningen lämplig lokal finnes att tillgå vid arbetsstället, äfvensom att vid besiktningen
tillhandagå besiktningsläkaren med erforderliga upplysningar och hålla i
denna lag föreskrifna böcker och förteckningar tillgängliga.

39 §•

För sådana läkarbetyg, som omförmälas i 18 och 23 §§, må, därest betyget
utfärdas af civil eller militär tjänsteläkare, icke fordras högre betalning än en krona.

Taxa å godtgörelse för besiktning enligt 37 § fastställes af konungen; skolande
ersättning för själfva förrättningen gäldas af arbetsgifvaren, hvaremot resekostnadsersättning,
där sådan skall utgå, bestrides af statsmedel.

40 §.

A arbetsställe, där industriell verksamhet bedrifves i fabriksmässig omfattning,
skall denna lag med de tillägg och ändringar, som framdeles kunna varda stadgade
och röra dylika arbetsställen, finnas å lämplig plats anslagen så ock, därest minderårig
sysselsättes å arbetsstället, uppgift å de tider, då för minderårig arbetet börjas
och slutas, samt huru rasterna äro anordnade.

41 S De

i 33, 35, 36, 37, 38, 39 och 40 §§ meddelade bestämmelser skola i
större eller mindre utsträckning äga tillämpning jämväl beträffande andra arbetsställen
än sådana, . där industriell verksamhet bedrifves i fabriksmässig omfattning,
för såvidt konungen med hänsyn till särskilda omständigheter finner anledning
därom förordna.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

42 §.

Har yrkesinspektionens chefsmyndighet för underlättande af tillämpningen utaf
bestämmelse i 6 eller 7 § såsom lämplig godkänt viss anordning till förekommande
af olycksfall eller ohälsa i arbete, må vederbörande bergmästare eller yrkesinspektör
kunna förbjuda arbetsgivare att efter utsatt, skälig tid, ej under en månad
från delfåendet, fortsätta visst arbete eller använda viss maskin, redskap eller
arbetsmetod utan att hafva vidtagit sådan anordning. Dylikt förbud må dock icke
meddelas arbetsgivare, hvilken redan innehar anordning, som på tillfredsställande
sätt fyller det afsedda ändamålet.

43 §■

Bergmästares eller vrkesinspektörs beslut i fråga om rätt att använda minderårig
till sådan sysselsättning, som angifves i 14 §, eller huruvida -arbete är att
anse såsom lätt enligt 17 § a), eller om rasternas anordnande enligt 17 § e), eller
om förbud enligt 42 § må af arbetsgifvaren eller annan, hvilken beslutet angår,
kunna underställas yrkesinspektionens chefsmyndighets pröfning; skolande emellertid
beslutet lända till efterrättelse intill dess annorlunda förordnas.

Har arbetsgifvaren inom en månad, efter det beslut enligt 17 § e) eller enligt
42 § blifvit honom meddeladt, underställt detsamma chefsmyndighetens pröfning,
vare dock'' beslutet mot honom utan verkan, och ankommer det på nämnda myndighet
att i ärendet förordna.

44 §•

På framställning af bergmästare eller yrkesinspektör, eller där så eljest pröfvas
nödigt, äger konungens befallningshafvande förbjuda arbetsgivare, sedan han blifvit
i saken hörd, att efter utsatt, skälig tid bedrifva visst arbete eller att använda viss
arbetslokal, maskin, redskap eller arbetsmetod utan att hafva vidtagit af konungens
befallningshafvande vid förbudets meddelande angifven åtgärd i något afseende,
hvarom förmäles i 5, 6, 7 eller 8 § eller i föreskrift utfärdad enligt 11 §. Är
synnerlig fara för handen, må konungens befallningshafvande, utan att afbida arbetsgivarens
yttrande, meddela dylikt förbud att träda i kraft omedelbart och gälla
tills vidare, intill dess annorlunda förordnas.

Bedrifves arbetet i förhyrd lokal eller med förhyrd maskin eller förhyrdt redskap,
må, hvad nu är sagdt i fråga om förbud, gälla äfven beträffande ägaren af
lokalen, maskinen eller redskapet och hänföra sig till dess fortsatta uthyrande.

Förbud gäller till efterrättelse utan hinder af besvär.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

45 S Skulle

arbetsgifvare åsidosätta honom enligt 13 § åliggande skyldighet beträffande
i hans arbete sysselsatt minderårig, äger konungens befallningshafvande,
på framställning af bergmästare eller yrkesinspektör eller där förhållandet eljest
kommer till konungens befallningshafvandes kännedom, att efter arbetsgifvarens
hörande föreskrifva vissa villkor för minderårigs sysselsättande med ifrågavarande
arbete eller att minderårig ej vidare må sysselsättas därmed.

46 §.

Skulle underinspektör eller tillsyningsman finna förhållandena å visst arbetsställe
påkalla tillämpning af 44 eller 45 §, har han att därom göra anmälan hos
vederbörande yrkesinspektör.

Ansvarsbestämmelser.

47 §■

Om emot 14, 15, 16, 17, 19, 22 eller 23 § eller emot föreskrift, meddelad
enligt 37 eller 45 §, minderårig eller kvinna användes i arbete, straffes arbetsgifvaren
med böter från och med tio till och med femhundra kronor. Har
öfverträdelsen skett med den minderåriges faders eller målsmans vetskap och
vilja, vare jämväl fadern eller målsmannen förfallen till böter från och med fem
till och med tjugu kronor.

Lag samma vare där minderårig, som icke fullgjort sin skolplikt och ej heller
erhållit behörigt tillstånd att lämna folkskolan, användes till arbete i annan än
industriell verksamhet på sätt, som förhindrar den minderårige att erhålla stadgad
undervisning.

Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, hvarom i
denna § förmärs, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill lagligen
förvunnen, för hvarje gång stämning därför utfärdats och delgifvits, fällas till de
böter, som äro bestämda för sådan förseelse.

48 §.

Bryter någon emot föreskrift, som med tillämpning af 11, 21, 25 eller 41 §
meddelats af konungen, vare förfallen till det ansvar, konungen vid föreskriftens
meddelande må hafva bestämt.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

2 I

49 §•

För underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse, hvad i 18, 32, 33, 35, 36
eller 40 § föreskrifves, straffes arbetsgifvaren med böter från och med fem till och
med tvåhundra kronor.

5° §•

klar någon i anmälan eller förteckning enligt 3 5 § eller i intygsbok för
minderårig lämnat veterligen falsk uppgift, straffes med böter från och med femtio
till och med femhundra kronor.

51 s För

underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse sådant förbud, som omnämnes
i 42 eller 44 § vare straffet böter från och med tio till och med femhundra kronor
eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader.

Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, hvarom i
denna § förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill lagligen
förvunnen, för hvarje gång stämning därför utfärdats och delgifvits, fällas till det
ansvar, som är bestämdt för sådan förseelse.

52 §•

Utsätter någon genom skyddsanordnings borttagande eller försättande ur bruk
eller genom åsidosättande af skyddsföreskrift annan uppenbarligen för allvarlig tara
till lif eller hälsa, straffes, ändå att skada ej sker, med böter från och med fem
till och med femhundra kronor.

5 3 §•

Förmår arbetsgivare i fall, som afses i 47 eller 49 §, visa, att den åtalade
förseelsen icke skäligen kan läggas honom till last, vare han från ansvar fri, och
må vederbörande arbetsledare kunna ådömas ansvar enligt nämnda lagrum.

54 §•

Den som har eller haft att enligt 2 6 § taga befattning med tillsyn å efterlefnaden
af denna lag, vare förbjudet att röja yrkeshemlighet och må ej heller,
där ej hans tjänsteåligganden sådant påkalla, yppa driftanordning eller affärsförhållande
vid arbetsställe, som är eller varit underkastadt hans tillsyn. Gör han detta, straffes

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

med böter från och med tjugufem till och med ett tusen kronor. Sker det för
att göra skada, eller begagnar han sig af sin kännedom om yrkeshemligheten, driftanordningen
eller affärsförhållandet till egen eller annans fördel, då må till fängelse
från och med en månad till och med två år dömas. Har genom hans åtgöranden
i nu omförmälda hänseenden skada uppkommit, vare han ock skyldig den till fullo
godtgöra. Framgår af omständigheterna, att han om yrkeshemligheten, driftanordningen
eller affärsförhållandet erhållit kännedom å tid, då han ej innehade befattning,
som här afses, eller att yppandet af driftanordningen eller affärsförhållandet ej kunnat
medföra skada för vederbörande arbetsgivare, må ansvars- eller ersättningsskyldighet
icke åläggas honom.

Hvad nu är sagdt, galle ock i tillämpliga delar om besiktningsläkare.

5 5 $■

Det åligger allmän åklagare att åtala förseelse, hvarom i 47, 49, 50, 51
eller 52 § sägs; skolande förseelsen åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är
inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

Förseelse, hvarom i 52 § förmäles, må dock ej åtalas, med mindre förseelsen
angifvits till åtal af vederbörande bergmästare eller yrkesinspektör.

56 s Böter,

som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän
strafflag.

57 §•''

Hvad i 17 kapitlet 11 § rättegångsbalken förordnas om dem, som rättens
eller konungens befallningshafvandes bud och ärende gå, galle ock bergmästare,
yrkesinspektör, yrkesinspektörsassistent, underinspektör och tillsyningsman äfvensom
besiktningsläkare.

58 §.

Beträffande företag, som drifves af staten eller af kommun, skall, hvad i
denna lag är stadgadt om arbetsgivare, gälla arbetsföreståndaren.

Stadgandet i andra punkten af andra stycket i 32 §, samt föreskrifterna i
42, 44 och 45 §§ skola icke äga tillämpning å företag, som drifves af staten,
utan skola i afseende å sådant företag gälla följande bestämmelser:

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

a) Därest af arbetsföreståndare gjord framställning i det afseende, hvarom
namnes i andra stycket af 32 §, icke godkännes af inspektionsförrättaren, varde
frågan af denne hänskjuten till konungens pröfning.

b) Skulle bergmästare eller yrkesinspektör finna förhållandena å visst arbetsställe
påkalla åtgärd, som afses i 42, 44 eller 45 §, skall bergmästaren eller
vrkesinspektören därom göra anmälan hos den myndighet, hvilken öfver rörelsen
har öfverinseende, hvarefter denna myndighet har att, efter omständigheterna, antingen
vidtaga den påkallade åtgärden eller ock underställa ärendet konungens
pröfning.

Allmänna föreskrifter grundade å 11, 20, 21, 25 eller 41 § må icke utfärdas
utan arbetsrådets hörande.

Denna lag träder i kraft den.........

Vid användande af minderårig till sådant arbete, som angifves i 8 § 1 mom.
af lagen angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt
yrke, må å arbetsställe, där samma lagrum hittills kommit till tillämpning, arbetstiden
för minderårig af mankön, hvilken fyllt femton år, fortfarande utsträckas på
sätt detta lagrum medgifver, intill dess med tillämpning af 20 § af förevarande lag
bestämmelse härutinnan kan varda meddelad, dock ej under längre tid än tre år,
från det denna lag trädt i kraft.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Förslag

till

lag angående hemindustriellt arbete.

1 §•

Med hemindustriellt arbete förstås i denna lag sådant industriellt arbete, som
förläggare eller annan arbetsgifvare för sin yrkesmässigt bedrifna näring uppdrager
åt arbetare till utförande i arbetarens hem eller å annan plats, där det icke kan
anses tillkomma arbetsgifvaren att vaka öfver arbetets anordnande.

2 $■

Arbetsgivare vare pliktig att föra särskildt register öfver de arbetare, hvilka
af honom användas till hemindustriellt arbete.

Detta register, hvartill formulär fastställes af yrkesinspektionens chefsmyndighet,
skall föras för kalenderår samt för hvarje arbetare upptaga namn, bostad,
arbetsplats och arbetets art. Sysselsättes minderårig, hvarmed förstås person under
aderton år, skall i registret jämväl uppgifvas den minderåriges födelseår och födelsedag.

Förmedlas uppdrag rörande hemindustriellt arbete af person, som om arbetets
utförande träffar aftal med såväl arbetsgifvaren som arbetarne, skall arbetsgifvaren
i registret upptaga, förutom dessa arbetare, jämväl sådan mellanman med utsättande
af dennes egenskap af mellanman och med angifvande af hans bostad och arbetets
art samt, däi mellanmannen själf deltager i arbetet, af hans arbetsplats. Det åligger
mellanmannen att rörande honom själf och en hvar, till hvilken han förmedlar uppdrag
om arbete, förse arbetsgifvaren med de uppgifter, som erfordras för registrets
förande, och har mellanmannen att för sådant ändamål föra förteckning öfver dem,
till hvilka han förmedlar uppdraget.

Går förmedling af uppdrag rörande hemindustriellt arbete genom flera personer,
hvilka hvar för sig träffa aftal om arbetets utförande såväl med den, från
hvilken de mottaga uppdraget, som med den, till hvilken de lämna det, ''skola
samtliga dessa personer vara att anse som mellanmän enligt denna lag.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

I register och förteckningar skola inträffande förändringar ofördröjligen antecknas.
Arbetare, som byter om bostad eller arbetsplats, skall därom^ skyndsamt
underrätta arbetsgifvaren eller mellanmannen.

3 §•

Hvarje arbetare, som användes till hemindustrielit arbete, skall genom arbetsgifvarens
eller, där arbetet förmedlas af mellanman, genom dennes försorg förses
med en lönebok, hvari det åligger arbetsgifvaren eller mellanmannen att noggrant
anteckna arbetets art, överenskommelser rörande arbetslön och arbetsmaterial, dag
för utlämnande af arbetsmaterial, dag för det utförda arbetets återlämnande, utbetalad
arbetslön samt, om afdrag å arbetslönen förekommit, anledningen därtill. I sådan
lönebok skall införas denna lag eller en för arbetarne lämpad sammanfattning af
dess bestämmelser. Formulär till lönebok fastställes af yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Arbetsgivare, som anlitar mellanman, skall med denne föra lönebok på
sätt här ofvan sägs.

4 S Beträffande

sådana slag af företag, åt hvilka hemindustriellt arbete utföres för
framställning af ensartade varor i större myckenhet, må konungen föreskrifva, att
prislista, upptagande de inom företaget tillämpade lägsta lönesatser för olika slag af
dylikt arbete, skall finnas anslagen å lämplig, för arbetarne tillgänglig plats.

5 S Skulle

å arbetsställe, där hemindustriellt arbete utöfvas, yppas sjukdomsfall,
som skäligen kan misstänkas vara af smittosam natur, vare därstädes sysselsatt
arbetare eller mellanman pliktig att rörande sjukdomsfallet ofördröjligen rådfråga
läkare eller att om detsamma göra anmälan hos vederbörande hälsovårdsnämnd eller,
där sådan ej finnes, kommunalnämnd. Har nämnden mottagit anmälan om dylikt
sjukdomsfall, må nämnden förbjuda utlämnande af visst arbetsmaterial till arbetsstället
i fråga; och åligger det arbetsgivare eller mellanman att ställa sig dylikt
förbud till efterrättelse.

6 $.

Arbetare, som utöfvar hemindustriellt arbete med biträde af hos honom
boende medlem af hans familj, skall med hänsyn till sådan familjemedlem icke anses

20 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

såsom mellanman enligt denna lag, men åligger det arbetaren att förse vederbörande
arbetsgivare eller mellanman med erforderliga uppgifter för familjemedlemmens
registrering enligt 2 §. Med dylik familjemedlem har arbetsgifvaren eller mellanmannen
icke skyldighet att föra särskild lönebok.

7 S Tillsyn

å efterlefnaden af denna lag tillkommer i enlighet med de närmare
föreskrifter, som konungen meddelar, de myndigheter, Indika jämligt lagen om
arbetarskydd hafva sig anförtrodd tillsynen å däri afsedd verksamhet, och åligger
det såväl arbetsgivare som mellanman att gå dessa myndigheter tillhanda med
erforderliga upplysningar. De i denna lag omförmälda register, förteckningar och
löneböcker skola på begäran hållas tillgängliga för nämnda myndigheter.

8 S Hälsovårds-

och kommunalnämnder böra hafva sin uppmärksamhet riktad därå,
att hemindustriellt arbete icke utöfvas på sådant sätt, att det blifver skadligt för
arbetarnes hälsa, och särskildt därå, att där minderårig sysselsättes i sådant arbete,
detsamma icke öfverstiger den minderåriges krafter eller eljest inverkar menligt på
den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling.

Skulle nämnden finna anledning till anmärkning härutinnan, har nämnden att
vidtaga de åtgärder, som jämlikt hälsovårdsstadgan för riket på nämnden ankommer.

9 §•

Det åligger arbetsgivare att före den 1 februari hvarje år till hälsovårdsnämnden
eller, där sådan ej finnes, kommunalnämnden i hvarje kommun, där under
nästföregående år för hans räkning hemindustriellt arbete bcdrifvits, insända utdrag
af sistnämnda års register i hvad detsamma angår inom kommunen sysselsatta
arbetare och mellanmän.

Nämnden åligger att under mars månad därpå följande år insända utdraget
till yrkesinspektionens chefsmyndighet.

10 §.

I arbetsgifvares eller mellanmans lokal, hvarest arbetare, som användes till
hemindustriellt arbete, har att hämta arbetsmaterial eller aflämna utfördt arbete, skall
arbetsgifvaren eller mellanmannen hafva anslagen denna lag med de tillägg eller
ändringar, som framdeles kunna varda stadgade.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

II §.

Försummar arbetsgivare att ställa sig till efterrättelse, hvad honom enligt
2, 3, 5, 7. 9 eller 10 § åligger, straffes med böter från och med fem till och
med tvåhundra kronor.

Till enahanda ansvar vare mellanman förfallen, därest han åsidosätter hvad
honom jämlikt 2, 3, 7 eller 10 § åligger eller bryter mot honom enligt 5 §
meddeladt förbud.

12 §.

Bryter någon mot föreskrift, som med tillämpning af 4 § meddelats af
konungen, vare förfallen till det ansvar, konungen vid föreskriftens meddelande
må hafva bestämt.

13 §•

Har någon i register eller förteckning enligt 2 § eller i utdrag enligt 9 §
lämnat veterligen falsk uppgift eller i lönebok enligt 3 § gjort veterligen falsk
anteckning, straffes med böter från och med femtio till och med femhundra kronor.

14 §•

Det åligger allmän åklagare att åtala förseelse, hvarom i 11 eller 13 §
sägs; skolande förseelsen åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

15 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

Denna lag träder i kraft den .

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Förslag

till

lag angående kommunala tillsyningsman enligt lagen

om arbetarskydd.

1 §•

För hvarje kommun skall finnas sådan tillsyningsman, som omförmäles i lagen
om arbetarskydd af denna dag.

2 S Där

i följd af kommunens utsträckning eller andra omständigheter behof förefinnes
att för kommunen anställa mer än en tillsyningsman, tillkommer å landet
och i köping, som utgör egen kommun, kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige
finnas, dessa och i stad stadsfullmäktige, eller där sådana ej finnas,
allmänna rådstugan att därom besluta.

Det tillkommer jämväl dessa kommunala myndigheter att, efter vederbörande
3 rkesinspektörs hörande, besluta rörande sådan utsträckning af tillsyningsmans uppsiktsområde,
som omförmäles i 26 § af lagen om arbetarskydd.

3 §•

Tillsyningsman väljes å landet af kommunalnämnden och i stad eller köping,
som utgör egen kommun, af hälsovårdsnämnden. Har i stad eller köping, som
utgör egen kommun, vederbörande kommunala myndighet beslutit att för kommunen
anställa mer än en tillsyningsman, tillkommer det samma myndighet att bestämma,
af hvilken eller hvilka till kommunalförvaltningen hörande nämnder eller styrelser
den eller de öfriga tillsyningsmännen skola väljas.

Tillsyningsman väljes för en tid af fyra år. Uppdrag att vara tillsyningsman
må äfven anförtros åt kvinna.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Öfver tillsvningsmannens verksamhet har vederbörande yrkesinspektör äfvensom
den nämnd eller styrelse, som utsett tillsyningsmannen, att öfva inseende.
Nämnden eller styrelsen äger ock att, efter yrkesinspektörens hörande, meddela
närmare föreskrifter för tillsyningsmannens verksamhet.

4 §■

Tillsyningsman må ej vara

den som icke uppnått 25 års ålder,

den som icke råder öfver sig och sitt gods,

den som afträdt all sin egendom till borgenärer och icke, på sätt lag förmår,
gitter visa, att han är fri från deras kraf,

den som är förlustig medborgerligt förtroende eller genom utslag, hvilket
ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till förlust af sådant förtroende, eller den
som är ställd under framtiden för brott, hvilket medför nämnda påföljd,

den som är förklarad ovärdig att inför rätta föra annans talan eller att i
rikets tjänst vidare nyttjas.

s S Skulle

tillsyningsman under tjänstetiden på grund af omständighet, som omförmäles
i 4 §, blifva obehörig att utöfva sin befattning, har nämnden eller styrelsen
att därifrån entlediga honom och välja annan person att vara tillsyningsman.

6 $.

Då tillsyningsman blifvit utsedd, skall nämndens eller styrelsens ordförande
om valet ofördröjligen underrätta vederbörande yrkesinspektör med angifvande af
den valdes namn, födelseår, postadress och yrke. Skulle yrkesinjpektören finna den
utsedde personen icke vara lämplig för befattningen, anmäle han förhållandet hos
konungens befallningshafvande, som äger, om skäl därtill föranleda, skilja tillsyningsmannen
från befattningen och förordna om val af annan tillsyningsman. Enahanda
befogenhet tillkommer konungens befallningshafvande jämväl i det fall, att tillsyningsman
under tjänstetidens lopp befinnes icke vara för befattningen lämplig.

7 §■

Tillsyningsman må af kommunen kunna tillerkännas ersättning för sitt uppdrag.

3°

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

8 §.

Underlåter vederbörande nämnd eller styrelse att fullgöra densamma åliggande
skyldighet att utse tillsyningsman, eller utses därtill person, som enligt 4 § icke är
behörig att utöfva sådan befattning, äger konungens befallningshafvande på anmälan
af yrkesinspektör eller, där förhållandet eljest kommer till konungens befallningshafvandes
kännedom, tillhålla nämnden eller styrelsen vid vite att sin skyldighet
härutinnan fullgöra.

9 S Har

på anmälan af yrkesinspektör, att vid val af tillsyningsman utsetts olämplig
person, konungens befallningshafvande förordnat om val af annan tillsyningsman, och
utses ånyo olämplig person, må konungens befallningshafvande förordna tillsyningsman.

I sådant fall äger konungens befallningshafvande jämväl att, där så erfordras,
bestämma den ersättning för uppdraget, som af kommunens medel skall utgå till
tillsyningsmannen.

10 §.

Öfver kommunal myndighets beslut eller val, som afses i denna lag, må
besvär anföras hos konungens befallningshafvande inom trettio dagar efter det
klaganden af beslutet eller af valets utgång erhöll del, dagen då det skedde likväl
oräknad, och öfver konungens befallningshafvandes beslut hos konungen inom den
tid, som är bestämd för Överklagande af förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut; dock må öfver beslut i fråga om anställande af mer än en tillsyningsman,
öfver val af tillsyningsman äfvensom öfver kommuns beslut rörande ersättning åt
tillsyningsman besvär anföras allenast af den, som tilltror sig kunna visa, att beslutet
eller valet kränker hans enskilda rätt eller eljest hvilar på orättvis grund eller att
det icke tillkommit i laga ordning eller att det står i strid med allmän lag eller
författning eller annorledes öfverskrider deras befogenhet, som fattat beslutet eller
förrättat valet.

Utan hinder af besvär gäller beslut eller val till efterrättelse, intill dess annorlunda
kan varda af vederbörande förordnadt.

Rätt att anföra besvär tillkommer medlem af kommunen äfvensom vederbörande
yrkesinspektör och tillsyningsman, ändå att han icke är medlem af kommunen.

Denna lag träder i kraft den .

DEN SVENSKA ARBETARSKYDDSLAGSTIFTNINGENS
UPPKOMST OCH UTVECKLING.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Lagstiftningen om arbetarskydd i egentlig bemärkelse, hvilken har till ändamål
att skydda arbetaren mot de mer omedelbara, skadliga inverkningarna och
följderna af hans arbete, inleddes här i landet, såsom i flertalet kulturstater, med
utfärdande af bestämmelser till förekommande af missbruk vid minderårigas användande
till arbete. Med dessa bestämmelser hafva sedermera, såsom i viss mån
med dem närsläktade, förbundits några skyddsföreskrifter rörande kvinnliga arbetare.
Behofvet af mer allmängiltiga bestämmelser till förekommande af olycksfall i arbetet
eller af ohälsa till följd af detsamma vann däremot beaktande först vid upptagande
af frågorna om arbetsgifvares skadeståndsskyldighet för olycksfall i arbetet samt om
arbetarnes olycksfalls- och ålderdomsförsäkring. — Här berörda lagstiftning har hittills
nära nog uteslutande afsett industrien och framför allt fabriksmässiga företag.

Skyddslagstiftningen rörande minderåriga och kvinnor.

Någon historik öfver lagstiftningsarbetet i afseende å skydd för minderåriga
före år 1892 har, utom hvad den å sid. 35—-37 intagna öfversikten öfver de
väsentliga skyddsbestämmelsernas utveckling kan innehålla, icke här synts vara
af behofvet påkallad med hänsyn till de redogörelser i ämnet, hvilka meddelas i
kommittébetänkandena den 19 april 1877 och den 11 mars 1892 angående minderårigas
användande till arbete.

Det lagförslag, som framlades i 1892 års kommittébetänkande, hade ej vunnit
majoritet inom kommittén utan stödde sig på ordförandens utslagsröst. Halfva
antalet ledamöter, industriens representanter inom kommittén, afgåfvo reservationsvis
ett särskildt lagförslag, hvars mest betydande afvikelse från kommittéförslaget afsåg
13- och 14-åringarnes dagliga arbetstid, som af kommittén föreslagits till i regel
6 men af reservanterna till 10 timmar. Öfver kommitténs förslag afgåfvo kommerskollegium
och medicinalstyrelsen gemensamt, underdånigt utlåtande den 10 december
1892. Äfven härvidlag voro meningarna delade i afseende å de minderårigas
arbetstid, i det att det förra ämbetsverket förordade 10 men två ledamöter af det
senare ämbetsverket 8 timmars arbetstid för 13- och 14-åringame. Dessutom tillstyrkte
ämbetsverken en inskränkning i författningens tillämpningsområde. Kommittéförslaget

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

hade utsträckt detta till såväl handel som handtverk och annan därmed jämförlig
handtering och detta utan någon begränsning med hänsyn till rörelsens omfattning,
men ämbetsverken ansågo, att författningen, till vinnande af bättre öfverensstämmelse
med lagen om skydd mot yrkesfara den io maj 1889, ej borde äga tillämpning
på handel och ej heller på i mindre omfattning bedrifvet handtverk eller därmed
jämförlig handtering.

Vid 1899 års riksdag väcktes motion om en skrifvelse till Kungl. Maj:t med
begäran om skyndsamt framläggande för riksdagen af förslag till ny lag angående
minderårigas användande till arbete i fabrik, handtverk eller annan handtering, hvarvid
särskilt borde iakttagas, att tillsynen öfver lagens efterlefnad, till ernående af en
verksam kontroll, skulle öfverlämnas åt yrkesinspektionen. Motionen afslogs emellertid,
sedan upplysning vunnits, att regeringen redan själfmant tagit initiativ till den
åtgärd, motionen åsyftade. Under samma års lopp utarbetades inom civildepartementet
ett utkast till författning, som i öfvervägande mån stödde sig på de åsikter,
hvilka uttalats af förut berörda kommittés reservanter och kommerskollegium. Öfver
detta utkast afgåfvo kommerskollegium och medicinalstyrelsen den 25 november 1899
gemensamt, underdånigt utlåtande — äfven detta åtföljdt af reservationer beträffande
den för 13- och 14-åringar medgifna arbetstiden. Utlåtanden hade vidare infordrats
från samtliga bergmästare och yrkesinspektörer i riket, hvarjämte några andra myndigheter
yttrat sig öfver vissa den förevarande lagstiftningen berörande frågor. Med
ledning af den sålunda åvägabragta utredningen, och sedan departementschefen samrådt
med yrkesinspektörerna, utarbetades inom civildepartementet ett förslag till förordning
angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke, hvilket
förslag genom nådig proposition den 2 mars 1900 förelädes riksdagen. Förslaget,
som föranledde en del ändringsyrkanden, särskildt i syfte att författningen måtte
utfärdas såsom lag, vann med några mindre väsentliga ändringar riksdagens bifall
och gaf upphof till gällande lag af den 17 oktober 1900 angående minderårigas
och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke (minderårighetslagen).

Med anledning af en i Bern år 1906 mellan flertalet af Europas stater,
däribland Sverige, afslutad konvention om förbud mot nattarbete för kvinnor, sysselsatta
inom industrien, aflat Kungl. Maj:t år 1908 till riksdagen proposition med
förslag till förordning angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid
i vissa industriella företag. Propositionens förslag, som ganska nära öfverensstämde
med ett förslag till lag i ämnet, hvilket efter nådigt uppdrag utarbetats af denna
kommitté, afsåg i hufvudsak att bereda kvinnliga arbetare i företag med öfver tio
arbetare en oafbruten nattledighet af minst 11 timmar, i hvilken ledighet tiden
mellan kl. 10 e. m. och 5 f. m. alltid skulle ingå. Sedan lagutskottet afstyrkt
förslaget, förkastades det af riksdagen. Genom motioner i båda kamrarna Slef
emellertid här ifrågavarande förslag, dock i form af lag, redan nästföljande år ånyo
förelagdt riksdagen. Lagutskottet afstyrkte återigen förslaget, men riksdagen antog

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

det, och den 20 november samma år utfärdades lagen angående förbud mot kvinnors
användande till arbete nattetid i vissa industriella företag.

Till belysande af nu ifrågavarande skyddslagstiftnings sakliga utveckling skall
här lämnas en kortfattad öfversikt öfver de mer väsentliga bestämmelsernas framträdande
och utbildning.

Bestämmelser om uppnådd viss ålder såsom villkor för minderårigs antagande
i arbete förekommo redan i skråordningen af år 1720 och i hallordningarna afår
1739 och 1770. I 1846 års fabriks- och handtverksordning fastställdes denna ålder
till 12 år, en åldersgräns som bibehållits i förordningen angående utvidgad näringsfrihet
den 18 juni 1864 (näringsfrihetsförordningen) och i förordningen angående
minderårigas användande i arbete vid fabrik, handtverk eller annan handtering den
18 november 1881 (minderårighetsförordningen) samt, med några mindre betydande
undantag i afseende å vissa slag af arbeten, jämväl i minderårighetslagen.

Genom en kungörelse den 22 maj 1852 förbjöds minderårigas användande
till nattarbete, d. v. s. mellan kl. 9 e. in. och 5 f. in., och detta förbud upprepades
i näringsfrihetsförordningen. Minderårighetsförordningen utsträckte förbudet
mot nattarbete till tiden mellan kl. 8 e. in. och 6 f. in., och minderårighetslagen
vidgade än ytterligare förbudet, så att det kom att afse tiden mellan kl. 7 e. in.
och 6 f. m. Förbudet enligt de två här först nämnda författningarna torde emellertid
ej hafva iakttagits vidare noggrant. Mot minderårighetsförordningens förbud
restes för öfrigt från vissa håll ett sådant motstånd, att Kungl. Maj:t fann sig föranlåten
att genom kungörelse den 22 juni 1883 medgifva ganska vidtgående undantag.
. Minderårighetslagen upptager i det väsentliga dessa undantag och medgifver,
under villkor af viss skiftindelning, nattarbete för manliga minderåriga öfver 14 år
i grufvor samt i industriella inrättningar med ständig eld. Därjämte utsträckes i
minderårighetslagen undantagsbestämmelsen till sågverk och därmed förenade brädgårdar,
hvilka anläggningar ej varit underkastade minderårighetsförordningen.

Begränsning af den dagliga arbetstidens längd infördes af minderårighetsförordningen,
som beträffande fabriksarbete medgifver en arbetstid af högst 6 timmar
för minderåriga under 14 år och högst 10 timmar för minderåriga, som uppnått
nämnda ålder. Minderårighetslagen behåller dessa två arbetstider af 6 och 10 timmar,
men låter redan 13-åringar få sysselsättas 10 timmar. Från dessa bestämmelser
medgifvas dock vissa undantag, hvaraf det viktigaste torde vara det, som tillåter
en genomsnittsarbetstid af 12 timmar i de fall, där nattarbete får äga rum.

Skyldighet att taga hänsyn till den minderåriges hälsa föreskrefs i fabriksoch
handtverksordningen samt i näringsfrihetsförordningen. Minderårighetsförordningen
förbjuder användande af minderårig, som till följd af sjuklighet eller kroppslig
svaghet kan anses komma att lida men af det ifrågavarande arbetet, samt ålägger
arbetsgifvaren att vara försedd med behöriga intyg om de minderåriga arbetarnes
kroppsbeskaffenhet och hälsotillstånd vid antagandet. Minderårighetslagen föreskrifver,

REVISION AF YRKESFARELAGEN M M.

att, innan minderårig må antagas i arbete, skall medelst läkarbetyg st\ rkas, att den
minderårige ej till följd af sjuklighet eller kroppslig svaghet kan anses komma att
lida men af det ifrågavarande arbetet. Denna lag påbjuder därjämte årlig läkarbesiktning
af minderåriga arbetare.

Hallordningarna, fabriks- och handtverksordningen samt näringsfrihetsförordningen
ålade arbetsgifvarne en viss förpliktelse att tillgodose de minderårigas behof
af nödtorftig skolbildning men uppställde ej något visst kunskapsmått såsom villkor
för antagande i arbete. Minderårighetsförordningen åter förbjuder användande af
minderårig, som ej inhämtat det för afgång från folkskolan stadgade minsta kunskapsmått,
samt påbjuder dessutom för minderårig under 15 år fortsatt undervisning
i folkskolan eller annan däremot svarande och af skolrådet godkänd undervisning.
I minderårighetslagen bibehålies fordran på nyssnämnda kunskapsmått men medgifves
äfven antagande af minderårig, som efter inhämtande af ett ringare kunskapsmått
erhållit behörigt tillstånd att lämna folkskolan eller som styrker, att skolpliktigheten
eljest upphört. För arbete under ferietid medgifves undantag. Beträffande
den fortsatta undervisningen ålägges arbetsgifvaren endast att bereda erforderlig
ledighet därför.

Behofvet af särskilda bestämmelser för kvinnliga arbetare är i minderårighetsförordningen
beaktadt allenast så till vida, att förbudet mot arbete under jord i
grufvor eller stenbrott, hvilket i afseende å manliga minderåriga är begränsadt till
12- och 13-åringar, omfattar samtliga minderåriga af kvinnokön. Minderårighetslagen
utsträcker detta förbud till alla kvinnor, oafsedt åldern samt inför förbud mot
kvinnors användande till arbete under i regel 4 veckor efter barnsbörd. Genom
förut berörda kungörelse af den 22 juni 1883, hvars bestämmelser i hufvudsak
upptogos af minderårighetslagen, hade i afseende å användandet af manliga och
kvinnliga minderåriga gjorts den åtskillnad, att manliga minderåriga öfver 14 år
under vissa villkor fingö användas till nattarbete, under det sådant arbete förblef
förbjudet för alla åldersklasser af kvinnliga minderåriga. Lagen angående förbud
mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag slutligen
tillförsäkrar kvinnliga arbetare, oafsedt åldern, uti fabriksmässiga industriföretag i
regel en sammanhängande ledighet för natthvila af minst 1 1 timmar.

I afseende å de här berörda författningarnas tillämpningsområden bör måhända
påpekas, att såväl näringsfrihets- som minderårighetsförordningen afse fabriker, handtverk
och annan handtering, den förstnämnda förordningen äfven handel, under det
minderårighetslagen i hufvudsak torde kunna sägas vara inskränkt till industriella
företag, som drifvas i fabriksmässig omfattning.

Hvad beträffar tillsynen öfver skyddsbestämmelsernas efterlefnad, torde någon
afsevärd sådan knappt hafva ifrågakommit förrän efter minderårighetsförordningens
ikraftträdande. Denna förordning uppdrager åt vederbörande hälsovårdsnämnd eller,
där sådan ej finnes, kommunalnämnden, att själf eller genom af nämnden utsedda

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

personer utöfva denna tillsyn. Redan då förutsågs emellertid behofvet af sarski da
inspektörer, och förordningen omnämner i bestämmelsen om tillträde till arbetslokal
jämväl de »inspektörer, som Kungl. Maj:t kan finna skäligt förordna för ytterligare
tillsyn öfver efterlefvandet af föreskrifterna i denna förordning». Genom lagen
angående skydd mot yrkesfara den io maj 1889 (yrkesfarelagen) upprättades yrkesinspektionen,
men först genom minderårighetslagen fingo yrkesinspektörerna, med
hvilka bergmästarne i afseende å bergsbruket likställdes, sig anförtrodd tillsynen
öfver de minderårigas användande. Denna tillsyn omfattade naturligen endast området
för denna lags tillämpning, d. v. s. hufvudsakligen den fabriksmässiga industrien,
under det handtverket fortfarande skulle öfvervakas af hälsovårds- eller
kommunalnämnderna.

Skyddslagstiftningen angående de minderåriga har, såsom förut framhållits,
hufvudsakligen afsett industrien. Under 1890-talet utfärdades emellertid ett par
författningar, som afvika från denna regel. Med anledning af en underdånig framställning
af publicistklubben i Stockholm, att lagligt skydd måtte beredas barn, som
sysselsattes med kolportering af tidningar, utfärdades efter inhämtande af riksdagens
yttrande, den 10 juli 1891 en förordning angående förbud för barn att nattetid
idka viss försäljning m. m. Sedan i en motion vid 1896 års riksdag framhållits
behofvet af skyddsbestämmelser mot barns användande till försäljning af tobaksvaror
å sön- och helgdagar, samt riksdagen bifallit motionen, utsträcktes i en ny förordning
den 4 december 1896 tiden för eventuellt förbud, hvilken förut vant
begränsad till kl. 8 e. m.—8 f. m., jämväl till dagtid å sön- och helgdagar.
Den andra här afsedda författningen, föranledd af en motion vid 1896 års riksdag,
hvari framhölls, att den gällande minderårighetslagstiftningen ej lämnade något skydd
åt barn, som användes vid cirkus-, varieté- och teaterföreställningar, utgöres af
förordningen angående förbud mot barns användande vid offentliga förevisningar
den 10 december 1897, ändrad den 13 november 1908.

Skyddslagstiftningen rörande yrkesfara.

Någon mer effektiv och allmängiltig skyddslagstiftning med syfte att förhindra
olycksfall i arbetet eller ohälsa till följd af detsamma, kan ej sägas hafva förekommit
före utfärdandet af nu gällande yrkesfarelag. De stadganden med här berörda
syfte, hvilka tidigare meddelats, hafva nämligen antingen varit affattade i så allmän
och obestämd form, att någon noggrann tillämpning af dem ej kunnat påraknas,
eller ock hafva de endast åsyftat att bereda skydd i något visst, speciellt afseende.
Den i näringsfrihetsförordningens 12 § 2 mom. förekommande bestämmelsen,
att näringsidkare skall vid sina biträdens eller arbetares behandling och
sysselsättning fästa behörigt afseende å deras hälsa och arbetsförmåga, torde sålunda

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

praktiskt taget blott varit att anse som ett välmenande råd. Synnerligen mycket
större torde ej heller verkan hafva varit af föreskriften i hälsovårdsstadgan för riket
den 25 september 1874, 16 § 4 mom. och 28 §, att fabriker och näringar icke
få inrättas eller drifvas så, att de i hälsoväg blifva till men för arbetarne. Bland bestämmelser,
som afse att bereda skydd i något speciellt afseende, må särskildt nämnas
föreskriften i hälsovårdsstadgans 1 3 § 2 mom., att luften i fabriker och verkstäder
skall genom luftväxling och, där så erfordras, genom andra åtgärder hållas frisk
och oskadlig. En författning, som uteslutande hade till ändamål att skydda arbetarne
mot en viss yrkessjukdom, var förordningen af den 18 februari 1870, numera
ersatt af en förordning af den 9 december 1896, hvilken åsyftade att förekomma
käkbensbrand hos arbetare i fosfortändsticksfabriker. Vidare innehåller grufstadgan den
16 maj 1884 några bestämmelser, som afse att förekomma olycksfall i grufarbete.

En del författningar och stadganden, som hufvudsakligen hade till ändamål
att bereda skydd mot s. k. allmänfarliga företeelser, tillgodosågo vidare mer eller
mindre direkt arbetets säkerhet och sundhet. Exempel härpå lämna författningarna
angående tillverkning m. m. af sprängämnen och eldfarliga oljor samt vissa författningar
angående sjöfarten äfvensom näringsfrihetsförordningens 7 §, som föreskrifter,
att fabrik, där tillverkningen fordrar kemisk behandling och där''felaktigt
förfarande kan medföra eldsvåda eller våda för lif eller hälsa, icke må drifvas af
annan än den, som antingen själ! äger tillförlitligen intygad skicklighet att sådan
inrättning förestå eller visar sig hafva därtill antagit annan person med sålunda
vitsordad skicklighet i yrket.

Slutligen bör måhända här nämnas, att i det kommittéförslag, som legat till
grund för 1881 års minderårighetsförordning, förekom ett generellt stadgande mot
yrkesfara af följande lydelse, hvilket dock icke upptogs i förordningen: »I fabriker
och verkstäder skall sörjas för renlighet, luftväxling och tillräckligt utrymme åt
arbetarne samt i allmänhet iakttagas hvad till skyddande af deras hälsa och lif är
nödvändigt; åliggande förty näringsidkarne att, såvidt ske kan, i afseende å arbetsrum,
maskiner och redskap träffa de anordningar, som för ifrågavarande ändamål
kunna finnas tjänliga.»

Lagen angående skydd mot yrkesfara har för sin tillkomst att tacka en motion
af A. Hedin vid 1884 års riksdag, i hvilken motion påyrkades utarbetande af lagförslag
angående säkerhetsåtgärder mot olycksfall i yrkesarbetet, arbetsgifvares ansvar
för sådana olycksfall, arbetares olycksfalls- och ålderdomsförsäkring m. m. Sedan
riksdagen bifallit motionen, tillsatte Kungl. Maj:t, för att tillmötesgå riksdagens
anhållan, samma år den s. k. (första) arbetarförsäkringskommittén. Denna kommitté,
som föranstaltade om vidlyftiga statistiska undersökningar, afgaf den 28 juli 1888
ett underdånigt betänkande, som bland annat innehöll ett förslag till lag om åtgärder
för skyddande af arbetares lif och hälsa i arbetet jämte förslag till vissa
ändringar i byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Öfver lagförslaget afgåfvos underdåniga utlåtanden af kommerskollegium, som
dessförinnan lämnat samtliga länsstyrelser och en del för saken intresserade korporationer
och föreningar tillfälle att yttra sig, samt af medicinalstyrelsen och tekniska
högskolan. Efter någon omarbetning med anledning af de afgifna utlåtandena framlades
förslaget den 12 januari 1889 för riksdagen under form af förslag till en
förordning, hvaröfver Kungl. Majrt ville inhämta riksdagens yttrande. Lagutskottet,
till hvilket förslaget remitterats, inbjöd de industriidkare, som tillhörde riksdagen,
att yttra sig öfver förslaget. Flertalet af dem uttalade sig mot detsamma. Utskottet
företog därefter en ganska afsevärd omarbetning af förslaget, hvilket enligt
utskottets mening borde utfärdas såsom lag, och detta med det resultat att utskottets
förslag oförändradt och utan svårighet vann båda kamrarnas bifall.

Vid en jämförelse mellan de tre här berörda förslagen iakttagas bland annat
följande olikheter dem emellan:

Författningen hade af kommittén angifvits afse alla dem, som idkade fabriks-,
sågverks- eller brädgårdsrörelse, handtverk eller annan handtering, eller som utförde
byggnadsarbeten. Uti några af de yttranden, som afgåfvos öfver kommittéförslaget,
hade visserligen påyrkats, att författningen skulle utsträckas till att omfatta alla slags
arbeten, som för arbetarne medförde enahanda art af faror, som den egentliga
industrien. Detta yrkande vann emellertid icke beaktande i regeringens författningsförslag,
som i denna del affattades i öfverensstämmelse med hvad kommittén föreslagit,
0 dock på förslag af kommerskollegium med uteslutande af byggnadsarbeten.
Lagutskottet inskränkte författningens tillämpning till utöfvarne af »industriellt yrke»,
hvarmed skulle förstås idkande såsom näring af vissa uppräknade, i hufvudsak med
fabriksdrift jämförliga slag af rörelse. Från lagens tillämpningsområde uteslöts
uttryckligen sådan grufdrift, som är att hänföra till bergsbruk, samt yrkesmässigt
uppförande och bättrande åt hus och byggnader.

Kommittén hade föreslagit en föreskrift om tillräckligt luftrum och erforderlig
luftväxling. Utskottet angaf ett bestämdt mått för luftrummet, nämligen 7 kbm.

Regeringsförslaget införde den i yrkesfarelagens 2 § 4 mom. nu intagna
bestämmelsen om anslående af skyddsföreskrifter för arbetarne. Lagutskottet utvecklade
denna bestämmelse något vidare samt tillfogade ett stadgande om skyldighet
för arbetarne att medverka till uppnående af det med lagen åsyftade ändamål..

I afseende å tillsynen öfver lagens efterlefnad uppdrogs densamma i kommittéförslaget
åt ett antal inspektörer, utan närmare angifvande af det sätt, hvarpå de
borde gå tillväga. Regeringsförslaget föreskref, att inspektör skulle gå näringsidkare
tillhanda med upplysningar och råd i fråga om åtgärder för skyddande af arbetarnes
lif och hälsa i arbetet. Lagutskottet betonade ytterligare inspektörens skyldighet att
förfara hänsynsfullt mot arbetsgifvaren genom tilläggande af bestämmelsen, att inspektören
städse skulle akta på, huru i hvarje särskildt fall ändamålet med lagen
skulle kunna vinnas utan oskälig kostnad och med minsta olägenhet för yrkesidkaren.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Rätten att för bevarande af yrkeshemlighet undantaga viss del af fabrik, verkstad
eller annan arbetslokal från inspektion infördes af lagutskottet.

Uti kommitténs förslag stadgades straff såväl för underlåtenhet att ställa sig
lagens föreskrifter till efterrättelse som ock för bristande åtlydnad af konungens
befallmngshafvandes laga kraftvunna förelägganden. Regeringsförslaget inskränkte
straffbarheten till detta senare fall. Enligt kommittéförslaget tillkom åtalsrätt ej
blott allmän åklagare utan äfven vederbörande inspektör, och var den, som anställt
åtalet, tillerkänd en tredjedel af de böter, som kunde komma att utdömas. Regeringsförslaget
fråntog inspektören hans åtalsrätt och uteslöt bestämmelsen om andel
i böterna. I afseende å såväl straffansvar som åtalsrätt och andel i böterna biträdde
lagutskottet regeringens förslag.

Yrkesfarebestämmelserna afsågo med den affattning, arbetarförsäkringskommittén
gifvit åt stadgandet om deras tillämpningsområde, jämväl rörelse, som bedrefs af
staten eller kommun. Genom den förändring lagutskottet vidtog, då det inskränkte
tillämpningsområdet till idkande såsom näring af vissa slags rörelser, uteslöts en
stor del af statens och kommunernas företag från detta område. Sedan 1894 års
riksdag hemställt om ändring häri, begärde Kungl. Maj:t påföljande år riksdagens
yttrande öfver ett förslag till förordning angående tillägg till yrkesfarelagen, hvilket
föi slag hufvudsakligen innehöll, att denna lag skulle äga tillämpning jämväl å
industriell rörelse, som idkades af staten eller kommun, ändå att rörelsen icke
idkades såsom näring. Riksdagen, som ej hade något att erinra mot förslaget,
inskränkte sig emellertid ej till att afgifva yttrande utan antog för sin del detsamma
såsom lag. Detta tillägg till yrkesfarelagen utfärdades sedan som lag den 13
december 1895.

Såsom berörande skyddslagstiftningen mot yrkesfara torde här böra omnämnas,
att riksdagen år 1906, efter upprepade motioner i ämnet, beslöt en skrifvelse till
Kungl. Maj:t med begäran om utredning och eventuellt förslag till lagbestämmelser
angående rätt för kommun att bestämma viss tid, hvarunder inom kommunen
belägna handelsbutiker skulle hållas stängda. Med anledning häraf förelädes 1909
års riksdag genom nådig proposition ett inom justitiedepartementet utarbetadt förslag
till lag om förbud mot handels idkande å söckendag utöfver viss tid. Förslaget,
som af riksdagen inskränktes till att gälla allenast städer, köpingar och municipalsamhällen,
utfärdades under nyss angifna rubrik såsom lag den 5 juni samma år.

Yrkesinspektionen.

\ rkesinspektionen, som upprättades för att öfvervaka yrkesfarelagens efterlefnad
och trädde i verksamhet 1890, bestod till en början af tre yrkesinspektörer.
1895 ökades deras antal till fem, hvartill kom en tillfällig yrkesinspektör för spräng -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

ämnestillverkningen. Sedan yrkesinspektörerna fått sig ålagd jämväl tillsynen öfver
minderårighetslagens efterlefnad, ökades deras antal år 1901 till åtta, inspektören
öfver sprängämnestillverkningen häri ej inräknad. Instruktion för yrkesinspektörerna
utfärdades den 20 juni 1890. Med anledning af förutberörda lag om tillägg till
yrkesfarelagen ändrades instruktionen något den 31 december 1895.

Yrkesinspektörerna stå enligt nyssnämnda instruktion under inseende af kommerskollegium,
som har att söka leda deras verksamhet så, att likformighet vinnes
i skyddslagstiftningens tillämpning. Kollegium äger vidare att, där så finnes lämpligt,
kalla yrkesinspektörerna till öfverläggning inför den ledamot af kollegium, som har
att föredraga ärenden rörande fabriker och handtverk.

Anmälan om olycksfall.

För att bereda yrkesinspektörerna kännedom om olycksfall i arbetet, hvilka
inträffat inom yrken, som äro underkastade yrkesfarelagen, ålades genom ett nådigt
cirkulär den 20 juni 1890 polismyndigheterna att till vederbörande yrkesinspektör
insända afskrifter af protokollen vid polisförhör rörande sådana olycksfall. Detta
cirkulär ersattes af en kungl. kungörelse den 24 januari 1896, ändrad den 11
oktober 1901, angående hvad till beredande af kännedom om olycksfall i arbete
iakttagas bör, hvilken kungörelse stadgade skyldighet för arbetsgifvaren att enligt
visst formulär göra anmälan om olycksfall, som förorsakat döden eller oförmåga
till arbete under minst 14 dagar. Genom lagen angående ersättning för skada till
följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901 infördes därjämte särskild anmälningsskyldighet
för sådana olycksfall, som medfört eller skäligen kunde antagas medföra
döden eller annan påföljd, som enligt lagen berättigade till ersättning, d. v. s. för
framtiden bestående förlust eller minskning af arbetsförmågan eller väsentlig nedsättning
af arbetsförmågan under mer än 60 dagar. Angående sistberörda anmälningsskyldighet
meddelades närmare föreskrifter i en nådig kungörelse den 31 december
1902. Till åvägabringande af en fortlöpande olycksfallsstatistik och undvikande af
de olägenheter, som orsakats af dessa dubbla föreskrifter, utfärdade Kungl. Maj:t
den 17 november 1905 en kungörelse angående anmälan om olycksfall i arbete,
hvilken kungörelse innehåller i hufvudsak gemensamma bestämmelser rörande nämnda
två slag af anmälningsskyldighet. Denna kungörelse stadgar anmälan redan för
olycksfall, som medför förlust eller väsentlig nedsättning af arbetsförmågan under
längre tid än tre dagar, samt föreskrifver en efteranmälan, när den skadade blifvit
återställd eller aflidit eller ock 60 dagar förflutit, och den skadade fortfarande lider
men af olycksfallet.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Gällande skyddslagstiftning.

För bättre öfversikts skull lämnas här en förteckning öfver de till arbetarskyddslagstiftningen
i egentlig bemärkelse hörande författningar, som för närvarande
gälla hos oss.

Förordning angående minderårigas användande i arbete vid fabrik, handtverk
eller annan handtering den 18 november 18 81. Efter den i januari 1901, då
minderårigbetslagen trädde i kraft, afser denna förordning endast minderårigas
användande i sådant handtverk eller annan handtering, som icke idkas i så stor
omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att handtverket eller handteringen
skäligen må anses för fabrik.

Lag angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889, utsträckt den 13
december 1895 till rörelse, som idkas af staten eller kommun, ändå att rörelsen
icke idkas såsom näring.

Instruktion för yrkesinspektörerna den 20 juni 1890, ändrad den 13 december
1895 med anledning af yrkesfarelagens utsträckning till rörelse, som idkas af staten
eller kommun.

Föreskrifter rörande förordnande af tillfälliga yrkesinspektörer för sprängämnesindustrien
och annan kemisk-teknisk industri, meddelade i en nådig skrifvelse till
kommerskollegium angående förändrad indelning af riket i yrkesinspektörsdistrikt
m. m. den 19 oktober 1894.

Förordning angående förbud för barn att idka viss försäljning den 4
december 1896.

Förordning angående försiktighetsmått till förekommande af käkbensbrand (fosfornekros)
bland arbetare i tändsticksfabriker den 9 december 1896.

Förordning angående förbud mot barns användande vid offentliga förevisningar
den 10 december 1897, ändrad den 13 november 1908.

Lag angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt
yrke den 17 oktober 1900.

Nådig skrifvelse till kommerskollegium angående ny indelning af riket i yrkesinspektörsdistrikt
den 19 oktober 1900.

Taxa å arfvode för läkarbesiktning af minderåriga enligt 11 § minderårighetslagen,
fastställd af medicinalstyrelsen den 21 december 1900.

Kungl. kungörelse angående anmälan om olycksfall i arbete den 17 november 1905.

Kommerskollegii kungörelse angående formulär för anmälan om olycksfall i arbete
den 12 december 1905.

Lag om förbud mot handels idkande å söckendag utöfver viss tid den 5 juni 1909.

Lag angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa
industriella företag den 20 november 1909.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Förutom ofvan angifna, i sin helhet till skyddslagstiftningen hörande författningar,
förekomma en del författningar, som, oaktadt de med hänsyn till sitt väsentliga
ändamål ej kunna hänföras till nämnda lagstiftning, dock innehålla bestämmelser,
hvilka mer eller mindre direkt åsyfta arbetarnes skyddande. Bland sådana bestämmelser
med mer direkt skyddssyfte kunna anföras:

Förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864, 1 5 § 4 mom.,
16 § samt 17 § 1 och 2 mom.

Byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874, 33 och 42 §§.

Hälsovårdsstadgan för riket den 25 september 1874, r3 § 2 nrom., 16 §
4 mom. och 28 §.

Förordningen angående eldfarliga oljor m. m. den 26 november 1875, 6 §
1 mom.

Grufstadgan den 16 maj 1884, 50 — 53 §§.

Förordningen angående explosiva varor den 19 november 1897, 5, 6 och 19 §§.

Stadgan om elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöfverföring den
31 december 1902, 7, 15. 17, 20, 30, 32, 35, 44 m. fl. §§.

Kommerskollegii kungörelse angående säkerhetsföreskrifter vid utförande af
elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöfverföring den 1 mars 1904, 17,
21, 22, 24, 32, 39, 42, 43, 44, 46, 51 m. fl. §§.

Såsom på sätt och vis utgörande ett komplement till yrkesfarelagen böra
måhända i detta sammanhang äfven nämnas de cirkulär, som yrkesinspektörerna vid
gemensamma öfverläggningar godkänt. Af sådana cirkulär, hvilka ej äro obligatoriskt
förbindande utan endast att anse som anvisningar och råd, hafva hittills utfärdats
13 och afse dessa:

ångpannors beskaffenhet, armatur och skötsel,

skydd vid cirkel- och ramsågar samt vid de till sådana sågar hörande transmissioner,

arbetslokalers luftväxling, belysning och renhållning,
hvad som bör iakttagas vid fabrikers ny- eller ombyggnad,
skyddsåtgärder, som böra iakttagas vid bergsprängning och stenhuggning,
beskaffenhet och skötsel af vissa hissar, lyftkranar och andra därmed jämförliga
hjälpmaskiner,

hvad arbetarne böra iakttaga till förekommande af olycksfall i industriellt yrke,
hvad arbetarne böra iakttaga till förekommande af ohälsa i industriellt yrke,
hvad arbetarne böra iakttaga till förekommande af käkbensbrand i fosfortändsticksfabriker,

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

konstruktion, beskaffenhet och utrustning af lump- eller cellulosakokare med
tillhörande diffusörer, använda under tryck i industriellt yrke,

uppställning och drift af suggas- och kraftgasanläggningar,
hvad som i tryckerier bör vidtagas till förekommande af ohälsa bland
arbetarne, samt

uppställning, skötsel och drift af större, naturliga slipstenar, som användas
inom sliperier för bearbetning af järn och stålmanufakturvaror eller dylikt.

Yrkanden och förslag om ändring af eller tillägg till gällande

skyddslagstiftning.

I afseende å den nu gällande skyddslagstiftningen hafva naturligen under årens
lopp framställts åtskilliga anmärkningar och önskemål, hvilka särskildt kommit till
synes i yrkesinspektörernas årsberättelser. En afsevärd del af de förhållanden, hvarå
dessa anmärkningar och önskemål syftat, hafva yrkesinspektörerna sökt reglera genom
sina förut omnämnda cirkulär. Åt anmärkningar och önskemål berörande andra
förhållanden hafva de gifvit uttryck i yttranden öfver riksdagens skrifvelse den 14
mars 1903 angående revision af skyddslagstiftningen (se bih., sid. 111 —175) och
i anföranden inför yrkesfarekommittén (bih., sid. 297—312).

Med anledning hufvudsakligen af framställningar i yrkesinspektörernas berättelser
hafva flera gånger inom riksdagen väckts förslag om ändring eller fullständigande
af skyddslagstiftningen. Sålunda påyrkades i motion vid 1896 års riksdag, att yrkesfarelagen
måtte utsträckas till att afse alla handteringar, som drefvos med ångkraft.
Vid påföljande riksdag föreslogs, att hos Kungl. Maj:t begära revision af yrkesfarelagens
2 § 3 mom., till vinnande af större specialisering af lagens hygieniska föreskrifter,
samt utarbetande af bestämmelser till underlättande af yrkesinspektörernas
bemödanden att få lagen tillämpad. Därjämte föreslogs en bestämmelse om att lagen
skulle finnas anslagen i hvarje arbetsrum. År 1902 väckte D. Bergström med
angifvande af en del förhållanden, som påkallade särskild uppmärksamhet från lagstiftarens
sida, motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om revision af
yrkesfarelagen och därmed sammanhängande författningar och bestämmelser. Intet
af nu omnämnda förslag vann emellertid riksdagens bifall.

Vid 1903 års riksdag förnyades på i hufvudsak samma grunder sistberörda
motion. Därjämte väcktes vid denna riksdag af G. W. Roos motion om utarbetande
af en lag angående de förhållanden, hvarunder handtverk och andra handteringar
vore att hänföra till fabriksdrift. Båda dessa motioner, som behandlades i ett samband,
biföllos af riksdagen.

I den riksdagens skrifvelse om revision af yrkesfare- och minderårighetslagarna
jämte andra i samband med dem stående författningar, hvartill sistberörda två

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

motioner gåfvo anledning, omnämnas följande förslag till ändring eller fullständigande
af skyddslagstiftningen:

att vid fabrikers anläggande samt om- och tillbyggnad råd och upplysningar
angående nödiga skyddsanordningar in. in. borde inhämtas från yrkesinspektörerna
i god tid, och helst innan byggnadsarbetet toge sin början;

att maskiner, som saknade erforderliga skyddsanordningar, ej skulle få försäljas
inom landet; undantag skulle dock göras till förmån för den, som redan
innehade användbar skyddsanordning;

att ångpannor, hvilka blifvit utdömda såsom underhaltiga, ej borde få säljas
och ånyo blifva föremål för begagnande;

att, för att tillförsäkra ny ägare af industriell anläggning kännedom om yrkesinspektörs
meddelanden till föregående ägare, vid arbetsställena skulle hållas diarier,
i hvilka yrkesinspektörerna skulle i korthet anteckna de meddelanden, hvartill de
funne anledning;

att ytterligare säkerhetsföreskrifter skulle meddelas i ändamål att nedbringa
antalet olycksfall vid transmissioner och andra farliga maskiner; dock hade det synts
riksdagen innebära ett för långt drifvet statsförmynderskap, att, såsom äfven föreslagits,
i lag påbjuda normaldräkt för vissa arbetare;

att kvinna ej borde få användas till att sköta ångpanna eller motor eller till
att rengöra eller smörja i gång varande maskin eller kraftledning;

att lump, innan arbetarne började handtera densamma, skulle underkastas
desinfektion;

att åtgärder skulle vidtagas till undanröjande af det missförhållande, att lagens
tillämpning ofta försvårades och fördröjdes genom yrkesidkarnes tredska; dock syntes
förslaget att låta yrkesinspektörerna meddela förelägganden vid äfventyr af straffpåföljd
möta allt för stora betänkligheter, samt

att tydliga och såvidt möjligt allmängiltiga grunder för angifvande af gränsen
mellan fabriks- och handtverksrörelse skulle fastslås i lag.

Frågan om lagstadgad begränsning af arbetstiden för vuxna arbetare har i
viss mån uppmärksammats af samtliga de kommittéer, hvilka utarbetat förslag till
de hufvudsakliga, nu gällande författningarna på skyddslagstiftningens område. Ingen
af dessa kommittéer har dock funnit sig föranlåten att framlägga förslag till lagbestämmelser
i ämnet. Vid 1886 års riksdag väcktes motion om lagstadgad maximalarbetsdag
för arbetare inom vissa yrken, men motionen bifölls ej af riksdagen. Uti
en motion vid 1891 års riksdag föreslogs att begära utredning, huruvida och i hvad
mån åtgärder kunde vara lämpliga för ordnande af förhållandet mellan arbetsgifvai e
och arbetare beträffande reglerandet af arbetstiden, särskildt inom sådana rörelser, som
enligt en till denna riksdag aflåten nådig proposition skulle vara försäkringspliktiga.
I hufvudsak samma motion förnyades sedermera åren 1893, T^94 och r^9 5 men
blef ej antagen af riksdagen. Sistnämnda år, då motionen inskränkts till att särskildt

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

gälla sådana fabriker och andra industriella inrättningar, hvari arbetet genom sin art
menligt inverkade på arbetarens hälsa, vann dock motionen med någon förändring
andra kammarens bifall. Vid 1895 och 1896 års riksdagar motionerades angående
arbetstiden i bagerier. Vid den förra riksdagen framlades ett förslag till lag i frågan,
men vid den senare afsåg motionen, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning
och därefter för riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.
Båda motionerna afslogos. Slutligen väcktes år 1908 motion om utredning, huruvida
och i hvilken utsträckning viss maximalarbetstid kunde bestämmas för arbetare
och biträden i industriellt arbete m. m., men blef äfven denna motion afslagen.

Såsom berörande skyddslagstiftningen bör här äfven nämnas, att riksdagen
år 1902 med anledning af en motion utaf A. Hedin beslöt att hos Kungl. Magt
anhålla om utredning, huruvida och vid hvilka industriella företag kvinnlig yrkesinspektion
vore behöflig, huru denna borde anordnas, och hvilka kompetensvillkor
sökande till kvinnlig inspektörsbefattning borde uppfylla.

Slutligen hafva förslag till ändring eller fullständigande af den gällande skyddslagstiftningen
framställts af en del myndigheter, föreningar och enskilde i yttranden
öfver riksdagens förut omförmälda skrivelser om revision af denna lagstiftning och
om kvinnlig yrkesinspektion, utaf arbetsgivare och arbetare inom skilda yrken, hvilka
uttalat sig inför kommittén angående skyddslagstiftningens omdaning, samt af
besiktningsläkarne för minderåriga arbetare i svar å till nämnda läkare utsända frågecirkulär
rörande vissa delar af skyddslagstiftningen. Samtliga nu berörda förslag
återfinnas i bihanget till kommitténs betänkande.

MOTIVERING AF FÖRSLAGET TILL LAG
OM ARBETARSKYDD.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Skyddslagstiftningens anordning.

Redan den år 1891 tillsatta kommittén för revision af minderårighetsförordningen
framhöll i sitt betänkande önskvärdheten och ändamålsenligheten af
att stadgandena om minderårigas användande i arbete och om skydd mot yrkesfara
sammanfördes i en gemensam författning. Dessa båda slag af stadganden
hafva äfven i själfva verket väsentligen samma ändamål, nämligen att skydda arbetaren
mot menliga inverkningar eller följder af arbetet — dessa må framträda såsom
kroppsskador, sjuklighet eller hämmad kroppsutveckling. De hufvudsakliga bestämmelserna
angående de minderåriga äro ju egentligen endast fullständigande,
speciella skyddsföreskrifter för en viss grupp af arbetare, som tarfvar särskildt
skydd. Skyddsbestämmelserna rörande kvinnliga arbetare utgöra jämväl sådana
föreskrifter, fastän de tillika syfta längre — att skydda kommande släkten. Då
nu berörda bestämmelser dessutom enligt kommitténs mening böra äga tillämpning
inom samma område och denna tillämpning öfvervakas af samma myndigheter, har
kommittén ansett det mest lämpligt att sammanföra dem i en gemensam lag om
arbetarskydd.

Utländsk lagstiftning, se 1), sid. 209.

Från tillämpningen af lagen om arbetarskydd har kommittén på grunder, som
närmare angifvas i motiveringen till lagens i §, afskilt bland annat det hemindustriella
arbetet. Då nämnda arbete emellertid otvifvelaktigt påkallar lagstiftningens ingripande,
ehuru i väsentlig mån för annat syfte än det, lagen om arbetarskydd fullföljer, har
kommittén ansett sig böra söka tillgodose detta arbetes behof af skyddsbestämmelser
genom en särskild lag angående hemindustrielit arbete.

För att åvägabringa en verksam tillsyn öfver skyddslagstiftningens efterlefnad
har kommittén beslutit föreslå tillsättande af kommunala tillsyningsman. De mer
väsentliga bestämmelserna angående deras befogenhet och verksamhet hafva intagits
i lagen om arbetarskydd, men en del föreskrifter rörande deras tillsättning och
andra, de kommunala myndigheterna tillkommande åtgärder i afseende å dessa
tillsyningsman m. m., hafva, såsom skäligen främmande för nämnda lags innehåll
i öfrigt, icke ansetts böra medtagas i densamma. Berörda föreskrifter, Indika dock

5®

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

torde böra äga lags natur, meddelas i en särskild lag angående kommunala tillsyningsman.

Lagen om arbetarskydd åsyftar ej att utgöra en fullständig sammanfattning
af alla för olika fall erforderliga skyddsbestämmelser. En tillfredsställande sådan
sammanfattning torde vara nära nog omöjlig att åstadkomma. A ena sidan måste
nämligen en sådan sammanfattning vara allmängiltigt hållen för att kunna tillämpas
å alla de i det oändliga varierande fall, för hvilka den är afsedd, och å andra sidan
måste den, för att göra det åsyftade skyddet något så när verksamt, på många
områden meddela detaljerade och preciserade föreskrifter — två fordringar, som
svårligen kunna tillbörligt tillgodoses i en och samma författning. Emot en sådan
sammanfattning talar vidare, att de allmängiltiga bestämmelserna, såsom varande af
grundläggande betydelse och mer ägnade att äga bestånd för framtiden, lämpligen
kunna hafva karaktär af lag, under det att specialföreskrifterna, hvilka närmast äro
att anse såsom regler för de allmängiltiga bestämmelsernas tillämpning på vissa
områden och hvilka måste kunna lätt ändras och fullständigas för att följa teknikens
rastlösa utveckling, böra få utfärdas under enklare och mindre tidsödande former
än dem, som gälla för lagars åstadkommande. I flertalet främmande industristater
är äfven skyddslagstiftningen anordnad i öfverensstämmelse med nu angifna grunder.

Utländsk lagstiftning, se 2), sid. 209.

Emellertid talar ej blott den utländska lagstiftningen till förmån för en sådan
uppdelning, som här ofvan antydts, utan äfven den gällande svenska skyddslagstiftningen
förutser på sätt och vis en dylik anordning. I yrkesfarelagens 4 § säges
nämligen, att hvad »angående säkerhetsåtgärder, som skola vidtagas i vissa andra
näringar eller vid användande af vissa redskap, maskiner eller arbetsmetoder, är eller
varder särskildt stadgadt skall oberoende af denna lag lända till efterrättelse». Ett
exempel på sådana specialstadganden utgör förordningen angående försiktighetsmått
till förekommande af käkbensbrand bland arbetare i tändsticksfabriker den 9 december
1896. Vidare finnes på ett lagstiftningsområde, som i sin helhet står skyddslagstiftningen
nära och i vissa delar innehåller till sistnämnda lagstiftning otvifvelaktigt
hänförliga bestämmelser, redan här i landet genomförd en sådan uppdelning,
hvilken grundar sig på uttryckligt lagstadgande. Lag innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar den 27 juni 1902, 15 §, säger nämligen, att de närmare
föreskrifter, hvilka utöfver hvad lagen innehåller må erfordras med afseende å
elektriska anläggningars utförande och skötsel, meddelas af Kungl. Maj:t. Med stöd
af denna bestämmelse har utfärdats en nådig stadga om elektriska anläggningar för
belysning eller arbetsöfverföring den 31 december 1902, hvilken stadga i sin
ordning, i 4 §, bemyndigar kommerskollegium, att, därest så finnes erforderligt,
meddela ytterligare säkerhetsföreskrifter. Kommerskollegium har äfven utfärdat en
kungörelse angående säkerhetsföreskrifter vid utförande af elektriska anläggningar
för belysning eller arbetsöfverföring den 1 mars 1904.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

I öfverensstämmelse med ofvan utvecklade grundsatser, hvilka, på sätt här
blifvit antydt, såväl allmänt tillämpas i den utländska skyddslagstiftningen som äfven
kommit till användning inom svensk lagstiftning, har kommittén med sitt förslag
till lag om arbetarskydd förnämligast afsett att åt vår skyddslagstiftning gifva en
allmängiltig grundval, på hvilken den mer speciella skyddslagstiftningen inom de af
lagen angifna gränser sedermera i mån af behof och med anpassning efter förhandenvarande
omständigheter kunde bygga vidare.

Förslaget till lag om arbetarskydd innehåller i hufvudsak dels bestämmelser
af nära nog allmängiltig tillämplighet, dels föreskrifter afseende stora grupper
af företag och sysselsättningar eller kategorier af arbetare. Vidare lämnar lagen
under vissa förutsättningar bemyndigande åt Kungl. Maj:t att utfärda de kompletterande
föreskrifter, som kunna erfordras för att vid speciella sysselsättningar tillförsäkra
arbetarne det skydd, lagens allmänna stadganden åsyfta. I ett visst fall har
Kungl. Magt äfven tillagts befogenhet att meddela eftergift från lagens bestämmelser.
Uti nu berörda lagstiftningsverksamhet har kommittén tänkt sig, att Kungl. Magt skulle
åtnjuta biträde af ett »arbetsråd», hvars uppgifter och sammansättning närmare
angifvas i samband med kommitténs förslag till inspektionsväsendets omorganisation.

Skyddslagstiftningens omfattning.

De väsentliga nu gällande svenska skyddsförfattningarna, yrkesfare- och minderårighetslagarna,
afse utöfvande af »industriellt yrke», hvarmed enligt dessa lagar
skall förstås »idkande såsom näring» af en del olika, uppräknade slag af industriell
rörelse eller af »annan med fabriksdrift jämförlig handtering». Ifrågavarande lagstiftning
är med andra ord inskränkt till industrien, eller kanske rättare sagdt till
industrien i trängre bemärkelse, och i hufvudsak till rörelser af fabriksmässig omfattning.
Utanför denna lagstiftning stå sålunda bland annat hus-, väg- och vattenbyggnad
samt utförande af gas-, vatten- och elektriska ledningar, i den mån dessa
arbeten ej innebära utöfvande af fabriksmässig handtverksrörelse eller handtering,
företag för transport och kommunikationer, handel, jordbruk och fiske äfvensom,
med undantag för vissa uppräknade kategorier, alla industriella företag, hvilka
bedrifvas på ett sätt, som ej är jämförligt med fabriksdrift. Om alltså till en
industriell anläggning leder en transportinrättning, t. ex. en linbana eller flottled,
som skötes såsom ett själfständigt företag, äger yrkesinspektören, hur farliga arbetsförhållandena
däri än ställa sig, ej befogenhet att ingripa. Försiggår lastning eller
lossning invid den industriella anläggningen under sådana omständigheter, att arbetet
ej kan sägas ingå i den industriella rörelsen, är yrkesinspektören lika litet berättigad
att befatta sig med missförhållandena vid detta arbete. Betingelsen af jämförlighet
med fabriksdrift, hvars bristande bestämdhet i viss mån ersatts genom öfverenskommen
enhetlighet i praxis, medgifver lagens tillämpning å den ena men hindrar

REVISION AF YRICESFARELAGEN M. M.

dess tillämpning å den andra af tvenne rörelser af samma slag, utaf hvilka den
senare är af något mindre omfattning men kanske erbjuder mycket större fara för
olycksfall och ohälsa.

Kommittéförslagen till yrkesfare- och minderårighetslagarna inbegrepo bägge
handtverk, utan villkor af viss omfattning, under lagarnas tillämpning. Förslaget
till yrkesfarclag upptog därjämte annan handtering och byggnadsarbeten, under det
förslaget till minderårighetslag medtog handel samt med handtverk jämförlig handtering.
Vid 1896 års riksdag väcktes, såsom förut omnämnts, motion om att
yrkesfarelagen skulle utsträckas till alla handteringar, hvilka drefvos med ångkraft —
ett förslag som dock ej vann riksdagens bifall.

Från yrkesinspektörernas sida hade vid flera tillfällen påyrkats utsträckning
af skyddslagstiftningen. Vid sammanträde med kommittén enades de om ett förslag
till utsträckning (se bih., sid. 297), som upptager 25 olika slag eller grupper af
verksamhet, af hvilka dock några möjligen redan nu kunna anses falla under skyddslagstiftningen.
Kommittén har vidare från flera andra håll fått mottaga förslag om
skyddslagstiftningens utsträckning till byggnadsföretag, hvarjämte enstaka yrkanden
framställts om dess utsträckning till lastning och lossning vid hamnar samt till
jordbruk.

Kommittén har äfven för sin del kommit till den öfvertygelse, att skyddslagstiftningen
ej gärna kan bibehållas vid sitt nuvarande tillämpningsområde.

Inom ett flertal verksamhetsområden, som falla utom skyddslagstiftningen,
torde antalet olycksfall i arbetet, särskildt till följd af den ökade användningen af
maskiner med mekanisk drifkraft och maskinarbetets ökade intensitet, numera uppgå
till en höjd, som påkallar lagstiftarens ingripande. Ser man efter, till hvilka farlighetsklasser
riksförsäkringsanstalten hänför en del olika, skyddslagstiftningen icke underkastade
yrken, finner man sålunda, att t. ex. flottning och rifningsarbete upptagas
i klass 9, jordschaktning och skogsafverkning i klass 8, åkerirörelse i klass 7 samt
handels-, lager- eller magasin srörelse i klass 6, under det att så pass farliga
industriella företag som trämassefabriker, bryggerier, motorförsedda tegelbruk och
större sågverk äro förda på sistangifna klass samt ett stort antal industriella anläggningar,
såsom kvarnar, brännerier, tändsticksfabriker, spinnerier, sockerfabriker m. fl.
på lägre farligt!etsklasser. Vårt största arbetsområde, jordbruket, och den betydande
men likaledes utom yrkesfarelagen fallande husbyggnadsverksamheten äro båda
hänförda till klass 5, d. v. s. jämställda med hvad man kanske kunde kalla medelfarliga
industrier. Den af kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik utgifna
publikationen »Olycksfall i arbete under år 1906» innehåller en del uppgifter,
som ehuru tyvärr ej angifvande den relativa farlighetsgraden hos olika yrken, dock
visa, att inom vissa »oskyddade» fack inträffa talrika olycksfall. Sålunda uppgifves
antalet anmälda olycksfall under nämnda år för skogsbruk till 387, husbyggnadsarbeten
423, lastning och lossning 340 samt för järnvägsdrift till 990. Äfven

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

den tyska statistiken öfver försäkringsväsendet mot olycksfall pekar i samma riktning,
i det att på 1,000 årsarbetare antalet olycksfall, för hvilka ersättning utbetalts
under år 1907, utgjorde t. ex. för privat byggnadsverksamhet 11,44 samt för »lageroch
åkeriväsen» 14,60 men för t. ex. glas-, stengods- oeh tegelindustri 6,98 och
för textilindustri endast 3,00. För landt- och skogshushållning uppgick motsvarande
tal (år 1904) till 5,86.

En särskild anledning till utvidgning af yrkesfarelagens omfattning gifver lagen
angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli i9°U som
omfattar ett flertal slag af verksamhet, hvilka ej inbegripas under yrkesfarelagen,
såsom skogsafverkning, flottning, lastning och lossning af varor, järnvägs- eller
spårvägstrafik, byggnadsverksamhet, därunder inbegripet väg- och vattenbyggnad,
samt utförande af gas-, vatten-, kloak- eller elektriska ledningar. Uti ett af riksförsäkringsanstalten
den 8 januari 1908 afgifvet förslag till ändring i vissa delar af
nyssnämnda lag påyrkas lagens utsträckning till bland annat jordbruk å fastighet
med ett taxeringsvärde af minst 20,000 kronor, automobii- eller hisstrafik, åkerirörelse,
renhållning af gator och kloakledningar m. m. dylikt, handels-, lager- eller
magasinsrörelse med minst tre arbetare, samt teater- och därmed jämförlig verksamhet
— samtliga sådana verksamhetsgrenar, hvarå gällande skyddslagstiftning ej äger
tillämpning. Det torde nämligen icke utan fog kunna sägas, att på de områden,
där staten ålägger ersättningsskyldighet, bör staten äfven tillhandagå arbetsgifvarne
med råd och anvisningar, om hvad de hafva att iakttaga till förekommande af
olycksfall. Å andra sidan synes ett dylikt ingripande från statens sida icke vara
mindre på sin plats inom sådana verksamhetsområden, där arbetarne icke lagligen
äro tillförsäkrade ersättning för skada, som ådragits i arbetet. Från dessa synpunkter
sedt, borde sålunda icke någon verksamhet vara undantagen från skyddslagstiftningen.

Äfven hänsynen till arbetets hygien torde påkalla en utsträckning af skyddslagstiftningen.
På många utom nämnda lagstiftning stående arbetsställen lämna de
hygieniska förhållandena mycket öfrigt att önska. Inom de mindre handtverkerierna
bedrifves sålunda arbetet i många fall under osundare lokala förhållanden än inom den
fabriksmässiga, skyddslagstiftningen nu underkastade industrien. Särskildt torde den
under de senare åren på vissa orter, synnerligast i Stockholm, inträdda hyresstegringen
samt den i samband därmed stående benägenheten att förlägga arbetet
till källarutrymmen medverkat till försämring af dessa förhållanden för de mindre
företagen.

Ser man slutligen på minderårighetsbestämmelserna, torde det ej kunna förnekas,
att jämväl i afseende å dem finnas skäl för en utsträckning. Genom minderårighetsförordningen
är visserligen de minderårigas sysselsättning reglerad äfven inom
det icke fabriksmässiga handtverket och närstående områden, där yrkesfare- och
minderårighetslagarna ej gälla, men detta förhållande kan ej tillmätas vidare betydelse,
då förordningen i praktiken visat sig lämna endast ett mycket bristfälligt skydd.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

De minderårigas användande inom handtverket torde vara så pass likartadt med
deras sysselsättning inom den större industrien, att, om icke samma, åtminstone
nära öfverensstämmande normer synas böra gälla för deras användande inom dessa
båda områden. Något tillfyllestgörande skäl synes ej heller kunna anföras, hvarför
de minderåriga inom handelsyrket skulle lämnas utan andra skyddsföreskrifter än
de, som angifvas i näringsfrihetsförordningen. Uti detta yrke förekommer ej sällan
en mycket lång arbetstid, och de däri anställda minderårigas intellektuella utbildning
bör väl ej tillgodoses sämre än de minderåriga industriarbetarnes.

I jämförelse med skyddslagstiftningen i flertalet främmande kulturstater har
den gällande svenska skyddslagstiftningen ett ganska inskränkt tillämpningsområde.

Utländsk lagstiftning, se 3), sid. 210.

Vid uppdragande af gränserna för skyddslagstiftningens tillämpningsområde
har lagstiftaren, såsom naturligt varit, vanligen låtit sig bestämma ej blott af behofvet
af skyddsbestämmelser utan äfven af hänsyn till möjligheten af deras förverkligande,
eller kanske rättare sagdt af hänsyn till möjligheten af kontroll öfver deras förverkligande.
I öfverensstämmelse härmed har skyddslagstiftningen, åtminstone i
främsta rummet, riktats på sådana verksamhetsområden, där arbetet i regel ej blott
medför en afse värd grad af yrkesfara, utan äfven försiggår någorlunda stadigvarande
samt kräfver en ej alltför obetydlig arbetsstyrka å samma plats. Dessa betingelser
uppfyllas i allmänhet af den större industrien. Är åter arbetet af öfvergående eller
ambulatorisk beskaffenhet, såsom hus- eller väg- och vattenbyggnadsarbeten, eller
bedrifves det med endast ett fåtal arbetare på hvarje arbetsplats, såsom det mindre
handtverket, har kontrollen ansetts blifva för svår och dyrbar för att så att säga
löna sig, hvarför verksamhetsområden med sådana arbeten lämnats utanför skyddslagstiftningen.

Lagstiftaren synes emellertid ofta vara benägen att ägna alltför stor hänsyn
åt möjligheten af kontroll. Behofvet af skydd måste dock i hvarje fall vara afgörande
härvidlag, och svårigheten af kontroll får ej afhålla lagstiftaren från att söka gifva
det skydd, som kan erfordras. Svårigheterna med kontrollen får han uppmärksamma
och bemöda sig att i möjligaste mån öfvervinna, när det gäller att lämna föreskrifter
beträffande kontrollens anordning.

Söker man att klargöra för sig, inom hvilka särskilda verksamhetsområden
skyddsbestämmelser kunna erfordras, kommer man, såsom redan i det föregående
är antydt, snart till insikt om, att behof af sådana bestämmelser kan förekomma
inom nära nog hvarje dylikt område. Den förut omnämnda, af yrkesinspektörerna
upprättade förteckningen öfver de talrika slag af sysselsättningar, till hvilka skyddslagstiftningen
borde utsträckas, pekar äfven i denna riktning. Faran för olycksfall
i arbetet kan visserligen sägas vara ganska obetydlig inom en del verksamhetsområden,
men fara för ohygieniska arbetsförhållanden, t. ex. genom för trånga
lokaler, dålig luftväxling och belysning eller dylikt, torde förefinnas inom snart sagdt

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

alla områden. Sysselsättas minderåriga, låter det vidare alltid tänka sig, att de
kunna utsättas för öfveransträngning. Om också inom somliga områden skyddslagstiftningen
i regel ej skulle komma till mycken användning, måste det sålunda
likväl anses önskvärdt, att de inbegripas under denna lagstiftning, så att, när missförhållanden
Yppa sig, rättelse kan stå att vinna.

Äfven'' skäl af formell natur tala för att gifva lagens tillämpningsområde en
mer obegränsad utsträckning. Skulle man, såsom yrkesinspektörerna föreslagit, söka
bestämma ifrågavarande område genom uppräkning af de olika slag af sysselsättning,
som skulle falla under lagen, måste man alltid befara att uteglömma en eller annan
verksamhet, som skäligen bort medtagas, eller åtminstone, att nya slag af sysselsättning
kunna uppkomma, hvilka, hur önskvärdt det än vore, ej låta sig inordna
under någon af de uppräknade kategorierna. Dessutom synes en sådan uppdelning
af lagens tillämpning på ett större antal specialområden lätt kunna gifva upphof åt
en besvärande mängd tvifvelaktiga gränsfall.

En utvidgning af skyddslagstiftningens tillämpningsområde har synts kommittén
böra ej blott afse att under denna lagstiftning inbegripa nya grupper af kroppsarbetare
eller med dem socialt jämställda utan äfven att nå en del personer, såsom
lägre tjänstemän och kvinnliga biträden vid åtskilliga slag af verk, inrättningar,
kontor och byråer, hvilka personer, ehuru tillhörande andra samhällsgrupper, likväl
stundom arbeta under mycket otillfredsställande förhållanden och ej hafva större
ekonomisk motståndskraft vid olycks- och sjukdomsfall än kroppsarbetarne. Någon
begränsning uppåt vid viss social eller ekonomisk ställning har kommittén, oafsedt
svårigheten att finna lämplig gränsbestämning, ej funnit påkallad. Lagstiftningens
tillämplighet å områden, där den ej i regel skulle komma till användning, torde
nämligen ej medföra några afsevärda olägenheter men i undantagsfall kunna blifva
till gagn. För öfrigt torde »kroppsarbete» ej kunna anses som en tillfredsställande
beteckning ens för alla de arbeten, hvilka falla under nu gällande skyddslagstiftning,
då vid åtskilliga af dessa arbeten arbetarens kroppskrafter ej i afsevärd mån tagas
i anspråk, t. ex. vid passningen af automatiska arbetsmaskiner. Och äfven om
ifrågavarande beteckning genom den sociala klassutvecklingen skulle kunna anses
fått en sådan innebörd, att den inbegrepe en del med det verkliga kroppsarbetet i
socialt afseende likställdt »handarbete» och vakttjänst, skulle den dock alltid komma
att från skyddslagstiftningen utesluta det mesta arbetet uti handelsyrket samt ett
flertal andra sysselsättningar, hvilka enligt traditionell uppfattning ej kunna räknas
till kroppsarbete men ofta nog äro i lika stort behof af skydd som detta.

Kommittén har alltså funnit sig icke kunna inskränka skyddslagstiftningen till
vissa slag af verksamhetsområden utan anser, att denna lagstiftning, med de undantag,
som angifvas i i § af lagen om arbetarskydd, bör kunna komma till tillämpning
å hvarje arbetsförhållande, d. v. s. i hvarje fall där arbete utföres för en arbetsgifvares
räkning. Häraf följer naturligtvis dock icke, att skyddslagstiftningens samt -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

liga bestämmelser skulle komma till användning å hvarje arbetsförhållande. En stor
del bestämmelser är nämligen redan genom sin innebörd inskränkt till en ej allt
för vidsträckt användning, och dessutom är tillämpningen af några grupper af
bestämmelser uttryckligen begränsad till vissa verksamhetsområden.

Såsom förut omnämnts, medgifver lagen utfärdande af kompletterande föreskrifter,
hvilkas tillämpning dock alltid är begränsad till vissa slag af sysselsättning.

Enligt kommitténs mening skulle lagen i vanliga fall ej blifva afsevärdt kännbar
utom de områden, där arbetet i regel innebär en viss fara för olycksfall, ohälsa
eller öfveransträngning, men den skulle dock bereda möjlighet till vinnande af rättelse,
hvarhelst ett arbete ägde rum under förhållanden, som från skyddssynpunkt måste
anses otillfredsställande. I öfverensstämmelse härmed skulle den regelbundna tillsynen
å lagens efterlefnad, i den ordning instruktion och den föreslagna chefsmyndigheten
för yrkesinspektionen föreskrefve, företrädesvis komma att rikta sig
på verksamhet inom förstberörda områden, under det arbeten utom dessa områden
skulle uppmärksammas först i andra rummet, eller när omständigheterna särskildt
så påkallade.

Det kunde möjligen ifrågasättas att, i öfverensstämmelse med yrkesfare- och
minderårighetslagarna, begränsa förevarande lags omfattning till verksamhet idkad
såsom näring. En sådan begränsning skulle emellertid från lagens tillämpning utesluta
många arbetsställen, för Indika lagens bestämmelser enligt kommitténs åsikt
kunde vara till nytta. Förstnämnda två lagar hafva äfven genom tilläggsbestämmelser
måst utsträckas till industriell rörelse, som idkas af staten eller kommun, ändå att
rörelsen icke idkas såsom näring. Med lika skäl kan skyddslagstiftningen anses
påkallad i afseende å verksamhet, som bedrifves af allmännyttiga, staten eller kommun
ej tillhöriga institutioner, hvilka ju i regel icke heller kunna sägas idka näring.

Lagens rubrik och ingress.

Såsom redan antydts i början till motiveringen af förevarande lag, har densamma
hufvudsakligen till syfte att bereda arbetarne skydd mot de mer omedelbara,
skadliga inverkningarna och följderna af deras användande till arbete. Innebörden
af detta skydd har kommittén närmare utvecklat (sid. 49) i sammanhang med
angifvandet af de skäl, som förmått kommittén att i lagen sammanföra de allmänna
föreskrifter, hvilka afse att förekomma olycksfall och ohälsa i arbetet, med
de mer speciella skyddsbestämmelserna rörande minderåriga och kvinnor. Lagen
afser visserligen närmast att ersätta yrkesfare- och minderårighetslagarna jämte minderårighetsförordmngen,
men har den därjämte, i jämförelse med dessa författningar,
fullständigats med nya bestämmelser i flera afseenden samt utsträckts till att äga

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

tillämpning å betydande verksamhetsområden och grupper af arbetande, hvilka hittills
varit oberörda af ifrågavarande skyddslagstiftning. I betraktande af att så pass
mångskiftande och omfattande stadganden ej torde låta sig väl inbegripa under
någon gemensam beteckning af mer specialiserande karaktär men däremot synas
ganska nära motsvara, hvad man i allmänhet plägar sammanfatta under begreppet
»arbetarskydd» i inskränkt eller egentlig bemärkelse, har kommittén ansett sig böra
åt lagen gifva rubriken »lag om arbetarskydd». Kommittén har icke förbisett, att
till »arbetarskydd», taget i vidsträckt bemärkelse, äro att hänföra en del åtgärder
och sträfvande^ t. ex. de olika slagen af arbetarförsäkring, hvilka falla helt och
hållet utom ramen för denna lag, men kommittén har ej trott detta förhållande
innebära någon afsevärd fara för missuppfattning, då redan en flyktig granskning
af lagens underrubriker torde gifva vid handen, i hvilken bemärkelse begreppet »arbetarskydd»
härvidlag är att fatta.

Då lagen om arbetarskydd är afsedd att äga tillämpning utöfver hela det
område, där skyddsväsendet för närvarande regleras genom yrkesfare- och minderårighetslagarna
samt minderårighetsförordningen, har kommittén föreslagit, att samtliga
dessa författningar skola upphäfvas. Däremot utgöra förordningen den 9 december
1896 angående försiktighetsmått till förekommande af käkbcnsbrand (tosfornekros)
bland arbetare i tändsticksfabriker, förordningen den 4 december samma år angående
förbud för barn att idka viss försäljning och förordningen den 10 december 1897
angående förbud mot barns användande vid offentliga förevisningar kompletterande
specialförfattningar af den art, som åsyftas i 11 och 2 1 §§ af lagen om arbetarskydd,
och låta sig väl förena med denna lag.

1 §•

Beträffande skälen för lagens vidsträckta omfattning får kommittén hänvisa
till sin föregående framställning häraf (sid. 51 — 56).

Med uttrycket »hvarje verksamhet —»—»—» hvari arbetet utföres för
arbetsgifvares räkning» har kommittén afsett att uppdraga en gräns, som skulle från
lagens tillämpning utesluta all sådan verksamhet, som icke bestämmes af ett förhållande
mellan arbetare och arbetsgifvare — arbetet må utföras antingen för den
arbetandes eget behof eller för annan persons räkning men under sådana omständigheter,
att denne andre ej kan anses såsom arbetsgifvare. Huruvida den arbetande
skall anses sysselsatt för en kunds eller arbetsgifvares räkning, hvilket väl oftast
motsvaras af den arbetandes ställning i allmänhet såsom företagare eller icke, torde
åter i främsta rummet bero af den arbetandes större eller mindre grad af själfständighet
med hänsyn till arbetets anordnande gent emot den, för hvilkens räkning
han arbetar.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

a) .

Undantagsbestämmelsen rörande arbete å fartyg har hufvudsakligen föranledts
af hänsyn till den särskilda lagstiftningen för sjöfarten. Denna lagstiftning innehåller
redan nu vissa bestämmelser, som mer eller mindre direkt åsyfta sjöfolkets
skyddande mot yrkesfara, och, enligt hvad kommittén inhämtat från den af Kungl.
Maj:t tillsatta s. k. sjöfartskommittén, lär denna kommitté hafva för afsikt att
framlägga förslag ej blott till fullständigare skyddsföreskrifter utan äfven till särskild
inspektion öfver dessa föreskrifters iakttagande. Omfattningen af ifrågavarande undantag
är afsedt att motsvara tillämpningsområdet för här berörda föreskrifter, men då
yrkesfarekommittén ej varit i tillfälle att taga del af något definitivt förslag till
desamma, anser kommittén den möjligheten icke vara utesluten, att undantagsbestämmelsens
affattning kan komma att behöfva ändras för att på sätt, som varit
afsedt, motsvara sjöfartskommitténs förslag.

Med denna undantagsbestämmelse har yrkesfarekommittén velat från lagens
tillämpning fritaga arbete å fartyg, såväl då sådant arbete utföres af person tillhörande
besättningen, som ock då det förrättas af person, hvilken, ehuru ej hörande
till den egentliga besättningen, dock är anställd ombord — allt under förutsättning,
att arbetet utföres på grund af tjänsteförhållandet ombord. Däremot skall lagen,
enligt kommitténs afsikt, äga tillämpning på arbete, som utföres å fartyg af
personer ej tillhörande någondera af nyssnämnda två kategorier, t. ex. lastnings-,
lossnings- eller reparationsarbete, då arbetet utföres af främmande folk. Allt arbete,
som åt fartygets folk utföres annorstädes än å fartyget, är naturligtvis oberördt af
undantagsbestämmelsen.

Under ifrågavarande undantag inbegripes ej blott arbete i den egentliga sjöfartens
tjänst utan äfven annan till tjänsten ombord hänförlig sysselsättning, t. ex.
fiske eller bärgningsarbete, som utföres å verkligt fartyg, vare sig större eller mindre.
Beträffande åter arbete å t. ex. ett mudderverk eller ett afriggadt, till lokal för
industriell verksamhet apteradt fartyg bör undantaget icke gälla.

Med hänsyn till de fall, då arbete komme att utföras gemensamt af personer
tillhörande fartygets personal och utom densamma stående, eller då dessa båda slag
af arbetare sysselsattes vid skilda tillfallen, men för arbetet användes samma inrättning
å fartyget, t. ex. en vinsch, synes man med visst skäl kunna anmärka, att
denna undantagsbestämmelse skulle komma att gifva anledning till konflikter och
dubbel inspektion. Sådana svårigheter torde emellertid kunna förväntas komma att
beaktas och förekommas vid en blifvande lagstiftning på sjöfartens område.

Utländsk lagstiftning, se 4), sid. 212.

b) .

Det andra undantaget från i §, hvilket afser arbete i arbetarens hem eller
på annan därmed i afseende å arbetsgifvarens rätt och plikt att vaka öfver arbetets

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

anordnande likställd plats, förefaller möjligen att ej vara af behofvet påkalladt, då
det kan synas ligga i sakens natur, att de förhandenvarande förhållandena i dylika
fall måste fritaga arbetsgifvaren, på hvilken lagens förverkligande i främsta rummet
hvilar, från fullgörandet af hans förpliktelser enligt densamma. Det torde exempelvis
vara nära nog omöjligt för en arbetsgivare att iakttaga lagens föreskrifter rörande
arbetstiden för minderåriga, när de minderåriga sysselsättas i sina hem. I regel
kan ej heller arbetsgifvaren anses hafva befogenhet att föreskrifva arbetaren, hur
han skall ordna arbetet i sitt hem. Emellertid har kommittén, i betraktande af
att lagens affattning eljest ej skulle innebära hinder för dess tillämpning jämväl i
här ifrågavarande fall, funnit lämpligast att, till förekommande af all tvekan, uttryckligen
undantaga dessa fall från lagens tillämpning.

Skulle en arbetare, som är sysselsatt på här ifrågavarande sätt, själf använda
biträden, är han naturligtvis att anse som arbetsgivare i förhållande till dessa, och
kan deras arbete sålunda blifva undcrkastadt lagens tillämpning.

Beträffande undantagets omfattning bör måhända påpekas, att detsamma ej
afser att från lagens tillämpning utesluta allt arbete, så snart det försiggår i arbetarens
bostad. Så t. ex. om en arbetsgivare inhyser arbetare i själfva arbetslokalen, kan
ej det förhållande, att arbetet sålunda försiggår i arbetarnes bostad, fritaga arbetsgifvaren
från skyldighet att vaka öfver arbetets anordnande.

Att arbetsgifvaren saknar dispositionsrätt i vanlig bemärkelse öfver den plats,
där arbetet bedrifves, är ej af afgörande betydelse för undantagets tillämpning. Äfven
då arbetet försiggår å annans mark eller lokal, t. ex. afverkning å annan tillhörig
skogsmark eller reparationsarbeten i annans fastighet, åligger det i allmänhet arbetsgifvaren
att vaka öfver anordnandet af arbetet. Endast då arbetsgifvaren icke äger
någon förfoganderätt i afseende å arbetsplatsen i fråga, sålunda ej ens den mer
inskränkta förfoganderätt, hvilken såsom en nödvändig förutsättning för arbetets
utförande måste anses följa af själfva uppdraget till en arbetsgivare att verkställa
ett arbete å annans område, synes undantaget böra komma till tillämpning.

Rätt att kontrollera ett arbetes utförande med hänsyn till arbetsprodukten
utesluter naturligtvis ej undantagets tillämpning.

Det i praktiskt afseende sannolikt viktigaste slaget af arbete, som inbegripes
under detta undantag, utgör föremål för kommitténs lagförslag angående hemindustriellt
arbete. Detta lagförslag, som visserligen i främsta rummet fullföljer ett annat syfte
än lagen om arbetarskydd, afser dock i någon mån äfven att bereda ersättning för
sistnämnda lags skyddsbestämmelser.

Utländsk lagstiftning, se 5), sid. 212.

c) och d).

Dessa undantagsbestämmelser utgöra uttryck för kommitténs önskan att bevara
hemmet och familjelifvet från det tvång och intrång, som lagens bestämmelser,

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

särskildt angående minderårigas arbete och inspektionen, eljest i många fall skulle
förorsaka. Utan de.>sa undantagsbestämmelser skulle t. ex. en handtverkare, som
drifver en obetydlig rörelse, ej få låta sina barn biträda sig i arbetet, förrän de
fyllt 12 år, eller låta dem gå ärenden för sin rörelse efter ett visst klockslag på
aftonen. Vidare skulle hvar och en, som använde tjänare i sitt hus, vara utsatt
för inspektion, och detta kanske på mycket olämpliga tider.

Undantagsfallet enligt c) är bestämdt af platsen och ändamålet för arbetet,
under det undantaget enligt d) hänför sig till den person, som utför arbetet.

Betiäffande undantagsfallen af det förra slaget har kommittén trott sig finna
ett stöd för sitt härofvan berörda önskemål i det förhållande, att hushållsarbetet i
hemmet, på grund af sin egen natur, endast sällan torde vara i behof af lagens
skydd.

I afseende å det senare slaget af undantag torde ett dylikt stöd föreligga
i de känslor af samhörighet och tillgifvenhet, som väl i regel råda mellan medlemmar
af samma familj och utgöra en ersättning för lagens skyddsföreskrifter.

Under uttrycket »arbetsgifvarens hem» inbegripas ej blott arbetsgifvarens
bostad utan äfven sådana till bostaden hörande utrymmen, som stå och brukas i
mer omedelbart samband med densamma, såsom källar- och vindsutrymmen, vedbod,
tvättstuga och dylikt. Arbetets ändamål, att allenast tillgodose arbetgifvarens hushållsbehof,
inskränker undantagets tillämpning till arbeten, som erfordras för upprätthållande
af arbetsgifvarens hushåll, såsom anskaffande och beredning af mat- och
dryckesvaror, bostadens renhållning, uppvärmning och upplysning samt rengöring
och underhåll af möbler och andra husgeråd, linne- och klädespersedlar. Skulle
ett arbete af här berörda art äfven afse ett annat ändamål, t. ex. att bereda födoämnen
till försäljning, får tydligtvis undantaget ej tillgodonjutas.

Beteckningen »medlem af arbetsgifvarens familj» åsyftar arbetsgifvarens anförvanter
i rätt ned- eller uppstigande led. Sysselsätter arbetsgivare såväl medlemmar
af sin familj som till familjen icke hörande personer, skall undantaget
naturligtvis äga tillämpning å familjemedlemmarna men ej å de öfriga arbetarne.

Hustru eller man till arbetsgivare!! har ej omnämnts i detta sammanhang,
emedan den ena maken, med hänsyn till äkta makars ställning till hvarandra enligt
svensk lag, ej kan betraktas såsom arbetare i förhållande till den andra maken
såsom arbetsgivare.

Utländsk lagstiftning, se 6), sid. 212.

e).

Slutligen har från lagens tillämpning undantagits arbete, som utföres i sjukvårdsanstalter
och straffinrättningar af å sådana anstalter eller inrättningar intagna
personer. Hvad angår sjukvårdsanstalter har kommittén i främsta rummet tänkt
på anstalter för vård af sinnessjuka. Under straffinrättningar komma fängelser och

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 6l

tvångsarbetsinrättningar. Undantaget afser endast de personer, som äro intagna å
dessa anstalter eller inrättningar — icke därstädes anställd personal. Det torde i
och för sig vara tvifvelaktigt, om det arbete, som utföres å dylika anstalter eller
inrättningar af därstädes intagna personer, kan sägas utföras för en arbetsgifvares
räkning, men för att undanröja all tvekan, huruvida förevarande lag skall äga
tillämpning ä dylikt arbete, har kommittén ansett lämpligt att i lagen uttryckligen
angifva, att så icke är händelsen. Dessa anstalter och inrättningar, som hafva till
uppgift att i ett eller annat afseende lämna vård åt där intagna personer, stå dessutom
under särskild kontroll, som med hänsyn till det arbete, som därstädes utföres,
torde få anses vara fullt tillfredsställande.

Beträffande sådan verksamhet, hvari arbetet är förenadt med utbildningssyfte,
torde det i de fall, där nämnda syfte är hufvudsaken, såsom vid egentliga läroeller
uppfostringsanstalter — äfven sådana för tvångsuppfostran — icke kunna ifrågasättas,
att elevens sysselsättning skall vara att anse såsom arbete för arbetsgifvares
räkning. Afses åter i främsta rummet med arbetet att vinna en arbetsprodukt,
såsom vid sysselsättande af lärlingar, lär väl oftast ett arbete för arbetsgifvares
räkning vara för handen. Hvad angår sådana fattigvårdsinrättningar, å hvilka arbete
af därstädes intagna hjon utföres för inrättningens räkning, har kommittén icke
ansett skäl föreligga att undantaga dem från lagens tillämpning.

Utländsk lagstiftning, se 7)} sid. 213.

2 och 3 §§.

Lagens i § angifver dess allmänna omfattning. För vissa fall har kommittén
emellertid, såsom redan förut antydts, ansett sig böra och kunna uppställa en del
särskilda, strängare bestämmelser. Förevarande §§ angifva kännetecknen å två af
de hufvudsakliga områdena för sådana särskilda bestämmelsers tillämpning. Dessa
områden afse samma slag af verksamhet, nämligen industriell, men skilja sig med
hänsyn till den omfattning, hvari verksamheten bedrifves.

Det hade visserligen varit önskvärdt, att lagen lämnat fullt bestämdt besked
om, hvad enligt densamma skulle anses som industriell verksamhet, men en tillfredsställande
definition däraf synes tyvärr ej vara möjlig att åstadkomma. Begreppet
»industri» förefaller nämligen, möjligen till följd af den ekonomiska produktionens
ständigt fortgående utveckling, att ej ännu hafva vunnit full stadga i språkbruket, och
det torde i åtskilliga fall mera vara att tillskrifva en konventionell än rationell uppfattning,
om viss verksamhet hänföres till industri eller ej. I stället för definition
har kommittén uppräknat de hufvudsakliga grupperna af sådan verksamhet, som
enligt lagen skall anses för industriell, samt tillfogat ett fullständigande tillägg om
annan industriell verksamhet. Något försök till mer fullständig uppräkning, såsom
i yrkesfare- och minderårighetslagarna, har kommittén ej ansett sig böra göra, då,
på sätt i annat sammanhang redan framhållits, en sådan uppräkning alltid måste

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

2 och 3 §§. blifva mer eller mindre bristfällig — om ej af annat skäl så på grund af den ständiga
uppkomsten af nya industrigrenar. För öfrigt må här påpekas, att för ett noggrant
fastställande af innebörden i »industriell verksamhet» ej föreligger samma
tvingande skäl som i afseende å »industriellt yrke» i nyssnämnda två lagar. »Industriell
verksamhet» har nämligen ej betydelse för frågan om lagens tillämpning i dess
helhet utan endast för tillämpningen af vissa strängare bestämmelser och är ej ens
därvidlag slutgiltigt afgörande, enär lagen under vissa förutsättningar medgifver Kungl.
Maj:t att utsträcka d_nna tillämpning jämväl till andra slag af verksamhet än dem,
hvilka dessa bestämmelser i lagen angifvas afse.

Hittills har nog funnits en viss benägenhet att inskränka begreppet »industri»
till att afse endast den stora, fabriksmässiga driften. Exempel härpå lämnar den ej
sällan använda motsättningen »industri och handtverk». Äfven det i nu gällande
skyddslagstiftning begagnade uttrycket »industriellt yrke», såsom beteckning för i
regel fabriksmässig drift, tyder på en dylik uppfattning. Något afsevärdt skäl för
upprätthållande af denna uppfattning synes emellertid ej förefinnas. Maskintekniken,
som väl varit det väsentliga kännetecknet för industrien i nyss antydda bemärkelse,
vinner alltjämt större tillämpning inom handtverk och handteringar. Språkbruket
har äfven numera upptagit uttrycken »stor-» och »småindustri».

Fastän kommittén ej ansett sig kunna i lagen gifva någon definition af
begreppet »industriell verksamhet», vill kommittén söka att här något närmare klargöra,
hvad kommittén därmed åsyftat. Till ifrågavarande verksamhet torde då först
och främst vara att hänföra verksamhet för utvinning, tillverkning eller förarbetande
af varor, under förutsättning likväl, att verksamheten ej är att anse såsom jordbruk,
skogs-, trädgårds- eller boskapsskötsel, jakt, fiske eller annan verksamhet för
frambringande eller tillvaratagande af organiska naturalster. Denna bestämning äger
visserligen tillämpning på den öfvervägande och mer typiska delen af industriell
verksamhet men torde lämna utanför en del slag af verksamhet, som enligt kommitténs
mening äro af industriell natur och böra vara underkastade lagens bestämmelser för
industriell verksamhet. Sålunda kunna t. ex. drift af tvätt- och strykinrättningar,
mangling, färgning af begagnade kläder, reparationsarbeten å byggnader samt sotning
sällan eller aldrig sägas hafva till ändamål att tillverka eller förarbeta »varor»,
hvarmed man vanligen torde förstå föremål afsedda för handelsutbyte, men synas
dock skäligen böra räknas till industriell verksamhet och vara underkastade de för
sådan verksamhet gällande normer. Vill man söka uppställa en karakteristik för
de senare slagen af industriell verksamhet, skulle man möjligen kunna säga, att de
i regel afse ändring, förbättring eller rengöring af andra sakliga föremål än varor i
nyssnämnda bemärkelse.

Utländsk lagstiftning, se 8), sid. 214.

Genom bestämningen »industriell verksamhet» åsyftas att från tillämpningen
af 2 och 3 §§, förutom förut uppräknade olika slag af verksamhet för utvinning

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

eller produktion af organiska naturalster, utesluta bland annat handel, lastning eller 2 och 3 §§,
lossning af varor, drift af transport- och samfärdselmedel samt hotell-, restaurantoch
kaférörelse. Sistnämnda två slag af rörelse innefatta onekligen ett moment,
tillredningen af mat och dryck, som står industrien nära, men denna omständighet
torde icke böra föranleda, att dessa rörelser betecknas såsom industriella, och enligt
gängse uppfattning lära de ej heller betraktas som sådana.

Äfven i andra fall då mat eller dryck tillredas för förtäring på platsen,
t. ex. i kaserner, sjukhus, försörjnings- eller straffanstalter, synes verksamheten icke.
kunna anses som industriell. Verksamheten i badanstalter samt rakning och friseringafse
visserligen rengöring eller förbättring men ej af sakliga föremål och torde icke
enligt den allmänna uppfattningen vara att räkna såsom industriella.

Uti byggnadsverksamhet, särskildt husbyggnad, ingå vanligen ett flertal, ofta
af skilda firmor utöfvade; olika slag af verksamhet, hvaraf somliga äro att anse
som industriella andra däremot icke. Man får sålunda vid byggnadsföretag beakta
hvarje särskild däri ingående verksamhet och söka afgöra, huruvida densamma är
af sådan art, som förevarande lagrum afse. Vid husbyggnad torde det öfvervägande
antalet olika slag af däri ingående verksamhet, såsom utförande af grundläggnings-,
murnings-, timmermans-, snickeri-, måleri-, kakelugnsmakeri- och plåtslageriarbeten,
cement- och asfaltgjutning, vatten- och aflopps-, gas-, elektricitets-,
värme- och ringledningar, vara att anse såsom industriell verksamhet. Sådan verksamhet
vid husbyggnad åter, som ej kan sägas afse framställande eller förbättring
af sakliga föremål, såsom t. ex. jordschaktning och sprängning, synes ej böra
räknas till industriell verksamhet enligt lagen. Äfven vid väg- och vattenbyggnad
kan en sådan uppdelning göras, men härvid torde det industriella arbetet vanligen
spela en ganska obetydlig roll. Arbete för markens omformning, förstärkning eller
beredning för vissa ändamål, såsom vid utförande af diken, kanaler, trummor,
vägar, kajer, järn- och spårvägar, torde ej kunna hänföras till här ifrågavarande
industriella verksamhet. Utförande af en större brobyggnad synes däremot böra räknas
till sådan verksamhet. Hvad här är sagdt om byggnadsverksamhet torde i hufvudsak
äfven äga tillämpning å framdragning af linbanor samt vatten-, gas-, elektriska
m. fl. ledningar i terrängen. Låter byggnadsverksamhet af sammansatt beskaffenhet
ej uppdela sig på skilda enheter i afseende å verksamhetens bedritvande, får verksamhetens
väsentliga art blifva bestämmande.

Rengöring och rensning hafva på senare tider allt mera börjat bedrifvas såsom
själfständiga företag. Sådana arbeten, som ju afse bortskaffande af skadliga eller
besvärande ämnen eller föremål, stå ofta transportverksamhet nära men gifva onekligen
i många fall, hvarå ett par exempel här ofvan anförts, upphof åt industriella
»handteringar». Sop- och latrinhämtning äro tydligen att hänföra till transportverksamhet,
och så torde äfven förhållandet få anses vara med gaturenhållning.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

2 och 3 §§. I yrkesfare- och minderårighetslagarna upptages drift af med sågverk förenad

brädgårdsrörelse uttryckligen såsom industriellt yrke. Äfven enligt kommitténs uppfattning
bör verksamheten i brädgård, som är förenad med sågverk eller annat
industriellt företag, vara att anse som industriell. Drifves åter brädgårdsrörelse
som själfständigt företag, torde den närmast vara att hänföra till handel.

Af hvad ofvan sagts framgår, att industriell verksamhet enligt lagens mening
ofta förekommer i samband med verksamhet af annat slag. För att afgöra om
och i hvad mån förevarande paragrafer skola äga tillämpning, bör man då, såsom
redan antydts i afseende å byggnadsverksamhet, först pröfva, huruvida de olika slagen
af verksamhet från driftssynpunkt låta sig särskilja, men om så ej är händelsen,
låta den verksamhet, som är att anse såsom den väsentliga för företaget i fråga,
gifva utslaget.

Denna allmänna regel får måhända sin största betydelse med hänsyn till
jordbruket och dess binäringar. I samband med jordbruket, som ju utgör en
verksamhet för frambringande eller tillvaratagande af organiska naturalster, förekomma
åtskilliga slag af verksamhet, hvilka, ehuru otvifvelaktigt i sig själfva af
industriell art, dock med hänsyn till, att de blott utgöra ett i förening med den
egentliga jordbruks verksamheten bedrifvet, omedelbart fullföljande af densamma, ej
skäligen synas kunna afsöndras från jordbruket i afseende å skyddslagstiftningens
tillämpning. Till jordbruk skulle kommittén alltså i förevarande hänseende vilja
räkna äfven verksamhet för rensning och sortering eller annat särskiljande af naturalstren
eller för deras bevarande eller beredande på annat sätt till vanliga s. k.
landtmannaprodukter — allt under förutsättning att verksamheten endast eller så godt
som uteslutande afser alster af det egna jordbruket, och att densamma ej drifves
som själfständigt företag. Såsom exempel på dylik till jordbruk hänförlig verksamhet
kunna nämnas sädens tröskning och målning, separering af mjölk samt smör- och
ostberedning.

Sådana arbeten af industriell art, hvilka mer eller mindre direkt ingå som
ett led i verksamheten för naturalstrens frambringande eller tillvaratagande och ej
utgöra föremål för själfständig drift, såsom t. ex. husbehofssågning, reparationer af
redskap, förfärdigande af enklare dylika eller beredning af kreatursföda, synas ej
heller böra afskiljas från jordbruket i afseende å skyddslagstiftningens tillämpning.

Däremot får naturligtvis ej till jordbruket hänföras själfständig kvarn-, sågeller
mejerirörelse, tröskning, idkad som ambulatoriskt yrke, eller drift af andelsmejeri.
Vidare har man tydligen att från jordbruket afskilja sådan verksamhet,
som visserligen har organiska naturalster till föremål men innebär en längre gående
förädling t. ex. stärkelseberedning och brännvinsbränning.

Utländsk lagstiftning, se 9), sid. 214.

Med »verksamhet å ett arbetsställe» i 2 § åsyftas en verksamhet, som är
så att säga individualiserad ej blott i afseende å art och plats utan äfven med

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

hänsyn till driften. Om t. ex. tio personer äro sysselsatta med samma slags
arbete i en gemensam lokal, men de arbeta för egen eller för olika firmors räkning,
påkallar ej en sådan verksamhet nyssnämnda paragrafs tillämpning.

Beteckningen »arbetsställe» får ej enligt kommitténs mening alltid tagas i
så inskränkt bemärkelse, att därmed endast skulle afses en och samma lokal, byggnad
eller plats i det fria. Betingar själfva verksamhetens natur i väsentlig mån en
fördelning af arbetet på ett flertal, väl oftast tillfälliga arbetsplatser men med ett
gemensamt centrum, hvarifrån arbetet ledes och erforderlig materiel utlämnas, såsom
t. ex. vid företag, hvilka hufvudsakligen syssla med reparationsarbeten i byggnader,
synes åt »arbetsställe» böra medgifvas en vidsträcktare omfattning.

Minderårighetsförordningen (af, år 1881) meddelade särskilda, strängare bestämmelser
i afseende å fabriksarbete. Yrkesfare- och minderårighetslagarnas tilllämpningsområde
är i det väsentliga inskränkt till rörelser med fabriksmässig drift.
Under sådana förhållanden är det naturligt, att frågan om skillnaden mellan fabrik
och handtverk sedan åtskilliga år tillbaka varit af betydelse för skyddslagstiftningens
tillämpning. Ytterligare betydelse vann frågan genom lagen angående ersättning
för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901, hvilken lag i en del
viktiga fall knyter skadeståndsrätten vid förutsättningen af fabriksmässig rörelse.

Skillnaden mellan fabrik och handtverk, som väl i främsta rummet ansetts
kännetecknad af den utsträckning, hvari maskinella hjälpmedel användes, ''har på
senare tider blifvit allt svårare att iakttaga till följd af det tilltagande bruket af
maskiner inom handtverket. Tack vare särskildt den lätta tillgången till elektrisk
drifkraft förekommer ju nu mekanisk drift stundom i synnerligen obetydliga handtverksföretag.

Till främjande af enhetlig tillämpning af de bestämmelser, som äro beroende
af ifrågavarande skillnad, kommo yrkesinspektörerna den 3 december 1902 öfverens
om vissa normerande förutsättningar för fabriksmässig drift. Denna öfverenskommelse
meddelades sedan samtliga Kungl. Maj:ts befallningshafvande med begäran om dess
offentliggörande i länskungörelserna. Med anledning af, bland annat, att berörda
öfverenskommelse icke ägde bindande kraft, väcktes, såsom i annat sammanhang
förut omnämnts, vid 1903 års riksdag motion om att riksdagen skulle hos Kungl.
Maj:t begära utarbetande af ett förslag till lag angående de förhållanden, under
hvilka handtverk och andra handteringar vore att hänföra till fabriksdrift. Uti
riksdagens skrifvelse härom säges, att det vore i hög grad önskvärdt, att tydliga
och, så vidt möjligt, allmängiltiga grunder för angifvande af gränsen mellan fabriksoch
handtverksrörelse blefve i lag fastslagna.

För att utröna möjligheten af en allmängiltig gränsbestämning har kommittén
sökt taga reda på de författningar, hvari beteckningarna »fabrik» och »handtverk»
förekomma, samt därefter se till, hvilken inverkan en sådan bestämning skulle med -

2 och 3 §§.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

och 3 §§. fora på de skilda författningarnas tillämpning. Härvid har kommittén kommit till
den uppfattning, att tillämpningen af åtskilliga utaf dessa författningar skulle i betänklig
mån förryckas genom fastslående i lag af en gräns, som varit fullkomligt
främmande för dem, hvilka utarbetat författningarna i fråga.

Förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864, 7 §, stadgar
viss kompetens hos idkare eller föreståndare för »sådan fabrik, därvid för tillverkningens
åstadkommande fordras kemisk behandling, och där felaktigt förfarande kan
medföra eldfara eller våda för lif eller hälsa». Skulle det nu meddelas en allmängiltig
föreskrift om de fordringar, en anläggning skulle uppfylla för att anses som
fabrik, blefve tydligen följden den, att i afseende å alla farliga anläggningar af
ifrågavarande slag, som icke motsvarade denna bestämmelse, skulle kompetensvillkoret
icke gälla. Så skulle t. ex. blifva förhållandet, om, för det fall att yrkesinspektörernas
ofvan omförmälda öfverenskommelse upphöjdes till lag, icke tio utan
endast nio arbetare sysselsattes i anläggningen. Någon skälig anledning att begränsa
tillämpningen af förevarande paragraf i näringsfrihetsförordningen till anläggningar af
viss storlek synes emellertid ej förefinnas. Sannolikt har ej heller lagstiftaren haft
någon sådan afsikt utan användt ordet »fabrik» som en allmän beteckning för
anläggningar af den art paragrafen afser. Enahanda torde förhållandet vara med
16 § 1 mom. af hälsovårdsstadgan för riket den 25 september 1874, som lämnar
föreskrifter rörande förläggandet inom stad af fabriker för beredande af animaliska
gödningsämnen m. fl. för grannskapet besvärande tillverkningar. Jämväl förordningarna
angående eldfarliga oljor m. m. den 26 november 1875 och angående explosiva
varor den 19 november 1897 samt giftstadgan den 7 december 1906 innehålla
en del bestämmelser i afseende å fabriker och fabriksmässig tillverkning, hvilka
bestämmelsers tillämpning icke synas böra allt för snäft begränsas till anläggningar
af viss, större omfattning.

Ofvergår man till arbetarlagstiftningen, för hvilken den påyrkade gränsbestämningen
närmast varit afsedd, förefaller det, som om denna bestämning skulle
vara af största betydelse för lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall
i arbete. Men om det med hänsyn till denna lag kan anses önskvärdt, att
bestämningen gifves en mer eller mindre allmängiltig karaktär, synes däremot tvifvelaktigt.
Förutsättningen »fabriksmässighet» spelar en helt olika roll i kommitténs
förslag till lag om arbetarskydd och i ersättningslagen. I kommitténs lagförslag
har denna förutsättning egentligen betydelse för tillämpningen af vissa strängare politibestämmelser,
företrädesvis rörande minderårigas och kvinnors sysselsättande samt
inspektionsväsendet, under det förutsättningen enligt ersättningslagen är af afgörande
betydelse för uppkomsten af en civilrättslig fordran. Under sådana förhållanden
synes gränsbestämningen i det förra fallet kunna affattas mer enkelt och summariskt
än hvad som kanske kan anses lämpligt i det senare fallet. Riksförsäkringsanstalten,
som enligt 15 § i ersättningslagen har att meddela utlåtanden angående lagens

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

tillämplighet, lär äfven hittills vid bedömande af frågor om företags fabriksmässiga
beskaffenhet fäst afseende vid en del omständigheter, hvilka allmänt anses känneteckna
fabriksdrift, men hvilka icke upptagits vare sig i yrkesinspektörernas ofvannämnda
öfverenskommelse eller i kommitténs förslag. Vidare torde efter all sannolikhet
ersättningslagens tillämpningsområde komma att småningom utvidgas, hvarvid
en gemensam gränsbestämning möjligen skulle visa sig mindre lämplig. '')

På härofvan anförda grunder har kommittén ansett sig ej kunna föreslå vare
sig en helt allmängiltig eller ens för arbetarlagstiftningen gemensam bestämning af
gränsen mellan fabriks- och handtverksmässig drift, utan har kommittén inskränkt
sig till att i 3 § af lagen om arbetarskydd intaga en dylik gränsbestämning, afsedd
endast för tillämpningen af vissa bestämmelser i denna lag.

Särskiljandet af fabrik och handtverk kan, såsom äfven lagstiftning och praxis
i andra länder utvisa, ske på olika sätt. Från rationell synpunkt skulle det kanske
vara mer tilltalande, att härvid ej låta driftens storlek blifva ensamt afgörande, men
från praktisk ståndpunkt erbjuder ett sådant tillvägagående genom sin reda och
enkelhet så stora fördelar, att man ej synes kunna tveka om att gifva detsamma
företrädet. För öfrigt ligger det nära till hands att anknyta gränsbestämningen vid
* driftens storlek, då uppställande af vissa strängare bestämmelser för fabriksmässiga

företag väl i väsentlig mån är föranledt af hänsyn till denna storlek och antagandet
om dylika företags större bärkraft.

Såsom kännetecken å en industriell verksamhets storlek eller omfattning kunna
tjäna det arbetarantal, som användes för verksamheten, verksamhetens belopp af drifkraft,
användandet af vissa tekniska hjälpmedel, det årliga tillverkningsvärdet, anläggningens
taxeringsvärde m. m. Af dessa kännetecken har kommittén emellertid endast funnit de
två förstnämnda, hvilka båda afse det använda kraftbeloppet, lämpligen kunna ifrågakomma
såsom allmängiltiga mått för verksamhetens omfattning vid olikartade företag.

De i 2 § angifna kännetecken å en verksamhets omfattning skola, för att
verksamheten skall anses fabriksmässig, enligt kommitténs lagförslag vara förhanden
i regel. Uti yrkesinspektörernas förut omförmälda öfverenskommelse angående 1

1) Uti riksförsäkringsanstaltens förut omförmälda underdåniga förslag den 10 januari 1908 till
ändring i vissa delar af ersättningslagen har från förteckningen öfver de olika slag af verksamhet, hvarå
lagen skulle äga tillämpning, uteslutits »fabriksrörelse», hvaremot, förutom vissa mer speciella slag af
sysselsättningar, tillfogats »annan här ofvan ej omförmåld industriell rörelse, i hvilken vanligen användes

a) annan drifkraft än muskelkraft, för såvidt den sammanlagdt uppgår till minst tre effektiva
hästkrafter, eller

b) ångpanna, hvilken brukas med ett tryck, som med minst ett hälft kilogram per kvadratcentimeter
öfverstiger atmosfärens, eller

c) kokare, hvilken brukas med ett tryck, som med minst ett hälft kilogram per kvadratcentimeter
öfver- eller understiger atmosfärens, eller

d) minst fem arbetare».

2 och 3 §§.

REVISION AF YRKESFARE1.AGEN M. M.

2 och 3 §§. begreppet »fabriksmässighet» är förutsättningen beträffande arbetarantalet förbunden
med bestämningen »under någon tid af året», hvilken bestämning yrkesinspektörerna
sedermera, under sina öfverläggningar med kommittén, ändrat till »under någon tid
af nästföregående eller löpande år». En tidsbestämning i enlighet med yrkesinspektörernas
affattning skulle otvifvelaktigt från bevisningssynpunkt vara att föredraga
framför den af kommittén föreslagna »i regel», men det har synts kommittén
mindre riktigt att göra en verksamhets fabriksmässighet beroende af ett kanske rent
tillfälligt förhållande. Om t. ex. å ett arbetsställe sysselsättas 9 arbetare hela året
och å ett annat i allmänhet endast 3, hvilket sistnämnda arbetarantal dock vid
någon särskild tidpunkt för någon eller några dagar förstärkes till 10, skulle enligt
yrkesinspektörernas bestämning verksamheten å det förra arbetsstället anses handtverksmässig
men å det senare fabriksmässig.

Vid tvekan huruvida viss af de i 2 § angifna förutsättningar kan anses vara
förhanden i regel, en tvekan, som särskilt torde komma att göra sig gällande i
afseende å de s. k. säsongyrkena, har man enligt kommitténs förmenande att se
till, om förutsättningen i fråga genomsnittligt förefunnits å de arbetsdagar med
någorlunda normal drift, hvilka infallit under loppet af en mer afsevärd tidrymd.

Den första af de tre i 2 § upptagna alternativa förutsättningarna för fabriksmässighet
afser arbetarantalet å ett arbetsställe, och har detta antal i öfverensstämmelse
med yrkesinspektörernas berörda öfverenskommelse satts till minst tio.

Den andra förutsättningen hänför sig till det sammanlagda beloppet af drifkraft,
som användes å ett arbetsställe. Yrkesinspektörerna hade uti sin öfverenskommelse
i detta hänseende endast fordrat förekomst af drift medelst motor eller
kreatursvandring, utan afseende å kraftbeloppet. Kommittén har emellertid, i enlighet
med yrkesinspektörernas uttalanden inför kommittén, och med hänsyn särskildt till
den växande användningen af små elektriska motorer, ej ansett sig kunna stanna
vid nyssnämnda fordran — enligt hvilken t. ex. eu symaskin med elektrisk motor
om V4 hästkraft skulle konstituera ett fabriksmässigt företag — utan föreslår ett
drifkraftbelopp af minst fem effektiva hästkrafter. På hvad sätt drifkraften alstras,
berör ej förevarande förutsättning. Den kan sålunda t. ex. möjligen åstadkommas
medelst kreatursvandringar. Lika liten betydelse har sättet för kraftens användande,
som dock alltid måste äga rum i och för företagets drift, utan kan kraften exempelvis
tillgodogöras för elektrokemiska ändamål.

Såsom en tredje förutsättning för fabriksmässighet har kommittén upptagit en
viss kombination af arbets- och drifkraft, d. v. s. de förhållanden, som de två
föregående förutsättningarna åsyfta. Dessa förhållanden medverka ju båda till en
verksamhets omfattning och kunna i viss mån sägas ersätta hvarandra. Utan en
sådan tredje förutsättning skulle t. ex. verksamheten å ett arbetsställe, hvarest
användes 9 arbetare och drifkraft om 41/2 hästkrafter, komma att räknas såsom
handtverksmässig, under det att verksamheten å ett arbetsställe med ro arbetare

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

men utan mekanisk drifkraft skulle anses fabriksmässig. För ett fullt rättvist bedömande
af alla de fall, då det kunde ifrågakomma att låta mekanisk drifkraft ersätta
bristande arbetskraft, skulle erfordras ett uttryck för den förra kraftens evalvering
i den senare eller åtminstone en serie af kombinationer dem emellan. Kommittén
har emellertid från praktisk synpunkt ansett mest ändamålsenligt att inskränka sig
till en enda kombinerad förutsättning, hvilken utgör eu sammanfattning af ungefär
medeltalen för kraftbeloppen i de två förra förutsättningarna.

I sin öfverenskommelse angående förutsättningarna för fabriksmässighet hade
yrkesinspektörerna såsom en förutsättning jämväl upptagit bruket af ångpanna med
visst öfvertryck. Under sina öfverläggningar med kommittén hafva de såsom ännu
en alternativ förutsättning tillfogat användandet af kokapparat med visst öfver- eller
undertryck. Ehuru nämnda hjälpmedel i allmänhet äro af stor betydelse för driften
å ett arbetställe, hafva dessa förutsättningar synts kommittén alltför godtyckliga och
obestämda för att skäligen kunna läggas till grund för bedömandet af en verksamhets
omfattning. Förekomsten af ett annat hjälpmedel kan kanske på ett visst slags
arbetsställen vara af ännu större betydelse. Bruket af ångpanna eller kokapparat
spelar därjämte en mycket olika roll för skilda slag af verksamhet, och ångpannor
eller kokapparater af obetydlig storlek torde icke enligt den allmänna uppfattningen
gifva upphof åt fabriksmässighet. För öfrigt skulle en sådan förutsättning beträffande
ångpannor leda till det egendomliga förhållande, att ett arbetsställe med ångmaskin
om t. ex. 3 hästkrafter skulle räknas som fabriksmässigt, men ett arbetsställe med
explosionsmotor om t. ex. 4 V2 hästkrafter såsom handtverksmässigt.

Med bestämningen å handtverksmässig drift, som innehålles i 3 §, har
kommittén velat angifva, att i hvarje fall då en industriell verksamhet bedrifves på
sådant sätt, att den ej uppfyller någon af de alternativa betingelserna i 2 §, skall
den med hänsyn till förevarande lags bestämmelser anses idkas i handtverksmässig
omfattning.

Utländsk lagstiftning, se 10), sid. 214.

4 §•

Detta lagrum utgör på sätt och vis blott en konsekvens af lagens i §, som
ju, med vissa undantag, utsträcker lagens tillämpning till hvarje verksamhet, hvari
arbete utföres för arbetsgifvares räkning, oafsedt om arbetet förrättas af personer,
hvilka enligt det allmänna språkbruket äro att anse såsom arbetare. Då språkbruket
med beteckningen »arbetare» i regel afser kroppsarbetare, och den sociala lagstiftningen
hittills nära nog icke uppmärksammat andra arbetande än kroppsarbetare, har
det emellertid synts kommittén lämpligast att förtydliga berörda konsekvens genom
ett uttryckligt lagstadgande. Med förevarande paragraf åsyftas att under lagens tillämpning
inbegripa bl. a. personal i butiker, å kontor och byråer, vid järn- och spårvägar,

2 och 3 §§.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

post, telegraf, telefon och andra anstalter för samfärdseln — dock ej till sjöss —
å hotell, restauranter och kaféer, vid polis- och brandkårer, sjuk-, fattig- och fångvårdsanstalter,
i badinrättningar, rak- och frisérsalonger samt vid teatrar, akrobatoch
konstberidartrupper, karuseller och skjutbanor.

Lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete föreskrifver,
att med arbetare jämväl skall förstås arbetsförman. Någon motsvarande bestämmelse
liar tydligtvis ej skäl för sig i lagen om arbetarskydd, som enligt nu ifrågavarande
paragraf omfattar ej blott arbetsförmän utan äfven högre stående arbetsledare. Det
förtjänar måhända påpekas, att detta förhållande kommer att medföra en i någon
män utsträckt tillämpning af bestämmelserna rörande fabriksmässig verksamhet, då
ju i arbetarantalet hittills endast inberäknats egentliga arbetare.

Utländsk lagstiftning, se 11), sid. 215.

5 §.

Förevarande lagrum utgör den allmänna grundvalen för lagens skyddsbestämmelser.

Denna paragraf öfverensstämmer i hufvudsak med vrkesfarelagens 2 § 1 mom.,
och de vidtagna ändringarna afse förnämligast att tydligare uttrycka paragrafens
allmängiltiga omfattning och syfte. Ordet »anordningar» har sålunda utbytts mot
»åtgärder» till förekommande af den misstolkning, att med »anordningar» endast
skulle åsyftas materiella skyddsanordningar men icke skyddsåtgärder af mer immateriell
natur, såsom ändring i afseende å arbetsmetoder eller arbetsledning eller meddelande
af föreskrifter till vägledning för arbetarne. Uttrycket »hos honom anställda» har
ersatts med »hos honom sysselsatta», då det förra uttrycket med visst skäl kunnat
tydas så, att arbetsgifvarens i detta lagrum angifna skyldigheter blott skulle gälla
i förhållande till sådana arbetare, Indika vore på något särskildt, mer bindande sätt
antagna i hans tjänst. I afseende å paragrafens syfte, som hittills varit att skydda
arbetarnes »lif och hälsa», har vidtagits den ändring, att detsamma i förslaget angifves
gå ut på att skydda arbetarne mot »olycksfall och ohälsa i arbetet» för att framhålla
de två hufvudslagen af skyddsåtgärder, till Indika specialföreskrifterna i lagens
tvenne närmast följande paragrafer ansluta sig.

Från yrkesinspektörernas sida hade, på förekommen anledning, föreslagits att
jämte »arbetslokaler, maskiner och redskap» upptaga »ångpannor och andra kärl
under tryck» för att håfva hvarje tvekan om paragrafens tillämplighet beträffande dessa
hjälpmedel. Kommittén har emellertid funnit ett sådant tillägg öfverflödigt såväl på
grund af paragrafens otvifvelaktigt allmängiltiga affattning som särskildt med hänsyn
därtill, att specialföreskriften rörande dylika hjälpmedel i lagförslagets 6 § n) tydligt
utvisar förevarande stadgandes tillämplighet å ångpannor och andra kärl under tryck.

Utländsk lagstiftning, se 12), std. 216.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Med hänsyn till affattningen af lagens speciella skyddsföreskrifter, hvilka äro
införda i 6 och 7 §§, kunde möjligen ifrågasättas, huruvida det ej skulle vara
ändamålsenligt, att dessa föreskrifter, i likhet med somliga utländska skyddsförfattningar
''), gjordes så uttömmande och i detalj bestämda, som med deras allmängiltighet
vore förenligt. Mot ett sådant affattningssätt, som naturligtvis för en noggrann
lagtillämpning medför vissa fördelar, synes emellertid kunna anmärkas, att de många
detaljföreskrifterna så att säga bortskymma de väsentliga bestämmelserna och åt författningen
gifva ett vilseledande sken af fullständighet. Vidare blifva lätt en del
föreskrifter för lindriga på somliga och onödigt betungande på andra områden,
hvarjämte de löpa fara att snart blifva föråldrade till följd af teknikens snabba utveckling.
I betraktande häraf och med hänsyn särskildt till att här är fråga om
en lag och om en lag af synnerligen vidsträckt tillämpning, har kommittén ej ansett
sig hafva skäl att frångå det hittillsvarande, i yrkesfarelagen tillämpade sättet för
de speciella skyddsföreskrifternas meddelande.

Med de i 6 och 7 §§ upptagna föreskrifter af nyss nämnda slag afses sålunda
ej att gifva någon fullständig framställning af alla möjligen behöfliga skyddsåtgärder
utan endast att meddela vissa regler för tillämpningen af 5 §:ns allmänna
skyddsstadgande i en del fall, beträffande hvilka man ansett det vara af särskild
vikt att påkalla arbetsgifvarens uppmärksamhet eller att lämna honom vägledning.
De ytterligare normer, hvilka kunna erfordras för tillämpning af berörda skyddsstadgande,
har kommittén tänkt sig skola gifvas i särskilda författningar, utfärdade
af Kungl. Maj:t med stöd af 11 § i förevarande lag.

6 §.

Skyddsföreskrifterna i förevarande paragraf motsvara i öfvervägande mån
bestämmelserna i yrkesfarelagens 2 § 2 mom.

a).

Stadgandet i denna punkt har i sak lämnats oförändradt. Genom utsträckningen
af lagens tillämpningsområde torde emellertid stadgandet vinna afsevärdt ökad
betydelse, t. ex. med hänsyn till arbeten å byggnader.

Utländsk lagstiftning, se 13), sid. 216.

b).

Efter »hissar, kranar» har tillagts »linbanor», hvilka transportmedel numera
kommit till vidsträckt användning och väl tarfva kontroll. I samband därmed har

■) T. ex. det belgiska reglementet ang. arbetarnes hälsa och säkerhet d. 30 mars 1905, den
franska förordningen ang. arbetarnes sundhet och säkerhet d. 29 nov. I9°4 samt den österrikiska förordningen
ang. arbetarnes lif och sundhet d. 23 nov. 1905.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

»andra därmed jämförliga hjälpmaskiner» ändrats till »andra därmed jämförliga
transportanordningar». Den viktigaste förändringen i förevarande punkt består dock
däri, att kommittén, på yrkesinspektörernas förslag, tillfogat en föreskrift om ifrågavarande
transportanordningars »besiktning och profning på sätt, som kan anses
betryggande», samt att å desamma skall finnas angifven dagen för senaste besiktning.

På hvad sätt och huru ofta besiktning och profning skola äga rum för att
kunna anses betryggande, öfverlämnar lagen i första hand åt arbetsgifvaren att afgöra.
Skulle sedermera vederbörande inspektör ej finna arbetsgifvarens åtgärder
tillfredsställande, har han, såsom i allmänhet när det gäller genomförandet af lagens
yrkesfarebestämmelser, att meddela arbetsgifvaren erforderliga råd och anvisningar i
ämnet samt, om arbetgifvaren ej ställer sig dessa till efterrättelse, att hos Kungl.
Maj.ts befallningshafvande utverka förbud (enligt 44 §) mot transportanordningens
i fråga begagnande utan besiktning och profning på visst, föreskrifvet sätt. Naturligtvis
kunna råd och anvisningar i förevarande afseende äfven meddelas från yrkesinspektionens
sida så att säga på förhand, till vägledning för arbetsgifvaren. Dessutom
synes det icke osannolikt, att Kungl. Maj:t kan finna lämpligt att med stöd
af 11 § utfärda särskilda föreskrifter angående besiktning och profning af vissa slag
af stöne och mer farliga transportanordningar. — I bestämmelsen att dagen för
senaste besiktning skall finnas angifven å transportanordningen har kommittén trött
sig finna ett enkelt men verksamt medel till kontrollens främjande.

Utländsk lagstiftning, se 14), sid. 217.

Denna punkt har endast underkastats en oväsentlig, formell ändring.

d).

I afseende å denna punkt har kommittén funnit sig föranlåten föreslå
en ganska betydande förändring i affattningen. Enligt sin hittills gällande lydelse
är punktens tillämpning inskränkt till de fall, »där yrkesdrift är förenad med
eldfara», hvarmed väl måste förstås, att yrkesdriften till sin natur är af eldfarlig
beskaffenhet. Äfven där så icke är händelsen, synas emellertid vissa förhållanden,
såsom arbetslokalens belägenhet och beskaffenhet samt arbetarnes antal, skäligen kunna
påkalla särskilda åtgärder till förekommande af olycksfall vid eldsvåda. En annan
anmärkning mot punktens affattning i yrkesfarelagen kan göras beträffande skyddsanordningen
»eldfasta trappor». Denna anordning upptages först bland några uppräknade
olika slag af räddningsmedel men har vidare gjorts till föremål för en vid
riksdagsbehandlingen tillfogad, så lydande undantagsbestämmelse: »dock att hvad
sålunda är stadgadt i afseende å anbringande af eldfasta trappor ej må vinna tillämpning
å redan befintlig fabrik eller verkstad i vidsträcktare mån än så vidt utan
större olägenhet eller kostnad kan ske». 1 betraktande af att »eldfasta trappor»

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

jämte öfriga uppräknade räddningsmedel otvifvelaktigt äro anförda endast exempelvis,
och att det enligt yrkesfarelagens $ § alltid åligger yrkesinspektör att »akta på,
huru i hvarje särskildt fall ändamålet med denna lag må utan oskälig kostnad
vinnas med minsta olägenhet för yrkesidkaren», har den här citerade undantagsbestämmelsen
synts kommittén obehöflig. Dessutom förefaller denna bestämmelse,
som antagligen tillkommit till följd af ett förbiseende af de uppräknade räddningsmedlens
karaktär af exempel, kunna gifva upphof åt den uppfattning, att eldfasta
trappor i regel skulle vara obligatoriska. Slutligen lär uttrycket »redan befintlig
fabrik eller verkstad» hafva föranledt tvekan, huruvida därmed skulle förstås dylik
anläggning, som förefanns vid lagens ikraftträdande eller vid den tidpunkt, då i det
särskilda fallet fråga uppstod om tillämpning af stadgandet angående eldfasta trappor.

Yrkesinspektörernas förslag till ändrad affattning af denna punkt (bih., sid.
298) synes i förstberörda två hänseenden gifva anledning till samma anmärkningar,
som här anförts.

Den särskilda begränsningen till yrkesdrift, som är förenad med eldfara, har
på ofvan angifna skäl i kommitténs förslag borttagits, och hafva fordringarna i afseende
å säkerhetsåtgärder ställts i beroende af arbetets natur, arbetslokalens belägenhet
och beskaffenhet samt arbetarnes antal — omständigheter hvilka kommittén företrädesvis
ansett vara af betydelse för bedömande af hvilka räddningsanordningar i
hvarje fall kunna erfordras. Bestämningen »eldfasta» vid trappor har ändrats till
»brandsäkra» såsom bättre öfverensstämmande med punktens syfte.

Utländsk lagstiftning, se ij), sid. 217.

e).

Till denna punkt, har fogats en föreskrift till förekommande af olycksfall i
följd af snafvande eller halkning å golfvet i arbetslokal. Liknande föreskrifter gälla
flerstädes i utlandet, och det torde äfven hos oss finnas skäl för att genom ett
specialstadgande fästa uppmärksamheten å den fara, som oljiga och ojämna golf i
arbetslokaler ej sällan medföra.

Utländsk lagstiftning, se 16), sid. 2ip.

0 och g).

f) har lämnats utan ändring, och i g) hafva endast några oväsentliga, formella
ändringar vidtagits.

Utländsk lagstiftning, se 17)y sid. 219.

h).

Härmed har i skyddslagstiftningen införts en ny föreskrift, som synts åt
behcfvet påkallad med hänsyn till den alltjämt ökade användningen af elektrisk
kraft. Visserligen innehålla de särskilda författningarna angående elektriska anlägg -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

6 §• ningar en del föreskrifter till skydd för arbetarne, men den mer regelbundna tillsynen
å efterlefnaden af dessa författningar, hvilka ju i hufvudsak fullfölja andra
syften, är inskränkt till vissa slag af anläggningar och omfattar ej t. ex. elektriska
anordningar i arbetslokaler. Kontrollen från yrkesfaresynpunkt öfver elektriska anordningar
kommer alltså i afsevärd mån att hvila på yrkesinspektionens organ.
Det torde då äfven vara skäligt, att dessa för sina åtgärder till förhindrande af
yrkesfara genom elektrisk ström hafva ett uttryckligt stöd i den för yrkesinspektionen
normgifvande lagstiftningen.

Utländsk lagstiftning} se 18), sid. 220.

Denna punkt motsvarar yrkesfarelagens 2 § 2 mom. h) men har underkastats
en afsevärd omarbetning för att befrias från vissa otydligheter och göras
ägnad att på ett mer effektivt sätt motverka de talrika och svårartade olycksfallen
vid transmissioner. Eu särskild anledning till sådan omarbetning har kommittén
för öfrigt haft i förut omnämnda riksdagsskrivelse af år 1903 angående skyddslagstiftningens
revision, i hvilken skrifvelse bl. a. beröres frågan om behofvet af
ytterligare skyddsföreskrifter i afseende å transmissioner.

Första satsen har ändrats från »innan transmissioner genom motorn sättas
i gång» till »innan transmission sättes i gång» för att förebygga den misstolkning,
att här skulle vara fråga endast om det fall, då transmission sattes i rörelse
genom själfva motorns igångsättande, och blott om de transmissioner, som stode
i en mer omedelbar förbindelse med motorn. I punktens förra stadgande har
vidare »arbetsrummen» ersatts med »hvarje arbetslokal, dit drifkraft förmedelst
transmissionen öfverföres», hvilket uttryck mer koncist angifver de lokaler, som
detta stadgande åsyftar.

Punktens senare stadgande har hittills i sin tillämpning varit inskränkt till
de fall, då kraft från eu motor leddes till flera våningar eller rum. Emellertid
kan det stundom vara förenadt med lika svårighet och tidsspillan att få motorn
stannad, fastän den är uppställd i samma lokal, där behof af sådan åtgärd yppar
sig — nian tänke sig t. ex. ett olycksfall i bortre änden af en stor, med larmande
maskiner fylld arbetssal. »Hufvudtransmissionen» i yrkesfarelagens affattning lär
hafva gifvit anledning till tvekan, om därmed möjligen endast afsågs den primära,
med motorn närmast förbundna hufvudtransmissionen. Det alternativa medgifvandet
angående signalanordning för motorns stannande torde från skyddssynpunkt ej kunna
anses tillfredsställande. Dylika anordningar råka nämligen ej sällan i olag samt
förutsätta, för att fylla sitt ändamål, att maskinisten skall finnas tillstädes och uppfatta
signalen samt stanna motorn, hvilket ej alltid är händelsen. Dessutom
medför motorns stoppande i många fall ingalunda hastigt stannande af aflägsna
transmissioner.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Kommitténs förslag till ändrad affattning af punktens senare stadgande äger
tillämpning å hvarje hufvudtransmission, oafsedt om drifkraft en från motorn ledes
till flera våningar eller rum. Under »hufvudtransmission» äro då inbegripna ej
blott den här ofvan såsom »primär» betecknade jämte de transmissioner, som inom
de skilda arbetslokalerna i första hand, från motorn räknadt, lämna drifkraft, utan
äfven sådana transmissioner, Indika vid kraftens fördelning inom en och samma
arbetslokal kunna vara anordnade för att öfverföra kraft till mer väsentliga grupper
af arbetsmaskiner.

Föreskriften om »tillfredsställande anordning» för hufvudtransmissions stannande
utesluter ej nödvändigtvis användande af signalanordning för stannande af motorn
eller en motorn närmare varande transmission — blott full säkerhet finnes för, att
syftet med förevarande stadgande i sådant fall uppnås. För hufvudtransmissions
hastiga stannande är det naturligen i regel icke tillfyllestgörande, att transmissionen
endast frånkopplas, utan bör den äfven bromsas. I afseende å större lokaler innebär
detta uttryck äfven, att det ej får vara för stort afstånd mellan någon arbetsplats
inom lokalen och plats, hvarifrån anordning för transmissionens stannande
kan påverkas.

utländsk lagstiftning, se_ 19), sid. 221.

k).

Punkten k) motsvarar förra delen af yrkesfarelagens 2 § 3 mom. i). Den
har dock skärpts genom att orden »där så lämpligen kan ske» utbytts mot »så vidt

möjligt», hvarjämte till densamma fogats en föreskrift om inrättning till för hindrande

af oafsiktlig igångsättning. Med denna föreskrift afses att förekomma
olycksfall till följd däraf, att maskin af här ifrågavarande slag igångsättes utan
skötarens vilja, t. ex. genom våda, slump eller okynne.

Utländsk lagstiftning, se 20), sid. 221.

Uti 1), som motsvarar senare delen af yrkesfarelagens 2 § 2 mom. i) har,
såsom bättre angifvande bestämmelsens syfte, insatts »betryggande anordning» i
stället för »särskild inrättning».

Utländsk lagstiftning, se 21), sid. 222.

in).

Af samma skäl, som anfördes i nästföregående punkt, har i m), motsvarande

yrkesfarelagens 2 § 2 mom. k), uttrycket »förekommande af skada» utbytts mot

»förekommande af olycksfall».

Utländsk lagstiftning, se 22), sid. 222.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

II).

Redan vid afgifvande af det lagförslag, som gaf upphof åt yrkesfarelagen,
framhöll arbetarförsäkringskommittén behofvet af särskilda skyddsföreskrifter beträffande
ångpannor. Dock ansåg kommittén, att dylika föreskrifter skulle blifva af »alltför
detaljerad och rent teknisk natur» för att lämpligen kunna upptagas i berörda lagförslag,
och fann kommittén detta så mycket hellre kunna underlåtas, som till
regeringens pröfning förelåge ett af sakkunniga personer utarbetadt förslag i ämnet.
År 1889 afgats ett af särskilda kommitterade inom civildepartementet utarbetadt
förslag till förordning angående kontroll å ångpannor. Häröfver meddelade kommerskollegium
år 1901 underdånigt utlåtande, åtföljdt af ett utaf kollegium upprättadt
författningsförslag. Detta förslag framlades sedan, med en del mindre väsentliga
ändringar, genom nådig proposition för 1906 års riksdag under form af förslag
till lag angående kontroll å ångpannor men förkastades af båda kamrarna — af
andra kammaren på bl. a. den grund, att den ytterligare trygghet mot ångpanneexplosioner,
som kunde vara önskvärd, lämpligare vore att vinna på det sätt, att
yrkesinspektörernas befogenhet och verksamhetsområde blefve genom lag utvidgade
och bestämda.

Yrkesfarelagen innehåller visserligen ej några uttryckliga föreskrifter rörande
ångpannor, men dess allmänna, grundläggande skyddsbestämmelse i 2 § 1 mom.
afser, såsom tidigare framhållits, otvifvelaktigt äfven ångpannor. Under den långa
väntetiden på ångpannelagförslagets afgörande funno yrkesinspektörerna, hvilka i
snart sagdt hvarje årsberättelse vitsordade behofvet af en dylik lag, sig nödsakade
att söka få till stånd några direkta normer till vägledning för ägare af sådana ångpannor,
som voro underkastade deras tillsyn, d. v. s. som användes i industriellt
yrke. I detta syfte utfärdade yrkesinspektörerna, efter öfverläggning inför vederbörande
ledamot af kommerskollegium, år 1898 ett cirkulär rörande ångpannors
beskaffenhet, armatur och skötsel, hvari lämnas råd och anvisningar, förutom beträffande
nu nämnda förhållanden, angående ångpannors periodiskt återkommande
besiktning och profning genom ägarens försorg. Detta cirkulär åtföljes af formulär
till de protokoll öfver ångpannors större och mindre besiktning jämte profning,
hvilka ångpanneägaren bör insända till vederbörande yrkesinspektör.

Ehuru yrkesinspektörerna med tillämpning af omförmälda cirkulär småningom
lyckats åvägabringa eu någorlunda ordnad ångpannekontroll, lär dock saknaden af
ett uttryckligt lagbud till stöd för denna kontroll i många fall gjort sig kännbar.
Med punkt n) har kommittén i främsta rummet åsyftat att bereda yrkesinspektörerna
ett sådant stöd. Skulle det sedermera visa sig, att denna lagstiftningsåtgärd icke
gör tillfyllest, utan att det för en tillfredsställande kontroll erfordras mer detaljerade
föreskrifter af bindande natur, är det genom 11 § af förevarande lag beredt Kungl.
Maj:t tillfälle att utfärda dylika föreskrifter.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Tillämpningsområdet för punkt n) omfattar ej blott ångpannor utan äfven
sådana kokare och andra kärl under tryck, hvilka genom explosion kunna förorsaka
olycksfall. Hvad kokare beträffar gifva de talrika, i vrkesinspektörernas berättelser
omförmälda explosionerna af dylika apparater oförtydbart vid handen, att jämväl
dessa, i många hänseenden ångpannor närstående apparater äro i behof af en mer regelbunden
kontroll. Under åren 1889 —1907 lära nämligen inträffat 18 explosioner af
kokare, hvarvid 19 personer dödats och 2 6 skadats. I afseende å lump- och cellulosakokare
med tillhörande diffusörer hafva äfven yrkesinspektörerna år 1906 funnit
sig föranlåtna utfärda ett cirkulär, innehållande råd och anvisningar. Att kommittén
i detta sammanhang ansett sig böra medtaga »andra kärl under tryck» är
ej blott motiveradt af de ganska talrika olycksfall, som föranledts af dylika kärl,
utan har äfven synts påkalladt med hänsyn till den stigande användning af komprimerade
gaser, hvilken under de senare åren gjort sig gällande inom ett flertal
olika områden.

Bestämningen »som genom explosion kan förorsaka olycksfall» har af kommittén
ansetts vara att föredraga framför visst mått å det i regel brukade trycket
eller dylikt. Ett sådant, med hänsyn till alla möjliga slag af ångpannor, kokare
och andra kärl under tryck lämpligt mått är nämligen ej blott svårt att fastställa
utan skulle äfven under föreskriftens tillämpning indraga en del dylika kärl, hvilka
antingen ej kunna sägas medföra explosionsfara, såsom åtskilliga behållare och ledningar
för vätskor, eller, ehuru utsatta för möjligheten af explosion, dock ej därigenom
skulle förorsaka olycksfall.

Kokkärl, värmeledningspannor, badkaminer o. d., som användas för det
enskilda hushållet, äro redan genom lagens 1 § undantagna från punktens tillämpning.

I hvad omfattning och på hvad sätt besiktning och profning i hvarje fall
bör företagas, tillkommer, såsom förut utvecklats vid punkt b) i afseende å hissar
m. m., i första hand arbetsgifvaren och sedan yrkesinspektören samt Kungl. Maj:ts
befallningshafvande att bedöma — allt naturligtvis under förutsättning, att tillämpliga
speciella förhållningsregler icke äro meddelade. I många fall torde denna kontroll,
som skäligt är, kunna göras mycket lindrig. Exempelvis synes den i afseende å
behållare af mer oföränderligt material kunna inskränkas till ett tryckprof före
leverans från tillverkaren.

Utländsk lagstiftning, se 23), sid 22j.

°)-

Med denna punkt har kommittén företrädesvis afsedt att i någon mån motverka
den synnerligen stora faran för olycksfall vid lyftning och bärning, lastning
och lossning samt annat transportarbete för hand. Enligt den af kommerskollegii
afdelning för arbetsstatistik utgifna redogörelsen för olycksfall i arbete år 1906
uppgingo olycksfallen vid nämnda slag af arbeten till sammanlagdt 3,643 eller

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

betydligt mer än samtliga af arbetsmaskiner förorsakade olycksfall, som upptagas
till 2,827. Visserligen torde i många fall olyckorna vid förflyttning af tunga
föremål böra tillskrifvas arbetarnes eget förvållande eller vara att anse som s. k.
rena olyckshändelser, men å andra sidan lär det ej heller kunna förnekas, att i afseende
å dylika arbeten ofta visas bristande omsorg och förtänksamhet vid arbetets
ordnande samt otillräcklig eller mindre sakkunnig ledning vid detsammas utförande.
Åt de använda redskapens styrka och hållfasthet ägnas äfven icke sällan alltför liten
uppmärksamhet.

Utländsk lagstiftning, se 24), sid. 224.

Punkt p) har till ändamål att hos arbetsgifvaren inskärpa hans nu ofta förbisedda
skyldighet att vaka öfver tillfyllestgörande kompetens från skyddssynpunkt
hos arbetarne. Yrkesinspektörerna anföra i sina berättelser åtskilliga fall, särskildt
i afseende å skötseln af ångpannor, då bristande kompetens föranledt olycksfall.
I många händelser blir äfven en dylik brist ödesdiger ej blott för den, hos hvilken
densamma gjort sig gällande, utan äfven för hans arbetskamrater. Med punktens
ord »kunskap» och »färdighet» afses teoretiska och praktiska insikter samt på
öfning, påpasslighet och möjligen äfven kroppsliga egenskaper beroende duglighet.

Utländsk lagstiftning, se 2j), sid. 225.

7 §•

Denna paragraf motsvarar yrkesfarelagens 2 § 3 mom. men innehåller ett
flertal nya föreskrifter.

I ingressen till sistnämnda lagrum förekomma två förutsättningar för detta
lagrums tillämpning, hvilka uteslutits i kommitténs förslag. Den förra, »om
arbetet bedrifves i slutet rum», hvilken för öfrig! lär gifvit anledning till missuppfattning
beträffande tillämpningsområdet för yrkesfarelagens 2 § 3 inom., låter
sig nämligen ej förena med de nya bestämmelser, kommittén tillfogat på förevarande
område, och den senare, »eller arbetets natur så påfordrar», torde vara mindre
lämplig, enär väl ej arbetets natur, åtminstone ej i och för sig, utan hänsynen till
hygienens fordringar härvidlag måste vara bestämmande.

a).

Motsvarande stadgande i kommittéförslaget till yrkesfarelagen innehöll endast
ett åläggande för arbetsgifvaren att tillse, det tillräckligt luftrum och erforderlig
luftväxling funnes. Under förslagets behandling i riksdagen ändrades, till före -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

kommande af tvister, stadgandet i afseende å luftrummet på sådant sätt. att det
föreskrefs ett luftrum om minst 7 kbm. för hvarje arbetare, från hvilken
föreskrift dock undantag medgafs för redan befintliga fabriker och verkstäder, där
synnerligen verksam anordning för luftväxling vidtoges.

Kommittén har på visst sätt återupptagit det förstnämnda förslaget, emedan
kommittén ansett det vara önskvärdt att i förevarande, synnerligen viktiga ämne
få till stånd ett lagbud, som gifver uttryck åt den allmänna regeln. En enbär
föreskrift om visst minimiluftrum kan ej lämpligen tjäna som allmängiltig norm i
afseende å alla möjliga arbetslokaler. I somliga fall, såsom där nattarbete försiggår
vid gas- eller fotogenbelysning, måste i regel ett större luftutrymme anses
nödvändigt, under det att i andra fall, t. ex. vid arbeten af endast kort varaktighet,
kanske ett utrymme understigande minimimåttet kan vara tillfyllestgörande —
allt oafsedt luftväxlingens beskaffenhet. Särskildt måste en sådan minimiföreskrift
anses olämplig med hänsyn till vissa arbetslokaler, som enligt kommitténs förslag
skulle komma att inbegripas under skyddslagstiftningen, såsom kiosker, kurer, hytter
o. d. för försäljning af biljetter eller upptagande af afgifter, för bromsare och
spårväxlare vid järnvägar, maskinister vid hamnkranar m. m., Indika utrymmen nog
i många fall torde vara att betrakta som slutna.

Föreskriften angående »erforderlig luftväxling» har kompletterats med bestämningen
»lämpligt anordnad». Härtill har kommittén funnit sig föranlåten af
det tyvärr ganska vanliga förhållandet, att ventilationsinrättningarna, äfven om de
äro tillräckligt kraftiga, göra föga nytta till följd af olämplig anordning. Mycket
ofta anse sig äfven arbetarne ej kunna uthärda det genom ventilationen uppkomna
draget utan stänga af densamma eller täppa igen dess in- eller utloppsöppningar.
Synnerligast torde det felas i det hänseendet, att den inkommande luften ej förvärmes
på tillfredsställande sätt.

Till den allmängiltiga föreskriften om tillräckligt luftutrymme har kommittén
fogat en förklarande tilläggsbestämmelse, som angifver, att sådant luftutrymme i
allmänhet skall uppgå till ett visst mått för hvarje i arbetslokalen sysselsatt arbetare.
Med uttrycket »i allmänhet» har afsetts ej blott att undgå här ofvan antydda
olägenheter af en ovillkorlig minimiföreskrift utan äfven att slippa upptaga någon
särskild undantagsbestämmelse, såsom i yrkesfarelagen, i afseende å redan befintliga
arbetslokaler. Då inspektionsmyndigheterna ej alltid nödvändigtvis behöfva fordra
ett visst luftutrymme per arbetare utan äga att för hvilken arbetslokal som helst
moderera sina fordringar med hänsyn till särskildt tillfredsställande ventilation, synes
man nämligen med skäl få antaga, att de beträffande äldre arbetsställen, där ett
strängt genomförande af nu ifrågavarande bestämmelse skulle föranleda mer betydande
svårigheter, skola, åtminstone för någon tid framåt, nöja sig med ett
mindre luftutrymme, för såvidt ventilationen är eller blir anordnad på ett sätt,
som någorlunda uppväger skillnaden i luftutrymme.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

I öfverensstämmelse med ett förslag af yrkesinspektöremas flertal har kommittén
höjt måttet af det föreskrifna minsta luftutrymmet från 7 till i allmänhet 10
kbm. Den förra siffran måste nämligen med hänsyn till den numera allmänt
erkända och särskildt i striden mot lungtuberkulosen kraftigt framhållna betydelsen
af frisk luft såsom ett nödvändigt hälsovillkor betecknas såsom alltför låg under
vanliga förhållanden. En af yrkesinspektörerna hade med stöd af vetenskapliga
auktoriteter påyrkat ett minsta luftutrymme af 20 kbm. för alla arbetslokaler,
hvari ej luften förnyades minst fyra gånger i timmen. Ett påbud om sådant luftutrymme
skulle dock blifva i hög grad betungande för ett mycket stort antal mindre
arbetsgivare. Den af kommittén föreslagna höjningen torde däremot ej komma
att förorsaka alltför stora svårigheter, då, att döma af de undersökningar, som
under de senare åren företagits af arbetslokalerna inom ett flertal yrken, det öfvervägande
antalet arbetslokaler redan uppfylla det höjda måttet för luftutrymmet.
Dessutom är ju detta mått, såsom här ofvan påpekats, ej ovillkorligt.

Såsom ett medverkande skäl till den föreslagna höjningen af måttet för luftutrymmet
bör måhända äfven anföras kommitténs önskan att åstadkomma en ökning
af arbetslokalernas golfyta i ändamål bl. a. att i någon mån motverka det direkta
öfverförandet af tuberkulossmitta från den ene arbetaren till den andre.

Utländsk lagstiftning, se 26), sid. 227.

b).

Beträffande affattningen af denna punkt har endast vidtagits den förändring, att
orden »som förhållandena medgifva» ersatts med »som arbetets natur medgifver».
Det förra uttrycket har synts kommittén väl godtyckligt binda föreskriftens tillämpning
vid de förhandenvarande förhållandena å hvarje arbetsställe.

Utländsk lagstiftning, se 27), sid. 22g.

c).

Punkten öfverensstämmer i hufvudsak med yrkesfarelagens motsvarande stadgande,
men har bestämningen »sådana anordningar, hvilka den tekniska erfarenheten
anvisat såsom verksamma» utbytts mot »verksamma anordningar», då den förra
bestämningen praktiskt taget förefaller tämligen betydelselös men kanske dock kunde
innebära ett hinder för skydd steknikens utveckling.

Utländsk lagstiftning, se 28), sid. 2jo.

d).

Den tilltagande användningen af explosionsmotorer samt vid sådana motorer
inträffade allvarliga sjukdoms- och olycksfall hade förmått yrkesinspektörerna såväl
att i ett cirkulär, n:o ii, meddela anvisningar rörande »uppställning och drift af
suggas- och kraftgasanläggningar» som att inför kommittén påyrka ett lagförbud

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

8 I

mot uppställande af explosionsmotorer jämte för desamma afsedda gasgeneratorer
och reningsapparater i arbetslokaler, som vore att anse såsom slutna rum. Till
stöd för detta yrkande anfördes i hufvudsak, att det, åtminstone i längden, vore
omöjligt att vid ifrågavarande anläggningar förhindra uppkomsten af läckage, som
gåfve upphof åt högst hälsovådliga gasblandningar.

Kommittén, som funnit det af yrkesinspektörerna påyrkade förbudet väl strängt,
har formulerat sitt förslag till stadgande i ämnet mer villkorligt, så att det ej skall
sträcka sig utöfver de gränser, hvarinom det med fullt skäl kan anses påkalladt.
På samma gång har emellertid det föreslagna förbudet, som i främsta rummet är
riktadt mot suggas- och kraftgasanläggningar, utsträckts att omfatta äfven andra gasgeneratorer
än för alstrande af gas till explosionsmotorer, såsom t. ex. generatorer
af gas till upphettning i ugnar.

Utländsk lagstiftning, se 29), sid. 231.

e).

Med denna punkt har kommittén velat rikta uppmärksamheten på en, enligt
kommitténs förmenande alltför litet beaktad, medverkande orsak till yrkessjukdomar.
Såväl arbetsgivare som arbetare förbise synnerligen ofta nödvändigheten af att bryta
af ett hälsofarligt arbete i tid, d. v. s. innan kroppens reaktionsförmåga öfvervunnits.
Dylika åtgärder med åtföljande ombyte af arbetare eller sysselsättning te sig naturligtvis
från både arbetsgifvar- och arbetarsynpunkt i många fall besvärande men
torde nog i regel låta sig vidtaga utan svårare olägenheter.

Mot denna punkt kan möjligen anmärkas, att det är olämpligt att i lagen
upptaga ett stadgande, hvars tillämpning kan synas förutsätta ett åsidosättande från
arbetsgivare^ sida af honom åliggande skyldigheter med hänsyn till arbetets sundhet.
Generellt taget kan en sådan anmärkning hafva skäl för sig, men tyvärr förekommer
det nog fall, då arbetsgivaren ej med bästa vilja kan på tillfredsställande sätt förekomma
ett arbetes hälsofarlighet. För dylika fall, då tillfyllestgörande direkta
skyddsåtgärder ej stå till buds, skulle punkten äga sin egentliga betydelse.

Förevarande stadgande afser ej blott sådana sysselsättningar, hvilkas hälsofarliga
inverkan är mer uppenbar och hastigt verkande, såsom arbete i skadliga
gaser eller ovanligt stark hetta, och där det gäller en eller annan timmes längre
eller kortare arbetstid, utan kommittén har med detta stadgande äfven åsyftat att
nå sysselsättningar med mer långsamt verkande, hälsofördärfligt inflytande. Exempelvis
torde arbetet med s. k. torrslipning, som ju i regel är synnerligen hälsofarligt,
för närvarande mångenstädes bedrivas på sådant sätt, att en och samma arbetare
användes därtill år efter år, till dess han drabbas åt sjukdom och en förtidig död.
Nu synes det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida det ej skulle vara möjligt att
undvika en dylik ödesdiger följd af torrslipning genom att låta arbetaren hålla på
därmed endast under en begränsad, kortare tid åt gången, t. ex. några månader,

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

och därefter sysselsätta honom med annat, för andningsorganen oskadligt arbete
under en tid, som vore tillräcklig för att tillåta nämnda organ att fullt återhämta
sin motståndsförmåga.

Utländsk lagstiftning, se jo), sid. 231.

Till det hittills gällande stadgandet rörande renlighet har kommittén fogat
tvenne tillägg. Det ena, om förbud mot sopning under arbetstid, har tillkommit
på framställning af yrkesinspektörerna, hvilka redan i sitt cirkulär n:o 3, angående
arbetslokalers luftväxling, belysning och renhållning, meddelat en anvisning i detta
afseende. Det andra tillägget, om spottkärl, berör jämväl ett ämne, som beaktats
i yrkesinspektöremas nyssnämnda cirkulär, men har upptagits i kommitténs lagförslag
närmast med anledning af en framställning från den af Knngl. Maj:t tillsatta
s. k. tuberkuloskommittén.

Utländsk lagstiftning, se ji), sid. 232.

g)-

Med punkt g) har kommittén afsett att i vår skyddslagstiftning införa en
grupp föreskrifter, hvilka, ehuru ej åsyftande skydd mot direkt hälsoskadliga inverkningar
af arbetet, dock beröra förhållanden af stor betydelse för arbetets hygien.

Dessa föreskrifter hafva nämligen till ändamål att tillförsäkra arbetarne möjlighet
att i sitt lefnadssätt, i hvad det beror af arbetet, nödtorftigt iakttaga några af hälsolärans
enklaste regler.

Denna punkt utgör ett första försök här i landet att på lagstiftningens väg
verka för tillgodoseende af arbetarnes trefnad på arbetsstället, ett syfte som enligt
kommitténs förmenande förtjänar beaktande ej blott från hygienisk utan äfven från
social synpunkt.

Att punktens föreskrifter skulle vara oskäligt betungande för arbetsgifvarne
synes ej med rätta kunna göras gällande. Åtminstone har det varit kommitténs
alsikt att begränsa dessa föreskrifter till det mått af omsorg, som hvarje om sina

arbetares bästa mån arbetsgivare själfvilligt torde iakttaga. Också äro de olika

föreskrifterna affattade på sådant sätt, att arbetsgivare^ skyldighet att efterkomma
desamma inträder först, då arbetarne icke eljest å eller i närheten af arbetsstället,
t. ex. i sitt hem, kunna komma i åtnjutande af de åsyftade förmånerna.

Tillämpningsområdet för punktens första stycke har kommittén trott sig kunna
begränsa till sådana arbetsställen, där samtidigt och på stadigvarande sätt sysselsättes
ett större antal arbetare. I främsta rummet har kommittén därvid haft i åtanke
fabriker, bruk och dylika större, permanenta företag. Å arbetsställen med ett fåtal
arbetare torde dessa i regel själfva vara i stånd att på någorlunda tillfredsställande
sätt bereda sig här ifrågavarande förmåner, och med hänsyn till arbetsställen för

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

mer tillfälligt och kortvarigt arbete har det ansetts obilligt att fordra särskilda
anordningar i förevarande afseende från arbetsgifvarens sida. Ehuru kommittén ej
funnit lämpligt uppställa bestämda gränsmått för arbetarantal eller arbetets varaktighet,
då ju bestämmelsens tillämpning alltid i väsentlig mån kommer att blifva beroende
af arbetsgifvarens goda vilja, torde emellertid kunna sägas, att ett arbetarantal under
10 eller en varaktighet af arbetet understigande 6 månader enligt kommitténs mening
i regel icke skulle uppfylla förutsättningarna för förevarande styckes tillämpning.

Med bestämningen »tillfredsställande med hänsyn till — — fördelning på
kön» har afsetts att å arbetsställen, där såväl manliga som kvinnliga arbetare sysselsättas,
de olika könen skulle äga tillgång till de åsyftade förmånerna, synnerligast
beträffande afträde!! samt plats för ombyte och förvaring af kläder, uti skilda lokaler.
Att tillgången till dessa förmåner skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets
natur har afseende å det förhållande, att behofvet af desamma ställer sig betydligt
olika vid olika slag af arbeten. Sålunda måste ju t. ex behofvet af dricksvatten
vara betydligt större vid ansträngande kroppsarbete i stark värme än vid stillasittande
»handarbete» i vanlig temperatur. På tillgång till tvättvatten samt plats för ombyte
och förvaring af kläder ställas också tydligtvis större kraf å arbetsställen, där arbetarne
handtera smutsande eller giftiga ämnen, än där arbetet är renligt.

Föreskriften om tillgång till dricksvatten torde ej sakna betydelse med hänsyn
till nykterhetens främjande. Tillgodoseendet af arbetarnes personliga renlighets- och
snygghetskraf, genom föreskrifterna beträffande tvättvatten samt plats för ombyte och
förvaring af kläder, synes utgöra ett lämpligt komplement till det redan gällande
stadgandet om renlighet i afseende å arbetslokaler, maskiner och redskap.

Punktens andra stycke torde i främsta rummet få betydelse för större byggnadsarbeten,
såväl för uppförande af hus som för utförande af en del anläggningar tillhörande
väg- och vattenbyggnadsfacket. A arbeten inom jordbruket lär det däremot
knappast komma till tillämpning, då sådana arbeten väl endast ytterst sällan
kräfva stadigvarande sysselsättning å ett och samma ställe under längre tid.

Sista stycket i punkten har tillkommit förnämligast med anledning af klagomål
öfver skogsarbetarnes logisförhållanden i Norrland. Dessa arbetare, som väl
endast mera sällan torde förfoga öfver tillfredsställande utrustning till skydd mot
kölden, begifva sig vid tiden för den strängaste vinterkylan upp till afverkningsarbetet
i obygderna och inhysas där under flera månader i synnerligen primitiva
timmerkojor. Vistelsen i dessa vanligen mycket dragiga och rökiga kojor, där det
dessutom oftast råder stor trångboddhet, kan naturligtvis ej undgå att medföra
betänkliga följder i sanitärt hänseende för skogsarbetarne. Under flottningsarbetet
på våren lära logisförhållandena ställa sig ännu sämre, i det arbetarne då ofta måste
tillbringa nätterna under bar himmel.

Nu ifrågavarande missförhållande var föremål för ett föredrag jämte öfverläggning
vid svenska provinsialläkarföreningens årsmöte i Sundsvall sommaren 1907,

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

och vitsordades därvid från olika håll, att anledning till allvarliga klagomål i förevarande
afseende förefunnes. I hufvudsak utgående från förhandlingarna vid nu
berörda läkarmöte och de utredningar, hvartill desamma sedermera föranledt, väcktes
i en motion vid 1909 års riksdag bland annat förslag om att hos Kungl. Maj:t
begära utredning rörande skogsarbetarnes ställning och lefnadsförhållanden i Norrland
samt, i den män det funnes önskligt, äfven i andra i detta afseende jämförliga
landsdelar. Denna motion resulterade i en riksdagens skrifvelse, att Kungl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, huruvida i flottningsstadgan eller annan författning borde
upptagas bestämmelser därom, att på ställen vid allmän flottled, där sådant vore
af nöden, skulle finnas bostäder, uppförda för flottningsmanskapet och underkastade
i tillämpliga delar samma föreskrifter som öfriga till flottled hörande byggnader.

Utländsk lagstiftning, se J2), sid. 232.

h).

Denna punkt kunde möjligen anses böra upptagas i 6 § bland öfriga föreskrifter
beträffande olycksfall i'' arbetet. Då punkten emellertid ej gärna kan sägas
hafva till syfte att förekomma sådana olycksfall men väl att motverka ohälsa till
följd af desamma, har den synts rätteligen hafva sin plats i 7 §.

Ehuru förevarande stadgande är nytt för den svenska skyddslagstiftningen,
torde detsamma ej behöfva någon närmare motivering, då ju önskvärdheten af att
bespara den skadade lidande och att begränsa olyckans följder ligger i öppen dag.

Bestämningen »som med hänsyn till arbetets beskaffenhet kunna anses erforderliga»
innebär, att här föreskrifna medel skola vara anpassade efter arten af de skador,
som pläga uppkomma genom olycksfall uti arbetet i fråga, såsom brännskador, skador
genom inverkan af frätande eller giftiga ämnen m. m. Under punktens stadgande
vill kommittén äfven inbegripa transportmedel för skadade, när nämligen arbetet
försiggår å plats, t. ex. i grufvor, hvarifrån skadade med vanligen tillgängliga medel
ej kunna forslas på tillfredsställande sätt.

Utländsk lagstiftning, se jj), sid. 235.

Ehuru kommittén af flera skäl och synnerligast med hänsyn till riksdagens
vid flera tillfällen ådagalagda, afvisande hållning i frågan ej ansett sig böra i förevarande
lag upptaga några allmänna bestämmelser rörande arbetstidens begränsning,
har kommittén dock ej funnit sig kunna underlåta att genom ett särskilt stadgande
rikta uppmärksamheten på betydelsen af erforderlig söndagshvila. Visserligen innehåller
strafflagens 7 kap. 3 § ett allmänt förbud mot idkande af arbete, som kan
tåla uppskof, under tid mellan kl. 6 f. m. och 9 e. m. å sön- eller högtidsdag,
och en del arbetsgivare hafva äfven gjort afsevärda medgifvanden för att tillgodose
sina arbetares behof af söndagshvila, men å andra sidan lär det ej hellar kunna

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

förnekas, att å många arbetsställen med kontinuerlig drift förekomma otillfredsställande
förhållanden i förevarande hänseende. Särskilt synes det vid ombyte af
skiftindelning uppkommande s. k. långskiitet, som ju kan uppgå till 24 timmar,
påkalla ändring.

Utländsk lagstiftning, se 34), std. 236.

Redan i en årsberättelse för 1893 fäste en af yrkesinspektörema uppmärksamheten
på den smittofara, som bearbetningen af lump och därat framställdt material
kunde medföra. År 1901 upptogs denna fråga af en annan yrkesinspektör, som
under framhållande, att lump från hem, där tuberkulos, difteri, tv lus eller annan
smittosam sjukdom förekommit, lätt kunde öfverföra dylik sjukdom, påyrkade
obligatorisk desinfektion af lump, innan den finge tagas under förarbetning — ett
yrkande, som han sedermera vid flera tillfällen upprepade. Äfven i riksdagens skrifvelse
den 14 mars 1903 rörande revision af skyddslagstiftningen och i en del
yttranden öfver denna skrifvelse beröres frågan om desinfektion af lump.

Efter anmodan af kommittén att yttra sig i frågan uttalade yrkesinspektörema,
vid gemensamt sammanträde med kommittén år 1905, ätt det ifrågasatta påbudet
om desinfektion af lump i främsta rummet borde afse inhemsk lump, som användes
vid shoddyfabrikerna, att desinfektionen lämpligen kunde utföras å de platser, där
lumpen uppköptes, samt att bestämmelserna i ämnet syntes hafva sin rätta plats i
hälsovårdslagstiftningen.

En för frågans vidare utredning af kommittén år 1906 företagen undersökning
rörande de regler, som af utländsk lagstitning eller administrativ praxis
uppställdes för bearbetning af lump, gaf vid handen, att något allmängiltigt påbud
om desinfektion af lump, med undantag för lump importerad från pest- eller kolerasmittad
ort, ej syntes gälla i någon af de stater, undersökningen omfattat. I ett
flertal stater utgör emellertid bearbetningen af lump föremål för särskilda bestämmelser
med hänsyn till användandet af minderåriga, förbud mot intagande af förtäring
i arbetslokalen, vaccinering samt konccssionstvång, hvilken sistnämnda anordning
naturligtvis gifver myndigheterna tillfälle föreskrifva vissa villkor för arbetets bedrifvande.

Under sin resa sommaren 1906 för öfverläggningar med arbetsgivare och
arbetare inom olika yrken besökte kommittén flera arbetsställen, där bearbetning af
lump ägde rum. Såväl arbetsgivare som arbetare å dessa arbetställen vitsordade,
att ifrågavarande sysselsättning ej visat sig medföra fara för öfverförande af smittosamma
sjukdomar.

Slutligen hade kommittén vändt sig till medicinalstyrelsen med begäran om
upplysning, huruvida den medicinska erfarenheten talade för behofvet af obligatorisk
desinfektion af lump, eller om icke omedelbar mekanisk dammutsugning vid sorterings -

REVISION AF YRIiESFARELAGEN M. M.

bord samt användande af maskiner för lumpens rengöring och sönderdelning i
förening med noggrann renlighet praktiskt, taget kunde anses erbjuda tillfyllestgörande
skydd mot faran för sjukdomssmitta vid bearbetning af lump. Till svar härå anförde
medicinalstyrelsen i skrifvelse den 14 november 1906, efter en redogörelse för
den olika smittofaran med hänsyn till importerad och inhemsk lump samt i afseende
å skilda slag af sjukdomar, i hufvudsak följande: Faran för smittas spridande
medelst lump torde endast hvad tuberkulos angår vara af någon betydelse för
fabriksarbetarne. Äfven med hänsyn till denna sjukdom syntes dock lumpen blott
på indirekt sätt medverka till sjukdomens uppkomst, i det bearbetningen af lump,
genom dammalstringen, orsakade eu ömtålighet i respirationsorganen, som gjorde
dessa mera mottagliga för tuberkulossmittan. Lämpliga anordningar vid arbetets
bedrifvande kunde emellertid i mycket hög grad minska faran för damminandning.
På grund af hittills vunnen kunskap i ämnet och med hänsyn till såväl hygienens
som industriens berättigade kraf ansåg sig sålunda styrelsen ej kunna påyrka några
andra åtgärder uti ifrågavarande afseende, än att de arbetare, som hade att göra
med sortering och behandling af odesinfekterad, inom landet insamlad lump, borde
vara underkastade obligatorisk re vaccination.

Hvad kommittén alltså inhämtat i förevarande fråga har ej synts kommittén
innebära tillfyllestgörande anledning att i förslaget till lag om arbetarskydd upptaga
någon särskild föreskrift om desinfektion af lump. Inom kommittén har emellertid
varit ifrågasatt att stadga förbud mot att till bearbetning af lump använda yngre
personer, hvilka ju måste anses mer mottagliga för tuberkulossmitta, men har
kommittén trott denna fråga lämpligare kunna regleras i den ordning 11 § angifver.

I detta samanhang böra måhända beröras ett par andra frågor om särskilda
föreskrifter till förekommande af tuberkulos. Af yrkesinspektörerna hade påyrkats
ett lagstadgande därom, att, ifall vid slipning eller dylikt arbete ej tunnes anordnad
tillfredsställande dammutsugning, dammets spridning skulle förhindras medelst vatten
eller annat dammbindande ämne. Kommittén, som är lifligt öfvertygad om behofvet
af åtgärder till minskande af hälsofaran vid s. k. torrslipning, har dock ej ansett
sig böra efterkomma yrkesinspektörernas yrkande. F.tt dylikt stadgande, som skulle
utgöra ett specialiserande af föreskriften i 7 § c), borde nämligen enligt kommitténs
mening innehålla en del detaljföreskrifter, hvilka i mån af teknikens utveckling
kunde ändras och fullständigas, och torde alltså mindre väl lämpa sig för eu lag
än för en af Kung]. Maj:t med stöd af 11 § utfärdad författning.

Utländsk lagstiftning, se 35), sid. 239.

Den andra frågan rör sig om åtgärder till motverkande af lungtuberkulos
hos stenhuggeriarbetare. Sommaren 1906 gick genom pressen en, i en blekingstidning
först intagen artikel, som fäste kommitténs uppmärksamhet å den höga dödsfallsprocent,
som denna sjukdom utvisade inom stenhuggeriyrket. Med anledning
häraf besökte kommittén under sin förutberörda resa några arbetsställen för dylik

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

verksamhet i Blekinge. Af de upplysningar, som kommittén därvid, företrädesvis
af arbetarne, inhämtade, framgick emellertid, att stenhuggeriarbetet i allmänhet ej
ansågs medföra någon särskildt stor fara för lungtuberkulos, hvilken sjukdom däremot
uppgafs vara mycket utbredd bland dessa trakters fiskarbefolkning, från hvilken
stenhuggeriarbetarne i allmänhet rekryterades. Med hänsyn härtill har kommittén
ej funnit sig hafva anledning att, utöfver den allmänna föreskriften i 7 § c)> föreslå
något särskildt lagstadgande till motverkande af nu berörda missförhållande.

Såsom af betydelse för tillämpningen af 6 och 7 §§ har kommittén, innan
den öfvergår till motiveringen af nästföljande paragraf, här äfven velat med nagla ord
beröra ett af vrkesinspektörerna framställdt förslag, att industriell hygien och läran
om förekommande af olycksfall i arbete måtte upptagas som obligatoriska läroämnen
vid de tekniska läroverken. Visserligen meddelas redan nu undervisning i
nyssnämnda ämnen, men lär densamma, som äger rum i samband med andra
ämnen, vara ganska knapphändig. Äfven i det underdåniga kommittébetänkande,
som den 27 maj 1908 afgifvits angående ordnandet af den högre tekniska undervisningen
i riket, synes undervisningen i dessa ämnen vara mindre väl tillgodosedd.
Då emellertid ökade kunskaper uti ifrågavarande ämnen hos arbetsgifvare och arbetsledare
otvifvelaktigt torde vara ägnade att underlätta genomförandet af lagens skyddsföreskrifter
och främja skyddsteknikens utveckling, har kommittén ansett sig böra
framhålla önskvärdheten af att vid de tekniska läroanstalterna undervisningen i
industriell hygien och läran om förekommande af olycksfall i arbetet måtte fullständigas
och gifvas en mer själfständig ställning. Särskildt synes detta önskemål
lämpligen böra "och kunna beaktas vid den nu förestående omorganisationen af den
högre tekniska undervisningen.

8 §.

Denna paragraf motsvarar yrkesfarelagens 2 § 4 mom., men hafva orden
»skolande dessa föreskrifter vara godkända i den ordning här nedan sägs» utbytts mot
en ny, så lydande period: »Vederbörande bergmästare eller yrkesinspektör är pliktig
att på framställning af arbetsgifvare granska förslag till dylika föreskritter.» Den
förra bestämmelsen, som kompletteras af ett stadgande i yrkesfarelagens 5 § om
skyldighet för yrkesinspektörerna att pröfva sådana föreskrifter, har nämligen synts
mindre lämplig på den grund, att den skäligen måste anses gifva anledning till
den uppfattning, att det ej skulle vara tillåtet för en arbetsgifvare att i sin arbetslokal
anslå en föreskrift af här ifrågavarande art, utan att föreskriften vore godkänd
af yrkesinspektören.

Förevarande paragraf bildar såväl ett komplement till 6 och 7 §§ som en
öfvergång till 9 § — den ålägger arbetsgitvaren en åtgärd för att påkalla arbetarncs

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

medverkan till lagens förverkligande. I afseende å tillämpningssätt gälla samma
regler som för stadgande!» i 6 och 7 §§, d. v. s. det åligger i första hand
arbetsgitvaren att sörja för paragrafens förverkligande. Fullgör ej arbetsgifvaren denna
sin skyldighet på tillfredsställande sätt, har vederbörande inspektionsfunktionär att
ingripa med råd och anvisningar och, om ej dessa efterkommas, att påkalla Kungl
Maj:ts befallmngshafvandes åtgärd enligt 44 §.

Då det här är fråga om att påkalla arbetarnes medverkan till lagens genomförande,
synes det kommitén vara lämpligt, att arbetarne finge deltaga i de afsedda
föreskrifternas utarbetande. Fn af yrkesinspektörerna har äfven, enligt hvad det
uppgifves med godt resultat, vid vissa arbetsställen inom sitt distrikt lyckats åvägabringa
ordningsregler till förebyggande af olycksfall, hvilka regler åstadkommits
genom samverkan af arbetsgivare, arbetare och yrkesinspektör. Något direkt lagbud
1 nu bcrörda syfte har kommittén emellertid ej funnit sig böra föreslå, då ett
dylikt tillvägagående kanske ej under alla förhållanden lämpligen skulle låta sig
genomföra, men i en blifvande instruktion vore det önskvärd! att yrkesinspektionens
personal ålades verka för, att sådana föreskrifter, som åsyftas i denna paragraf,
åvägabragtes under medverkan af arbetarne eller deras delegerade.

9 §.

I denna paragraf, som motsvarar yrkesfarelagens 3 §, har ordningsföljden
mellan de båda stadgande^ hvilka ingå i detta lagrum, ombytts för att bättre accentuera
sambandet med nästföregående paragraf. Därjämte har uttrycket »medverka till uppnående
af det med denna lag åsyftade ändamål» ersatts med det mer direkt på sak
gående »medverka till afvärjande af fara för olycksfall och ohälsa i arbetet».

Arbetarnes mycket öfverklagade bristande iakttagande af här berörda skyldighet
har icke ansetts böra föranleda någon mer ingripande ändring af förevarande grundläggande
bestämmelse, utan har kommittén sökt motverka ifrågavarande missförhållande
genom särskilda stadganden i 34 och 52 §§.

Utländsk lagstiftning, se 36), sid. 239.

10 §.

Från yrkesinspektörernas sida hade redan på 1890-talet framförts klagomål
öfver de svenska maskinfabrikanternas underlåtenhet att förse af dem tillverkade
maskiner med nödiga skyddsanordningar samt ifrågasatts lagstiftningsåtgärder mot
detta missförhållande. Äfven uti 1903 års riksdagsskrifvelse rörande revision af
skyddslagstiftningen är denna fråga beaktad.

I de utlåtanden, som af skilda myndigheter m. fl. afgåfvos öfver nyssberörda
riksdagsskrifvelse, gjorde sig olika meningar gällande.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Till förmån för ett förbud mot försäljning af maskiner utan erforderliga 10 §.
skyddsanordningar anfördes i hufvudsak följande: det medförde större kostnader att
anbringa skyddsanordningarna efteråt än vid maskinernas montering; efteråt anbragta
skyddsanordningar förstörde lätt maskinens utseende och blefve ej så bekväma för
arbetaren som skyddsanordningar, hvilka konstruerats i samband med maskinen och
så att säga fått ingå i dess organism; vid maskiner, som konstruerats utan beaktande
af skyddssynpunkten, vore det sedermera ofta synnerligen svårt att anordna ett
effektivt skydd; då, såsom nu vanligen vore fallet, maskinerna levererades utan
skyddsanordningar, förblefve ej sällan farliga maskindelar oskyddade under flera
år, ända till dess inspektion ägde rum eller anmälningspliktigt olycksfall inträffade.

Emot det ifrågasatta förbudet anfördes bl. a.: yrkesidkaren kunde redan
innehafva lämplig skyddsanordning eller vara i tillfälle att själf förfärdiga sådan;
skyddsanordning läte ofta lättare inrätta sig i samband med arbetslokalen än med
maskinen; svårlösta meningsskiljaktigheter, särskildt beträffande specialmaskiner, skulle
ofta uppstå med hänsyn till frågan, om de af försäljaren anbragta skyddsanordningarna
motsvarade gällande föreskrifter; kontrollen öfver förbudets iakttagande skulle erbjuda
stora svårigheter; man kunde ej skäligen begära, att maskintillverkare i utlandet
skulle hafva kännedom om, hvilka skyddsanordningar, som erfordrades här'' i landet,
helst som fordringarna i detta afseende kunde vara olika i skilda distrikt. Slutligen
intogo ett par af dem, som yttrade sig i frågan, en mellanställning, i det den ene
förordade förbud, inskränkt till vissa slag af maskiner, angifna i nådiga kungörelser,
och den andre tillstyrkte ett påbud om vissa skyddsanordningar, hufvudsakligen
åsyftande att inskydda en del uppgiga, farligare maskindelar vid alla arbetsmaskiner,
där de kunde ifrågakomma.

Vid sammanträde med kommittén föreslogo yrkesinspektörerna ett lagstadgande
af den innebörd, att maskiner för att få försäljas skulle hafva å dem befintliga
»enkla maskindelar» försedda med af vederbörande myndighet godkända skyddsanordningar.

För sin del har kommittén kommit till den uppfattning, att något i lagstiftningsväg
måste åtgöras för att förmå tillverkare och försäljare af maskiner att, i
hvad på dem ankommer, lämna sin medverkan till förebyggande af olycksfall vid
maskiner. Ett allmänt förbud mot försäljning af maskiner utan erforderliga skyddsanordningar
anser sig kommittén emellertid ej kunna förorda, då åsikterna om hvad
med »erforderliga skyddsanordningar» i det särskilda fallet rätteligen skall förstås
torde vara och förblifva mycket varierande. Att på ett auktoritativt sätt angifva
de erforderliga skyddsanordningarna vid alla olika maskintyper, torde vara både
omöjligt och olämpligt med hänsyn till maskinteknikens utveckling. Inskränktes
förbudet till vissa slag af maskiner, för hvilka skyddsanordningar godkänts af yrkesinspektionen,
eller till vissa mer farliga slag af maskindelar, skulle det onekligen
låta sig bättre genomföra. Dock har det synts kommittén mindre tilltalande att

9°

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

på dylikt sätt begränsa leverantörernas medverkan, då det otvifvelaktigt måste anses
önskvärdt att vinna denna medverkan på skyddsteknikens alla områden. Med anledning
häraf har kommittén valt att i ett allmänt stadgande, i likhet med hvad i
9 § föreskrifves beträffande arbetarne, påkalla leverantörernas medverkan till afvärjande
af fara för olycksfall i arbetet.

Ett sådant stadgande, hvars åsidosättande ej gärna kan beläggas med straff,
kan möjligen synas alltför litet effektivt. Kommittén har emellertid trott, att ifrågavarande
leverantörer, hvilka ju genom detta stadgande på sätt och vis ställas under
yrkesinspektionens kontroll, skola finna det med sin fördel förenligt att söka efterkomma
stadgandet och vinna inspektionspersonalens gillande och förord för sina
varor. En strängare karaktär hos detta stadgande synes för öfrigt mindre påkallad
jämväl af det skäl, att med den noggrannare tillämpning af skyddslagstiftningen,
som väl småningom lär genomföras, komma antagligen industriidkare och andra
arbetsgivare ej längre att vilja mottaga maskiner i oskyddadt skick. Skulle dock
stadgandet i något afseende visa sig icke göra tillfyllest, är genom sista punkten
af 11 § Kungl. Maj:t beredd möjlighet att påbjuda kraftigare åtgärder.

Uti härofvan berörda riksdagsskrivelse af år 1903 hade förordats undantag
för det fall, att köparen redan innehade skyddsanordning, som vore användbar vid
maskinen i fråga. Något sådant undantag har kommittén ej funnit nödigt upptaga,
dels på grund däraf, att en gammal skyddsanordning väl ytterst sällan lämpligen
låter sig anbringa på en n}1- maskin, och dels med hänsyn till paragrafens affattning och
friheten från straffansvar, som ju innebära trygghet mot omotiverade tvångsåtgärder.

Med 1 o § och det denna paragraf kompletterande tillägget till x 1 § har
kommittén afsett ej blott att lösa frågan om förbud mot försäljning af oskyddade
maskiner utan äfven att afhjälpa det jämväl i merberörda riksdagsskrivelse betonade
missförhållande, att gamla, såsom underhaltiga utdömda ångpannor stundom före^
komma i handeln och ånyo blifva föremål för begagnande.

Nämnda missförhållande hade gifvit anledning till upprepade klagomål af
yrkesinspektörerna och i de utlåtanden, som afgåfvos öfver riksdagsskrifvelsen, råder
nära nog enstämmighet beträffande behofvet af åtgärder mot detta missförhållande.
Såsom naturligt var, framhölls från flera håll, att bestämmelserna härom borde
meddelas i den då under förberedelse varande ångpannelagen. I kommerskollegii
underdåniga skrifvelse med sammandrag af yrkesinspektörernas berättelser för år
1906 beröres äfven ifrågavarande missförhållande, som kollegium finner vara af
mycket allvarlig beskaffenhet, och omnämnes, att det blifvit ifrågasatt att stadga
förbud mot försäljning af ångpanna, som ej är åtföljd af behörigt bevis om besiktning
och profning, äfvensom att föreskrifva viss kompetens såsom villkor för rätt
att utfärda sådant bevis.

Kommittén, som på förut antydt skäl i regel sökt undvika att belasta lagen
med detaljföreskrifter, har inskränkt sig till att uttryckligen inbegripa ångpannor

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

under förevarande paragrafs allmänna stadgande och öfverlåter genom 11 § åt
Kungl. Maj:t att i fall af behof utfärda närmare föreskrifter.

Beträffande affattningen af 10 § må framhållas, att det afsetts att åt detta
lagrum gifva största möjliga allmängiltighet. Paragrafen omfattar sålunda alla slag
af maskiner och redskap, och den däri stadgade förpliktelsen att medverka till förebyggande
af olycksfall har ej blott afseende på egentliga skyddsanordningar utan
sträcker sig äfven till öfriga förhållanden, t. ex. lämplig konstruktion och hållfasthet,
som kunna inverka på arbetets säkerhet vid användandet af de levererade föremålen.

Utländsk lagstiftning, se jy), sid. 240.

11 §.

Såsom redan förut, under rubriken »lagstiftningens anordning», blifvit framhållet,
har kommittén ansett mest ändamålsenligt att fördela skyddslagstiftningens
bestämmelser på sådant sätt, att de mer allmängiltiga, grundläggande och af
teknikens utveckling oberoende stadgandena upptoges i en af Kungl. Maj:t och
riksdagen gemensamt stiftad lag, under det de specialföreskrifter, som kunde erfordras
för de allmänna stadgandenas tillämpning å vissa områden eller under vissa
förhållanden, skulle meddelas i särskilda författningar, utfärdade af Kungl. Maj:t
ensam. Med hufvudsaklig uppgift att tillhandagå Kungl. Maj:t med utarbetande af
förslag till sådana författningar skulle, på sätt närmare angifves i kommitténs förslag
till organisation af skyddslagstiftningens myndigheter, inrättas ett arbetsråd. En
bestämmelse, intagen vid slutet af förevarande lag, stadgar, att dylika specialförfattningar
ej få utfärdas utan arbetsrådets hörande.

11 § är afsedd att möjliggöra komplettering af lagens samtliga föregående
stadganden rörande arbetets säkerhet och sundhet, sålunda ej blott af de bestämmelser,
som förplikta arbetsgifvarne, utan äfven af sådana bestämmelser, som äro riktade
till arbetarne. Beträffande tillverkare och försäljare af maskiner etc. har det
till förekommande af all tvekan ansetts lämpligast att gifva direkt uttryck åt
nämnda afsikt.

Såsom exempel på hvad som möjligen kunde ifrågakomma att närmare
reglera genom författningar''enligt förevarande paragraf och som i yrkesinspektörernas
berättelser eller i framställningar till kommittén angifvits tarfva särskilda föreskrifter,
kan anföras: byggnadsverksamhet, lastning och lossning af varor, säkerhetsåtgärder
i afseende å ångpannor, explosionsmotorer, acetyléngasverk och hissar, förbud mot
lösa eller fladdrande kläder eller hängande hår vid arbete i närhet af farliga maskindelar,
förbud mot användande af yngre personer till bearbetning af lump, s. k.
torrslipning, undersökning genom tandläkare af tänderna på arbetare i fosfortänd -

10 §.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

il §. sticksfabriker samt anmälan om flyttning af mer yrkesfarliga företag och föregående
besiktning af dylika företags arbetslokaler.

Utländsk lagstijtning, se j8)f sid. 240.

12 §.

Med hänsyn till att nu gällande bestämmelser rörande minderårigas användande
till arbete onekligen i många fall gifvit anledning till afsevärda olägenheter och att
ej så få personer under 18 år förete en sådan kroppsutveckling, att en särskilt
skyddad undantagsställning för dem ej synes vara af behofvet påkallad, har kommittén
ansett sig böra taga under öfvervägande, huruvida någon sänkning af här ifrågavarande
åldersgräns lämpligen läte sig göra. För att vinna upplysning i ämnet
från sakkunnigt håll lät kommittén en fråga härom inflyta i det frågecirkulär, som
kommittén sommaren 1905 tillställde samtliga besiktningsläkare för minderåriga
arbetare enligt minderårighetslagens 11 § (bila., sid. 189).

Det öfvervägande flertalet besiktningsläkare uttalade sig mot en sänkning af
åldersgränsen under framhållande bl. a., att de minderårigas utveckling i regel knappt
vore afslutad vid 18 år och att de under åren närmast före denna ålder vore
ömtåliga på grund af den då pågående sexuella mognaden.

Fn del besiktningsläkare företrädde den meningen, att man borde låta de
individuella förhållandena, d. v. s. den minderåriges utveckling och arbetets beskaffenhet,
i hvarje särskilt fall blifva afgörande för frågan, huru länge den minderårige
skulle vara underkastad minderårighetsbestämmelserna. Denna mening synes
visserligen från rationell ståndpunkt vara riktig, men dess tillämpning, som med
lika skäl borde utsträckas till flertalet af lagens öfriga åldersgränser för de minderåriga,
skulle sannolikt i praktiken föranleda betänkliga missbruk och i hög grad
försvåra kontrollen.

Kommittén har äfven funnit sig böra i sitt lagförslag bibehålla den hittills
gällande s. k. öfre minderårighetsgränsen.

Vid tillämpning af minderårighetslagen har någon gång yppats tvekan, huruvida
lagen med »arbetstid» möjligen afsåge hela tiden mellan arbetets början och
dess slut och sålunda däri äfven inbegrepe rasterna. Till förekommande af hvarje
möjlighet till sådan misstolkning har till definitionen å »minderårig» fogats en förklaring
öfver hvad som skall förstås med »arbetstid».

Utländsk lagstijtning, se J$), sid. 241.

13 §.

Med förevarande paragraf har kommittén afsett att åvägabringa en allmängiltig,
grundläggande skyddsbestämmelse med hänsyn till användandet af minderåriga
arbetare. Denna bestämmelse skall sålunda vara normgifvande för de minderårigas
sysselsättande i de fall, då lagens speciella minderårighetsstadganden icke äro tillämp -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

liga eller tillfyllestgörande, och dessa speciella stadganden äro att anse som tillämpningsföreskrifter
i förhållande till här ifrågavarande allmänna bestämmelse. Särskildt
kommer paragrafen att blifva af betydelse för de arbetsområden, där de speciella
minderårighetsstadgandena icke äga tillämpning, d. v. s. för områden, som icke äro
att hänföra till handel eller industri. Skulle i något särskildt afseende, vare sig
utom eller inom nyssberörda områden, ytterligare föreskrifter för denna allmänna
skyddsbestämmelses tillämpning visa sig erforderliga, kunna under vissa förutsättningar
sådana föreskrifter utfärdas, med mer generell giltighet af Kungl. Maj:t enligt
2i § och inskränkta till vissa fall af Kungl. Maj:ts befallningshafvande enligt 45 §.

Genom 13 § skulle arbetsgifvarens skyldigheter gent emot de minderåriga,
oafsedt skyddslagstiftningens utsträckning, i jämförelse med nu gällande minderårighetslagstiftning
i vissa afseenden utvidgas — åtminstone om man bortser från
näringsfrihetsförordningens väl föga beaktade föreskrifter i ämnet.

Minderårighetsförordningen (af år 1881) förbjuder användande af minderårig,
som till följd af sjuklighet eller kroppslig svaghet kunde lida men af arbetet eller
som icke inhämtat det för afgång från folkskolan stadgade minsta kunskapsmått,
samt föreskrifver vidare, att minderårig arbetare, som är under 1 5 år, skall begagna
undervisningen i folkskolan eller njuta annan däremot svarande och af skolrådet
godkänd undervisning. I minderårighetslagen inskränkes uttryckligen arbetsgifvarens
förpliktelse i afseende å den minderåriges hälsotillstånd till att tillse, det den minderårige
vid antagandet är försedd med behörigt läkarbetyg, samt att ställa sig till
efterrättelse de föreskrifter, som kunna lämnas vid läkarbesiktningarna enligt 11 §
eller af Kungl. Majrts befallningshafvande enligt 10 §. Uppfyller arbetsgifvaren
dessa formella skyldigheter, har han fullgjort sin plikt enligt lagen, och till och
med om den minderåriges hälsa uppenbart skulle lida skada af arbetet, är han ej
lagligen pliktig att taga någon hänsyn därtill. Äfven beträffande skolundervisningen
innebär minderårighetslagen en inskränkning, i det den med hänsyn till den minderåriges
fortsatta undervisning endast föreskrifver, att minderårig under 15 år skall
beredas erforderlig ledighet för deltagande i fortsatt skolundervisning.

Enligt förevarande lagrum åter åligger det arbetsgifvaren tillse, att den minderårige,
oafsedt om denne lider af sjuklighet eller kroppslig svaghet, vid hvarje tillfälle
och i hvarje hänseende sysselsättes på ett från hygienisk synpunkt tillfredsställande
sätt. Vidare inbegriper kommittén under de hygieniska fordringarna uttryckligen,
att arbetet ej får öfverstiga den minderåriges krafter eller inverka menligt
på hans kroppsutveckling. Med hänsyn till den minderåriges behof af undervisning
föreskrifves, att arbetet ej får hindra den minderårige, vare sig denne är under eller
öfver 1 5 år, att deltaga i konfirmations- eller sådan skol- eller yrkesundervisning,
som helt eller delvis bekostas af staten eller kommun. Sist angifna begränsning
har ansetts påkallad af det förhållande, att arbetsgifvaren ej synts böra genom lag
åläggas att vid den minderåriges sysselsättande taga hänsyn till annan skol- eller

13 §.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

13 §.

yrkesundervisning än sådan, som har en mer eller mindre obligatorisk karaktär,
såsom undervisningen i folkskolan eller dess fortsättningskurser, eller för hvars
ändamålsenlighet finnes någon offentlig garanti. Ett lämpligt kännetecken å undervisning
af här afsedda art tror kommittén sig hafva funnit i den omständigheten,
att undervisningen ifråga åtnjuter anslag af allmänna medel.

Någon fordran på fullgjord skolplikt har kommittén ej, lika litet som på
viss minimiålder, ansett sig lämpligen kunna uppställa i 13 § med dess synnerligen
vidsträckta tillämpningsområde.

Utländsk lagstiftning, se 40), sid. 241.

Föreskriften om arbetsgifvarens skyldighet att tillse, det arbetet icke är af
sådan beskaffenhet, att minderårigs sysselsättande därmed medför fara för olycksfall,
innebär en afsevärd utvidgning, då arbetsgifvarens förpliktelse i detta hänseende förut,
enligt minderårighetslagens 6 §, varit inskränkt till iakttagande af ett förbud mot
minderårigas användande till vissa farliga arbeten. Denna föreskrift är förnämligast
grundad på det förhållande, att minderåriga i regel ej kunna tillerkännas samma
mått af omdöme, sinnesnärvaro, påpasslighet, ordningssinne och allvar i arbetet som
vuxna. Kräfver ett arbete i högre grad dylika egenskaper hos arbetaren för att ej
medföra fara för olycksfall, böra minderåriga sålunda ej användas därtill. Med denna
föreskrift afses för öfrigt att bereda skydd ej blott åt den minderårige själf utan
äfven åt hans arbetskamrater, hvilka ju under vissa omständigheter kunna utsättas
för olyckfall till följd af bristande kompetens hos den minderårige.

Slutligen har kommittén trott sig böra ålägga arbetsgifvaren tillse, att arbetet
ej för den minderårige medför våda i sedligt afseende. Något stadgande i dylik riktning
förekommer ej i minderårighetsförordningen eller minderårighetslagen. Däremot
kan möjligen ett sådant stadgande anses föreligga i näringsfrihetsförordningens bestämmelse,
att näringsidkare skall vaka öfver, att hans tjänstebiträden och arbetare, särskildt
de minderåriga, hållas till goda seder. Ej heller torde förordningarna angående förbud
för barn att idka viss försäljning och mot barns användande vid offentliga förevisningar
vara främmande för ifrågavarande syfte. Måhända kan det anmärkas, att skyddet
mot sedliga faror faller utom ramen för arbetarskyddslagstiftningen. Enligt kommitténs
förmenande kan det emellertid hänföras till nämnda lagstiftning med lika mycket
skäl som föreskrifterna rörande de minderårigas undervisning och står dessutom
onekligen i ganska nära samband såväl med sistberörda föreskrifter som med föreskrifterna
rörande de minderårigas hygien. Af sådan anledning har kommittén ej
ansett sig böra lämna denna synpunkt utan beaktande, när det gällde att i lagen
gifva en sammanfattning af arbetsgifvarens skyldigheter mot sina minderåriga arbetare.

Utländsk lagstiftning, se 41), sid. 244.

Förevarande paragraf torde, oaktadt dess vidsträckta tillämpningsområde, ej
gärna kunna anses oskäligt betungande för arbetsgifvaren, då den icke kan sägas
föreskrifva annat, än hvad hvarje god arbetsgivare själfmant lär iakttaga. Vidare

REVISION AF YRKESFARELAGEN M M.

må erinras om, att denna paragraf, med hänsyn till dess föreskrifters allmänna
affattning och paragrafens tillämplighet å områden, som hittills legat alldeles utom
skyddslagstiftningen, ej ansetts böra förbindas med någon ansvarsbestämmelse. Åsidosätter
arbetsgifvare paragrafens föreskrifter, äfventyrar han alltså endast, att Kungl.
Maj:ts befallningshafvande med stöd af 45 § föreskrifver vissa villkor för minderårigas
användande till arbetet i fråga eller meddelar förbud däremot.

14 §.

Denna paragraf, som i viss män motsvarar minderårighetslagens 6 §, äger i
likhet med nästföregående paragraf giltighet inom arbetarskyddslagens hela tillämpningsområde.
Det torde nämligen ej finnas skäl för en trängre begränsning af
denna giltighet, då de här afsedda sysselsättningarna i regel torde innebära lika hög
grad af fara, inom hvilket verksamhetsområde de än förekomma.

Bestämmelserna i förevarande paragraf utgöra föreskrifter för tillämpningen i
några särskilda hänseenden af det allmänna stadgandet i 13 §, att arbetet ej får
vara af sådan beskaffenhet, att minderårigs sysselsättande därmed medför fara för
olycksfall. Dessa bestämmelser afse emellertid ej att lämna några uttömmande
regler i ämnet, utan är det genom 21 § öfverlämnadt åt Kungl. Maj:t att komplettera
dem med föreskrifter för andra slag af sysselsättning, som medföra synnerlig
fara för olycksfall. Möjligen kunde det med hänsyn till lagens allmängiltiga
karaktär synas riktigast, att i lagen ej upptaga några dylika specialföreskrifter utan
låta alla sådana komma till stånd på nyss angifna sätt, men kommittén har ansett
praktiska skäl tala för att redan i lagen intaga de föreskrifter, om hvilkas behöflighet
kommittén funnit sig öfvertygad.

Förbuden i minderårighetslagens 6 § äga tillämpning å alla åldersklasser
af minderåriga och endast i afseende å en af de i paragrafen upptagna grupperna
af åtgärder kunna undantag medgifvas. Häröfver har klagats under framhållande,
att dessa förbud vore omotiveradt stränga såväl med hänsyn till de äldre minderåriga,
hvilka genom dem hindrades från att vid lämplig ålder börja ägna sig åt
vissa yrken, som beträffande en del i paragrafen afsedda maskinella anordningar,
hvilka kunde inrättas så, att hvarje fara vid deras skötsel praktiskt taget uteslötes.
Vid sammanträde med kommittén hafva äfven yrkesinspektörerna förordat (bill., sid.
304), att ifrågavarande förbud måtte inskränkas till att gälla minderåriga under 16
år, med iakttagande likväl att 16- och 17-åringar endast under tillsjm af äldre
person skulle få sköta ångpanna. Vidare uttalade sig yrkesinspektörerna för utsträckning
i viss mån af möjligheten till undantag.

I kommitténs förslag till 14 § hafva båda slagen af nyssberörda klagomål beaktats.
Sålunda hafva de två äldsta årsklasserna af minderåriga fritagits från paragrafens
tillämpning, med undantag i afseende å tillverkning af explosiv vara och skötsel
af sådan ångpanna, kokare eller annat kärl under tryck, som afses i 6 § n),

13 §.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

d. v. s. som genom explosion kan förorsaka olycksfall. Anledningen till att
äfven de båda äldsta årsklasserna ansetts böra uteslutas från sysselsättningar af sistnämnda
art ligger däri, att felaktigt förfarande vid dessa sysselsättningar i särskildt
hög grad kan befaras förorsaka olyckor af större omfattning.

I afseende å det andra slaget af klagomål har kommittén ansett, att lagen ej
i något fall borde omöjliggöra undantags medgifvande. Hvarje slag af arbete synes
nämligen, om icke nu så dock i en framtid med högre utvecklad skyddsteknik,
kunna befrias från hvarje afsevärd risk för olycksfall. Säkerhet mot missbruk
af detta undantagsstadgande tror kommittén sig hafva beredt genom den anordningen,
att stadgandets tillämpning i hvarje fall gjorts beroende af yrkesinspektionens
bestämmande. Denna myndighet bör naturligtvis ej medgifva undantag
i andra fall, än där den såsom villkor för undantaget kan föreskrifva fullt betryggande
skyddsåtgärd. För medgifvande af undantag har kommittén tänkt sig
två sätt. Enligt det ena skulle yrkesinspektionens chefsmyndighet utfärda allmängiltiga
bestämmelser, hvari noggrant angåfves, under hvilka förutsättningar befrielse
från paragrafens tillämpning finge åtnjutas. Sedan skulle det ankomma på arbetsgifvaren
att afgöra, om han ville begagna sig af medgifvandet, och att bedöma
förutsättningarnas tillvaro. Begagnar arbetsgifvaren sig af medgifvande till undantag
utan att behörigen uppfylla de därför föreskrifna förutsättningarna, utsätter han sig
för straffpåföljd enligt 47 §. Nu ifrågavarande bestämmelser skulle af chefsmyndigheten
kompletteras och ändras i den mån behof, erfarenhet och skyddsteknikens
framsteg påkallade. Enligt det andra sättet skulle vederbörande yrkesinspektör eller
bergmästare på begäran af arbetsgifvaren och efter pröfning af förhållandena i det
särskilda fallet medgifva undantag. En sådan pröfning förutsätter ej nödvändigtvis
särskildt besök å arbetsstället, ty yrkesinspektören eller bergmästaren kan ju från
en föregående inspektion hafva tillräcklig kännedom om förhållandena därstädes, eller
ock kan arbetsgifvaren möjligen lämna honom erforderliga upplysningar om desamma.
Det senare sättet är egentligen afsedt för de fall, hvarå chefsmyndighetens
bestämmelser icke äga tillämpning, men naturligtvis är det ej arbetsgifvaren betaget
att äfven i fall, som gå in under dessa bestämmelser, för säkerhets skull påkalla
yrkesinspektörens eller bergmästarens pröfning.

Med paragrafens sista stycke har i afseende å skötsel af ångpanna, kokare
eller annat kärl under tryck redan i lagen meddelats en sådan bestämmelse om
rätt till undantag, som det eljest skulle tillkomma yrkesinspektionens chefsmyndighet
att utfärda. En dylik bestämmelse har nämligen med hänsyn till utbildandet
af ångpanneskötare och att här ifrågavarande förbud omfattar jämväl de två äldsta
årsklasserna af minderåriga, ansetts särskildt påkallad.

Bland de sysselsättningar, till hvilka förbudsbestämmelserna mot minderårigas
användande genom förevarande paragraf blifvit utsträckta, upptages först användande
vid tillverkning af explosiv vara. Denna utsträckning har föranledts af upprepade

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

framställningar från inspektören öfver sprängämnestillverkningen. I den senaste af
dessa framställningar, hvilken chefen för finansdepartementet den 3 februari 1908
remitterat till kommittén för att tagas i öfvervägande vid fullgörandet af kommitténs
uppdrag, påyrkar nämnde inspektör ett lagbud af den innebörd, att minderårig ej
skulle få användas å farligt område vid fabrik för tillverkning af explosiva varor,
vare sig af lista eller 2:dra klass, dock med rätt för Kungl. Majits befallningshafvande
att, efter vederbörande yrkesinspektörs hörande, medgifva minderårig, som
fyllt 15 år, att deltaga i visst, bestämdt arbete vid sådan fabrik.

Med anledning af tidigare framställningar från sprängämnesinspektören, i Indika
det påyrkade förbudet var inskränkt till fabriker för explosiva varor af lista klass,
både kommittén hösten 1907 anmodat de firmor inom landet, hvilka tillverkade
dylika varor, att besvara vissa frågor i ämnet. Af de svarsskrifvelser, som ingingo
till kommittén, framgick i hufvudsak följande: Antalet minderåriga, som sysselsattes
inom det farliga området vid fabriker af nyssberörda slag, utgjorde sammanlagdt
40 å 50. Vid några fabriker förekom ej sådan användning af minderåriga. För
flertalet fabriker skulle det ifrågasatta förbudet ej medföra olägenhet, men för arbetarfamiljerna
vore ett dylikt förbud ovälkommet, då det skulle försvåra tillgången
till lämplig sysselsättning och arbetsförtjänst åt barnen. Det arbete, hvartill de
minderåriga användes, ansågs i allmänhet skäligen ofarligt, hvarför förbudet syntes
obehöflig!.

Då det ej torde kunna förnekas, att arbetets säkerhet inom ifrågavarande verksamhetsområde
är i hög grad beroende af sådana personliga egenskaper hos arbetaren,
hvarpå minderåriga, såsom framhållits i motiveringen till stadgandet rörande olycksfall
i 13 §, ofta lida brist, samt de inom detta område inträffande ofyckorna ofta äro
mycket svårartade och omfattande, har kommittén ej ansett sig kunna underlåta att
tillmötesgå sprängämnesinspektörens ofvan angifna yrkande. Kommittén har emellertid
ej följt bemälde inspektörs förslag i afseende å det ifrågavarande förbudets
omfattning, sådan den finnes angifven i hans ofvanberörda, senaste framställning.
Begränsningen till det »farliga området» har nämligen ej synts kunna användas, då
sådant område af förordningen angående explosiva varor den 19 november 1897
endast föreskrifves i afseende å tillverkning af explosiva varor af lista klass, men
förbudet ju äfven skulle omfatta tillverkning utaf dylika varor af 2idra klass. Det
har vidare ansetts onödigt att angifva, det förbudet afser explosiva varor af både
lista och 2:dra klass, då lagstiftningen rörande tillverkning af explosiva varor under
dessa två klasser inbegriper samtliga sådana ämnen. Om nu förbudet genom
kommitténs förslag skulle hafva fått eu vidsträcktare omfattning, än hvad inspektören
öfver sprängämnestillverkningen åsyftat, betyder för öfrigt detta mindre, då denne
inspektör ju har befogenhet att genom medgifvande af undantag reglera förbudets
omfattning efter förhållandena å hvarje arbetsställe.

REVISION AE YRKESFARELAGEN M. M.

14 §.

Förbudet mot minderårigs användande vid tillverkning af explosiv vara afser
ej blott den minderåriges deltagande i själfva framställningen af sådan vara och i
därmed förenadt handräckningsarbete utan bör äfven, i öfverensstämmelse med den
innebörd förordningen angående explosiva varor (5 och 29 §§) gifver åt ordet »tillverkning»,
inbegripa förpackning och emballering af sådan vara. Däremot berör
förbudet naturligtvis ej arbete, som icke är hänförligt till eller omedelbart förenadt
med tillverkningen, t. ex. sysselsättning på kontor, i snickarverkstad eller förvaringsmagasin
vid fabrik för explosiva varor.

Rökare och annat kärl under tryck hafva, det förstnämnda på förslag af yrkesinspektörerna,
upptagits i 14 § med hänsyn till deras explosionsfara, som synts
påkalla dessa redskaps jämställande med ångpanna i förevarande afseende. Medtagandet
af hiss i detta lagrum har påyrkats af yrkesinspektörerna med anledning
af de svåra olycksfall, som under de senare åren vid flera tillfällen drabbat minderåriga
hi sskötare.

Förbudet i afseende å cirkelsågar har närmast föranledts af de framställningar,
som yrkesinspektören i Flärnösands distrikt lämnat beträffande den stora faran för
olycksfall bland minderåriga arbetare vid dylika sågar. Nämnda yrkesinspektör
hade redan i sin årsberättelse för 1903 påpekat denna fara. Under år 1907 fann
han sig föranlåten att med stöd af 10 § minderårighetslagen hos Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i de län, som tillhörde hans distrikt, göra framställning om
förbud mot minderårigas sysselsättande med arbete vid kapsågar. Sådana förbud
hafva äfven sedermera utfärdats i samtliga dessa län. Beslutet härom beträffande
Västernorrlands län öfverklagades visserligen af ett antal yrkesidkare, arbetsförmän
och arbetare i Sundsvallstrakten, men Kungl. Maj:t lämnade, på kommerskollegii
tillstyrkan, klagomålen utan afseende.

Genom stvrelsen för Sundsvalls arbetarkommun har till kommittén öfverlämnats
en resolution, enligt uppgift antagen vid ett möte den 22 september 1907 å
Flörningsborgs lokal, Vindskärsvarf, af bl. a. ombud för personalen vid samtliga
sågverk i Sundsvalls distrikt, hvilken resolution i främsta rummet åsyftar, att nyssberörda
förbud måtte upptagas i kommitténs lagförslag.

Arbetet vid cirkelsågar är onekligen en synnerligen farlig sysselsättning, Uti
kommerskollegii afdelnings för arbetsstatistik publikation »Olycksfall i arbete» för
år 1906 uppgifves antalet olycksfall under arbete vid cirkelsågar till 637 eller det
högsta antal, som inträffat vid något slag af arbetsmaskiner. Under senare tid
hafva visserligen flera effektiva skyddsanordningar vid ifrågavarande sågar konstruerats
och kommit till användning, men då de minderåriga, åtminstone de yngre af dem,
genom vårdslöshet och okynne i många fall lära göra nyttan af dessa skyddsanordningar
tämligen illusorisk, har det synts vara af behofvet påkalladt att i lagen
få till stånd ett förbud mot användande af minderåriga _ under 16 år till skötsel al
cirkelsågar.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Skulle det sedermera befinnas, att förbud ej erfordras i afseende å alla slag
af cirkelsågar utan endast beträffande kapsågar, till hvilka förbudet i Härnösands
yrkesinspektörsdistrikt är inskränkt, kan yrkesinspektionens chefsmyndighet eller vederbörande
yrkesinspektör medgifva undantag för öfriga slag af cirkelsågar.

Utländsk lagstiftning, se 42 )t sid. 244.

15 §.

Med hänsyn till de i hygieniskt afseende alltid mindre tillfredsställande förhållanden,
hvarunder arbetet under jord måste försiggå, har kommittén föreslagit
eu höjning åt åldersgränsen i afseende å dylikt arbete från 14, som minderårighetslagens
7 § föreskrifver, till 15 år. En sådan höjning hade inför kommittén förordats
af de skånska grufarbetarnes ombud. Att, såsom från somliga håll påyrkats,
helt och hållet förbjuda minderårigas användande till ifrågavarande arbete, torde
enligt kommitténs åsikt ej vara lämpligt. En dylik åtgärd skulle otvifvelaktigt i
åtskilliga grufsambällen medföra en betänklig minskning af de minderårigas arbetstillfällen
och därjämte, enligt uppgift från vissa arbetsgifvares sida, i betydlig mån
försvåra grufarbetarstammens rekrytering och utbildning.

Utländsk lagstiftning, se 44), sid. 244.

16 §.

Nu gällande, i minderårighetslagen och minderårighetsförordningen meddelade
skyddslagstiftning beträffande minderåriga arbetare är i det väsentliga inskränkt till
den stora och lilla industrien. Uti näringsfrihetsförordningen lämnas endast några
få, förmodligen föga iakttagna bestämmelser rörande minderårigas användande i
handel. Då kommittén, på förut anförda skäl, funnit sig föranlåten att utsträcka
skyddslagstiftningen till andra slag af verksamhet än den industriella, har kommittén
ej kunnat undgå att beakta behofvet af särskilda föreskrifter till reglerande af de
minderårigas sysselsättning inom handelsyrket. Denna sysselsättning äger nämligen
ej sällan rum under sådana förhållanden, att särskilda lagstiftningsåtgärder beträffande
densamma äro i lika hög grad påkallade som i afseende å minderårigas användande
inom industrien.

Arbetstiden för handelsbiträden torde sålunda i många fall vara oskäligt utsträckt.
En af centralförbundet för socialt arbete föranstaltad, under åren 1907
och 1908 utförd undersökning angående vissa förhållanden i Stockholms butiker
gaf vid handen, att expeditionstidens längd i det stora flertalet af undersökta butiker
uppgick till 12—14 timmar, i 13 % af dem till 15 och i 7 % till mer än 15
timmar af dygnet. Härtill kommer, att biträdena ofta tagas i anspråk för arbete
utöfver expeditionstiden. Någon kortare arbetstid för de minderåriga än för de
vuxna biträdena torde i allmänhet ej förekomma, åtminstone ej för de minderåriga,

l-t 8-

I oo

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

16 §.

som tjänstgöra såsom verkliga expediter. Vid ett sammanträde, som kommittén
hösten 1907 höll med ombud för sammanslutningar bland arbetsgifvare, biträden
och arbetare inom handelsyrket i Stockholm, framhölls äfven från vissa håll, att
arbetstiden för barn, sysselsatta i nämnda yrke, stundom vore så lång, att de toge
skada af arbetet.

Jämväl med hänsyn till de minderårigas skolundervisning synes eu lagstadgad
reglering af deras sysselsättning inom handeln vara önskvärd. Såväl af en på initiativ
af öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor år 1906 företagen under
sökning angående folkskolebarnens yrkesarbete i Stockholm som af uttalanden å
härofvan berörda sammanträde framgick, att ett betydande antal barn i skolåldern
åtminstone här i Stockholm, användes till s. k. springsysslor i handelsföretag på
ett sätt, som måste afsevärdt förringa nyttan af deras skolgång.

Den af Kungl. Maj:t den 13 mars 1891 tillsatta kommittén för revision af
minderårighetsförordningen hade låtit sitt förslag till lag angående minderårigas och
kvinnors användande i arbete omfatta äfven handel. I det gemensamma underdåniga
utlåtande, som kommerskollegium och medicinalstyrelsen den 10 december
1892 afgåfvo öfver detta förslag, afstyrktes en sådan utsträckning. Såsom skäl
härför anfördes hufvudsakligen, att arbetet i handeln, hvilket vore olikartadt och
drefves under skilda betingelser, sällan kunde jämföras med fabriks- eller egentligt
handtverksarbete, enär det i allmänhet ej kräfde eu så jämn och fortgående kroppsansträngning
som detta utan lämnade tillfälle till större omväxling, samt att det
skulle vara nära nog omöjligt att utöfva en effektiv kontroll öfver de i handelsyrket
sysselsatta minderåriga. Ehuru de af ämbetsverken anförda skäl onekligen
äga sin riktighet, hafva de dock, särskildt med hänsyn till den sociala utveckling,
som försiggått sedan berörda utlåtande afgafs, ej synts böra tillerkännas sådan betydelse,
att lagstiftaren af dem skulle låta afhålla sig från att åt de minderåriga,
som sj^sselsättas inom handelsyrket, söka bereda liknande skydd mot öfveransträngning
och tillfälle till undervisning, som de minderåriga industriarbetarne
redan äga.

Förevarande paragraf äger naturligtvis tillämpning ej blott på minut- och
grosshandel, handelsagenturer och andra handelsföretag med fast affärslokal utan
äfven på ambulerande handel. Vidare afser paragrafen såväl butiks- och kontorsbiträden
som lager- eller magasinspersonal samt springpojkar och springflickor.
Emellertid torde man med hänsyn till de olika sätt, hvarpå arbetet är anordnadt i
de skilda slagen af handelsverksamhet, kunna säga, att 16 § väl i främsta rummet
kommer att vara af betydelse för butikhandeln, under det att öfriga grupper åt
handelsyrket sannolikt ej torde få mycken känning af densamma.

Utländsk lagstiftning, se 44), sid, 24J.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

I O I

*)•

Såsom minimiålder för biträden och arbetare i handel, har kommittén bibehållit
den ålder, som stadgas i näringsfrihetsförordningen eller 12 år. Det kunde
visserligen synas önskvärdt att sätta denna åldersgräns något högre och att jämväl
i afseende, ''å här ifrågavarande minderåriga föreskrifva fullgjord skolplikt eller behörigt
tillstånd att lämna folkskolan såsom ett villkor för antagande i arbete, men
hänsynen till de minderårigas förvärfsmöjligheter har afhållit kommittén därifrån.
Handeln är nämligen, särskilt i de större städerna, af synnerlig betydelse för de
yngre minderårigas arbetsförtjänst, emedan densamma i relativt stor utsträckning
erbjuder tillfälle till stadigvarande sysselsättning af kortare varaktighet per dag, d. v. s.
arbete som låter sig förena med barnens skolgång. Fastän dylik sysselsättning ur
flera synpunkter gifver anledning till anmärkningar, synes man dock under nuvarande
förhållanden ej böra omöjliggöra densamma, då tillgång till sådan sysselsättning
för många af de fattigaste familjerna torde vara i hög grad af behofvet
påkallad. Från skyddssynpunkt förefaller för öfrigt nu berörda sysselsättning, lämpligt
reglerad, vara att föredraga framför det industriella hemarbetet, hvari någon
lagstadgad reglering af de minderårigas sysselsättning knappast låter sig genomföra.
A förut omnämnda sammanträde med representanter för handelsyrket förordade
äfven flertalet ombud åldersgränsens bibehållande vid 12 år.

Utländsk lagstiftning, se 45), sid. 245.

b).

Bestämmelserna angående arbetstidens längd för minderåriga, sysselsatta inom
handeln, hvilka bestämmelser äro likalydande med dem, som kommittén föreslagit
i afseende _å industrien, öfverensstämma med minderårighetslagens föreskrifter
i ämnet med undantag däraf, att arbetstiden begränsats jämväl till visst
antal timmar i veckan. Härmed afses att tillförsäkra de minderåriga ledighet å
söndag eller å annan dag i veckan eller, där sådan ledighet ej kan lämnas, däremot
svarande förkortning af den dagliga arbetstiden.

Utländsk lagstiftning, se 46), sid. 24J.

C).

Dä deltagande i undervisning, åtminstone uti flertalet tall, torde medföra eu
afsevärd ansträngning, har en bestämmelse med det syfte, som angifves i denna
punkt ansetts vara ett nödvändigt komplement till stadgandet om arbetstidens längd.
I 13 § ålägges arbetsgifvaren tillse, att arbetet ej hindrar den minderåriges del tagande

i undervisning. Här skärpes arbetsgifvarens förpliktelse uti ifrågavarande
afseende till eu skyldighet att inskränka arbetstiden på sådant sätt, att den minderårige
måtte kunna verkligen tillgodogöra sig undervisningen.

102

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

16 §.

Förevarande lagrum har begränsats att äga tillämpning å sådan undervisning,
som omförmäles i 13 §. Då arbetsgivare^ lagstadgade skyldighet att tillse, det
arbetet ej hindrar de minderåriga från deltagande i undervisning, ansetts böra inskränkas
till vissa slag af undervisning, har konsekvensen synts fordra, att arbetsgifvaren
ej heller i afseende å den förpliktelse, som 16 § c) föreskrifver, ålägges
taga hänsyn till andra slag af undervisning. I motsatt fall skulle begränsningen i
13 § på sätt och vis kunna eluderas af den minderårige, som, om han deltoge i
annan undervisning under sin fritid, kunde tvinga arbetsgifvaren att förkorta arbetstiden
enligt 16 § c).

Ehuru denna punkt endast har afseende å sådan skol- eller yrkesundervisning,
som helt eller delvis bekostas af staten eller kommun, torde man väl kunna förvänta,
att arbetsgifvarne skola själfmant iakttaga dess bestämmelse äfven med hänsyn
till annan för de minderåriga nyttig och lämplig undervisning. Särskilt bör
detta naturligen vara förhållandet i afseende å sådana läroanstalter, hvilkas upprätthållande
bekostas eller understödes af arbetsgifvarne.

Med punktens ändamål kunde måhända synas mest öfverensstämmande att
begränsa den sammanlagda undervisnings- och arbetstiden till samma tidsmått, som
äro medgifna i mom. b), synnerligast som undervisningen vanligen äfven indirekt,
genom läxläsning samt gång till och från undervisningsanstalten, tager tid och
krafter i anspråk. Kommittén har emellertid ej ansett lämpligt att alltför mycket
kringskära möjligheten för vetgiriga minderåriga att förvärfva ökad bildning.

d).

I afseende å minderåriga, sysselsatta i handel, har det ej synts erforderligt
att, såsom beträffande minderåriga industriarbetare, meddela något förbud mot rasternas
tillbringande i arbetslokalen, då luften därstädes väl sällan torde vara i
någon högre grad förorenad af skadliga ämnen. Någon särskild föreskrift om
regelbundenhet hos rasterna har ej heller, med hänsyn till den inom stora områden
af handelsyrket ofta oregelbundna sysselsättningen, ansetts lämpligen kunna meddelas.

Utländsk lagstiftning, se ^7'', sid. 246.

Den tid å aftonen, hvarefter minderåriga i regel ej få användas till arbete
i handel, har i hufvudsaklig öfverensstämmelse med majoritetens åsikt å förut berörda
sammanträde med delegerade för handelsyrket, satts en timme senare än
för industrien eller till kl. 9 e. m. Butikhandeln fortgår nämligen ännu i ganska
stor utsträckning till detta klockslag, och äfven om tidigare butikstängning skulle
blifva mer allmänt genomförd, lär det för ett stort antal minuthandlande i de större
städerna vara af vikt att få sysselsätta minderåriga till kl. 9 för att kunna hemsända
rekvirerade varor efter expeditionstidens slut. Bestämmelserna om framflyttning

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. IO3

åt'' ifrågavarande tid från kl. 9 till 10 e. m. å lördagar och dagar före helgdagar
samt dessutom under högst 60 dagar årligen torde äfven i det väsentliga motsvara
de önskemål, som uttrycktes af flertalet talare å nyssnämnda .sammanträde. Att,
såsom af flera delegerade å sammanträdet påyrkades, medgifva en framflyttning med
två timmar, har af kommittén ansetts oförenligt med förevarande lagstiftnings sytte.
Med de 60 dagarna afses att tillmötesgå handlandenas behof af utsträckt expeditionstid
under säsong, som för nära nog alla slag åt minuthandel lär råda under
december månad samt för ett stort antal affärer jämväl under någon tid vår och
höst. Här bör måhända påpekas, att medgifvandena i detta moment ej medföra
rätt till undantag från stadgandena om arbetstidens längd i mom. b).

Utländsk lagstiftning, se 48), sid. 247.

Liksom punkt c), på sätt förut påpekats, utgör ett nödvändigt komplement
till punkt b), kan man säga, att förevarande punkt kompletterar punkterna b)
och c). Skulle lagen lämna öppet t. ex. för eu skohandlande att sysselsätta en
14-åring 9 timmar bakom disken och 4 timmar i skomakarverkstaden eller för eu
specerihandlande att låta en 13-äring distribuera varor under 5 timmar, begagna
skolundervisning under 4 timmar samt bära ved och vatten till handlandens kök
under 3 timmar, vore det skydd mot öfveransträngning, som lagen åsyftar, ej
mycket tryggadt. Använder en handelsidkare en minderårig dels i sin handels verksamhet

och dels till annat arbete, har han enligt 16 § f) att se till, att den
sammanlagda tiden för dessa båda slag af sysselsättningar ej öfverskrida de tidsmått,
som angitvas i mom. b). Begagnar den minderårige dessutom sådan undervisning,
som omförmäles i 13 får summan af de tider, hvarunder den minderårige
användes i handeln och till annat arbetsgifvarens arbete samt begagnar
undervisning, ej med mer än en timme för dygn öfverstiga den i b) medgifna
arbetstid.

Med punktens senare föreskrift, att under »annat arbete» äfven inbegripes
arbete, som enligt 1 § a), b) eller c) är undantaget från lagens tillämpning, har
kommittén velat förhindra, att arbetsgifvaren utöfver det egentliga yrkesarbetet
skulle kunna utan lagstadgad begränsning t. ex. använda den minderårige till arbete
i sitt hushåll eller lämna den minderårige arbete till utförande i dennes hem.
Sysselsätter däremot en handlande exempelvis sina egna barn både i butiken och

hushållet, blir han naturligtvis ej härför underkastad 16 § f), då på grund åt

familjeförhållandet ingendera sysselsättningen faller inom lagens tillämpnings område.

Utländsk lagstiftning, se 49), sid. 248.

16 §.

104

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Denna paragraf, i visst afseende kompletterad af 18 §, motsvarar såväl till
tillämpningsområde som innebörd i hufvudsak minderårighetslagen.

Med hänsyn till tillämpningsområdet, hvilket väsentligen bestämmes af lagens
2 §, må dock, såsom delvis redan antydts i motiveringen till sistnämnda lagrum,
påpekas, att detsamma i jämförelse med minderårighetslagens omfattning, sådan
denna iakttages af yrkesinspektörerna enligt deras öfverenskommelse den 3 december
1902 rörande begreppet »fabriksmässighet», företer vissa utvidgningar och inskränkningar.
Förändringar af det förra slaget föranledas af uteslutandet af förutsättningen
»idkande såsom näring» samt af 4 §:ns definition å begreppet »arbetare»,
hvilken leder till, att arbetsförmän och arbetsledare komma att inräknas i arbetarantalet.
Inskränkande förändringar, hvilka torde vara af större betydelse än de
utvidgande, följa däraf att kommittén, i jämförelse med yrkesinspektörernas berörda
öfverenskommelse, uteslutit förutsättningen beträffande ångpanna samt ändrat villkoret
rörande motor till visst kraitbelopp och bestämningen »under någon tid af året»
i afseende å arbetarantalet till »i regel».

a).

I det år 1892 afgifna kommittéförslaget till lag angående minderårigas och
kvinnors användande i arbete föreslogs en höjning af den allmänna minimiåldersgränsen
från 12 till 13 år, dock med rätt att använda minderårig, som erhållit
afgångsbetyg från folkskolan och med läkarbetyg styrkte sig kunna utan men
deltaga i arbetet, redan vid 12 års ålder. Flertalet yrkesinspektörer hafva, dels i
utlåtanden öfver riksdagens skrifvelse rörande revision af skyddslagstiftningen och
dels inför kommittén, uttalat sig till förmån för ifrågavarande åldersgräns förläggande
till 13 år.

Uti kommitténs tömt berörda frågecirkulär till besiktningsläkarne för minderåriga
arbetare hade upptagits en fråga,, om åldersgränsen borde höjas. Af svaren
på denna fråga voro 83 jakande och 125 nekande. Till stöd för de förra anfördes
i främsta rummet, att 12-åringarna i allmänhet vore för litet utvecklade
för att utan men kunna användas till arbete i industrien. Det senare slaget af
svar motiverades bland annat med, att de lägsta åldersklasserna i regel endast användes
till lättare arbete, att flertalet barn vid 12 år slutat folkskolan och väl behöfde
en regelbunden sysselsättning, som, begränsad till 6 timmar, ej kunde förorsaka
sanitära olägenheter, samt att läkarundersökningen före antagandet i arbete och
de årliga läkarbesiktningarna innebure eu garanti mot missbruk af barnens arbetskraft,
som gjorde en höjning af åldersgränsen obehöflig.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

105

Vid de sammanträden, som kommittén, särskilt under sin förut berörda resa
sommaren 1906, höll med arbetsgivare och representanter för arbetare inom skilda
yrken, påyrkades, med några få undantag, från arbetarnes sida en höjning af ifrågavarande
åldersgräns och detta ej blott med ett utan å somliga håll med två eller
tre år. Arbetsgifvarne förklarade vid ej så få sammanträden, att en höjning af
åldersgränsen ej skulle möta hinder från deras sida, då de ej hade mycken nytta
af de yngsta minderåriga utan använde dem hufvudsakligast för att bereda dem en
välbehöflig arbetsförtjänst.

För egen del har kommittén ej kunnat undgå finna eu höjning af åldersgränsen
önskvärd. Härför talar naturligtvis i främsta rummet det förhållande, att
arbetet i fabriksmässiga, industriella företag med deras i regel långt drifna maskinteknik,
som ej medgifver mycken hänsyn till individuell arbetsförmåga, och oftast
ensidiga sysselsättningar, öfver hufvud taget måste anses mindre lämpligt för barnens
hälsa och särskildt för deras normala utveckling. Vidare torde den nuvarande
låga åldersgränsen inverka menligt på de minderårigas skolbildning. Den lär nämligen
dels förleda många föräldrar att söka få sina barn fritagna från skolgång
fortast möjligt, efter det barnen uppnått 12 år, och dels äfven motverka skolväsendets
utveckling på platser, där arbetstillfällen finnas att tillgå för barnen.

Kommittén anser sig emellertid böra framhålla, att kommittén beslutit sig
för denna höjning af åldersgränsen under antagande, att skolundervisningen skulle
bereda lämplig sysselsättning åt de minderåriga, som komme att beröras af höjningen.
Enligt normalplanen för folkskoleundervisningen bör skolgången i regel upptaga
minst sex kalenderår. Då nu skolåldern inträder med det kalenderår, hvarunder
barnet fyller 7 år, lär barnet äfven i gynnsamt fall ej sluta den föreskrifna skolkursen
förrän vid midten af det år, detsamma uppnår 13 års ålder. Någon afsevärd
mellantid mellan skolgångens slut och antagandet i fabriksmässigt industriarbete
skulle sålunda ej förorsakas af den föreslagna höjningen, för såvidt skolundervisningen
försiggår och begagnas på behörigt sätt.

Gent emot förslagen om en större höjning af ifrågavarande allmänna åldersgräns,
till 14 eller 15 år, måste kommittén däremot med hänsyn till skolväsendets
nuvarande utveckling ställa sig afvisande. Skulle emellertid en högre åldersgräns
finnas af behofvet påkallad i afseende å någon särskild sysselsättning, äger Kungl.
Maj:t enligt 21 § att under vissa förutsättningar därom meddela föreskrift.

Någon afsevärd inverkan på den fabriksmässiga industrien skulle den ifrågasatta
förändringen, äfven oafsedt de i 17 § a) medgifna undantag, knappast medföra
till följd af 12-årsklassens relativa fåtalighet. Enligt }Tkesinspektörernas berättelser
sysselsattes år 1908 i nämnda industri sammanlagdt 1,667 tolfåringar, hvilket utgör
endast 2,84 % af samtliga i dylik verksamhet sysselsatta minderåriga arbetare
Berörda procent synes för öfrigt vara stadd i sjunkande.

i o6

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Från den allmänna regeln om 13 -årsgränsen har kommittén ansett sig böra
medgifva undantag för två kategorier af sysselsättning, nämligen lätt och af mekanisk
drifkraft icke regleradt arbete i fria luften samt lätt arbete i glashytta.

Undantaget i afseende å den förra kategorien, hvilket hufvudsakligen motsvarar
minderårighetslagens 8 § 2 inom., grundar sig på det förhållande, att den
afsedda sysselsättningen i regel måste antagas vara oskadlig för den minderåriges
hälsa och kroppsutveckling. Yrkesinspektörer, besiktningsläkare, arbetsgifvare och
arbetare hade beträffande nyssnämnda lagrum uttryckt mycket skiljaktiga meningar,
hvilka dock i öfvervägande mån torde kunna anses ogillande. De väsentligaste
anledningarna till klander tror sig kommittén dock hafva undanröjt genom att höja
åldersgränsen från 11 till 12 år och bereda bättre garantier för sysselsättningens
oskadlighet. I sistberörda syfte har kommittén utbytt bestämningen »lättare» mot
»lätt», samt tillfogat villkoret, att arbetet ej får regleras af mekanisk drifkraft. Ett
arbete kan nämligen vara att anse som lätt i hvarje dess moment men ändock
medföra öfveransträngning, då det skall anpassas efter en obevekligt jäktande maskin.

Vidare har kommittén, till förekommande af en godtycklig tolkning af bestämningen
»lätt», anförtrott åt yrkesinspektionen att afgöra, huruvida visst arbete
skall anses lätt. Denna befogenhet skulle, i likhet med hvad som föreskrifves i
14 § och på sätt i motiveringen till samma paragraf närmare utvecklas, vara
fördelad mellan yrkesinspektionens chefsmyndighet samt bergmästame och vrkesinspektörerna.

Beträffande förevarande undantag må för öfrigt påpekas, att dess tillämpningsområde,
som enligt minderårighetslagens 8 § 2 mom. varit inskränkt till arbete
vid grufvor samt sågverk och därmed förenade brädgårdar, fritagits från denna enligt
kommitténs förmenande godtyckliga begränsning. Uttrycket »under bar himmel» i
nu berörda moment har ersatts med »i fria luften», hvilket medför, att undantaget
äfven kan tillämpas på arbete, förrättadt under tak, t. ex. i ett öppet skjul.

Undantaget för den senare kategorien af sysselsättning, lätt arbete i glashytta,
är i främsta rummet föranledt af glasbruksidkarnes klagomål öfver svårigheten
att fylla behofvet af minderårig arbetskraft. Ett annat skäl, som nämnda arbetsgifvare
anfört för sänkning af åldersgränsen i afseende å glasindustrien, har varit,
att det för vinnande af större yrkesskicklighet inom denna industri erfordrades inträde
i yrket vid mycket tidig ålder. Detta skäl torde dock, enligt hvad kommittén
inhämtat vid besök å några glasbruk, och såsom äfven en af yrkesinspektören i
Göteborgs distrikt företagen beräkning (bill., sid. 159) utvisar, ej vara fullt öfvertygande.

Redan minderårighetsförordningen (af 1881) lär framkallat missnöje hos
glasbruksidkarne, hvilka funno denna förordnings bestämmelser öfverflödiga i afseende
å glasindustrien, där de minderårigas arbete vore särdeles lätt och gynnsamma
hygieniska förhållanden rådde. I sitt yttrande öfver riksdagens skrifvelse angående

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

107

revision af skyddslagstiftningen förordade yrkesinspektören i Linköpings distrikt ett
af ett flertal glasbruksidkare framställdt önskemål, att i glasindustrien 11 -åringar
skulle få användas 4 timmar och 12-åringar 7 -!(J å 8 timmar per dag. Med eu
sådan anordning skulle eu vuxen glasblåsare kunna betjänas antingen åt tvä 1 1 -åringar på två skift eller af en 12-åring hela arbetsdagen. Vid yrkesinspektörens
yttrande voro fogade tillstyrkande uttalanden af flera läkare äfvensom framställningar
från en del glasbruksidkare, som lifligt vitsordade behofvet åt eu förändring i nyssangifna
riktning. Ett par af dessa arbetsgifvare påyrkade till och med eu arbetstid
af 5, resp. 10 timmar för 11- och 12-åringarne.

Frågan om medgifvande af utsträckt användning af minderåriga i glasindustrien
var äfven berörd i kommitténs frågecirkulär till besiktningsläkame, men gåfvo deras
svarsskrifvelser ej uttryck åt någon bestämd, öfvervägande opinion för eller emot.

Förevarande fråga torde hufvudsakligen hafva betydelse för de mindre glasbruken
och den s. k. småglastillverkningen, hvarvid egentligt nattarbete ej förekommer.
Användes nattarbete, måste ju de minderåriga, för att tå deltaga i detsamma,
enligt minderårighetslagens 8 .§ 1 mom. hafva uppnått 14 år. Efter hvad
kommittén inhämtat genom besök vid flera glasbruk samt öfverläggningar med
arbetsgifvare och arbetare inom glasindustrien torde de yngre minderårigas arbete
i glashyttorna, åtminstone vid småglastillverkningen, ej vara vidare ansträngande
eller gifva upphof åt yrkessjukdomar, utan lär hälsotillståndet bland glasbruksarbetarne
i allmänhet vara tillfredsställande. Någon skadlig inverkan på andningsorganen
till följd af blåsningen förnekades bestämdt af arbetarne. I glashyttorna
försiggår arbetet för hand, hvarför taran för olycksfall genom maskiner där kan
anses utesluten. Vidare torde en viss svårighet för arbetsgifvame att erhålla önskadt
antal minderåriga arbetare otvifvelaktigt gjort sig gällande på somliga platser, oaktadt
de minderårigas arbetslön synes vara relativt god.

Med hänsyn till nu angifna förhållanden och att ej blott arbetsgifvame utan
i stor utsträckning ä%n arbetarne inom glasindustrien uttalat sig för en lägre
åldersgräns i afseende å denna industri, har kommittén funnit sig föranlåten föreslå
ifrågavarande undantag, hvarigenom glasbruken i det väsentliga skulle bibehållas
vid nu rådande förhållanden beträffande minderårigas användande. Att, såsom från
glasbruksidkarnes sida påyrkats, medgifva användande af 11-åringar, skulle innebära
en alltför stor afvikelse från den af kommittén föreslagna höjningen af den
allmänna åldersgränsen till 13 år. Ej heller finner kommittén sig kunna biträda
yrkandet, att 12-åringarne skulle få sysselsättas 7 s;4—10 timmar, d. v. s. hel
arbetsdag. Då enligt 17 § c) 12-åringarnes arbetstid får uppgå till 6 timmar och
13-åringarnes till 10 timmar, kunna alltså två åt de förra eller en af de senare
betjäna en vuxen arbetare.

I afseende å undantagets tillämpningsområde bör måhända påpekas, att undantaget
ej gäller allt slags arbete vid glasbruk utan endast arbete i glashytta, samt

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

I 08

17 §■ arbetet skall vara lätt, livilket afgöres af yrkesinspektionens chefsmyndighet eller

vederbörande yrkesinspektör.

Utländsk lagstiftning, se jo), sid. 248.

b).

Denna punkt öfverensstämmer i sak med de bestämmelser i ämnet, som
lämnas i minderårighetslagens 2 §. De vidtagna förändringarna afse i främsta
rummet att bringa här ifrågavarande föreskrifter till bättre öfverensstämmelse med
folkskolestadgan, enligt hvilken »behörigt tillstånd att lämna folkskolan», åtminstone
formellt taget, ej lär medföra skolpliktens upphörande. Orden »efter inhämtande
af ett ringare kunskapsmått» hafva uteslutits, emedan det synts kommittén olämpligt
att i lagen direkt erinra om en nödfallsutväg, hvars missbrukande kommittén
hoppas motverka genom den i nästföregående punkt föreslagna höjningen af den
allmänna åldersgränsen.

Utländsk lagstiftning, se ji), sid. 249.

Föreskriften om läkarbetyg i 2 § miriderårighetslagen ålägger endast arbetsgifvaren
tillse, att behörigt betyg finnes vid den minderåriges antagande. Denna
rent formella föreskrift har kommittén ej funnit lämpligt upptaga i 17 §, utan har
densamma införts i 18 §. Någon föreskrift af mer reell innebörd rörande tillgodoseendet
af hygienens fordringar vid de minderårigas sysselsättande har ej heller
synts påkallad i den förra af dessa paragrafer med hänsyn till det allmänna stadgandet
i 13 § rörande arbetsgifvarens skyldigheter i afseende å de minderårigas
hälsa och kroppsutveckling.

I afseende å de minderåriga industriarbetarnes arbetstid bör måhända omnämnas,
att kommittén beträffande densamma inhämtat yttrade af besiktningsläkarne
för dessa arbetare. På fråga, om den nu tillåtna arbetstiden af 10 timmar för
13 -åringar visat sig medföra sanitära olägenheter, svarade flertalet nekande och på
fråga, om denna arbetstid kunde bibehållas, jakande. Men på fråga, om arbetstiden
borde minskas, svarade flertalet läkare jämväl jakande. Häraf och med tillhjälp af
svarens motivering synes man kanske kunna draga den slutsats, att flertalet besiktningsläkare,
ehuru de ej anse sig kunna påstå, att den nu medgifna arbetstiden visat
direkt menliga inverkningar, dock finna en förkortning åt arbetstiden från hygienisk
synpunkt önskvärd.

Från arbetarhåll hafva vid åtskilliga tillfällen gjorts uttalanden till kommittén
om önskvärdheten af arbetstidens förkortning för de lägsta åldersklasserna af minderåriga.
Från yrkesinspektöremas sida har däremot gjorts gällande, att nu medgifna arbetstid
af 10 timmar borde bibehållas för 13-åringarne.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

109

Ehuru en förkortning af arbetstiden för 13 -åringarne från hygienisk synpunkt
torde hafva vissa skäl för sig, har kommittén dock ej ansett sig böra
föreslå någon förändring i denna riktning. En sådan förändring, hvilken skulle
hindra de minderårigas användande till biträde åt eller eljest i samverkan med
äldre arbetare med längre arbetstid, skulle nämligen betänkligt kringskära 13-åringarnes arbetstillfällen samt på sätt och vis verka som en uppflyttning af åldersgränsen
för antagande i arbete till 14 år.

Beträffande innebörden af bestämmelsen om arbetstidens längd per vecka får
kommittén hänvisa till motiveringen af 16 § b).

I afseende å arbetstidens längd hade bland andra Göteborgs textilindustriförening
i sitt yttrande öfver riksdagens skrifvelse rörande revision af skyddslagstiftningen
framställt ett förslag, att arbetstiden för minderåriga, som fyllt 14 år,
skulle begränsas till 10 1 /., timmar per dag och 59 timmar per vecka. Afsikten
härmed var att vinna möjlighet att bringa de minderårigas arbetstid i öfverensstämmelse
med arbetstiden för de vuxna arbetarne i sådana företag, där de vuxna
arbetade 10 ''/„ timmar de fem första dagarna af veckan, för att arbetet på lördagen
måtte kunna begränsas till 6 å 7 timmar. Detta förslag vann yrkesinspektörernas
bifall. Besiktningsläkarne för minderåriga arbetare, Indika af kommittén tillfrågades
om lämpligheten af en dylik begränsning, afsedd äfven för 13 -åringarne, ställde
sig däremot till öfvervägande del afvisande mot förslaget. Kommittén har ej ansett
sig böra upptaga förslaget i lagen, då det synts kommittén tvifvelaktigt, om förlängningen
med 1/ timme af den redan förut för de minderåriga nog långa arbetstiden
under fem dagar i .veckan verkligen från hygienisk synpunkt kunde
uppvägas af en förlängning om några få timmar utaf den väl vanligen till minst
36 timmar uppgående söndagsledigheten. Dessutom torde det blifva allt mer
vanligt, att de vuxna arbetarne få sluta sitt arbete tidigare å lördagarna, utan att
detta kompenseras genom någon motsvarande ökning af arbetstiden de öfriga dagarna.

I andra stycket af 17 § c) har i hufvudsak upptagits den undantagsbestämmelse
beträffande arbetstidens längd, hvilken meddelas i minderårighetslagens 8 §
3 mom. Denna bestämmelse har underkastats två förändringar, den ena i inskränkande,
den andra i utvidgande sjffte. Den förra består i att till bestämmelsen
fogats en åldersgräns, uppnådda 14 år, till förhindrande af arbetstidens förlängning
för de lägsta årsklasserna, hvilka enligt kommitténs förmenande fått sina arbetstider
så tillmätta, att någon utsträckning ej för dem bör ifrågakomma. Förändringen af
det senare slaget har åvägabragts genom att i bestämmelsen upptaga en ny grund
till undantag, nämligen det förhållande att arbetet undantagsvis i följd af särskilda
omständigheter af tillfällig art måste forceras. Då dylika omständigheter kunna
inträffa lika oförberedt och af arbetsgifvarens åtgöranden oberoende samt försätta
honom i en lika besvärande ställning som natur- eller olyckshändelser, har kommittén
ansett billigheten fordra, att äfven dessa omständigheter öppnade möjlighet

REVISION AF YRKESFARELÄGEN M. M.

§. till undantag. Beträffande karaktären af ifrågavarande omständigheter bör kanske
påpekas, att här icke afses brådska vid s. k. säsongarbeten, hvilka ju hafva en
viss regelbundenhet, ''utan sådan arbetsbrådska, som inträffar undantags- och tillfälligtvis.
Såsom exempel på dylika omständigheter kunna anföras rubbning af driften
till följd af försenad materialleverans, arbetskonflikt eller plötsligt påkallad, stegrad
produktion för tillgodoseende af en oförutsedd ökning i konsumtionen.

Vid pröfning af ansökan om undantag åligger det, enligt kommitténs förslag
till affattning af undantagsbestämmelsen, vederbörande myndighet att öfvertyga sig
ej blott om inträffandet af natur- eller olyckshändelsen eller den »särskilda omständigheten»
utan äfven, att denna medför ett visst tvång, väl i regel af ekonomisk art,
till arbetets forcering. Förekomsten af en i och för sig tillfyllestgörande natureller
olyckshändelse eller »särskild omständighet» bör ej för en arbetsgivare möjliggöra
förlängning af arbetstiden endast i ändamål att på normalt sätt öka profiten.

Vederbörande myndighet har naturligtvis att vid medgifvande af undantag
föreskrifva de tidsbegränsningar och öfriga villkor, som kunna finnas erforderliga
med hänsyn till de minderåriga. I dylika medgifvanden torde det kanske ej vara
olämpligt att göra arbetsgifvaren uppmärksam på, att undantaget ej berättigar till
någon afvikelse från stadgandet i 17 § f) om arbetstidens läge.

Utländsk lagstiftning, se 52), sid. 24g.

d).

Då denna punkt fullständigt öfverensstämmer med 16 § c), tillåter sig kommittén
åberopa motiveringen till sistnämnda lagrum.,

Utländsk lagstiftning, se jj), sid. 242.

e).

Motsvarande bestämmelse i minderårighetslagen, 4 §, inskränker sig till att
beträffande rasternas beskaffenhet föreskrifva, att de skola vara lämpliga. I nämnda
lags 17 § påbjudes emellertid att å arbetsställe, där minderåriga arbetare sysselsättas,
skall finnas anslagen uppgift å bl. a. de tider, då för minderårig rasterna infalla.
Häraf torde man få draga den slutsats, att bestämningen »lämpliga» i afseende å
raster enligt minderårighetslagen förutsätter, att rasterna infalla å regelbundna, bestämda
tider. Kommittén, som inser betydelsen för arbetarne af regelbundna raster,
har ansett sig böra gifva ett direkt uttryck däråt genom tillägget »och, där arbetets
natur det medgifver, regelbundet återkommande». Med detta tillägg har därjämte
åsyftats, att från iakttagande af regelbundna raster fritaga sådan verksamhet, där det
är omöjligt att hafva fasta tider för rastema, emedan dessa måste anpassas efter arbetsprocessens
förlopp, t. ex. efter ämnesuttag från vällugnar i järnverk.

Förbudet för minderårig att under rasterna uppehålla sig i arbetslokal, där
luften till följd af arbetets beskaffenhet är förorenad af för hälsan skadliga ämnen,

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

III

kan möjligen synas öfverflödigt med hänsyn till föreskriften i 7 § c), att verksamma
anordningar, i den mån arbetets natur medgifver, skola vidtagas för att hindra damm,
gaser eller ångor att i en för arbetarnes hälsa skadlig mängd spridas i arbetslokalen.
Kommittén har emellertid trott sig böra bibehålla berörda förbud, då föreskriften
i 7 § c), såsom dess affattning också antyder, ej alltid låter sig fullt genomföra,
och dess iakttagande, äfven där hinder ej möter, väl stundom torde komma »att vara
mindre tillfredsställande.

Enligt minderårighetslagen tillkommer det i regel domstol att afgöra frågor
rörande lagens iakttagande, och yrkesinspektörerna äga ej någon lagstadgad befogenhet
att meddela råd eller anvisningar i detta afseende. En sådan anordning måste
naturligen visa sig mindre ändamålsenlig, då det gäller att tillförsäkra de minderåriga
lämpliga raster. Yrkesinspektörerna hafva också vid gemensamt sammanträde
den 28 april 1906 funnit sig föranlåtna uppställa vissa normer för rasternas anordning,
hvilka normer sedan meddelats arbetsgifvarne. Dessa normer äro tydligtvis
dock icke förbindande för arbetsgifvarne. Med hänsyn till vikten af att de minderåriga
verkligen komma i åtnjutande af lämpliga raster, har det synts kommittén
önskvärdt att få till stånd mer allmängiltiga, bindande regler i ämnet. Då dessa
regler, för att ej blifva onödigtvis betungande för arbetsgifvarne, i många fall böra
afpassas ej blott efter sysselsättningens art utan kanske äfven efter de särskilda förhållandena
å vissa arbetsställen, har kommittén funnit lämpligast att, på liknande
sätt som i 14 § och 17 § a), uppdraga denna reglerande befogenhet åt yrkesinspektionen.

I syfte att tillförsäkra arbetsgifvaren tillbörligt rådrum för vidtagande af de
förändringar i driftens anordning, som nya bestämmelser rörande rasterna kunna
påkalla, har tillfogats en föreskrift, att för sådan bestämmelses trädande i tillämpning
skall utsättas skälig tid, minst en månad, från delfåendet.

Skulle en af yrkesinspektionens chefsmyndighet utfärdad, mer allmängiltig
bestämmelse rörande rasternas anordning föranleda särskildt besvärande olägenheter
å visst arbetsställe, kan chefsmyndigheten naturligtvis medgifva undantag i afseende
å detta arbetsställe.

Utländsk lagstifning, se J4). sid. 2jj.

f) och 20 §.

Minderårighetslagens 5 § förbjuder sysselsättande af minderåriga arbetare mellan
kl. 7 e. m. och 6 f. in. Med anledning af klagomål, att förbudet mot minderårigas
användande efter kl. 7 e. m. förorsakade svårigheter å arbetsställen, där de
vuxnas arbete vore beroende af de minderårigas och fortginge efter nämnda tid,
har kommittén föreslagit en framflyttning af denna tid till kl. 8 e. in. Visserligen
hafva besiktningsläkarne för minderåriga arbetare, hvilka läkare af kommittén anmodats
Yttra sig i frågan, i öfvervägande mån uttalat sig emot den föreslagna ändringen,

I I 2

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

§ f) och men då härigenom ej skulle medgifvas någon förlängning af de minderårigas arbets20
§'' tid och lefnadsvanorna onekligen å vissa orter undergått en sådan förskjutning i
tiden, att kl. 8 e. m. ej längre där betraktas som någon sen timme, har kommittén
ansett sig kunna i förevarande afseende tillmötesgå de framställda önskemålen.

Från minderårighetslagens här ofvan berörda förbud mot minderårigas användande
till nattarbete medgifves en del undantag af samma lags 8 § i inom., hvilket
lagrum föranledt mycket och, enligt kommitténs mening, i flera afseenden berättigadt
klander. Oafsedt de misstolkningar och kringgående^ hvartill detta lagrums affattning
gifvit anledning, synes man nämligen med skäl kunna mot detsamma anmärka, att
det medgifver undantag i en utsträckning, som med hänsyn till såväl företag och
sysselsättning som de minderårigas ålder och arbetstidens längd förefaller mindre
motiverad, äfvensom att det gifvit upphof åt en åtminstone under vissa förhållanden
synnerligen ogynnsam skiftindelning.

De företag, vid hvilka minderårighetslagen medgifver nattarbete för minderåriga,
äro grufvor samt masugnar eller hyttor, stångjämsbmk, manufakturverk och
andra industriella inrättningar, där arbetet förutsätter s. k. ständig eld, äfvensom
sågverk och därmed förenade brädgårdar.

I grufvor förekommer om ej så mycket egentligt nattarbete så dock en del
arbete under den för minderårigas sysselsättande förbjudna tiden, men någon särskild
anledning till undantag torde, synnerligast i betraktande af grufarbetets väl i allmänhet
för minderåriga mindre lämpliga beskaffenhet, ej föreligga.

Förutsättningen »ständig eld» såsom villkor för undantag enligt 8 § i mom.
minderårighetslagen torde härleda sig från kommerskollegii och medicinalstyrelsens
underdåniga utlåtande den i o december 1892 öfver det den 11 mars samma år
afgifna kommittéförslaget till lag angående minderårigas och kvinnors användande i
arbete. Ämbetsverken hade emellertid ej afsett, att denna förutsättning skulle vara
bestämmande för undantagets tillämpning, utan hade såsom föremål för undantagsbestämmelsen
upptagit »sådana industriella yrken, hvilkas natur oundgängligen fordrar,
att arbetet fortgår natt och dag, såsom t. ex. fallet är i hyttor, stångjärnsverk m. fl.
rörelser, där arbetet förutsätter s. k. ständig eld». Genom att vid affattandet af minderårighetslagens
berörda stadgande den väsentliga bestämningen »hvilkas natur oundgängligen
fordrar, att arbetet fortgår natt och dag» utelämnats och den af ämbetsverken
endast exempelvis anförda förutsättningen »ständig eld» ensam behållits som
afgörande, har stadgandet i afseende å sitt tillämpningsområde blifvit i viss mån
snedvridet.

Termen »ständig eld» lär egentligen hafva hört hemma inom de industrier,
som afse mineralförädling. Att lagstiftaren äfven vid denna terms användning i
minderårighetslagen haft för ögonen nu antydda begränsning, synes troligt bl. a.
på den grund, att den hufvudsakliga förebilden till här ifrågavarande undantagsstadgande,
en nådig kungörelse den 22 juni 1883, medgifver undantag från minder -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. II3

årighetsförordningens (af 18 81) förbud mot nattarbete till förmån för grufvor,
masugnar eller hyttor, stångjärnsbruk, manufakturverk och alla andra inrättningar,
som afse tillgodogörande eller förädling af mineralrikets alster. En sådan begränsning
kan emellertid synas mindre rättvis och har ej heller upprätthållits vid tillämpningen
af 8 § i mom. minderårighetslagen. Däremot lär förekomsten af ständig
eld såsom förutsättning för arbetets fortgång natt och dag ansetts medföra rätt till
undantag äfven i fall, då verksamhetens natur ej oundgängligen fordrat kontinuerlig
drift. Och vidare har sådan förekomst af ständig eld inom endast en viss gren
af verksamheten å ett arbetsställe ansetts berättiga till undantag jämväl i afseende
å öfriga grenar af denna verksamhet.

Undantaget för sågverk och därmed förenade brädgårdar härleder sig förmodligen
från en nådig skrifvelse till kommerskollegium den 13 april 1883, hvari
minderårighetsförordningen förklaras icke äga tillämpning på dessa slag af arbetsställen.
Såsom rationell grund för ifrågavarande undantag kunde möjligen anföras,
att arbetet vid sågverken i stor utsträckning vore att anse som säsongarbete, hvilket
under den korta sommartiden måste bedrifvas både dag och natt, för att den erforderliga
arbetskvantiteten skulle uppnås. Emellertid har minderårigas användande till
nattarbete i sågverk, att döma af yrkesinspektörernas berättelser, under de senare
åren högst betydligt aftagit. För år 1903 angifves, att 5,421 eller 54,9 % af
samtliga manliga minderåriga arbetare i sågverk o. d. användas till skiftarbete enligt
minderårighetslagens 8 § 1 mom., hvilket väl i regel medför nattarbete. Detta
procenttal uppgår år 1904 till 18,5, år 1905 till 18,8, år 1906 till 17,2, år
1907 till 13,2 och år 1908 till 10,4. Ser man endast till förhållandena i Härnösands
distrikt blir nedgången ännu starkare. Där sysselsattes sålunda med dylikt
skiftarbete i sågverk år 1903 4,302, år 1906 811 och år 1908 363 minderåriga.
Dessa siffror synas gifva skäl till tvekan, huruvida något undantag för sågverk och
därmed förenade brädgårdar fortfarande kan anses af behofvet påkalladt.

Den nu föreskrifna åldersgränsen, vid fyllda 14 år, måste onekligen anses
väl låg med hänsyn till, att nattarbetet, såsom rubbande den naturenliga tidsindelningen
för arbete och hvila, alltid torde medföra en viss fara för öfveransträngning.

Ifrågavarande undantagsbestämmelse i minderårighetslagen medgifver ej blott
nattarbete utan äfven utsträckning af arbetstiden från 10 till i medeltal högst 12
timmar per dygn. Nämnda förhållande, att lagen medgifver ett sammanträffande
af undantag och detta i afseende å sysselsättningar, som ej kunna anses särskildt
sunda eller lätta, torde kanske hafva framkallat den största misstämningen mot
8 § 1 mom. minderårighetslagen.

Hvad slutligen skiftindelningen beträffar föreskrifver minderårighetslagen såsom
hufvudregel, att ett och samma arbetslag ej får arbeta två nätter å rad å det skift,
hvarunder midnatt infaller, och att arbetslagen alltid skola hafva tillfälle till 8 timmars
hvila mellan skiften. Såsom ett andra alternativ medgifves för arbetsställen, där
!5

7 § f) och
20 §.

i i4

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

§ f) och arbetstiden för samma arbetslag är begränsad till högst 8 timmar per dygn, natt20
§• arbete hvarje natt under hvar tredje vecka. Det förra alternativet, som infördes
genom förutberörda kungörelse den 22 juni 1883 och tillåter användandet af två
arbetslag minderåriga på tre skift, torde kunna sägas vara det vid kontinuerlig drift
i regel brukliga. Det senare alternativet däremot, hvilket är hämtadt från kommerskollegii
och medicinalstyrelsens den 25 november 1899 afgifna underdåniga utlåtande
öfver ett inom civildepartementet utarbetadt förslag till förordning angående
minderårigas användande i industriellt arbete och som i första rummet var afsedt
för glashyttorna, förutsätter tre arbetslag minderåriga och lär på grund af de därmed
förenade högre arbetskostnaderna endast å ett fåtal arbetsställen kommit till användning.

Vid tillämpning åt det förra alternativet torde vanligen den minderårige arbeta
omkring 8 timmar och vara ledig lika lång tid i ständigt växlande följd. Tillfälle
att utnyttja hela denna mellantid till hvila får han sällan, då gång till och från
arbetsstället samt måltider äfven taga någon tid. En och annan ledighetstid, som
infaller på dagen, blir väl ej heller använd till hvila. Sammanfaller de minderåriga
arbetarnes skiftindelning med de vuxnas, såsom i regel är förhållandet vid
järnverken, går det nog an, men hafva fäder och äldre bröder en annan skiftindelning,
hvilket ej sällan är fallet, blir de minderårigas hvila oftast i hög grad oregelbunden
och otillräcklig. Äfven i afseende å måltiderna blir han stundom lidande,
då han ej kan iakttaga de öfriga familjemedlemmarnes måltidstimmar, eller ock blir
husmodern oskäligt betungad med tillredandet af de många måltiderna på olika
timmar af dygnet. Af dessa och andra skäl lär en dylik, olika skiftindelning hafva
en synnerligen fördärfbringande inverkan på arbetarfamiljernas hushållning och familjelif.
Om man undantager järnverken, torde äfven förkastelsedomen öfver detta förra
alternativ till skiftindelning vara nära nog enhällig.

Beträffande frågan om de minderårigas nattarbete har kommittén inhämtat
yttranden och förslag från yrkesinspektörerna, besiktningsläkarne för minderåriga
arbetare samt en del arbetsgivare och arbetare inom skilda yrken.

Yrkesinspektörernas flertal uttalade sig för ett absolut förbud mot nattarbete
för minderåriga under 16 år, hvaremot de ansågo, att minderåriga, som uppnått
denna ålder och medelst läkarbetyg, utfärdadt under det löpande året, styrkte sig
hafva hunnit en viss, fastställd grad af kroppsutveckling, skulle få användas utan
några lagstadgade inskränkningar i afseende å sysselsättning, skiftindelning eller arbetstidens
längd.

Af besiktningsläkarnes svar på kommitténs frågor rörande de minderårigas
nattarbete (bih., sid. 198) torde i hufvudsak framgå, att dessa läkare i allmänhet ej
konstaterat några direkt skadliga inverkningar på de minderåriga af sådant arbete,
men att detsamma likväl från hygienisk ståndpunkt måste betecknas såsom olämpligt,
hvarför det borde inskränkas. Ett betydande antal läkare uttalade sig med mycken
skärpa mot minderårigas användande till nattarbete.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

I 15

Bland de arbetsgivare, som yttrat sig i frågan, tillstyrka rätt många yrkes- 17 8 f) och
inspektörernas förslag om åldersgränsens höjning till 16 år och full frihet i afseende
å de äldre minderårigas användande till nattarbete. Från arbetarhåll har bland annat
påyrkats fullständigt förbud mot nattarbete för minderåriga eller, om dylikt förbud
ej läte sig genomföra, att minderåriga skulle få användas till nattarbete endast under
förutsättning, att de vore indelade på tre arbetslag och tre skift. Om emellertid
minderåriga, fördelade på två arbetslag, fortfarande komrne att få användas till
kontinuerligt arbete, ansågs, med undantag för järnverken, tvåskiftindelning för
de minderåriga vara att föredraga framför det nu påbjudna treskiftsystemet.

När kommittén sökt att åvägabringa lämpligare lagbestämmelser angående de
minderårigas användande till nattarbete, har kommittén trott sig i främsta rummet
böra vända sig mot den nu medgifna förlängningen af arbetstiden. I enlighet härmed
har 20 §, som väl företrädesvis kommer att bereda ersättning för minderårighetslagens
8 § 1 inom., inskränkts till att afse undantag från 17 § f), d. v. s. endast
med hänsyn till arbetstidens läge men ej till dess längd. Fn längre arbetstid än
10 timmar per dygn för minderårig, sysselsatt i kontinuerligt arbete, skulle sålunda
enligt kommitténs lagförslag kunna förekomma allenast i det fall, att 2a § och
17 § c) st. 2 samtidigt komme till tillämpning.

I konsekvens med nyss angifna grundsats har kommittén ansett sig kunna
föreslå det i 17 § f) intagna undantagsstadgande. Detta stadgande äger tillämpning
utan hänsyn till arbetets art, blott arbetstiden ej öfverstiger 8 timmar per
dygn och ej oftare’ än hvar tredje vecka infaller mellan kl. 11 e. m. och 5 f. m.
Företrädesvis åsyftar detta stadgande kontinuerlig drift med tre arbetslag och tre
skift, men naturligtvis kan detsamma äfven bereda lättnad åt sådana företag, där
driften icke är kontinuerlig, men arbetet utan att vara egentligt nattarbete dock
sträcker sig in på den i 17 § f) förbjudna tiden. Dylikt arbete med två 8-timmars
skift per dag förekommer t. ex. i eu del glashyttor. Äfven å arbetsställen utan
skiftindelning, men där arbetet af särskilda anledningar måste delvis försiggå före
kl. 6 f. m., såsom i bagerier, eller etter kl. 8 e. m., såsom ej sällan i tryckerier,
kan förevarande undantagsstadgande komma till användning. Med en till 8 timmar
per dygn begränsad arbetstid synes den minderårige få så mycket tillfälle till hvila,
att en rubbning af arbetstidens läge, som medför nattarbete endast under hvar
tredje vecka eller som blott innebär en förskjutning af den dagliga arbetstiden med
några timmar, icke torde kunna medföra afsevärd fara för sanitära olägenheter.

I andra rummet har kommittén funnit sig föranlåten ägna uppmärksamhet
åt frågan om åldersgränsen, och har kommittén härvidlag, såväl i 17 § f) som
20 §, stannat vid att föreslå en höjning af denna gräns till fyllda 15 år. Det
af yrkesinspektörernas majoritet nr. fl. omfattade förslaget om åldersgränsens höjning
till 16 år jämte full frihet att använda 16- och 17-åringarne till nattarbete synes
onekligen i flera hänseenden tilltalande. Kommittén har dock trott, att en sådan

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

I 16

§ f) och höjning i alltför hög grad skulle inskränka de minderårigas tillgång till arbetsförtjänst
å orter, där den industriella verksamheten hufvudsakligen utöfvas med kontinuerlig
drift, hvilket åter i många fall komme att tvinga de minderåriga lämna föräldrahemmet
för att söka arbete å annan plats. Dessutom har, åtminstone med hänsyn
till järnbruken, från flera håll påpekats önskvärdheten af att de minderåriga, för
att vinna skicklighet i arbetet, finge börja användas på nattskift vid någorlunda
tidig ålder. Då de härvid oftast finge följa sina fäder i arbetet, vore de i regel
tryggade mot öfveransträngning och komme i åtnjutande af en tillsyn och handledning,
som vore af betydelse såväl för deras uppfostran i allmänhet som med
hänsyn till deras intresse och duglighet för yrket.

Beträffande yrkesinspektörernas här ofvan berörda förslag synes för öfrigt
dess senare moment, om full frihet att använda 16- och 17-åringar till nattarbete,
d. v. s. utan inskränkning i afseende å arbetstidens längd eller verksamhetens art,
vara väl långt gående. Något starkare och allmännare behof af så utsträckt frihet
torde ej gjort sig gällande, och från den sociala skyddslagstiftningens sida bör väl
möjligheten till nattarbete, åtminstone med dess nu brukliga långa arbetstid, snarare
inskränkas än utvidgas.

För det tredje har kommittén i afseende å de fall, i Indika nattarbete skulle
kunna få äga rum med lika lång arbetstid som för dagarbete, eller 10 timmar,
och åt Indika fall 20 § är ägnad, ansett nödigt inskränka nattarbetet till sådana
slag af verksamhet och sysselsättning, där dylikt arbete nödvändiggöres af någon
särskild, tvingande anledning.

En sådan begränsning af nattarbetet till vissa slag af verksamhet söker kommittén
nå genom att som förutsättning för undantag uppställa fordran på att i
verksamheten skall förekomma arbete, hvilket af tekniska skäl måste fortgå såväl
natt som dag, eller ock tidtals hopadt arbete. Förstnämnda fordran innebär emellertid
ej, att det skall vara tekniskt omöjligt att bedrifva arbetet med afbrott, men
att det med hänsyn till en tekniskt ändamålsenlig drift skall föreligga ett afsevärdt
tvång att låta arbetet fortgå kontinuerligt. Den senare förutsättningen, tidtals hopadt
arbete, afser i motsats till villkoret beträffande forceradt arbete i 17 § c) st. 2,
s. k. säsongarbete eller annat arbete, hvaraf hopning brukar inträda med en viss
regelbundenhet.

I ändamål att vinna en betryggande tillämpning af undantagsbestämmelserna
i 20 § är det öfverlämnadt åt Kungl. Maj:t att meddela de afsedda eftergifterna.
Till fullgörande häraf torde lämpligen böra utfärdas en förteckning öfver de slag
af industriell verksamhet, hvilka på grund af nu nämnda paragraf skulle få åtnjuta
undantag. Med anledning af föreskriften att eftergift må meddelas »i den mån
sådant finnes af behofvet påkalladt», borde därvid tillika angifvas de särskilda sysselsättningar
inom hvarje dylik verksamhet, i hvilka de minderåriga skulle få användas
till nattarbete. Den af yrkesinspektörerna mycket öfverklagade osäkerhet, som hittills

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

I 17

ägt rum i förevarande afseende, skulle på detta sätt afhjälpas, och, då berörda för- !/f0''*§och
teckning naturligen komrne att i mån af behof ändras och kompletteras, skulle därjämte
möjlighet åvägabringas att anpassa undantagen efter industriens tekniska utveckling.

Ehuru kommittén tänkt sig, att en dylik förteckning i regel skulle vara normerande för
undantagen enligt 20 §, berättigar denna paragraf tydligen Kungl. Maj:t äfven att
direkt upptaga och afgöra ansökningar om undantag för särskilda företag eller arbetsställen.

I de fall, då 20 § lämnar rätt att medgifva undantag, är Kungl. Maj:t
naturligen oförhindrad att såsom bidragande skäl till eftergift jämväl beakta andra
omständigheter, hvilka kunna göra undantag mer eller mindre önskvärda, t. ex.
krafvet på yrkesutbildning för de minderåriga eller behofvet af minderåriga arbetare
för viss industrigren. Tydligtvis kunna ifrågavarande undantags giltighet begränsas
till viss tid, och likaledes står det Kungl. Maj:t fritt att återkalla undantag, som
befinnes obehöfligt eller olämpligt.

Slutligen har kommittén med sitt förslag till bestämmelser rörande minderårigas
nattarbete velat få till stånd sådana villkor beträffande antagande, skiftindelning
in. m., som kunna vara ägnade att i möjligaste mån förekomma skadliga inverkningar
af nattarbetet på de minderåriga. Äfven fastställandet af dylika villkor har
kommittén, såsom 20 §:ns sista punkt angifver, funnit sig böra öfverlämna åt
Kungl. Maj:t, som därvid har tillfälle att lämpa villkoren efter förhandenvarande
förhållanden. Med hänsyn till nattarbete i visst yrke kunna villkoren exempelvis
afse särskilt kvalificeradt läkarbetyg, viss kroppsutveckling eller högre åldersgräns,
arbetstiders och rasters anordning, garantier mot för tungt arbete samt de minderårigas
logis- och kostförhållanden.

Utländsk lagstiftning, se Jj), std. 254.

g)-

Se motivering till 16 § f).

Utländsk lagstiftning, se j6), sid. 2jp.

is §.

Den år 1891 tillsatta kommittén för revision af minderårighetsförordningen
hade, för att trygga och underlätta iakttagandet af föreskriften om näringsidkares
skyldighet att vara försedd med vissa intyg rörande hans minderåriga arbetare, föreslagit,
att dessa intyg skulle intagas i en för hvarje minderårig förd intygsbok.
Näringsidkaren, hvilken det ålåg att förvara sådan bok under den tid, den minderårige
var anställd hos honom, skulle därjämte föra register öfver de minderåriga
arbetarne. Såväl intvgsböcker som register skulle upprättas enligt formulär, fastställda
af Kungl. Maj:t.

Berörda förslag, som för öfrigt af nämnda kommitté ej ägnats någon vidare
utveckling till sina möjligheter och konsekvenser, ersattes emellertid i minderårighets -

118

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

lagen med föreskriften om en gemensam registerbok för alla hos samma yrkesidkare
sysselsatta minderåriga arbetare.

Registerböckerna för minderåriga arbetare hafva otvifvelaktigt varit till åtskilligt
gagn. De hafva utgjort ett nödvändigt underlag för inspektionsverksamheten och
läkarbesiktningarna samt hafva lämnat material till statistiken rörande minderårigas
användande till arbete. De halva dessutom tjänat arbetsgifvarne till en stadigvarande
påminnelse om deras förpliktelser enligt minderårighetslagen. Däremot torde den
kontroll öfver nämnda lags efterlefnad, hvilken böckerna lämna yrkesinspektörer
och bergmästare tillfälle att utöfva genom den årliga granskningen, vara af mindre
värde. Visserligen hafva åtal grundats på uppgifter i registerböckerna, men i regel lär
man väl ej kunna påräkna, att arbetsgifvarne med vett och vilja i dessa böcker skola
anteckna förhållanden, som strida mot lagen, d. v. s. angifva sig själfva för lagöfverträdelser.

Vid öfverläggning om lagbestämmelserna rörande registerböckerna väcktes
inom kommittén fråga, huruvida arbetsgifvarne möjligen kunde befrias från skyldigheten
att föra sådana böcker. Yrkesinspektörerna, som på anmodan af kommittén
yttrade sig häröfver, uttalade sig i allmänhet mot registerböckernas afskaffande men
föreslogo en del ändringar i afseende å dessa böckers förande och utnyttjande för
kontrollen. En af yrkesinspektörerna, med hvilken eu annan yrkesinspektör sedermera
i viss mån instämt, förordade emellertid registerböckernas ersättande med
»arbets- och läkarböcker» jämte ett register. Hvarje minderårig arbetare skulle förses
med dylik bok, som sedan skulle följa honom under hela minderårighetstiden.
I dessa böcker skulle intagas föreskrifna intyg rörande den minderårige, hvarjämte
arbetsgivare och besiktningsläkare i dem skulle göra vissa anteckningar. Registren
skulle endast utgöra en förteckning öfver de arbets- och läkarböcker, hvarje arbetsgivare
borde hafva i förvar.

Chefen för kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik, hvilken anmodats
yttra sig i ämnet, tillstyrkte lifligt förslaget om registerböckernas ersättande med
arbets- och läkarböcker jämte register samt framhöll därvid, särskilt från statistisk
synpunkt, de stora fördelar en dylik förändring skulle medföra.

Till stöd för nyss berörda förslag torde i hufvudsak kunna anföras följande
skäl. Nu föreskrifna läkarundersökning af den minderårige, innan han får antagas
i arbete, samt den årliga läkarbesiktningen jämte besiktningsläkarens anteckning i
registerboken kunna anses fylla sitt ändamål endast för det fall, att den minderårige
kvarstannar längre tid å samma arbetsställe. Men om den minderårige ofta
byter anställning, bereda nämnda åtgärder ej längre det med desamma afsedda
skyddet. Om t. ex. den minderårige förbjudits viss sysselsättning å ett arbetsställe,
är det ingenting som hindrar, att han efter flyttning till ett annat arbetsställe ånyo
användes till samma sysselsättning. Det nya läkarintyg, som uttages för anställning
å den senare platsen, lär nämligen, för så vidt ej den minderårige särskilt

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

I 19

omtalat berörda förbud, sällan förhindra sådan användning. I saknad af tillförlitliga
uppgifter angående den minderåriges hälsotillstånd och kroppsutveckling vid tidigare
tidpunkt torde det vidare i allmänhet vara nära nog omöjligt för besiktningsläkaren
att med någon visshet bedöma arbetets inflytande på den minderårige i nämnda
hänseenden. De föreslagna arbets- och läkarböckerna, af kommittén benämnda
intygsböcker, skulle däremot åvägabringa sammanhang i skyddslagstiftningens läkaruppsikt
öfver de minderåriga. Med tillgång till i regel samtliga tidigare läkaranteckningar
rörande den minderårige skulle läkarne med en helt annan och större
säkerhet, än nu är fallet, kunna utlåta sig om den minderåriges hälsotillstånd och
kroppsutveckling samt arbetets inverkan på desamma. Förutom nu berörda, mer
direkta nytta med hänsyn till de minderåriga arbetarnes skyddande förtjänar äfven
att beaktas den betydelse, den ifrågavarande reformen skulle kunna få för den
medicinska statistiken och folkhygienen. Med tillhjälp af anteckningarna i intygsböckerna
skulle det blifva möjligt att följa de minderårigas utveckling under hela
minderårighetstiden och vinna upplysning om olika yrkens och sysselsättningars inflytande
i hygieniskt afseende. Härigenom skulle man erhålla en fast utgångspunkt
för den i 21 § förutsedda lagstiftningen rörande minderårigas användande i särskildt
hälsofarliga yrken. Först med införande af intygsböcker skulle läkaruppsikten öfver de
minderåriga, i afseende å hvilken uppsikt Sverige kanske står främst bland alla länder,
kunna komma att motsvara sitt syfte och de stora uppoffringar, som densamma kräfver.

Den nu afhandlade reformen skulle möjligen äfven i någon mån motverka
den synnerligen stora benägenhet, som de minderåriga, särskildt i större samhällen
och industricentra, visa att byta anställning och det ej blott inom samma yrke
utan äfven med öfvergång till mycket olikartad sysselsättning — en benägenhet,
som måste medföra betänkliga följder med hänsyn till de minderårigas såväl karaktärsdaning
som yrkesutbildning. Vidare skulle genom intygsböckerna kunna till stor
del besparas de kostnader och besvär, som vid ombyte af anställning nu äro
förenade med anskaffande af de för antagande i arbete föreskrifna läkarbetyg, då
behörig läkaranteckning i intygsboken under viss tid lämpligen kunde gälla som
dylikt läkarbetyg.

Ehuru kommittén ej kunnat undgå finna det i viss mån betänkligt att öfvergifva
det nu efter många ansträngningar från yrkesinspektörernas sida genomförda
systemet med registerböcker, har kommittén emellertid på ofvan angifna skäl
funnit sig föranlåten att i sitt lagförslag ersätta registerböckerna med intygsböcker
jämte förteckningar öfver de minderåriga.

Med hänsyn till de betänkligheter, det nya systemet med intygsböcker möjligen
till en början kan befaras framkalla på arbetsgifvarhåll vill kommittén påpeka, att detsamma
skulle medföra vissa lättnader för arbetsgifvarne. Dessa skulle sålunda slippa att
hålla reda på de minderårigas betyg utan endast hafva att förvara intygsböckerna, och
vidare skulle skyldigheten att insända registerböckerna till yrkesinspektören bortfalla. Be -

120

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

sväret att årligen upplägga ny registerbok skulle aflösas med den betydligt lindrigare åtgärden
att hvarje år upprätta en förteckning med åldersuppgifter öfver de minderåriga.

För att med någon säkerhet nå det med intygsböckerna afsedda, hufvudsakliga
ändamålet, kontinuitet i uppgifterna rörande de minderårigas hälsotillstånd
och kroppsutveckling, har kommittén funnit sig nödgad att i 18 § föreslå förbud
mot antagande i arbete af minderårig, som ej är försedd med behörig intygsbok.

Till förebyggande att de minderåriga i allt för stor utsträckning skulle slarfva
bort sina intygsböcker eller möjligen förstöra dem, har kommittén bl. a. föreslagit
en viss lindrig afgift för förnyadt utfärdande af sådan bok. Med hänsyn
till statistiken öfver de minderåriga har kommittén tänkt, att besiktningsläkarnes
rapporter, lämpligt förändrade, skulle kunna bereda eu ersättning för registerböckerna.
Såsom förut antydts, har för större enkelhets skull samtliga uppgifter. Indika lagen
ålägger arbetsgifvaren beakta vid minderårig arbetares antagande, sammanförts i intvgsboken.
De närmare föreskrifterna rörande intygsböckernas utfärdande, innehåll,
förvar, utlämnande till den minderårige in. m. hafva emellertid icke ansetts hafva
sin plats i denna afdelning af lagen utan meddelas i samband med öfriga formella
stadganden angående skyddsbestämmelsernas genomförande.

V Hand sk lagstiftning, se jy), sid. 260.

I afseende å läkarbetygen lör antagande i arbete företer 18 § vissa ändrade
bestämmelser. Minderårighetslagens 2 § föreskrifver, att innan minderårig antages
i arbete »skall hvarje gång medelst läkarbetyg styrkas» etc. Ehuru denna föreskrift
ej nämner något om betygets ålder, lär densamma ofta hafva tolkats så, att nytt
betyg ansetts erforderligt för hvarje ny anställning, äfven inom samma yrke. Till
undanröjande af osäkerheten i detta hänseende har kommittén föreslagit en giltighetstid
af ett år för dessa läkarbetyg.

Enligt nyss berörda lagrum i minderårighetslagen skall vidare läkarbetyget
utvisa, att den minderårige icke till följd af sjuklighet eller kroppslig svaghet kan
anses komma att lida men af det ifrågavarande arbetet. Denna anordning, att
läkarbetyget skall inriktas på ett visst slags arbete, har synts kommittén mindre
lämplig, dels på den grund, att man härigenom i åtskilliga fall torde onödigtvis
inskränka betygets användbarhet, och dels med hänsyn till att läkarne ej i regel
kunna förväntas hafva en sådan kännedom om alla möjliga slag af arbeten, att de
skola vara i stånd att tillförlitligt yttra sig om den minderåriges förmåga att uthärda
en speciell sysselsättning. Kommittén har ansett, att man lämpligen kan
skilja på de tall, då den minderårige är frisk och normalt utvecklad samt då så
icke är händelsen. I förra fallet torde det vara tillfyllestgörande, att betyget vitsordar
detta förhållande, och gäller då betyget för antagande i hvilket arbete som
helst. Först i det senare fallet har det ansetts erforderligt, att betyget inskränkes
till att afse visst uppgifvet arbete. Öfvergår minderårig, som fått läkarbetyg af

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

I 2 I

det senare slaget, till annan art af sysselsättning inom fabriksmässig industriell verksamhet,
måste han alltså skaffa sig nytt betyg.

Kommittén har till minderårighetslagens grunder för underkännande från
hygienisk synpunkt af den minderåriges arbetsduglighet — sjuklighet eller svaghet
— fogat »bristande kroppsutveckling». Härmed har kommittén, i öfverensstämmelse
med i 3 §:ns allmänna föreskrift i ämnet, velat för läkarne betona vikten
af att uppmärksamma och söka afvärja äfven sådana rubbningar, som endast gifva
sig tillkänna genom försvagad kroppsutveckling. Ty äfven om dylika rubbningar
ej skulle öfvergå till egentliga sjukdomar, måste de anses innebära en så stor fara
för de minderårigas normala fysiska utveckling, att desamma ej böra lämnas obeaktade.

Då kommittén med införande af intygsböcker tänkt sig, att läkarbetyget för
antagande i arbete och läkarens anteckning vid besiktningsförrättning skulle inskrifvas
i dessa böcker och detta efter likformigt formulär, har det synts kommittén lämpligt
att, i 18 §:ns andra stycke, uttryckligen tillerkänna läkarens anteckning vid
dylik förrättning giltighet som läkarbetyg för antagande.

Utländsk lagstiftning, se ;S), sid. 262.

19 §.

Minderårigas användande till arbete inom den handtverksmässiga industrien
har hittills reglerats af minderårighetsförordningen (af år 18 81), hvilken dock till
följd af bristande uppsikt öfver dess efterlefnad icke torde hafva iakttagits med
någon större noggrannhet. Då nu kommittén i samband med bestämmelsen om
förevarande lags ikraftträdande föreslagit nämnda förordnings upphäfvande, är 19 §
på sätt och vis att anse som en ersättning för densamma.

Med hänsyn till att den handtverksmässiga industriella verksamheten enligt
lagförslaget endast till driftens omfattning skiljer sig från den fabriksmässiga industrien
och att denna skillnad i många fall ej medför någon afsevärd olikhet i sättet
för de minderårigas användande, har kommittén ansett sig böra i hufvudsak uppställa
samma bestämmelser rörande de minderårigas sysselsättande i verksamhet af
det förra som af det senare slaget. Oafsedt vissa rent formella föreskrifter inskränker
sig olikheten till att i afseende å den handtverksmässiga industrien bestämts
en lägre åldersgräns samt ej föreskrifvits läkaruppsikt eller intygsböcker, hvarjämte
stadgandet i 20 § om ytterligare eftergift från förbudet mot nattarbete ej äger
tillämpning å sådan industri.

Hvad först den lägre åldersgränsen beträffar har kommittén trott sig böra
stanna vid den nu föreskrifna åldern, 12 år, för att ej på en gång allt för mycket
kringskära möjligheten för 12-åringarne att finna arbetsförtjänst under de tider, den
ju ännu på åtskilliga orter mindre utvecklade skolundervisningen kan lämna dem
ledig. En lägre åldersgräns i afseende å bandtverket synes äfven från hygienisk
ståndpunkt låta försvara sig, då, såsom redan antydts i motiveringen till 17 § a),
16

122

REVISION AP YRKESFARELAGEN M. M.

19 §• den minderåriges arbete i sådan verksamhet väl i allmänhet lär vara mindre ensidigt
och kunna bättre anpassas efter den minderåriges krafter än arbetet inom
den fabriksmässiga industrien. Läkaruppsikten, d. v. s. undersökning före antagande
i arbete och årlig besiktning, är, åtminstone i sin nuvarande form, så pass betungande,
att kommittén ej ansett sig kunna föreslå dess ''utsträckning till handtverket,
där ju ej blott den ekonomiska bärkraften utan äfven, såsom nyss framhållits,
behofvet af dylik uppsikt torde vara mindre. Intygsböcker, med Indika ju
hufvudsakligen åsyftats ett bättre tillgodogörande af läkaruppsikten, sakna naturligtvis
skäl för sig med hänsyn till det utom denna uppsikt stående handtverket.
Skulle emellertid på grund af särskilda förhållanden en högre åldersgräns, läkaruppsikt
eller intygsböcker finnas önskvärda i afseende å något visst slag af här ifrågavarande
verksamhet, är genom 21 § möjlighet beredd Kungl. Maj:t att utfärda
påbud därom. Vidkommande slutligen sådan ytterligare eftergift från förbudet mot
nattarbete, som omtalas i 20 §, har kommittén, då arbete på skift väl endast
mycket sällan, om ens någonsin, förekommer inom handtverket och nu nämnda
lagrum ej medgifver förlängning af arbetstiden, icke funnit möjlighet till dylik eftergift
af behofvet påkallad för den handtverksmässiga industrien.

Utländsk lagstiftning, se jp), sid. 264.

20 §.

Se motivering till 17 § f).

21 §.

Med 13 § har kommittén afsett att angifva de allmänna och grundläggande
bestämmelserna för arbetsgifvarnes förpliktelser gent emot sina minderåriga arbetare.
De därpå följande paragraferna innehålla föreskrifter för dessa bestämmelsers tillämpning
på vissa områden eller i vissa afseenden, men några fullständiga och uttömmande
föreskrifter för de minderårigas användande till arbete gör kommittén ej
anspråk på att därmed hafva lämnat.

Då kommittén i 16 — 20 §§ uppställt närmare preciserade föreskrifter för
minderåriga arbetares användande inom industri och handel, har kommittén sålunda
ej därmed velat antyda, att dylika bestämmelser skulle vara öfverflödiga för alla
öfriga verksamhetsområden. Lika litet har kommittén haft för afsikt, att de i vissa
afseenden strängare föreskrifterna rörande den fabriksmässiga industrien skulle definitivt
vara inskränkta till sådan verksamhet. Men kommittén, som ej funnit sig
kunna företaga en undersökning och utredning af de minderårigas användande inom
alla möjliga yrken, har ansett sig för närvarande sakna anledning att föreslå vidsträcktare
tillämpning af här berörda minderårighetsbestämmelser. I enlighet härmed
har kommittén i första stycket af 2 1 § öfverlåtit åt Kungl. Maj:t att, där särskilda
omständigheter så kunna påkalla, utsträcka tillämpningen af här ifrågavarande be -

REVISION AP YKKESFARELAGEN M. M.

1 23

stämmelser för den fabriksmässiga industrien, hvilka ju äro mest fullständiga och
stränga, till verksamhetsområden, som eljest med hänsyn till sysselsättandet af
minderåriga skulle vara underkastade antingen de något lindrigare specialföreskrifterna
i 16 eller 19 § eller blott 13 §:ns allmängiltiga stadganden.

Förevarande stadgande utgör ej någon fullständig nyhet utan har motsvarighet
såväl i minderårighetsförordningens 15 § som i minderårighetslagens 1 o §.
Dessa paragrafer afse dock endast synnerligen ansträngande eller hälsovådligt arbete
och uppdraga, den förra åt chefen för civildepartementet, den senare åt vederbörande
Kungl. Maj:ts befallningshafvande att meddela erforderliga föreskrifter. För
öfrigt lär den förra paragrafen icke alls kommit till användning och den senare
endast i så måtto, att flertalet Kungl. Maj:ts befallningshafvande förbjudit användande
af minderåriga till vissa arbeten i boktryckerier.

När det i 21 §:ns förstaÄstycke sägs, att de i 17 och 18 §§ meddelade bestämmelser
i större eller mindre utsträckning skola äga tillämpning etc., har därmed
åsyftats, att samtliga dessa bestämmelser eller endast vissa af dem eller ock flera
eller färre sådana bestämmelser i modifierad form skola komma till användning på
för dem ursprungligen ej afsedda områden.

Första stycket af 21 § afser de fall, där en utsträckning af de för den

fabriksmässiga industrien föreslagna föreskrifterna kan anses göra tillfyllest för de
minderårigas tillbörliga skyddande. Med paragrafens andra stycke åter åsyftas att
bereda möjlighet till komplettering af lagens föreskrifter i sådana afseenden, hvarom
lagen ej innehåller några specialföreskrifter eller, där så skulle vara händelsen, dessa
föreskrifter icke finnas tillräckligt effektiva. Detta senare stycke kan alltså komma
till användning såväl med hänsyn till industri eller handel som i afseende å andra
slag af verksamhet. För tillämpning af detta lagrum förutsättes dock alltid, att ett
behof af kompletterande föreskrifter gjort sig gällande med verklig styrka.

Såsom redan anförts i motiveringen till 14 § har kommittén tänkt sig, att
de ytterligare föreskrifter, som kunde erfordras till förekommande af olycksfall till
följd af minderårigas användande till farliga arbeten, skulle utfärdas med stöd af
21 §:ns 2:dra stycke. Anmärkas bör, att man härvidlag har att fästa afseende vid
faran ej blott för den minderårige själf utan äfven för hans arbetskamrater. Af
speciella föreskrifter till skydd mot särskildt ansträngande eller hälsofarliga sysselsättningar
innehåller lagen, om man ej till sådan sysselsättning räknar nattarbetet,
endast 15 §:ns förbud mot minderårigs användande till arbete under jord i stenbrott
eller grufva. Att döma af den utländska lagstiftningen synes det emellertid
finnas åtskilliga slag af dylik sysselsättning, och såsom förut antydts torde man
kunna hoppas, att intygsböckerna småningom skola lämna värdefull vägledning i
detta afseende. Ett exempel på sysselsättning af här ifrågavarande art föreligger
måhända i användandet af barn till försäljning af tidningar o. d., särskildt å järnvägstågen
— ett användande som hittills fallit utom skyddslagstiftningen, men för

1 24

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

1 §• hvilket yrkesinspektörerna påyrkat inskränkande bestämmelser. Möjligen kan förevarande
stadgande äfven komma till tillämpning för påbjudande, såsom utaf besiktningsläkare
in. fl. förordats, af högre åldersgräns eller andra strängare villkor för
användande af kvinnliga minderåriga till vissa sysselsättningar. Hvad till sist angår
den sedliga faran för de minderåriga, beträffande hvilken ej i lagen förekommer
någon speciell föreskrift, har kommittén vid upptagande af densamma särskilt tänkt
på de minderårigas sysselsättande i sådana företag, där de hafva tillfälle och anledning
att tidigt förfalla till missbruk af rusdrycker.

När i paragrafens andra stycke talas om minderårigs användande i viss sysselsättning,
afses härmed ej att begränsa styckets tillämpning till vissa slag af företag,
utan böra föreskrifter på grund af detsamma äfven kunna utfärdas beträffande
minderårigas användande, oafsedt företagets beskaffenhet, till arbete vid visst slag
af maskin eller annat redskap, för utnyttjande af visst slags arbetsmetod eller i
visst slag af arbetslokal.

Utländsk lagstiftning, se 6o), sid. 2Öj.

22 §.

Till det i 7 § minderårighetslagen förekommande förbudet mot kvinnas användande
till arbete under jord i stenbrott eller grufva har kommittén fogat ett
därmed till syftet i viss mån besläktadt förbud i afseende å stufveriarbete.

Med anledning af en utaf föreningen Hvita Bandets stufveridepartement under
åren 1905 och 1906 företagen undersökning af de kvinnliga stufveriarbetarnes
arbets- och lefnadsförhållanden vände sig denna fcrenings centralstyrelse på hösten
sistnämnda år till en del ledamöter af riksdagen med anhållan om deras medverkan
till åvägabringande af lagstadgadt förbud mot kvinnors deltagande i lastning af fartyg
eller, om en sådan åtgärd skulle befinnas- för vidtgående, af dylikt förbud i afseende
å kvinnor under 20 år. Genom meddelanden i tidningspressen hade emellertid
chefen för civildepartementet fått sin uppmärksamhet riktad på de missförhållanden,
som tillskrefvos det kvinnliga stufveriarbetet å de norrländska lastageplatserna, och
anmodade departementschefen genom skrivelser den 8 november 1906 Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Häfteborgs
län att verkställa utredning i vissa hänseenden beträffande kvinnors användande
under samma år till stufveriarbete samt att framställa förslag till de åtgärder, hvartill
utredningen kunde gifva anledning.

I sina svarsskrifvelser härå gjorde Kungl. Maj:ts nu nämnda befallningshafvande,
hvilka i frågan infordrat uppgifter och yttranden från en yrkesinspektör,
sina underordnade myndigheter, sågverksägare, stufveriidkare m. fl., gällande tämligen
olika uppfattningar.

Länsstyrelsen i Gäfleborgs län upplyste, att kvinnor endast i ringa omfattning
användts till stufveriarbete inom länet samt att detta deras arbete i allmänhet varit

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

1 25

åt lättare beskaffenhet och icke medfört betänkliga följder i sedligt afseende. Ifrågavarande
sysselsättning vore visserligen mindre lämplig för kvinnor, men med hänsyn
till de begränsade förvärfsmöjligheterna för kvinnor och obefintligheten af sådana
missförhållanden, som från synpunkten af allmän ordning, säkerhet eller sedlighet påkallade
statsmyndigheternas ingripande, fann länsstyrelsen sig för det dåvarande sakna
anledning föreslå annan åtgärd mot berörda sysselsättning än att ifrågasätta; huruvida
ej förbud borde meddelas mot minderåriga kvinnors användande därtill.

Beträffande Västerbottens län uppgafs bl. a., att kvinnligt stufveriarbete förekommit
vid 11 olika platser och sysselsatt omkring 205 kvinnor i en ålder från
13 till 5 o år samt att dessa kvinnor i regel haft fast bostad och att det endast
ytterst sällan inträffat, att de tillbringat natten ombord. Länsstyrelsen uttalade den
uppfattning, att stufveriarbetet i och för sig ej mera än många andra slag af arbeten,
hvari kvinnor deltoge, vore af sådan beskaffenhet, att det vore påkalladt att genom
ett generellt förbud utestänga kvinnor därifrån. Ansåges det emellertid med hänsyn
till omsorgen om kvinnornas hälsa och moral nödvändigt att inskränka deras rätt
att genom stufveriarbete söka sin utkomst, ville länsstyrelsen föreslå, att kvinnor,
som ej fyllt 21 år, icke under några förhållanden borde få sysselsättas med sådant
arbete, att arbetet ej finge fortgå senare än till kl. 7 e. m. samt att kvinnorna
efter arbetets slut ej skulle få uppehålla sig å fartygen.

Från Norrbottens län meddelades, att kvinnor endast i jämförelsevis ringa
omfattning användts till stufveriarbete och att några mer allmänna missförhållanden,
föranledda af denna deras användning, ej försports. Länsstyrelsen i detta län ansåg
emellertid, att stufveriarbetet vore väl ansträngande för kvinnor och att lifvet ombord
å fartyg måste verka i hög grad demoraliserande, särskildt på de unga kvinnorna,
samt framhöll, att den kvinnliga arbetskraften bättre kunde utnyttjas i hemmen,
hvilka erbjöde en om ock mindre lönande så dock för kvinnor lämpligare sysselsättning.
Då det syntes omöjligt att medelst några för arbetets bedrifvande stadgade
villkor på tillfyllestgörande sätt förebygga nyss berörda missförhållanden och då
det, åtminstone i afseende å Norrbottens län, ej skulle förorsaka afsevärda olägenheter,
om för stufveriarbete endast män finge anlitas, fann sig länsstyrelsen böra
förorda förbud mot kvinnors användande inom stufveriyrket.

Uppgifterna från Västernorrlands län gåfvo vid handen, att kvinnor därstädes
i ganska stort antal, kanske bortåt 1000, användts till stufveriarbete, att deras
ålder varierat från 13 till 60 år och att deras användande till nämnda arbete å
en del orter föranledt afsevärda missförhållanden. Länsstyrelsen, som ansåg, att
här förelåg en fråga af den allra allvarligaste betydelse i moraliskt och socialt
hänseende, var visserligen mest benägen för fullständigt förbud mot kvinnors användande
till stufveriarbete, men med hänsyn till de betänkliga följder i ekonomiskt
afseende, ett dylikt förbud antagligen skulle medföra för många fattiga hem, förordade
länsstyrelsen, att man först genom lämpliga bestämmelser för arbetets be -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

I 26

drifvande skulle försöka att förekomma de öfverklagade missförhållandena. I detta
ändamål föreslogs beträffande kvinnors användande till stufveriarbete,

att i arbete ej skulle få antagas kvinnor under 21 år, äfvensom möjligen
att för antagandet skulle fordras läkarbetyg om god hälsa och tillfyllestgörande
kroppskrafter,

att arbetet ej skulle få försiggå å annan tid än kl. 6 f. m. — 6 e. m. och
endast medan dagsljus rådde,

att blott sådana kvinnor, som hade sitt hem i orten, skulle få sysselsättas,
att kvinnorna ej skulle få uppehålla sig ombord under annan tid, än då
arbetet pågick,

att kvinna ej finge sysselsättas med stufning af gods i buntar, balar, packoi
eller knippen af större vikt än 10 kg.,

att tillsyn öfver efterlefnaden af ifrågavarande bestämmelser borde anordnas
i öfverensstämmelse med uppsikten öfver minderårigas användande till industriellt
arbete samt

att arbetsgivare, under den tid kvinna sysselsattes i hans arbete, skulle hafva i
förvar bevis om hennes ålder och vederhäftigt intyg, att hon vore boende å platsen.

Nu i hufvudsak återgifna utredningar och förslag från Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i de fyra norrländska kustlänen hafva sedan, på hemställan af kommerskollegium,
till hvilket de remitterats, enligt nådigt beslut den 10 augusti 1907
öfverlämnats till kommittén för att tagas i öfvervägande vid fullgörandet af kommitténs
uppdrag.

Enligt kommitténs åsikt hafva otvifvelaktigt klagomålen rörande kvinnors
användande till stufveriarbete i åtskilligt fog för sig. Visserligen afser det stufningsarbete,
som klagomålen närmast angå, hufvudsakligen s. k. splittved, d. v. s. afkapade,
kortare stycken af plankor, battens eller bräder, samt andra lättare virkessorter,
såsom stäfver och tunnare bräder, men genom hopbuntning, t. ex. af stäfver,
lär dock stundom åstadkommas bördor, som måste anses alltför dryga för kvinnor.
Genom den relativt goda arbetsförtjänst, och den, åtminstone i jämförelse med
arbetet i hemmet, större frihet, som stufveriarbetet erbjuder, torde detsamma sannolikt
förleda många kvinnor att öfvergifva ett mer ordnadt och stadigvarande arbete.
Det allvarligaste klagomålet mot ifrågavarande sysselsättning, att den skulle på ett
mer direkt sätt verka demoraliserande på de kvinnliga arbetarne, synes tyvärr ej
heller vara obefogadt. Särskildt torde naturligtvis så vara förhållandet med hänsyn
till de kvinnor, som ej hafva sitt hem i orten, och synnerligast i de fall, då
stufveriarbeterskorna tillbringa nätterna ombord. Men äfven under andra omständigheter
torde, samvaron med sjömän och manliga stufveriarbetare kunna ej sällan
genom rått och cyniskt uppträdande från dessas sida, utöfva ett menligt inflytande
på de kvinnliga arbetarnes sätt och karaktär samt göra dem mindre ägnade för
de uppgifter, som tillkomma kvinnan såsom maka och moder. Dessutom lär nu
berörda samvaro på vissa håll föranledt ökad spridning af venerisk smitta.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

127

Ehuru sålunda, enligt kommitténs förmenande, det kvinnliga stufveriarbetet
måste anses medföra afsevärda missförhållanden, bör det dock beaktas, att detta
arbete bereder många kvinnor en välbehöflig arbetsförtjänst samt att det väl äfven
å åtskilliga platser ej torde verka mer sedligt fördärfbringande, än hvad gemensam
sysselsättning för män och kvinnor i allmänhet brukar göra. Förslaget om generellt
förbud mot kvinnors användande till stufveriarbete finner sig kommittén alltså ej
kunna biträda. Ej heller vill kommittén förorda att medelst bestämmelser om läkarbetyg,
hemvist i orten, viss arbetstid, förbud mot kvarstannande ombord efter
arbetets slut m. m. dylikt rörande sättet för kvinnornas användande söka förebygga
de öfverklagade missförhållandena. Kommittén anser nämligen, att sådana bestämmelser,
oafsedt att de blefve ganska betungande, knappast skulle låta sig tillfredsställande
genomföras i afseende å en så tillfällig och växlande sysselsättning som
stufveriarbetet, öfver hvilket det torde vara synnerligen vanskligt att upprätthålla
en effektiv kontroll.

Kommittén har trott sig gå en lämplig medelväg genom att föreslå förbud
mot användande af kvinna under 21 år till stufveriarbete. Ett sådant förbud synes
vara ägnadt såväl att förekomma öfveransträngning, hvarför naturligtvis i främsta
rummet de yngsta, i många fall ännu ej fullt utvecklade arbeterskorna äro utsatta,
som att förebygga de svåraste, af stufveriarbetet föranledda sedliga vådorna. De
yngsta arbeterskorna torde lättast duka under för frestelserna, och följderna däraf
torde väl drabba dem svårare än de äldre kvinnorna. Särskildt upprörande fall lära
hafva förekommit i afseende å mycket unga flickor, ja t. o. m. beträffande en
12-åring. Har kvinnan nått myndig ålder, torde man däremot få antaga, att
hon skall kunna någorlunda taga sig i akt för här ifrågavarande faror. Denna
åldersgräns torde äfven i någon mån motverka den öfverklagade olägenheten, att
stufveriarbetet alstrar obenägenhet för ordnad och stadigvarande sysselsättning, ty
faran härför är tydligtvis störst för de yngre kvinnorna, som ej ännu kommit sig
in i något yrke eller mer regelbundet arbete.

Begränsningen till fartyg med en nettodräktighet om minst 80 registerton
är föranledd af kommitténs önskan att från ifrågavarande förbud fritaga sådant obetydligare
stufveriarbete, som i samband med annan sysselsättning mer tillfälligtvis
förekommer inom vissa företag och yrken, särskildt fiske, för hvilka det måste
vara af vikt att kvinnliga tjänare eller andra biträden vid behof få anlitas att hjälpa
till vid lastning eller lossning. Enligt inhämtade upplysningar lära de fartyg, hvilka
användas vid fiske eller å hvilka eljest förekomma sådant icke yrkesmässigt stufveriarbete,
i regel betydligt understiga So registerton, under det de fartyg, hvilka befraktas
med s. k. splittved o. d. vanligen åtskilligt öfverstiga detta tontal.

Utländsk lagstijtning, se 61), sid. 268.

REVISION AP YRKESFARELAGEN M. M.

I 28

§• I riksdagens skrifvelse den 14 mars 1903 rörande revision af skyddslag stiftningen

ifrågasattes förbud mot kvinnors användande till skötsel af ångpannor
eller motorer eller till smörjning eller rengöring af i gång varande maskiner eller
transmissioner. Förslaget om sådant förbud, hvilket först framställdes i en yrkesinspektörs
berättelse för år 1894, har ej vunnit mycken tillslutning. I sina yttranden
öfver nyss berörda riksdagsskrivelse uttalade sig två yrkesinspektörer för och fyra
emot det ifrågasatta förbudet, och när denna fråga behandlades under kommitténs
öfverläggningar med yrkesinspektörerna, påyrkade ej någon af yrkesinspektörerna
dylikt förbud.

För sin del kan kommittén ej heller finna något sådant förbud af behofvet
påkalladt. Enligt den af kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik utgifna redogörelsen
för olycksfall i arbete år 1906 är den relativa olycksfallsfrekvensen inom
alla i redogörelsen upptagna yrkesgrupper betydligt lägre för kvinnor än för män.
För samtliga yrkesgrupper komma sålunda på 1000 kvinnliga årsarbetare 7,8 olycksfall,
under det motsvarande siffra i afseende å de manliga arbetarne uppgår till
47,8. Äfven för yrkesgrupper, där kvinnor användas i stor eller större utsträckning
än män, ställa sig dessa siffror gynnsammare för; kvinnorna och utgöra t. ex. för
närings- och njutningsämnesindustrien 16,6 resp. 35,1, för textilindustrien 4,5 resp.
11,4, för beklädnadsindustrien 1,9 resp. 9,4, för trämasse- och pappersindustrien
7,3 resp. 44,8, för den grafiska industrien 7,8 resp. 10,1 samt för den kemisktekniska
industrien 23,3 resp. 38,9. Om nu också här påpekade skillnad i olycksfallsfrekvens
i väsentlig mån kan tillskrifvas olikheten i sysselsättning för män och
kvinnor inom samma yrken, torde den dock äfven, långt ifrån att lämna stöd för
det ifrågasatta förbudet, tyda på en viss förmåga hos kvinnorna att taga sig till
vara för olycksfall, hvilket förmodligen beror på bl. a. deras större försiktighet och
nykterhet.

De särskilda anledningar till olycksfall, som användandet af kvinnliga arbetare
kan erbjuda, synas vara att tillskrifva deras klädedräkt, hårklädsel och stundom
äfven bristande kompetens, men dessa anledningar berättiga ej billigtvis till en sådan
inskränkning af kvinnornas användande till arbete, som det föreslagna förbudet
skulle medföra, utan böra lämpligen kunna aflägsnas genom föreskrifter utfärdade
enligt 11 §.

Utländsk lagstiftning, se 62), sid. 268.

23 §.

Den hittills gällande bestämmelsen angående s. k. barnsängshvila, i minderårighetslagens
7 §, har i sak bibehållits oförändrad med undantag däraf, att enligt
kommitténs förslag läkarbetyget för tidigare återinträde i arbetet äfven skall utvisa,
att sådant återinträdande kan äga rum utan men för barnet. Med denna ändring

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

129

har kommittén velat betona, att förevarande bestämmelse icke är inskränkt till att
blott åsyfta skydd för den nyblifna modern utan äfven har till ändamål att bereda
henne möjlighet att uppfylla de första modersplikterna. För detta ändamål, som
från social synpunkt måste tillerkännas synnerlig betydelse, hade det naturligtvis
varit i hög grad önskvärdt, att tiden för här ifrågavarande ledighet kunnat afsevärdt
utsträckas. Då emellertid obligatorisk barnsängshvila enligt kommitténs förmenande
såsom ett nödvändigt komplement fordrar någon anordning, hvarigenom
modern tillförsäkras skäligt underhåll under den tid, lagen hindrar henne att skaffa
sig arbetsförtjänst, har kommittén för närvarande ej ansett sig kunna föreslå någon
utsträckning, utan bibehållit de nu föreskrifna fyra veckorna. Så snart det nu under
utredning varande önskemålet om moderskapsförsäkring förverkligats, bör tydligtvis
en lagändring vidtagas för att bättre tillgodose här berörda ändamål.

Uti vissa främmande länder är den blifvande modern tillförsäkrad ledighet
äfven under den sista tiden före nedkomsten, och jämväl hos oss hafva röster höjts
för en dylik anordning. Oafsedt här ofvan anförda skäl mot att för närvarande
utsträcka ledigheten vid barnsbörd, har kommittén ansett ett förbud mot användande
af kvinnlig arbetare under viss tid före hennes nedkomst vara nära nog omöjligt
att genomföra, då dagen för den väntade nedkomsten ej med någon säkerhet låter
sig på förhand bestämma, och de blifvande mödrarna antagligen i många fall skulle
underlåta att i behörig tid gifva tillkänna sitt tillstånd. Finner en arbeterska sig
af här ifrågavarande anledning vara i behof af ledighet, lär väl för öfrigt arbetsgifvaren
icke förvägra henne begärd ledighet.

Utländsk lagstiftning, se 6j), sid. 269

24 §.

Med denna paragraf har kommittén afsett att i någon mån motverka det
ogynnsamma inflytande, som kvinnans användande till yrkesarbete visat sig utöfva
på hennes uppgifter som moder och hemmets vårdarinna. Några preciserade föreskrifter
om ledighet för de i förevarande bestämmelse angifna ändamål har kommittén
dock ej, lika litet som ansvarspåföljd för bestämmelsens åsidosättande, ansett
sig böra föreslå. Det måste nämligen väsentligen öfverlämnas åt arbetsgifvarens
goda vilja att fullgöra ifrågavarande bestämmelse, ty i annat fall skulle bestämmelsen
antagligen komma att inverka menligt på de kvinnliga arbetarnes arbetstillgång
och arbetsförtjänst. Som en erinran för arbetsgifvarne och ett stöd för
arbeterskorna torde bestämmelsen dock kunna blifva till nytta.

Utländsk lagstiftning, se 64), sid. 2"jo.

25 §.

Behofvet af barnsängshvila är naturligtvis ej inskränkt till sysselsättning inom
den fabriksmässiga industrien utan borde nog, särskildt om man tager hänsyn till

23 §.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

130

§■ barnets vård, bestämmelsen härom gifvas allmängiltig tillämplighet liksom 24 §.
När kommittén ej föreslagit så utan stannat vid bestämmelsens hittillsvarande tilllämpningsområde,
har skälet härtill varit detsamma, som afhållit kommittén från att
föreslå utsträckning af den i 23 § stadgade tid för barnsängshvila, eller saknaden
af någon anordning för att bereda modern underhåll under hennes påtvingade
ledighet. Då denna brist, som man får hoppas, blir afhjälpt genom införande af
moderskapsförsäkring, bör alltså sistnämnda lagrum ändras, ej blott såsom förut
påpekats med hänsyn till tiden för barnsängshvilan, utan äfven i afseende å tilllämpningsområde.

Intill dess en sådan utsträckning af 23 §:ns omfattning äger rum, kan det
emellertid för ett eller annat verksamhetsområde finnas särskildt af behofvet påkalladt
att få till stånd lagstadgad barnsängshvila, och har afsikten med 2 5 § varit
att bereda möjlighet härför.

26 §.

Bland bristerna hos det nuvarande lagstadgade arbetarskvddsväsendet här i
landet torde den mindre tillfredsställande tillsynen öfver skyddslagstiftningens efterlefnad
påkalla särskild uppmärksamhet. Denna brist beror i främsta rummet på
otillräckliga inspektionskrafter men äfven på saknaden af eu verklig chefsmyndighet.
Då kommittén dessutom med föreliggande lagförslag föreslår en högst betydande
utvidgning af skyddslagstiftningens tillämpningsområde, har kommittén funnit sig ej
kunna underlåta att framlägga förslag till fullständig ombildning af inspektionstjänstens
organ. Härvid har kommittén sökt att anpassa dessa organs kompetens
efter de kraf, som tjänsten inom skilda verksamhetsområden kan ställa på dem,
hvilket haft till följd en uppdelning af tillsynen på ett flertal olika kategorier af
befattningshafvare. Hur kommittén tänkt sig nu berörda organs uppgifter samt
ställning i förhållande till hvarandra, angifves i hufvuddrag här nedan.

I spetsen för ifrågavarande inspektionsväsende skulle ställas en särskild myndighet,
vrkesinspektionens chefsmyndighet, åt hvilken dock äfven vissa andra, med
detta inspektionsväsende besläktade uppgifter skulle kunna anförtros. Enligt gällande
instruktion för yrkesinspektörerna stå dessa under inseende af kommerskollegium,
som har att söka leda deras verksamhet så, att likformighet vinnes i skyddslagstiftningens
tillämpning. Men då kollegium ej fått befogenhet att meddela för
yrkesinspektörerna bindande föreskrifter, har kollegium ej kunnat utöfva något
verkligt sammanhållande, ledande och kontrollerande chefskap öfver dem. Denna
bristande befogenhet har naturligen medfört afsevärda olägenheter i flera afseenden.
Med den föreslagna utsträckningen af skyddslagstiftningen och inspektionsväsendets
däraf påkallade utvidgning skulle det för öfrigt icke blifva möjligt för den byrå
inom kommcrskollegium, hvilken nu har sig anförtrodda ärendena rörande yrkes -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. I 3 I

inspektionen att, utan en väsentlig omgestaltning, på tillfredsställande sätt handhafva
såväl här ifrågavarande som öfriga till byrån hörande göromål.

Under nyssberörda chefsmyndighet skulle i första hand lyda yrkesinsp ektör er
och bergmästare, hvilka i regel skulle vara de högststående organen för den regelbundna,
omedelbara tillsynen. Yrkesinspektörerna skulle i allmänhet äga att öfvervaka
alla skyddslagstiftningen underkastade verksamhetsområden med undantag af
grufdrift och vissa därmed sammanhängande arbeten, som skulle stå under bergsstatens
uppsikt, men med hänsyn till en del — öfver hufvud taget mindre företag —
skulle deras tillsyn väsentligen vara endast medelbar, d. v. s. inskränka sig till
ledning eller kontroll af vissa lägre uppsiktsorgans verksamhet. För att bättre tillgodose
de särskilda kraf i afseende å tillsynen, som användandet af kvinnliga arbetare
kan föranleda, har kommittén föreslagit anordnande af kvinnlig yrkesinspektion,
som skulle handhafvas till en början af en, men i fall sedermera så skulle finnas
behöflig!, af två eller flera yrkesinspektriser, hvilka till befogenhet hufvudsakligen
skulle vara likställda med yrkesinspektörerna. För särskilda tack, såsom exempelvis
sprängämnestillverkningen, skulle det vara möjligt att uppdraga tillsynen åt specialinspektörer,
hvilka inom sina områden väl i allmänhet komme att ersätta yrkesinspektörerna
men naturligtvis äfven kunde hafva lägre eller inskränktare befogenhet.
Med bergmästarne skulle under vissa förhållanden de till bergsstaten hörande grufingenjörerna
vara likställda.

I hufvudsakligt syfte att befria yrkesinspektörerna från en del af deras byrågöromål,
som oskäligt inkräkta på deras viktigaste funktion, inspektionsverksamheten,
och jämväl för att bereda tillgång på kompetenta vikarier och kandidater till
yrkesinspektörstjänsten har kommittén föreslagit anställande af en assistent hos
hvarje yrkesinspektör.

Af de verksamhetsområden, till hvilka inspektionsväsendet enligt kommitténs
förslag skulle utsträckas, torde i främsta rummet jordbruket och den handtverksmässiga
industrien komma att tarfva en mer regelbunden och tidsödande tillsyn.
Då uppsikten öfver nu nämnda områden ej synes kräfva samma kompetens som
öfvervakandet af den fabriksmässiga industrien och annan därmed till driftens omfattning
likställd verksamhet, har kommittén trott sig lämpligen kunna anförtro
denna uppsikt åt befattningshafvare med lägre kompetens och mindre löneanspråk
men, såsom förut antydts, stående under yrkesinspektörernas ledning eller kontroll.
Af dylika underordnade befattningshafvare har kommittén föreslagit tvenne slag,
underinspektörer och kommunala tillsyningsman. De förra skulle stå under yrkesinsp
ektörernas ledning samt öfvervaka företag, hvari användes mekanisk drifkraft
eller vissa farligare redskap. De senares tillsyn komme i viss mån endast att utgöra
eu fortsatt tillämpning af minderårighetsförordningens (af år x 8 8 i) bestämmelse om
skyldighet för hälsovårds- eller kommunalnämnd att själf eller genom personer, som
nämnden inom eller utom sig utsåge, öfva uppsikt öfver förordningens efterlefnad.

26 §.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

26 §.

I32

Dessa kommunala tillsyningsman skulle gent emot yrkesinspektörerna, ehuru stående
under deras kontroll, intaga en mer själfständig ställning samt handhafva uppsikten
å sådana arbetsställen, där någon afsevärd yrkesfara i regel ej förekomme.

I 2 6 §:ns första stycke uppräknas de organ för tillsynen, hvilka representera
de hufvudsakliga grenarna af själfständig befogenhet. Uttrycket »på grund af densamma
meddelade föreskrifter» hänsyftar i främsta rummet på de föreskrifter, som
lagen öfverlämnar åt Kungl. Maj:t att utfärda, men afser äfven sådana föreskrifter,
som det i några fall tillkommer vissa af yrkesinspektionens organ och besiktningsläkame
att meddela. Med »det område, som blifvit honom eller henne anvisadt»
åsyftas ej blott det lokalt bestämda distriktet, utan kan ett inspektionsorgans befogenhet
jämväl begränsas med hänsyn till visst fack eller andra omständigheter,
såsom t. ex. förhållandet skulle vara med en specialinspektör eller yrkesinspektris.

En närmare redogörelse för kommitténs afsikter beträffande de olika inspektionsorganens
uppgifter och ställning m. m. lämnas i förslaget, till organisation ad
skyddslagstiftningens myndigheter, sid. 187 — 203.

Utländska inspektionsmyndigheter, se std. 281.

27 §.

Bland de missförhållanden, som berördes i riksdagens skrifvelse den 14 mars
1903 angående revision af skyddslagstiftningen, framhölls, att tillämpningen af
yrkesfarelagens bestämmelser ofta försvårades och fördröjdes genom yrkesidkares
tredska. Riksdagen, som sade sig till fullo behjärta önskvärdheten åt att något
gjordes för undanrödjande af detta missförhållande, fann dock den bland andra
ifrågasatta utvägen att gifva yrkesinspektörerna befogenhet att meddela förelägganden
vid äfventyr af straffpåföljd möta alltför stora betänkligheter.

I sina utlåtanden öfver denna riksdagsskrivelse förordade endast tre yrkesinspektörer
förelägganden af obligatorisk karaktär, under det två yrkesinspektörer
uttalade sig emot sådana förelägganden och en föreslog förbättrad inspektion
jämte strängare straffpåföljder såsom medel mot arbetsgifvarnes tredska. Två yrkesinspektörer
yttrade sig ej i ämnet. Det stora flertalet andra myndigheter och enskilda
korporationer, som uttalade sig härom, afstyrkte den ifrågasatta förändringen. Under
kommitténs öfverläggningar med yrkesinspektörerna tillstyrkte dessa förelägganden vid
äfventyr af straffpåföljd, dels då någon åtgärd erfordrades för att afvärja synnerlig fara
för arbetarnes lif eller hälsa, och dels då arbetsgifvaren utan tillfyllestgörande skäl
underlåtit att ställa sig förut af yrkesinspektör meddelad anvisning till efterrättelse —
naturligtvis dock alltid med besvärsrätt för arbetsgifvaren. Vid kommitténs sammanträden
med arbetsgivare och arbetare inom olika fack påyrkades vid ett
flertal tillfällen från arbetarnes sida, att yrkesinspektörerna skulle utrustas med större
befogenhet gent emot arbetsgifvarne.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. I 3 3

Kommittén anser visserligen, att anmärkningar kunna göras mot nu gällande
bestämmelser, men har dock ej funnit sig kunna förorda någon mer allmängiltig
befogenhet för yrkesinspektörerna att meddela förelägganden vid straffpåföljd. Oafsedt
att en sådan befogenhet kunde gifva anledning till missbruk, har kommittén nämligen
trott det för skyddsväsendets utveckling vara lämpligast att söka i det väsentliga
upprätthålla yrkesinspektöremas hittillsvarande ställning såsom sakkunniga rådgifvare
åt arbetsgifvarne i afseende å skyddsbestämmelsernas tillämpning. Det i
allmänhet goda och förtroendefulla förhållande, som hittills rådt mellan yrkesinspektörer
och arbetsgivare här i landet, har sannolikt i betydlig män för yrkesinspektörerna
underlättat tullgörandet af deras svåra och ömtåliga uppgifter och
synes ej böra äfventyras genom att åt yrkesinspektionen gifva en mer än nödigt
polismässig karaktär.

I öfverensstämmelse härmed har kommittén i 27 §, med några obetydliga
ändringar, upptagit de hittills i yrkesfarelagens 5 § intagna bestämmelserna om inspektionspersonalens
skyldighet att gå arbetsgifvarne tillhanda med upplysningar och
råd samt därvid tillse, att lagens ändamål vunnes på det sätt, som vore minst
betungande för arbetsgifvaren. Dessa bestämmelser skola utgöra de allmänna,
grundläggande normerna för inspektionspersonalens tillvägagående vid lagens genomförande
i de fall, där detta genomförande ej regleras af särskilda föreskrifter, såsom
exempelvis när 14 § eller 17 § a) eller e) skall komma till tillämpning.
Krafvet på bättre garantier mot tredska från arbetsgifvarnes sida har kommittén sökt
tillgodose genom nva eller ändrade stadganden i några särskilda afsenden, såsom i
42 § angående befogenhet för yrkesinspektör att under vissa omständigheter förbjuda
arbetets fortsättande, i 44 § angående sättet för Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
ingripande, i 51 § angående skärpt straff för ohörsamhet mot nyssnämnda
myndighet samt i 5 2 § angående straffansvar i vissa fall för utsättande af
annan för allvarlig fara till lif eller hälsa.

Från arbetsgifvarhåll hade framförts klagomål, att yrkesinspektörerna, när de
tillrådde skyddsåtgärder, stundom icke lämnade tillfyllestgörande anvisningar för
åtgärdernas vidtagande, hvilket mången gång hade till följd, att utförda skyddsanordningar
vid ett senare inspektionsbesök underkändes. För att motverka det
öfverklagade förhållandet har kommittén ändrat det i förevarande sammanhang förut
använda uthycket »upplysningar och råd» till »upplysningar, råd och anvisningar».
Skulle ytterligare föreskrifter anses af behofvet påkallade för att förmå inspektionspersonalen
meddela mera noggranna och fullständiga förslag och uppgifter beträffande
tillrådda skyddsåtgärder, torde sådana föreskrifter lämpligen kunna gifvas i
instruktionen för denna personal.

Under »bergmästare, inspektörer och tillsyningsman» afser kommittén att
inbegripa samtliga inspektionsväsendets organ. Beträffande de i 27 §:ns sista punkt
berörda föreskrifter angående sättet för tillsynens utöfvande har kommittén tänkt,

13 4

REVISION AP YRKESFARELAGEN M. M.

att dessa föreskrifter skulle meddelas i form af instruktion för nyssnämnda organ.
Hvad en sådan instruktion enligt kommitténs uppfattning skulle innehålla, torde
i hufvudsak framgå af kommitténs förslag till organisation af skyddslagstiftningens
myndigheter.

Utländsk lagstiftning, se 6j), sid. 270.

28 §.

Med den vidsträckta tillämpning, som kommittén föreslagit för förevarande
lag, torde det å somliga verksamhetsområden kunna inträffa, att förhållanden, som
inverka på arbetets säkerhet eller sundhet, äfven blifva föremål för tillsyn, anordnad
för kontroll i afseende å lagstiftning med hufvudsakligen annat ändamål. Såsom
exempel på tillsyn af det senare slaget kunna anföras den tillsyn, som utöfvas åt
inspektören för explosiva varor, inspektörerna för elektriska anläggningar, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen i afseende å enskilda järnvägar samt hälsovårdsmyndigheterna
— samtliga dessa slag af tillsyn åsyftande att förekomma s. k. allmänfara
i en eller annan form. En art af tillsyn, som det i detta sammanhang ligger
särskilt nära till hands att beakta, är bergmästarnes uppsikt öfver grufstadgans
och »stenkolslagens» iakttagande, hvilken uppsikt förnämligast afser bergshandteringens
sunda utveckling. T. o. m. yrkesinspektörerna hafva sig ålagdt en sådan
utom arbetarskyddslagstiftningen fallande tillsyn, nämligen kontrollen i visst afseende
öfver tillämpningen af giftstadgan den 7 december 1906. Till förebyggande
af osäkerhet beträffande förevarande skyddslagstiftnings betydelse för dylika slag
af tillsyn har kommittén funnit lämpligt uttryckligen föreskrifva, att skyddslagstiftningen
ej skall verka ändring i reglerna för dessa slag af tillsyn. Eljest skulle
möjligen kunna ifrågasättas, t. ex. om bergmästarne fortfarande skulle äga att,
när arbetarnes säkerhet så fordrade, med stöd af grufstadgan själfständigt meddela
förelägganden och förbud, eller om de elektriska inspektörerna vidare borde taga
befattning med sådana åtgärder, som endast afse att förekomma yrkesfara.

Då det emellertid låter tänka sig, att här berörda sammanträffande mellan
yrkesinspektionen och annan tillsyn på vissa håll skulle kunna gifva upphof åt
olämplig dubbelinspektion och kompetenskonflikter, har kommittén ansett sig böra
i paragrafen jämväl angifva en utväg för dylika svårigheters undvikande. I sådant
svfte föreslår kommittén, att det skulle öfverlåtas åt Kungl. Maj:t att reglera förhållandet
mellan yrkesinspektionens och annan tillsyns uppgifter och befogenhet.

29 §.

I sina årsberättelser hade yrkesinspektörer vid flera tillfällen påpekat önskvärdheten
af att yrkesidkare, innan han företoge ny-, om- eller tillbyggnad af

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

135

fabriksanläggning, läte yrkesinspektör granska och yttra sig öfver det planerade
byggnadsföretaget. Äfven kommerskollegium beaktade detta önskemål och framhöll
detsamma i den underdåniga skrifvelse, hvarmed yrkesinspektörernas berättelser för
år 1898 öfverlämnades till Kungl. Maj:t, men ansåg kollegium ej någon annan
åtgärd däraf påkallad, än att allmänhetens uppmärksamhet å förhållandet blefve
väckt. Yrkesinspektionens den 4 december 1902 antagna cirkulär n:r 4, om hvad
som bör iakttagas vid fabrikers ny- eller ombyggnad, innehåller som sista moment
ett tillkännagifvande, att yrkesidkare, hvilken önskar att redan före en anläggnings
utförande därom inhämta upplysningar och råd af vederbörande yrkesinspektör, skal!
i god tid till vrkesinspektören insända vissa ritningar och uppgifter rörande
anläggningen. ,

Denna fråga upptogs jämväl i riksdagens skrifvelse om revision åt skyddslagstiftningen.
I de yttranden, som infordrades öfver skrifvelsen, erkände samtliga
vrkesinspektörer befogenheten af ofvan angifna önskemål, men flera af dem afrådde
att göra det ifrågasatta förfarandet obligatoriskt. Af de öfriga myndigheter och de
enskilda korporationer, som yttrade sig i frågan, uttalade sig flertalet i sist antydda
riktning. Vid frågans behandling under kommitténs öfverläggningar med yrkesinspektörerna
förordade fyra af dessa, att arbetsgivare skulle åläggas till yrkesinspektören
göra anmälan såväl om tilltänkt nybyggnad som ock om större omeller
tillbyggnad af fabrik, hvarefter vrkesinspektören skulle äga att infordra vissa
ritningar till byggnadsföretaget. Sådan anmälan skulle, särskildt när den afsåg
nybyggnad, göras i god tid före byggnadsarbetets början, och borde arbetsgifvaren,
om han ansåg, att ritning innefattade yrkeshemlighet, meddela yrkesinspektören
detta. Yrkesinspektören skulle sedan vara skyldig att utan ersättning afgifva yttrande
öfver förslaget inom 3 o dagar. Enligt tre yrkesinspektörers mening borde anmälningsskyldigheten
inskränkas till att afse nybyggnader, och skulle arbetsgifvaren vara
berättigad men ej förpliktigad att insända byggnadsritningarna till granskning.

Till stöd för ifrågavarande önskemål har i hufvudsak anförts, att många
skyddsåtgärder relativt lätt och billigt läte sig vidtaga i samband med ny-, omeller
tillbyggnad af arbetslokal men däremot föranledde dryga kostnader eller ej
kunde på tillfredsställande sätt anordnas, när lokalen vore färdigbyggd. Emot ett
stadgande om obligatoriskt hänskjutande af byggnadsritningarna till yrkesinspektörens
granskning har väsentligen framhållits, att yrkesinspektörens granskning i många fall
skulle förorsaka arbetsgifvaren ett olägligt och förlustbringande dröjsmål samt
åsamka yrkesinspektörema ett betydande arbete, som tidvis, t. ex. vid uppåtgående
konjunkturer, skulle kunna afsevärdt inkräkta på inspektionsverksamheten. Vidare
ansågs, att det afsedda ändamålet äfven skulle kunna vinnas genom att till ledning
vid byggnadsföretag fastställdes noggranna normer för arbetslokalers storlek, inredning,
ventilation, belysning m. m. eller genom att råd och anvisningar i berörda
afseende!! meddelades uti cirkulär.

1 3 6

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

29 §.

Kommittén kan naturligtvis ej annat än finna det mycket önskvärd^ att ritningar
till ny-, om- eller tillbyggnader af arbetslokaler i större utsträckning, än nu
är fallet, underställdes yrkesinspektörernas granskning. Någon skyldighet för arbetsgifvaren
att iakttaga ett sådant tillvägagående anser sig kommittén emellertid ej
höra föreslå. Förutom ofvan angifna skäl mot stadgande af dylik skyldighet kan
påpekas, att ändringar ej sällan och stundom upprepade gånger under arbetets lopp
behöfva vidtagas i de uppgjorda byggnadsplan^™, hvilket tydligtvis med ett obligatoriskt
underställande skulle vålla många svårigheter. Jämväl fastställandet af lämplig
begränsning för nu berörda skyldighet skulle, äfven om denna i första hand inskränktes
till anmälningsskyldighet, såsom yrkesinspektörernas flertal föreslagit, föranleda åtskilligt
bryderi, då man å ena sidan ej gärna kunde låta denna skyldighet afse hvarje
obetydlig förändring af eu arbetslokal, men det å andra sidan torde vara nära nog omöjligt
att på tillfredsställande sätt angifva det mått af förändring, som påkallade skyldighetens
inträdande.

För öfrigt synes det i viss mån tvifvelaktigt, om eu sådan skyldighet verkligen
kan anses vara af något större behof påkallad. Att döma af yttranden i
yrkesinspektörernas berättelser vid skilda tidpunkter förefaller det, som om arbctsgifvarnes
benägenhet att underställa yrkesinspektörerna sina byggnadsplaner, ginge
stadigt framåt och redan nu nått ganska afsevärd omfattning. Med 29 §:ns uttryckliga
lagbestämmelse i ämnet, som fäster arbetsgifvarnes uppmärksamhet på saken,
och den däri föreskrifna tidsbegränsningen för yrkesinspektörens granskning, hvilken
lämnar garanti mot alltför stor tidsförlust, torde denna arbetsgifvarnes benägenhet
sannolikt med tiden öfvergå till en tämligen tillfyllestgörande praxis.

Då en föregående granskning genom yrkesinspektören kan vara af nytta ej
blott med hänsyn till ny-, om- eller tillbyggnad af arbetslokal utan jämväl i afseende
å arbetslokals inredning, maskiners uppställning, nya arbetsmetoder m. m.,
har kommittén utsträckt förevarande lagrums tillämpning till hvarje ny eller ändrad
anordning för arbetets bedrifvande. Den föreskrifna maximitiden af 30 dagar för
yrkesinspektörens granskning kan möjligen, särskilt i betraktande af att granskningens
påbörjande väl ofta komme att försenas till följd af inspektionsresor o. d., synas
val kort, när granskningen skulle afse större eller mer komplicerade anläggningar,
eller när yrkesinspektören, såsom i framställningen om yrkesinspektionens chefsmyndighet
(sid. 188) antydes, funne sig böra påkalla denna myndighets bistånd för
eu mer sakkunnig eller ingående granskning. Då granskningen emellertid närmast
äger rum i arbetsgifvarens intresse, kan yrkesinspektören naturligtvis i dylika fall
vånda sig till arbetsgivare!! med förfrågan, om han medgifver en sådan förlängning
af granskningstiden, som erfordras för en tillfyllestgörande pröfning. Finner arbetsgivaren
sig ej kunna medgifva uppskof, får yrkesinspektören inskränka sig till det
yttrande, hvartill granskningen kunnat gifva anledning.

Yrkesinspektör, som mottagit ett förslag till granskning, är naturligtvis berät -

REVISION AF YRKESFAREI.AGEN M. M.

137

tigad att infordra de ytterligare ritningar eller uppgifter, som han kan anse sig 29 §.
behöfva för förslagets bedömande, och först när han bekommit alla sådana ritningar
och uppgifter, börjar den i lagen angifna granskningstiden att löpa. Vill arbetsgifvaren
återfordra förslagshandlingarna, innan yrkesinspektören algifvit yttrande,
eller vill han påbörja det föreslagna arbetet utan att invänta detta yttrande, har
han tydligtvis rätt därtill.

Utländsk lagstiftning, se 66), sid. 272.

1 sammanhang med frågan om anmälningsskyldighet i afseende å ny-, omeller
tillbyggnad af fabrik hade yrkesinspektörerna inför kommittén föreslagit åläggande
för arbetsgivare att anmäla företags öppnande, flyttning, öfvertagande och upphörande.
Arbetsgifvarne hafva emellertid alltid funnit svårt att iakttaga liknande
skyldigheter, och då en arbetsgifvare ju endast mycket sällan skulle hafva att göra
en anmälan af sistberörda slag, kan man med skäl befara, att ett stadgande om
sådan anmälningsskyldighet i stor utsträckning skulle åsidosättas samt föranleda en
del tämligen ändamålslösa åtal. Till kommitténs beslut att ej upptaga yrkesinspektörernas
förslag om anmälningsskyldighet har äfven bidragit, att kommittén trott,
att man från de af kommittén föreslagna kommunala tillsyningsmännen skulle kunna
påräkna tillfyllestgörande uppgifter i nu ifrågavarande afseenden.

Med anledning af en svårare explosion uti ett från en till en annan ort öfverflyttadt
fabriksföretag, om hvars befintlighet å den senare orten vederbörande yrkesinspektör
saknat kännedom, hade från denne yrkesinspektörs sida särskildt framhållits
behofvet af anmälningsskyldighet i afseende å öppnande eller flyttning af
mer farliga företag samt att dylika företags lokaler och anordningar i öfrigt borde
vara underkastade besiktning och godkännande, innan de finge tagas i bruk. Med
hänsyn härtill tillåter kommittén sig hänvisa till 11 §, som, i fall så skulle befinnas
erforderligt i afseende å vissa slag af företag, bereder möjlighet till utfärdande af
föreskrifter rörande sådan anmälan och godkännande.

50 §.

Uti yrkesinspektörernas inför kommittén framställda förslag till lördelning af
kontrollen öfver skyddslagstiftningens efterlefnad hade, utom yrkesinspektionen och
bergmästarne, såsom organ för inspektionsverksamheten upptagits domänstyrelsen,
väg och vattenbyggnadsstyrelsen, Kungl. Maj:ts befallningshafvande, marinförvaltningen,
inspektionen för elektriska anläggningar samt byggnadsnämnd eller annan
kommunal myndighet. Kommittén har ej följt detta yrkesinspektörernas förslag —

138

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

30 §. väsentligen på den grund att en sådan fördelning af inspektionsverksamheten på ett
flertal olika myndigheter med hufvudsakligen andra, för skyddslagstiftningen främmande
uppgifter och utan gemensam ledning synts kommittén mindre ägnad att
befordra tillsynens effektivitet och enhetlighet — men kommittén har å andra sidan
ej förbisett, att man vid skyddslagstiftningens genomförande skulle kunna hafva
åtskilligt gagn af vissa främmande myndigheters medverkan. Förevarande paragraf
afser att tillförsäkra skyddsväsendet en sådan medverkan. Någon egentligen ny skyldighet
innebär emellertid ej stadgandet i detta lagrum, tv en allmän skyldighet för
myndigheterna att bistå hvarandra föreligger redan på grund af § 47 regeringsformen,
som föreskrifver, att myndigheterna skola räcka hvarandra handen till fullgörande af
konungens bud och befallningar samt allt hvad rikets tjänst utaf dem fordrar, utan
är paragrafen att anse som en påminnelse om denna skyldighet för de myndigheter,
hvilkas medverkan särskildt kan komma ifråga.

Paragrafens första punkt riktar sig till polis- och andra myndigheter för allmän
säkerhet och hälsovård, d. v. s. myndigheter hvilkas uppgifter ligga skyddslagstiftningen
nära. En annan grupp myndigheter, som på sätt och vis kunna
sägas stå skyddslagstiftningen nära, äro de, hvilka idka sådan praktisk verksamhet,
för hvilken denna lagstiftning äger större betydelse, t. ex. vederbörande myndigheter
för statens kommunikationsanstalter samt arméns och flottans verkstäder, men dessa
myndigheter hafva att medverka till skyddslagstiftningens förverkligande i egenskap
af arbetsgifvare. Paragrafens senare punkt, som motsvarar stadganden i yrkesfarelagens
5 § och minderårighetslagens 9 §, har ändrats till att afse »de upplysningar
och det biträde, som af deras tjänsteåligganden enligt denna lag kunna
påkallas». Härigenom skulle bl. a. möjligen afhjälpas det af yrkesinspektörerna öfverklagade
förhållandet, att de ofta hafva svårt förmå åklagarmyndigheterna att lämna
dem upplysning om utgången af åtal för förseelser mot skyddslagstiftningen.

31 §

Uti yrkesfarelagens 5 § förbjudes yrkesinspektör att för egen eller annans
räkning drifva eller hafva del eller anställning i fabrik eller annat industriellt yrke.
Kommittén har under ifrågavarande förbud inbegripit jämväl åtagande af uppdrag
mot ersättning. Befattning med sådana uppdrag torde nämligen i många fall
mycket närma sig anställning och kunna i lika hög grad rubba inspektörens fria
och opartiska ställning gent emot arbetsgifvaren. Föröfrigt kunna naturligtvis dylika
uppdrag taga ganska mycken tid i anspråk och göra afsevärdt intrång på inspektionstjänsten.

Såsom en konsekvens af utsträckningen af lagens tillämpningsområde har
förbudet från att nu hufvudsakligen afse fabriksmässiga industriföretag utsträckts
till att omfatta alla möjliga slag af företag med de inskränkningar allenast som

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

139

angifvas i lagens 1 §. För yrkesinspektörerna, som vid gemensamma öfverläggningar
om cirkulär o. d. möjligen kunna öfva inverkan på förhållanden utom
sina uppsiktsområden, liar det synts lämpligt att låta förbudet gälla utan begränsning
till dessa områden. I afseende å underinspektörerna åter, hvilka ej torde få
någon möjlighet till dylik inverkan, har kommittén ansett sig kunna begränsa förbudet
till de företag, som äro underkastade deras tillsyn.

Redan den nu gällande förbudsbestämmelsen mot delägarskap lär icke utan
skäl funnits betungande. Med den utsträckning förbudet fått i förevarande lagrum,
skulle det för yrkesinspektörerna förhindra delägarskap i snart sagdt hvarje slag af
företag öfver hela landet. Eu yrkesinspektör skulle sålunda ej få äga en bankaktie
eller en obetydlig andel i en jordbruksfastighet och detta, äfven om banken
eller fastigheten låg utom hans distrikt. Hade han t. ex. genom arf eller giftorätt
bekommit något dylikt, skulle han vara tvungen att, kanske under ogynnsamma
förhållanden, afhända sig sin äganderätt. Då det å ena sidan funnits angeläget
att genom ett allmängiltigt förbud skydda yrkesinspektörerna mot hvarje misstanke
för partiskhet, har kommittén å andra sidan ansett sig ej kunna undgå att bereda
dem en möjlighet till eftergift i sådana särskilda fall, där ett upprätthållande åt
förbudet skulle innebära en meningslös stränghet. Ehuru närmast påkallad med
hänsyn till yrkesinspektörerna har denna möjlighet till eftergift skäligen synts böra
tillgodokomma äfven underinspektörerna.

Beträffande sättet för meddelande af ifrågavarande eftergift märkes, att därför
förutsattes pröfning och beslut af yrkesinspektörens chefsmyndighet i hvarje särskilt
fall. Af pröfningen skall framgå, såväl att tillämpningen af förbudet skulle för inspektören
medföra allvarlig olägenhet, som att eftergiften ej rimligtvis kan antagas
komma att öfva något ofördelaktigt inflytande på inspektörens förhållande i tjänsten.
Eftergiften kan naturligtvis begränsas till viss tid, som t. ex. lämnar skäligt rådrum
för försäljning. Chefsmyndigheten, som bör tillse, att eftergiften icke missbrukas,
äger tydligen också att, om skälig anledning därtill förekommer, återkalla densamma.

Förbudsstadgandet i 3 1 § berör endast yrkesinspektörer och underinspektörer,
d. v. s. de inspektionsorgan, som hafva tillsyn öfver skyddslagstiftningens efterlefnad
till sin hufvudsakliga uppgift. Dock har kommittén afsett, att förbudet äfven
skulle äga tillämpning på yrkesinspektris, som ju i regel skall vara underkastad
samma bestämmelser som yrkesinspektör. Bergmästarne och de med dem under vissa
förhållanden i afseende å inspektionsväsendet likställda grufingenjörerna hafva icke
ansetts böra inbegripas under förbudsstadgandet på den grund, att deras tjänsteåligganden
väsentligen afse andra ändamål än skyddslagstiftningens förverkligande, hvartill
kommer, att deras aflöningsförmåner äro fastställda med hänsyn tagen till den dem af
ålder tillkommande rätten att utföra uppdrag och taga annan privatekonomisk befattning
med bergshandteringen. Yrkesinspektörernas assistenter hafva synts kunna
lämnas utom förbudet af det skäl, att deras inspektionstjänst skall utöfvas på veder -

I 40 REVISION AV YRKESFARELAGEN M. M.

hörande yrkesinspektörs ansvar. Uppfyller assistent ej de fordringar, paragrafen
ställer på yrkesinspektörerna, får han dock ej mottaga förordnande att vikariera för
yrkesinspektör. Hvad de kommunala tillsyningsmännen angår, hafva de lämnats
utom förbudet af den anledning, att man trott sig ej böra uppställa några strängare
fordringar på dessa i regel svagt eller icke alls aflönade uppsiktsorgan, hvilkas lämpliga
rekrytering nog ändå lär komma att möta svårigheter.

32 §.

Detta lagrum motsvarar bestämmelser i yrkesfarelagens 6 § och minderårighetslagens
15 § men företer i jämförelse med dessa bestämmelser vissa utvidgningar
och skärpningar. Det har sålunda, som naturligt är, utsträckts till att gälla
äfven de föreslagna, nya organen för inspektionsväsendet, och har kommittén med
dem, »som enligt 26 § hafva att taga befattning med tillsyn å efterlefnaden af
denna lag», jämväl åsyftat yrkesinspektionens chefsmyndighet. Arbetsgifvares skyldighet
att lämna tillträde till arbetsställe har kompletterats med en förpliktelse att
tillhandagå med erforderliga upplysningar, hvilket ju också måste anses såsom en
nödvändig förutsättning för en effektiv inspektion.

Samtliga yrkesinspektörer, med undantag af en, hade inför kommittén påyrkat,
att föreskriften om tillsägelse hos vederbörande yrkesidkare eller arbetsföreståndare
såsom en betingelse för tillträde till arbetsställe skulle utgå samt att yrkesinspektörerna
när som helst, vare sig arbetet påginge eller ej, skulle äga tillträde till
arbetsställe. Under kommitténs öfverläggningar med arbetsgivare och arbetare inom
olika fack framhöllo arbetarnes representanter vid ett flertal sammanträden önskvärdheten
af att yrkesinspektörerna infunne sig oförberedt.

Beträffande föreskriften om tillsägelse hos arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren
har kommittén, sedan yrkesinspektörerna upplyst, att de ej brukade på förhand
tillkännagifva sina besök utan först vid sin ankomst till arbetsstället läte därom
underrätta arbetsgivaren eller den på platsen varande högsta arbetsledaren, ej funnit
anledning utesluta denna föreskrit, hvilken, om den tillämpas på sådant sätt, icke
gärna kan föranleda till att inspektionens resultat förryckes. Föreskriften är också
nödvändig för att sätta arbetsgifvaren i tillfälle att närvara vid inspektionen och är
en naturlig förutsättning för att arbetsgifvaren skall kunna, utan onödig tidsutsdräkt
för inspektionsförrättaren, fullgöra sina åligganden att underrätta arbetarnes i 34 §
omnämnda ombud om inspektionsförrättarens ankomst och att tillhandahålla föreskrina
böcker och förteckningar.

Tiden för inspektioner har hittills varit begränsad till den tid, hvarunder
arbetet pågår. Denna begränsning har bl. a. ledt till, att yrkesinspektör ansetts
sakna rätt inspektera under rasttid, hvilket dock utgör en nödvändig förutsättning för
kontrollen i afseende å lagens förbud mot minderårigs vistande i arbetslokal med för -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. I4I

orenad luft under sådan tid. Vidare har denna begränsning ej lämnat yrkesinspektör
rätt att inspektera arbetsställe, där driften tillfälligtvis varit inställd, hvilket kunnat
göra en inspektionsresa resultatlös. Att, såsom inspektörerna påyrkat, borttaga hvarje
tidsbegränsning för inspektionsförrättningarna har kommittén emellertid ej ansett sig
höra föreslå, emedan man i sådant fall möjligen skulle kunna befara inspektioner
å olämpliga tider. Kommittén har sålunda blott utsträckt tiden för inspektionsbesök
till att omfatta tiden mellan kl. 7 f. in. och 8 e. in. alla söckendagar, oafsedt om
arbetet då pågår eller icke, hvaremot tillträde till arbetsstället ej skulle kunna påfordras
under sön- eller helgdag eller mellan kl. 8 e. in. och 7 f. m., för såvidt ej arbete påginge.

Med hänsyn till rätten att från inspektion undantaga viss del af arbetsställe
har kommittén föreslagit den ändring, att, då framställning härom ej godkännes af
inspektionsförrättare, frågan skall hänskjutas till yrkesinspektionens chefsmyndighet
i stället för, såsom hittills, till Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Dylika frågors
bedömande torde nämligen merendels fordra sådan sakkunskap, som ej kan påräknas
hos sistnämnda myndigheter.

Utländsk lagstiftning, se 67), sid. 277.

55 §.

Eu yrkesinspektör hade vid ett tillfälle i sin årsberättelse framhållit, att det
ej sällan inträffade, att en industriell anläggning öfverlätes till ny ägare, utan att
den förre ägaren till den senare öfverlämnade de skrivelser, ritningar m. m. rörande
anläggningen, hvilka han emottag^ från yrkesinspektören. När yrkesinspektören
sedan besökte en sådan anläggning, visade sig ofta den nya ägaren sakna hvarje
kännedom om de råd och anvisningar, som yrkesinspektören meddelat förre ägaren,
och om då denne försummat att ställa sig dessa råd och anvisningar till efterrättelse,
hade yrkesinspektören ej annat att göra än återupprepa förfarandet gent emot den
nya ägaren. Nu berörda missförhållande blef beaktadt i riksdagens skrifvelse om
revision af skyddslagstiftningen men angafs däri, att det enligt riksdagens uppfattning
knappast vore lämpligt ålägga industriidkarne bevara vissa handlingar, utan
kunde det snarare ifrågasättas, att det vid industriella anläggningar borde finnas diarier,
hvari yrkesinspektörerna skulle anteckna de meddelanden, till hvilka de funne anledning.

I de yttranden, som yrkesinspektörer och andra myndigheter m fl. atgåfvo
öfver nämnda
ligheten af de ifrågasatta diarierna. Emot ett påbud om diarier anfördes hufvudsakligen,
att anteckningarna i diarict, hvilka måste kopieras, för att yrkesinspektören
efteråt skulle veta, hvad han antecknat, komme att taga åtskillig tid och afsevärdt förlänga
inspektionsförrättningarna, att yrkesinspektörernas meddelanden ofta vore af den art
och omfattning, att de ej lämpligen kunde affattas vid inspektionstillfället, att äfven diarierna
kunde slarfvas bort samt att ett lagstadgande i ämnet vore obehöfligt, då hvarje

32 §.

142

REVISION AF YRKERFARELAGEN M. M.

33 §.

ny ägare af en industriell anläggning kunde från yrkesinspektören förskaffa sig alla
erforderliga upplysningar. Till förebyggande af här ifrågavarande missförhållande
på annat sätt än medels påbud om diarier förordades bl. a., att yrkesidkaren skulle
åläggas att bevara alla från yrkesinspektören honom tillsända handlingar och vid
försäljning af anläggningen öfverlämna dem till den nya ägaren, att yrkesidkaren
skulle vara skyldig anmäla försäljning af anläggning, hvarefter yrkesinspektören
skulle tillställa den nya ägaren afskrift af sitt senaste meddelande, eller att hvarje
ny ägare skulle hafva att från yrkesinspektören begära sådan afskrift. Vid sammanträde
med kommittén enades slutligen yrkesinspektörerna om att biträda ett förslag
beträffande diarier, med hvilket förevarande paragraf i hufvudsak öfverensstämmer.

Ehuru kommittén ej underkänner betydelsen af de anmärkningar, som riktats
mot förslaget om diarier, tror kommittén likväl, att detta förslag, när det blifvit
genomfördt, skall visa sig medföra öfvervägande fördelar. Oafsedt förslagets hufvudsakliga
syfte skulle diarierna tjäna att åvägabringa reda och öfverskådlighet i arbetsställets
relationer med yrkesinspektionen samt för arbetsgifvaren utgöra en påminnelse
om hans förpliktelser enligt yrkesinspektörens anvisningar eller beslut. När yrkesinspektören
komme till ett arbetsställe, kunde han omedelbart af diariet se, hvad
han själf och, hvilket vore minst lika viktigt, hvad möjligen hans företrädare och
vikarier haft att anmärka. Diariet skulle tjäna som en förbindelseled mellan vederbörande
yrkesinspektör eller bergmästare, yrkesinspektris och besiktningsläkare, hvilka
ju samtliga kunna hafva att taga befattning med arbetsstället, så att den af dem, som
besökte arbetsstället, alltid skulle äga tillgång till den eller de öfrigas meddelanden.

Med hänsyn till att anordningen med diarier eller som kommittén funnit
riktigare beteckna dem, anteckningsböcker, är ny och opröfvad, har det synts lämpligt
att åtminstone till en början inskränka dess tillämpning till sådana arbetsställen,
där dylika böcker företrädesvis kunna förväntas blifva till nytta. I enlighet härmed
har 33 . § begränsats till att afse arbetsställen för fabriksmässig industriell verksamhet,
d. v. s. de arbetsställen, som väl egentligen komma att blifva föremål för en mer regelbunden
tillsyn från yrkesinspektörernas och bergmästames sida. Skulle det sedermera
befinnas önskvärdt att utsträcka anordningen med anteckningsböcker till andra
verksamhetsområden, äger Kungl. Maj:t enligt 41 § att förordna om sådan utsträckning.

Då man ej gärna kan ålägga arbetsgifvaren vid straffansvar att förvara bär
ifrågavarande anteckningsböcker och meddelanden för all framtid, har man måst
angifva en viss tidrymd för denna skyldighet, och har kommittén ansett denna tidrymd
lämpligen kunna bestämmas till fem år. Vid anteckningsboken skola närläggas
ej blott de meddelanden, som äro antydda i densamma, utan äfven alla öfriga tjänstemeddelanden
rörande skyddslagstiftningens tillämpning å arbetsstället i fråga, sålunda
också dylika tjänstemeddelanden, som kanske komma arbetsgifvaren tillhanda ett eller
annat år efter det sista anteckningen gjorts i den anteckningsbok, vid hvilken meddelandena
läggas. I anledning häraf har man vid angifvande af utgångspunkten för

REVISION AP YRKESFARELAGEN M. M.

143

beräknande af förvaringstiden funnit sig nödsakad skilja på anteckningsböcker och i
dem icke införda meddelanden.

Utländsk lagstiftning, se 68), sid. 274.

34 §.

Från såväl yrkesinspektörer som arbetsgifvare hafva vid åtskilliga tillfällen
framställts klagomål öfver arbetarnes bristande intresse för fullgörandet af den
dem enligt yrkesfarelagens 3 § (motsvarande 9 § af förevarande lagförslag) åliggande
skyldigheten att medverka till uppnående af lagens ändamål. Detta missförhållande,
som stundom gifvit anledning till uppsåtligt åsidosättande af föreskrifna skyddsåtgärder,
har äfven föranledt yrkanden på strafFbestämmelser, hvartill kommittén
sedermera, i motiveringen till 5 2 §, skall återkomma.

Arbetarnes berörda bristande intresse torde emellertid enligt kommitténs förmenande
i icke oväsentlig mån vara att tillskrifva det förhållande, att yrkesinspektörerna
hittills i alltför ringa mån gifvit arbetarne tillfälle och anledning att medverka
till skyddslagstiftningens genomförande.

Vid kommitténs sammanträden med arbetsgifvare och arbetare framhölls synnerligen
ofta från arbetarnes sida, att de vid yrkesinspektörens inspektionsbesök vanligen
ej kommo i tillfälle att meddela sig med honom, bl. a. af den orsak att de ej
fingo kännedom om hans närvaro å arbetsstället. För arbetarne skulle det vara
önskvärd! att träda i förbindelse med yrkesinspektören och kunde enligt arbetarnes
åsikt en sådan förbindelse lämpligen förmedlas genom af arbetarne utsedda ombud,
hvilka vid yrkesinspektörens besök skulle framföra arbetarnes onske- och klagomål.
Äfven några arbetsgifvare ansågo arbetarne hafva skäl för nu anförda önskemål,
och påpekades dessutom från arbetsgifvarhåll, att arbetarnes medverkan möjligen
skulle förhindra en del opraktiska skyddsanordningar. Under kommitténs öfverläggningar
med yrkesinspektörerna tillstyrkte dessa en lagbestämmelse af i hufvudsak
den innebörd, 3 4 § har.

Förevarande stadgande medför ej någon ny befogenhet för arbetarne, ty dessa
hafva naturligen äfven hittills varit berättigade att utse sådana ombud, som i stadgandet
afses, och likaledes måste yrkesinspektörerna redan nu anses hafva skyldighet*
att lämna arbetarne tillfälle framföra sina önskemål beträffande arbetets säkerhet
och sundhet. Men kommittén har trott, att en uttrycklig lagbestämmelse i ämnet
möjligen skulle kunna höja arbetarnes intresse för skyddslagstiftningens förverkligande
och gifva dem ett måhända i vissa fall erforderligt stöd i deras sträfvanden
härför. Den enda nyhet af rättslig betydelse, som paragrafen innehåller, består i
åläggandet för arbetsgifvaren eller arbetsföreståndaren att lämna vissa upplysningar
till förmedlande af den åsyftade förbindelsen mellan inspektionsförrättaren och arbetarnes
ombud.

144

REVISION AF YRIvESFARELAGEN M. M.

35 §.

Denna paragraf afser förnämligast att åvägabringa vissa förutsättningar för de
minderåriga arbetarnes årliga läkarbesiktning, och motsvarar paragrafens första stycke
i hufvudsak 14 § minderårighetslagen. Med hänsyn till att läkaruppsikten i afseende
å de minderåriga, såsom vid 19 § påpekats, i första hand begränsats till
den fabriksmässiga industrien, är äfven paragrafens tillämpningsområde inskränkt till
nämnda industri, men har beträffande såväl denna som närmast efterföljande fyra
paragrafer, hvilka jämväl beröra omförmälda läkaruppsikt, genom 41 § hållits öppen
eu möjlighet till utvidgning.

Bestämmelsen om anmälningsskyldighet i 14 § minderårighetslagen lär stundom
hafva tolkats såsom åläggande arbetsgifvaren sådan skyldighet i afseende å hvarje särskild
af honom använd minderårig arbetare. Kommittén har genom någon omformulering
sökt tydliggöra, att anmälningsskyldigheten endast afser att angifva, huruvida å arbetsstället
användes minderårig arbetskraft eller icke. Tiden för anmälningsskyldighetens
fullgörande har hittills varit bestämd till en månad, efter det minderårig arbetskraft börjat
användas, eller efter det användandet af sådan arbetskraft upphört. Dröjsmål med anmälan
om börjad användning af minderåriga kan emellertid föranleda särskild resa af besiktningsläkaren
till ett arbetsställe, under det besiktningen eljest kunnat företagas i samband med
andra dylika förrättningar i samma trakt, och dröjsmål med anmälan om upphörd
användning af minderåriga kan leda till, att besiktningsläkaren får resa förgäfves.
Till förminskande af möjligheten för dylika resor har kommittén, som föreslagit
att besiktningsläkames resekostnadsersättning skall bestridas af staten och ej såsom
hittills af arbetsgifvaren — hvithet möjligen kan befaras minska dennes intresse
för anmälan i rätt tid — ansett sig böra begränsa tiden för anmälningsskyldighetens
fullgörande till 14 dagar. Med hänsyn till farhågan för onödiga besiktningsresor
kan för öfrigt påpekas, att besiktningsläkarne väl numera sällan torde
underlåta att per telefon underrätta om förestående besök, på det besiktning måtte
kunna förrättas med minsta tidsutdräkt.

Oaktadt här ifrågavarande anmälningar hufvudsakligen åsyfta att bereda besikt•ningsläkame
kännedom om de arbetsställen, hvarå de hafva att utföra besiktningar,
finnes ej i minderårighetslagen angifvet, hur dessa anmälningar skola komma till
besiktningsläkames kunskap. För att afhjälpa denna brist har i 3 5 §:ns första stycke
inryckts en föreskrift, att Kungl. Maj :ts befallningshafvande hafva att underrätta vederbörande
besiktningsläkare om gjord anmälan.

De i förevarande paragrafs andra stycke påbjudna förteckningar hafva väsentligen
till ändamål att tjäna som stomme och register till de minderårigas intygsböcker och
att underlätta insamlandet af uppgifter till statistiken öfver de minderårigas användande
till arbete. Syftet med föreskriften att förteckningen skall förvaras ett år

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. I45

utöfver det kalenderår, den afser, har varit att bereda besiktningsläkaren tillfälle att
i afseende å de arbetare, som under det förflutna året uppnått 18 år, fullgöra den
honom i 36 § ålagda skyldigheten att omhändertaga intygsböckerna för dem, som
lämnat minderårighetsåldern.

36 §.

Såsom förut antydts har kommittén funnit sig föranlåten att i afseende å
intygsböckernas utfärdande och förvar föreslå föreskrifter, som synts ägnade att motverka
böckernas bortslarfvande eller förstörande. För detta ändamål har kommittén
trott det vara lämpligt, att intygsböckerna ej kunde erhållas allt för lätt, utan föreslagit,
att de skulle utfärdas af offentlig myndighet. Härigenom skulle dessa böcker
erhålla karaktär af offentliga handlingar, hvilket skulle gifva dem ökadt värde. Såsom
för ifrågavarande uppdrag lämpliga myndigheter har kommittén stannat vid pastorsämbetena,
hvilka det ju tillkommer att meddela intyg om ålder och som i regel
äfven stå folkskolorna nära. Pastorsämbetena äro dessutom vanligen någorlunda
bekvämt tillgängliga med bestämda expeditionstider, och allmänheten är van att för
intygs erhållande vända sig till dem. För att ytterligare och på ett mer påtagligt
sätt höja intygsböckernas värde har kommittén, med undantag för det första utfärdandet
af intygsbok i den minderåriges hemort, berättigat den, som utfärdat sådan
bok, att därför uppbära en afgift af 50 öre. För öfrigt kan anmärkas, att redan
det i boken antecknade läkarbetyget, såvidt det ej är äldre än ett år, i regel borde
åt densamma gifva ett visst värde för den minderårige.

I här ofvan angifna syfte har kommittén vidare föreslagit, att intygsbok för
minderårig under 15 år ej skulle få utfärdas eller af arbetsgifvaren utlämnas till
den minderårige, utan att den minderåriges fader, moder eller målsman därom framställt
begäran. Med denna anordning har kommittén dock äfven velat stödja föräldrarnes
numera ofta nog alltför obetydliga myndighet öfver barnen. Att 15 år i detta
fall valts till åldersgräns har föranledts af bestämmelsen i ärfdabalkens 19 kap. 1 §,
att den som nått nämnda ålder, själf må råda öfver hvad han kan förvärfva.
Jämväl andra författningar, såsom förordningarna angående fattigvård den 9 juni
1871 och angående mantalsskrifning den 6 augusti 1894 samt på sätt och vis
äfven förordningen om kyrkoböckers förande af sistnämnda dag, uppställa 15 år
såsom en gräns, när det gäller att tillerkänna minderåriga en viss själfständighet.
Då kommittén föreskrifvit begäran af fader, moder eller målsman och ej endast,
såsom kanske kunnat synas riktigare, af målsman, har detta skett för att undvika
de svårigheter, som med den senare affattningen skulle kunna uppkomma, om t ex.
rätt målsman befunne sig på obekant eller aflägsen ort eller vore ovillig att taga
befattning med den minderåriges angelägenheter. Något styrkande af den uppgifna
egenskapen af fader, moder eller målsman kan man naturligtvis ej begära, utan

35 §.

146 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

•i6 §• torde pastorsämbetet eller arbetsgifvaren i regel få taga uppgiften härom för god,
för såvidt ej särskilda omständigheter göra den tvifvelaktig.

Formulär till intygsbok skall fastställas af yrkesinspektionens chefsmyndighet,
som bäst torde komma i tillfälle att anpassa detsamma efter hvad de faktiska förhållandena
och skyddsväsendet kunna påkalla. Den medicinska sakkunskap, som kan
erfordras för detta uppdrag, bör chefsmyndigheten kunna finna hos den läkare, som
kommittén föreslagit skola fästas vid myndigheten (sid. 187).

Enligt 17 § b) får minderårig användas till arbete under ferietid, oaktadt

han icke fullgjort sin skolplikt eller erhållit behörigt tillstånd att lämna folkskolan.

Då emellertid äfven för antagande till arbete under ferietid fordras intygsbok, måste
sådan bok, såsom också förutsättes i 18 §, kunna utfärdas utan intyg om fullgjord
skolplikt. Jämväl vid affattandet af förevarande paragraf har hänsyn tagits till detta
förhållande, och sista punkten i paragrafens andra stycke angifver uttryckligen, att
dylikt intyg kan införas vid ett senare tillfälle, än då boken utfärdas. Äfven
andra omständigheter än den nu berörda, t. ex. saknad af behörigt skolbetyg vid
intygsboks uttagande, kunna föranleda, att ifrågavarande intyg måste införas i boken
efter dess utfärdande. Till lättnad för den minderårige har medgifvits, att sådant
senare infördt intyg kan meddelas ej blott af den pastor, som utfärdat boken, utan *

äfven af annan pastor eller till och med af vederbörande skollärare eller skolföreståndare.

Arbetsgifvarens anteckningar i intygsboken motsvara, med undantag af hvad
som skall antecknas i boken redan vid dess utfärdande, väsentligen hvad 12 §
minderårighetslagen ålägger yrkesidkare att införa i registerbok och som måste
anses nödvändigt till tydliggörande af sättet för den minderåriges sysselsättande.-Till föreskriften härom har kommittén ansett sig böra foga ett förbud mot att förse
intygsbok med anteckning eller märke, som kan lämna upplysning om den minderårige
i annat hänseende, än de föreskrifna anteckningarna skola afse. Med detta
förbud har kommittén velat förekomma, att intygsböckerna skulle kunna i större
eller mindre mån förvanskas till betygsböcker beträffande den minderåriges arbetsduglighet
och uppförande, hvilket i många fall skulle gorå dem illa tålda af de
minderåriga och medföra fara för att de minderåriga skulle kasta bort eller förstöra
dem. Särskildt har med förbudet afsetts att förhindra anbringande på böckerna af
hemliga, mellan arbetsgifvarne öfverenskomna tecken, hvilket förfarande naturligtvis
skulle förefalla de minderåriga arbetarne synnerligen förhatligt.

Det har ansetts lämpligast att ålägga arbetsgifvarne öfverlämna de intygsböcker,
som blifva obehöfliga för de minderåriga, till besiktningsläkarne, emedan
dessa läkare årligen besöka de arbetsställen, där .minderåriga arbetare sysselsättas,
samt dessutom äro de statsorgan, som hafva att taga mesta befattning med intygsböckerna;
Kommittén, som ej föreskrifvit någon viss tid, inom hvilken här ifrågavarande;
sintygsböcker skola öfverlämnas till besiktningsläkaren, har tänkt sig, att

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

147

öfverlämnandet lämpligen kunde äga rum, när läkaren infinner sig å arbetsstället
tör besiktning. Då besiktningsläkarne vid berörda tillfällen naturligtvis böra efterhöra,
om arbetsgifvarne hafva några intygsböcker att öfverlämna, skulle det antagligen
snart för arbetsgifvarne blifva regel att öfverlämna intygsböckerna vid besiktningsförrättningarna.
Emellertid kunna äfven inträffa fall, då en arbetsgivare har intygsböcker
att öfverlämna men ej kan vänta något besök af besiktningsläkare, t. ex. om
arbetsgivaren upphört att använda minderåriga arbetare eller att drifva fabriksmässig,
industriell verksamhet. Saknar han i sådant fall kännedom om besiktningsläkarens
namn eller adress, torde hinder ej möta för, att han, för vidare befordran till
besiktningsläkaren, insänder boken eller böckerna till Kungl. Majrts befallningshafvande.

Kommittén har tänkt, att yrkesinspektionens chefsmyndighet skulle såväl sörja
tör att pastorsämbetena blefve försedda med erforderliga intygsböcker som sedermera,
när böckerna ej längre användes, genom besiktningsläkarnes förmedling omhändertaga
desamma. Besiktningsläkarne behöfva naturligtvis ej insända intygsböckerna i samma
män, som de tillvarataga dem, utan kunna göra detta t. ex. en gång om året.
Huruvida chefsmyndigheten själ!'' kan åstadkomma någon mer ingående statistisk
bearbetning af intygsböckerna är väl tvifvelaktigt, utan torde intygsböckerna kanske
för sådant ändamål sedermera böra öfverlämnas till kommerskollegii arbetsstatistiska
afdelning.

Utländsk lagstiftning, se jj), sid. 260.

37 §.

Den årliga läkarbesiktningen af minderåriga arbetare har af kommittén
föreslagits skola iörrättas efter i hufvudsak samma grunder som hittills. På én
fråga i kommitténs förut omnämnda cirkulärskrifvelse till besiktningsläkarne för.
minderåriga arbetare, om läkarbesiktningen motsvarade sitt ändamål, hade äfven det
stora flertalet (157) af dessa läkare svarat jakande och endast ett relativt fåtal
(37) nekande. Flertalet af de förändringar, som denna paragraf företer i jämförelse
med 11 § minderårighetslagcn, hafva vidtagits antingen för att, särskilt med
anledning åt anmärkningar framställda af besiktningsläkarne, tydliggöra och utveckla
stadgandena rörande besiktningen eller för att bringa paragrafens föreskrifter till öfverensstämmelse
med lagförslagets bestämmelser i öfrigt. Af sådana bestämmelser hafva
naturligtvis i synnerhet föreskrifterna angående intygsböcker påkallat förändringar.

Anteckningarna i registerboken enligt hittills gällande regler hafva endast
åsyftat att angifva, huruvida den minderårige fortfarande må sysselsättas i arbetet.
Med det af kommittén uppställda ändamålet för de föreslagna intygsböckerna, att
vinna fortlöpande serier af uppgifter rörande de minderårigas hälsotillstånd och
kroppsutveckling, måste besiktningsläkarnes anteckningar i främsta rummet afse dessa
förhållanden, och har kommittén tänkt sig, att härför borde användas ett enhetligt

36 §.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

148

37 §• beteckningssystem, som skulle närmare angifvas i instruktionen för läkarne. Företer
den minderårige icke sjuklighet, svaghet eller bristande kroppsutveckling, torde
läkaren i öfverensstämmelse med hvad 18 § bestämmer, i regel ej behöfva ingå i
någon närmare pröfning af arbetets inflytande på den minderårige, utan endast göra
härofvan berörda anteckningar i intygsboken. Visar sig åter den minderåriges
hälsotillstånd eller kroppsutveckling icke tillfredsställande, bör läkaren se till, huruvida
den minderåriges sysselsättning kan inverka menligt i nu nämnda afseenden. Finnes
så vara förhållandet, har läkaren att afgöra, om sysselsättningens menliga inverkan
kan förebyggas genom ändradt sätt för dess utöfvande, i hvilket fall han såsom
villkor för den minderåriges fortsatta användande bör föreskrifva sådan ändring.
Anser läkaren, att den menliga inverkningen ej låter sig förekomma på nu angifna
sätt, har han två alternativ att välja på, nämligen antingen den minderåriges
förflyttande till lättare sysselsättning, om sådan finnes att tillgå, och hvilken
sysselsättning såvidt möjligt bör af läkaren angifvas, eller ock den minderåriges
skiljande från hans anställning vid arbetsstället, hvilket senare alternativ tydligtvis
endast i nödfall får anlitas. Vid meddelande af föreskrifter af här berörda innebörd
bör läkaren naturligtvis rådföra sig med arbetsgifvaren, så att hans åtgärd ej för
denne eller den minderårige kommer att medföra onödiga olägenheter. Till förhindrande
af att arbetsgifvaren möjligen skulle låta en intygsbok med besvärande
läkaranteckning försvinna, stadgas här, att läkaranteckning, som föreskrifver ändring
i afseende å minderårigs sysselsättning, jämväl skall införas i den uti 3 3 § omförmälda
anteckningsbok. Denna anordning bör dessutom i viss mån för yrkesinspektören
underlätta tillsynen öfver dylika föreskrifters iakttagande.

Genom de föreslagna, närmare preciserade bestämmelserna angående besiktningsläkarnes
föreskrifter rörande de minderårigas sysselsättande hoppas kommittén hafva
undanröjt den oklarhet, som hittills ej utan skäl ansetts råda beträffande läkarnes
befogenheter i detta afseende.

Önskar arbetsgivare ändring i föreskrift, som besiktningsläkare meddelat,
har han enligt 11 § minderårighetslagen att vända sig till Kungl. Maj:ts befallningshafvande.
Kommittén har utbytt denna myndighet mot yrkesinspektionens chefsmyndighet
på den grund, att denna senare myndighet med dess läkare, som ju
bör vara specialist på den industriella hygienens område, synts äga större möjligheter
för sakkunnig och enhetlig handläggning.

Beträffande frågan, hvilka läkare lämpligen böra förordnas att verkställa
ifrågavarande besiktningar, hafva besiktningsläkarne uttalat ganska olika meningar.
Bland annat framhålla somliga eftertryckligt, att därtill ej borde få förordnas läkare,
som på något sätt vore beroende af eller intresserad i det företag, som skulle
besiktigas, hvilket ofta torde vara fallet med tjänsteläkaren inom distriktet. Andia
åter finna dessa omständigheter af mindre betydelse och framhålla till undvikande
eller nedbringande af resekostnaderna, att till. besiktningsläkare bör förordnas i trakten

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

149

boende läkare. För främjande af sakkunnighet och enhetlighet förordas från somliga
håll stora besiktningsområden med t. ex. förste provinsialläkaren såsom besiktningsförrättare,
under det åter från andra håll påpekas, att läkarne i mindre distrikt
bättre känna arbetarnes hälsotillstånd. Genom förslagen om intvgsböcker, instruktion
för läkarne och resekostnadsersättningens bestridande med statsmedel tror kommittén
sig hafva i afsevärd mån tillgodosett de i detta sammanhang från besiktningsläkarne
framställda önskemål. Flvad krafvet på en fri och opartisk ställning för besiktningsläkaren
angår, har kommittén funnit detta kraf af sådan betydelse, att kommittén,
i enlighet med yrkesinspektörernas förslag, ansett sig böra föreskrifva, att till
förrättande af besiktning ej får förordnas läkare, som har anställning hos arbetsgifvaren.
Då det ej kan påräknas, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall känna
till, huruvida en läkare har anställning å ett eller annat arbetsställe, torde det få
anses åligga läkare, hvilkens förordnande visar sig omfatta arbetsställe, där han har
anställning, att göra anmälan härom, så att annan läkare kan förordnas verkställa
besiktning å detta arbetsställe.

Rättigheten. för den vid arbetsstället anställde läkaren att närvara vid besiktning
och att däröfver, om han är af olika mening med besiktningsläkaren, afgifva
yttrande har, oaktadt denna rätt ytterst sällan lär begagnas, ansetts böra bibehållas.
Däremot har föreskriften, att besiktningsläkaren skall genom underrättelse bereda
denne andra läkare tillfälle att närvara vid besiktningen, uteslutits. Fn dylik
föeskrift kan nämligen bereda besiktningsläkaren betydande svårigheter, då han
icke vet, om sådan annan läkare finnes anställd vid arbetsstället, eller då han
icke är i stånd att med säkerhet på förhand bestämma tiden för besiktningen
därstädes, och torde äfven eljest vara ägnad att förorsaka besvär och tidsutdräkt
i onödan. Till hvem den vid företaget anställda läkaren skall afgifva ett enventuellt
yttrande har, lika litet som i minderårighetslagen, ansetts nödigt angifva. Vill
arbetsgifvaren söka ändring i någon af besiktningsläkaren lämnad föreskrift, och
finner han stöd för sin framställning i yttrandet af företagets läkare, lär han väl
ej underlåta att bifoga yttrandet. Sistberörda läkare äger naturligtvis eljest, om
han så önskar, att ingifva sitt yttrande till vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Såsom redan antydts har kommittén tänkt sig att närmare bestämmelser
rörande sättet för läkarbesiktningens utförande skulle meddelas i särskild instruktion,
utfärdad af Kungl. Maj:t. I sin cirkulärskrifvelse till besiktningsläkarne hade
kommittén äfven uppställt en fråga, om instruktion för besiktningsläkarne vore
önskvärd, samt därpå erhållit 104 jakande och 98 nekande svar. Af de många
och jämförelsevis utförliga motiveringarna till de jakande svaren synes otvifvelaktigt
framgå, att en instruktion är af behofvet påkallad för att åt besiktningsförrättningarna
tillförsäkra den tillförlitlighet, objektivitet och enhetlighet, hvarförutan skyddslagstiftningens
hela läkareuppsikt måste anses i viss mån förfelad. Kommittén

37 §.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

150

37 §. har föreslagit, att ifrågavarande närmare föreskrifter skulle meddelas af Kungl. Magt,
på det att ej blott medicinalstyrelsen utan äfven yrkesinspektionens chefsmyndighet
måtte komma i tillfälle att göra sina åsikter gällande beträffande desamma.

Till följd af registerböckernas afskaffande erfordras nytt material till statistiken
rörande de minderårigas användande, och har kommittén ansett, att besiktningsläkarnes
rapporter lämpligen skulle kunna utvecklas till dylikt material. I sådant
syfte har beträffande dessa rapporter tillfogats en föreskrift, att de skola affattas
enligt af yrkesinspektionens chefsmyndighet fastställdt formulär. Rapporterna torde
tillsvidare böra af Kungl. Maj:ts befallningshafvande öfversändas till vederbörande
bergmästare eller yrkesinspektör.

Utländsk lagstiftning, se 69), sid. 2J4.

38 §.

I detta lagrum äro sammanförda föreskrifter rörande arbetsgifvares mer direkta
skyldigheter med hänsyn till läkarbesiktningens verkställande. Föreskriften om upplåtande
af lämplig lokal för besiktningen har föranledts af klagomål från besiktningsläkarnes
sida, att brist på sådan lokal stundom afsevärdt försvårade besiktningsförrättningarna.

39 §.

Paragrafens förra stycke motsvarar 18 § minderårighetslagen, men har
stadgandet utsträckts till att afse jämväl läkarintyg för barnsängskvinna, som önskar
återinträda i arbete före utgången af den föreskrifna tiden för barnsängshvila.
Beteckningen »i civil eller militär tjänst anställd läkare» har utbytts mot »civil
eller militär tjänsteläkare» såsom riktigare, då här naturligtvis endast är fråga om
läkare, hvilken bekläder läkartjänst. Från läkarhåll har anmärkts, att det till en
krona begränsade arfvodet vore för lågt. Kommittén vill ej bestrida, att så kan
synas vara förhållandet, men då kostnaden för läkarbetyget i många eller kanske
flertalet fall drabbar arbetaren, och för denne, d. v. s. en arbetssökande minderårig
eller från barnsäng nyss uppstigen arbeterska, redan en utgift af en krona måste
anses ganska betungande, har kommittén ej funnit sig kunna föreslå högre arfvode.

Utländsk lagstiftning, se jo), sid. 2j$.

Uti 11 § minderårighetslagen föreskrifves, att besiktningsläkare äger åtnjuta
ersättning för besiktningsförrättning af yrkesidkaren enligt taxa, fastställd af medicinalstyrelsen.
En den 21 december 1900 af nämnda myndighet fastställd taxa uppdelar
denna ersättning i arfvode för besöket vid arbetsstället jämte fortskaffningskostnad,
där sådan förekommer, och arfvode för själfva besiktningen. Det förra
arfvodet beräknas i vissa fall efter afståndet mellan läkarens bostad och arbetsstället,
dock lägst till 3 kronor, samt i vissa fall efter den tid, som åtgår för
färden, däri ej inberäknad tid, hvarunder läkaren uppehåller sig vid arbetsstället

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. I51

eller i nattlogis, dock lägst till 5 kronor. Härtill kommer, som nyss nämnts, i
regel ersättning för fortskaffningskostnad efter vissa grunder äfvensom för häfda
utgifter till nattlogis, då förutberörda afstånd öfverstiger 4 mil, samt för transport
af reseffektcr. Besöker läkaren under samma resa flera arbetsställen skola i allmänhet
nu ifrågavarande arfvode och ersättning fördelas lika på de besökta arbetsställena.
Det senare slaget af arfvode, för själfva besiktningen, utgår med 50 öre för hvarje
besiktigad minderårig arbetare, dock med den begränsning att detta arfvode vid
ett besök å samma arbetsställe ej får öfverstiga 30 kronor.

För arbetsgifvarne måste dessa bestämmelser i många fall kännas orättvisa
och betungande. Svsselsättes endast ett fåtal minderåriga å ett arbetsställe, blir
besiktningskostnaden per minderårig i hög grad beroende af afståndet mellan arbetsstället
och läkarens bostad. Under det denna kostnad vid arbetsställen å ort, där
läkaren bor, kanske stannar vid ungefär 1 krona, kan den vid aflägset belägna
arbetsställen, såsom af en besikningsläkare uppgifvits, öfverstiga 20 kronor. Fördelningen
af ersättningen på de arbetsställen, Indika besökts under samma besiktningsresa,
torde äfven vara synnerligen svår för arbetsgifvarne att kontrollera.

För att råda bot på här antydda missförhållanden hafva af besiktningsläkare
och yrkesinspektörer föreslagits flera utvägar, i främsta rummet dock, att ersättning
för resekostnaderna, mot hvilken arbetsgifvarnes anmärkningar egentligen riktats,
skulle utgå af statsmedel. Kommittén har äfven för sin del valt att föreslå denna
utväg, såsom ej blott den mest enkla och praktiska utan ock med rättvisa och
billighet bäst öfverensstämmande. Besiktningen kan ej gärna sägas äga rum i arbetsgifvarens
speciella intresse utan fullföljer ett allmänt statsintresse, och det är omöjligt
att finna någon tillfredsställande förklaringsgrund, hvarför hesiktningsläkarnes resekostnader
skola ersättas af arbetsgifvarne, då dylika kostnader för yrkesinspektörerna,
hvilkas inspektionsverksamhet i afseende å de minderåriga har samma syfte som
läkarbesiktningen, bestridas af statsmedel.

Om besiktningsverksamheten planlägges ändamålsenligt, hvilket bestämmelserna
i 37 § om instruktion och i förevarande paragraf om taxa möjliggöra för Kungl.
Maj:t att i viss mån trygga, torde ej heller statsverkets utgifter för ersättning af
hesiktningsläkarnes resekostnader behöfva blifva afskräckande.

40 §.

Hittills har arbetsgivare!!, enligt 17 § minderårighetslagen, endast haft

skyldighet att anslå nämnda lag jämte vissa uppgifter rörande de minderårigas arbetstider.
Genom förevarande paragraf utsträckes denna skyldighet till att äfven afse
skyddslagstiftningens bestämmelser rörande yrkesfaran.

Föreskriften i 17 § minderårighetslagen »om uppgift å de tider, då---

rasterna infalla» har ändrats till »uppgift —--huru rasterna äro anordnade» för

39 §.

152

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

att lämpa • sig äfven för de fall, då på grund af arbetets natur rasterna ej kunna
infalla regelbundet.

41 §.

Denna paragraf utgör, i likhet med 11, 21 och 2 5 §§, ett uttryck för
kommitténs uppfattning, att en allmän lag om arbetarskydd ej lämpligen kan gifvas
en affattning, som gör anspråk på att fullständigt och definitivt angifva alla erforderliga
skyddsbestämmelser, utan måste lämna en viss möjlighet till komplettering och utveckling
af skyddsbestämmelserna i den mån så visar sig af behofvet påkalladt. I
öfvervägande grad är paragrafen emellertid att anse som ett komplement till 21 §:ns
första stycke. Under det sistnämnda lagrum medgifver utvidgad tillämpning af de
närmast för den fabriksmässiga industrien afsedda minderårighetsbestämmelserna af
väsentligen reell innebörd, är det förnämsta svftet med förevarande paragraf att
bereda tillfälle till motsvarande utvidgning af de formella föreskrifter, som hafva till
ändamål att trygga berörda bestämmelsers genomförande.

42 §.

Såsom redan i motiveringen till 27 § framhålles, har kommittén, som ansett
inspektionspersonalens uppgifter och befogenheter gent emot arbetsgifvarne böra
i det väsentliga upprätthållas enligt nu gällande grunder, trott sig kunna undanröja
klagomålen öfver arbetsgifvarnes stundom visade tredska vid yrkesfarebestämmelsernas
tillämpning genom vissa nya eller ändrade bestämmelser i särskilda hänseenden.
En sådan ny bestämmelse utgör förevarande paragraf.

Förutsättningen för denna paragraf är, att yrkesinspektionens chefsmyndighet
godkänt viss skyddsanordning — afsedd väl vanligen för maskin eller maskindel
af mer farlig beskaffenhet — och att yrkesinspektör eller bergmästare finner behof
af sådan anordning vara för handen. Under dylikt förhållande torde den i motiven
till 27 § (sid. 133) berörda faran för missbruk och försämradt förhållande mellan
yrkesinspektionen och arbetsgifvarne så pass reducerad, att den ej synes hindra en
ökning af yrkesinspektöremas och bergmästarnes befogenhet gent emot arbetsgifvarne.

Kommittén har ansett skäligt att tillförsäkra arbetsgitvaren en tid af minst
en månad för att vidtaga den åsyftade anordningen. Fortsätter han utan att vidtaga
anordningen efter den utsatta tiden det förfarande, hvarför anordningen varit
afsedd, utsätter han sig för straffansvar enligt 51 §. Detta kan han dock undvika
genom att, på sätt i 43 §:ns andra stycke angifves, söka ändring i förbudet hos
yrkesinspektionens chefsmyndighet. Till förekommande af omotiverade förbud har
kommittén funnit sig böra uttryckligen föreskrifva, att förbud ej må meddelas i det
fall, då det afsedda ändamålet redan är tillgodosedt genom anordning, som, ehuru

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

153

icke öfverensstämmande med chefsmyndighetens anvisningar, dock måste anses 42 §.
tillfredsställande.

Beskrifningar jämte erforderliga teckningar öfver dylika af yrkesinspektionens
chefsmyndighet godkända anordningar har kommittén, såsom angifves i framställningen
om denna myndighets uppgifter (sid. 188), tänkt sig skola införas i en af chefsmyndigheten
utgifven publikation.

43 §.

Enligt hittills gällande skyddslagstiftning hafva yrkesinspektörer och bergmästare,
med ett mindre betydande undantag enligt 6 § minderårighetslagen, ej
befogenhet att meddela för arbetsgifvaren bindande beslut. Då nu kommittén i
vissa fall föreslagit sådan befogenhet för dem, har kommittén äfven funnit sig föranlåten
framlägga förslag till bestämmelser angående förfarandet för vinnande af ändring
i deras beslut. Såsom närmast högre instans har naturligtvis ej kunnat ifrågakomma
någon annan än den dessa inspektionsorgan öfverordnade, sakkunniga chefsmyndigheten.

Något egentligt besvärsförfarande har kommittén ej afsett att åvägabringa
genom förevarande paragraf, utan har det synts lämpligare, att ändring i här ifrågavarande
beslut kan sökas, när helst så finnes af behofvet påkalladt. Rätt att söka
ändring har medgifvits ej blott arbetsgifvaren utan äfven »annan, hvilken beslutet
angår». Under denna beteckning inbegripas i främsta rummet vid arbetsstället i
fråga sysselsatta arbetare eller målsmän för minderåriga sådana arbetare, men hit
kunna äfven räknas andra personer, t. ex. maskinleverantörer och, i afseende å
beslut enligt 42 §, ägare till uthyrda maskiner.

De beslut af yrkesinspektörer eller bergmästare, hvarom här är fråga, kunna
sägas vara af tvänne slag. Till det ena slaget höra beslut enligt 14 § och 17 § a),
Indika båda innebära eftergifter. Till det andra åter äro att hänföra beslut enligt
17 § e) och 42 §, Indika ålägga vissa positiva åtgärder. Går ett beslut af förra
slaget arbetsgifvaren emot, medför detta ej för honom någon försämrad ställning,
men ett beslut af senare slaget utsätter honom för straffpåföljd, om han ej ställer
sig detsamma till efterrättelse. Med hänsyn härtill har kommittén, genom bestämmelsen
i paragrafens andra stycke, ansett sig böra lämna arbetsgifvaren ett tillfälle
att beträffande beslut af senare slaget vinna anstånd med dess fullgörande, till dess
öfverordnad myndighet pröfvat beslutet. Sådan myndighet bör naturligtvis, om den
fastställer beslutet, utsätta ny tid för dess verkställighet.

För ändring i beslut af yrkesinspektionens chefsmyndighet -gäller tydligtvis,
hvad som föreskrifves i förordningen den 14 december 1866 om tid för besvärs
anförande i mål, som handläggas af förvaltande myndigheter och ämbetsverk.

154

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

44 §.

Stadgandet i 8 § yrkesfarelagen om sättet för det tvångsvisa genomförandet
af nämnda lags skyddsföreskrifter synes i vissa afseenden mindre lyckligt affattadt.
Visserligen kominer detta stadgande ej synnerligen ofta till tillämpning, men i
betraktande af dess principiella betydelse har kommittén ansett sig böra uppmärksamma
och söka afhjälpa dess brister.

Uttrycket i berörda stadgande »därest han vill arbetet fortsätta» lär icke
utan visst skäl kunna tydas därhän, att hela rörelsens försätta bedrifvande skulle
vala beroende på fullgörandet af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes ifrågavarande
åläggande, under det detta fullgörande rimligtvis endast bör vara af betydelse för
det särskilda arbete, hvarför den arbetsgifvaren ålagda anordningen mer direkt varit
afsedd. Till tydliggörande af denna begränsning begagnas i kommitténs förslag
uttrycket »bedrifva visst arbete» eller »använda viss arbetslokal, maskin, redskap
eller arbetsmetod».

Enligt 8 § yrkesfarelagen kan arbetsgifvaren åläggas att »inom utsatt tid
hafva vidtagit viss anordning» etc. Tolkadt efter bokstafvera innebär detta, att
arbetsgifvaren, så snart han inom den utsatta tiden vidtagit den föreskrifna anordningen,
måste anses hafva fullgjort åläggandet — sedan kan han utan att riskera
någon påföljd aflägsna eller åsidosätta anordningen, till dess ett nytt åläggande
tvingar honom att ånyo för någon tid anbringa eller iakttaga densamma. För att
undanröja en sådan tolkningsmöjlighet har kommittén ändrat stadgandet från positivt
till negativt, så att det i stället för åläggande att inom utsatt tid hafva vidtagit
viss anordning afser förbud att efter utsatt tid bedrifva visst arbete eller använda
viss arbetslokal etc. utan att iakttaga gifven föreskrift. Denna negativa formulering,
som äfven iakttagits i 42 §, synes för öfrigt bättre uttrycka förfarandets egentliga
innebörd och låter sig osökt och naturligt utvecklas till föreskriften om det mer
summariska tillvägagåendet vid synnerlig fara.

Det förutom straffpåföljd i yrkesfarelagen stadgade äfventyret »att den föreskrifna
anordningen på hans bekostnad verkställes genom polismyndighetens försorg»
torde i vissa fall, såsom när den föreskrifna anordningen åsyftar ändrad arbetsmetod,
vara omöjlig att tillämpa och synes öfverhufvud taget sakna praktisk betydelse.
Med hänsyn härtill och då förevarande stadgande dessutom genom ändrad affattning
och skärpta straffbestämmelser (i 51 §) vunnit afsevärdt i effektivitet, har äfventyret
af anordningens vidtagande genom polismyndighetens försorg ansetts kunna
uteslutas.

En annan bestämmelse i yrkesfarelagens 8 §, som af kommittén utelämnats,
innefattas i denna paragrafs andra stycke och afser, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande
skall, om arbetsgifvaren så äskar, lämna viss förening eller nämnd af

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

155

yrkesidkare tillfälle att yttra sig i ärendet. Denna bestämmelse har, såvidt yrkesinspektörerna
veta, aldrig kommit till tillämpning. Skulle en arbetsgivare framdeles
framställa en sådan begäran och dylik förening eller nämnd finnas att tillgå, torde
Kungl. Majits befallningshafvande, som ju ej bör hafva något emot en allsidig utredning,
för såvidt den ej föranleder otillbörlig tidsutdräkt, väl ändock komma att
inhämta föreningens eller nämndens yttrande.

Ett förhållande, som ej beaktas i 8 § yrkesförelagen, är då arbetsgivare!!
ej äger utan endast förhyr arbetslokal, maskin eller redskap, i afseende hvarå ändring
erfordras. Man kan i sådant fall ej alltid skäligen begära, att arbetsgivaren skall
vidtaga den kanske kostsamma ändringen, och ägaren kan, långt ifrån att bekosta
eller bidraga till kostnaden för ändringen, måhända rent af förbjuda arbetsgivaren
att vidtaga densamma. Och om också arbetsgivaren förhindras att använda t. ex.
viss arbetslokal, står det ägaren fritt att ånyo uthyra lokalen åt annan arbetsgivare
men till liknande användning som förut —- ett fall, som gifvit anledning till klagomål
från yrkesinspektörernas sida. Till förekommande af sådana missförhållanden
har kommittén föreslagit, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle kunna begagna
det i 44 § angifna tvångsförfarande äfven mot ägaren af uthyrd arbetslokal, maskin
eller redskap, men skulle då förbudet rikta sig mot dessa föremåls uthyrande efter
den utsatta tiden utan att den gina föreskriften iakttoges. Då sådan ägare emellertid
står utanför arbetsförhållandet med den ansvarighet, detsamma ålägger arbetsgivare!!
gent emot hans arbetare, torde ett dylikt förfarande ej böra tillgripas annat än som
en sista utväg för skyddsföreskrifternas genomförande.

Slutligen innebär kommitténs förslag i jämförelse med 8 § yrkesfarelagen
en skärpning på så sätt, att Kungl. Maj:ts befallningshafvandes ifrågavarande beslut
alltid skulle lända till efterrättelse utan hinder af besvär, under det så hittills varit
fallet endast med de förbud, som utfärdats, då synnerlig fara varit för handen.

Utländsk lagstiftning, se yi), sid. 276.

45 §.

Med lagens 13 §, som angifver arbetsgivarens allniänna skyldigheter mot
hans minderåriga arbetare, är icke förbunden någon straffbestämmelse. Kommittén
har nämligen med hänsyn till paragrafens synnerligen vidsträckta tillämpning, som
ju äfven omfattar stora, af skyddslagstiftningen förut oberörda områden, och dess
föreskrifters allmänt hållna affattning trott det vara mindre lämpligt, åtminstore för
närvarande, att stadga straffpåföljd för åsidosättande af dessa föreskrifter. För att
skaffa gehör åt paragrafen har kommittén i stället valt ett tillvägagångssätt, som i
hufvudsak öfverensstämmer med det i 44 § angifna tvångsförfarandet för genomförande
af skyddsföreskrifterna mot yrkesfara. Ställer sig ej arbetsgifvaren de

44 §.

156

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

45 §. honom af Kungl. Maj:ts befallningshafvande meddelade, preciserade föreskrifterna
till efterrättelse, utsätter han sig för straffansvar enligt 47 §.

46 §.

Till förekommande af mindre motiverade framställningar till Kungl. Maj:ts
befallningshafvande om ingripande enligt 44 eller 45 §§ har kommittén föreslagit,
att underinspektör eller kommunal tillsyningsman, som finner tillämpning af dessa
paragrafer påkallad, skall göra anmälan om förhållandet hos vederbörande yrkesinspektör.
Den föreslagna anordningen torde äfven medföra nytta på så sätt, att
yrkesinspektören genom densamma beredes kännedom om en del mer svårlösta fall
inom underinspektörernas och de kommunala tillsyningsmännens verksamhet, Indika
fall kanske af yrkesinspektören kunna bringas till en lycklig lösning utan Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes ingripande.

Då Kungl. Maj:ts befallningshafvande enligt 44 och 45 §§ är berättigad
att ingripa äfven utan framställning från yrkesinspektör, är förevarande paragraf
naturligtvis ej att anse som ett förbud för förstnämnda myndighet att tillämpa 44
eller 45 §§ på direkt framställning af underinspektör eller kommunal tillsyningsman
utan såsom en anvisning för dessa inspektionsorgan, hur de i tjänsten skola gå
tillväga för att vinna tillämpning af berörda lagrum.

47 §.

Första stycket af denna paragraf, hvilket motsvarar första stycket af 19 §
minderårighetslagen, stadgar straff för öfverträdelse af lagens bestämmelser med
reell innebörd angående minderårigas och kvinnors användande till arbete eller mot
föreskrifter, meddelade af besiktningsläkare eller Kungl. Maj:ts befallningshafvande
rörande minderårigas sysselsättande.

Uti § 50 mom. 2 af folkskolestadgan den 10 december 1897 ålägges
arbetsgivare, som begagnar biträde af barn i sin handtering, att jämlikt de särskilda
föreskrifter, som därom äro eller varda gina, så ordna deras arbete, att nödig tid
förunnas dem att erhålla stadgad undervisning. I såväl minderårighetsförordningen
som minderårighetslagen är detta åläggande, med undantag endast för arbete under
ferietid enligt sistnämnda författning, tillgodosedt genom förbud för arbetsgifvare
att till arbete använda annan minderårig än den, som på behörigt sätt slutat folkskolan.
Enligt kommitténs lagförslag, som upptagit detta förbud i afseende å
industrien, gäller för annan än industriell verksamhet den allmänna föreskriften i
13 §. Denna föreskrift är, såsom påpekats i motiveringen till 4 5 §, i allmänhet
ej förenad med någon straffbestämmelse. Dock har kommittén ansett straff vara

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

157

påkalladt i det fall, att arbetsgifvare använder minderårig till arbete på sätt, som
strider mot härofvan angifna bestämmelse i folkskolestadgan. Med anledning häraf
har det i förevarande paragrafs första stycke angifna straffansvar genom paragrafens
andra stycke blifvit utsträckt till att gälla sådant användande af minderårig.

47 §:ns tredje stycke, som åsyftar att afhålla åtalad arbetsgifvare från att
fortsätta sin öfverträdelse, öfverensstämmer nära med tredje stycket af minderårighetslagens
19 §.

48 g.

Med denna paragraf har kommittén afsett att förekomma tvekan, huruvida
lagens straffbestämmelser möjligen skulle vara tillämpliga å förseelser mot sådana
specialförfattningar, som lagen bemyndigar Kungl. Maj:t att utfärda, och huruvida
Kungl. Maj:t skulle äga att i dylika författningar stadga straffansvar.

49 §.

Straffbestämmelsen i detta lagrum riktar sig mot öfverträdelser af vissa föreskrifter
med hufvudsakligen formell innebörd och motsvarar i öfvervägande mån
andra stycket i minderårighetslagens 19 §.

50 §.

För meddelande äf falsk uppgift i registerbok eller anmälan rörande minderårigas
sysselsättande har hittills ej funnits stadgadt särskildt straffansvar i minderårighetslagen,
och ej heller synes något straffbud i strafflagen vara tillämpligt i
sådant fall. I afseende å registerbok torde visserligen dylikt förfarande kunna
straffas som försummelse att iakttaga föreskrifterna angående registerboks förande,
men om eu arbetsgifvare falskligen anmäler, att han ej längre sysselsätter minderåriga,
synes enligt gällande lagstiftning ej något straff därför kunna ådömas honom.
Med förevarande straffbestämmelse åsyftas emellertid ej blott att bereda möjlighet
till bestraffande af motsvarande förfaranden med hänsyn till arbetarskyddslagen, utan
äfven genom den höjda strafflatituden att vinna möjlighet till en bestraffning, som
svarar mot den mer svårartade karaktären af dylika öfverträdelser.

51 §.

Denna paragraf motsvarar 9 § yrkesfarelagen men är utsträckt till att äfven
gälla förseelser med hänsyn till det nya, i 42 § föreslagna förbudsförfarandet.
Till följd af tillägget i 44 § i afseende å förhyrd arbetslokal, maskin eller redskap

47 §.

158 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

51 §. kan dessutom paragrafen få tillämpning å ägare till dylikt förhyrdt föremål. Straffsatsen,
som i yrkesfarelagen varit bestämd till böter från och med 10 till och med
500 kronor, har skärpts, så att densamma, under förutsättning af synnerligen försvårande
omständigheter, omfattar jämväl fängelse i högst 6 månader. En sådan
skärpning har synts påkallad med hänsyn såväl till förut berörda klagomål öfver
arbetsgifvarnes tredska som till närmast motsvarande bestämmelser i strafflagen.
Sålunda kan enligt 10 kap. 21 § strafflagen fängelse i högst 6 månader ådömas
den, hvilken bryter offentlig myndighets insegel, hvarmed saker eller skrifter tillslutna
äro, eller rubbar lös egendom, som är satt i kvarstad eller utmätt. Otvifvelaktigt
kunna äfven sådana öfverträdelser, som afses i förevarande paragraf, stundom vara
ganska svårartade, såsom t. ex. om en arbetsgifvare upprepade gånger bryter mot
ett förbud af Kungl. Maj:ts befallningshafvande och därigenom utsätter sina arbetare
för ögonskenlig lifsfara.

En ytterligare skärpning har kommittén på sätt och vis föreslagit i 51 §:ns
andra stycke, som öfverensstämmer med sista stycket i 47 § och afser att hindra
åtalad arbetsgifvare från fortsatt trots mot förbud af här ifrågavarande art.

52 §.

Såsom förut blifvit antydt, hafva vid upprepade tillfällen ariförts klagomål
öfver arbetarnes benägenhet att aflägsna skyddsanordningar och påyrkats straffansvar
därför. Från yrkesinspektörernas sida hade sådana klagomål och yrkanden
framställts i flera inspektionsberättelser, och i de yttranden, som affordrades dem
öfver riksdagens skrifvelse rörande revision åt skyddslagstiftningen, hade äfven dessa
klagomål och yrkanden gjorts gällande af några yrkesinspektörer. Vid sammanträde
med kommittén uttalade sig emellertid flertalet yrkesinspektörer för att olofligt
aflägsnande af skyddsanordning skulle vara straffbart endast under förutsättning, att
arbetaren blifvit uppmärksamgjord å skyddsanordningens betydelse genom särskild,
honom meddelad varning, föreläggande eller förbud. Under kommitténs öfverläggningar
med arbetsgifvare och arbetare inom olika fack hafva ej blott bland
arbetarne utan äfven bland arbetsgifvarne meningarne varit ganska delade i förevarande
fråga.

Enligt kommitténs mening hafva härofvan berörda klagomål otvifvelaktigt skäl
för sig. Eu del redogörelser för inträffade olycksfall gifva nämligen vid handen,
att faran för olycksfall och risken, om sådant inträffar, att ej bekomma ersättning
föga förmå afhålla arbetarne från att borttaga skyddsanordningar. Dessutom bör
beaktas, att borttagande af en skyddsanordning kan föranleda olycksfall kanske ej
för den, som aflägsnat anordningen, utan för en eller flera af hans kamrater. Men
granskar man frågan om straffansvar för borttagande af skyddsanordning något
närmare, finner man ett stadgande om sådant ansvar möta åtskilliga betänkligheter.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

159

Hvad då först angår ett dylikt stadgandes omfattning, kunde det synas, som om
stadgandet borde begränsas till att afse utaf inspektionspersonalen anbefallda, på
visst sätt, t. ex. medelst rödmålning, utmärkta skyddsanordningar. I detta fall
synes man åtminstone med visst skäl kunna förutsätta, att anordningarna skulle
vara ändamålsenliga och för arbetarne till syfte och betydelse kända. Mot en
sådan begränsning kan emellertid invändas, att den skulle lämna utanför straffgarantien
det kanske största antalet skyddsanordningar, och att bland dessa, på
arbetsgifvarens eller maskintillverkarens initiativ tillkomna anordningar, ofta förekomma
sådana, som från skyddssynpunkt sedt måste tillerkännas lika eller större
betydelse än de å samma arbetsställe befintliga, af yrkesinspektören anbefallda. En
särskildt vägande anmärkning mot förslaget om straffansvar för borttagande af
skyddsanordning är vidare, att dylika anordningar ej alltid äro fullt lämpliga, ja
t. o. m. någon gång kunna öka faran för olyckfall. Och detta kan inträffa, äfven
då anordningen varit anbefalld af yrkesinspektör, ehuru i sådana fall yrkesinspektörens
anvisningar vanligen blifvit missförstådda eller af annan anledning icke behörigen
följda. Dessutom kan en skyddsanordning, som från början varit ändamålsenlig
och af behofvet påkallad, sedermera till följd af vidtagna ändringar med
redskap eller arbetssätt blifva olämplig eller betydelselös.

En rationell straffbestämmelse uti ifrågavarande riktning måste enligt kommitténs
förmenande utgå från den förutsättning, att någon genom åsidosättande af tillbörlig
försiktighet i något afseende, som beröres af skyddslagstiftningen, utsatt annan för
viss, högre grad af fara — sålunda på sätt och vis ett tidigare stadium af sådant
vållande, som omförmäles i 14 kap. strafflagen. En dylik bestämmelse kan dock
ej utan inkonsekvens inskränkas till skyddsanordnings borttagande eller försättande
ur bruk utan måste omfatta hvarje till sådan fara ledande åtgärd, som innebär ett
åsidosättande af skyddsföreskrift, meddelad i eller med stöd af arbetarskyddslagen.
A andra sidan bör straffpåföljd ej drabba alla möjliga förseelser med hänsyn till
skyddsanordningar eller skyddsföreskrifter utan endast sådana, som skäligen äro värda
straff. Är en borttagen skyddsanordning eller åsidosatt skyddsföreskrift obehöflig
eller af endast ringa nytta eller uteslutes faran genom särskilda omständigheter, föreligger
ej tillfyllestgörande skäl till straff.

En sådan rationell straffbestämmelse kan emellertid ej inskränkas till att afse
här nämnda förseelser, när de begås af arbetare, utan måste naturligtvis äga tilllämpning
gent emot hvar och en, som gör sig skyldig till en dylik förseelse. Härigenom
skulle alltså i de fall, då skyddsåtgärder äro särskildt af nöden, vinnas ett
ganska effektivt medel mot förut berörda, öfverklagade tredska från arbetsgifvarnes
sida. Har en inspektionstjänsteman påpekat ett missförhållande, som medför större
fara för arbetarne, och lämnat anvisning om dess afhjälpande, torde nämligen arbetsgifvaren
i regel riskera ansvar enligt denna straffbestämmelse, om han ej efterkommer
anvisningen eller på annat sätt afvärjer faran.

52 §.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

I 6o

Det kan möjligen synas onödigt att som förutsättning för straffansvar upptaga
skyddsanordnings borttagande eller försättande ur bruk, då ett sådant tillvägagående
väl vanligen äfven torde innebära ett åsidosättande af en skyddsföreskrift. Med
hänsyn till ofvan relaterade klagomål öfver arbetarnes benägenhet att aflägsna skyddsanordningar,
hvilka klagomål närmast gifvit anledning till förevarande paragraf, har
kommittén likväl ansett sig böra i densamma uttryckligen angifva nyssnämnda, mer
speciella strafförutsättningar. Med adverbet »uppenbarligen» har kommittén velat
tydliggöra, att kausalsammanhanget mellan den ifrågavarande handlingen och farans
uppkomst objektivt taget skall ligga i öppen dag, och att handlingen sålunda inneburit
ett åsidosättande af skyldig försiktighet med hänsyn till faran. Huruvida den,
som begår handlingen, inser detta sammanhang är icke afgörande — han kan genom
förbiseende däraf ådagalägga en straffvärd vårdslöshet. Genom bestämningen »allvarlig»
angifves, att faran med hänsyn till den möjliga skadans effekt skall vara af
den betydenhet, att framkallandet af blotta möjligheten för en sådan effekt kan anses
straffvärdt.

Såsom redan antydts, kan här ifrågavarande förseelse betraktas som ett tidigare
stadium af visst slags vållande enligt 14 kap. strafflagen. Detta tidigare
stadium framhålles genom uttrycket »ändå att skada ej sker». Under det straffpåföljd
för vållande enligt strafflagen inträder först, då däraf föranledts åtminstone
mindre lyte eller kroppsfel eller lindrigare sjukdom, åsyftar förevarande lagrum företrädesvis
det fall, då ingen skada ägt rum men kommer naturligtvis äfven till tilllämpning,
när inträffad skada varit af ringare effekt än nyss angifvits. Blir med
afseende å skadans storlek gärningen straffbar äfven enligt 14 kap. strafflagen,
föreligger sådan konkurrens, som omförmäles i 4 kap. 1 § af samma lag.

Med hänsyn till paragrafens allmänt hållna affattning, som möjligen skulle
kunna gifva anledning till trakasserier medelst mer eller mindre omotiverade åtal,
har kommittén, i 55 §, gjort åtal på grund af förevarande paragraf beroende af
vederbörande yrkesinspektörs eller bergmästares beslut. Anser en underinspektör
eller kommunal tillsyningsman sig hafva funnit förhållande, som påkallar åtal enligt
paragrafen, har han sålunda att hänskjuta saken till yrkesinspektören.

53 §.

I sitt den 4 november 1907 afgifna underdåniga förslag till lag angående
förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag hade
kommittén upptagit en mot förevarande paragraf svarande bestämmelse, som dock
uteslöts i den nådiga proposition, hvarmed lagförslaget framlades för näst påföljande
riksdag. Kommittén tillåter sig att här i hufvudsak återgifva motiveringen till berörda
bestämmelse.

ReVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 16 I

Uti mål angående förseelser mot minderårighetslagen, hvilken lag under alla 53 §.
förhållanden lägger ansvaret för en begången öfverträdelse på yrkesidkaren, lär i
åtskilliga fall straffpåföljd hafva drabbat personer, som icke rimligtvis kunnat sägas
hafva haft någon skuld till den åtalade förseelsen. I dessa fall har det i regel varit
fråga om aktiebolags styrelseledamöter, hvilka naturligen ofta stå fullkomligt främmande
för sådana åtgärder vid arbetets bedrifvande, som kunna innebära en förseelse af
nyssnämnda slag. Men äfven i afseende å företag, som innehafves af en ensam
person, låta tänka sig öfverträdelser, hvartill innehafvare!! ej på något sätt är vållande.
En underordnad arbetsledare kan ju exempelvis tvärt emot gifven order låta
minderåriga arbeta på öfvertid.

Genom det här föreslagna stadgandet möj liggöres en rättvisare tillämpning af
straffansvaret. Stadgandet torde äfven bidraga att höja arbetsledarnes intresse för
Jagens efterlefnad.

Finnas flera arbetsledare, hvilka kunna ifrågasättas hafva skuld till en begången
förseelse, torde allmänna åklagaren, sedan arbetsgivare!! visat, att förseelsen ej skäligen
kan läggas honom till last, böra vända sin talan mot den arbetsledare, som
näst efter arbetsgivaren utöfvat högsta ledningen af den verksamhet, hvari förseelsen
ägt rum, t. ex. disponenten eller förvaltaren på arbetsstället ifråga, och om .
äfven denna lyckas bevisa sin oskuld, mot hans närmaste underordnade o. s. v.

En sådan ändring af åtalets riktning bör naturligtvis, utan inväntan af frikännande
utslag, kunna åvägabringas af åklagaren genom nedläggande af talan mot den, som
visat sin oskuld, och väckande af talan mot närmast lägre arbetsledare.

Förevarande paragraf har endast afseende å förseelser, som omnämnas i 47
och 49 §§. Öfriga straffbestämmelser, med hänsyn till hvilka ett dylikt öfverflyttande
af ansvaret kunde ifrågakomma, medgifva redan på grund af sin affattning,
att ansvarsyrkandet kan riktas mot den eller dem, som egentligen böra bära ansvaret för
förseelsen. För öfrigt torde ett sådant stadgande, som 5 3 § innehåller, knappast
vara af förhållandena påkalladt beträffande några andra lagrum än förstnämnda
paragrafer.

Utländsk lagstiftning, se 72), sid. 276.

54 §.

Denna paragraf motsvarar 7 § yrkesfarelagen men har utvidgats till att omfatta
alla, hvilka hafva att taga befattning med inspektionsväsendet, äfvensom besiktningsläkarne.
Väsentligare är dock den förändringen, att det här afsedda förbudet utsträckts
från yrkeshemlighet till att gälla driftanordning och affärsförhållande i allmänhet.
Egentliga yrkeshemligheter synas, åtminstone att döma af de fall då
arbetsgifvare begärt att med hänsyn till sådan hemlighet få undantaga viss del af
arbetslokal, relativt sällan förekomma, och torde på grund häraf detta förbudsstad -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

162

54 §. gande hittills haft ganska liten betydelse. Men, oafsedt svårigheten att afgöra hvad
som skall anses såsom yrkeshemlighet, lär väl yppandet af en driftanordning eller
ett affärsförhållande stundom för arbetsgifvarén kunna medföra lika stor olägenhet
som röjandet af en verklig yrkeshemlighet. För arbetsgifvaren synes en dylik
utsträckning af förbudet böra vara välkommen, enär han då med lugn kan låta
inspektionstjänstemannen taga del af alla förhållanden å arbetsstället, hvilket äfven
torde komma inspektionstjänsten till godo. Särskildt har en utsträckning af nu angifna
innebörd synts af behofvet påkallad med hänsyn till den föreslagna ökningen
och ändrade organisationen af inspektionspersonalen.

Inspektionsväsendets organ åligger alltså enligt förevarande paragraf i regel
att iakttaga tystnad rörande alla tekniska och ekonomiska förhållanden å de inspektion
underkastade arbetsställena. Denna tystnadsplikt är i afseende å yrkeshemlighet,
såsom hittills, ovillkorlig, men har det beträffande driftanordning och affärsförhållande
gjorts undantag med hänsyn till tjänsteåligganden, t. ex. att göra anmälan
enligt 46 §. Hvad drittanordning och affärsförhållande vidkommer har kommittén
därjämte, då en fordran på absolut tystlåtenhet angående alla möjliga och således
äfven oviktiga omständigheter väl skulle ställa alltför stora kraf på inspektionspersonalens
förtegenhet, ansett sig böra som en särskild straffrihetsgrund upptaga det
förhållande, att yppandet ej kunnat medföra skada för arbetsgifvaren.

Då inspektionspersonalens i tjänsten förda böcker och skriftväxling äro att
anse som offentliga handlingar, böra förhållanden, som innebära yrkeshemlighet, när
de måste beröras i böckerna eller skriftväxlingen, naturligtvis afhandlas på ett sätt,
som ej röjer hemligheten. Beträffande driftanordningar och affärsförhållanden har
nämnda personal tydligtvis äfven att iakttaga en viss försiktighet så att däraf ej
yppas mer än tjänsten nödvändigtvis kräfver.

Utländsk lagstiftning, se yj), sid. 278.

55 §.

Bestämmelserna i paragrafens första stycke öfverensstämma i hufvudsak med
20 § minderårighetslagen. Syftet med paragrafens andra stycke har angifvits i
motiveringen till 52 §.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

163

56-58 §§.

Dessa paragrafer motsvara hittills gällande bestämmelser i skyddslagstiftningen.

För att bereda Kungl. Maj:t tillgång till sakkunnigt biträde i frågor rörande
skyddslagstiftningen har kommittén föreslagit upprättande af ett utaf arbetsgifvare,
arbetare och några »opartiska» ledamöter sammansatt arbetsråd. Detta råds uppgifter
och sammansättning angifvas närmare i förslaget till organisation af skyddslagstiftningens
myndigheter (sid. 189). Visserligen kan med allt skäl förväntas, att
Kungl. Maj:t skall begagna sig af arbetsrådets sakkunskap vid åvägabringandet af
de specialförfattningar, hvarmed kommittén, såsom tidigare omnämnts, tänkt sig, att
förevarande lagstiftning skulle utvecklas och fullständigas. I syfte att motverka de
betänkligheter, som berörda befogenhet för Kungl. Maj:t å somliga håll möjligen
kunde möta, har kommittén emellertid funnit lämpligast att genom ett uttryckligt,
till lagen fogadt stadgande föreskrifva, att rådet skall höras öfver förslag till sådana
författningar. I

I lagens 17 § f) förbjudes med hänsyn till den fabriksmässiga industrien
i regel användande af minderårig till nattarbete, men i § 20 bemyndigas under
vissa förutsättningar Kungl. Maj:t att medgifva undantag från detta förbud. För
att driften å de arbetssställen, där minderåriga med stöd af hittills gällande bestämmelser
användts till nattarbete, måtte kunna utan onödiga rubbningar tills vidare
fortsättas i afvaktan på de föreskrifter angående åtnjutande af nyssberörda undantag,
som Kungl. Maj:t väl torde komma att utfärda, har kommittén föreslagit det
öfvergångsstadgande, att å dessa arbetsställen minderåriga af mankön skulle, under
förutsättning likväl att de fyllt 15 år, fortfarande under loppet af högst tre år
från lagens ikraftträdande få sysselsättas med nattarbete enligt förut gällande normer.

MOTIVERING AF FÖRSLAGET TILL
LAG ANGÅENDE HEMINDUSTRIELLT ARBETE.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

167

Under arbetet för fullgörande af sitt uppdrag fann kommittén rätt snart, synnerligast
med anledning af en del undersökningar, som en af kommitténs ledamöter
på eget initiativ och bekostnad låtit utföra, det vara nödvändigt att ägna särskild uppmärksamhet
åt den s. k. hemindustrien, hvilken hittills i vårt land stått utanför skyddslagstiftningen.
Då kommittén under sommaren 1906 gjorde en resa för att hålla
öfverläggningar med arbetsgivare och arbetare inom olika fack, begagnade kommittén
äfven tillfället att under vistelsen i Borås-trakten, där en typisk hemindustri bedrifves,
söka genom personliga iakttagelser sätta sig något närmare in i de förhållanden,
hvarunder arbetet inom denna industri försiggår. Då det emellertid för utarbetande
af lagbestämmelser på detta, för den svenska lagstiftningen nya område ansågs önskvärdt
att erhålla kännedom ej blott om de lagstadganden, som i vissa främmande
länder gälla i fråga om hemindustrien, och huru dessa stadganden visat sig verka,
utan också om de mer betydelsefulla sträfvandena och förberedande arbetena på
detta område i utlandet, anhöll kommittén den 15 januari 1908 hos Kungl. Maj:t
att få af de till kommitténs förfogande ställda medel använda ett visst belopp för
att låta lämplig person i England, Tyskland och Österrike inhämta upplysningar
angående nyssberörda lagstadganden in. m. Detta uppdrag anförtroddes åt aktuarien
i kommerskollegium M. Marcus, hvilken redan förut af kommittén anlitats
för utredningar inom förevarande område. Resultatet af dessa utredningar och
den studieresa, Marcus våren 1908 företog till nämnda länder, föreligger i en af
honom utarbetad och till kommittén afgifven redogörelse, benämnd »Anteckningar
till frågan om hemarbetets eller hemindustriens reglering genom lag» (bill., sid. 313).

En ytterligare anledning att beakta frågan •• om lagstiftning för hemindustrien
erhöll kommittén genom en nådig remiss den 8 maj 1908, hvarmed,
för att tagas i öfvervägande vid fullgörande af kommitténs uppdrag, till kommittén
öfverlämnades en underdånig framställning af Centralförbundet för socialt arbete, att
Kungl. Maj:t ville taga frågan angående lagstiftning för hemarbetet under öfvervägande
och föranstalta om de åtgärder, som med anledning däraf kunde finnas
erforderliga.

I afseende å förevarande lagstiftningsfrågas allmänna innebörd, dess uppkomst
och utveckling samt den utländska lagstiftningen i ämnet tillåter sig kommittén
hänvisa till här ofvan nämnda »Anteckningar till frågan om hemarbetets eller, hem -

168

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

industriens reglering genom lag». Beträffande hemindustrien här i landet lämnar
den åt Centralförbundet för socialt arbete år 1907 utgifna, af G. Meyerson utarbetade
»Svenska hemarbetsförhållanden» en del belysande uppgifter.

Kommittén anser sig, med hänsyn till nu anförda framställningar, kunna
omedelbart öfvergå till motivering af sitt förslag till lag angående hemindustriellt
arbete.

Här ifrågavarande arbete har undantag^ från tillämpningen af lagen om
arbetarskydd på den grund, att arbetsgifvaren, såsom närmare angifves i motiveringen
till nämnda lags 1 §, ansetts sakna ej blott skyldighet utan äfven rättighet
att vaka öfver och bestämma sättet för sådant arbetes anordnande och bedrifvande.
Den lagstiftning, som åsyftar att förbättra de hemindustriella arbetsförhållandena,
måste sålunda fullfölja sitt syfte på andra vägar än nämnda skyddslag. Då det ej
torde kunna förnekas, att de otillfredsställande omständigheter, hvarunder detta
arbete vanligen utöfvas, i väsentlig mån äro att tillskrifva den knappa arbetsförtjänsten,
synes, enligt kommitténs förmenande, lagstiftningen beträffande detta
arbete böra i främsta rummet gå ut på att stärka arbetarens ställning i
ekonomiskt afseende. Det kunde härvidlag förefalla ligga närmast till hands att
efter exemplet från vissa andra länder föreslå i lag eller genom lagstadgade
nämnder fixerade minimiaflöningar, men kommittén har dock ej ansett sig böra framlägga
förslag härom. Kännedomen om utbredningen af det hemindustriella arbetet
här i landet och om de villkor, hvarunder detsamma utöfvas, är för närvarande alltför
ofullständig, för att kommittén skulle våga därpå bygga någon lagstiftning
i nämnda, för oss alldeles främmande riktning. En sådan lagstiftning skulle föröfrigt,
enligt kommitténs åsikt, ej blott väl mycket afvika från gängse uppfattning
angående arbetsaftalets frihet utan äfven, åtminstone under tider af
arbetsbrist, komma att föga iakttagas men gifva upphof åt talrika lagöfverträdelser
och försök att kringgå lagen. Kommittén har i stället sökt att tillgodose härofvan
berörda syfte genom föreskrifter, som dels hafva till ändamål att i viss mån låta
den allmänna meningen, uppsiktsmyndigheternas bemedling och arbetarnes samhörighet
verka reglerande på arbetslönerna, och dels åsyfta att skydda arbetarnc mot
förluster till följd af slarf eller oredlighet å arbetsgifvarnes sida. En närmare utveckling
af de härför utaf kommittén föreslagna åtgärderna lämnas i efterföljande
motivering till lagförslagets särskilda paragrafer. 1

1 §•

Förevarande lags bestämmelser afse visst slag af sådant arbete, som angifves
i 1 § b) af lagen om arbetarskydd. Åt detta slag af arbete har kommmittén gifvit
beteckningen »hemindustriellt arbete». Öfriga slag af sådant arbete, som inbegripen
under nämnda undantag, falla helt och hållet utom skyddslagstiftningen. Att

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. I 6 p

hemindustrilagens bestämmelser anknutits till det hemindustriella arbetet och ej
till den verksamhet, d. v. s. hemindustrien, hvari dylikt arbete äger rum, har föranledts
af hänsyn därtill, att inom en och samma verksamhet ej sällan förekommer
såväl hemindustrielit arbete som egentligt verkstadsarbete.

Det väsentligen utmärkande för det hemindustriella arbetet och som betingar
dess särställning är, såsom redan antydts, att detta arbete lämnas till utförande å
plats, där det icke kan anses tillkomma arbetsgifvaren att vaka öfver arbetets anordnande.
Då detta kännetecken emellertid äfven passar in på åtskilliga arbeten,
för hvilka hemindustrilagens bestämmelser ej torde vara erforderliga eller önskvärda,
har kommittén funnit sig föranlåten att i förevarande paragraf uppställa några ytterligare
förutsättningar för lagens tillämpning. Genom dessa förutsättningar hoppas
kommittén hafva begränsat lagens tillämpning till de fall, där densamma verkligen
i regel kan anses af behofvet påkallad.

Den första af dessa ytterligare förutsättningar innebär, att arbetet ifråga skall
vara industriellt. Hvad kommittén därmed åsyftar, antydes i arbetarskyddslagens
2 § och utvecklas närmare i motiveringen till nämnda lagrum. Icke industriellt
arbete, som utföres å plats, där det ej kan anses tillkomma arbetsgifvaren att vaka
öfver arbetets anordnande, t. ex. fullgörande i hemmet af ett uppdrag att skrifva
en tidningsuppsats eller att revidera räkenskaper, torde i allmänhet icke påkalla
sådant skydd, som hemindustrilagen af^er att gifva.

Genom förutsättningen att arbetet skall äga rum för en förläggare eller annan
arbetsgivare, inskränkes lagens tillämpning, i likhet med arbetarskyddslagens, till de
fall, där arbetet bestämmes af ett förhållande mellan arbetsgivare och arbetare.
Utför en arbetare industriellt hemarbete för egen eller en kunds omedelbara räkning,
kan förevarande lag ej tillämpas därå. Såsom en för den egentliga hemindustrien
typisk klass af arbetsgivare omnämnes i paragrafen särskildt »förläggare».

Arbetsuppdraget skall tillgodose en yrkesmässigt bedrifven näring. Ehuru
lagen sannolikt ej kommer att få större betydelse för mer än ett fåtal verksamhetsområden,
har kommittén dock ej ansett sig böra begränsa dess tillämpning till
vissa näringsgrenar. Lagens bestämmelser torde nämligen kunna blifva till nytta
äfven på områden, där ifrågavarande arbete förekommer endast i mindre utsträckning,
och dessutom låter det tänka sig, att sådant arbete framdeles kan komma
till betydlig användning inom verksamhetsområden, för hvilka det nu är mer eller
mindre främmande. Däremot har kommittén, på sätt nyss angivits, ej velat under
lagen inbegripa annat arbete än sådant, som utföres för en såsom näring idkad
verksamhet. I andra fall torde i allmänhet arbetet vara af för kort varaktighet
eller för liten omfattning, t. ex. när det äger rum för en arbetsgivares husbehof,
för att skäligen påkalla lagens tillämpning, eller ock lär själfva verksamhetens art
oftast göra en sådan tillämpning tämligen ändamålslös. Detta senare torde vara
förhållandet exempelvis med arbete för företag, som hafva till syfte att bereda un -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

I70

derstöd genom utlämnande af arbete eller att främja konstindustri eller hemslöjd.
Dylika företag hålla väl sällan lägre arbetslöner, än som betingas af deras ändamål
— t. ex. för en understödsförening att bereda nödtorftig arbetsförtjänst åt största
möjliga antal behöfvande — och lagens tillämpning å dessa företag skulle sannolikt
ej medföra annat resultat än en del onödigt besvär och obehag. Bestämningen
»yrkesmässigt bedrifna» utgör ett nödvändigt komplement till »näring», om man
nämligen, såsom skäligt synes vara, med näring förstår hvarje för förvärf utöfvad
verksamhet, äfven om den är af rent tillfällig eller öfvergående art.

För att ett hemindustrielit arbetsförhållande skall vara förhanden, förutsättes
slutligen, att arbetet af arbetsgifvaren uppdrages åt arbetaren. Härmed har kommittén
dock ej afsett att begränsa det hemindustriella arbetet till det fall, att arbetsgifvaren
personligen uppdrager arbetet åt arbetaren, utan kan detta uppdrag, såsom
förutses i 2 §, äfven förmedlas af arbetsgivare^ biträde eller af annan person, i
lagen benämnd mellanman. Träder åter eu fullt själfständig arbetsgivare emellan
den arbetsgivare, från hvilken uppdraget i första hand utgått, och de arbetare, som
utföra uppdraget, i hvilket fall den ursprungliga arbetsgifvaren ju ej kan sägas uppdraga
arbetet åt arbetare, uppkommer ej något hemindustriellt arbetsförhållande
mellan denne arbetsgivare och arbetarne. Någon förmedling af hemindustriellt
arbete i lagens mening äger ej rum mellan de båda arbetsgifvarne, utan lär väl den
andre af dem blifva att anse som leverantör till den förste. Huruvida arbetet med
hänsyn till den andre arbetsgifvaren skall betraktas som hemindustriellt, beror på
denne arbetsgivares förhållande till hans arbetare.

2 S Registreringen

af hemindustriella arbetare har närmast till ändamål att bereda
kännedom om det hemindustriella arbetets förekomst och utbredning samt att möjliggöra
tillsyn öfver hemindustrilagstiftningens efterlefnad. Därjämte torde emellertid
registreringen i viss mån äfven kunna komma att mer direkt tjäna denna lagstiftnings
väsentliga syfte, i det densamma, genom uppgifterna å de hemindustriella arbetarne,
underlättar bemödandena att medelst arbetarnes sammanslutning åvägabringa bättre
lönevillkor.

Den arbetsgifvaren i förevarande paragraf ålagda registreringsskyldigheten är
enligt kommitténs afsikt att fatta i vidsträckt mening. Denna skyldighet omfattar
sålunda samtliga de arbetare, till hvilka arbetsgifvarens arbetsuppdrag kan anses utsträckt.

Kommitténs beslut att föreslå en så vidsträckt registreringsskyldighet är i
främsta rummet föranledd af önskemålet att koncentrera denna skyldighet till få men
för densammas fullgörande lämpliga händer, hvilket tydligtvis bör för uppsiktsmyndigheterna
afsevärdt underlätta registreringsuppgifternas användning och bearbetning
samt kontrollen öfver skyldighetens iakttagande. Vidare har kommittén med denna

REVISION AF YRKESFAREI.AGEN M. M. X 7 I

anordning haft för afsikt att söka befästa sambandet mellan arbetsgifvaren och dem,
som för hans räkning sysselsättas med hemindustriellt arbete. Genom en dylik
vidsträckt registreringsskyldighet skulle nämligen arbetsgifvaren beredas kännedom
äfven om sådana arbetare, med hvilka han ej kommer i någon personlig beröring,
hvilket möjligen hos arbetsgifvaren kunde väcka intresse för dessa arbetares lönevillkor
och tanke på att med mellanmannens förbigående träda i direkt förbindelse
med arbetarne. Då anlitandet af mellanman väl just är att anse som en hufvudsaklig
anledning till det för hemindustrien vanligen utmärkande »svettningssystemet»,
skulle naturligtvis en verkan i sistangifna riktning vara i hög grad önskvärd.

Användandet af barn till hemindustriellt arbete lär, åtminstone i åtskilliga
främmande länder, förekomma i betydlig utsträckning och torde vara att anse som
en af de mest betänkliga företeelserna på hemindustriens område. Genom föreskriften
i 2 §:ns andra stycke om registerförande af minderårigas födelseår och
födelsedag har kommittén velat skaffa upplysning om detta förhållande här i landet
och bereda uppsiktsmyndigheterna tillfälle att ägna särskild uppmärksamhet åt de
hemindustriella arbetsställen, där minderåriga sysselsättas.

I förevarande paragrafs tredje stycke söker kommittén gifva eu definition af
begreppet »mellanman». Det kännetecknande för sådan person är, att han förmedlar
uppdrag rörande hemindustriellt arbete på sådant sätt, att han träffar aftal
om arbetets utförande i riktning såväl mot arbetsgifvaren som arbetaren. Förekommer
inom det hemindustriella arbetsförhållandet endast en mellanman, aftalar
han sålunda å ena sidan med arbetsgifvaren, å den andra med arbetaren. Skulle
åter förmedlingen gå genom flera händer, hvilket hos oss väl ännu så länge torde
vara mer sällsynt, råkar han å ena eller andra sidan, eller möjligen å båda hållen,
en annan mellanman. Från mellanmannen är särskildt att skilja arbetsgifvarens
biträde, som å arbetsgifvarens vägnar kan aftala om arbetets utförande med arbetare
eller mellanman men som ej träffar aftal i mer än en riktning, mot arbetarne.
En mellanman kan äfven deltaga i arbetets utförande, och en hemindustriell arbetare,
som i sin bostad sysselsätter biträden, är att anse såsom mellanman med hänsyn
till dessa. Denna hans ställning såsom mellanman utgör icke hinder för att han
gent emot de af honom på nyss angifvet sätt sysselsatta biträdena tillika är att
anse såsom arbetsgivare enligt arbetsskyddslagen.

I afseende å användande af hemmavarande familjemedlemmar såsom biträden
stadgas särskildt i 6 §.

I syfte att bereda större säkerhet för att mellanman fullgör sin skyldighet
att förse arbetsgifvaren med erforderliga uppgifter för registrets förande, har mellanmannen
ålagts att föra en förteckning öfver de arbetare, åt hvilka han förmedlar
arbete. Då inträffande förändringar i de förhållanden, som registerföras, ofördröjligen
skola antecknas i arbetsgifvarens register, åligger det naturligtvis mellanmannen,
när han får kännedom om sådan förändring, ej blott att anteckna den -

172

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

samma i sin förteckning utan äfven att utan dröjsmål meddela arbetsgifvaren förändringen.

De i 2 §:ns sista stycke föreskrifna åtgärder skola vidtagas »ofördröjligen»
eller »skyndsamt», enär det är af vikt, att arbetsgifvarens register, som ju utgör
den autentiska källan för upplysningarna angående de hemindustriella arbetarne,
såvidt möjligt ständigt hålles öfverensstämmande med de verkliga förhållandena.

3 §.

Med stadgandet om löneböcker afses att bringa ordning och reda uti här
ifrågavarande arbetares ekonomiska mellanhafvanden med arbetsgivare och mellanmän
samt att skydda arbetarne mot oredligt förfarande från dessa parters sida.
Genom det tillfälle till jämförelser sins emellan beträffande arbetsvillkoren, hvilket
dessa böcker skulle bereda arbetarne, och den inblick i dessa villkor, som böckerna
skulle lämna uppsiktsmyndigheterna samt möjligen i viss mån äfven allmänheten,
har kommittén trott, att löneböckerna därjämte skulle kunna bidraga till likställighet
i arbetsvillkoren för olika arbetare och förbättring af arbetslönerna. I regel torde
man väl kunna påräkna, att arbetsgifvarne af hänsyn till kunders och allmänhetens
omdöme skola vara benägna att ej låta löneböckerna i deras företag utvisa alltför
dåliga lönevillkor. Skulle emellertid i något fall arbetslönen befinnas oskäligt
nedpressad, hvilket särskilt kan tänkas förekomma i förhållandet mellan arbetare
och mellanman, synes vederbörande uppsiktsorgan böra söka påverka arbetsgifvaren
till förbättring af lönevillkoren.

Genom förevarande stadgande skulle för öfrigt ej införas någon helt och
hållet ny anordning, ty löneböckerna äro ju blott att anse som ett slag af mer
fullständiga motböcker, och sådana böcker lära redan nu användas inom åtskilliga
företag, hvari förekommer hemindustriellt arbete.

Med föreskriften »att noggrannt anteckna arbetets art» etc. har afsetts att
förmå arbetsgifvaren eller mellanmannen att anteckna äfven detaljbestämmelser,
hvilka, ehuru de synas oväsentliga, dock för arbetarens förhållanden och kännedomen
om det sätt, hvarpå det hemindustriella arbetet bedrifves, kunna vara af
betydelse och intresse. Bestämmelsen angående anteckning om afdrag å arbetslönen,
där sådant förekommit, jämte anledningen därtill har till ändamål att motverka
det missförhållande, att arbetaren genom oskäliga afdrag för tel i arbetet
in. in. får sin redan förut ofta alltför knappa arbetsförtjänst otillbörligt förminskad.
Uti återgifvandet i löneböckerna af hemindustrilagens bestämmelser tror kommittén
sig hafva funnit ett lämpligt sätt att bereda arbetarne kännedom om deras rättigheter
och skyldigheter enligt denna lag.

Föreskriften att arbetsgifvaren skall föra lönebok med den mellanman, han
anlitar, har till ändamål att, genom jämförelser med arbetarnes löneböcker, bereda

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

I73

möjlighet till upplysning om mellanmannens profit. Förmedlas ett arbetsuppdrag
af flera mellanman efter hvarandra, har kommittén stadgat lönebok endast i afseende
å förhållandet mellan arbetsgivare!! och den honom närmaste mellanmannen samt
i afseende å den siste mellanmannen och arbetaren. Af dessa löneböcker kan man
nämligen sluta till förmedlingskostnaden. Huru denna kostnad är fördelad på de
olika mellanmännen, har däremot synts vara af mindre intresse med hänsyn till
lagstiftningens syfte.

4 ».

Lagens föregående paragrafer äga tillämpning å hvarje slag af hemindustriellt
arbete. Med 4 § införes i lagen en bestämmelse, som är begränsad till vissa
kategorier af företag och företrädesvis torde få betydelse för de mer typiska grenarna
af hemindustri, såsom t. ex. textil- och konfektionsbranscherna. I afseende
å sådana företag, hvari det hemindustriella arbetet åsyftar framställning af ensartade
varor i större myckenhet, har kommittén nämligen föreslagit, att skyldighet att anslå
prislistor öfver minimi-arbetslönerna må kunna föreskrifvas. Ändamålet härmed skulle
vara att på ett mer effektivt sätt, än hvad som kan förväntas af löneböckerna, främja
likställighet i arbetsvillkoren för skilda arbetare samt genom den offentlighet, listorna
i viss mån skulle gifva åt lönesatserna, äfven verka förbättring af dessa.
Förevarande bestämmelse har inskränkts till företag, där det hemindustriella arbetet
afser ensartade varor i större myckenhet, af det skäl, att dylika prislistor för
andra företag i många fall endast med största svårighet skulle kunna hållas fullständiga
och korrekta. Äfven torde förstnämnda ändamål med prislistorna, att
verka likställighet i arbetsvillkoren, hafva mindre betydelse i afseende å andra
företag. Hvilka slag af företag det skall åligga att hafva prislistor anslagna, har
kommittén ej ansett sig böra utsätta i lagen, utan har kommittén, för. att denna
skyldighet måtte kunna lättare anpassas efter industriens växlande förhållanden,
föreslagit, att bestämmanderätten i detta afseende skulle anförtros åt Kungl. Maj:t.

5 §.

Såsom framgår af förut berörda »Anteckningar till frågan om hemarbetets
eller hemindustriens reglering genom lag», har hemindustrilagstiftningen i vissa
stater närmast haft till ändamål att skydda allmänheten mot den fara för smittosamma
sjukdomars spridande, som de under hygieniskt otillfredsställande förhållanden
tillverkade hemindustrialstren ansetts medföra. Då det ej lär kunna förnekas, att
det hemindustriella arbetet, som ofta bedrifves i öfverbefolkade bostäder, kan vara
ägnadt att föranleda spridande af sjukdomssmitta till konsumenterna, har det synts

1 7 4

REVISION AF YRKESRELAGEN M. M.

kommittén lämpligt att i förevarande lagförslag äfven i någon mån tillgodose
nämnda ändamål.

Anmälan till hälsovårds- eller kommunalnämnd har ansetts obehöflig i det
fall, att läkare rådfrågats. Man torde nämligen i sådan händelse kunna påräkna,
att erforderliga åtgärder, såsom förbud mot arbetsmaterials utlämnande, åvägabringas
genom läkarens försorg. Med bestämningen »visst» till arbetsmaterial i paragrafens
senare punkt har afsetts att fästa uppmärksamheten på det förhållande, att ej alla
slag af arbetsmaterial äro ägnade att öfverföra smitta.

En hemindustriell arbetare, som .utöfvar sitt arbete med biträde af medlemmar
af sin familj, torde enligt 2 § med visst skäl kunna anses som mellanman i förhållande
till dessa familjemedlemmar, ehuru hans aftal med dem väl i allmänhet
endast är underförstådt. Ett sådant betraktelsesätt lär dock med hänsyn till samhörigheten
mellan medlemmar af samma familj för den allmänna uppfattningen
förefalla tämligen främmande och uppkonstrueradt samt skulle i vissa afseenden
leda till löjliga och besvärande konsekvenser. Den intressegemenskap och tillgifvenhet,
som i regel torde få förutsättas råda mellan familjemedlemmar, synas
äfven göra det obehöfligt att ålägga ifrågavarande arbetare de skyldigheter, hvilka
lagförslaget eljest stadgar för mellanman i förhållande till de arbetare, han anlitar.

Då kommittén på nu anförda skäl ansett sig böra i förevarande fall uttryckligen
fritaga den hemindustriella arbetaren från lagens bestämmelser angående
mellanman, har det emellertid, för att bereda arbetsgifvaren möjlighet fullgöra den
honom åliggande registreringsskyldigheten i afseende å arbetarens familjemedlemmar,
varit nödvändigt att genom en särskild föreskrift förpliktiga arbetaren att lämna
för registreringen erforderliga uppgifter. Den gemenskap familjmedlemmarne emellan,
som vanligen äger rum med hänsyn till arbetets utförande och arbetsförtjänstens
tillgodonjutande, har föranledt kommittén att befria arbetsgivare eller mellanman
att föra särskilda löneböcker med de olika familjemedlemmarne. En för familjen
gemensam lönebok, väl vanligen förd med fadern eller modern, synes kunna vara
tillfyllest.

Till arbetarens familjemedlemmar räknar kommittén hans anförvanter i rätt
ned- eller uppstigande led. Då hvad här ofvan sagts beträffande förhållandet
mellan familjemedlemmar företrädesvis äger riktighet i det fall, att familjemedlemmarne
lefva tillsamman, och kanske eljest är mindre tillämpligt, har paragrafen inskränkts
till att afse endast det förra fallet. Använder en hemindustriell arbetare såsom
biträden ej blott hos honom boende familjemedlemmar utan äfven andra personer,
skall han i förhållande till dessa senare naturligtvis anses som mellanman.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

1 75

7 «.

Förevarande lag fullföljer visserligen i hufvudsak ett annat syfte än lagen
om arbetarskydd, men kommittén har likväl, med hänsyn till att båda dessa
lagar äro att hänföra till arbetarskydd slagstiftningen och afse att reglerande ingripa
på ett för dem i det väsentliga gemensamt område, funnit lämpligast uppdraga
tillsynen öfver båda lagarnas efterlefnad åt samma myndigheter. Särskildt
torde, såsom äfven framhålles i förslaget till organisation af skyddslagstiftningens
myndigheter, den kvinnliga inspektionspersonalen och, beträffande den klass af
inspektionsorgan, som uppsikten närmast skulle åligga, de kommunala tillsyningsmännen
komma att få betydelse för hemindustrilagens tillämpning. De närmare
föreskrifterna rörande tillsynen, har kommittén, i likhet med motsvarande föreskrifter
i afseende å arbetarskyddslagen, öfverlämnat åt Kungl. Maj:t att meddela.
Denna anordning har äfven synts kommittén mest praktisk, då det är ganska
antagligt, att tillsynen, i betraktande af det stora antalet spridda hemindustriella
arbetare och önskemålet att i möjligaste mån bespara arbetarne intrång i deras
hem, ej låter sig fullt tillfredsställande ordna på en gång utan sannolikt lär tarfva
ändringar i enlighet med hvad gjorda erfarenheter påkalla.

Ehuru hemindustrilagen hufvudsakligen har till ändamål att stärka arbetarnes
ekonomiska ställning, har det likväl, då det hemindustriella arbetet på förut anförda
grunder måst undantagas från tillämpningen af lagen om arbetarskydd, synts
kommittén af behofvet påkalladt att uti hemindustrilagen i någon mån äfven tillgodose
arbetets sundhet — arbetets säkerhet torde ej kräfva särskildt beaktande i
detta sammanhang.

Några mer speciella föreskrifter rörande det hemindustriella arbetets sundhet
har kommittén emellertid ej funnit skäl föreslå, enär de åtgärder till förbättringar
härutinnan, som kunna ifrågakomma, väl måste blifva ganska obetydliga, då de ju
ej kunna åläggas arbetsgifvaren, utan det skulle falla på arbetaren att vidtaga desamma.
Af samma anledning har kommittén ej heller ansett någon särskild, ny
uppsiktsbefogenhet påkallad i förevarande afseende. Enligt hälsovårdsstadgan för
riket, ié § 4 och 28 § 1, åligger det redan nu hälsovårdsnämnd eller, där sådan
ej finnes, kommunalnämnd att vaka öfver, att fabrik eller annan näring ej drifves
på sådant sätt, att den blir menlig för arbetarnes hälsa. Hemindustrilagens 8 §
innebär sålunda egentligen blott ett påpekande, att det hemindustriella arbetet inbegripes
under nyss anförda bestämmelse, och en erinran till hälsovårds- och
kommunalnämnderna om deras skyldigheter enligt densamma. Sannolikt torde här

176

REVISION AP YRKESFARELAGEN M. M.

ifrågavarande tillsyn lämpligen kunna kombineras med den kommunala bostadsinspektion,
som inrättats i några större städer och som antagligen kommer att
småningom vinna efterföljd på andra håll.

Med hänsyn till de minderårigas användande till hemindustriellt arbete kunde
visserligen en lagstadgad reglering synas önskvärd, men det tvång, en dylik reglering
skulle medföra för arbetarnes familjelif, och de synnerligen stora svårigheter,
en effektiv kontroll öfver regleringens iakttagande skulle möta, hafva afhållit
kommittén från att föreslå några särskilda bestämmelser i detta afseende. För
närvarande, då man saknar säker kännedom om det hemindustriella arbetets utbredning
och sättet för dess bedrifvande här i landet, har det förefallit kommittén
kunna gorå tillfyllest att ålägga hälsovårds- och kommunalnämnderna att särskilt vaka
öfver, att minderårigas användande till sådant arbete ej inverkar menligt på deras
hälsa eller kroppsutveckling —— ett åläggande som äfven det torde, åtminstone i
hufvudsak, innefattas uti hälsovårdsstadgans ofvan angifna bestämmelse.

Då den mer hufvudsakliga, i 7 § afhandlade tillsynen öfver lagens efterlefnad
väl i regel närmast skulle utöfvas af de under hälsovårds- eller kommunalnämnderna
sorterande kommunala tillsyningsmännen, synes ej någon dualism uti
inspektionsväsendet i afseende å denna lag behöfva uppstå af de skilda bestämmelserna
angående tillsynen i 7 och 8 §§. Man torde nämligen få antaga, att
dessa nämnder skola begagna sig af de kommunala tillsyningsmännens biträde för
fullgörande af de nämnderna i 8 § ålagda skyldigheter.

9 §•

Ändamålet med denna paragrafs bestämmelser är att bereda uppsiktsmyndigheterna
kännedom om de företag, hvari hemindustriellt arbete förekommer, samt
att tillgodogöra den i 2 § stadgade registreringsskyldigheten för anskaffande åt
dessa myndigheter af erforderliga uppgifter om de hemindustriella arbetarne.

Bestämmelsen, att här ifrågavarande utdrag skola insändas en gång om året,
kan möjligen förefalla mindre tillfredsställande med hänsyn till att de hemindustriella
arbetarne, särskildt i de större städerna, ofta byta bostäder och att
uppsiktsmyndigheternas. förteckningar öfver dylika arbetare sålunda å vissa orter
antagligen komma att innehålla en afsevärd del felaktiga adressuppgifter. I betraktande
af att denna lag är ett första försök till lagstiftning i ämnet, har kommittén
emellertid ansett sig ej böra föreslå för arbetsgifvaren allt för betungande
föreskrifter utan har trott sig kunna, på sätt som skett, begränsa arbetsgifvarnes
skyldighet i förevarande afseende, helst som myndigheterna i förekommande fall ju
alltid hafva tillfälle att erhålla nödiga upplysningar i arbetsgifvarnes register.

Vederbörande nämnd äger att behålla det insända utdraget ej blott till den
tid, då nytt utdrag skall inkomma, utan till i mars månad året efter det, då det

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M

1 77

förstnämnda utdraget erhållits. Afsikten med denna anordning har varit att bereda
nämnden möjlighet jämföra det sist insända utdraget med det näst förut erhållna.
Sedan yrkesinspektionens chefsmyndighet kontrollerat fullgörandet af här stadgade
insändningsskyldighet och ur utdragen inhämtat de upplysningar och uppgifter, som
myndigheten, t. ex. för sina publikationer, kan behöfva, torde dessa utdrag måhända
böra öfverlämnas till kommerskollegii arbetsstatistiska afdelning för vidare
statistisk bearbetning.

10 §.

Genom föreskrifterna i förevarande paragraf, om anslående af lagen i arbetsgifvares
och mellanmans lokal, och i 3 §, om intagande i löneböckerna af lagen
in extenso eller i sammandrag, anser kommittén sig hafva på tillfyllestgörande sätt
sörjt för att de, som taga befattning med hemindustriellt arbete, skola äga tillgång
till lagens bestämmelser. Med föreskriften i denna paragraf har särskildt
afsetts att bereda sådan tillgång åt personer, som komma och söka hemindustriellt
arbete.

11—15 §§.

Dessa paragrafer motsvara 48, 49, 50, 55 och 5 6 §§ af lagen om arbetarskydd.
Straffsatsen i hemindustrilagens 11 § har uppåt begränsats till böter af
högst 200 kr., emedan här, liksom i 49 § af nyssnämnda andra lag, endast är
fråga om förseelser af formell natur.

MOTIVERING AF FÖRSLAGET TILL LAG
ANGÅENDE KOMMUNALA TILLSYNINGSMAN.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

181

De bestämmelser rörande den kommunala tillsynen, hvilka afse de kommunala
myndigheternas åligganden och befogenheter stå, såsom förut antydts, i så
ringa samband med öfriga bestämmelser angående tillsynen öfver skyddslagstiftningens
efterlefnad, att kommittén funnit lämpligast framlägga dem i form af en
särskild lag.

För tillsyn å de arbetsställen, hvilkas öfvervakande i regel ej kräfver större
sakkunskap, har kommittén, såsom angifves i motiveringen till 26 § af lagen om
.arbetarskydd, ansett sig böra taga i anspråk och utveckla den uppsikt, som för närvarande
finnes påbjuden med hänsyn till de skydsslagstiftningen underkastade mindre,
d. v. s. handtverksmässiga arbetsställena. Denna uppsikt är af minderårighetsförordningen
(af år 1881) uppdragen åt hälsovårds- eller kommunalnämnd eller de personer,
som sådan nämnd inom eller utom sig utsett för uppsiktens utöfvande —
alltså åt kommunens organ. Kommittén har äfven vid affattandet af förevarande
lag sökt att bevara denna tillsynens kommunala karaktär och bibehållit kommunen
såsom enhet för tillsynen.

En långvarig erfarenhet har emellertid gifvit vid handen, att nämnda uppsikt
i allmänhet varit mycket otillfredsställande, ja, i stor utsträckning saknat hvarje
praktisk betydelse. Annat har nog ej heller skäligen varit att vänta med den anordning
för uppsiktens utöfvande, som hittills varit gällande. Nämndernas ledamöter,
som väl ofta sakna både tid och intresse för här ifrågavarande uppdrag, hafva, såsom
ju alltid ligger nära till hands vid deladt ansvar, förlitat sig på hvarandra,
hvaraf följden blifvit, att ingen egentligen vårdat sig om den nämnden åliggande
uppsikten. Redan i den proposition till 1900 års riksdag, som gaf upphof åt
minderårighetslagen, uttalas äfven, att minderårighetsförordningen, med undantag
för de större städerna, på grund af bristande uppsikt öfver dess efterlefnad i mångt
och mycket blifvit endast en lag på papperet.

Då, såsom nu framhållits, en effektiv tillsyn ej gärna kan påräknas af en
nämnd i gemen, har kommittén föreskrifvit, att uppsikten alltid skall utöfvas af

182

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

särskilda, därtill utsedda personer, men rätten att utse sådana personer har i regel
förbehållits nyss omförmälda nämnder. Nämnden har äfven att jämte vederbörande
yrkesinspektör reglera och kontrollera tillsynen, men det tillhör kommunernas representativa
organ, hvilka ju äga att bestämma om anslag åt tillsynen, att besluta om
tillsynens fördelning på flera personer och om utsträckning af tillsynen enligt 26 §
arbetarskyddslagen, d. v. s. åtgärder som kunna påkalla nytt eller ökadt anslag.

I afseende å 1 §:ns stadgande, att i hvarje kommun skall finnas kommunal
tillsyningsman, bör måhända, såsom äfven framhålles i förslaget till organisation af
skyddslagstiftningens myndigheter, erinras, att detta stadgande ej blott, på sätt i
2 § sägs, medgifver flera tillsyningsman för en och samma kommun utan äfven,
att flera kommuner förena sig om gemensam tillsyningsman. För detta senare fall
förutsättes endast, att valen inom olika kommuner träffa samma person. Några
särskilda bestämmelser för sådant fall hafva ej ansetts erforderliga i lagen, utan
skulle sådana i någon händelse finnas af behofvet påkallade, få vederbörande kommuner
söka träffa öfverenskommelse därom.

Bland de i 2 § åsyftade »andra omständigheter», som kunna påkalla anställande
af mer än en tillsyningsman, må exempelvis anföras större invånarantal,
särskildt utvecklad handtverksdrift utan maskinteknik, hemindustri i betydligare omfattning,
utsträckning enligt 26 § arbetarskyddslagen af den kommunala tillsynen

till viss verksamhet med så stort antal kvinnliga arbetare, att kvinnlig kommunal

tillsyn därför funnits önskvärd, eller dylik utsträckning till viss annan verksamhet,
som bedrifves i större omfattning, t. ex. byggnadsverksamhet eller lastning och
lossning af fartyg. Bestämmelsen i 2 § om yrkesinspektörs hörande i frågor

angående tillsynens utsträckning enligt 26 § arbetarskyddslagen har, oafsedt

yrkesinspektörens allmänna kontroll öfver den kommunala tillsynen, synts påkallad
af hänsyn därtill, att en dylik utsträckning oftast skulle medföra en inskränkning
af yrkesinspektörens s. k. omedelbara tillsyn — en förändring, som, om den finge
genomföras utan yrkesinspektörens medverkan, måhända ej alltid skulle lända inspektionsväsendet
till fördel.

När i 3 § föreskrifves, att vid beslut om anställande af mer än en tillsyningsman
den kommunala representationen tillika skall bestämma, af hvilken eller
hvilka till kommunalförvaltningen hörande nämnder eller styrelser den eller de öfriga
tillsyningsmännen skola väljas, har kommittén särskildt haft i åtanke här ofvan
berörda fall, att speciella tillsyningsman komme att tillsättas för byggnadsverksamhet
eller för lastning och lossning af fartyg. Af sådana tillsyningsman synas nämligen
de förre böra utses af och sortera under byggnadsnämnd, under det möjligen befintlig
hamnstyrelse skulle välja och hafva öfverinseende öfver de senare. Tiden
för tillsyningsmans uppdrag har satts till fyra år i öfverensstämmelse med hvad
som gäller beträffande val af. ledamöter i hälsovårds- eller kommunalnämnd.
Kvinnlig tillsyn torde, förutom i förut omförmälda fall, särskildt kunna vara önsk -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

I83

vard i afseende å hemindustrien. Förslag till närmare föreskrifter för tillsyningsmans
verksamhet bör underställas yrkesinspektören, för att han skall komma i tillfälle
tillse, att de öfverensstämma med de allmänna normerna för inspektionsväsendet
och fylla sitt ändamål med hänsyn till den uppsiktsverksamhet, de afse. Om af
yrkesinspektören framställda anmärkningar lämnas obeaktade af den nämnd eller
styrelse, som utfärdar föreskrifterna, kan yrkesinspektören anföra besvär öfver
nämndens eller styrelsens beslut hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

4 §:ns diskvalifikationsgrunder äro desamma, som gälla i afseende å ledamot
af kommunalnämnd och öfverensstämma nära med dem, hvilka äro stadgade beträffande
vald ledamot af hälsovårdsnämnd.

Jämväl i det fall att val af ny tillsyningsman föranledts af ett sådant förhållande,
som angifves i 5 §, bör naturligtvis 4 §:ns föreskrift om tiden för mandatet
gälla.

Oafsedt de i 4 § upptagna diskvalifikationsgrundema, har kommittén ej ansett
sig böra i lagen uppställa några särskilda kompetensföreskrifter beträffande tillsyningsmännen.
Då yrkesinspektören emellertid på sätt och vis bär ansvaret jämväl
för öfvervakandet af sådana arbetsställen, som höra under den kommunala tillsynen,
bör han, efter kommitténs förmenande, också äga befogenhet tillse, att de personer,
åt hvilka sådan tillsyn uppdrages, äro någorlunda lämpliga för detta uppdrag. För
att bereda honom möjlighet utöfva denna befogenhet föreskrifves i 6 § anmälan
till vederbörande yrkesinspektör om resultatet af förrättadt val åt tillsyningsman.
Finner yrkesinspektören den valde olämplig, har han att därom gorå anmälan hos
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som naturligen bör bereda den väljande nämnden
eller styrelsen och möjligen äfven den valde tillfälle att yttra sig i saken. Yrkes inspektören

är ej skyldig göra sådan anmälan inom viss tid utan äger, såsom

antvdes i paragrafens sista punkt, att påkalla Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åtgärd
för vinnande af ombyte utaf tillsyningsman, när helst en sådan funktionär
befinnes olämplig. Ehuru åtgärd af ifrågavarande art väl i regel endast skulle

företagas i anledning af anmälan från yrkesinspektören, har likväl Kungl. Maj:ts

befallningshafvande ansetts böra vara berättigad att vidtaga dylik åtgärd äfven efter
anmälan från annat håll, t. ex. på framställning af vederbörande nämnd, eller på
eget initiativ. Såsom grunder till sådan olämplighet, som åsyftas i förevarande
lagrum, kunna exempelvis anföras uppenbart bristande kropps- eller själskrafter,
verksamhet som ej lämnar möjlighet att ägna tillsynen erforderlig tid, en i ekonomiskt
afseende alltför mycket beroende ställning, otvifvelaktig partiskhet med
hänsyn till intressemotsatsen mellan arbetsgivare och arbetare samt uppenbart otillräcklig
sakkunskap, detta sista naturligen särskilt i fråga om tillsyningsman med
utsträckt befogenhet, enligt arbetarskyddslagens 26 §, i afseende å viss verksamhet.

Tillsynen öfver minderårighetsförordningens efterlefnad torde ej hafva påkallat
några särskilda arfvoden. I förhoppning att äfven den af kommittén föreslagna

184

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

kommunala tillsynen skall, åtminstone i flertalet kommuner, finna utöfvare, som åt
intresse för saken vilja åtaga sig ifrågavarande förtroendeuppdrag utan ersättning,
har kommittén ej ansett sig böra föreskrifva, att tillsyningsman skall förses med
skälig aflöning. Då man emellertid i afseende å kommuner, där detta uppdrag
komme att kräfva ett mer betydande arbete, måhända ej torde få påräkna ett dylikt
förhållande, har kommittén, för att undanröja hvarje tvekan om kommuns rätt att
besluta sådan utgift, i 7 § föreslagit, att tillsyningsman skall af kommunen kunna
tillerkännas ersättning för sitt uppdrag.

8 och 9 §§ afse att bereda Kung!. Maj:ts befallningshafvande möjlighet att
trygga tillsyningsmannainstitutionens upprätthållande i det fall, att vederbörande
nämnd eller styrelse försummar eller tredskas att fullgöra sin skyldighet med hänsyn
till val af tillsyningsman.

Uti 10 § meddelas föreskrifter rörande besvär öfver kommunala beslut och
val, som åsyftas i förevarande lag. Då det saknas allmängiltiga bestämmelser för
Överklagande af här ifrågavarande nämnders och styrelsers beslut, har kommittén
tunnit sig ej lämpligen kunna hänvisa till eljest gällande regler för ändringssökande
utan har ansett sig böra föreslå särskilda föreskrifter i ämnet. I några fall, där
besluten beröra kommunens ekonomi eller afse val, är besvärsrätten inskränkt genom
samma förutsättningar, som kommunalförordningarna uppställa, men i öfrigt är rätten
till besvär ej betingad af andra villkor, än att den klagande äger medlemskap i
kommunen eller ock är vederbörande yrkesinspektör eller tillsyningsman med hänsyn
till kommunen ifråga.

FÖRSLAG TILL ORGANISATION
AF SKYDDSLAGSTIFTNINGENS MYNDIGHETER.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

187

Såsom organ för förevarande skyddslagstiftnings tillämpning och utveckling
har kommittén, oafsedt handläggningen af denna lagstiftning berörande frågor hos
Kungl. Magt, funnit sig böra upptaga en yrkesinspektionens chefsmyndighet, ett
arbetsråd, yrkesinspektörer, en yrkesinspektris, bergmästare jämte grufingenjörer,
yrkesinspektörsassistenter, underinspektörer och kommunala tillsyningsman. *)

Yrkesinspektionens chefsmyndighet synes tills vidare kunna utgöra en byrå
i kommerskollegium. När önskemålet om en teknisk centralmyndighet förverkligas,
bör ifrågavarande byrå öfverflyttas till denna myndighet. Genom att förbindas
med ett större ämbetsverk, där ärenden af teknisk natur förekomma, skulle chefsmyndigheten
beredas möjlighet att utan kostnad och med minsta omgång tillgodogöra
sig den tekniska sakkunskap, som detta ämbetsverks tjänstemän representera. Å
andra sidan torde chefsmyndighetens sakkunskap kunna lända det större ämbetsverkets
öfriga tekniska afdelningar till gagn. Gemenskapen synes äfven kunna
medföra fördelar med hänsyn till ökad tillgång på facklitteratur samt besparade
kostnader i afseende å personal. Beträffande den ifrågasatta föreningen med kommerskollegium
torde jämväl detta ämbetsverks statistiska afdelningar kunna blifva till
afsevärdt gagn för chefsmyndigheten.

Förutom dess hufvudsakliga uppgift, att vara centralmyndighet för skyddslagstiftningens
tillämpning, synes lämpligen åt chefsmyndigheten kunna anförtros den
redan nu åt kommerskollegium uppdragna tillsynen öfver elektriska anläggningars
utförande och skötsel äfvensom möjligen andra, till det tekniska inspektionsväsendet
hörande uppgifter.

Chefsmyndighetens personal skulle, oafsedt inspektörer för elektriska anläggningar
och möjligen andra inspektörer för omedelbar uppsiktstjänst, bestå af en
byråchef, en byråingenjör och en sekreterare samt, i den mån så funnes erforderligt,
en eller flera biträdande ingenjörer. Vid byrån skulle dessutom vara fästad en
läkare, hvarjämte möjlighet skulle vara byrån beredd att vid behof anlita biträde af
tekniska och måhända äfven medicinska specialister.

Af de ärenden, som skulle handläggas af denna byrå, torde en del, såsom
frågor rörande byråns och yrkesinspektionens personal, ändring af yrkesinspektörernas

*) Uppgifter angående skyddslagstiftningens myndigheter i andra länder meddelas i form af en
sammanhängande öfversikt å sid. 281 o. f.

i 88

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

beslut, meddelande af allmänna föreskrifter till .vägledning för inspektionspersonalen
samt utfärdande af allmängiltiga råd och anvisningar till arbetsgivare, böra föredragas
af byråchefen inför ämbetsverkets chef. För det fall att dennes beslut ej
öfverensstämde med föredragandens mening, skulle föredraganden äga att reservera
sig till protokollet. I afseende å ärenden rörande tillsättande af tjänstemän kunde
äfven ifrågasättas plenibehandling, om sådant behandlingssätt i regel vore föreskrifvet
för de befordringsfrågor, som handlades af ämbetsverket. I öfriga ärenden, som
tillhörde denna byrå, skulle byråchefen hafva beslutanderätt. Byråchefen skulle i
regel ej deltaga i handläggningen af frågor, hvilka ej tillkomme hans byrå. Ämbetsverkets
chef skulle dock naturligen hafva rätt att, när han så funne önskvärdt, påkalla
byråchefens bistånd vid dylika frågors behandling, liksom han äfven skulle
vara berättigad att tillkalla andra ämbetsverkets ledamöter vid föredragning af ärenden
tillhörande ''chefsmyndigheten.

Till byråns uppgifter i egenskap af chefsmyndighet för yrkesinspektionen
skulle i främsta rummet höra att, till främjande af effektivitet och likformighet,
öfvervaka och kontrollera den verksamhet, som utöfvades af yrkesinspektionens organ,
samt att i mån af behof komplettera och leda denna verksamhet. För detta ändamål
skulle byråchefen företaga inspektionsresor för att kontrollera inspektionspersonalens
verksamhet, såväl hvad beträffar verkställda inspektioner som med afseende å byrågöromålen,
samt granska dess berättelser och rapporter. Byrån och af densamma
vid behof anlitade sakkunniga specialister skulle lämna vederbörande yrkesinspektörer
biträde i svårare fall, såsom vid meddelande af skyddsanvisningar eller granskning
af byggnadsritningar beträffande arbetsställen med mer ovanliga eller särskildt farliga
arbetsmetoder, eller där det eljest kunde kräfvas mer speciella fackinsikter. Till
vägledning för inspektionspersonalen skulle byrån, väl i regel efter samråd med
yrkesinspektörerna, utarbeta allmänna föreskrifter rörande skyddslagstiftningens tilllämpning.
Såväl dylika föreskrifter som från byrån utgående föreskrifter beträffande
inspektionstjänstens utöfning i mer enstaka fall skulle vara bindande för inspektionspersonalen.
Byrån skulle vidare utarbeta praktiska anvisningar till ledning för underinspektörer
och tillsyningsman samt verka för, att kommunerna tillsatte erfoderliga,
speciella tillsyningsman. Byrån, som borde noggrant följa de tekniska framstegen
på skyddsväsendets område i in- och utlandet, skulle utarbeta och offentliggöra
ritningar till sådana skyddsanordningar, som åsyftas i 42 § af lagen om arbetarskydd,
äfvensom de råd och anvisningar i öfrigt, hvilka kunde finnas erforderliga
till ledning för arbetsgivare. Vid utarbetande af sådana ritningar, råd och anvisningar
borde byrån naturligtvis tillgodogöra sig yrkesinspektörernas sakkunskap.
Byrån skulle besörja utgifvandet af årsberättelsen öfver yrkesinspektionens verksamhet.

Ärenden rörande yrkesinspektionens personal skulle naturligen, såsom i annat
sammanhang redan påpekats, tillhöra denna byrås handläggning.

Enligt lagen om arbetarskydd har byrån att i vissa fall (14 §, 17 § a),

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 189

c) och e) samt 3 2 och 3 7 §§) meddela bestämmelser angående lagens tillämpning
äfvensom att upptaga och afgöra frågor om ändring i yrkesinspektörernas beslut i
sådana angelägenheter, beträffande hvilka lagen (14 §, 17 § a) och e) samt 42 §)
tillerkänner yrkesinspektörema beslutanderätt. Därjämte åligger det byrån att fastställa
vissa formulär — för intygsböcker och läkarrapporter enligt arbetarskyddslagens
36 och 37 §§ samt för register och löneböcker enligt hemindustrilagens 2 och
3 §§. I afseende å nämnda intygsböcker skulle byrån dessutom hafva skyldighet
att tillhandahålla dem åt pastorsämbetena.

Slutligen skulle det tillhöra byrån att se till, i hvilka afseenden skyddslagstiftningen
kunde behöfva ändras eller kompletteras samt att göra framställningar
därom.

Beträffande de skilda tjänstemännens åligganden skulle i allmänhet byråingenjören
bereda ärenden af teknisk natur och sekreteraren frågor af öfvervägande administrativ
innebörd. Sådana frågor, som byråchefen ej skulle föredraga inför ämbetverkets
chef utan ägde att själf afgöra, skulle i regel föredragas af byråingenjören eller
sekreteraren, som i fall af afvikande mening borde äga reservationsrätt. För det fall
dylika frågor handlades af byråchefen utan föredragning, borde det åligga byråingenjören
eller sekreteraren, allt efter sakens natur, att taga del af och yttra sig i frågan
samt i fall af olika mening med byråchefen att reservera sig mot hans beslut.

Den vid byrån fästade läkaren, som synes böra åtnjuta visst årsarfvode,
skulle företaga specialundersökningar rörande den industriella hälsovården, öfva ett
visst inseende öfver de i arbetarskyddslagen föreskrifna läkarundersökningar och
-besiktningar, bearbeta besiktningsläkarnes rapporter samt i öfrigt biträda byrån
i frågor, hvilkas behandling kunde erfordra medicinsk sakkunskap. För sådana
undersökningar och utredningar på den tekniska hygienens område, hvilka kräfde
mer speciell fackkunskap, synes dessutom möjlighet böra vara byrån beredd att
påkalla biträde af medicinska specialister.

Biträde af tekniska specialister torde byrån visserligen i många fall kunna
vinna genom att hänvända sig till de talrika, inom olika branscher existerande
sammanslutningar af tekniker och yrkesutöfvare, men för utförande af en del arbeten
och uppdrag, som ej blott erfordra sakkunnighet utan äfven opartiskhet och ett
mer betydande arbete, måste byrån äga möjlighet att anlita tekniska experter samt
bör för sådant ändamål vara utrustad med ett härför afsedt anslag.

Arbetsrådet skulle bestå af tre s. k. opartiska ledamöter samt två arbetsgifvaroch
två arbetarledamöter. Samtliga ledamöter jämte ett lika antal suppleanter skulle
utses af Kungl. Maj:t, arbetsgifvar- och arbetarledamöterna med suppleanter dock
först sedan arbetsgifvar- och arbetarsammanslutningar inom landet efter kungörelse
lämnats tillfälle att föreslå sådana ledamöter och suppleanter. Vid utseende af
ledamöter borde beaktas, att såväl administrativ som medicinsk sakkunskap blefve

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

I 90

företrädd inom rådet. Allmän teknisk sakkunskap torde i regel kunna förutsättas
vara till finnandes hos rådets arbetsgifvar- och arbetarledamöter. Ordförande
skulle nämnas af Kungl. Maj:t bland de opartiska ledamöterna. Måhända borde
Kungl. Maj:t äfven förordna sekreterare. Ledamöternas mandat skulle afse tre år.
Uppstode ledighet under denna tid, skulle vederbörande suppleant inträda för den
återstående delen af perioden. Någon särskild anordning till kontinuitetens bevarande
synes ej behöflig, då ledamöternas mandat väl i regel komme att förnyas, så länge ledamöterna
visade duglighet och själfva ville kvarstå. Rådet skulle äga rätt att tillkalla
personer, som vore speciellt sakkunniga i förekommande frågor, hvarjämte vederbörande
departementschef, expeditionschef och kansliråd skulle vara berättigade att
deltaga i rådets öfverläggningar men ej i dess beslut. Byråchefen i yrkesinspektionens
chefsmyndighet skulle ej blott åtnjuta nyssnämnda rätt utan äfven vara skyldig att
efter anmodan utan ersättning deltaga i rådets öfverläggningar. En sådan skyldighet
skulle jämväl åligga byråingenjören och sekreteraren i nämnda myndighet samt den
vid myndigheten fastade läkaren.

Rådets förnämsta uppgift skulle vara att utarbeta förslag till de kompletterande
författningar, som arbetarskyddslagen i åtskilliga fall bemyndigar Kungl. Maj:t att
utfärda. Naturligen skulle rådet äga att själft taga initiativ i detta afseende, hvarvid
dock Kungl. Maj:ts beslut borde inhämtas, innan mer vidlyftiga arbeten igångsattes.
Vanligen torde emellertid Kungl. Maj:t komma att anbefalla rådet utarbeta sådana
förslag med anledning af framställning från yrkesinspektionens chefsmyndighet.
Vidare skulle Kungl. Maj:t kunna infordra rådets utlåtande i ärenden rörande skyddslagstiftningens
tillämpning, såsom vid besvär öfver nyssnämnda myndighets eller
andra, administrativa eller judiciella, myndigheters beslut.

Rådet skulle hålla vissa obligatoriska sammanträden in pleno hvarje år.
Eljest skulle ordföranden äga att sammankalla rådet, när föreliggande frågor så
erfordrade. Mer obetydliga frågor borde, efter ordförandens bepröfvande, kunna
afo-öras genom cirkulation och skriftlig omröstning. Förberedande arbeten skulle
anförtros åt utskott, som, oafsedt tillkallade fackmän, lämpligen torde kunna sammansättas
af en opartisk, en arbetsgifvar- och eu arbetarledamot. Öfver rådets verksamhet
skulle årligen afgifvas en kortfattad redogörelse.

Då rådets ledamöter väl måste anses ha en viss förpliktelse att äfven under
mellantiderna mellan rådets sammanträden ägna uppmärksamhet åt de frågor och
förhållanden, som röra skyddslagstiftningen, men deras deltagande i rådets arbeten
torde komma att ställa sig mycket olika, t. ex. genom somligas anlitande för
utskottsarkete, synes det lämpligast att uppdela godtgörelsen åt rådets ledamöter i
ett årsarfvode, som torde kunna bestämmas till 600 kr. för ordföranden och
400 kr. för hvar och en af rådets öfriga ledamöter, samt ett dagarfvode af 10
eller 1 5 kr., allt eftersom ledamoten är eller icke är bosatt å ort, där rådet sammanträder
eller där rådets angelägenheter eljest påkalla hans närvaro. Resekostnads -

REVISION AP YRKESFARELAGEN M. M.

191

och traktamentsersättning för resor till och från sådan ort synes böra utgå efter tredje
klass i gällande resereglemente. Sekreteraren borde dock kanske hafva fast arfvode. Till
lokal, betjäning, litteratur, skrifmaterial och dylikt bör rådet hafva ett visst anslag.

Yrkesinspektörer. Med den högst väsentliga utsträckning af skyddslagstiftningens
tillämpningsområde, som kommitténs förslag till lag om arbetarskydd
innebär, skulle det blifva en omöjlighet för yrkesinspektörerna, äfven om deras antal
betydligt ökades, att ensamma öfvervaka denna lagstiftnings efterlefnad. Kommittén
har därför funnit sig nödsakad föreslå åtskilliga underordnade inspektionskrafter.
Ehuru dessa underordnade inspektionstjänstemän, med undantag för yrkesinspektörernas
assistenter, inom de dem anvisade områden skulle utöfva själfständig tillsyn, skulle
dock yrkesinspektörerna leda eller åtminstone kontrollera deras verksamhet samt i
fall af behof äfven äga att personligen ingripa på deras områden. Yrkesinspektörernas
tillsyn skulle alltså kunna sägas blifva tvåfaldig, nämligen dels omedelbar
med hänsyn till de arbetsställen, de själfva skulle inspektera, och dels medelbar i
afseende å de arbetsställen, som närmast skulle öfvervakas af den underordnade
inspektionspersonalen.

Yrkesinspektörernas omedelbara tillsyn skulle omfatta sådana arbetsställen,
industriella eller icke, hvarest i regel användes minst 10 arbetare eller drifkraft
om minst 5 effektiva hästkrafter eller minst 5 arbetare jämte drifkraft om minst
3 effektiva hästkrafter. Dock skulle deras omedelbara tillsyn ej afse jordbruk eller
sådan verksamhet, till hvilken enligt sista punkten i 26 § af lagen om arbetarskydd
kommunal tillsyningsmans befogenhet blifvit utsträckt. Till grufdrift jämte
vissa därmed likartade och samhörande arbeten, hvilka tillhöra bergmästarnes uppsiktsområde,
skulle icke ens deras medelbara tillsyn sträcka sig.

Enligt redogörelsen för yrkesinspektionens verksamhet år 1908 uppgick
sammanlagda antalet i yrkesinspektörernas register upptagna arbetsställen till 19,701.
Hela antalet arbetsställen, hvilka från det yrkesfarelagen trädt i kraft, d. v. s. den
1 juli 1890, någon gång blifvit af yrkesinspektör inspekterade, belöpte sig vid
1908 års utgång endast till 15,104. Sammanlagda antalet under sistnämnda år
inspekterade arbetsställen uppgick till 2,126 med i genomsnitt 261 arbetsställen
för hvarje yrkesinspektör, inspektören öfver sprängämnestillverkningen ej inberäknad,
eller till icke */ af samtliga registrerade arbetsställen. Dessa siffror torde få anses
gifva vid handen, att nuvarande inspektionskrafter äro för fåtaliga för att medhinna
en tillfredsställande inspektion.

Yrkesinspektörernas hufvudsakliga verksamhet komme väl, framdeles som
hittills, att bestå i omedelbar tillsyn öfver fabriksmässiga industriella företag. Huru
mycket arbete deras omedelbara tillsyn å icke industriella företag samt deras medelbara
tillsyn skulle komma att kräfva, saknar man nu möjlighet att bedöma.

Ser man till hvilka medel, som stå till buds för afhjälpande af ofvan be -

192

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

rörda missförhållande i afseende å inspektionsfrekvensen, synes kunna ifrågakomma
att inskränka omfattningen för yrkesinspektörernas omedelbara tillsyn till sådana arbetsställen,
som i regel kräfva en högre grad af teknisk utbildning, att befria yrkesinspektörerna
från andra göromål, som afsevärdt inkräkta på deras inspektionsverksamhet
samt att öka yrkesinspektörernas antal. Kommittén har funnit sig böra
anlita samtliga dessa utvägar.

Enligt hittills gällande skyddslagstiftning och yrkesinspektörernas öfverenskommelse
den 3 december 1902 angående begreppet »fabriksmässighet» torde yrkesinspektöremas
tillsyn för närvarande kunna sägas i det väsentliga afse industriella
företag, hvari användes motor, kreatursvandring därunder inbegripen, eller ångpanna
med högre än Va kilograms öfvertryck eller minst tio arbetare å samma arbetsplats.
Genom den föreslagna begränsningen af yrkesinspektörernas omedelbara tillsyn
till arbetsställen med visst drifkraftbelopp skulle sannolikt från denna tillsyn afskiljas
ett ganska stort antal mindre arbetsställen med motor eller ångpanna. Genom förslaget
om anställande af assistenter afses att bereda yrkesinspektörerna såväl bistånd
i inspektionsarbetet som framför allt lindring i byrågöromålen, hvilka hittills i alltför
hög grad inkräktat på inspektionsverksamheten. Kommittén har emellertid, som
sagdt, ej ansett sig kunna stanna härvid utan föreslår äfven en ökning af yrkesinspektörernas
antal.

Yrkesinspektörernas tillsyn omfattade, såsom förut nämnts, år 1908 19,701
arbetsställen. Antalet af de mindre arbetsställen, som genom den föreslagna inskränkningen
skulle afskiljas från yrkesinspektörernas omedelbara tillsyn, belöper sig
enligt från yrkesinspektörerna inhämtade upplysningar till omkring 5,000. Frånräknas
sistangifna tal från hela antalet registrerade arbetsställen, skulle alltså ungefär
14,700 industriella arbetsställen komma på yrkesinspektörernas omedelbara tillsyn.
Med beaktande af yrkesinspektörernas öfriga åligganden torde man skäligen få antaga,
att hvarje yrkesinspektör, med biträde af sin assistent, skulle medhinna att inspektera
cirka 500 under hans omedelbara tillsyn hörande industriella arbetsställen om
året. Anser man det vidare tillfyllestgörande, att hvarje arbetsställe i regel inspekteras
hvart annat eller hvart tredje år, synes yrkesinspektörernas antal kunna sättas till tolf.

Kommittén vill emellertid framhålla, att det nu föreslagna antalet yrkesinspektörer
måste anses som ett minimiantal, hvartill kommittén endast af hänsyn till
förslaget om inrättandet af ett afsevärdt antal nya, underordnade inspektionstjänster
funnit sig böra inskränka sig. I ett flertal främmande stater är föreskrifvet, att
hvarje arbetsställe skall inspekteras minst en gång om året — å enstaka orter är
inspektionsfrekvensen till och med ännu större.

Yrkesinspektörerna skulle, förutom tillsynen å industriella arbetsställen, i mån
af behof och lägenhet äfven ägna uppmärksamhet åt större arbetsställen för hus-,
väg- och vattenbyggnad, transport- och samfärdselmedel in. m. På åtskilliga af
dessa områden, där arbetsförhållandena i många fall äro underkastade ständiga väx -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

193

lingar, torde emellertid inspektionsverksamheten aldrig kunna blifva af samma betydelse
som inom industrien, utan synas yrkesinspektörernas åtgöranden i vanliga fall
företrädesvis komma att bestå i meddelandet af mer allmängiltiga anvisningar och
förbål lningsregl er.

Då yrkesinspektörerna väl torde komma att i viss män representera olikartade
riktningar af teknisk sakkunskap, borde yrkesinspektionens chefsmyndighet,
för tillgodogörande af detta förhållande, äga befogenhet ålägga yrkesinspektör att
äfven inspektera arbetsställen utom hans distrikt, när han i afseende å dem kunde
anses äga speciella fackinsikter.

För den händelse en mer sakkunnig kontroll, än som kan vara att påräkna
från den underordnade inspektionens sida, i vissa fall skulle anses erforderlig, bör
chefsmyndigheten naturligen kunna ålägga yrkesinspektörerna, som ju äga tillträde
till alla här ifrågavarande arbetsställen, omedelbar tillsyn öfver vissa anläggningar
eller maskiner, t. ex. större ångpanneanläggningar för uppvärmningsändamål, hvilka
eljest tillhöra de underordnade inspektionsorganens uppsikt.

Till lindrande af yrkesinspektörernas byrågöromål skulle, såsom förut nämnts,
hos hvarje yrkesinspektör anställas en assistent. Assistenten skulle äfven kunna
användas att, inom af Kungl. Maj:t uppdragna gränser, bistå yrkesinspektören i hans
inspektionsverksamhet. För att förmå yrkesinspektörerna iakttaga tillbörlig varsamhet
vid anlitande af assistenternas biträde borde likväl stadgas, att assistent skulle utöfva
sin inspektionsverksamhet på vederbörande yrkesinspektörs ansvar.

Yrkesinspektören skulle planera, leda och kontrollera underinspektörernas verksamhet.
Att äfven underinspektörerna skulle handla på yrkesinspektörens ansvar
kan ej gärna ifrågasättas, då ett sådant förfarande skulle föranleda eu omständlig
skriftväxling och betänklig tidsutdräkt. Yrkesinspektören skulle dock kunna ändra de
anvisningar, underinspektören meddelat. Under sina inspektionsresor komme yrkesinspektören
antagligen ej sällan i tillfälle att på ort och ställe kontrollera underinspektörernas
verksamhet. Dessutom borde han tillse, att underinspektörerna lämnade
föreskrifna redogörelser och afskrifter af sina meddelanden (sid. 200) samt granska
desamma.

Yrkesinspektör borde vara berättigad att påkalla biträde af underinspektör för
vinnande af upplysning om bestämdt, uppgifvet förhållande, och skulle i sådant
tall underinspektören, i den mån så erfordrades för uppdragets fullgörande, äga tillträde
jämväl till arbetsställe tillhörande yrkesinspektörs omedelbara tillsyn.

I förhållande till de kommunala tillsyningsmännen skulle yrkesinspektören
intaga en mer kontrollerande än direkt ledande ställning. Han skulle se till, att
den kommunala tillsynen ej vore anförtrodd åt olämpliga personer samt att de kommunala
tillsyningsmännen skickade in föreskrifna redogörelser och uppgifter. På sina
inspektionsresor borde han sammanträda med tillsyningsmännen, gifva dem råd och
anvisningar samt i någon mån kontrollera deras uppsikt.

194

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Yrkesinspektörema borde beredas tillfälle att ej allt för sällan sammanträda
inför chefsmyndigheten till öfverläggning rörande tjänstefrågor.

Yrkesinspektörema skulle afgifva årliga tjänsteberättelser, hvari äfven skulle
meddelas öfversikter öfver underinspektörers och tillsyningsmäns verksamhet.

Det synes önskvärdt, att yrkesinspektörernas expeditioner hölles öppna, helst
dagligen, under bestämd tid.

Yrkesinspektörema skulle hafva teknisk högskolebildning eller däremot svarande
kunskaper. I afseende å deras praktiska utbildning synes man, för såvidt de ej
varit anställda såsom assistenter, böra fordra, att de under minst 8 år utöfvat sådan
industriell verksamhet, som kunde anses ägnad att utgöra en lämplig förberedelse för
inspektionstj änsten.

Då nyttan eller rättare sagdt nödvändigheten af yrkesinspektionen väl ej numera
torde kunna betviflas, anser sig kommittén böra föreslå, att yrkesinspektörema
uppföras å ordinarie stat. För att bereda yrkesinspektörema den fasta och själfständiga
ställning, som synes önskvärd med hänsyn till deras ofta nog ömtåliga
uppgifter, borde yrkesinspektörema tillsättas med kunglig fullmakt. Yrkesinspektörernas
begynnelseaflöning torde, i betraktande af de lönevillkor, som för närvarande
i allmänhet erbjudas ingenjörer i enskild tjänst, och arbetarskyddslagens (31
§) långt gående förbud mot annan verksamhet ej kunna sättas under 6,000 kr.,
hvaraf ®/s skulle utgöra lön och V3 tjänstgöringspengar. Efter perioder af 5 års
tjänstgöring, som vitsordats vara utöfvad med skicklighet och nit, skulle yrkesinspektörema
successivt tilldelas tre ålderstillägg af hvartdera 500 kr. Med de sålunda
föreslagna, skärpta fordringarna i afseende å tjänstgöringsvitsordet samt de
tre ålderstilläggen har åsyftats att ersätta bristen på befordringsmöjligheter, som
kanske eljest kunde befaras komma att inverka menligt på intresset för tjänsten.

Med hänsyn till inspektionstjänstens stora kraf på uthållighet och rörlighet

— inspektören skall ju tillbringa större delen af sin tid på resor, han skall i förekommande
fall kunna krypa in i ångpannor och besöka andra svårtillgängliga ställen

— anser sig kommittén böra föreslå, att pensionsåldern för yrkesinspektörema sättes
till 62 lefnadsår. För tillgodonjutande af hel pension skulle dessutom förutsättas
minst 30 års anställning i statens tjänst.

Från yrkesinspektörernas sida har vid upprepade tillfällen klagats öfver att
den dem tillkommande resekostnads- och traktamentsersättningen, enligt fjärde klass
i resereglementet, vore för låg och ej räckte att täcka de verkliga reseutgifterna.
För skyddslagsstiftningens förverkligande måste det anses vara af största vikt, att yrkesinspektörema,
i den mån deras hemarbeten medgifva, ägna sig åt inspektionsverksamhet.
Men om vrkesinspektörerna få göra uppoffringar af egna medel för att
täcka de med inspektionsresorna förenade kostnader, synes man kunna befara, att
sådana resor ej företagas i den omfattning, som för tillgodoseende af nyssnämnda syfte
vore ömkligt. Genom resereglementets revidering har visserligen fjärde klassens trakta -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

1 9 )

mentsersättning höjts från 6 till 8 kr., men torde denna förhöjning i atsevärd mån
motvägas af samtidigt införda ändringar i afseende å reseersättningens beräknande.
Redan i nådig proposition till 1902 års riksdag gjordes gällande, att ett dagtraktamente
af 10 kr. vore af behofvet påkalladt för vrkesinspektörerna. Sedan dess
hafva lefnadskostnaderna, ej minst på resor, varit stadda i ständig stegring. Med
hänsyn härtill och då godtgörelsen för reseutgifter för yrkesinspektörerna, som ju
större delen af året böra vistas på tjänsteresor, är af synnerlig betydelse, finner sig
kommittén ej kunna underlåta föreslå, att yrkesinspektörerna måtte, i likhet. med
hvad för bergmästarne och inspektörerna för elektriska anläggningar redan är förhållandet,
tillerkännas resekostnads- och traktamentsersättning enligt tredje klassen i
gällande resereglemente.

Det i arbetarskyddslagens 3 1 § gifna förbud för yrkesinspektörerna att drifva
eller hafva del eller anställning i företag, som afses i lagen, eller att för sådant
företag åtaga sig uppdrag mot ersättning åsyftar förnämligast att bevara yrkesinspektörernas
fria och opartiska ställning men tjänar naturligtvis äfven att skydda
inspektionstjänsten mot intrång af annan, tidskräfvande verksamhet. Då det emellertid,
oaktadt detta förbuds synnerligen vidtgående beskaffenhet, låter tänka sig sådana
sysselsättningar för yrkesinspektörerna, hvilka ej inbegripas under förbudet, torde
detsamma icke innebära tillräcklig anledning att fritaga yrkesinspektörerna från
de bestämmelser beträffande annan tjänst eller uppdrag, som i allmänhet bruka
meddelas för tjänstemän på nyreglerad stat.

Yrkesinspektör borde, i likhet med hvad nu är förhållandet, äga rätt att utan
•särskildt tillstånd men efter anmälan till chefsmyndigheten, årligen vistas utom sitt
■distrikt under högst 14 dagar. I

I framställningen rörande uppgifterna för yrkesinspektionens chefsmyndighet
anföres, att myndigheten vid behof skulle bereda yrkesinspektörerna biträde af tekniska
specialister. För det fall att dylikt behof skulle befinnas äga större räckvidd,
synes det vara lämpligt, att Kungl. Maj:t tillförordnar en speciell yrkesinspektör
för tillgodoseende af detta behof, på sätt redan, enligt nådigt bref den 19 oktober
1894, ^ rum beträffande tillfällig yrkesinspektör för sprängämnestillverkningen.
De arbetsställen, som anförtroddes åt en sådan specialinspektör, torde väl i regel
komma att undantagas från distriktsyrkesinspektörernas tillsyn, men borde specialinspektören
vara berättigad att i afseende å förhållanden, som folie utom hans
fack, påkalla vederbörande distriktsinspektörs bistånd.

Beträffande inspektören öfver sprängämnestillverkningen borde han väl, då
behofvet af en speciell inspektion på detta område torde vara permanent, förordnas
tills vidare och ej såsom nu endast för ett år åt gången. Vidare måste denna inspektörs
verksamhet numera anses till sin omfattning så stadgad och känd, att godt -

196 * REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

görelsen åt honom lämpligen kunde utgå i form af ett visst årsarfvode, som kommittén
tillåter sig föreslå till 1,500 kr. Hans resekostnads- och traktamentsersättning
skulle, såsomför distriktsyrkesinspektörerna, beräknas enligt tredje klass i resereglemente^

Andra specialinspektörer, som kunna komma att förordnas mer tillfälligtvis,
synas kunna beredas godtgörelse på samma sätt, som hittills tillämpats i afseende
å inspektören öfver sprängämnestillverkningen, d. v. s., oafsedt resekostnads- och
traktamentsersättning, med visst arfvode för förrättningsdag.

En yrkesinspektris skulle särskildt uppmärksamma de kvinnliga'' arbetarnes
förhållanden. Hon skulle vara bosatt i Stockholm och ägna tillsyn öfver hela
riket åt arbetsställen med öfvervägande eller talrik kvinnlig personal. Hvilka arbetsställen,
som skulle öfvervakas af henne, och hur långt hennes tillsyn i afseende å
dem skulle sträcka sig, torde böra bestämmas genom en af Kungl. Maj:t utfärdad
instruktion. I mån af behof kan sedermera yrkesinspektrisen beredas biträde af en
eller flera kvinnliga assistenter. Möjligen kan det framdeles äfven befinnas lämpligt
att tillsätta flera yrkesinspektriser. En del arbetsställen utan mekanisk drifkraft
torde då kunna helt och hållet anförtros åt den kvinnliga inspektionen. A orter
med talrik kvinnlig arbetarstam eller mer betydande hemindustri bör yrkesinspektrisen
verka för tillsättande af kvinnliga kommunala tillsyningsman.

Yrkesinspektrisen skulle i hufvudsak hafva samma befogenheter och åligganden
som de manliga yrkesinspektörerna. Hon skulle dock icke meddela råd och anvisningar
beträffande maskinella anordningar eller andra förhållanden, för hvilkas
bedömande erfordrades tekniska insikter, utan skulle, när hon ansåge missförhållanden
i sådana afseenden föreligga, göra anmälan därom till vederbörande yrkesinspektör.

För att den kvinnliga yrkesinspektionen skulle blifva till mesta möjliga gagn,
håller kommittén emellertid före, att densamma dessutom borde, i likhet med hvad
förhållandet är t. ex. i Finland, inriktas på förbättring af de kvinnliga arbetarnes
lefnadsförhållanden. Visserligen lär yrkesinspektrisen ej själf medhinna att på ett
mer ingående sätt arbeta härför på skilda platser, men hon skulle söka att intressera
de kommunala tillsyningsmännen, särskildt de kvinnliga, för detta mål.

Vid uppsikten öfver hemindustrien torde den kvinnliga inspektionen, och
synnerligast dess kommunala »tillsyningsman», få en viktig uppgift att fylla.

För att åvägabringa nödig samverkan mellan yrkesinspektrisen och yrkesinspektörerna
borde yrkesinspektrisen i regel vara förpliktad att underrätta yrkesinspektör
om sin afsikt att besöka arbetsställen inom hans distrikt samt äfven att
sedermera delgifva honom de väsentliga resultaten af inspektionerna därstädes. Särskildt
synes dylik skyldighet böra åläggas henne för det fall, att hon påkallat
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åtgärd enligt 44 eller 45 § arbetarskyddslagen
eller att hon gjort angifvelse till åtal.

Sådana meddelanden till yrkesinspektör från tillsyningsman eller underinspek -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

197

törer, hvilka närmast anginge yrkesinspektrisens tillsyn, skulle yrkesinspektören i sin
ordning öfversända till henne.

Någon genom viss akademisk eller annan examen ådagalagd kompetens synes
ej böra fastslås för yrkesinspektrisen, då de rent personliga egenskaperna — ett
godt praktiskt förstånd, energi och intresse för uppdraget, takt samt ett vänligt,
förtroendegifvande och bestämdt uppträdande — otvifvelaktigt härvidlag spela den
afgörande rollen. Naturligtvis bör hon dock, utom vanlig allmänbildning, äga insikt
i skyddslagstiftningen och hälsovårdslära samt någon kunskap om åtgärderna och
sträfvandena för arbetarklassens höjande. Med hänsyn till den kvinnliga inspektionens
nyhet synes yrkesinspektrisen lämpligen böra tillsättas medelst nådigt förordnande.
Hennes aflöning torde kunna sättas lägre än yrkesinspektörernas, då man
ej af henne skulle fordra samma fackutbildning. I betraktande häraf anser sig
kommittén skäligen kunna föreslå en begynnelseaflöning af 3,000 kr., hvaraf 2/3
skulle utgöra lön och 3/;f tjänstgöringspenningar, samt två ålderstillägg å 300 kr.
hvartdera, hvilka skulle tilldelas yrkesinspektrisen efter 5, resp. 10 års med skicklighet
och nit utöfvad tjänstgöring. Hon skulle, i likhet med yrkesinspektörerna,
äga att beräkna resekostnads- och traktamentsersättning efter tredje klassen i resereglemente!.

Bergmästare och grufingenjörer skulle öfva tillsyn å de arbetsområden,
där de äga speciell sakkunskap, nämligen å bearbetning af inmutningsbara fyndigheter
och stenkolsfyndigheter samt annat bergverksarbete, som helt eller delvis
bedrifves under jord. Vidare har det ansetts lämpligt att, till utnyttjande af nämnda
funktionärers inspektionsbesök, äfven låta dem ägna uppsikt åt de utvunna produkternas
upp- och framforsling, deras invid fyndorten försiggående skrädning, anrikning
och brikettering samt därstädes belägna, för driftens upprätthållande afsedda
verk och inrättningar. Till sådana verk och anläggningar äro, enligt kommitténs
åsikt, att räkna ej blott anläggningar för vattenuppfordring och ventilation utan äfven
t. ex. reparationsverkstäder för maskiner och redskap, som användas vid brytningen.

Gällande skyddslagstiftning omnämner ej grufingenjörerna, men då de, enligt
nådigt bref den 13 november 1874, äga att efter öfverenskommen fördelning med
bergmästarne själfständigt vaka öfver grufstadgans tillämpning, torde det vara lämpligt
att begagna deras uppsikt jämväl i afseende å skyddslagstiftningen samt meddela
dem uttrycklig befogenhet till sådan uppsikt.

Genom kommitténs lagförslag utsträckes bergsstatens tillsyn på det sätt, att
densamma, från »grufdrift, som är att hänföra till bergsbruk», hvarmed förstås
bearbetning af inmutningsbara fyndigheter och stenkolsfyndigheter, utvidgas till att
omfatta allt slags bergverksarbete under jord jämte vissa därmed nära sammanhängande
arbeten ofvan jord.

Bergmästarnes och grufingenjörernas tillsyn skulle utöfvas utan begränsning

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

198

till arbetsställen med visst arbetarantal eller kraftbelopp. Någon inspektionsverksamhet
af underinspektörer eller kommunala tillsyningsman skulle alltså ej ifrågakomma
inom nu berörda områden. Med undantag af ledningen och kontrollen i
förhållande till underinspektörer och tillsyningsman skulle bergmästare och grufingenjörer
i hufvudsak äga samma befogenheter som yrkesinspektörerna. I afseende
å tillsynen öfver skyddslagstiftningens efterlefnad skulle de vara underkastade yrkesinspektionens
chefsmyndighets ledning och inseende samt till densamma afgifva
sådana rapporter och berättelser, som kunna komma att föreskrifvas för yrkesinspektörerna.
Äfven bergmästare borde af chefsmyndigheten kunna vid behof
inkallas till öfverläggningar rörande skyddslagstiftningens tillämpning.

Yrkesinspektörernas assistenter skulle, såsom redan framhållits, hafva till
uppgift att biträda yrkesinspektörerna vid deras byrågöromål samt utöfva en viss
grad af inspektionsverksamhet. De skulle sålunda under yrkesinspektörens öfverinseende
föra de böcker, som han är ålagd att hålla, uppsätta och expediera utgående
skrivelser samt granska och göra sammandrag af underinspektörers och kommunala
tillsyningsmäns redogörelser o. d. Vidare skulle yrkesinspektör få inom vissa, i
instruktionen angifna gränser använda sin assistent till förrättande af sådana inspektioner,
dock på yrkesinspektörens ansvar, hvilka lämpligen kunde anförtros åt assistenten.
Särskilda torde assistenten kunna användas till verkställande af efterbesiktningar,
men i den mån han uppnår större kompetens i inspektionstjänsten,
synas äfven mer kräfvande uppdrag böra få lämnas honom. Genom tillsättande
af assistenter skulle man vinna att, när yrkesinspektören vore ute på inspektionsresor,
någon i regel ändå funnes att tillgå på yrkesinspektörens expedition, till
hvilken allmänheten, underinspektörer och tillsyningsman kunde vända sig för erhållande
af upplysningar i frågor rörande inspektionstjänsten. Under ledighet för
yrkesinspektören skulle assistenten i regel förordnas till vikarie.

Då yrkesinspektörerna väl vanligen skulle rekryteras bland assistenterna, borde
det föreskrifvas, att dessa senare i regel skulle hafva teknisk högskolebildning eller
däremot svarande kunskaper. I afseende å praktiska insikter torde man af assistenterna
böra fordra minst fyra års industriell verksamhet af sådan art, som kan
anses utgöra en lämplig förberedelse för inspektionstjänsten. Någon tids tjänstgöring vid
yrkesinspektionens chefsmyndighet synes äfven kunna vara lämplig för deras utbildning.

Assistenterna torde böra tillsättas af det ämbetsverk, som chefsmyndigheten
skulle tillhöra. De skulle vara lika många som yrkesinspektörerna eller tolf, och
fördelade till tjänstgöring med en inom hvarje distrikt. Halfva antalet, assistenter
af 1 :a graden, borde förses med fullmakt, under det de öfriga, assistenter af 2:dra
graden, skulle tillsättas medelst förordnande. Genom en sådan anordning skulle
de, som ej lämpade sig för inspektionstjänsten, kunna afskiljas, innan det vore för
sent för dem att ägna sig åt annan verksamhet.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

I99

Till vinnande a£ en mer mångsidig utbildning och större kännedom om
de lokala förhållandena inom olika delar af landet borde assistenterna, synnerligast
under den första tiden af sin anställning vid yrkesinspektionen, icke alltför länge
få kvarstå i samma distrikt utan med lämpliga mellantider förflyttas från det ena
distriktet till det andra.

Assistenternas lönevillkor synas, utan hänsyn till uppdelningen i assistenter
af i:a och 2:dra klass, kunna bestämmas till en begynnelseaflöning af 3,500 kr.,
hvaraf 2/3 lön och Vs tjänstgöringspengar, jämte två ålderstillägg af 500 kr.,
hvilka skulle utgå efter j, resp. 10 års så vitsordad tjänstgöring, som angifvits i
afseende å yrkesinspektörerna. Assistenter af lista klass skulle vara berättigade
till pension vid 6 5 lefnads- och 3 5 tjänsteår. Assistenterna skulle åtnjuta
resekostnads- och traktamentsersättning enligt 4:de klass i resereglementet.

Assistent skulle i likhet med yrkesinspektör äga att 14 dagar under året
vistas utom distriktet, men borde valet af tid härför vara underkastadt vederbörande
yrkesinspektörs samtycke.

Underinspektörernas tillsyn skulle omfatta allt sådant jordbruk, oafsedt verksamhetens
omfattning, hvari brukas mekanisk drifkraft, därunder inbegripen drifkraft,
åstadkommen medelst kreatursvandring, eller sådan ångpanna, kokare eller
annat kärl under tryck, som genom explosion kan förorsaka olycksfall, äfvensom
arbetsställen för annan verksamhet, hvari brukas redskap eller drifkraft af nyssnämnda
slag, men hvilken ej bedrifves i sådan omfattning, att för densamma i regel
användes minst 10 arbetare eller drifkraft om minst 5 effektiva hästkrafter eller
minst 5 arbetare jämte drifkraft om minst 3 effektiva hästkrafter. Grufdrift o. d.
samt sådan verksamhet, hvartill kommunal tillsyningsmans befogenhet blifvit utsträckt
enligt sista punkten i 26 § af lagen om arbetarskydd, skulle dock vara undantagen
från underinspektörernas tillsyn.

I afseende å nyss berörda maskinella anordningar inom jordbruket synes
man med en viss sannolikhet kunna uppskatta antalet där använda kraftmaskiner
för ånga, fotogen eller dylikt, elektricitet, vind eller vattenkraft till omkring 7,500
samt antalet kreatursvandringar till ungefär 120,000*). Hur många till jord *)

Uppgifter från hushållningssällskapen i Örebro, Södermanlands, Östergötlands och Blekinge län
rörande antalet inom jordbruket år 1906 använda motorer synas gifva vid handen, att i genomsnitt
samtliga brukningsdelar om mer än 100 hektar och minst J/io af brukningsdelarna om 20 — 100 hektar
hafva kraftmaskiner för ånga etc., samt att öfriga brukningsdelar om 20 —100 hektar och ''/» af brukningsdelarna
om 2—20 hafva kreatursvandringar. För hela riket, med undantag af 13 kommuner i Norrbottens
län, upptagas i sammandraget af hushållningssällskapens berättelser för samma år 3,239 brukningsdelar
om mer än 100 hektar, 33,548 brukningsdelar om 20—100 hektar och 224,599 brukningsdelar om 2 — 20
hektar. Med användande af nyss angifna beräkningsgrund skulle man för hela riket komma till 6,594
kraftmaskiner för ånga etc. och 142,493 kreatursvandringar. Då antalet kraftmaskiner för ånga etc.
emellertid, särskild! i trakter med ett mer utveckladt jordbruk, hastigt ökas, under det kreatursvandringarna
komma ur användning, synas dessa resultat skäligen kunna modifieras till de siffror, som angifvas
i texten.

200

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

bruket icke hörande arbetsställen, som skulle falla under underinspektörerhas tillsyn,
låter sig ej närmare beräkna med ledning af nu tillgängligt material. Emellertid
komme denna senare grupp otvifvelaktigt att omfatta ett betydande antal arbetsställen,
nämligen dels inom industrien de omkring 5,000 arbetsställen, hvilka,
såsom å sid. 192 angifves, skulle afskiljas från yrkesinspektörernas omedelbara
tillsyn och hvilkas antal, med den växande användningen af små explosions- och
elektriska motorer, torde hastigt ökas, samt dels ett förmodligen icke obetydligt
antal anläggningar för uppvärmning och kraftalstring utom industrien.

Vid bedömande af det behöfliga antalet underinspektörer tillkommer den
svårigheten, att man saknar hvarje erfarenhet om, hur mycken tid detta slags
inspektion kan taga per arbetsställe. Dock synes man af underinspektörerna kunna
påräkna ett afsevärdt högre antal inspekterade arbetsställen per år, än hvad yrkesinspektörerna
hittills presterat, då de maskiner, underinspektörerna skulle öfvervaka,
i regel komme att vara mindre komplicerade och färre till antalet å hvarje arbetsställe.
Ej heller skulle byråarbete i någon väsentlig mån inkräkta på deras inspektionsverksamhet.

Tills vidare torde möjligen 24 underinspektörer kunna vara tillfyllest. I
regel skulle alltså på hvarje yrkesinspektörsdistrikt komma två underinspektörer,
men skulle detta antal i distrikt med ovanligt liten eller mycken användning af
mekanisk kraft inom jordbruk och handtverk kunna minskas till eu, resp. höjas
till tre. Fördelningen af underinspektörer torde böra bestämmas af yrkesinspektionens
chefsmyndighet.

Underinspektörerna skulle, som förut angifvits, stå under yrkesinspektörernas
ledning och inseende. Frågor om framställning till Kungl. Maj:ts befallningshafvande
enligt arbetarskyddslagens 44 eller 45 § skulle af underinspektör hänskjutas
till yrkesinspektören. I brydsamma fall borde underinspektören inhämta
yrkesinspektörens mening. För att bereda yrkesinsp ektören tillfälle att följa och
kontrollera underinspektörens åtgöranden skulle underinspektören minst en gång i
månaden till yrkesinspektören lämna redogörelse för sin verksamhet samt afskrifter
af; de råd och anvisningar, som han affattat skriftligt. Under sina inspektionsresor
skulle underinspektören stå i förbindelse med yrkesinspektören, så att yrkesinspektören,
om anledning därtill förekomme, skulle kunna ändra hans resplan eller anmoda
honom att inhämta upplysningar i och för inspektionstjänsten. Såsom förut
påpekats skulle underinspektören i sistnämnda fall kunna få tillträde äfven till
sådana arbetsställen, som tillhörde yrkesinspektörens omedelbara tillsyn. Underinspektörerna
skulle föra noggranna anteckningar, enligt fastställdt formulär, öfver
sin inspektionsverksamhet, men ej vara skyldiga att lämna sina råd och anvisningar
i skriftlig form i andra fall, än då vederbörande arbetsgivare så begärde,
eller underinspektören själf med hänsyn till rådets eller anvisningens vikt och
betydenhet eller fara för missförstånd funne så påkalladt.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

20 1

Underinspektörerna skulle tillsättas af yrkesinspektionens chefsmyndighet. De
skulle anställas tills vidare med viss tids uppsägning. Med hänsyn till deras kompetens
synes böra fordras, att de fått någon teoretisk utbildning i maskinlära, men
framför allt, att de hade grundliga, praktiska insikter i den vanliga maskintekniken.
Särskilt borde de vara hemmastadda i ångpannors byggnad och skötsel, så att de
tillförlitligt kunde verkställa besiktningar och profningar af ångpannor. Deras aflöning,
som torde böra sättas i jämnhöjd med lönen för någorlunda väl aflönade förmän
eller maskinister inom industrien, synes kommittén lämpligen kunna fastställas till

2,000 kr. i begynnelsearfvode med tre ålderstillägg af 300 kr. hvartdera, hvilka
skulle utgå efter 5, resp. 10 och 15 års så vitsordad tjänstgöring, som föreskrifvits
i afseende å yrkesinspektörerna. Ett afsevärdt bidrag till underinspektörernas
aflöning skulle kanske kunna vinnas genom afgifter för besiktningar och profningar
af ångpannor. Afgifterna för sådana förrättningar, som naturligtvis endast skulle
företagas efter anmodan af ångpanneägaren, skulle utgå efter fastställd taxa och
tillfalla statsverket.

De kommunala tillsyningsmännen skulle öfvervaka sådana arbetsställen,
som icke komma under yrkesinspektörernas omedelbara tillsyn eller bergmästarnes
eller underinspektörernas uppsikt, d. v. s. arbetsställen, hvarest i regel användas färre
än tio arbetare och där det icke brukas mekanisk drifkraft, därunder inbegripen
drifkraft, åstadkommen medelst kreatursvandring, eller sådan ångpanna, kokare eller
annat kärl under tryck, som genom explosion kan förorsaka olycksfall; i afseende
å arbetsställen för jordbruk skulle likväl deras tillsyn ej vara begränsad med hänsyn
till visst arbetarantal. Dessutom vore det meningen, att den kommunala tillsynen
skulle, efter yrkesinspektörens hörande, kunna genom beslut af vederbörande kommunala
myndighet inom speciella områden utsträckas äfven till arbetsställen, som
eljest tillhöide underinspektörernas uppsikt eller yrkesinspektörernas omedelbara
tillsyn. En sådan utsträckning skulle medföra en motsvarande inskränkning i
underinspektörernas uppsikt eller yrkesinspektörernas omedelbara tillsyn men naturligen
ej fritaga de senare från medelbar tillsyn. Såsom exempel på områden, där en
sådan utsträckning s}-nes särskilt önskvärd, kunna nämnas byggnadsverksamhet i
större städer samt lastning och lossning i hamnar med mer betydande rörelse.
Såsom framhållits i samband med yrkesinspektrisens uppgifter, skulle det äfven vara
önskvärdt att få till stånd kommunal, kvinnlig tillsyn i kommuner med talrik
kvinnlig arbetarbefolkning, eller där hemindustri i större omfattning förekommer.
Inom en och samma kommun kunna tillsättas flera tillsyningsman, t. ex. för olika
fack eller olika delar af kommunen. Å andra sidan finnes ej hinder för, att flera
kommuner förena sig om eu tillsyningsman.

Tillsyningsman borde väl, såsom förut antvdts, i egenskap af en kommunens
förtroendeman tillkomma eu mer själfständig ställning gent emot yrkesinspektören,
26

202

REVISION AF YRKESFARELAGEN M M.

än den underinspektör skulle intaga. Tillsyningsman skulle sålunda, för så vidt
ej vederbörande nämnd genom särskilda föreskrifter annorlunda bestämt, ordna sin
inspektionsverksamhet på egen hand och ej behöfva insända afskrifter af sina råd
och anvisningar. Emellertid borde han i viss mån vara underkastad vrkesinspektörens
kontroll och för sådant ändamål för hvarje kvartal till yrkesinspektören
insända redogörelse, enligt fastställdt formulär, för sin verksamhet. I denna redogörelse
skulle äfven refereras de fall af angifvelse till åtal från tillsyningsmannens
sida, som kunde hafva förekommit under kvartalet. I samband med kvartalsredogörelsen
synes tillsyningsman lämpligen böra meddela uppgift å sådana, till yrkesinspektörens
omedelbara tillsyn eller underinspektörs uppsikt hörande arbetsställen
inom kommunen, hvilka under kvartalet, enligt hvad som kommit till tillsyningsmannens
kännedom, tillkommit, flyttat eller å hvilka verksamheten upphört.

Fråga om framställning till Kungl. Maj:ts befallningshafvande enligt arbetarskyddslagens
44 eller 45 § skulle tillsyningsman hänskjuta till yrkesinspektören.

Ehuru mer själfständig än underinspektören borde dock tillsyningsmannen
vara skyldig att taga nödig hänsyn till de anvisningar, yrkesinspektören kunde
komma att gifva honom, samt tillhandagå yrkesinspektören med upplysningar.
Vid infordrande af upplysningar bör yrkesinspektören naturligen tillse, att uppdraget
ej blir oskäligt betungande för tillsyningsmannen. Skulle en yrkesinspektör t. ex.
anse sig behöfva anlita tillsyningsmannens bistånd för att få kännedom om samtliga,
yrkesinspektörens omedelbara uppsikt tillhörande arbetsställen inom eu kommun,
borde han tillställa tillsymngsmannen en förteckning öfver de arbetsställen inom
kommunen, hvilka han ansåge sig känna till, med begäran att tillsyningsmannen ville
rätta och fullständiga förteckningen.

Till ledning för de kommunala tillsyningsmännen borde på föranstaltande
af yrkesinspektionens chefsmyndighet utgifvas en lämplig handbok.

Tillsyningsmännens mer regelbundna inspektion komme väl företrädesvis att
afse handtverkerier, men dessutom skulle de naturligtvis uppmärksamma arbetsförhållandena
äfven på andra deras tillsyn underkastade områden för att i fall af
behof ingripa till förverkligande af arbetarskyddslagens bestämmelser. Finge de
kännedom om missförhållande, som ej ankomme på dem att afhjälpa, skulle de,
liksom naturligtvis äfven öfriga yrkesinspektionens organ i liknande fall, omedelbart
underrätta vederbörande inspektionsfunktionär därom.

Tillsynen å efterlefnaden af bestämmelserna rörande hemindustrien komme väl
väsentligen att hvila på de kommunala tillsyningsmännen.

Tillsyningsman skulle enligt förslaget till lag om kommunala tillsyningsman
i regel utses åt hälsovårds- eller kommunalnämnden. Då man ej utan skäl kan
befara, att politiska synpunkter kunna komma att på olämpligt sätt göra sig gällande
vid valet, borde kanske såsom ett kompetensvillkor föreskrifvas, att tillsyningsman

REVISION AP YRKESFARELAGEN M. M.

203

skulle intaga en någorlunda neutral ställning till arbetsgifvarnes och arbetarnes
intressemotsats, ty i annat fall torde han ej, som sig bör, kunna påräkna båda
parternas förtroende.

Någon afsevärd teknisk utbildning behöfver man ej fordra af de vanliga
tillsyningsmännen, då deras tillsyn ej skulle omfatta maskiner med mekanisk drifkraft.
Beträffande tillsyningsman för speciella fack, som i samband med utsträckning
af den kommunala tillsynen möjligen kunna komma att tillsättas i vissa
kommuner, ställer sig denna sak naturligen annorlunda. Lämpliga personliga
egenskaper torde, åtminstone för den förra kategorien af tillsyningsman, få sättas i
främsta rummet. Såsom förut nämnts skulle äfven kvinnor kunna utses till tillsyningsman.

En verksam inspektion torde i åtskilliga kommuner, synnerligast där en
mer utvecklad handtverksmässig industri förekommer, vara betingad af godtgörelse
åt tillsyningsmännen. För att lindra kommunernas kostnader för ifrågavarande
tillsyn kunde man möjligen ifrågasätta, att staten under vissa förutsättningar skulle
bidraga till dessa kostnaders bestridande. Särskildt synes detta motiveradt i de fall,
då genom utsträckning af den kommunala tillsynen yrkesinspektören komme att
beredas lättnad i den honom eljest åliggande omedelbara uppsikten.

UPPGIFTER ANGÅENDE
UTLÄNDSK SKYDDSLAGSTIFTNING.

206

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Utländska skyddsförfattningar.

Fjär meddelas de fullständiga rubrikerna å en del författningar, som mer
otta och under förkortade beteckningar åberopas i uppgifterna angående den
utländska skyddslagstiftningen.

Belgien.

Lag ang. kvinnors och minderårigas arbete = loi du 13 décembre 1889 concernant
le travail des femmes, des adolescents et des enfants dans les établissements industriels.

Reglemente ang. arbetarnes hälsa och säkerhet = réglements général du 30 mars
1905 prescrivant les mesures å observer en vue de protéger la santé et la sécurité des
ouvriers dans des entreprises industrielles et commerciales assujetties å la loi du 24
décembre 1903.

Danmark.

Fabrikslagen — Lov om Arbejde i Fabrikker og dermed ligestillede Virksomheder
samt det offentliges Tilsyn dermed, den 11 April 1901.

Maskinskyddslagen = Lov om Foranstaltninger til Forebyggelse af Ulykkestilfaelde
ved Brug af Maskiner m. m., den 12 April 1889.

England.

Fabriks- och verkstadslagen — factory and workshop acts, 1901 and 1907.

Lag ang. barns användande employment of children act, 1903.

Finland.

Arbetsförordningen — förslag till nådig förordning angående arbetet i de industriella

yrkena.

Yrkesfareförordningen — förslag till nådig förordning angående skydd mot yrkesfara.

Yrkesinspektionsförordningen — förslag till nådig förordning angående yrkesinspektionen.

Samtliga dessa förslag hafva genom kejserliga propositioner förelagts 1909 års landtdag.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

207

Frankrike.

Lag ang. minderårigas och kvinnors arbete = loi du 2 novembre 1892 sur le
travail des enfants, des filles mineures et des femmes dans les établissements industriels.

Lag ang. arbetarnes sundhet och säkerhet = loi du 12 juin 1893 (modifiée par la
loi du 11 juillet 1903) concernant 1’hygiéne et la sécurité des travailleurs.

Förordning ang. arbetarnes sundhet och säkerhet = decret du 29 novembre 1904
relatif å 1’hygiéne et la sécurité des travailleurs.

Italien.

Lag ang. kvinnors och barns arbete = testo unico della legge sul lavoro della
donne e dei fanciulli approvato con regio decreto 10 novembre 1907.

Tillämpningsreglemente till lagen ang. kvinnors och barns arbete = .regolamento
per 1’applicazione del testo unico della legge sul lavoro delle donne e dei fanciulli.

Nederländerna.

Arbetslagen = arbeidswet (lag ang. åtgärder mot unga arbetares och kvinnors
användande till omättligt eller farligt arbete) van 5 mei 1889.

Säkerhetslagen == veiligheidswet (lag innefattande bestämmelser till tryggande af
säkerheten i fabriker och verkstäder) van 20 juli 1895.

Kungörelse ang. säkerhetslagens tillämpning = besluit van 7 december 1896, tot
vaststelling van eenen algemeenen maatregel van bestuur als bedoeld bij artikelen 6 en 7
der veiligheidswet.

Norge.

Fabriktillsynslagen — lov om tilsyn med arbeide i fabrikker m. v., den 10 september
1909.

Schweiz.

Fabrikslagen = Bundesgesetz betreffend die Arbeit in den Fabriken, vom 23
März 1877.

Föreskrifter ang. fabriksbyggnader = Vorschriften betreffend den Neu- oder Umbau
von Fabrikanlagen, vom Bundesrat erlassen den 13 Dezember 1897.

Tyskland.

Yrkeslagen = Gewerbeordnung fur das Deutsche Reich; 4rde afd. af Titel VII
om yrkesarbetare), senast ändrad genom en lag af den 28 december 1908.

Lag ang. barnarbete = Gesetz, betreffend Kinderarbeit in gewerblichen Betrieben,
vom 30 März 1903.

Österrike.

Yrkeslagen = Gewerbeordnung; nu gällande affattning fastställd genom en »textförordning»
af den 16 augusti 1907.

208

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Förordning ang. arbetarnes lif och sundhet Verordnung des Handelsministers
im Einvernehmen mit dem Minister des Innern vom 23 november 1905, mit welches

— ---- allgemeine Vorschriften zum Schutze des Lebens und der Gesundheit der Hilfs arbeiter

erlassen werden.

Kungörelsepatentet till yrkeslagen == kaiserliches Patent vom 20 Dezember 1859,
womit eine Gewerbeordnung — — — in Wirksamkeit gesetzt wird.

Yrkesinspektörslagen = Gesetz vom 17 Juni 1883, betreffend die Bestellung von
Gewerbeinspektoren.

Amerikas Förenta Stater.

Uppg fterna rörande lagstiftningen äro hämtade från »Labor laws of the United
States», 22:d annual report of the commissioner of labor, 1907.

Nya Zeeland.

Fabrikslagen = factories act, 1901.

Butik- och kontorslagen = shops and offices act, 1904.

Sydaustralien.

Faorikslagen = factories act, 1907.

Victoria.

Fabriks- och butiklagen = factories and shops act, 1905.

Västaustralien.

Fabrikslagen = factories act, 1904.

Efterföljande uppgifter hafva endast till ändamål att gifva en föreställning om den
utländska skyddslagstiftningen på de områden, som beröras af förslaget till lag om
arbetarskydd, och göra ej anspråk på fullständighet. De afse sålunda, blott vissa kulturstater
af större betydenhet, eller med hvilka vårt land står i närmare beröring eller
hvilkas skyddslagstiftning nått en högre utveckling — från länder, hvilkas lagstiftning ej
kunnat studeras på originalspråket, har i regel helt och hållet bortsetts. Vidare hafva
uppgifterna inskränkts till sådana områden af skyddslagstiftningen, som ansetts erbjuda
något större intresse, och i åtskilliga fall äfven till allenast det eller de länder, hvilkas
lagstiftning i ämnet varit mest utförlig eller långtgående. Uutligen äro uppgifterna i
regel begränsade till de mer hufvudsakliga och allmängiltiga skyddsförfattningarna samt
återgifva ofta de refererade skyddsbestämmelserna i mer eller mindre förkortad form.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

209

1). I England. Norge, Schweiz, Tyskland, Österrike, Nya Zeeland, Victoria,
Syd- och Västaustralien, äro de hufvudsakliga, grundläggande bestämmelserna angående
minderårigas och kvinnors användande till arbete samt angående arbetets
säkerhet och sundhet sammanförda i gemensamma lagar. I Belgien, Frankrike ’),
Italien och Nederländerna åter meddelas dessa båda slag af bestämmelser i skilda
författningar. Hvad Danmark beträffar, innehåller dess viktigaste författning på
skyddslagstiftningens område stadganden rörande såväl minderåriga och kvinnor
som arbetets sundhet, men de väsentligaste föreskrifterna angående arbetets säkerhet
lämnas i en annan författning. I Finland äro de båda slagen af bestämmelser
sammanförda i den gällande skyddslagstiftningen men åtskilda i de förslag till denna
lagstiftnings revision, som förelagts 1909 års landtdag.

2). I Belgien anförtror lagen angående kvinnors och minderårigas arbete,
§§ 3, 4, 6, 7 och 8, åt konungen att, efter vissa institutioners hörande, närmare
reglera minderårigas och yngre kvinnors användande till arbete, och en lag af den
2 juli 1899 bemyndigar regeringen att föreskrifva åtgärder till tryggande af arbetets
säkerhet och sundhet. I Danmark tillkommer det inrikesministern, enligt § 8 i
fabrikslagen, att på framställning af arbetsrådet utfärda »regulativer» till genomförande
af lagens §§ 4—6 i afseende å särskilda slag af fabriker och verkstäder.
Justitieministern äger en snarlik befogenhet på grund af maskinskyddslagen, § 7.
I förslagen till de finska arbets- och yrkesfareförordningarna, 16, resp. 17 §, uppdrages
åt senaten att bestämma, hvilka yrken eller yrkesgrenar böra anses såsom
synnerligen farliga och att beträffande dem utfärda särskilda, nödigbefunna föreskrifter.
I Tyskland bemyndigar yrkeslagen, § 120 e, förbundsrådet och, i den
mån detsamma ej utöfvar sin rätt, vissa andra myndigheter att utfärda föreskrifter
till angifvande af hvilka fordringar lagens allmänna stadganden rörande arbetets
säkerhet och sundhet samt angående upprätthållandet af anständighet och goda seder
ställa på särskilda slag af anläggninger. Förbundsrådet äger vidare enligt samma lag, *)

*) År 1901 tillsattes emellertid en kommission för kodifiering åt lagarna rörande arbetarskydd,
och denna kommission har sedan dess varit sysselsatt med utarbetande af en »Code du travail et de la
prévoyance sociale».

2 T O

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

§ 139a, att meddela särskilda bestämmelser beträffande minderårigas och kvinnors
sysselsättande i vissa tillverkningsgrenar. Likartade, mer eller mindre långtgående
befogenheter att komplettera lagens stadganden tillkomma i Österrike handelsministern
i samråd med inrikesministern, i England statssekreteraren för inrikes ärenden samt
i Frankrike, Italien, Nederländerna, Norge, Schweiz, Nya Zeeland, Victoria, Sydoch
Västaustralien statschefen eller regeringen.

3). Belgien. Lagen angående kvinnors och minderårigas arbete torde kunna
sägas i hufvudsak afse industriella företag — därunder inbegripet bergverk och byggnadsföretag
— transportföretag äfvensom andra företag, för såvidt de äro klassificerade
såsom farliga, osunda eller besvärande eller i dem användas ångpannor eller mekaniska
motorer. Dessa bestämmelsers tillämpning är ej underkastad någon begränsning
med hänsyn till företagens omfattning. Reglementet angående arbetarnes hälsa
och säkerhet, hvilkets tillämpningsområde väsentligen bestämmes af lagen angående
ersättning för olycksfall i arbete, omfattar vissa uppräknade slag af företag för
industriell verksamhet, därunder inbegripet bergshandtering samt hus-, väg- och
vattenbyggnad, för samfärdsel, skogsarbeten m. m., äfvensom öfriga industriella
företag, för såvidt de sysselsätta minst fem arbetare, landtbruks- och handelsföretag
med minst tre arbetare, samt alla anläggningar, hvari användes ånga, luft, gas eller
elektricitet af viss spänning eller maskiner, drifna med annan än djur- eller människokraft.

Danmark. Fabrikslagen afser visserligen i främsta rummet fabriksindustrien
och det större handtverket men medgifver därjämte, att för viss kommun lagens
föreskrifter rörande minderåriga i större eller mindre mån utsträckas till att äfven
sälla andra arter af verksamhet, dock icke sådana som är att hänföra till landt 0 eller

skogsbruk, trädgårdsskötsel, fiske eller sjöfart. Maskinskyddslagen äger tillämpning
å alla maskiner, oafsedt i hvilken verksamhet de användas, som kunna medföra
fara för vederbörande arbetares lif eller hälsa och som alstra drifkraft eller
drifvas medelst kraftmaskin.

England. Fabriks- och verkstadslagen gäller förnämligast fabriker och handtverk,
och detta utan någon begränsning till företagets storlek, men har i vissa
afseenden äfven tillämpning å lastning och lossning af varor samt å byggnadsarbete.

1 specialförfattningar meddelas dessutom en del skyddsföreskrifter beträffande handel,
bergshandtering, järnvägsdrift m. m.

Finland. Af de år 1909 framlagda förslagen till reviderad skyddslagstiftning
afser arbetsförordningen sådana företag för industriell verksamhet — därunder
inbegripet större husbyggnadsföretag — flottning af virke samt lossning och lastning
af varor, hvari användas minst fem arbetare eller andra med elementarkraft drifna
maskiner än elektriska motorer om högst V2 hästkraft. Yrkesfareförordningen
äger, med nyssangifna begränsning i afseende å företagens omfattning, tillämpning

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

2 I I

på industrien, större hus byggnadsföretag därunder inbegripna, samt å jordbruket och
dess binäringar, såvidt däri brukas med elementarkraft drifna maskiner.

Frankrike. Lagen angående minderårigas och kvinnors arbete omfattar större
och mindre industriella anläggningar, därunder inbegripet bergverk och byggnadsföretag.
Lagen och förordningen angående arbetarnes sundhet och säkerhet afse,
förutom industriella företag, handel, lastning och lossning m. m.

Italien. Lagen angående kvinnors och barns arbete afser den större och
mindre industrien med byggnads- och bergverksföretag därunder inbegripna. Yrkesfarebestämmelserna,
hvilka ansluta sig till lagstiftningen angående ersättning för
olycksfall i arbete, äga tillämpning å arbete vid maskiner, drifna med »liflös» kraft
och använda i industri eller landtbruk, samt vid motorer för sådana maskiner, å
industriella anläggningar med maskiner, hvilka ej drifvas direkt af de arbetare, som
begagna dem, och i hvilka anläggningar användas minst fem arbetare, samt, i
vissa fall under förutsättning af minst fem arbetare, å företag för byggnadsverksamhet,
bergshandtering, lastning och lossning, trafikanstalter, skogsskötsel, sjöfart,
vissa slag af fiske m. m.

Nederländerna. Säkerhetslagen gäller den fabriksmässiga industrien,'' under
det arbetslagen i regel äger tillämpning på alla slag af yrkesverksamhet med undantag
för jordbruk, trädgårds-, skogs- och boskapsskötsel samt torftäkt.

Norge. Fabrikslagen äger i hufvudsak tillämpning på fabriker, handtverk
och andra industriella företag, hvari användes drifkraft, annan än mänsklig muskelkraft,
om mer än i hästkraft, eller panna med ångtryck eller minst 5 arbetare.
Företag för grufdrift, isupptagning, mineralförädling och tillverkning af explosiva
ämnen samt företag, hvari explosiva ämnen fabriksmässigt användas, falla dock
alltid, oafsedt driftens omfattning, under lagen. Dessutom äger konungen att
bestämma, huruvida och i hvilken utsträckning vissa arbeten inom transport- och
handelsnäringarna äfvensom företag för hus-, väg- och vattenbyggnad samt utförande
af vatten-, gas-, kloak-, telegraf- och telefonledningar m. m. dylikt skola vara
underkastade lagen.

Schweiz. Den för förbundet gällande fabrikslagen afser fabriksmässiga företag,
men den kantonala skyddslagstiftningen är i åtskilliga kantoner i större eller
mindre mån utsträckt till handtverk, byggnadsverksamhet, handel, utskänkningsrörelse
m. m.

Tyskland och Österrike. En del skyddsbestämmelser i yrkeslagarna gälla
fabriker, handtverk, byggnadsföretag, handel m. fl. yrken, under det andra bestämmelser
i dessa lagar äro inskränkta till industriella anläggningar af viss omfattning
eller beskaffenhet.

Amerikas Förenta Stater. I åtskilliga af dessa omfattar skyddslagstiftningen
industriella och merkantila företag, vissa trafikanläggningar m. m.

2 12

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Australien. Skyddslagstiftningen hänför sig i främsta rummet till fabriker,
hvarunder dock i några stater inbegripas industriella arbetsställen med ett fåtal, ja
ända ned till två arbetare. I flertalet stater finnas därjämte skyddsbestämmelser för
butikspersonal. Dessutom synas i ett par stater nära nog alla maskiner, som ej
drifvas med människo- eller djurkraft, vara underkastade inspektion.

4). Skyddsföreskrifter rörande sjömäns arbete torde uti främmande länders
lagstiftning vanligen meddelas i samband med andra bestämmelser angående sjöfartsnäringen.
Från den tyska yrkeslagens tillämpning undantagas uttryckligen fiske,
befogenheten att hålla offentliga färjor samt rättsförhållandena beträffande manskapet
på sjögående fartyg. I afseende å den österrikiska yrkeslagen stadgas undantag
för företag för ångfartygsfart och sådan skeppsfart till hafs, som är underkastad
sjölagarna, hafsfiske samt företag för färjtrafik.

5). Danmark. I fabrikslagens § i anföres såsom en bestämning å de företag,
som skola vara underkastade tillsyn: »i hvilka regelmässigt ett större antal
arbetare samtidigt sysselsättes utom sina hem».

England. Fabriks- och verkstadslagens definition på verkstad, i § 149,
innehåller bland annat följande bestämning: »och till eller öfver hvilken lägenhet,
rum eller plats den, som använder de däri arbetande personerna, har rätt till tillträde
eller kontroll».

Norge. Fabrikslagen, § 1, upptager bland föremålen för lagens tillämpning
»handtverk — — — hvari dessa (arbetarne) sysselsättas af företagets innehafvare
på dennes verkstad eller på annat arbetsställe utom arbetarnes hem».

Schweiz. Fabrikslagen, § 1, angifver såsom fabrik »hvarje industriell anstalt
_ — — hvari ett flertal arbetare sysselsättas utom sina bostäder — — —0.

1 ett flertal andra länders skyddslagar torde det mål, som åsyftas med
undantagsbestämmelsen i lagförslagets 1 § b), vinnas på det sätt, att lagarna hänföra
sig till vissa slag af arbetsställen, hvarunder arbetarnes hem o. d. ej gärna
kunna inbegripas.

6). Belgien. Från tillämpning af lagen angående kvinnors och minderårigas
arbete äro, enligt lagens § 1, undantagna anläggningar, hvari endast användas medlemmar
af familjen under faders, moders eller förmyndares ledning, under förutsättning
likväl att anläggningarna icke äro klassificerade såsom farliga, osunda eller besvärande
och att arbetet i dem ej utföres med tillhjälp af ångpannor eller mekaniska motorer.
Lagen angående arbetarnes hälsa och säkerhet äger icke tillämpning å företag, hvari

REVISION AF YRRESFARELAGEN M. M.

213

arbetsgivare!! arbetar tillsammans endast med medlemmar af sin familj, boende hos
honom, tjänare eller husets folk.

Danmark. Enligt fabrikslagens § 1 skall ej i något tillfälle under tillsynen
»indragas» sådan verksamhet, som utöfvas allenast med biträde af hustru och barn.

England Sådana arbetsställen, hvarest icke äng-, vatten- eller annan mekanisk
kraft användes för arbetet och å hvilka endast sysselsättas medlemmar af samma,
därstädes boende familj, benämnas, enligt §115 fabriks- och verkstadslagen, »domestic
factories» eller »domestic workshops». De äro fritagna från ett afsevärdt antal
af lagens bestämmelser och föremål för särskilda föreskrifter beträffande arbetstiden.

Finland. Arbets- och yrkesfareförordningarna äro för sin tillämplighet beroende
af att såsom arbetsbiträde användes annan än make eller egna, omyndiga barn.

Frankrike. Lagarna angående minderårigas och kvinnors arbete samt angående
arbetarnes sundhet och säkerhet äga icke tillämpning på anläggningar, hvari endast
användas medlemmar af familjen under faders, moders eller förmyndares ledning.
Brukas i sådan anläggning ångpanna, eller är anläggningen klassificerad såsom farlig
eller osund, äger emellertid vederbörande arbetsinspektör att föreskrifva åtgärder
med hänsyn till sundhet och säkerhet.

Nederländerna Från arbetslagen undantagas arbeten, som utföras utom fabriker
och verkstäder i eller för den persons rörelse, hos hvilken arbetaren bor, för såvidt
sådana arbeten bruka förekomma i ett hushåll eller stall.

7). Belgien. Under lagen angående kvinnors och minderårigas arbete äro enligt
lagens § 1 uttryckligen inbegripna äfven anläggningar, hvilka »hafva en karaktär af
yrkesundervisning eller välgörenhet».

England. Fabriks- och verkstadslagen, § 149: 6, utesluter från lagens tillämpning
manuellt arbete af minderårig i godkänd skola under skoltimmarna för inhämtande
af kunskap i slöjd eller handtverk. Enligt ett tillägg af den 28 augusti 1907
till nämnda lag skall densamma. äga tillämpning på arbete i sådana anstalter för
välgörenhets- eller förbättringsändamål, hvilka icke äro underkastade inspektion från
regeringens sida. Vederbörande statssekreterare är dock under angifna förutsättningar
bemyndigad att meddela eftergifter i vissa afseenden från lagens bestämmelser. Sålunda
kan han, på förslag af anstaltens ledare, fastställa en annan reglering af arbetstider,
måltidsraster m. m.

Frankrike. Såväl lagen angående minderårigas och kvinnors arbete som lagen
angående arbetarnes sundhet och säkerhet skola, enligt lagarnes § 1, äga tillämpning
jämväl å anläggningar, som »hafva en karaktär af yrkesundervisning eller välgörenhet».

Nederländerna. Från arbetslagens tillämpning undantagas, enligt § 24, arbeten
i undervisnings-, uppfostrings- och straffanstalter samt militära arbeten.

2 14

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Tyskland. I yrkeslagens § 6 undantagas från lagens tillämpning bl. a. undervisningsväsendet.

Österrike. Enligt kungörelsepatentet till yrkeslagen, V i), äger denna lag
icke tillämpning å yrkesarbeten i offentliga välgörenhets-, undervisnings-, straff- eller
korrektionsanstalter.

8). Försök till definierande af begreppet »industriell verksamhet» synas föreligga
i vissa utländska skyddslagar. Den engelska fabriks- och verkstadslagen angifver
sålunda i § 149 som kännetecken på en verkstad i lagens bemärkelse, att
däri såsom yrke och för förvärf utöfvas manuellt arbete i eller för 1) förfärdigande
af något föremål eller del af föremål eller 2) ändring, lagning, utsmyckning eller
färdiggörande af något föremål eller 3) beredande till försäljning af något föremål.
I den -nederländska arbetslagen, § 2, kännetecknas fabriker och verkstäder såsom
utrymmen, hvari arbete för en industriell rörelse brukar bedrifvas för framställning,
bearbetning, förändring, reparation, dekorering eller beredande på annat sätt af föremål
eller råmaterial till bruk eller försäljning. Kungörelsepatentet till den österrikiska
yrkeslagen, IV, nämner vid angifvande af lagens tillämpningsområde bl. a.
yrkesmässigt bedrifna sysselsättningar, som hafva till ändamål framställande, bearbetning
eller omgestaltning af varor (Verkehrsgegenstände).

9). Enligt kungörelsepatentet till den ''österrikiska yrkeslagen, V a), uteslutas
från denna lags tillämpning landtbruk och skogsskötsel med binäringar, för såvidt
de i hufvudsak hafva till föremål förarbetning af egna alster.

10). Danmark. Fabriksmässig drift, hvilket begrepp är af viss betydelse med
hänsyn till såväl maskinskyddslagen som fabrikslagen in. fl. lagar, karakteriseras
enligt en instruktion för arbetsinspektörerna den 22 augusti 1902 särskildt af:
a) tillverkning i större mängder af ensartade varor, hufvudsakligen afsedda för återförsäljare;
b) en efter tillverkningens natur afpassad fördelning af arbetet, som ofta
icke krafvel'' någon allsidig fackutbildning hos arbetaren, samt c) användandet af
maskiner (med eller utan mekanisk drifkraft) till främjande af själfva arbetet och
dess likformighet.

England. Enligt fabriks- och verkstadslagen, § 149, skilja sig fabriker och
verkstäder förnämligast därigenom, att i de förra användes ång-, vatten- eller annan
mekanisk kraft, under det arbetet i de senare utföres för hand.

Norge. Fabrikslagens § 1 tillerkänner visserligen begreppet »fabriksmässighet»
någon betydelse för lagens tillämpning men angifver ej hvad därmed skall förstås.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

215

Bestämmanderätten i detta afseende torde tillkomma arbetsrådet, som enligt lagens
§ 2 har att afgöra, huruvida särskilda företag skola vara underkastade lagen eller ej.

Schweiz. Fabrikslagen, § 1, betecknar som fabrik hvarje industriell anstalt,
hvari ett flertal arbetare samtidigt och regelbundet sysselsättes i slutna rum utom
sina bostäder. Ett detta lagrum kompletterande förbundsrådsbeslut den 3 juni 1891
räknar till fabriker: a) rörelser med flera än 5 arbetare, hvilka rörelser använda
mekaniska motorer eller sysselsätta personer under 18 år eller erbjuda vissa faror
för arbetarnes hälsa och lif; b) rörelser med flera än 10 arbetare men utan någon
af de under a) angifna betingelserna; c) rörelser med färre än 6, resp. 11 arbetare,
hvilka rörelser erbjuda ovanligt stora faror för hälsa och lif eller som visa omisskännbar
karaktär af fabrik.

Tyskland. Bestämningen »fabrik» i yrkeslagen, hvilken bestämning varit
afgörande för tillämpningen af en del skyddsföreskrifter, har genom en lag den 28
december 1908 utbytts mot »rörelse, hvari minst tio arbetare i regel sysselsättas».

Österrike. Såsom fabriksmässigt bedrifna företag, för hvilka gälla särskilda
bestämmelser i yrkeslagen, betecknar en ministeriel! skrifvelse den 18 juli 1883
sådana yrkesföretag, hvari varor, utgörande föremål för yrkesdrift, framställas eller
förarbetas i slutna arbetslokaler med tillhjälp af i regel flera än 20 utom sina bostäder
sysselsatta biträden, hvarvid användandet af maskinella hjälpmedel och arbetsfördelning
utgör regel. Till åtskillnad från handtverksmässigt bedrifna företag angifves
äfven tjäna sådana kännetecken som näringsidkarens personlighet, att han leder företaget
utan att deltaga i de manuella arbetsprestationerna, högre beskattning, firmaprotokollering
och dylikt.

Australien. Termen »fabrik» har betydelse för skyddslagstiftningen, åtminstone
i några af de australiska staterna, och definieras äfven i denna lagstiftning
men på ett sätt, som föga motsvarar vår uppfattning. I en lag för Queensland
den 28 december 1900 och fabrikslagen för Nya Zeeland räknas sålunda som
fabrik bl. a. hvarje arbetsplats, där minst två personer, arbetsgifvaren däri inräknad,
äro sysselsatta med industriellt arbete

I Belgien, Finland (enligt förslagen till arbets- och yrkesfareförordningar),
Frankrike, Italien, Nederländerna och flertalet af Amerikas Förenta Stater synes
motsättningen mellan fabrik och handtverk sakna betydelse för skyddslagstiftningen.

11). Tyskland. Som yrkesarbetare upptager yrkeslagen, i rubriken till afd.
VII, gesäller, biträden, lärlingar, fabriksarbetare, »driftstjänstemän», verkmästare och
tekniker. Samtliga dessa kategorier äro dock endast i vissa afseenden underkastade
gemensamma bestämmelser.

Österrike. Enligt § 73 yrkeslagen räknas till »hjälppersonalen i yrkena»
biträden (handelsbiträden, gesäller, kypare, kuskar vid åkerier och dylikt), fabriks -

2 I 6

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

arbetare, lärlingar samt »arbetspersoner», som användas till underordnade »hjälptjänster»
i yrket. Till nämnda personal höra däremot ej sådana för högre tjänsteprestationer,
i regel med års- eller månadslön anställda individer som verkmästare,
mekaniker, faktorer, bokhållare, kassörer, expeditörer, tecknare, ketniker och dylikt.

12) . Danmark. Arbetsställen jämte passager till dem skola vara inrättade på
sådant sätt, att arbetarnes hälsa, lif och lemmar äro tillbörligt skyddade såväl under
själfva arbetet som eljes under uppehåll å arbetsstället. (Fabrikslagen, § 4).

Norge. Arbetsställena skola vara så inrättade och vidmakthållna, de personer,
som hafva med betjäningen af maskinerna att göra, så klädda, samt arbetet så
anordnadt och utöfvadt, att arbetarnes sundhet, lif och lemmar skyddas så väl och
ändamålsenligt, som det låter sig göra. Detsamma gäller de lösa och fasta inrättningar,
som tillhöra företaget och äro anbragta på arbetsställets område eller
i dess närhet, härunder inbegripna lin- och järnbanor, oafsedt deras längd. (Fabriktillsynslagen,
§ 5).

Schweiz. I hvarje fabrik skola arbetslokaler, maskiner och arbetsredskap
inrättas och underhållas på sådant sätt, att arbetarnes hälsa och lif tryggas på bästa
möjliga sätt. — Till skydd för sundheten och till säkerhet mot skador skola öfverhufvud
taget användas alla de skyddsmedel, som erfarenheten visat vara lämpliga
och som teknikens utveckling och de förhanden varande omständigheterna medgifva.
(Fabrikslagen, § 2).

Tyskland. Yrkesidkarne skola så inrätta och underhålla arbetslokaler, driftanordningar,
maskiner och redskap samt så reglera driften, att arbetarne, i den
mån rörelsens natur medgifver, skyddas mot faror till lif och hälsa. (Yrkeslagen,
§ 120 a).

Österrike. Hvarje yrkesidkare är förpliktad att på sin bekostnad vidtaga
och underhålla alla de inrättningar i afseende å arbetslokaler, maskiner och redskap,
hvilka med hänsyn till beskaffenheten af hans yrkesrörelse eller af platsen för
rörelsens utöfvande erfordras till skydd för arbetarnes lif och hälsa. (Yrkeslagen,

S 74: 0-

13) . Till förekommande af skador genom fall uppställas i somliga skyddsförfattningar
bl. a. vissa fordringar i afseende å flyttbara trappor och stegar.
Dylika redskap böra sålunda, enligt § 38 i det belgiska reglementet angående
arbetarnes hälsa och säkerhet, erbjuda tillfyllestgörande styrka och styfhet samt
skola stödas på sådant sätt, att de ej kunna falla omkull eller glida. Deras längd
skall vara tillräcklig, och anordningar skola vidtagas för att bereda personalen
möjlighet att med full säkerhet stiga öfver från dessa trappor eller stegar till de

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

217

golf, hvartill de leda, eller tvärtom. Det är förbjudet att använda stegar, i hvilka
fattas någon pinne eller i hvilka någon pinne är bruten, klufven eller lös.

14). Rörande hissar o. d. gälla i åtskilliga länder ganska utförliga skyddsbestämmelser.
Den österrikiska förordningen angående arbetarnes lif och sundhet,
§§ 72—-82, lämnar under skilda underrubriker bl. a. följande föreskrifter:
Vid lastnings- och påstigningsöppningar skola i samtliga våningar vara
anbragta inrättningar (dörrar, barriärer), som vid hisskorgens igångsättning automatiskt
tillsluta hisschaktet eller hvilka medgifva hisskorgens igångsättning, endast
när de äro slutna. Hvarje äfven för personbefordran afsedd hisskorg skall förses
med automatisk stoppinrättning eller hastighetsbroms samt med skyddstak. Hvarje
lastnings- och påstigningsöppning skall vara tillräckligt upplyst. Ifrågavarande transportanordningar
skola med allt, hvad till dem hör, såsom drifmekanism och motvikter,
vara väl inskyddad och så inrättad, att nedanför sysselsatt personal tryggas
mot skador genom nedfallande materialier. För vissa specialslag af transportanordningar
meddelas särskilda föreskrifter. Hissar skola profvas, innan de få tagas
i bruk, samt sedermera, om de begagnas till personbefordran, minst hvar tredje och
eljest minst hvar sjätte månad. Profning verkställes af sakkunnig person, t. ex. tekniskt
bildad »driftstjänsteman», med dubbel belastning under minst 20 minuter. Öfriga
lyftanordningar skola profvas minst en gång om året med 25 eller 10 %
öfverbelastning, allt eftersom deras lyftförmåga uppgår till högst 25 ton eller därutöfver.
Öfver prefningarna skola föras anteckningar.

15). Om räddnings- och säkerhetsåtgärder med hänsyn till eldsvåda lämnas
ofta nog i den utländska skyddslagstifningen ganska detaljerade föreskrifter.

Ur den franska förordningen angående arbetarnes sundhet och säkerhet,
§ 16, kan anföras följande: Dörrar skola i regel gå utåt och böra, om de leda
till eu gång eller trappa, vara så anordnade, att de ej, då de öppnas, bilda ett
utskjutande hinder. Utgångarna skola vara tillräckligt talrika att medgifva ett hastigt
utrymmande af anläggningen; de skola alltid hållas fria från hinder och få aldrig
belamras med varor, råmaterial eller andra föremål. I mer betydande anläggningar
skola väl synliga anslag angifva den kortaste vägen till utgången. Om fönster i
lokaler, där lättantändliga ämnen handteras, äro försedda med galler, skola dessa
galler gifva vika för en lätt tryckning utåt. Trapporna, som skola vara eldfasta,
böra vara så många till antalet, att alla våningar i en byggnad innehållande arbetslokaler,
kunna utrymmas omedelbart. Vederbörande minister äger att föreskrifva
minst två trappor. Hvarje trappa, afsedd att kunna samtidigt begagnas af 20 personer,

2l8

REVISION AF YRKESFARELAGEN M M.

skall vara minst i m. bred; för större antal personer ökas trappans bredd med
minst 15 om. för hvarje påbörjadt 50-tal personer. Passager i arbetslokaler
och gångar till trappor skola hafva lika bredd som trapporna och få ej belamras.

— För belysning och uppvärmning med vätskor af viss eldfarlighet meddelas föreskrifter
beträffande anordning och skötsel. Lågan på belysningsapparat eller flyttbar
uppvärmningsanordning får i regel ej komma brännbara föremål närmare
än 1 m. underifrån eller 30 cm. från sidan. Portativa belysningsapparater skola
hafva stadig fotställning, och alla belysningsapparater böra i fall af behof förses
med anordningar för att hindra lågan att komma i beröring med antändliga
ämnen. Eldfarliga vätskor samt trasor och trassel, som äro bemängda med sådana
vätskor eller med feta ämnen, skola förvaras i täta metallbehållare. Dylika behållare
äfvensom gasometrar skola placeras i särskilda lokaler och få aldrig uppställas
i närheten af passager eller trappor. — Nödiga anordningar skola vara
vidtagna till hastigt och verksamt bekämpande af utbrytande eldsvåda. T hvarje
arbetslokal skall ett anslag gifva anvisning om den släcknings- och räddningsmeteriel,
som bör finnas där, och om de åtgärder, som skola vidtagas vid utbrott
af eldsvåda. Anslaget skall upptaga namn på de personer, som skola taga del i
dylikt arbete. Periodiska försök skola företagas till utrönande, att berörda materiel
är i godt stånd och att personalen är beredd att göra bruk af densamma.

Den ''österrikiska förordningen angående arbetarnes lit och sundhet innehåller,
i §§ 8, 10 och 14, detaljerade föreskrifter rörande nödutgångar, nödtrappor
och nödbelysning. Föreskrifterna i sistnämnda afseende åsyftar arbetsställen, där ett
centralt belysningssystem är anordnadt, och har till ändamål att åvägabringa en
nödtorftig, utaf detta belysningssystem oberoende belysning vid utgångar samt i
trappor och gångar. I afseende a arbetslokaler, hvarest explosiva eller lättantändliga
ämnen förekomma till yrkesmässig användning, lämnas särskilda regler angående
uppvärmning och belysning (§§ 15 och 17) samt föreskrifves, att dörrar jämte karmar
skola vara brandsäkra (§ 7) och att användandet af öppen eld, rökning eller handterande
af tändämnen skall vara förbjuden (bil., § I3)- Beträffande stöire företag,
där lätt antändliga ämnen förarbetas, påbjudas eldsläckningsanordningar samt personalens
inöfvande till släcknings- och räddningsarbete (bil., § 9). I mer vidsträckta anläggningar
skola anordnas flera trappor på sådant sätt, att det från ingen punkt
inom byggnadskomplexet är större afstånd än 40 m. till en trappa (^ 9).

Den engelska fabriks- och verkstadslagen föreskrifver, i § 14, att hvarje
fabrik och verkstad, som uppförts efter den 1 januari 1892, resp. den 1 januari
1896,'') och hvari sysselsättas mer är 40 personer, skall vara försedd med ett af
distriktsrådet utfärdadt intyg, att fabriken eller verkstaden är utrustad med sådana
räddningsmedel med hänsyn till eldsvåda, som skäligen kunna påfordras.

) Å detsa dagar trädde ett par författningar på förevarande område i kraft.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

219

I de nordamerikanska skyddsförfattningama ägnas mycken uppmärksamhet
åt räddningsstegar, trappor och dylikt. I Pennsylvanien skall hvarje magasins ,
fabriks- eller verkstadsbyggnad, hvari personer i regel användas till arbete i den
tredje eller någon högre våning, vara försedd med. en yttre järntrappa af högst
45 stigning och med steg af minst 6 tums bredd och 24 tums längd. Sysselsättas
i sådan byggnad mer än 100 personer, skall densamma vara försedd med
minst två dylika trappor. Medgifva icke dessa trappor en säker och snabb utrymning,
när de inre trapporna äro afskurna af eld och rök, skola flera räddningstrappor
anordnas. Vederbörande myndigheter kunna emellertid äfven godkänna
andra räddningsanstalter i stället för nu omförmälda trappor.

Enligt de schweiziska föreskrifterna angående fabriksbyggnader, h'', skall
hvarje sådan byggnad med eu längd af 30 m. eller därutöfver hafva minst två,
på afstånd från hvarandra belägna trappor med egna utgångar till det fria. Byggnader
med tre eller flera våningar skola likaledes vara försedda med två trappor eller
med en hufvudtrappa och en nödtrappa. Hufvudtrappan skall vara minst i,a
m. bred.

16). Den österrikiska förordningen angående arbetarnes lif och sundhet, § 11,
föreskrifver, att alla hufvudgångar i arbetslokaler skola vara minst 1 in. breda och
att bredden af gångar mellan maskinerna ej får understiga 60 cm. Vid farliga
platser skola gångarna vara i erforderlig mån bredare. De schweiziska föreskrifterna
angående fabriksbyggnader, v\ och den franska förordningen angående arbetarnes
sundhet och säkerhet, § 10, stadga en minsta bredd af So cm. för gångar mellan
maskinerna.

17). I den österrikiska förordningen angående arbetarnes lif och sundhet
föreskrifves beträffande kraftmaskiner bl. a. att obehöriga genom anslag skola
förbjudas tillträde till lokaler för ångpannor (bil., § 15) och kraftmaskiner (bil.,
§ 18), att smörjdosor, som försättas i rörelse, i möjligaste mån böra undvikas
(§ 48) samt att kraftmaskiner, Indika till följd af sin konstruktion ej kunna igångsättas
utan yttre påverkan och hvilkas svänghjul mäta öfver 1,6 m. i diameter
eller äro svårtillgängliga, i regel skola förses med anordning för att dragas rundt
(§ 51), För vissa slag af kraftmaskiner lämnas en del speciella föreskrifter.

I afseende å transmissioner meddelas, i §§ 57 — 64, följande stadganden:
A ställen, där arbetarne uppehålla sig eller passera, skola alla axlar, remskifvor,
kugghjul och andra transmissionsdelar, som sättas i rörelse och nå längre ned än
2 m. från golfvet, inskyddas. Utstående krysskilar, skrufvar och dylikt skola
undvikas på gående transmissionsdelar eller täckas med glatt hölje. I företag med

220

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

kontinuerlig drift, där en regelbunden skötsel af transmissionerna är nödvändig
äfven under gången, böra längs sådana transmissioner, som äro framdragna på
större höjd än 4,5 m., anbringas ställningar, försedda med fotlist och bröstvärn.
Transmissionslager skola såvidt möjligt utrustas med automatiska smörjinrättningar.
Till skötsel af transmissionerna skola tillhandahållas hakstegar af sådan beskaffenhet,
som i möjligaste mån förhindrar af- eller utglidande. För frånslagna remmar och
linor skall bredvid den på axeln sittande rem- eller linskifvan anbringas en fast
uppbärningsanordning. Vissa remmar samt linor och kättingar skola öfver platser,
där arbetare sysselsättas eller passera, underskyddas på sådant sätt, att de i fall af
bristning löpa ned utan att förorsaka skada. Drifremmar få ej hafva fladdrande
ändar och ej heller utstående skrufvar eller spännen.

Beträffande skyddsanordningar vid arbetsmaskiner innehåller förordningen,
förutom några specialföreskrifter rörande slip- och smärgelskifvor samt cirkelsågar,
i § 66 följande allmängiltiga bestämmelser: Drifmekanismen och andra rörliga delar
å arbetsmaskiner och hjälpredskap skola, för såvidt de befinna sig inom det område,
där arbetarne röra sig, och innebära fara för dem, täckas eller afstängas i
den mån, sådant är förenligt med maskinernas användning. Härvid skall särskildt
iakttagas: a) att ingreppet vid plåna och koniska kugghjul samt inloppsstället vid
friktionskoner och -hjul täckas, dock böra stora, hastigt löpande kuggväxlar om
möjligt helt inskyddas; b) att banor, hvari motvikter, balanser, kulor och dylikt
röra sig, kringgärdas; c) att utskjutande krysskilar, skrufhufvud och muttrar på
roterande axlar och skilvor äfvensom framspringande axeländar glatt inkapslas samt
att remskifvor och svänghjul med större hastighet intäckas eller ock dess armar,
om behöfligt på båda sidorna, beklädas med hela skifvor; d) att vid inloppssidan
af valspar, hvarest arbetsmaterialet icke tillföres automatiskt eller medelst särskilda
redskap, lämpliga anordningar, såvidt arbetets natur det medgifver, vidtagas till förhindrande,
att arbetarens händer indragas mellan valsarna — skolande valsar utrustade
med piggar, och axlar, besatta med knifvar, under alla förhållanden förses med
skyddsanordningar.

I det belgiska reglementet angående arbetarnes hälsa och säkerhet föreskrifves
bland annat: Maskiner med skärande verktyg skola såvidt möjligt anordnas på

sådant sätt, att arbetarne ej kunna från sina arbetsplatser komma att röra vid de
skärande delarne (§ 26). Maskindelar, som försättas i hastig rotation, skola, i den
mån så låter sig göra, inskyddas till förekommande, att i fall af söndersprängning
bitar af maskindelarna kunna träffa personalen (§ 30).

18). Enligt det belgiska reglementet angående arbetarnes hälsa och säkerhet,
§ 22, skola vid öfverföring af drifkraft på elektrisk väg vidtagas åtgärder för att
skydda arbetarne mot inverkan af den elektriska strömmen. Den danska maskin

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

22 ]

skyddslagen, § 2 b), föreskrifver i sammanhang med skyddsåtgärder vid transmissioner,
att elektriska ledninger skola vara tillbörligt isolerade. I den finska yrkesfareförordningen,
§ 10, stadgas, att ledningar för elektrisk ström böra vara så installerade,
att fara för arbetarne af desamma icke uppstår. En fransk förordning
af den 11 juli 1907 angående skydd för arbetare i anläggningar, hvarest elektrisk
ström användes, meddelar utförliga föreskrifter i ämnet. Den österrikiska förordningen
angående arbetarnes lif och sundhet, § 55, hänvisar till de vid elektroteknikerkongressen
i Wien år 1899 antagna, sedermera reviderade »säkerhetsföreskrifter
för starkströmsanläggningar».

19). Danmark. Kraftmaskin får ej sättas i gång utan föregående, tydlig
signal till alla arbetslokaler, hvari maskiner genom kraftmaskinen skulle sättas i
rörelse, och innan tydlig svarssignal gifvits, för såvidt ej hvarje särskild arbetsmaskin
kan frånkopplas. Från hvarje arbetslokal med af kraftmaskinen drifna
maskiner, hvari icke finnas inrättningar, som sätta hvarje arbetare i stånd att
omedelbart utlösa samtliga maskiner från förbindelsen med kraftmaskinen, skall
stoppsignal kunna gifvas till kraftmaskinen. När kraftmaskinen drifver flera själfständiga
föietag, skall maskineriet i hvarje särskildt företag kunna stannas oberoende
af kraftmaskinen. (Maskinskyddslagen, § 5).

a . Förutom signal om igångsättande af kraftmaskin stadgas, att i
hvarje arbetsrum på lämpliga platser skola anbringas ringledningar till kraftmaskin1
ummet och att i hvarje större arbetssal skola finnas lösryckningskopplingar, medelst
hvilka transmissionsledningarna kunna oberoende af kraftmaskinen afstannas. (Yrkesfareförordn.
1 x §).

Frankrike. Stoppinrättningen vid kraftmasainer skall alltid vara »placerad
under handen» på den som sköter maskinen. Verkmästare, förmän, skötare af
verktygsmaskiner etc. skola hafva inom räckhåll anordningen för påkallande af motorns
stannande. (Förordn. ang. arbetarnes sundhet och säkerhet, § 14).

Schweiz. I alla arbetsrum skola transmissionsdelarne kunna hastigt frånkopplas.
Undantagsvis kan dock i stället medgifvas, att ett arbetsrum medelst
minst en signalledning förbindes med maskinrummet. (Föreskr. ang. fabriksbyggnader,
ny).

Österrike. Hvarje hufvudtransmission skall, oberoende af kraftmaskinen,
kunna försättas ur rörelse. (Förordn. ang. arbetarnes lif och sundhet, § 56).

20). Belgien. Verktygsmaskiner böra förses med anordningar för deras
stannande, oberoende af motorn, inom minsta möjliga tid. Dessa anordningar
skola vara fastlästa under hela den tid, maskinen står stilla, och skola såvidt

222

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

möjligt vara placerade inom räckhåll för maskinskötaren. (Regi. ang. arbetarnes
hälsa och säkerhet, § 24).

Finland. Arbetsmaskin skall vara försedd med såväl lös som fast skifva
äfvensom remgaffel eller annan ändamålsenlig apparat för dess frånslagning från
transmissionsledningen. (Yrkesfareförordn., § 12).

Frankrike och Schweiz. Hvarje särskild arbetsmaskin skall kunna frånkopplas
för sig. (Förordn. ang. arbetarnes sundhet och säkerhet, § 14, resp. föreskr.
ang. fabriksbyggnader, vy).

Österrike. Hvarje motoriskt drifven arbetsmaskin skall vara försedd med
nollskifva och tillförlitligt fastställbar remgaffel eller med annan ofarlig frånkopplingsanordning,
som kan manövreras fort och säkert. (Förordn. ang. arbetarnes lif och
sundhet, § 65).

21). Enligt skyddslagstiftningen i ett flertal länder, såsom Belgien, Frankrike
och Finland (förslaget till yrkesfareförordning) är det i regel förbjudet att direkt
med händerna på eller aflägga transmissionsremmar o. d., som äro i gång.

I Österrike gäller sådant förbud i afseende å remmar, hvilka hafva större
bredd än 40 mm. eller som gå med större hastighet än 10 m. i sekunden.

22). Belgien. Det är förbjudet att rengöra eller reparera sådana i gång
varande delar af maskiner eller transmissioner, som kunna förorsaka olycksfall eller
som befinna sig i närheten af farliga, gående maskiner, eller att åtdraga kilar,
bultar, skrufvar o. d., under det de maskindelar, som bära dem, äro i rörelse.
Likaledes är det förbjudet, att smörja farliga delar af transmissioner eller maskiner
i rörelse, för såvidt ej tillvägagångssättet lämnar alla önskliga garantier för säkerhet.
(Regi. ang. arbetarnes hälsa och säkerhet, § 25).

Österrike. Smörjning af delar utaf kraftmaskiner under gången får blott
äga rum medelst därtill ägnade anordningar. Rengöring eller putsning af snabbgående
kraftmaskiners delar eller tilldragande af kilar och skrufvar å sådana maskindelar
tillätes endast under maskinernas stillastående. Arbeten vid transmissioner
få blott utföras af härtill bestämda personer, hvilka böra bära åtsittande, tillslutna
kläder. Under gången få endast transmissionsaxlar putsas eller rengöras, och detta
blott från stadig plats och med lämpliga redskap, men i afseende å andra transmissionsdelar
(hjul, skifvor, lager o. d.) får rengöring äga rum blott under stillastående.
Transmissionslager, som ej äro försedda med automatiska smörjinrättningar,
få icke smörjas annat än under stillastående. (Förordn. ang. arbetarnes lif
och sundhet, bil., §§ 20, 21).

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

223

23). I flertalet främmande kulturstater gäller sedan längre eller kortare tid —
i Frankrike allt sedan 1823 — särskild lagstiftning beträffande ångpanneanläggningar.
I England äro dock lagbestämmelserna i ämnet, för såvidt de afse landtångpannor,
till hvilka denna öfversikt är begränsad, inskränkta till ett par författningar
angående anmälan, utredning och undersökning i afseende å ångpanneexplosioner
samt några föreskrifter i fabriks- och verkstadslagen rörande utrustning
och besiktning af ångpannor. — Ångpannelagstiftningen torde sannolikt i främsta
rummet vara tillkommen för att bereda allmänheten trygghet mot explosionsfara
men är naturligtvis äfven af stor betydelse med hänsyn till arbetets säkerhet.

De mer fullständiga ångpannelagstiftningarna kunna i hufvudsak sägas innehålla
föreskrifter om ett anmälnings- eller ansökningsförfarande samt om pannornas
uppställning, byggnad, utrustning, skötsel, profning och besiktning.

I några länder, såsom Norge och Danmark, föreskrifves endast anmälan, i
andra länder t. ex. Tyskland, Österrike, Belgien, Schweiz och Frankrike, erfordras
tillstånd för att få taga en ångpanna i bruk. Anmälan eller ansökan om tillstånd,
som oftast skall åtföljas af åtskilliga ritningar och uppgifter, påbjudes ej blott i
afseende å nya ångpannor utan äfven beträffande begagnade ångpannor, hvilka
underkastats väsentliga förändringar med hänsyn till uppställning eller beskaffenhet.

Föreskrifterna i afseende å uppställning, hvilka förnämligast gå ut på att
begränsa verkningarna af en eventuell explosion, innebära vanligen förbud mot
farligare ångpannors placering i, under eller i viss närhet af lokaler, där människor
bruka vistas, samt meddela vidare påbud om skyddsmurar, lätta tak m. m.

Med hänsyn till ångpannors byggnad uppställas i somliga länder mer eller
mindre utförliga fordringar på materialets styrka. I Belgien föreskrifves sålunda
fyrfaldig säkerhet, och att de till ångpannan använda plåtarna skola vara försedda
med stämpel, angifvande deras hållfasthet och tänjbarhet. Användandet af gjutgods
är, med en del undantag, förbjudet i flera länder. Att de af elden eller förbränningsgaserna
berörda delarna af pannan i regel skola ligga på minst ett visst afstånd under
lägsta vattenståndet, stadgas i ett flertal ångpanneförfattningar.

I ångpannors obligatoriska utrustning torde alltid ingå säkerhetsventil,
vattenståndsmätare och manometer. Oftast föreskrifves, att af förstnämnda båda
apparater skola finnas två stycken. Vanligen skall ångpanna därjämte vara försedd
med två matarapparater med själfslutande ventil mot ångpannan, märke för lägsta
vattenståndet, aftappnings- eller utblåsningskran, pådragningsventil, manhål och rensöppningar,
anordning för kontrollmanometers anbringande samt något slags identifieringsmärke
med tillverkarens namn och tillverkningsår. I vissa länder föreskrifvas äfven
smältbar säkerhetspropp och alarmanordning till angifvande af för lågt vattenstånd.

I afseende å nu berörda inrättningars beskaffenhet gälla oftast ganska utförliga
bestämmelser.

224

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Skötseln af ångpannor får i åtskilliga länder endast anförtros åt individer med
vissa personliga egenskaper, vanligen pålitlighet och nykterhet, hvartill i somliga
länder, åtminstone med hänsyn till vissa ångpannor, äfven kommer fordran på
fackkunskap, ådagalagd genom aflagda kompetensprof.

Beträffande profningar och besiktningar af ångpannor gälla i skilda länder
ganska olika föreskrifter. Dock torde vattentrycksprof i regel vara stadgadt, innan
man får taga i bruk en ny eller väsentligt förändrad eller reparerad ångpanna eller
eu panna, som en längre tid ej brukats, eller en stationär panna, hvilken flyttats.
Sådan profning skall vidare äga rum, i några länder inom vissa perioder, eljest när
vederbörande inspektionsmyndighet så finner af behofvet påkalladt. I somliga ångpanneförfattningar
föreskrifves äfven tryckprof med ånga. Besiktning, innefattande
undersökning af ångpannas beskaffenhet, skall, förutom i samband med berörda
profningar, företagas periodvis, kanske i flertalet länder med ångpannelagstiftning en
gång om året. För anteckning af iakttagelser vid profningar och besiktningar
åligger det ofta pannägaren att hålla särskild liggare.

Inträffar explosion eller förekommer eljest olycksfall vid användande af ångpanna,
skall i regel anmälan därom göras hos uppsiktsmyndigheten, och fåi, intill dess
undersökning hållits, ej utan tvingande skäl något rubbas å platsen för olyckshändelsen.

Med hänsyn till verkningarna af en eventuell explosion, hvilka anses i väsentlig
män bestämmas af det tillåtna ångtrycket samt pannans strolek och användningssätt,
indelas ångpannorna merendels i flera kategorier, som äro underkastade olika stränga
bestämmelser. Sådana ångpannor, som praktiskt taget ej synas medföra någon fara
för explosion, pläga helt "fritagas från tillämpning af ångpannelagstiftningen.

Rökare och andra behållare, hvari ånga alstras eller användes, likställas i ett
flertal länder i större eller mindre utsträckning med ångpannor i egentlig bemärkelse,
men utgöra äfven föremål för specialbestämmelser.

Behållare för andra gaser under tryck, t. ex. komprimerad acetylen och kolsyra,
äro i vissa länder underkastade särskilda föreskrifter i afseende å profning in. m.
Nederländska kungörelsen om säkerhetslagens tillämpning, § 10:38, föreskrifver
sålunda, att behållare för starkt komprimerade eller flytande gaser, som medföra fara
för explosion, skola, då de förekomma i arbetslokal, erbjuda minst 5_fnldig säkerhet
och kunna vid behof underkastas undersökning eller profning; de skola vara försedda
med anordningar, som trygga ett säkert begagnande och få aldrig vara helt
fyllda med flytande gaser eller blottställas för stark värme.

24). Österrike. Vid på- eller aflastning af tunga föremål skola de använda
glidskenorna eller -plankorna säkerställas mot oafsiktligt afglidande eller omkantrande
och under vintern befrias från is eller beströs med sand, aska eller dylikt. Fordonen
skola medelst lämpliga anordningar förhindras att stjälpa. Vid transport af valsai,

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

225

rör, cylindrar, fat o. d. skola lämpliga skyddsåtgärder vidtagas mot de transporterade
föremålens afrullande. Transport samt på- och aflastning af tunga föremål skall
äga rum under tillsyn af sakkunniga personer, hvilka hafva att på sådant sätt sörja
för den driftsäkra beskaffenheten af transport- och lastningsinrättningar, fordon och
lyftanordningar, spår, skenor o. d., att hvarken trafikens, personalens eller främmande
personers säkerhet äfventyras; särskild försiktighet skall iakttagas vid transport
på sluttande spår och inom fabriksanläggningar. (Förordn. ang. arbetarnes
lif och sundhet, §§ 86 och 88 samt bil. därtill, § 35).

25). hinland. Arbetare, som användes i arbete af sådant slag, att olycksfall
därvid lätt kan inträffa, skall noga undervisas om hvad till förekommande däraf
iakttagas bör. (Yrkesfareförordn., 14 §).

Österrike. Särskildt farliga arbeten få blott uppdragas åt sådana personer,
som äro förtrogna med dessa arbeten och de därmed förbundna farorna samt hafva
för sysselsättningen ifråga erforderliga kvalifikationer. Personer, hvilka arbetsgifvaren
veterligen lida af fallandesot, kramp, vanmaktsanfall, svindel, lomhördhet eller andra
kroppsliga svagheter eller lyten i så hög grad, att de därigenom vid vissa arbeten
utsättas för ovanligt stor fara, få ej användas till sådana arbeten. (Förordn.
ang. arbetarnes lif och sundhet, bil., § 2).

Förutom de föreskrifter mot olycksfall i arbete, som ur den utländska skyddslagstiftningen
anförts vid de olika punkterna af lagförslagets 6 §, förtjäna måhända
att här omnämnas följande föreskrifter, hvilka icke synts lämpligen kunna upptagas
vid någon af paragrafens punkter.

Belgiska reglementet angående arbetarnes hälsa och säkerhet: Det är förbjudet
att låta arbetarne gå ned eller in i brunnar, cisterner, reservoarer eller andra dylika
utrymmen, innan man försäkrat sig om, att där ej finnas kväfvande, giftiga eller
eldfängda gaser. I sådant fall skall först luften renas och farans upphörande konstateras.
Arbetare, sysselsatta på dylika ställen, skola noga öfvervakas och afiösas, så
snart det erfordras. De skola rundt kroppen, omkring midjan eller under armarne,
bära en säkerhetslina, hvarmed de i fall af behof kunna dragas upp eller ut. Nödig
räddningsmaterial och -personal skola under hela tiden för arbetet finnas i närheten
(§ x9)- Personal, som har att uppehålla sig eller cirkulera nära maskiner'' eller
transmissioner i rörelse, bör bära lämpliga, icke fladdrande kläder. Arbeterskor
skola därjämte i sådant fall hafva hufvudet omsvept, så att maskindelarna ej kunna
fatta tag i deras hår (§ 28). Maskiner, redskap och transmissioner, som till följd
29

226

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

af sin placering icke innebära fara för olycksfall under normala förhållanden men
undantagsvis blifva farliga under arbeten för montering, murning o. d., skola
vara tillbörligen inskyddade under hela tiden för sådana arbeten (§ 29). Turbiner,
slipskifvor o. d. få ej meddelas en så stor rotationshastighet, att deras hållfasthet
äfventyras. Det är förbjudet att låta arbetarne söka hvila på tak, ställningar
eller murverk vid ångpannor, under hvalf, hvilkas stöd nyss borttagits, i omedelbar
närhet af brunnar, utgräfningar, ugnar, maskiner eller transmissioner, transportvägar
eller i allmänhet å farliga eller osunda platser (§ 45). Destillerade, alkoholhaltiga
drycker få icke införas å arbetsställen eller därtill hörande områden (§ 46). Arbetarne
skola underrätta arbetsgifvaren eller hans ställföreträdare om alla bristfälligheter, som
de iakttaga i afseende å redskap och arbetsmaterial (§ 51).

Franska förordningen angående arbetarnes sundhet och säkerhet: Det bör
såvidt möjligt sörjas för att ej någon arbetare kommer att regelmässigt sysselsättas
i rotationsplanet eller den omedelbara närheten af ett svänghjul, slipsten eller annan
tung och med stor hastighet roterande maskindel (§ 12). Vid reparation af eu
maskindel skall dess stillastående vara tryggadt genom tillbörlig fastläsning af tillkopplingsanordningen
eller svänghjulet (§ 15).

Österrikiska förordningen angående arbetarnes lif och sundhet: Vid sådana

golf- och ifyllningsöppningar, luckor, ställningar, plattformer, trappöppningar, fönster,
hisschakt och lastningsöppningar, gallerier, sluttande plan, utgräfningar, kanaler
o. d., där ej tillförlitliga anordningar äro vidtagna mot nedstörtande af människor
eller arbetsmaterial, skall vid mörkrets inbrott anbringas varningsbelysning (§ 16).
Hvarje företags byggnader skola städse hållas i driftsäkert skick. Särskild uppmärksamhet
skall ägnas tungt belastade takkonstruktioner (§ 24). Vid regulatorer, som
drifvas medelst remmar, skola anstalter träffas, som omöjliggöra ett afglidande af
remmen (§ 47). Vid arbete med framförande af järnvägsvagnar på industriella
anläggningars spår medelst människo- eller djurkraft skall bromsningsredskap tillhandahållas.
Vid användandet af djur för sådan transport skall dragkätting eller
-lina vara minst 2,5 m. Användes därför motorkraft, skall det sörjas för en ordnad
bandrift (§ 83). På sluttande materialbanor skall tillhandahållas ett tillräckligt antal
bromsbara fordon (§ 84). Tipp vagnar måste vara försedda med tillförlitlig, för
arbetaren ofarlig stoppinrättning (§ 87)- I lagerrum, som ligga öfver andra lokaler,
skall den högsta tillåtna belastningen per kvm. tydligt angifvas i kg. (§ 89).
Arbetare, hvilkas ögon till följd af arbetets art utsättas för fara att skadas genom
ångor, frätande eller heta vätskor, splittror eller glödande eller smälta ämnen,
skola utrustas med skyddsbrillor, skyddsskärmar eller ansiktsmasker; till skydd föi
öfriga arbetare skola i fall af behof anbringas skyddsväggar eller skyddsnät (§ 92)-Arbetare, hvitkål till följd af sin sysselsättning äro utsatta för att få sina föttei
förbrända eller skadade, skola förses med ändamålsenlig fotbeklädnad. Arbetare,
som handhafva heta, frätande eller giftiga vätskor eller sysselsättas med transport

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 227

af skarpkantiga eller spetsiga föremål, skola utrustas med förkläden eller förskinn,
»handläder» eller handskar af motståndskraftigt material samt, om faran härleder
sig från glödande eller smält metall, därjämte med benskenor (§ 94). Arbetarne
få ej kläda på eller af sig eller förvara sina klädespersedlar i omedelbar närhet af
maskiner (bil. § 6).

Vid förevarande paragraf hafva ej omnämnts några tyska skyddsföreskrifter.
Detta beror ej därpå, att sådana föreskrifter saknas i Tyskland utan har sin grund
i det förhållande, att motsvarande tyska normer icke meddelas i allmängiltiga författningar
utan i förbundsrådets, andra myndigheters eller »Berufsgenossenschaften»’s *)
föreskrifter för vissa slag af anläggningar eller yrken. Sistberörda, mycket talrika
och omfattande föreskrifter innefatta emellertid ett stort antal skyddsregler af mer
eller mindre allmängiltig betydelse, och förbundet af tyska Berufsgenossenschaften
har äfven antagit åtskilliga normalföreskrifter till förhindrande af olycksfall, hvilka
normalföreskrifter äro afsedda att i tillämpliga delar tjäna till ledning vid affattande!
af de olika Berufsgenossenschaften’s föreskrifter.

26). Belgien. I slutna arbetslokaler skall hvarje arbetare förfoga öfver minst
ro kbm. utrymme. Lokalerna skola under hela arbetstiden tillbörligt ventileras,
och böra härför vidtagas anordningar, som medgifva en luftförnyelse af minst 30
kbm. per timme och arbetare. Vid särskild! hälsofarliga arbeten skall luftfömyelsen
uppgå till minst 60 kbm. Ventilationen skall äga rum på sådan? sätt, att den
ej kan förorsaka arbetarne olägenheter. Redan befintliga anläggningar, hvilkas
lokaler ej kunna förändras till öfverensstämmelse med dessa föreskrifter, få likväl
bibehållas i förutvarande skick under villkor, att åtgärder vidtagas för tillförsäkrande
af bästa möjliga ventilation, att antalet använda arbetare ej ökas, att där ej
bearbetas giftiga ämnen och att driften icke eljest innebär allvarlig hälsofara; innehafvare
af sådana anläggningar åläggas viss anmälningsskyldighet, och undantaget
gäller för klassificerade anläggningar endast, till dess vederbörande myndighet annorlunda
bestämmer. Under afbrott i arbetet skall luften i arbetslokalerna, där förhållandena
så medgifva, förnyas genom anordnande af tvärdrag. (Regi. ang.
arbetarnes hälsa och säkerhet, §§ 3 och 4).

Danmark. Arbetslokalerna få ej öfverfyllas med arbetare, och skall det vid
inrättande af ny eller ändring af äldre lokal iakttagas, att hvarje arbetare erhåller

rf Utgöra obligatoriska sammanslutningar af läkare utaf samma eller besläktade yrken till uppbarande
af försäkringen mot olycksfall i arbete. Dessa sammanslutningar äga att under medverkan af
delegerade för arbetarne utfärda föreskrifter till förekommande af olycksfall, hvilka föreskrifter dock skola
godkännas af riksförsäkringsmyndigheten.

228

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

minst 8 kbm. luftutrymme. (Fabrikslagen § 5). — I regulativ för särskilda slag
af företag stadgas luftutrymme af upp till I21/, kbm.

England. Minsta tillåtna luftutrymme per arbetare utgör under vanliga förhållanden
250 kbfot (=7,07 kbm.) och under öfvertidsarbete 400 kbfot. Vederbörande
statssekreterare är emellertid bemyndigad att föreskrifva förhöjningar af
dessa mått i afseende å arbete vid annan artificiell belysning än elektrisk, å särskilda
sysselsättningar eller yrken samt under vissa förutsättningar med hänsyn
till arbetslokaler, som tillika användas såsom sofrum. Statssekreteraren äger äfven
att för särskilda slag af företag påbjuda visst mått af luftväxling. I hvarje arbetslokal
skall ett anslag angifva det tillåtna antalet arbetare. (Fabriks- och verkstads•
lagen, §§ 3 och 7).

Med stöd af nämnda bemyndigande har i vissa fall föreskrifvits .större luftutrymme,
intill 500 kbfot (för underjordiska bagerier). \ idare har i ett par
författningar af den 4 februari 1902 och den 26 februari 1906 angående vissa
textilfabriker stadgats, i den förra en luftförnyelse af 600 kbfot per timme och
arbetare och i den senare, att luftens kolsyrehalt ej får öfverstiga, vid gas- eller
petroleumbelysning 20 °/ooo’ elektrisk belysning 12 °/0oo oc^ dagsljus 9 °/000,
dock skulle luften i arbetslokalerna alltid anses tillfredsställande, om dess kolsyre-halt
ej med mer än 5 °/000 öfverstege den yttre luftens.

Finland. Arbetsrum skall vara så rymligt, att för hvarje där sysselsatt
arbetare finnes minst 10 kbm. luft \ dock må, där mekanisk luftväxling är anordnad,

8 kbm. anses tillfyllestgörande. (Yrkesfareförordn. 2 §).

Frankrike. Luftkuben per sysselsatt person får ej understiga 7 kbm. För
personer, sysselsatta i laboratorier, kök eller vinupplag eller i för allmänheten tillgängliga
magasin, butiker eller byråer, skall luftutrymmet uppgå till minst 10 kbm.

I hvarje arbetslokal skall ett anslag angifva dess kubikinnehåll. Under afbrott i
arbetet skall luften fullständigt förnyas. (Förordn. ang. arbetarnes sundhet och
säkerhet, §§ 5 och 9).

Nederländerna. I slutna arbetslokaler, hvarest bedrifvas vissa arbeten, som
alstra skadliga gaser, ångor eller damm, skall luftutrymmet per arbetare utgöra

minst 7 kbm., när lokalens höjd uppgår till 3 m., minst N —-L, hvarvid h betecknar
medelhöjden i cm, nar höjden är 2,10 3 no-, samt minst 25 kbm.,

när höjden understiger 2,10 m. I andra slutna arbetslokaler skall vid nyssnämnda

höjdmått luftutrymmet uppgå till resp. minst 6, V—_ och 20 kbm. På lokalei,

tagna i bruk före år 1897, ställas något lindrigare fordringar. Högsta''tillåtna kolsyrehalten
är fastställd till 4 «/00, såvida ej kolsyrehalten ökas genom förbränningsprodukter,
i hvilket fall den får uppgå till 6 Luftväxlingen får ej förorsaka

besvärande drag. (Kung. ang. säkerhetslagens tillämpning, §§ 3, 5, 6 och 9)-

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

229

Norge. Fabriktillsynslagen, § 12, föreskrifver, att i arbetslokalerna ej få
sysselsättas flera arbetare, än som står i rimligt förhållande till lokalernas storlek
och den plats, hvilken upptages af maskiner in. m., samt att luftväxlingen, som
bör anordnas på lämpligt sätt och i fall af behof med mekanisk kraft, skall vara
tillräcklig i förhållande till antalet arbetare. Något visst, minsta luftutrymme per
arbetare angifver ej lagen.

Schweiz. På hvarje arbetare skall komma ett luftrum af minst 10 kbm. För
såvidt ej annan, tillfyllestgörande ventilationsanordning vidtagits, skola alla fönster
förses med lätt reglerbara ventiler. (Föreskr. ang. fabriksbyggnader, b)).

Tyskland. Yrkeslagen innehåller ej någon föreskrift om visst luftutrymme
utan ålägger endast yrkesidkaren att sörja för tillfredsställande luftutrymme och
luftväxling. I en del, af förbundsrådet eller särstaternas myndigheter utfärdade författningar
för särskilda slag af anläggningar föreskrifves emellertid luftutrymmen af
IO> 15 *)> ja ända till 40**) kbm. per arbetare.

Österrike. Alla arbetslokaler skola vara så beskaffade, att hvarje där sysselsatt
person har ett luftutrymme af minst 10 kbm., hvilket mått dock i företag med
skadlig damm-, gas eller ångutveckling skall höjas i erforderlig mån. I hvarje
arbetslokal skall, med undvikande af skadligt drag, sörjas för tillräcklig tillförsel af
frisk och bortförande af förskämd luft. (Förordn. ang. arbetarnes lif och sundhet,
§§ 1 och 20).

Nordamerikas Förenta Stater. Bestämmelser rörande visst minsta luftutrymme
synas förekomma endast i ett mindre antal stater. Detta utrymme torde
i flertalet fall i afseende å arbete under vanliga förhållanden vara fastställdt till
250 kbfot för dagarbete och 400 kbfot för nattarbete.

Australien. Stadgandena angående luftutrymme inskränka sig, åtminstone i
afseende å Nya Zeeland, Victoria och Västaustalien, till ett allmänt förbud mot
att öfverfylla arbetslokalerna på ett för arbetarnes hälsa skadligt sätt samt öfverlåta
åt vederbörande myndigheter att i de särskilda fallen fastställa mått för detta utrymme.

27). Belgien. Arbetslokalerna skola vara tillbörligt upplysta. Under dagen
böra de hafva en tillfyllestgörande naturlig belysning; dock är artificiell belysning
tillåten, om angränsande byggnader eller industriella skäl förhindra en naturlig belysning,
hvars styrka är tillfyllestgörande med hänsyn till arbetets beskaffenhet.
Artificiell belysning skall vara konstant och af tillräcklig styrka. Anordningar
skola vidtagas till förhindrande, att belysningen orsakar för stark upphettning af
lokalerna eller förskämning af luften. Under den kalla årstiden skola lokalerna

*) För bagerier.

**) För spegelbeläggning med kvicksilfver.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

23O

tillbörligt uppvärmas. Under sommaren skola de såvidt möjligt skyddas mot öfverdrifven
temperaturförhöjning. Arbetame skola skyddas mot alltför stark utstrålning
från belysningsapparater, härdar, ugnar och andra värmekällor. (Regi. ang. arbetarnes
hälsa och säkerhet, §§ 6 — 9).

Danmark. I en del regulativ för olika slag af företag föreskrifves viss
värmegrad i arbetslokalerna — för boktryckerier och stilgjuterier, skofabriker, textilfabriker,
cigarr- och tobaksfabriker minst 12° Réaumur vid arbetstidens början samt
för järngjuterier och maskinfabriker minst 7 å 8 senast en timme efter nyssnämnda
tidpunkt.

Nederländerna. Belysningen skall såvidt möjligt vara jämn. Å platser, där
arbete utföres, skall det direkta solljuset kunna utestängas. För vissa, särskilt
angifna slag af arbeten föreskrifves en ljusstyrka hos belysningen motsvarande
minst 15 londonska normalljus på 1 in. afstånd. För andra arbeten, som kräfva
god belysning, stadgas en ljusstyrka af minst 10 dylika ljus på nämnda afstånd.
Lokaler för arbeten, hvilka fordra endast ringa kroppsrörelse, måste, såvidt arbetets
natur det medgifver, under den kalla årstiden tillbörligt uppvärmas. Alltför varm
luft skall, om arbetets beskaffenhet så tillåter, på lämpligt sätt bortledas. (Kung.
ang. säkerhetslagens tillämpning, §§ 10 och 17).

Österrike. Fönster och öfverljusöppningar skola i alla arbetslokaler hafva
sådana mått, att lokalerna med hänsyn'' till det däri utförda arbetet få tillfyllestgörande
dager. Arbetare i slutna lokaler böra skyddas mot besvärande, direkt solljus.
Alla arbetslokaler, gångar, trapphus och fabriksgårdar skola i fall af behof
äfven under dagen tillräckligt upplysas. (Förordn. ang. arbetarnes lif och sundhet,
§§ 12 och 13).

28). Frankrike. Damm samt besvärande, osunda eller giftiga gaser skola,
allt eftersom de alstras, omedelbart bortledas ur arbetslokalen. För ångor, gaser
och lätt damm skola anordnas hufvar med dragrör eller andra verksamma inrättningar
till desammas oskadliggörande. För bortledande af damm, som uppstår
vid slipstenar eller -skifvor o. d., tröskverk, krossar eller andra mekaniska anordningar
skall omkring anordningen ifråga anbringas en trumma, stående i förbindelse
med en kraftig luftutsugning. Tunga gaser, såsom kvicksilfverångor och kolsvafla,
skola afledas nedåt, och arbetsborden eller -redskapen böra stå i omedelbar förbindelse
med ventilationsinrättningen. Pulverisering af retande eller giftiga ämnen
och sådana ämnens siktning eller förpackning eller dylikt skola försiggå mekaniskt
och i slutna redskap. Uti vissa industrier, som angifvas i särskild författning,
skola besvärande eller osunda ångor och gaser samt damm kondenseras eller förstöras.
(Förordn. ang. arbetarnes sundhet och säkerhet, §§ 6 och 7).

Österrike. Företag med hälsoskadlig utveckling af damm, gaser eller ångor
skola förses med anordningar till förhindrande af menliga inverkningar af dessa

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

231

ämnen; i fall af behof skall utsugning äga rum närmast möjligt den plats, där
dammet, gasen eller ångan uppstår. Öppna eldstäder skola förses med rökfång,
så att rökgaserna bortledas från arbetslokalerna. Förbränningsgaserna vid explosionsoch
förbränningsmotorer skola ledas bort öfver taket i det fria eller in i en skorsten.
(l''öro/dn. ang. arbetarnes lif och sundhet, §§21 och 23).

I flera utländska skyddsförfattningar föreskrifves, att arbeten, som förorsaka
damm, gaser eller ångor, i fall af behof skola försiggå i särskilda, från öfriga
arbetslokaler skilda rum.

29). Uti åtskilliga tyska stater gälla särskilda bestämmelser rörande explosionsmotorer
och därför afsedda gasgeneratoranläggningar, hvilka bestämmelser bl. a.
afse att förhindra dylika, synnerligast vissa mer hälsofarliga motorers och generatorers
uppställande i arbetslokaler. I en del danska regulativ föreskrifves, att gasmaskiner
eller andra kraftmaskiner, som förorena luften, skola placeras i särskilda,
ventilerade rum.

30). Nederländerna. I ugnar, torkinrättningar o. d. med en temperatur
öfverstigande 40° C. äfvensom i vissa arbetslokaler (såsom kalkkvarnar och sliperier),
hvarifrån skadliga ångor och damm ej kunna på tillfredsställande sätt aflägsnas, få
arbetarne ej uppehålla sig längre tid, än som arbetsinspektören medgifvit i verkstadsreglementet.
(Kung. ang. säkerhetslagens tillämpning, § 20).

Norge. De skärpande bestämmelser, som vederbörande regeringsdepartement
under vissa förutsättningar äger fastställa beträffande sådana anläggningar eller företag
eller delar däraf, som äro förbundna med särskild fara för hälsa, lif, lemmar eller
öfveransträngning, kunna bl. a. gå ut på kortare arbetsskift än eljest, en daglig
arbetstid ej öfverstigande 8 timmar samt att åt de arbetare, som användas till det
särskildt ansträngande och farliga arbetet, under vissa bestämda tider skall gifvas
annan sysselsättning af lättare och ofarligare art. (Fabriktillsynslagen, § 29).

Schweiz. I afseende å hälsoskadliga äfvensom andra yrken, hvari arbetarnes
hälsa och lif till följd af förefintliga inrättningar eller förekommande förfaranden
utsättas för fara genom 11 timmars arbetstid (den lagstadgade maximalarbetstiden),
skall förbundsrådet efter behof reducera denna arbetstid, dock ej för längre tid, än
till dess hälsofaran aflägsnats.

Uti ett flertal länder föreskrifva speciella skyddsförfattningar afsevärda inskränkningar
af arbetstiden. För vissa sysselsättningar vid tillverkning af elektriska ackumulatorer
af bly eller blyföreningar stadgar sålunda en tysk (riks-)kungörelse den 6 maj
1908 antingen en bruttoarbetstid af högst 8 timmar med minst 1 V2 timmes rast
eller högst 6 timmars oafbruten arbetstid, i hvilket senare fall arbetaren efter en

REVISION AF YRKESFARELAGEN M M.

232

rast om minst 2 timmar får användas till annat arbete, hvarvid bly eller blyföreningar
icke handteras. En österrikisk förordning den 22 juli 1908 angående
bly- och zinkhyttor föreskrifver för vissa arbeten skift på högst 6 timmar med
högst 4 timmars nettoarbetstid, och att hvarje särskild arbetare icke oftare än tre
gånger i veckan får användas till sådant arbete.

31) . Frankrike. Arbetsställena skola ständigt hållas i ett tillstånd af renlighet.
Golfvet skall ordentligt rengöras minst en gång om dagen, antingen före arbetets början
eller efter dess slut men aldrig under det arbetet pågår. Denna rengöring skall
verkställas medelst tvättning eller ock med fuktiga borstar eller trasor, om företagets
eller golfbeläggningens beskaffenhet förbjuder tvättning. Väggar och tak skola ofta
rengöras; deras målning eller bestrykning skall förnyas, så ofta det erfordras. I
lokaler, hvarest man förarbetar organiska ämnen, hvilka äro underkastade förskämning,
skall golfvet vara jämnt och ogenomträngligt för väta samt väggarne försedda med
en ytbeklädnad, som tillåter verksam tvättning; golf och väggar skola, så ofta det
är nödvändigt, tvättas med en desinficierande lösning; en grundlig tvättning med
sådan lösning skall företagas minst en gång om året. Affall, som är underkastadt
förruttnelse, får ej kvarlämnas i arbetslokal utan skall bortföras, allt eftersom det
uppstår, för såvidt det ej lägges i lufttätt slutna behållare, hvilka tömmas och
sköljas minst en gång dagligen. (Förordn. ang. arbetarnes sundhet och säkerhet,
§§ 1 och 2).

Danmark. Ett flertal för skilda slag af företag utfärdade regulativ innehåller
beträffande arbetslokalernas renlighet i hufvudsak likartade föreskrifter. För skofabriker
t. ex. gäller följande: Väggar och tak skola, för såvidt de ej hafva glatt,
tvättkar beklädnad eller äro oljemålade, minst en gång om året hvitstrykas; oljemålning
bör förnyas minst hvart io:de år; golfvet skall vara tätt och fastliggande;
golf och väggar skola sluta tätt till hvarandra, och om härför så erfordras, skall fotpanel
anbringas; hvarje afton skall efter arbetets upphörande den fria golfytan i arbetslokalerna
bestänkas med vatten och sopas; en gång hvar I4:de dag skola golf och
fönster noga rengöras; minst en gång årligen bör företagas en större rengöring
med grundlig tvättning af tvättbara väggar, tak m. m. Torrsopning får icke äga
rum i arbetslokalerna; rengöring af arbetslokalerna får icke försiggå under arbetstiden;
i arbetslokaler eller till sådana hörande korridorer, trappuppgångar, matrum
eller afträden är det förbjudet att spotta annorstädes än i för ändamålet utsatta
spottlådor, hvilka skola förefinnas i tillräckligt antal samt dagligen tömmas och rengöras
samtidigt med lokalernas rengöring.

32) . Belgien. Det skall finnas afträden och pissoarer, installerade i enlighet
med anständighetens fordringar och tillbörligt underhållna. Antalet afträden skall

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

233

uppgå till minst ett för hvarje 25-tal personer. Godt vatten eller i brist däraf ett
hälsosamt té (infusion) skall tillhandahållas personalen. (Regi. ang. arbetarnes
hälsa och säkerhet, §§ 15 och 17).

Danmark. På eller vid arbetsstället skola arbetarne under den kalla årstiden
äga tillfälle att intaga sina måltider i uppvärm dt rum äfvensom att, där förhållandena
så medgifva, få värma sin middagsmat, om den medföres eller tillsändes dem.
(Fabrikslagen § 7).

Förutom bestämmelser med nu nämnda ändamål innehålla de för ett antal
skilda yrken utfärdade regulativ i förevarande afseende väsentligen följande:
Till förvaring af kläder, som icke användas under arbetstiden, skall såvidt möjligt
vara anordnadt ett rum, som ej brukas till arbetslokal; där sådant rum ej
kan anordnas, skall i arbetslokalerna finnas särskild, afstängd plats för kläderna
med om möjligt skiljeväggar mellan de olika arbetarnes persedlar; vid hvarje företag
skola arbetarne äga tillgång till ett tillräckligt antal försvarligt inrättade klosetter
och pissoarer; i företag med både manliga och kvinnliga arbetare skall såvidt
möjligt finnas särskild afträdeslokal för hvartdera könet; i hvarje företag skall vara
sörjdt för tillgång på friskt dricksvatten; i eller vid arbetslokalen skola anordnas
tillfyllestgörande, lätt tillgängliga tvättställ, som hållas tillbörligt rena; om tvättställen
ej hafva tillrinnande vatten, skall det finnas minst ett tvättställ för hvarje 5-tal
arbetare; vid tvättställen skall alltid finnas tillgång på rent vatten, och det brukade
vattnet skall omedelbart bortskaffas; hvarje arbetare bör använda särskild handduk,
som bytes hvar vecka.

England. För hvarje 25-tal kvinnliga arbetare skall finnas en »sanitär bekvämlighet».
För manliga arbetare — de båda könen skola hafva skilda dylika
inrättningar —- gäller samma bestämmelse, när deras antal ej öfverstiger 100.
Under förutsättning af tillfyllestgörande pissoaranordningar medgifves en höjning af
nämnda relationstal till 40, när de manliga arbetarne uppgå till mer än 100, och
till 6o, när deras antal är större än 500. I afseende å bekvämligheternas anordning
lämnas en del föreskrifter angående renlighet, ventilation och belysning samt i
ändamål att göra dessa inrättningar lätt och på sådant sätt tillgängliga, att de
kvinnliga arbetarne ej af blygsamhetsskäl skola hindras från att använda dem.
(Fabriks- och verkstadslagen, § 9, och en ministeriel! författning af den 4 februari
1903).

Finland. På eller invid fast arbetsplats, där arbete regelbundet bedrifves,
skall arbetarne beredas tillfälle att under den kalla årstiden intaga sina måltider i
varmt rum samt att, där det af förhållandena påkallas, uppvärma medhafd eller
till arbetsstället hämtad mat. Pannrum må icke användas till måltidsrum. (Yrkesfareförordn.
, § 5),

Frankrike. Det skall finnas ett afträde för hvarje 50-tal personer samt
pissoarer i tillfyllestgörande antal. Afträdena skola vara upplysta och så inrättade,

234

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

att de ej gifva upphof åt någon lukt. Deras golf och väggar skola vara gjorda
af ogenomträngligt material och deras målning hållen i ljus ton. Arbetsgifvarne
skola ställa till sin personals förfogande erforderliga anordningar för tillgodoseende
af den personliga snyggheten, såsom klädrum med tvättställ, äfvensom godt dricksvatten.
(Förordn. ang. arbetarnes sundhet och säkerhet, §§ 4 och 8).

Nederländerna. Anläggningar, hvari arbetarne kläda om sig före arbetet,
skola, om män och kvinnor arbeta i samma lokaler, hafva särskildt klädrum för
de kvinnliga arbetarne. För arbetare, som handtera vissa giftiga ämnen, skola klädrummen,
skilda för män och kvinnor, vara belägna utom arbets- och måltidslokalerna
men inomhus. Måltider få ej intagas i arbetslokaler, där vissa giftiga ämnen förekomma,
utan skola arbetare, sysselsatta i dylika lokaler, beredas tillgång till lämpliga,
snygga, tillbörligt upplysta och under vintern uppvärmda måltidslokaler, hvilka
skola vara skilda för de båda könen och ej stå i direkt förbindelse med arbetslokalerna.
Afträden, skilda för män och kvinnor, skola finnas till ett antal af ett
för hvarje 30-tal kvinnor och ett för hvarje 50-tal män; männen skola dessutom
äga tillgång till tillräckligt antal pissoarer. Afträden och pissoarer, afsedda för
personer, som arbeta i starkt upphettade lokaler, skola vara dragfria och kunna nås
inomhus. I vissa fabriker och verkstäder skola finnas tvättställ, ett för hvarje 5-tal arbetare, med tvål, nagelborstar och handdukar samt så inrättade, att det använda
vattnet kan bortrinna och rent vatten, vid behof uppvärmdt, kan påsläppas.
Vederbörande inspektör äger att föreskrifva tillhandahållande af godt dricksvatten i
det fall, att hvarken sådant vatten eller kokade eller andra lämpliga, icke sprithaltiga
drycker finnas att tillgå på eller vid arbetsstället i tillräcklig myckenhet. (Kung.
ang. säkerhetslagens tillämpning, §§ 5 — 7 och 12).

Norge. På eller i närheten af arbetsstället skall finnas tillfälle för arbetarne
att få värma sin mat samt att, när vädret nödvändiggör det, intaga sina måltider
i uppvärmdt, rent och utluftadt rum. (Fabriktillsynslagen, § 1 5).

Schweiz. Lämpliga, utom de vanliga arbetslokalerna belägna och under
vintern uppvärmda rum skola kostnadsfritt upplåtas åt de arbetare, som medföra
eller låta tillsända sig sitt middagsmål. (Fabrikslagen, § 11).

Afträden skola inrättas i tillfyllestgörande antal — minst ett för hvarje 25-tal arbetare. Afträdena böra vara skilda för de båda könen och männens försedda
med pissoarer. Om afträdenas anordning lämnas vidare en del regler af tekniskhygienisk
natur. Måltidslokaler skola anordnas öfverallt, hvarest man ej förmår på
tillfredsställande sätt visa, att de kunna undvaras. För godt dricksvatten skall såvidt
möjligt öfverallt sörjas. (Föreskr. ang. fabriksbyggnader m), w) och x)).

Tyskland. 1 anläggningar, hvarest driftens natur medför, att arbetarne kläda
om sig och tvätta sig efter arbetet, skola tillfyllestgörande, för de båda könen åtskilda
påklädnings- och tvättrum förefinnas. Bekvämlighetsinrättningarna skola vara
så anordnade, att de göra tillfyllest med hänsyn till arbetarnes antal, att de mot -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 235

svara hygienens fordringar samt att deras begagnande kan äga rum utan kränkning
af goda seder och anständighet. (Yrkeslagen, § 120 b)).

Österrike. I hvarje företag skall sörjas för tillhandahållande af dricks- och
tvättvatten. Uti större företag, där det förekommer skadliga, frätande eller giftiga
gaser, vätskor eller fasta ämnen eller stark dammutveckling eller där arbetet medför
betydlig förorening, skola finnas tvätt- och påklädningsrum, skilda för de båda
könen och försedda med ändamålsenliga tvättanordningar. Förefinnes i. större företag,
till förekommande af hälsoskadliga följder af arbetet, för vissa arbetarkategorier
behof af grundligare rengöring eller afkylning, skall lämplig, med tvål och handdukar
utrustad badanstalt inrättas. Anordningar skola vidtagas till förvaring af de
kläder, som arbetarne aflägga före arbetets början, så att de skyddas mot för
arbetarnes hälsa menliga inverkningar af väta, damm eller skadliga ångor. Där
icke byggnadspoliti- eller sanitära föreskrifter bestämma afträdenas antal, skola de
uppgå till minst ett för hvarje 30-tal personer och vara fördelade på lämpligt sätt
med hänsyn till anläggningens utsträckning. Afträdena, som böra byggas så, att de
lämna skydd mot oväder, skola i större företag vara skilda för de båda könen.
Vid afträdesanläggningar för män skola anordnas pissoarer. (Förordn. ang. arbetarnes
if och sundhet, §§ 98—106).

Några mot 2:dra stycket af lagförslagets 7 § g) svarvande allmängiltiga bestämmelser
synas ej förefinnas i den utländska skyddslagstiftningen. Däremot förekomma
bestämmelser i det syfte, nämnda lagrum angifver, i en del speciella
skyddsförfattningar rörande hus- samt väg- och vattenbyggnad, stenbrott, ler- och
sandtäkter, kommunikationsanstalter m. m.

33). Belgien. Arbetsgivare åligger vidtaga nödiga åtgärder för att arbetarne
vid olyckshändelse eller allvarligt insjuknande hastigt skola komma i åtnjutande af
den första läkarhjälpen samt bekväm transport till närmaste hjälpstation. (Regi.
ang. arbetarnes hälsa och säkerhet, § 53).

Nederländerna. I fabriker och verkstäder med motordrift, eller där kokande
eller frätande vätskor, glödande eller smält metall eller explosiva ämnen handhafvas,
böra lämpliga medel för den första hjälpen vid olycksfall finnas att tillgå. (Kung.
ang. säkerhetslagens tillämpning § xo: 17).

Österrike. I hvarje större företag äfvensom i sådana mindre företag, som erbjuda
särskilda faror för personalen, skall finnas att tillgå material (förbandsmaterial, blodstillande,
stimulerande, desinficierande medel o. d., i fall af behof äfven transportmedel)
för lämnande af den första hjälpen vid olycksfall; driftsledare och uppsiktsorgan
skola vara förtrogna med användningen af denna material. (Förordn.
ang. arbetarnes lif och sundhet, § 97).

236 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M

34). Arbetarnes söndagshvila utgör i flertalet kulturstater föremål för särskilda
lagbestämmelser, ofta till och med för särskild lagstiftning. De hufvudsakliga
stadgandena i ämnet äro i regel ganska kortfattade men undantagsbestämmelserna
vanligen synnerligen talrika och omfattande. Här nedan lämnas en öfversikt af de
hufvudsakliga stadgandena i ett antal olika stater.

Belgien. Det är förbjudet att till arbete i industriella eller kommersiella
företag under mer än sex dagar i veckan använda andra än näringsidkarens, hos
honom boende familjemedlemmar, tjänare eller husfolk. Veckohvilan skall infalla
på söndagen. (Lag om söndagshvila, d. 17 juli 1905).

Danmark. Under folkkyrkans sön- och helgdagar samt grundlagsdagen (efter
kl. 12 midd.) får ej idkas något slags arbete, som bullrar eller eljest är störande,
åkeriverksamhet (efter kl. 10 f. m.) i städerna, handel, fabriks- eller fabriksmässig
industriell verksamhet. (Lag om »den offentlige Fred paa Folkekirkens Helligdage
samt Grundlovsdagen», d. 22 april 1904).

England. Något allmängiltigt förbud mot söndagsarbete meddelas ej i
skyddslagstiftningen men lär förekomma i »Lords day acts».

Frankrike. Det är förbjudet att sysselsätta något biträde eller någon arbetare
i ett industriellt eller kommersiellt företag mer än sex dagar i veckan. Veckohvilan
bör omfatta minst 24 timmar i följd och infalla på söndagen. (Lag om
veckohvila för arbetare och biträden, d. 13 juli 1906).

Norge. Från kl. 6. e. m. dagen före en sön- eller helgdag till kl. 10

e. m. på denna eller, där två eller flera sådana dagar följa på hvarandra, den
sista sön- eller helgdagen får arbete icke äga rum. (Fabriktillsynslagen, § 27.)

Schweiz. Arbete på söndagarne är förbjudet. Den kantonala lagstiftningen
kan dessutom bestämma högst åtta helgdagar per år, då arbetet skall hvila. Dylika
bestämmelser äro bindande endast för vederbörande religionsbekännare. Den som
ej vill arbeta å andra kyrkliga festdagar, får ej straffas därför. (Fabrikslagen, § 14).

Tyskland. Yrkesidkare kunna ej förplikta sina arbetare att arbeta på sönoch
helgdagar. I flertalet industriella företag är arbetet förbjudet på sådana dagar.
Ledigheten skall minst belöpa sig, för en sön- eller helgdag till 24, för två på
hvarandra följande sön- och helgdagar till 3 6 samt för jul-, påsk- och pingsthelgen
48 timmar. Ledighetstiden skall räknas från kl. 12 på natten och skall
vid två på hvarandra följande sön- och helgdagar räcka till kl. 6 den andra dagens
eftermiddag. I handelsföretag få biträden, lärlingar och arbetare icke alls sysselsättas
på den första jul-, påsk- eller pingstdagen och å andra sön- eller helgdagar
icke längre än fem timmar. (Yrkeslagen, §§ 105 a och b).

Österrike. På söndagar skall allt yrkesarbete hvila. Söndagshvilan skall
börja senast kl. 6 på söndagsmorgonen, samtidigt för hela personalen, och fortvara
minst 24 timmar. Inom handelsyrket medgifves söndagsarbete under högst

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

237

fyra timmar. På helgdagar skola arbetarne, med hänsyn till deras konfession,
lämnas erforderlig tid att besöka förmiddagsgudstjänsten. (Yrkeslagen, § 75: I, II,
IX och XIV).

Förutberörda undantagsbestämmelser, som i åtskilliga länder föreskrifva ersättning
för den mistade söndagshvilan genom ledighet å annan veckodag, åsyfta i hufvudsak
dels vissa slag af företag, såsom för tillverkning och försäljning af lifsmedel,
tillhandahållande af vatten, gas och elektricitet, transport- och kommunikationsanstalter,
badinrättningar, tidningstryckerier samt företag, som kräfva kontinuerlig
drift, dels vissa slag af sysselsättningar, oafsedt hvar de förekomma, såsom nödvändiga
arbeten för reparationer, eldning, bevakning, rengöring och inventering.

För minderåriga, och stundom äfven för kvinnor, gälla i somliga länder
särskilda, strängare föreskrifter beträffande söndagshvilan.

Bland föreskrifter i den utländska skyddslagstiftningen, hvilka icke förete
motsvarighet till någon af bestämmelserna i de olika punkterna af lagförslagets 7 §
men likväl fullfölja denna paragrafs syfte, hafva i detta sammanhang följande synts
böra återgifvas.

Belgien. Fuktiga utrymmen få ej på regelmässigt vis användas till arbetslokaler.
Arbetslokaler skola hafva en höjd af minst 2,5 m. I lokaler, där
arbetet har en hälsofarlig karaktär, skola arbetarne bära en arbetsdräkt, som de
aftaga, innan de lämna anläggningen. Arbetsgifvarne skola förbjuda sina arbetare
att förtära födoämnen i lokaler, där giftiga ämnen handteras. (Regi. ang. arbetarnes
hälsa och säkerhet, §§ 2, 3 och 14).

Frankrike. Luften i arbetslokaler skall städse skyddas mot utdunstningar
från kloaker, gropar och brunnar för afskräden eller latrin samt andra stankhärdar.
Afloppsledningar och rännstenar skola vara anordnade och skötas på visst, föreskrifvet
sätt till förekommande af luftens förorenande. Arbetare eller biträden få
ej intaga sina måltider i arbetslokalerna. Tillstånd därtill kan dock gifvas under
villkor, att arbetet ej medför bruk af giftiga ämnen, att detsamma ej gifver upphof
åt besvärande, osunda eller giftiga gaser eller damm samt att de hygieniska förhållandeija
i öfrigt äro tillfredsställande. (Förordn. ang. arbetarnes sundhet och
säkerhet, §§ 3 och 8).

Schweiz. Till arbetslokaler få källarutrymmen användas blott undantagsvis
och under förutsättning, att de äro tillfyllestgörande belysta, bevisligen skyddade
mot jordfukt och icke utsatta för fara af öfversvämning. Arbetslokaler få ej vara
under 3 m. höga. Lokaler med en golfyta af 100 — 200 kvm. måste hafva

238

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

en höjd af minst 3,5 m., lokaler med större golfyta af minst 4 m. (Föreslå-,
ang. fabriksbyggnader, a) och b)).

Österrike. Arbetslokal skall vara så stor, att på hvarje arbetare kommer en
golfyta af minst 2 kvm. Arbetslokals höjd skall uppgå till minst 2,8 m.
i källarvåning, till 2,9 m. för halfva golfytan i vindsvåning och eljest till 3 in.
I redan befintliga byggnader kan nämnda mått under vissa villkor få nedgå till
2,6 in. I arbetslokaler med golf af sten, beton eller lera skola de ständiga
arbetsplatserna i fall af behof förses med en beläggning af trä eller annat material
med dålig värmeledningsförmåga, för såvidt detta låter sig göra med hänsyn till
eldfara. Utrymmen i källar- eller vindsvåningar få endast under vissa förutsättningar
användas till arbetslokaler. Arbetare, hvilkas andningsorgan synas utsatta för fara
genom gaser, ångor eller damm, skola tillhandahållas respiratorer, som hafva inlägg,
impregnerade med lämpliga absorptionsmedel, eller ock skola arbetarne utrustas med
andra ändamålsenliga skyddsmedel. Arbetare, hvilka till följd af sin sysselsättning
äro utsatta för att få sina fötter genomblötta, skola förses med ändamålsenlig fotbeklädnad.
Vid arbete med hälsoskadliga ämnen, såsom t. ex. gul fosfor, blypreparat,
kvicksilfver o. d., äfvensom vid lumpsortering, skola arbetarne tillhandahållas
särskilda arbetsdräkter, för hvilkas regelbundna rengöring och lämpliga förvar
anstalter skola träffas. (Förordn. ang. arbetarnes lif och sundhet, §§ 1 — 3, 6,
och 9 3 — 9 5)-

I flertalet af de australiska staterna torde ej några utrymmen få tagas i
bruk för fabriksarbete, hvarunder inbegripes industriellt arbete äfven i ganska obetydlig
omfattning, utan att vara vederbörligen registrerade. För att vinna registrering
föreskrifves ansökan med beskrifning, stundom äfven planritning, öfver anläggningen
jämte vissa uppgifter. Registrering meddelas, åtminstone i Nya Zeeland och Västaustrallen,
först sedan vederbörande inspektionsorgan företagit besiktning å platsen
och funnit utrymmet lämpligt för företaget i fråga samt uppfyllande gifna bestämmelser.
Finnes anledning till anmärkning, skall densamma undanröjas, innan registrering
beviljas.

En liknande befogenhet att på förhand trygga arbetslokalernas hygieniska
anordning tillkommer för öfrigt i ganska stor utsträckning äfven myndigheterna i
ett flertal andra länder, såsom Belgien, Tyskland och Österrike, där för anläggning
af vissa företag, som anses farliga, osunda eller besvärande, erfordras särskildt
tillstånd.

I många länder förekomma bestämmelser, ofta meddelade i särskilda författningar,
som ålägga innehafvare af butiker att bereda sina biträden, synnerligast
de kvinnliga, tillfälle att sitta.

Arbetsgifvarnes förpliktelser i hygieniskt afseende gent emot arbetarne äro i
vissa fall utsträckta till att gälla äfven arbetarnes bostadsförhållanden. Sålunda
föreskrifver den österrikiska yrkeslagen, § 74: 4, att arbetsgivare ej fåj; lämna sina

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

239

arbetare osunda bostäder, och en fransk förordning den 28 juli 1904 meddelar
utförliga föreskrifter beträffande anordning, utrustning och skötsel af de soflokaler,
arbetsgivare tillhandahåller sin personal. I specialförfattningar angående vissa företag,
t. ex. bagerier och värdshus, eller rörande vissa kategorier af arbetare, t. ex.
lärlingar, äro bostadsförhållandena ej sällan föremål för uppmärksamhet.

35). Torrslipning utgör föremål för ganska utförliga skyddsföreskrifter i en
del länder, så t. ex. i Ohio m. fl. nordamerikanska stater. I nämnda stat skall
hvarje slip-, polér- eller putsskifva, som är gjord af smärgel eller dylikt eller vid
hvilken sådant ämne eljest kommer till användning, vara försedd med lämplig Imf
eller tratt, hvari dammet faller eller kastas af centrifugalkraften och hvarifrån detsamma
utsuges. För utsugningsanläggningens grenledningar föreskrifvas vissa mått
i förhållande till skifvornas diameter, och. hufvudledningens genomsnittsyta skall
vara lika med summan af grenledningarnas. Grenledningarna få ej ingå i hufvudledninge-n
under större vinkel än 45°. Hufvudledningen skall ligga lägre än och så
nära skifvorna som möjligt. Alla knän eller krökningar af ledningarna skola invändigt
hafva släta ytor och en radie af minst två gånger ledningens diameter.
Åt luftströmmen i ledningarna skall gifvas en hastighet af minst 9,000 fot i
minuten eller ett tryck motsvarande en 5-tums vattenpelare.

36). För att tydligare framhålla arbetarnes skyldighet att medverka till skyddslagstiftningens
förverkligande har i det belgiska reglementet angående arbetarnes
hälsa och säkerhet, såsom en särskild afdelning, upptagits ett antal bestämmelser
direkt riktade till arbetarne. Af dessa bestämmelser utgör det stora flertalet endast
en tillämpning på arbetarne af sådana förut gifna regler, i afseende å hvilka berörda
medverkan förmodligen ansetts vara af särskild betydelse. Äfven de engelska
specialförfattningarna för särskilt farliga yrken äro i många eller kanske flertalet
fall delade i bestämmelser riktade till arbetsgifvaren och föreskrifter ställda till
arbetarne.

I de danska regulativen för en del olika yrken förekommer ett stadgande, att det
åligger såväl företagets ledare eller innehafvare som vederbörande arbetare att iakttaga
de i regulativen fastställda bestämmelser, och att de hvar för sig äro ansvariga
lör de öfverträdelser, som kunna läggas dem till last.

Den norska fabriktillsynslagen påkallar ej direkt arbetarnes medverkan till
lagens förverkligande men uppdrar, i § 16, åt tillsyningsmyndigheten att meddela
föreskrifter om hvad arbetarne hafva att iakttaga till genomförande af lagens bestämmelser
angående arbetets säkerhet och sundhet. Vidare stadgas i lagens §51
böter för arbetare, som öfverträder nyssberörda bestämmelser eller föreskrifter eller

240

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

som bryter mot lagens stadganden eller mot föreskrifter, utfärdade med stöd af
lagen, beträffande minderårigas, kvinnors eller mäns användande till arbete eller
som försummar att tillbörligt vaka öfver iakttagandet af anständighet och goda seder
på arbetsstället.

37). Danmark. Maskinfabrikanter och -handlande få ej leverera någon sådan
maskin, som lagen afser, d. v. s. hvars bruk kan medföra fara för maskinens
skötare, utan att de till täckande af maskinens kugghjul o. d. påbjudna skyddsdelar
medfölja. (Maskinskyddslagen, § 8).

Ehuru klagomål ej sällan förekommit öfver maskinfabrikanternas obenägenhet
att förse sina tillverkningar med erforderliga skyddsanordningar, synas ej lagbestämmelser
i ämnet förefinnas i några andra länder. I Tyskland och Frankrike
lär emellertid lagstiftning uti ifrågavarande afseende hafva påyrkats, och i England
utsände fabriksinspektionens chef år 1904 till maskintillverkarne ett cirkulär, hvari
han för dem framhöll vikten af att vid maskiners konstruktion och utrustning
tänka på tillfyllestgörande skyddsanordningar.

38). I afseende å motsvariga bestämmelser i utländsk lagstiftning hänvisas
till 2), sid. 209.

För att gifva en föreställning om kompletterande speciallagstiftning af ifrågavarande
art i andra länder anföras här nedan ett antal olika slag af företag eller
sysselsättningar, som af tyska förbundsrådet, genom rikskanslern, och af engelska
statssekreteraren för inrikes ärenden gjorts till föremål för specialförfattningar.

Tyskland: Tillverkning af fosfortändstickor, cigarrer, alkalikromater, elektriska
ackumulatorer af bly eller blyföreningar, blyfärger och andra blypreparat, boktryckerier
och stilgjuterier, målning och lagring af tomasslagg, zinkhyttor, vulkanisering
af gummivaror, stenbrott och stenhuggerier, arbeten med häst-, nöt-, get- eller
svinhår, blyhyttor, målnings- och dylika arbeten med blyfärger samt järnverk.

England: Fabriker för vissa blyfärger, smältning af bly, tillverkning af färger
och extrahering af arsenik, emaljering af järnplåt, tillverkning och dekorering af
lergods och porslin, tillverkning af vissa explosiva ämnen och kromföreningar,
kemiska fabriker, förtenning och emaljering af järn- och metallkärl m. m., spinning
och väfning af lin och hampa m. m., arbetsställen hvarest gult blykromat användes
eller därmed färgade varor handteras, tillblandning och gjutning af vissa legeringar,
ullsortering, buteljering af kolsyrade vatten, vulkanisering af kautschuk, tillverkning
af öfverföringsmönster för lergods och porslin, handterande af torra eller torrsaltade
hudar och skinn, importerade från Kina eller västkusten af Indien, ullkardning,
tillverkning af filthattar, filhuggning för hand, tillverkning af elektriska ackumulatorer,

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

241

lastning och lossning af varor i dockor eller å varf, kajer m. m., spinning med
själfverkände mulmaskiner, sortering, tvättning, kardning m. m. af ull, get- och
kamelhår, begagnande af lokomotiv och vagnar på spår i eller förbundna med
anläggningar, underkastade fabriks- och verkstadslagen, knytning af med blyföreningar
färgade garner, arbeten hvari användes hästhår från Kina, Sibirien eller Ryssland,
glasartad emaljering af metall eller glas, användning af ostindisk ull samt tillverkning
af nitro- och amidoderivat af bensin m. m.

39). Den s. k. öfre minderårighetsgränsen, d. v. s. den ålder intill hvilken
de unga arbetarne, förnämligast inom industrien, äro underkastade de väsentligare
bestämmelserna för minderårigas användande, torde kunna sägas i Nederländerna,
Tyskland och Österrike vara förlagd till uppnådda 16 år samt i Danmark,
England, Finland, Frankrike, Norge och Schweiz till 18 år. I Italien och Belgien

upphör minderårigheten för ynglingar vid 15, respektive 16 år, under det de unga

kvinnorna ända till 21 år i afsevärd grad äro underkastade minderårighetsbestämmelserna.
Uti Amerikas Tö renta Stater och Australien torde ifrågavarande åldersgräns
i öfvervägande mån vara satt vid 16 år, ehuru i åtskilliga fall, såsom vid
särskildt farliga sysselsättningar eller för kvinnor, en högre gräns är fastställd.

I somliga länder uppdelas de minderåriga i barn och unga personer eller
dylikt. Enligt den finska arbetsförordningen äro de minderåriga, som ej fyllt 15
år, att anse som barn. Den danska fabrikslagen betecknar såsom barn de minderåriga,
hvilka ej äro lagenligt utskrifna från skolan. Den engelska fabriks- och
verkstadslagen förstår med barn sådana minderåriga, som ej fyllt 14 år och ej

heller, för det fall att de uppnått 13 år, fullgjort sin skolplikt. 1 den norska

fabriktillsynslagen upptagas såsom barn såväl minderåriga under 14 år som personer
öfver denna ålder, hvilka fortfarande äro skolpliktiga.

40). Något så allmängiltigt skyddsstadgande beträffande minderårigas användande
till arbete som lagförslagets 13 § synes ej förefinnas i den utländska lagstiftningen.
En viss motsvarighet erbjuder dock den engelska lagen angående
barns användande, § 3:5, som föreskrifter, att ett barn ej får användas till någon
sysselsättning, som, med hänsyn tagen till dess kroppsbeskaffenhet, kan antagas
vara skadlig för dess lif, lemmar eller hälsa eller för dess uppfostran. Vidsträckt
tillämplighet har äfven österrikiska yrkeslagens § 94:2, som för användandet
af minderåriga under 14 år till regelbundna yrkessysselsättningar uppställer såsom
villkor, att arbetet icke är menligt för hälsan, icke hindrar kroppsutvecklingen och
icke står i vägen för fullgörandet af den lagstadgade skolplikten.

242

REVISION AF YRKESFARELAGRN M. M.

I afseende å arbetsgifvares skyldighet att tillgodose sina minderåriga arbetares
behof af undervisning innehåller den utländska skyddslagstiftningen, som ju dock i
regel företrädesvis afser industrien, bl. a. följande:

Danmark. Barn få icke användas till arbete under den tid, då de skola
besöka skolan eller konfirmationsundervisningen och ej heller under i Va timme
näst före skol- eller konfirmationsundervisningens början. För unga personer, som
besöka tekniska eller fackskolor, skall arbetet ordnas på sådant sätt, att det ej
hindrar dem att begagna undervisningen. (Fabrikslagen, §§ 9 och 10).

England. Barn*) skall enligt vissa regler begagna undervisningen i »erkändt
dugande skola», d. v. s. en skola tillhörande någon af vissa angifna kategorier
eller som är godkänd af vederbörande myndighet. Arbetsgivare äfventyrar ansvar,
om han använder sådan minderårig utan att vara försedd med intyg, som meddelas
hvarje vecka af vederbörande lärare, att den minderårige begagnar skolundervisningen
på föreskrifvet sätt. (Fabriks- och verkstadslagen, §§68 och 69).

Norge. Barn, som icke äro utskrida från skolan, få ej användas till arbete
under den för dem bestämda undervisningstiden eller under en timme före denna
tids början. Finnnes det, för att ett barn skall uppnå nödigt kunskapsmått,
erforderligt att ytterligare inskränka dess arbetstid, äger skolstyrelsen att meddela
bestämmelse därom. För barn och unga personer, som besöka tekniska aftonskolor
o. d., skall arbetet ordnas så, att det ej hindrar dem begagna undervisningen.
(Fabriktillsynslagen, §§ 21, 22 och 24).

Schweiz. Skol- och religionsundervisning få ej lida intrång af fabriksarbetet.
(Fabrikslagen, § 16).

Tyskland. Yrkesidkare är förpliktad att åt dem af sina arbetare, som ej
fyllt 18 år och som besöka en såsom fortsättningsskola behörigen erkänd undervisningsanstalt,
bereda härför erforderlig ledighet. Tiden för ledigheten fastställes
i fall af behof utaf vederbörande myndighet. Såsom fortsättningsskolor enligt
anförda stadgande gälla äfven anstalter, hvari meddelas undervisning i kvinnliga
handarbeten och husliga sysslor. För företag med mer än 10 arbetare föreskrifves
dessutom, att unga arbetare ej få sysselsättas under tid, som vederbörande själasörjare
bestämt för katekumen-, konfirmands-, bikt- eller kommunionsundervisning.
(Yrkeslagen, §§ 120 och 136).

Österrike. Yrkesidkare åligger att bereda sina biträden, tills de fyllt 18 år,
tillfälle att besöka förefintliga allmänna yrkes-fortsättningsskolor (eller förberedelsekurser
därtill) äfvensom fackliga fortsättningsskolor å de tider, som statuter eller
läroplaner bestämma. Finnes ej yrkes-fortsättningsskola för kvinnliga biträden,
gäller detta stadgande möjligen förhandenvarande handarbets- eller hushållsskolor.
(Yrkeslagen, § 75 a).

*) Se 39).

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

243-

Beträffande minderåriga, antagna till lärlingar, gälla i åtskilliga länder särskilda
bestämmelser i förevarande afseende.

41). Danmark. Å arbetsställen, där både manliga och kvinnliga arbetare
sysselsättas, skola de båda könen så vidt möjligt hållas åtskilda, och åligger det
arbetsgifvaren vaka öfver att anständighet iakttages. (Fabrikslagen, § 17).

Frankrike. Lagen angående minderårigas och kvinnors arbete, § 16, stadgar,
att arbetsgivare bör vaka öfver vidmakthållandet af goda seder och iakttagandet
af allmän anständighet, samt föreskrifver, i § 12, att för moralen farliga arbeten,
till hvilka minderåriga ej få användas, skola angifvas genom administrativa författningar.

Norge. Det åligger såväl arbetsgifvare som arbetare att vaka öfver iakttagandet
af anständighet och goda seder på arbetsställena. (Fabriktillsynslagen, § 30).

Schweiz. Fabriksinnehafvaren skall vaka öfver att goda seder och allmän
anständighet iakttages bland arbetare och arbeterskor. (Fabrikslagen, § 7).

Tyskland. Yrkesidkare är förpliktad att träffa sådana anstalter och utfärda
sådana föreskrifter, som erfordras till upprätthållande af goda seder och anständighet.
Särskildt skall, där nämnda syfte icke är tryggadt genom driftens anordning, de
båda könen såvidt möjligt vid arbetet hållas åtskilda. Sysselsättas minderåriga,
skall yrkesidkaren ägna sedligheten den särskilda hänsyn, som arbetarnes ålder
påkallar. (Yrkeslagen, §§ 120 b och 120 c).

Österrike. Vid sysselsättande af minderåriga är yrkesinnehafvaren pliktig att
iakttaga den hänsyn till sedligheten, som ålder och kön påkalla. (Yrkeslagen, § 74: 5).

42). Danmark. Barn under 10 år får endast under omedelbar och ständig
tillsyn af fader eller moder användas till arbete vid farliga landtbruksmaskiner —
detta gäller dock icke körande af hästvandring. Minderåriga under 16 år få ej
själfständigt sköta ångpannor eller maskiner, som genom särskild författning betecknats
såsom farliga. Ej heller få sådana minderåriga sysselsättas med arbete vid maskiner,
hvilket kräfver särskild försiktighet, såsom rengöring, smörjning eller eftersyn af
axelledningar eller andra maskindelar i rörelse eller påläggning af remmar, linor
eller dylikt på roterande skifvor, för såvidt ej därtill användas särskilda, för ändamålet
lämpliga redskap. (Maskinskyddslagen, § 4). — Genom en ministeriel! författning
den 1 november 1902 förbjudes användande af minderåriga, som ej fyllt
16 år, till själfständig passning af ett afsevärdt antal olika maskiner.

England. Under det maskineriet är i gång medelst mekanisk kraft är det
i fabriker förbjudet för minderåriga att arbeta mellan den fasta och löpande delen

.244

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

åt" själfverkande maskiner, för barn *) att rengöra någon del åt maskineriet eller
någon plats därunder, med undantag för plats under en »öfver hufvudet» framdragen
transmission, samt för unga personer att rengöra transmissioner eller farliga
maskindelar. Huruvida en maskindel är att anse som farlig, afgöres af vederbörande
inspektör. I vissa angifna, mer hälsovådliga sysselsättningar få ej heller minderåriga
deltaga. Dessutom äger statssekreteraren för inrikes ärenden att meddela förbud
mot minderårigas användande till särskilda, farliga eller hälsoskadliga arbeten.
(Fabriks- och verkstadslagen, §§ 12, 13, 77 och 79).

Finland. Manliga arbetare under 15 år och kvinnliga minderåriga få ej
användas till arbete vid husbyggnadsföretag eller lossning eller lastning af varor
eller till rengöring eller smörjning af i gång varande kraftmaskin eller transmissionsinrättning.
Ej heller må minderåriga sysselsättas i yrkesdrifter, hvilka af senaten
förklarats synnerligen farliga. (Arbetsförordn., 4 §).

Norge. Barn *) få ej rengöra, smörja eller efterse axelledningar eller maskiner,
som äro i gång, eller pålägga remmar, linor eller dylikt på roterande skifvor, för
såvidt ej arbetet är alldeles ofarligt. Barn och unga personer få ej användas att
sköta ångpannor eller sådana maskiner, hvilkas betjäning fordrar särskild försiktighet.
Minderåriga under 16 år få blott användas till lättare arbete, som icke skadar deras
hälsa eller hämmar deras kroppsutveckling. Bland de skärpande bestämmelser, som
af vederbörande regeringsdepartement kunna meddelas i afseende å särskilt farliga
företag eller sysselsättningar, upptages äfven förbud mot användande af barn och
unga personer. (Fabriktillsynslagen, §§ 18, 19, 23 och 29 d).

I Belgien, Frankrike, Italien, Nederländerna, Schweiz. Tyskland **) och
Österrike meddela de allmänna lagbestämmelserna angående minderårigas användande
till arbete ej några direkta förbud mot minderårigas sysselsättande med vissa farliga
arbeten, men stadga, att sådana förbud kunna eller skola utfärdas på administrativ väg.

En öfversikt öfver här åsyftade administrativa författningar, hvilka i somliga
länder innehålla talrika och utförliga förbudsbestämmelser, lämnas under 60), sid. 265.

43). Åldersgränsen i afseende å bergverksarbete under jord torde kunna sägas
utgöra 12 år i Belgien och en del nordamerikanska stater, 13 år i England,
Frankrike. Italien och Tyskland, 14 år i Österrike samt ett flertal nordamerikanska

*) Se 39), sid. 241.

**) I afseende å barn under 13 år, hvilka sålunda enligt yrkeslagen, § 135, ej få användas till
arbete i företag med 10 eller flera arbetare eller i vissa därmed likställda företag, innehaller dock lagen
angående barnarbete i yrkesrörelser den 30 mars 1903 förbud mot användande i åtskilliga företag och
sysselsättningar.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

245

och australiska stater, 15 år i Finland samt 16 år i Nederländerna. Norge och
några nordamerikanska stater. I somliga länder äro emellertid nämnda åldersgränser
förbundna med villkor rörande arbetets art eller arbetstiden.

44). I afseende å handelsyrket torde skyddslagstiftningen i flertalet främmande
länder vara ganska knapphändig. Vanligen inskränker den sig till påbud om mer
eller mindre fullständig söndagshvila och viss stängningstid för butiker samt möjligen
några andra stadganden till reglering af arbetstiden. Vidare pläga förekomma
bestämmelser om sittplatser för kvinnliga biträden och stundom, såsom i Frankrike
och Tyskland, gälla beträffande arbetets säkerhet och sundhet samma eller likartade
föreskrifter som inom industrien. Minderårigas användande uti handelsyrket synes
endast i ringa mån gjorts till föremål för särskilda bestämmelser.

45). Danmark. Med stöd af fabrikslagens § 1, st. 2 har i afseende å minderårigas
användande bl. a. till distribution af varor och sysselsättande i handel, som
utöfvas af annan än barnets fader eller moder, fastställts en åldersgräns af 12
år i tre kommuner, däribland Köpenhamn, och en sådan gräns af 10 år i två
kommuner.

England. Lagen angående barns användande bemyndigar vederbörande lokala
myndigheter att med statssekreterarens bifall fastställa åldersgränser i afseende å
barns sysselsättande i handel.

Nederländerna. För minderårigas användande i handel synes gälla samma
åldersgräns som i afseende å industrien eller 12 år.

Tyskland. Lagen angående barnarbete, § 5, förbjuder användande i handelsyrket
af främmande barn under 12 och egna barn under 10 år.

Österrike. Barn under 12 år få ej, enligt vrkeslagen § 94: 1, användas
till regelbundna yrkessysselsättningar.

I flertalet af Amerikas Förenta Stater synes, enligt i många fall gemensamma
bestämmelser för handel och industri m. m., här ifrågavarande åldersgräns vara satt
till fyllda 14 år.

Minderårigas användande i ambulerande handel är i somliga länder föremål
för särskilda föreskrifter.

46). Danmark. I de under 45) berörda särskilda föreskrifter för vissa
kommuner stadgas en arbetstid af högst 5V2 timmar för barn, som ej fullgjort sin
skolplikt. För äldre minderåriga är arbetstiden i två kommuner begränsad till 11,

246

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

resp. 10 timmar, under det arbetstidens längd i öfriga här ifrågavarande kommuner,
däribland Köpenhamn, lämnats utan begränsning.

England. De lokala myndigheterna äga, under förutsättning af statssekreterarens
godkännande, att för barn bestämma en maximiarbetstid per dag eller vecka.
(Lag angående barns användande, §1). — Ingen minderårig, med vissa undantag för
familjemedlemmar och tjänare, får dock per vecka i handel sysselsättas längre tid
än 74 timmar, raster däri inräknade. (»Shop hours acta, 1892).

Tyskland. Främmande barn under 13 år, eller hvilka ej fullgjort sin skolplikt,
få ej sysselsättas mer än 3 timmar under löpande skoltermin eller 4 timmar
under ferietid. För egna barn föreskrifves ej någon begränsning af arbetstidens
längd. (Lag om barnarbete, §§ 5, 9 och 13).

Österrike. Den dagliga arbetstiden för minderåriga under 14 år är begränsad
till 8 timmar. (Yrkeslagen, § 94: 3).

Amerikas Förenta Stater. I åtskilliga af dessa är arbetstiden för minderåriga,
anställda i handel, föremål för lagstadgad begränsning, och varierar den medgifna
arbetstidens längd mellan 8 och 12 timmar per dag.

Nya Zeeland och Victoria. Enligt bestämmelser, som i den förra staten äfven
gälla för en stor del och i den senare för alla vuxna handelsbiträden, är minderårigas
arbetstid i handel begränsad till i regel högst 9 timmar per dag och 5 2
timmar per vecka. En söckendag i veckan skall arbetet sluta senast kl. 1 e. m.,
men å en’annan sådan dag få i hvarje vecka biträdena sysselsättas 12, resp. 11
timmar. (Butik- och kontorslagen § 4, resp. fabriks- och butiklagen, §§ 142 och 146).

Såsom af betydelse för de minderårigas arbetstid må här erinras om de i
flertalet länder gällande särskilda bestämmelserna angående söndagshvila *), hvilka
bestämmelser stundom äro strängare för minderåriga än vuxna.

47). Danmark. I de under 45) berörda särskilda föreskrifter för vissa kommuner
stadgas, att barn, som ej fullgjort sin skolplikt och för hvilka medgifves
5 V2 timmes arbetstid, skola åtnjuta en rast om V2 timme.

Tyskland. För barn, såväl främmande som egna, under 13 år, eller hvilka
ej fullgjort sin skolplikt, föreskrifver lagen angående barnarbete, §§ 5 och 13, eu
middagsrast om minst två timmar. För äldre minderåriga gäller, i likhet med för
vuxna, yrkeslagens bestämmelse, i § 139c» att biträden skola beredas erforderlig
middagsrast. För de biträden, hvilka intaga sitt hufvudmål utom den byggnad,
hvari affärslokalen är belägen, skall denna rast belöpa sig till minst iV2 timme.

Österrike. Enligt § 74 a yrkeslagen skall sammanlagda rastetiden, för såväl
minderåriga som vuxna, uppgå till minst 1 ''/2 timme, hvaraf en timme om möjligt

*) Se 34), sid. 236.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

247

för middagsmålet. Belöper sig arbetstiden före eller efter middagsrasten högst till

5 timmar, erfordras under densamma ej någon rast.

Victoria. Minderåriga få, enligt fabriks- och butiklagen § 146: 3, ej oafbrutet
sysselsättas längre tid än 5 timmar utan en måltidsrast om minst Vs timme.

48). Danmark. Enligt de särskilda föreskrifterna för vissa kommuner (se 45)),
få minderåriga ej sysselsättas mellan kl. 8 e. m. och 6 f. m. För minderåriga,
som fullgjort sin skolplikt, medgifves dock undantag härifrån med hänsyn till afton
före sön- eller helgdag och de 14 (för en kommun 7) sista dagarna före jul
äfvensom i tre kommuner söndagen före nyår.

Englatid. Det är förbjudet att sysselsätta barn mellan kl. 9 e. m. och

6 f. in. Dock äga de lokala myndigheterna att medgifva undantag. Dessa myndigheter
hafva äfven rätt att, med statssekreterarens godkännande, meddela strängare
bestämmelser rörande barns nattledighet. (Lag ang. barns användande, §§ 1 och 3).

Tyskland. Barn under 13 år, eller hvilka icke fullgjort sin skolplikt, få ej
sysselsättas mellan kl. 8 e. m. och 8 f .in. (Lag ang. barnarbete, §§ 5 och 13). —
Öfriga minderåriga tillgodonjuta den allmänna bestämmelsen, att åt handelsbiträden
skall efter den dagliga arbetstidens slut beredas en oafbruten hvilotid af minst 10
eller i vissa fall 11 timmar. (Yrkeslagen § 139 c).

Österrike. Minderåriga få ej användas till regelmässiga yrkessysselsättningar
mellan kl. 8 e. m. och 5 f. in. (Yrkeslagen, § 95: 1).

Amerikas Förenta Stater. Förbud mot nattarbete för minderåriga handelsbiträden
förekommer, ofta enligt bestämmelser gemensamma för handel, industri m. m.,
i ett flertal stater. Förbudet omfattar i fem af de mer betydande staterna, i en
af dessa dock blott med hänsyn till de större städerna, tiden mellan kl. 7 e. in.
och 7 f. in. men torde eljest vara mer inskränkt, t. ex. i en stat till kl. 10 e. m. —-6 f. in. Undantag medgifvas i somliga stater med hänsyn till lördagar och tiden
närmast före jul.

Här ifrågavarande förbudsbestämmelser kompletteras eller ersättas i åtskilliga
länder i afsevärd mån af stadganden om viss stängningstid för butiker. För butiker,
i hvilka minst två personer äro sysselsatta, gäller sålunda inom vissa distrikt af Nya
Zeeland i regel, att de skola vara stängda mellan kl. 7 e. m. och 8 f. m. under
fyra dygn och mellan kl. 9 e. m. och 8 f. in. ett dygn i veckan. Den återstående
söckendagen utgör »weekly half holyday», då butikerna stängas kl. 1 e. m.
(Butik- och kontorslagen, §§ 3 och 8). — I Victoria är, där ej de kommunala myndigheterna
annorlunda bestämt, för flertalet kommuner föreskrifvet, att butiker skola
stängas kl. 7 e. m., med undantag för afton näst före sön- eller helgdag, då de
få hållas öppna till kl. 10 e. m., och antagligen i många kommuner äfven för en
dag i veckan, då butikerna skola stängas redan kl. 1 e. m. (Fabriks- och butiklagen,
§ 127).

248

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

49). England. Det är förbjudet att med annat arbete sysselsätta barn, som
användas till arbete på half tid enligt fabriks- och verkstadslagen. (Lag ang. barns
användandande, § 3:3)- — Ingen ung person, som tidigare samma dag användts
i en fabrik eller verkstad, får med arbetsgifvarens vetskap sysselsättas i handel under
det antal timmar, fabriks- och verkstadslagen medgifver, eller under längre tid, än
som tillsamman med den tidigare användningen uppgår till berörda timantal. (»Shop
hours acta, 1892, § 3:2).

Nya Zeeland. Allt arbete, utfördt af ett butikbiträde för butikinnehafvaren
annorstädes än i butiken (vare sig arbetet står i samband med affären eller ej),
skall anses såsom utfördt under det biträdet användes i butiken, och tiden för detsamma
beräknas i enlighet härmed. (Butik- och kontorslagen, § 5 c).

Victoria. Minderårig, som förut å samma dag varit sysselsatt i en fabrik eller
verkstad 8 timmar, får icke alls, och minderårig, som haft sådan sysselsättning
under kortare tid än 8 timmar, endast på sådant sätt användas i handel, att sammanlagda
tiden för båda sysselsättningarna ej uppgår till mer än 8 timmar. (Fabriksoch
butiklagen, § 146:4).

50). Den s. k. nedre åldersgränsen med hänsyn till minderårigas användande
till arbete inom den fabriksmässiga industrien är i Belgien, Danmark, England,
Italien, Nederländerna och ungefär en fjärdedel af Amerikas Förenta Stater fastställd
till fyllda 12 år, i Tyskland och Victoria till fyllda 13 år samt i Schweiz.
Österrike och omkring tre femtedelar af Amerikas Förenta Stater (däribland samtliga
mer betydande industristater) till fyllda 14 år.

Finland, Åldersgränsen är satt till 14 år, men yrkesinspektionen kan på
anhållan af förmyndare tillåta, att barn, som fyllt 13 år och genomgått folkskola
eller annorstädes inhämtat motsvarande kunskapsmått, användes i visst uppgifvet
yrkesarbete, för såvidt med läkarbetyg styrkes, att barnets hälsa ej kan lida men
däraf. (Arbetsförordn., 2 §).

Frankrike. Åldersgränsen är förlagd till uppnådda 13 år. Barn, som äro
försedda med intyg om fullgjord skolplikt samt behörigt läkarbetyg, få dock
börja användas till arbete redan vid 12 år. (Lag ang. minderårigas och kvinnors
arbete, § 2).

Norge. Minderåriga under 14 år få ej användas till arbete; dock kan barn
öfver 12 år med tillstånd af uppsiktsmyndigheten få användas högst 5 timmar om
dagen till lättare arbete, som ej skadar dess hälsa eller hämmar dess kroppsliga
utveckling. Medelst läkarbetyg skall i sådant fall styrkas, att barnets hälsotillstånd
icke lägger hinder i vägen för dess användande till arbetet ifråga. (Fabriktillsynslagen,
§ 21).

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

249

Nya Zeeland. Barn under 14 år få ej användas i fabriker, med mindre
vederbörande inspektör för särskilda fall gifvit skriftligt tillstånd därtill. Sådant tillstånd
får ej meddelas i afseende å fabrik, som sysselsätter mer än 3 personer.
(Fabrikslagen, § 25:1).

51). Viss skolbildning såsom förutsättning för antagande i fabriksarbete torde
kunna sägas vara föreskrifven i England, dock endast beträffande barn under 13 år
(enligt »Elementar}'' education acts»), Italien, Norge, Tyskland och Nya Zeeland.
Någon dylik förutsättning synes däremot ej, åtminstone icke af arbetarskyddslagstiftningen,
vara uppställd i Belgien, Danmark, Frankrike, Finland, Schweiz, Österrike,
Victoria och ej heller i allmänhet uti Amerikas Förenta Stater. Dock kan
fullgjord skolplikt stundom, såsom i Finland och Frankrike *), verka sänkning af
åldersgränsen.

52). Belgien. Lagen angående kvinnors och minderårigas arbete, § 4, stadgar
en allmän maximiarbetstid af 12 timmar för manliga arbetare under 16 och kvinnliga
arbetare under 2 1 år men uppdrager tillika åt konungen att, med hänsyn tagen till
arbetets natur och yrkets fordringar, fastställa arbetstider och raster för dylika, s. k.
skyddade personer, hvilka sysselsättas inom olika industrigrenar. Med anledning häraf
har äfven utfärdats ett större antal specialförfattningar, antagligen afseende flertalet
mer betydande industrier, och synes i dem ifrågavarande maximiarbetstid, som
varierar mellan 9 och 12 timmar, i det alldeles öfvervägande antalet fall uppgå
till 10 å 1 o V* timmar. För minderåriga under 14, eller i något fall 13 år, är
dock arbetstiden i en del industrier ytterligare begränsad, vanligen till 6 timmar.

Danmark. Barn få, intill dess de utskrifvits från skolan, endast sysselsättas
5 Va timmar. För minderåriga, som fullgjort sin skolplikt, medgifves en arbetstid
af 10 timmar. Tillstånd till afvikelser från dessa regler kunna meddelas af direktören
för arbets- och fabrikstillsynen, då naturförhållanden, olyckshändelser eller
liknande, oförutsedda tilldragelser rubbat eller hota att rubba den regelmässiga driften.
Kräfver den inträffade rubbningen eller skadan ofördröjligt afhjälpande, behöfver dock
arbetsgifvaren endast samtidigt med igångsättande af arbetet härför till nämnda
myndighet insända anmälan om den erforderliga afvikelsen. (Fabrikslagen §§ 9,
10 och 14).

England. Arbetstiden för minderåriga är föremål för mycket utförliga bestämmelser,
i någon mån strängare för textil- än för icke-textilfabriker samt modifierade
af åtskilliga specialstadganden och undantag. För minderårigas användande
i icke-textilfabriker gälla hufvudsakligen följande regler:

*) Se 50''.

250

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Barn *) skola sysselsättas antingen enligt halfdags- eller hvarannandagssystemet.
Vid sysselsättning enligt det förra systemet skall den period, hvarunder ett morgonlags
arbete infaller, börja kl. 6, 7 eller 8 f. m. och sluta a) kl. 1 e. nr., b) vid
middagsrastens början, om denna infaller före kl. 1, eller c) kl. 12, om middagsrasten
ej börjar före kl. 2. Arbetsperioden för ett eftermiddagslag åter skall börja
a) kl. 1 e. nr., b) vid den tiden efter kl. 12.3°, då middagsrasten slutar, eller
c) kl. 12, om middagsrasten ej börjar före kl. 2 och morgonlagets period upphör
kl. 12, samt sluta på lördag kl. 2 e. m. och öfriga dagar kl. 6, 7 eller 8 e. nr.,
allt eftersom nrorgonlaget börjar kl. 6, 7 eller 8 f. nr. Ett barn får ej sysselsättas
i ett och samma lag under två på hvarandra följande perioder af 7 dagar.

När ett barn användes till arbete hvarannan dag, skall arbetsperioden börja kl. 6

f. nr. och sluta kl. 6 e. ur. eller börja kl. 7 f. in. och sluta kl. 7 e. in. eller

börja kl. 8 f. in. och sluta kl. 8 e. in. På lördag skall den dock börja kl. 6

eller 7 f. in. och sluta kl. 2 e. m. eller börja kl. 8 f. in. och sluta kl. 4 e. nr.
Barn, som användas enligt hvarannandags-systemet, skola hafva minst 2 timmars tid
för måltidsraster med undantag för lördagarna, då denna tid blott behöfver uppgå
till Va timme. Barn få ej sysselsättas på samma veckodag under två på hvarandra
följande veckor. Vare sig ett barn användes enligt halfdags- eller hvarannandagssystemet,
får det ej sysselsättas längre än 5 timmar i följd utan en måltidsrast om
minst Va timme.

För unga personer skall arbetsperioden sträcka sig mellan kl. 6 f. m. och
6 e. m. eller mellan kl. 7 f. m. och 7 e. m. eller mellan kl. 8 f. m. och 8 e. m.,
dock med undantag för lördagen, då perioden skall sluta resp. kl. 2, 3 eller 4 e. m.
Tiden för måltidsraster får ej understiga 1 Va timme, och skall däraf minst 1 timme
infalla före kl. 3 e. m. På lördagen erfordras dock endast Va timmes rast. Arbetet
får ej fortgå mer än 5 timmar utan en måltidsrast om minst Va timme.

Af de talrika undantagsbestämmelserna afse flertalet en förskjutning eller utsträckning
af arbetsperioden, utan att den effektiva arbetstiden däraf förlänges. För
fabriker, som drifvas med vattenkraft och äro utsatta för att stoppas till följd af
för liten eller för stor vattentillförsel, kan dock statssekreteraren medgifva undantag,
som under fem söckendagar i veckan synes medföra en timmes förlängning af
arbetsperioden för unga personer. Sådant undantag får under en tidrymd af 12
månader lämnas för 96 dagar vid för liten och 48 dagar vid för stor vattentillförsel
men får ej medföra mera öfvertid, än som motsvarar förlusten af arbetstid
under de nästföregående 12 månaderna. I afseende å vissa slag af företag, angifna
antingen i lagen eller i särskilda af statssekreteraren utfärdade författningar, i hvilka
förekomma arbetsprocesser af sådan natur, att deras afsilande ej låter sig noggrant
bestämma, medgifves för unga personer Va timmes förlängning af arbetsperioden,
när så erfordras för afslutande af ett arbete, som eljest måst lämnas i oafslutadt

’) Se 39), sid. 341.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

251

skick. Sådant öfvertidsarbete får dock ej förekomma på lördag eller däremot
svarande dag med förkortad arbetstid och får ej heller leda till, att arbetstiden per
vecka förlänges utöfver det tidsmått, lagens bestämmelser eljest innebära. (Fabriksoch
verkstadslagen, §§ 26, 27, 51 och 52).

Finland. Minderårig under 1 5 år får sysselsättas högst 6 timmar och annan
minderårig högst 1 o timmar af dygnet. För det fall att naturtilldragelse eller
olyckshändelse afbrutit eller hotar att afbryta arbetets regelbundna gång, må dock
arbetstiden under högst 4 veckor måttligt förlängas. Anmälan härom, med noggranna
uppgifter om åtgärdens orsak, förlängningens omfattning och varaktighet samt
antalet däraf berörda arbetare, skall ofördröjligen insändas till industristyrelsen, som
antingen kan låta vid anmälningen bero eller ock föranstalta om förlängningens
begränsning eller inställande. (Arbetsförordn., 7 och 11 §§).

Frankrike. De minderårigas arbetstid får ej öfverskrida 10 timmar. För
vissa industrier *). angifna genom administrativa författningar, äger dock vederbörande
ötverordnade inspektör att medgifva undantag. (Lag ang. minderårigas och kvinnors
arbete, §§ 3 och 7).

Italien. Arbetstiden för minderåriga är fastställd till högst 11 timmar. (Lag
ang. kvinnors och barns arbete, § 7).

Nederländerna. Minderåriga få ej sysselsättas öfver 11 timmar per dygn,
men regeringens »kommissarie» i provinsen, eller i brådskande fall kommunens
borgmästare, äger att i samband med afvikelse från bestämmelserna om arbetstidens
läge medgifva undantag på grund åt särskilda omständigheter. Genom sådant undantag,
medgifvet af »kommissarien», kan arbetstiden under högst 6 dagar i följd eller
hvarannan dag under högst två veckor utsträckas till 13 timmar. (Arbetslagen, § 5).

Norge. Barn**), hvilka icke fullgjort sin skolplikt men erhållit tillstånd att förrätta
lättare arbeten, tå sysselsättas högst 5 timmar dagligen. För öfriga minderåriga
medgifves en arbetstid af högst 10 timmar. Dock kan vederbörande regeringsdepartement
i afseende å företag, hvari arbetet är af lättare beskaffenhet, tillåta
en arbetstid af 1 o 12 timmar under veckens fem första söckendagar under villkor,
att arbetstiden per vecka ej öfverskrider 58 timmar. (Fabriktillsynslagen, § 23).

Schweiz. Minderårigas arbetstid är genom den för alla kategorier af arbetare
gemensamma bestämmelsen om arbetstidens längd begränsad till 11 timmar utom på
dagar före sön- eller helgdagar, då den är inskränkt till 9 timmar. Undantag kunna
medgifvas för högst 2 veckor af orts- eller distriktsmyndigheterna och för längre tid
af kantonsregeringen. (Fabrikslagen, §11).— I några kantoners skyddslagstiftning
meddelas strängare bestämmelser rörande minderårigas arbetstid.

Tyskland. Arbetstiden för minderåriga under 14 år får uppgå till högst 6
timmar, för minderåriga öfver denna ålder till högst 1 o timmar. Undantag kunna

*) De ganska talrika industrigrenar, hvarå denna undantagsbestämmelse äger tillämpning, synas
vara sådana, i hvilka förekommer säsongarbete eller annat tillfälligtvis hopadt arbete.

**) Se 39), sid. 241.

252

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

medgifvas på grund af naturtilldragelser eller olycksfall af de lägre eller högre förvaltningsmyndigheterna
för 14 dagar, resp. 4 veckor, och för längre tid af rikskansleren.
Vidare är förbundsrådet bemyndigadt att bevilja undantag för anläggningar,
som drifvas med ständig eld eller Indika till följd af driftens beskaffenhet
äro hänvisade till regelbundet dag- och nattarbete eller där driften ej medgifver
arbetets delning på regelbundna skift af lika längd eller där driften på grund af sin
natur är inskränkt till vissa årstider. I dessa undantagsfall, som antagligen hafva
sin förnämsta betydelse med hänsyn till föreskrifterna beträffande arbetstidens läge,
får dock arbetstiden per vecka för minderårig under 14 år ej öfverskrida 3 6 timmar
eller för minderårig öfver 14 år 60 timmar. Förbundsrådets undantagsbestämmelser
skola begränsas till att afse viss tid och kunna äfven inskränkas till att gälla bestämda
distrikt. (Yrkeslagen, §§ 135, 139 och 139 a: 2 och 5).

Österrike. För minderåriga är, i likhet med för vuxna arbetare, arbetstidens
längd begränsad till 11 timmar. Härifrån kan emellertid medgifvas undantag för
företag, som visa sig tarfva förlängning på grund af särskilda behof (dock blott
med 1 timme) eller som drifvas kontinuerligt, äfvensom med anledning af natureller
olyckshändelser eller hopadt arbete. För en af tvingande nödvändighet påkallad
förlängning af arbetstiden under högst 3 dagar erfordras ej särskildt tillstånd,
endast anmälan till vederbörande yrkesmyndighet. (Yrkeslagen § 96 a).

Amerikas Förenta Stater. De minderårigas arbetstid växlar mellan 8 och
12 timmar men torde i ungefär halfva antalet stater vara begränsad till 1 o timmar.
Förlängning af arbetstiden medgifves i en del stater till möjliggörande af arbetets

tidigare upphörande å viss annan dag, i några stater vid rubbning af driften eller

reparationer m. m.

Maximiarbetstiden för minderåriga utgör i Nya Zeeland 8 */4 timmar per dag
och 45 timmar per vecka, i Västaustralien 8 ZU timmar per dag och 48 timmar

per vecka, samt i Victoria och Sydaustralien 10 timmar per dag och 48 timmar

per vecka. I fall af hopadt arbete medgifves inom vissa gränser öfvertidsarbcte,
men föreskrifves för sådant arbete bl. a. förhöjd arbetslön.

53). Norge. Minderåriga under 14 år, hvilka ej blifvit utskrifna från folkskolan,
*) må ej sysselsättas på sådant sätt, att sammanlagda skol- och arbetstiden
öfverskrider 7 timmar om dagen. (Fabriktillsynslagen, § 21).

Schweiz. För minderåriga få skol- och religionsundervisning samt fabriksarbete
sammanlagdt ej belöpa sig till mer än 11 timmar om dagen, d. v. s. den
allmänna maximiarbetstiden. (Fabrikslagen, § 16).

•) Sådana minderåriga få med särskildt tillstånd användas till lättare arbeten under högst 5 timmar
om dagen.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

253

54). Belgien. Rasterna böra för »skyddade personer»*) uppgå till sammanlagdt
minst 1 7-> timme om dagen, men konungen äger att i detta ämne meddela
särskilda föreskrifter för olika slag af yrken och sysselsättningar. (Lag ang. kvinnors
och minderårigas arbete, § 4). — I de talrika dylika föreskrifter, som utfärdats,
stadgas kanske oftast, att det dagliga arbetet skall afbrytas genom tre raster om
tillsammans minst 1 V* timme och att en af rasterna skall belöpa sig till minst
1 timme. För en del industrier medgifves dock en sammanlagd rastetid af blott
1 timme.

Danmark. Arbetet skall efter högst 4 7* timmar afbrytas genom en rast
om minst Va timme. Direktören för arbets- och fabrikstillsynen är emellertid bemyndigad
att medgifva undantag för det fall, att arbetsgifvaren föreslår annan för
arbetarne lika förmånlig arbetsindelning. Under hvilo- och måltidstimmar få de
minderåriga ej sysselsättas och ej heller uppehålla sig i någon lokal, där arbete
pågår, med mindre inspektionsmyndigheten gifvit skriftligt tillstånd därtill. (Fabrikslagen,
§§ 9, 10, 11 och 13).

England. I afseende å tidsbestämmelserna för raster, se 52)! — Rasterna
skola i regel infalla samtidigt för alla minderåriga, sysselsatta i samma företag.
Minderåriga få ej sysselsättas under rast eller under sådan tid kvarstanna i arbetslokalen.
(Fabriks- och verkstadslagen § 33).

Finland. Arbetet får ej fortgå oafbrutet för minderåriga under 15 år mer
än 4 och för minderåriga öfver 15 år mer än 5 timmar. Uppgår för förstnämnda
kategori hela arbetstiden blott till 5 timmar, erfordras dock ej någon rast.

Gemensamt för alla slag af arbetare föreskrifves följande: Där arbetet ej
är anordnadt på skift om högst 8 timmar, skall arbetarne beredas åtminstone en
regelbunden rast af minst 1 timme. Arbetspauser få afräknas från arbetstiden,
endast där arbetarne under desamma äro oförhindrade att aflägsna sig från arbetsplatsen;
detta gäller dock ej skötare af kraftmaskiner. Arbetare må ej tillåtas att
under rast uppehålla sig i arbetsrum, såvida ej det arbete, hvari han är sysselsatt
eller tager del, är helt och hållet afstannadt eller yrkesinspektionens skriftliga tillstånd
därtill utverkats. (Arbetsförordn., §§ 12 och 13).

Frankrike. Arbetet skall afbrytas genom en eller flera raster om sammanlagdt
minst en timme. Med undantag för anläggningar med ständig eld, grufvor
och stenbrott skola inom hvarje anläggning rasterna infalla samtidigt för alla minderåriga
arbetare. (Lag ang. minderårigas och kvinnors arbete, § 3).

Nederländerna. Mellan kl. 11 f. m. och 3 e. m. skall arbetet för minderåriga
i regel afbrytas medelst en rast om minst 1 timme. (Arbetslagen, § 6).

Norge. Enligt för minderåriga och vuxna gemensamma bestämmelser skola
arbetarne, när arbetet fortgår öfver 8 timmar, hafva minst 1 timme till middags -

•) Se 52).

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

254

hvila. Under raster får arbete ej tillåtas och uppehåll i arbetslokal endast under
förutsättning, att vidkommande del af driften är fullständigt afstannad eller tillsynsmyndigheten
lämnat medgifvande därtill. Här ifrågavarande bestämmelser kunna
emellertid med vederbörande regeringsdepartements tillstånd ändras efter verksamhetens
kraf, men bör i sådant fall arbetarne skiftesvis eller på annat sätt såvidt
möjligt beredas den lagstadgade hvilotiden. (Fabriktillsynslagen, § 25).

Schweiz. I afseende å alla arbetare föreskrifves en middagsrast om minst 1
timme vid arbetstidens midt. (Fabrikslagen, § 11).

Tyskland. Minderåriga, som sysselsättas endast 6 timmar, skola hafva en
rast om minst Vg timme. Öfriga minderåriga skola beredas minst en middagsrast
om 1 timme samt på för- och eftermiddag en rast om ''/g timme. Sistnämnda
två raster kunna dock bortfalla, om hela arbetstiden ej öfverstiger 8 timmar och
arbetet ej fortgår oafbrutet mer än 4 timmar. Under rasterna, som skola infalla
å regelbundna tider, få de minderåriga ej tillåtas arbeta för företagets räkning. Ej
heller få de uppehålla sig i arbetslokalerna, för så vidt ej driften på afdelningen
i fråga är fullständigt inställd eller vistelse i det fria är omöjlig och lämpliga andra
uppehållsrum ej kunna anskaffas utan oskäliga svårigheter. (Yrkeslagen, § 136).

Österrike. För alla arbetare, utan hänsyn till ålder, gäller, att de skola
beredas tillbörliga raster om sammanlagdt minst 1 7g timme, hvaraf 1 timme om
möjligt för middagsrasten. Uppgår arbetstiden före eller efter middagsrasten till
högst 5 timmar, erfordras under sådan tid ej någon rast. (Yrkeslagen, § 74 a).

Amerikas Förenta Stater. Angående raster synas i flertalet stater ej vara
meddelade några bestämmelser. De bestämmelser i ämnet, som förekomma, gå
vanligen ut på att tillförsäkra arbetarne en middagsrast af ''/■•—1 timme vid lämplig
tid på dagen.

I Nya Zeeland får minderårigas arbete ej pågå längre än 4 V4 timme utan
en måltidsrast om minst 3 4 timme. I Sydaustralien och Victoria äro motsvarande
tider fastställda till 5 timmar och ''/■> timme. Angående förbud mot vistelse i
arbetslokal under måltidsrast och beträffande arbetsgifvares skyldighet att tillhandahålla
måltidslokal gälla i förstnämnda land ganska stränga, i de båda senare länderna
något lindrigare föreskrifter.

Stadgandena om rastetider äro, förutom hvad ofvan anförts, i åtskilliga
länder föremål för en del, somligstädes ganska utförliga undantagsbestämmelser,
hvilka dock ej'' sällan meddelas i lagbud, som tydligtvis hafva sin förnämsta betydelse
med hänsyn till undantagen från reglerna om arbetstidens längd och läge.

55). Belgien. »Skyddade personer*) få ej användas till arbete mellan kl. 9
e. m. och 5 f. m. I afseende å arbeten, som med hänsyn till sin natur ej tåla

•) Se 52).

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

255

afbrott eller uppskof eller som ej kunna verkställas annat än å vissa tider, äger dock
konungen medgifva undantag för manliga arbetare öfver 14 och kvinnliga öfver
16 år. Undantag kan vidare meddelas beträffande grufarbete för vissa kategorier
af arbetare öfver 14 år, och kunna äfven 12- och 13-åriga gossar medgifvas
deltaga i sådant arbete efter kl. 4 f. m. *). (Lag ang. kvinnors och minderårigas
arbete, § 6).

Liknande undantag kunna, oafsedt företagens art, för högst 2 månader meddelas
af provinsguvernörerna, efter vederbörande inspektörs hörande, när driften
måst inställas till följd af »force majeure» eller andra undantagsvis förekommande
omständigheter. Guvernörens medgifvande skall inom 6 dagar godkännas af vederbörande
minister.

Danmark. Minderåriga få ej sysselsättas under tiden kl. 8 e. m. — 6 f. m.
På tillstyrkan af arbetsrådet äger dock inrikesministern tillåta manliga minderåriga
öfver 15 år att i begränsad utsträckning arbeta under nämnda tid, för såvidt sådant
arbete synes nödvändigt för deras fackliga utbildning Tillfälliga undantag kunna
medgifvas på grund af naturförhållanden, olyckshändelser o. d. på sätt angifvits
under 52). (Fabrikslagen, §§ 9, ro och 14).

England. Beträffande bestämmelserna om arbetstidens förläggning, hvilka
innebära förbud mot nattarbete, se 52)!

Utom förut under 52) omnämnda undantag från reglerna om de minderårigas
arbetsperioder, hvilka undantag ju hafva betydelse ej blott för arbetstidens
längd utan äfven för dess läge, stadgar fabriks- och verkstadslagen i sistnämnda
afseende, att dessa regler ej skola äga tillämpning å vissa sådana arbeten för
konservering af fisk eller för rengöring och beredning af frukt, hvilka till förhindrande
af varornas förskämning måste äga ram utan dröjsmål. Äfven för mejerier
medgifves undantag från bestämmelserna om arbetstidens läge. (§§ 41 och 42).

För manliga minderåriga öfver 16 år medgifves under vissa villkor arbete
med tillverkning af spetsar medelst mekaniskt drifven maskin mellan kl. 4 f. m.
och ro e. m. samt arbete i bagerier mellan kl. 5 f. m. och 9 e. m. Dessutom
kan statssekreteraren, där det visas, att ett yrkes brak och behof så fordra och att de
minderårigas hälsa ej därigenom äfventyras, tillåta icke-textila fabriker att å veckans
fem första söckendagar börja arbetet kl. 9 f. m. och sluta det kl. 9 e. m., med
undantag dock för barn använda å eftermiddagsskift, hvilka skola sluta senast kl.

8 e. m. (§§ 36, 37 och 38).

Regelbundet, egentligt nattarbete medgifves för minderåriga af mankön öfver
14 år vid masugnar och andra ugnar för metallframställning, järnverk, tryckerier

*) I författningar rörande »skyddade personers» användande inom olika industrier medgifves
undantag i afseende å pappers-, socker-, glas-, zinkplåt-, fisk-, konserv- och kokstillverkning samt med
hänsyn till grufvor och metallurgiska verk.

256

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

och pappersbruk under hufvudsakligen följande villkor: Arbetsperioden får ej öfverskrida
12 timmar i följd; de för dagarbete gällande bestämmelserna om måltidsraster
skola äga motsvarig tillämpning; den som användes till arbete under någon
del af natten får ej sysselsättas under tolf timmar före eller efter arbetsperioden;
minderårig får ej sysselsättas med nattarbete mer än 6, vid masugnar o. d. samt
pappersbruk 7 nätter under två veckor, såvida ej arbetet är fördeladt på tre lag
och tre skift om högst 8 timmar. — Minderåriga af mankön öfver 14 år få vidare
under vissa villkor användas till nattarbete i glasbruk i enlighet med där rådande,
vanliga arbetsindelning. (§§ 54 och 55).

Vid tryckning af tidningar, som endast äger rum två nätter i veckan, få
manliga minderåriga öfver 16 år användas såsom om de vore vuxna med den inskränkning
allenast, att arbetet ej får öfverskrida 12 timmar under någon period
af 24 timmar. Slutligen är statssekreteraren bemyndigad att för manliga minderåriga
öfver 16 år medgifva nattarbete i sådana icke-textila fabriker, i afseende å
hvilka visas, att driftens natur kräfver användandet af minderåriga och att användandet
ej medför fara för de minderårigas hälsa. (§§ 5 6 och 54:4).

I de fall då minderåriga användas med tillgodonjutande af något undantag
från reglerna om arbetstiden, äger statssekreteraren att, där han så finner erforderligt,
meddela särskilda föreskrifter beträffande renlighet, ventilation samt arbetstidens
längd och anordning. Arbetsgifvare, som ämnar begagna sig af sådant
undantag, skall minst 7 dagar förut meddela inspektören denna sin afsikt samt i
arbetslokalen anslå meddelande därom. Det åligger honom därjämte att anteckna
närmare uppgifter rörande undantagets tillgodonjutande i det allmänna register, som
skall finnas vid hvarje fabrik och verkstad, samt insända sådana uppgifter till inspektören.
(§§ 58 och 60).

Finland. Minderårig må icke användas i arbete före kl. 6 f. m. eller
efter kl. 7 e. m. Industristyrelsen kan dock på anhållan tillåta, att yngling
sysselsättes under annan tid af dygnet, där sådant pröfvas nödigt för hans yrkesutbildning.
(Arbetsförordn. 6 §).

Frankrike. Minderåriga få icke användas till något nattarbete. Såsom sådant
anses hvarje arbete mellan kl. 9 e. m. och 5 f. m. Arbete under jord i grufvor
och stenbrott kan dock få börja kl. 4 f. m. och pågå till kl. 10 e. m. under
villkor, att detsamma är fördeladt på två arbetslag, som hvartdera ej är sysselsatt
mer än 9 timmar, och att hvartdera skiftet afbrytes genom en rast om minst en
timme. När arbetet måst inställas på grund af olyckhändelse eller »force majeure»
äger vederbörande inspektör att, oafsedt företagets beskaffenhet, meddela eftergift
för viss tid. Genom särskild författning kunna undantag vidare medgifvas a) förvissa
industrier på stadigvarande sätt, i hvilket fall arbetet dock ej under en tidrymd
af 24 timmar får uppgå till mer än 7 timmar, b) för vissa industrier på
öfvergående sätt samt c) för anläggningar med ständig eld, i hvilka anläggningar

REVISION AF YRKESFARÉLAGEN M. M. 257

manliga minderåriga, under villkor af minst ett hvilodygn per vecka, kunna få
sysselsättas med oundgängliga arbeten alla öfriga nätter i veckan. (Lag ang.
minderårigas och kvinnors arbete, §§ 4 och 6.)

Uti en kungörelse af den 15 juli 1893 Rngifvas vissa slag af industrier*)
hvari minderåriga få sysselsättas med nattarbete 60 — 120 dagar af året, samt ett
antal anläggningar med ständig eld* **), i hvilka anläggningar minderåriga, utan begränsning
till viss tid af året, få användas till vissa uppgifna arbeten nattetid —-i kungörelsen upptagas ej några undantag enligt a) (se härofvan!) för minderåriga,
endast för vuxna kvinnor. Fortgå arbetena i anläggningar med ständig eld hela
natten, skola rasterna uppgå till minst 2 timmar. Arbetstidens längd får ej i
något fall öfverskrida det vanliga tidsmåttet eller 10 timmar på 24. Arbetsgivare,
som vill begagna sig af undantag af berörda, öfvergående art, skall därom underrätta
vederbörande inspektör eller inspektris på förhand och med användande af
brefkort, bref utan kuvert eller telegram, hvars stämpel i sådant fall tjänar till bevis
om anmälningens datum. En afskrift af anmälningen skall omedelbart anslås på
synligt ställe i arbetslokalen och bibehållas där under hela den tid, undantaget tillgodonjutes.

Nederländerna. Minderårigas arbete får ej börja före kl. 5 f. m. eller fortgå
efter kl. 7 e. m. För bestämda yrken kan dock regeringen utan eller med lokal
begränsning, men utan förlängning af den eljest gällande maximiarbetstiden af 11
timmar, genom särskild författning medgifva ändring af nyssnämnda tider — för minderåriga
under 14 år få de likväl ej sättas före kl. 5 f. m. eller efter kl. 10 e. m.
Undantagsvis äga vidare regeringens »kommissarier» i provinserna, för högst 6
dagar i följd eller för hvarannan dag under högst 2 veckor, och i brådskande fall
kommunernas borgmästare, för högst 2 dagar, att medgifva innehafvarne af särskilda
anläggningar rätt att förskjuta arbetstidens början eller slut 2 timmar eller
ock både dess början och slut 1 timme utöfver eljest stadgade tider, dock med
iakttagande att arbetstiden per dag ej kommer att öfverstiga 13 timmar och att
för minderåriga under 14 år härofvan angifna begränsning till kl. 5 f. m. och 10
e. m. iakttages. (Arbetslagen, § 5 ).

Norge. Minderåriga få ej sysselsättas före kl. 6 f. m. eller efter kl. 8
e. m. Uti företag, hvilkas art och beskaffenhet kräfva nattarbete eller hvari sådant
arbete sedvanligen förekommer, kunna dock minderåriga öfver 16 år med tillsynsmyndighetens,
af vederbörande regeringsdepartement godkända tillstånd och på af

'') Mejerier, osttillverkning och annan yrkesmässig förarbetning af mjölk, tillverkning af lim och
gelatin, sockerbagerier, konservering af frukt och grönsaker, konservering af fisk, afskiljande af ullen
från fårhudar, extraktion af parfymer ur blommor, tillverkning af makaroni, kex o d., hvartill användes
färskt smör, brådskande reparationer af fartyg och kraftmaskiner samt tillverkning af tunnor för fiskeprodukter.

**) Destiliering af betor, tillverkning af emaljerade järnvaror, oljetillverkning, pappersbruk, sockerbruk,
metallurgiska verk samt glasbruk.

258 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

myndigheten fastställda villkor få användas till nattarbete under högst 8 timmar.
Undantag kan vidare af tillsynsmyndigheten meddelas för företag, hvari vid vissa
regelbundet återkommande tider af året förekommer hopadt arbete eller hvari oförutsedda
händelser medfört sådant arbete eller hvari tidvis erfordras nattarbete till
förekommande, att råmaterial eller färdiga produkter taga skada — i samtliga dessa
fall dock endast med hänsyn till minderåriga öfver 16 år och för en tid af högst
6 veckor åt gången. Slutligen äger tillsynsmyndigheten, likaledes för högst 6 veckor
åt gången, medgifva, att minderåriga få sysselsättas under den förbjudna tiden af
dygnet, när naturförhållanden, olyckshändelser eller andra oberäkneliga omständigheter
rubbat en anläggnings regelbundna drift eller hota med sådan rubbning. I
de fall, som afses i nästföregående två punkter, erfordras ej tillstånd för de 4
första dygnen. — Konungen kan tillåta, att minderåriga med afvikelse från här
ifrågavarande förbud under sommartiden användas till »handvaskningsarbete» vid
bergverk under förutsättning likväl, att läkarbetyg anskaffas för de minderåriga, att
arbetet försiggår vid dagsljus samt att tillsyningsmyndigheten finner arbetet ej
kunna skada de minderårigas hälsa eller kroppsutveckling. (Fabriktillsynslagen, §§
23 och 26).

Schweiz. Nattarbete, d. v. s. mellan kl. 8 e. m. och kl. 6, under juni—
augusti kl. 5 f. m., är i regel förbjudet för såväl vuxna som minderåriga. I afseende
å yrken, som kräfva oafbruten drift, äger dock förbundsrådet, då det visas,
att medverkan af minderåriga ej kan undvaras, och särskildt när sådan medverkan
tillika synes ägnad att främja de minderårigas yrkesutbildning, medgifva undantag
för manliga minderåriga öfver 14 år. Vid medgifvande af nattarbete, hvilket ej
får öfverskrida 11 timmar, skall förbundsrådet tillika meddela nödiga föreskrifter till
skyddande af de minderåriga. (Fabrikslagen, § 16).

Tyskland. Arbetstiden för minderåriga får ej börja före kl. 6 f. m. eller
sträcka sig utöfver kl. 8 e. m. Efter arbetstidens slut skola de minderåriga lämnas
en oafbruten hvilotid af minst 11 timmar. Undantag kunna medgifvas dels i de
fall och enligt de regler, som anförts för undantag under 5 2), och dels af rikskanslern
i de fall, att driftens natur eller hänsyn till arbetarne i särskilda företag
låter en annan anordning af arbetstiden synas önskvärd. I afseende å nattarbete
vid sådana företag, som angifvas i tredje punkten under 32),*) föreskrifves därjämte,
att det ej får öfverskrida 10 timmar på 24, att det under hvarje skift
måste afbrytas genom en eller flera raster om sammanlagdt minst en timme samt
att arbetslagen skola byta skift hvarje vecka. (Yrkeslagen, §§136, 139 och 139 a).

Österrike. Minderåriga få ej användas till regelbundna yrkessysselsättningar
nattetid, d. v. s. mellan kl. 8 e. m. och 5 f. m. Handelsministern äger dock
att i samråd med inrikesministern genom förordning medgifva undantag för sådana

*) Anläggningar med ständig eld etc.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

259

slag af fabriksmässiga företag, vid hvilka ett afbrott af arbetet med hänsyn till
driftens natur ej låter sig göra eller vid hvilka en tvingande nödvändighet af skiftarbete
föreligger med hänsyn till ifrågavarande industrigrens behof. Gällande regler
om arbetstidens längd få ej rubbas genom undantagen. (Yrkeslagen, §§ 95 och
96 b : 4).

En förordning af den 27 maj 1885 medgifver användande af minderåriga,
delvis dock endast till vissa sysselsättningar, under nattetid uti järnverk, glashyttor,
pappers-, pappersmasse-, socker-, konserv- och emaljkärlsfabriker samt tillåter dessutom
vid tillämpning af vissa undantag i afseende å arbetstidens längd, där så
erfordras, afvikelse från förbudet mot nattarbete.

Amerikas Förenta Stater. Förbud mot minderårigas användande till nattarbete
gälla i det stora flertalet stater. Tiden för den förbjudna periodens början
växlar mellan kl. 5 och 10 e. m. men är oftast förlagd till kl. 6 e. m. Den förbjudna
periodens sluttid åter varierar mellan kl. 4 och 8 f. m. men är i ett mycket
öfvervägande antal stater bestämd till kl. 6 f. m. Undantag från förbudet synas
ej förekomma i någon större utsträckning.

Förbudet mot minderårigas nattarbete afser i Nya Zeeland och Västaustralicn
tiden mellan kl. 6 e. m. och 7.45 (för manliga) eller kl. 8 f. m. (för kvinnliga
minderåriga). Med skriftligt tillstånd af vederbörande inspektör kunna dessa
sluttider under vissa månader flyttas tillbaka 1 timme. I Sydaustralien och Victoria
är det förbjudet att använda minderåriga efter kl. 9 e. m., och i sistnämnda
stat är förbudet i afseende å gossar under 14 år och kvinnliga minderåriga skärpt
till att omfatta tiden kl. 6 e. m. — 6 f. in. Några egentliga undantag från förbudet
mot nattarbete synas ej förekomma i berörda australiska stater.

56). Danmark. Utöfver de i lagen medgifna arbetstiderna må unga personer
ej användas till något arbete i fabrikens tjänst utanför dess område. (Fabrikslagen,
§ ro).

England. Ett barn*) får ej, med undantag för arbetsperioden, användas fölen
fabrik utom densamma å någon dag, hvarunder barnet användes i fabriken.
Liknande förbud gäller för ung person, som sysselsättes i en fabrik både före och
efter middagsmålet. Minderårig, åt eller för hvilken utlämnas arbete eller hvilken
tillåtes att uttaga arbete, som skall utföras af den minderårige utom fabriken, anses
använd utom fabriken den dag, arbetet utlämnas eller uttages. Sysselsättes minderårig
af samma arbetsgivare både i en fabrik och en butik, får sammanlagda tiden för
dessa sysselsättningar ej öfverstiga den för fabriksarbetet medgifna tiden. (Fabriksoch
verkstadslagen § 31).

'') Se 39), sid. 241.

26o

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Finland. Arbetsgifvare är förbjudet att förlänga de för minderåriga stadgade
längsta arbetstiderna genom att utgifva arbete till förrättande i hemmet. (Arbetsförordn.
, io §).

Tyskland. Åt minderåriga, sysselsatta i företag med i regel minst io
arbetare, får ej å dag, då de arbetat i företaget under hela den därför medgifna
tiden, af arbetsgifvaren eller för tredje persons räkning öfverlämnas arbete till utförande
utom företaget. Å dagar, då de varit sysselsatta kortare tid, må dylikt
öfverlämnande äga rum endast i sådant omfång, att genomsnittsarbetare af ifrågavarande
kategori sannolikt kunna medhinna arbetet under den återstående delen af
den lagligen medgifna arbetstiden. (Yrkeslagen, § 137 a).

Nya Zeeland. Hvarje arbete, som af en person, sysselsatt i en fabrik,
utföres för innehafvaren af fabriken annorstädes än i fabriken, skall, vare sig arbetet
står i samband med fabriksdriften eller ej, anses såsom utfördt i fabriken och tiden
därför beräknas i enlighet härmed. Om en person, sysselsatt i en fabrik, utför
arbete för fabriken annorstädes än i fabriken, utsätter han såväl fabrikens innehafvare
som sig själf för straffansvar, för såvidt ej arbetet är af sådan natur, att det ej kan
utföras inom fabriken. (Fabrikslagen, §§ 21 och 30).

Sydaustralien. Vid beräknande af varaktigheten af minderårigas sysselsättning
skall den tid, minderåriga under loppet af en dag eller vecka på något vis
sysselsatts för arbetsgifvaren, fullständigt medräknas. (Fabrikslagen, § 70).

57). Någon mot intygsböckerna med deras fortlöpande serier af upplysningar
angående de minderårigas hälsotillstånd, kroppsutveckling och sysselsättning fullt
svarande anordning synes ej förefinnas i andra länder, men i Frankrike, Italien,
Tyskland och Österrike skall, på sätt här nedan närmare angifves, för hvarje minderårig
arbetare finnas en bok med vissa uppgifter rörande den minderårige.

Frankrike. Mären skall kostnadsfritt tillhandahålla den minderåriges fader,
moder, förmyndare eller arbetsgifvare en bok, hvari äro inskrifna den minderåriges
för- och tillnamn, födelsedatum och -ort samt hemvist. Om den minderårige är
under 13 år, skall dessutom i boken angifvas, att han är försedd med visst skolbetyg.
*) Arbetsgifvaren skall i boken anteckna dagen för den minderåriges inträde
i arbete äfvensom för hans utträde därur. Det åligger jämväl arbetsgifvaren att
föra ett register, upptagande alla här nämnda uppgifter. (Lag ang. minderårigas
och kvinnors arbete, § 10).

Italien. Minderårig får ej antagas i arbete utan att vara försedd med en
arbetsbok jämte ett i denna bok infördt läkarintyg, att den minderårige är frisk och
duglig till det ifrågasatta arbetet. Sådana böcker, inrättade efter fastställdt formulär,
utdelas af vederbörande ministerium till kommunerna och tillhandahållas af märerna

*) Utgör förutsättning för sådan minderårigs antagande i arbete.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 26 I

i de kommuner, där de minderåriga äro bosatta. Arbetsbok skall innehålla anteckning
om den minderåriges födelsedatum samt intyg, att han är vaccinerad, frisk och
till arbetet duglig äfvensom att han fullgjort sin skolplikt.* (Lag ang. kvinnors och
barns arbete, § 2). — Mären skall föra förteckning enligt fastställdt formulär öfver
utlämnade arbetsböcker. Har arbetsbok gått förlorad eller förstörts genom långvarigt
begagnande, äger mären i den kommun, där den ursprungliga arbetsboken utlämnats,
att utfärda ett dubblettexemplar, hvilket skall utmärkas såsom sådant. Arbetsgifvaren
är förpliktad att förvara boken och i densamma anteckna dag för den minderåriges
inträde i och utträde ur arbetet. Byter den minderårige om sysselsättning,
skall anteckning därom göras i boken. När den minderårige lämnar en anställning,
skall boken återlämnas till honom. Arbetsbok, som ej längre erfordras för den, åt
hvilken den utfärdats, skall af arbetsgifvaren lämnas till den kommun, där företaget
är beläget, och denna kommun skall, om den ej utfärdat boken, öfverlämna densamma
till den kommun, där utfärdandet ägt rum. Formuläret till arbetsböcker
lämnar plats för läkaranteckningar vid upprepade undersökningar.* **) Arbetsgivare
skall föra en förteckning med åtskilliga uppgifter öfver sina minderåriga arbetare.
(Tillämpningsregl. till nyssnämnda lag, §§ 7, 8, 15, 17 och 26).

Tyskla7id. Minderåriga ***) arbetare få ej sysselsättas utan att vara försedda med
arbetsbok, och det åligger arbetsgivare att vid sådapa arbetares antagande infordra
arbetsboken. Arbetsgivare skall förvara arbetsboken, på begäran af myndighet
förete densamma och efter arbetsförhållandets behöriga upplösning utlämna boken.
Utlämnandet sker till den minderåriges laglige målsman, om denne påyrkar det
eller den minderårige ej nått 16 år, eljest till den minderårige själf. Med samtycke
af vederbörande kommunala myndighet kan boken äfven utlämnas till den minderåriges
moder, fastän hon ej är hans målsman, till annan af den minderåriges anhöriga
eller ock till den minderårige själf under andra förutsättningar än nyss
antydts. Arbetsbok utfärdas kostnadsfritt på begäran eller med samtycke af den
minderåriges målsman utaf polismyndigheten å den ort, där den minderårige senast
varaktigt uppehållit sig. Målsmans samtycke kan ersättas med tillstyrkan af kommunalmyndigheten.
Före utfärdandet skall visas, att den minderårige fullgjort sin
skolplikt, samt göras troligt, att någon arbetsbok ej förut utfärdats för honom.
Då arbetsbok blifvit fullständigt utfylld eller ej vidare är brukbar eller förlorats
eller förstörts, har polismyndigheten, där den minderårige senast haft stadigvarande
hemvist, att utfärda ny. Den gamla boken skall, om den finnes i behåll, afslutas
med en tjänsteanteckning, och i den nya skall anmärkas, att den träder i stället
för en äldre. För utfärdande af ny bok kan uppbäras en afgift af högst 50 pfennig.

") Enligt formuläret skall boken därjämte meddela upplysning om bl. a. hvilken skola den
minderårige besökt och hur länge han begagnat undervisningen där, inskrifningsnumret i kommunens
register öfver minderåriga och kvinnor samt den minderåriges målsman.

**) Beträffande sådana undersökningar, se 69), sid. 274.

***) I detta fall personer under 21 år.

262

REVISION AF YRRESFARELAGEN M. M.

— Arbetsbok skall innehålla anteckning om den minderåriges namn, födelseort,
-år och -dag samt målsmannens namn och senaste boningsort. Den minderårige
skall i boken skrifva sin namnteckning. Utfärdandet äger rum under polismyndighetens
sigill och underskrift. Öfver utfärdade arbetsböcker skall nämnda myndighet
föra förteckning. Rikskanslern bestämmer, hur böckerna skola vara inrättade.
Arbetsgivare har att i boken anteckna tiden för den minderåriges inträde i arbete
och arten af hans sysselsättning äfvensom, när arbetsförhållandet upphör, tiden
därför och, om ändring i den minderåriges sysselsättning ägt rum, arten af hans
senaste arbete. Anteckning, som skall verkställas med bläck och undertecknas af
arbetsgivare eller hans därtill befullmäktigade arbetsledare, får ej förses med märke,
som afser att på fördelaktigt eller ofördelaktigt sätt känneteckna bokens innehafvare.
Ej heller får i boken införas betyg eller andra icke föreskrina anteckningar. —
Har arbetsbok blifvit obrukbar, förlorats eller förstörts hos arbetsgivaren, eller har
arbetsgifvaren däri gjort otillåtna märken eller anteckningar, eller vägrar han utan
behörigt skäl att utlämna sådan bok, kan från den minderåriges sida påyrkas utfärdande
af en ny bok på arbetsgivarens bekostnad. Utlämnar arbetsgifvaren ej
arbetsbok, när han är skyldig därtill, eller underlåter han att verkställa föreskrina
anteckningar, eller gör han otillåtna märken eller anteckningar, blir han skadeståndspliktig
gent emot den minderårige, men måste denne göra sin fordran därpå
gällande inom 4 veckor efter dess uppkomst. Den som med uppsåt gör obrukbar
eller förstör en för honom utfärdad arbetsbok, straffas med böter intill 20 mark
eller i fall af bristande tillgångar med fängelse i högst 3 dagar. (Yrkeslagen,
§§ 107—112 och 150:3).

Österrike. Arbetsböcker äro obligatoriska för alla arbetare, utan hänsyn till
åldern. För minderåriga gälla några särskilda föreskrifter om målsmans samtycke
till arbetsboks utfärdande samt om anteckning af målsmans namn och boningsort,
målsmans bifall till arbets- eller lärlingsförhållandets ingående och beträffande den
minderåriges skolgång. Böckerna utfärdas af kommunalmyndigheterna utan stämpelafgift
men mot ersättning för anskaffningskostnaden. Betyg kan införas i arbetsboken,
för såvidt det är fördelaktigt för arbetaren. Öfriga föreskrifter rörande
arbetsböckerna motsvara i hufvudsak de tyska bestämmelserna i ämnet. (Yrkeslagen,
§§ 79— 80 h).

58). Danmark. Innan minderårig antages i arbete, skall arbetsgifvaren genom
undersökning, utförd af vederbörande tjänsteläkare eller annan auktoriserad läkare,
förvissa sig om, att den minderåriges kroppsutveckling eller hälsotillstånd icke lägger
hinder i vägen för hans användning till det ifrågasatta arbetet. I afseende å kroppsutvecklingen
skall särskildt beaktas, om den minderåriges längd, vikt eller bröstvidd
är mindre än den för hans ålder normala; upplysning härom bör meddelas i läkar -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

263

betyget. Närmare regler för läkarundersökningen kunna på framställning af arbetsrådet
meddelas af inrikesministern. (Fabrikslagen, § 15). — I en kungörelse af
den 5 november 1903 uppställes formulär till läkarbetyg, med 14 punkter att
besvaras eller ifyllas af läkaren, samt lämnas några anvisningar beträffande undersökningens
utförande.

England. Minderårig under 16 år får ej sysselsättas i fabrik längre tid än
7 eller, om distriktets intygsläkare*) bor på större afstånd från fabriken än 3
(engelska) mil, längre än 13 arbetsdagar, utan att arbetsgifvaren erhållit behörigt
intyg om den minderåriges lämplighet (fitness) för arbetet i fabriken. Då ett barn
öfvergår till ung person**), skall nytt läkarbetyg anskaffas. Intyg får ej utfärdas
utan personlig undersökning af den minderårige uti fabriken ifråga. Undersökningen
kan dock försiggå annorstädes, om antalet minderåriga arbetare i fabriken ej uppgår
till 5 eller om inspektören af särskild anledning medgifvit undantag. I intyget
skall förklaras, att läkaren gjort sig förvissad om att den minderårige är af den
ålder, som uppgifves i intyget, att han personligen undersökt den minderårige samt
att denne ej genom sjukdom eller kroppslig svaghet är urståndsatt till dagligt arbete
under den tid, lagen medgifver för ifrågavarande fabrik. I intyget kan föreskrifvas
villkor med hänsyn till den minderåriges sysselsättning. Intygsläkare har samma
befogenhet som en inspektör att undersöka det arbete, hvartill den minderårige
skall användas. Alla fabriker tillhöriga samma ägare och belägna inom intygsläkarens
distrikt eller endast en eller några af dem må upptagas i intyget, allt
eftersom läkaren anser sig kunna tillstyrka med hänsyn till den minderåriges användande.
Om intygsläkare vägrar meddela lämplighetsintyg åt en af honom undersökt
person, är han skyldig att på anmodan skriftligen angifva skälet därför.
(Fabriks- och verkstadslagen, §§ 6 3 och 64).

Finland. För att få sysselsätta 13 -åringar — den normala arbetsåldern inträder
först med fyllda 14 år — fordras bl. a. att genom läkarbesiktning utrönes, att barnet
icke är sjukligt eller dess kroppsutveckling under den normala. (Arbetsförordn.,
2 och 5 §§).

Frankrike. Såsom villkor för rätt att sysselsätta minderåriga under 13 år,
d. v. s. före den normala arbetsålderns inträde, föreskrifves bl. a. intyg om fysisk
lämplighet, utfärdadt af läkare tillhörande någon af vissa kategorier utaf tjänsteläkare.
(Lag ang. barns och kvinnors arbete, § 2). — Ett cirkulär af den 20
december 1892 meddelar formulär till ifrågavarande intyg, som endast går ut på,
att den minderårige utan olägenhet till hälsan kan användas till visst eller vissa
uppgifna arbeten.

Italien. Minderåriga få, såsom redan under 57) anförts, ej antagas i arbete

*) Se sid.

**) Se 39).

264

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

utan att vara försedda med en arbetsbok innehållande bl. a. läkarbetyg. Sådant betyg
utfärdas af den läkare, som utgör kommunens hälsovårdsmyndighet. I betyget, som
bör förses med uppgifter till innehafvarens identifiering, skall läkaren förklara, att
han underkastat den minderårige en noggrann undersökning och försäkrat sig om
att den minderåriges hälsotillstånd och kroppskonstitution motsvara arbetets kraf och
att den minderåriges kroppsliga utveckling ej kan taga skada af arbetet. I betyget
skall särskildt angifvas de slag af arbeten, som läkaren anser skadliga för den
minderårige. Undersökningen af kvinnliga minderåriga skall äga rum i närvaro af
en hennes anförvant eller annan kvinna, för hvilken hon har förtroende. (Tilllämpningsregl.
till lagen ang. kvinnors och barns arbete, § 6).

Norge. Barn, som uppnått 12 år, få, oaktadt den normala arbetsåldern
börjar först med det 15 :de året, användas till vissa lättare arbeten under förutsättning
att med läkarbetyg styrkes, att deras hälsotillstånd icke gör dem olämpliga till
arbetet ifråga. Sådant betyg skall i fall af behof utfärdas af läkaren i den lokala
tillsynen.*) (Fabriktillsynslagen, § 21).

I Sydaustralien och kanske äfven i regel uti Victoria skola minderåriga för
att få användas till arbete vara försedda med ett »lämplighetsintyg», utfärdadt af
vederbörande distriktsläkare.

Såsom i viss mån utgörande en ersättning för stadgandet om läkarbetyg
som villkor för antagande i arbete kan nämnas, att det i åtskilliga länder, t. ex.
Frankrike och ett flertal nordamerikanska stater, är föreskrifvet, att inspektionsmyndigheterna
äga påkalla läkarundersökning, så snart de finna någon minderårig
arbetares hälsotillstånd eller kroppsutveckling förefalla otillfredsställande. För användande
till vissa hälsofarliga sysselsättningar fordras i många fall, och detta ofta
utan hänsyn till arbetarnes ålder, särskilda läkarbetyg.

59) I Belgien, England, Frankrike, Nederländerna, Amerikas Förenta Stater
och några australiska stater torde öfver hufvud taget kunna sägas gälla samma
regler för minderårigas användande till arbete inom handtverket som inom den
fabriksmässiga industrien.

Uti Danmark, Finland (enligt förslaget till arbetsförordning), Italien, Norge,
Schweiz och ett par australiska stater äro alla något så när betydande handtverksföretag,
d. v. s. med ett arbetarantal uppgående till omkring 5, underkastade
samma minderårighetsbestämmelser som fabrikerna. Mindre handtverksföretag i dessa
stater synas ej vara föremål för någon afsevärd, effektiv minderårighetslagstiftning.
Den finska näringsförordningen den 31 mars 1879, § 33, föreskrifver dock, att
barn under 12 år ej få antagas till arbete i handtverk, att arbetstiden för barn

'') Se sid. 304.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

265

under 15 år ej får öfverstiga 8 timmar med lämpliga mellanskof samt att minderåriga
ej får sysselsättas mellan kl. 9 e. m. och 5 f. m. utan medgifvande af målsman
och tillstyrkan af ortens läkare, som för detta ändamål bör undersöka den
minderårige minst eu gång om året. I en del schweiziska kantoner förekomma
äfven vissa skyddsföreskrifter, som afse minderåriga handtverksarbetare, särskilt
kvinnliga sådana.

I Tyskland och Österrike gör visserligen skyddslagstiftningen beträffande de
minderårige åtskillnad mellan äfven ganska stora handtverksföretag (med 10 å 20
arbetare) och den fabriksmässiga industrien, hvilken senare är underkastad en del
särskilda, strängare föreskrifter, men för de minderåriga handtverksarbetarne gälla dock
de allmänna bestämmelserna rörande minderårigas användande till yrkesarbete. Sålunda
äga i det förra landet yrkeslagens stadganden angående arbetsböcker, ledighet
för skolgång och arbetsgifvarnes skyldighet att vid sysselsättandet af minderåriga
ägna sundhet och sedlighet den särskilda hänsyn, som arbetarnes ålder han påkalla,
jämväl tillämpning å den handtverksmässiga industrien. Någon föreskrift om viss
ålder såsom villkor för antagande till arbete i handtverk förekommer ej i den tyska
yrkeslagen, men i lagen angående barnarbete (§§ 5 och 13) stadgas därför en ålder
af 12 år för främmande och 10 år för egna barn. Sistnämnda lag, som dock
endast har afseende å barn under 1 3 år, meddelar vidare vissa föreskrifter beträffande
arbetstidens längd (endast för främmande barn) och läge samt rasterna med hänsyn
till bl. a. handtverksarbetet. Enligt den österrikiska yrkeslagen gälla i afseende å
arbetsböcker, arbetstidens längd och läge, raster samt fortsatt undervisning väsentligen
samma regler för minderårigas sysselsättande inom handtverksmässiga som fabriksmässiga
företag. Minimiåldern för antagande i arbete är däremot olika för dessa
båda slag af företag, i det den för de förra är satt till fyllda 12 men för de senare
till fyllda 14 år.

60) Såsom redan angifvits under 2) och 42) har i flertalet kulturstater
regeringen eller annan myndighet sig anförtrodt att meddela kompletterande specialföreskrifter
beträffande minderårigas användande till sådana arbeten, med hänsyn till
hvilka de allmänna minderårighetsbestämmelserna finnas ej göra tillfyllest. Här
nedan lämnas några uppgifter om dylik speciallagstiftning i ett antal olika länder.

Belgien. Konungen äger, efter hörande af vissa rådgifvande institutioner,
att förbjuda användande af »skyddade personer»*) till arbeten, som öfverstiga deras
krafter eller som det skulle vara farligt att låta dem utföra. I samma ordning kan han
förbjuda eller ock endast för visst antal timmar per dag eller för visst antal dagar
och under vissa villkor medgifva, att »skyddade personer» användas till erkändt

*) Se 52), sid. 249.

266

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

osunda arbeten. (Lag ang. kvinnors och minderårigas arbete, § 3). — En kungörelse
den 19 februari 1895 förbjuder sysselsättande af »skyddade personer» i
20 och af minderåriga under 16 år i 45 olika slag af verksamhet. I afseende
å ett 60 å 70-tal slag af verksamhet angifvas vissa lokaler, hvari minderåriga, dels
under 16 och dels under 14 år, ej få vistas eller arbeta. Uti några slag af
företag slutligen förbjudes användande af vissa grupper utaf skyddade personer till
särskilda arbeten eller föreskrifves begränsning af deras arbetstid.

Danmark. I § 4 maskinskyddslagen förbjudes användande af minderåriga
under 16 år till själfständig passning af maskiner, som genom särskild författning
äro betecknade som farliga. En af justitieministern den 1 november 1902 utfärdad
i> Anordning» angifver såsom farliga vissa slag af mekaniskt dofna arbetsmaskiner,
däribland cirkel-, band- och ramsågar. — För det fall att arbets- och fabrikstillsynen
finner visst arbete särskildt ansträngande eller hälsoskadligt eller af den beskaffenhet,
att en enstaka arbetares oförsiktighet kan medföra fara för de öfriga
arbetarne, äger enligt § 12 fabrikslagen arbetsrådet att med hänsyn till sådant
arbete bestämma förhöjning af de minderårigas åldersgränser eller meddela förbud
mot minderårigas användande. I några af de för ett flertal skilda industrier utfärdade
regulativ förbjudes användande af minderåriga eller af minderåriga under 16
år till vissa arbeten.

England. I afseende å sysselsättningar, som äro skadliga för hälsan eller
farliga till lif eller lem äger vederbörande statssekreterare, efter ett offentligt invändningsförfarande
samt undersökning enligt gifna regler, att utfärda särskilda föreskrifter,
som bl. a. kunna afse användandet af minderåriga. (Fabriks- och verkstadslagen,
§§ 79 — 84). — I en del af statssekreteraren utfärdade reglementen för
farliga yrken förekomma äfven vissa förbud och villkor med hänsyn till minderårigas
sysselsättande.

Finland. Senaten äger bestämma, hvilka yrken eller yrkesgrenar äro att
anse såsom synnerligen farliga, och beträffande dem utfärda särskilda, nödigbefunna
föreskrifter. I sådana yrken eller yrkesgrenar må minderåriga ej användas till arbete.
(Arbetsförordn., 4 och 16 §§).

Frankrike. De olika slag af arbeten, hvilka böra förbjudas för minderåriga
på grund däraf, att desamma medföra fara, öfverstiga de minderårigas krafter eller
kunna skada de minderårigas moral, skola angifvas genom administrativa författningar.
Minderåriga få ej sysselsättas i osunda eller farliga anläggningar annat än
under iakttagande af särskilda villkor, som bestämmas genom sådana författningar.
(Lag ang. barns och kvinnors arbete, §§ 12 och 13).

En kungörelse af den 13 maj 1893 meddelar förbud mot användande af
minderåriga, i vissa fall dock endast utaf lägre åldersklasser, till ett stort antal
arbeten samt uppställer vidare inskränkande villkor för minderårigas sysselsättande
uti ett betydande antal olika företag. Bland förbjudna arbeten af mer allmän före -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

267

komst kunna nämnas smörjning, rengöring, tillsyn eller reparation af i gång varande
maskiner eller maskindelar, drifvande af maskiner medelst trampning på pedal, arbete
vid cirkel- eller bandsågar, klipp- eller andra skärande maskiner, på hängande
ställningar för reparation eller rengöring af byggnader, bärande, dragande eller
körande af bördor öfverstigande vissa, för olika grupper af minderåriga fastställda
viktmått samt arbete med framställning af skrifter, affischer, teckningar, målningar
eller andra föremål, hvilkas försäljning, utbjudande, affischering eller utdelning förbjudes
af strafflagarna såsom stridande mot goda seder eller hvilka, utan att kollidera
med dessa lagar, likväl äro sårande för sedligheten.

Italien. Lagen ang. kvinnors och barns arbete, § 4, föreskrifver, att i en
säl skild författning skola angifvas de farliga, hälsoskadliga eller alltför ansträngande
arbeten, hvartill minderåriga ej få användas äfvensom de arbeten, med hvilka minderåriga
endast undantagsvis, under erforderliga garantier och villkor, få sysselsättas.
I leglementet angående lagens tillämpning, § 11, meddelas två förteckningar, den ena
öfver sådana företag, hvari det är ovillkorligt förbjudet att använda kvinnor under
21 år eller manliga arbetare under 15 år, den andra öfver arbeten i afseende å
hvilka användandet af dylika personer är »förbjudet eller underkastadt särskilda
försiktighetsmått». Dessa förteckningar kunna efter vissa rådgifvande institutioners
hörande ändras eller fullständigas genom kungliga kungörelser.

Nederländerna. Enligt § 4 arbetslagen äger regeringen att utfärda förbud,
antingen absolut eller med förbehåll, mot användande af minderåriga till vissa arbeten,
som i allmänhet eller under särskilda förutsättningar medföra fara till lif eller
hälsa. En åtskilliga gånger ändrad och senast den 13 juli 1906 förnyad kungörelse
meddelar synnerligen utförliga bestämmelser i nyssberörda afseenden. Förutom
talrika direkta förbud mot minderårigs användande till vissa arbeten upptager denna
kungörelse 7 kategorier af arbetslokaler för mer eller mindre osunda sysselsättningar,
hvari minderåriga ej få användas utan iakttagande af alla eller flera eller färre af
9 noggrant angifna villkor.

Norge. Öfver sådana företag eller sysselsättningar, som äro förbundna med
särskild fara för hälsa, lif eller lemmar eller för öfveransträngning, skall konungen,
efter arbetsrådets hörande, utfärda en förteckning. Sedan åligger det vederbörande
regeringsdepartement att, efter det yttranden inhämtats från tillsynsmyndigheten,
arbetsrådet och arbetsgifvame, för dylika företag eller sysselsättningar fastställa
skärpande bestämmelser i något, några eller samtliga i lagen angifna sex afseenden.
Bland dessa upptagas äfven, att användandet af minderåriga skall vara förbjudet i
större utsträckning än eljest eller ock helt och hållet. (Fabriktillsynslagen, § 29).

Schweiz. Fabrikslagens § 16 bemyndigar förbundsrådet att bestämma de
fabrikationsgrenar, hvari barn icke få användas. Ett förbundsrådsbeslut af den 13
december 1897 angifver ett stort antal sysselsättningar, som äro förbjudna för
minderåriga under 16 år.

268

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Tyskland. Förbundsrådet äger enligt yrkeslagen, § 139 a: 1, att förbjuda
eller uppställa särskilda villkor för användandet af minderåriga inom yrkesgrenar,
som äro förbundna med särskilda faror för sundhet eller sedlighet. Med stöd häraf
stadgas i en del kungörelser inskränkningar beträffande minderårigas sysselsättande
inom vissa industrier.

Österrike. Yrkeslagen, § 94: 4, bemyndigar handelsministern att i samråd
med inrikesministern genom förordning angifva de farliga eller hälsoskadliga yrkessysselsättningar,
till hvilka minderåriga arbetare icke alls eller endast under vissa
villkor få användas. Detta bemyndigande synes emellertid ej hafva kommit till
användning.

61). I åtskilliga stater, såsom England, Frankrike, Nederländerna, Italien,
Tyskland, Nya Zeeland, Syd- och Västaustralien samt Victoria, äro kvinnliga arbetare
i afsevärd mån underkastade samma inskränkningar med hänsyn till arbetstidens
längd och läge samt arbetets art som de minderåriga.

Förbud mot kvinnors användande till bergverksarbete under jord gäller i flertalet
kulturstater. I Belgien och Finland är dock förbudet begränsadt till kvinnor
under 21, resp. 18 år.

Den finska arbetsförordningen, 4 §, förbjuder användande af kvinnor under
18 år till lossning eller lastning af varor. Ett nederländskt lagförslag angående
stufveriarbete, hvilket förslag under förra delen af år 1909 af ministern för landtbruk,
industri och handel förelädes handelskamrarna in. fl., lär bl. a. stadga förbud
mot användande af kvinnor, oafsedt deras ålder, till sådant arbete; lagen skulle
dock ej äga tillämpning å fiskefartyg eller sådana smärre fartyg, som endast befara
Zuidersee. Tillämpningsreglementet till den italienska lagen angående kvinnors och
barns arbete, § 29, tab. B: 25, förbjuder användande af kvinnor under 21 år bl. a.
till stufveri- eller annat arbete i segel- eller ångfartygs lastrum äfvensom till i- eller
urlastning af kol eller annat tungt gods från kaj eller pråm till ångfartyg eller
tvärtom, med undantag likväl för handhafvande och fyllande af tomma lastningskorgar.
En belgisk kungörelse den 20 november 1906 angående hvad som särskildt
skall iakttagas i företag för lastning, lossning, reparation och underhåll af fartyg,
§ 42, förbjuder bl. a. användande af kvinnor under 21 år till arbete i lastrum å
fartyg äfvensom till skötsel af eller signaltjänst vid kranar och dylika lyftanordningar.

62). Direkt förbud mot kvinnors användande till skötsel af ångpannor eller
motorer torde endast förekomma mera sällan, såsom i Nya Zeeland enligt maskininspektionslagen
af 1902, § 12:3, men däremot gälla i många stater förbud mot
kvinnors användande till smörjning eller rengöring af i gång varande maskiner eller

REVISION AF YRKESFARELAGEN M M.

269

maskindelar. Sådana förbud*) jämte de i åtskilliga stater föreskrifna kompetensvillkoren
för ångpanneskötare torde sannolikt i stor utsträckning faktiskt utestänga kvinnor
från skötsel af ångpannor och motorer.

63). I Belgien, England, Nederländerna, Österrike, Nya Zeeland och Västaustralien
är för kvinnliga arbetare föreskrifven en ovillkorlig barnsängsledighet af
4 veckor.

Danmark. Kvinnlig arbetare må ej under de 4 första veckorna efter sin
nedkomst inträda i arbete, med mindre medelst läkarintyg styrkes, att sådant kan
ske utan skada för hennes egen eller barnets hälsa. Det understöd, som arbeterskan
under nämnda tid åtnjuter af allmänna medel, skall ej hafva fattigunderstöds
verkningar. (Fabrikslagen, § 18).

Italien. Barnsängsledigheten skall i regel uppgå till 1 månad men kan förkortas,
dock ej till mindre än 3 veckor, om med behörigt läkarintyg styrkes, att
arbeterskans hälsotillstånd medgifver henne att utan menliga följder utföra det arbete,
hvaråt hon ämnar ägna sig. (Lag ang. kvinnors och barns arbete, § 6).

Norge. Barnsängsledighet är påbjuden för en tid af 6 veckor. Det understöd
af allmänna medel, som åtnjutes vid tillfällen af trångmål till följd af denna
bestämmelse, skall ej anses som fattigunderstöd; det utbetalas af den kommun,
där arbeterskan uppehåller sig, men med rätt till ersättning af barnets föräldrar.
(Fabriktillsynslagen, § 28).

Schweiz. Under sammanlagdt 8 veckor före och efter sin nedkomst får ej
barnsängskvinna sysselsättas i fabrik. Hennes återinträde är gjordt beroende af
bevis om att minst 6 veckor förflutit efter nedkomsten. Förbundsrådet skall angifva
de fabrikationsgrenar, hvari hafvande kvinnor icke få användas. (Fabrikslagen, § 15).

Med anledning af en förbundsrådets cirkulärskrifvelse den 7 april 1885
angående förbättrad kontroll öfver barnsängsledighetens iakttagande hafva i ett
flertal kantoner arbetsgifvarne blifvit ålagda bl. a. att föra särskilda, efter visst
formulär upprättade listor öfver barnsängskvinnor. Ett förbundsrådsbeslut den 13
december 1897 angifver ett antal arbeten, hvartill hafvande kvinnor ej få användas.

Spanien. Barnsängsledigheten får ej vara kortare än 4 veckor och skall
belöpa sig till 5 eller 6 veckor, om läkare vitsordar, att kvinnan ej utan skada
till sin hälsa tidigare kan återupptaga arbetet. Under denna tid skall arbetsgifvaren
hålla hennes plats reserverad åt henne. Då en kvinna befinner sig i 8:de månaden
af sitt hafvandeskap, kan hon fordra ledighet från arbetet, och skall sådan ledighet
medgifvas henne, om läkare tillstyrker det. Äfven i sådant fall skall hennes

*) Danska justitieministern lär sålunda på grund af dylikt förbud hafva förklarat, att skötseln af ång~
panneanläggningar i mejerier ej får anförtros åt kvinnor.

270

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

förutvarande plats reserveras. (Lag af d. 8 jan. 1907 ang. ändring af § 9 i
lagen om kvinnors och barns arbete d. 13 mars 1900).

Tyskland. Kvinnliga arbetare få ej sysselsättas under sammanlagdt 8 veckor
före och efter sin nedkomst. De få ej återinträda i arbetet utan bevis, att minst
6 veckor förflutit efter nedkomsten. (Yrkeslagen, § 137).

I Finland, Frankrike och Amerikas Förenta Stater synes skyddslagstiftningen
ej innehålla påbud om barnsängsledighet.

64). Italien. I fabriker, där kvinnor sysselsättas, skall amning af dibarn
medgifvas, antingen i ett särskildt till anläggningen hörande rum eller på sådant
vis att mödrarna, på sätt och tider som arbetsordningen bestämmer, få lämna
arbetet. I fabriker, som sysselsätta minst 5 o kvinnliga arbetare, skall alltid finnas
ett särskildt rum för amning, i hygieniskt afseende så anordnadt som dess speciella
ändamål kräfver. Den ledighet, som utöfver de vanliga rasterna bör lämnas för
amning, skall uppgå till minst 1 timme för dem, som amma sina barn utom
fabriken, och V2 timme för dem, hvilka begagna fabrikens amningsrum. Från
skyldighet att hålla sådant rum fritagas fabriker, hvilka ej sysselsätta kvinnor öfver
15 år. (Lag ang. kvinnors och barns arbete, § 10 och tillämpningsregl. till
denna lag, § 40).

Spanien. Kvinnor, som hafva barn att amma, skola under sin arbetstid
erhålla en timmes ledighet för att gifva sina barn bröstet. Denna timme skall
uppdelas i två raster om 30 minuter, af hvilka den ena skall infalla under morgonarbetet,
den andra under eftermiddagsarbetet. Mödrarna äga att begagna sig af
dessa raster, när de finna för godt. De hafva blott att vid arbetets början meddela
arbetsledaren, hvilka tider de valt. De till amning afsedda tiderna få ej på
något sätt föranleda afdrag å daglönen. (Lag af d. 8 jan. 1907 ang. ändring af
§91 lagen om kvinnors och barns arbete d. 13 mars 1900).

I afseende å särskild ledighet för hushållsgöromål föreskrifva den tyska
yrkeslagen, § 137, och den schweiziska fabrikslagen, § 13, att arbeterskor, som
hafva att sköta ett hushåll, skola gifvas ledighet Va timme före middagsrasten, för
såvidt ej denna belöper sig till minst 1 Va timme.

65). I afseende å tillämpningen af skyddslagstiftningens bestämmelser rörande
arbetets säkerhet och sundhet gäller i åtskilliga länder, såsom Belgien, Danmark,
England, Frankrike, Italien, Nederländerna, Norge och Schweiz, att arbetsgifvaren
vid straffansvar är skyldig att själfmant, utan någon erinran från inspektionsmyndigheternas
sida, ställa sig dessa bestämmelser till efterrättelse. Konstaterar en inspektionsfunktionär
ett åsidosättande af denna skyldighet, riskerar arbetsgifvaren

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

271

sålunda omedelbart angifvelse och åtal. Men ehuru en sådan påföljd är stadgad,
torde densamma endast mera sällan komma till tillämpning, utan att arbetsgifvaren
dessutom försummat att inom utsatt tid vidtaga viss anordning, som från inspektionsmyndighetens
sida påkallats till det konstaterade missförhållandets afhjälpande.
I flera af dessa länder lämnar äfven skyddslagstiftningen närmare föreskrifter beträffande
ett förfarande af sistberörda art.

Uti en del andra stater, såsom Finland*), Tyskland och Österrike, synes
däremot lagens allmänna yrkesfarebestämmelser ej direkt vara förbundna med något
straffansvar, utan förutsättes för sådant ansvar, att skyddsbestämmelse blifvit närmare
preciserad genom en specialförfattning eller ett föreläggande.

Såsom ofvanstående antyder, torde sannolikt i flertalet länder uppsiktsmyndigheternas
föreskrifter, vare sig de gifvas som erinringar, råd, anvisningar
eller formliga förelägganden, faktiskt vara af obligatorisk karaktär och utsätta arbetsgifvaren
för straffpåföljd i fall af ohörsamhet.

Förelägganden i egentlig mening meddelas i England af den domstol för
summarisk jurisdiktion, inför hvilken åtal för missförhållandet ifråga blifvit väckt.
Domstolen kan meddela föreläggande jämte eller i stället för straff och äger att
på begäran utsträcka den en gång fastställda tiden för föreläggandets fullgörande.
(Fabriks-. och verkstadslagen, § 135:2). — I Frankrike, där bristande iakttagande
af administrativa skyddsförfattningar, utfärdade till lagbestämmelsernas komplettering
och precisering, ej bör åtalas, innan tillfälle lämnats arbetsgifvaren att afhjälpa
bristen, har inspektör att anteckna föreläggandet i företagets register med utsättande
af viss tid, ej under 1 månad, för den föreskrifna åtgärdens vidtagande. På ansöka
inom 1 5 dagar kan vederbörande minister, när föreläggandet afser betydande
förändring af företagets byggnad, medgifva uppskof under högst 18 månader.
(Lag ang. arbetarnes sundhet och säkerhet, § 6). — I Finland meddelas föreläggande
af yrkesinspektör och kan öfverklagas inom 30 dagar i industristyrelsen.
Befogenheten att meddela förelägganden torde i Schweiz tillkomma kantonsmyndigheterna,
1 Tyskland vanligen polismyndigheterna och i Österrike »yrkesmyndigheterna».

Emellertid förekomma äfven bestämmelser, som ålägga inspektionsorganen
att iakttaga ett varsamt och grannlaga uppträdande gent emot arbetsgifvaren.
Sålunda föreskrifva den österrikiska yrkesinspektörslagen, § 12, och den schweiziska
instruktionen för fabriksinspektörerna den 18 juni 1883, § 9, i nära nog lika
ordalag, att inspektörerna skola vinnlägga sig om att genom en välvilligt kontrollerande
verksamhet ej blott tillförsäkra arbetarne lagens välgärningar utan äfven
taktfull understödja arbetsgifvarne i deras uppfyllande af lagens fordringar. Instruktionen
för den preussiska yrkesinspektionen den 23 mars 1892, § 6, säger, att

*) Åtminstone enligt hittills gällande skyddslagstiftning.

272

REVISION AF YF.KESFARELAGEN M. M.

inspektionspersonalen förnämligast skall söka sin uppgift däri att, stödd på sin
förtrogenhet med lagens bestämmelser samt sina tekniska kunskaper och tjänsteerfarenheter,
genom sakkunniga råd och välvillig bemedling åvägabringa en sådan
reglering af drifts- och arbetsförhållandena, som, utan att tillskynda yrkesidkaren
onödiga uppoffringar eller ändamålslösa inskränkningar, tillförsäkrar arbetarne det
fulla, med lagen åsyftade skyddet.

66). Danmark. Enhvar, som vill upprätta och drifva en fabrik eller omdana
en redan bestående anläggning till fabrik, är berättigad att inhämta arbetsök
fabrikstillsynens utlåtande, huruvida det med hänsyn till lagens bestämmelser
finnes något att invända mot den uppgjorda planen. Den som önskar begagna
sig af denna rätt, skall insända fullständig plan öfver arbetsställets inredning m. m.
till direktoratet för nämnda tillsyn. Denna myndighet äger dessutom att, äfven
utan sådan anledning, framställa invändningar med hänsyn till lagens bestämmelser
mot åtgärder eller förhållanden vid fabriker under uppförande, ombyggnad eller
inredande. (Fabrikslagen, § 3).

Finland. Enhvar, som ärnar uppföra fabrik eller annan industriell inrättning
eller ock företaga ombyggnad af dylik inrättning, är berättigad att begära yrkesinspektionens
utlåtande därom, huruvida anordningarna för den tillämnade ny- eller
ombyggnaden, enligt ritning och beskrifning, motsvara gällande bestämmelser.
(Yrkesfareförordn., 15 §).

Nederländerna. Hvar och en, som ämnar uppföra eller utvidga en fabrik
eller verkstad, äger rätt att erhålla vederbörande arbetsinspektörs yttrande öfver det
tilltänkta byggnadsföretaget. För detta ändamål skola, förutom plan öfver anläggningen
i minst V100 skala, till inspektören lämnas beskrifningar öfver platsen och
tillämnade säkerhetsanordningar samt uppgifter angående den afsedda tillverkningen
och drifkraften, allt i två exemplar. Inspektören, som skall skriftligen erkänna
mottagandet af dessa handlingar, äger att infordra alla nödiga upplysningar samt
skall afgifva yttrande inom en månad från mottagningsbevisets datum. Vid yttrandet
fogas det ena exemplaret af handlingarna. Utfaller yttrandet ogynnsamt, skall det
förses med motiv. (Säkerhetslagen, §§ 2 — 5).

Norge. Enhvar, som har för afsikt att upprätta och drifva en industriell
anläggning eller att omgestalta en redan bestående sådan anläggning, är, när han
underrättar tillsynen om sin afsikt och den påtänkta rörelsens art samt förelägger
tillsynen planen till anläggningen, dess byggnader och dessas inre anordning, berättigad
att erhålla tillsynens yttrande, huruvida den med hänsyn till lagens bestämmelser
finner något att erinra mot planens utförande. (Fabriktillsynslagen, § 4).

Schweiz. Den som ämnar uppföra, ombygga eller utvidga en fabrik eller
inrätta hyrd lägenhet till fabrik, skall förelägga kantonsregeringen planerna härför

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

273

till pröfning och godkännande. Dessa planer jämte tillhörande beskrifningar, beträffande
hvilka meddelas utförliga bestämmelser, skola underställas edsförbundets
vederbörande fabriksinspektör, innan kantonsregeringen lämnar sitt godkännande.
(Föreskr. ang. fabriksbyggnader, §§ 1 och 2). *

Obligatorisk pröfning af bvggnadsplaner till fabriker o. d. förekommer i flera
länder, såsom Belgien, Tyskland och Österrike, med anledning af lagstadganden,
som föreskrifva särskildt godkännande och tillstånd för vissa mer farliga, osunda
eller besvärande anläggningar. Dylikt tillstånd är påbjudet för synnerligen många
slag af företag, och ehuru pröfningen väl egentligen har till ändamål att förekomma
s. k. allmänfara och obehag för grannskapet, torde vid densamma äfven arbetets
säkerhet och sundhet beaktas. Skyddslagstiftningens inspektionsorgan deltaga, åtminstone
i nyssnämnda tre stater, såsom sakkunniga uti pröfningen.

Såsom i viss mån innebärande en pröfning af här ifrågavarande art bör
måhända äfven omnämnas den registrering af fabrikslokaler, som är föreskrifven i
flera australiska stater, t. ex. Nya Zeeland och Västaustralien, I dessa stater får
en lokal ej användas till fabrik utan att vara behörigen registrerad hos vederbörande
inspektör, och för vinnande däraf stadgas ansökan med åtskilliga uppgifter beträffande
företaget. I de två nämnda staterna skall inspektören besöka anläggningen och
tillse, att densamma uppfyller skyddslagstiftningens kraf, innan han beviljar registreringen.

67). I Belgien, Finland, Italien, Norge, Tyskland (åtminstone Preussen)
samt vissa af Amerikas Förenta Stater synes inspektionspersonalen äga tillträde till
arbetslokal hvarje tid å dygnet, oafsedt om arbetet pågår eller ej. Uti kanske
flertalet af de Amerikas Före?ita Stater, hvilkas skyddslagstiftning innehåller bestämmelser
i ämnet, stadgas rätt till inträde vid hvarje skälig (reasonable) tid.

I England. Nya Zeeland och Victoria skall inspektör vid hvarje skälig tid,
dag eller natt, äga tillträde till fabriker, verkstäder och delar af sådana, då han
har skälig anledning tro, att någon sysselsättes därstädes, äfvensom under dagtid
till hvarje plats, som han har skälig anledning antaga vara en fabrik eller verkstad.
För Syd- och Västaustr alien gälla snarliknande regler.

I Österrike är inspektörs rätt till tillträde oinskränkt under dagtid men i
afseende å natten begränsad till tid, då arbetet pågår. I Danmark är ifrågavarande
rätt inskränkt till tid, när någon är sysselsatt i arbetslokalen.

Något stadgande om tillsägelse till arbetsgifvaren eller arbetsföreståndaren
såsom förutsättning för tillträde synes ej förekomma i andra länder. Emellertid
föreskrifves i åtskilliga skyddslagar, att inspektör skall legitimera sig på visst sätt.
Inspektör är ofta uttryckligen bemyndigad att affordra ej blott arbetsgifvaren och
dennes ställföreträdare utan samtliga å arbetsstället sysselsatta personer erforderliga
35

•2 74

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

upplysningar. I England och ofvannnämnda australiska stater afser detta bemyndigande
t. 6. m. personer som förut, dock under de två senaste månaderna, varit
sysselsatta å arbetsstället, och äger i dessa stater inspektör äfven fordra, ätt af
honom hörda personer skola med sin underskrift bestyrka meddelade uppgifter.

68). Danmark. Maskinskyddslagen, §§ 17 och 18, föreskrifver, att å hvarje
arbetsställe, som är underkastadt fabriksinspektoratets tillsyn, skall finnas ett protokoll,
hvari inspektören efter afslutad undersökning antecknar de säkerhetsanordningar,
Som han med hänsyn till nämnda lag eller på grund af till densamma anknutna
författningar kan hafva påbjudit, äfvensom den tidsfrist, inom hvilken anordningarna
skola vara vidtagna. Å arbetsställen, där tillsyn enligt maskinskyddslagen utöfvas
af kommunala tillsyningsmän, tillhandahålla dessa af kommunen anskaffade och
auktoriserade protokoll för härofvan berörda ändamål.

Frankrike. Enligt lagen angående arbetarnes säkerhet och sundhet, § 6, skola
inspektörerna i företagets register anteckna sådana förelägganden, som de meddela
med stöd af detta lagrum. Någon vidare föreskrift om berörda register lämnas
emellertid ej i nämnda lag, men i lagen angående barns och kvinnors arbete, § 10,
föreskrifves, att arbetsgivare, som sysselsätter minderåriga, skall föra ett register
för de i lagen påbjudna uppgifterna rörande sådana arbetare. I företag med minderåriga
arbetare lära inspektörerna anteckna sina förelägganden i detta register. I
andra företag torde inspektörerna, som synas vara pliktiga att tillhandahålla arbetsgifvarnc
register, ibland meddela sina förelägganden i sådana register men stundom
äfven inskrifva föreläggandena i en vanlig skrifbok eller dylikt, som kan anträffas
på arbetsplatsen.

I öfriga länder, hvilka här pläga komma i betraktande, synes ej förefinnas
något påbud motsvarande lagförslagets 33 §.

69). Ehuru någon anordning fullt motsvarande den regelbundna, årliga läkarbesiktningen
af minderåriga arbetare här i landet ej synes förekomma i någon annan
stat, finnas dock, såsom nedanstående utvisar, i vissa länders skyddslagstiftning
bestämmelser, som åsyfta en fortsatt läkarkontroll.

England. För det fall att en inspektör anser en minderårig under 16 år
till följd af sjukdom eller kroppslig svaghet vara oförmögen till dagligt arbete under
den lagligen medgifna tiden i den fabrik eller verkstad, där han är sysselsatt, äger
inspektören att skriftligen uppmana arbetsgifvaren att efter viss tid, ej under 1 och
ej öfver 7 dagar, upphöra med den minderåriges sysselsättande. Efter denna tid
får arbetsgifvaren ej använda den minderårige med mindre distriktets intygsläkare,

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

27 9

efter tagen del af uppmaningen, personligen undersökt den minderårige och förklarat
honom icke vara oförmögen till arbetet. (Fabriks- och verkstadslagen, § 67).,

Finland. Å yrkesinspektionen ankommer att, närhelst anledning sedermera*)
yppar sig, fordra läkares intyg därom, huruvida den minderåriges fortsatta användande
i arbetet med hänsyn till hans hälsotillstånd är menligt eller icke. Därest arbetsgifvaren
ej inom utsatt tid anskaffar sådant intyg, utvisande att arbetets fortsättande
kan tillstädjas, är han förbjuden att behålla den minderårige i arbetet. (Arbetsförordn.
, § 5).

Italien. Flälsovårdsmyndigheten bör genom periodiska besiktningar underrätta
sig, om de minderåriga förmå uthärda det arbete, hvarmed de sysselsättas, och
huruvida de äro angripna af smittosamma sjukdomar. Besiktningen bör förnyas
hvarje gång, den minderårige förflyttas till annan sysselsättning, äfvensom då en
inspektör anser den minderåriges hälsotillstånd ej medgifva den minderåriges fortsatta
användande till arbetet eller en inspektör är tveksam om den minderåriges
fysik kan uthärda detsamma. (Tillämpningsregl. till lagen ang. kvinnors och barns
arbete, §§ 41 och 42).

Äfven i flera sådana länder, såsom Frankrike och vissa nordamerikanska
stater, där läkarundersökning ej utgör villkor för minderåriges antagande i arbete,
åtminstone ej då han uppnått normal arbetsålder, äro inspektionsmyndigheterna berättigade
att påkalla läkarundersökning, när de finna anledning till tvekan, om en
minderårig utan fara för sin hälsa kan uthärda det arbete, hvartill han användes.

70). I afseende å läkarbetyg för antagande i arbete, hvilket ju dock i några
af de stater, där sådana läkarbetyg förekomma, är påbjudet endast för minderåriga
under den normala arbetsåldern, gäller i Italien och Frankrike, att det skall utfärdas
afgiftsfritt af tjänsteläkare, tillhörande viss, resp. vissa kategorier,'' i Finland
att det bekostas af arbetsgifvaren, i Norge att det betalas af arbetsgifvaren med
jo öre, när det utfärdas af läkaren i den lokala tillsynen, samt i Danmark att
läkaren för betyget är berättigad att af arbetsgitvaren erhålla 4 kr.

I England göres beträffande arfvodet för de minderårigas »lämplighetsintyg»
skillnad på, å ena sidan om intygsläkaren utför undersökningen å arbetsstället, å den
andra om han gör det i sitt hem eller å viss af honom för ändamålet bestämd
plats och såväl denna som tiden för undersökningen blifvit behörigen kungjorda.
I det förstnämnda fallet utgår arfvodet med 2 schillings 6 pence för hvarje
besök jämte 6 pence för hvarje vid besöket undersökt minderårig utöfver de
fem första, hvarjämte läkaren, om arbetsstället är beläget på större afstånd från

*) Efter den minderåriges antagande i arbete.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

276

hans bostad än en (engelsk) mil, är berättigad till resekostnadsersättning med 6
pence för hvarje halfmil utöfver nyssnämnda afstånd. I de senare fallen utgör
arfvodet 6 d. för hvarje undersökt minderårig. (»5:th schedule» till fabriks- och
verkstadslagen).

71). Beträffande den tvångsvisa tillämpningen i andra länder af skyddslagstiftningen
rörande arbetets säkerhet och sundhet hänvisas till 65).

Skyddslagstiftningens tillämpning i det fall, att arbetsgifvaren ej är ägare af
arbetslokal eller redskap, med hänsyn hvartill skyddsanordning erfordras, synes
endast i en del engelska och amerikanska stater hafva gjorts till föremål för särskilda
bestämmelser.

England. Om innehafvare! af en fabrik eller verkstad anser, att ägaren af
arbetslokalen bör helt eller delvis bära kostnaderna för de ventilationsanordningar,
som lagen kräfver, kan han anföra klagomål hos en domstol för summarisk jurisdiktion,
hvilken äger att beträffande kostnaderna och deras fördelning förordna, såsom
synes domstolen rättvist och billigt med hänsyn till omständigheterna i målet och
särskildt till villkoren i kontraktet mellan parterna. — Föreskrifna anordningar för
räddning vid eldsvåda åligger det arbetslokalens ägare att vidtaga, men anser denne,
att företagets innehafvare bör bestrida eller bidraga till kostnaderna för desamma,
är han berättigad att väcka talan därom vid grefskapsdomstolen, som i sådant fall
har liknande befogenhet som nyss nämnts. — I afseende å hyres-fabriker (tenement
factories), hvarmed förstås byggnader eller fastigheter, i hvilka mekanisk kraft fördelas
till ett antal skilda, af olika personer innehafda industriföretag, gäller ett flertal
af lagens skyddsföreskrifter gent emot byggnadens eller fastighetens ägare i stället
för i förhållande till företagens innehafvare. (Fabriks- och verkstadslagen, §§ 7: 4,
14 och 87).

Massachusetts. Om den som förhyr en arbetslokal, efter föreläggande af
vederbörande inspektör utför förändringar till förbättrande af lokalens hygieniska
förhållanden, äger han att inom 30 dagar efter förändringarnas afslutande väcka
talan mot enhvar, som är ekonomiskt intresserad i lokalen, samt att återfå så mycket
af kostnaderna, som domstolen med hänsyn till rättvisa och billighet anser böra
falla på svaranden.

Nya Zeeland, klar sådan innehafvare af en fabrik, som ej äger arbetslokalen,
af en inspektör ålagts att för sanitärt ändamål vidtaga ändring af fabriksbyggnaden,
är han berättigad att af byggnadens ägare återfordra kostnaderna för ändringen.
(Fabrikslagen, § 63: 8).

72). Belgien. Den väsentliga straffbestämmelsen i lagen angående kvinnors
och minderårigas arbete, § 14, riktar sig mot »industrichefer», arbetsgivare,

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 277

direktörer eller förvaltare, som med vett och vilja brutit mot föreskrifter i lagen
eller i författningar beträffande lagens tillämpning.

Danmark. Maskinskyddslagen, § 20, stadgar, att blott den som gjort sig
skyldig till en öfverträdelse, vare sig han är arbetsgifvaren eller dennes förvaltare,
förman eller uppsiktshafvande i en särskild gren af driften, skall häfta i ansvar för
öfverträdelsen. I de regulativ, som utfärdats för en del industrier, föreskrifves, att
fabrikens ledare eller innehafvare samt arbetarne hvar för sig äro ansvariga för de
öfverträdelser, som kunna läggas dem till last.

England. Har en öfverträdelse, för hvilken innehafvaren af en fabrik eller
verkstad är underkastad bötesansvar enligt fabriks- och verkstadslagen, i själfva
verket begåtts af en förvaltare, tjänare, arbetare eller annan person, skall denne
andre vara underkastad ansvar, som om han vore innehafvare af företaget. För
det fall att innehafvaren af en fabrik eller verkstad är åtalad för öfverträdelse af
lagen, skall han äga rätt att efter behörig angifvelse få enhvar, som han uppgifver
vara den verklige öfverträdaren, kallad inför domstolen, då åtalet skall förekomma.
Förmår sedan fabrikens eller verkstadens innehafvare, efter det öfverträdelsen blifvit
konstaterad, öfvertyga domstolen, att han brukat skyldig omsorg till lagens förverkligande
och att den andra personen begått öfverträdelsen utan hans vetskap,
samtycke eller begifvande, skall denne fällas för öfverträdelsen och innehafvaren
frikännas från allt ansvar. Den sakfällde skall därjämte betala rättegångskostnaderna.
Styrkas nyssberörda förhållanden, samt att öfverträdelsen ägt rum i strid mot innehafvarens
föreskrifter, för en inspektör redan vid tiden för öfverträdelsens upptäckande,
skall inspektören direkt, utan att först vända sig mot fabrikens eller verkstadens
innehafvare, rikta sin talan mot den person, som han anser verkligen hafva
gjort sig skyldig till öfverträdelsen. (Fabriks- och verkstadslagen, §§ 140 och 141).

Finland. Stannar öfverträdelsen arbetsgifvarens ställföreträdare till last, utan
att den förre därjämte kan tillräknas något vållande, straffas ställföreträdaren allena
för brottet. (Arbetsförordn., 18 § och yrkesfareförordn., 20 §).

JVor ge. Förestås rörelsen i arbetsgifvarens ställe af en därtill antagen förvaltare,
gäller om denne, hvad om arbetsgifvaren är bestämdt. (Fabriktillsynslagen,
§ 54)-

Tyskland. Öfverträdas vid utöfvande af ett yrke politiföreskrifter af personer,
hvilka yrkesidkaren anställt till ledande af ett företag eller någon del af detsamma
eller till utöfvande af uppsikt, skall straffet drabba desse. Jämte dessa
personer är yrkesidkaren straffbar, om öfverträdelsen begåtts med hans vetskap eller
om han låtit komma sig till last bristande omsorg vid rörelsens öfvervakande eller
vid val af eller tillsyn öfver driftsledare eller uppsiktspersoner. (Yrkeslagen, § 15 1).

Österrike. Drifves ett yrke medelst ställföreträdare eller förpaktare, skola
ådragna penning- och arreststraff ådömas ställföreträdaren eller förpaktare!!. Jämte

278

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

denne kan yrkesinnehafvaren fällas till ansvar i de fall, som härofvan anförts i
afseende å Tyskland. (Yrkeslagen, § 13 7).

I Nya Zeeland, Victoria, Syd- och Västaustralien gälla i förevarande ämne
väsentligen samma bestämmelser som i England.

73). Danmark. Inspektionspersonalen får icke begagna sin ställning till att
förskaffa sig andra upplysningar, än som erfordras för fullgörandet af dess uppdrag.
Ej heller får den lämna något som helst meddelande, offentligt eller privat, om
något förhållande beträffande dess tillsyn underkastade arbetsställen eller beträffande
där arbetande personer, h vilket kan hafva kommit till dess kännedom under tjänsteutöfning,
för såvidt ej tjänsten så påkallar. (Fabrikslagen, § 22).

Finland. Tjänsteman vid yrkesinspektionen är pliktig att bevara yrkeshemlighet,
hvarom han genom sin tjänsteställning erhåller kännedom, såvidt ej
dess yppande påkallas för hedrande af lagstridigt förfarande eller missförhållanden.
Ej må han söka vinna kunskap om yrkesidkares affärsställning. (Yrkesinspektionsförordn.
, 7 §).

Frankrike. Arbetsinspektörerna skola aflägga ed att ej yppa fabrikationshemligheter
eller driftsförfaranden, om hvilka de kunna få kännedom under sin
tjänsteutöfning. (Lag ang. minderårigas och kvinnors arbete, § 18).

Nederländerna. Inspektörerna äro skyldiga att hemlighålla, hvad de å
platser, dit de på grund af lagens stadgande äga tillträde, få veta om den där
utöfvade rörelsen, för såvidt detta ej kommer i strid med något lagbud. (Säkerhetslagen,
§ 23).

Norge. Tillsyningsmyndigheten och dess assistenter samt arbetsrådets medlemmar
och sakkunnige äfvensom af vederbörande departement utsända särskilda
inspektörer äro förpliktade att hemlighålla de drifts- och affärsförhållanden, hvarom
de genom sin verksamhet kunna få kännedom, äfvensom att afhålla sig från att
efterlikna de af driftsidkarne hemlighållna inrättningar och tillvägagångssätt, som
kommit till deras kunskap. När anmälan om något mot lagen stridande förhållande
blifvit gjord, skall anmälarens namn hemlighållas, för såvidt han ej uttryckligen
tillåter, att han namngifves, eller anmälningen visar sig vara obefogad. (Fabriktillsynslagen,
§ 47).

Tyskland. Uppsiktsfunktionärerna, som tillsättas af de skilda staternas regeringar,
skola förpliktas att, med undantag för angifvelser af lagöfverträdelser,
hemlighålla de affärs- och driftsförhållanden, om hvilka de under tjänsteutöfning få
kännedom. (Yrkeslagen, § 139 b).

Österrike. Yrkesinspektörerna skola genom tjänsteed förpliktas att hemlighålla
till deras kännedom komna affärs- och driftsförhållanden. Särskilt hafva de

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

279

att iakttaga den strängaste tystlåtenhet beträffande sådana tekniska inrättningar,
förfaringssätt och egendomligheter i driften, hvilka yrkesidkaren betecknat såsom
hemliga. Yppar eller tillgodogör sig yrkesinspektör sådan hemlig inrättning, förfaringssätt
eller egendomlighet, utsätter han sig för fängelsestraff. (Yrkesinspektörslagen,
§ 16).

Bestämmelser i ämnet förekomma äfven i somliga länder, såsom Englattd
och Schweiz, uti instruktionerna för inspektionspersonalen.

SKYDDSLAGSTIFTNINGENS MYNDIGHETER
I VISSA FRÄMMANDE STATER.

Efterföljande öfversikter äro utarbetade under våren 1908 och hafva därefter endast
delvis underkastats revidering.

För författningar, som åberopas under förkortad beteckning och utan dag för utfärdandet,
återfinnas den fullständiga rubriken jämte sådant datum å sid. 206, 207.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

283

Belgien.

Arbetsinspektionen är försedd med en central chefsmyndighet, som utgör en
sektion af det till ministére de 1’industrie et du travail hörande office du travail.
Centralmyndighetens personal består af en generalinspektör, en direktör, en öfverinspektor,
två inspektörer, en assistent, två kvinnliga inspektörer samt en byråchef,
som förmodligen förestår kanslitjänsten. Öfverinspektören och assistenten äro
läkare. Den lokala uppsiktstjänsten är fördelad på 10 distrikt, i hvart och ett
af hvilka tillsynen i regel utöfvas af en inspektör, biträdd af en eller flera assistenter
eller delegerade. År 1908 voro i lokal inspektionstjänst sysselsatta 1 öfverinspektor,
9 inspektörer, 11 assistenter och 7 delegerade. De delegerade äro lägre
inspektionsorgan, med mindre tjänstgöring och arfvode men sannolikt utrustade
med ungefär samma befogenhet som inspektörer och assistenter.

Vid sidan af den vanliga uppsikten står en af läkare utöfvad tillsyn. Denna
medicinska inspektion är fördelad på fyra distrikt, af hvilka tre hafva hvar sin
läkarinspektör, under det det fjärde är försedt med tvänne läkare, af hvilka den ene
tillika tillhör centralmyndigheten i egenskap af öfverinspektor. Till arbetsinspektionens
organ kunna äfven i viss mån räknas ett slags besiktningsläkare (médicins
agréés), som år 1906 uppgingo till 149.

Centralmyndighetens tjänstemän kontrollera de lokala inspektionsmyndigheterna,
studera deras rapporter och »centralisera deras arbeten» samt utarbeta förslag till
reformer. Vidare sysselsätta de sig med sådana specialundersökningar af industrier
och anläggningar, som anvisats dem af ministern. Slutligen hafva de att afgifva
yttranden i besvärsmål m. m. rörande tillstånd till farliga, osunda och besvärande
anläggningar.

Arbetsinspektionen öfvervakar efterlefnaden af bestämmelserna rörande minderårigas
och kvinnors användande till arbete, arbetets säkerhet och sundhet, arbetslönens
betalning, verkstadsreglementen, söndagshvila, arbetsprodukternas mätning
samt sittplatser åt kvinnlig butikpersonal. Därjämte åligger det inspektörerna att
biträda vid handläggningen af ansökningar om tillstånd till inrättande af farliga,

284

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

osunda eller besvärande anläggningar, att profva behållare för flytande eller komprimerade
gaser samt att företaga utredning angående olycksfall vid tvist om tilllämpning
af lagen om ersättning för olycksfall i arbete. Inspektionsverksamheten
omfattar äfven obetydliga industriella företag och är dessutom utsträckt till handel,
kommunikationsanstalter, byggnadsverksamhet m. m.

För inspektörer i distriktstjänst föreskrifvas 150 — 200 inspektionsdagar per
år, för delegerade 50—100.

Skyddslagstiftningens tillämpning å bergshandteringen och mineralförädlingsindustrien
öfvervakas af bergsstatens talrika uppsiktsorgan*). Vederbörande minister
äger emellertid att till tjänstens underlättande, när arbetsställenas belägenhet gifva
anledning därtill, öfverflytta uppsikten från bergsstatens till arbetsinspektionens tjänstemän
och tvärt om.

De två kvinnliga inspektörerna, som ej äro fästade vid vissa distrikt utan
tillhöra centralmyndigheten, öfva tillsyn å arbetsställen med uteslutande kvinnlig
personal, såsom ateljéer för sömnad eller modevaror o. d. Dessutom hafva
de att vaka öfver iakttagandet af lagen om sittplatser åt kvinnlig butikpersonal.

Den medicinska fackkunskapen har, såsom ofvan redan antydts, tagits i
anspråk i ovanligt hög grad. Enligt en ministeriel! kungörelse den 17 juni 1902,
ändrad den 1 augusti 1905, hafva läkarinspektörerna till uppgift ej blott att i
anläggningar, underkastade arbetsinspektionen, utröna orsakerna till allmän eller
lokal osundhet utan äfven att öfvervaka efterlefnaden af vissa bestämmelser rörande
arbete i tändsticksfabriker, tillverkning af blyhvitt och andra blyföreningar, användande
af blyhvitt vid målning af byggnader, vaccination af arbetare, som handtera
lump, åtgärder för att tillförsäkra offer för olycksfall i arbete den första omvårdnaden
samt iakttagande af förbudet mot sysselsättande af barnsängskvinnor. Hvar i4:de
dag insända läkarinspektörerna redogörelser, enligt fastställdt formulär, i afseende å
orsakerna till allmän eller lokal osundhet å arbetsställena till centralmyndigheten och
beträffande öfriga här antydda förhållanden till vederbörande distriktsinspektörer. Dessa
sistnämnda böra i samband härmed underrättas om, hvilka trakter eller platser
läkarinspektörerna hafva för afsikt att besöka under de närmaste 14 dagarna.
Distriktsinspektörerna skola meddela läkarinspektörerna sådana iakttagelser, som för
dessa kunna vara af intresse, såsom misstänkt beskaffenhet af de drycker, som
tillhandahållas arbetarne, ny eller ovanlig användning af giftiga ämnen m. m.
Läkarinspektören skall iakttaga ett motsvarande tillvägagående gent emot distriktsinspektören.
Vid utförande af specialundersökningar hafva läkarinspektörerna att
följa de instruktioner, som meddelats i hvarje särskildt fall.

Förut omnämnda besiktningsläkare (médecins agréés) åligger, enligt en annan
kungörelse af den 17 juni 1902, att göra de medicinska iakttagelser och utfärda de

*) Utgjordes år 1908 af 63 ämbets- och tjänstemän samt 39 delegerade.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

285

intyg, som föreskrifvas i afseende å hälsotillståndet hos personer sysselsatta i vissa
särskildt hälsovådliga industrier, såsom tillverkning af fosfortändstickor och blypreparat.
Dessa läkare äro därjämte förpliktade att till ministeriet inberätta alla sådana förhållanden,
som beröra den industriella hälsovården.

För inträde i inspektionskåren äro ej föreskrifna några kompetensvillkor.
Emellertid synas samtliga manliga inspektörer och assistenter hafva teknisk högskolebildning.
Af de delegerade äro flertalet f. d. arbetare.

Lönerna utgöra: för generalinspektören 8,000, öfverinspektörerna 7,000—
7,500, inspektörerna i centralmyndigheten 5,000—5,500, assistenten därsammastädes
3,000, de kvinnliga inspektörerna 2,700 — 3,500, läkarinspektörerna 6,000 — 6,500,
inspektörerna i distriktstjänst 4,500 — 7,000 samt assistenten i sådan tjänst 3,000
—4,000, allt i francs. De delegerade åtnjuta ej fast lön utan uppbära visst arfvode
per inspektionsdag, hvilken godtgörelse för år torde kunna uppgå till 2,000—3,000
francs. Under tjänsteresor äro inspektörer i distriktstjänst och delegerade berättigade
till en traktamentsersättning af 6 francs för dag och 11 francs för dygn. Sammanlagda
anslagskrafvet för arbetsinspektionen upptogs 1906 till 300,000 francs.

Besiktningsläkarne, hvilka antagas af ministern, uppbära vid föreskrifna,
periodiska besiktningar ett arfvode af 5 francs för det första tiotalet arbetare och
en franc för hvarje därefter följande, påbörjadt 1 o-tal.

Lagstiftningsarbetet beträffande arbetarskyddsväsendet är förlagdt till en annan
sektion af office du travail, än den som utgör centralmyndighet för arbetsinspektionen.
Såsom rådgifvande organ vid detta arbete torde conseil supérieur du travail
tjänstgöra. Detta råd, som upprättats genom en förordning den 7 april 1892,
räknar 48 ledamöter, af hvilka Vs representerar arbetsgifvarne, Va arbetande och
den återstående V3 utgöres af sakkunniga i ekonomiska och sociala frågor. Generaldirektörerna
för office du travail och för bergsstaten äro dessutom berättigade att
deltaga i rådets och dess utskotts öfverläggningar men ej i dess beslut. Ledamöterna
utses af konungen för en tid af fyra år. Rådet är försedt med en ordförande,
tre vice ordförande, en sekreterare och två biträdande sekreterare, äfven dessa utsedda
af konungen. Rådet har att afgifva utlåtanden i de ärenden, regeringen
hänskjuter till detsamma, samt att framlägga förslag på regeringens anmodan. Det
sammanträder ungefär hvar i4:de dag. Ledamöterna hafva rätt till en jeton å 6
francs för hvarje bevistadt sammanträde samt dessutom till resekostnadsersättning.
Sekreterarens arfvode belöper sig till 2,000, hvardera biträdande sekreterarens till

1,000 francs.

Såsom i viss mån af betydelse för nyss berörda lagstiftningsarbete böra måhända
äfven nämnas de lokala conseil de 1’industrie et du travail, hvilka dock synas hafva till
hufvudsaklig uppgift att utjämna stridigheter mellan arbetsgivare och arbetare.

286

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Danmark.

Behandlingen i högsta instans af ärenden rörande arbetarskyddslagstiftningen
är hufvudsakligen förlagd till inrikesministeriet, som bl. a. handlägger frågor angående
tillämpningen af: fabrikslagen, men tillkommer i afseende å maskinskyddslagen
och lagstiftningen om landångpannor justitieministeriet.

Tillsynen . öfver skyddslagstiftningens efterlefnad ledes af Direktoratet for
Arbejds- og Fabriktilsynet. Denna myndighets personal utgöres af en direktör, en
sekreterare med social-ekonomisk utbildning, en teknisk »expeditionsfullmäktig» och
en bokhållare. Hos direktoratet föres förteckning öfver samtliga inspektion underkastade
arbetsplatser och ångpanneanläggningar. Genom månatliga tjänsteberättelser,
besiktningsprotokoll och olika slag af meddelanden från de underlydande inspektörerna
sättes direktoratet i tillfälle att följa och kontrollera inspektionsverksamheten.
Dessutom företager direktören ofta resor för att öfvervaka och åvägabringa enhetlighet
i inspektörernas tjänsteutöfning. För utförande af vissa uppdrag utsändas
äfven sekreteraren och den tekniske expeditionsfullmäktigen. Direktoratet afgifver
årligen berättelse öfver inspektionsverksamheten.

Den omedelbara tillsynen utöfvas, enligt Kongl. Dansk Hof- og Statskalender
för 1908, af 22 manliga och en kvinnlig inspektör samt en assistent. Lagen om
arbete i bagerier och konditorier (bagerilagen) den 6 april 1906 bemyndigar emellertid
inrikesministern att anställa två assistenter, manliga eller kvinnliga, och deras antal
kan ökas genom de årliga finanslagarna. Landet är för inspektionsverksamheten
indeladt i 18 kretsar. Af personalen komma 6 inspektörer jämte assistenten på
de tre Köpenhamnskretsarna, under det de öfriga 15 kretsarna hafva hvar sin inspektör.
Fn inspektör »til raadighed» utöfvar tillsyn å Bornholm men användes
hufvudsakligen såsom vikarie, till utförande af särskilda undersökningar m. m. I
Köpenhamnskretsarna finnas såväl tekniska inspektörer, hvilka företrädesvis öfvervaka
efterlefnaden af maskinskydds- och. ångpannelagarna, som icke tekniska inspektörer,
hvilka hufvudsakligen kontrollera tillämpningen af fabrikslagen, d. v. s. föreskrifterna
angående minderårigas och kvinnors användande till arbete och arbetslokalernas
anordning. Inspektörerna i öfriga kretsar, som hafva att vaka öfver
skyddslagstiftningen i dess helhet, äro samtliga tekniska. En af Köpenhamnsinspektörerna
synes hafva till särskild uppgift att öfvervaka efterlefnaden af bagerilagen.

Den kvinnliga inspektören, som tillsattes vid inspektionsväsendets omorganisation
år 1901, utöfvar för Köpenhamn och öfriga städer uppsikt öfver sådana slags
rörelser, som helt eller nästan uteslutande sysselsätta kvinnliga arbetare, såsom
trikåfabriker, sömnadsverkstäder (härunder inbegripna buntmakeri-, snörmakeri-, hattoch
handskmakeriverkstäder), tvätt- och strykinrättningar samt (för Köpenhamn)

REVISION AF YRKESFARELÄGEN M. M.

287

ask- och påsfabriker. Den kvinnliga inspektören öfvervakar blott iakttagandet
åt fabrikslagens föreskrilter rörande minderåriga och kvinnor samt arbetslokalernas
anordning, hvarför sådana företag, hvari mekanisk kraft användes, tillika måste inspekteras
af vederbörande manliga inspektör med hänsyn till de maskinella
anordningarna. Den kvinnliga inspektören är ej anförtrodd några särskilda sociala
uppgifter utöfver dem, som tillkomma de manliga inspektörerna.

Några vissa kompetensvillkor finnas ej stadgade för inspektörerna, vare sig
de manliga eller den kvinnliga, de tekniska eller icke tekniska, men naturligen söker
man att till tekniska inspektörer få personer med tillfredsställande maskin-teknisk
utbildning.

Lönerna, med ålderstillägg, uppgå till: för direktören 4,500—6,000 kr.,
för sekreteraren och den tekniska expeditionsfullmäktigen 2,400 — 3,600 kr., för
inspektörerna, äfven dén kvinnliga, och bokhållaren 2,000—2,800 kr. samt för
assistenten 1,600 — 2,000 kr. Enligt bestämmelse i bagerilagen upptager förslaget
till finanslag för 1907 — 8 såsom godtgörelse för kontorskostnader 200 kr. åt
hvardera af 19 inspektörer. Under tjänsteresor uppbäres i dagtraktamente för dygn
af direktören 9 kr., af sekreteraren och fullmäktigen 8 kr. samt af inspektörerna 6
kr. För enkel dag, då inspektionsarbetet dock ej får understiga 6 timmar, utgår traktamentet
med 6, resp. 4 kr. I nyssberörda förslag till finanslag är bland annat uppfördt

25,000 kr. till traktaments- och reseersättningar samt 10,000 kr. till diverse utgifter,
såsom biträde af läkare, omkostnader för profningsapparater m. m. Hela
anslagsbeloppet till Arbejds- og Fabriktilsynet belöper sig enligt nämnda finanslägförslag
till 117,813 kr. 34 öre, hvarifrån dock afgår inkomster (afgifter för profning
och besiktning af ångpannor), beräknade till ett belopp af 28,000 kr.

Förutom nu behandlade tillsyn öfver skyddslagstiftningens efterlefnad förekommer
eu kommunal inspektion, som har till föremål sådana farliga maskiner,
hvilka drifvas med vatten-, vind- eller djurkraft och hvilka ej användas i fabriker
eller fabriksmässigt bedrifna verkstäder eller arbetsställen. Denna inspektion, som
påbjudes i maskinskyddslagen, §§ 11, 15 och 18, utöfvas af tillsyningsman, utsedda
af de kommunala råden för en tid af tre år. I hvarje kommun skall finnas
en tillsyningsman, för såvidt ej kommunens utsträckning eller andra särskilda skäl
påkalla kommunens uppdelning i två eller flera kretsar med hvar sin tillsyningsman.
Efter det kommunala rådets beslut utses äfven en eller flera suppleanter för tillsyningsmannen.
Det kommunala rådet kan afsätta tillsyningsmannen, men denne
är berättigad att öfverklaga sådan åtgärd hos justitieministeriet eller amtsrådet.
Tillsyningsmannen, liksom för öfrigt äfven Arbejds- og Fabriktilsynets inspektörer,
skall minst en gång om året inspektera hvarje farlig maskin, som hör under
hans tillsyn. Arbejds- og Fabriktilsynet utöfvar ej någon kontroll öfver de
kommunala tillsyningsmännens inspektionsverksamhet. Tillsyningsmannen uppbär
3 5 öre årligen för hvarje maskin, som han öfvervakar. Användas flera maskiner

288

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

i samma företag, har han dock ej rätt till högre ersättning än i kr. för dem
samtliga. Ersättningen förskotteras af primärkommunen, som sedan får densamma
godtgjord af amtskommunen, hvilken i sin ordning får hälften af denna utgift betäckt
genom statsbidrag.

Den kommunala tillsynens betydelse är svår att med säkerhet bedöma ai
brist på uppgifter om dess verksamhet — de enda redogörelserna från tillsyningsmännens
sida torde nämligen i många fall eller kanske i regel vara deras specificerade
räkningar å ersättning för utförda inspektionsförrättningar. Ehuru saknaden
af fackkunnigt öfverinseende och ledning samt väl stundom äfven af tillfyllestgörande
sakkunskap hos tillsyningsmännen i viss mån måste förringa värdet
af den kommunala tillsynen, lär man emellertid få anse de kommunala tillsyningsmännen
utöfva en välbehöflig uppsikt, för hvars fullgörande det skulle vara svårt
att finna andra och bättre organ — åtminstone för samma kostnad. Med den tilltagande
användningen af elektriska och explosionsmotorer i landtbrukets tjänst torde
dock antalet maskiner under kommunal inspektion vara stadt i ganska hastigt nedgående.

Genom en bestämmelse i fabrikslagen föreskrefs, att samtidigt med lagens
ikraftträdande skulle upprättas ett arbetsråd. Detta råd, som sorterar under inrikesministeriet,
består enligt nämnda lag af en ordförande och 8 ledamöter, af hvilka
senare åtminstone 3 skola vara arbetsgivare och 3 arbetare samt af dessa minst
en arbetsgivare och en arbetare bosatta utom Köpenhamn och Fredriksberg. Genom
bagerilagen ökades rådets ledamotsantal med en representant för arbetsgifvarne och
en för arbetarne inom bagerifacket, hvilka ledamöter skola deltaga i behandlingen
af frågor, som röra detta fack. Ordföranden utnämnes af konungen och de öfriga
ledamöterna af inrikesministern. Finnas inom de slag af verksamhet, som lagen
afser, sådana centralföreningar af arbetsgivare och arbetare, åt hvilka äro anförtrodda
de i lagen om arbetsskiljenämnder den 3 april 1900 omtalade befogenheter,
äga dessa föreningar att till hvarje ledig plats bland de tre arbetsgifvar- och arbetarlcdamöterna
föreslå tre kandidater, och är då ministern bunden att göra sitt val
inom dessa förslag. För arbetsgifvar- och arbetarledamöterna utses på samma sätt
suppleanter. Mandatet afser en tid af sex år. För år 1908 upptagas 8 arbetsgifvar-
och arbetarledamöter med 8 suppleanter samt bland de sistnämnda eu
kvinnlig arbetare. Arbetsgifvar- och arbetarledamöterna, utom för bagerifacket,
torde hafva utsetts inom förslag uppgjorda af Dansk Arbejdsgiver- og Mesterforening
samt af De samvirkende Fagforbund i Danmark. Ledamöterna för bagerifacket
skola enligt bagerilagen utses af Den danske Bagerstands F.cdesorganisation,
resp. Bager- og Konditorforbundet i Danmark. Hos rådet är anställd en sekreterare.

Rådet har enligt fabrikslagen att på klagan af arbetsgivare pröfva Direktoratets
for Arbejds- og Fabriktilsynet beslut om företags »indragande» under lagen,
att meddela yttranden eller föreskrifter i vissa frågor angående utsträckt tillämpning,

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

289

lindring eller skärpning af bestämmelserna rörande minderårigas och kvinnors sysselsättande
samt att utarbeta förslag till »regulativ», innehållande närmare föreskrifter
för vissa slag af företag i afseende å arbetslokalernas storlek, inredning, belysning, uppvärmning,
ventilation in. m. Vidare äger rådet att på eget initiativ till öfverläggning
upptaga frågor, som falla inom fabrikslagens område, att beträffande dylika frågor
uttala sig såväl inför regeringen som gentemot Arbejds- og Fabriktilsynet samt att
till inrikesministern framställa önskningar och förslag i afseende å arbetarskyddslagstiftningen.
Direktören för Arbejds- og Fabriktilsynet är berättigad att begära
rådets yttrande i frågor, som röra lians ämbetsverksamhet. Rådet har att årligen
till inrikesministern afgifva berättelse öfver sin verksamhet och de angelägenheter
rörande industrien, hvilka tilldragit sig rådets uppmärksamhet.

Under de första åren af rådets verksamhet hade detsamma att behandla en
del klagomål öfver företags »indragande» under lagen, men synas under de
senare åren ej några sådana klagomål hafva förekommit. Rådet har vidare
afgifvit åtskilliga yttranden och förslag beträffande fabrikslagens tillämpning och
ifrågasatta lagstiftningsåtgärder, såsom angående utfärdande inom några kommuner af
vissa minderårighetsbestämmelser för andra slag af verksamhet än fabrikslagen närmast
aiser, medgifvande af nattarbete för minderåriga i glas- och pappersbruk samt
apotek, dispenser från regulativet för boktryckerier, vissa frågor rörande bagerilagens
tillämpning, förbud mot minderårigas användande vid vissa mekaniskt drifna arbetsmaskiner,
närmare regler för minderårigas läkarundersökning, lagbestämmelser om
arbete i bagerier och sittplatser för butikpersonal samt revision af lärlingslagen.
Regulativ hafva utarbetats för boktryckerier, cigarr- och tobaksfabriker, textilindustrien,
metallindustrien, skofabriker, litografiska anstalter, järngjuterier och
maskinfabriker, snickerier och andra företag för träbearbetning samt bagerier. Rådet
har slutligen tagit befattning med en del utredningar, såsom angående kvinnors
nattarbete, arbetsförhållandena inom förplägnadsfacken, förgiftningsfaran i industrien,
industriarbetarncs hälsotillstånd samt skolbarns förvärfsarbete.

Rådets arbete synes regleras af en »forelöbig» arbetsordning af den 11 december
1901. Rådet sammanträder så ofta, föreliggande ärenden kräfva det, dock vanligen
en gång i månaden. För beslutförhet fordras, att förutom ordföranden minst sex
ledamöter eller suppleanter, däraf minst två arbetsgifvar- och två arbetarrepresentanter,
äro tillstädes och deltaga i omröstningen. Mindre viktiga frågor kunna
efter ordförandens bestämmande undantagsvis afgöras genom cirkulation mellan
rådets ledamöter och skriftlig omröstning. För särskilda frågors utredning tillsättas
utskott, vanligen bestående af tre personer. Vid utarbetande af regulativ inkallas
representanter för arbetsgivare och arbetare inom förevarande fack, hvarjämte rådet
brukar besöka till facket hörande anläggningar. Sekreteraren biträder vid alla frågors
behandling.

I årligt arfvode uppbär rådets ordförande 1,500 kr., hvarje ledamot 600 kr.,
37

290

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

med undantag af ledamöterna för bagerifacket, hvilka bekomma 400 kr., samt
sekreteraren 1,200 kr. Utom Köpenhamn bosatta ledamöter och suppleanter åtnjuta
vid deltagande i rådets sammanträden ersättning för resa på 2:a klass järnväg
och 1 :a klass ångbåt samt traktamentsersättning efter 8 kr. för dygn och 6 kr.''
för dag om minst 6 timmar. Vid resor, som rådets ledamöter eljest företaga i
och för rådets angelägenheter, beräknas jämväl godtgörelse efter nyss angifna grunder.
Förslaget till finanslag för 1907—1908 upptager, utom 7,100 kr. till arfvoden åt
ledamöterna, ett belopp af 6,000 kr. till biträde, hyra, bränsle, belysning, trycksaker,
portoatgifter, kontorsmateriel, betjäning m. m., eller en sammanlagd anslagssumma
af 13,100 kr. Rådet lär dock ej hålla egen lokal eller bibliotek utan begagna inrikesministeriets.

England.

Inspektionen öfver fabriker och verkstäder (fabriksinspektionen) utgör en afdelning,
faetory department, af det engelska inrikesministeriet, home office. Inom
fabriksinspektionen finnes en central chefsmyndighet, i spetsen för hvilken står eu
chef-inspektör, biträdd af två vice chef-inspektörer. Till denna centrala myndighet
synas äfven höra två medicinska inspektörer, en inspektör för farliga yrken, en
elektrisk inspektör samt två fabriksinspektörer. I och för den lokala inspektionstjänsten
är landet indeladt i 6 kretsar med hvar sin öfverinspektor och kretsarna
åter i distrikt till ett sammanlagdt antal af 47 (vid 1906 års utgång). Distrikten
förestås af en distriktsinspektör, som i flertalet distrikt biträdes af 1 3 inspektörer

och en, eller i några fall 2—4 assistenter. För hela landet lär antalet inspektörer
(från och med oktober 1908) uppgå till 114, hvaraf 59 af första och 55 af
andra klassen. Sammanlagda antalet assistenter uppgifves till 51, 24 af första
och 27 af andra klassen. Utom nu berörda tjänstemän äro till fabriksinspektionens
personal att räkna en kvinnlig öfverinspektor och 17 kvinnliga inspektörer äfvensom
4 biträdande inspektörer för tillsyn å efterlefnaden af bestämmelserna rörande noggranna
uppgifter å arbete och arbetslön (partieulars of work and wages) inom
textilindustrien.*) Distriktsinspektörerna äro till stor del försedda med särskilda
skrifbiträden, men stundom förrättas byrågöromålen af inspektörens assistent.

Såsom organ för skyddslagstiftningens genomförande böra måhända här äfven
nämnas intygsläkarne (certifying surgeons), hvilka (vid 1905 års utgång) uppgifvas
uppgå till ett antal af 1,983.

Fabriksinspektionen, hvars verksamhet hufvudsakligen bestämmes af lagen angående
fabriker och verkstäder, åligger, förutom de mer vanliga uppgifterna i

•) Dessa bestämmelser hafva till ändamål att trygga styckarbetarnes arbetsförtjänst.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. j\I. 29 I

afseende å arbetets säkerhet och sundhet samt minderårigas och kvinnors användning,
bl. a. att vaka öfver efteriefnaden af bestämmelserna rörande industriellt hemarbete,
minderåriga arbetares skolundervisning, förhindrande af grymhet mot barn, arbetslönens
betalning i kontanta medel och utan obehöriga afdrag eller villkor för dess
användning (enligt »Truck acts») samt angående noggranna uppgifter å arbete och arbetslön
inom andra områden än textilindustrien. Med hänsyn till arbetsställenas sanitära
förhållanden är befogenheten delad mellan fabriksinspektionen och’ de kommunala
hälsovårdsmyndigheterna, i det tillsynen å fabriksmässiga arbetsställen hufvudsakligen
tillhör den förra, men uppsikten öfver öfriga industriella arbetsställen i främsta
rummet de senare myndigheterna. Finner en till fabriksinspektionen hörande tjänsteman
sanitärt missförhållande, som berör de kommunala myndigheternas uppsikt,
äger han emellertid i regel att göra dem uppmärksamma därpå och, om de ej
inom en månad vidtagit åtgärd för missförhållandets bestraffande eller afhjälpande,
själf vidtaga sådan åtgärd. Statssekreteraren för inrikes ärenden är dessutom bemyndigad
att i fall af försummelse från någon kommunal myndighets sida uppdraga
åt en fabriksinspektör att under viss tid utöfva de befogenheter, som kunna erfordras
för att råda bot å försummelsen. Hvarje industriellt arbetsställe synes i regel skola
inspekteras minst en gång om året — arbetsställen för farliga yrken oftare. Fabriksinspektionen
öfvervakar ej efteriefnaden af skyddslagstiftningen i afseende å
bergshandteringen, utan tillkommer denna uppsikt inspektionen öfver kol- och metallförande
grufvor samt stenbrott. Iakttagandet af bestämmelserna rörande arbetstiden
i butiker och angående sittplatser åt kvinnliga butikbiträden kontrolleras ej heller af
fabriksinspektionen utan af kommunala inspektörer, hvilka i regel därjämte hafva
andra uppdrag eller befattningar. Äfven för genomförande af lagstiftningen mot
olycksfall vid järnvägsdrift, som afser att trygga såväl trafikanternas som personalens
säkerhet, lära finnas anställda särskilda inspektörer.

Fabriksinspektionen är starkt centraliserad. Tjänstemännen böra inberätta
alla tjänsteangelägenheter af vikt eller intresse till sin närmaste förman och inhämta
hans råd i tvifvelaktiga frågor. På detta sätt kunna dylika angelägenheter och
frågor passera hela rangskalan uppåt till chef-inspektören, som sålunda ej blott
ständigt hålles underrättad om allt af betydenhet beträffande inspektionsverksamheten
utan äfven sättes i tillfälle att i vidsträckt omfattning göra sin mening gällande.
Frågor af synnerlig vikt bör han dock hänskjuta till vederbörande statssekreterares
afgörande. Samtliga inspektionstjänstemän, med undantag af chef-inspektören och
de båda vice chef-inspektörerna, skola hvarje vecka till sin närmaste förman lämna
redogörelse för sin verksamhet under hvarje dag af nästföregående vecka. Innan
åtal anställes, skall inspektör inhämta sin öfverinspektörs anvisningar.

Chef-inspektören, som inför statssekreteraren ansvarar för inspektionsväsendet,
leder och kontrollerar inspektionspersonalens verksamhet samt förbereder specialförfattningar
m. m. De båda vice chef-inspektörerna fullgöra under chef-inspek -

292

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

törens ledning de åligganden, som uppdragas åt dem, samt vikariera för honom,
när han är frånvarande från London. Öfverinspektörerna leda och kontrollera, hvar
inom sin krets, inspektörer, assistenter och intygs-läkare men kunna äfven praktiskt
ingripa i inspektionsarbetet. De afgifva årliga redogörelser för inspektionsverksamheten,
hvilka redogörelser inflyta i chef-inspektörens årsberättelse öfver fabriksinspektionen.
Distriktsinspektörerna jämte under deras ledning stående inspektörer
och assistenter hafva att utöfva den omedelbara tillsynen i allmänhet. Assistenternas
uppsikt synes förnämligast afse handtverksmässiga arbetsställen. På uppmaning
skola de åtfölja inspektörerna vid inspektion af fabriksmässiga arbetsställen.
Utom förut nämnda inspektörer synas äfven förekomma inspektörer med
mer tillfälliga uppdrag. Sådana inspektörer skola lämna distriktsinspektören en förteckning
öfver de arbetsställen, de funnit anledning besöka, jämte uppgift å iakttagna
missförhållanden och meddelade anvisningar.

De vid fabriksinspektionens centralmyndighet fastade medicinska inspektörerna
hafva att leda undersökningar rörande arbetets sundhet och säkerhet samt att tillhandagå
inspektionspersonalen med råd och upplysningar i frågor af medicinsk
natur. Vidare utöfva de uppsikt öfver intygs-läkarne, särskildt med hänsyn till
dessas skyldigheter enligt specialförfattningarna för farliga yrken, samla anmälningar
angående fall af mjältbrand (anthrax) och förgiftning af bly, fosfor, arsenik eller
kvicksilfver samt uppträda, efter anmodan af chef-inspektören, såsom sakkunniga
i rättegångar rörande skyddslagstiftningen. De medicinska inspektörerna göra
besök å arbetsställen och andra platser, som beröras af nämnda lagstiftning, samt
hålla öfverläggningar med inspektionstjänstemän, intygs-läkare, lokala hälsovårdsmyndigheter
m. fl. Öfver sina besök och därvid gjorda iakttagelser och meddelade
anvisningar skola de lämna distriktsinspektören underrättelse. De väcka ej
själfva åtal, såvidt ej chef-inspektören befallt det, utan öfverlämna åt distriktsinspektören
att vidtaga sådan åtgärd. För de förhållanden, som beröra de medicinska
inspektörernas verksamhet, afgifves en årlig redogörelse, hvilken införes i fabriksinspektionens
förutnämnda årsberättelse.

Intygs-läkarnes hufvudsakliga uppgifter bestå i att undersöka barn och unga
personer med hänsyn till deras lämplighet för fabriks- eller i vissa fall handtverksarbete
samt att företaga undersökning och till vederbörande inspektör afgifva berättelse
angående olycksfall i arbete. Dessutom åligger det dessa läkare att undersöka
och inberätta fall af bly-, fosfor-, arsenik- eller kvicksilfverförgiftning eller
af mjältbrand samt att utföra sådana besiktningar, som anbefallas i specialförfattningarna
för farliga yrken. Där intygs-läkare ej finnes, tillkommer det vederbörande
distriktsläkare enligt fattigvårdslagen att fullgöra de åligganden, som eljest
tillhöra intygs-läkaren. — Hvarje praktiserande läkare är för öfrigt skyldig att
göra anmälan om sjukdomsfall, som han tror vara att hänföra till mjältbrand eller
till förgiftning af bly, fosfor, arsenik eller kvicksilfver och som han anser föranledt

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

293

af arbetet i en fabrik eller verkstad. För hvarje sådan anmälan är han berättigad
till en ersättning af 21 2 shilling, under det försummelse af anmälningsskyldigheten
är belagd med böter.

Inspektören för farliga yrken torde hafva till åliggande att leda och kontrollera
inspektionen af sådana arbetsställen, för hvilka statssekreteraren med anledning
af arbetets farlighet funnit sig föranlåten utfärda specialförfattningar. Antalet
arbetsställen, underkastade sådana författningar, uppgifves för 1906 till 15,466.

Den kvinnliga fabriksinspektionen bildar, såsom förut nämnts, en särskild
afdelning under ledning af en kvinnlig öfverinspektor. Början till denna afdelning
gjordes 1893 med två inspektörer. År 1902 uppgick antalet kvinnliga inspektörer,
öfverinspektören inberäknad, till 8, år 1905 till 10 samt upptagas för det
år, som börjar med den 1 oktober 1908, till 18. De kvinnliga inspektörerna
besöka arbetsställen, där vuxna eller minderåriga kvinnliga arbetare användas, och
vaka öfver skyddslagstiftningens efterlefnad i afseende å dessa arbetare. Iakttaga
de därvid missförhållanden, som ej angå deras utan de manliga inspektörernas
uppsikt, hafva de att anteckna missförhållandet och underrätta vederbörande inspektör
därom. Alla frågor om farliga och oskyddade maskinella anordningar skola
de hänskjuta till distriktsinspektören. Utom denna så att säga allmänna tillsyn
öfver de kvinnliga arbetarnes användande kunna de kvinnliga inspektörerna tilldelas
vissa arbetsställen, med hänsyn till hvilka de då hafva att svara för skyddslagstiftningens
tillämpning i alla afseenden, undantagandes farliga maskiners beskyddande.
Genom öfverenskommelse med distriktsinspektören synes dock den kvinnliga inspektören
jämväl kunna för vissa fall öfvertaga tillsynen å farliga maskiner.

Vid utöfvande af tillsyn å arbetsställen, som det eljest tillhör distriktsinspektören
att öfvervaka, bör den kvinnliga inspektören söka att samverka med denne.
Hon bör sålunda på förhand underrätta distriktsinspektören om tiden för sitt besök
inom distriktet och hvilka platser, hon ämnar besöka, samt anordna en öfverläggning
med honom. Efter fullbordad inspektion skall hon lämna honom förteckning
öfver besökta arbetsställen jämte uppgift å iakttagna missförhållanden och
meddelade anvisningar. Innan kvinnlig inspektör gör formlig framställning till
hälsovårdsmyndighet eller meddelar anvisning, som skulle medföra ändring af byggnad,
bör hon i regel underrätta distriktsinspektören om den tillämnade åtgärden
och under skälig tid afvakta hans yttrande. Om han i sådant fall framställer förslag,
som hon ej kan gilla, bör hon hänskjuta saken till den kvinnliga öfverinspektören.
Öfver frågor om åtal skall äfven distriktsinspektören lämnas tillfälle att
yttra sig. Kvinnlig inspektör bör underrätta distriktsinspektören om resultatet af
vidtagna laga åtgärder och om afstående från tillämnade dylika åtgärder. Hon
äger att taga del af registren i hvarje distrikt.

Den kvinnliga öfverinspektören synes i afseende å området för den kvinnliga
inspektionens särskilda uppgifter intaga ungefär samma ledande och kontrollerande

294

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

ställning som de manliga öfverinspektörerna. Frågor om åtal bör hon dock underställa
chef-inspektören.

De kvinnliga inspektörerna, som med några få undantag bo i London, äro
i regel ej tilldelade vissa distrikt utan torde hafva inspektionsverksamheten sig
emellan fördelad efter yrken.

Den kvinnliga inspektionsverksamheten har i England tillvunnit sig mycket
erkännande. Särskildt lär den anses nära nog oumbärlig för öfvervakande af det
industriella hemarbetet.

Aspiranter till anställning vid fabriksinspektionen, hvilka kunna anses kvalificerade
därför, uppföras å en lista och få sedan, när någon tjänst blir ledig, efter
en förberedelsetid af 6 till 8 veckor i täflan med några andra aspiranter underkasta
sig en examen. Denna lär för assistenttjänst afse rätt- och välskrifning, engelsk
uppsatsskrifning (förmåga att skrifva en enkel och begriplig rapport till en förman),
aritmetik samt elementär kunskap i skyddslagstiftningen. Programmet för inspektörsexamen
upptager: i) engelsk uppsatsskrifning, 2) aritmetik, 3) industriell hygien,
4) skyddslagstiftning, 5) elementär fysik och mekanik, 6) den industriella och sociala
lagstiftningens historia i det förenade konungariket, 7) kemi och 8) maskinlära.
Manliga aspiranter undergå pröfning i de fem förra och ett af de tre senare
ämnena, kvinnliga kandidater i de fyra förra och ett af 5:te, 6:te eller 7:de
ämnena. Åldersgränserna vid examenstillfället äro för assistentaspiranter 21 och
40 år, för manliga inspektörsaspiranter 21 och 30 år, hvilken senare gräns dock
höjes till 38 år för aspirant, som före 3 o-årsåldern tjänstgjort som assistent eller
som under minst 7 år varit anställd i industriellt yrke, samt för kvinnliga inspektörsaspiranter
21 och 40 år. Efter två års tjänstgöring såsom inspektör följer
en ny examen i arbetarlagstiftning och hygien. Samtliga tjänster tillsättas af statssekreteraren.
Vid 65 års ålder afgå tjänstemännen i regel med pension. De
kvinnliga inspektörerna skola lämna tjänsten vid inträde i äktenskap.

Ehuru fordringarna i assistentexamen äro mycket måttliga, lära arbetare ej
ofta söka anställning som assistenter. Arbetare uppgifvas emellertid hafva utnämnts
t. o. m. till inspektörer, förmodligen med befrielse från examen. Beträffande nyttan
och lämpligheten af att anställa arbetare uti inspektionskåren lära för öfrigt meningarna
bland sakkunniga i England vara ganska delade. Från somliga håll göres
bl. a. gällande, att arbetarne skulle visa större förtroende och meddelsamhet mot
personer, som ej tillhöra deras egen klass.

Befordran inom inspektionskåren äger ej rum efter tjänsteår, utan skall »godt
uppförande och verksam tjänstgöring» vara afgörande härvidlag. Assistenter synas
utan examen kunna befordras till inspektörer, men dylik befordran torde ej utgöra regel.

Aflöningarna uppgå till, för chef-inspektören 1,200,*) den ene vice chef -

*) Den nuvarande chef-inspektören åtnjuter därjämte ett personligt lönetillägg af 300 £.

REVISION AF YRRESFARELAGEN M. M.

295

inspektören 800—900, den andre 750 — 850, den ene medicinska inspektören
600 — 800, den andre 500 — 700, den elektriska inspektören 500 — 700, manliga
öfverinspektor er 600 — 750, manliga inspektörer af i:sta kl. 300—550, d:o af
2:dra kl. 200 — 300, den kvinnliga öfverinspektören 400 — 5S°i kvinnliga inspektörer
af lista kl. 300 — 400, d:o af 2:dra kl. 200—300, assistenter af lista kl.
T ^o — 200, d:o af 2:dra kl. no—150, allt i pund. Löneförhöjningarna inträda
successivt med belopp af 10 — 25 <£, allt efter grundlönens storlek. Fem manliga
och en kvinnlig inspektör, hvilka tjänstgöra som ett slags ställföreträdare för öfverinspektörerna,
uppbära ett lönetillägg af 50 £. Dessutom förekomma en del tillägg
till kontorsomkostnader och skrifbiträde äfvensom 20 £ åt hvar och en af assistenterna
i London.

Rätten till rese- och traktamentsersättning utgör föremål för mycket utförliga
bestämmelser. Reseersättning utgår i regel efter den verkliga kostnaden.
Traktamentsersättningen per dygn torde beräknas till, för chef-inspektören 21, vice
chef-inspektören och manliga öfverinspektörer 20, den kvinnliga öfverinspektören och
samtliga inspektörer 15 samt assistenter 10 shillings. För dag, då frånvaron från
hemmet dock måste räcka minst 10 timmar, får beräknas ersättning med en tredjedel
af nyssangifna traktamentsersättning per dygn. Inspektionstjänstemännen skola vid sina
förut berörda veckorapporter öfver sin verksamhet foga detaljerade redogörelser för
sina resor och kostnaderna därför äfvensom uppgifter å öfriga kostnader i och för
tjänsten, alla kostnader så vidt möjligt bestyrkta medelst verifikationer. För hvarje
månad skola dessutom aflämnas mer summariska redogörelser för här berörda kostnader.
Flela anslaget till res- och traktamentsersättningar uppgår till 15,500 £.

Godtgörelsen åt intygsläkarne utgår i form af arfvode för verkställda förrättningar.

På fabriksinspektionens stat upptages jämväl en post om 3,500 £ till omkostnader
för åtal, förhör och andra dylika legala åtgärder samt 900 £ till oberäknade
utgifter. Hela statförslaget för räkenskapsåret 1908 —1909 slutar på en
summa af 94,509 £.

Finland.

Central myndighet för frågor rörande skyddslagstiftningen utgör industristyrelsen,
som sorterar under handels- och industriexpeditionen i senatens ekonomidepartement.

Tillsynen öfver ifrågavarande lagstiftnings efterlefnad utöfvas, enligt en förordning
af den 12 mars 1909, af fem manliga och två biträdande, kvinnliga
yrkesinspektörer. Förutom af förordningen angående skydd för arbetare i de industriella
yrkena den 15 april 1889 och kungörelsen med närmare föreskrifter för
denna förordnings tillämpning den 21 december samma år bestämmes inspektörernas

2$6

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

verksamhet af två instruktioner, den ena af den 21 december 1889 för de manligt
och den andra af den 19 mars 1903 för den då tillsatta, första kvinnliga inspektören.
De fem manliga inspektörerna äro tilldelade hvar sitt distrikt. Af de kvinnliga inspektörerna
skall den ena vara bosatt i Helsingfors och biträda tre af de manliga
yrkesinspektörerna, under det den andra skall bo i Viborg och biträda de två öfriga.

Inspektörerna äro bl. a. ålagda att söka bilägga tvistigheter mellan yrkesidkare
och deras arbetare, att göra sig underrättade om sjukkassor och andra
dylika understödsinrättningar samt att främja sådana inrättningars uppkomst och
förkofran. De böra vidare uppmärksamma arbetarnes sedliga förhållanden, särskildt
vid anläggningar med både manliga och kvinnliga arbetare, och de åtgärder, som
där så erfordras, kunde vara ägnade att åstadkomma förbättring i dessa förhållanden.
Enligt en kungörelse den 18 februari 1897 om tillämpningen af förordningen den
5 december 1895 angående arbetsgifvares ansvarighet för kroppsskada, som drabbar
arbetare, har dessutom inspektörerna att öfvervaka fullgörandet af arbetsgifvarnes i
nämnda förordning föreskrifna försäkringsskyldighet.

Om för bedömande af ett visst fall inspektör ej finner tillräcklig vägledning
i författningarna eller honom meddelade föreskrifter, äger han att hänskjuta frågan
till industristyrelsen, som efter företagen undersökning meddelar beslut. Inspektörerna,
hvilka äro berättigade att i och för sin tjänst påkalla bistånd af en del
offentliga institutioner och funktionärer, synas i viss mån kunna öfverflytta inspektionsverksamheten
på dessa. Sålunda medgifver § 18 af förut berörda förordning
angående skydd för arbetare i de industriella yrkena inspektörerna att utöfva inspektion
öfver handtverkeriema genom förmedling af hälsovårds- och kommunalnämnderna.
Enligt § 9 i instruktionen den 21 december 1889 äga inspektörerna
vidare att med yrkesföreningarnas fullmäktige öfverlägga och öfverenskomma om
tillsyn öfver handtverkslärlingarnes sysselsättning och behandling nr. m. Dessa bestämmelser
lära gifvit upphof åt en verklig kommunal inspektion i flertalet städer,
hvilken inspektion i Helsingfors och Tammerfors utöfvas af särskilda handtverkeriinspektörer
och eljest af hälsovårdsnämnderna. För det fall att inspektör i någon
fråga af sanitär art behöfver annat biträde, än som kan påräknas af hälsovårdsnämnden
och vederbörande tjänsteläkare, har han rätt att hos industristyrelsen göra
framställning om utverkande af medicinalstyrelsens förordnande för sakkunnig läkare
att lämna honom bistånd.

Frågan om kvinnlig yrkesinspektion väcktes egentligen år 1902, då tre kvinnoföreningar
hos senaten gjorde framställning om anordnande af sådan inspektion.
Öfver denna framställning afgaf industristyrelsen, efter yrkesinspektörernas hörande, ett
utlåtande, hvari styrelsen afstyrkte tillsättande af själfständiga kvinnliga inspektörer
men förordade temporärt anställande hos förutvarande inspektörer af kvinnliga kanslibiträden,
hvilka jämväl skulle kunna användas till förrättande af inspektioner. Senaten
beslöt emellertid den 19 mars 1903 att tillsätta en biträdande kvinnlig yrkes -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 297

inspektör för en tid af tre år, räknadt från den i januari samma år. Den i
juni 1908 erhöll den kvinnliga yrkesinspektören en assistent och genom förut berörda
förordning den 12 mars 1909 ersattes assistenten med en ny kvinnlig, biträdande
yrkesinspektör.

Bland de kvinnliga inspektörernas särskilda uppgifter må anföras följande:
Det åligger dem att tillvarataga de kvinnliga och minderåriga arbetarnes intressen,
att vaka öfver dessa arbetares sedliga och sanitära förhållanden samt att verka för
höjande af deras bildning och lefnadsvillkor. De kvinnliga inspektörerna äga dock
endast att uppträda såsom rådgifvande och skola samarbeta med de manliga inspektörerna,
till hvilka de böra anmäla iakttagna missförhållanden, som påkalla
särskild åtgärd från yrkesinspektionens sida. De skola genomgå arbetsgifvarnes förteckningar
öfver minderåriga arbetare, undersöka arten af dessa arbetares sysselsättning,
uppmärksamma deras hälsotillstånd samt se till, att de regelbundet besöka
folk- och yrkesskolor. Med hänsyn till de kvinnliga arbetarne hafva de särskildt
att söka åstadkomma förbättring af bostads- och kostförhållanden samt att verka
för inrättande af hälso-, sjukvårds och spisanstalter äfvensom hjälp- och sparkassor.

De manliga inspektörerna, som böra »innehafva allmän och teknisk bildning
samt kännedom om landets industriella förhållanden», uppbära i årligt arfvode jämte
ålderstillägg 6,000 — 7,000 mark, hvartill för den i Helsingfors bosatte kommer
1,000 mark i dyrortstillägg. För de kvinnliga inspektörerna föreskrifves examen
vid polyteknisk institut eller universitet eller afgångsbetyg från högre kvinnligt läroverk
samt någon tids arbete i industriell näring. Af de nuvarande kvinnliga yrkesinspektörerna
var den ena förut folkskolelärare^, den andra ingenjör. Deras arfvode
är bestämdt till 3,600 mark om året jämte två ålderstillägg å 300 mark;
för den i Helsingfors bosatta tillkommer därjämte 600 mark i dyrortstillägg. Inspektörerna,
såväl de manliga som de kvinnliga, åtnjuta under tjänsteresor ett dagtraktamente
af 10 mark. till anskaffande af facklitteratur och andra expenser äro
med redovisningsskyldighet åt hvar och en af inspektörerna anslagna 500 mark.
Ej blott de manliga utan äfven de kvinnliga yrkesinspektör erna äga rätt till pension.

Ett förslag till förordning angående yrkesinspektionen, framställdt i kejserlig
proposition till 1909 års landtdag, upptager bl. a. anställande af en öfverinspektor,
såsom chef för yrkesinspektionen, samt arbetarassistenter.

Frankrike.

Uti ministére du travail et de la prévoyance sociale (arbetsministeriet) finnes
en särskild byrå för ärenden angående arbetsinspektionen.

Enligt ett dekret af den 3 april 1909 utgöres arbetsinspektionens personal
af 11 divisionsinspektörer samt 11 o manliga och 18 kvinnliga departementsinspektörer.
38

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

298

Divisionsinspektörerna öfvervaka och leda de dem underordnade departementsinspektörerna,
förmedla förbindelsen mellan d''essa och ministeriet eller commission supérieure
du travail (se nedan), förrätta inspektion i mer ömtåliga fall m. m. Inspektionsverksamheten
är såväl ganska omfattande som mångsidig. Den sträcker sig sålunda
till alla företag, oafsedt storleken, för industri — med undantag af bergshandtering —
handel, lastning och lossning, hvilka icke äro rena familjeföretag, samt afser, förutom
de mer vanliga uppgifterna, tillsyn å efterlefnaden af lagstiftning rörande
veckohvila, vuxna mäns dagliga arbetstid, användandet af barn i ambulerande yrken,
sittplatser åt kvinnlig butikpersonal, af arbetsgifvame upplåtna soflokaler för arbetarne
samt premiering af silkesspånad.

De kvinnliga inspektörerna äro stationerade i Paris, till ett antal af 14,
och i fem andra större städer. De öfvervaka sådana arbetsställen med kvinnlig
personal, där mekanisk drifkraft ej användes.

I mån af behof utaf arbetskrafter anordnas täflingar för inträde i inspektörskåren.
För rätt till deltagande i dessa täflingar fordras bl. a. en ålder af 26 — 35 år.
Hvilka som skola få deltaga i hvarje täflan bestämmes med ledning af vissa handlingar,
som skola ingifvas af de inträdessökande. De till täflan antagna undergå
såväl skriftliga som muntliga pröfningar i skyddslagstiftning, industriell hälsovårdslära
och mekanik. I den muntliga examen ingår äfven elementär straffrätt med
hänsyn till förseelserna mot skyddslagstiftningen. De kvinnliga inträdessökandena
äro dock befriade från pröfning i mekanik. För att möjliggöra att äfven arbetare
skola kunna bestå dessa täflingar skall bl. a. vid pröfningarna i hälsovårdslära
och mekanik i främsta rummet fästas afseende vid de praktiska kunskaperna. Bland
pröfningsnämndens ledamöter finnes en arbetare. De som med framgång bestått
täflingarna, utnämnas till inspecteurs stagiaires och torde efter ett års proftjänstgöring
i regel snart nog blifva befordrade till departementsinspektörer.

Befordringarna inom inspektörskåren äro underkastade noggranna regler och
äga rum efter en befordringslista, som upprättas för hvart år efter förslag af en
särskild befordringskommission, hvari bl. a. sitta några arbetarrepresentanter. Departementsinspektörerna
äro fördelade på fem klasser med en aflöning af 3,000
5,000 fr. Divisionsinsnektörerna upptagas under tre klasser med en aflöning af
6,000— 8,000 fr. Dessa inspektörer äro dessutom tillerkända bidrag till kontorsomkostnader
med 1,500 — 2,200 fr. Förut berörda inspecteurs stagiaires åtnjuta
2,400 fr. i årsarfvode. Samtliga inspektörer äro berättigade till en traktamentsersättning
af 15 fr. per dygn, för såvidt de intagit »sina två måltider» och tillbragt
natten utom sin bostad. I annat fall delas traktan!entsersättningen i tre
delar å 5 fr. för hvardera måltiden och för nattlogis. För hvarje inspektör synes
vara fastställdt ett visst maximibelopp af 150—3,000 fr. till resekostnader, däri
inberäknadt traktamentsersättning, Vissa inspektörer åtnjuta dessutom ett bestämdt

REVION AF YRKESFARELAGEN M. M.

299

ärligt anslag af 100—750 fr. till färdkostnader i de städer med omgifningar, där
de äro stationerade.

I ändamål att ytterligare underlätta inträdet i inspektörskåren för arbetare
framställde det ständiga utskottet af conseil supérieur du travail (se nedan!) år
1906 att förslag om dubbla täflingar, af hvilka det ena slaget skulle hafva en mer
teknisk karaktär och vara afsedt för kandidater med större allmänbildning, under det
att det andra slaget företrädesvis skulle lägga an på de praktiska kunskaperna och
vara tillgängligt endast för personer med tio års industriell verksamhet, hvaraf
minst tre år såsom arbetare. Från de senare täflingarna skulle personer med utbildning
vid högskolor och vissa andra läroverk vara uteslutna. De som genomgått
de sistnämnda täflingarna, skulle ej förordnas till tjänstgöring inom distrikt,
där de utöfvat sitt yrke under de senaste fem åren.

Såsom förut antydts, utöfva ej arbetsinspektörerna tillsyn i grufvor eller
stenbrott, utan öfvervakas dessa arbetsställen af bergsstatens tjänstemän jämte grufarbetarnes
delegerade. Bergsstatens tjänstemän sortera eljest under ministeriet för
allmänna arbeten m. m. men lyda i afseende arbetarlagstiftningens tillämpning under
här ofvan först nämnda ministerium samt uppgå till ett betydande antal, fördeladt
på ett flertal slag af tjänster och grader. Deras hufvudsakliga uppgifter torde
emellertid ligga på andra områden än förevarande skyddslagstiftnings. Grufarbetarnes
delegerade, om hvilka bestämmelser gifvas i en lag den 8 juli 1890,
ändrad bl. a. genom en lag den 9 maj 1905, hafva till åliggande att vaka öfver
arbetets säkerhet och att, när olycksfall inträffat, undersöka de förhållanden, hvarunder
det samma ägt rum. Området för den delegerades uppsikt, som fastställes
af vederbörande prefekt, är inskränkt till ett sådant antal schakt, gångar
och andra arbetsplatser, tillhörande samma driftsidkare, som kan noggrant genomgås
på sex dagar. Den delegerade jämte suppleant för honom väljas af de
arbetare, som äro sysselsatta under jord inom uppsiktsområdet. För val, valrätt
och valbarhet gälla ganska utförliga bestämmelser. I afseende å valbarhet föreskrifves
bl. a., att kandidaten skall hafva uppnått 25 år äfvensom i regel att
han skall hafva arbetat under jord minst fem år samt uti ifrågavarande eller
något till detsamma gränsande och samma driftsidkare tillhörande uppsiktsområde
under minst två år. Mandatet afser en tid af tre år. Den delegerade
bör besöka alla schakt, gångar och andra arbetsplatser inom sitt område
två gånger i månaden. Flan skall ofördröjligen begifva sig till plats, där allvarligare
olycksfall inträffat eller där något "tilldragit sig, som hotar arbetarnes säkerhet.

I dessa fall skall han omedelbart underrätta driftsidkaren om hvad som passerat.
Uti ett register, som förvaras på arbetsstället, antecknar den delegerade sina
anmärkningar jämte tiderna för besökets början och slut samt den därvid följda
marschrutan. Driftsidkaren kan sedan, om han så önskar, anteckna sina förklaringar
och påståenden i afsende å nyssnämnda anmärkningar. Afskrifter af dessa

3oo

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

anteckningar tillställas prefekten, som meddelar dem till vederbörande bergsstatstjänsteman.
De delegerade skola beledsaga bergsstatstjänstemännen, när dessa så
begära. Godtgörelse till de delegerade utgår af statsmedel samt beräknas på visst
sätt efter antalet förrättningsdagar och ett af prefekten fastställdt dagarfvode.

Under arbetsministeriet sortera, utom förut behandlade uppsiktsorgan, följande
institutioner med uppgifter berörande skyddslagstiftningen:

Commission supérieure du travail dans 1''industrie. Denna kommission, som
upprättats genom lagen angående minderårigas och kvinnors arbete i industriella
anläggningar den 2 november 1892, består af två senatorer och två deputerade,
valda af sina kolleger, samt fem ledamöter, utsedda af republikens president för en
tid af fyra år. Kommissionen biträdes af en utaf arbetsministern antagen sekreterare.
Kommissionen har till uppgift att vaka öfver nyssnämnda lags enhetliga
och påpassliga tillämpning, att afgifva utlåtanden öfver ifrågasatta kompletterande
författningar och i allmänhet öfver frågor af intresse för de arbetare, lagen afser,
samt att bestämma kompetensvillkoren för de olika inspektörstjänsterna och programmen
för täflingarna för inträde i inspektörskåren. Kommissionens ordförande
afgifver hvarje år till republikens president en allmän berättelse öfver arbetsinspektionens
verkningar och andra förhållanden, som stå i samband med genomförandet
af här ifrågavarande lag. Ledamöterna uppbära ej arfvode, men kommissionens
sekreterare är aflönad.

Commission ddiygiene industriellc, som upprättats genom en kungörelse af
den 11 december 1900, har att, i den mån förhållandena så erfordra, uppgöra
förslag till hygieniska författningar och särskildt sådana, afsedda för vissa industrigrenar
eller vissa arbetssätt. Kommissionen är, enligt Almanack national

för 1906—-07, försedd med ordförande och vice ordförande samt har 25 ledamöter
och 6 sekreterare. Vid utarbetande af författningar för särskilda industrigrenar
eller arbetssätt adjungeras med kommissionen fyra ledamöter, utsedda af
arbetsministern med hänsyn till deras speciella sakkunskap i den föreliggande frågan.

Conseil supérieur du travail. Detta råds verksamhet är ej såsom de två
närmast förut afhandlade institutionernas inskränkt till skyddslagstiftningen utan rådet
behandlar allehanda frågor rörande arbetarlagstiftningen samt anses utöfva ett betydande
inflytande. Rådets nuvarande organisation bestämmes af ett dekret den
14 mars 1903, ändradt den 27 januari och 4 augusti 1904 samt den 24

juni 1907. Såsom ordförande tjänstgör arbetsministern. Rådet utser dessutom
inom sig två vice-ordförande. Rådet, hvars ledamotsantal uppgår till 67, är

sammansatt af 19 arbetsgivarrepresentanter, utsedda inom lika många skilda yrkesgrupper
af ledamöterna i handelskamrarna och chambres consultatives des arts et manufactures,
8 arbetsgifvarledamöter i conseil de prud’hommes, 19 arbetarrepresentanter,
valda inom olika yrkesgrupper af arbetarsyndikaten, 8 arbetarledamöter i
conseil de prud’hommes, 3 senatorer och 5 deputerade, valda af senaten, resp.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

3°I

deputerade-kammaren, en ledamot af handelskammaren i Paris, utsedd af denna
kammare, en ledamot af arbetsbörsernas förbundskommitté, utsedd af till förbundet
anslutna arbetsbörser, en ledamot, vald af vissa i ministeriel! kungörelse angifna
arbetarförbund för produktiv verksamhet, samt två ledamöter, utsedda af arbetsministern
bland ledamöterna af Institut de France och professorerna vid universitetet
i Paris. Cheferna för arbetsministeriets direction du travail och dess direction
de 1’assurance et de la prévoyance sociale eller vid förfall för dem souscheferna
för dessa afdelningar äga, för att biträda eller representera ministern, tillträde
till rådets sammanträden och deltaga i dess öfverläggningar men ej i dess
beslut. Dessutom äger hvar och eu af de öfriga ministrarna utse en »tjänstechef»
att deltaga i öfverläggningar, som särskilt beröra hans departement. Arbetsministern
utser inom sitt departement tre sekreterare och lika många biträdande sekreterare
åt rådet. Valen af de olika kategorierna af ledamöter äro underkastade omständliga regler
och gälla i regel för en tid af tre år. Rådet utser inom sig 7 arbetsgivare, 7 arbetare,
en senator och en deputerad, hvilka ledamöter, jämte de tre representanterna för handelskammaren
i Paris, arbetarförbunden för produktiv verksamhet och arbetsbörserna bilda
ett permanent utskott, hos hvilket rådets verksamhet synes vara koncentrerad. De
ledamöter, som äro utsedda af arbetarsyndikaten och conseil de prud’hommes
uppbära dagtraktamente af 10 eller 12 fr. jämte reseersättning under rådets sammanträden
samt en jeton å 5 fr. för hvarje bevistad sammankomst af det permanenta
utskottet å tid, då rådet ej är samladt.

Lagen angående minderårigas och kvinnors arbete i industriella anläggningar
den 2 november 1892, som, på sätt förut angifvits, påbjöd upprättande af commission
supérieure du travail dans 1’industrie, ålade därjämte generalråden att inom
hvarje departement inrätta dels en eller flera kommissioner med uppgift att till
ministern och nyssnämnda commission supérieure afgifva berättelser öfver lagens tilllämpning
och påpeka önskvärda lagändringar, dels comités de patronage, hvilka skulle
verka för skyddande af lärlingar och barn, använda inom industrien, samt för främjandet
af deras yrkesutbildning. Nu berörda institutioner synas emellertid ej hafva
nått någon högre grad af utveckling eller betydelse.

Slutligen torde måhända här böra omnämnas de lokala conseil du travail,
hvilka dock hafva sin hufvudsakliga verksamhet förlagd till andra områden af den
sociala lagstiftningen än förevarande skyddslagstiftning. Dessa råd, som enligt
dekret den 17 september 1900 och den 2 januari 1901 höra upprättas i alla industridistrikt,
där de med säkerhet kunna förväntas blifva till nytta, äro fördelade på
sektioner för samma eller likartade yrken och hafva ett lika antal arbetsgifvar- och arbetarledamöter,
utsedda af vissa yrkessammanslutningar. Det åligger bl. a. dessa råd
att biträda vid undersökningar, anbefallda efter framställning af conseil supérieur
du travail, samt att till ministern afgifva berättelser öfver tillämpningen af lagar
och författningar, som reglera arbetet, samt föreslå beböfliga ändringar i sådana lagar.

302

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Nederländerna.

Högsta ledningen af arbetsinspektionen tillkommer »arbetsafdelningen» i
departementet för landtbruk, industri och handel. Arbetsinspektionens organisation
och verksamhet regleras hufvudsakligen af en kungörelse den 24 april 1903,
ändrad den 14 april och 24 december 1906.

Landet är deladt i 9 inspektionsdistrikt med hvar sin arbetsinspektör. Inspektörerna
biträdas af manliga och kvinnliga assistenter och uppsiktsmän. För 1908
upptagas”) 9 assistenter, af hvilka 3 äro kvinnor, samt 17 uppsiktsmän, hvaraf 2
kvinnliga. Assistenter och uppsiktsmän äro fördelade ganska ojämnt på de skilda
distrikten. Från 1905 har antalet uppsiktsmän ökats från ro till 17, hvaremot
assistenternas antal minskats med en. Inspektören leder och öfvervakar assistenters
och uppsiktsmäns verksamhet, och dessa skola muntligen eller skriftligen lämna
inspektören de upplysningar, han kan begära.

De kvinnliga inspektionsfunktionärerna lära företrädesvis öfvervaka arbetsställen,
hvarest endast kvinnliga arbetare sysselsättas.

Vid sidan af inspektörerna äro ställda en inspektionsläkare (medisch-adviseur)
och en elektrotekniker, hvilka hafva att i samförstånd med vederbörande inspektörer
öfvervaka, den förre arbetets hygieniska förhållanden, den senare elektriska
apparater och ledningar.

Inspektörerna, läkaren och elektroteknikern äro bl. a. ålagda att söka så
mycket som möjligt förlika lagens fordringar med intressena hos alla dem, hvilka
äro intresserade i arbetet, samt att i fall af tvekan om en bestämmelses innebörd
inhämta vederbörande ministers mening i frågan. Inspektörerna skola afhålla sig
från att fastslå allmänna bestämmelser genom reglementen, instruktioner eller cirkulär
och böra ej heller blanda sig i stridigheter mellan arbetsgivare och arbetare,
för såvidt de ej bemyndigats därtill af ministern.

Inspektörerna böra söka enas om en likformig lagtillämpning och äga för
detta ändamål att sammanträda till gemensamma öfverläggningar, hvartill de äfven
kunna inkallas af ministern. Vid angifvelse till åtal skola inspektörerna till ministern
insända ett utdrag af det protokoll, som de upprättat beträffande förseelsen.
Andra inspektionsfunktionärer hafva att i motsvarande fall insända protokollsutdraget
till vederbörande inspektör, som sedan öfverlämnar det till ministern.

Vid tillsynen i afseende å skyddslagstiftningens icke tekniska bestämmelser
skola statens och de lokala polismyndigheterna medverka.

I årsaflöning uppbära inspektörerna 3,000—4,000, assistenterna 1,500 — *)

*) I Staatsalmanak voor het Koninkrijk der Nederlanden.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

303

2,500, uppsiktsmännen 1,200 —1,800, läkaren 4,500 och elektroteknikern 2,500
floriner, allt enligt budgetförslaget för år 1906. Samma förslag upptager dessutom
i arfvoden åt kontorspersonalen, 7 »byråchefer», 2 första och 16 andra
bokhållare, ett belopp af 21,300 samt till rese-, traktaments-, undersöknings-m. fl.
kostnader 38,000 floriner. Sammanlagda anslagsbeloppet för arbetsinspektionen
angifves till 137,900 floriner.

Någon rådgifvande institution med särskild uppgift att behandla frågor rörande
skyddslagstiftningen torde ej finnas, men de lokala arbetskamrama, hvilkas verksamhet
regleras af en lag den 2 maj 1897, hafva bl. a. i uppdrag att afgifva
yttranden i alla frågor, som röra arbetet.

Norge.

Fabriktillsynslagen anförtror högsta inseendet öfver lagens efterlefnad åt
vederbörande regeringsdepartement, som f. n. utgöres af departementet för handel,
sjöfart och industri. Frågor rörande skyddslagstiftningen äro tilldelade departementets
socialkontor.

Inspektionsverksamheten upprätthålles nu dels af två fabriksinspektörer med
sex assistenter, dels af lokala tillsynsmyndigheter (de stedlige Tilsyn).

Den nya fabriktillsynslagen, som träder i kraft den 1 januari 1910, föreskrifver
i afseende å de förra inspektionsorganen två eller flera fabriksinspektörer,
hvaraf en kvinnlig, samt nödigt antal assistenter, af hvilka minst en skall vara
kvinna.

Bergverksarbete skall, med undantag af däri använda maskiner, öfvervakas
af bergämbetsmännen. För visst eller vissa tillfällen kan departementet låta en
eller flera af detsamma därtill antagna män företaga inspektioner.

Af fabriksinspektörerna är den ene bosatt i Kristiania och har sig anförtrodt
det söndenfjeldska fabriksdistriktet. Den andre inspektören bor i Bergen och är
tilldelad det vestländska och nordenfjeldska distriktet. Under den förre inspektören
sortera fyra, under den senare två assistenter. Desse äro hufvudsakligen sysselsatta
med ångpannekontrollen men skola äfven biträda inspektörerna med tillsynen
i allmänhet, hvartill de emellertid ej lära få mycken tid öfrig. De torde i regel
hafva teknisk elementarbildning. Inspektörernas verksamhet bestämmes närmare
i en instruktion af den 1 juli 1893. För assistenterna gäller en instruktion af
den 24 februari 1896. Aflöning med ålderstillägg uppgår för inspektörerna till
4,000 — 5,000 kr., för assistenterna till 2,000 — 2,600 kr. Såväl inspektörer
som assistenter anställas med 6 månaders uppsägning, och skall vid antagande af
de manliga inspektörerna särskildt beaktas »att de äro i besittning af teknisk
insikt».

304 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Lokal tillsyn skall enligt fabriktillsynslagen anordnas i hvarje kommun, där
det finnes företag, som falla under denna lag. År 1905 torde sådan tillsyn förekommit
i omkring 400 kommuner.

Enligt den nya fabriktillsynslagen skall den lokala tillsynsmyndigheten bestå
af minst fyra ledamöter, bland Indika skall finnas en läkare samt minst en kvinna
och en arbetare. En af ledamöterna bör hafva någon kunskap om maskiner och
deras användning. Tillsynsmyndighetens ledamöter väljas af kommunalstyrelsen,
som samtidigt skall utse ett mot ledamöterna svarande antal suppleanter, bland
hvilka skall vara minst en kvinna och en arbetare samt såvidt möjligt en läkare.
Senast 14 dagar före valet bör kommunalstyrelsens ordförande uppfordra arbetarne
vid sådana företag inom kommunen, hvilka äro underkastade lagen, att sammanträda
och föreslå den eller de arbetare, som de önska tå invalda i tillsynsmyndigheten.
Mandatet gäller för en tid af tre år. Den som fungerat såsom ledamot under
tre år, är, med undantag för tjänsteläkare, under de närmast följande tre åren ej
skyldig att ånyo mottaga sådant uppdrag.

Tillsynsmyndigheten skall genom personligt besök af en eller flera af sina
ledamöter minst en gång hvart halfår oanmäld inspektera hvarje inom kommunen
beläget företag, hvarå lagen äger tillämpning. Iakttagna olagligheter skola inberättas
till myndighetens ordförande och af denne inrapporteras till vederbörande
fabriksinspektör. Beslutande rätt, som kan tillkomma tillsynsmyndigheten, utöfvas
vid sammanträde, som skall vara besökt af minst tre ledamöter eller, om ledamotsantalet
uppgår till sex eller därutöfver, af minst 2/3 af ledamöterna. Myndigheten
kan dock uppdraga åt sin ordförande att i trängande fall meddela provisorisk dispens,
intill dess myndigheten sammanträder.

Mellan den lokala tillsynen samt fabriksinspektörerna och bergämbetsmännen
skall samverkan i största möjliga utsträckning äga rum. Närmare bestämmelser
angående den lokala tillsynens befogenheter, samverkan med nu nämnda funktionärer
samt verksamhet och arbetsordning meddelas, efter arbetsrådets hörande, af
konungen.

Godtgörelsen åt den lokala tillsynens utöfvare lär hafva ställt sig ganska
olika uti skilda kommuner men torde i regel varit obetydlig eller ingen. I
Kristiania, där tillsynen utöfvats af 6 personer, har ordföranden årligen uppburit
3,000 kr., hvaraf han dock skulle bestrida kontorsomkostnader och arfvode åt
sekreterarbiträde, samt öfriga ledamöter 1,000 kr. hvar. I somliga kommuner
åter lär det till och med hafva mött svårighet för tillsynsmyndigheten att få ersättning
för skrifmateriel. Omkostnaderna för den lokala tillsynen skola bäras af
kommunerna, med undantag för traktaments- och reseersättning åt tillsynsmyndighetens
ordförande, hvilken ersättning bestrides af statsmedel. Till ersättningar af
detta slag upptogos i budgetförslaget till 1906/07 års storting en summa af 12,000 kr

En högsta resolution af den 27 juni 1893 har hittills reglerat omfattningen

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

305

af den lokala fabriktillsynens befogenheter och dess förhållande till fabriksinspektörerna.
Lagstiftaren synes i denna författning haft för afsikt att i väsentlig mån
uppdraga den omedelbara och ständiga uppsikten åt de lokala tillsyningsmännen,
dock under noggrann vägledning och kontroll af vederbörande fabriksinspektör.
Någon fördelning af inspektionsverksamheten mellan tillsyningsmännen och inspektörerna
med hänsyn till olika slag af företag finnes ej, men tillsyningsmännen
hafva sig särskildt ålagdt att vaka öfver efterlefnaden af föreskrifterna rörande
söndagshvila samt kvinnors och minderårigas sysselsättning. Den lokala tillsynen
mottager anmälningar om rörelsers öppnande, gör föreskrifna anteckningar därom
och öfversänder snarast möjligt anmälningarna till fabriksinspektören. Tillsynen
äger bestämma, huruvida ett arbetsställe skall anses underkastadt fabriktillsynslagen
eller ej, att öfvervaka anmälningsskyldighetens fullgörande samt att meddela föreskrifter
till genomförande af fabriktillsynslagens stadganden angående arbetets säkerhet
och sundhet. Vidare äger tillsynen att meddela dispens i flertalet fall, då sådan
åtgärd enligt lagen kan ifrågakomma. Tillsynens beslut äga emellertid giltighet
endast tills vidare och skola inberättas till inspektören, som kan göra ändring i
desamma. Vid inträffade olycksfall anställer tillsynen undersökning samt underrättar
inspektören om undersökningens resultat och olycksfallets följder. Tillsynen torde
ej angifva förseelser mot lagen till åtal utan anmäler dem till inspektören. Hos
tillsynen föras vissa anteckningar och böcker. För hvarje år afgifves till inspektören
redogörelse för tillsynens verksamhet jämte en del uppgifter till underlag för
inspektörens ämbetsberättelse. Tillsynen är för öfrigt pliktig att efterkomma alla
uppmaningar och föreskrifter, som enligt lag eller instruktion meddelas densamma
af inspektören, äfvensom att gå inspektören tillhanda med hvarje upplysning eller
förklaring, som han kan begära.

Minst en gång om året bör inspektören sammanträda med de lokala tillsyningsmännen
i sådana kommuner, som innesluta mer betydande anläggningar,
för att med dem öfverlägga om bästa sättet för den lokala uppsiktens förverkligande.
Sin ledning utöfvar inspektören äfven, åtminstone i det söndenfjeldska distriktet,
genom utfärdandet af cirkulärskrifvelser till tillsyningsmännen, hvilka skrivelser bruka
utsändas tillsamman med formulären till årsredogörelser för de lokala uppsiktsmyndigheternas
verksamhet. Förbindelsen mellan inspektören och de lokala tillsynsmyndigheterna
i afseende å förelägganden och andra meddelanden till arbetsgifvarne förmedlas
i nyssnämnda distrikt på det sätt, att alla sådana skrivelser med begagnande af
själfkopieringsböcker utskrivas i tre exemplar, hvaraf ett exemplar tillställes arbetsgivaren,
ett vederbörande lokala tillsyn, resp. inspektören, och det tredje stannar
hos skrifvelsens utställare. Den i lagen omtalade granskning af förslag till nya
industriella anläggningar eller till ändringar af sådana utföres i regel ej af de lokala
tillsynsmyndigheterna, utan öfversända dessa dylika förslag till inspektören.

I praktiken torde den lokala inspektionsverksamheten ställt sig mycket olika

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

3°6

i skilda kommuner, detta hufvudsakligen beroende på den olika graden af intresse
och sakkunskap hos tillsyningsmannen-läkaren samt den ekonomiska offervilligheten
hos kommunen. Under det att i somliga kommuner, såsom i Kristiania, där alla
lagen underkastade anläggningar i regel besiktigas minst fyra gånger om året,
fabriksinspektören ej synts behöfva taga mycken befattning med den omedelbara
uppsikten, lär den lokala tillsynen i åtskilliga kommuner funktionerat mindre tillfredsställande.
Förutom förut antydda anledningar uppgifves härtill hafva bidragit
att vid val af tillsyningsmän politiska hänsyn stundom gjort sig gällande på
olämpligt sätt. Den lokala tillsynen har varit föremål för mycket klander, och
förslag hafva äfven väckts om dess afskaffande, men klandret har nog, åtminstone
delvis, varit öfverdrifvet och oförtjänt. Med en del nya och ändrade föreskrifter
i den nya fabriktillsynslagen synes man sökt undanröja vissa anledningar till
klander och främja den lokala tillsynens vidare utveckling.

Någon kvinnlig personal för öfvervakande af fabriktillsynslagens efterlefnad
har hittills ej förekommit. För några år sedan beviljades visserligen i Kristiania
ett anslag till anställande af en kvinnlig assistent vid den lokala tillsynen därstädes,
men till följd af den häftiga opposition från kvinnosakshåll, som restes mot denna
anordning, hvarigenom den kvinnliga funktionären skulle underordnas de öfriga
medlemmarne af tillsynen, blef befattningen aldrig tillsatt.

Den nya fabriktillsynslagen föreskrifver i 49 §, att vid den tid konungen
bestämmer skall under vederbörande departement inrättas ett arbetsråd. Denna
institution skall hafva sitt säte i Kristiania och bestå af 5 ledamöter jämte lika
många suppleanter. Rådets ordförande och hans suppleant skola hafva juridisk
utbildning och tillsättas af konungen för en tid af 5 år. Af de öfriga 4 ledamöterna
med suppleanter, af hvilka halfva antalet skall vara arbetsgivare och
halfva antalet arbetare, utses en arbetsgivare och en arbetare jämte suppleanter
af departementet samt de återstående af stortinget. Funktionstiden för arbetsgifvaroch
arbetarledamöterna jämte deras suppleanter är bestämd till 3 år. Rådet är
berättigadt att för särskilda tillfällen tillkalla sakkunniga specialister.

Rådet har att tjänstgöra som konsulent åt departementet, särskilt i frågor
rörande fabriksinspektionen. Såsom speciella uppgifter för rådet upptagas: att yttra sig i
frågor rörande lagens utsträckning till vissa slag af företag; att afgöra huruvida särskilda
företag gå in bland dem, hvarå lagen skall äga tillämpning; att godkänna sådana
allmänna förhållningsregler för arbetarne, hvilka äro afsedda att anslås i arbetslokalerna;
att afgifva yttrande öfver förslag till förteckning öfver särskildt farliga,
hälsovådliga eller ansträngande företag eller sysselsättningar äfvensom öfver förslag
till skärpande bestämmelser beträffande sådana anläggningar och sysselsättningar
samt att granska och godkänna förslag till arbetsreglementen. Närmare regler för
rådets verksamhet utfärdas af departementet.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 307

Hela anslaget till ötvervakande af skyddslagstiftningens efterlefnad upptogs i
det budgetförslag, som framlades för 1906—1907 års storting, till 58,690 kr.
63 öre. Häri ingick bl. a. kontorsbidrag åt inspektörerna, efter fördelning af departementet,
med 3>4®® kr., skjuts- och kostgodtgörelse åt inspektörerna med 3,000 kr.,
och åt assistenterna med 9,500 kr. samt kostnader för underhåll af apparater’
tryckning af blanketter och cirkulär, litteratur jämte kontorsrekvisita åt assistenterna
med 1,600 kr.

Schweiz.

Fabrikslagen, som utgör den hufvudsakliga, för edsförbundet gemensamma
författningen på skyddslagstiftningens område, uppdrager åt de olika kantonernas
regelingar att under förbundsrådets kontroll vaka öfver lagens efterlefnad. För utöfvandet
af denna kontroll äger förbundsrådet att tillsätta särskilda inspektörer.

Edsförbundets högsta myndighet för här ifrågavarande ärenden utgör dess
handels-, industri- och landtbruksdepartement, inom hvilket finnes en särskild afdelning
för industrien.

Organisationen af edsförbundets inspektionsmyndigheter bestämmes af ett förbundsrådsbeslut
den 1 o maj 1878 och en förbundslag angående organisationen af nyssnämnda
departement den 26 mars 1897. Inspektionstjänsten är fördelad på tre kretsar
med en fabriksinspektör i spetsen för hvarje krets. Hvarje inspektör biträdes af
två assistenter (Adjunkte), den ena af första, den andra af andra klass. Uti en
krets tjänstgör dessutom en kanslist af andra klasss*). Fabriksinspektörerna stå
enligt sin instruktion af den 18 juni 1883 under departementets ledning och
hafva att med sina framställningar angående administrativa och lagstiftningsåtgärder
m. m. vända sig till denna myndighet. De böra besöka hvarje fabrikslagen underkastadt
aibetsställe minst eu gång hvart annat år. Sedan 1891 lära dessa arbetsställen
i regel besökas årligen. I afseende å inspektörens ställning till arbetsgivare
och aibetare föreskrifves bl. a., att han skall taktfullt understödja arbetsgivaren
i uppfyllancfet af lagens fordringar, medla mellan motsatta intressen efter hvad
billigheten bjuder samt söka vinna en förtroendeställning hos båda parterna. För
det. fall att inspektören finner olagligheter eller missförhållanden, som ej godvilligt
afhjälpas, har han att göra anmälan därom till vederbörande kantonala myndighet.
Anser han, att de kantonala myndigheterna ej fullgöra sina skyldigheter i afseende
å skyddslagstiftningen, bör han inberätta förhållandet till departementet.

Fabriksinspektörerna tillsättas, i likhet med edsförbundets funktionärer i allmänhet,
för en tid af tre år. Några särskilda kompetensvillkor lära ej vara fastställda
för fabriksinspektörer eller assistenter. Dock lär förbundsregeringen söka att så
vidt möjligt få de olika hufvudgrenarna af teknisk sakkunskap representerade

*) Enligt Staats-Kalender der Schweizerischen Eidgrnosscnschaft, 1908.

3°8

REVISION AF YRKESFARELAGEN M M

inom hvarje af de tre kretsarna. Lönerna för fabriksinspektionens tjänstemän äro
fastställda till, för inspektörer 6,000—8,000, assistenter af första klassen 5,000—
6,000, assistenter för andra klassen 3,500 — 4,500 och för kanslisten 2,000 —
3,500 fr. Inspektörerna uppbära under tjänsteresor ett dagtraktamente af 7 fr.,
hvartill kommer ett tillägg af samma belopp för nattlogis. Motsvarande ersättningar
åt assistenterna utgå med 5, resp. 7 fr. Såväl inspektörer som assistenter
äro på edsförbundets bekostnad olycksfallsförsäkrade.

Några kvinnliga inspektionsfunktionärer finnas ej anställda i edsförbundets tjänst.

Iakttagande af den kantonala skyddslagstiftning, som i åtskilliga kantoner
består vid sidan af edsförbundets, kontrolleras i regel åt distrikts-, kommunal- eller
polismyndigheterna. I sex kantoner lära dock finnas anställda särskilda inspektionsorgan
därför, af hvilka två äro kvinnor.

Tyskland.

Yrkeslagen, som innehåller skyddslagstiftningens grundläggande bestämmelser,
jämte åtskilliga desamma kompletterande författningar äro antagna och utfärdade af
riksmyndigheterna samt gälla hela riket, men uppsikten öfver denna lagstiftnings
efterlefnad är anförtrodd åt de särskilda staterna.

Ärenden rörande skyddslagstiftningen handläggas i den mån, desamma afse
riket, i Reichsamt des Innern’s andra afdelning. Ett annat organ för riksförvaltningen,
hvilket tager befattning med frågor rörande skyddslagstiftningen, är det
med Gesundheitsamt förbundna Reichs-Gesundheitsrat, som har ett utskott särskilt
ägnadt åt frågor angående yrkeshygienen.

Organisationen af de myndigheter, som hafva att öfvervaka skyddslagstiftningens
efterlefnad, ställer sig naturligen olika i de skilda staterna.

Preussen.

Yrkesinspektionen sorterar under Ministerium för Handel und Gewerbe, afdelningen
för yrkena, utan att denna afdelning dock torde kunna anses som
någon egentlig central chefsmyndighet för densamma. I hufvudsak torde man
kunna säga att inspektionsverksamheten lcdes och kontrolleras af de till distriktsregeringarna,
i Berlin Polizei-Präsidium, hörande »regerings- och yrkesråden», hvilka
i några distrikt äro försedda med »vrkestekniska hjälparbetare», under det samma
verksamhets omedelbara utöfning tillkommer yrkesinspektörerna med biträde af manliga
och kvinnliga assistenter. För år 1906 upptagas 31 regerings- och yrkesråd
jämte 7 yrkestekniska hjälparbetare, flertalet af de senare med titel af Gewerberat.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

3°9

Yrkesinspektionsdistrikten, som för samma tid uppgifvas till 138,*) voro försedda
med hvar sin yrkesinspektör samt 77 manliga och 4 kvinnliga assistenter. Ungefär
halfva antalet yrkesinspektör er hade förlänats titeln'' Gewerberat. De manliga assistenterna
tituleras Gewerbeassessoren.

Regerings- och yrkesråden, som äro underordnade distriktsregeringarnas chefer,
regeringspresidenterna, kunna med sin verksamhet omfatta mer än ett regeringsdistrikt,
men skall i sådant fall i de distrikt, där de ej äro bosatta, en yrkesinspektör förordnas
till ställföreträdare för dem. Dessa råd hafva, förutom ärenden angående
yrkesinspektionen, att taga befattning med åtskilliga andra frågor af teknisk &natur,
h''''lika kunna tillkomma distriktsregeringens handläggning. Yrkesinspektörerna torde
vara berättigade att i alla tjänsteangelägenheter låta sig företrädas af sina assistenter.
Regeringspresidenten äger emellertid att meddela särskilda föreskrifter angående
tjänstegöromålens fördelning.

Bristen på centralisation afhjälpes i någon mån genom konferenser, som
hållas hvart halfår.

Till yrkesinspektionens uppgifter hör, förutom uppsikten öfver arbetets
säkerhet och sundhet samt minderårigas och kvinnors sysselsättning, enligt instruktion
den 27 april 1891 att vaka öfver iakttagande af bestämmelserna rörande
söndagshvila, arbetsordningar, arbetsböcker för minderåriga, arbetsbetyg och sättet
för arbetslönens betalning samt att medverka vid handläggning af frågor om tillstånd
till upprättande af farliga* eller besvärande anläggningar och att öfva uppsikt
öfver dylika anläggningar. Yrkesinspektionens tjänstemän, som äfven äro pliktiga
att skaffa sig kännedom om arbetarnes lefnadsförhållanden och att lämna bistånd
vid anordnandet af »välfärdsinrättningar» för arbetarne, synas dessutom uppmärksamma
lärlingsväsendet samt industriens utveckling och de sociala företeelserna
i allmänhet. Yrkesinspektionens uppsikt omfattar numera en mångfald industriella
småföretag och sträcker sig i åtskilliga fall in på hemindustriens område, äfvensom
i viss mån utöfver den industriella verksamhetens råmärken.

Tillsynen öfver skyddslagstiftningens efterlefnad i afseende å bergshandteringen
tillkommer bergsmyndighetema, Oberbergämter och Bergrevierbeamten.

Yrkesinspektörerna lämna årligen redogörelser för sin tjänsteverksamhet till
regerings- och yrkesråden, och dessa afgifva sedermera till handelsministern de
årsberättelser öfver inspektionsverksamheten, hvilka publiceras.

Yrkesinspektionen räknas som ett polisorgan och står i nära samverkan med
de vanliga polismyndigheterna. Inspektionstjänsteman äger sålunda anmoda polismyndighet
att företaga besiktning eller efterbesiktning af viss anläggning. Förelägganden
om afhjälpande af missförhållanden, som ej godvilligt undanröjas, skall
inspektionstjänsteman i regel öfverlåta åt polismyndigheten att meddela. Öfver
utgången af dylika föreläggandeförfaranden äfvensom af åtal skola polis- och åklagar -

) I deri af landtdagen antagna staten för 1907 upptages anslag till 152 yrkesinspektörer.

3IQ

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

myndigheterna lämna yrkesinspektionen besked. Tillsynen öfver biträdens och lärlingars
sysselsättning inom hotell- och restaurantfacket tillkommer i första hand
polismyndigheterna.

Tre af handelsministern, den 7 september och den 13 november 1897
samt den 15 maj 1907 utfärdade författningar meddela utförliga föreskrifter angående
villkoren för inträde i inspektionskåren. I hufvudsak gå dessa föreskrifter
ut på ett minst 3 -årigt tekniskt studium jämte examen vid högskola eller universitet,
praktisk verksamhet under ett eller två år, olika för skilda fack, förberedelsetjänst
såsom aspirant under minst 1 Va år inom yrkesinspektionen, minst tre terminers
studium vid högskola af rätts- och statsvetenskap med särskild hänsyn till
»yrkes»-förvaltning, yrkeshygien och * välfärds »-väsen samt slutligen en skriftlig
och muntlig pröfning inför Prufungsamt fur Gewerbeaufsichtsbeamte i Berlin. Den
skriftliga pröfningen afser ett ämne från inspektionstjänstens och ett från nationalekonomiens
eller förvaltnmgslärans områden. Den muntliga pröfningen omfattar
förhör i de för uppsiktstjänsten erforderliga kunskaper i de tekniska facken, däri
inbegripet yrkeshygien, i offentlig rätt och nationalekonomi samt i praktisk inspektionstjänst.
Aspiranter antagas af handelsministern i mån af behof.

Löneförmånerna utgöra, för regerings- och yrkesråden 4,200—7,200, yrkesinspektörerna
3,600—5,700 och hjälparbetarne 3,300 mark. För assistenterna,
som icke äro- »etatsmässiga», upptagas ej specificerade lönebelopp i yrkesinspektionens
stat.

Bayern.

En kungl. förordning af den 7 februari 1907 reglerar yrkesinspektionens
uppgifter, ställning och organisation.

Såsom yrkesinspektionens chef fungerar en i Statsministerium des Königl.
Hauses und des Äussern anställd centralinspektör. Han har att i samråd med
vederbörande referent i ministeriet öfva högsta inseendet öfver inspektionspersonalens
verksamhet samt att göra sig underrättad om yrkesarbetarnes förhållanden.
7 af landets regeringsdistrikt utgöra hvar sitt uppsiktsområde, under det att det
8:de sönderfaller i två dylika områden. I spetsen för hvarje uppsiktsområde står
ett yrkesråd, som tillhör distriktsregeringen, biträdd af manliga och kvinnliga assistenter.
För 1906 upptagas 15 manliga och 4 kvinnliga assistenter, af hvilka
senare tre öfvade uppsikt inom mer än ett område.

Uti berörda förordning förbehåller sig regeringen rätt att vid sidan af yrkesråden
ställa hygieniska fackmän för uppsikt öfver de hygieniska förhållandena.

Hos centralinspektören och yrkesråden förutsättes vetenskaplig utbildning
jämte någon tids verksamhet som teknisk tjänsteman i offentlig eller enskild tjänst

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

3 1 1

eller som själfständig ledare af större teknisk anläggning. Vid anställande åt
manliga och kvinnliga assistenter böra, förutom sökande med nyssangifna kompetens,
äfven lämpliga sökande ur arbetarklassen komma i åtanke. Införande af en
pröfning för antagande till inspektionstjänsteman ställes i utsikt.

Sachsen.

Yrkesinspektionen, som sorterar under Ministerium des Innern, saknar särskild
centralmyndighet. Ledningen af densamma tillkommer fem regeringsråd, fördelade
på landets fem »Kreishauptmannschaften». Yrkesinspektionsdistrikten uppgå
till ett antal af 13. Under hvarje regeringsråd lyda två eller tre sådana distrikt,
i hvilka uppsiktspersonalen består af ett yrkesråd eller en yrkesinspektör såsom
föreståndare, en till fem manliga assistenter samt, gemensamt för två eller tre
inspektionsdistrikt, en kemisk sakkunnig. Uti hvarje Kreishauptmannschaft finnes
därjämte anställd en kvinnlig uppsiktsfunktionär. För år 1906 upptagas 27
manliga assistenter och 6 kemiska sakkunnige.

Polismyndigheterna synas förrätta ett afsevärdt antal inspektioner, äfven
af fabriker.

Wurttemberg.

Högsta myndighet för angelägenheter rörande yrkesinspektionen är Ministerium
des Innern. En viss ledning och kontroll öfver yrkesinspektionen tillkommer
därjämte föreståndaren för Zentralstelle för Gewerbe und Handel — en af ett flertal
tjänstemän, lärare vid de industriella undervisningsanstalterna samt näringsidkare
sammansatt institution för främjande af industri och handel. Landet är deladt i
fyra uppsiktsområden. Inspektionspersonalen inom hvarje sådant område består
af en yrkesinspektör, en manlig assistent -— två områden hafva därjämte gemensamt
en assistent — samt ett inspektionsbiträde. Till inspektionspersonalen höra
vidare två kvinnliga assistenter, hvilka efter lokala gränser och i viss mån äfven
efter uppsiktens föremål dela den dem tillkommande inspektionsverksamheten. Såsom
medicinsk sakkunnig fungerar ett öfvermedicinalråd vid Medicinalkollegium.
Inspektionsbiträdena öfva tillsyn å industriella småföretag jämte företag för hotelleller
restaurantrörelse samt vaka öfver efterlefnaden af lagen angående barnarbete.

Oaktadt hvarken Ministerium des Innern eller Zentralstelle för Gewerbe und
Handel torde utgöra någon egentlig centralmyndighet för yrkesinspektionen, lär
emellertid, tack vare särskilt att samtliga yrkesinspektörer bo i hufvudstaden och

3X2

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

äro ledamöter af nämnda Zentralstelles förvaltningsutskott, en viss centralisering
af yrkesinspektionens verksamhet vara genomförd.

Baden.

Uppsikten öfver skyddslagstiftningens efterlefnad utöfvas af den under Ministerium
des Innern sorterande fabriksinspektionen. Denna myndighet består af en
föreståndare, en ställföreträdare för honom, fyra fabriksinspektörer, en vetenskaplig
»hjälparbeterska» samt tre tekniska assistenter. Vid myndigheten äro dessutom
anställda fyra skrifbiträden.

Fabriksinspektionen är i ovanligt hög grad centraliserad. Samtliga dess
tjänstemän bo i hufvudstaden och hafva gemensam tjänstelokal. En gång i veckan
hålles konferens, då hvarje inspektör föredrar de frågor, som angå hans distrikt.
Utom fördelningen efter distrikt förekommer äfven i viss mån en fördelning efter
ärendenas art, så att de olika inspektörerna få ägna speciell uppmärksamhet åt
särskilda grupper af frågor. En af fabriksinspektörerna, som är läkare, har sig
sålunda, förutom uppsikten inom sitt distrikt, ålagdt att taga befattning med frågor,
rörande den industriella hygienen. Ärenden af någon betydenhet lära beredas
gemensamt af distriktets inspektör och den på området ifråga speciellt sakkunnige
inspektören.

Af fabriksinspektörerna fordras högskolebildning. För assistenterna, som ej
kunna avancera till fabriksinspektörer, gör utbildning vid högre yrkesskola till fyllest.
Föreståndarens och hans ställföreträdares löner lära för närvarande utgå med 8,200,
resp. 6,700 mark. Löneförmånerna för fabriksinspektörerna utgöras af en begynnelselön
af 2,400 mark jämte fri bostad eller hyresersättning med 600 mark
samt ökning med 500 mark hvartannat år intill 6,500 mark. Assistenterna åtnjuta
en begynnelselön af 1,500 mark jämte bostad .eller hyresersättning af 600 mark
och en slutlig lön af 4,200 mark.

Yrkesinspektionens uppgifter i de fyra senare, här aihandlade staterna torde
hufvudsakligen motsvara den preussiska yrkesinspektionens.

Den kvinnliga yrkesinspektionen torde i allmänhet afse arbetsställen med
större kvinnlig personal. Dessutom synas i somliga stater, såsom till exempel
Sachsen och Wurttemberg, denna inspektion äfven omfatta barns användande till
arbete. De kvinnliga funktionärerna äro i regel assistenter men intaga i Sachsen
och särskildt Baden en något mer själfständig ställning. År 1906 upptagas sammanlagdt
24 kvinnliga uppsiktsfunktionärer för hela riket.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

313

Utom yrkesinspektionens uppsikt förekommer i afseende å arbetets säkerhet
en förmodligen ganska effektiv kontroll från Berufsgenossenschaften’s sida. Dessa
sammanslutningar, som hafva att uppbära den arbetsgifvarne åliggande skyldigheten
af arbetarnes försäkring mot olycksfall, sysselsatte år 1906 inom »yrkena» en
teknisk uppsiktspersonal af 265 tjänstemän. Mellan denna uppsiktspersonal och
yrkesinspektionen skall en viss samverkan äga rum.

Österrike.

Yrkesinspektionens verksamhet och organisation regleras hufvudsakligen genom
yrkesinspektörslagen, en instruktion af den 30 december 1883 och eu förordning den
6 april 1909.

I spetsen för yrkesinspektionen står ett centralyrkesinspektorat med en
centralyrkesinspektör, hvilken myndighet tillhör handelsministeriets sektion för socialpolitiska
ärenden. Centralyrkesinspektören, som är ministeriets »yrkestekniska»
organ i angelägenheter beträffande inspektionstjänsten, biträdes af en öfverinspektor och en
yrkesinspektör samt tre kanslitjänstemän. Centralinspektören har att öfvervaka och
afgifva utlåtanden i ärenden rörande inspektionsverksamheten. Han bör personligen
taga kännedom om hvad som inom »yrkesverksamheten» kan vara af betydelse
och intresse för »yrkesförvaltningen» samt yttra sig öfver de iakttagelser och erfarenheter,
som yrkesinspektörerna inberätta till ministeriet. I de fall då en yrkesinspektörs
besvär öfver en politisk landsmyndighets beslut kommer till ministeriel!
behandling, inhämtas centralinspektörens utlåtande, hvarjämte han kallas att med
beslutande stämma deltaga i eventuella öfverläggningar i ärendet. Centralinspektören
åligger att verka för yrkesinspektionens utveckling. Han skall utarbeta ett
sammandrag af yrkesinspektörernas årsberättelser — hvilket sammandrag göres rätt
utförligt och inleder samlingen af årsberättelser — och bör i sammanhang därmed
framställa de förslag, hvartill gjorda erfarenheter och iakttagelser kunna gifva
anledning.

Den omedelbara inspektionstjänsten är fördelad på 38 territorialyrkesinspektorat
och tre specialyrkesinspektorat. Territorialinspektoraten förestås i regel af en
yrkesinspektör, biträdd af en assistent, benämnd kommissarie. I några inspektorat
får dock yrkesinspektören upprätthålla inspektionsverksamheten ensam, under det
andra inspektorat äro försedda med två kommissarier. I somliga inspektorat är
yrkesinspektören ersatt med en öfveryrkesinspektör, hvarjämte somliga kommissarier
föra titel af yrkesinspektör. Vid territorialinspektoraten voro vid utgången af år 1907,
då dessa inspektorat dock endast voro 3 5 till antalet, sammanlagdt anställda 3 5 »tjänsteföreståndare»
(öfveryrkesinspektörer, yrkesinspektörer af lista och 2:dra klass samt
kommissarier) jämte 41 »tilldelade» (yrkesinspektörer, kommissarier och en kvinnlig
assistent). Af specialinspektoraten afser ett skeppsfarten på de inre farvattnen, ett
40

314

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

utförandet af offentliga kommunikationsanläggningar i Wien samt ett vissa byggnadsarbeten
för vattenvägar och flodregleringar

En ministeriel! förordning den 5 maj 1906 jämställer kvinnliga assistenter
med kommissarierna.

Yrkesinspektörerna äro underordnade de politiska landsmyndigheter, inom
hvilkas områden deras distrikt ligga. Handelsministern äger att undantaga vissa
industrigrenar från yrkesinspektörernas uppsikt och anförtro deras öfvervakande åt
specialyrkesinspektörer. Kommissarierna utöfva sin tjänst i vederbörande yrkesinspektörs
namn, på hans uppdrag och efter hans anvisningar.

Till yrkesinspektörernas åligganden hör, utom de vanliga uppgifterna i
afseende å arbetets säkerhet och sundhet samt minderårigas och kvinnors användande,
att vaka öfver vuxna mäns arbetstid och raster, söndagshvila, arbetarbostäder,
arbetarförteckningar, arbetsordningar, arbetsböcker, arbetslönens betalning
samt minderårigas yrkesutbildning. Yrkesinspektörerna skola tillhandagå vederbörande
»yrkes»- myndigheter vid deras tillämpning af yrkeslagen, så t. ex. vid behandling
af ansökningar om tillstånd till inrättande af industriella anläggningar, där det gäller
att beakta arbetets säkerhet och sundhet. Enligt lagen om olycksfallsförsäkring den
2 8 december 1887 äro yrkesinspektörerna skyldiga att på begäran af försäkringsanstalt
företaga undersökning af försäkringspliktig anläggning och afgifva berättelse
däröfver. Yrkesinspektörerna synas äfven intressera sig för välfärdsinrättningar och
arbetarnes ekonomiska förhållanden samt äro ålagda att söka medla i konflikter
mellan arbetsgivare och arbetare. Uppsikten öfver skyddslagstiftningens iakttagande
inom bergshandteringen är anförtrodd åt bergsmyndigheterna.

I afseende å tjänstgöringssättet äro yrkesinspektörerna anbefallda att förlägga
tyngdpunkten af sin verksamhet till personliga iakttagelser på arbetsställena och
till muntliga förhandlingar med arbetsgivare och arbetare. Vid skriftväxling skola
de hålla sig inom de trängsta gränser och inskränka sig till det oundgängligt
nödvändiga.

För afhjälpande af olagligheter eller missförhållanden, som ej godvilligt undanröjas,
äga yrkesinspektörerna att vända sig till vederbörande yrkesmyndigheter.
Dessa myndigheter äro berättigade att, då arbetarnes hälsa synes äfventyras, anlita
biträde af läkare, kemister eller andra sakkunnige.

Till yrkesinspektörer kunna endast utnämnas personer med erfoderlig fackbildning.

Unfallverhiitungs-Commission. Denna kommission, som är upprättad genom
kejserligt beslut den 6 januari 1899 (kungjordt den 13 maj 1900) och till sin
verksamhet närmare bestämd genom en den 31 oktober 1901 stadfästad arbetsordning,
har till uppgift att såsom facktekniskt organ bistå regeringen med råd och
utlåtanden angående alla sådana angelägenheter, som röra skyddandet af arbetarnes
lif eller hälsa i industriella och andra yrken, hvarå lagstiftningen om olycksfalls -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

315

försäkring äger tillämpning. Till fullgörande af sin uppgift åligger det kommissionen:
att med aktgifvande på de för handen varande förhållandena uppmärksamma vunna
erfarenheter och gjorda förbättringar i ändamål att om möjligt tillgodogöra dem för
den inhemska skyddslagstiftningen, att afgifva utlåtanden öfver regeringens förslag
till allmängiltiga eller speciella skyddsföreskrifter samt att framlägga själfständiga
förslag till dylika föreskrifter.

Kommissionen består af centralyrkesinspektören såsom ständig ledamot och
minst 16, högst 20 ordinarie ledamöter jämte 10 suppleanter. Ledamöterna utses
af handelsministern i samråd med vissa andra ministrar, olika allt efter de särskilda
ledamöternas fack, för en tid af tre år bland personer företrädande den industriella
tekniken, hälsovården och anstalterna för arbetarnes olycksfallsförsäkring samt bland
driftsidkare och försäkrade inom industriella och andra försäkringspliktiga yrken.
Ordföranden jämte en ställföreträdare för honom väljas af kommissionens ledamöter.
Ordföranden, hans ställföreträdare och samtliga suppleanter skola vara bosatta i Wien.
Handelsministern äger att på framställning af kommissionen tillkalla utomstående
fackmän att såsom sakkunniga med rådgifvande stämma deltaga i kommissionens
eller dess utskotts öfverläggningar. Till sådana öfverläggningar kunna handels-,
inrikes-, kultus-, finans-, järnbane- och åkerbruksministrarna sända delegerade.

Kommissionen sammanträder, när så finnes erforderligt, efter kallelse, som
på uppdrag af handelsministern utfärdas af centralyrkesinspektoratet. Dock skall
kommissionen under hvarje kalenderår sammanträda minst två gånger. På motiverad,
skriftlig anhållan af minst en tredjedel utaf ledamöterna åligger det dessutom
centralyrkesinspektören att hos handelsministern föreslå kommissionens sammankallande.
Till beredning af särskilda öfverläggningsämnen kunna utskott, fackkommittéer,
utses inom kommissionen. Ordinarie ledamot, som utan skälig anledning
uteblir från tre på hvarandra följande sammanträden, anses hafva utträdt ur
kommissionen. Suppleanter, hvilka ej fungera i stället för ordinarie ledamöter, äga
att med rådgifvande stämma deltaga i öfverläggningarna. Kommissionens kansligöromål
besörjas af centralyrkesinspektoratet.

Ledamöter och suppleanter åtnjuta ej arfvode, enär deras mandat är att anse
såsom ett hedersuppdrag. Dock förekomma åtskilliga slags ersättningar. Sålunda
äga de såsom sakkunniga inkallade fackmännen rätt till godtgörelse för vidlyftigare
arbeten. Ledamöterna uppbära ersättning för de kontanta utlägg, de fått vidkännas
för särskilda arbeten. Vid resor utgår dagtraktamente med 16 Krönen samt godtgörelse
för de verkliga resekostnaderna, såvida ej för vederbörande i detta afseende
enligt andra författningar gälla särskilda bestämmelser. Uti Wien bosatta ledamöter,
suppleanter och sakkunniga tillhörande arbetarklassen äro dessutom berättigade till
en ersättning af 10 Krönen per dag för mistad arbetsförtjänst.

Frågor rörande arbetarskyddsväsendet torde äfven kunna förekomma till behandling
hos det med Arbeitsstatisches Amf förbundna Arbeitsbeirat.

316

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Amerikas Förenta Stater.

Skyddslagstiftningen, som tillkommer de särskilda staterna, är ganska växlande
i olika stater, och naturligen företer äfven inspektionsväsendets anordning
betydande olikheter. Ett antal stater torde till och med alldeles sakna särskilda
inspektionsmyndigheter. Inspektionsverksamheten är i många fall utsträckt till handelsföretag,
hotell, restauranter, förlustelselokaler och offentliga byggnader i allmänhet.

I åtskilliga stater är inspektionsväsendet förbundet med en hufvudsakligen för
arbetsstatistik och andra sociala uppgifter afsedd myndighet. Staten New York''s arbetsdepartement
har sålunda en byrå ägnad åt inspektionsväsendet. >''Arbetskommissarien», departementets
chef, är att anse såsom fabriksinspektör och högsta chef för fabriksinspektio
nen, men den förste vice kommissarien, som har till särskild uppgift att leda nämnda
byrås verksamhet, torde sannolikt vara fabriksinspektionens verklige chef. I somliga
stater synes chefen för den arbetsstatistiska myndigheten vara ålagd att i större eller
mindre mån själf ägna sig åt inspektionsverksamhet, i andra stater åter torde han
endast tillsätta och kontrollera inspektionspersonalen. Uti Kansas finnes en state
society of labor and industry, bestående af delegerade för arbetarsammanslutningar
inom staten, hvars ordförande, vice ordförande, sekreterare och biträdande sekreterare
tillsammans bilda the state bureau of labor and industry. Nämnde sekreterare är
ex officio byråns »kommissarie» och statens fabriksinspektör.

Indiana har ett särskildt inspektionsdepartement. I Massaschusetts är tillsynen
delad mellan distriktspolisens inspektionsafdelning och vissa hälsovårdsinspektörer.
I Louisiana skall rnären eller »polisjuryn» i orter med minst 10,000 innevånare
utse en fabriksinspektör.

Uti flertalet stater med fabriksinspektion utnämner emellertid guvernören, vanligen
med senatens råd och samtycke, för viss tid, oftast 4 år, en fabriksinspektör,
som sedan i sin ordning utser underordnade inspektörer. De underordnade inspektörerna
utnämnas dock på somliga håll direkt af guvernören.

Beträffande den egentliga inspektionspersonalens sammansättning och storlek
i några af de större industristaterna föreskrifves eller medgifves i New York högst
60 vice fabriksinspektörer, i Pennsylvanien en chefinspektör och 39 vice fabriksinspektörer,
i Ohio en chefinspektör och 21 distriktsinspektörer, i Illinois en chefinspektör,
en biträdande chefinspektör och 25 vice fabriksinspektörer, i New Jersey
en »arbetskommissarie», en biträdande »arbetskommissarie» och 11 inspektörer, i
Indiana en chefinspektör, en vice chefinspektör och 4 vice inspektörer, i Connecticut
en fabriksinspektör jämte obestämdt antal vice inspektörer, som af anslagsbeloppet
att döma dock ej torde vara synnerligen stort, i Wisconsin en fabriksinspektör
och 11 biträdande fabriksinspektörer samt i Missouri en fabriksinspektör, 2 biträ -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

317

elände fabriksinspektörer och 7 vice fabriksinspektörer. I sistnämnda stat skola
dessutom myndigheterna i alla städer med öfver 5,000 innevånare tillsätta en inspektör,
samt där så erfordras, vice inspektörer. Kvinnliga biträdande eller vice
fabriksinspektörer förekomma till ett antal af högst 10 i New York, 5 i Pennsylvanien
samt 2 i New Jersey och Missouri. I Delaware, Michigan, Rhode Island
och Wisconsin skall finnas en eller minst en sådan kvinnlig inspektör, hvarjämte i
några stater bestämmelserna angående inspektionsväsendet, utan att direkt föreskrifva
visst antal, medgifva eller synas afse tillsättande af en eller flera kvinnliga
inspektörer.

Grufarbete öfvervakas i flertalet stater af särskilda inspektörer.

Årslönen i de olika staterna växlar för den öfverordnade fabriksinspektören
mellan 1,200 och 5>ooo dollars samt för de underordnade inspektörerna mellan
1,000, hvilken lön synes vara vanligast, och 1,500 dollars. I somliga stater
utgår godtgörelsen åt de senare såsom dagarfvode af 3 — 5 dollars.

SÄRSKILDA MENINGAR.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

321

Af Herr Åkerman:

I 17 § a) af lagen om arbetarskydd föreslår kommittén att den minderåriga,
för att få sysselsättas i industriell verksamhet, som bedrifves i fabriksmässig omfattning,
skall hafva fyllt tretton år, under det att nu gällande lag bestämmer
motsvarande åldersgräns till endast tolf år. Då det emellertid torde vara allmänt
erkändt, att sysslolöshet under en mellantid emellan afslutningen af ett barns skolgång
och dess anställande i arbete medför stor fara för en sund utveckling af den
minderåriges karaktär, och då vidare dels obligatorisk skolundervisning här i landet
för närvarande i allmänhet slutar vid en ålder hos barnen af tolf till tretton år,
dels besiktningsläkarnes .flertal vitsordat, att någon höjning af nu gällande minimiåldersgräns
för minderårigs anställning i industriens tjänst icke är för barnens behöriga
utveckling erforderlig, samt dels minderårigs antagande till industriellt arbete af nu
ifrågavarande beskaffenhet alltid skall föregås af läkarundersökning, har jag inom
kommittén häfdat den åsikt, att man icke skall i lagen bestämma någon viss minimiåldersgräns
utan nöja sig med fordran på fullgjord skolplikt och tillfredsställande
läkarbetyg. Med anledning af att det från folkskolehåll framhållits, att ett sådant
medgifvande i somliga kommuner möjligen skulle kunna vålla en oskäligt tidig
afslutning af barnens skolgång, har jag emellertid ansett mig böra frånträda sagdä
ståndpunkt och i stället öfvergå till det yrkande, att minimiåldersgränsen för minderårigs
sysselsättande i industriell verksamhet, som bedrifves i fabriksmässig omfattning,
måtte sättas till ingången af det kalenderår, hvarunder barnet fyller tretton år.
Skillnaden mellan kommitténs och mitt förslag blir då visserligen icke så stor men
dock tillräcklig för att, när barnets födelsedag inträffar mot slutet af ett år, kunna
med åtskilliga månader minska sysslolöshetstiden emellan upphörandet af den minderåriges
skolgång och dess berättigande till sysselsättning i industriell verksamhet,
som bedrifves i fabriksmässig omfattning.

Vid 17 § f) af förut nämnda lag vill jag hafva bemärkt, att jag anser de
af våra exportnäringar, som för konkurrensens skull kräfva ihållande arbete under
både dag och natt, med nödvändighet vara i behof af rätt att därtill använda äfven
minderårige af mankön, som fyllt femton år och med behörigt läkarintyg styrkt
sig utan olägenhet kunna utföra ifrågavarande arbete, samt att jag med anledning
däraf endast under förutsättning af, att detta lagförslags 20 § antages, afstått från
mitt ursprungliga yrkande, att undantaget i 17 § f) skulle erhålla ungefärligen
samma räckvidd som den med 8 § 1 mom. i lag angående minderårigas och
kvinnors användande till arbete i industriellt yrke afsedda.

322

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Af Herr Alexanderson:

A) Beträffande arbetarskyddslagen.

Den af kommitténs flertal föreslagna rubriken till ifrågavarande lag kan jag
icke godkänna.

Rubriken har visserligen den förtjänsten att vara kort men på bekostnad af
tydligheten, då den icke klart uttrycker lagens begränsning. Från arbetarhåll framhäfves
numera icke sällan, att statsmakterna böra genom en social klasslagstiftning
ingripa till arbetarnas »skydd» icke blott vid vissa dem anförtrodda arbeten utan
äfven eljest gent emot hvarje arbetsgivare, hvilka i gemen, orimligt nog, betecknas
värda att, a priori, betraktas som arbetarnes fiender. Under tider af dylik social
upphetsning anser jag möjligt, att man hos vissa individer kan genom en rubrik,
som brister i tydlighet, inbjuda till alltför vidsträckt tolkning och bibringa dem
oriktiga föreställningar därom, att denna lag åsyftar så småningom åstadkomma en
klasslagstiftning rörande helt olika slag af arbetarskydd, än hvad lagstiftarne hitintills
afsett. Ifrågavarande lagförslag åsyftar ju dock hufvudsakligen att på ett tidsenligt
sätt substituera Yrkesfare- och Minderårighetslagarna samt Minderårighetsförordningen
d. v. s. göra deras bestämmelser och syften mera effektiva, ja dessutom
äfven gällande för större verksamhetsområden och arbetargrupper. Den af kommitténs
flertal antagna rubriken befarar jag emellertid kunna vantolkas såsom i viss mån
varande en stridsfanfar (nom de guerre) för att därigenom erhålla en lagbalk afsedd
att inrymma stadganden om arbetarskydd af både rimligt och orimligt slag.

Däremot synes mig en rubrik af exempelvis följande lydelse, »Lag om skydd
för arbetare mot skada och ohälsa i f öljd af arbete» bättre betona och begränsa
lagens ändamål. En sådan rubrik vore, äfven den, kortare än rubrikerna till åtskilliga
andra redan promulgerade lagar och borde således ej verka afskräckande
genom sin längd.

I början af lagförslaget betonas uttryckligen, att lagen afser att skydda en
hvar, som utför arbete för arbetsgifvares räkning; därför torde icke i rubriken till
ifrågavarande lag, såsom i den till Minderårighetslagen, behöfva särskildt framhållas
att lagen afser skydd jämväl åt kvinnor och minderåriga.

§ 7 mom. g) påkallar min reservation.

Det skulle måhända ej vara mycket att invända mot i:sta och 2:dra punkterna
af detta moment, om desamma begränsats att gälla arbeten, som bedrifvas i fabriksmässig
omfattning, men då dess bestämmelser skola tillämpas jämväl å industrigrenar
af mindre omfattning samt å landtbruk, då anser jag stadgandena leda till
rent af orimliga konsekvenser. 1 de allra flesta fall torde t. ex. arbetare utanför

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

323

den större industrien och alla landtbruksarbetare, hädanefter som tillförene, kunna
själtva bereda sig »skydd mot oväder», hvilket uttryck, likasom ett annat sådant
i i:sta och 2:dra punkterna af momentet förekommande, nämligen orden »å ett
och samma ställe», förefaller mig alltför sväfvande. Det synes mig otänkbart, att
en arbetsgifvare skulle vägra sin arbetare skydd mot ett verkligt oväder, då ju ett
sådant förfarande skulle afskräcka arbetare att söka arbetsförtjänst hos en dylik
husbonde, men stadgandet, såsom det nu ifrågasättes, kan under vissa tider och
förhållanden leda till missbruk i alldeles oträngda mål.

Sista stycket af detta moment g) har såsom synes af motiverna (sid. 83—84)
tillkommit förnämligast i anledning af klagomål öfver skogsarbetares logisförhållanden
i Norrland, och har en motion i ämnet vid 1909 års riksdag föranledt en skrifvelse
med hemställan, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida i flottningsstadgan
eller annan författning borde upptagas bestämmelse därom, att på ställen
vid allmän flottled, där sådant vore af nöden, skulle finnas bostäder uppförda för
flottningsmanskapet och underkastade i tillämpliga delar samma föreskrifter som
öfriga till flottled hörande byggnader. Det förefaller mig verkligen mindre lämpligt
att, med stöd af denna riksdagens skrifvelse redan nu, och utan att hafva vidtagit
ens den ringaste undersökning af hithörande förhållanden, vilja icke blott lagstifta
i ämnet beträffande flottningsarbetarne i Norrland utan jämväl utsträcka samma lagbestämmelser
att gälla i en sådan omfattning, som här ifrågasatts, och detta till på
köpet för hela landets arbetarebefolkning. Förhållandena i Norrland äro ju dock
väsentligt olika med dem i Södra Sverige icke minst i fråga om rätta tolkningen
af sådana uttryck i lagtexten som orden: »så stort afstånd från ställe, där bostad
kan erhållas». Det torde därför vara klokast att icke alls lagstifta i ett så fullständigt
outredt fall, som här föreligger och framförallt åtminstone tydligare precisera,
hvad man därvid åsyftat. Dessutom gifver lagtextens ordalydelse ingalunda anledning
att, såsom väl rimligt varit, begränsa bestämmelserna att gälla endast skogsarbetare
och flottningsmanskap utan kan osökt utsträckas att gälla en mängd andra
arbetare, hvilket åter synes mig ej rätt väl öfverensstämma med, hvad man uti
motiverna andragit och föröfrigt ej heller motsvara något erkändt behof.

§§ 13 —18 (motsvarande viktiga föreskrifter i Minderårighetslagen).

Hvad beträffar de minderårigas användande i industriellt yrke, har nog jag
i viss mån en från kommitténs flertal något skiljaktig uppfattning, om jag än,
sedan sammanjämkningar skett, endast i ett fall kännt mig oafvisligen uppfordrad
att framställa direkt ändringsyrkande härvidlag.

I själfva verket befarar jag, att lagstiftningen rörande minderårigas sysselsättning
i industriellt yrke hotar att, i stort sedt, taga en mindre lycklig vändning.
Man afser därvid visserligen att bereda skydd åt de minderåriga, men man tycks

324 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

vilja vinna detta syftemål genom att ängsligt knappa in på arbetstiden för ungdomen
eller utestänga den från möjligheten att erhålla förtjänst äfven i ofarliga sysselsättningar.
Hvar och en som erkänner, att ett väl afvägdt arbete är en lycka för
ynglingar, såsom något det där på en gång utbildar och förkofrar deras inneboende
anlag, måste befara, att, om man lagstiftar så, att i många industrigrenar de
minderåriga utestängas från vissa slag af ofarligt arbete — kanske å orter där
intet annat än just ifrågavarande arbete erbjudes — då har man icke skyddat
dem utan därmed vållat stor skada åt på samma gäng de minderåriga som landets
industri. Hurudana blifva väl ofta nog dessa utestängda, när de en gång utträda
ur minderårighetsåldern ?! Vi hafva beklagligen ännu icke, hvad som i andra industriella
länder befunnits vara särdeles ändamålsenligt, nämligen obligatoriska fortsättningsskolor
i praktisk riktning för de ungdomar, som ej sysselsättas med nyttigt
arbete eller studiekurser, ej heller finnes här i landet någon lärlingslag. År det
under sådana förhållanden icke rent af farligt att alltför mycket inskränka möjligheten
för de minderåriga att genom arbete i industriella yrken förvärfva sig nyttiga
insikter och på samma gång befrielse från dagdrifveriets förbannelse? Om de ej i
ungdomen få vänja sig vid arbete, huru skola de då kunna lämpligen utbilda sig
i respektive yrken? När de fyllt 18 år skola de ju enligt många arbetsaftal tillgodoräknas
i industriellt arbete en minimilön af 27 — 30 öre i timmen. Hvad
kunna emellertid outbildade ynglingar göra för nytta motsvarande denna aflöning,
och hvem mäktar betala sådan aflöning åt en arbetare som ingenting lärt och
ingenting kan i sitt yrke? De minderåriga behöfva framförallt en god och närande
föda, men huru skola föräldrarna kunna gifva så beskaffad föda åt kanske 3 å 4
söner i åldern 14—18 år, om dessa blott lära att göra ingenting — eller något
ännu värre? Jag vill gärna hafva all rimlig kontroll både genom läkare, yrkesinspektionen,
ja äfven genom delegerade af föräldrar ibland arbetarna själfva, till
förekommande af att den minderårige öfveranstränges eller skadas på ringaste sätt,
men jag vill icke vara med om att förhindra eu ynglings sysselsättande med ett
gagneligt och ofarligt arbete.

Sålunda befarar jag verkligen fortfarande, att t. ex. en del i lagförslagets i4:de §
gjorda inskränkande föreskrifter mot minderårigs sysselsättande skola, om de utan
vidare upphöjas till lag, i vissa delar vid tillämpningen befinnas mindre ändamålsenliga,
och jag vill här söka angifva några skäl för denna min åsikt. Yrkesinspektörerna
och deras chefsmyndighets öfriga funktionärer kunna näppeligen på
förhand uttänka föreskrifter till reglerande af alla varierande förhållanden, hvilka
äro förknippade med de maskinella sysselsättningar, som i nämnda § uppräknas.
Nog borde väl ändock, synes mig, de ökade krafter, som enligt lagförslaget skola
öfvervaka skyddets effektivitet (yrkesinspektörer, assistenter, underinspektörer, kommunala
tillsyningsman samt arbetarnes ombud enligt § 34, för att ej nämna den
ansvarsskvldige arbetsgifvaren samt den minderåriges fader eller målsman) framgent

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

325

blifva fullt tillfyllestgörande för kontroll och vinnande af lämpligt skydd åt den
minderårige, särskildt efter de numera skärpta bestämmelser som återfinnas i §§ 13,
43 och 45 af ifrågavarande lagförslag. Jag håller före, att man kan vålla den
minderårige en kännbarare skada genom att t. ex. visa en inemot sextonårig yngling
alltför stor misstro, så att man icke ens vågar anförtro honom skötseln af den
allra enklaste motor eller en lättskött hiss från en erkändt förstklassig leverantör
eller att från en med lång pip utrustad smörjkanna förse en i gång varande svarf
eller annan enklare maskin med olja — allt så framt icke en myndighetsperson
finnes att tillgå med goda råd eller kunnat vara nog förutseende att lämna alla
tänkbara detaljföreskrifter om maskinens1 anordningar och skötsel samt angående alla
de grepp, den minderårige bör använda vid arbetets utförande, hvilket ju är en
ren omöjlighet allra hellst på områden, där maskintekniken är stadd i oafbruten
och snabb utveckling. En viss grad af tilltagsenhet och sinnesnärvaro, parad med
allt större händighet ernår den minderårige icke genom att hufvudsakligen hänvisas
till reglementariska föreskrifter, kanske uppgjorda af en framstående teoretiker men
i det praktiska lifvets mångskiftande förhållanden mindre förfaren man. En äldre
kvinna kan anförtros skötseln och distribueringen af kraften från en motor i en
fabrik eller sy atelier och, trots sin olämpligare klädedräkt, äfven tillåtas smörja en
i gång varande maskin därstädes utan alla förbehåll, men det får, enligt lagförslaget,
ej en nära nog 16 års yngling göra utan skyddande villkor och detta, ehuru
åtskilliga yrkesinspektörer och tekniska föreningar ifrågasatt, att minderårighetslagens
skyddsbestämmelser ej skulle anses gälla beträffande ynglingar om sexton års ålder.
Hissarna i riksdagshuset skötas nu förträffligt af 13 och 14 års pojkar, utan att
man däraf försport den ringaste olägenhet, men nu vill man uppställa svårigheter
i detta afseende för ynglingar, som hafva ett par års högre ålder. Minderårighetslagen
gjorde härvidlag ej några inskränkningar. Jag håller före, att en duglig och
företagsam yngling vid 15 års ålder näppeligen i något fall bland 10,000 riskerar
det allra ringaste genom att smörja en enklare maskin från en kanna med lång
pip, men jag betviflar däremot, att ynglingen lämpar sig för industriella yrken,
om han i de enklaste lägen skulle vilja påkalla yrkesinspektörens utlåtande, innan
han törs handla, eller han faller i funderingar om, hvad reglementen härom tilläfventyrs
månde föreskrifva — en dylik betänksamhet utbildar honom icke utan
försoffar.

Mot den kategoriska bestämmelsen i § 17 mom. f) kunde nog med fog
göras åtskilliga erinringar, men jag skall nu här endast vidröra en af dess betänkligaste
konsekvenser nämligen för järnhandteringen, en af landets allra viktigaste industrigrenar,
i det bestämmelsen hotar att kringskära möjligheten för de minderårige att
vinna lämplig utbildning i nyssnämnda yrke, en utbildning hvilken man tillförene,
då denna industri ej på långt när hade så stor betydelse inom näringslifvet, som
nu är händelsen, varit mån om att genom lagstiftning betrygga.

326 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Enligt kommerskollegii senast utgifna redogörelse för näringsstatistiken,
år 1907, erhålles följande intressanta och lärorika utredning om relationen beträffande
tillverkningsvärden och antalet använda arbetare inom olika fabrikationsgrenar.

Fabriksanläggningar för beredning eller till-verkning af			T 0	tala
År	antalet arbetare	proc.	produktions-värde i kronor	proc.
1. Närings- och njutningsämnen (här medtages äfven	1896	25,330	11.01	229,831,332	27.6 2 1
en del handtverksmässig rörelse) ..................	; 906	34,080	10.4 0	428,947.341	26.9 6
1 2. Spanadsämnen ..........................................	1896	30,879	13.42	97,819,847	11.75
	1906	41,739	12.73	179,597,271	11.29
3. Hudar, skinn och här...............................	1896	5,120	2.23	15,547,203	1.87
	1906	9,460	2.89	52,345,840	3.29
! 4. Trä, papper och div. växtämnen ..................	1896	60,935	26.4 8	187,245,063	22.5 0
	1906	83,760	25.5 7	321,261,785	20.19
! 5. Varor af sten, lera, kol och torf ..................	1896	29,168	12.69	35,920,259	4.32
	1906	41,805	12.76	87,013.897	5.47
1 6. Grufbrytningsprodukter .................. ..........	1896	12,559	5.46	13,592,378	1,63
	1906	14,767	4.5 1	31,444,993	2.17
\| 7. Järnverks- och mek. verkstadsfrodukter .........	1896	54,740	23.7 9	215,538,666	25.9 0
	1906	83,642	25.5 3	397,137,065	24.9 6
8. Kemisk-tekniska preparat...........................	1896	4,401	1.91	24,624,078	■ 2.96
	1906	6,864	2.09	58,642,276	3.6 9
9. Öfriga industrialster ............................	1896	6,985	3.0 3	12,105,917	1.45
	1906	11 558	! 3.53	31,552,778	1.98

Om man sammanslår siffrorna härofvan för de med hvarandra nära sammanhängande
industrigrenarna grufbrytning och järnhandtering, så finner man för
dessa en ökning i produktionsvärdet från år 1896 till 1906 af inemot 200
miljoner kronor, samt att järnhandteringen intager en dominerande ställning inom
landets ekonomi, då därigenom icke blott beredes verkligt god löneinkomst åt mera
än y -del af all inom fabriksindustrien sysselsatt arbetarepersonal, utan äfven dessa
industrigrenars produktionsvärde per år uppgår till drygt 27 procent af hvad alla
fabriker tillhopa därunder producera. Besinnar man slutligen, hvad roll järnverksrörelsen
dessutom spelar för beredande af en god skogshushållning, ''äfvensom för
handeln och kommunikationsmedlen m. m. — då borde det väl stå klart för hvar
och en, att denna industrigren visserligen hädanefter, likasom tillförene, förtjänar

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

327

att omhuldas af statsmakterna och icke hotas med att ställas på afskrifning, hvilket
jag befarar blir fallet, om § 17 mom. f bibehålies vid nu föreslagna lydelse,

samt järnhandteringen, ifråga om minderårigas användning i nattarbete, göres beroenda
af konungslig nåd med stöd allenast af § 20 i detta lagförslag. Man bör
nämligen besinna, huru få ämbets- och riksdagsmän som verkligen sitta inne med
praktisk erfarenhet om järnhandteringens nödvändiga betingelser. Tager man
därtill i öfvervägande härvidlag jämväl riksdagens andra kammares afvoghet emot
konungens ekonomiska lagstiftningsrätt — en afvoghet som snarare visar benägenhet
att skärpas än aftaga -— då synes mig den trygghet, § 20 är afsedd att gifva,
ej böra skattas alltför stor, allra hellstsom man öfverhufvud taget ej ens vet, om
§ 20 vinner riksdagens godkännande.

Farhågorna för att de minderåriga skola i nu förevarande afseende taga skada
äro i sanning synnerligen öfverdrifna. Sedan urminnes tider har vid våra järnverk
funnits en kärnfrisk och duglig arbetarstam, hvars individer mestadels utbildats på
det sätt, att sonen vid en tidig ålder kommit in i fadrens yrke, som då på honom
utöfvat en tilldragande inverkan, och erfarenheten har alltjämt bestyrkt riktigheten
af den satsen, att tidig yrkesutbildning därvidlag förlänar bättre handlag, pli och intresse
för hithörande arbeten än hos en yngling som först vid äldre år tillträder
yrket. Bortklemas ungdomen och afvänjes från arbete, då kunna svenskarna näppeligen,
särskildt inom denna industri, upptaga den redan nu svåra konkurrensen med
andra, på lagstiftningens område mindre pjunkiga nationer, som dessutom äro af
naturen lyckligare utrustade än vi, hvad tillgången å malm och bränsle beträffar,
då de ofta nog hafva järngrufvan belägen omedelbart intill stenkolsgrufvan. Drifvas
de minderåriga här i landet bort från arbetet inom denna industri, då löpa vi fara,
att yrkesskickligheten inom densamma går tillbaka och därmed äfven själfva industrien
så småningom förtvinar. Hvarifrån skola sedermera ersättningsmedel tagas
till skatter samt betalning af räntor och annuiteter å statsskulder, därtill järnhandteringen
i så högst väsentlig mån nu bidrager?

Enligt gällande lag, minderårighetslagen § 8 mom. 1, få de minderåriga vid
järnverken användas i arbete nattetid redan vid 14 års ålder. Jag hyser dock icke
betänklighet mot att, såsom uti § 20 i lagförslaget ifrågasättes, höja denna åldersgräns
till 15 år, om det blott blir genom lag definitivt fastslaget, att minderårig
må vid den åldern äfven uti lindrigt nattarbete fullfölja sin undervisningskurs inom
detta yrke. I allmänhet användes den minderårige första året endast till
lättare arbeten såsom att uppå tillsägelse öppna luckor till vällugnar m. m., eller
gå ärenden och dylikt, allt under det att man bemödar sig om att bereda honom
skäliga rastetider samt att, när det är möjligt, låta novisen arbeta vid samma skiftindelning
som hans fader eller målsman. Under hvarje åttatimmars skift bör den
minderåriges sammanräknade hvilostunder från arbetet motsvara tillhopa minst en
timme. Han blir emellertid under sin fortgående lärlingstid så småningom i stånd

328

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

att inhämta de olika handgreppen i yrket, och han behöfver därunder ingalunda
fara illa af sitt arbete, utan erfarenheten bestyrker till fullo, att detta yrke, sålunda
från ungdomen inlärdt, befrämjar, mer än de flesta andra sysselsättningar, verkligt
god kroppsutveckling och hälsa. Det är sannerligen ej smedernas yrke, som vållar,
att man äfven bland dem, om än mera sällan än ibland andra yrkesgrenar, kan
påträffa kroppsligt nedsatta individer, och undersöker man närmare dylika förekommande
fall, skall man finna, att de därtill bidragande orsakerna varit att söka långt
mindre i yrkesutöfningen än uti dryckenskap, liderlighet, nedärfd sjuklighet, underlåtenhet
att begagna fritiderna till sömn och, icke minst ofta, af otjänlig föda, då
exempelvis husmodern antingen ej kunnat tillaga lämplig mat, eller hon föredragit
kaffe framför verkligt närande föda.

Jag har under kommittéarbetet sökt framhålla dessa synpunkter tillika med
önskvärdheten utaf att, såsom modifikation af bestämmelserna i §• 17 mom. f) och
i närmare öfverensstämmelse med hvad nu gällande lag föreskrifver, till sistnämnda
§ borde göras ett tillägg af ungefär följande innebörd: »Å järnbruk, där rörelsen
drifves i fabriksmässig omfattning samt flarn- eller smältugn dygnet om användes,
må vid den i samband med dessa ugnar utöfvade verksamheten arbetstiden för minderårig
af mankön, som fyllt 15 år, utsträckas att omfatta jämväl annan tid än
mellan klockan 6 förmiddagen och 8 eftermiddagen med villkor att dels genom
läkarebetyg styrkes, att den minderårige utan olägenhet kan under den ifrågasatta
utsträckta tiden utföra honom anvisadt arbete, dels ock att arbetet är indeladt å
skift sålunda, att den minderårige har tillfälle att åtnjuta åtta timmars hvila mellan
skiften, samt att för honom arbetstiden inskränkes till högst tolf timmar af dygnet,
och att det arbetslag, som den minderårige tillhör, icke må två nätter å rad arbeta
på skift, som infaller å tid mellan klockan 10 eftermiddagen och 6 om morgonen.»

Med orden här ofvan »den i samband med dessa ugnar utöfvade verksamheten»
afses naturligtvis att begränsa de minderåriges nattarbete till just den verksamhet,
som står i samband med dessa mera kontinuerligt uppeldade ugnar, och
att således undantaget icke må utsträckas att gälla i afseende å öfriga grenar vid
samma järnverk.

I samband med hvad ofvan är sagdt, tillåter jag mig här vidröra en annan
för järnverken speciellt aktuell fråga nämligen om de minderåriges arbete å skift.
Från arbetarehåll har under senare tiders sociala strider allt oftare ifrågasatts, att
arbetet vid järnverken borde utföras medelst 3 särskilda arbetslag med åtta timmars
arbetstid för hvartdera skiftlaget per dygn, och man framhäfver därvid med synnerligt
eftertryck omtankan för de minderårige såsom ett härvidlag särskild! bevekande
skäl; men är det ej snarare 8 timmars arbetsdag för alla åldersklasser öfver lag,
som man sålunda åsyftar att vinna? Jo helt visst och man förnekar ej heller, att
dessa sträfvanden hafva detta syfte. Om än ett sådant önskemål må förefalla mången
arbetare vara eftersträfvansvärdt för den klass han tillhör, borde han dock vara be -

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M. 329

sinningsfull vid begäret att förverkliga denna önskan och framflytta slutliga realiseringen
därat till en tidpunkt, då andra nationer, mera ekonomiskt bärkraftiga än
vår, anse sig kunna tillämpa dylik inskränkt arbetstid per dygn, ty vi kunna näppeligen
gå före andra nationer i fråga om denna reform, så framt vi verkligen vilja
enas om att få prissättningen å svenskt järn och stål sådan, att dessa våra varor
må öfver hufvud taget kunna upptaga konkurrensen å världsmarknaden. Nästan
som undantagslös regel gäller, att våra mera betydande järnverk äro belägna å landsbygden,
och bruksägare måste då själfva låta uppföra alla för arbetarna erforderliga
bostäder och ekonomihus, hvilka härvid kräfva minst lika stora penningebelopp
som åtgått för anläggning af samtliga därvarande fabriksbyggnader med dess maskiner
tillhopa. Vid våra största brukskomplex representera sålunda utgifterna för
bostäder åt samtliga arbetare eu summa af eu (i) ända till tre ($) miljoner
kronor. Må man då besinna, hvad det under sådana förhållanden betvder för bruksägaren
att, kanske under tryckta konjunkturer, nödgas öka personalen med hälften
så många ytterligare som tillförene för att kunna anordna 3 i stället för 2 arbetslag
per dygn, samt att åt alla dessa anskaffa bostäder, ekonomihus, trädgårdstäppor
oafsedt de i samband härmed stående ökade lönebeloppen. Vid respektive bruksanläggningar,
hvilka helt naturligt fulländats successive, hafva itöljd häraf utgifterna
för dessa husbyggnader, med hvad därtill hörer, känts mindre betungande, men
skulle man nu i ett slag forcera uppförandet af ytterligare hälften så många bostads-
och ekonomihus som tillförene under många år åstadkommits, då blefve helt
säkert sålunda massvis igångsatta nybyggnader härigenom oerhördt fördyrade samt
medförande stora finansiella svårigheter, ja för många verk fullständig ruin. Ej
underligt därför om arbetsgifvarne studsa inför utsikten att åsamkas dryga och brådstörtade
utgifter i sådant afseende och finna det än mera beklagligt, om lagstiftningen
samtidigt gynnar ungdomens förvildning till odugliga och brutala ungdomstyper,
hvarigenom möjligheten för vår järnhandtering i större skala å landsbygden
fullständigt undergräfves, på samma gång som tillgodogörandet af de nationalrikedomar,
som våra grufvor, vattenfall och bruksskogar representera, sålunda i hög
grad försvåras.

Beträffande §§ 18 och 3 6 anser jag, i olikhet med kommitténs flertal, att
intygsbok angående minderårig under 15 år äfven bör innehålla uppgift om den
minderåriges föräldrars eller målsmans namn och detta hufvudsakligen för att man
å orter, där många personer hafva alldeles lika lydande namn, må kunna lättare
urskilja, hvilken minderårig det är, som intygsboken afser, samt därför att jag
finner det vara för den minderårige nyttigt att få under yngre år erfara ett visst
målsmanskap öfver sig. Det förefaller mig dessutom ej vara fullt konsekvent, då
man i § 18 förutsätter, att föräldrars eller målsmans namn icke behöfver införas i
intygsboken men sedermera i § 36 inrymmer vetorätt för sådan målsman, när det
gäller intygsbokens utlämnande till den minderårige.

330 REVISION AF YRKESFARELAGEN M M.

Vid § 22 föranlåtes jag jämväl anmäla min reservation emot innehållet af
sista punkten, som förbjuder kvinna under 21 år att ombord å däckadt fartyg med
en nettodräktighet af 80 registerton och därutöfver lasta eller stufva eller lossa
varor — en bestämmelse som ju måste innebära förbud för en ung städerska å större
ångare att mottaga och omstufva äfven passagerarnes kappsäckar eller bära i land
vissa af nämnda personer medförda lättare paket eller bagage. Det är, efter mitt
förmenande, alldeles orimligt att föreskrifva något sådant och likväl synes ordalydelsen
i § ej medgifva annan tolkning af förbudet. Så generellt som detsamma
här affattats, förefaller det onekligen inkonsekvent, då kommitténs fleste ledamöter
i ett annat af sina lagförslag framhållit, att den arbetsamma kvinnan öfver 18 år
borde äga själfbestämmanderätt, huruvida hon å hvilken tid af dygnet som hellst
vill åtaga sig utförandet af hvarje hedersamt arbete eller icke. Hela denna punkt
har i själfva verket tillkommit iföljd af inkomna uppgifter därom, att i norrländska
hamnar fara yppats vid kvinnors användande till lastning, stufning eller lossning åt
trävaror. Jag kan emellertid ingalunda, af hvad som i detta ärende andragits, finna
anledning att föreslå ett så allmänt hållet förbud, som nu ifrågasatts och detta till
på köpet att gälla för hela landet. Visar sig i detta fall en särskild lagstiftning
verkligen vara för någon viss del af landet behöflig, så bör väl åt Konungen inrymmas
rätt att, efter infordrandet af erforderliga upplysningar och arbetsrådets

hörande, i administrativ väg utfärda lämpliga specialföreskrifter härutinnan; och jag
finner däraf Ytterligare skäl vara förhanden att vid § 2 5 i ''detta lagförslag påyrka
ett tillägg i sådant syfte.

Preliminariter hade kommittén haft för afsikt att, i analogi med hvad 2:dra
punkten af § 21 föreskrifver angående minderåriga, föreslå liknande stadgande i

§ 25 beträffande icke minderåriga kvinnor, och enär ifrågavarande lag ju omöjli gen

kan uppräkna alla de fall, där faror vid kvinnors användande i arbete kunna
tänkas uppstå ur sedlighetens eller annan synpunkt (§§ 22 och 23 hafva endast

omförmält ett par exempel däruppå) så synes mig fullgoda skäl föreligga, att åt

konungen tillerkänna rätt att vid viktiga fall lagstifta i administrativ väg för sådant
ändamål. De skäl, som uti motiverna till detta lagförslag (sid. 124—127)
anförts i fråga om minderåriga synas mig äfven tala för omtänksamhet beträffande
den till något mognare ålder komna kvinnan och därvid icke minst i sedligt afsende,
när det gäller att skydda henne mot vissa mäns brutala drifter å tid, hvarunder
hon åtagit sig utförandet af lofligt arbete. Samtlige yrkesinspektörer hafva,
då de hördes inför kommittén, förordat icke blott bibehållande af stadgandet i §
10 af Minderårighetslagen utan äfven skärpning däraf genom tillägg af ordet »farligt»
(efter ordet synnerligen) samt att detta sålunda skärpta lagrum borde äga
tillämpning å jämväl den till myndig ålder komna kvinnan (se bih. sid. 306).

Jag har fördenskull till denna § 25 önskat ett tillägg af följande lydelse:
»Befinnes kvinnas användande i viss sysselsättning medföra synnerlig tara för

REVISION AF VRKESFARELAGEN M. M.

331

olycksfall eller vara för henne synnerligen ansträngande eller hälsofarligt eller kunna
för henne medföra synnerlig våda i sedligt afseende, ankomme på Konungen att
förbjuda kvinnas användande i sådan sysselsättning eller att föreskrifva, under
hvilka villkor hon må användas dämti.»

Beträffande § 26 har jag biträdt den af herr Ekelund uttalade mening.

Slutligen nödgas jag äfven i fråga om § 42 anmäla min afvikande åsikt.
§ 27 i förevarande lagförslag innehåller ett upprepande af föregående lagbestämmelser
om sättet för bergmästares och yrkesinspektörs verksamhet, då därigenom
föreskrifves, att de böra meddela arbetsgivare upplysningar, råd och anvisningar,
huru denna lag skall rätteligen efterlefvas. Visserligen utsträckes dessa tjänstemäns
befogenhet i någon mån genom stadgandena i §§ 14 och 17, men dessa bestämmelser
äro snarare till fördel än till skada för alla parter och ägnade att i ömmande
fall mildra lagens rigorösa tillämpning. Helt annat är förhållandet med §
42. Man har inom hithörande lagstiftning hitintills med allt skäl ej velat tillerkänna
en bergmästare och yrkesinspektör rätt att direkt meddela arbetsgivare
några förelägganden vid straffpåföljd, men nu är likväl kommitténs flertal beredd
att genom sistnämnda § ganska väsentligt utvidga deras maktställning härutinnan,
och detta samtidigt som man åt lagen afser att gifva ett högst betydligt utsträckt
tillämpningsområde. Mig synes talande skäl förefinnas att iakttaga stor försiktighet
härvidlag allra bellst som i de flesta fall ingalunda genom ifrågavarande lagrum
ernås mera effektivitet eller snabbare införda skyddsåtgärder, snarare tvärtom,
än därest bergmästare eller yrkesinspektör enligt § 44 påkallar Konungens befallningshafvandes
ingripande. Förbudet enligt § 42 vinner ju icke laga kraft, förr än
tidigast en månad från det arbetsgifvaren fått del af beslutet, men Konungens befallningsbafvandes
förbud må tillämpas genast.

Jag kan dessutom ej undertrycka en viss betänksamhet att i lefvande lifvet
låta generella och skematiska föreskrifter af ett ämbetsverk uppställas såsom norm
under alla förhållanden, ty omständigheterna kunna å skilda orter vara bra olika.
Skall sedermera tvisten dragas under pröfning af samma ämbetsverk såsom andra
instans, upptagen som den blir af en mängd stora tekniska spörsmål, då befarar
jag att genom nu föreslagna anordning sakens hastiga och, praktiskt taget, rättvisa
afgörande möjligen kan komma att äfventyras. Om t. ex. en yrkesinspektör,
strängt upptagen som han understundom är, ej tillräckligt öfverväger, att vissa
lokala omständigheter bort mana honom att i ett visst fall visa skälig hänsyn,

332 REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

utan han i stället strängt följer ordalydelsen i de af centrala myndigheten utfärdade
cirkulär, så torde nog kunna inträffa, att den centrala myndigheten finner
yrkesinspektören hafva skematiskt rätt förfarit och vid sådant förhållande ej böra
beredas en dekonfityr genom beslutets undanröjande, men ej är det orimligt antaga,
■ att dylikt formellt domslut kan leda till verklig orättvisa. Finner centrala
myndigheten emellertid att sådana skäl förebragts, som möjligen böra föranleda
ändring i bergmästares eller yrkesinspektörs beslut, så torde ärendet ändock icke
sällan få ett långsamt förlopp, innan det afgöres, enär den högre myndigheten,
för att ändra de underordnades beslut, väl som regel ansåge sig före frågans afgörande
böra kommunicera handlingarna med bergmästaren eller yrkesinspektören, ja
kanske äfven med sakkunnige bosatta långt ifrån hufvudstaden. Sålunda skulle
visserligen, sent omsider i många fall, erhållas upplysningar, hvilka inverka på sakens
lyckliga lösning, men jag håller ingalunda för otroligt, att Konungens befallningshafvande
med tillhjälp af sina underlydande funktionärer och med sin intimare
kännedom om länets förhållanden ofta nog fortare och sakligare hunnit bereda och
afgöra ärendet. Då jag dessutom hyser den öfvertygelsen, att de rättsfrågor, hvarå
denna § skulle tillämpas, ytterst sällan blefvo af mera invecklad natur, i hvilka fall
Konungens befallningshafvande lätt torde införskaffa sakkunnigt utlåtande, så anser
jag mig ej böra tillstyrka antagandet af § 42, hvilken jag äfven befarar af många
skäl, och icke minst de af mig härofvan antydda, blefve ägnad att motverka ett
godt förhållande mellan arbetsgivare och yrkesinspektörer.

Lyckligtvis har riksdagen år 1903 i sin skrifvelse till Kungl. Maj:t med
begäran om revision af ifrågavarande lagstiftning, hvilken skrifvelse ligger till grund
för kommitténs tillsättande, uttalat »stora betänkligheter mot förslaget att låta
yrkesinspektörerna meddela förelägganden vid äfventyr af straffpåföljd»; och jag
vågar med stöd häraf hysa förhoppning, att Kungl. Maj:t och en blifvande riksdag
icke måtte godkänna denna §.

Skulle emellertid lista punkten af ifrågavarande § upphöjas till lag, då finner
jag dess andra punkt väl motiverad och rent af nödvändig. Uteslutes åter §
42 helt och hållet, så bör naturligtvis som en konsekvens däraf äfven andra punkten
af § 43 utgå samt likaså hänvisningarna i §§ 51 och 58 till § 42-

Utaf hvad jag sålunda reservationsvis andragit, torde det själffallet framgå,
att jag icke kunnat i allo godkänna den till ifrågavarande lagförslag fogade motivering.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

333

B) Beträffande hemindustrilagen.

Angående den i i mom. af 3 § förekommande meningen, så lydande:
»I sådan lönebok skall införas denna lag eller en för arbetarne lämpad sammanfattning
af dess bestämmelser», har jag påyrkat, att denna mening måtte utgå åtminstone
från och med ordet »eller» etc., men i stället införas skyldighet för arbetsgivare
eller mellanman att tillhandahålla hvarje af dem sysselsatt hemindustriarbetare
ett löst exemplar af gällande hemindustrilags bestämmelser och med åliggande
för arbetaren att uti sin bostad anslå på lätt tillgänglig och synlig plats det sålunda
undfångna exemplaret af lagen. Detta mitt yrkande har dock icke godkänts
af kommitténs fleste ledamöter. ''

Det förefaller mig emellertid fortfarande vara tydligt, att åtminstone lagtexten,
som lämnas hemindustriarbetaren, bör vara fullt exakt och icke blott bestå af
eu för arbetarna godtyckligt »lämpad sammanfattning» däraf. Vill man verkligen
nå syftet med bestämmelsen i denna § att till arbetarna sprida kännedomen, om
det skydd lagen afser att skänka hemindustriarbetaren, då bör lagtexten icke tilllika
med löneboken skrinläggas eller gömmas i en byrålåda utan anslås å en för
hemindustriarbetares hustru, barn och besökande vänner lätt tillgänglig och synlig
plats uti bostaden eller arbetslokalen; sålunda tror jag att kännedomen om lagens
innehåll bäst befrämjas. Det torde måhända vara för mycket begärdt att ålägga
arbetsgifvaren att tilldela arbetaren såväl utdrag af lagens hufvudsakliga innehåll
uti löneboken och därjämte ett löst exemplar af lagtexten att anslås i den senares
hem, men att inskränka arbetsgifvarens skyldighet till ett införande i löneboken
åt ett för arbetaren lämpadt(?) sammandrag af lagtexten — detta befarar jag är
ägnadt att neutralisera, hvad man åsyftat att vinna med nu föreslagna bestämmelser
i denna del. Enligt hvad erfarenheten nogsamt gifvit vid handen, lärer det
t. ex. vara ett sällsynt fall, att bank-kunderna taga någon närmare kännedom om
de i sparbankernas och enskilda bankernas sparkasseböcker inledningsvis förekommande
redogörelser angående rätta sättet för spärkasseräkningens begagnande.
Likaså blefve nog, enligt min mening, händelsen med det nu ifrågasatta sammandraget
i en skrinlagd lönebok.

Förutsättningen för en ändamålsenlig och billig hemarbetsinspektion är otvifvelaktigt,
att man åt de kontrollerande myndigheterna bereder god tillgång, d. v. s.
på lättaste sätt, af så nya hemarbetare-adresser som möjligt, (hellst många sådana
på ett och samma ställe); eljest måste otvifvelaktigt anställas flera än en yrkesinspektris.

Ett register, som insändes endast en gång om året, den 1 februari, och
innehållande uppgifter hvilka meddelats redan i början af näst föregående år, blir
naturligtvis ofta nog antikveradt i fråga om bostadsadresser, då det nämligen här -

REVISION AF VRKESFARELAGEN M. M.

334

vidlag är fråga om en befolkning, som ofta byter bostad. Visserligen töreskrifver
lagen, att inträffade förändringar skola skyndsamt aflämnas för registrering, men åt
denna bestämmelse skulle gifvetvis lämnats ett starkare stöd, om, såsom jag påyrkat,
arbetsgifvaren ålagts att 2 gånger årligen, den 1 februari och 1 augusti, till
vederbörande insända utdrag af det utaf honom förda registret öfver de af honom
inom hvarje socken sysselsatta hemindustriarbetare, ty därigenom tvingas arbetsgifvaren
att noggrannare nagelfara registrets aktualitet, till stor båtnad för de inspekterande
myndigheterna. Enligt §:ens nuvarande affattning torde de registeradresser,
hvarefter inspektionsmyndigheterna hafva att rätta sig vid sina eventuella hemarbetsinspektioner,
icke sällan blifva både 1 och 1 Vs år gamla. Yrkesinspektrisen
kan iföljd däraf å landsbygden få göra långa resor alldeles förgäfves.

Jag tillåter mig därför föreslå att åt 9 § gifves följande lydelse: »Det
åligger arbetsgivare att före den 1 februari och den 1 augusti hvarje år till
hälsovårdsnämnden eller, där sådan ej finnes, kommunalnämnden i hvarje kommun,
hvarest under nästföregående år för hans räkning hemindustrielit arbete bedrifvits,
insända utdrag af det utaf honom förda register, 1 hvad detsamma angår inom
kommunen sysselsatta arbetare och mellanmän.

Nämnden åligger att inom två månader, efter det registerutdragen inkommit,
insända desamma till yrkesinspektionens chefsmyndighet.»

Af Herr Andersson:

I sitt förslag till lag om arbetarskydd har kommittén genom bestämmelserna
i § mom. c) äfven för 13-åringar, som användas uti industriell verksamhet,
bedrifven i fabriksmässig omfattning, medgifva en arbetstid af 10 timmar per dag.
Då eu så lång arbetstid i sådan sysselsättning för 13 års barn, med deras behof
af hvila och lek, enligt mitt förmenande lätt kan medföra rubbning af kroppens
normala utveckling, har jag ansett, att den dagliga arbetstiden för denna åldersklass
icke må öfverskrida 8 timmar. En sådan begränsning synes mig så mycket
mera nödvändig, som enligt kommitténs förslag egentligt fabriksarbete för minderåriga
först skulle få börja vid 13 års ålder. Vid sådant förhållande bör väl icke
af ett barn i nämnda ålder, med ens och utan föregående tillfälle till anpassning,
utkräfvas lika lång arbetstid, som nu i de flesta fall torde vara bestämd för
fullvuxna. Genom den af mig angifna begränsningen åter skulle de yngsta individerna
under en period med lindrigare arbetstid få tillfälle att småningom vänja
sig vid större arbetsprestation.

Nattarbete för minderåriga medgifves i 8 § 1 mom. af nu gällande rninderårighetslag
1) i grufarbete, 2) vid järnbruk och industriella inrättningar, där arbetet
förutsätter s. k. ständig eld, samt 3) vid sågverk och därmed förenade brädgårdar.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

335

I sitt ofvannämnda förslag har kommittén helt och hållet borttagit detta medgifvande
för glasarbete och beträffande järnhandteringen och verk med ständig eld 1 20 §
föreslagit vissa inskränkningar och förty dliganden. Angående sågverksindustrien
har kommittén med framhållande af den starka nedgången i antalet däri använda
minderåriga, visserligen uttalat »tvekan, huruvida något undantag för sågverk och
därmed förenade brädgårdar fortfarande kan anses af behofvet påkalladt» (sid. 113),
men har det oaktadt genom att utsträcka omfattningen af 20 § till fabriksmässig
verksamhet, »hvari tidtals förekommer hopadt arbete», inrymt möjlighet för minderåriges
användande till nattarbete äfven inom nyssnämnda industri. Då denna rörelse
sedan lång tid tillbaka åtnjutit ifrågavarande rättighet, har jag för min del icke
heller . ansett mig böra påkalla någon ändring härutinnan. Genom ofvan anförda
a attning af 20 § har emellertid möjligheten att använda minderåriga till nattarbete
utsträckts äfven till s. k. säsongarbete, d. v. s. vida utöfver, hvad som i nu
gällande lagstiftning är medgifvet. Några egentliga skäl för en sådan utsträckning
lafva ieke af kommittén angifvits, och densamma synes mig hvarken lämplig eller
ens behöflig, då genom bestämmelserna i 17 § mom. f) af kommitténs förslag
utväg blifvit anvisad för minderåriges användande till nattarbete under vissa villkor
äfven inom företag, där sådan arbetstid nu icke är medgifven.

På grund häraf har jag icke ansett mig kunna biträda kommitténs förslag i

20 §» 1 det rätt till utsträckning af minderårigas nattarbete utöfver

nu gällande bestämmelser.

Af Herr Ekelund:

Lagen om arbetarskydd.

Uti 16 § b), 17 § c) och 19 § har arbetstiden för minderårig, som fyllt
tretton år, bestämts till högst 10 timmar af dygnet eller 60 timmar i veckan.

Enligt min mening bör såsom en förmedlande öfvergång från sextimmars
arbetstiden, som föreskrifvits såsom maximum för minderårig under tretton år,
maximiarbetstiden för näst därpå följande årsklass af minderåriga bestämmas till
högst 8 timmar af dygnet eller 48 timmar i veckan. En arbetstid, öfverstigande
8 timmar torde nämligen i regel för barn om tretton år, med deras behof af
hvila och lek, medföra fara för rubbning af kroppens normala utveckling. Hvad
beträffar särskild! den fabriksmessigt drifna industrien, i hvilken såsom regel minderårig
först efter fyllda tretton år får sysselsättas, synes under det första året, innan
den minderårige hunnit vänja sig vid arbetet, arbetstiden ej bo; a utsträckas ända
till 10 timmar af dygnet utan synes böra begränsas på sätt här är föreslaget.

336

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

Jag anser följaktligen, att lagförslagets 16 § b) och 17 § c) böra innehålla, att
arbetstiden för minderårig, som fyllt tretton men ej fjorton år, icke får öfverskrida
8 timmar af dygnet eller 48 timmar i veckan. Genom ett sådant tillägg kommer,
med den affattning 19 § i lagförslaget har, arbetstiden att bestämmas på samma
sätt äfven för minderårig af nu ifrågavarande årsklass, sysselsatt inom den handtverksmässigt
drifna industrien.

Enligt senare delen af 17 § cj) skulle eftergift i de uti samma punkt gifna
bestämmelser i fråga om maximiarbetstid för minderårig, som fyllt fjorton år,
kunna medgifvas, ''dels då natur- eller olyckshändelse afbrutit arbetets regelbundna
gång, och dels då arbetet eljest undantagsvis i följd af särskilda omständigheter
måste forceras.

De omständigheter, som här förutsättas, anser jag icke vara af beskaffenhet
att böra föranleda till utsträckning af den redan medgifna, för minderårig tillräckligt
långa arbetstiden af 10 timmar af dygnet, synnerligast som, för den händelse
nu förevarande lagrum komme i tillämpning samtidigt med 20 §, den förlängda
arbetstiden kan komma att förläggas till hvilken tid af dygnet som helst. Medgifvandet
torde för öfrigt hafva föga praktiskt värde, då med undentag af det fall,
som nyss berörts, den förlängda arbetstiden alltid skall infalla mellan klockan 6 f. nr.
och 8 e. m. Motsvarande bestämmelse i B § 3 mom. minderårighetslagen lär
också endast vid få tillfällen hafva kommit till användning.

Jag anser af nu anförda skäl, att sista stycket af 17 § c) bör utgå.

Underinspektörs tillsyn skulle enligt 2 6 § omfatta allt sådant jordbruk,
oafsedt verksamhetens omfattning, hvari brukas mekanisk drifkraft, därundei inbegripen
drifkraft, åstadkommen medelst kreatursvandring, eller sådan ångpanna, kokare
eller kärl under tryck, som genom explosion kan förorsaka olycksfall, äfvensom
arbetsställen för annan verksamhet, hvari brukas redskap eller drifkraft af nyss
nämnda slag, men hvilken drifves allenast i den omfattning, som angifves i 3 §.
Grufdrift med hvad därtill hör samt sådan verksamhet, hvartill kommunal till—
syningsmans befogenhet blifvit genom kommunal myndighets beslut utsträckt enligt
sista punkten i 26 §, skulle dock vara undantagna från underinspektörs tillsyn.
Kommunal tillsyningsmans uppsikt skulle enligt samma paragraf, bortsedt från den
utsträckta befogenhet, hvarom nyss erinrats, omfatta verksamhet af samma art och
omfattning som den, hvilken är underkastad underinspektörs tillsyn, men hvari
icke förekommer drifkraft eller redskap af angifvet slag. Hvilken tillsyn en viss
sådan verksamhet skall vara underkastad, är sålunda beroende på, huruvida i densamma
användes eller icke användes mekanisk drifkraft eller sådan ångpanna, kokare
eller annat kärl under tryck, som genom explosion kan förorsaka olycksfall. I
förra fallet bör verksamheten vara underkastad underinspektörs, i senare fallet kommunal
tillsyningsmans uppsikt. Följaktligen skulle en verksamhet af nu ifrågavarande
slag, så snart i densamma användes maskiner eller redskap af nyss nämnda

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

337

beskaffenhet, i sin helhet komma att höra under underinspektörs tillsyn. Jag
anser däremot, att endast själfva maskinerna och redskapen med hvad därtill hör,
men ej verksamheten i öfrigt, böra vara underkastade underinspektörs tillsyn.
För att kunna antagas till underinspektör skulle, enligt förslaget till organisation
af skyddslagstiftningens myndigheter, tordras att hafva erhållit någon teoretisk
utbildning i maskinlära och att hafva grundliga praktiska insikter i den vanliga
maskintekniken. Förslaget att införa denna kategori af inspektörer grundar sig å
behofvet att äga tillgång till visserligen billigare men dock kompetenta arbetskrafter
för tillsyn å maskiner och redskap, använda i jordbruket och den mindre industrien.
Det synes därför vara slöseri med arbetskraft att låta dessa inspektörer befatta sig
med tillsyn å andra förhållanden än sådana, hvartill de genom föregående utbildning
kunna anses äga särskild kompetens. Uppenbart torde vara, att om området
tör underinspektörernas tillsyn begränsas till att endast afse maskiner och redskap
med hvad därtill hör, hvarje underinspektör blir i tillfälle att verkställa flera inspektioner,
än om han skulle hafva att öfva inseende jämväl å t. ex. de hygieniska
förhållandena å arbetsstället. Tillsyn å dessa förhållanden torde däremot böra öfverlämnas
åt den kommunala tillsyningsmannen, hvilken just har till åliggande att
utöfva sådan tillsyn å ötriga arbetsställen af samma slag inom kommunen. Genom
den af mig sålunda föreslagna fördelningen af verksamhetsområdena för underinspektör
och kommunal tillsyningsman skulle, enligt min mening, vinnas dels att
underinspektören finge mera tid att ägna sig åt det slag af inspektionsverksamhet,
hvartill han äger särskild kompetens, och dels att större enhetlighet skulle vinnas i
tillsynen å de arbetsplatser inom kommunen, hvilka icke äro underkastade yrkesinspektörs
direkta eller bergmästares tillsyn.

Med afseende å hvad jag sålunda anfört, synes mig åt de delar af 26 §,
som handla om underinspektörer och kommunala tillsyningsman, böra gifvas följande
affattning :

»Underinspektörerna, hvilka i enlighet med instruktion skola gå yrkesinspektörerna
tillhanda, hafva att öfva tillsyn å sådana maskiner med hvad därtill hör, hvilka
dritvas medelst mekanisk kraft eller djurkraft, äfvensom å sådana ångpannor, koljare
och kärl under tryck, som genom explosion kunna förorsaka olycksfall, där dessa
maskiner, ångpannor, kokare eller kärl användas i jordbruksföretag eller i annan,
bergmästares tillsyn ej underkastad verksamhet, hvilken drifves i den uti 3 § angifna
omfattning. De kommunala tillsyningsmannen hafva att i öfriga afseenden
öfva uppsikt å arbetsställen, tillhörande nu angifna verksamhetsområden; kunnande
dock, där sådant finnes lämpligt för vinnande af mer effektiv tillsyn å visst slag
af verksamhet inom en kommun, tillsyningsmans befogenhet genom beslut af
vederbörande kommunala myndighet utsträckas utöfver nu angifna uppsiktsområde.
»

I afseende å sättet för utöfvande af den bergmästare och yrkcsinspektörer

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

338

tillkommande tillsyn föreskrifter 27 §, att de skola gå arbetsgifvaren tillhanda med
upplysningar, råd och anvisningar. Det tillkommer sålunda icke bergmästare ellei
yrkesinspektör att meddela för arbetsgifvare bindande beslut. I förevarande lagförslag
finnas fyra undantag från denna regel. Dessa undantag förekomma i 14 §,
17 § a), 17 §" e) och 42 §. Hvad beträffar 42 §, medgifver detta lagrum bergmästare
och yrkesinspektör att, under viss förutsättning, förbjuda arbetsgifvare att
efter utsatt, skälig tid, ej under en månad från delfåendet, fortsätta visst arbete
eller använda viss maskin, redskap eller arbetsmetod utan att hafva vidtagit viss
anordning. Denna afvikelse från den allmänna regeln för inspektionsmyndigheternas
tillvägagångssätt vid utöfvandet af deras verksamhet, kan jag icke biträda. Det i
yrkesfarelagen angifna sättet för inspektionsverksamhetens utöfvande, hvilket i hufvudsak
bibehållits i förevarande lagförslag, torde i afsevärd mån hafva bidragit till att
skapa och befästa det goda och förtroendefulla förhållande, som i allmänhet synes
råda mellan arbetsgifvarna och yrkesinspektörerna. Det synes mig därför vara af
vikt att icke utan tillräckligt skäl medgifva afvikelse från ifrågavarande allmänna
regel. Något sådant skäl synes mig här icke föreligga. Förutsättningen för paragrafens
tillämplighet är endast ett specialfall under 44 §; med andra ord, om det
förhållande föreligger, som 42 § förutsätter för sin tillämplighet, kan för rättelses
vinnande användas antingen det tillvägagångssätt, samma paragraf anvisar, eller
ock det, som angifves i 44 §. Hvarför, kan man då fråga, skall för detta tall
två tillvägagångssätt vara anvisade? För min del kan jag icke besvara denna
fråga. Det kan icke vara för att vinna större skyndsamhet, ty det förbud, som
bergmästare eller yrkesinspektör kan meddela enligt 42 §, träder icke i tillämpning
förr än tidigast en månad från det arbetsgifvaren fått del af beslutet. Där verklig
skyndsamhet är af nöden, kan 42 § icke ens komma till användning, utan då
måste det tillvägagångssätt tillgripas, som omförmäles i 44 §, tv endast på den
vägen kan förbud meddelas, som omedelbart träder i kraft.

Jag anser därför, att 42 § bör utgå ur lagförslaget, då densamma utan
giltig anledning medgifver undantag från den allmänna regeln för inspektionsmyndigheternas
tillvägagångssätt vid utöfvandet af deras verksamhet.

Med denna uppfattning böra naturligtvis äfven de i 43, 31 och 58 §§ förekommande
hänvisningarna till 42 § utgå.

Hvad angår 43 §, anser jag, att paragrafens andra stycke i dess helhet bör
utgå, sålunda ej blott i hvad det innefattar hänvisning till 42 §. Beslut enligt
17 § e) får icke träda i tillämpning förr än tidigast en månad från delfåendet.
Under denna frist kan, enligt mitt förmenande, frågan hinna pröfvas af chefsmyndigheten,
och anser jag följaktligen andra stycket af 43 §, äfven i hvad detsamma
hänför sig till 17 § e), böra såsom obehöflig! utgå.

REVISION AF YRKESFARELÄGEN M. M.

3 3 9

Lagen angående heinindustriellt arbete.

Enligt min mening falla bestämmelserna i 5 § alldeles utanför ramen af
törevarande lagstiftning, som har till syfte att förbättra de bemindustriella arbetsförhållandena.
Denna paragraf har ett helt annat syfte, nämligen att förhindra eu
allmän fara eller, närmare bestämdt, utbredande af smittosamma sjukdomar bland
allmänheten. Den har sålunda icke sin plats i lagen angående hemindustrielit arbete
utan i hälsovårdsförfattningarna. Redan af denna anledning måste jag anse, att
paragrafen bör utgå, men jag anser därjämte, att den är obehöflig då vi, enligt
mitt förmenande, redan äga tillfyllestgörande skyddsbestämmelser i hälsovårdsstadgan
tör riket den 25 september 1874, förordningen den 19 mars 1875 angående
åtgärder mot införande och utbredning af smittosamma sjukdomar bland rikets invånare
samt läkareinstruktionen den 31 oktober 1890.

Jag anser följaktligen att 5 § jämte hänvisningarna till densamma i 11 §
böra utgå.

Af Herr Kvarnzelius:

Uti 13 § åt lagen om arbetarskydd ålägges arbetsgifvare bland annat tillse,
att arbetet icke hindrar hos honom sysselsatt minderårig att deltaga i konfirmationsundervisning
eller i sådan skola eller yrkesundervisning, som helt eller delvis bekostas
af staten eller kommun. Härigenom har ifrågavarande stadgande i visst afseende
fått snäfvare affattning än motsvarande bestämmelse i nu gällande minderårighetslag,
där det stadgas, att arbetsgifvaren är skyldig bereda hos honom anställd minderårig,
som icke fyllt femton år, den ledighet, som för deltagande i fortsatt skolundervisning
kan erfordras.

Att göra tillämpligheten af ett stadgande utaf ifrågavarande art beroende på
om skol- eller yrkesundervisningen helt eller delvis bekostas af staten eller kommun,
anser jag icke vare sig behöfligt eller lämpligt. Inom landet finnes med säkerhet
ett flertal skolor, tillkomna genom donationer eller på annat sätt, hvilka icke åtnjuta
anslag från staten eller kommun, men som erbjuda minderåriga ett välbehöfligt
tillfälle att förvärfva ökad allmänbildning. Det torde icke finnas giltig anledning
att generellt frånkänna dylika skolor jämställighet med af staten eller kommun
understödda skolor. Jag tillåter mig i detta sammanhang exempelvis blott erinra
om den stora donation, som disponenten Ljungberg gjort för upprättande af en
skola till förmån för arbetarne hos Stora Kopparbergs Bergslags aktiebolag.

Det betänkliga i den affattning, kommittén gifvit åt ifrågavarande föreskrift
i 13 §, framträder särskilt tydligt i de konsekvenser, denna affattning medfört

för 16 § c) och 17 § d), där det stadgas, att om den minderårige med arbets -

340

REVISION AP YRKESFARELAGEN M. M.

gi fvarens vetskap begagnar sådan undervisning, som i 13 § omförmäles, arbetsgifvaren
är skyldig så begränsa arbetstiden för den minderårige, att sammanlagda
undervisnings- och arbetstiden för dygn ej med mer än en timme öfverstiger den
i 16 § b) och .17 § c) medgifna arbetstid. Bestämmelserna i 16 § c) och 17
§ d), hvilka väl förnämligast hafva till ändamål att skydda den minderårige mot
öfveransträngning, skulle alltså blifva beroende åt den för detta ändamål fullständigt
främmande omständigheten, att den skola, den minderårige besökte, åtnjöte eller
icke åtnjöte anslag af staten eller kommun.

Kommittén har i afseende å religionsundervisning inskränkt sig till sådan
undervisning, som afser att bereda de minderåriga till deras konfirmation. Då det
emellertid ej lär kunna förnekas, särskildt beträffande främmande trosbekännare, att
jämväl annan religionsundervisning kan vara af stor betydelse för den minderåriges
religiösa uppfostran, synes nu berörda inskränkning mindre lämplig.

På här anförda skäl anser jag, att sista delen af 13 § af lagen om arbetarskydd
bör erhålla följande lydelse:

— — — eller hindrar den minderårige att deltaga i skol-, religions- eller
yrkesundervisning.

I afseende å den i 1 6 § b), 17 § c) och 1 9 § af lagen om arbetarskydd medgifna
arbetstid för minderårig, som fyllt 13 år, samt den i 17 § e) åt samma lag
meddelade undantagsbestämmelse får jag instämma i den af Herr Ekelund uttalade
särskilda mening.

Beträffande industriell verksamhet, som bedrifves i fabriksmässig omfattning
och hvari förekommer arbete, som af tekniska skäl måste oafbrutet fortgå såväl
natt som dag, eller hvari tidtals förekommer hopadt arbete, har kommittén i 20
§ af lagen om arbetarskydd föreslagit rätt för Kung!. Maj:t att meddela tillstånd
till sysselsättande af manliga minderåriga, som fyllt femton år, med nattarbete under
andra villkor, än som stadgas i 17 § f). Härigenom skulle sålunda möjlighet
beredas arbetsgivare att, efter Kungl. Maj:ts medgifvande, sysselsätta ynglingar om
femton år i nattarbete under 10 timmar eller med treskiftsindelning och på två
arbetslag. Flertalet yrkesinspektörer hafva emellertid förordat ett absolut förbud
mot nattarbete för minderåriga under 16 år, och ett betydande antal läkare hafva
med mycken skärpa uttalat sig mot minderårigas användande till nattarbete öfver
hufvud taget.

Äfven om jag måste medgifva, att vissa skäl tala för, att möjlighet, på sätt
20 § angifver, bör beredas vissa industrier att använda sig åt minderårig arbetskraft,
har jag likväl icke funnit mig öfvertygad om nödvändigheten åt att åldersgränsen
i afseende å här ifrågavarande arbete sättes så lågt som vid femton år. Åtskilliga

REVISION AF YRKESFAREI.AGEN M. M.

341

arbetsgivare hafva äfven uttalat sig för yrkesinspektörernas förslag om åldersgränsens
höjning till sexton år.

Då jag, om ock med stor tveksamhet, varit ense med kommitténs flertal
om det väsentliga stadgandet i 20 § har det varit allenast under förutsättning, att
det medgifvande paragrafen innebär, icke skall gälla annan minderårig än den som
fyllt sexton år, och har jag inom kommittén yrkat på eu affattning af paragrafen
i enlighet härmed.

Den i nu gällande lag angående minderårigas och kvinnors användande till
arbete i industriellt yrke stadgade tid för så kallad barnsängshvila, fyra veckor, har
i kommitténs förslag till lag om arbetarskydd, 23 §, bibehållits oförändrad. Såväl
från läkarehåll som vid kommitténs sammanträde med arbetsgivare och arbetare
hafva yrkanden framkommit om en utsträckning af denna tid till sex veckor och
ännu mera.

Ehuru kommittén ansett det vara i hög grad önskvärdt, att tiden för här
ifrågavarande ledighet kunnat afsevärdt utsträckas, har kommittén likväl ej ansett
sig kunna föreslå någon ändring i sådan riktning, då skäligt underhåll för närvarande
icke tillförsäkras dem som af bestämmelsen om barnsängshvila hindras från att skaffa
sig arbetsförtjänst.

Detta af kommittén anförda skäl har jag icke kunnat tillerkänna afgörande
betydelse.

Oafsedt att ett förbud mot sysselsättning under viss tid inom den fabriksmässiga
industrien, hvartill förevarande lagrum är inskränkt, icke lägger hinder i
vägen för arbete inom annan verksamhet, är ju genom paragrafens formulering i
öfrigt sörjdt för att kvinna, som utan men för sig eller barnet tidigare kan återupptaga
arbetet i fabriken, äfven, efter tillstyrkan af läkare, kan få göra så. Om
en läkare, vid företagen undersökning, kommer till den uppfattning, att arbetets
återupptagande skulle vara till men för modern eller barnet, måste det väl anses
rimligt och väl befogadt, att lagen medverkar till ett förhindrande däraf under
åtminstone de sex första veckorna efter barnsbörden.

Jag har därför funnit mig böra påyrka, att det i 23 § förekommande ordet
»fyra» måtte ändras till »sex».

I 4 § af förslaget till lag angående hemindustrielit arbete medgifves Kungl.
Maj:t att i afseende å företag, åt hvilka hemindustriellt arbete utföres för framställning
af ensartade varor i större myckenhet, påbjuda, att prislista upptagande
de inom företaget tillämpade lägsta lönesatserna, skall vara anslagen å lämplig, för
arbetarna tillgänglig plats.

Motivet till denna bestämmelse anger kommittén vara att på ett mera effektivt
sätt, än som kan förväntas af löneböckcrna, främja likställighet i arbetsvillko -

342

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

ren för skilda arbetare samt att genom den offentlighet, listorna i viss mån skulle
gifva åt lönesatserna, äfven verka förbättring af dessa. Härom är jag fullt ense
med kommitténs flertal, men däremot har jag icke blifvit öfvertygad om nödvändigheten
af att göra denna föreskrifts tillämplighet beroende på Kungl. Maj:ts
pröfning eller att begränsa föreskriftens giltighet till allenast företag, där ensartade
varor i större myckenhet framställas. Det intresse, som denna föreskrift afser att
tillgodose, nämligen att i någon mån motverka godtycke från arbetsgifvarens sida
och bereda ersättning för kollektiva arbetsaftal, som för hemindustriarbetarna torde
vara hart när omöjliga att få till stånd, förefinnes i lika hög grad med hänsyn
till den enskilde hemindustriarbetaren, vare sig omfattningen af det företag, hvari
han sysselsättcs, är större eller mindre. Någon afsevärd svårighet för arbetsgifvaren
att ställa sig en sådan föreskrift till efterrättelse, om han drifver sitt företag i
mindre omfattning eller om hans tillverkningar äro utaf olikartad beskaffenhet,
föreligger säkerligen icke.

Det kan härjämte anmärkas, att det alltid måste vålla svårighet att fastställa,
om eu vara framställes i större myckenhet, äfvensom huruvida vissa fabrikat
äro att anse såsom ensartade eller icke.

På grund häraf har jag inom kommittén påyrkat, att 4 § af lagen angående
hemindustrielit arbete .skulle erhålla följande lydelse:

»Arbetsgivare och mellanman vare pliktig att hafva prislista, upptagande
de af honom tillämpade lägsta lönesatser för olika slag af hemindustrielit arbete,
anslagen å lämplig, för arbetarna tillgänglig plats.»

Såsom följd häraf skulle i båda styckena af 1 1 § siffran 4 insättas mellan
siffrorna 2 och 3, hvarjämte 12 § skulle utgå och omnumrering af följande paragrafer
med hänsyn härtill äga rum.

Af Herr Pihlgren:

Från kommitténs beslut i följande frågor får jag härmed uttala en afvikande
mening:

Lag om arbetarskydd.

1 § a).

Emot innehållet af förslaget till affattning af detta moment har jag visserligen
icke något att invända, men däremot kan jag icke i allo biträda hvad kommittén
yttrat i motiven till detsamma.

I slutet af andra stycket på sid. 58 säges nämligen: »Allt arbete, som af
fartygets folk utföres annorstädes än å fartyget, är naturligtvis oberördt af undantagsbestämmelsen.
»

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

343

Denna konklusion anser jag icke vara riktig, tv — om också, såsom kommittén
framhållit, möjlighet icke är utesluten, att undantagsbestämmelsen kan komma
att behöfva ändras för att på sätt, som varit afsedt, motsvara sjöfartskommitténs
förslag — torde dock redan nu vara gifvet, att t. ex. lossnings- och lastningsarbete
samt annat därmed jämförligt arbete, såsom förtöjningar och förhalningar
in. in., som utföres af fartygets besättning'', måste betraktas såsom arbete ombord
och sålunda undantagas från den nu föreliggande lagens bestämmelser, äfven då
besättningstolket för detsammas utförande befinner sig på kaj, hvadan det härofvan
citerade yttrandet icke kan hafva allmän giltighet.

17 § f) och 20 §.

I afseende å dessa lagrum anser jag mig böra instämma i den af herr
Åkerman uttalade särskilda mening.

2) §•

I denna § har kommittén föreslagit, att hvad i 2 3 § sägs angående viss
inskränkning i rätten att använda kvinna till arbete i industriell verksamhet, som
bedrifves i fabriksmässig omfattning, skall jämväl äga tillämpning å kvinnas användande
till arbete i annan verksamhet, än som afses i nämnda §, där konungen
med hänsyn till särskilda omständigheter finner anledning därom förordna.

I första stycket af 21 § finnes intaget ett analogt förslag rörande minderårigs
användande till arbete, men härtill är dessutom i ett andra stycke fogad eu
mera allmän föreskrift därom, att det ankommer på konungen att — om minderårigs
användande i viss sysselsättning befinnes medföra synnerlig fara för olycksfall eller
vara för minderårig synnerligen ansträngande eller hälsofarligt eller kunna för minderårig
medföra synnerlig våda i sedligt afseende —• förbjuda minderårigs användande
i sådan sysselsättning eller att föreskrifva, under hvilka särskilda villkor minderårig
må användas däri.

De motiv, som kommitterade anfört till stöd för denna senare föreskrift,
synas mig vara af beskaffenhet att äga full giltighet jämväl beträffande kvinnors
användande till arbete, och anser jag, att till 2 j § bör därför fogas ett sä
lydande stycke:

»Finnes kvinnas användande i viss sysselsättning medföra synnerlig fara för
olycksfall eller vara för kvinna synnerligen ansträngande eller hälsofarligt eller kunna
för kvinna medföra synnerlig våda i sedligt afseende, ankommer på konungen att
förbjuda kvinnas användande i sådan sysselsättning eller att föreskrifva, under hvilka
särskilda villkor kvinna må användas däri».

Den utländska lagstiftningen lämnar flera exempel på föreskrifter af denna

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

344

natur och särskildt återfinnes eu sådan uti § 139 a) uti den tyska »Gewerbeordnung»,
där förbundsrådet — genom vederbörligt beslut af den 28 december 1908,
hvilket träder i kraft den 1 januari 1910 — bemyndigas att utfärda bestämmelser
i förevarande hänseenden.

5 5 §•

Nu gällande lag angående skydd mot yrkesfara upptager i slutet åt 10 §
förpliktelse för allmän åklagare att utföra åtal mot arbetsgivare, som underlåtit att
ställa sig till efterrättelse konungens befallningshafvandes föreläggande eller förbud
angående arbetets fortsättande, om yrkesinspektör sådant hos honom angifver.

Nu föreliggande förslag upptager icke sådan förpliktelse för allmän åklagare,
lika litet som 20 § af nu gällande minderårighetslag.

Den kommitté, som år 1888 afgaf förslag till »lag om åtgärder för skyddande
af arbetares lif och hälsa i arbetet», hvilket ligger till grund för den vid
1889 års riksdag antagna yrkestarelagen, föreslog i § 10: »Inspektör vare behörig
att väcka åtal mot näringsidkare för förseelse, hvarom i § 8 säges; ägande han
jämväl att i sådant afseende samt i hvarje annat tall, där det för fullgörande af
hans uppdrag är nödigt, anlita polismyndigheten» och motiverar det sålunda:
»Inspektörs befogenhet kan naturligtvis icke inskränkas till att lämna råd och anvisningar
om hvad arbetsgivare enligt lagen åligger. Kn nödvändig konsekvens
af hans kontrollerande verksamhet är, att han skall äga att åtala förseelser, som
yppa sig. Dessa åtal kan han enligt § 10 antingen själf utföra eller därom anlita
vederbörande polismyndighet».

1889 års lagutskott och riksdag ansågo dock, att bestämmelserna i § 10
borde bringas »till närmare öfverensstämmelse med de allmänna föreskrifterna angående
åtal srätt» och gåfvö dem utan vidare motivering den ordalydelse, som
finnes intagen i 10 § af nu gällande lag angående skydd mot yrkesfara.

Äfven jag håller före, att bergmästare och yrkesinspektör bör, för att rätt

kunna öfvervaka lagens efterlefnad, vara viss om, att förseelse, som enligt hans

åsikt bör åtalas, också verkligen blifver bragt till åtal, hvarföre ock den nu uti

10 § af yrkesfarelagen intagna skyldigheten i sådant hänseende bör, enligt mitt

förmenande, för allmän åklagare bibehållas.

Till första stycket af 5 5 § bör därföre fogas en ny punkt så lydande:

»Han vare ock pliktig att utföra åtal å dylik förseelse, som hos honom åt
vederbörande bergmästare eller yrkesinspektör angifves».

I sammanhang härmed torde orden »dock ej» i sista stycket åt ifrågavarande
§ böra utbytas mot ordet »icke»''.

REVISION AF YRKESFARELAGEN M. M.

345

Organisation af skyddslagstiftningens myndigheter.

Med afseende på yrkesinspektörernas pensionsålder yttrar kommittén i sjätte
stycket på sid. 194: »Med hänsyn till inspektionstjänstens stora kraf på uthållighet
och rörlighet — inspektören skall ju tillbringa större delen af sin tid på
resor, han skall i förekommande fall kunna krypa in i ångpannor och besöka
andra svårtillgängliga ställen — anser sig kommittén böra föreslå, att pensionsåldern
för yrkesinspektörerna sättes till 62 lefnadsår».

Med samma motivering, som här användts, synes mig kommittén lämpligen
hafva bort föreslå en pensionsålder af 6o år. Med den erfarenhet, som jag själf
har från min föregående verksamhet på praktiskt tekniska områden, kan jag nämligen
icke tänka mig, att en individ skall till högre ålder än 60 år kunna bibehålla
den lättrörlighet och spänstighet, som äro nödiga för en yrkesinspektörsbefattnings
rätta uppehållande.

En åldersgräns af 60 år skulle heller icke blifva enastående inom vår tjänstemannakår.
Både denna och lägre pensionsålder finnas tvärtom gällande inom flere
administrationsgrenar, som hos sina utöfvare anses kräfva särskild aktivitet; och så
nyligen som den 15 december 1905 har t. ex. Kungl. Maj:t förordnat, att hvar
och en af personalen vid Kungl. Mariningenjörkåren — med undantag för marinöfverdirektören
— skall som regel hafva rätt till pension och fyllnadspension vid
uppnådda 60 lefnads- och 30 tjänsteår. Denna bestämmelse äger sålunda tillämpning
icke blott på mariningenjörkårens sjögående personal utan jämväl på stationsingenjörerna,
hvilka genom särskild föreskrift uti § 49 af gällande reglemente för
marinen, del I, äro fritagna från skyldigheten att tjänstgöra ombord på flottans
fartyg.

Förhållandena inom yrkesinspektionen och mariningenjörkåren synas mig i
förevarande hänseenden vara fullt jämförliga.

Med stöd häraf håller jag före, att yrkesinspektörernas pensionsålder bör
bestämmas till 60 år. Att man under en öfvergångsperiod sådan som den, under
hvilken yrkesinspektionen hittills existerat med oordnade successionsförhållanden,
fått nöja sig med en högre tjänsteålder, synes mig icke vara något bevis mot
riktigheten af min här uttalade åsikt.

Slutligen anser jag mig böra framhålla, att enligt mitt förmenande kommittén
bort bland de »särskilda bestämmelser rörande kvinnors användande i arbete», som
bilda en afdelning för sig i dess förslag till »lag om arbetarskydd» inarbeta innehållet
i »Lag angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa
industriella företag» af den 20 november 1909.