JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

af gifven vid lagtima riksmötet år 1912;

samt

Tryckfrihetskomm itterades berättelse.

STOCKHOLM

IVAE HAäGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B.

INNEHÅLL.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

Inledning ................................................................................................................. 4

Redogörelse för åtal, anställda mot:

1) folkskoleinspektören F. E. Svedberg, för felaktig reseräkning, (forts, från

ämbetsber. till 1911 års Riksdag, sid. 8 o. f.) ............................................. 2

2) t. f. borgmästaren N. Sonesson m. fl., för kränkning af församlingsfriheten,

(forts, från ämbetsber. till 1911 års Riksdag, sid. 20 o. f.) ........................ 2

3) kyrkoherden J. Olsson Spoléne, för oloflig frånvaro från tjänstgöringsort, (forts.

från ämbetsber. till 1911 års Riksdag, sid. 26 o. f.) ................................. 3

4) borgmästaren C. H. Ramsay m. fl., för kränkning af församlingsfriheten, (forts.

från ämbetsber. till 1911 års Riksdag, sid. 43 o. f.) ................................ 4

5) borgmästaren Th. Wettervik m. fl., för kränkning af församlingsfriheten, (forts.

från ämbetsber. till 1911 års Riksdag, sid. 50 o. f.) ............................... 4

6) kyrkoherden N. J. Kihlgren, i fråga om smädlig affattning af kyrkostämmo protokoll,

(forts, från ämbetsber. till 1911 års Riksdag, sid. 54 o. f.) ..... 5

7) rådmannen A. Dahl, för förseelse mot tryckfrihetsförordningen, (forts, från

ämbetsber. till 1911 års Riksdag, sid. 14 o. f.)................. ........................ 6

8) borgmästaren E. Zimdahl, för kränkning af församlingsfriheten........................ 7

9) kyrkoherden F. W. Rhedin, för obehöriga yttranden i predikan .................... 13

10) kyrkoherden Jöns Nilsson Werner, för obehörig anteckning i tjänstgöringsbetyg 23

11) e. o. notarien E. Björkman, för vittnesförhör med målsägare ........................... 27

12) kommendörkaptenen H. Eneström m. fl., för felaktig dom............................ 31

13) t. f. kronofogden Hj. Nyman, för fel vid verkställighet af utslag ................. 35

14) borgmästaren C. J. A. Munck af Rosenschöld, för smädliga yttranden vid

stadsfullmäktigsammanträde .................................. 43

15) t. f. länsmannen O. Ström, för obehörigt inställande af exekutiv auktion..... 50

16) t. f. borgmästaren G. Ährling, för fel vid exekutiv auktion ........................... 53

17) kronouppbördskamreraren C. O. Öberg, för fel vid röstlängds upprättande ... 60

18) t. f. borgmästaren friherre C. F. Ehrensvärd, för underlåten tillsyn vid röst längds

upprättande......................................................................................... 63

19) distriktslandtmätaren J. Pettersson, för vårdslöshet vid landtmäteriförrättning... 68

20) häradshöfdingen A. Reuterskiöld, för ärekränkning emot part ............. .......... 70

21) kamreraren E. H. G. E. Wickström m. fl., för bristande kontroll vid ett

riksbankens afdelningskontor ...................................................................... 77

22) borgmästaren K. H. Hallerström, för försummelse i fråga om röstlängds till handahållande

............................................................................................ 85

23) t. f. byråchefen B. Silfverhielm, för obehörigt expeditionssätt ....................... 87

Sid.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranledt åtal:

1. Fängelsefånges rätt att läsa periodisk skrift...................................................

Fråga om skyldighet för person, som försatts i konkurs och därefter förklarats
omyndig, att edfästa den i anledning af konkursen upprättade bouppteckningen
............................................................................................

Felaktighet i fråga om förmyndarförordnande...........................................

Exekutiv auktion å fastighet på grund af utslag, meddeladt före det fastigheten
i anledning af annat utslag exekutivt försålts .................................

Tvångsarbete ådömdt för lösdrifveri utan förutgången varning.....................

Felaktigt bestämdt ansvar för oloflig detaljhandel med brännvin, andra gången

Obehörig stämpelbeläggning .........................................................................

Fråga om ersättande af kostnaden för en af veterinär verkställd undersökning
i anledning af åtal för djurplågeri................................................ 117

103

110

112

113

115

116
117

9. Oriktig uppgift i ett af pastor utfärdadt bevis ..............................

10. Obefogad! åtal.................................................................................

11. Fråga om fel i ett utmätningsärende ............................................

12. Olämpligt förfarande vid bötesstraffs bringande till verkställighet...

13. Otjänlig förvaring af sinnessjuk fånge.............................................

14. Obehörig underlåtenhet att väcka åtal ........................................

15. Felaktig beräkning af strafftid vid afdrag för häktningstid............

16. Fel af kyrkostämmas ordförande .................................................................

17. Obehörig debitering af lösen och stämpelafgift för expeditioner till tjänsteman

18. Felaktigt beslut i tryckfrihetsmål ..................................................................

19. Förundersökning i fråga om villkorlig straffdom ..........................................

20. Obehörig förvandling af krigsman ådörada böter..........................................

21. Ansvar för våldsamt motstånd vid offentlig förrättning obehörigen ådömdt i

samband med ansvar för våld å förrättningsman......................................

22. Felaktiga beslut om villkorligt dömda personers kvarhållande i häkte under

besvärstiden ...............................................................................................

23. Fråga om öfverflyttning af vårdnaden å förmynderskap vid förändring i när gränsande

domkretsars områden ..................................................................

24. Felaktiga beslut i ett ärende rörande makes efterlysning..............................

25. Fråga om oegentligheter inom apoteksväsendet ...........................................

26. Fråga om behörigheten af beslut rörande försäljning af vin och Öl ............

27. Fråga om fel i vallängder............................................................................

28. Fel vid valförrättning ...................................................................................

29. Fråga om skyldighet för den, som söker verkställighet af ett utslag, att

förete laga kraftbevis ...............................................................................

30. Fråga om underlåtenhet att åtala ett angifvet brott ...................................

31. Felaktigt beslut om minderårigs kvarhållande i häkte under besvärstid ......

32. Verkställighet af utslag, som ankommer till straffängelse..............................

33. Obehörig ersättning vid utklarering af fartyg ...............................................

34. Fråga om stället för aftjänande af fängelsestraff, som ådömts krigsman......

35. Varfsarbetares afskedande utan förhör .......................................................

36. Villkor för demonstrationstågs företagande i Stockholm ........................•.....

37. Edgång medgifven, sedan den till eds afläggande förpliktade redan brustit åt

eden..........................................................................................................

120

122

127

130

134

136

137
140
142
147
149

163

164

167

169

174

179

188

190

191

192
194

198

199

205

206
207
209

212

Sid.

38. Bortkomna handlingar....................................._............................................. 217

39. Felaktiga åtgärder i sammanhang med villkorlig straffdom........................••• 21°

Framställningar till Kungl. Maj:t angående:

1) ändring af kungl. brefvet den 8 december 1748 angående fatalier beva rande

i lagvadda och besvärsmål, som från Gottland med posten blifvit
öfversända m. ............................................................................................ 220

2) ändring af instruktionen för nedre justitierevisionen ....................................... 222

3) ändring i kungl. kungörelsen angående fångförteckningar och rapporter från

fängelserna och tvångsarbetsanstalterna i riket den 9 november 1906 ...... 224

4) förbud emot försäljning af brännvin, vin och Öl under marknader ........... 225

5) förstärkning af arbetskrafterna hos Konungens befallningshafvande i Stock holms

län.................................................................................................... 229

6) ändring af 1 kap. 23 § i tjänstgöringsreglementet vid statens järnvägar ...... 2dU

7) ändring i aflöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar ............... 238

8) meddelande af lagbestämmelse om skyldighet för vederbörande att i hvarje

stärbhus upprätta ett officiellt dokument, utvisande boets delägare och ekonomiska
ställning ................................................................•;......... 2^9

9) ändring i bestämmelserna om rätt för utlänning att här i riket drifva handel 251

10) ändring af lagen om handelsregister, firma och prokura den 13 juli 1887... 254

11) ändring i bestämmelserna om normalpapperet ................................................ 256

12) tillämpningen af värnpliktslagen ..................... 258

13) ändring af instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten............... 260

14) ändring af 13 § i lagen angående ersättning för skada till följd af olycks fall

i arbete den 5 juli 1901 .................................................................... 267

15) ändring af bestämmelserna rörande skogsafverkningshandlingars beläggande

med stämpel ............................................................................................... 269

16) förstärkning af arbetskrafterna hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ............ 282

17) ändring af lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker ................. 283

18) meddelande af bestämmelser till förebyggande af felaktiga sammanräkningar

vid proportionella val .................................................................................

19) ändring af 52 § af lagen om aktiebolag den 12 augusti 1910 ..................... 290

Lagskipningens tillstånd. Anmärkningar vid inspektioner angående:

1) strafflagen med därtill hörande författningar................................................... 293

2) rättegångsbalken med därtill hörande författningar......................................... 334

3) giftermålsbalken m. ..................................................''..................................

4) ärfdabalken med därtill hörande författningar................................................ 383

5) förordningen ang. lagfart å fång till fast egendom ....................................... 388

6) förordningen angående inteckning i fast egendom m. m............................... 396

7) handelsbalken m. ........................................................................................

8) växellagen m. ...................................................................................y.......... 404

9) konkurslagen m. ......................................................................................... 405

10) utsökningslagen ................................................................................................ 413

11) förordningen om expeditionslösen .................................................................. 44®

12) tryckfrihetsförordningen.................................................................................... 416

13) diverse författningar m. ................................................................................ 416

Redogörelse för den vidare behandlingen af åtskilliga af justitieombudsmannen hos Kungl.

Maj:t gjorda framställningar:

1. Föreskrifter om underrättelse rörande kvinnas kyrkotagning i visst fall ...... 418

2. Lösen för äganderättsbevis............................................................................. 41g

3. Ändring i provinsialläkartaxan ..................................................................... 418

4. Skyndsammare handläggning i högsta domstolen af s. k. deserta mål ......... 419

5. Skyndsammare handläggning af tvister om ersättning på grund af lagen an gående

ersättning för skada -till följd af olycksfall i arbete ..................... 419

6. Olagligt förbud vid vite mot föredrag och sammankomster å allmänna vägar 420

7. Firmaskydd ............................................................................................. 420

8. Ändring af 23 § i lagen om handelsregister m. m. den 13 juli 1887......... 421

9. Ökning af arbetskrafterna hos Konungens befallningshafvande i Stockholms

län............................................................................................................... 421

10. Bevakning i Svea hofrätt af mål från Gottland .......................................... 422

11. Domboksrenovation i afseende å vattenrättsmål............................................. 422

12. Fångförteckningar ..................................................................................... 422

13. Ändring af 6 § i lagen angående vård af enskildes skogar ........................ 423

14. Öfverlämnande af lik efter själfspillingar till de anatomiska institutionerna 423

15. Stämpelskatt för gåfva................................................................................. 424

16. Skyldighet för förrättare af exekutiv auktion å fast egendom att om auktio nen

underrätta inteckningshafvare och öfriga rättsägare ........................... 425

17. Platsen för revision af kyrko- och skolrådsräkenskaper................................ 425

18. Förbättrade aflöningsförhållanden för häradshöfdingarnas juridiskt bildade

biträden ................................................................................................ 425

19. Rätt för t. f. domhafvande att emot borgen eller annan säkerhet, hos hvilken

länsstyrelse den än ställts, på kredit utbekomma stämplar i statskontoret 431

20. Tiden för fordringars bevakning i konkurs .................................................. 434

21. Skyndsammare redovisning af bötes- och vitesbeslut ............ ...................... 434

22. Jäf för revisionssekreterare ........................................................................ 436

23. Mildring af stadgandet om mörk cell såsom disciplinstraff för fångar ......... 436

24. Normalpapperet ........ 436

Anmärkningar angående lagskipningen m. m.

1. Långsamheten i rättsskipningen vid högsta domstolen ................................ 437

2. Må inteckning för icke löpande skuldebref dödas utan afseende därå, att

den, som anhåller om åtgärden, icke åberopar annan legitimation än innehafvet
af skuldebrefvet?.......................................................................... 452

3. Bör kallelse till »mottagning af varning af pastor för oenighet i äktenskap,

i händelse af den ene makens tredska att ställa sig kallelsen till efterrättelse,
betraktas som lagligen undfången varning? ................................... 454

4. Fördelning af värdet af vin och Öl, som beslagtagits och förklarats för brutet

................................................................................................... 456

5. Val af nämdeman för stad, lydande under landsrätt .................................... 457

Framställning till Riksdagen om ändring af 6 § i lagen angående villkorlig straffdom

den 22 juni 1906 ....................................................................................... 459

Framställning till Riksdagen om ändring i 1 § a förordningen den 4 mars 1862 om

tioårig preskription och om årsstämning ................................................. 464

Framställning till Riksdagen om ändring af 16 kap. 10 § rättegångsbalken............... 467

Framställning till Riksdagen om ändrade bestämmelser i fråga om sättet för kungörande
af utmätt lös egendoms försäljning................................................... 469

Framställning till Riksdagen angående ändring af bestämmelserna om danaarf.

Ämbetsresor m. m. år 1911 ............................................................................

Handlagda klagomål och anställda åtal ................................• ••..........................

Angående lagförklaring enligt 19 § regeringsformen .........................;...............

Angående förteckningar öfver Riksdagens skrifvelser till Kungl. Maj:t.............

Sil

477

480

482

Berättelse af kommitterade till tryckfrihetens vård

483

Bilaga till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Förteckning på Riksdagens år 1911 till Kungl. Maj:t aflåtna skrifvelser, jämte
anteckningar om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning

af samma skrifvelser ................................................................................. 48''

II. Särskild förteckning på sådana i förteckningen under I upptagna ärenden, som
vid utgången af år 1911 i sin helhet eller till någon del icke hos Kungl.

Maj:t förevarit till slutligt afgörande................................................... 527

III. Förteckning på ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrifvelser
före år 1911 men vid 1910 års slut varit i sin helhet eller till någon
del oafgjorda, jämte uppgifter om den behandling, dessa ärenden undergått
år 1911 ..............................................:............................................. 533

Tabell, upptagande Riksdagens år 1911 till Kungl. Maj:t aflåtna skrifvelser............... 5bo

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt 14 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande instruktionen
får jag härmed aflämna berättelse öfver justitieombudsmansämbetets
förvaltning sistförflutna år. Jag har därvid att till en början
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 1

meddela, att jag på grund af utrikes vistelse varit förhindrad att förvalta
nämnda ämbete under tiden från och med den 1 till och med den 13 maj
1911, hvarför jag med stöd af 25 § i justitieombudsmannens instruktion
till ämbetets förrättande påkallat min af Riksdagen utsedde efterträdare,
häradshöfdingen m. m. filosofie och juris doktorn Ossian Berger, hvilken
på grund häraf under angifna tid uppehållit justitieombudsmansämbetet.

Förevarande berättelse kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla
redogörelse för sådana mot ämbete- eller tjänstemän för fel eller försummelse
i ämbete eller tjänst anställda åtal, som under året blifvit slutligen
afgjorda eller åtminstone i någon instans pröfvade.

Felaktig reseräkning.

I min Embetsberättelse till 1911 års Riksdag (sid. 8 o. f.) redogöres
för ett emot folkskoleinspektören Frans Emanuel Svedberg anställdt åtal
för felaktig reseräkning. I detta mål hade rådstufvurätten i Umeå genom
utslag den 10 maj 1909 dömt Svedberg att för groft oförstånd och vårdslöshet
i sitt ämbete vara i mistning af detsamma i sex månader samt förpliktat
Svedberg cj mindre att till statsverket återbära hvad han för mycket
fått uppbära med 378 kronor 25 öre, dock med rätt för honom att kvitta
med hvad han kunde hafva att fordra å vederbörligen granskade reseräkningar
för senare förrättningar, än äfven att ersätta statsverket förskjutna
vittneslöner. Genom utslag den 9 december 1910* bestämde Svea
hofrätt straffet för Svedbergs tjänstefel till 300 kronors böter, hvaremot
rådstufvurättens utslag i öfrigt ej blef af hofrätten ändradt.

Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.

Kränkning af församlingsfriheten.

Min ämbetsberättelse till 1911 års Riksdag innehåller (sid. 20 o. f.)
redogörelse för ett emot borgmästaren Nils Sonesson samt rådmannen

* I ämbetsberättelsen till 1911 års Riksdag angifves utslaget hafva meddelats den
9 december 1909. Denna uppgift beror på ett tryckfel, som härmed rättas.

— 1912 —

Joll. Magnell och t. f. rådmannen Carl Sandström anställdt åtal för felaktiga
åtgärder af magistraten i Söderhamn i fråga om anmälda föredrag
af 0. Ljungdahl. I anledning af detta åtal hade Svea hofrätt i utslag
den 9 februari 1910 yttrat: Enär i målet vore upplyst, dels att, se dan

till magistraten anmälts, att Ljungdahl ämnade den 3 februari 1909
å viss lokal inom staden hålla föredrag öfver det uppgifna ämnet, magistraten
gifvit stadsfiskalen order att inhämta upplysningar angående
beskaffenheten af föredraget samt, i händelse dylika upplysningar icke
lämnades, förhindra hållandet af detsamma såsom icke behörigen anmäldt,
dels ock att, sedan till magistraten inkommit anmälan därom, att Ljungdahl
ämnade den 7 i nyssnämnda månad å berörda lokal hålla föredrag
öfver samma ämne, magistraten öfverlämnat anmälningshandlingen till
stadsfiskalen med anmodan att affordra vederbörande upplysning om beskaffenheten
och det hufvudsakliga innehållet af föredraget, med erinran
att, om sålunda begärd upplysning ej lämnades, tillställningen skulle anses
icke behörigen anmäld; tv och som magistraten hvarken på grund af 13 §
i ordningsstadgan för rikets städer eller eljest lagligen ägt rätt att meddela
dylika föreskrifter, alltså funne hofrätten skäligt döma Sonesson,
Magnell och Sandström, hvilka vore ansvariga för magistratens ifrågavarande
åtgärder, att för det ämbetsfel, de genom samma åtgärder låtit
komma sig till last, jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen höta, Sonesson
50 kronor samt en hvar af Magnell och Sandström 25 kronor.

öfver hofrättens utslag hade därefter magistratens beinälte ledamöter
anfört klagomål genom besvär hos Kungl. Maj:t. Dessa besvär äro numera
pröfvade af Kungl. Maj:t, som genom utslag den 19 maj 1911 förklarat
sig ej finna skäl att göra ändring i hofrättens utslag.

Oloflig frånvaro från tjänstgöringsort.

I ämbetsberättelsen till 1911 års Riksdag redogöres (sid. 26 o. f.) för
ett af mig anställdt åtal mot kyrkoherden i Fryksände m. fl. församlingars
pastorat Johannes Olsson Spoléne, för det han, utan att begära tjänstledighet
och anskaffa vikarie att i hans ställe sköta alla till pastorsämbetet
hörande göromål, den 18 juni 1909 varit bortrest från sitt tjänstgöringsområde
och befunnit sig å utrikes ort.

Af anförda skäl förklarade domkapitlet i Karlstads stift genom utslag
den 16 mars 1910 kyrkoherden icke kunna till ansvar i målet fällas.

— 1912 —

Sedan jag låtit öfverklaga domkapitlets utslag hos Svea hofrätt, yttrade
hofrätten i utslag den 16 december 1910, att hofrätten väl ansåge, att
kyrkoherden förfarit felaktigt i åtalade afseendet, men enär berörda förfarande
icke vore af beskaffenhet att böra för kyrkoherden medföra ansvar
för tjänstefel, funne hofrätten den mot kyrkoherden i målet förda ansvarstalan
icke kunna bifallas.

Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.

Kränkning af församlingsfriheten.

Min ämbetsberättelse till 1911 års Riksdag innehåller (sid. 43 o. f.)
redogörelse för ett af mig anbefalldt åtal mot borgmästaren C. H. Ramsay
samt rådmännen Olof Mattsson och Aug. Holmer såsom ansvariga för ett
af magistraten i Linköping meddeladt beslut i anledning af anmälan om
ett blifvande föredrag. Genom utslag den 13 maj 1910 dömde Göta hofrätt
borgmästaren Ramsay samt rådmännen Mattsson och Holmer att för
oförstånd i ämbetsutöfning hvar för sig bota 25 kronor, och detta domslut
motiverades med att magistraten öfverskridit sin befogenhet genom
att såsom villkor för att föredraget skulle anses i behörig ordning anmäldt
stadga, att koncept till föredraget skulle till magistratens ordförande
inlämnas, innan magistraten meddelade beslut i ärendet. I hofrättens
utslag sökte Ramsay, Mattsson och Holmer ändring genom besvär hos
Kungl. Maj:t.

Genom utslag den 19 maj 1911 har Kungl. Maj:t förklarat sig ej
finna skäl att göra ändring i hofrättens utslag.

Kränkning af församlingsfriheten.

Ämbetsberättelsen till 1911 års Riksdag innehåller (sid. 50 o. f.) redogörelse
för ett af mig anbefalldt åtal mot borgmästaren Theodor Wettervik
samt rådmännen Gunnar Söderberg och Anders östlund äfvensom
extra rådmannen August Lundblad såsom ansvariga för ett af magistraten
i Enköping den 30 augusti 1909 meddeladt beslut, hvarigenom magistra —

1912 —

ten förklarat, att ett till den 31 i samma månad anmäldt föredrag skulle
senast den 31 augusti kl. 10 f. m. företes å stadens polisvaktkontor, vid
äfventyr att, därest det försummades, ifrågavarande anmälan icke komme
att anses vara behörigen gjord. Sedan Svea hofrätt genom utslag den 2
juni 1910 förklarat, att magistraten hvarken på grund af 13 § i ordningsstadgan
för rikets städer eller eljest lagligen ägt att meddela ifrågavarande
föreskrift, samt därför, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, dömt
magistratens bemälte ledamöter att bota, Wettervik 50 kronor sam en hvar
af Söderberg, östlund och Lundblad 25 kronor, hade de sålunda bötfällde
genom besvär hos Ivungl. Maj:t sökt ändring i hofrättens utslag.

Dessa besvär åro numera pröfvade af Kungl. Maj:t, som genom utslag
den 19 maj 1911 förklarat sig ej finna skäl att göra ändring i hofrättens
utslag.

Smädlig affattning af kyrkostämmoprotokoll.

Enligt hvad ämbetsberättelsen till 1911 års Riksdag (sid. 54 o. f.) utvisar,
hade domkapitlet i Härnösands stift af anförda skäl ogillat ett af
mig emot kyrkoherden N. J. Ivihlgren inför domkapitlet anställdt åtal för
vissa i protokollet öfver kyrkostämma med Ytterhogdals församling den
C oktober 1909 återgifna yttranden, som jag funnit smädliga mot församlingens
klockare Jonas Edvard Hellström, hvarefter jag låtit advokatfiskal
vid Svea hofrätt hos hofrätten anföra besvär öfver domkapitlets utslag.

De af advokat!!skalen i enlighet härmed anförda besvären pröfvades
af hofrätten genom utslag den 28 februari 1911, därvid hofrätten yttrade,
att, enär Kihlgren vid affattningen af ifrågakomna protokoll låtit i detsamma
inflyta uttryck, som måste anses för Hellström synnerligen kränkande,
samt Kihlgren härigenom visat oförstånd i sitt ämbete, funne hofrätten,
jämlikt 5 § i lagen om straff för ämbetsbrott af präst m. m. den
8 mars 1889, skäligt att, med ändring af öfverklagade utslaget, döma
Kihlgren för hvad han sålunda låtit komma sig till last till varning, som
genom domkapitlets försorg skulle honom meddelas.*

* I målets afgörande af hofrätten deltogo fem dess ledamöter, af hvilka tre omfattade
den mening, utslaget innehåller. En ledamot, med hvilken en annan ledamot instämde,
var däremot af skiljaktig mening och yttrade:

»Jag finner väl Kihlgren hafva vid affattande! af ifrågakomna protokoll utan giltig
anledning användt uttryck, som varit olämpliga samt ägnade att väcka anstöt och förargelse;

— 1912 —

I hofrättens utslag sökte kyrkoherden Kihlgren ändring genom besvär
hos Kungl. Maj:t. Genom utslag den 27 juni 1911 utlät sig emellertid
Kungl. Maj:t: Som det enligt lag och af hofrätten meddelad hänvisning
ålegat Kihlgren, därest dian ville anföra underdåniga besvär öfver hofrättens
utslag, bland annat, att inom 30 dagar från den dag, då besvären
senast bort vara ingifna, eller den 29 april 1911 hos domkapitlet med
bevis styrka, att han fullföljt sin klagan, vid äfventyr, om det försummades,
att besvären ej komme under pröfning, men Kihlgren först den
2 maj 1911 till domkapitlet ingifvit dylikt bevis, alltså funne Kungl. Maj:t
Kihlgren hafva förlorat talan emot hofrättens utslag.

O O

Förseelse mot tryckfrihetsförordningen.

Min ämbetsberättelse till 1911 års Riksdag innehåller (sid. 14 o. f.)
redogörelse för ett emot rådmannen A. Dahl efter mitt förordnande anställdt
åtal, för det han obehörigen vägrat att tillhandahålla redaktören
Karl Elfstadius en till magistraten i Kristianstad ingifven handling. Detta
åtal hade hofrätten öfver Skåne och Blekinge genom utslag den 27 januari
1910 af anförda skäl ogillat, hvarefter jag låtit advokatfiskalen vid
hofrätten öfverklaga hofrättens utslag genom besvär hos Kungl. Maj:t.

De af advokatfiskalen i enlighet härmed anförda besvären äro numera
pröfvade af Kungl. Maj:t, som genom utslag den 26 oktober 1911
utlåtit sig:

Då ostridigt vore, att ifrågavarande, af Kristianstads spritförsäljningsaktiebolag
afgifna utlåtande blifvit till vederbörande expeditionshafvande
hos magistraten inlämnadt, funne Kungl. Maj:t hvad Dahl till sitt fredande
invändt därom, att han, på grund af hemställan från bolagets direktör,
såsom enskild person innehaft utlåtandet, intill dess detsamma den 1
februari 1909 inför magistraten föredrogs, icke förtjäna afseende;

och enär Dahls vid särskilda tillfällen upprepade förfarande att, sedan
utlåtandet för magistratens räkning mottagits, men innan ärendet af magistraten
slutbehandlats, vägra Elfstadius’ ombud att taga del af utlåtandet
måste anses stå i strid mot de i 2 $ 4 mom. trvckfrihetsförordningen
meddelade bestämmelser, pröfvade Kungl. Maj:t rättvist att, med

men då med hänsyn till hvad i målet förekommit Kihlgren icke kan anses hafva därigenom
gjort sig skyldig till ämbetsfel, hvarför ansvar må honom ådömas, varder domkapitlets
beslut, hvarigenom åtalet förklarats icke kunna bifallas, af mig fastställdt.»

— 1912 —

ändring af hofrättens utslag, jämlikt 25 kap. 17 §, jämförd med 4 kap.
3 § strafflagen, döma Dahl att för försummelse i ämbetsutöfning höta 25
kronor. *

Kränkning af församlingsfriheten.

Tidningen »Dagens nyheter» för den 13 april 1910 innehöll ett telegram
från Alingsås för tisdagen den 12 april, däri under rubriken »Borgmästare
Zimdahl förbjuder hr Månsson att tala» hufvudsakligen uppgafs:

att redaktören Fabian Månsson måndagens afton ämnat i föreningen
»Enighetens» lokal hålla ett bebådadt föredrag öfver ämnet »Vår tids
Molok», afhandlande försvars- och tullfrågorna;

att borgmästaren i Alingsås E. Zimdahl emellertid då framträdt och
förbjudit mötets hållande;

att anledningen till förbudet varit, att en af borgmästaren begärd
skriftlig redogörelse för hvad föredraget skulle komma att omfatta icke
blifvit honom förelagd;

att Månsson protesterat under hänvisning till ett emot borgmästaren
i Enköping anställdt åtal för ett liknande förfarande;

att de närvarande — uppgående till öfver ett 100-tal — utrymt lokalen,
men senare, för att bli satta i tillfälle att åhöra föredraget, återvänd!
och antecknat sig som medlemmar af stadens socialdemokratiska
ungdomsklubb;

samt att föredraget därefter hållits för ett s. k. enskildt klubbmöte.

Sedan jag i anledning af innehållet i detta telegram infordrat borgmästaren
Zimdahls yttrande, anförde denne i afgifven förklaring hufvudsakligen
följande.

Den 31 mars 1910 inställde sig hos Zimdahl en ung man, som upp *

Vid målets afgörande af högsta domstolen yttrade ett justitieråd följande särskilda
mening:

»Jag finner väl Dahls förfarande att, såsom i målet förts honom till last, afslå hos
honom i hans egenskap af t. f. borgmästare gjorda framställningar om del af ett till magistraten
ingifvet utlåtande icke stå i öfverensstämmelse med bestämmelserna i 2 § 4 mom.
tryckfrihetsförordningen, men enär med hänsyn till hvad i målet förekommit Dahl icke
kan anses hafva genom samma förfarande gjort sig skyldig till tjänstefel af beskaffenhet
att för honom föranleda ansvar, finner jag ej skäl göra ändring i det slut, hvartill hofrätten
i målet kommit.»

— 1912

gaf sig heta Larsson och afläranade en skriftlig anmälan om ett föredrag.
Detta skulle hållas å arbetarföreningen »Enighetens» lokal i Alingsås måndagen
den 11 april kl. 8 e. in. af redaktören Fabian Månsson från Gäfle
öfver ämnet »Vår tids Molok». Då denna rubrik icke på något sätt angaf
föredragets syfte och hvad det komme att innehålla, ansåg sig Zimdahl
på grund af 13 § i ordningsstadgan för rikets städer hafva icke blott rätt
utan i ett fall som detta äfven skyldighet att skaffa sig kännedom om
föredragets beskaffenhet, och begärde Zimdahl därför af personen i fråga,
att denne skulle ombesörja, att de äskade upplysningarna på något sätt
lämnades Zimdahl, vid äfventyr att föredraget eljest ansåges icke vara behörigen
anmäldt. Tidningarnas uppgift, att Zimdahl skulle hafva fordrat
en skriftlig redogörelse för föredraget, vore som vanligt, då myndigheternas
åtgärder omtalades i socialist- eller den därmed likställda pressen,
fullkomligt osann, och var det heller aldrig Zimdahls mening, att de begärda
upplysningarna skulle lämnas i skriftlig eller mera uttömmande form.

Några upplysningar erhöll Zimdahl emellertid ej på annat sätt än
genom de affischer, som omedelbart efter föredragets anmälande uppsattes
"på stadens anslagstaflor rundt om i staden, och som i störa röda bokstäfver
innehöllo följande: »Fabian Månsson kommer! Föredrag hålles måndagen
den 11 april kl. 8 e. m. i Enighetens lokal af den namnkunnige
kämpen mot tullar och militarism, redaktör Fabian Månsson, öfver ämnet:
»Vår tids Molok». Föredraget utgör en fruktansvärd vidräkning med tulloch
militärgalningarna, med hela vår försumpade politik, sådan den danats
under tullroffarnes och lockoutligornas regemente. 15 öres entré.»

Då Zimdahls uppmaning sålunda icke blef åtlydd, och han ansåg sig
böra visa, att det verkligen var allvar med hvad han sagt, och att han
kräfde respekt därför, inställde sig Zimdahl å den uppgifna lokalen strax
före den annonserade tiden och, med anförande af de i förklaringen uppgifna
skälen, förbjöd föredragets hållande såsom icke behörigen anmäldt.
Genom dessa sina åtgärder ansåge sig Zimdahl på intet vis hafva öfverskridit
sin befogenhet som polisman, utan endast handlat sin plikt likmätigt.

Innan ännu berörda förklaring blifvit af borgmästaren Zimdahl afgifven,
inkommo typografen Iv. A. Larsson och gjutaren A. W. Larsson,
båda i Alingsås, till mig med en klagoskrift, däri de yrkade åtals anställande
mot Zimdahl, för det han upplöst ifrågavarande möte. Klagandena
sökte tillika göra gällande, att »Socialdemokratiska ungdomsklubben»
i Alingsås, som utlyst mötet och anmält föredraget, i följd af Zimdahls
klandrade förfarande lidit ekonomisk förlust. T sådant afseende fordrade
klagandena ersättning för 300 inträdesafgifter med 45 kronor.

— 1912 —

Vid klagoskriften funnos fogade urklipp ur tidningarna »Ny tid» för
den 12 april 1910 samt »Alingsås tidning» och »Göteborgstidningen» för
den 13 i samma månad, hvilka urklipp innehöllo artiklar angående borgmästaren
Zimdahls ifrågavarande åtgärd.

Sedan klagandena fått tillfälle att med påminnelser bemöta förklaringen,
förmälte klagandena i en i ärendet insänd skrift, bland annat,
följande.

Då klaganden K. A. Larsson den 31 mars anmälde ifrågavarande föredrag
och borgmästaren Zimdahl fordrade redogörelse för föredragets innehåll,
innan han kunde godkänna anmälningen, upplyste Larsson, att samma
föredrag under de två senaste månaderna nästan dagligen hållits på skilda
platser inom landet, utan att myndigheterna på dessa platser haft något
att invända mot föredragets hållande. Larsson hänvisade äfven till ett
liknande fall i Enköping, som föranledt åtal mot borgmästaren därstädes.
Härtill genmälte Zimdahl, att hans fordran vore berättigad. — Hade det
ej varit Zimdahls mening att de begärda upplysningarna om föredraget
skulle lämnas i »mera uttömmande form», hade han förmodligen låtit
sig nöja med de upplysningar, som affischerna innehöllo. — Då Zimdahl
strax före mötets början infann sig och upplyste, att föredraget visserligen
blifvit anmäldt, men att anmälningen ej gjort tillfyllest, enär icke
någon redogörelse för föredragets innehåll lämnats, fick Zimdahl af
Månsson den upplysningen, att föredraget mer än två år funnits tillgängligt
i bokhandeln under titeln »Hungertullarna». — Att Zimdahl
menade allvar med hvad han sagt och äfven kråfde respekt därför, hade
klagandena ingen anledning betvifla. Däremot hyste klagandena en från
Zimdahls afvikande mening därom, huruvida Zimdahl med sitt tillvägagångssätt
respekterat de lagar, hvilkas efterlefnad han blifvit förordnad
öfvervaka. Denna uppfattning hade ytterligare stärkts genom hofrättens
utslag i åtalet emot magistraten i Enköping. — Det hade ju stått Zimdahl
öppet att genom att själf öfvervara föredraget eller genom att dit
beordra ett par polismän förvissa sig om, huruvida något lagstridigt förekommit
i föredraget, i hvilket fall Zimdahl kunnat anstalta om åtal därför.

På grund häraf yrkade klagandena åtal mot borgmästaren Zimdahl
för oförstånd i ämbetets utöfning. Klagandena vidhöllo äfven sitt yrkande
om ersättning till klubben för ekonomisk förlust.

* *

Det lagstadgande, hvarmed borgmästaren Zimdahl velat stödja sin
ifrågavarande åtgärd, eller alltså 13 § i ordningsstadgan för rikets städer
den 24 mars 1868, är i hithörande delar af följande lydelse:

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 2

»18 §. Hvar och en, som vill i stad eller å dess område — — —
hålla allmänt föredrag, som ej är att hänföra till andaktsöfning eller föreläsning
vid läroanstalt, hålla allmänt sammanträde eller göra andra tillställningar
af hvad beskaffenhet som helst, hvilka genom allmän tidning,
anslag eller annorledes kungöras, eller hvartill inträdeskort försäljas eller
afgift på ett eller annat sätt från allmänheten fordras, begäres eller mottages,
eller till hvilka allmänheten eljest har tillträde, skall därom göra
anmälan hos polismyndigheten. I fall — — — början. Den, som anmäler
tillställningen, vare pliktig, när det af polismyndigheten påfordras,
— — — än äfven att om tillställningens ändamål och beskaffenhet lämna
polismyndigheten de upplysningar, denna äskar för att kunna meddela
erforderliga ordningsföreskrifter; allt vid äfventyr, att tillställningen eljest
anses icke vara behörigen anmäld.

År fråga — — — afgift.

Den, som — — — meddelas.

Underlåter — — — kronor.

Där sig visar, att tillställning, som här ofvan omförmäles, åsyftar eller
innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder
till svårare oordning, äger polismyndigheten att dess förnyande förbjuda.
I nu nämnda fall, äfvensom då tillställningen utan vederbörlig anmälan
eller tillåtelse äger rum eller bland de närvarande uppkommer oordning
af svårare beskaffenhet, den där icke genom deltagarnes i densamma aflägsnande
kan undanröjas, må sammankomsten af polismyndigheten upplösas;
och vare — — — till efterrättelse.»

Enligt detta lagrum äger polismyndigheten att angående en anmäld
tillställnings ändamål och beskaffenhet äska de upplysningar, som behöfvas
för att polismyndigheten må kunna meddela erforderliga ordningsföreskrifter.
Lämnas ej de sålunda begärda upplysningarna, äger polismyndigheten
att upplösa sammankomsten för den icke behörigen anmälda tillställningen.
Samma upplösningsrätt äger polismyndigheten i fråga om
en tillställning, som visar sig åsyfta eller innebära något emot sedlighet
eller allmän lag stridande eller som föranleder till svårare oordning. Slutligen
kan polismyndigheten upplösa en tillställning, om bland de närvarande
uppkommer oordning af svårare beskaffenhet, än att densamma
kan undanröjas genom att deltagarna i oordningen aflägsnas. Förbud emot
en tillställnings förnyande kan äga rum, när tillställningen visar sig åsyfta
eller innebära något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder
svårare oordning.

I det fall, hvarom här var fråga, hade borgmästaren Zimdahl själf
betecknat sin åtgärd som ett förbud gent emot det annonserade föredraget.

— 1912 —

Något lagligt stöd för ett förbud emot föredraget förelåg dock icke. Det
var icke fråga om att förnya ett föredrag, som på samma ställe hållits
och då visat sig åsyfta eller innebära något emot sedlighet eller allmän
lag stridande eller där föranledt svårare oordning.

Med hänsyn till att förbudet emot föredragets hållande af borgmästaren
meddelades de samlade åhörarne strax före tiden för det annonserade
föredragets början, kunde åtgärden emellertid uppfattas såsom i sak innebärande
ett upplösande af den sammankomst, där föredraget skulle hållits.
Till ett sådant upplösande hade borgmästaren såsom representant för polismyndigheten
i staden otvifvelaktigt varit formellt berättigad, eftersom han
begärt en upplysning, som han icke fått, och denna upplysnings tillhandahållande
af borgmästaren satts som ett villkor för att föredraget skulle
kunna anses vara behörigen anmäldt.

Men om borgmästaren i sak handlat lagenligt eller icke, var en annan
fråga. Dennas besvarande berodde tydligen på, om den af borgmästaren
äskade upplysningen kunnat lagligen fordras, och om upplysningens tillhandahållande
kunnat lagligen sammankopplas med frågan om föredragets
anmälande.

Angående innebörden af de upplysningar rörande en anmäld tillställnings
beskaffenhet, som en polismyndighet äger fordra af den anmälande,
kan af naturliga skäl lagstiftningen icke gifva några detaljerade anvisningar;
därtill är ämnet för vidsträckt. Men å andra sidan är det klart, att
polismyndigheten ej kan begära att få veta allt möjligt. Därmed skulle
i själfva verket den enligt svensk rätt i princip erkända församlingsfriheten
och fria yttranderätten utlämnas åt det rena polisgodtycket. Den
här tillämpliga författningen innehåller också den begränsning, att de
upplysningar, polismyndigheten äger begära angående en anmäld tillställnings
beskaffenhet, måste vara behöfliga för meddelande af erforderliga
ordningsföreskrifter. År det fråga om ett föredrag, kan sålunda polismyndigheten
fordra upplysning om ämnets beskaffenhet, och om vid
föredraget skola förekomma några anordningar, som kräfva särskilda ordnings-
eller säkerhetsföreskrifter. Detta sammanhänger med polisens skyldighet
att i allmänhet upprätthålla ordning och sörja för medborgarnes
säkerhet.

Borgmästaren Zimdahl hade emellertid icke på något sätt antydt,
hvilka upplysningar han fordrat för att betrakta föredraget såsom behörigen
anmäldt. I telegrammet till »Dagens nyheter» uppgafs, att borgmästaren
begärt skriftlig redogörelse för hvad föredraget komme att omfatta. Denna
uppgift hade borgmästaren i sin förklaring med eftertryck tillbakavisat och
samtidigt förmält, att hans mening icke varit, att upplysningarna om före —

1912 —

draget skulle lämnas i skriftlig eller mera uttömmande form. Det var
följaktligen oklart, hvad borgmästaren egentligen velat få veta om föredraget,
och på en så lös grund, som att de på ett sådant sätt fordrade upplysningarna
uteblifvit, hade borgmästaren tilltrott sig att vidtaga en i församlingsfriheten
och yttranderätten så djupt ingripande åtgärd som att förbjuda
ett föredrag.

Det fel i ämbetet, som borgmästaren Zimdahl följaktligen måste anses
hafva begått, kunde med hänsyn till vikten af de rättigheter, mot hvilka
den felaktiga åtgärden riktats, enligt min mening icke lämnas utan laga
beifran. Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskal vid Göta hofrätt att
för ifrågavarande ämbetsfel ställa borgmästaren under åtal inför hofrätten
och därvid å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. De
ersättningsanspråk, som klagandena, i målet hörda, kunde komma att framställa,
borde tillika i mån af befogenhet af advokatfiskal understödjas.

På det åtal, som af advokatfiskal i enlighet härmed anställdes mot
borgmästaren Zimdahl, meddelade hofrätten utslag den 3 mars 1911.
Hofrätten yttrade däri, att, enär Zimdahl ej varit befogad att såsom villkor
för att föredraget skulle anses vara i behörig ordning anmäldt föreskrifva,
att upplysningar i omförmälta afseende blefve honom lämnade,
och han följaktligen ej heller varit berättigad att på den grund, att nämnda
upplysningar uteblifvit, förbjuda föredragets hållande, funne" hofrätten,
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, lagligt döma Zimdahl för det oförstånd
i ämbetet, han genom ifrågavarande förbuds meddelande visat, att höta
25 kronor.*

* I målets afgörande deltogo hofrättens president och fyra dess ledamöter, af hvilka
presidenten och en ledamot voro ense om beslutet, hvaremot tre ledamöter uttalade särskilda
meningar. En ledamot yttrade sålunda:

»Enär genom hvad i målet förekommit är utredt, att, sedan den 31 mars 1910 hos
Zimdahl anmälts, att Månsson ämnade å uppgifven lokal i Alingsås den 11 påföljande april
kl. 8 e. m. för allmänheten hålla föredrag öfver ämnet »Vår tids Molok», Zimdahl såsom
villkor för det berörda sammankomst skulle anses behörigen anmäld fordrat att erhålla
upplysningar om föredragets innehåll; att Zimdahl härvid icke närmare angifvit, i hvilket
hänseende nämnda upplysningar skulle lämnas; samt att Zimdahl därefter sistsagde dag
strax före den för föredragets hållande utsatta tiden inställt sig å den uppgifna lokalen
och af det skäl, att han icke erhållit de äskade upplysningarna, upplöst sammankomsten
och förbjudit föredragets hållande;

alltså och då Zimdahl vid det förhållande, att kännedom om föredragets innehåll
icke varit erforderlig för meddelandet af de i 13 § i ordningsstadgan för rikets städer den
24 mars 1868 omförmälta ordningsföreskrifter, icke ägt att af den grund, att de infordrade
upplysningarna uteblifvit, upplösa sammankomsten,

finner jag väl Zimdahl härutinnan hafva förfarit oriktigt-;

1912 —

Sedan borgmästaren Zimdahl hos Kung!. Maj:t öfverklagat hofrättens
utslag, har Kungl. Maj:t genom utslag den 29 november 1911 förklarat sig
ej finna skal att göra ändring i hofrättens utslag.

Obehöriga yttranden i predikan.

Under förmälan, att ett större antal prästmän, företrädesvis ur det
s. k. Schartauanska lägret, anställde valagitation på neutral mark, insände
Olaus Bergzelius till mig ett urklipp af »Göteborgs handels- och sjöfartstidning»,
hvilket i hithörande delar innehöll följande.

Att prästmännen i egenskap af enskilda personer intresserade sig
för de pågående landstingsmannavalen och medverkade till ett resultat,
som enligt deras öfvertygelse bäst främjade det allmänna, vore deras rättighet
lika väl som hvarje annan medborgares. Men om de i kraft af sitt
ämbete och från plats, som måste vara neutral mark, uppträdde som agitatorer
för det ena eller andra partiet, ginge de utom sin befogenhet och
trotsade gällande lag. Exempel härpå hade icke saknats under den på men

pröfvar jag, med hänsyn till omständigheterna i saken, samma förfarande icke
vara af den beskaffenhet, att det bör för Zimdahl föranleda ansvar.»

En ledamot utlät sig:

»Enär hvad i målet förekommit — eller att, sedan den 31 mars 1910 hos Zimdahl
anmälts, att redaktören Månsson ämnade å uppgifven lokal i Alingsås den 11 därpå följande
april kl. 8 e. m. hålla föredrag öfver ämnet: ''Vår tids Molok’, och Zimdahl i anledning
däraf begärt upplysningar om föredragets beskaffenhet vid äfventyr att, därest
sådana upplysningar icke lämnades Zimdahl, föredraget komme att anses icke behörigen
anmäldt, Zimdahl sistsagde dag inställt sig å den uppgifna lokalen strax före den utsatta
tiden och af skäl, att han icke erhållit de af honom äskade upplysningarna, förbjudit
Månsson att hålla föredraget såsom icke behörigen anmäldt — desto mindre kan medföra
ansvar för Zimdahl som han under nu angifna förhållanden, jämlikt 13 § i ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868, varit berättigad att upplösa den sammankomst,
där föredraget skulle hållits;

pröfvar jag lagligt ogilla den mot Zimdahl i målet förda talan.»

En ledamot yttrade slutligen:

»Enär på grund af hvad i målet förekommit borgmästaren Zimdahl saknat laglig
anledning att affordra Månsson andra uppgifter angående ifrågavarande föredrag än som
till Zimdahl lämnats den 31 mars 1910, och den då hos Zimdahl gjorda anmälningen
följaktligen bort af Zimdahl tagas för god, samt Zimdahl, vid detta förhållande, genom
sin åtgärd den 11 april 1910 att upplösa ifrågavarande möte såsom icke behörigen anmäldt
förfarit i strid med gällande föreskrifter, pröfvar jag lagligt, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen,
döma Zimdahl att, för hvad han sålunda låtit komma sig till last, höta 25 kronor
till kronan.»

— 1912 —

gående valrörelsen i Bohuslän. Särskild! landstingsmannavalen i Sörbygden
hade förlupit på ett sätt, som ur anständighetens synpunkt kräfde
den kraftigaste protest och väl icke borde undgå att lagligen beifras.

Kyrkoherden i Krokstads församling F. W. Rhedins intresse för landstingsmannavalens
utfall i en viss riktning hade i kyrkan vid flera tillfällen
under vinterns lopp manifesterat sig, och i mån som tiden för valet
nalkades tilltog agitationen från k}?rkoherdens sida i häftighet. Såsom
ett utslag af hans ifriga åstundan att äfven i det politiska hafva sin hjord
under uppsikt begärde han hos ordföranden i Krokstads sockens kommunalstämma,
att denne måtte utlysa marsstämman till den 16 mars, till
hvilken dag kyrkoherden i sådant fall ämnade uppskjuta sin passionspredikan,
som eljest skulle hållits en vecka tidigare. Kommunalstämmans
ordförande gick Rhedins önskan till mötes, och i samband därmed utlystes
predikan att äga rum onsdagen den 16 mars 1910 med början kl.
3 e. m. Omedelbart efter gudstjänstens slut skulle stämman hållas i
sakristian. Det blef en märklig predikan.

Kyrkoherden tog till ämne för sina betraktelser »Valtillfällen i tiden
med evighets betydelse». Början gjordes med följande ord: »Utväljen Eder
i dag hvem I tjäna viljen». Fortsättningen rörde sig till öfvervägande
delen om val, därvid äfven det, som omedelbart efter gudstjänsten skulle
äga rum, fördes på tal. Predikanten yttrade, bland annat, ungefär följande:
»Det finnes endast två partier, något tredje gifves icke». Vänstern
— i dess egenskap af motparti till de »moderate» — betecknades som
antikrist och dess arbete som en antikristisk rörelse, syftande till att nedbryta
hem, kyrka och stat. Den frisinnade pressen karaktäriserades såsom
»en syndaflod af usla tidningar», och en hvar skulle, yttrade till sist
kyrkoherden, på yttersta dagen få svara för, huru han valde »idag». Om
ej de moderate vunne vid valet, skulle antikrist komma till makten, vår
kristna lära bli borttagen och en svår tid stunda.

Detta tilldrog sig i Krokstads kyrka onsdagen den 16 mars 1910.
Något tidigare samma dag hade kyrkoherden Rhedin hållit en liknande
predikan i annexförsamlingen Hede, där äfvenledes landstingsmannaval
skulle förrättas den dagen. De personer, som höllo frisinnade tidningar,
visste ej — yttrade där kyrkoherden, bland annat — huru stor synd de
gjorde sig skyldiga till. Judarne, som en gång i tiden föredrogo Barrabas
framför Jesus och fördenskull gingo evigt förlorade, vore aktieägare i denna
press och arbetade mot vår religion.

I den stilen fortgick predikan. Efter dess slut framsteg i kyrkogången
komministern i pastoratet A. Lundin samt yttrade i myndig ton
till församlingen ungefär följande: »Jag har svart på hvitt på och jag

— 1912 —

vet, att det finnes några inom församlingen, som ämna rösta med de liberala,
men det hoppas jag dock, att de måtte ha nog insikt till att ej göra,
ty då komme vi att öfvergå till socialister allesamman, och det vore ju
något förfärligt».

Man hade meddelat redaktionen, att antalet frisinnade i Hede socken
vore ganska stort. Med anledning af de båda prästmännens uppträdande
ville emellertid många af dem, ehuru vid valtillfället närvarande, icke utsätta
sig för obehag, utan föredrogo att begifva sig från stället utan att
hafva röstat.

Sedan jag lämnat kyrkoherden Rhedin tillfälle att yttra sig i ärendet,
inkom denne med en förklaring af följande innehåll.

Af flera skäl syntes tydligt framgå, att den i detta fall gjorda anmälan
stödde sig allenast på det insända urklippet ur »Göteborgs handelsoch
sjöfartstidning», och att Bergzelius icke vare sig såsom åhörare af
ifrågavarande predikan eller som deltagare i valet ägde någon som helst
vittneskännedoin om saken.

Hvad då tidningsreferatet anginge, så vore det i väsentlig mån icke
öfverensstämmande med sanningen. Till bevis härför ville Rhedin bilägga
förklaringen en vidimerad afskrift af Rhedins vid det. åsyftade tillfället
hållna predikan, hvaraf framginge, att Rhedin icke, såsom i tidningsuppsatsen
påstodes, namngifvit något politiskt parti eller i öfrigt haft något
af de i uppsatsen honom påbördade yttrandena. Detta hade icke heller
skett i predikans tillämpning, som framfördes ex tempore och som därför
ej kunnat intagas i afskriften. Såsom ytterligare bevis på ovederhäftigheten
af ifrågavarande tidningsuppsats förtjänade äfven att påpekas, att
komminister Lundin icke framträdde och yttrade ett enda ord till menigheten
den dag, då Rhedin höll sin åsyftade predikan.

Hvad beträffade den påstådda »häftiga agitationen» före landstingsmannavalet,
så hade Rhedin ansett det vara sin skyldighet att för församlingen
— dock aldrig i predikningar — framhålla vikten af att mangrant
och enigt fullgöra sin medborgerliga plikt, synnerligen under de
rådande allvarsamma tidsförhållandena. Detta hade Rhedin funnit så mycket
mera behöfligt, som likgiltigheten hos traktens röstägande vore ganska
stor. Andamålet med Rhedins framställning till kommunalstämmans ordförande
om stämmans hållande efter gudstjänstens slut hade också varit
det, att deltagandet skulle blifva allmännare, än det skulle hafva blifvit,
om stämman hållits en annan dag, men ingalunda det att bereda tillfälle
till någon politisk agitation, som icke heller ägt rum.

Redan innan kyrkoherden Rhedin afgifvit förklaring i anledning af
den framställning, som i ämnet gjorts af Bergzelius, inlämnade ledamoten

— 1912 —

af Riksdagens andra kammare, borgmästaren Sixten Neiglick, till mig åtskilliga
intyg, hvilka i hithörande delar voro af följande lydelse:

1) »Undertecknad, som onsdagen den 16 dennes bevistade passions predikan

och landstingsmannavalet i Hede kyrka, får härmed under
edlig förpliktelse intyga följande: Kyrkoherden F. Rhedin, som förrättade
predikan öfver ämnet »Valtillfällen i tiden med evighets betydelse»,
inledde sin predikan med orden: »Ut välj en Eder i dag hvem

I tjäna viljen». Hela predikan rörde sig om val, därvid äfven dagens
val berördes. Rhedin yttrade bland annat: »Det finnes absolut blott

två partier», af hvilka partier Rhedin betecknade det ena som antikristpartiet.
De personer, som hölle frisinnade tidningar, visste ej, huru
stor synd de gjorde, menade vidare Rhedin, enär judarne, som på
grund af sitt val emellan Barrabas och Jesus, därvid de valde den förstnämnde
och togo skulden på sig och därför gått evigt förlorade släkte
efter släkte allt intills nu, vore aktieägare i denna press och arbetade

mot vår religion. Hvar och en skulle, yttrade vidare Rhedin, på yttersta

dagen få svara för, hur han valde i dag. — t— — Åsen och Hede den
24 mars 1910: Oskar Olsson, hemmansägare.»

2) »Undertecknad, som söndagen den 13 dennes bevistade högmässopredikan
i Hede kyrka, får härmed under edlig förpliktelse intyga följande: Sedan

kyrkoherden Fredrik Rhedin förrättat predikan, framsteg å kyrkogången
komministern i Krokstads pastorat A. Lundin från Adelsbo samt
yttrade i myndig ton till församlingen: »Jag har svart på hvitt på, och jag
vet, att det finnes några inom församlingen, som tänker att rösta med de
liberala, men det hoppas jag dock, att de måtte ha nog insikt till att ej
göra, ty då komme vi att öfvergå till socialister allesamman, och det vore
ju någonting förfärligt». Åboland och Hede den 24 mars 1910: J. Herrmansson,
hemmansägare.»

3) »Ett tillägg till min förra uppgift af den 24 dennes, att jag den
13 innevarande mars åhörde komminister A. Lundins politiska tal i Hede
kyrka, och att han i början af sitt tal eller föredrag uppmanade församlingen
att komma ihåg hvad kyrkoherden nyss yttrade på predikstolen.

Undertecknad åhörde äfven kyrkoherde F. W. Rhedins predikan såsom
en stor del handlade om val till landstingsmän.

Sådant var för mig så allmänt att få höra från predikstolen, så att jag
inte fästade själfva orden i minnet, men orden var alla söndagar jämte
veckopredikningar lika, både bedjande och straffande, om någon församlingsbo
ens vågade tänka att rösta med de frisinnade, eller prästernas uttryck
liberalerna. Att dessa ofta upprepade uppmaningar har gjort ganska märk —

1912 —

bar verkan till valets utgång samt till förmån för de konservativa eller moderata,
det är nog inte mycket att förundra, om en stor del af försainlingsborna,
som hade frisinnade åsikter och inte vågade rösta efter sina egna
åsikter utan efter den lista, som prästerna i våra församlingar har sagt
att ni skall rösta efter, därför var det nog rättast, att valet i Hede församling
blefve upphäfdt. Åboland den 26 mars 1910. På heder och samvete:
J. Herrmansson, hemmansägare.»

4) »Undertecknad får härmed under edlig förpliktelse intyga följande:

Kommunalstämmans ordförande Anders Johansson i Lilla Röd har

berättat mig, att kyrkoherden F. Rhedin hos honom begärt att kommunalstämman
måtte hållas den 16 dennes, så skulle han uppskjuta passionspredikan
till samma dag. Predikan utlystes därefter att hållas onsdagen
den 16 dennes med början kl. 3 e. in., hvarjemte stämman utlystes att
hållas efter gudstjänstens slut i sakristian.

Kyrkoherde Rhedin förrättade predikan öfver ämnet: »Valtillfällen i
tiden med evighets betydelse». Predikan börjades med orden: Utväljen
Eder i dag hvem I tjäna viljen. Hela predikan rörde sig om val, därvid
äfven dagens val ofta berördes. Han yttrade bland annat: Det finnes
endast två partier, något tredje gifves icke. Motpartiet till de moderata
eller vänstern betecknade han som antikrist, och sistnämnda partis
arbete som en antikristisk rörelse, som nedbryter hem, kyrka och stat.
Den frisinnade pressen vore en syndaflod af usla tidningar. Hvar och en
skulle, yttrade till sist Rhedin, på yttersta dagen få svara för, hur han
valde i dag.

Härefter---Medbön och Krokstad den 24 mars 1910: A. L.

Andersson, handlande.

I förestående intyg, i hvad detsamma rörer predikan af kyrkoherden
F. Rhedin, instämma undertecknade till alla delar, och med följande tilllägg:
upprorspartiet nöjes ej förr än de få se de kristnas blod, samt likaledes
under edlig förpliktelse. Hesslebräcka och Krokstad den 24 mars
1910: Linus Eriksson, Bråröd. F. Strömberg.»

5) »Undertecknad får härmed under edlig förpliktelse intyga följande:

Under passionspredikan den 16 dennes, hvilken predikan förrättades

af kyrkoherden F. Rhedin, talade denne i sin predikan om valet för dagen.
Han yttrade därjämte, att om ej högern vann i detta val, så skulle antikrist
komma till makten och vår kristna lära skulle då bli borttagen och
vi hade då en svår tid att vänta. Vidare yttrade han: det gifves endast
två partier, något tredje gifves icke. Frisinnade partiet vore en rörelse,
som beredde väg för antikrist. De frisinnade tidningarna borde ej finnas
i hemmen, ty de vilseleda folk. På yttersta dagen skulle hvar och en få

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 3

svara för, huru han valde i dag. Under valet---Medbön och Krok stad

den 24 mars 1910: Karl W. Jansson, hemmansägare.»

I anledning af dessa intyg infordrade jag från kyrkoherden Rhedin
förnyadt yttrande i ärendet, och anförde kyrkoherden på grund häraf
hufvudsakligen följande.

Vid jämförelse af innehållet i de ingifna intygen — hvilkas underskrifter
icke vore af vittnen bestyrkta — med det förut insända tidningsurklippet
framginge tydligt, att tidningsuppsatsen grundade sig på dessa
intyg eller på meddelanden från samma källa. Intygen innehölle i hufvudsak
detsamma som tidningsuppsatsen, och samma uttryck förekomme på
båda ställena. Hvad Rhedin förut framhållit i sitt tidigare yttrande, hvilket
Rhedin till alla delar vidhölle, gällde således äfven beträffande ifrågavarande
intyg.

Det, som i dessa intyg liksom i tidningsuppsatsen uppgåfves, att
Rhedin i sin ifrågavarande predikan yttrat, innefattade en missuppfattning
eller förvrängning af hans ord. Så hade Rhedin t. ex. icke sagt, att det
gåfves endast två politiska partier, utan blott att det i striden emellan
kristendom och antikristendom endast gåfves två partier, och att det därvid
gällde att taga parti för eller emot Kristus. Icke heller hade Rhedin
talat om frisinnade tidningar utan om kristendomsjientliga. Likhetstecknet
emellan dessa båda attribut vore icke satt af Rhedin utan af intygsutfärdarne
eller rättare af den person, som skrifvit dessa intyg och låtit de
ifrågavarande personerna underteckna dem. Huruvida underskrifterna vore
autentiska, därpå saknades emellertid, såsom Rhedin redan framhållit,
hvarje bekräftelse. Rhedin hade icke heller betecknat vänstern såsom
antikrist. Såsom Rhedin i sitt förra yttrande påpekat, hade han i sin
predikan icke nainngifvit något politiskt parti.

Till bestyrkande af sina uppgifter åberopade kyrkoherden Rhedin dels
vissa delar åt den i ärendet i afskrift förut insända predikningen och dels
två vid den senare förklaringen fogade intyg. Det ena af dessa intyg,
som var undertecknadt af åtta personer, hvilka i Krokstads kyrka åhört
Rhedins passionspredikan den 16 mars 1910, innehöll, att intygets utfärdare
icke kunde erinra sig, att Rhedin i nämnda predikan namngaf
något politiskt parti; samt att de intyg och tidningsuppsatser, i hvilka
det uppgifvits, att Rhedin vid ifrågavarande tillfälle talat om högern och
vänstern eller moderata och liberala, enligt intygsgifvarnes öfvertygelse
icke vore med sanningen öfverensstämmande.

Det andra af kyrkoherden Rhedin insända intyget, som var undertecknadt
af tre personer, afsåg hans predikan i Hede kyrka den 16 mars,
därvid intygets utfärdare varit åhörare, och innehöll hufvudsakligen:

— 1912 —

att intygsgifvarne icke kunde erinra sig, att namnet på något politiskt
parti nämndes i denna predikan;

att de intyg, i hvilka något annat uppgifvits, enligt undertecknarnes
öfvertygelse icke vore sannfärdiga;

att detta i synnerhet gällde J. Herrmanssons i Åboland intyg;

att Herrmansson sällan besökte kyrkan, hvarför han ingalunda kunde
lämna något sanningsenligt intyg om hvad där förekommit »alla söndagar
jämte veckopredikningar»;

att intygsgifvarne icke kunde påminna sig, att kyrkoherden i sina
föregående predikningar talat om landstingsmannavalet;

att han visserligen några gånger i sammanhang med kungörelserna
framhållit vikten af ett enigt och allmänt deltagande i det stundande
landstingsmannavalet, men detta hade visst icke skett »alla söndagar»;
samt

att kyrkoherden heller aldrig, intygsgifvarne veterligen, yttrat sig
»både bedjande och straffande, om någon församlingsbo ens vågade att
rösta med de frisinnade».

Till bemötande af kyrkoherden Rhedins första förklaring inkom klaganden
med en skrift, däri han sökte göra gällande, att Rhedin icke
kunnat på ett fullt nöjaktigt sätt förklara de uppgifter i »Göteborgs
handels- och sjöfartstidning», som legat till grund för klagandens anmälan,
och följaktligen gjort sig skyldig till ett ödesdigert ämbetsfel, som syntes
behöfva strängt beifras. Den senare förklaringen åter bemöttes af borgmästaren
Neiglick, som i afgifna påminnelser anförde hufvudsakligen följande.

De af borgmästaren i ärendet företedda intygen — med hvilkas tillkomst
borgmästaren icke haft något att skaffa — vore enligt borgmästarens
förmenande afgifna af fullt trovärdiga personer utan någon obehörig påverkan,
hvarför det för borgmästaren vore otvifvelaktigt, att de afsedda
personerna af Rhedins predikan erhållit just den uppfattning, som återgåfves
i intygen.

Den företedda afskriften af Rhedins predikan gjorde det ock mycket
förklarligt, att åhörarne bibragts denna uppfattning. Sant vore- väl, att
Rhedin i sin predikan icke med allmänt antagen beteckning angåfve något
visst politiskt parti, men sedd i belysning af den ställning och verksamhet,
Rhedin liksom prästerskapet i allmänhet i Bohuslän intagit i de politiska
striderna, lämnade hans predikan intet öfrigt att önska i tydlighet. De
af borgmästaren ingifna intygen gåfve också vid handen, att Rhedins predikan
af åhörarne uppfattats så, som det uppenbarligen varit hans afsikt.

1912 —

att den skulle uppfattas — i dess omedelbara sammanhang med det förestående
landstingsmannavalet.

Redan uti inledningen till ifrågavarande predikan förde Rhedin densamma
öfver till en förestående valförrättning. Genom hela predikan ginge
därefter som en röd tråd afsikten att genom skrämsel och maningar förmå
åhörarne-valmännen att vid landstingsmannavalet rösta i en viss riktning,
och denna sträfvan kulminerade i hänvisning till evighetsansvar. Att för
bestyrkande af detta uttalande göra några utdrag ur Rhedins predikan,
ansåge borgmästaren icke erfordras. Dessutom ville borgmästaren framhålla,
att Rhedin, enligt egen uppgift, extemporerat tillämpningen af sin
predikan, och det syntes väl kunna antagas, att denna tillämpning gifvit
ytterligare stöd för intygsgifvarnes uppfattning.

Beträffande de af Rhedin vid hans senaste förklaring fogade intygen
ville borgmästaren framhålla dels deras negativa beskaffenhet, då intygsgifvarne
sade sig »ej kunna påminna sig», och dels deras partiella bestyrkande
af borgmästarens uppfattning om Rhedins politiska verksamhet,
då intygsgifvarne yttrade: »Han har visserligen några gånger i sammanhang
med kungörelserna framhållit vikten af ett enigt och allmänt deltagande
i det stundande landstingsmannavalet, men detta har visst icke
skett alla söndagar».

Borgmästaren ville slutligen uttala den mening, att Rhedin genom
sin ifrågavarande predikan under utöfningen af sitt prästerliga ämbete
obehörigen sökt inverka på ett allmänt borgerligt val, och borgmästaren
ansåge det med hänsyn till konsekvenserna vara ytterst betänkligt, om
ett dylikt tillvägagångssätt skulle befinnas lagligt.

Enligt 2 kap. 2 § kyrkolagen äro svenska kyrkans präster förpliktade
att, då de föranlåtas att i sina predikningar tala om »världsliga saker»,
göra detta med »beskedlighet och varsamhet». I alldeles särskild! hög
grad måste detta gälla för det fall, att en präst i en predikan berör ett
så grannlaga förhållande som utöfvandet af den lagstadgade valrätten.
Hvilken stor vikt lagstiftaren tillagt valrätten, framgår däraf, att dess fria
nyttjande särskild! kringgärdats med straffrättsligt skydd. Enligt 10 kap.
16 § strafflagen skall nämligen ansvar ådömas hvar och en som, genom
hot eller tubbande, störer valfriheten eller eljest obehörigen verkar i val.

I ärendet var emellertid upplyst, att kyrkoherden Rhedin den 16 mars

— 1912 —

1910 hållit passionspredikan i Krokstads kyrka; att landstingsmannaval
blifvit utsatt att äga rum omedelbart efter nämnda predikans slut; att
Rhedin till ämne för sin predikan tagit: »Valtillfällen i tiden med evighets
betydelse»; att denna predikan inledts med orden: »Utväljen Eder i dag
hvem I tjäna viljen»; samt att Rhedin hållit samma predikan i Hede kyrka
likaledes den 16 mars, hvarefter val af landstingsman äfven där förrättats.

De af borgmästaren Neiglick i ärendet företedda intygen, hvilka voro
utfärdade af enligt borgmästarens utsago fullt trovärdiga personer, syntes
vidare gifva stöd för det antagande, att kyrkoherden Rhedin i sin ifrågavarande
predikan velat verka för en viss utgång af dagens landstingsmannaval.
Därmed hade också Rhedin missbrukat sin ställning såsom
själasörjare till att obehörigen öfva tryck på dem af sina församlingsbor,
som ämnat deltaga i valet. Detta förfarande kunde visserligen icke hänföras
till de åtgärder, som omförmälas i ofvan åberopade 10 kap. 16 §
strafflagen. Emellertid hade Rhedin enligt min mening genom sitt förhållande
gjort sig skyldig till ett ämbetsfel af så betänklig beskaffenhet,
att dess beifrande icke borde uteblifva.

För detta ämbetsfel ställde jag därför kyrkoherden Rhedin under tilltal
inför domkapitlet i Göteborgs stift jämlikt 5 § i lagen om straff för
ämbetsbrott af präst in. m. den 8 mars 1889, och yrkade jag, att domkapitlet
måtte döma Rhedin till det ansvar, som i nämnda lagrum är stadgadt
och domkapitlet funne hans fel förskylla. Därest Rhedin fortfarande
bestrede riktigheten af de intyg, borgmästaren Neiglick ingifvit, borde
domkapitlet vid vederbörlig domstol låta såsom vittnen afhöra undertecknarne
af samma intyg äfvensom de personer, som eljest kunde åberopas
till vittnen.

Sedan i anledning häraf vittnesförhör blifvit anställdt inför Tunge,
Stångenäs, Sörbygdens och Sotenäs häradsrätt, meddelade domkapitlet den
5 april 1911 i målet utslag af följande innehåll: Domkapitlet ansåge väl,

att kyrkoherden Rhedin förfarit mindre välbetänkt, då han uti inledningen
till ifrågakomna predikan, på sätt det handlingarna vidfogade konceptet
till densamma utvisade, omnämnt det förestående landstingsmannavalet,
men då han icke kunde anses därigenom hafva gjort sig skyldig till ansvar
för fel i ämbetet, samt det icke genom hvad i målet förekommit
kunde anses ådagalagdt, vare sig att han under samma predikan fällt sådana
yttranden om de politiska partierna i landet, som i målet påståtts,
eller att han afsett att eljest genom sin predikan söka verka för en viss
utgång af berörda val, eller att hans förhållande i öfrigt beträffande videt
varit af beskaffenhet att böra föranleda ansvar för honom i åtalade hän -

— 1912 —

seendet, funne domkapitlet den emot Rhedin i målet förda ansvarstalan
icke kunna bifallas.*

Då af domkapitlets omröstningsprotokoll framgick, att flertalet ledamöter
bestämdt ogillade förfarande af den art, som i målet lagts kyrko *

I målets afgörande af domkapitlet deltogo stiftets biskop och sju domkapitlets ledamöter.
Under öfverläggningen till blifvande utslag anförde biskopen :

»Då de till justitieombudsmannen öfverlämnade, under edlig förpliktelse afgifna
vittnesmålen i hufvudsak återtagits vid det inför häradsrätten anställda vittnesförhöret,
hvarvid de, som afgifvit dem, förklarade sig icke drista påstå, att kyrkoherde Rhedin i sin
predikan yttrat hvad de tillvitat honom, endast att de fått den uppfattning af predikan,
som angifves i vittnesmålen,

då predikan tydligtvis måste bedömas icke efter de uppfattningar enskilda åhörare
fått af dem, utan efter hvad den verkligen innehållit,

då detta innehåll måste anses vara fullt enligt med bibel och bekännelse,
då inga politiska partier blefvo nämnda, hvarför man ingen rätt har att tillvita predikanten,
att han med de af honom nämnda kristliga och antikristliga åskådningarna och
sträfvandena åsyftat att teckna de s. k. höger- och vänsterpartierna i det politiska samhället,

då den skärpa han användt vid. talet om de kristendomsfientliga rörelserna och
litteraturalstren varit så mycket mindre klandervärd, som samhällets välfärd är väsentligen
beroende därpå, att kristendomen får komma till ett alltmera ökadt inflytande,

då kyrkoherde Éhedin således icke synes mig ha öfverskridit sin rätt och plikt såsom
kyrkans tjänare, anser jag mig icke kunna fälla honom till ansvar för ifrågavarande predikan,
hvilken, om den hållits en annan dag än dagen för landstingsmannavalet, säkerligen
af ingen skulle blifvit uppfattad såsom ägande något politiskt syfte.

Ett yttrande i predikan måste jag emellertid betrakta såsom mindre välbetänkt,
nämligen då predikanten i slutet af inledningen säger sig äfven af det förestående valet
ha hämtat anledning att framställa det valda predikoämnet. Jag kan dock icke finna
denna ovislighet vara af den svåra art, att han därför kan ställas till ansvar för
ämbetsfel.

På grund af hvad jag sålunda anfört anser jag den mot Rhedin i målet förda ansvarstalan
icke kunna bifallas.»

Därefter företogs omröstning, hvarvid en ledamot med instämmande från två andra
ledamöter yttrade:

»Enligt min uppfattning har kyrkoherden Rhedin handlat ovarsamt däri, att han i
sin omedelbart före landstingsmannavalet hållna passionspredikan direkt berört detta val
och ordat om befintligheten af blott två partier, mellan hvilka det gällde att välja. Han
hade nämligen bort förutse, att, såsom äfven skett, hans åhörare, för hvilka hans politiska
ståndpunkt förut var bekant, skulle kunna lämpa hvad han i detta afseende yttrat på de
båda partier, som i det politiska och kommunala lifvet allmänt gå under beteckningarna
''högern’ eller ''de moderate’ och ''vänstern’ eller ''de liberale’.

Men alldenstund Rhedin, så vidt det blifvit visadt, icke användt någon politisk eller
kommunal partibeteckning och därjämte bestrider, att han med sitt tal om tvänne partier
haft den mening, som i de mot honom utfärdade intygen angifvits, anser jag honom icke
genom nämnda predikan hafva i det hänseende, som åtalet afser, visat den grad af oför -

- 1912 -

herden Rhedin till last, fann jag, med hänsyn jämväl därtill, att de personer,
hvilka undertecknat de i ärendet gent emot Rhedin åberopade
intygen, vid anställdt vittnesförhör icke kunnat i allo vidhålla sina i dessa
intyg lämnade uppgifter, ej skäl att förordna om fullföljd af talan i målet.
Domkapitlets utslag har följaktligen vunnit laga kraft.

Obehörig anteckning i tjänstgöringsbetyg.

I en till mig insänd, den 9 juni 1910 dagtecknad skrift anförde
lärarinnan vid Rebbetuaröds småskola Elise Svensson klagomål öfver att
ordföranden i Hörröds församlings skolråd, kyrkoherden Jöns Nilsson
Werner, skulle hafva förfarit felaktigt vid utfärdande af tjänstgöringsbetyg
för klaganden.

Till utveckling af sin talan förmälte klaganden, att i betyget —hvilket

stånd eller oskicklighet i sitt ämbete, att han gjort sig förfallen till straff enligt § 5 i lagen
om straff för ämbetsbrott af präst den 8 mars 1889.

På grund häraf pröfvar jag därför lagligt att, med ogillande af justitieombudsmannens
åtal, med min röst frikänna Rhedin från ansvar.»

En ledamot yttrade:

»Då de personer, hvilka utfärdat de vittnesintyg, som af justitieombudsmannen åberopats,
vid anställdt vittnesförhör ej gittat att med ed styrka dem, och då jag med afseende
på den predikan, som bifogats handlingarna i målet, i hufvudsak instämmer med
h. h. biskopen, frikänner jag med min röst Rhedin från ansvar.»

Vidare yttrade en ledamot:

»Då kyrkoherden Rhedin anhållit, att det ifrågavarande valet skulle utsättas i samband
med passionspredikan, och han i denna predikan uttryckligen angifvit, att han valt
sitt ämne med tanke på det förestående valet, har jag svårt att värja mig för den tanken,
att han afsiktligt velat med sin predikan inverka på detta val. Då emellertid den predikan,
för hvilken han af justitieombudsmannen ställts under åtal, icke uttryckligen
innehåller någon uppmaning att rösta på ett bestämdt sätt, anser jag inig icke kunna
döma kyrkoherden Rhedin skyldig till tjänstefel, hur betänkligt jag än anser hans tillvägagångssätt
hafva varit.»

En ledamot förklarade sig instämma med hvad biskopen yttrat under öfverläggningen.

Slutligen anförde en ledamot:

»Enär kyrkoherden Rhedin uti den ifrågavarande predikan endast framställt allmänna
sanningar, som äga sin tillämpning på nästan alla omständigheter såväl i det
enskilda lifvet som i samhällslifvet, finner jag honom icke kunna till ansvar fällas.

Jag instämmer för öfrigt i det herr biskopen yttrat i ärendet under öfverläggningen.»

— 1912 —

tillkommit på det sätt, att Werner uppsatt detsamma å sitt tjänsterum och
därefter låtit det cirkulera bland skolrådets öfriga ledamöter för underskrift
— hade i fråga om klagandens vandel intygats, att angående denna
»ingen anmälan gjorts». Gällande folkskolestadga erkände emellertid icke
andra vitsord i fråga om vandel än »hedrande» eller »mindre hedrande»;
och då enligt kyrkoherdens utsago någon anmälan om mindre hedrande
vandel icke förekommit beträffande klaganden, förmenade denna, att skolrådet
bort tilldela henne vitsordet »hedrande».

Klaganden anförde vidare, att hon den 1 januari 1911 skulle komma
att stå utan plats, emedan hon i anledning af fattadt beslut om småskolans
i Rebbetuaröd indragning blifvit uppsagd att lämna sin befattning
såsom småskollärarinna i Hörröds skoldistrikt med 1910 års utgång. Enligt
klagandens mening vore hon med ett sådant tjänstgöringsbetyg som det
nämnda uppenbarligen beröfvad all möjlighet att erhålla annan plats.

Då tjänstgöringsbetyget sålunda vore olagligen affatta dt och för kla
ganden kränkande, hemställde hon, att jag måtte mot kyrkoherden Werner
vidtaga de åtgärder, hvartill klagandens anmälan kunde gifva anledning.

Vid klagoskriften fanns fogad bestyrkt afskrift af det ifrågavarande
tjänstgöringsbetyget, så lydande:

»Småskolelärarinnan Elise Svensson, från och med den 1 juli år 1906
anställd såsom småskolelärarinna vid Rebbetuaröds skola i nedanskrifna församling
och som den 31 dec. innevarande år på grund af nämnda skolas
indragande är från denna befattning entledigad, har under den tid hon
här tjänstgjort ådagalagt godkänd undervisningsskicklighet och förmåga
att i skolan upprätthålla ordning och i öfrigt leda ungdomens uppfostran
samt likaledes godkändt nit vid utöfvandet af detta sitt kall; angående
hennes vandel har ingen anmälan gjorts, intygas. Hörröd den 13 maj
år 1910.

Hörröds församlings skolråd:

J. N:son Werner

Ordförande.

And. A. Håkansson. And. Nilsson.

Ola Larsson. Bödel Andersson.

Jöns Andersson. Sven Johansson.»

I anledning af klagoskriften föreläde jag genom resolution den 17
juni 1910 kyrkoherden Werner att inom tre veckor därefter till mig inkomma
med yttrande. Sådant afhördes emellertid icke oaktadt upprepade
anmaningar från min sida, och oaktadt han af domkapitlet, efter framställning
från mig, uppfordrats att inkomma med förklaring. Först sedan jag den

- 1912 —

23 januari 1911 förelagt honom vite, inkom han den 20 påföljande februari
med förklaring.

I denna anförde kyrkoherden följande: Klagandens anmälan grundade
sig på mindre riktiga påståenden. Kyrkoherden hade icke mera del i
tjänstgöringsbetyget än de andra skolrådsledamöterna, och då icke ordföranden
ensam borde göras ansvarig för ett gemensamt beslutadt och
underskrifvet betyg, hade klagomålet bort lämnas utan afseende. Då kyrkoherden
likväl icke ville neka till att beslutet haft och hade hans fulla
godkännande, ansåge han sig böra meddela de omständigheter, som föranledt
skolrådet att välja de uttryck i betyget, mot hvilka anmärkning
framställts. Detta funne sig kyrkoherden kunna göra, då han nu trodde
sig hafva bevis för riktigheten af de antaganden, som legat till grund för
betygets affattning.

Det, som kommit skolrådet att använda berörda uttryck, hade varit,
utom de ständiga tvister, hvilka klaganden hade med sitt värdfolk, det
förhållande, att hon för några år sedan plägade om nätterna hafva besök
af en herre, som då gällde för hennes fästman. På sin tid talades mycket
härom, utan att skolrådet kunde få reda på sanningen eller få någon, som
ville ansvara för att förhållandet verkligen vore sådant, som ryktet uppgå!’.
Till följd af lärarinnans bråk vore förhållandet nu ett annat; och kyrkoherden
och antagligen äfven öfriga skolrådsledamöter skulle i anledning
däraf nu icke begagna uttrycket »ingen anmälan gjorts» utan i stället
»mindre hedrande».

Jämte förklaringen insände kyrkoherden Werner ett af honom till
riktigheten bestyrkt utdrag af protokollet vid skolrådets i Hörröd sammanträde
den 24 mars 1910, hvilket utdrag hade följande lydelse:

»För den händelse kyrkostämman beslutade skolans i Rebbetuaröd indragande
och lärarinnans afflyttning, begärde ordföranden, att skolrådet
skulle bestämma angående det tjänstgöringsbetyg, hon var berättigad, om
hon så fordrade, erhålla. Skolrådet beslutade med anledning häraf gifva
henne för undervisningsskicklighet, nit m. m. betyget »godkänd» och för
vandel, sedan det påpekats, att härvid vitsorden »hedrande» eller »mindre
hedrande» voro i lag föreskrifna, då skolrådet icke kunde säga, att hennes
vandel varit hedrande, och icke ville, för att icke skada hennes framtid,
såga, att den varit mindre hedrande, bestämma, att i betyget härom skulle
sägas, att ingen anmälan härom gjorts.»

Sedan klaganden lämnats tillfälle att yttra sig öfver kyrkoherden
Werners förklaring, anförde hon i afgifna påminnelser:

Klaganden vidhölle hvad hon anfört rörande tillkomsten af tjänstgöringsbetyget.
Att kyrkoherden Werner ensam affattat detsamma, framginge för

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 4

öfrigt af ett utaf honom i pastorsexpeditionen under juli 1907 utfärdadt
tjänstgöringsbetyg, i hvilket han angående klagandens vandel begagnat
samma uttryck, som förekomme i det nu ifrågavarande betyget. Beträffande
de af kyrkoherden i förklaringen mot klaganden gjorda tillvitelserna
ville klaganden framhålla, att dessa tillvitelser grundade sig på skvaller.
Om klagandens uppförande varit sådant, som kyrkoherden uppgifvit, borde
han hafva tillämpat § 32 i folkskolestadgan i stället för att tillgripa
olagligheter.

* «*■-• *
ras *

I § 8 mom. 2 och 3 af gällande stadga angående folkundervisningen
i riket äro intagna bestämmelser om tjänstgöringsbetyg af förevarande slag.

I mom. 2 stadgas, att skolrådet åligger att åt lärare utfärda tjänstgöringsbetyg.
Enligt samma lagrum skall betyget innehålla dels uppgift
om tjänstgöringens art och tjänstgöringstiden, dels ock vitsord öfver
lärarens ådagalagda undervisningsskicklighet, öfver hans förmåga att i skolan
upprätthålla ordning och att i öfrigt leda ungdomens uppfostran, öfver
hans nit samt öfver hans vandel.

Mom. 3 är af följande lydelse: »Vid bedömande af undervisningsskicklighet,
af förmåga att i skolan upprätthålla ordning och att i öfrigt
leda ungdomens uppfostran samt af nit skola användas vitsorden: berömlig,
med utmärkt beröm godkänd, med beröm godkänd, med nöje godkänd,
godkänd och försvarlig, samt vid bedömande af vandel vitsorden: hedrande
och mindre hedrande.»

Af de anförda bestämmelserna framgår, att vid utfärdande af tjänstgöringsbetyg
af ifrågavarande slag icke få såsom vitsord användas andra
uttryck än de i folkskolestadgan angifna. Det för klaganden utfärdade
betyget var följaktligen felaktigt.

Då vidare kyrkoherden Werners förklaring utvisade, att den lagstridiga
affattningen af betyget icke berott på förbiseende utan tillkommit fullt
afsiktligt, och därjämte att vid betygets utgifvande icke förelegat några
objektiva skäl för att lämna klaganden ett mindre godt vitsord om hennes
vandel, fann jag mig nödsakad att ställa kyrkoherden Werner, hvilken på
grund af sin tjänsteställning haft att deltaga i beslutet om betygets affattning,
under tilltal inför domkapitlet i Lunds stift, med yrkande att
domkapitlet, jämlikt § 5 i lagen om straff för ämbetsbrott af präst m. m.
den 8 mars 1889, måtte döma Werner till det ansvar, som i nämnda lagrum
blifvit stadgadt och domkapitlet funne hans fel förskylla.

- 1912 -

På detta åtal meddelade domkapitlet den 17 maj 1911 utslag, däri
domkapitlet yttrade:

Enär kyrkoherden Werner i sin egenskap af ordförande iHörröds
församlings skolråd deltagit i skolrådets beslut om affattningen af det för
klaganden utfärdade tjänstgöringsbetyget, hvilket enligt de af Riksdagens
justitieombudsman angifna grunder lagstridigt affattats, i hvad anginge
henne däri tilldeladt vitsord om vandel,

samt då vidare kyrkoherden underlåtit att, utan visadt laga förfall,
inom af domkapitlet utsatt tid till justitieombudsmannen inkomma med
infordrad förklaring i anledning af klagoskriften,

pröfvade domkapitlet rättvist att, jämlikt 5 § i lagen om straff för
ämbetsbrott af präst och om laga domstol i sådana mål den 8 mars
1889, för det oförstånd och den försummelse i ämbetet, kyrkoherden
sålunda låtit komma sig till last, döma honom till varning, som komme
att honom meddelas, sedan domkapitlets utslag vunnit laga kraft eller,
därest det blefve öfverklagadt, vederbörligen fastställts.*

Domkapitlets utslag har icke blifvit öfverklagadt. ^

Vittnesförhör med målsägare.

Af handlingarna i ett genom klagomål af advokaten Wilhelm Hellberg
härstädes anhängiggjordt ärende inhämtade jag, bland annat, följande.

Efter angifvelse af polismannen Sven Johansson kallade länsmannen
i Svartlösa härads södra distrikt Knut Lundström genom eu den 19 augusti
1909 utfärdad stämning arbetarne Ludvig Svensson, Erik Vestin, Hjalmar
Johansson, Erik Jansson och Gustaf Bergqvist, alla i Tumba, att inför
Svartlösa häradsrätt vid hösttinget 1909 svara för brott emot 15 kap. 22 §
strafflagen. Målet förekom vid häradsrätten den 24 september 1909, då
Lundström i egenskap af allmän åklagare däri förde talan. Med åberopande
af den skriftligen aflfattade angifvelsen anförde Lundström, att
svarandena sökt förmå arbetare- att nedlägga arbetet dels vid en statens
järnvägars magasinsbyggnad och dels vid byggen tillhörande två enskilda
personer, slaktaren Henning Pettersson och byggmästaren Karl August

* Vid meddelande af ifrågavarande utslag var en ledamot af domkapitlet så till vida
skiljaktig, att han ville döma Werner till varning för visadt oförstånd vid utfärdandet af
klagandens tjänstgöringsbetyg.

- 1912 -

Brunnström i Tumba. Däremot lämnade icke åklagaren några närmare
uppgifter vare sig om det förfarande, svarandena skulle hafva låtit komma
sig till fast, eller emot hvilken eller hvilka personer det förmenta brottet
skulle hafva blifvit föröfvadt. Svarandena bestredo bifall till åtalet. Lundström
åter anhöll om uppskof med målet för vidare utredning, och med
bifall till denna begäran beslöt häradsrätten den 14 december 1909 att
uppskjuta målet till andra rättegångsdagen af 1910 års vinterting, då svarandena
skulle personligen komma tillstädes vid vite af 50 kronor för hvar
och en af dem.

Den 28 januari 1910 förekom målet ånyo. Åklagaren anhöll då om
vittnesförhör med arbetarne Edvard Israel Nyblom, Johan August Lindgren,
Klas Johan Pettersson och Lars Emil Klinga, hvilka samtliga varit
sysselsatta vid ifrågavarande byggnadsplatser. Häradsrätten antecknade i
sitt protokoll, att emot de till vittnen sålunda åberopade personerna jäf
hvarken anfördes eller kunde utrönas, och blefvo de därefter hörda. Genom
vittnesmålen sökte åklagaren visa, att svarandena genom hot förmått vittnena
att nedlägga arbetet eller åtminstone gjort försök därtill.

Sedan målet därefter ännu en gång förevarit vid häradsrätten, meddelades
utslag däri den 31 augusti 1910. I anledning af en jäfsanmärkning,
som advokaten Hellberg, hvilken vid målets sista handläggning varit
biträde åt fyra af svarandena och ombud för den femte, då framställt
emot samtliga i målet hörda vittnen, yttrade häradsrätten, att enär upplyst
blifvit, att vittnena själfva eller deras skyldeman varit utsatta för det
i målet ifrågakomna hotet, åsyftande att tvinga till deltagande i arbetsinställelse,
samt följaktligen antingen vittnena själfva eller deras skyldeman
måste anses hafva i saken del, funne häradsrätten deras vittnesutsagor
icke kunna tillerkännas verkan af laga bevis. Åklagarens yrkande om
ansvar å svarandena för brott emot annans frihet fann häradsrätten vara
obestyrkt, hvarför detsamma lämnades utan bifall. Häradsrätten meddelade
slutligen yttranden om framställda ansvarsyrkanden för obefogadt
åtal och rörande rättegångskostnaderna.

1 en hit ingifven skrift anförde advokaten Hellberg i åtskilliga hänseenden
klagomål öfver det sätt, hvarpå ifrågavarande mål handlagts vid
häradsrätten. Klaganden anmärkte därvid — jämte annat, som emellertid
ej kunde föranleda någon åtgärd från min sida — att personer hörts som
vittnen i målet, ehuru de såsom målsägare varit jäfviga att däri vittna.

Sedan jag lämnat e. o. notarien Erik Björkman, hvilken varit häradsrättens
ordförande vid de två första handläggningarna af målet, tillfälle
att yttra sig i ärendet, förklarade Björkman, att klagoskriften icke föranledde
något yttrande från hans sida. Då jag emellertid fann det för

— 1912 —

ärendets utredande vara af vikt, att Björkman såsom häradsrättens ordförande
klargjorde sin ståndpunkt till de frågor, klaganden i ärendet bragt
på tal, anmodade jag Björkman att inkomma med sakligt yttrande öfver
klagoskriften. Tillika öfverlämnade jag afskrift af ett utaf Svea hofrätt
den 15 november 1910 meddeladt utslag, hvarigenom vederbörande ledamöter
af rådstufvurätten i Västerås dömts till ansvar, för det rådstufvurätten
i ett mål af liknande beskaffenhet såsom vittnen afhört en arbetare,
mot hvilken hot skulle hafva öfvats, äfvensom dennes hustru.

I anledning häraf anförde e. o. notarien Björkman i afgifven förklaring,
bland annat, följande.

Då det enda, som i förevarande sak förekommit, innehölles i häradsrättens
protokoll i målet, och då Björkman ansett, att häradsrätten icke
under hans ordförandeskap förfarit orätt, hade Björkman funnit klagoskriften
icke föranleda till något yttrande från hans sida. Med vidhållande
af denna sin åsikt ville Björkman såsom relevant i saken påpeka,
att i protokollet för den 28 januari 1910 stode angifvet, att emot de vid
sagda tillfälle af åklagaren såsom vittnen i målet åberopade personerna
»jäf icke anfördes», hvilket afsåge att uttrycka, att hvarken af svarandenas
rättegångsbiträde eller af svarandena själfva, trots de därom tillfrågats,
något jäf anförts, samt att uttrycket »eller kunde utrönas» afsåge
att angifva, att vittnena själfva tillfrågats, om de hade något jäfsförhållande
sig bekant, hvilken fråga af dem besvarats nekande.

Af protokollen framginge också, att vid det tillfälle, då åklagaren
såsom vittnen åberopade ifrågavarande personer, icke heller för öfrigt i
målet förekommit något som helst, som ens antydde, att samma personer
skulle hafva i saken de!.

! Målsägare är enligt 6 kap. 8 § strafflagen den, emot hvilken ett brott
är begånget eller som däraf blifvit förnärmad eller lidit skada. Den, som
intager en sådan ställning till ett mål, har uppenbarligen del däri och är
af sådan anledning jäfvig att höras såsom vittne i målet.

Klart är, att brott enligt 15 kap. 22 § strafflagen förutsätter, att
tvång öfvas eller försökes emot någon person, och att denna person är den
rätte målsägaren i förhållande till det frihetsbrott, hvarom lagrummet
handlar. Det tvång, som enligt åklagarens förmenande skulle hafva blifvit
öfvadt i förevarande fall, hade riktats dels direkt gent emot vittnena Lindgren
och Pettersson dels indirekt, genom en broder eller en arbetskamrat,
gent emot de i målet jämväl hörda vittnena Nyblom och Klinga. Samtliga

— 1912 —

omförmälta personer voro därför jäfviga att vittna, något som häradsrätten
också i sitt slutliga utslag i målet förklarat.

Om häradsrätten vid målets första handläggning sökt få utredt, hvari
det af åklagaren påstådda brottet skulle hafva bestått, hade otvifvelaktigt
genast kommit i dagen, hvilken ställning de sedermera hörda vittnena intagit
till målet, och såsom en följd däraf borde deras inkallande till vittnen
icke hafva kommit i fråga. Och äfven sedan vittnena inkallats, men
innan häradsrätten lämnade tillstånd till deras hörande, hade häradsrätten ''
anledning att efterfråga, hvarom vittnena skulle höras. Eu sådan nära
till hands liggande efterforskning skulle genast hafva gifvit vid handen,
att vittnesförhöret afsåg af svarandena vidtagna åtgärder gent emot vittnena
eller deras skyldeman, hvaraf omedelbart framgått, att vittnena varit
jäfviga. Om möjligt ännu tydligare borde detta hafva framträdt för häradsrätten,
sedan vittnesförhören tagit sin början, då häradsrätten ock bort
hafva förklarat de inkallade vittnena jäfviga.

Att i förevarande fall uppenbart jäfviga personer såsom vittnen hörts
på ed, fann jag innefatta ett betänkligt fel i domarämbetets utöfning.
För ifrågavarande fel var e. o. notarien Björkman, såsom häradsrättens
ordförande, ensam ansvarig, och jag ansåg felet så mycket mindre kunna
lämnas utan laga beifran, som Björkman i ärendet sökt försvara häradsrättens
åtgärd och enständigt vidhållit, att han i förevarande fall handlat
fullt riktigt. Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskal vid Svea hofrätt
att för ifrågavarande ämbetsfel ställa Björkman under tilltal inför hofrätten
med yrkande om ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som i enlighet härmed anställdes emot e. o. notarien
Björkman, meddelade Svea hofrätt utslag den 6 juni 1911, därvid hofrätten
utlät sig: Hofrätten ansåge väl Björkman såsom häradsrättens ordförande
hafva bort, innan tillstånd lämnades till ifrågakomna vittnens hörande,
söka i vidare mån än som skett åstadkomma utredning, mot hvilka personer
de tilltalade skulle hafva begått det brott, åtalet afsåg, men enär
Björkmans underlåtenhet härutinnan icke vore af beskaffenhet att föranleda
ansvar för ämbetsfel, samt Björkman icke i öfrigt i de anmärkta hänseendena
förfarit felaktigt, funne hofrätten den emot Björkman förda talan
icke kunna bifallas.*

* Fria detta utslag var en af hofrättens i målets afgörande deltagande ledamöter,
med hvilken en annan ledamot instämde, skiljaktig och yttrade:

»Enär Björkman genom sin åtgärd att vid ifrågakomna tillfälle såsom vittnen afhöra
i målet omförmälte Nyblom, Lindgren, Pettersson och Klinga icke kan anses hafva gjort
sig skyldig till fel i domarämbetets utöfning, finner jag advokatfiskalsämbetets i målet förda
talan icke kunna bifallas.»

— 1912 —

Då jag ansåg mig kunna utgå från, att e. o. notarien Björkman skulle
i framtiden ställa sig den af hofrätten gifna anvisningen till efterrättelse

— i hvilket fall han väl ej heller vidare skulle begå ett sådant fel, som
han nu låtit komma sig till last, eller målsägares hörande såsom vittnen

— fann jag mig kunna åtnöjas med hofrättens utslag. I följd häraf har
utslaget vunnit laga kraft

Krigsman obehörigen dömd till ansvar för opålitlighet.

Ett på min begäran mig tillsändt utdrag af stationskrigsrättens i
Karlskrona protokoll för den 29 januari 1910 utvisade följande.

Den 23 januari 1910 rapporterade sjömannen af tredje klassen vid
femte matroskompaniet n:r 195 Mattisson, att sjömannen af andra klassen
vid samma kompani n:r 299 Pettersson vid särskilda tillfällen gent
emot Mattisson gjort sig skyldig till penningutpressning, hot och misshandel.
Rapporten innehöll härom: att Pettersson nästan dagligen under
den tid, han bott i samma logement som Mattisson, sökt af denne få
penningar till sprit; att Pettersson, i anledning af att Mattisson vägrat
honom penningar, fattat agg till Mattisson och derå gånger hotat honom
med stryk; att Mattisson vid två särskilda tillfällen af Pettersson öfverfallits
med knytnäfsslag; samt att Mattisson vid ett tredje tillfälle, den
22 januari 1910, öfverfallits bakifrån i en trappuppgång, utan att likväl
Mattisson den gången kunde se, hvem den anfallande var.

Likaledes den 23 januari 1910 rapporterade Pettersson, att Mattisson
gent emot honom gjort sig skyldig till falsk beskyllning. Pettersson anförde
därvid, att Mattisson den 22 januari på aftonen inför vakthafvande
underofficerskorpralen beskyllt Pettersson för att hafva misshandlat Mattisson.

Vid förhör inför vederbörande kompanichef redogjorde Mattisson för
det närmare förloppet vid de tillfällen, då Pettersson sökt afpressa honom
penningar eller misshandlat honom. Pettersson förnekade, såväl att han
fordrat, att Mattisson skulle bjuda på Öl, som att han misshandlat
Mattisson. Sedan därefter åtskilliga personer hörts i saken, yrkade jämväl
Mattisson ansvar å Pettersson för falsk angifvelse.

I enlighet med § 20 i disciplinstadgan för krigsmakten anställdes vidare
förhör med Pettersson inför chefen för underofficers- och sjömanskårerna
i Karlskrona. Vid detta förhör vidhöll Mattisson såväl sin rapport
som de inför kompanichefen lämnade uppgifterna, hvarförutom Mat ''

— 1912 —

tisson såsom förut yrkade ansvar å Pettersson för falsk angifvelse. Sedan
därefter två af de inför kompanichefen hörda personerna ånyo blifvit afbörda,
blef den emot Pettersson afgifna rapporten för denne uppläst, då
Pettersson förnekade riktigheten af samma rapport och vidhöll sin rapport
emot Mattisson. Kårchefen beslöt, att målet skulle för vidare utredning
öfverlämnas till krigsrätt, samt att Pettersson skulle häktas för att ej
kunna undanröja bevis.

Målet förekom vid stationskrigsrätten den 29 januari 1910, då Mattisson
vidhöll sin rapport och sina vid förhöret inför kårchefen lämnade
uppgifter. Pettersson å sin sida erkände, att han föröfvat det hot och
den misshandel, som Mattisson påstått, samt att hotet och misshandeln
ägt rum under de af Mattisson uppgifna förhållandena. Såsom anledning
till sitt beteende kunde Pettersson allenast uppgifva, att han varit berusad.
Åklagaren yrkade ansvar å Pettersson för de i rapporten upptagna förseelserna,
hvarjämte åklagaren yrkade ansvar dels för att Pettersson vid
förhöret inför kårchefen uppenbart ljugit inför denne och dels för falsk
angifvelse å Mattisson.

Krigsrätten meddelade samma den 29 januari utslag, däri krigsrätten
hufvudsakligen yttrade:

I målet vore utredt, att Pettersson vid olika tillfällen under januari
månad 1910 inom området för sjömanskasernen i Karlskrona hotat Mattisson
efter att först hafva utaf honom begärt penningar till öl och på
denna begäran fått afböjande svar; att Pettersson vid olika tillfällen under
samma tid inom sjömanskasernen tilldelat Mattisson knytnäfsslag, hvilken
misshandel stått i samband med försök att förmå Mattisson att afgifva
löfte om att bjuda på öl eller lämna Pettersson penningar; att Pettersson
vid förhör inför kårchefen lämnat osannfärdiga uppgifter i saken; samt
att Pettersson å Mattisson aflämnat rapport med yrkande om ansvar å
denne, för det han skulle falskeligen hafva beskyllt Pettersson för misshandel.

Med tillämpning af 15 kap. 23 § och 14 kap. 13 §, jämförda med 4 kap.
3 §, samt 16 kap. 4 § allmänna strafflagen äfvensom 102 § strafflagen
för krigsmakten pröfvade krigsrätten rättvist döma Pettersson för hot till
fängelse i 6 månader, för misshandel till fängelse i 6 månader, för visad
opålitlighet till 8 dagars sträng arrest samt för falsk angifvelse till 100
kronors böter.

Fängelsestraffet och disciplinstraffet skulle förenas till fängelse i sammanlagdt
12 månader 24 dagar, hvarjämte, därest Pettersson saknade tillgång
till böternas gäldande, jämväl bötesstraffet skulle sammanslås med

1912 —

det öfriga straffet, så att Pettersson skalle i en bot undergå fängelse under
12 månader 37 dagar.

Krigsrätten förordnade tillika, att Pettersson icke längre skulle i anledning
af åtalet hållas häktad.

Som jag fann anmärkningsvärdt, att krigsrätten i förevarande fall
dömt Pettersson till ansvar för opålitlighet, infordrade jag yttrande däröfver
från auditören B. de Maré, hvilken å tjänstens vägnar deltagit i
krigsrättens beslut. I anledning häraf anförde de Maré i af gifven förklaring
följande.

Af protokollet i målet framginge, att Pettersson inför chefen för
underofficers- och sjömanskårerna vid det förhör, som med honom reglementsenligt
hållits, förnekat riktigheten af hvad målsägaren uppgifvit och
således lämnat osannfärdiga uppgifter till sin förman under dennes ämbetsutöfning.
Att dessa osannfärdiga uppgifter lämnats emot bättre vetande,
vore vid jämförelse med hvad Pettersson erkänt inför krigsrätten en själfklar
sak. Från militär synpunkt sedt vore det gifvetvis en högst betänklig
sak, när en underlydande inför sin förman, helst då denne vore i utöfning
af sin tjänst, lämnade osannfärdiga uppgifter. Detta hade lagstiftaren också
beaktat genom att stadga straff för krigsman för i eller utom tjänsten
visad opålitlighet.

I särskilt yttrande anförde kommendörkaptenen Henning Eneström,
kaptenerna grefve Carl Posse och F. Ljungquist samt underlöjtnanten 0.
Skarin, hvilka jämväl deltagit i målets afdömande, att de med instämmande i
hvad de Maré i sin förklaring yttrat därjämte ville i sin egenskap af krigsmän
särskildt framhålla, att den, som inför sin chef och förman medvetet
lämnade osannfärdiga uppgifter, därigenom visade hög grad af opålitlighet.

* *

Strafflagen för krigsmakten, 102 §, innehåller i första momentet, att
med disciplinstraff skall beläggas den, som under tjänstgöring eller å vissa
uppgiga platser gör oljud eller oväsende eller annorledes åstadkommer
förargelse eller finnes vara af starka drycker öfverlastad.

Paragrafens andra moment äx af följande lydelse:

»Krigsman, som eljest, i eller utom tjänsten, brister i anständigt uppförande,
eller visar opålitlighet, eller vanvårdar den aktning, som han af
andra bör äga, varde ock, där han ej därför, enligt denna eller annan lag,
gjort sig förfallen till särskildt ansvar, belagd med disciplinstraff.»

Dessa bestämmelser gifva otvetydigt vid handen, att straff för opålitJustitieombudsmannens
ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 5

låghet icke kan ådömas i andra fall, än där den handling, som anses konstituera
den tilltalade krigsmannens opålitlighet, icke är straffbar ur någon
annan synpunkt. Ifrågavarande straffbestämmelse med sin allmänna affattning
afser alltså att komplettera de uttryckliga straffbestämmelser, som
gifvits genom strafflagen för krigsmakten, allmänna strafflagen eller särskild
författning.

I förevarande fall fann jag det vara uppenbart, att Petterssons osanna
uppgift inför kårchefen endast utgjorde en följd af hans föregående försök
att fria sig från ansvar för misshandel m. m. genom att rapportera
Mattisson för falsk angifvelse. Straffet för den osanna uppgiften borde
därför vara inbegripet i det af krigsrätten ådömda ansvaret för den falska
rapporten. Häraf torde också vara klart, att krigsrätten obehörigen ådömt
Pettersson dubbelt ansvar för hans bestridande af det emot honom framställda
påståendet. Krigsrättens uppfattning syntes mig leda till den
farliga och uppenbart oriktiga konsekvensen, att ingen annan till någon
förseelse skyldig krigsman skulle undgå straff för opålitlighet än den,
som, genast då förseelsen komme på tal vid förhör inför någon förman,
erkände sig hafva begått densamma. Då alltså omförmälta utslag
var i det anmärkta hänseendet felaktigt, och jag fann denna felaktighet
icke böra lämnas utan laga beifran, uppdrog jag åt krigsfiskalen
att för ifrågavarande ämbetsfel inför krigshofrätten anställa åtal mot
krigsrättens i beslutet deltagande ledamöter med yrkande om ansvar
å dem efter lag och sakens beskaffenhet. Tillika borde krigsfiskalen,
efter befogenhet, understödja de ersättningsanspråk, som i målet kunde
framställas af Pettersson, sedan honom lämnats tillfälle att däri yttra sig.

På det åtal, som i enlighet härmed blef af krigsfiskalen anställdt,
meddelade krigshofrätten utslag den 10 juni 1.911. Krigshofrätten yttrade
däri:

Som med hänsyn till grunderna för 17 kap. 36 § rättegångsbalken Petterssons
förfarande, att inför kårchefen neka till riktigheten af den emot honom
gjorda angifvelsen, uppenbarligen icke vore att hänföra till sådan opålitlighet,
som vore straffbar vare sig enligt 102 § strafflagen för krigsmakten eller
enligt annat lagrum, utan endast att anse såsom en försvårande omständighet
vid straffmätningen;

samt krigsrätten följaktligen genom att, på sätt som skett, döma Pettersson
till särskildt straff för opålitlighet i berörda afseende förfarit felaktigt
i domarämbetets utöfning;

och genom nämnda förfarande inträffat, att Pettersson fått obehörigen
undergå 24 dagars fängelse,

funne krigshofrätten skäligt, i förmågo af 25 kap. 17 § allmänna

- 1912 -

strafflagen, döma krigsrättens i beslutet deltagande ledamöter att höta,
auditören de Maré 20 kronor samt en hvar af krigsrättens militära ledamöter
5 kronor.

Härjämte förpliktades krigsrättens samtliga ledamöter att, gemensamt
eller hvilken bäst gälda förmådde, ersätta Pettersson för de 24 dagar, han
genom krigsrättens förvållande längre än vederbort fått tillbringa i fängelse,
med 10 kronor om dagen eller sålunda med tillhopa 240 kronor.

I krigshofrättens utslag hafva krigsrättens samtliga ledamöter sökt
ändring genom besvär hos Kungl. Maj:t. Dessa besvär äro för närvarande
beroende på pröfning.

Fel vid verkställighet af utslag angående fordran.

I en hit ingifven klagoskrift anförde Gustaf Thisell följande.

Sedan Stockholms rådstufvurätt genom dom den 24 maj 1909 förpliktat
länsmannen Erik Hägglund i Ljustorp att till klaganden genast
utgifva 10,341 kronor 50 öre jämte ränta och expenser, lät klaganden
den 10 april 1910 öfversända till tjänstförrättande kronofogden i Medelpads
östra fögderi, e. o. hofrättsnotarien Hjalmar Nyman, berörda dom för
verkställighet hos Hägglund. Den 22 april återkommo handlingarna i ärendet
till klaganden med ett åtecknadt bevis af följande lydelse: »Att krono -länsmannen Erik Hägglund här saknar kända utmätningsbara tillgångar
till gäldande af omstående utslag, betygar: Sundsvall i Medelpads östra
fögderis kronofogdekontor den 21 april 1910. Hjalmar Nyman.»

Då ifrågavarande bevis syntes gifva vid handen, att utmätning hos
Hägglund företagits, men att denne befunnits sakna tillgång, till skuldens
gäldande, lät klaganden den 4 maj 1910 till domhafvande!! i Ljustorps
tingslag, inom hvilket Hägglund vore mantalsskrifven, ingifva ansökan
om dennes försättande i konkurs. Sedan domhafvanden utställt handlingarna
till kommunikation med Hägglund, och denne bestridt ansökningen, utsattes
konkursärendet att förekomma vid extra sammanträde med häradsrätten
den 27 i samma månad. Vid detta rättegångstillfälle tillstädeskom Häar?-lund genom sin vikarie, t. f. länsmannen Albin Rörström. Denne företedde
nu utdrag af dagboken i utsökningsmål hos kronofogden i Medelpads östra
fögderi för år 1910, hvaraf inhämtades, att Nyman den 11 april till Rörström
afsändt handlingarna i utsökningsärendet för delgifning med gälde —

1912 —

nären. Tillika åberopade Rörström ett af honom utfärdadt intyg, hvaraf
framginge, att någon utmätningsunderrättelse icke blifvit delgifven Hägglund,
samt att det utslag, hvarom här vore fråga, icke varit till Rörström
för verkställighet mot Hägglund öfverlämnadt. I samma dag meddeladt
utslag yttrade häradsrätten, att enär, så vidt visats, icke genom i laga ordning
företagen utmätning för ifrågavarande fordran blifvit utredt, att Hägglund
befunnits sakna tillgång till fordringens gäldande, och någon annan
omständighet, på grund hvaraf Hägglund kunde på ifrågavarande ansökan
åläggas afträda sin egendom till konkurs, icke förebragts, lämnades ansökningen
utan bifall. Klaganden förpliktades därjämte att ersätta ej mindre
Hägglund för kostnaderna å målet med 120 kronor än äfven häradsrättens
ordförande och häradsnämnden för inställelsen med 117 kronor 84 öre.

På besvär af klaganden blef häradsrättens utslag fastställdt af Svea
hofrätt i utslag den 28 juli 1910.

Enligt hvad handlingarna i detta konkursmål gåfve vid handen, syntes
både Nyman och Rörström hafva gjort sig skyldiga till en icke ringa
försumlighet i tjänsten. Oaktadt klaganden påfordrat verkställighet af
utslaget hos Hägglund å den ort, där denne hade sitt hemvist, hade emellertid
någon utmätning icke företagits, ehuru det varit både Nymans och
Rörströms plikt att tillse, att så skett. Den omständigheten, att Hägglund
tilläfventyrs icke uppehållit sig inom sitt distrikt, kunde lagligen icke utgöra
hinder för den sökta verkställigheten. Tydligen hade det varit Rörströms
skyldighet att, på sätt i 60 § utsökningslagen föreskrifves, delgifva Hägglund
underrättelse om att utmätning blifvit begärd. Äfven om Hägglund
å den ort, där han vore mantalsskrifven, icke skulle äga kändt hemvist,
skulle utmätning verkställas.

Enligt 139 § utsökningslagen svarade fogden, där utmätning ej förrättades,
själf för det belopp, hvarför utmätning bort ske, om han ej visade,
att för utmätningen mött hinder, som utmätningsmannen ej kunnat förekomma,
I förevarande fall syntes det vara uppenbart, att något lagligt
hinder för företagandet af den sökta utmätningen icke förekommit. Ett
tjänstefel af ganska betänklig art förelåge sålunda här både från Nymans
och Rörströms sida.

Genom den vilseledande formulering, det af Nyman den 21 april 1910
utfärdade utinätningsbeviset erhållit, hade klaganden blifvit förledd till
att antaga, att utmätning verkställts hos Hägglund, och att klaganden därför
kunde hafva lagligen grundad anledning att begära Hägglunds försättande
i konkurs. Detta oriktiga bevis hade sålunda förorsakat klaganden
ganska betydande utgifter, i det att klaganden fått ersätta både Hägglund

- 1912 —

för dennes inställelsekostnad och häradsrättens ordförande och nämnden för
deras inställelser vid tinget.

På grund af den försumlighet och felaktighet i sin tjänst, som Nyman
och Rörström sålunda låtit komma sig till last, yrkade klaganden, att de
måtte ställas under tilltal vid domstol, och i sammanhang därmed klaganden
beredas tillfälle att framställa de ersättningsanspråk, till hvilka han
kunde äga befogenhet.

Vid klagoskriften voro fogade utdrag af häradsrättens protokoll i
konkursärendet äfvensom hofrättens i samma ärende meddelade utslag. Af
dessa handlingar, hvilka bestyrkte riktigheten af de i klagoskriften lämnade
uppgifterna, utvisade utdraget af häradsrättens protokoll, bland annat,
att i konkursärendet vid häradsrätten företetts ett utdrag af kronofogdens
i Medelpads östra fögderi dagbok i utsökningsmål för år 1910. Enligt
dagboksutdraget hade rörande det af klaganden anhängiggjorda utsökningsärendet
i dagbokens kol. 9 gjorts en så lydande anteckning: »D. n/4 10
sändes underrättelsen till länsmannen i Ljustorp för delgifning med gäldenären.
D. 2% 10 inkom bevis, att Hägglund ej anträffats utan vistas
i Stockholm, samt att han här saknar'' kända utmätningsbara tillgångar.
D. 21/4 1910 sändes utslaget åter till sökanden. D. 23/4 10 inkom återtagningsbevis.
»

Sedan jag genom Konungens befallningshafvande i Västernorrlands
län infordrat vederbörandes yttranden, insände Konungens befallningshafvande
förklaringar af t. f. länsmannen Rörström och t. f. kronofogden
Nyman. I sin förklaring genmälte Rörström hufvudsakligen följande.

Af de klagoskriften bifogade handlingarna framginge, att Rörström
från sin förman, tjänstförrättande kronofogden i Medelpads östra fögderi,
mottagit en underrättelse, ställd till länsmannen E. Hägglund, i och för
delgifning med denne.

Denna underrättelse, som innehöll förständigande för Hägglund att
till kronofogdekontoret, vid påföljd att utmätning jämväl i gäldenärens frånvaro
företoges, inbetala 10,341 kronor 50 öre förutom ränta och kostnader
på grund af Stockholms rådstufvurätts dom den 24 maj 1909, hvarigenom
Hägglund ålagts att utgifva nämnda belopp till klaganden, ansåg
Rörström sig med fullt fog förhindrad att delgifva vid det faktiska
förhållandet, att Hägglund, som under de senaste åren hufvudsakligen
vistats i Stockholm och på mantalsskrifningsorten, sedan all Ilägglunds
fasta och utmätningsbara lösa egendom genom gång efter annan under
åren 1909 och 1910 förrättade exekutiva auktioner försålts, saknade fast
bostad. Rörström kunde i sammanhang härmed ej underlåta att omnämna,
att den bostadslägenhet, som Hägglund förut innehaft, sedan december

- 1912 -

månad 1909 öfvergått till annan person, samt att hans hustru och familj
i öfrigt uppehållit sig i Sundsvall, med undantag af några korta besök,
som de gjort på mantalsskrifningsorten. Idägglund själf hade icke varit
synlig på trakten sedan midten af november 1909, då hans besök inskränkte
sig till några timmar.

Underrättelsen återsändes emellertid i befintligt skick till kronofogdekontoret
med tillkännagifvande af omförmälta förhållanden. Med utslaget
eller dess verkställighet i öfrigt hade Rörström icke tagit någon som helst
befattning, hvilket jämväl med all önskvärd tydlighet framginge dels af
det i häradsrättens protokoll intagna utdraget af dagboken i utsökningsmål
hos kronofogden i Medelpads östra fögderi för år 1910, dels ock af det utaf
tj änstförr ättan de kronofogden å utslaget tecknade beviset, ty hade utslaget
varit för verkställighet till Rörström öfverlämnadt, så hade det varit Rörströms
plikt att därå teckna bevis.

Klagoskriften innehölle, bland annat, att det varit Rörströms oafvisliga
plikt att, på sätt utsökningslagens 60 § stadgar, delgifva Hägglund underrättelsen.
Huru detta skulle tillgått, hade Rörström svårt att förstå, då Hägglund
vistades i Stockholm och dessutom på mantalsskrifningsorten icke ägde
bostad och i följd häraf icke heller husfolk, som kunde taga mot en dylik
handling. Utsökningslagen stadgade visserligen: »Har gäldenären ej stadigt
hemvist i riket och ej heller kändt ombud i.orten, där utmätning skall ske,
vare underrättelse, som nu är sagd, ej af nöden», men i detta fall kunde
näppeligen detta lagrum tillämpas, och det i följd af den omständigheten,
att Hägglunds hemvist måste vara kändt icke blott för ortsbefolkningen
och vederbörande exekutor utan äfven för klaganden, enär Hägglund i allt
fall vid tiden för utslagets inlämnande till kronofogden bevistade riksdagen
såsom ledamot af Första kammaren.

På grund af hvad sålunda anförts, kunde Rörström icke finna, att
han på minsta vis brustit i sin tjänst och dymedelst i detta fall kunnat
vara vållande till någon skada eller kostnad för klaganden. Rörström hemställde
därför, att klagomålen måtte, i hvad honom vidkomme, lämnas utan
afseende.

T. f. kronofogden Nyman anförde i sin förklaring hufvudsakligen
följande.

Handlingarna i ärendet utvisade, att Nyman, sedan ifrågakomna utslag
inkommit till kronofogdekontoret, omedelbart vidtagit den första i lag föreskrifna
verkställighetsåtgärden, nämligen att utfärda utmätningsunderrättelse
till gäldenären. I afgifvet svar å den till Rörström utfärdade
ordern hade Rörström visat, att laga hinder mött för underrättelsens delgifning
med Hägglund, enär »Hägglund, som här icke äger känd fast

— 1912 —

bostad och ej heller utmätningsbar lös och fast egendom, vistas i Stockholm».
Vidare exekutiv åtgärd emot Hägglund kunde alltså lagligen icke af Nyman
vidtagas. Af kronofogdekontorets utsökningsdagbok erfor Nyman, att genom
upprepade exekutiva auktioner under åren 1909 och 1910 all Hägglunds
inom fögderiet kända lösa och fasta egendom hade blifvit försåld, så att
vid tiden för den af klaganden sökta verkställigheten någon Hägglund
tillhörig utmätningsbar egendom inom fögderiet icke fanns att tillgå. Vid
sådant förhållande hade Nyman ansett sig icke blott befogad utan äfven
skyldig att utfärda det i ärendet meddelade beviset med den formulering,
som däråt gifvits.

Angående Hägglunds bostad eller hemvist ville Nyman framhålla, att
det af Rörström uppgifna förhållandet, att Hägglund och hans familj vid
ifrågakomna tidpunkt icke längre ägde eller disponerade bostad inom mantalsskrifningsorten,
var Nyman bekant. Likaså visste Nyman, att Hägglund
på grund af riksdagsmannauppdrag borde vistas i Stockholm, men
hade det varit synnerligen svårt att där anträffa honom, då upplysning
om hans bostad icke stod att vinna. Af denna anledning hade Nyman
funnit sig förhindrad att i det af Nyman utfärdade beviset intaga yttrande
om Hägglunds vistelseort.

Af det anförda frainginge sålunda, att Nyman ej kunnat lämna annat
bevis å berörda utslag än det af Nyman utfärdade, hvarför Nyman
hemställde, att klagomålen såsom alldeles ogrundade måtte lämnas utan
afseende.

Till bemötande af de i ärendet afgifna förklaringarna inkom klaganden
med påminnelser, därvid klaganden, som hufvudsakligen vände sig emot
t. f. kronofogden Nymans förhållande, i sådant afseende anförde följande.

Gent emot Nyman ville klaganden framhålla, att klaganden hos Nyman
påfordrat verkställighet af utslaget hos Hägglund. Då handlingarna återkommo
med det af Nyman utfärdade, beviset, uppgaf han ingalunda, att
någon utmätning icke kommit i fråga, än mindre tick klaganden besked
därom, att någon utmätningsåtgärd icke skulle hafva vant möjlig att
verkställa. Klaganden hade sålunda fullgiltig anledning att tro, det utmätning
verkligen kommit i fråga. Så vidt klaganden kunde förstå, vore det
icke möjligt att på annat sätt än genom en i laga ordning företagen utmätning
få konstateradt, att en person, för att begagna Nymans uttryckssätt
i beviset, »saknar kända utmätningsbara tillgångar».

Enligt klagandens uppfattning hade Nyman icke kunnat förebringa
någon omständighet, som lagligen utgjort hinder för den sökta verkställigheten.
Om Nyman verkligen varit angelägen om att kunna delgifva
Hägglund utrnätningsunderrättelsen, borde det icke hafva varit honom

— 1912 —

omöjligt att komma Hägglund på spåren i Stockholm. Att Nyman
emellertid gjort detta, hade han icke ens gittat påstå. Såsom klaganden
förut betonat, hade Hägglunds vistelse utom Ljustorps socken icke i och
för sig utgjort hinder för utmätningen, och om enligt Nymans åsikt något
hinder för verkställigheten verkligen förelegat, hade det tydligen varit
Nymans skyldighet att meddela beskaffenheten af det sålunda uppkomna
hindret, då Nyman återsände handlingarna i ärendet till klaganden. Det
vore denna hans uraktlåtenhet, som förorsakat klaganden de afsevärda,
alldeles onödiga utgifter, klaganden fått vidkännas uti konkursmålet vid
häradsrätten.

Sedan Nyman från Rörström erhållit bevis därom, att Hägglund icke
kunnat anträffas med utmätningsunderrättelsen, hade det varit hans plikt,
icke att återsända handlingarna till klaganden, utan att, på sätt utsökningslagen
närmare föreskrefve, lagligen förfara för utslagets befordrande till
verkställighet.

* *

Hvad först angick t. f. länsmannen Rörström, syntes hans befattning
med saken hafva inskränkt sig därtill, att han, som på grund af t. f.
kronofogden Nymans order haft att delgifva länsmannen Hägglund underrättelse
om att utmätning å Hägglund blifvit sökt, förklarat sig ej kunna
fullgöra ordern, därför att Hägglund ej anträffats inom Rörströms tjänstgöringsdistrikt,
utan vistades i Stockholm. Någon indirekt delgifning af
underrättelsen fann Rörström ej kunna komma i fråga, vid det förhållande
att Hägglund inom distriktet hvarken hade familj och husfolk eller fast
bostad. Hvad Rörström härutinnan åtgjort fann jag ej med fog kunna
stämplas som tjänstefel, om än det med god vilja uppenbarligen varit en
lätt sak för Rörström att med anlitande af vederbörande utmätningsman i
Stockholm fortskaffa underrättelsen till Hägglund. Icke heller hade han
begått fel i tjänsten genom att för Nyman anmäla, att Hägglund i orten
saknade kända utmätningsbara tillgångar. I förevarande ärende syntes
också klaganden hufvudsakligen hafva velat vända sig emot Nyman.

Hvad åter t. f. kronofogden Nyman beträffade, kunde med fog framställas
anmärkningar mot det sätt, hvarpå han i förevarande fåll handlat
å tjänstens vägnar.

En väsentlig skillnad emellan Rörströms och Nymans befattning med
det af klaganden anhängiggjorda utsökningsärendet förelåg däri, att verkställighet
påkallats hos Nyman, under det att Rörström endast af Nyman
beordrats att tillställa Hägglund underrättelse, att utmätning gent emot

— 1912 —

denne sökts. Häraf blef en enkel följd, att, äfven om det kunde anses
ursäktligt, att Rörström funnit sig icke kunna något åtgöra, sedan det
visat sig, att Hägglund ej vistades inom distriktet, detsamma näppeligen
kunde gälla om Nymans behandling af ärendet. Och för min del kunde
jag ej finna annat, än att Nyman af sin tjänsteplikt bort känna sig manad
att, sedan Rörströms svar på Nymans order ingått, själf med tillhjälp af
vederbörande tjänsteman i Stockholm gå i författning om utmätningsunderrättelsens
befordrande till Hägglund.

Det andra steget, som Nyman bort taga, var naturligtvis ett försök
till den begärda verkställigheten. Huru Nyman i detta fall bort gå till
väga, kunde med den utredning, som i ärendet förelåg, ej noggrant angifvas.
Men då det ej rätt gärna lät sig tänka, att en person var innehafvare
af en ordinarie länsmansbefattning utan att hafva någon lokal,
där denna befattning i regeln utöfvades och där alla till befattningen

o O b O

hörande handlingar m. in. förvarades, var tydligt, att ett utmätningsförsök
emot Hägglund bort kunna göras i dennes tjänstgörings- och mantalsskrifningsort.
Detta hade emellertid Nyman i förevarande fall helt och
hållet underlåtit.

Huru än med Nymans åtgörande härutinnan kunde förhålla sig, hade
Nyman i hvarje fall, enligt hvad han själf raedgifvit, försett det till honom
insända utslaget, hvars verkställande klaganden begärt, med påskrift,
att Hägglund i orten saknade kända utmätningsbara tillgångar till utslagets
gäldande. Utom allt tvifvel var, att detta bevis, såsom ock klaganden i
förevarande fall påstått, varit ägnadt att ingifva den föreställningen, att
Hägglund vid utmätningsförsök befunnits sakna tillgångar, och sålunda
verkat missledande. Annorledes än genom utmätningsförsök kunde Nyman
icke lagligen å tjänstens vägnar konstatera, att Hägglund icke ägde kända
utmätningsbara tillgångar till gäldande af ifrågavarande utslag.

Hvad Nyman sålunda låtit komma sig till last fann jag innefatta ett
tjänstefel af beskaffenhet att så mycket mindre kunna lämnas utan laga
beifran, som skada otvifvelaktigt vållats klaganden genom Nymans felaktiga
förhållande. Jag uppdrog fördenskull åt den åklagare, som Konungens
befallningshafvande i Västernorrlands län på min begäran förordnade, att
vid vederbörlig domstol i laga ordning väcka och utföra ifrågavarande

O O O o

åtal med yrkande — efter föregången behörig utredning — af ansvar å
Nyman efter lag och sakens beskaffenhet. Tillika borde åklagaren i mån
af befogenhet understödja de ersättningsanspråk, som klaganden, i målet
hörd, kunde komma att däri framställa.

I anledning häraf blef åtal mot t. f. kronofogden Nyman anställdt

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag.

inför rådstufvurätten i Sundsvall, som meddelade utslag i målet den 24
mars 1911. Rådstufvurätten yttrade däri:

Som Nyman, därigenom att han utan att för ifrågavarande till verkställighet
öfverlämnade utslag vidtaga i utsökningslagen föreskrifna
verkställighetsåtgärder och utan att förklara, att hinder därför mött,
å utslaget meddelat bevis därom, att Hägglund saknade tillgång till utslagets
gäldande, måste anses hafva förfarit felaktigt vid behandlingen
af utsökningsärendet, pröfvade rådstufvurätten jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
rättvist döma Nyman att för hvad han sålunda låtit komma sig till
last bota 15 kronor, hvarjämte Nyman förpliktades att till Thisell utgifva
en krona 50 öre, som af denne erlagts för lösen och stämpel till det af
Nyman utfärdade beviset.

Enär omförmälta, den 11 april 1910 för verkställighet till Nyman
öfverlämnade utslag redan den 21 i samma månad blifvit till sökanden
återsända samt Nyman vid sådant förhållande icke försuttit den tid för
utmätnings företagande, hvarom i 139 § utsökningslagen förmältes, blefve
Thisells yrkande om åläggande för Nyman att ersätta någon del af det
belopp, hvarför utmätning skolat ske, af rådstufvurätten ogilladt.

Ehuru med hänsyn till affattningen af det bevis, Nyman meddelat å
det till verkställighet öfverlämnade utslaget, Thisell icke saknat anledning
antaga, att bevisets utfärdande föregåtts af vederbörligt utmätningsförsök,
likväl och som i beviset icke uttryckligen angifvits, att, på sätt Thisell i
sin ansökning om Hägglunds försättande i konkurs uppgifvit, dylikt utmätningsförsök
ägt rum, alltså och med hänsyn till hvad jämväl för öfrigt
i målet förekommit funne rådstufvurätten Nyman icke skäligen kunna
göras ansvarig för de kostnader, Thisell haft för sin ifrågavarande ansökning,
i följd hvaraf Thisells i sådant afseende framställda ersättningsanspråk
förklarades icke kunna bifallas.

Däremot förpliktades Nyman att godtgöra Thisell för kostnaderna vid
rådstufvurätten med skäliga ansedda 185 kronor, men funne rådstufvurätten
Thisells ersättningsanspråk i öfrigt ej kunna bifallas.

Nyman förpliktades dessutom att ersätta åklagaren i målet, landsfiskalen
Karl M:son Stiernström, för dennes inställelser med tillhopa 12
kronor.

öfver rådstufvurättens utslag hafva besvär i Svea hofrätt anförts såväl
af Thisell som af Nyman, och äro dessa besvär på hofrättens pröfning
beroende.

— 1912 —

Smädliga yttranden af borgmästare vid stadsfullmäktigsammanträde.

Fanjunkaren S. A. Dencker i Landskrona anförde i en hit ingifven
klagoskrift hufvudsakligen följande.

Stadsfullmäktige i Landskrona höllo sammanträde den 21 november
1910, hvarvid borgmästaren i staden C. J. A. Munck af Rosenschöld begagnade
den i § 38 af förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21
mars 1862 borgmästare medgifna rätt att vara tillstädes vid sammanträdet
och deltaga i öfverläggningarna. Vid sammanträdet förelåg till behandling,
bland annat, ett af rådmannen K. Lindquist i skrifvelse af den 15
juni 1910 framfördt förslag angående ändring i vissa delar af stadgarna
för stadens kommunala gymnasium. Detta förslag hade klaganden vid
fullmäktiges sammanträde den 20 juni upptagit såsom motion, och förelåg
nu afstyrkande yttrande däröfver såväl från drätselkammaren, emot hvars
utlåtande Lindquist såsom ledamot af kammaren afgifvit en vid utlåtandet
fogad reservation, som ock af gymnasiets styrelse, i hvilken borgmästaren
Munck af Rosenschöld vore ordförande. Då så vid stadsfullmäktiges sammanträde
ärendet företogs till behandling, begärdes ordet af borgmästaren,
som ingick på en kritik af den utaf Lindquist i drätselkammaren uttalade
afvikande meningen, hvarvid borgmästaren, bland annat, betecknade en
passus i denna mening som en vrängd framställning. Ordet begärdes
därefter af klaganden till försvar för den af klaganden framförda motionen
och den angripna reservationen, hvarefter klaganden kritiserade det
af gymnasiets styrelse afgifna yttrandet. Härefter erhöll borgmästaren
ånyo ordet, därvid han förklarade, att han icke ville ingå på ett bemötande
af hvad klaganden andragit, samt emot klaganden utfor i yttranden, på
sätt närmare angåfves i fyra vid klagoskriften fogade intyg af vid sammanträdet
närvarande personer äfvensom särskilda jämväl bilagda tidningsreferat.
Dessa yttranden hade, enligt hvad borgmästaren vid sammanträdet
förklarade, blifvit fällda efter full öfverläggning.

Genom sitt uppträdande vid sammanträdet hade enligt klagandens
förmenande borgmästaren, som vid tillfället handlade å ämbetets vägnar,
visat oförstånd och oskicklighet i sin ämbetsutöfning, med anledning hvaraf
klaganden velat, till den åtgärd saken kunde föranleda, fästa min uppmärksamhet
på förhållandet. Vid sin anmälan hade klaganden fullständigt
frånsett från yttrandenas karaktär af smädelser mot klaganden och
endast fäst sig därvid, att yttrandena måste anses innebära jämväl fel i
ämbetsutöfningen.

— 1912 —

Vid klagoskriften funnos fogade däri omförmälta intyg, hvilka hufvudsakligen
innehöllo, att borgmästaren vid ifrågavarande tillfälle yttrat, att
klaganden lede af »psykos», samt att klaganden vore att anse som en »i
kommunalt hänseende urspårad individ».

Därjämte hade bilagts ett exemplar af »Korrespondenten, Landskrona
tidning» för den 22 november 1910, innehållande ett referat af stadsfullmäktiges
behandling af den i klagoskriften omtalade frågan. Referatet
innehöll, bland annat, att borgmästaren afslutat ett anförande med att
beteckna klaganden såsom »kommunalt urspårad». Borgmästaren hade
därefter förklarat, att han efter full öfverläggning tillrättavisat klaganden.

Ett jämväl bilagdt exemplar af »Landskronaposten» för den 22 november
1910 innehöll i ett referat från sammanträdet, bland annat, att
borgmästaren emot klaganden gjort ett par personliga utfall och därvid
om honom användt sådana uttryck som »kommunalt urspårad» etc.

Sedan jag lämnat borgmästaren Munck af Rosenschöld tillfälle att
yttra sig öfver klagoskriften, inkom borgmästaren till mig med förklaring,
däri han till en början utförligt redogjorde för vissa omständigheter, som
skulle hafva föranledt hans uppträdande och enligt borgmästarens mening
tillika kunde förklara, att han vid stadsfullmäktiges sammanträde den 21
november 1910 ansett sig nödsakad att gent emot klaganden använda skarpare
uttryck än borgmästaren eljest ansåge lämpligen böra begagnas i en
parlamentarisk församling. .Dessa särskilda upplysningar gingo hufvudsakligen
ut därpå, att borgmästaren under sin första tjänstetid i Landskrona
kommit i närmare beröring med klaganden, som visat sig kommunalt intresserad,
men att klaganden, hvilken i början iakttagit ett höfligt uppträdande
gent emot borgmästaren, efter någon tid af okänd anledning
uppträdt emot borgmästaren på ett för denne synnerligen irriterande sätt
och rent af förföljt borgmästaren med personliga angrepp och okynnesmotioner
i stadsfullmäktige.

Därefter förmälte sig borgmästaren vilja, så noggrant som det vore
honom möjligt, redogöra för hvad som passerade vid stadsfullmäktiges
sammanträde den 21 november 1910 vid behandling af frågan om ändring
i sammansättningen af Landskrona kommunala gymnasiums styrelse, i
hvilken borgmästaren på grund af stadsfullmäktiges val vore ledamot.
Frågans förhistoria vore den, att en ledamot i styrelsen på grund af ett
rent personligt mellanvarande med gymnasiets rektor, hvilket icke hade
något med gymnasiets skötsel att göra, afsagt sig ledamotskapet och samtidigt
därmed, oaktadt han därtill icke hade minsta befogenhet, föreslagit
vissa mot rektor riktade ändringar i styrelsens sammansättning. Då afsägelsen
förekom inför stadsfullmäktige, upptogs framställningen i sist —

1912 —

nämnda del af klaganden såsom egen motion, hvilken för utredning hänvisades
till yttrande af gymnasiestyrelsen och drätselkammaren. Den 21
november förelågo dessa yttranden. Vid frågans behandling begärde borgmästaren
först ordet och höll ett anförande till försvar för gymnasiestyrelsens
ståndpunkt. Rörande detsammas innehåll hade borgmästaren
på förhand rådgjort med styrelsens öfriga medlemmar, hvarför borgmästaren
affattat sitt yttrande skriftligen. Framförandet i stadsfullmäktige
var visserligen memoreradt och icke absolut ordagrant, men någon nämnvärd
afvikelse från konceptet skedde icke. Klaganden fick därefter ordet
och började med några fritt framförda hånfulla anmärkningar om hvad
borgmästaren sagt. Han öfvergick därefter till att enligt sin vana uppläsa
ett förut skrifvet anförande, däri han, bland annat, som på grund
af sin beskaffenhet vore omöjligt att komma ihåg, häfdade, att den afgångne
styrelseledamoten var den ende i styrelsen, som åtnjöt stadsfullmäktiges
förtroende; att samarbetet inom styrelsen varit dåligt; att styrelsens
yttrande vore juristeri, som icke innehölle något i sak; att styrelsens
påstående, att Landskrona poliskår kontrollerade gymnasiet, därför
att polischefen tillhörde styrelsen, vore betecknande för styrelsens uppfattning
m. m. Tonen i det hela var dessutom i hög grad oförsynt och
hånfull. Till sist förklarade klaganden, med vidhållande af motionen i
öfrigt, att rektor emellertid kunde få lof att sitta kvar i styrelsen och till
egen glädje gorå hvad han kunde. Att klaganden icke vidhöll motionen
i dess helhet berodde antagligen därpå, att han väntade sig en invändning
därom, att han själf såsom brandchef häfdat, att brandchefen borde vara
själfskrifven ledamot af brandstyrelsen.

Det elakartade i klagandens uppträdande och den förtrytelse, borgmästaren
kände däröfver, att en person, som valts att tillgodose stadens
intressen och själf hade en son på gymnasiet, såsom hvar man visste af
rent personliga grunder lät sig drifvas till att genom framkallande af
rektors afgång äfventyra gymnasiets utveckling, stadgade under klagandens
anförande den öfvertygelsen hos borgmästaren, att det vore nödvändigt att
låta en natur sådan som klagandens en gång få känna, att det kunde vara
förenadt med någon risk att uppträda så, som han gjorde. Borgmästaren
fann tillfället härtill så mycket lämpligare, som det i detta fall endast i
ringa grad gällde borgmästaren själf utan i främsta rummet en institution,
hvars intressen borgmästaren fått stadsfullmäktiges uppdrag att bevaka.
Borgmästaren begärde därför ånyo ordet, och sedan borgmästaren bekräftat
en utaf en annan styrelseledamot förut lämnad uppgift, att samarbetet
inom styrelsen alltid varit godt, yttrade borgmästaren, att det i öfrigt
icke kunde falla honom in att ingå på ett närmare bemötande af den kria,

— 1912 —

klaganden uppläst, då klaganden syntes mer och mer lida af en tydlig
»psykos». Klagandens uppträdande både vid detta och andra tillfällen
vore sådant, att borgmästaren icke tvekade att numera beteckna honom
såsom en »i kommunalt hänseende urspårad individ». Borgmästaren lade
särskild tonvikt på orden »i kommunalt hänseende» och afsåg att med sitt
yttrande så kort och träffande, som det var möjligt, karaktärisera en
skadlig kommunal verksamhet, som borgmästaren därmed ville neutralisera.
Klaganden fick därefter ordet och protesterade mot »borgmästarens otidigheter»
och yttrade: »Vi äro folkvalda representanter, som icke tåla oss
med sådan behandling, och jag fordrar, att hvad borgmästaren yttrat föres
till protokollet». I en replik förklarade borgmästaren därefter, att klaganden
icke hade någon rättighet att säga »vi». Hvad borgmästaren sagt
vore riktadt emot klaganden personligen och en tillrättavisning för en lång
följd af personliga angrepp och oförsynta uttalanden. Dess bättre utgjorde
han ett undantagsfall i denna församling och finge behandlas därefter.
Ville klaganden, att borgmästarens yttranden om klaganden skulle
intagas i protokollet, så hade borgmästaren för sin del intet att invända
däremot, då borgmästaren fällt dem med full öfverläggning och stode för
hvad han sagt. Replikväxlingen mellan borgmästaren och klaganden var
därefter slut. Det torde särskildt böra anmärkas, att ordföranden icke vid
något tillfälle fann anledning att ingripa mot dem, som yttrade sig.

Naturligtvis kunde meningarna vara delade om lämpligheten och nödvändigheten
för borgmästaren att uppträda mot klaganden, på sätt borgmästaren
gjorde. Att döma af de talrika uttalanden af personer inom
och utom stadsfullmäktige, hvaraf borgmästaren fått del, vågade han emellertid
påstå, att ett alldeles öfvervägande flertal af dem, som verkligen
kände till förhållandena, vore af den meningen, att det icke kunde fortgå
som dittills, utan att det var en nödvändighet att sätta stopp för klagandens
framfart, som verkade komprometterande på den församling, han
tillhörde, och skadligt på samhällsfrågornas bedömande. Borgmästaren
kunde därför icke medgifva, att han gjort sig skyldig till något fel i
tjänsten genom att underkasta sig obehaget att ingripa mot klaganden,
då borgmästaren såsom ordförande i gymnasiets styrelse var närmast att
göra det.

För öfrigt kunde det i hög grad ifrågasättas, om det i förevarande
fall öfver hufvud taget kunde blifva tal om ett brott i ämbetet. Det vore
sant, att ■ borgmästaren eller annan af magistraten utsedd ledamot af
magistraten hade säte inom stadsfullmäktige först och främst för att kunna
på magistratens vägnar framföra dess synpunkter, och då så skedde handlade
denne magistratsledamot under ämbetsansvar. Men det torde dock

— 1912 —

kunna betviflas, huruvida ens i alla sådana fall 25 kap. strafflagen skäligen
borde tillämpas, t. ex. mot en magistratsledamot, som genom ett, låt vara
aldrig så dumt, anförande åstadkomme en rent motsatt verkan mot hvad
som åsyftats och eljest kunnat uppnås. Borgmästaren veterligen hade
aldrig ansvar utkräfts i ett sadant fall som det nämnda. Nu vore emellertid
magistratsledamotens yttranderätt icke inskränkt till sådant, som
hade sammanhang med hans ämbete, lika litet som han hade någon skyldighet
att deltaga i stadsfullmäktiges förhandlingar. När därför såsom vid
det tillfälle, hvarom nu vore fråga, borgmästaren i egenskap af ordförande
i en styrelse, i hvilken borgmästaren insatts af stadsfullmäktige, tvingades

yttra sig i en sak, som alls icke hade med borgmästarens tjänst att
skaffa, och gjorde detta så, som borgmästarens öfvertygelse sade honom
vore bäst, syntes det vara minst sagdt tvifvelaktigt, att hvad borgmästaren
sålunda gjort skulle kunna hänföras till hans ämbetsgöromål. Själf hade
borgmästaren icke och troligen heller ingen annan någon känsla utaf, att
borgmästaren var i utöfningen af sitt ämbete, då han uppträdde till försvar
för gymnasiet och dess rektor.

Vid bedömande af hithörande frågor syntes ej heller böra förbises,
att stadsfullmäktige vore en parlamentarisk församling, som själf genom
sm ordförande hade att upprätthålla ordning och skick. Den allmänna
och troligen riktiga åsikten vore nog också den, att magistratsledamoten,
liksom stadsfullmäktiges egna medlemmar, i ett fall sådant som det öfverklagade
vore underkastad det korrektiv, som läge i ordförandens klubba.
Det nämnda korrektivet i förening med allmänna opinionens dom borde
också utom i rena undantagsfall — och ett sådant förelåge icke här —
vara fullt tillräckligt skydd mot Övergrepp, och då, hvad borgmästaren
anginge, ordföranden icke fann anledning att ingripa, droge borgmästaren
däraf med fullt fog den slutsatsen, att borgmästaren under för handen
varande förhållanden icke öfverträdde det parlamentariskt tillåtna, Ansåge
klaganden sedan, att han blifvit personligen kränkt, hade han såsom enskild
. målsägare tillräckliga rättsmedel för att på egen hand tillvarataga
sina intressen.

Borgmästaren hemställde därför, att klagoskriften måtte lämnas utan
afseende.

. Vid förklaringen hade fogats ett af ordföranden hos stadsfullmäktige
i Landskrona Fritz Hansson utfärdadt intyg, af innehåll att borgmästaren
före den 21 november 1910 vid upprepade tillfällen varit inom stadsfullmäktige
utsatt för irriterande och personligt hållna anfall af klaganden,
hvilka anfall borgmästaren oftast lämnat obesvarade men eljest besvarat
sakligt och lugnt.

— 1912 —

Därjämte hade bilagts åtskilliga nummer af Landskrona stadsfullmäktiges
protokoll med bihang, en skriftlig uppteckning af ett utaf borgmästaren
den 21 november 1910 hållet muntligt anförande inför stadsfullmäktige
i Landskrona äfvensom ett exemplar af »Folkets tidning» för
den 22 november 1910, innehållande referat från ifrågavarande samman -

träde. .

Sedan klaganden lämnats tillfälle att bemöta borgmästarens förklaring,
inkom klaganden med en påminnelseskrift, däri han anförde, bland annat,
följande.

I stadsfullmäktige tillkomme yttranderätt endast fullmäktige och borgmästaren
eller annan magistratens representant, men icke någon annan.
Borgmästaren (eller magistratens representant) ägde säte i församlingen
på ”grund af sitt ämbete, och hans närvaro där utgjorde en del af hans
ämbetsutöfning. Hans ställning finge anses vara densamma under hela
sammanträdet, så att han icke kunde i stadsfullmäktige uppträda dels såsom
ämbetsman och dels såsom icke-ämbetsman. Borgmästaren syntes
vilja förfäkta den meningen, att han (eller magistratsrepresentanten) endast
då handlade under ämbetsansvar, när han framförde magistratens synpunkter,
men eljest icke. Detta vore uppenbart alldeles felaktigt, då en
sådan uppdelning vore orimlig. Magistratsrepresentantens ställning såsom
officiell företrädare för stadens förvaltning medförde, att han ägde råttkatt
yttra sig i alla frågor, som förelåge till behandling hos stadsfullmäktige,
oberoende af frågans natur, men han kunde icke frångå sin ämbetställning.
Vid ifrågavarande tillfälle ansåge sig borgmästaren hafva yttrat sig i egenskap
af ordförande i en styrelse, men ordföranden i skolstyrelsen hade ej
yttranderätt i stadsfullmäktige, hvarför borgmästaren, hvilken endast såsom
sådan hade yttranderätt, vid ifrågavarande tillfälle måste hafva handlat

såsom borgmästare.

Att, då stadsfullmäktige vore en parlamentarisk församling, korrektivet
emot medlemmarnes yttranden läge i ordförandens klubba, vore obetingadt
riktigt, för så vidt det afsåge medlcmmarne, men tvifvelaktigt vore, om
korrektivet äfven gällde magistratsrepresentanten.

Skydd för Övergrepp och förlöpningar mot den enskilde medlemmen
från magistratsrepresentantens sida finge i hvarje fall sökas, i ämbetsmannens
medvetande därom, att han handlade i ämbetsutöfning., något
som borde medföra, att personliga Övergrepp och förlöpningar ej kunde
ifrågakomma. Saknade ämbetsmannen en riktig uppfattning i dylika saker,
ägde staten i sin straffande verksamhet medel att förbättra hans uppfattning.
Klagandens enda utväg att vinna rättelse hade varit att göra anmälan om

O C

— 1912 -

förhållandet. Såsom enskild målsägare hade klaganden ej kunnat reagera
mot borgmästarens förlöpning.

Härutöfver sökte klaganden i påminnelserna göra gällande, att borgmästaren
i sin förklaring gifvit en skef framställning af hvad som passerat
före ifrågavarande tillfälle. Härutinnan anförde klaganden, bland
annat:

att borgmästaren omöjligen af något åtgörande från klagandens sida
kunnat förvärfva rätt att uppträda som något slags offentlig tuktomästare;

att borgmästaren tidigare förgått sig i stadsfullmäktige;

att samarbetet emellan borgmästaren och klaganden i stort sedt varit
godt, ehuru klaganden sväfvade i okunnighet om att borgmästaren, såsom
i förklaringen antyddes, bevisat klaganden några tjänster;

att det goda förhållandet störts däraf, att klaganden undandragit sig
att verka för borgmästarens väljande till riksdagsman;

att klaganden vidare i kommunala frågor hyst och tillämpat andra
åsikter än borgmästaren;

att klaganden, som i stadsfullmäktige väckt motion om borgmästarens
förflyttande från ordförandens sida på en estrad i sessionssalen till annan
plats nere i salen, haft fullt fog för denna motion;

att borgmästaren omöjligen ägt att gifva klaganden någon som helst
tillrättavisning;

samt att ldaganden genom sitt anförande den 21 november icke gått
öfver sin lagliga yttranderätt, hvarför borgmästarens grofva angrepp mot
klaganden vore fullkomligt obefogadt och oförsvarligt.

Vid påminnelseskriften hade klaganden fogat en skriftlig framställning
af sitt yttrande i stadsfullmäktige den 21 november äfvensom ett intyg,
däri två ledamöter af stadsfullmäktige förklarade, att de sedan många år
tillbaka följt klagandens verksamhet i stadsfullmäktige, samt att klaganden
där städse mot andra uppträdt med lugn och saklighet och icke på något
personligt sätt.

Hvad klaganden i ärendet påmint sökte borgmästaren gendrifva i en
ytterligare hit ingifven skrift, däri borgmästaren med vidhållande af
hvad han förut anfört sökte göra gällande, att hans anmärkta yttranden
icke innebure någon ärekränkning gent emot klaganden.

* »■

Förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862 innehåller
i 38 § följande stadgande: »Vid stadsfullmäktiges sammanträden

äger borgmästaren eller, i händelse af hinder för honom, den, hvilken
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 7

magistraten ibland sina ledamöter utser, att vara tillstädes och i öfverläggningarna,
men ej i besluten, deltaga.»

Detta stadgande gifver uppenbart vid handen, att borgmästaren eller
den i hans ställe särskildt utsedde magistratsledamoten å ämbetets vägnar
och därmed också under ämbetsansvar för sina åtgärder är tillstädes vid
stadsfullmäktiges sammanträden och där deltager i öfverläggningen.

I förevarande ärende var ostridigt, att borgmästaren Munck af Rosenschöld
vid det med klagomålet afsedda tillfället den 21 november 1910
närvarit vid stadsfullmäktiges i Landskrona sammanträde och under öfverlä^gningen
i en där förekommande fråga angående klaganden yttrat, dels
att denne lede af »psykos», och dels att klaganden vore en »i kommunalt
hänseende urspårad individ». Dessa yttranden kunde icke uppfattas annorlunda
än såsom för klaganden smädliga.

Att en magistratsperson icke under sin ämbetsutöfning äger att gent
emot enskilda personer tillåta sig smädliga yttranden, ligger i öppen dag.
I likhet med klaganden ansåg jag därför, att borgmästaren Munck af
Rosenschöld vid ifrågavarande tillfälle gjort sig skyldig till fel i ämbetet,
och detta ämbetsfel fann jag så mycket mindre böra lämnas utan
laga beifran, som de af borgmästaren fällda smädliga yttrandena framkommit
vid ett tillfälle och under omständigheter, som åt samma yttranden
gifvit stor offentlighet och synnerligt eftertryck. Jag uppdrog fördenskull
åt advokatfiskalen vid hofrätten öfver Skåne och Blekinge att för ifrågavarande
ämbetsfel ställa borgmästaren under tilltal inför hofrätten med
yrkande om ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som advokatfiskalen i enlighet härmed anställde, meddelade
hofrätten, efter slutad skriftväxling, utslag den 15 juni 1911. Hofrätten
yttrade däri: Enär i målet vore utredt, att borgmästaren Munck

af Rosenschöld, då han å ämbetets vägnar varit tillstädes vid förutnämnda
sammanträde med stadsfullmäktige i Landskrona, fällt de åtalade yttrandena,
samt dessa måste anses vara för Dencker smädliga, pröfvade hofrätten
rättvist, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, döma Munck af Rosenschöld
att för oförstånd i ämbetet höta 150 kronor.

Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.

Obehörigt inställande af exekutiv auktion.

I en hit insänd klagoskrift påkallade skomakaren Abraham Aro min
ämbetsåtgärd i anledning, bland annat, däraf, att t. f. länsmannen i öfvertorneå
distrikt Oscar Ström skulle hafva obehörigen inställt en redan ut —

1912 —

satt exekutiv auktion. Af klagoskriften och densamma vidfogade handlingar
framgick härom: att Konungens befallningshafvande i Norrbottens län
genom utslag den 2 maj 1910 förpliktat hemmansägaren K. E. Berg i
Pallakka att på grund af ett den 31 augusti 1905 utställdt skuldebref å
1,860 kronor med ränta till klaganden genast utgifva å skuldebrefvet
återstående 310 kronor jämte 6 procent ränta å ursprungliga kapitalbeloppet
från dagen för skuldebrefvets utstä llande till första af betalningen
och sedermera å den återstående kapitalskulden till hvarje följande albetalningsdag;
att för verkställighet af detta utslag t. f. länsmannen Ström
hos Berg utmätt, bland annat, en häst och tre kor, å hvilken lösegendom
auktion kungjorts att hos gäldenären äga rum den 13 juni 1910; samt att
Ström, af anledning att Berg skulle hafva afhändt sig all sin lösegendom,
underlåtit att hålla den redan utlysta exekutiva auktionen. I klagoskriften
påstod klaganden, att icke något lagligt köp angående ifrågavarande lösegendom
ägt rum, hvarför Ström syntes hafva förfarit oriktigt genom att
inställa auktionen.

Sedan jag genom Konungens befallningshafvande infordrat vederbörandes
yttrande, insände Konungens befallningshafvande till mig förklaringar
i ärendet från landsfiskalen M. Ström och t. f. länsmannen Oscar
Ström. Den förstnämnde anförde i sin förklaring hufvudsakligen följande.

Utslaget af den 2 maj 1910 inlämnades för verkställighet den 14 i
samma månad, och verkställde tjänstförrättande utmätningsmannen Oscar
Ström samma dag utmätning hos Berg, hvarvid i mät antecknades hemmanet
Pallakka n:r 4 om 1/8 mantal i Hietaniemi socken. Därjämte antecknades
tre kor och en häst till ett värde af 250 kronor, ehuru gäldenären
upplyste, att djuren den 3 januari 1910 sålts till Karl Johan Eriksson
och Anders Oskär Andersson för anskaffande af penningar till afbetalning
å den revers, som läge till grund för ifrågavarande utslag. Vid
utmätningstillfället uppmanades gäldenären att tillsäga köparne Eriksson
■och Andersson att aflämna en afskrift af köpehandlingen om djuren, men
då någon sådan icke afhördes, fanns ej annan utväg att framtvinga den
än att kungöra auktion till den 13 juni. Då auktionen nämnde dag skulle
förrättas i den 35 kilometer aflägsna byn Pallakka, mötte på halfva vägen
en af köparne och aflämnade bestyrkt afskrift af köpehandlingen. Vid sådant
förhållande och då Oscar Ström såsom utmätningsman icke kunnat
vare sig äga laglig rätt att försälja annans gods eller undgå ersättningsplikt,
därför att utmätningen icke öfverklagats, inställdes auktionen, och
för att bespara resekostnadsersättning för fordringsägaren afbröts resan på
halfva vägen. Om ock det skulle kunna sägas, att förfarandet icke varit
det formellt riktiga, så hade i allt fall ingen orätt vederfarits klaganden,

— 1912 —

då den utmätta lösegendomen icke varit gäldenärens, men dess värde redan
förut kommit fordringsägaren till godo.

I sin förklaring bemötte landsfiskalen Ström vidare ett i klagoskriften
framställdt påstående, att han förfarit felaktigt vid utfärdande af ett bevis
om att Berg saknat tillgångar. På grund af hvad landsfiskalen Ström i
sin förklaring anfört hemställde han, att klagomålet måtte lämnas utan
vidare åtgärd.

T. f. länsmannen Oscar Ström instämde i allt väsentligt i landsfiskalen
Ströms förklaring och hemställde lika med honom, att klagomålet måtte
lämnas utan vidare åtgärd.

Vid sin förklaring hade landsfiskalen Ström fogat afskrift af en den
3 januari 1907 upprättad handling, hvarigenom Berg förklarat sig till
Eriksson och Andersson, hvilka i Öfvertorneå sparbank gått i borgen för
ett lån till Berg å 1,000 kronor, lämna i säkerhet en häst och tre kor
jämte körredskap och husgerådssaker, dock med förbehåll att nämnda lösegendom
skulle förblifva i Bergs vård. Denna handling hade Berg den
3 januari 1910 försett med en påskrift, af innehåll att han till Eriksson
och Andersson för lånets inbetalande afstode från all den rätt han hade
till ifrågavarande lösegendom.

Slutligen insände klaganden ett af t. f. kronofogden i Torneå fögderi
den 28 mars 1911 utfärdadt bevis därom, att under år 1910 icke till
kronofogdekontoret inlämnats någon köpeafhandling emellan Berg, å ena.
samt Eriksson och Andersson, å andra sidan, rörande lös egendom. I

I ärendet var sålunda upplyst, att t. f. länsmannen Oscar Ström för
gäldande af ett utaf Konungens befallningshafvande i Norrbottens län
genom utslag den 2 maj 1910 utdömdt belopp af 310 kronor med viss
ränta hos hemmansägaren K. E. Berg i Pallakka utmätt, bland annat, en
häst och tre kor med ett åsatt värde af 250 kronor men sedermera, oaktadt
auktion å nämnda lösegendom blifvit utlyst till den 13 juni 1910,
af brutit en redan anträdd tjänsteresa till auktionsstället och inställt
auktionen.

Till stöd för sitt åtgörande härutinnan hade t. f. länsmannen Ström
endast haft att åberopa den omständigheten, att den utmätta lösegendomen
icke tillhört gäldenären utan två hans löftesmän. Detta förhållande åter
hade t. f. länsmannen Ström funnit framgå af den utaf landsfiskalen Ström
i ärendet företedda afskriften af en handling, som syntes hafva afsett. att
utgöra ett lösöreköp, hvarigenom Berg till sina löftesmäns säkerhet till

— 1912 —

dem afyttrat sin lösegendom med förbehåll att i sin vård få behålla samma
egendom.

Hvad t. f. länsmannen Ström sålunda till sitt försvar anfört kunde
emellertid desto mindre förtjäna afseende, som klaganden styrkt, att denna
handling icke behandlats i den ordning, som för ett lagligt lösöreköp
stadgas i förordningen i afseende å handel om lösören, som köparen låter
i säljarens vård kvarblifva, den 20 november 1845. Endast genom en
dylik behandling kan ett lösöreköp för köparen medföra trygghet för att
det försålda och i säljarens vård kvarblifna godset ej må utmätas för säljarens
gäld.

Enligt min mening hade följaktligen t. f. länsmannen Ström, genom
att i förevarande fall inställa den redan utlysta auktionen, gjort sig skyldig
till fel i den tjänst, han vid tillfället beklädde. Detta fel fann jag vara
af beskaffenhet att påkalla laga beifran. Jag aflat därför till Konungens
befallningshafvande i Norrbottens län en ämbetsskrifvelse, med anhållan att
Konungens befallningshafvande måtte förordna lämplig person att vid
vederbörlig domstol emot t. f. länsmannen Ström i laga ordning väcka och
utföra åtal, för hvad han i förevarande hänseende låtit komma sig till last.

Utförandet af berörda åtal öfverlämnades af Konungens befallningshafvande
till kronofogden i Torneå fögderi, som emellertid genom
Konungens befallningshafvande till mig öfversände afskrift af en handling,
däri Aro återkallat sin ifrågavarande anmälan. Med hänsyn till den
gjorda återkallelsen fann jag åtalet böra förfalla, hvarom jag genom en
skrifvelse underrättade Konungens befallningshafvande.

Fel vid exekutiv auktion.

Handlingarna i ett genom klagomål af gårdsägaren Olof Brändström
härstädes anhängiggjordt ärende utvisade hufvudsakligen följande.

Genom köpekontrakt den 12 augusti 1897 försålde utredningsmannen
i aflidne disponenten C. G. Moritz’ stärbhus till handlanden Johan Brändström
i Umeå fastigheten Nyhem i nämnda stad, hvilken fastighet bestod
af, bland annat, den å stadens vretkarta under n:r 63 upptagna jordägan
Stecksénsgärdet (Stecksénsgärdan) om 30^4 kappland eller 46 ar 67 kvadratmeter.
Å den sålunda inköpta fastigheten sökte och erhöll Johan
Brändström lagfart den 16 augusti 1897.

Enligt köpebref den 8 november 1897 försålde Johan Brändström, efter

- 1912 —

expropriation, af jordägan Stecksénsgärdet för en köpeskilling af 129
kronor 36 öre till järnvägsstyrelsen ett område af 10 ar 78 kvadratmeter.
Lagfart å berörda område meddelades för järnvägsstyrelsen den 28 mars
1898.

Den 4 november 1909 verkställde vederbörande utmätningsman hos
Johan Brändström utmätning af fastigheten Nyhem, hvarå därefter exekutiv
auktion den 7 februari 1910 hölls af magistraten i Umeå. Såsom
magistratens ordförande tjänstgjorde då rådmannen G. Ährling. Enligt
protokollet öfver försäljningen skulle densamma omfatta den från Johan
Brändström utmätta fastigheten Nyhem, som utgjordes af, bland annat,
Stecksénsgärdet om 3074 kappland. Vid ärendets företagande föredrogs
ett af borgmästaren A. Ahlstrand den 29 december 1909 utfärdadt gravationsbevis
rörande Johan Brändströms ägande fastigheter, bland andra,
jordägan Stecksénsgärdet, som upptogs till 30J/4 kappland eller 46,67 ar.
Å auktionen inropades fastigheten Nyhem, i sin helhet utbjuden, af hemmansägaren
Olof Brändström för 12,000 kronor.

Sammanträde för köpeskillingens fördelning hölls inför magistraten
den 4 april 1910, därvid rådmannen Ährling jämväl tjänstgjorde som
magistratens ordförande. I protokollets ingress angafs, att den exekutiva
försäljningen afsåg, bland andra fastigheter, jordägan Stecksénsgärdet
under n:r 63 om 3074 kappland. 1 ett samma dag af magistraten utfärdadt
salubref angafs tillika, att Stecksénsgärdet haft nämnda storlek.

På grund af magistratens salubref söktes lagfart den 13 juni 1910. Rådstufvurätten
antecknade då i sitt protokoll, att i ärendet företeddes ett åt
rådstufvurätten den 16 augusti 1897 för Johan Brändström utfärdadt lagfartsbevis
å, bland annat, jordägan Stecksénsgärdet under n:r 63 om 301/4
kappland eller 46,67 ar, äfvensom att af Stecksénsgärdet varit försåldt 10
ar 78 kvadratmeter. Rådstufvurätten meddelade på grund häraf lagfart
för Olof Brändström å, bland annat, jordägan Stecksénsgärdet, å stadens
vretkarta antecknadt under n:r 63, om 35 ar 89 kvadratmeter.

I en hit insänd klagoskrift anmärkte därefter Olof Brändström, att uppenbart
syntes vara, att han lidit skada genom ifrågavarande förhållanden.
Under förmälan att klaganden fruktlöst gjort framställning om ersättning
för denna skada såväl hos rådmannen Ährling som hos borgmästaren
Ahlstrand påkallade klaganden mitt ämbetsbiträde för vinnande af sådan
ersättning, hvars belopp klaganden förbehöll sig att få angifva i en eventuell
rättegång.

I anledning häraf infordrade jag till en början yttrande från rådmannen
Ährling, hvilken i afgifven förklaring anförde hufvudsakligen
följande.

- 1912 -

Den 10 november 1909 inkom från vederbörande stadsfogde anmälan,
att han från Johan Brändström för icke intecknad gäld utmätt, bland
annat, jordägan Stecksénsgärdet om 3074 kappland eller 46,67 ar. Vid
denna anmälan fanns fogadt utdrag af rådstufvurättens i Umeå lagfartsprotokoll
för den 16 augusti 1897, utvisande att Johan Brändström erhållit
lagfart å området. Magistraten utfärdade därefter den 20 december
1909 kungörelse om försäljning af, bland annat, jordägan Stecksénsgärdet
om 301/4 kappland.

Då auktionen sedermera den 7 februari 1910 skulle förrättas, förelåg
förutom omförmälta handlingar jämväl det i auktionsprotokollet intagna
gravationsbeviset för, bland annat, jordägan Stecksénsgärdet under n:r 63
om 3074 kappland eller 46,67 ar. I detta gravationsbevis uppgafs, att
Johan Brändström var ägare af omförmälta område, och angaf ej beviset, att
en inteckning, som den 18 december 1893 meddelats och den 5 oktober
1903 senast förnyats, blifvit dödad i det område, hvarå lagfart sedermera
ej kunde meddelas. Hade detta senare varit fallet, skulle Ährling redan
då hafva märkt, att Johan Brändström ej ägde så stort område som det i
kungörelsen omförmälta, och kunnat vidtaga de åtgärder, som i anledning
däraf erfordrats. Som Ährling hvarken utfärdat kungörelsen, hvars utfärdande
väl bort föregås af undersökning af äganderättsförhållandet, eller
gravationsbeviset, och dessa handlingar syntes utvisa, att Johan Brändström
skulle vara ägare af det område, som försåldes, ansåge sig Ährling
icke hafva någon som helst del i det fel, som kunde föreligga. När lagfart
sedermera söktes och skulle meddelas, fann Ahrling emellertid, att
ett område af 10 ar 78 kvadratmeter var från Stecksénsgärdet försåldt
till järnvägsstyrelsen, hvarför lagfart ej kunde beviljas å mera än återstoden
eller 35 ar 89 kvadratmeter.

På grund af hvad Ahrling sålunda anfört hemställde han, att vidare
åtgärd ej måtte mot honom vidtagas.

Vid Ährlings förklaring fanns fogadt ett transumt af protokollet öfver
den hos Johan Brändström hållna utmätningen, af hvilket transumt Ährlings
i förklaringen lämnade uppgifter bestyrktes.

Gent emot rådmannen Ährlings förklaring anförde klaganden i afgifna
påminnelser, att äfven om Ährlings uppgifter i sak vore riktiga, torde
därmed ej vara höjdt öfver allt tvifvel, att han ej förfarit oriktigt. I
hvarje fall ville klaganden till mig öfverlämna att afgöra, hvilkendera af
Ährling eller Ahlstrand förfarit felaktigt.

Sedan jag. därefter infordrat yttrande i ärendet jämväl från borgmästaren
Ahlstrand, anförde denne i afgifven förklaring hufvudsakligen
följande.

- 1912 -

Ahlstrand ville till en början meddela, att han så godt som hela 1909
års höst varit upptagen med kommittéarbete i Stockholm; att då Ahlstrand
vid återinträdande i tjänsten den 18 eller 19 december samma år fann,
att icke något åtgjorts i det från stadsfogden redan den 10 nästförutgångne
november till magistraten inkomna ärendet, gick Ahlstrand genast
i författning om auktionskungörelsens utfärdande; samt att Ahlstrand afreste
till riksdagen den 9 eller 10 januari 1910. Den omständigheten,
att Ahlstrand icke till denna tid införskaffat något äganderättsbevis, kunde
väl icke utgöra något tjänstefel eller vara orsak till den uppkomna skadan,
då ju ungefär en månad återstod till dagen för auktionen. Rådmannen
Ahrling, som förrättat auktionen, hade uppenbarligen haft skyldighet
att införskaffa äganderättsbevis, och han vore sålunda vållande till skadan.
Däremot medgåfve Ahlstrand, att gravationsbeviset vore i de anmärkta
hänseendena felaktigt och kunde i viss mån hafva varit för auktionsförrättaren
vilseledande. Med hänsyn härtill ville Ahlstrand visa det tillmötesgåendet,
att han förklarade sig villig att ersätta hälften af den förlust
klaganden lidit, hvilken förlust dock icke finge eller rimligen kunde sättas
högre än hvad Johan Brändström för ifrågavarande 10 ar 78 kvadratmeter
af jordägan Stecksénsgärdet bekommit af järnvägsstyrelsen, eller 129 kronor
36 öre.

Borgmästaren Ahlstrands förklaring bemötte klaganden i en skrift,
däri klaganden, bland annat, anförde, att det vid expropriationen för järnvägen
beräknade värdet ej borde få läggas till grund för bedömandet af
den klaganden tillkommande skadeersättningen, enär området i fråga numera
ägde ett långt större värde än vid tiden för expropriationen.

Vid öfvervägande af hvad i detta ärende sålunda förekommit fann jag
det otvifvelaktigt hafva ålegat rådmannen Ährling såsom auktionsförrättare
att tillse, att den exekutivt försålda fastigheten icke vid auktionen angifvits
hafva större ägovidd än som kunde låta förena sig med anteckningarna
i stadens fastighetsbok. Att icke desto mindre så kunnat ske
hade efter min mening alltså berott på ett tjänstefel från Ahrlings sida.
Detta fel kunde å andra sidan förklaras och i någon mån ursäktas genom
att det af borgmästaren Ahlstrand utfärdade gravationsbeviset varit oriktigt
och vilseledande, ehuru visserligen ett gravationsbevis icke afser att
lämna upplysning om äganderättsförhållandena.

Då borgmästaren Ahlstrand på grund af det felaktiga gravationsbevisets
utfärdande förklarat sig villig att till en del hålla klaganden
skadeslös, trodde jag mig, innan annan åtgärd af mig för ändamålet vidtogs,
böra lämna Ährling rådrum att i lika mån godtgöra klaganden för
den skada han lidit. Jag aflat fördenskull till Ahrling en ämbetsskrif —

1912 -

velse, däri jag hemställde till honom att så snart ske kunde till mig inkomma
med förklarande, huruvida han vore villig att oförtöfvadt till klaganden
utbetala 64 kronor 68 öre.

Till svar å denna skrifvelse åberopade rådmannen Ährling hvad han
förut. i ärendet anfört samt förklarade sig vidblifva sin uppfattning, att
han icke kunde anses vara vållande till eller hafva någon del i det inträffade
felet.

Såsom ytterligare skäl för denna sin uppfattning anförde Ährling
tillika följande.

Utsökningslagen föreskrefve visserligen, att den, som skall förrätta
exekutiv auktion å fastighet, skall anskaffa för bestyrkande af gäldenärens
äganderätt erforderliga handlingar. Tidpunkten för anskaffande af
dessa måste dock enligt Ährlings förmenande ovillkorligen förläggas till
tiden före kungörelsens utfärdande, ty i annat fall skulle ju rätt ofta kunna
inträffa, att en utlyst auktion måste, om det befunnes att gäldenären icke
vore ägare af den uppgifna fastigheten, återlysas och detta i synnerhet i
stad, där areal angåfves. Utsökningslagen syntes ock hafva förutsatt detta,
då den omförmälte handlingarnas anskaffande, innan den talade om kungörelsens
utfärdande. Konungens befallningshafvande och kronofogdar
plägade därför alltid anskaffa äganderättsbevis, innan auktionskungörelse
utfärdades.

I förevarande fall, där kungörelseutfärdaren var den, som skulle utfärda
äganderättsbeviset, var det helt naturligt icke nödvändigt att utfärda
och bifoga något särskildt bevis därom, att Johan Brändström fortfarande
var ägare af den utmätta egendomen, utan hade kungörelseutfärdaren
endast att undersöka, huru därmed förhölle sig. Att så skett, hade AhrJing
allt skäl antaga, då vid akten fanns fogadt ett gravationsbevis, däri
Johan Brändströms ägande fastighet Stecksénsgärdet under n:r 63 angafs
innehålla 301/i kappland eller 46,67 ar, eller alltså samma areal, som i
auktionskungörelsen omförmältes.

Ett gravationsbevis vore visserligen icke något äganderättsbevis, och
sades i allmänhet ej heller däri, att den eller den ägde viss joi’d eller
skattetal, utan vore nog den vanliga rubriken »därå K. N. meddelats lagfart»
utan att därför angifva, att han fortfarande hade sådan. 1 förevarande
bevis sades däremot uttryckligen, att Johan Brändström vid tiden
för bevisets utfärdande ägde området i fråga. Då Ährling förrättade
auktionen, var han därför i fullt god tro därom, att äganderätten var utredd
och i öfverensstämmelse med kungörelsen.

Med den uppfattning, Ährling sålunda hyste, och då klaganden ej

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag.

syntes vilja nöja sig med eu ersättning af 129 kronor 36 öre, ansåge sig
Ährling icke kunna erbjuda honom hälften af nämnda belopp.

I ärendet var sålunda upplyst:

att t. f. stadsfogden i Umeå den 4 november 1909 hos handlanden
Johan Brändström utmätt dennes fastighet »Nyhem» innefattande, bland
annat, viss de! af jordägan Stecksénsgärdet;

att när åtkomsthandlingarna till den utmätta fastigheten affordrats
gäldenären, till utmätningsmannen aflämnats, jämte ett köpekontrakt, utdrag
af rådstufvurättens i Umeå lagfartsprotokoll för den 16 augusti 1897;

att rådmannen Ährling, som varit förordnad att förvalta borgmästarämbetet
i Umeå, icke vidtagit någon åtgärd i anledning af utmätningen,
om hvilken anmälan omedelbart gjorts hos magistraten;

att borgmästaren Ahlstrand, som under tiden emellan den 18 eller
19 december 1909 och den 9 eller 10 påföljande januari själ!’ förvaltat
sitt ämbete, vid inträdet i ämbetet gått i författning om auktionskungörelsens
utfärdande;

att Ährling på grund af förordnande uppehållit borgmästarämbetet
både vid den exekutiva auktionen och vid salubrefvets utfärdande;

att vid auktionskungörelsens utfärdande gäldenärens äganderätt till
den utmätta fastigheten varit bestyrkt allenast genom det af utmätningsmannen
från gäldenären infordrade köpekontraktet och utdraget af rådstufvurättens
lagfartsprotokoll;

samt att vid den exekutiva auktionen och köpeskillingslikviden förelegat
samma handlingar jämte ett af Ahlstrand utfärdadt gravationsbevis,
i hvars ingress angafs, att gäldenären vore ägare till, bland annat, jordägan
Stecksénsgärdet om 30x/4 kappland.

I förevarande hänseende hade såväl borgmästaren Ahlstrand som rådmannen
Ährling uppenbarligen förfarit felaktigt.

Otvifvelaktigt hade borgmästaren Ahlstrand, på sätt rådmannen Ährling
anmärkt, låtit försummelse komma sig till last. Med fog kan sålunda
begäras, att vederbörande magistratsordförande, innan han kungör auktion
på en utmätt fastighet, förvissar sig om, att den uppgifne gäldenären också
är ägare till fastigheten. Och den omständigheten, att Ahlstrand i gravationsbeviset
obehörigen antydt, att den Johan Brändström tillhöriga jordägan
Stecksénsgärdet innehöll 30x/4 kappland, kunde hafva varit missledande
för Ährling. Med afseende därå, att Ahlstrand med belopp, som jag.
funnit skäligt, förklarat sig vilja godtgöra hälften af den skada, Olot

— 1912 —

Brändström uti ifrågavarande hänseende kunde hafva lidit, samt då Ahlstrand
naturligen icke kunde antagas vilja undandraga sig att, därest
Olof Brändström af Ährling undfick ersättning för sådan skada, till den
sistnämnde utgifva det af Ahlstrand utfästa beloppet, ansåg jag mig kunna
underlåta att förordna om åtal mot Ahlstrand.

Hvad Ährling angick, var det enligt min mening klart, att han, som
varit t. f. ordförande i magistraten, då denna haft att försälja den utmätta
fastigheten, också bort tillse, att den uppgifne gäldenären varit ägare till
den utmätta fastigheten, och att denna haft den uppgifna arealen. De i
utmätningsärendet föreliggande handlingarna hade ej i detta hänseende
kunnat vara nog. Ett utdrag af rådstufvurättens lagfartsprotokoll från år
1897 utvisade väl, att gäldenären det året erhållit lagfart å så stor ägovidd,
som utmätningen skulle omfatta, men kunde naturligtvis ej i och för sig
utgöra bevis för, att gäldenären hade kvar nämnda ägovidd.

Att Ährling af åtskilliga omständigheter trott sig kunna sluta till, att
Ahlstrand före auktionskungörelsens utfärdande undersökt frågan om Johan
Brändströms fortfarande äganderätt till den ägovidd, hvarå han 1897 erhållit
lagfart, kunde naturligtvis icke befria Ährling från skyldigheten att
själf göra en dylik efterforskning. Helt annat hade förhållandet otvifvelaktigt
varit, om Ahlstrand i ett handlingarna vidfogadt bevis uttryckligen
intygat, att Johan Brändström ägde hela ifrågavarande område.

På grund af hvad jag anfört ansåg jag det vara utom tvifvel, att
rådmannen Ährling i förevarande fall såsom ordförande i magistraten
begått fel i det ämbete, han vid tiden för den utmätta fastighetens försäljning
beklädde. Då Ährling sökt göra gällande, att han icke gjort sig
skyldig till något felaktigt förhållande, och afvisat den af mig angifna
utvägen till klagandens godtgörande, fann jag mig böra uppdraga åt
advokatfiskal vid Svea hofrätt att för ifrågavarande ämbetsfel inför
hofrätten anställa åtal mot Ährling. Därvid borde advokatfiskal^! ej mindre
å Ährling yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet än äfven i
mån af befogenhet understödja de ersättningsanspråk, som klaganden, i
målet hörd, kunde komma att däri framställa.

Efter anställandet af detta åtal insände rådmannen Ährling till mig
en skrift, däri han förklarade sig villig att till Olof Brändström utgifva
den ersättning, jag funnit nöjaktig. Med anledning häraf ansåg jag åtalet
böra förfalla, hvarför jag anmodade advokatfiskal att nedlägga detsamma.
Tillika meddelade jag Olof Brändström underrättelse om de gjorda utfästelserna
för hans godtgörande.

— 1912 —

Fel vid röstlängds upprättande.

Sedan i tidningspressen uppgifvits, att vissa felaktigheter förelåge i
afseende å den för Hälsingborgs stad år 1911 upprättade röstlängd, som
skulle tjäna till efterrättelse vid val till Riksdagens andra kammare, infordrade
jag till en början förklaring från magistraten i Hälsingborg.

I afgifvet yttrande anförde magistraten, bland annat, följande.

1 staden Hälsingborg funnes för debitering af utskylderna till kronan
förordnad särskild tjänsteman, hvadan enligt gällande bestämmelser ifrågavarande
röstlängd skolat under magistratens inseende upprättas af nämnde
tjänsteman, som vore kronouppbördskamreraren Carl Otto Öberg. Det vore
med verkliga förhållandet öfverensstämmande, att Öberg underlåtit att i
röstlängden upptaga dels 199 personer, ,i vanlig ordning befriade från
erläggande af mantalspenningar, och dels 29 personer utan stadigt hemvist.
Vidare hade Öberg vidgått, att ytterligare en felaktighet förelupit
i afseende å röstlängden. I motsats till hvad förhållandet varit med de
fattigunderstödstagare, som voro mantalsskrifna å annan fastighet inom
staden och som riktigt uppförts i längden, hade Öberg därur uteslutit
alla å stadens fattigförsörjningsanstalt mantalsskrifna manliga understödstagare.
Såsom skäl därför hade Öberg angifvit, att dessa understödstagare
icke blifvit i mantalslängden namngifna utan, i öfverensstämmelse med i
Hälsingborg sedan många år tillbaka brukligt sätt, endast uppgifna till
antalet, som varit 95, och utan angifvande af deras ålder.

Magistratens ordförande hade först den 11 juli 1911 fått sin uppmärksamhet
fäst å de två först nämnda felaktigheterna; och redan följande
dag hade magistraten vidtagit åtgärder för att så vidt möjligt afhjelpa
den begångna försummelsen. Sålunda hade magistraten låtit utskrifva
förteckningar å de ur längden uteslutna, från man talspenningars
erläggande befriade personerna samt mångfaldiga i erforderligt antal formulär
till besvärsskrifter, hvilka magistraten sökt tillställa ifrågavarande
personer. Denna anordning hade haft till följd, att före kl. 12 på dagen
den 15 juli 1911 aflämnats från dessa personer ej mindre än 174 besvärsskrifter.
Någon kostnad i anledning af besvären hade ej tillskyndats de
klagande. Den tredje felaktigheten hade upptäckts i sammanhang med
utredningen om de två först anmärkta.

Nästan dagligen under juni månad, då rådstufvurätten ej hållit sessioner,
hade magistratens ordförande infunnit sig å kronouppbördskontoret
för lämnande af råd och anvisningar för arbetet med röstlängden. Vid

— 1912 —

dessa besök hade han upprepade gånger för Öberg framhållit såväl vikten
af största möjliga omsorgsfullhet i afseende å röstlängdens tillkomst som
ock angelägenheten där åt, att röstlängden komme att föreligga färdig å i
lag bestämd tid.

Efter det jag emottagit magistratens yttrande, anmodade jag kronouppbördskamreraren
Öberg att i anledning däraf inkomma med förklaring.

I sin förklaring medgaf Öberg, att han låtit komma sig till last de
felaktigheter i fråga om röstlängden, som i magistratens yttrande angifvits.
Härjämte anförde Öberg följande.

Stadgandet, att i röstlängden skola upptagas alla manliga invånare,
hvilkas ålder vid årets början ej understege 24 år, hade Öberg uppfattat
sålunda, att endast sådana, som vore i mantalslängden utförda i kolumnen
såsom skattskyldiga, borde upptagas, och han förbisåg, att äfven de
i kolumnen för skattefria upptagna borde införas. Då vid föregående års
röstlängd på enahanda sätt förfarits, utan att erinran däremot blifvit gjord,
hade Öberg icke närmare uppmärksammat innehållet af § 26 i lagen om
val till Riksdagen. Öbergs uppmärksamhet togs hufvudsakligast i anspråk
vid de anteckningar, som i följd af kungl. kungörelsen den 26 november
1909 om upprättande af röstlängd för val till Riksdagens andra kammare
in. in. skulle göras. Huru mycket arbete därpå måst nedläggas, fram ginge
bäst däraf, att öfver 2,000 personer ombytt bostad sedan sista mantalsskrifningen
och måst eftersökas på annat ställe än det, hvarå de för 1911
mantalsskrifvits.

Genom den i magistratens yttrande omförmälta, af magistraten vidtagna
åtgärden att sätta de i röstlängden icke upptagna personerna i tillfälle
att blifva uppförda såsom röstberättigade, hade det fel, som förekommit,
kunnat i någon mån rättas.

Enligt 25 § i lagen om val till Riksdagen den 26 maj 1909 skall
röstlängd för val till Riksdagens andra kammare upprättas för hvarje valdistrikt
på landet och i stad, där magistrat ej finnes, af den tjänsteman,
som verkställer debitering af utskylderna till kronan, samt i annan stad
af magistraten, eller, där särskilda tjänstemän äro för nämnda debitering
förordnade, af dessa under magistratens inseende.

I 26 § af samma lag stadgas, att röstlängd för val till Riksdagens
andra kammare skall upprättas före den 25 juni hvarje år, och att densamma
skall efter mantalslängden för samma år upptaga alla manliga

— 1912 —

invånare inom valdistriktet, hvilkas ålder vid årets början ej understiger
24 år.

Närmare föreskrifter i afseende å röstlängdens upprättande äro meddelade
i kungl. kungörelsen den 26 november 1909 om upprättande af
röstlängd för val till Riksdagens andra kammare samt den i afseende härå
vissa myndigheter åliggande uppgiftsskyldighet.

I § 2 af denna kungörelse föreskrifves sålunda, att när mantalslängden
för året blifvit justerad, skola efter denna längd upptagas i röstlängden
för hvarje valdistrikt alla där mantalsskrifna män, hvilka vid årets
början uppnått minst 24 års ålder.

Såsom af magistratens yttrande och af kronouppbördskamreraren Öbergs
förklaring framgick, hade vid upprättandet af röstlängden för Hälsingborg
för val till Riksdagens andra kammare år 1911 på ett betänkligt sätt felats
emot omförmälta klara och otvetydiga bestämmelse angående dem, som
skola i röstlängden upptagas. Kronouppbördskamreraren Öberg, som det
ålegat att upprätta röstlängden, var i första hand ansvarig för de begångna
felaktigheterna, hvilkas följder endast delvis kunnat åt hjälpas genom de af
magistraten efter längdens aflämnande vidtagna åtgärderna.

Då jag farm det vara af högsta vikt, att i vallagen gifna bestämmelser
och därmed sammanhörande föreskrifter med största noggrannhet
iakttagas, ansåg jag mig pliktig att lagligen beifra den uraktlåtenhet att
ställa sig nämnda stadganden till efterrättelse, hvartill Öberg gjort sig skyldig.
I en till Konungens befallningshafvande i Malmöhus län aflåten ärabetsskrifvelse
anhöll jag därför, att en åklagare måtte förordnas att emot
kronouppbördskamreraren Öberg vid vederbörlig domstol väcka och utföra
laga åtal för hvad Öberg i förevarande hänseende låtit komma sig till
last. Åklagaren borde därvid å Öberg yrka ansvar efter lag och sakens
beskaffenhet.

I enlighet härmed blef åtal mot kronouppbördskamreraren Öberg anställdt
vid rådstufvurätten i Hälsingborg, som meddelade utslag i målet
den 17 oktober 1911. Rådstufvurätten utlät sig däri:

Öberg hade vidgått, att han, som sedan den 1 januari 1863 enligt
magistratens i Hälsingborg förordnande såsom kronouppbördskamrerare
verkställde debitering af utskvlderna till kronan i Hälsingborg och jämlikt
25 § i gällande lag om val till Riksdagen den 26 maj 1909 haft att
under magistratens inseende upprätta 1911 års röstlängd för staden för
val till Riksdagens andra kammare, vid upprättandet af denna längd förfarit
felaktigt genom uraktlåtenhet att i densamma upptaga dels 199 i
vanlig ordning från erläggande af mantalspenningar befriade personer,
dels 29 personer utan stadigt hemvist, dels slutligen åtskilliga å stadens

— 1912 —

fattigförsörjningsinrättning mantalsskrifna manliga understödstagare, oaktadt
samtliga dessa personer vid 1911 års början uppnått 24 års ålder och
följaktligen enligt 26 § i ofvan nämnda lag skolat i längden upptagas.

På grund häraf och då Öberg genom sin anmärkta underlåtenhet
måste anses hafva visat försummelse och oförstånd i utöfningen af sin
tjänst, pröfvade rådstufvurätten rättvist döma honom, jämlikt 25 kap. 17
och 22 §§ strafflagen, att höta 100 kronor.

Rådstufvurättens utslag har vunnit laga kraft.

O O

Underlåten tillsyn vid röstlängds upprättande.

Sedan jag af tidningspressen inhämtat, att vissa felaktigheter förelåge
i afseende å den för Hälsingborgs stad år 1911 upprättade röstlängd, som
skulle tjäna till efterrättelse vid val till Riksdagens andra kammare, infordrade
jag yttrande från magistraten i Hälsingborg.

I anledning häraf anförde rådmannen friherre Carl Fredrik Ehrensvärd,
i egenskap af t. f. borgmästare, å magistratens vägnar följande.

I Hälsingborg funnes för debitering af utskylderna till kronan förordnad
särskild tjänsteman, hvadan enligt gällande bestämmelser ifrågavarande
röstlängd icke skolat upprättas af magistraten utan under magistratens
inseende af nämnde tjänsteman, som vore kronouppbördskamreraren
Carl Otto Öberg. Det vore med verkliga förhållandet öfverensstämmande,
att kronouppbördskamreraren underlåtit att i röstlängden upptaga
dels 199 personer, i vanlig ordning befriade från erläggande af
mantalspenningar, och dels 29 personer utan stadigt hemvist.

Då intet i röstlängden förekommit beträffande någondera af dessa
båda olika grupper valmän, hade icke någondera felaktigheten kunnat upptäckas
vid den kollationering, som af magistratens ordförande med biträde
af en t. f. stadsnotarie verkställts af de 2,822 underrättelsebref, hvilka till
större delen genom kronouppbördskamrerarens försorg utskrifvits till såsom
röstberättigade ej antecknade personer. Enda sättet, hvarpå felaktigheterna
kunnat upptäckas, skulle varit, att magistraten anställt en kollationering
emellan röstlängden å ena samt mantalslängden å andra sidan. Att en
dylik försiktighetsåtgärd skolat vara erforderlig, hade magistraten, då intet
riktat magistratens uppmärksamhet därpå, ej ens kunnat förutsätta. Emot

— 1912 —

riksdagsordningens tydliga bestämmelser om dem, som valrätt tillkomme,
hade magistraten ej mera anledning misstänka, att dessa båda grupper
valmän skulle ur röstlängden uteslutas än hvilken annan grupp valmän
som helst. Magistraten förmenade äfven, att, därest dess plikt till inseende
å röstlängden skulle sträcka sig till densammas kollationering med mantalslängden,
detta i det närmaste skulle vara liktydigt med att upprätta
röstlängden.

I trots af de i röstlängden förelupna felaktigheterna ville magistraten
häfda, att magistraten nedlagt synnerlig omsorg på röstlängdens tillkomst
i riktigt skick. Sålunda hade magistratens ordförande nästan dagligen under
juni månad, då rådstufvurätten ej hållit sessioner, infunnit sig å kronouppbördskontoret
för lämnande af råd och anvisningar för arbetet med
röstlängden. Vid dessa besök hade magistratens ordförande för uppbördskamreraren,
som vore född 1836, framhållit vikten af största möjliga omsorgsfullhet
i afseende å röstlängdens tillkomst.

Först den 11 juli 1911 hade magistratens ordförande genom en tidningsartikel
fått sin uppmärksamhet riktad å de anmärkta felaktigheterna,
och erhöll han påföljande dag vid samtal med kronouppbördskamreraren
bekräftelse på dessa felaktigheter. I anledning häraf vidtog magistraten
omedelbart åtgärder för att så vidt möjligt undanröja följderna af det
svåra missgreppet. Sålunda lät magistraten samma dag utskrifva förteckningar
å de ur längden uteslutna, från mantalspenningars erläggande befriade
personerna, en förteckning för hvarje af stadens fem valdistrikt,
samt mångfaldiga i erforderligt antal formulär till besvärsskriftcr, hvarjämte
magistraten föranstaltade, att s. k. nya dragarlaget i Hälsingborg
å påföljande dags förmiddag ställde till magistratens förfogande tio åt
lagets med stadens förhållanden mest förtrogna medlemmar för att hos
sådana uteslutna valmän, som därtill kunde vara villiga, erhålla besvärsskrifter
mot längden. Denna af magistraten vidtagna anordning hade haft
till följd, att före kl. 12 på dagen den 15 juli 1911 af de utsända medlemmarne
utaf dragarlaget kunnat aflämnas ej mindre än 174 besvärsskrifter.
Beträffande de återstående 25 valmännen af ifrågavarande grupp
hade de utsända personerna upplyst, att 8 aflidit, eu drabbats af sinnessjukdom,
hvarförutom 6 afflyttat från staden och 3 intagits å stadens försörjningsanstalt.
Om återstående 7 valmän hade icke någon upplysning
stått att vinna.

Då enligt de utskrifna förteckningarna 5 personer af dessa valmän
dessutom häftade för utskylder, aflätos med allmänna posten före kl. 3
e. m. den 12 juli särskilda bref enligt fastställdt formulär med underrättelse
om detta hinder för deras anteckning såsom röstberättigade. Be —

1912 —

svärsskrifterna hade ej ens ådragit valmännen portokostnad för deras ingifvande
eller annat besvär än blotta undertecknandet af de färdiga
formulären. ö

Beträffande åter de valman, 29 till antalet, som saknade stadigt hemvist,
hade magistraten emot föreskriften i 28 § i lagen om val tifl Riksdagen
därom, att röstlängd skall vara framlagd för granskning, ej tilltrott
sig kunna företaga någon åtgärd för att förskaffa dem rösträtt enligt den
upprättade längden. Samma stadgande och bestämmelsen i 30 § f nyssnämnda
lag om begränsning i afseende å rätten till anmärkning frarnstäHande
hade magistraten med den korta tid, som härvid stått magistraten
till buds, förmenat utgöra hinder för magistraten att, på annat sätt än
som skett, förhjälpa de från raantalspenningars erläggande befriade valmännen
till sin rätt att deltaga i valet till Riksdagens andra kammare.

Förutom nu nämnda hade förekommit }^tterligare en felaktighet i afseende
å förevarande röstlängd. I motsats till hvad förhållandet vant med
de fattigunderstödstagare, som vore mantalsskrifna å annan fastighet ino in
staden och som riktigt uppförts i längden, hade kronouppbördskamreraren
darur uteslutit alla de å stadens fattigförsörjningsanstalt mantalsskrifna
manliga understödstagarne. Såsom skäl därför hade kronouppbördskamreraren
angifvit, att dessa understödstagare icke blifvit i mantalslängden
namngdna utan, i öfverensstämmelse med i Hälsingborg sedan måno-a år
tillbaka brukligt sätt, endast uppgifna till antalet, som varit 95, och°utan
angifvande af deras ålder. Någon åtgärd med anledning af denna tredje
felaktighet hade magistraten med hänsyn till dess sena upptäckt ej tilltrott
sig kunna vidtaga.

Af enahanda skäl, som anförts beträffande de båda andra felaktigheterna,
hade ej heller denna tredje felaktighet kunnat upptäckas vid den
åt magistratens ordförande vidtagna kollationeringen af underrättelsebrefven
med anledning af röstlängdens innehåll.

Utan att därmed afse att i någon mån söka ursäkt, anså^e si«- likväl
magistraten böra lämna redogörelse för arbetsförhållandena inom” magistraten
under juni månad 1911. Efter att därintill hafva tjänstgjort ha°de
borgmästaren G. Hoff semester under juni, och erhöll Ehrensvärd förordnande
såsom borgmästare under samma månad. Utom polismästaren utgjordes
arbetskrafterna inom magistraten af en borgmästare, tre rådmän
och två stadsnotarie^ I följd af dödsfall, sjukdomsfall och semesterledighet
tjänstgjorde under juni månad af dessa personer allenast en ordinarie,
nämligen Ehrensvärd. De tre rådmanstjänsterna upprätthöllos: två tjänster
af två personer, som först med juni månads ingång börjat arbeta vid
Hälsingborgs magistrat och rådstufvurätt, samt den tredje rådmanstjänsten
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 9

af person, som endast under ett par af föregående års sommarmånader *
haft förordnande vid detta verk och då såsom stadsnotarie.

Enligt 25 § i lagen om val till Riksdagen den 26 maj 1909 skall
röstlängd° för val till Riksdagens andra kammare upprättas för hvarje valdistrikt5
på landet och i stad, där magistrat ej finnes, af den tjänsteman
som verkställer debitering af utskylderna till kronan, samt i annan stad
af magistraten eller, där särskilda tjänstemän äro för nämnda debitering
förordnade, af dessa under magistratens inseende.

I 26 § af samma lag stadgas vidare, att röstlängd för val till Riksdagens
andra kammare skall upprättas före den 25 juni hvarje år, och att
densamma skall efter mantalslängden för samma år upptaga alla manliga
invånare inom valdistriktet, hvilkas ålder vid årets början ej understiger
24 år.

Närmare föreskrifter i afseende å röstlängdens upprättande äro meddelade
i kungl. kungörelsen den 26 november 1909 om upprättande åt
röstläno-d för val till Riksdagens andra kammare samt den i afseende härå
vissa myndigheter åliggande uppgiftsskyldighet. I § 2 af denna kungörelse
föreskrifves sålunda, att, när mantalslängden för året blifvit justerad,
skola efter denna längd upptagas i röstlängden för hvarje valdistrikt alla
där mantalsskrifva män, hvilka vid årets början uppnått minst 24 ars ålder.

Af det utaf magistraten i Hälsingborg i ärendet afgifna yttrandet bestyrktes
det framställda påståendet, att vid upprättandet därstädes af 1911
års röstlängd för val till Riksdagens andra kammare på ett betänkligt sätt
felats mot omförmälta klara och otvetydiga föreskrift angående dem, som
skola i röstlängden antecknas. Visserligen hade magistraten, ehuru törst
sedan dess uppmärksamhet riktats å saken genom uttalanden i tidningspressen,
sökt afhjälpa följderna af de begångna felaktigheterna, men detta

hade endast till en del kunnat ske. . „

Upprättandet af röstlängd för Hälsingborgs stad åligger jämlikt 25 §
i vallao-en den där anställde kronouppbördskamreraren, men har magistraten
°att öfva inseende öfver arbetet. Sistnämnda stadgande bör rimligen
icke föranleda därtill, att magistraten göres ansvarig för hvarje i
röstlängden förekommande mindre felaktighet. Men å andra sidan är
uppenbart, att magistratens inseende öfver röstlängdens upprättande icke
får inskränka sig allenast till att öfvervaka, att röstlängd blir i rätt tid
uppgjord, eller till att för röstlängdsupprättaren i allmänna ordalag framhålla
vikten af, att längden uppgöres i noggrann öfverensstämmelse med

— 1912 —

gällande bestämmelser. Magistraten måste anses i främsta rummet hafva
skyldighet tillse, att röstlängden uppgöres efter fastställda grunder. Uteslutes,
såsom i förevarande fall ägt rum, hela grupper af valmän, måste
eu dylik felaktighet läggas icke blott röstlängdsupprättaren utan äfven
magistraten till last.

I sitt yttrande hade magistraten gjort gällande, att det icke låtit sig
göra att upptäcka felaktigheten pa annat sätt än genom en kollationering
mellan röstlängden och mantalslängden, hvilket arbete i det närmaste
skulle vara liktydigt med röstlängdens upprättande. Det föreföll dock,
som om felaktigheten lätt skulle kommit i dagen, därest magistratens
ordförande, hvilken öfvervakat arbetet med röstlängdens uppgörande, under
arbetets gång förhört sig hos kronouppbördskamreraren, efter hvilka
grunder denne uppgjorde längden, och om han däri på föreskrifvet sätt
efter mantalslängden upptagit alla män, som vid årets början uppnått
minst 24 års ålder.

Då det här gällde en viktig medborgerlig rättighet, och följaktligen
stränga fordringar måste ställas på ett behörigt och noggrant iakttagande
af vallagens föreskrifter, ansåg jag mig icke kunna underlåta att lagligen
beifra den försummelse, hvartill magistraten gjort sig skyldig med afseende
å ifrågavarande röstlängds upprättande. På grund af hvad magistraten i
sitt yttrande anfört om anordnandet och fördelningen af arbetet inom
magistraten under tiden för röstlängdens uppgörande, fann jag mig dock
icke böra rikta min talan emot någon annan af magistratens ledamöter än
Ehrensvärd såsom t. f. ordförande.

Jag uppdrog därför åt advokatfi skalen vid hofrätten öfver Skåne och
Blekinge att inför hofrätten anställa åtal mot friherre Ehrensvärd för hvad
han i förevarande hänseende låtit komma sig till last; och skulle advokatfiskal
därvid å Ehrensvärd yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som i enlighet härmed blef af advokatfiskalen anställdt,
meddelade hofrätten utslag den 24 november 1.911. Hofrätten yttrade
däri: Enär i målet vore utredt, att ifrågavarande röstlängd icke blifvit uppgjord
i öfverensstämmelse med därför i lag stadgade grunder, i det att ur
röstlängden uteslutits tre grupper valmän,

samt magistraten genom underlåtenhet att tillse, att desamma upptoges
i längden, visat försummelse i sitt åliggande att öfva inseende å
upprättandet af röstlängden,

men magistraten efter erhållen kännedom om felaktigheterna vidtagit
åtgärder för att, i den mån detsamma varit möjligt, undanröja följderna
af samma felaktigheter,

pröfvade hofrätten lagligt döma Ehrensvärd, hvilken i egenskap af

- 1912 —

t. f. ordförande i magistraten vore ansvarig för berörda försummelse, att
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen för hvad honom sålunda läge till last
höta 25 kronor.

Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.

Vårdslöshet vid landtmåteriförrättning.

Efter ansökning af O. B. Lanqvist meddelade Konungens befallningshafvande
i Jönköpings län den 26 februari 1909 förordnande för dåvarande
kommissionslandtmätaren, sedermera distriktslandtmätaren John Pettersson
att i laga ordning verkställa ägostyckning å det Lanqvist tillhöriga
hemmanet 9/se mantal litt. Bd Sunnaryd Ladugård n:r 2 i Bolmsösocken.
Förrättningen tog sin början den 11 oktober 1909 samt afslutades
följande dag. Lanqvist begärde därunder, att hemmanet måtte styckas i
tre särskilda, till sin beskaffenhet närmare angifna lotter. På grund häraf
bestämde förrättningsmannen angående mantalets fördelning, att de tre
lotterna skulle utgöra: litt. Bda eller hufvudgården n/n2 mantal, litt. Bdb
eller Nabbudden 1/u mantal och litt. Bdc eller Löfhagen 3/ii2 mantal.
Sedan ägostyckningen förklarats afslutad, tillkännagafs, att den med förrättningen
missnöjde ägde att jämlikt 19 § i lagen om hemmansklyfning
m. m. den 27 juni 1896 däröfver anföra besvär hos ordföranden i Västbo
härads ägodelningsrätt inom 60 dagar därefter. Den 23 december 1909
blef förrättningen af ägodelningsrätten fastställd.

1 en hit ingifven klagoskrift anmärkte därefter Lanqvist, att distriktslandtmätaren
Pettersson vid ägostyckningen åsatt de tre hemmanslotterna
sammanlagdt 22/ii2 mantal, eller alltså /112 mantal mer än som fanns att
stycka. Klaganden anförde tillika, att felet icke blifvit upptäckt inom
sådan tid, att besvär öfver förrättningen kunnat anföras. På grund häraf
anhöll klaganden, att Pettersson måtte förständigas att utan kostnad för
klaganden ombesörja sådan rättelse af mantalsberäkningen, att mantalet å
lotten Bdb Nabbudden minskades från x/14 mantal till x/28 mantal. Klaganden
yrkade tillika, att Pettersson måtte åtalas för det begångna, om
vårdslöshet vittnande tjänstefelet äfvensom förpliktas att ersätta klaganden
för besvär och kostnader med 35 kronor.

öfver klagoskriften hord, medgaf distriktslandtmätaren Pettersson, att
ett räknefel af honom begåtts, i det att hemmanslotten Bdb (Nabbudden)
rätteligen skulle utgöra x/28 mantal i stället för x/14 mantal. Pettersson

— 1912 —

erinrade tillika, att jämlikt 109 § i skiftesstadgan och 19 § ägostyckningslagen
tillkomme det förrättningsmannen att efter anmälan hos ägodelningsrättens
ordförande, inom tre år efter det fastställelse å en förrättning
meddelats, verkställa rättelse i begångna uträkningsfel. De af klaganden
påstådda obehagen och kostnaderna fann Pettersson icke vara afsevärda, och
då det begångna räknefelet icke haft sin grund i ett brottsligt uppsåt,
utan i en ren olyckshändelse, uttalade Pettersson tillika den meningen,
att något straff för tjänstefel ej borde kunna ådömas honom.

* *

I förevarande fall var ostridigt, att distriktslandtmätaren Pettersson
begått ett fel vid uträkningen af mantalet i sammanhang med den af klaganden
påkallade ägostyckningsförrättningen. Att felet, som begåtts vid en
synnerligen enkel uträkning, vållat klaganden någon skada, syntes mig
sannolikt.

Jag aflat fördenskull till Konungens befallningshafvande i Jönköpings
län en ämbetsskrifvelse med anhållan, att en åklagare måtte förordnas att
vid vederbörlig domstol i laga ordning väcka och utföra åtal mot distriktslandtmätaren
Pettersson, för hvad denne i förevarande hänseende låtit
komma sig till last. I särskild instruktion för åtalets utförande uppdrog
jag åt åklagaren att i målet yrka ansvar å Pettersson efter lag och sakens
beskaffenhet äfvensom, i mån af befogenhet, understödja de ersättningsanspråk,
som klaganden, i målet hörd, kunde komma att däri framställa.

I enlighet härmed anställdes åtal mot distriktslandtmätaren Pettersson
vid Västbo häradsrätt, som meddelade utslag i målet den 27 november 1911.
Häradsrätten utlät sig däri: Som Pettersson erkänt, att han vid ifrågavarande
ägostyckning förfarit felaktigt därutinnan, att ägolotten litt. Bdb eller
Nabbudden bestämts skola utgöra l/u mantal i stället för 728 mantal;
alltså och då Pettersson genom berörda förfarande visat vårdslöshet i sin
tjänst, pröfvade häradsrätten rättvist, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen,
döma Pettersson att höta 25 kronor; och förpliktades Pettersson att med
35 kronor ersätta klaganden för besvär och kostnader.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

—1912 —

Ärekränkning emot part.

I en insänd klagoskrift anhöll redaktören för tidningen »Västerbottenskuriren»
Gustav Rosén, att jag måtte vidtaga laga åtgärder mot häradshöfdingen
i Västerbottens södra domsaga Axel Reuterskiöld i anledning
af innehållet i en uti nämnda tidning för den 25 april 1911 förekommande
notis med rubrik »Inkvisitoriskt», däri uppgafs hufvudsakligen följande.

Vid slutting med Umeå tingslags häradsrätt den 22 april 1911 förekom
ett konkursärende, hvarvid gäldenären, J. N. Norlund i Sävar, behandlades
af häradshöfdingen på ett inkvisitoriskt sätt. När Norlund framträdde
för att aflägga ed på sin stat, började häradshöfdingen utan syncller
hörbar anledning i fullt vredesmod tillhålla Norlund, att det icke
var värdt, att han sökte förtiga något, utan att det nu gällde att tala
sanning och uppgifva allt, ty i annat fall kunde han få upp till två års
straffarbete. Sedan häradshöfdingen därefter fått svar af gäldenären på
några frågor, yttrade han ordagrant, under det han vid hvarje framsagdt
ord knackade med handen i bordet: »Tänk Er för! Här ska’ vi skrifva
upp noga, ty det kan hända, att Ni innan kvällen sitter häktad.»

På grund häraf infordrades yttrande från häradshöfdingen Reuterskiöld,
som i afgifven förklaring anförde:

Häradshöfdingen förnekade visst icke, att han vid förhöret i fråga mer
än en gång allvarligen uppmanat Norlund att hålla sig till sanningen
och varnat honom för mened. Det framginge emellertid af protokollet
vid förhöret, att häradshöfdingen ingalunda saknat skäl till ett dylikt förfarande.
På det bestämdaste bestrede häradshöfdingen, att han vid förhöret
ådagalagt vredesmod eller eljest förgått sig. Det förtjänade föröfrigt
anmärkas, att Norlund och hans svärfader, enligt hvad rättens ombudsman
i Norlunds konkurs äfvensom gode mannen i samma konkurs,
nämndemannen Jacob Bäckström, för häradshöfdingen uppgifvit, efter förhöret
godvilligt öfverlämnat till konkursboet en del lösegendom.

Vid förklaringen fanns fogad afskrift af protokoll, hållet inför häradshöfdingen
Reuterskiöld den 22 april 1911.

Enligt detta protokoll hade, sedan Norlund på egen begäran försatts
i konkurstillstånd, förhör, som omförmäles i 25 och 39 §§ konkurslagen,
blifvit utsatt till den 22 april 1911, därvid gäldenären kallats till inställelse
för att beediga bouppteckningen. I protokollet fanns vidare antecknadt,
att som Bäckström, hvilken upprättat bouppteckningen, hos häradshöfdingen
anmält, att gäldenären vägrat bland tillgångarna uppgifva en

— iai2 —

del lös egendom, som han genom lösöreköp den 30 oktober 1910 försålt
till sin svärfader E. S. Lejon, men som af kronofogden i orten tagits
i mät för gäldenärens skuld inom 30 dagar efter den 3 december 1910,
då köpeafhandlingen för inprotokollering ingafs till häradsrätten, hördes
gäldenären angående lösöreköpet och uppgaf: Ett till 450 kronor i lösöreköpsafhandlingen
upptaget sto hade Norlund till sagda pris inköpt
af handlanden A. Andersson i Umeå, men hade betalningen därför senare
erlagts af Lejon. Till en ko, i afhandlingen upptagen till 100 kronor,
hade Norlund aldrig varit ägare, utan hade häri bekommit den till låns
af Lejon. Hvarför kreaturet det oaktadt upptagits i lösöreköpsafhandlingen,
kunde Norlund ej uppgifva; sannolikt hade det ditskrifvits af t. f.
länsmannen G. Lindahl, som författat afhandlingen, på uppmaning af
Lejon, innan Norlund kommit tillstädes. En lastvagn, upptagen till 82
kronor, hade Norlund till ett pris af 78 kronor köpt af en person vid
namn Lundmark i Rickleå; detta belopp hade Lejon betalt'' till Lundmark,
och hade 4 kronor tillkommit för ränta och besvär. En s. k. risselskrinda,
upptagen i afhandlingen till 50 kronor, hade Norlund aldrig innehaft, men
fått löfte att utbekomma af svärfadern, sedan lösöreköpet vunnit laga kraft.
En sele med tillbehör hade tillhört Norlund allt sedan hans förra, år 1908
afslutade konkurs, och hade Lejon därför kontant betalt det aftalade beloppet
15 kronor. En byrå och en kärra med tillbehör, upptagna till sammanlagdt
30 kronor, hade Norlund bekommit till låns af Lejon utan att
därför erlägga någon betalning. Dessutom uppgaf Norlund, att i bouppteckningen
ej upptagits de skulder, som endast delvis guldits i hans
förra konkurs.

Efter det ofvanstående refererats i protokollet, hade däri gjorts följande
anteckning: »Sedan Norlund, allvarligen erinrad om vådan af mened
och det stränga straff, som därå kunde följa, vidhållit sina uppgifter och
förklarat sig icke hafva uppsåtligen förtegat några tillgångar, fick han
aflägga den lagstadgade eden.»

Förutom protokollsafskriften insände häradshöfdingen Reuterskiöld ett
så lydande intyg: »Undertecknade, som närvoro vid af häradshöfdingen

Axel Reuterskiöld den 22 sistlidne april hållet förhör uti Jonas Nikanor
Norlunds vid Umeå tingslags häradsrätt anhängiga konkurs, få härmed på
begäran vitsorda det af häradshöfdingen därvid förda, oss företedda protokollets
riktighet, äfvensom intyga, att häradshöfdingen, ehuru han upprepade
gånger förehöll Norlund att tala sanning och varnade honom för
mened, dock icke enligt vår uppfattning ådagalade något vredesmod eller
utfor i anstötliga ord eller åthäfvor, hvilket allt under edlig förpliktelse
försäkras. Umeå den 15 maj 1911: C. N. Olsson, nämndeman. O. Sand —

1912 —

ström, nämndeman. C. P. Åkerlund, nämndeman. J. Holmgren, nämndeman.
J. A. E. Jonsson, nämndeman. Erik Olofsson, nämndeman. J. L.
Fällman, nämndeman. Jacob Bäckström, nämndeman. Aug. Lundberg,
nämndeman. M. A. Rönnberg, kronolänsman. William Kristensen, juris
kandidat. Georg Hellgren, kronofogde.»

I anledning af häradshöfdingen Reuterskiölds förklaring inkom klaganden
med påminnelser och anförde däri:

De personer, som afgifvit det i förklaringen åberopade intyget, vore
alla utan undantag i den ställning, att de knappast skulle vilja eller kunna
afgifva något annat yttrande. Nio af dem vore nämndemän, två åklagare
och en skrifbitråde hos häradshöfdingen Reuterskiöld. Att nämndemännen
och åklagarne, som ju vore aktningsvärda personer och, med ett enda undantag,
under många år samarbetat med häradshöfdingen, skulle hafva
någon annan uppfattning om dennes uppträdande, vore ej att vänta, ty
de vore icke vana vid annat uppträdande vid domstolen och trodde uppenbarligen,
att det hörde1, till god ordning. En af dem, som undertecknat
intyget, hade också på fråga, huru han kunnat sätta sitt namn under
detsamma, förklarat, att sådant uppträdande ju vore så vanligt. Att det
vore vanligt vid häradshöfdingens domstol förminskade dock ej det befogade
i klagandens anmälan. Tv allmänhetens aktning för en domstol
kunde icke blifva synnerligen stor, då under ärendens handläggning hotelser
om långvariga straff både i detta och det tillkommande lifvet utslungades
af den, som vore satt att utleta sanningen och hade sig ålagdt
att göra detta med mildhet. Särskildt upprörande verkade sådant, då det
gällde personer, som knappast kunde försvara sig på grund af ovana vid
uppträdande inför domstol. Många gånger hade klaganden ock hört allt
annat än lämpliga uttryck fällas bland tingsmenigheten med anledning af
domarens uppträdande, uttryck som tydligen visat, att man icke hade
förtroende för domstolen. Detta vore mer än beklagligt.

Då häradshöfdingen ansett sig böra med intyg af närstående personer
styrka, att han ej uppträdt olämpligt, ville klaganden å sin sida
åberopa tre intyg, som visade, att hvad klaganden i saken anfört vore
riktigt, och att ett ingripande i detta fall vore af behofvet påkalladt.
Dessa intyg vore af så mycket större värde för belysning af häradshöfdingens
uppträdande i allmänhet i utöfningen af sitt domarkall, som
de afsåge olika tillfällen och afgifvits af personer, som knappast kände
hvarandra, men dock haft rikliga tillfällen att göra iakttagelser vid domstolen
om dess ordförandes olämpliga uppträdande gent emot rättssökande
samhällsmedborgare.

— 1912 —

Dessa i påminnelserna omnämnda intyg voro af följande lydelse:

1) »På begäran får jag härmed under edsförpliktelse intyga, att häradshöfding
Axel Reuterskiöld vid första förhöret i Nikanor Norlunds i Sävar
konkurs, vid hvilket tillfälle Norlund med ed fäste sin konkursstat, omedelbart
innan Norlund skulle gå eden, i häftiga ordalag erinrade Norlund
om edens vikt. Sedan Norlund besvarat några frågor rörande ett lösöreköp,
utför herr Reuterskiöld mot honom i följande med handslag i domarbordet
poängterade yttrande, hvilket jag ord för ord upptecknade: ''Tänk
er för! Här ska’ vi skrifva upp noga, ty det kan hända, att Ni innan
kvällen sitter häktad’.

I sammanhang härmed kan jag ej undgå förklara, att detta gjorde
på mig ett pinsamt intryck.

Strax efter förhandlingarna anmodade kronofogde Hellgren Norlund
medfölja in på åklagarerummet, där enligt uppgift ett förhör med Norlund
lär ha hållits i närvaro af länsmannen Rönnberg. Umeå den 12 juni 1911:
J. F. Jacobsson.

Undertecknad, som vid ovannämnda tillfälle var närvarande, kan ej
så noga minnas, huru herr Reuterskiölds ord folio, men i öfrigt vitsordar
jag under edlig förpliktelse förestående. Umeå som ofvan: O. T. Sandberg,
handlande.

Undertecknad åhörde ofvannämnda förhör och vitsordar riktigheten i
hr J. F. Jacobssons intyg under edsförpliktelse. Umeå den 12 juni 1911:
Johan Granberg, redaktör.»

2) »På begäran får jag härmed under edlig förpliktalse intyga, att jag
vid flera tillfällen, då häradshöfding Axel Reuterskiöld suttit såsom domare
vid Umeå tingslags häradsrätt, iakttagit, att han utan minsta anledning
i fullt synbart raseri och vredesmod utfarit i hårda ord mot parter och
vittnen, att han ibland i fullt raseri under förhandlingarna slagit näfven
i bordet så hårdt, att lagböcker och handlingar hoppat upp, att han vid
flera tillfällen uppenbarligen sökt leda vittnesmålen i viss riktning, att
han, då han ej får part att erkänna hvad han vill och vittnen att vittna
efter sin önskan, sökt skrämma parter och vittnen medelst förespegling
om högt straff både i detta och det tillkommande lifvet, samt slutligen
att det är nära nog omöjligt att få rätt återgifvet i rättens protokoll hvad
parter och vittnen ha att i sak andraga och vittna. Till sist vill jag tillägga*
att det verkar ytterst pinsamt och för rättskänslan upprörande att
åhöra, med hvilken partiskhet han leder förhandlingarna. Umeå den 31/1
1911: Joh. Fr. Nilsson, adr. Sundbyberg.

I förestående instämmer jag till alla delar: C. M. Pettersson, grund -

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag.

läggare, Umeå. J. E. Näslund, hemmansägare, öfverboda. Josef Håkansson,
f. d. sågverksägare, Umeå.»

3) »På begäran får jag härmed under edlig förpliktelse intyga, att jag
vid tingssammanträde med Umeå tingslags häradsrätt i Umeå den 25 sept.
1907 iakttog, att ordföranden häradshöfding A. Reuterskiöld under behandling
af ett mål inför hela tingsmenigheten slog näfven i domarebordet
och utfor i hårda ord mot svarandeparten. Vännäs & Pengsjö den
23 januari 1911: Alfred Lundström.»

På grund af klagandens påminnelser ansåg jag mig höra infordra förnyadt
yttrande från häradshöfdingen Reuterskiöld; och anförde denne i
en senare förklaring:

I anledning af klagandens påstående, att de nio nämndemän, som
undertecknat det af häradshöfdingen åberopade intyget, ej skulle vara vana
vid annat uppträdande af domare än häradshöfdingens, ville han upplysa,, att
af nämnda nio personer sju sutto i nämnden, innan häradshöfdingen första
fången höll ting i tingslaget. Dessutom borde anmärkas, att häradshöfdingen
visserligen hållit mer än hälften åt därefter förrättade lagtima ting, men
långt ifrån alla. Länsmannen Rönnberg hade tjänstgjort såsom länsman
inom flera distrikt många år innan häradshöfdingen kom till LTmeå, och
kronofogden Hellgren, som först under år 1910 utnämndes till kiono
fogde i Umeå fögderi, hade inom annat lån själf förvaltat domarämbete
och hållit åtskilliga ting.

Det af J. F. Jacobsson afgifva, af två personer vitsordade intyget
stode i rena fakta knappast i strid mot hvad häradshöfdingen förut yttrat,
och häradshöfdingen ville ej bestämdt förneka, att han fällt de angifna
yttrandena, ehuru häradshöfdingen ej med noggrannhet mindes dem. Det
syntes honom emellertid uppenbart, att lösöreköpets innehåll, jämfördt
med de uppgifter, Norlund lämnat nämndemannen Bäckström vid boets
upptecknande och häradshöfdingen vid förhöret, gifvit häradshöfdingen
fullgod anledning att mycket noga förhöra Norlund och varna honom för

mened. _

Jacobssons intyg innehölle emellertid, att häradshöfdingen skulle utta,nt
i »häftiga ordalag», och att hans förfarande på Jacobsson gjort »ett pinsamt
intryck». Eu annan uppfattning hade de tolf personer fått, som un
dertecknat det af häradshöfdingen åberopade intyget. Då det här gällde
en olika subjektiv uppfattning, torde följande förtjäna att beaktas. Nordmalings
och Bjurholms tingslags samt Umeå tingslags häradsrätter hade
under häradshöfdingens ordförandeskap genom i januari månad 1911 meddelade
beslut af anförda orsaker förklarat sig icke tillåta, att Jacobsson
fina:e inför nämnda domstolar anlitas såsom ombud eller rättegångsbiträde.

— 1912 —

Emot dessa beslut hade Jacobsson anfört besvär och därjämte såväl i
Svea hofrätt som hos justitieombudsmannen hemställt om åtal, hvarefter
hofrätten genom utslag, meddeladt efter den 22 april 1911, upphäft
underrätternas beslut, men tillika förklarat Jacobssons hemställan om åtal
icke kunna föranleda någon åtgärd. Under sådana omständigheter syntes
Jacobssons subjektiva uppfattning af häradshöfdingens förfarande vid konkursförhöret
ej betyda mycket emot hvad de af häradshöfdingen åberopade
tolf personerna intygat.

Enahanda torde vara förhållandet med Johan Granbergs uttalade
uppfattning. Han stod den 22 april 1911 i jäfsförhållande till häradshöfdingen,
så att Svea hofrätt på af häradshöfdingen gjord anmälan om förhållandet
förordnade kronofogden Hellgren att nämnda dag i häradshöfdingens
ställe meddela utslag i sak, däri Granberg var part. Det förtjänade
jämväl att anmärkas, att Jacobsson uppgåfves vara styrelseledamot i det
aktiebolag, som tidningen »Västerbottenskuriren» tillhörde, samt att Granberg
sedan hösten 1910 arbetat i samma tidning.

De af klaganden åberopade, den 31 och den 23 januari 1911 dagtecknade
intygen torde väl, då de tillkommit långt före konkursförhöret, ej äga
större betydelse i denna sak. Då emellertid det förra af dem innefattade
ytterst grofva beskyllningar mot häradshöfdingen, ansåge han sig böra meddela
en del upplysningar. Den person, Joh. Fr. Nilsson, som först underskrifvit
intyget, råkade år 1904 i svårare sinnessjukdom, så att han måste
intagas å dårhusafdelningen af länslasarettet i Umeå, hvarjämte han af
Umeå tingslags häradsrätt förklarades omyndig. Sedan hans tillstånd förbättrats,
så att han utskrifvits från lasarettet och af häradsrätten förklarats
myndig, instämde han en mängd rättegångar emot personer, som
han ansåg hafva begagnat sig af hans omyndighetstillstånd och kränkt
hans rätt. 1 nästan alla hittills afgjorda saker hade han hufvudsakligen
tappat i underrätt, och i Svea hofrätt hade det gått honom ännu sämre.
Vid de tillfällen häradshöfdingen haft med Nilsson att skaffa, hade häradshöfdingen
mer och mer kommit till den uppfattningen, att Nilsson, ehuru
ägande i allmänhet fullt redigt förstånd, vore behäftad med fixa ideer.
Intygets ordalag gåfve häradshöfdingen synnerlig anledning till förmodan,
att det författats icke af Nilsson utan af annan person, som velat begagna
det vid lämpligt tillfälle och lyckats förmå Nilsson att underteckna det,
sannolikt utan att denne närmare satt sig in i dess innebörd. En af de
personer, som förklarat sig instämma i Nilssons intyg, hade i ett af enskild
person anhängiggjordt mål angående åverkan af Umeå tingslags

— 1912 —

häradsrätt under häradshöfdingens ordförandeskap dömts till värjemålsed.
Efter förlikning mellan parterna afskrefs emellertid målet.

I ärendet hade förts häradshöfdingen Reuterskiöld i allmänhet till
last, att han skulle i domstolen på ett obehärskadt och kränkande sätt
uppträda mot parter och andra, som där hade att företräda; och hade i
sådant afseende mot honom särskildt angifvits, att han den 22 april 1911,
då en person skolat aflägga gäldenärsed å sin konkursstat, till denne
yttrat: »Tänk Er för. Här ska’ vi skrifva upp noga, ty det kan hända,
att Ni innan kvällen sitter häktad.»

1 sin först afgifna förklaring hade häradshöfdingen Reuterskiöld — utan
att yttra sig om huruvida han fällt de citerade yttrandena — bestämdt bestridt,
att han vid tillfället den 22 april 1911 ådagalagt vredesmod eller eljest
förgått sig. I den senare af honom afgifna förklaringen hade han, utan att
direkt inlåta sig på en vederläggning af de i klagandens intyg lämnade
uppgifterna, framdragit en del omständigheter, som skulle tala mot trovärdigheten
hos några af de personer, som undertecknat dessa intyg.
Därvid hade han dock i fråga om de citerade orden förklarat sig icke
bestämdt vilja förneka, att han uttalat desamma.

Vid öfvervägande af hvad i detta ärende sålunda förekommit ansåg
jag mig böra allenast fästa mig vid ofvan citerade yttrande, hvilket jag
fann vara af synnerligen kränkande beskaffenhet. Val må en domare med
allvar och äfven skärpa erinra den, som skall inför honom aflägga ed,
om edens vikt och vådan af mened, men han får därvid icke använda
uttryck, som i likhet med de anförda uttala en hos honom förut
fattad mening, att den, som det åligger att gå eden, ämnar med berådt
mod beediga oriktiga uppgifter.

Genom nämnda yttrande hade häradshöfdingen Reuterskiöld på ett
betänkligt sätt åsidosatt den saklighet samt den aktning för sitt ämbete
och för andras rätt, som en domare är skyldig iakttaga i sin ämbetsutöfning;
och detta hans felaktiga förhållande fann jag böra lagligen beifras.
Jag uppdrog därför åt advokatfiskal vid Svea hofrätt att inför hofrätten
anställa åtal mot häradshöfdingen, för hvad han i förevarande hänseende
låtit komma sig till last. Därvid borde advokatfiskal, efter det vittnesförhör,
om sådant funnes erforderligt, ägt rum, å häradshöfdingen yrka
ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som i enlighet härmed blef af advokatfiskal anställdt,
meddelade hofrätten utslag den 5 december 1911. Hofrätten utlät sig däri:

— 1912 —

Ehuru häradshöfdingen Reuterskiöld, då Norluud vid ifrågakomna tillfälle
skolat aflägga ed, bort varna honom för mened, likväl och som de ordalag,
hviska, enligt hvad i målet vore upplyst, häradshöfdingen därvid använda
icke varit förenliga med domarämbetets värdighet, pröfvade hofrätten,
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, rättvist fälla häradshöfdingen att
för det ämbetsfel, han sålunda låtit komma sig till last, bota 50 kronor.

Bristande kontroll vid ett riksbankens afdelningskontor.

■ Vid sammanträde med styrelsen för riksbankens afdelningskontor i
Östersund den 1 mars 1911 anmäldes, att föregående dag vid granskning
af kontorets räkenskaper upptäckts tillgrepp af kontorets medel till belopp
af 70,000 kronor. Med anledning häraf verkställdes vid kontoret undersökning,
som gaf vid handen, att de upptäckta tillgreppen skett vid olika
tillfällen från och med september månad 1902, samt att för döljande af
dessa tillgrepp förfalskningar af räkenskaperna upprepade gånger gjorts.

Såsom misstänkta för ifrågavarande tillgrepp och förfalskningar häktades
kassören vid afdelningskontoret Erik Augustin samt kamreraren därstädes
Ernst Hjalmar Gustaf Elion Wickström, hvarefter åtal mot dem
anställdes vid rådstufvurätten i Östersund af stadsfiskalen i nämnda stad.

Den vid afdelningskontoret verkställda undersökningen syntes tillika
utvisa, att ifrågavarande tillgrepp långt tidigare, och innan de uppgått till
omförmälta betydliga belopp, bort upptäckas, därest den verkställande styrelseledamoten
ordentligen iakttagit den kontroll och den tillsyn, som ålegat
honom i denna hans egenskap, samt att Wickström sedan längre tid
afveta t tillgreppen och förfalskningarna af räkenskaperna utan att yppa
dem. Då det häraf framgick, att dels f. d. riksdagsmannen Olof Larsson
från Häste, hvilken allt sedan år 1892 tjänstgjort såsom verkställande styrelseledamot
vid kontoret till sin död den 25 november 1910, och dels
Wickström, som vid förfall för Larsson uppehållit verkställande styrelseledamotens
befattning, eftersatt de plikter, dem i nämnda egenskap ålegat,
beslöto fullmäktige i riksbanken, på grund af ansvarighetslagen för ledamöter
i styrelserna vid riksbankens afdelningskontor den 12 maj 1897,
att åtal enligt nämnda lag skulle anställas mot Wickström, samt att i
sammanhang därmed talan om ersättning för de genom tillgreppen orsakade
förlusterna skulle föras emot Olof Larssons stärbhus och emot
Wickström.

— 1912 —

Med anledning af det i § 2 af nämnda ansvarighetslag gifna stadgandet,
att sådant åtal skall anställas af Riksdagens justitieombudsman, anmälde
fullmäktige sitt ifrågavarande beslut genom en till mig aflåten ämbetsskrifvelse.
Vid denna hade fogats dels afskrift af en berättelse öfver
undersökningen vid kontoret i Östersund med detaljerad redogörelse för
ifrågavarande tillgrepp och förfalskningar, dels ock en särskild promemoria
angående försummelser af verkställande styrelseledamoten vid kontoret
vid fullgörande af honom åliggande kontroller och tillsyn öfver kontorets
rörelse. I enlighet härmed uppdrog jag åt advokatfiskal vid Svea hofrätt
att inför hofrätten i laga ordning utföra ifrågavarande åtal.

Under rannsakningen med Augustin och Wickström inför rådstufvurätten
yttrade åklagaren, bland annat, följande. Augustin hade af riksbankens
medel, som han i egenskap af kassör vid afdelningskontoret emottagit,
dels under åren 1901 och 1902 vid åtskilliga tillfällen af likvider
för förfallna, diskonterade växlar tillgripit och förskingrat olika penningbelopp,
hvilka emellertid blifvit efter hand under samma tid af Augustin
ersatta, dels ock under tiden från och med den 14 september 1902 till
och med den 22 september 1909, likaledes af växellikvider, vid särskilda
tillfällen tillgripit sammanlagdt 50,000 kronor, hvilka han förskingrat, samt
för döljande af tillgreppen tid efter annan vidtagit falska räkenskapsåtgärder.
Under tjänstgöring som kamrerare vid afdelningskontoret hade Wickström
ur kontorets dagkassa tillgripit och förskingrat ett belopp af 20,000 kronor
samt till döljande af detta tillgrepp den 28 april 1909 och den 29 maj
samma år vidtagit åtskilliga falska bokföringsåtgärder. Vidare hade Wickström,
hvilken den 28 september 1909 erhållit kännedom om den brist i
bankens medel, som genom Augustins tillgrepp af 50,000 kronor förelegat,
upprättat och till riksbankens hufvudkontor insändt vecko- och månadsrapporter
rörande afdelningskontorets ställning äfvensom uppgjort bokslut
för åren 1909 och 1910, allt i öfverensstämmelse med de veterligen falska
räkenskaper, som vid banken förekommit. Med anledning häraf yrkade
åklagaren ansvar å Augustin för hvad denne sålunda äfvensom i andra
uppgiga afseenden låtit komma sig till last jämlikt 25 kap.^ 11 och 12 §§
strafflagen, jämförda med 4 kap. 2 § samma lag, och å \\ ickström dels
för delaktighet i Augustins förskingringar, så vidt de afsåge omförmälta
50,000 kronor, dels ock jämlikt 25 kap. 11 och 12 §§ strafflagen för olofligt
tillgrepp af 20,000 kronor.

Riksbanken yrkade åläggande för Wickström att gemensamt med
Augustin, hvilkendera gälda gitte, ersätta banken dels berörda 70,000 kronor
jämte ränta dels ock lösen af rådstufvurättens protokoll i målet.

Rådstufvurätten meddelade utslag i målet den 11 maj 1911 och utlät

— 1912 —

sig däri, bland annat: Beträffande först den emot Augustin förda ansvarstalan
vore genom hvad. Augustin erkänt samt i öfrigt i målet förekommit
utredt följande : Augustin hade i egenskap af kassör vid riksbankens
afdelningskontor i Östersund af bankens medel, dem han till redovisning
mottagit, dels under åren 1901 och 1902 vid åtskilliga tillfällen, i enlighet
med en af banken till rådstufvurätten ingifven tablå, af likvider för förfallna,
diskonterade växlar tillgripit och förskingrat olika i tablån angifna
belopp, hvilka emellertid efter hand blifvit under samma tid af Augustin
ersatta, dels ock, likaledes af växellikvider, tillgripit, den 14 september
1902 9,000 kronor, den 1 december samma år 2,000 kronor, den 5 december
samma år 2,000 kronor, den 12 mars 1903 3,000 kronor, den 5
september 1903 4,000 kronor, den 13 oktober 1906 10,000 kronor och
den 22 september 1909 20,000 kronor eller tillhopa 50,000 kronor samt
förskingrat de sålunda tillgripna beloppen. För döljande af nu berörda
tillgrepp hade Augustin tid efter annan på olika, under målets handläggning
närmare angifna, sätt vidtagit falska räkenskapsåtgärder. På grund
häraf och då Augustins berörda brottsliga förfaranden måste anses såsom
fortsättning af en och samma förbrytelse, pröfvade rådstufvurätten, jämlikt
25 kap. 11, 12 och 22 §§ strafflagen, jämförda med 4 kap. 3 § samma
lag, rättvist döma Augustin att för hvad han sålunda äfvensom i andra
angifna hänseenden låtit komma sig till last, förutom det att han blefve
från sin ifrågavarande kassörsbefattning afsatt, hållas till straffarbete i
fyra år samt att vara medborgerligt förtroende förlustig, intill dess ett år
förflutit från det han efter utståndet straff blifvit frigifven, hvarjämte
Augustin förklarades ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas. Vidkommande
den emot Wickström uti hans egenskap af kamrerare vid nämnda
afdelningskontor förda ansvarstalan funne rådstufvurätten Wickström visserligen
icke vara mot sitt enständiga nekande lagligen förvunnen att
själf hafva tillgripit och förskingrat i målet ifrågakomna, såsom brist i
kontorets dagkassa ostridigt befunna 20,000 kronor eller någon del af
samma belopp. Däremot funno rådstufvurätten Wickström vara, genom
hvad på ed i målet såsom sakkunniga vittnen afhörde verkställande styrelseledamoten
vid afdelningskontoret Josef Robert Ambrosius Sanden och
t. f. kamreraren därstädes Ernst Flodmark berättat samt genom hvad i
öfrigt i målet förekommit, lagligen förvunnen att hafva, sedan han den 28
september 1909 erhållit kännedom om den brist i bankens medel, som
genom Augustins ofvanberörda tillgrepp å 50,000 kronor förelegat, upprättat
och med sitt namn undertecknat till riksbankens hufvudkontor insända
vecko- och månadsrapporter rörande afdelningskontorets ställning
äfvensom upprättat bokslut för åren 1909 och 1910, allt i öfverensstäm —

1912 —

melse med de veterligen falska räkenskaper, som för döljandet af nämnda
brist varit vid banken förda, hvarigenom Wickström genom direkta åtgärder
varit Augustin behjälplig till bristens döljande. Men än vidare funne
rådstufvurätten Wickström vara — genom i målet påvisade sifferändringar
uti inventarieboken och balansboken för april 1909, i fråga om hvilka
ändringar Wickström förklarat sig ej kunna förneka, att desamma blifvit
af honom vidtagna, och genom medgifna i målet närmare omförmälta felaktiga
summeringar i hufvudboken för maj 1909 samt genom en af honom
enligt medgifvande vidtagen räkneoperation i inventarieboken för
samma månad och genom hvad i öfrigt i målet förekommit — lagligen öfvertyg3,
cl att hafva med vetskap om en redan vid förstnämnda tidpunkt förefintlig
brist i dagkassan å 20,000 kronor afsiktligen verkställt berörda
sifferändringar i ändamål att sig eller annan till nytta dölja denna brist
äfvensom att därefter hafva i upprättade och till riksbankens hufvudkontor
afsända vecko- och månadsrapporter rörande afdelningskontorets ställning
samt upprättade bokslut för åren 1909 och 1910 infört summor i
öfverensstämmelse med de veterligen falska räkenskaper, som för bristens
döljande vid banken förekommit, genom hvilka sistnämnda åtgärder Wickström
jämväl i fråga om döljandet af denna brist i bankens medel gjort
sig skyldig till ansvar enligt 3 kap. 9 § strafflagen. Genom sina här ofvan
omförmälta brottsliga förfaranden hade Wickström därjämte uppsåtligen
förbrutit sig i sin tjänst såsom kamrerare vid afdelningskontoret och eftersatt
de plikter, honom i sådan egenskap ålegat. I följd häraf och då
Wickströms åtgärder i fråga om döljandet af såväl den genom Augustins
tillgrepp af 50,000 kronor uppkomna bristen i'' bankens medel som ock
bristen å 20,000 kronor måste anses utgöra fortsättning af ett och samma
brottsliga förfarande, pröfvade rådstufvurätten rättvist döma Wickström,
dels jämlikt 3 kap. 9 §, jämförd med 25 kap. 12 §, 25 kap. 16 och 22
§§, samtliga lagrum jämförda med 4 kap. 1 och 3 §§ strafflagen, att hållas
i fängelse fyra månader samt att vara från sin ifrågavarande kamrerarbefattning
afsatt och ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas, dels ock jämlikt
12 kap. 1 och 21 §§, 25 kap. 16 och 22 §§ strafflagen, jämförda med 4 kap.
1 och 3 §§ samma lag, att hållas till straffarbete i två år tio månader och
vara förlustig medborgerligt förtroende, intill dess ett år förflutit från det
han efter utståndet straff blifvit frigifven, att varda från sin tjänst afsatt
och ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas, eller att, då ofvanberörda
fängelsestraff enligt föreskriften i 4 kap. 6 § strafflagen skulle öfvergå till
straffarbete i två månader, i en bot hållas till straffarbete i tre år och
vara medborgerligt förtroende förlustig, intill dess ett år förflutit från det
han efter utståndet straff blifvit frigifven, samt att vara från sin karnre —

1912 —

rarbefattning vid afdelningskontoret afsatt, hvarjämte han förklarades
-ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas. I fråga därefter om den mot
Augustin och Wickström väckta ersättningstalan funne rådstufvurätten
såväl Augustin som Wickström vara skyldiga att till riksbanken gälda af
Augustin tillgripna 50,000 kronor samt Wickström därutöfver pliktig att
ensam utgifva i målet ifrågakomna 20,000 kronor. På grund häraf pröfvade
rådstufvurätten skäligt att i så måtto bifalla samma talan, att rådstufvurätten
dels ålade Augustin och Wickström att gemensamt, eller den
gälda gitte, till riksbanken utgifva 50,000 kronor jämte sex procent ränta,
Augustin å 9,000 kronor från den 14 september 1902 till den 1 december
samma år, därifrån å 11,000 kronor till den 5 december samma år,
därifrån å 13,000 kronor till den 12 mars 1903, därifrån å 16,000 kronor
till den 5 september samma år, därifrån å 20,000 kronor till den 13
oktober 1906, därifrån å 30,000 kronor till den 22 september 1909 och
därifrån å 50,000 kronor tills betalning skedde, och Wickström å sistnämnda
belopp, 50,000 kronor, från den 28 september 1909 likaledes tills
betalning skedde, dels ock förpliktade Wickström att till banken därutöfver
ensam utgifva 20,000 kronor jämte sex procent ränta, som skulle beräknas
från den 28 april 1909. Dessutom ålade rådstufvurätten Augustin
och Wickström att gemensamt, eller den gälda gitte, ersätta riksbanken
hvad som af dess medel kunde hafva utgifvits till lösen af rådstufvurättens
protokoll och utslag i målet; hvarjämte rådstufvurätten tillerkände
ersättning åt, bland andra, Wickströms rättegångsbiträde, e. o. notarien
Sigfrid Lundgren, med 215 kronor, att förskottsvis af allmänna medel till
honom genast utbetalas, men till statsverket återgäldas af Wickström.

Det vid rådstufvurätten sålunda handlagda målet blef, i hvad det
rörde Wickström, jämlikt 25 kap. 9 § rättegångsbalken underställdt Svea
hofrätts pröfning. I sammanhang därmed behandlade hofrätten de påståenden,
advokatfiskalen vid hofrätten på grund af mitt ofvannämnda uppdrag
framställt dels emot Wickström och dels emot aflidne Olof Larssons
dödsbodelägare, nämligen hans änka Kristina Larsson samt makarnas barn
hemmansägarne Lars Olsson och Olof Olsson, båda i Häste, bandirektören
Hemming Olsson i Göteborg och änkan Anna Gardin i Ytterån.

Till utveckling af sin talan anförde advokatfiskalen hufvudsakligen:
Oaktadt Wickström den 28 september 1909 erhållit kännedom om förenämnda
af Augustin föröfvade tillgrepp af 50,000 kronor och till döljande
häraf gjorda förfalskningar äfvensom varit medveten om en brist å
ytterligare 20,000 kronor i kontorets dagkassa, hade Wickström, som efter
berörda tid vid olika tillfällen varit t. f. verkställande styrelseledamot vid
kontoret, icke blott underlåtit att, såsom honom enligt 18 § i gällande

Justitieombudsmannens ämbelsberättelse till 1912 års Riksdag. 11

stadgar för tjänstgöringen vid Sveriges riksbanks afdelningskontor ålegat,
därom göra anmälan, utan till och med vid en den 11 december 1910
förrättad inventering vid kontoret, då Wickström tjänstgjort såsom verkställande
styrelseledamot, påverkat Augustin, som då varit t. f. kamrerare,
att vidtaga falsk bokföringsåtgärd till döljande af den då förefintliga bristen
å 70,000 kronor. I sin egenskap af t. f. verkställande styrelseledamot
hade Wickström vidare underlåtit att vid månadsinventeringarna jämlikt
10 § i tjänstgöringsstadgarna framlägga balansboken, så att den bristande
öfverensstämmelsen emellan denna bok och den verkliga kassabehållningen
kunnat observeras af öfriga styrelseledamöter. På grund häraf yrkade
advokatfiskal ansvar å Wickström i egenskap af t. f. verkställande styrelseledamot
dels jämlikt 3 kap. 1 eller 3 § strafflagen, jämförd med 25-kap. 12 § samma lag, och dels jämlikt 25 kap. 16 § strafflagen eller i öfrigt
tillämpliga lagrum. Hvad därefter Larsson beträffade, hade denne,
hvilken allt sedan år 1892 intill sin död den 25 november 1910 varit
verkställande styrelseledamot vid afdelningskontoret, i flera afseenden
eftersatt de plikter, honom i nämnda egenskap ålegat. Sålunda hade Larsson
icke, såsom stadgadt vore, själf fört balansboken, ofta underlåtit genomgå
den af kassören efter expeditionstidens slut för hvarje dag levererade
kassan, innan densamma inlagts i kontorets kassaskåp, samt understundom
åsidosatt sin skyldighet att jämföra den af kassören levererade
behållningen med kassaredovisningen för dagen. Larsson hade| därjämte vid
åtskilliga tillfällen under tjänstetid varit frånvarande från kontoret och då
i strid emot 1 § 3 mom. i nämnda tjänstgöringsstadgar låtit kamreraren
innehafva jämte sin egen nyckel jämväl Larssons nyckel till kontorets förvaringsrum
af dagkassorna. Då Larsson i dessa och andra hänseenden,
hvilka i vid advokatfiskal^ memorial fogade, genom fullmäktiges i riksbanken
försorg upprättade promemoroir närmare angåfves, åsidosatt sin
skyldighet att handhafva och iakttaga de kontroller och den tillsyn, som
ålegat honom i egenskap af verkställande styrelseledamot, hade Larsson
jämlikt 14 § i tjänstgöringsstadgarna, jämförd med 25 kap. 17 § strafflagen,
ådragit sig — förutom ansvar — ersättningsskyldighet för den förlust
å 70,000 kronor, som härigenom tillskyndats riksbanken, hvilken ersättningsskyldighet
efter Larssons död öfvergått å delägarna i hans dödsbo.
Advokatfiskalen yrkade därför, att dödsbodelägarna måtte förpliktas att till
riksbanken utgifva dels jämte Wickström, en för alla och alla för en,
20,000 kronor med ränta, dels ock gemensamt med Augustin och W ickström,
hvilken gälda gitte, 50,000 kronor jämte ränta,

Efter slutad skriftväxling och sedan vittnesförhör ägt rum inför
rådstufvurätten i Östersund meddelade hofrätten utslag i målet den 8

— 1912 —

december 1911. Hofrätten yttrade däri: Lika med rådstufvurätten funne
hofrätten Wickström vara lagligen förvunnen att, sedan han den 28
september 1909 erhållit kännedom därom, att Augustin af penningar,
hvilka han såsom kassör omhänderhaft, tillgripit och förskingrat 50,000
kronor samt därefter genom falska räkenskaper dolt tillgreppet, hafva till
hufvudkontoret insändt de af Wickström i egenskap af kamrerare undertecknade
vecko- och inånadsrapporterna rörande afdelningskontorets ställning
äfvensom upprättat bokslut för åren 1909 och 1910, allt i öfverensstämmelse
med Wickström veterligen falska räkenskaper, samt att Wickström
sålunda vore delaktig i Augustins berörda förbrytelser; och hade Wickström
genom underlåtenhet att yppa Augustins brott, hvilket särskildt
jämlikt bestämmelserna i 18 § i de för tjänstgöringen vid riksbankens afdelningskontor
gällande stadgarna ålegat Wickström, dessutom uppsåtligen
förbrutit sig i sin tjänst ej mindre såsom kamrerare än äfven såsom t. f.
verkställande styrelseledamot.

På grund af hvad Wickström vidgått och hvad öfrigt i målet förekommit
måste Wickström därjämte anses mot sitt nekande öfvertygad att
vid något tillfälle under våren 1909, senast den 31 maj, hafva af medel,
hvilka han i kraft af sin befattning såsom kamrerare till förvarande emottagit,
tillgripit och förskingrat 20,000 kronor samt därefter genom falska
räkenskaper sökt dölja samma tillgrepp.

Hvad anginge öfriga mot Wickström i målet framställda ansvarsyrkanden,
funne hofrätten hvad i dessa delar mot Wickström förekommit
icke vara af beskaffenhet att till ansvar för honom föranleda.

Hofrätten pröfvade förty rättvist döma Wickström dels jämlikt 3 kap.
9 §, jämförd med 12 kap. 1 § och 22 kap. 11 §, 25 kap. 16, 18 och 22
§§ samt 4 kap. 3 §, allt strafflagen, att hållas i fängelse sex månader
äfvensom att varda från sin kamrerarbefattning afsatt och ovärdig att i
rikets tjänst vidare nyttjas, dels ock jämlikt 25 kap. 11 och 12 §§, jämförda
med 4 kap. 3 §, samt 25 kap. 22 §, allt strafflagen, att undergå
straffarbete tre år sex månader samt vara medborgerligt förtroende förlustig,
intill dess två år förflutit från det han efter utståndet straff blifvit
frigifven, äfvensom att för sistnämnda förbrytelser likaledes varda afsatt
och ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas; och skulle det Wickström
ådömda fängelsestraffet enligt 4 kap. 6 § strafflagen öfvergå till straffarbete
i tre månader, hvadan Wickström i en bot skulle hållas till straffarbete
tre år nio månader samt vara förlustig medborgerligt förtroende,
intill dess två år förflutit från det han efter utståndet straff blifvit frigifven,
äfvensom varda från sin kamrerarbefattning afsatt och ovärdig att
i rikets tjänst vidare nyttjas. Med stöd af 4 kap. 12 § strafflagen för —

1912 —

ordnade hofrätten emellertid, att det Wickström sålunda ådömda straffarbetsstraffet
skulle anses verkställdt till en tid af två månader genom
Wickströms hållande i häkte.

Beträffande den i målet förda ersättningstalan, så enär af hvad i målet
förekommit blifvit utredt, att Larsson i åtskilliga hänseenden, på sätt
advokatfiskalen anfört, åsidosatt sin skyldighet att noga handhafva och
iakttaga den kontroll och tillsyn, som honom i egenskap af verkställande
styrelseledamot vid afdelningskontoret ålegat, och genom hvars noggranna
iakttagande Larsson kunnat förekomma eller i tid upptäcka de utaf Augustin
och Wickström företagna förskingringarna och förfalskningarna; ty och
som Larsson sålunda jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, jämförd med 6 kap.

1 § samma lag, ådragit sig ansvarighet för den skada och förlust, som
genom hans underlåtenhet i berörda afseende tillskyndats banken, samt
vid sådant förhållande den af Larssons dödsbodelägare åberopade omständigheten,
att den vid afdelningskontoret tjänstgörande styrelsen, däribland
Larsson, erhållit ansvarsfrihet för kontorets förvaltning, icke kunnat för
Larsson medföra befrielse från skyldighet att ersätta banken den förlust,
som uppstått genom Larssons omförmälta försummelse, funne hofrätten
Larssons dödsbodelägare, nämligen hans änka Kristina Larsson samt makarnas
barn Lars Olsson, Olof Olsson, Hemming Olsson och änkan Anna
Gardin, pliktiga att ersätta bankens berörda förlust; och emedan Wickström
på grund af hvad förut nämnts om hans förbrytelser i omförmälta
afseenden jämväl vore skyldig godtgöra banken samma förlust, och genom
laga kraftvunnet utslag sådan ersättningsskyldighet äfven ålåge Augustin
till ett belopp af 50,000 kronor, pröfvade hofrätten lagligt ålägga dels
änkan Larsson, Lars Olsson, Olof Olsson, Hemming Olsson och änkan
Gardin i deras egenskap af dödsbodelägare efter Larsson äfvensom Wickström
att, gemensamt med Augustin, hvilken gälda gitte, till banken utgifva
50,000 kronor jämte sex procent ränta, som skulle beräknas, för
dödsbodelägarna på sätt rådstufvurätten i afseende å den Augustin ålagda
ersättningsskyldigheten stadgat, samt beträffande Wickström från den 28
september 1909, tills betalning skedde, dels ock änkan Larsson, Lars Olsson,
Olof Olsson, Hemming Olsson och änkan Gardin i deras nämnda
egenskap äfvensom Wickström att, likaledes hvilken gälda förmådde, ersätta
banken 20,000 kronor tillika med ränta därå efter sex procent, hvilken
ränta likväl i brist på närmare utredning skulle utgå först från den
31 maj 1909, till dess betalning följde.

Rådstufvurättens utslag, i hvad detsamma afsåge godtgörelse för bankens
kostnader å målet äfvensom ersättning åt Wickströms rättegångsbiträde,
blefve af hofrätten gilladt.

— 1912 —

Den ersättning af 9 kronor 20 öre, som rådstufvurätten tillerkänt af
advokatfiskalen såsom vittne i målet åberopade lektorn Sven Johan Kardel!,
skulle stanna å statsverket.

Af advokatfiskalen framställdt yrkande om åläggande för Wickström
och dödsbodelägarna att, gemensamt eller den gälda gitte, ersätta kostnaden
för advokatfiskal^ inställelse -inför rådstufvurätten vid vittnesförhörets
hållande kunde icke bifallas.*

Försummelse i fråga om röstlängds tillhandahållande.

Med anledning af en i tidningen »Aftonbladet» för den 14 juli 1911
intagen artikel med rubriken »Slarf med röstlängderna» anmodade jag
magistraten i Sigtuna att till mig inkomma med yttrande, huruvida
magistraten behörigen kungjort tid och ställe för framläggande af röstlängd
för höstens riksdagsmannaval samt i föreskrifven ordning hållit sådan
röstlängd tillgänglig för granskning.

Vidkommande den emot W ickström och Olof Larssons dödsbodelägare förda ersättningstalan
förekom vid målets afgörande den skiljaktighet, att referenten yttrade:

»Beträffande de mot Wickström i målet väckta ersättningsanspråken pröfvar jag, på
grund af hvad Wickström sålunda, enligt hvad ofvan nämnts, i målet ligger till last, lika
med rådstufvurätten lagligt förplikta Wickström att dels gemensamt med Augustin, hvilkendera
gälda gitter, till banken utgifva 50,000 kronor jämte sex procent ränta därå från
den 28 september 1909 tills betalning sker, dels ensam ersätta banken 20,000 kronor
tillika med ränta & sistnämnda belopp efter sex procent, hvilken ränta likväl, i, brist på
närmare utredning, skall utgå först från den 31 maj 1909, till dess likvid följer.

Vidkommande därefter den mot Larssons dödsbodelägare i målet förda ersättningstalan,
så enär densamma grundas å förment försummelse från Larssons sida i uppfyllandet
. af honom i egenskap af verkställande styrelseledamot åliggande förpliktelser, men
ostridigt är, att medlemmarne af den vid afdelningskontoret tjänstgörande styrelsen och
bland dem Larsson hvarje år till och med 1909, och sålunda för alla år, under hvilka
ifrågavarande förskingringar skett och genom falska bokföringsåtgärder dolts i räkenskaperna,
i laga ordning erhållit ansvarsfrihet för kontorets förvaltning, samt, äfven om antagas
får, att Larsson genom samvetsgrant iakttagande af sina plikter bort ännu under
år 1910 kunna upptäcka, att brist i bankens medel förefunnits, det likväl, särskild! med
hänsyn till tiden då dylik upptäckt sålunda skulle hafva ägt rum, icke kan anses i målet
utredt, huruvida, eller i hvad mån skada genom Larssons försummelse i omförmälta hänseende
under sistnämnda år må hafva tillskyndats banken, finner jag berörda talan icke
kunna bifallas.»

- 1912 —

I afgifven förklaring anförde borgmästaren Karl Hugo Hallerström å

magistratens vägnar: . ..

att crenom förbiseende af ordföranden längden först den 10 juli blitvit
genom anslag å rådhusdörren kungjord och framlagd å rådhuset, där

den varit tillgänglig till den 25 juli;

att vederbörlig underrättelse aflåtits till icke röstberättigade;
samt att till den 25 juli endast två anmärkningar blifvit emot
längden framställda.

Lagen om val till Riksdagen den 26 maj 1909 innehåller i 28 § följande
bestämmelser:

»Från och med den 3 till och med den 9 j uli skall röstlängden vara
å lämpligt ställe inom valdistriktet under behörig tillsyn framlagd för
Granskning. Det åligger valnämndens ordförande eller magistraten att
ej mindre senast den 25 juni kungöra, på sätt i 29 § sägs, tid och ställe
för framläggandet än äfven ofördröjligen till enhvar i röstlängden upptagen
person, som däri icke antecknats såsom röstberättigad, härom med
allmänna posten sända underrättelse med angifvande af den eller, de omständigheter,
på grund hvaraf han från rösträtt uteslutits. Till dem,
hvilka åtnjuta fattigunderstöd eller sakna stadigt hemvist, vare dock ej
nödigt att sända underrättelse.

I kungörelse samt underrättelse, hvarom i denna $ förmäles, skall
jämväl angifvas tiden, inom hvilken anmärkning mot röstlängd för att
upptagas till pröfning bör, jämlikt 30 § här nedan, vara till valnämndens
ordförande eller magistraten inlämnad, samt tid och ställe för pröfning
enligt 33 § af sålunda gjorda anmärkningar.»

°Samma lag innehåller i 29 §, bland annat, att kungörelse, hvarom i
28 § förmäles, skall uppläsas i kyrkan och, där så kan ske, i ortstidningar
införas. .... ,•

I 30 § af vallagen stadgas, att därest någon, hvilken rösträtt enligt
längden ej tillkommer, vill för sig påstå sådan rätt, eller därest någon
anser, att annan icke må vara däri upptagen såsom röstberättigad, äger
han att sina anmärkningar, skriftligen affattade och åtföljda af de bevis
han vill åberopa, ingifva till valnämndens ordförande eller magistraten

sist den 15 juli före kl. 12 på dagen.

Såsom af det i ärendet afgifna yttrandet framgick, hade magistraten
i Sigtuna uraktlåtit att ställa sig nyssberörda, i vallagen upptagna bestämmelser
till efterrättelse. Med hänsyn till vikten däraf, att dessa före —

1912 —

skrifter blifva behörigen och noggrant iakttagna, ansåg jag mig icke kunna
underlåta att lagligen beifra det felaktiga förfarande, hvartill magistraten
sålunda gjort sig skyldig. Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen vid
Svea hofrätt att inför hofrätten ställa borgmästaren Hallerström, hvilken
såsom magistratens ordförande i främsta rummet var ansvarig för dess
ämbetsförvaltning, under åtal för hvad han i förevarande hänseende låtit
komma sig till last, och borde advokatfiskalen därvid å Hallerström yrka
ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som i enlighet härmed blef af advokatfiskalen anställdt
emot borgmästaren Hallerström, meddelade hofrätten efter föregången skriftväxling
utslag den 12 december 1911. Hofrätten yttrade däri, att, enär
Hallerström i egenskap af magistratens ordförande förfarit felaktigt i de
anmärkta hänseendena, pröfvade hofrätten jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
rättvist döma Hallerström för den försummelse i utöfningen af sitt ämbete,
han sålunda låtit komma sig till last, att bota 100 kronor.

Obehörigt expeditionssätt i syfte att uttaga högre ersättning
än i förordningen om expeditionslösen är medgifvet. I

I en insänd, den 4 april 1911 dagtecknad och den o i samma månad
hit inkommen klagoskrift anförde sekreteraren för Svenska cellulosaföreningen
K. Nyström hufvudsakligen följande.

Svenska cellulosaföreningen hade, för ett statistiskt sammandrag öfver
vissa varor, behof af en del i den officiella handelsstatistiken för Sverige
förekommande uppgifter. I anledning häraf tillskref klaganden den 15
och den 27 mars 1911 generaltullstyrelsen med anhållan att få i vederbörlig
ordning lösa en afskrift af vissa närmare angifna statistiska uppgifter
rörande 1910 års export. I anledning häraf infann sig en tullvaktmästare
med berörda afskrift och medförde samtidigt en kvitterad
räkning å 25 kronor, undertecknad af tillf örordnade byråchefen hos generaltullstyrelsen
B. Silfverhielm. Emellertid ansåge sig klaganden icke vara skyldig
att betala detta belopp för ifrågavarande afskrift, som klaganden under
tiden erhållit från kommerskollegium mot en afgift af 3 kronor.

Angående sakens förhistoria ville klaganden anföra följande.

för 5 å 6 år tillbaka, på den tid föreningen hade sitt kontor i Göteborg,
tillskref klaganden Silfverhielm, som då var revisor i generaltull ,

— 1912 —

styrelsen, med anmodan till denne att lämna en afskrift af vissa officiella
statistiska uppgifter rörande Sveriges export och import. Härför erlade
klaganden då en afgift af 15 kronor. Några år senare höjde Silfverhielm
afgiften till 25 kronor, år 1910 begärde emellertid Silfverhielm 35
kronor för samma afskrifter, men då klaganden protesterade mot detta
oskäligt höga belopp, reducerades priset till 25 kronor.

Att man gent emot tulltjänsteraän kunde pruta på afgiften för en afskrift
af vissa delar utaf den officiella handelsstatistiken föreföll klaganden,
minst sagdt, märkvärdigt. År 1911 skref klaganden därför direkt
till generaltullstyrelsen och anhöll att få i vederbörlig ordning lösa ifrågavarande
afskrift. Som svar å denna anhållan emottog klaganden, såsom
förut blifvit nämndt, de begärda uppgifterna utan stämpel eller lösen
jämte kvitterad räkning från Silfverhielm å 25 kronor. Klaganden återsände
emellertid handlingarna, då han ansåg beloppet allt för högt och
generaltullstyrelsens förfarande i denna sak icke öfverensstämmande med
hvad som stadgades i förordningarna angående*expeditionslösen och stämpelafgiften.
Klaganden förmodade nämligen, att tullverket både skyldighet
att lämna dessa afskrifter emot samma afgift som kommerskollegium.

Vid klagoskriften fanns fogad en af Claes R. Rylander, i egenskap af
tillförordnad registrator och arkivarie i kommerskollegium, ex officio vidimerad
uppgift på exporten af kemisk pappersmassa, torr och våt, samt
pappersved från Sverige under år 1910. Uppgiften var belagd med stämpel
till belopp af en krona samt påförd två kronor i lösen.

Denna klagoskrift öfversände jag den 12 april 1911 till generaltullstyrelsen
för införskaffande af tillförordnade byråchefen Silfverhielms yttrande
i ärendet. Innan ännu sådant yttrande af Silfverhielm afgifvits, inkom
från klaganden den 21 april 1911 en föregående dag daterad skrift, däri
klaganden förmälte, att Silfverhielm dåmera för klaganden på ett nöjaktigt
sätt förklarat förhållandet, hvarför klaganden återkallade sin anmälan i
Hmnet.

Den 27 april 1911 inkom från generaltullstyrelsen en af Silfverhielm
föregående dag afgifven förklaring, däri anfördes följande.

Innan Silfverhielm inginge på yttrande öfver klagomålet, ville han
förutskicka en kortfattad redogörelse angående arbetsförhållandena å generaltullstyrelsens
revisionsbyrås statistiska afdelning. Denna afdelning hade
sig ålagdt att utarbeta de uppgifter om rikets import och export, som
sedermera hos kommerskollegium lades till grund för ett vidare bearbetande
af statistiken. Arbetet på afdelningen vore ordnadt så, att en
hvar å afdelningen tjänstgörande — lörutom föreståndaren 2 aktuarier och
vanligen 40 extra biträden — hade ett visst bestämdt arbete af den om —

1912 —

fattning, som ansåges motsvara föreskrifven tjänstetid. Hela det afdelningen
påhvilande arbetet utfördes således från början till slut efter en
på förhand bestämd plan, hvarigenom den fördelen vunnes, att resultaten
kunde beräknas färdiga vid viss tid, exportstatistiken i februari och importstatistiken,
åtminstone år 1911, uti maj månad. Då emellertid statistikens
färdigblifvande inom kortast möjliga tid vore ett gammalt önskemål, hvars
realiserande Siltverhielm sökt åstadkomma, vore det emellertid af största
vikt, att den uppgjorda planen icke rubbades, därigenom att tjänstemännen
toges från de dein förelagda arbetena. Nu hände emellertid ofta, att
enskilde vore i behof af en uppgift om införseln eller utförseln af en
viss vara, långt innan arbetena framskridit så långt, att resultaten förelåge
färdiga. Att för sådant fall taga någon tjänstemän från dennes
ordinarie arbete hade Silfverhielm ansett sig så mycket mindre kunna göra,
som därigenom statistiken genom rubbning i den uppgjorda planen skulle
fördröjas, samt, därest särskild person tillsattes för utarbetande af den
begärda uppgiften, Silfverhielm skulle tillfoga statsverket en utgift i aflöning
till tjänstemannen, hvartill Silfverhielm säkerligen icke kunnat våra
befogad. I den mån därför en viss, af enskild person begärd statistisk
uppgift icke kunnat lämnas direkt ur tillgängliga handlingar utan kraft
iller tidsödande och omfattande, vid sidan af det ordinarie arbetet liggande
verksamhet, hade Silfverhielm förklarat, att den begärda uppgiften icke
kunde lämnas, förr än statistiken i dess helhet läge färdig. Då det
emellertid ofta kunde vara af synnerlig vikt för särskildt affärsvärlden att,
innan statistiken publicerades, erhålla en statistisk uppgift rörande en viss
vara, hade Silfverhielm, för att i möjligaste mån tillmötesgå allmänheten,
framhållit, att därest någon tjänsteman vore villig att å fritid mot särskild
ersättning utföra arbetet, sådant finge ske.

Beträffande nu föreliggande anmälan hade för Svenska cellulosaföreningen
under flera år, innan ännu statistiken förelegat färdig, särskildt
arbete utom den ordinarie arbetstiden utförts för att sätta föreningen i
stånd att, mer skyndsamt än eljest skulle varit fallet, erhålla uppgift om
rikets export och import af en del varuslag. För det extra arbete, som i
anledning häraf utförts, hade föreningen till en början erlagt 15 kronor
samt sedermera, *då de statistiska rubrikerna samt på grund däraf också
arbetet ökades, 25 kronor, till dess år 1910 för arbetet begärdes 35 kronor.
Då klaganden ansåg detta för mycket samt aftalet icke innefattat detta
arfvode, ville Silfverhielm icke yrka på nämnda belopp, utan ersatte själ!’
med 10 kronor, utöfver omnämnda 25 kronor, den tjänsteman, som verkställt
arbetet.

När klaganden år 1911 till generaltullstyrelsen insände sin begäran

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1,912 års Riksdag. 12

om uppgift angående exporten af trämassa samt importen af svafvel och
svafvelkis för år 1910, tjänstgjorde Silverhielm såsom byråchef samt handlade
i sådan egenskap klagandens begäran. Då Silfverhielm hade kännedom
om, att exportuppgifterna förelågo färdiga, föranstaltade han, utan
att anmäla ärendet hos styrelsen, om en promemoria i begärda delar för
att så skyndsamt som möjligt tillställas klaganden. Importuppgiften kunde
icke samtidigt lämnas, enär densamma icke förelåg färdig. Vid promemorians
öfverlämnande till klaganden underrättades denne, genom eu
Silfverhielms anteckning å den i klagoskriften omförmälta räkningen, om
nyssnämnda förhållande äfvensom därom, att, därest han önskade att uppgiften
för hans räkning särskilt utarbetades, detsamma kunde ske mot
särskild ersättning till den tjänsteman, som vore villig att å fritid utföra
arbetet, och skulle i sådant fall kostnaden enligt räkningen erläggas i
förskott, enär Silfverhielm icke ville äfven år 1911 utsätta sig för att få
själf helt eller delvis godtgöra utarbetandet af uppgiften.

Då klaganden icke ville erlägga förskottslikvid, ansåg Silfverhielm sig
icke kunna låta särskildt utarbeta hans uppgift, utan gaf tillsägelse att,
så snart importuppgifterna förelågo färdiga, göra afskrift däraf. Sådan
afskrift skulle också verkställas, så snart uppgifterna vore färdiga.

Klaganden hade särskildt anmärkt, att de afskrifter af exporten. al
vissa varuslag, som Silfverhielm låtit tillställa klaganden, icke varit försedda
med åtecknad stämpel och lösen. Härtill ville Silfverhielm lägga,
att samma afskrifter icke heller varit undertecknade. Anledningen till allt
detta vore den, att Silfverhielm allenast afsåg att med afskrifterna lämna
klaganden eu kortfattad promemoria angående uppgifterna, för att skyndsamt
kunna tillmötesgå klaganden och för att under hand låta honom
erhålla uppgiften. En bestyrkt afskrift, försedd med stämpel och åtecknade
afgifter, hade Silfverhielm aldrig afsett att undanhålla ''klaganden,
men velat låta därmed anstå, till dess importen jämväl förelåg färdig, för
att då, efter ärendets föredragning i generaltullstyrelsen, bereda klaganden
tillfälle att erhålla gemensam afskrift af såväl exporten som importen.

Med anledning af hvad Silfverhielm sålunda anfört, samt då klaganden
genom att återkalla sin anmälan väl torde funnit, att densamma saknat
fog, hemställde Silfverhielm, att klagoskriften icke måtte föranleda vidare
åtgärd.

I en hit ingifven skrift anförde därefter klaganden, att, som den förklaring,
tillförordnade byråchefen Silfverhielm hit afgifvit i anledning åt
klagomålet, icke öfverensstämde med den muntliga förklaring, han lämnat
klaganden, önskade klaganden blifva satt i tillfälle att bemöta den skriftliga
förklaringen, som i vissa afseenden vore vilseledande och felaktig. Sedan

— 1912 —

i anledning däraf Silfverhielms förklaring utställts till påminnelser af klaganden,
erinrade denne i en ingifven skrift hufvudsakligen följande.

Beträffande första delen af förklaringen, som berörde arbetet på statistiska
afdelningen, ville klaganden framhålla, att, så vidt han kunde
rinna af statistiska kommitténs betänkande (handelsstatistiken, sid. 30) utarbetades
de statistiska uppgifterna gruppvis och infördes efter hand i
s. k. liggare. Silfverhielm ville nu göra gällande, att allmänheten ej hade
rätt att i vanlig ordning emot lösen erhålla afskrift af de grupper, som
tilläfventyrs vore färdiga, förr än den statistiska varuförteckningens samtliga
öfver 2,000 poster vore afslutade. Allmänheten måste alltså under
tiden betala höga och godtyckliga af gifter till vederbörande tjänstemän
äfven för sådana uppgifter, som redan vore fullt färdiga. Denna tolkning
torde dock näppeligen hafva grund för sig i gällande lagar och förordningar.

Vidare framhölle Silfverhielm, att han skulle tillfoga statsverket en
utgift i aflöning, i den händelse det begärda arbetet utfördes under ordinarie
arbetstid. Detta ville klaganden bestrida, tv ifrågavarande arbete
skulle under alla förhållanden utföras för statens räkning, och om det
händelsevis utfördes ett par veckor förr eller senare betydde icke någon
förlust för statsverket, utan endast en god biförtjänst för Silfverhielm,
som ännu icke vederbörligen styrkt, att de belopp,'' klaganden hittills utbetalt,
kommit de underordnade tjänstemännen till godo. Att arbetsresultatet
skulle fördröjas, om Silfverhielm tillmötesgick allmänheten med
upplysningar, som sedermera återfunnes i den officiella publikationen,
kunde näppeligen godtagas såsom giltigt skäl.

Hvad själfva hufvudpunkten i klagandens anmälan beträffade, nämligen
den af Silfverhielm begärda afgiften af 25 kronor för en afskrift,
som klaganden bort erhålla för tre kronor, ville klaganden lämna följande
upplysningar.

Då generaltullstyrelsen icke funnit skäl att med Silfverhielms förklaring
öfversända klagandens bägge skrivelser, hvilka jämlikt tryckfrihetsförordningen
bort genast och utan tidsutdrägt handläggas, ville klaganden
nu i afskrift bifoga dessa. Såsom den ena af dessa bilagor utvisade, anhöll
klaganden den 15 mars hos generaltullstyrelsen om en del uppgifter
rörande Sveriges export och import. Då klaganden ännu den 27 mars ej
erhållit svar på denna skrifvelse och erfor, att orsaken därtill var, att
uPP£ifferna öfver importen ej voro fullt färdiga, sände klaganden samma
dag en ny skrifvelse till generaltullstyrelsen och begärde afskrift endast
af uppgifterna rörande exporten. Den 29 mars infann sig en tullvaktmästare
på klagandens kontor med de begärda uppgifterna öfver exporten

— 1912 —

och framlämnade samtidigt en räkning på 25 kronor för dessa uppgifter
äfvensom ett bref från Silfverhielm. Klaganden återsände emellertid uppgifterna
och vägrade betala räkningen, ty enligt tillämpliga författningsrum
borde denna handling hafva belagts med stämpel och blilvit löst i
vanlig ordning. Silfverhielm sände då klaganden en ny skrifvelse åt den
30 mars.

Klaganden ville på det bestämdaste protestera mot Sifverhielms påstående,
att det begärda beloppet 25 kronor skulle utgöra förskottslikvid
för uppgifterna rörande importen af svafvel och svafvelkis. Det funnes i
Silfverhielms bref ej ett ord nämndt om något förskott för uppgifterna
rörande importen, utan torde af samma bref tydligt nog framgå, att
de begärda 25 kronorna skulle utgöra, arfvodet för afskriften rörande
exporten.

Det vore klaganden oförklarligt, huru Silfverhielm kunde påstå, att
han allenast afsåg att så fort som möjligt lämna klaganden en kortfattad
promemoria för att skyndsammast kunna tillmötesgå klagandens anhållan.
Man kunde väl näppeligen kalla det en skyndsam expedition att först
efter förnyade påminnelser och med en tidsutdräkt af 14 dagar sända
klaganden en afskrift, som kommerskollegium lämnade klaganden samma
dag, han därom framställde begäran, och som godt kunde verkställas på
10 till 15 minuter. Silfverhielms »kortfattade promemoria» och kommerskollegii
afskrift vore till affattningen hvarandra lika, och »promemorian»
hade kunnat tjäna som generaltullstyrelsens författningsenliga svar, om
Silfverhielm funnit sådant förenligt med egen fördel.

Därjämte påstode Silfverhielm, att klaganden skulle beredas tillfälle
att erhålla gemensam afskrift af såväl exporten som importen, sedan
Silfverhielm föredragit ärendet i generaltullstyrelsen, men i sitt bref af
den 30 mars sade Silfverhielm ju tydligen, att de sända afskrifterna vore
svaret på klagandens skrifvelser till generaltullstyrelsen. I slutet af nämnda
bref sade han också, att uppgifterna funnes att afhämta hos honom personligen
å revisionsbyrån, alltså icke hos registrator^ där de bort lösas.

Af allt att döma hade klagandens till generaltullstyrelsen ställda bref
aldrig föredragits i styrelsen, och kunde klaganden ej. underlåta att uttrycka
sin förvåning däröfver. Klaganden ville därför hemställa, att Silfverhielms
ämbetsgärning och den handläggning, klagandens framställningar
till generaltullstyrelsen rönt, måtte underkastas en allvarlig granskning,
så att allmän rätt icke kränktes genom godtyckligt handlingssätt af en
statens tjänsteman.

Vid denna påminnelseskrift hade klaganden fogat följande handlingar,
nämligen:

— 1912 —

1) Af två personer till riktigheten bestyrkta afskrifter af kopiorna till
två af klaganden i egenskap af sekreterare för Svenska cellulosaföreningen
till generaltullstyrelsen aflåtna skrifvelser af den 15 mars 1911 och den
27 i samma månad. Dessa kopior utvisade, att de båda skrifvelserna haft
följande lydelse:

»Härmed anhålles att ur det å tullstyrelsens statistiska afdelning förda
sammandraget för år 1910 öfver exporten för Sverige af trämassa, kemisk
torr, och trämassa, kemisk våt, erhålla afskrift, upptagande dels hvad
denna export uppgått till, dels huru denna fördelat sig på de olika försäljningsländerna,
äfvensom uppgift öfver Sveriges export af cellulosaved
och import af svafvel och svafvelkis med angifvande af, från Indika länder
denna import kommer, och får jag samtidigt begära att snarast möjligt
blifva satt i tillfälle få lösa denna uppgift.»

»Refererande till min skrifvelse af den 15 d:s vore jag tacksam snarast
möjligt få motse uppgift öfver exporten från Sverige af kemisk torr och
våt trämassa med angifvande af, på hvilka länder denna export fördelar
sig, äfvensom uppgift öfver Sveriges export af cellulosaved. Jag hoppas,
att dessa uppgifter kan lämnas mig per omgående, och i afvaktan---»;

2) En af Silfverhielm den 29 mars 1911 till Svenska cellulosaföreningen
aflåten skrifvelse af följande lydelse:

»Härmed bilägges uppgifter rörande export af pappersmassa under år
1910. Uppgift rörande import af svafvel torde ej kunna erhållas förrän
i rnedio af nästa månad»; och

3) Eu af Silfverhielm den 30 mars 1911 till föreningen aflåten, så
lydande skrifvelse:

»Såsom svar på Edra skrifvelser till generaltullstyrelsen tillsände jag
Eder under gårdagen en af de i nämnda skrifvelser begärd uppgift, exporten
af trämassa under 1910, samt meddelade dessutom, att den felande
uppgiften, importen af svafvel och svafvelkis under år 1910, kommer
att i medio af nästa månad tillställas Eder. Handlingen återsändes
af Eder under förklaring, att jag uraktlåtit besvara en till mig afsänd
skrifvelse. Då icke, vare sig skriftlig eller muntlig, framställning rörande
dessa uppgifter kommit mig tillhanda, så har ett dylikt arbete ej kunnat
för Eder utföras. Den återsända uppgiften finnes att afhämta hos undertecknad
å revisionsbyrån.»

I anledning af hvad klaganden sålunda påmint aflat jag till generaltullstyrelsen
en ämbetsskrifvelse, däri jag anhöll, att styrelsen måtte från
Silfverhielm infordra förnyadt yttrande i ärendet och däri jämväl afgifva
eget utlåtande. Till svar å berörda skrifvelse anförde styrelsen för egen

— 1912 —

del, att styrelsen visserligen ansåge, att Silfverhielm, som vid den tiden
då klagandens ifrågavarande skrifter inkommo till styrelsens registrator,
var tillförordnad byråchef och föredragande för revisionsärenden och i
denna egenskap omedelbart från registratorn emottog dessa skrifter samt
hade att handlägga desamma, lämpligen bort anmäla dem i styrelsen, innan
de för expediering, öfverlämnades till revisionsbyråns statistiska afdelning.
Därest emellertid samma skrifter omedelbart blifvit hos styrelsen anmälda,
torde dock, då styrelsen icke toge direkt befattning med utfärdande af
afskrifter, styrelsens beslut icke kunnat blifva annat, än att ifrågavarande
skrifter skulle, på sätt i likartade fall plägade ske, för behörig åtgärd,
d. v. s. för meddelande i den mån och så snart ske kunde i vederbörlig
ordning af de begärda afskrifterna och uppgifterna, öfverlämnas till den
å revisionsbyrån anställde förste aktuarien, som vore föreståndare för byråns
statistiska afdelning, och hvilken jämlikt styrelsens instruktion den 2
december 1910 vore ensam ansvarig för utförande af de statistiska arbeten,
som förekomme hos styrelsen.

I en med gencraltullstyrelsens skrifvelse öfverlämnad ytterligare förklaring
i ärendet anförde tillförordnade byråchefen Silfverhielm hufvudsakligen
följande.

Klaganden hade först återkallat ifrågavarande anmälan, men därefter
återtagit sin återkallelse under uppgifvet skäl, att en af Silfverhielm till
klaganden lämnad förklaring icke öfverensstämde med hvad Silfverhielm
anfört i förevarande ärende. Då Silfverhielins förklaring till klaganden
till alla delar öfverensstämde med hvad Silfverhielm härstädes anfört, vore
klagandens påstående om motsatsen så oförsynt, att goda skäl funnes till
det antagande, att klaganden i förevarande fall drefves att handla icke så
mycket af omtanke för hvad som kunde vara rätt, utan fastmera af egen
eller andras önskan att till hvarje pris söka nedsätta en tjänsteman.

Klaganden försökte till en början klargöra, när och i hvad mån skyldighet
funnes för den afdelning, hvars föreståndare Silfverhielm vore, att
emot lösen tillhandahålla afskrift af statistiska uppgifter. Innan Silfverhielm
inginge på skärskådande af hvad klaganden i detta hänseende andraga,
nödgades Silfverhielm, för att till fullo klarlägga saken, ytterligare
beröra arbetet på afdelningen. Detta arbete bestode i att ur tullverkets
redogörelsehandlingar ^extrahera där förekommande uppgifter om varuslag,
kvantiteter, försäljnings- eller inköpsländer m. in. samt ordna dessa
uppgifter så, att uttryck erhölles i en summa för hvarje land och hvarje
varuslag etc. Därvid tillginge] så, att i särskilda för hvarje tullkammardistrikt
uppgjorda listor, i hvilka gällande varuförtecknings 2,040 rubriker

— 1912 —

upptagits, de uppgifter, som funnes i redogörelsehandlingarna, handelsstatistikens
primärmaterial, inskrefves på vederbörlig plats. Omfattningen
af detta arbete torde i någon mån framgå däraf, att de handlingar, som
hvarje månad på sådant sätt skulle genomgås, utgjorde en samling häften,
hvilka ställda med ryggsidorna utåt upptoge en sträcka af vidpass 15
meter. Förenämnda listor summerades sedermera, och resultaten infördes
i liggare. Dessa, som mätte i längd cirka 1 meter och i bredd t/2 meter,
vore ordnade pa sådant sått, att en hvar af varuförteckningens 2,040
rubriker erhållit ett uppslag, hvithet indelats i rutor för länder och tullkammardistrikt.
Sedan ett uppslag summerats, framginge af dess slutsumma
införseln respektive utförseln af den vara, som i uppslaget afsåges.
Nu s\ntes klaganden förmena, att, i den mån uppslagen summerats, afskrift
emot lösen skulle på begäran tillhandahållas. Därest uppslaget i
och med nyssnämnda summering vore befriadt från vidare ändringar,°vore
ju kanske intet att invända däremot. Uppslagets summerande innebure
emellertid icke, att arbetet med detsamma vore definitivt slut. I den mån
uppslagen summerades, underkastades desamma nämligen den sista, tulltekniska
granskningen, vid hvilken det gällde att utröna, om någon vara
eventuellt förts till oriktig rubrik. Vid denna granskning inträffade i regel,
att ett stort antal rubriker måste ändras. Fxempelvis borde framkallas,
att sedan en under bokstafven n förekommande rubrik summerats,
granskningen visade, att en dit hänförd vara bort i stället hänföras till
någon rubrik under bokstafven v, eller att, då granskningen kommit till
sistnämnda bokstaf, en där upptagen vara bort hänföras till rubrik under
bokstafven a. Således vore icke ett uppslag färdigt i och med det, att
det summerats, utan först sedan. alla resultaten undergått den sista, för
deras riktighet^ absolut nödvändiga granskningen. Ett bevis om införsel
eller utförsel af viss vara, innan statistiken i dess helhet vore slutgranskad,
kunde därför icke under tjänstemannaansvar utfärdas. Uppslaget kunde
ju ändras, och beviset sedan befinnas icke öfverensstämma med de officiella
publikationerna.

Nu både Silfverhielm emellertid aldrig nekat någon att taga del af
de statistiska resultaten, äfven innan granskningen afslutats, men Silfverhielm
hade därvid städse framhållit, att resultatet icke finge tagas för
absolut rätt, enär ändringar möjligen komme att göras. Jämväl hade vid
de extra statistiska arbeten, som emot särskild ersättning af tjänstemännen
utförts, framhållits, att den lämnade uppgiften icke kunde anses slutgiltig
af förut nämnda skäl. Klagandens påstående, att »allmänheten, innan
granskningen afslutats, måste betala höga och godtyckliga afgifter», vore
därför osant. Allmänheten hade städse, så snart extra arbeten icke er —

1912 —

fordrats, genast på förfrågan — synnerligen ofta jämväl medelst telefon
— meddelats uppgifter om uppgifna varor, och hade någon ersättning
aldrig ifrågakomma, men hade reservation afgifvits för eventuell rättelse.
Och °Silfverhielm vore viss om, att den uppfattningen icke vore bland affärsintresserade
främmande, att den statistiska afdelningen städse visat ett
synnerligen stort tillmötesgående. I hvarje fall torde denna fråga icke
vara af betydelse i detta fall, enär svafvel- och svafvelkisuppslagen icke
förelågo summerade förr än i början af maj.

Klaganden ville vidare göra gällande, att statsverket icke ^skulle tillfogas
förlust, om en uppgift, begärd innan ännu öfverföringen, sammanställningen
och summeringen afslutats, utarbetades separat under tjänstetid.
Framkastandet af ett sådant antagande visade, att klaganden saknade
all erfarenhet på detta område. Utarbetandet af den officiella statistiken
kräfde en mycket dyrbar apparat och fordrade absolut — då ju resultaten
skulle föreligga färdiga inom kortast möjliga tid — en noggrant
utarbetad plan, med i detalj gifna bestämmelser om hvar och en tjänstemans
arbete. Skulle nu hvarje begäran, som framställdes att i förväg erhålla
en viss uppgift, föranleda ändringar och omkastningar i planen,
skulle det icke finnas någon möjlighet att framlägga resultaten i något sä
när god tid.

I detta sammanhang ville Silfverhielm särskildt på det skarpaste tillbakavisa
klagandens insinuation, att orsaken till, att några extra uppgifter
icke utarbetades på statens bekostnad, skulle vara eu beräkning af Silfverhielm
att bereda sig extra inkomster. Grundlösheten af detta yttrande
torde klarast framgå, om man droge konsekvensen däraf. Vore Silfverhielms
beräkning af nämnda slag, skulle Silfverhielm väl söka förhala
statistikens färdigblifvande i det längsta. Ett sådant påstående torde
emellertid nog ingen vilja framkasta, då det väl icke kunde vara obekant,
hvad från Silfverhielms sida gjorts just för eu snabb statistik. Exempelvis
ville Silfverhielm nämna, att exportstatistiken förelåg färdig: år 1908 i
september, år 1909 i juli, år 1910 i april och år 1911 den 11 februari.
Tiden för importens aflämnande hade i proportion förminskats.

Klaganden insinuerade vidare, att Silfverhielm för egen del behållit
de belopp, som förut till Silfverhielm öfverlämnats för utförda arbeten,
samt sålunda undanhållit vederbörande tjänstemän desamma. En sådan
beskyllning — hvars grundlöshet Silfverhielm väl knappast behöfde påpeka,
och som för klaganden torde kunna medföra följder af ganska allvarsam
beskaffenhet — talade för sannolikheten af Silfverhielms förut uttalade
åsikt om denna anmälan. Klaganden sökte vidare vederlägga hvad
Silfverhielm i sin förklaring anfört beträffande de omständigheter, som

— 1912 —

klaganden tagit som skäl för sin anmälan. Hvad klaganden i sådant afseende
anfört syntes icke i någon mån vederlägga, hvad Silfverhielm förut
framhållit, och hvad Silfverhielm också nu vidhölle. I sin första skrifvelse
till generaltullstyrelsen begärde ju klaganden uppgift om så väl import
som export. Silfverhielms första tanke var därför att lämna båda samtidigt,
men att på grund af den gamla öfverenskommelsen — låta utarbeta
importuppgiften i förväg. Att 14 dagar förflöto, innan Silfverhielm
åtgjorde något i saken, torde vara tämligen betydelselöst, då klaganden
föregående år fått sina uppgifter långt senare. Klagandens skrifvelse
af den 27 mars föranledde Silfverhielm att låta uppsätta omskrika
promemoria, hvilken tillställdes klaganden samtidigt som förskott för iraportuppgiftens
utarbetande alfordrades honom. Härmed kunde Silfverhielm
gifvetvis icke anse ärendet i fråga slutbehandladt, utan kvarstod fortfarande
Silfverhielms tanke att slutligen utfärda ett gemensamt bevis, och
detta så mycket mer, som, äfven om importen utarbetades särskildt, uppgiften
därom icke kunde anses som slutgiltig, då justering kunde förekomma.
. Som nu klaganden återsände promemorian och räkningen, hade
Silfverhielm intet annat att göra än att vänta, tills importen blef färdig,
för att då utfärda beviset. För den händelse emellertid klaganden vilfe
hafva exportuppgiften särskildt, behöll Silfverhielm densamma, samt aflat
sin skrifvelse af den 30 mars 1911, hvari klaganden underrättades härom.
Klaganden åberopade, denna skrifvelse som bevis för, att Silfverhielm icke afsett
utarbetandet af importuppgiften med de omskrifna 25 kronorna. Af
samma .skrifvelse syntes emellertid framgå just sannolikheten däraf, då
Silfverhielm ju sade, att klaganden blifvit underrättad om, att den felande
(import) uppgiften skulle tillställas klaganden i midten af nästa månad,
därvid gifvetvis måste förutsättas, att ersättningen förskotterades. Silfverhielm
bestrede därför fortfarande, att han för någon expedition kraft klaganden
på högre afgift än vederbort.

Klagandens påstående, att Silfverhielms promemoria och kommerskollegii
afskrift. vore hvarandra lika, vore alldeles oriktigt, enär promemorian
gifvits en särskild uppställning. Då klaganden tillika framhölle, »att promemorian
kunnat tjäna som generaltullstyrelsens författningsenliga svar,
om Silfverhielm funnit så med egen fördel förenligt», vore detta också
oriktigt, emedan Silfverhielms promemoria icke var någon afskrift samt
icke heller hide form af bevis. På grund häraf ville Silfverhielm emellertid
. i förbigående fästa uppmärksamhet å svårigheten att i frå statistiska uppgifter tillämpa förordningen om expeditionslösen i det afseende
nämligen, att vid statistiska arbeten, som vanligen kräfde viss ända -

Juntitieombudsmannens ämbe.tsbsrättelse till 1912 års Riksdag.

målsenlig uppställning, hålla föreskrifvet antal rader och bokstäfver å

hvarje sida. „

Slutligen hade klaganden anmärkt, att hans skrivelser icke töie
dragits i generaltullstyrelsen. Häremot ville Silfverhielm endast nämna,
att Silfverhielm som byråchef haft skyldighet att utreda ärendet samt föredraga
detsamma, sedan det utredts. Någon skyldighet för Silfverhielm
att föredraga ärendet torde väl icke funnits, förr än såväl export- som
importuppgifterna förelågo i sådant skick, att den af klaganden begärda
expeditionen kunnat utfärdas, samt beslut fattas därom.

Under åberopande af hvad Silfverhielm sålunda och förut anfört, ville
han fortfarande hemställa, att något afseende icke måtte fästas å klagandens
anmälan. .

Den af tillförordnade byråchefen Silfverhielm afgifna förnyade lörklaringen
bemöttes af klaganden i en skrift, däri klaganden till en början
cent emot Silfverhielms uttalande om arbetet på generaltullstyrelsens statistiska
afdelning sökte göra gällande, att motsvarande arbete på åtskilliga
ställen i utlandet vore många gånger vidlyftigare och ändock fullgjordes
på långt kortare tid. Klaganden erinrade vidare, bland annat:

att Silfverhielm förfarit felaktigt genom att underlåta att i generaltullstyrelsen
anmäla klagandens skrifvelser af den 15 och den 27 mars
1911, oaktadt dessa skrifvelser varit ställda till styrelsen;

att ett ovedersägligt tjänstefel förelåge därutinnan, att klagandens
skrifvelse af den 27 mars icke blifvit i föreskrifven ordning behandlad, då
klaganden i nämnda skrifvelse begärt afskrift af allenast exportuppgiften,
hvifken, enligt hvad Silfverhielm nu uppgåfve, varit färdig och afslutad
redan i midten af februari;

att grunden till Silfverhielms underlåtenhet att i styrelsen föredraga
dessa klagandens skrifvelser säkerligen varit Silfverhielms önskan att för
svaret å skrifvelserna uppbära den begärda ersättningen af 25 kronor,
under det att fördröjandet af expeditionen till klaganden allenast åsyftat
att o-ifva arbetet med densamma skenet af att vara besvärligare, än det i

Ö 9

verkligheten varit;

att Silfverhielms påstående, att den uppgift, han sände klaganden,
endast vore en tillfällig promemoria, icke läte förena sig med hans bref

af den 30 mars 1911; _ .

att de önskade export- och importuppgifternas sammanförande i ett
gemensamt bevis skulle hafva inneburit en formell oriktighet, då importen
och exporten vore fristående af delningar af handelsstatistiken, hvilka, enligt
hvad Silfverhielm själf upplyste, afslutades och expedierades till kommerskollegium
oberoende af hvarandra samt hade sina skilda liggare;

— 1912 —

samt att det icke någonsin varit tal om, att beloppet 25 kronor skulle
utgöra förskott för uppgiften rörande importen.

I detta sammanhang anförde klaganden vidare: Om framställning
gjordes till ett ämbetsverk att erhålla en afskrift, som det vore förenadt
med extra kostnad att utarbeta, hade då en enskild tjänsteman rätt att
utan vidare bestämma och fordra ett godtyckligt förskott? Ett sådant godtycke
torde näppeligen vara tillåtet, utan borde väl frågan om sådan förskottslikvid
bestämmas af ämbetsverkets styrelse, sedan den inkomna framställningen
blifvit anmäld eller föredragen för denna, hvilket i detta fall
ej varit förhållandet. Afgiftsfrågan borde väl därtill gå genom registrator^
genom hvilken ett ämbetsverks styrelse vanligen kommunicerade med
allmänheten.

Orsaken, hvarför klaganden först återtagit sin anmälan, vore den, att
Silfverhielm uppsökt klaganden på dennes kontor och bedt om ursäkt för
att Silfverhielm begått ett formfel. Som saken allenast gällde ett obetydligt
belopp, gick klaganden då Silfverhielms önskan till mötes. Att klaganden
sedermera vidhållit sin anmälan, i betraktande af de osanna påståenden,
hvarmed Silfverhielm framkommit i sina förklaringar, torde vara
helt naturligt. Klaganden hade befarat, att skriftliga hänvändelser till
generaltullstyrelsen i handelsstatistiska spörsmål komme att behandlas på
samma sätt som klagandens bref af den 15 och den 27 mars, d. v. s.
icke blifva föredragna och handlagda i öfverensstämmelse med föreskrifterna
i förordningen angående expeditionslösen.

Någon som helst lust att nedsätta en tjänsteman hade klaganden
aldrig haft, men klaganden vore icke hågad att finna sig i en godtycklig
behandling eller blifva föremål för godtyckliga och obefogade kraf. I

I förevarande ärende var sålunda utredt:

att klaganden i en till generaltullstyrelsen ställd skrifvelse af den 15
mars 1911 å Svenska cellulosaföreningens vägnar begärt, att ur det å styrelsens
statistiska afdelning förda sammandraget för år 1910 öfver Sveriges
export af trämassa erhålla afskrift, upptagande exportens summa äfvensom
exportens fördelning på olika försäljningsländer;

att klaganden i samma skrifvelse begärt uppgift öfver Sveriges export
af cellulosaved samt import af svafvel och svafvelkis;

att klaganden i en likaledes till generaltullstyrelsen ställd skrifvelse
af den 27 mars 1911 begärt att med omgående få uppgifter öfver exporten
af trämassa och cellulosaved;

— 1912

100

att dessa skrifvelse!-, som till generaltullstyrelsen inkommit samma
dagar, som de voro dagtecknade, omhändertagits af Silfverhielm i hans
egenskap af tillförordnad byråchef och föredragande för revisionsärenden -att exportstatistiken förelåg färdig den 11 februari 1911;
att Silfverhielm, utan att anmäla skrifvelserna i generaltullstyrelsen,
den 29 mars 1911 till klaganden med en tullvaktmästare öfversändt uppgift
rörande Sveriges export år 1910 af trämassa och cellulosaved äfvensom
en af Silfverhielm undertecknad räkning å 25 kronor;

samt att klaganden, utan att betala räkningen, återsändt den från
Silfverhielm inkomna uppgiften.

Vid öfvervägande af hvad i ärendet sålunda och i öfrigt förekommit
fann jag obestridligt, att klagandens ifrågavarande skrivelser till generaltullstyrelsen
icke erhållit den handläggning, som jämlikt lag bort komma
dem till del. Huru skrifvelserna rätteligen bort behandlas, framgick af
generaltullstyrelsens utlåtande i ärendet, däri styrelsen anförde, att, därest
tillförordnade byråchefen Silfverhielm i styrelsen anmält ifrågavarande skrivelser,
torde dessa för behörig åtgärd hafva öfverlämnats till den å revisionsbyrån
anställde förste aktuarien. Jämlikt instruktionen för generaltullstyrelsen
af den 2 december 1910 var förste aktuarien å revisionsbyrån
ensam ansvarig för utförande af de statistiska arbeten, som kunde
förekomma hos styrelsen, och häraf syntes också följa, att bemälte förste
aktuarie hade till tjänsteplikt att ombesörja utfärdandet af begärda afskrift^
utaf handelsstatistiken eller uppgifter därom. Då nu Silfverhielm
från registratorn omhändertog klagandens båda skrivelser till generaltullstyrelsen
och i anledning af samma skrivelser den 29 mars 1911
tillsände klaganden eu afskrift af handelsstatistiken i afseende å Sveriges
export år 1910 af trämassa och cellulosaved, fullgjorde han tydligen ett
åliggande, som rätteligen tillkommit den person, som på grund af förordnande
uppehöll Silfverhielms förste aktuarietjänst. Att Silfverhielm öfverhufvud
kunde så förfara, berodde på hans förordnande såsom tillförordnad
byråchef och föredragande för revisionsärenden. Det var också i sistnämnda
egenskap som Silfverhielm genom det af klaganden anmärkta förfarandet
gjort sig skyldig till tjänstefel.

När nu tillförordnade byråchefen Silfverhielm obehörigen vidtagit en
åtgärd, som tillkommit hans ordinarie befattning såsom förste aktuarie och
följaktligen ålegat hans vikarie att verkställa, hade Silfverhielm också, på
sätt klaganden i ärendet anmärkt, fordrat högre ersättning för expeditionen
än lag medgaf. Hvad Silfverhielm anfört därom, att den fordrade
betalningen af 25 kronor afsett allenast importstatistiken, fann jag nämligen
med hänsyn till omständigheterna i ärendet icke förtjäna afseende. Efter —

1912 —

101

som exportstatistiken förelåg färdig redan i februari 1911, hade Silfverhielm
icke under några förhållanden, och således icke heller om han varit
i utöfning af sin aktuarietjänst, ägt att, i anledning af klagandens framställningar,
till denne utfärda expedition angående Sveriges export 1910
af trämassa och cellulosaved emot högre afgift än förordningarna angående
expeditionslösen och stämpelafgiften medgåfvo. Detta ytterligare fel å
Silfverhielms sida sammanhängde emellertid så nära med hans fel att icke
föredraga klagandens framställningar i generaltullstyrelsen, att de båda
felen bildade olika sidor af samma sak och därmed sammansmälte till ett.

Motivet till detta tillförordnade byråchefen Silfverhielms felaktiga förhållande
kunde ej gärna hafva varit något annat än eu önskan hos honom
att förskaffa sig egen fördel. Under en följd afår hade Silfverhielm förut
tillhandahållit klaganden liknande uppgifter, och hade Silfverhielm därför
tillgodofört sig högre ersättning än en vanlig afskrift enligt lag betingat.
Såsom skäl härför hade Silfverhielm anfört, att särskildt arbete måst anlitas
och af honom betalas för att kunna tillmötesgå klagandens begäran.
Ett år ^ skulle Silfverhielm till och med hafva varit nödsakad att af egna
medel för ändamålet tillskjuta 10 kronor. Sina uppgifter härutinnan hade
emellertid Silfverhielm icke ens sökt styrka med kvitton eller intyg af den
eller de personer, som för det extra arbetet skulle hafva uppburit särskild
betalning. Och samma uppgifter syntes också med hänsyn till alla i
ärendet framkomna omständigheter lida af en viss brist på trovärdighet.
För öfrigt var att märka, att, om ej Silfverhielm genom de under särskilda
föregående år lämnade uppgifterna till klaganden beredt sig någon
som helst ekonomisk fördel, kunde det omöjligt förklaras, hvarför Silfverhielm
år 1911, utan hänsyn till sitt förordnande som byråchef, med förbigående
af generaltullstyrelsen företagit åtgärder, som rätteligen ålegat
förste aktuarien på byrån.

För . det fel i ämbetet, tillförordnade byråchefen Silfverhielm alltså
enligt min åsikt begått, uppdrog jag åt advokatfiskal vid Svea hofrätt
att inför hofråtten anställa atal mot Silfverhielm med yrkande om ansvar
å honom efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som i enlighet härmed blef af advokatfiskalen anställdt,
meddelade hofrätten utslag den 30 december 1911. Hofråtten yttrade däri:

Enär i målet vore utredt, att vid den tid, då Nyströms ifrågavarande
skrivelser inkommit till generaltullstyrelsen, arbetena därstädes med 1910
års exportstatistik varit afslutade, i följd hvaraf Nyström varit berättigad
att då från styrelsen erhålla utdrag af nämnda statistik, samt att Silfverhielm,
hvilken vid angifna tid varit tillförordnad byråchef i styrelsen, i stället
för att, såsom honom ålegat, å ämbetets vägnar behandla ärendet i fråga

- 1912 —

102

låtit tillställa Nyström en icke undertecknad promemoria, innefattande de
begärda uppgifterna angående exporten, jämte en räkning å 25 kronor;
ty°och som hvad Silfverhielm anfört därom, att berörda belopp afsett att
utgöra ersättning allenast för det sammandrag af uppgifterna angående
importen, som Nyström begärt och som Silfverhielm ämnade låta genom
enskildt biträde utarbeta, innan dessa uppgifters bearbetning inom styrelsen
hunnit afslutas, med hänsyn till omständigheterna i målet icke förtjänade
afseende; alltså och då''Silfverhielm genom sitt berörda förfarande
gjort sig skyldig till ämbetsfel, men detta icke kunde anses svårare än i
25 kap. °17 | strafflagen afsåges, pröfvade hofrätten jämlikt detta lagrum
rättvist döma Silfverhielm att, för hvad han sålunda låtit komma sig till
last, bota 250 kronor.*

* I målets afgörande deltogo hofrättens president och fyra ledamöter, af hvilka presidenten
och två ledamöter förenade sig om den mening, hofrättens utslag innehåller. Två
ledamöter voro däremot skiljaktiga. Sålunda anförde referenten:

»Enär i målet är utredt, att vid den tid, då Nyströms ifrågavarande skrivelser inkommit
till kungl. generaltullstyrelsen, arbetet därstädes med 1910 års exportstatistik vant
afslutadt, i följd hvaraf Nyström varit berättigad att mot stadgad lösen och stämpelafgift
då erhålla utdrag af nämnda statistik, samt att Silfverhielm i stället för att vidtaga den
eller de åtgärder honom såsom tillförordnad byråchef i kungl. styrelsen kan hafva ålegat
med afseende å ärendets behandling, låtit tillställa Nyström en promemoria, upptagande
de begärda uppgifterna angående exporten, hvilken promemoria icke varit försedd med
stämpel eller anteckning om lösen, jämte en räkning å 25 kronor; ty och som hvad Silfverhielm
anfört därom, att berörda belopp varit afsedt att utgöra ersättning allenast för de
uppgifter angående importen, hvarom Nyström anhållit och hvilka Silfverhielm ämnade
låta genom enskildt biträde utarbeta, innan samma uppgifters bearbetning i kungl. styrelsen
hunnit afslutas, med hänsyn till omständighetarna i målet icke förtjänar afseende, utan
antagas måste, att beloppet affordrats Nyström åtminstone delvis såsom betalning för omförmälta
promemoria; alltså och då på grund af hvad sålunda och i öfrigt i målet förekommit
Silfverhielm enligt min mening är förvunnen att hafva för egen fördel uppsåtligen
underlåtit sin ämbetsplikt, men Silfverhielms berörda underlåtenhet med hänsyn till de i
målet förekomna omständigheter måste anses hafva tillkommit af förhastande, hvarjemte
ingen skada däraf uppstått, pröfvar jag jämlikt 25 kap. 16 § strafflagen rättvist döma
Silfverhielm att för hvad han sålunda låtit komma sig till last höta 400 kronor, hvilka
böter tillfalla kronan.»

Slutligen yttrade en ledamot:

»Enär Silfverhielms uppgift, att det i den till Nyström aflämnade räkningen denne
påförda belopp 25 kronor afsett att utgöra förskottsbetalning för det sammandrag af uppgifterna
angående importen, som Nyström begärt och som Silfverhielm ämnade låta genom
enskildt biträde utarbeta, innan dessa uppgifters bearbetning inom kungl. styrelsen hunnit
afslutas, icke blifvit i målet vederlagd, utan fastmera riktigheten af samma uppgift vinner
stöd af omständigheterna i målet, finner jag vid sådant förhållande hvad emot Silfverhielm
i målet förekommit, om också i viss mån innefattande oförstånd i ämbetet, likväl icke vara
af beskaffenhet att för Silfverhielm medföra ansvar, i följd hvaraf advokatfiskalens mot
Silfverhielm förda talan af mig ogillas.»

103

Vissa ärenden, som icke föranledt åtal.

1. Fängelse fånges rätt att läsa periodisk skrift.

I en till mig insänd skrift anförde journalisten Algot Eriksson-Söderström
klagomål däröfver, att sedan han, som i kronohäktet å Långholmen
aftjänat honom jämlikt strafflagen för krigsmakten ådömdt fängelsestraff i
en månad, därunder framställt begäran att få hålla sig med vissa dagliga
tidningar (»Dagens nyheter», »Svenska dagbladet» och »Nya dagligt allehanda-Vårt
land»), af hvilka han varit i behof för att kunna utöfva sin
publicistiska verksamhet, hade fångvårdsstyrelsen afslagit hans begäran,
enär han ej på något sätt ådagalagt, att han utöfvade verksamhet, som
kräfde tillgång till de angifna tidningarna.

I klagoskriften, hvarvid fogats intyg, att klaganden vid tiden för
fängelsestraffets undergående varit referent för »Norrlandstidningen» och
medarbetare i »Stormklockan», omnämnde klaganden, att han till stöd för
sin ifrågavarande begäran åberopat dessa intyg, hvilka han ock öfverlämnat
till tillsyningsmannen vid kronohäktet.

I afgifven förklaring meddelade fångvårdsstyrelsen, att styrelsen icke
fått del af de intyg, klaganden i sin skrifvelse till mig åberopat, samt
yttrade vidare, bland annat, följande. Äfven om klaganden, såsom han
ansåge sig hafva med intygen visat, skulle hafva varit anställd i flera
tidningar som medarbetare och korrespondent, följde däraf icke, att han
under den korta tid af en månad, hvarunder han aftjänade ådömdt frihetsstraff,
skulle ägt rätt att efter eget val hålla sig med dagliga nyhetstidningar.
Det kunde ej vara med strafifändamålet öfverensstämmande att
fånge, blott därför att han utgåfve sig för journalist och skrifvit något i
vissa tidningar, bereddes tillfälle att i fängelset följa dagens händelser och
taga del af den förströelseläsning, tidningspressen erbjöde. Skulle en
sådan rättighet gifvas en hvar, som med något skäl kunde kalla sig journalist,
blefve helt visst fängelsestraffet fullkomligt betydelselöst i fråga
om en stor del af dem, som dömdes till sådant straff. Men då lagen
inrymde rätt för fånge, som underginge fängelsestraff, att med tjänligt
arbete sig sysselsätta, vore uppenbarligen lagens mening härmed ingalunda,
att fånge skulle äga välja ett arbete, som skulle förutsätta disponerandet

— 1912 —

104

af materialier, hvilkas användande väsentligen betoge enrumsstraffet dess
betydelse och stode i strid med i fängelset gällande allmänna ordningsföreskrifter.
Till dylika materialier vore i regel tidningar att hänföra.
Jämte den förströelse, de beredde, gåfve de äfven möjlighet till icke kontrollerbara
meddelanden från yttervärlden direkt till fången genom annonser
in. m., hvarigenom säkerheten och ordningen äfventyrades. Endast i särskilda
undantagsfall kunde, under förutsättning att fånge ingåfve tillräckligt
förtroende, tillgång till dagliga tidningar böra lämnas fånge, såsom
då han själf vore tidningens utgifvare och ej kunde ställas utanför dess
ledning, utan att tidningsföretagets existens vedervågades, eller om han
vore affärsman och för affärens upprätthållande måste ha tillgång till de
ekonomiska uppgifter, tidningarna meddelade.

* *

I det kommittéförslag, som ligger till grund för lagen angående straffarbetes
och fängelsestraffs verkställande i enrum den 22 juni 1906, hade
7 § första stycket följande lydelse:

»Då fånge undergår antingen omedelbart för brott ålagdt fängelse
eller därmed förenadt fängelse, hvartill ådömda böter förvandlats, är han
pliktig sysselsätta sig med lämpligt arbete. Sådant arbete må han själf
förskaffa sig, och äger han da verkställa detsamma för egen räkning; dock
bör fängelsets styresman tillse, att denna rätt ej missbrukas till brottsliga
företa^. Begagnar fången sig icke af nämnda rätt, skall arbete i mån af
tillgång lämnas honom, och tilldelas honom af arbetsinkomsten andel enligt
särskilda bestämmelser.»

I motiven till detta stycke anfördes af kommittén: »Beträffande fånge,
som undergår antingen omedelbart för brott ålagdt fängelse eller
sådant straff i förening med fängelse såsom förvandlingsstraff, är i nu
gällande lag stadgadt, att fången skall vara berättigad att sysselsätta sig
med tjänligt arbete, om han själf förskaffar sig sådant. Den af kommittén
föreslagna ändring åsyftar, att fängelsefången, hvilken skulle såsom
hittills vara berättigad att själf förskaffa sig arbete och verkställa det för
egen räkning, icke finge, om han ej förskaffade sig arbete, öfverlämna sig
åt sysslolöshet. Anskaffar han ej lämpligt arbete, skall därför arbete i
mån af tillgång lämnas honom, och erhåller han då af arbetsinkomsten

O (“t f

andel enligt bestämmelser i administrativ väg.

Att arbetet här icke utgör ett moment af själfva straffet, utan föreskrifvits
allenast till förebyggande af sysslolöshet, lärer tillräckligt framgå af bestämmelsernas
innehåll.»

— 1912 —

105

Vid förslagets granskning inom högsta domstolen framställde ett
justitieråd mot de i 7 § första stycket upptagna bestämmelserna följande
anmärkning:

»Visserligen är vid nu föreslagna anordning af fängelsestraffet arbetet
afsedt ej att utgöra ett moment af själfva straffet utan"allenast ett medel
till förekommande af sysslolöshet, och från denna synpunkt kan ju synas
likgiltigt, hvilket hederligt arbete fängelsefången utför. Förnekas kan dock
ej, att vissa slag af arbeten kunna i fängelset utföras, hvilka, ehuru i och
för sig lofliga, dock äro mindre förenliga med fängelsestraffets syfte. Om
t. ex. en tidningsredaktör från fängelset redigerar sin tidning* eller en
köpman sköter sin affär, måste han visserligen anses utföra ett arbete, men ett
arbete, som så att säga försätter honom utom fängelsets murar och föga öfverensstämmer
med den isolering från den yttre världen, som skulle utgöra
fängelsestraffets förnämsta innebörd. Och härtill kommer, därest arbetsplikt
för fängelsefånge införes, den viktiga synpunkt, att med afseende å
allt s. k. intellektuellt arbete nödig kontroll från fångvårdspersonalens sida
ej kan utöfvas öfver att arbete verkligen utföres. Mig synes därför vara
att förorda, att fängelsefånges arbete, ehvad det anskaffas af honom själf
eller af fängelseföreståndaren, skall bestå uteslutande af kroppsarbete.»

Ett annat justitieråd yttrade däremot följande: »Om ifrågavarande

stadgande antages oförändradt, synes den väsentligaste skillnaden mellan
straffarbete och fängelse blifva, att straffarbetsfånge är pliktig att utan
rätt till andel i inkomsten förrätta arbete för det allmännas räkning,
fängelsefånge åter pliktig allenast till arbete för egen räkning, eller, om han
så föredrager, till annat arbete, men då med rätt till andel i inkomsten,
och fängelsestraffet kommer således att i ej oväsentlig mån till sin beskaffenhet
närma sig den svårare straffarten, straffarbete. Så har emellertid
ej varit kommitterades _ mening — i motiven säges, att arbetet icke skall
utgöra ett. moment af själfva fängelsestraffet — och så bör, efter mitt
omdöme, ej heller blifva. F ångelsefången bör visserligen ej vara medgifvet
att öfverlämna sig åt sysslolöshet, men honom må å andra sidan ej betagas
rätt att bestämma öfver arten af sin verksamhet. Han bör t. ex. äga Vtt
sysselsätta sig med intellektuellt arbete, med läsning, författarskap,“utöfning
af konst och dylikt. Det må väl vara sant, att de fall, då fånge
står på sådan bildningsgrad, att han kan ägna sig åt sådan sysselsättning,
lyckligtvis ej kunna antagas blifva synnerligen talrika, men sådana fall
kunna dock inträffa och måste förty beaktas.

Skulle denna min åsikt befinnas vara riktig, synes stadgandets affattning,
som väl starkt betonar, att arbetet skall Vara kroppsarbete eller
åtminstone i egentlig mening produktivt, böra i någon mån modifieras.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 14

106

Eljest kan befaras, att vid tillämpningen fången kan blifva utsatt för ett
ganska stort godtycke, i det att den ene fängelsedirektören såsom arbete
godkänner hvad den andre rubricerar såsom ett tidsfördrif, en lek. För
öfrigt torde, så länge hos oss ej linnes annan custodia honesta än fängelse,
föreskrifterna om fängelsefånges arbetsplikt ej kunna utsträckas synnerligen
långt, utan att i vissa fall leda till stor obillighet.»

Tydligen var det med anledning af hvad sistnämnda justitieråd sålunda
yttrat som andra punkten i förevarande lagrum sedermera erhöll följande,
från förslaget något afvikande lydelse:

»Sådant arbete må han själf förskaffa sig, och äger han, där arbetet
medför inkomst, behålla denna för egen räkning; dock---företag.»

Det lärer sålunda få anses vara utom tvist, att arbete, hvarmed
fängelsefånge skall sysselsättas, icke måste bestå af kroppsarbete; det får
vara af intellektuell art samt behöfver icke vara produktivt.

Genom fastslåendet af denna princip har lagstiftaren emellertid ingalunda
undanröjt hvarje svårighet vid tolkning af ifrågavarande stadgande.
Den särdeles obestämda affattning, detsamma erhållit, kan tydligen gifva
anledning till olika meningar.

Fängelsefånge skäll — säger lagen — sysselsättas med arbete.

Detta arbete utgör dock — såsom i motiven uttryckligen framhålles
— icke ett moment af själfva straffet, utan stadgandet har gifvits allenast
till förebyggande af sysslolöshet. Meningen är icke, att arbetet skall verka
betungande eller eljest vara förbundet med något särskilt besvär. En
vetenskapsman, som ådömts fängelse, kan följaktligen icke förmenas att i
och för förkofring af sina kunskaper ägna sig åt läsning af till hans vetenskap
hörande litteratur, änskönt sådan läsning måhända är hans största
nöje. Ty ingen lärer kunna förneka, att sysselsättningen här utgör ett
»arbete». Mera tvifvelaktigt gestaltar sig förhållandet, i händelse fånge
utan annat syfte än att för tillfället vinna förströelse vill ägna sin tid åt
läsning, t. ex. af romaner och tidningar. För min del är jag dock böjd
för den meningen, att sådant icke lagligen må medgifvas honom. Under
angifna förutsättning synes nämligen dylik läsning, om den ock kan anses
bildande och innebära en sysselsättning, icke skäligen kunna betraktas
såsom arbete.

Lagen uppställer vidare den fordran, att det arbete, som fången väljer,
skall vara lämpligt. I detta afseende måste man tydligen jämväl taga
behörig hänsyn till hvad som för honom kan anses vara lämpligt. Det
bör sålunda exempelvis icke kunna förvägras en skomakare att sysselsätta

— 1912 -

107

sig med skomakeriarbete, en skräddare med skrädderiarbete, en studerande
med sina studier o. s. v.

Men är detta riktigt, hvilket ostridigt torde vara förhållandet, måste
ock principiellt en journalist äga rätt att sysselsätta sig med tidningsmannaverksamhet.
Och för att vara i stånd att på ett tillfredsställande sätt
utöfva denna verksamhet, måste han gifvetvis i allmänhet hafva tillgång
till tidningar, han må vara hufvudredaktör eller hafva på sin anpart någon
särskild del af en tidnings innehåll, exempelvis såsom redaktör för utrikesafdelningen
eller såsom kåsör.

Af fångvårdsstyrelsens till mig i ärendet afgifna förklaring att döma,
hade emellertid styrelsen uti ifrågavarande afseende en annan uppfattning.
Fångvårdsstyrelsen syntes nämligen vilja — åtminstone i regel — begränsa
rätten för journalist att hålla sig med tidningar till det fall, att han själf
vore utgifvare af tidning och ej kunde ställas utanför dess ledning, utan
att tidningsföretagets existens vedervågades.

Till bemötande häraf må, utöfver hvad här ofvan yttrats, till en början
framhållas, att ett tidningsföretags existens mången gång lärer vara
beroende i lika hög grad af någon medarbetare i tidningen som af dess
utgifvare.

I allt fall var den af fångvårdsstyrelsen anlagda synpunkten, så vidt
jag kunde förstå, icke riktig. Hänsyn skall ock tagas till fången själf.
Väl är det sant, att han inom fängelset för sin egen person har allt hvad
han kan anses behöfva. Men han har måhända försörjningsplikt, som han
saknar möjlighet att behörigen fullgöra, därest den enda inkomstbringande
sysselsättning, hvarvid han är van, varder honom förmenad.

Hvad fångvårdsstyrelsen till stöd för sin mening anfört därom, att, i
händelse rättighet att hålla tidningar gåfves en hvar fånge, som med något
skäl kunde kalla sig journalist, fängelsestraffet helt visst blefve fullkomligt
betydelselöst i fråga om en stor del af dem, som dömas till sådant
straff, ansåg jag ej heller kunna tillmätas afgörande vikt.

Med journalist åsyftar jag naturligen icke en hvar, som tillfälligtvis
skrifver i tidningar, utan allenast den, som är på ett eller annat sätt
fästad vid redaktionen af en tidning; och denna egenskap bör, därest
den icke är känd, genom intyg eller annorledes behörigen styrkas. I fråga
om en sådan verklig journalist är det, i enlighet med hvad jag förut
anfört, i min tanke obefogadt att säga, det straffet skulle blifva betydelselöst,
därest tillgång till tidningar lämnades honom. Att tidningsläsningen,
som ju innebär en förutsättning för att han skall kunna ägna sig åt
det arbete, hvilket för honom är lämpligast, i och för sig är en källa till

— 1912 —

108

förströelse, kan icke hafva någon inverkan i förevarande afseende. Fängelsestraffets
betydelse ligger i fångens internering.

Lika litet kunde jag för min del tillerkänna någon vikt åt det af
fångvårdsstyrelsen till stöd för dess mening anförda argumentet, att tidningar
gåfve möjlighet till icke kontrollerbara meddelanden från yttervärlden
direkt till fången. Faran härutinnan torde vara ringa, vid det „
förhållande att, därest vederbörande fängelsemyndighet fullgör sin plikt,
fången å sin sida i realiteten torde få anses sakna möjlighet att obehörigen
underhålla någon förbindelse med personer utom fängelsemurarna.
Af allmänna rättsprinciper lärer för öfrigt följa, att den omständigheten,
att en rätt möjligen kan missbrukas, icke bör föranleda till en sådan rätts
generella upphäfvande; rätten bör beröfvas allenast en, som på grund af
särskilda omständigheter i det föreliggande fallet skäligen kan antagas
skola göra sig skyldig till missbruk af densamma.

Jag fann väl, att fångvårdsstyrelsen uti ifrågavarande, under min
pröfning dragna ärende icke gjort sig skyldig till tjänstefel. Med
hänsyn till styrelsens principiella uttalande i förklaringen ansåg jag
emellertid det vara min plikt att låta styrelsen få del af min afvikande
mening; och anhöll jag därför i en till fångvårdsstyrelsen aflåten ämbetsskrifvelse,
att därest styrelsen, efter öfvervägande af hvad jag anfört, skulle
vidhålla sin uppfattning, styrelsen måtte därom lämna mig underrättelse.
Under sådan förutsättning ämnade jag nämligen på någon af de utvägar,
som stode mig till buds, söka uti ifrågavarande afseende åstadkomma tydliga
bestämmelser i den riktning, jag för min del funnit vara den Tätta.

Till svar å berörda skrifvelse anförde fångvårdsstyrelsen hufvudsakligen
följande.

Då jag af styrelsens utlåtande funnit, att styrelsen syntes vilja —
åtminstone i regel — begränsa rätten för journalist att hålla sig med tidningar
till det fall, att han själf vore tidningens utgifvare och ej kunde
ställas utanför dess ledning, syntes detta bero på bristande tydlighet i styrelsens
uttryckssätt, då meningen varit att anföra nämnda fall allenast till ett
belysande exempel, hvilket styrelsen måhända bort bättre uttrycka än med
ordet »såsom».

Styrelsen hade nämligen varit och vore af den uppfattningen, att ej
endast en redaktör utan äfven andra verkliga journalister kunde medgifvas
att för sitt arbete under fängelsevistelsen hafva tillgång till tidningar,
hvilket styrelsen ock velat i sin skrifvelse i ämnet uttrycka.

Då jag förklarade mig med journalist naturligen icke åsyfta en hvar, som
tillfälligtvis skrefve i tidningar, utan allenast den, som vore på ett eller

— 1912 —

109

annat sätt fästad vid redaktionen af en tidning, kunde styrelsen ej finna
annat, än att jag fullt delade den mening, styrelsen trott sig hafva i sin
föregående skrifvelse framlagt i fråga om de förutsättningar, som borde
föreligga för att en fängelsefånge måtte medgifvas tillgång till tidningar
för journalistisk verksamhet.

Äfven i fråga därom, att enligt lagens mening fängelsefångens arbete
kunde vara rent intellektuellt, och att arbetstvånget blott innebure afhållande
från sysslolöshet, samt att arbetets lämplighet skulle pröfvas jämväl
med hänsyn till fången, vore styrelsen fullt enig med mig. Såsom exempel
i sistnämnda hänseende hade jag anfört, hurusom det icke borde kunna förvägras
en skomakare att sysselsätta sig med skomakeri, en skräddare med
skrädderiarbete, en studerande med sina studier.

Det torde emellertid i denna punkt ej få förbises, att lämpligheten,
på sätt jag äfven ansåge, skulle pröfvas jämväl ur annan synpunkt än
fångens.. Sålunda borde rätten förvägras »den, som på grund af särskilda
omständigheter i det föreliggande fallet skäligen kan antagas skola göra sig
skyldig till missbruk af densamma», därvid dock »den omständigheten, att
en rätt möjligen kan missbrukas, icke bör föranleda till en sådan rätts
generella upphäfvande». Vidare kunde t. ex. ej en fyrverkare för sitt
arbete få i fängelset införa explosiva varor, en apotekare gifter. Lika litet
borde en journalist för sitt författarskap inom fängelset äga rätt fordra
tillgång till samhällsomstörtande eller sedlighet och moral förgiftande skrifter.

I afseende å sådana likasom äfven andra skrifter hade styrelsen att
vid pröfningen af inkommande framställningar enligt sin ämbetsplikt iakttaga
föreskriften i sista momentet af 44 § i Kungl. Maj:ts instruktion för
fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten den 16 december 1910 och sålunda
bestämma, »i hvad mån fånge, med hänsyn till en rätt fångvård, må tillåtas
sysselsätta sig med läsning».

.Hvad i ärendet sålunda förekommit fann jag vara af den beskaffenhet,
att jag kunde låta därvid bero.

Frågan om fängelsefånges rätt till tidningsläsning kom att jämväl i ett
annat sammanhang dragas under min pröfning. Hos fångvårdsstyrelsen sökte
nämligen redaktören af tidningen »Brand» Albert Jensen, hvilken i centralfängelset
å Långholmen undergick fängelsestraff, tillstånd att för utöfvande
af publicistisk verksamhet i fängelset läsa tidningarna »Stockholms
dagblad», »Socialdemokraten», »Brand», »Nya folkviljan», »La guerre
sociale» och »Les temps nouveaux» jämte annan för berörda verksamhet
erforderlig litteratur.

Genom beslut den 3 juni 1911 medgaf fångvårdsstyrelsen, att Jensen

— 1912 —

finge under fängelsetiden för sitt arbete såsom tidningsman innehafva och
läsa tidningarna »Stockholms dagblad» och »Socialdemokraten». I öfrigt
fann styrelsen nämnda ansökning icke kunna bifallas i vidare mån, än att
Jensen ägde till styrelsen ingå med framställning angående hvarje särskildt
litterärt arbete, som han önskade mottaga och som ej funnes i fängelsets
bibliotek, hvarefter styrelsen ville pröfva, huruvida med hänsyn till en
rätt fångvård Jensen kunde tillåtas sysselsätta sig med läsning af sådant
arbete.

1 anledning af detta fångvårdsstyrelsens beslut påkallade Jensen i en
igenom direktören vid centralfängelset till mig öfversänd klagoskrift mitt
ämbetsbiträde, i ändamål att Jensen måtte sättas i en gynnsammare ställning
än fångvårdsstyrelsens beslut för honom medförde. På grund häraf
lät jag meddela Jensen, att det enda sätt, hvarpå han kunde vinna ändring
i fångvårdsstyrelsens beslut, vore att han i vederbörlig ordning öfverklagade
detsamma. Tillika lämnade jag Jensen underrättelse om tiden
och stället för besvärs anförande.

Öfver fångvårdsstyrelsens beslut i ämnet anförde därefter Jensen besvär
hos Kungl. Maj:t. I besvären påstod Jensen, att tillgång till de
fyra tidningar, som förvägrats honom, vore en väsentlig förutsättning
för utförande af honom åliggande arbete för tidningen »Brand». Jensen
yrkade därför, att han måtte erhålla tillstånd att förskaffa sig berörda
tidningar.

Besvären pröfvades genom utslag den 10 augusti 1911 af regeringsrätten,
som ej fann skäl att i fångvårdsstyrelsens beslut göra annan ändring
än att, med afseende på Jensens anställning vid tidningen »Brands» redaktion,
Jensen berättigades att under fängelsetiden innehafva och läsa denna
tidning.

2. Fråga om skyldighet för person, som försatts i konkurs och därefter
förklarats omyndig, att edfästa den i anledning af konkursen upprättade

bouppteckningen.

Af handlingarna i ett härstädes anhängigt ärende inhämtade jag: .
att domaren i Halmstads och Tönnersjö härad vid förhör den 2 juli
1910 i landtbrukaren Johan Petter Anderssons i Gåshult vid Halmstads
och Tönnersjö häradsrätt anhängiga konkurs anbefallt vederbörande länsman
att den 9 juli å utsatt tid inför domaren inställa gäldenären, för att
denne måtte med ed fästa riktigheten af den i konkursen upprättade bouppteckningen
;

— 1912 —

att Andersson berörda den 9 juli inför domaren förklarat, att boet
blifvit riktigt uppgifvet, men emellertid vägrat att aflägga den i 26 §
konkurslagen stadgade eden;

att Andersson i anledning af sin vägran af domaren förklarats skyldig
att träda i häkte, till dess han fullgjorde edgången, och af länsmannen
införpassats till länsfängelset i Halmstad;

att Andersson den 12 juli 1910 låtit till domaren ingifva en till
häradsrätten ställd ansökan, att Andersson måtte förklaras omyndig och
förmyndare för honom förordnas;

att domaren på grund häraf samma dag funnit skäligt förklara, att
Andersson ej längre skulle hållas häktad för sin vägran att edfästa bouppteckningen,
hvarom underrättelse skulle meddelas föreståndaren för
länsfängelset;

samt att extra länsmannen G. Fagerström, hvilken förordnats till
förmyndare för Andersson, å inställelsedagen i konkursen den 13 augusti
1910 aflagt föreskrifven gäldenärsed.

Sedan jag från e. o. notarien V. Hydén, som den 12 juli 1910 å
domarämbetets vägnar fattat beslut om Anderssons ingifvande ur häktet,
infordrat yttrande, anförde Hydén till stöd för samma beslut följande.

Vid tillfället den 9 juli 1910 fällde Andersson uttryck och hade i öfrigt
ett uppträdande, som tydde på en onormal sinnesbeskaffenhet, men antog
Hydén, att Andersson blott var upphetsad, och att detta härledde sig af
missnöje öfver att man sökte tvinga honom till att aflägga ed på riktigheten
af konkursbouppteckningen. Då Hydén emellertid därefter erinrade
sig, att Andersson några år därförut för vansinne vårdats å hospital, samt
att Hydén under handläggningen vid Halmstads och Tönnersjö häradsrätt
af ett brottmål, däri Andersson var angifvare och personligen uppträdde,
jämväl funnit Anderssons uppträdande egendomligt, satte Hydén sig i
förbindelse med ordinarie länsmannen i distriktet, där Andersson bodde,
för att af denne, hvilken väl kände till Andersson, erhålla upplysning
om Anderssons sinnestillstånd. Länsmannen uppgaf därvid, att Andersson
allmänt ansågs »egendomlig», samt att anledning vore att antaga, att
Andersson komine att återfalla i vansinne, om han hölles i häkte. Vid
samtal med direktören för länsfängelset i Halmstad angående Anderssons
uppförande i fängelset erfor Hydén, att Andersson befann sig i ett sinnestillstånd,
som tydde på en ej normal sinnesbeskaffenhet. Hydén ansåg
därför, att det var fara, att Andersson genom vistelse i fängelse skulle
återfalla i vansinne.

På grund häraf och sedan Hydén emottagit Anderssons ansökan om
att blifva förklarad omyndig, fann Hydén — då vid angifna förhållande an —

1912 —

112

ledning ej förefanns att, sedan Andersson kommit i omyndighetstillstånd,
ålägga honom att jämte blifvande förmyndaren aflägga bouppteckningsed,
samt konkursborgenärerna genom Anderssons försättande på fri fot ej
betoges rätten att framställa och få pröfvadt yrkande om att Andersson
* jämte förmyndaren skulle aflägga bouppteckningsed — sig pliktig, oaktadt
Andersson ej blifvit förklarad omyndig, att, jämlikt grunderna för stadgandet
i 27 § 2 mom. konkurslagen, förordna om Anderssons frigifvande
ur häktet.

Vid pröfning af detta ärende ansåg jag med afseende å hvad e. o.
notarien Hydén anfört därom, att han haft anledning antaga, att Andersson
icke varit af normal sinnesbeskaffenhet, mig icke kunna såsom tjänstefel
betrakta Hydéns beslut om Anderssons frigifvande ur häktet, ehuru han
icke aflagt bouppteckningsed.

Då emellertid af Hydéns förklaring syntes framgå, att han missuppfattat
bestämmelsen i 27 § 2 mom. konkurslagen, fann jag mig nödsakad
att genom en till Hydén aflåten ämbetsskrifvelse erinra honom därom,
att samma bestämmelse — enligt hvilken omyndig förklarad, hvars egendom
till konkurs afträdes, är jämte förmyndaren pliktig att aflägga bouppteckningsed,
där rätten eller domaren så skäligt pröfvar — endast har
afseende å det fall, att förmyndare för omyndig förklarad afträder myndlingens
egendom till konkurs. Den omständigheten, att någon, som kommit
i konkurstillstånd, därefter på egen begäran varder förklarad omyndig,
kan uppenbarligen icke i och för sig föranleda till undantag från den i
26 § konkurslagen stadgade ovillkorliga skyldigheten för konkursgäldenär
att, på sätt där säges, med ed fästa riktigheten af den i anledning af
konkursen upprättade bouppteckningen.

3. Felaktighet i fråga om förmyndarföror duande.

I en till mig ingifven klagoskrift anförde gästgifvaren Viktor Tenglund,
att Resele tingslags häradsrätt enligt beslut den 9 maj 1910 utan
att höra klaganden förordnat hemmansägaren Olof Palien till förmyndare
för klagandens och hans hustrus barn. Förordnandet hade, på förslag af
Olof Patiens fader, häradsdomaren Josef Magnus Palien, meddelats i anledning
. af ett utaf barnens morfader till deras förmån upprättadt testamente.
Klaganden anhöll om mitt ingripande mot häradsrättens ordförande,
häradshöfdingen Teodor Ringenson, på grund af det lagstridiga
förordnandet.

Klagoskriften delgafs häradshöfdingen Ringenson, och anförde denne

— 1912 —

113

i afgifven förklaring följande. Häradsrätten hade i sin egenskap af öfverförmyndare
att tillvarataga de omyndigas rätt. Då i förevarande fall
klaganden haft ett emot barnens stridigt intresse, hade det ålegat häradsrätten
att omedelbart förordna ojäfvig förmyndare, och vid klagandens
medgifvande eller bestridande af ansökningen behöfde icke fästas något
afseende. Enligt hvad Ringenson hade sig bekant, plägade för öfrigt
häradsrätterna i allmänhet i likartade fall förfara på samma sätt som
här skett.

I likhet med häradshöfdingen Ringenson ansåg jag, att klaganden i
förevarande fall haft ett emot barnens stridande intresse, och att på grund
häraf särskild förmyndare bort förordnas för dem. Detta hade dock icke
bort föranleda därtill, att klaganden genom förmynderskapets öfverflyttande
på annan person helt och hållet beröfvats målsmanskapet för barnen.
Förmyndarförordnandet hade bort inskränkas till förvaltningen af de testamenterade
medlen; och detsamma hade icke bort meddelas, utan att
klaganden lämnats tillfälle att yttra sig i saken.

Sedan häradshöfdingen Ringenson erhållit kännedom om denna min
uppfattning, inkom han till mig med utdrag af häradsrättens förmynderskapsprotokoll
för den 29 december 1910.

Enligt detta hade den utsedde förmyndaren till häradsrätten ingifvit
ansökan, att det honom meddelade förordnandet måtte inskränkas därhän,
att han förklarades vara de omyndiges förmyndare allenast för förvaltningen
af den egendom, som tillfallit dem på grund af förutnämnda testamente.
Häradsrätten biföll denna ansökan och förklarade i samband därmed,
att de omyndigas fader hade att i öfrigt lagligen iakttaga och bevaka
deras rätt och bästa vid alla tillfällen. Ett å protokollsutdraget tecknadt
intyg utvisade, att klaganden kostnadsfritt erhållit en med utdraget lika
lydande handling.

Efter det sålunda rättelse vunnits i det meddelade förmyndarförordnandet,
i den mån detsamma icke var med lag öfverensstämmande, fann
lag ej skäl vidtaga ytterligare åtgärd i ärendet.

4. Exekutiv auktion å fastighet pa grund af utslag, meddeladt före det
fastigheten i anledning af annat utslag exekutivt försålts.

Efter ansökning af I. Holmberg fastställde Konungens befallningshafvande
i Stockholms län genom utslag den 7 juli 1909 till betalning
ur lägenheten Bromstens villastadstomt n:r 167 2,000 kronor jämte ränta
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 15

114

på grund af ett uti lägenheten den 30 april 1903, under § 216, intecknadt
skuldebref å nämnda belopp jämte ränta.

Sedan på begäran af annan inteckningshafvare lågenheten blifvit den
4 augusti 1909 exekutivt försåld, hölls den 15 september 1909 sammanträde
för fördelning af köpeskillingen. Därvid utgick inteckningen af den
30 april 1903 till fullo så till kapital som till ränta, och medgaf inteckningshafvaren,
att inteckningen fick till sitt kapitalbelopp kvarstå, hvarefter
allenast till likvidsdagen upplupna räntor utbetalades och inteckningen
återställdes till dess ägare.

Under åberopande af Konungens befallningshafvandes förutnämnda,
laga kraft vunna utslag af den 7 juli 1909 och inteckningen i hufvudskrift
begärde Holmberg i januari 1910 lägenhetens exekutiva försäljning. Med
anledning häraf såldes lägenheten exekutivt den 16 mars 1910.

Vid den exekutiva auktion, som hölls den 4 augusti 1909, inropades
lägenheten af aktiebolaget Dan, som den 17 september 1909 försålde densamma
till Carl Friberg.

Då auktionen den 16 mars 1910 ägde rum, protesterade Friberg mot
lägenhetens försäljning under anförande af, bland annat, att då Fribergs
fångesman inropat lägenheten å exekutiv auktion den 4 augusti 1909, och
det till grund för försäljningen den 16 mars 1910 liggande utslaget meddelats
redan den 7 juli 1909, detta utslag icke kunde föranleda försäljning.
Konungens befallningshafvande fann dock hvad Friberg anfört icke utgöra
hinder för försäljning.

Friberg anförde därefter hos Svea hofrätt besvär — hvilka emellertid
sedermera återtogos — öfver den exekutiva försäljningen. Därvid gjorde
han gällande, att sedan fastigheten försålts genom exekutiv auktion, skulle
den i nye ägarens hand vara fri från alla exekutiva åtgärder, som med
afseende å fastigheten vidtagits före dess exekutiva försäljning. Alltså
hade, enligt hvad Friberg i sina besvär vidare anförde, det utslag, som
meddelades den 7 juli 1909, ej kunnat lagligen föranleda öfverklagade
auktionen. Därest den tankegång, som Konungens befallningshafvande
tillämpat, vore riktig, skulle däraf följa, att, om t. ex. 30 i viss fastighet
meddelade inteckningar hvar för sig på olika tider föranledt fastighetens
dömande i mät genom olika utslag, samt det senaste af dessa utslag föranledt
exekutiv auktion, skulle därefter på grund af samtliga öfriga 29
utslag, därest de hvar för sig toges i omvänd tidsordning, börjande med
det sista, exekutiva auktioner kunna äga rum, och detta utan att den
person, som för hvarje gång inropat fastigheten, på förhand underrättades
därom.

Advokaten Sam. Ihrén, hvilken på uppdrag af Friberg anfört berörda

— 1912 —

115

besvär öfver auktionen den 16 mars 1910, förmälte därefter i en till mig
ingifven klagoskrift, att han funnit den af Konungens befallningshafvande
vid förrättningen tillämpade principen så anmärkningsvärd, att den, vare
sig härvid förelåge felaktig lagtolkning eller en ofullständighet i gällande
utsökningslag, vore förtjänt af särskild uppmärksamhet, hvarför han till
den åtgärd, som kunde finnas lämplig, till mig öfverlämnade afskrift af
besvärshandlingarna i målet.

I anledning häraf infordrade jag förklaring från Konungens befallningshafvande
i Stockholms län, som öfverlämnade ett af länsnotarien C. Fröberg
och länsbokhållaren J. Ekelund undertecknadt yttrande.

Fröberg och Ekelund — hvilka å landshöfdingämbetets vägnar förrättat
auktionen den 16 mars 1910, Fröberg i egenskap af t. f. landssekreterare
och Ekelund såsom t. f. landskamrerare — anförde i sin förklaring,
att då vederbörande inteckningshafvare torde få anses genom
likviden den 15 september 1909 hafva tillgodonjutit all den rätt, som
tillkommit honom på grund af det den 7 juli 1909 meddelade utslaget,
syntes han icke hafva kunnat åberopa samma utslag för fastighetens förnyade
exekutiva försäljning. Vid sådant förhållande hade den öfverklagade
auktionen icke bort äga rum.

Då förklarandena sålunda utan vidare vidgått den förelupna felaktigheten,
ansåg jag mig kunna låta därvid bero.

5. Tvångsarbete ådömdt för lösdrifveri utan förutgången varning. ^

Tvångsarbetsfången Axel Emil Mattsson anförde i en genom direktören
vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö insänd klagoskrift, att han
blifvit af länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län genom utslag den 17
oktober 1910 dömd till tvångsarbete i tre månader, emedan han skulle
gjort sig skyldig till lösdrifveri, samt två år icke förflutit, från det han
efter utståndet straffarbete senast frigifvits. Då någon varning för lösdrifven
förut icke tilldelats klaganden, vore länsstyrelsens utslag lagstridigt.
På grund häraf anhöll klaganden om mitt ämbetsbiträde för vinnande af
rättelse.

I den förklaring, som jag med anledning af klagoskriften infordrade,
anförde Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län, att
klagandens uppgift, att han utan att förut hafva erhållit varning dömts till
tvångsarbete för lösdrifveri, vore riktig. För att afhjälpa den begångna
felaktigheten hade emellertid Konungens befallningshafvande gjort hemställan
hos Konungens befallningshafvande i Stockholms län om klagandens
frigifvande. Genom beslut den 6 december 1910 hade ock sistnämnda myn —

1912 —

116

dighet förordnat, att klaganden skulle så fort ske kunde frigifvas från
tvångsarbetsanstalten.

För utslaget, hvarigenom klaganden ådömts tvångsarbete, voro länsbokhållaren
E. Warmark och landskanslisten T. von Sydow, den senare i
egenskap af föredragande, ansvariga.

På begäran af Warmark och von Sydow öfverlämnade Konungens befallningshafvande
styrkt afskrift af ett utaf klaganden meddeladt intyg, däri
klaganden förklarade sig hafva erhållit full godtgörelse för den skada och det
lidande, han på grund af utslaget åsamkats. Därjämte insändes bevis,
att Warmark och von Sydow för statsverkets räkning inbetalt sainmanlagdt
20 kronor 60 öre, motsvarande utspisningskostnaden för klaganden under
tiden från och med den 17 oktober till och med den 8 december 1910.

Klaganden inkom sedermera till mig med en skrift, däri han förklarade
sig icke påkalla vidare åtgärd i ärendet, emedan han erhållit full
godtgörelse för den skada och det lidande, som genom det felaktiga utslaget
tillskyndats honom.

Då sålunda klaganden icke hade några vidare anspråk att framställa,
och statsverket erhållit godtgörelse för den kostnad, som orsakats detsamma,
lät jag vid återkallelsen bero.

6. Felaktigt bestämdt ansvar för oloflig detaljhandel med brännvin,

andra gången.

På grund af anmärkning vid granskning af de från länsfängelset i
Kalmar inkomna fångförteckningarna för år 1910 infordrade jag afskrift af
ett utaf Ölands norra mots häradsrätt den 7 december 1909 meddeladt utslag
angående hustru Anna Lundberg. Genom detta utslag hade häradsrätten
dömt hustru Lundberg, jämlikt 36 § 1 mom. i förordningen angående
försäljning af brännvin den 9 juni 1905, att för oloflig detaljhandel med
brännvin, andra gången, höta 60 kronor.

Enligt det af häradsrätten åberopade lagrummet är oloflig detaljhandel
med brännvin belagd med böter, första gången från och med 30 till och
med 60 kronor och andra gången från 60 till och med 120 kronor. Bötesbeloppet
60 kronor bildar sålunda maximum i strafflatituden för första
gången föröfvad oloflig detaljhandel med brännvin, under det att minimum
i strafflatituden för dylik förseelse, andra gången, går något högre än
nämnda belopp.

Häradsrättens utslag var följaktligen felaktigt, då däri straffet för
andra resan bestämts allenast till straffmaximum för första resan. Anmärk -

— 1912

117

ningen ansåg jag mig emellertid kunna låta förfalla, sedan jag för framtida
iakttagande om den begångna felaktigheten erinrat e. o. notarien
Bertil von Gedda, hvilken vid utslagets meddelande fört ordet i häradsrätten.

7. Obehörig stämpelbeläggning.

Kaptenen J. Nordström förmälte i en till mig insänd klagoskrift,
bland annat, att, sedan han i egenskap af arrendator utaf indragna militiebostället
Aäs i Stafnäs socken åt Värmlands län hos domänstyrelsen
anfört besvär öfver ett af vederbörande öfverjägmästare den 18 april 1910
meddeladt beslut angående utsyning af virke på egendomen, hade domänstyrelsens
den 19 september 1910 gifna resolution öfver besvären i strid
emot gällande stämpelförordning belagts med stämpel af 12 kronor, som
uttagits hos klaganden och inlevererats till domänstyrelsen.

Då enligt 7 § af förordningen angående stämpelafgiften arrendator^''
och brukare å egendomar, som genom domänstyrelsens försorg utarrenderas,
äro med undantag för medgifven öfverlåtelse af arrende- eller nyttjanderätt
—— befriade från stämpel i sådana på Konungens, domänstyrelsens
eller Konungens befallningshafvandes pröfning beroende frågor, som beröra
deras rättigheter och skyldigheter gent emot kronan såsom jordens ägare,
anmodade jag domänstyrelsen att till mig inkomma med vederbörandes
yttrande angående den framställda anmärkningen.

1 anledning häraf öfverlämnade domänstyrelsen yttrande från extra jägmästaren
Rikard Wikander. Denne meddelade, att han, som tjänstgjort
såsom registrator i domänstyrelsen då resolutionen utlämnades, felaktigt
belagt densamma med stämpel. Han hade emellertid ersatt klaganden beloppet,
hvarom han bifogade bevis.

Sedan klaganden sålunda återbekommit den honom obehörigen påförda
stämpelafgiften, fann jag ej skäl vidtaga ytterligare åtgärd i ärendet.

8. Fråga om ersättande af kostnaden för en af veterinär verkställd undersökning
i anledning af åtal för djurplågeri. I

I ett vid Västmanlands östra domsagas häradsrätt anhängigt mål
mellan länsmannen Alfred Bolander, å tjänstens vägnar åklagare, samt
hemmansägaren A. W. Johansson i Österbo, svarande, dömde häradsrätten
genom utslag den 11 april 1910 Johansson att för djurplågeri höta 100

- 1912 -

118

kronor och förpliktade honom att till statsverket återgälda af allmänna
medel förskjutna vittneslöner med tillhopa 124 kronor 84 öre.

Sedermera anförde Johansson i en till mig ingifven klagoskrift följande.

Efter det klaganden den 1 juni 1910 erlagt de i målet utdömda
rättegångskostnaderna, hade den 19 juni 1910 en fjärdingsman efter uppdrag
af Bolander infunnit sig hos klaganden och under hot om utmätning
uttagit ett belopp af 21 kronor 60 öre, utgörande ersättning för hvad. af
allmänna medel utbetalts till distriktsveterinären M. Boström i anledning
af en utaf denne, efter anmodan af Bolander, å tjänstens vägnar företagen
resa till klagandens egendom för besiktning af klagandens kreatursbesättning.
Besiktningen hade verkställts i anledning af åtalet mot klaganden
för djurplågeri.

Därest" statsverket — anförde klaganden vidare — varit berättigadt
att af honom utbekomma det belopp, som betalts till Boström, hade yrkande
därom bort af åklagaren framställas vid häradsrätten, innan målet
öfverlämnades till slutligt afgörande. Då så icke skett, vore klaganden
icke skyldig att betala mera än häradsrätten dömt honom att utgifva.

Med anledning af klagoskriften anmodade jag Konungens befallningshafvande
i Västmanlands län att inkomma med vederbörandes yttrande;
och öfverlämnade Konungens befallningshafvande förklaring af länsmannen
Bolander, hvilken anförde hufvudsakligen följande.

Den IT maj 1910 erhöll Bolander från Boström en räkning å kostnaden
för dennes resa till Österbo. Sedan Bolander bestyrkt räkningens
riktighet beträffande vägafståndet samt meddelat intyg, att Boström företagit
resan på Bolanders begäran för att undersöka klagandens kreatur,
insände Bolander handlingen till Konungens befallningshafvande jämte
transumt af häradsrättens dombok i målet för den 6 september 1909. I
domboks utdraget hade intagits stämningen a klaganden äfvensom ett af
Boström meddeladt utlåtande angående klagandens kreatur. Den 19 maj
1910 öfversände Konungens befallningshafvande det i räkningen upptagna
beloppet direkt till Boström. Sedermera erhöll Bolander order från
Konungens befallningshafvande att vidtaga åtgärder för att bereda statsverket
ersättning för den förskjutna kostnaden. I anledning häraf anmodade
Bolander en fjärdingsman att söka förmå klaganden att i godo
betala detsamma, utan att Bolander därvid lämnade någon föreskrift om
tillvägagångssättet, i händelse betalningen icke erlades frivilligt. Beloppet
blef af klaganden utan protest guldet; och på förfrågan hade
fjärdingsmannen uppgifvit, att det icke varit tal om utmätning eller
anlitande af annat tvångsmedel.

- 1912 —

119

Då målet mot klaganden öfverlämnades till häradsrättens profning
hade Bolander icke erhållit någon räkning å Boströms resekostnad, och
han visste icke heller, om Boström ämnade begära någon ersättning. Bolander
hade därför ansett sig icke kunna vid rätten framställa yrkande
om åläggande för klaganden att betala kostnaden för den af Boström verkställda
undersökningen. Vid insändandet till Konungens befallningshafvande
af Boströms räkning hade Bolander den uppfattningen, att statsverket
skulle vidkännas kostnaden. Konungens befallningshafvande syntes
emellertid hafva haft en annan åsikt. Med anledning af nämnda myndighets
order och då olika åsikter gjort sig gällande, huruvida statsverket
eller den brottslige borde vidkännas sådan kostnad som den ifrågavarande,
hade Bolander ansett sig skyldig att affordra klaganden beloppet, och detta
så mycket hellre, som det ålåge Bolander i hans egenskap af tjänsteman
att tillvarataga statens intresse.

Om man förutsatte, att häradsrätten på yrkande af åklagaren lagligen
kunnat förplikta klaganden att betala Boströms resekostnad, kunde den
omständigheten, att dylikt yrkande icke framställts vid rätten före målets
afgörande, omöjligen föranleda därtill, att klagandens ersättningsskyldighet
finge anses hafva upphört, och att han således vore berättigad att återfå
hvad han redan utgifvit. Hade det varit fråga om sådana''kostnader, som
omnämnas i 21 kap. rättegångsbalken, finge man väl anse, att klaganden
efter målets afgörande varit befriad från all vidare skyldighet att utgifva
kostnadsersättning. Men den till Boström utbetalda ersättningen kunde
icke hänföras under rubriken rättegångskostnad. Om således klaganden
före målets afgörande vid häradsrätten kunnat anses vara pliktig att°betala
resekostnaden, hade denna skyldighet allt fortfarande kvarstått, därest
beloppet icke redan guldits.

Då i förevarande fall fråga varit om en af rättegången föranledd
kostnad, och anspråk på dess ersättande därför bort göras gällande i rättegången,
hade beloppet icke bort hos klaganden utkräfvas efter målets afdömande.
Af Boströms förklaring framgick emellertid, att han handlat
efter order af Konungens befallningshafvande. Jag ansåg mig på grund
häraf böra anmoda nämnda myndighet att afgifva yttrande i saken.

I anledning häraf anförde Konungens befallningshafvande, att Konungens
befallningshafvande vid utanordnandet af ersättningsbeloppet ansett sig böra
förfara efter enahanda grunder, som enligt bestämmelserna i kungl. brefvet
den 9 juni 1762 gälla beträffande kostnaden för andra, vanligast förekom —

1912 —

i.20

mande medikolegal besiktningar. Beloppet anordnades sålunda såsom
förskott af statsmedel till skeende godtgörelse af vederbörande i den ordning,
som i nämnda kungl. bref förutsattes. Detta förfaringssätt syntes
desto hellre vara af omständigheterna påkalladt, som vid räkningens ingifvande,
så vidt handlingarna utmärkte, åtal mot klaganden i den sak,
för hvars utredning undersökningen ägt rum, vore på domstols pröfning
beroende, och det således kunde antagas, att jämväl frågan om ersättning
för den af statsverket förskjutna kostnaden för samma undersökning skulle
på åklagarens föranstaltande göras till föremål för rättens bedömande.
Konungens befallningshafvande förbisåg väl därvid icke bestämmelserna i
kungl. kungörelsen den 31 december 1908 angående ersättning åt kronofogdar
och länsmän för vissa af deras polisverksamhet föranledda utgifter
m. m. Men dels syntes det icke alldeles själffallet, att förevarande kostnad
vore hänförlig till de utgifter, som afses i samma kungörelse. Och dels
ansåg Konungens befallningshafvande, såsom förut blifvit antydt, att i
detta fall samma skäl som i fråga om kostnader för rättsmedicinsk besiktning
å död människas kropp uppenbarligen måste leda till den uppfattningen
att, först sedan hinder visat sig möta för utfående hos vederbörande
af sådan kostnad, densamma borde bestridas af statsmedel.

I öfverensstämmelse härmed beordrades Bolander att söka hos klaganden,
som gifvit anledning till undersökningen, utbekomma den därför
förskjutna kostnaden.

Då emellertid klaganden, oafsedt att honom ådömts ansvar i det mål,
för hvars utredning veterinärens åtgärder påkallats, nu bestridt sin skyldighet
att gälda kostnaden, och någon förpliktelse i sådant hänseende
genom domstols beslut icke heller förelåge, hade Konungens befallningshafvande
låtit definitivt anordna kostnaden å statsmedel, hvarigenom klaganden
återbekommit det af honom guldna beloppet.

Med anledning af den utaf Konungens befallningshafvande sålunda
lämnade upplysningen fann jag icke skäl att vidtaga ytterligare åtgärd i
ärendet.

9. Oriktig uppgift i ett af pastor utfärdadt bevis. I

I en till mig ingifven klagoskrift anförde Fredr. Wallin:
att klaganden, såsom innehafvare af en rättegångs- och inkasseringsbyrå
i Östersund, i början af år 1910 erhållit i uppdrag att af en handelsresande
L. Holmqvist därstädes uttaga en fordran af 82 kronor 50 öre;

— 1912 -

121

att Holmqvist, som emellertid ej varit mantalsskrifven i Östersund eller
dess omnejd, omsider uppgifvits vara mantalsskrifven i Falköping;

att klaganden i anledning däraf låtit i stämning den 7 april 1910
instämma Holmqvist till rådstufvurätten i Falköping med yrkande om hans
förpliktande att utgifva omförmälta belopp;

att Holmqvist invända att målet anhängiggjorts vid obehörig domstol,
enär Falköping icke vore hans mantalsskrifningsort;

• att klagandens ombud, som begärt uppskof med målet för att styrka
Holmqvists mantalsskrifningsort, å pastorsexpeditionen i Falköping erhållit
ett af pastoratsadjunkten Einar Rudberg den 11 maj 1910 utfärdadt bevis,
af innehåll att Holmqvist fortfarande vore mantalsskrifven i Falköping;

att Holmqvist emellertid vid ett följande rättegångstillfälle uppvisat
behörigt intyg om, att han vore mantalsskrifven å annan ort;

samt att klagandens ombud i anledning häraf nedlagt målet.

Under påstående, att Rudberg gjort sig skyldig till tjänstefel genom
det felaktiga bevisets utfärdande, hemställde klaganden, att honom måtte
beredas ersättning för de kostnader, som tillskyndats klaganden genom
den nedlagda rättegången.

I afgifven förklaring yttrade Rudberg, bland annat, följande.
Holmqvist hade i september 1908 utskrifvits från Falköping till Borgsjö
församling i Västernorrlands län. Sannolikt hade flyttningsbetyget för
honom af pastor i Falköping med post afsändts till pastorsämbetet i Borgsjö.
Därifrån hade det emellertid i december samma år, troligen utan
klagandens vetskap, återskickats till Falköping med anmärkning att klaganden
»hvarken förr eller nu» bott i Borgsjö; och hade med anledning
häraf klaganden af pastor i Falköping upptagits i boken öfver obefintliga.
Häraf torde följa, att klagandens rätta mantalsskrifningsort vore Falköping.

För öfrigt hade stämningen på Holmqvist uttagits till rådstufvurätten
i början af år 1910, och målet hade handlagts första gången redan den 9
maj, hvadan de kostnader, som åsamkats klaganden genom målets handläggande
vid rådstufvurätten, icke föranledts af det utaf Rudberg den 11
maj utfärdade beviset. I allt fall hade Rudberg icke någon skyldighet att
utfärda något som helst betyg.

På grund häraf bestred Rudberg afseende å klagandens ersättningsanspråk.

I afgifna påminnelser erinrade klaganden, att, därest Rudberg icke
haft skyldighet att utfärda bevis med laglig giltighet, han naturligtvis ej
heller hatt rätt därtill, och att Rudberg följaktligen bort vägra att lämna
det ifrågavarande beviset.

Justitieombudsmannen8 ämbetsberättelse till 1912 års Rilcsdag.

122

Hvad Rudberg anfört till stöd därför, att klagandens mantalsskrifningsort
år 1910 verkligen varit Falköping, fann jag icke förtjäna afseende.
Af handlingarna måste anses framgå, att klaganden för samma år varit
mantalsskrifven i Borgsjö. Ifrågavarande, af Rudberg utfärdade bevis hade
alltså innehållit en oriktig uppgift. Utan detta missledande bevis skulle
efter all sannolikhet klaganden tidigare än som skett hafva nedlagt målet
och därigenom undgått kostnaderna för ett rättegångstillfälle. Dessa kostnader
uppskattades af mig till 8 kronor, däraf 3 kronor för protokollslösen
och 5 kronor för ombudets inställelse.

Jag anmodade därför Rudberg att meddela mig, huruvida han vore
villig att till klaganden betala 8 kronor äfvensom att ersätta klagandens
utgifter härstädes med ett af mig i sådant hänseende skäligt befunnet
belopp af 10 kronor.

Sedan därefter Rudberg i en insänd skrift förklarat sig villig att till
klaganden utgifva omförmälta båda belopp, tillhopa 18 kronor, lät jag
därom underrätta klaganden, hvilken emellertid i en ytterligare skrift, med
vidhållande af klagomålet, förmälte, att hans kostnader icke vore betalta
med det sålunda erbjudna beloppet, samt att klaganden därför ansåge sig
sakna anledning att emottaga detsamma.

Min uppfattning, att klaganden icke skäligen kunde göra anspråk på
högre ersättning än den af mig angifna, hvilade jämväl därpå, att klagandens
byrå eller det af byrån anlitade ombudet icke varit utan skuld i det
förelupna felet, då byrån eller ombudet bort äga kännedom därom, att en
pastor icke har till ämbetsåliggande att utfärda intyg om en persons mantalsskrifningsort.
Härom lät jag underrätta klaganden, hvarefter ärendet
blef af mig afskrifvet.

10. Obefogadt åtal.

Handlingarna i ett genom klagomål af hemmansägaren Gustaf Andersson
i Rössberga härstädes anhängiggjordt ärende utvisade hufvudsakligen
följande.

Till 1908 års höstting med Vilske härad instämde länsmannen Axel
Sjöberg å tjänstens vägnar klaganden med yrkande om ansvar å denne
för djurplågeri mot egna djur medelst svält och vanvård. Målet förekom
vid häradsrätten första gången den 5 oktober 1908, då Sjöberg till utveckling
af åtalet uppgaf, att klaganden under de två sista åren svältfödt
honom tillhöriga kreatur och uppenbart vanvårdat dem. Klaganden bestred
å sin sida åtalets befogenhet och åberopade tre intyg till bestyrkande af,
att åtalet vore obefogadt.

— 1912 —

123

Då målet ånyo förekom den 30 november 1908, ingaf och åberopade
Sjöberg en till honom ställd angifvelseskrift från fjärdingsmannen Axel
Andersson. Denna skrift innehöll, att fjärdingsmannen den 29 maj 1908
inställt sig hos klaganden för att se på hans kreatur; att därvid två kor
befunnits mycket magra och osnygga, så att fjärdingsmannen ansåg dem
vara vanvårdade; samt att öfriga kreatur varit mycket osrxygga och
oborstade.

Vid ett följande rättegångstillfälle, den 15 februari 1909, förmälte
Sjöberg att åtalet tillkommit på grund af en skriftlig angifvelse af den 30
maj 1908, som Sjöberg emellertid i början af juni månad samma år öfversändt
till angifvaren, fjärdingsmannen Andersson, med åtecknadt föreläggande
för denne att närmare undersöka saken. Denna angifvelse med
därå af Sjöberg tecknad order företeddes i målet, och innehöll angifvelse!!
hufvudsakligen, att fjärdingsmannen den 29 maj 1908 inställt sig hos
klaganden för att se på dennes kreatur; att tre kor då varit mycket magra
samt mycket osnygga och oborstade, så att fjärdingsmannen ansett vanvård
föreligga; samt att två uppgifna personer sett och kunde vitsorda detsamma.

Sjöbergs påskrift å handlingen var af följande lydelse:

»Till fjärdingsmannen i Sörby socken.

Med anledning af omstående rapport har Ni att, emot bevis, som
tecknas härå och omgående hitsändes, förständiga kommunalordföranden
Gustaf Andersson i Rössberga att genast vidtaga anstalt därom, att i rapporten
omförmälda djur erhålla tillräcklig utfodring samt omvårdnad,
hvaröfver Ni bör förvissa Eder samt om saken hit insända tillförlitliga
meddelanden. Efter sig företeende omständigheter kommer jag att i saken
föra ansvarstalan mot bemälde kommunalordförande. Vilske härads kronolänsmanskontor
den 2 juni 1908.

Axel Sjöberg.»

Vid målets handläggning af häradsrätten hördes å ömse sidor vittnen.
Häradsrätten meddelade utslag den 13 april 1909 och yttrade däri, att
som åklagaren icke styrkt sin emot svaranden förda ansvarstalan, blefve
densamma af häradsrätten ogillad, vid hvilken utgång af målet åklagaren
förpliktades att ej mindre återgälda statsverket, hvad detta kunde hafva
utgifvit till de af åklagaren inkallade vittnena, än äfven ersätta svaranden
dennes rättegångskostnad med 350 kronor 90 öre jämte hvad som åtginge
till lösen af protokoll och utslag i målet.

öfver häradsrättens utslag anförde Sjöberg besvär hos Göta hofrätt,
som emellertid genom utslag den 27 maj 1909 förklarade besvären såsom
insända med allmänna posten icke kunna upptagas till pröfning. I hof —

1912 —

124

rättens utslag sökte Sjöberg ändring genom besvär hos Kungl. Maj:t, men
genom utslag den 29 april 1910 fastställde Kungl. Maj:t det öfverklagade
utslaget.

Innan ännu det emot klaganden anställda åtalet blifvit slutligen afgjordt,
sökte klaganden upprättelse genom Konungens befallningshafvande
i Skaraborgs län. I en till nämnda myndighet den 6 augusti 1909 ingifven
skrift anmälde nämligen klaganden, att Sjöberg missbrukat sin åklagarställning
därigenom, att han utan laga skål och för att trakassera klaganden
emot denne anhängiggjort ifrågavarande åtal. Klaganden yrkade därför,
att Sjöberg måtte för all framtid försättas ur tjänst. Berörda anmälan,
hvilken blef af Konungens befallningshafvande behandlad i sammanhang
med ett ärende, som föranledts af en utaf Sjöberg emot klaganden i egenskap
af ordförande i fattigvårdsstyrelsen i Sörby socken jämte fattigvårdsstyrelsens
öfriga ledamöter riktad anmärkning i fråga om fattigvårdens
handhafvande inom socknen, pröfvades slutligen den 29 oktober 1910.
Konungens befallningshafvande förklarade därvid klagomålen icke föranleda
till någon vidare åtgärd.

Till den 25 april 1910 utverkade sig klaganden stämning till rådstufvurätten
i Falköping å förutnämnde Axel Andersson med yrkande
om ansvar å honom, för det han falskeligen angifvit klaganden för djurplågeri.
I detta mål, som vid rådstufv urätten ytterligare förekom den 30
maj och den 4 juli 1910, meddelade rådstufvurätten utslag den 1 påföljande
augusti. Rådstufvurätten förklarade därvid kärandens i målet förda
talan icke kunna bifallas. Till stöd för denna utgång af målet anförde
rådstufvurätten, att att annat förhållande icke blifvit ådagalagdt än svaranden
uppgifvit, eller att han i egenskap af fjärdingsman och i enlighet
med hvad honom i tjänsten ålegat till Sjöberg aflåtit de båda skrifvelserna
af den 29 och den 30 maj 1908, samt att, äfven om upplysningarna i
dessa skrivelser kunde hafva föranledt därtill, att käranden af Sjöberg
åtalats för djurplågeri, skrifvelserna med hänsyn till deras beskaffenhet
och innehåll likväl Icke kunde betraktas såsom angifvelser om dylikt brott
eller eljest kunde för svaranden medföra ansvar eller ersättningsskyldighet.

Efter besvär af klaganden förklarade Göta hofrätt genom utslag den
20 september 1910, att hofrätten ej funne skäl att göra ändring i rådstufvurättens
utslag.

I en hit insänd skrift yrkade klaganden därefter, att Sjöberg måtte
ställas under tilltal, för det han genom åtalet för djurplågeri missbrukat
sin åklagarmyndighet och utan fog dragit klaganden inför rätta. Klaganden
anförde tillika, att han ville fordra 2,000 kronor såsom skadeersättning
för den honom tillfogade kränkningen.

— 1912 —

125

Öfver klagoskriften hörd, genmäl te Sjöberg, att klaganden redan genom
sin till Konungens befallningshafvande ingifna anmälan hos vederbörande
myndighet fört talan i saken. Under förmenande, att han haft full befogenhet
till åtalet emot klaganden, hemställde Sjöberg, att klagomålet icke
måtte föranleda någon vidare åtgärd.

Vid denna förklaring hade Sjöberg fogat, jämte andra handlingar,
afskrift af sitt yttrande till Konungens befallningshafvande.

Berörda handling innehöll, bland annat, följande.

Den 29 maj 1908 insändes till Sjöberg från fjärdingsmannen i Sörbv
socken Axel Andersson den angifvelse, som funnes intagen i häradsrättens
protokoll för den 30 november 1908. Med anledning af denna anmälan
anmodade Sjöberg genast fjärdingsmannen att anställa undersökning, med
den påföljd att omgående till Sjöberg inkom den rapport, som intagits i
häradsrättens protokoll för den 15 februari 1909. På grund af denna
rapport anmodade Sjöberg fjärdingsmannen att förständiga klaganden att
genast vidtaga åtgärder för förbättring af husdjurens skötsel, hvarjåmte
Sjöberg anställde åtalet. Det visade sig under rättegången, att fjärdingsmannen
farit med osanna uppgifter så till vida, som det icke kunde st}n--kas, att klaganden gjort sig skyldig till djurplågeri i annan mån, än att
han dels haft två kor ytterst magra, den ena till följd af kalfkastning
och den andra på grund af ålder och tandlöshet, dels ock till körning
användt ett sto, hvarom klaganden själf i målet inlämnat bevis af veterinär,
att stoet icke tinge användas till körning under den tid det haltade.

I sitt utslag fann häradsrätten, att de styrkta förhållandena icke kunde
rubriceras som djurplågeri, hvarför klaganden frikändes och Sjöberg förpliktades
att ersätta klagandens kostnader. Som Sjöberg emellertid härutinnan
varit af annan mening än häradsrätten, både lian fullföljt målet.

Orimligt vore att i likhet med klaganden rubricera som förföljelse,
att Sjöberg efter angifvelse anställt åtal mot en person för brott, som
tölle under allmänt åtal, detta så mycket mera som Sjöberg dels icke haft
anledning betvifla riktigheten af fjärdingsmannens angifvelse, och dels angifvelsens
riktighet sedermera blifvit delvis bestyrkt.

Att Sjöberg, såsom klaganden påstått, skulle hafva underlåtit att hålla
polisförhör i saken, vore så till vida icke med sanningen öfverensstämmande,
som han anmodat fjärdingsmannen att anställa undersökning. För
öfrigt, funnes, Sjöberg veterligen, hvarken i allmän lag eller i särskild
instruktion något stadgande, som ålade allmän åklagare att i dylika fall
anställa särskildt polisförhör före åtalet.

Sjöbergs fullföljande af målet hos hofrätten och hos Ivungl. Maj: t vore
icke någon förföljelse mot klaganden, utan föranleddes däraf, att Sjöberg

— 1912 —

126

hade en annan uppfattning än underrätten. Besvären hos Kungl. Maj:t
afsågo endast att vinna befrielse för Sjöberg från åläggandet att betala
klagandens rättegångskostnader.

Till bemötande af innehållet i Sjöbergs till mig afgifna förklaring inkom
klaganden med en påminnelseskrift, däri han, bland annat, anförde,
att Konungens befallningshafvandes beslut i anledning af klagandens anmälan
emot Sjöberg för fel i tjänsten helt säkert utfallit annorlunda,
därest Konungens befallningshafvande afvaktat utgången af klagandens vid
rådstufvurätten i Falköping anställda rättegång emot fjärdingsmannen.

Enligt 19 § 1 mom. i förordningen om strafflagens införande den
16 februari 1864 skall allmän åklagare tala å brott, som under allmänt åtal
hörer, ändå att angifvelse därom ej sker. Under allmänt åtal höra, jämlikt
2 mom. i samma paragraf, alla brott, som ej i lag finnas uttryckligen
undantagna, och sålunda äfven djurplågeri, hvarom förmäles i 18 kap.
16 § strafflagen.

Dessa stadganden visa alltså, att en länsman, i händelse de faktiskt
föreliggande omständigheterna därtill gifva anledning, är, oberoende af
om angifvelse sker eller icke, berättigad att å tjänstens vägnar anställa
åtal för djurplågeri. Denna åtalsrätt motsvaras af en åtalsplikt. I alla de
fall, i hvilka länsmannen är berättigad att åtala, är han ock skyldig därtill.

Emellertid är det naturligt, att hvarje länsman vid utöfvandet af det
grannlaga uppdraget att vara allmän åklagare måste handla på eget ansvar
samt i fullt medvetande af sin ställning såsom offentlig tjänsteman
och af de förpliktelser, denna ställning medför.

Häraf följer omedelbart, att länsmannen, när fråga är om att beifra
ett brott, som faller under allmänt åtal, år skyldig att noggrant pröfva
bevisvärdet af en möjligen föreliggande angifvelse om brottet. Först om
angifvelsen och öfriga förekommande omständigheter gifva vid handen,
att sannolika skäl finnas för det antagande, att ett brott verkligen begåtts,
får åtal anställas.

I förevarande fall hade Sjöberg tydligen icke tillräckligt beaktat denna
i sakens natur liggande rättsregel. Det åtal för djurplågeri, som han
anställde mot klaganden, var endast föranledt af den anmälan, fjärdingsmannen
hos Sjöberg gjort emot klaganden, och den af fjärdingsmannen
uppsatta rapporten. Tydligt torde vara, att dessa handlingar icke varit
af beskaffenhet att utan vidare innefatta sannolika skäl för, att klaganden
gjort sig skyldig till djurplågeri.

— 1912 —

127

Jag ansåg följaktligen, att Sjöberg genom att anställa ifrågavarande
åtal visat sig hafva alldeles missuppfattat den ställning, gällande lagstiftning
anvisar allmän åklagare.

Med afseende å de föreliggande omständigheterna och särskildt därå,
att klaganden, hvilken det fortfarande stod fritt att själf mot Sjöberg föra
talan på grund af det obefogade åtalet, undfått godtgörelse för honom
genom detsamma åsamkade kostnader, fann jag klagomålen icke böra föranleda
annan åtgärd från min sida, än att jag genom en ämbetsskrifvelse
lät Sjöberg få del af min mening om det oriktiga i hans förfarande.

11. Fråga om fel i ett utmätning sär ende.

Handlingarna i ett genom klagomål af advokaten S. Dahlbäck härstädes
anhängiggjordt ärende utvisade, bland annat:

att Grangärde tingslags häradsrätt den 3 augusti 1906 dömt änkan
Karolina Andersson i Ludvika att för utevaro såsom part i nio särskilda
mål bota sammanlagdt 90 kronor;

att den 8 november 1906 dåvarande t. f. kronofogden i Västerbergslags
fögderi G. Lyckholm till gäldande af samma böter skrifvit i
mät en Karolina Andersson tillhörig, från hemmanet litt. G i Öfre Marnäs
afsöndrad lägenhet Fridhem n:r 2, i protokollet öfver utmätningen upptagen
till en areal af 2 ar 2 kvadratmeter;

att länsmannen i Ludvika distrikt Einar Gottliebsson den 4 november
1907 utmätt Karolina Anderssons lägenheter Fridhem n:r 1 och Fridhem
n:r 2 till gäldande af dels 1906 års oguldna kommunalutskylder till Ludvika
kommun 151 kronor jämte indrifningsprovision 4 kronor 53 öre, dels
ock 1907 års oguldna municipalutskylder till Ludvika municipalsamhälle
15 kronor 58 öre jämte indrifningsprovision 46 öre, eller alltså tillhopa
171 kronor 57 öre;

att kronofogden IL A. Bohm samma den 4 november — på grund
däraf, att lägenheten Fridhem n:r 2 enligt ett för Karolina Andersson
utfärdadt lagfartsbevis utgjorde 2 ar 20 kvadratmeter — för gäldande af
omförmäld a böter ytterligare skrifvit i mät af lägenheten återstående 18
kvadratmeter;

att Bohm till den 2 augusti 1909 utlyst exekutiv auktion å Karolina
Anderssons lägenheter Fridhem n:r 1 och Fridhem n:r 2, hvilka af vederbörande
länsman beskrifvits och värderats till 500 kronor;

att Karolina Anderssons broder, grufförvaltaren Per Blixt i Nartorp,
hvilken innehade en i lägenheterna den 10 februari 1908 beviljad inteck —

1912 —

128

ning till säkerhet för 3,000 kronor med ränta, med ett till Bohm den 14
juli 1909 aflåtet bref, under åberopande af ett gravationsbevis rörande
lägenheterna, inbetalt 171 kronor 57 öre och i brefvet anhållit, att den
kungjorda auktionen måtte inhiberas;

att Bohm med anledning häraf i en till Blixt den 16 juli 1909 aflåten
skrifvelse erkänt emottagande! af det insända beloppet och tillika
yttrat, att betalandet af utskylderna emellertid icke kunde föranleda inställande
af den utlysta auktionen å Karolina Anderssons lägenheter;

att exekutiv auktion å samma lägenheter af Bohm hållits å därför
utsatt dag den 2 augusti 1909, därvid i protokollet antecknats, att de
oguldna utskylderna, tillhopa 171 kronor 57 öre, blifvit före auktionen
guldna, men att till det utdömda bötesbeloppet jämväl komme kostnader
för den exekutiva auktionen 37 kronor 22 öre;

att bergsbruksidkaren C. A. Tholérus, hvilken vid auktionen varit
ombud såväl för Blixt som för Karolina Andersson, för Blixt bevakat inteckningen
å 3,000 kronor med ränta samt å Karolina Anderssons vägnar
vid auktionen protesterat emot försäljningen, enär densamma afsåge för
böter utmätt egendom;

att nämnda protest blifvit af Bohm såsom auktionsförrättare lämnad
utan afseende, hvarefter lägenheterna inropats af polismannen C. E. Boström
för 500 kronor;

att fördelning af köpeskillingen af Bohm verkställts den 13 september
1909, därvid af köpeskillingen guldits dels kostnader för auktionen 49
kronor 72 öre och dels böterna 90 kronor, hvarefter återstående 360 kronor
28 öre tillerkänts Blixt såsom innehafvare af omförmälda inteckning;

att Karolina Andersson och Blixt hos Konungens befallningshafvande
i Kopparbergs län anfört besvär öfver auktionsförrättningen och därvid
yrkat förrättningens upphäfvande, emedan dels lägenheterna såsom Karolina
Anderssons enda fasta egendom bort vara fredade för utmätning och exekutiv
försäljning för böter, dels försäljningen omfattat jämväl lägenheten
Fridhem n:r 1, ehuru det belopp, för hvilket nämnda lägenhet tagits i
mät, varit guldet, dels ock vid försäljningen ej med afseende å deri af
Blixt innehålla inteckningen iakttagits föreskrifterna i 105 § utsökningslagen; att

Karolina Andersson och Blixt tillika yrkat, att Bohm måtte åläggas
att till dem utgifva ersättning för kostnader å målet;

att Konungens befallningshafvande genom resolution den 24 september
1909 förklarat hvad Karolina Andersson och Blixt anfört icke föranleda
ändring i eller upphäfvande af den öfverklagade auktionsförrättningen, i
följd hvaraf besvären ogillades;

1912 —

129

att Svea hofrätt, hvarest Karolina Andersson och Blixt anfört besvär
öfver Konungens befallningshafvandes resolution, genom utslag den 26
november 1909 förklarat sig finna skäl icke vara anfördt, som föranledde
ändring i öfver klagade resolutionen;

att hofrättens utslag vunnit laga kraft;

att Dahlbäck å Karolina Anderssons vägnar i en hit ingifven klagoskrift
yrkat åtals anställande mot den eller dom, som vållat, att Karolina
Andersson för uppenbart underpris gått lägenheterna förlustig;

samt att Bohm, som den 14 november 1910 afgifvit yttrande i ärendet,
däri anfört, bland annat, att Bohm, då Blixt med öfverlämnande af utskyldsbeloppet
171 kronor 57 öre begärde auktionens inställande, allenast meddelade
Blixt, att inbetalandet af utskylderna icke kunde föranleda auktionens
inställande; att grunden härtill var, att Bohm ansåg, att Blixt mycket
väl hade reda på, såväl att utmätning skett för böter, som att auktionskostnaderna
skulle gäldas, innan auktionen kunde inställas; att, därest
Blixt sväfvat i okunnighet om anledningen därtill, en förfrågan hos Bohm
mycket väl kunnat medhinnas under den tid af öfver 14 dagar, som förflöt
emellan mottagandet af Bohms bref och auktionen; att tillfälle att
ordna saken ju äfven gafs vid auktionen, därå såväl Blixt som Karolina
Andersson företräddes af ombud; att Bohm vid den exekutiva auktionen
icke behöft att särskildt bevaka vare sig Karolina Anderssons eller inteckningshafvarens
intressen; samt att anledningen till att Karolina Andersson
möjligen lidit ekonomisk skada genom auktionen å hennes lägenheter torde
vara att söka i det sorglösa och lättsinniga sätt, hvarpå hon och hennes
broder skött hennes angelägenheter och icke i fel eller försummelse från
Bohms sida.

Handlingarna i detta ärende gåfvo vid handen, att en till 2,800
kronor bevillningstaxerad fastighet blifvit å exekutiv auktion försåld för
500 kronor. Att fastighetens verkliga värde dock varit vida högre än
taxeringsvärdet, syntes framgå däraf, att, enligt hvad i ärendet företedda
handlingar utvisade, å fastigheten varande byggnader brandförsäkrats för
7,000 kronor. Det var således utom tvifvel, att en högst betydlig förlust
drabbat Karolina Andersson såsom fastighetens ägare och vederbörande
fordringsägare, i första rummet Blixt såsom innehafvare af en inteckning
å 3,000 kronor med ränta. Denna förlust motsvarades af en oförtjänt
vinst å köparens sida.

Vid öfvervägande af hvad i ärendet förekommit trodde jag mig väl
finna, att Bohm såsom utmätningsman ställt sig lagens bokstaf till efterJustitieombudsmannens
ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 17

130

rättelse och därmed icke gjort sig skyldig till- något fel i sin tjänsteutöfning.
Men en annan sak var, om Bohm handlat i lagens anda och
såmedelst fyllt de fordringar på tillmötesgående, man med skäl kunde sätta
på en tjänsteman i Bohms ställning. Det beklagliga resultatet af fastighetsförsälj
ningen hade med säkerhet uteblifvit, om Bohms bref till Blixt endast
antydt hvad som ytterligare behöfdes för att den utlysta auktionen
skulle, i enlighet med hvad Blixt hos Bohm anhållit, blifva inställd. Och
ju längre utsökningsärendet fortskred, ända tills den utlysta auktionen
behöfde hållas, borde för Bohm hafva blifvit alltmera klart, att det förelåg
ett missförstånd, som kunde blifva ödesdigert. Att undanröja detta missförstånd
hade ådragit Bohm ett besvär, som måste betraktas som oändligt
litet i jämförelse med den skada, som missförståndet kunde medföra. Särskilt
var att märka, att ett ingripande från Bohms sida omöjligen kunnat
ens få sken af partiskhet för gäldenär eller fordringsägare. Det förelåg
nämligen icke ett sådant förhållande, att ett tillvaratagande af fastighetsägarens
eller inteckningshafvarens intressen kunnat förminska någon annans
väl förvärfvade rättighet.

Dessa förhållanden fann jag mig böra för Bohm framhålla i en till
honom aflåten ämbetsskrifvelse, hvarmed ärendet afslutades.

12. Olämpligt förfarande vid bötesstraffs bringande till verkställighet.

Tidningen »Dagens nyheter» för den 28 februari 1911 innehöll under
rubriken »En upprörande polishistoria» ett telegram från Göteborg med
redogörelse för ett i nämnda stad förekommet utsökningsärende, och då
af berörda redogörelse syntes framgå, att vederbörande exkutionsbetjänte
vid verkställande af ett bötesutslag åsidosatt därom gällande föreskrifter,
infordrade jag genom Konungens befallningshafvande i Göteborgs och
Bohus län vederbörandes yttrande i ärendet. I anledning häraf insände
Konungens befallningshafvande ett af Göteborgs magistrat afgifvet utlåtande,
därvid fogats ett yttrande af stadstjänaren Erik Schillén äfvensom en
promemoria af t. f. tredje stadsfogden Karl Tengwall.

I sitt yttrande lämnade Schillén angående förloppet vid ifrågavarande
verkställighetsförrättning följande redogörelse.

Någon af de sista dagarna i januari 1911 inställde sig Schillén hos ynglingen
Gustaf Börjesson för uttagande af honom utaf polisdomstolen i Göteborg
ådömda böter 7 kronor. Vid förfrågan, om Börjesson träffades, erhöll
Schillén i hans bostad först ett nekande svar. Af Börjesson själf, som
emellertid var hemma, erhöll Schillén därpå det besked, att Börjesson då

— 1912 —

131

icke kunde erlägga böterna. Med anledning häraf lämnade Schillén till
Börjesson en kallelse med hänvisning att inom utsatt tid å angifvet ställe
betala böterna. Anståndstiden utgick emellertid, utan att böterna blefvo
erlagda.

Den 6 februari 1911, enligt hvad Schillén kunde erinra sig, besökte
Schillén, åtföljd af stadstjänaren Karl Velén, vid femtiden på eftermiddagen
Börjessons bostad, hvarest Börjessons moder uppgaf, att Börjesson
troligen afrest till Köpenhamn, under det att en syster till Börjesson förmålte,
att denne för tillfället var utgången. Då dessa uppgifter föreföllo
mycket tvifvelaktiga, besökte Schillén och Velén ånyo Börjessons bostad
vid tiotiden på aftonen, lifter upprepade knackningar och sedan en person,
boende öfver den lägenhet, som innehades af Börjessons moder, upplyst,
att någon säkert var hemma, där Börjesson bodde, blefvo Schillén och
Velén omsider insläppta i lägenheten, efter det Velén med en medhafd
nyckel öppnat köksdörren. Under sitt besök, hvarunder Schillén och
A^elén hånfullt och otidigt bemöttes af Börjessons moder, eftersökte de
Börjesson, utan att han likväl anträffades.

Påföljande dag fick Schillén af personer i huset veta, att Börjesson
hemkommit emellan kl. 12 och 1 på natten. Då Schillén och Velén en
följande natt voro ute i tjänsteärenden, gingo de till Börjessons bostad
emellan kl. 12 och 1 i hopp att då träffa honom hemma. Dörren öppnades
genast, och Börjesson eftersöktes i likhet med föregående gång, men
utan resultat. Som Schillén och Velén fått höra, att Börjesson brukade
komma mycket sent hem, återvände de till Börjessons bostad vid fyratiden
påföljande morgon. Som han icke heller då var hemma, hvaraf syntes
framgå, att han ej längre bodde i hemmet, och då icke några sanningsenliga
uppgifter om honom kunde erhållas, beslöto Schillén och Velén att,
därest böterna icke betaltes, anhålla Börjesson, hvar helst han än anträffades.

Den 17 februari vid middagstiden påträffades Börjesson af Schillén
på en gata i Göteborg, och på Schilléns tillsägelse, att böterna då skulle
betalas, förklarade Börjesson, att det ej passade honom, emedan han utlånat
sina penningar. På en ytterligare fråga, om Börjesson ej hade penningar
på sig eller kunde anskaffa beloppet, svarade Börjesson, att han endast
hade. några öre i fickan, och att »de» i hemmet icke heller hade några
penningar. Schillén tillsade då Börjesson att, i händelse han icke hade
några utmätningsbara tillgångar, medfölja till Haga polisstation för att
införpassas till fängelset å Härianda. Börjesson underrättades, att honom
ådömda böter 2 kronor förvandlats till 3 dagars fängelse, hvaremot de
böter af 5 kronor, som ådömts honom för underlåtenhet att betala hundskatt,
icke vore förvandlingsbara.

- 1912 -

132

Vid framkomsten till polisstationen begärde Börjesson att få ett bud
till sitt hem med underrättelse om, hvar han befann sig, och med begäran,
att de hemmavarande om möjligt måtte anskafla beloppet 2 kronor.
Schillén begaf sig därför genast till Börjessons hem, under det att Börjesson
fick kvarstanna i väntrummet på polisstationen. 1 Börjessons hem
mottogs Schillén med otidigheter af Börjessons moder, som uppgaf, att
sonen själf hade penningarna, och att inga sådana funnes i hemmet. Med
ett ytterligare bref från Börjesson begaf sig Schillén senare till Börjessons
hem, där brefvet emellertid icke mottogs. Schillén afreste därefter med
Börjesson i spårvagn till fängelset å Härianda, hvarest Börjesson införpassades.
På hemvägen till staden nedlade Schillén i en breflåda ett bref
från Börjesson till hans moder.

Å Schilléns förklaring hade Velén tecknat intyg därom, att vid de
tillfällen, då Velén varit Schillén behjälplig, så tillgått som förklaringen
angaf.

Tengwalls promemoria i ärendet innehöll hufvudsakligen följande.

Ifrågavarande böter ådömdes Börjesson den 13 december 1910 afl
polisdomstolen i Göteborg och voro upptagna i den saköreslängd öfver
»böter, i hvilka kronan icke äger andel», som för verkställighet den 4
påföljande januari till Tengwall ankommit. Sådana böter redovisades
direkt till staden, i hvars räkenskaper deingingo; och hade det varit regel,
att böterna för december redovisats så tidigt, att redovisningen kunnat
ino''å i stadens omkring midten af februari afslutade räkenskaper för nästförflutna
år.

I likhet med hvad föregående år ägt rum, förständigade Tengwall
således äfven år 1911 stadstjänarne att med iakttagande häraf indrifva
böterna för december 1910 med största skyndsamhet, därvid Tengwall för
redovisningen lämnade dem en tidsfrist af endast ungefär 14 dagar.
Redovisningen öfver böterna afgaf Tengwall den 17 februari 1911, därvid
det Börjesson ådömda beloppet, som då ännu icke hunnit redovisas, måste
restföras.

Enligt hvad Tengwall inhämtat, hade Börjesson personligen iakttagit
inställelse i polisdomstolen, och hade han således fått kunskap om bötesbeloppets
storlek, hvarjämte han säkerligen som vanligt af polisdomaren
anmanats att betala böterna efter 3 veckor, då utslaget vunnit laga kraft.
Han hade sålunda haft god tid att anskaffa bötesbeloppet, som han hatt
tillfälle att godvilligt betala antingen å tredje stadsfogdens kontor eller i
polisdomstolen.

Af Schilléns förklaring framginge enligt Tengwalls mening att

Börjessons familj redan vid stadstjänarens första besök lämnat

— 1912 —

133

osannfärdiga uppgifter och gifvit honom anledning att betvifla senare
lämnade uppgifter;

att Börjesson genom sin tredska uppenbarligen själ!'' gifvit anledning
till det obehag, hvari han råkat;

samt att såväl Schillén som Velén, hvilkas nit och plikttrohet samt
försynthet i uppträdandet kunde af Tengwall vitsordas, i förevarande fall
visserligen uppträdt med ett nit, som kunde förefalla öfverdrifvet, men
icke öfverskridit sin befogenhet.

Till slut meddelade Tengwall, att Schillén inför Tengwall uppgifvit,
att Börjesson erkänt, att han med afsikt hållit sig undan för att undgå
att införpassas till fängelset.

I sitt utlåtande åberopade magistraten för egen del, hvad Tengwall
anfört, under tillkännagifvande att, enligt hvad Schillén personligen inför
magistraten uppgifvit, det utdrag af polisdomstolens saköreslängd, som
upptoge ifrågavarande bötesbelopp samt öfverlämnats till honom och Velén
för verkställighet, varit försedt med vederbörlig anteckning därom, att den
bötfällde vid bristande tillgång till gäldande af bötesbeloppet skulle i
stället undergå 3 dagars fängelse.

Enligt 22 § i förordningen om utsökningslagens införande den 10
augusti 1877 skola utsökningslagens föreskrifter i tillämpliga delar lända
till efterrättelse, äfven när utmätning skall ske för verkställighet af utslag
i brottmål, så vidt icke dessa föreskrifter äro stridande mot hvad angående
nämnda mål särskilt finnes stadgadt. Tydligt är följaktligen, att vederbörande
stadstjänare vid bringande till verkställighet af ifrågavarande
bötesutslag haft att ställa sig utsökningslagens föreskrifter om utmätning
till efterrättelse.

Jämlikt 60 § utsökningslagen skall utmätningsmannen lämna gäldenären
underrättelse om förestående utmätning, och är sådan underrättelses meddelande,
jämlikt 59 § samma lag, ett villkor för att utmätning skall kunna
äga rum i gäldenärens frånvaro. 1 förevarande fall hade Börjesson visserligen
en gång i sitt hem kräfts för böterna, och sedermera hade stadstjänarne
upprepade gånger — äfven nattetid — eftersökt Börjesson i hemmet.
Någon underrättelse om förestående utmätning hade emellertid ej lämnats,
och någon formlig utmätningsförrättning hade icke ägt rum vare sig i
Börjessons bostad eller hos vederbörande målsman för honom. Det hade
således icke på lagligt sätt, d. v. s. genom utmätningsförsök, konstaterats,
att Börjesson saknade tillgångar till böternas gäldande. Ett sådant försök

— 1912 —

134

kunde ej heller anses öfverflödigt genom de uppgifter, Börjesson lämnade
Schillén vid det tillfälle, då Börjesson anhölls.

Såsom synnerligen olämpligt måste jag betrakta de båda stadstjänarnes
åtgörande att, innan Börjessons antagna medellöshet fastslagits
genom ett fruktlöst utmätningsförsök, nattetid på ett uppseendeväckande
och för hans anhöriga synnerligen störande sätt eftersöka Börjesson i
hans hem.

Hvad jag sålunda funnit anmärkningsvärdt i detta fall lät jag genom
eu ämbetsskrifvelse komma till Tengwalls kännedom, i förhoppning att
hans underlydande i framdeles inträffande händelser af liknande beskaffenhet
komme att iakttaga de gjorda anmärkningarna.

13. Otjänlig förvaring af sinnessjuk fånge.

1 en hit ingifven, mot förhållandena i centralfängelset å Långholmen
riktad klagoskrift anförde juris kandidaten Henning von Melsted, jämte
annat, som jag emellertid fann icke föranleda någon åtgärd från min sida,
att eu fånge i nämnda fängelse skulle hafva förvarats i en källarcell med
otillräcklig dager.

På grund häraf infordrade jag genom fångvårdsstyrelsen yttrande
från direktören vid nämnda fängelse A. Wollin, hvarjämte jag anhöll, att
styrelsen måtte för egen del afgifva utlåtande i ärendet. I det utlåtande,
styrelsen i anledning häraf, med förklaring af Wollin, till mig öfverlämnade,
anförde styrelsen, bland annat, följande.

Den i klagoskriften åsyftade fången, Karl Edvin Hansson, dömd af
Göta '' hofrätt den 24 april 1908 för femte resan stöld m. m. till straffarbete
i fem år sex månader, hvilket straffarbete tagit sin början den 27
i samma månad, hade enligt gällande verkställighetslag skolat aftjäna de
tre första åren af straffet i enrum, »så vidt ske kunnat». Då emellertid
fängelseläkaren fann Hanssons sinnestillstånd sådant, att han icke utan
försämring kunde förvaras i cell, utan behöfde vistas i gemensamhet, förordnade
styrelsen den 23 februari 1909, att Hansson skulle öfverföras till
fängelsets gemensamhetsafdelning, samt att direktören skulle efter förloppet
af sex månader eller dessförinnan, om Hansson inom kortare tid funnes
kunna åter intagas i enrum, till styrelsen inkomma med rapport om hans
sinnestillstånd. Sedan verklig sinnessjukdom hos Hansson konstaterats,
aflat styrelsen i maj samma år framställning om hans intagande å hospital.
Under väntan å ledig plats vid kriminalafdelningen å hospitalet i Växjö,
där Hansson enligt medicinalstyrelsens förordnande skulle mottagas, så snart

- 1912 -

135

ruin kunde beredas, hvartill icke annan pröfvades vara mera berättigad
både han fortfarande måst förvaras under fängelsets för sinnessiukvård
mindre väl anpassade förhållanden.

+•11 £fvarje lia^r hade direktören, stödd å fängelseläkarens utlåtande,
till fångvårdsstyrelsen inkommit med anmälan, att Hansson på grund af
sitt sinnestillstånd icke kunde förvaras i cell, hvarför styrelsen hvarje
gång upprepat förordnandet om hans förvarande i gemensamhetsfän^else.

Styrelsen hade i följd häraf ej kunnat vara af annan uppfattning, än
att den sinnessjuke förvarades i gemensamhet med andra fångar under
lämplig övervakning, om det ock ej varit uteslutet, att vid särskilt svåra
anfall direktören kunnat vara nödsakad att tillfälligtvis inhysa den sjuke
i isoleringscell, som för sådant ändamål inrättats. "Vid inspektion å fängelset,
förrättad den 26 augusti 1910 af framlidne generaldirektören Sigfrid
Wieselgren, syntes sålunda Hansson hafva funnits intagen i den ifrågavarande
isoleringscellen, utan att anmärkning däremot gjorts af inspektionsförrättaren.
r

Den för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten gällande nya instruktionen
af den 16 december 1910, § 51, bestämde, att gemensamhetstange
ma efter förordnande af fångvårdsstyrelsen, därest han funnes vara
vådlig, for säkerhet och ordning inom anstalten, kunna i enrum eller s. k.
örvaringscell hållas så länge nödigt pröfvades, dock ej utan förnyadt beslut
mer ån sex månader. Med anslutning till denna föreskrift och till förekommande
af missbruk i fråga om användningen af isoleringscell erinrade
styrelsen i bref till direktören den 21 december 1910, vid beslut om förbättrad
inredning af en dylik cell, att då sinnessjuk fånge måste hållas i
s. k. kallarcell, emedan han till följd af störande och bullersamt uppförande
icke utan verklig olägenhet kunde förvaras i fängelsets vanliga lokaler,
rapport om hans insättande i källarcellen skulle till styrelsen insändas.
Då dylik framställning det oaktadt ej skett beträffande Hansson,
både styrelser! så mycket mindre kunnat antaga, att Hansson förvarades
i snart styrelsen efter klagandens anmärkning om för hållandet

fått kännedom därom, hade styrelsens öfverdirektör besökt
fängelset den 13 februari 1911, därvid han funnit Hanssons tillstånd medgifva
dennes omedelbara uppflyttande i gemensamhetsfängelset samt därom
torordnat; och hade Hansson sedermera allt fortfarande kunnat förvaras
1 gemensamhet, till och med kunnat sysselscättas med något arbete.

Äfven om styrelsen funnit anledning till allvarlig anmärknino- mot
vederbörande befattnmgshafvare vid fängelset för deras åtgärd att med
åsidosättande af styrelsens beslut och utan anmälan om behofvet af dess
frångående i långa tider hålla Hansson i enrum i en källarcell, afsedd

— 1912 —

136

allenast såsom tillfällig uppehållsort, hade styrelsen dock ingen anledning
betvifla, att fängelseläkaren — doktor G. Th. Sällberg, som med februari
1911 lämnat befattningen — enligt afgifven försäkran ansett, det Hansson
ei kunnat förvaras annorlunda än som skett, en åsikt, som dock ej funnit
uttryck i de hvar sjätte månad till styrelsen insända intygen, hvilka tvärtom
uttalat, att Hansson ej kunde i cell förvaras, utan fortfarande behöfde
vård i gemensamhet. För direktörens anmärkningsvärda underlåtenhet att
ej meddela styrelsen Hanssons fortsatta förvarande i isoleringscell syntes
en förklaring kunna finnas däri, att han förmenat fängelseläkaren vara
ensam ansvarig för den sjukes behandling och inneslutningen i cellen vara

ett led i sjukbehandlingen. .

I betraktande häraf och då läkaren ej längre kvarstode inom fång
vården, hade styrelsen i disciplinärt hänseende funnit det passerade höra
föranleda allenast en allvarlig erinran till direktören om det felaktiga i
förfarandet jämte ett förständigande att med noggrannhet iakttaga den
nya instruktionens bestämmelser och styrelsens ofvan omförmälta föreskrift
af den 21 december 1910.

Vid den tillrättavisning, direktören Wollin sålunda erhållit åt fångvårdsstyrelsen,
fann jag mig kunna låta bero.

14. Obehörig underlåtenhet att väcka åtal

Styrelsen för »Svenska riksförbundet för sedlig kultur» anförde i en
till mig ingifven skrift klagomål däröfver, att en af dess vice ordförande,
lektor E. Sahlin, hos detektiva polisen gjord anmälan, att kort med tukt
och sedlighet sårande bilder hölles till salu i en affär här i hufvudstaden,
af öfverståthållarämbetet lämnats utan åtgärd.

Handlingarna i detta ärende utvisade, bland annat:
att Sahlin den 21 oktober 1910 i Zelia Söderbergs cigarr- och pappershandel
i huset n:r 7 vid Stora Vattugatan inköpt fem stycken kort med
bilder, hvilka Sahlin funnit vara för tukt och sedlighet sårande;

att dessa kort öfverlämnats till detektiva polisen för laga behandling;
att rapport i ärendet den 28 oktober till öfverståthållarämbetet mgifvits
af poliskommissarien Viktor Hassler; .

att öfverståthållarämbetet emellertid enligt beslut samma dag förklarat
rapporten icke föranleda någon åtgärd från ämbetets si a,

att fem rektorer vid högre allmänna läroverk, tre rektorer vid realskolor
och fjorton öfverlärare vid folkskolor i Stockholm i ett i november

- 1912 -

137

1910 ut färdad t intyg förklarat sig anse, att ifrågavarande kort innehölle
bilder, som vore sårande för tukt och sedlighet;

samt att samma omdöme i ett likaledes i’november 1910 utfärdadt
intyg uttalats af rektorerna vid Stockholms högskola och tekniska högskolan
samt cheferna för krigsskolan och sjökrigsskolan. c

v, f® uttalanden rörande bildernas beskaffenhet, som i före arande

ärende dels i klagoskriften och dels i omförmäla iityg gjorts af
Ut fleital för ungdomens sedliga fostran särskildt nitälskande personer

P S s ta “ää haf;séUei

Nik OmISIS”®, af anställde därefter stadsfiskalen

-Nils Ohlson Valentin vid Stockholms rådstufvurätt åtal mot Zelia Söderber^

med Rådshff6 °“ ansvar J ne, för det hon försålt ifrågavarande brefkort
Radstufvuratten meddelade utslag i målet den 18 januari 1911 och

ocha sedlighet V’ enäro bref korten icke kunde anses sårande för tukt
kunna biffllas. ° radstufvurätten Valentins i målet förda talan icke

n d®Jta u*slaS anförde Valentin besvär hos Svea hofrätt, som i

den 21 oktob 1^-fV Enär Zelia Söderberg erkänt, att hon

fem b efWt 1 ! ! ''^ ifrågakomna, med bilder försedda
tern brefkort samt berörda bilder måste anses vara för tukt och sedlighet

Sfi hofrätten skäligt att, med ändring af öfverklagade ut 18

kaP- 1:l § strafflagen, döma Zelia Söderberg att för
hvad sålunda i malet läge henne till last höta 50 kronor

klarad.? Ze,lia S?derberg hos Kung!. Maj: t anfört besvär i målet, för Ä

Zelif Saft STin f ag t" 18 “P‘embCT 1911 af anfSrda

Skål, att Zelia Söderberg forlorat sm talan emot hofrättens utslå?

15. Felaktig'' beräkning af strafftid vid afdrag för liäktningstid.

• l Vld b^rst|des verkställd granskning af de från länsfängelset i Malmö

stufvuräatteun?fM ieCamngarna ^ tl’edje kvartalet 1910 iakttogs, att råd LorZ

mL\ gT,T UtSkg ^ 29 juli 1910 för “isshandel dömt

Lorenz Alfred Lindberg till tre manaders straffarbete, samt att rådstufvu latten

i utslaget tillika förordnat, att af nämnda straff sju dagar skulle
anses verkställda på grund af Lindbergs hållande i häkte1! FåLforteckgarna
utvisade vidare, att straffet tagit sin början den 1 augusti 1910
och skulle sluta den 24 påföljande oktober. g

Justitieombudsmannens ämbetsberältelse till 1912 års Riksdag. 13

138

Då det ville synas, som om straffet rätteligen bort sluta först den
25 oktober 1910, anhöll jag i en till Konungens befallningshafvande i
Malmöhus län aflåten ämbetsskrifvelse, att nämnda myndighet måtte till
mig inkomma med yttrande öfver anmärkningen.

Till svar härå anförde Konungens befallningshafvande hufvudsakligen

** Vid beräkning af Lindbergs strafftid hade först från straffet afräknats
siu dao-ar. Återstoden, två månader 23 dagar, hade lagts ut från den
1 augusti 1910, då Lindberg förklarat sig nöjd med utslaget. Härvid

erhölls den 24 oktober 1910 såsom slutdag.

Det vore ej Konungens befallningshafvande obekant, att pa andra
håll en annan ''metod användes för beräkning af strafftiden i ett sådant
fall som det förevarande. Strafftiden kunde nämligen beräknas sa, att
från den 1 augusti först lades ut tre månader, i hvilket fall man komme
till den 1 november, och därefter afdroges de sju dagarna. 1 detta tall

erhölles den 25 oktober som slutdag. . ...

Konungens befallningshafvande hade emellertid ansett sig hora tilllämpa
förstnämnda metod för beräkning af strafftid. För denna mening
hade Konungens befallningshafvande trott sig finna stöd i ordalagen i_ 4
kap. 12 § strafflagen.» Det stadgades där, att »straffet skall anses till viss
del — — — — verkslälldt». Förfarandet, att först från straffet afräkna
hvad däraf skulle anses verkställdt, syntes Konungens befallningshafvande
stå väl i öfverensstämmelse med nämnda lagrum.

Fn närmare undersökning af de båda metoderna gafve äfven vid
handen, att med tillämpning af den metod, Konungens befallningshafvande
använda det i de flesta fall ställde sig för fången fördelaktigare an om
den andra metoden kommit till användning, i det att han fn^v(js en
da" tidigare. Endast i det fall, att februari manads 28 eller 29 dagar
inräknades i det dagantal, hvarifrån häktnmgstiden skulle afräkna^, kunde
det inträffa, att enligt förstnämnda beräkningsmetod slutdagen bletve tva
eller en dag senare än om det andra beräkningssättet anvä,ndts. Ett be
räkningssätt, enligt hvilket frigifningen i allmänhet taget skedde tidigare,
torde äga berättigande i ett fall, då lagen ej lämnade någon bestämd

Konungens befallningshafvande kunde för sill del ej heller finna, att
nåaot fullgiltigt stöd för förenämnda, af Konungens befallningshafvande
ei ° använda beräkningssätt kunde hämtas ur det numera upphatda stadgandet
i andra stycket af 2 § i lagen den 1 juli 1898, innefattande vissa
bestämmelser om beräkning af strafftid, hvari sagts, att, da enligt lagen
om straffarbetes eller fängelsestraffs verkställande i enrum afdrag å straff —

1912 —

139

tid skulle ske, afdraget borde räknas från slutdagen för hela strafftiden.
Här vore nämligen fråga om att, så att säga, efterskänka något på den i
utslaget bestämda strafftiden, och det vore för tanken naturligt, att ett
sådant efterskänkande blefve knutet till strafftidens slut.

* *

Enligt min uppfattning borde beräkningen af Lindbergs strafftid
hafva ägt rum i enlighet med den af Konungens befallningshafvande icke
tillämpade metoden. En gifven grund för denna ordning, när häktningstid
skall afräknas från en ådömd strafftid, ligger i månadernas olika
längd och frånvaron af bestämmelse därom att en månad i dylika fall
skall anses vara lika med 30 dagar.

Att min uppfattning härutinnan också gillats af högsta domstolen,
framgår af ett uttalande af Kungl. Maj:t i ett liknande fall, hvarför redogörelse
lämnats i min ämbetsberättelse till 1907 års Riksdag, sid. 60 o. f.
Af berörda redogörelse inhämtas, att min företrädare i justitieombudsmansämbetet
anbefallt åtal mot landshöfdingen ClaSs Richard Wersäll och landssekreteraren
Herman Leonard Udden såsom ansvariga för ett af Konungens
befallningshafvande i Västmanlands län den 23 februari 1905 meddeladt
beslut angående verkställighet af stenarbetaren Anders Gustaf Jonsson för
första resan stöld ådömd bestraffning af straffarbete i 4 månader. I berörda
fall hade den domstol, som ådömt nämnda straff, därvid tillika förklarat,
att af straffet skulle anses verkställd så stor del, som svarade mot Jonssons
hållande i rannsakningshäkte under 21 dagar. Vid straffets befordrande
till verkställighet hade Konungens befallningshafvande förfarit
sålunda, att från den ådöinda straffarbetstiden, 4 månader, först afdragits
en fjärdedel för straffets utstående i enrum, hvarefter från återstoden afräknats
lOdagar, som skulle motsvara häktningstiden. Enligt Konungens befallningshafvandes
verkställighetsbeslut skulle straffet sluta den 13 maj 1905.

Justitieombudsmannen åter ansåg, att vid verkställighet af ifrågavarande
bestraffning rätteligen bort så förfaras, att först den ådömda
straffarbetstiden, 4 månader, utlagts från den dag, då straffet skolat taga
sin början, eller den 23 februari, hvarigenom såsom preliminärt bestämd
slutdag erhållits den 23 juni och att därefter afräknats 10 dagar, motsvarande
den tid, hvarunder Jonsson för rannsakning hållits häktad. Tiden
från och med den 23 februari till den 13 juni komme följaktligen
att angifva det straffarbete, som Konungens befallningshafvande haft att
i detta fall låta den dömde undergå, och genom afdrag af en fjärdedel

— 1912 —

140

af denna tid, eller 28 dagar, hade såsom definitiv slutdag för bestraffningen
rätteligen erhållits den 16 maj 1905.

I anledning af nämnda åtal meddelade Svea hofrätt utslag den 20
juni 1905 och yttrade däri, att, enär landshöfdingen Wersäll och landssekreteraren
Uddén icke kunde anses hafva i förevarande hänseende gjort
sig skyldiga till ämbetsfel, blefve den emot dem i målet förda ansvarstalan
af hofrätten ogillad. Sedan min företrädare låtit hos Kungl. Maj:t
fullfölja det i hofrätten framställda ansvarspåståendet, utlät sig Kungl.
Maj:t genom utslag den 6 september 1906 på följande sätt: Kungl. Maj:t
funne väl, att vid ifrågakomma verkställighet strafftiden bort så beräknas,
som af justitieombudsmannen angifvits, och att följaktligen den genom det
anmärkta beslutet bestämda strafftiden vore 3 dagar kortare än vederbort;
men som samma beslut icke vore af beskaffenhet att för Wersäll och Uddén
böra medföra ansvar för ämbetsförseelse, pröfvade Kungl. Maj:t lagligt
fastställa det slut, hvartill hofrätten i sitt utslag kommit.

Den anmärkning, som jag enligt det föregående fann kunna göras
emot Konungens befallningshafvandes i Malmöhus län ifrågavarande beslut,
delgaf jag Konungens befallningshafvande genom en ämbetsskrifvelse, vid
hvilken jag fogade afskrift af Kungl. Maj:ts omförmälta utslag.

16. Fel af kyrkostämmas ordförande.

I en hit ingifven klagoskrift påkallade bankkamreraren Gust. Olson
min ämbetsåtgärd i anledning däraf, att kyrkoherden J. Olsson Spoléne
såsom ordförande vid en med Fryksände församling den 21 december 1910
hållen kyrkostämma vägrat att till kyrkostämmans pröfning hänskjuta af
klaganden framställda yrkanden om underkännande af de handlingar, på
grund af hvilka talan förts för två bolag inom församlingen, och själf med
godkännande af samma handlingar tillåtit bolagens ombud att utöfva rösträtt.
Klagoskriften innehöll härom hufvudsakligen följande.

Bland de ärenden, som förekommo vid kyrkostämman, var äfven val
af ledamöter i församlingens skolråd. Vid en i sammanhang med detta
val företagen omröstning anmälde sig såsom ombud för »Bryggeriaktieaktiebolaget
Fryksdalen» direktören Bengt Boman på grund af fullmakt.
Bolagets styrelse hade visserligen bemyndigat Boman att å kyrko- och
kommunalstämma föra bolagets talan, men då Boman icke företedde bevis
om styrelsens behöriga inregistrering hos patent- och registreringsverket

— 1912 —

141

och ej heller förut å någon stämma framlagt sådant bevis, yrkade klaganden,
att de företedda handlingarna skulle underkännas. Kyrkoherden
förklarade då, att han ej fäste afseende vid klagandens yrkande, och då
klaganden begärde, att frågan skulle underställas kyrkostämman, påstod
kyrkoherden, att det tillkomme honom och ej stämman att granska och
godkänna eller förkasta de fullmakter, som företeddes. Då kort därefter
bruksförvaltaren O. Grötting ville rösta för »Nors järnbruksaktiebolag» utan
att för detta bolag förete registreringsbevis och, så vidt klaganden
kunde se, uppvisade fullmakt i afskrift, framställde klaganden samma
yrkande som förut. Icke heller då gjordes proposition å klagandens
yrkande, utan kyrkoherden utropade: »Fullmakten godkännes», hvarefter
omröstningen fortsattes. Sedan omröstningen blifvit känd, visade det sig.
att, äfven om de båda bolagen förvägrats rösta, detta icke inverkat på
valets utgång.

G G

Sedan jag lämnat kyrkoherden Spoléne tillfälle att yttra sig
öfver klagoskriften, anförde Spoléne i afgifven förklaring hufvudsakligen,
att han genom att vid ifrågavarande kyrkostämma själf pröfva de framlämnade
fullmakterna allenast fullgjort sin plikt och följt lagen. Tillika
förmälte sig Spoléne ämna i dylika fall förfara på samma sätt, så länge
Kungl. Maj:t icke annorlunda föreskrefve.

I ärendet inkom klaganden vidare med påminnelser, därvid han, bland
annat, anmärkte, att kyrkoherden ej angifvit det lagrum, som skulle gifva
honom rätt att själf granska vid kyrkostämma åberopade fullmakter,
äfven då yrkande framställdes om kasserande af sådan fullmakt.

De befogenheter, som enligt lag tillkomma ordföranden vid en kyrkostämma,
finnas upptagna i förordningen om kyrkostämma in. m. den 21
mars 1862. I § 14 af nämnda förordning stadgas sålunda, att ordföranden
åligger att framställa ärendena till öfverläggning samt tillse, att ej andra
frågor (slutligen) företagas än de, som äro upptagna i kungörelsen.
Enligt § 17 skall ordföranden själf föra eller på eget ansvar låta föra
protokoll vid kyrkostämma. Och § 20 berättigar ordföranden att vaka
öfver ordningen i stämman.

Några uttryckliga föreskrifter finnas ej om pröfning af företedda
fullmakter, och icke heller lärer, så vidt jag har mig bekant, frågan efter
besvär hafva varit föremål för Kungl. Maj:ts afgörande. I sakens natur
emellertid, att ordföranden icke gent emot kyrkostämman äger inskrida
i annan ordning eller under andra förutsättningar än förordningen direkt

— 1912 —

142

utvisar. Ordföranden torde därför — med frånseende af frågor om, att
ett ärende såsom icke i kungörelsen upptaget ej får vid stämman slutligen
afgöras, eller om ordningen vid stämman — icke äga pröfva några vid stämman
förekommande frågor. Han är sålunda icke berättigad att afgöra
frågor om påyrkad rösträtt, om anmärkning emot persons behörighet att
rösta, om fullmakts godkännande eller ogillande, om kasserande af röstsedel
m. m. I dessa ämnen äger stämman ensam besluta. Dock kan
ordförandens i dylika frågor uttalade mening äfven utan särskild proposition
till stämman blifva gällande, om nämligen ingen anmärkning framställes
emot samma mening.

Den uppfattning, jag härutinnan uttalat, sammanfaller med hvad som
yttrats af Hammarskjöld, »Bidrag till tolkning af k. förordningarna den 21
mars 1862», sid. 159 o. f. Jag tog också för gifvet, att en hänvisning
till nämnda arbete skulle vara nog för att öfvertyga kyrkoherden Spoléne
om ohållbarheten af hans uttalade mening om lagligheten af det klandrade
åtgörandet, och att i enlighet därmed för framtiden förändra kyrkoherdens
praxis i dylika fall. På grund häraf fann jag min ämbctsåtgärd kunna
inskränkas till att genom ~ en skrifvelse delgifva kyrkoherden min uppfattninsr
i ämnet och ofvan ansrifna skäl för densamma.

17. Obehörig debitering af lösen och stämpelafgift för expeditioner till tjänsteman.

Förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883 stadgar
i 13 §, att från erläggande af lösen, med rättighet att ändå erhålla nödiga
expeditioner, befrias, bland andra, ämbets- eller tjänsteman i allt hvad till
ämbetet eller tjänsten hörer, så ock i mål, som röra ansvar eller ersättningsskyldighet
för fel eller försummelse i ämbetet eller tjänsten. Jämlikt
7 § i förordningen angående stämpelafgiften den 18 september 1908 är
under samma förhållanden ämbets- eller tjänsteman befriad från stämpelafgift
efter förordningens första artikel, d. v. s. från stämpelafgift till
expeditioner.

Frågor om rätta tillämpningen af dessa bestämmelser hafva under år
1911 i derå olika fall dragits under min pröfning.

1 en hit insänd klagoskrift anhöll sålunda länsmannen Joll. Hammarlund,
bland annat, att jag måtte vara honom behjälplig till återbekommande
af erlagd stämpelafgift, 10 kronor, för ett af Svea hofrätt den 8 mars
1909 meddeladt, klagoskriften bilagdt utslag på de besvär, dels hemmansäo-aren
Jakob Michaölsson i Ende dels ock Hammarlund anfört öfver ett

— 1912 —

143

af Tima tingslags häradsrätt den 29 december 1908 meddeladt utslag i
mål mellan Michaölsson, å ena, samt Hammarlund, å kndra sidan, angående
ansvar för falskt åtal in. in.

Sedan Svea hofrätt på därtill af mig gifven anledning meddelat, att
ifrågavarande utslag expedierats af e. o. notarien Arthur Blix, samt denne
fått del af klagoskriften, anförde Blix i afgifven förklaring hufvudsakligen
följande.

Såsom af ordalagen i berörda utslag — såväl i ingress som i rubrik
och decision — framginge, hade hofrätten icke ansett Hammarlund uti
ifrågavarande af Michaölsson anhängiggjorda mål uppträda å tjänstens vägnar
eller eljest intaga sådan ställning, som omförmältes i 13 § 2 punkten af
expeditionslösensförordningen. Stöd härför torde hofrätten hafva hämtat,
bland annat, ur det förhållandet, att Hammarlund vid häradsrätten och i
hofrätten framställt rekonventionsyrkanden, som han, uppträdande å tjänstens
vägnar, icke kunnat framkomma med. Hammarlund syntes för öfrigt icke
heller själf hafva uppfattat sin ställning annorlunda, då han för målets
fullföljd hos hofrätten användt med rättegångs fullmakt utrustadt ombud.
Skulle jag emellertid anse, att Hammarlund varit berättigad att utbekomma
ifrågavarande utslag utan stämpelafgift, vore Blix villig att, på sätt jag
funne lämpligt, godtgöra Hammarlund det för utslaget erlagda beloppet,
10 kronor, mot återbekommande af det expeditionen åsätta stämpelpapper.

Den af Blix afgifna förklaringen blef af Hammarlund bemött med en
påminnelseskrift, däri Hammarlund sökte göra gällande, att ifrågavarande
mål rört ansvar å Hammarlund för fel eller försummelse i tjänsten. Vidare
framhöll Hammarlund, att denna målets egenskap icke kunnat förändras
vare sig af den omständigheten, att Hammarlund däri äfven uppträdt såsom
ombud för Tuna församling, eller därigenom att Hammarlund framställt
yrkande om rekonvention eller användt ombud för målets fullföljande.

I förevarande fall hade Michaölsson yrkat ansvar å länsmannen Hammarlund,
för det Hammarlund skulle falskeligen hafva åtalat Michaölsson för
förfalskningsbrott. Atalet emot Michaölsson hade Hammarlund naturligtvis
anställt å tjänstens vägnar, och Hammarlund hade otvifvelaktigt rätt, då
han i ärendet påstod, att Michaölssons talan afsåg ansvar å Hammarlund
för fel i tjänsten. Härutinnan kunde icke någon ändring verkas däraf,
att Hammarlund å sin sida i det senare målet yrkat ansvar å Michaölsson
för falskt åtal. Eljest skulle nämligen med fog kunna ifrågasättas, att,
om Michaölsson i den ursprungliga rättegången yrkat ansvar å Hammarlund
för falskt åtal — något, hvartill Michaölsson ju varit berättigad —
och Hammarlund svarat med ett rekonventionsyrkande, skulle dessa senare
framkomna yrkanden hafva förändrat Hammarlunds tjänstetalan till eu

144

enskild talan, hvilket naturligtvis vore orimligt. Att Hammarlund i hofrätten
anlitat ombud, hade icke heller någon betydelse i förevarande hänseende,
eftersom det måste vara själfva saken och icke partens uppfattning,
som bestämmer ett måls beskaffenhet.

I enlighet härmed ansåg jag, att hofrättens utslag bort till Hammarlund
expedieras utan afgift, och jag hemställde därför till Blix, i anslutning
till hvad han i förklaringen åtagit sig, att vederbörligen godtgöra
Hammarlund. Sedan till mig inkommit bevis, att sådan godtgörelse utgått,
lät jag därvid bero.

I en senare insänd klagoskrift påkallade länsmannen Hammarlund
vidare min ämbetsåtgärd i anledning däraf, att han måst erlägga lösen
och stämpelafgift för protokollen i ett af Stockholms rådstufvurätt genom
utslag den 24 mars 1908 afdömdt mål mellan hemmansägaren Jonas Nordin,
å ena, samt Hammarlund, å andra sidan, angående ärekränkning m. in.
I målet hade varit fråga om ansvar å Hammarlund, för det han skulle
hafva förolämpat Nordin i en till Svea hofrätt ingifven förklaring öfver
dit inkomna besvär, som afsågo, bland annat, på yrkande af Hammarlund
ådömdt ansvar för utevaro. Genom berörda utslag dömde rådstufvurätten
Hammarlund dels jämlikt 16 kap. 9 § strafflagen att för ärekränkning bota
100 kronor och dels jämlikt 25 kap. 17 § samma lag att för oförstånd i
tjänsteutöfning höta 50 kronor, hvarjämte rådstufvurätten utdömde visst
skadestånd och förordnade om utslagets tryckning.

öfver klagoskriften afgåfvo stadsnotarien Hugo Anderson och rådmannen
Axel Rundquist förklaring på den grund, att lösen och stämpel för
ifrågavarande protokollsutdrag redovisats till dem såsom ordinarie stadsnotarier
vid den tid, då protokollen expedierades. I förklaringen anfördes,
att det visst icke torde vara uppenbart, såsom Hammarlund förmenade,
att han ägt rätt att utan afgift utfå protokollsutdragen. Emellertid förklarade
sig Anderson och Rundquist villiga att till Hammarlund återbetala
det af honom för stämpel och lösen erlagda beloppet 32 kronor samt att
till honom, emot återbekommande af de med stämpel belagda protokollsutskrifterna,
utlämna nya utskrifter af protokollen.

Sedan Hammarlund därefter för sitt besvär fordrat ersättning med 10
kronor, läto förklarandena hit ingifva dels, i utbyte mot de af Hammarlund
till mig insända expeditionerna i målet, utan afgift utfärdade protokollsutskrifter
dels ock ett kontant belopp af 42 kronor.

För min del fann jag det vara utom tvifvel, att Hammarlund på
grund af ofvan anförda lagbestämmelser varit berättigad att erhålla rådstufvurättens
protokoll i målet utan lösen och stämpel. Med hänsyn till

— 1912 —

145

omständigheterna i ärendet ansåg jag mig dock kunna låta bero vid, att
all skada af den felaktiga expeditionsåtgärden undanröjdes; och lät jag
därför till Hammarlund öfversända, jämte de nya protokollsutskrifterna,
omförmälta belopp, hvarefter ärendet afskrefs.

Förre folkskolläraren A. E. Hellman anförde i en hit insänd skrift,
under åberopande af 13 § i förordningen angående expeditionslösen, klagomål
öfver, att han måst erlägga lösen och stämpelafgift för protokollen i
ett af pastor J. Hedberg vid Tössbo häradsrätt anställdt åtal mot Hellman
för tukt och sedlighet sårande uppförande under tjänsteutöfning. Dessa
protokoll, som betingat en kostnad af sammanlagdt 53 kronor, hade utfärdats
af tre personer, hvilka på grund af särskilda förordnanden tjänstgjort
som häradsrättens ordförande. En af dem, e. o. notarien Arvid Ströberg,
hade redan före klagoskriftens hitsändande för sin del godtgjort Hellman.
En annan t. f. ordförande i häradsrätten, e. o. notarien Hugo Krok, öfversände
efter undfången del af klagoskriften till Hellman det belopp, denne
erlagt för ett af Krok utfärdadt protokollsutdrag, hvilket sedermera genom
min försorg utbyttes mot en ny, af Krok insänd expedition utan afgift.
Däremot ansåg e. o. notarien Arvid Lidén, hvilken jämväl såsom t. f.
ordförande i häradsrätten handlagt målet emot Hellman och däri utfärdat
ett protokoll, att Hellman icke lagligen varit berättigad att utfå samma
protokoll utan afgift. I afgifven förklaring öfver klagoskriften anförde
Lidén sålunda hufvudsakligen följande.

Det syntes Lidén tvifvelaktigt, huruvida det åberopade stadgandet i
förordningen angående expeditionslösen och den däremot svarande bestämmelsen
i 7 § af förordningen angående stämpelafgiften kunde tolkas därhän,
att ämbets- och tjänstemän äfven i mål rörande vanliga brott, hvilka icke
stode i annat sammanhang med ämbetet eller tjänsten, än att de begåtts
under tjänsteutöfning, skulle vara berättigade att erhålla kostnadsfria expeditioner.
Med denna tolkning skulle exempelvis en tjänsteman, som
under tjänsteutöfning gjort sig skyldig till misshandel, i mål om ansvar
härför vara berättigad att utan lösen erhålla protokoll. En så vidsträckt
tillämpning af förevarande bestämmelser torde dock icke hafva varit af
lagstiftarne afsedd. Enligt Lidéns mening kunde under uttrycket »fel
eller försummelser i ämbetet eller tjänsten» i detta sammanhang icke hänföras
annat än verkliga ämbetsbrott och tjänstefel, d. v. s. af ämbetseller
tjänsteman begångna brott och förseelser, hvilka vore af beskaffenhet
att böra bedömas direkt efter 25 kap. strafflagen eller efter särskilda, för
ämbets- eller tjänstemannen gällande instruktioner och författningar. Om
tjänstefel i denna mening hade det icke varit fråga i det af pastor Hed Justitieombudsmannens

ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 19

146

berg mot Hellman anhängiggjorda målet. På grund af det anförda och
då, så vidt Liden kunnat finna, tillgängliga prejudikat icke gåfve anledning
till antagande, att den af Lidén tillämpade tolkningen af ifrågavarande
bestämmelser vore oriktig, hemställde Lidén, att den mot honom
gjorda anmälan icke måtte till vidare åtgärd föranleda.

Hvad Lidén sålunda yttrat gaf mig anledning att något närmare ingå
på hithörande spörsmål. Den i klagoskriften åberopade bestämmelsen
infördes i vår lagstiftning genom förordningen angående expeditionslösen
den 7 december 1883 och grundade sig på motsvarande föreskrift i 1883
års stämpelförordning. Sistnämnda föreskrift motiverades af chefen för
finansdepartementet (Kungl. Maj:ts proposition år 1883 n:r 7, sid. 39) på
följande sätt:

»Men innan jag öfvergår till frågan om utgörande af stämpelskatt för
enskilda handlingar, torde jag dock böra omnämna, hurusom jag, i sammanhang
med stadgandet om frihet från stämpel för expedition, som meddelas
i tjänsteärende, ansett enahanda befrielse böra ämbets- eller tjänsteman
medgifvas i mål, som röra ansvar eller ersättningsskyldighet för fel
eller försummelse i ämbetet eller tjänsten. Den utredning, som i dylika
mål erfordras för bedömande af tjänstemannens förhållande i statens tjänst,
torde nämligen få betraktas företrädesvis ur synpunkten af eu statens egen
angelägenhet, för hvars besörjande staten synes äga föga mera befogenhet
att af tjänstemannen utkräfva stämpelafgifter än i tjänsteärenden i allmänhet.
Att tjänstemannen icke uti de ifrågavarande målen, utan att
betungas af afgifter till staten, erhåller expedition, som för hans rätts
värjande är nödig, är ock i många fall med synnerlig obillighet förenadt.
Ofta kunna nämligen vid sådana tillfällen, då fel eller försummelse verkligen
ägt rum, de afgifter, som tjänstemannen för expeditionen i målet måste
vidkännas, långt öfverstiga beloppet af de böter eller den ersättning, som
varder honom ådömd. Och är åter tjänstemannen oskyldig till hvad honom
påbördas, är uppenbarligen orimligt, att han, i och för utöfningen af sin
tjänst, skall drabbas af oförvållade utgifter till staten, för Indika någon
ersättning oftast icke kan förutsättas utgå. Ty har i dylika fall tjänstemannen
varit underkastad allmänt åtal, skall detta hafva varit i hög grad
obefogadt, för att den, som haft att föra det allmännas talan, skall kännas
skyldig godtgöra tjänstemannens utgifter å saken. Och är åtalet åter
beroende af enskild åkäran, torde erfarenheten hafva visat, att, om ock
den enskilde förpliktas ersätta kostnaderna, denne dock oftast därtill saknar
tillgång.»

Grunden till den medgifna friheten från lösen och stämpel i mål
rörande ansvar eller ersättning för fel eller försummelse i ämbete eller

— 1912

147

tjänst kunde efter mitt omdöme icke rättfärdiga den af Lidén godtyckligt
antagna åtskillnaden emellan olika slag af fel och försummelser i ämbete
eller tjänst. Klart är, att skötandet af en tjänstebefattning beror icke
allenast af den skicklighet eller noggrannhet, som befattningens innehafvare
ådagalägger i sina speciella tjänsteplikters uppfyllande, utan jämväl däraf,
att han icke i utöfningen af befattningen gör sig skyldig till allmänna
lagbrott. En dylik förseelse kan otvifvelaktigt läggas honom till last lika
oberättigadt som bristande skicklighet eller noggrannhet, och under sådana
förhållanden saknas hvarje anledning att beröfva ämbets- eller tjästemannen,
hvilken ju genom sin befattning kommit i det läge, att han måste
försvara sig emot det ohemula angreppet, det bistånd, som från statens
sida lämnas honom genom frihet från lösen och stämpel. Lagstiftningen
gör vidare icke någon skillnad i förevarande hänseende mellan de fall, då
den åtalade ämbets- eller tjänstemannen sakfälles eller frikännes.

Att Hellman i de anmärkta fallen bort erhålla expeditioner utan lösen
och stämpelafgift, ansåg jag vara höjdt öfver hvarje tvifvel. Emellertid
återkallade Hellman sina klagomål, utan att erhålla godtgörelse af Lidén.
Härvid lät jag bero, men delgaf jag Lidén genom en ämbetsskrifvelse min
uppfattning, i förhoppning att han i framdeles möjligen förekommande
fall komme att ställa sig densamma till efterrättelse.

18. Felaktigt beslut i tryckfrihetsmål.

Af handlingarna i ett genom klagomål af advokaten Wilhelm Hellberg
härstädes anhängiggjordt ärende inhämtade jag:

att arbetaren Karl Oskar Wallenstein till rådstufvurätten i Filipstad
instämt utgifvaren af tidningen »Bergslagen», boktryckaren Rob. Lindén,
med påstående om ansvar och ersättning för innehållet af en i nämnda
tidning för den 21 augusti 1909 intagen notis, hvars innehåll Wallenstein
funnit för sig kränkande;

att Wallenstein i målet yrkat ansvar å Lindén enligt 3 § 11 mom.
tryckfrihetsförordningen, jämfördt med 16 kap. 7 §, alternativt'' 8, 9 eller
11 § strafflagen;

att sedan jury i målet blifvit utsedd, rådstufvurätten till juryn framställt
särskilda frågor, huruvida den åtalade artikeln vore brottslig jämlikt
3 § 11 mom. tryckfrihetsförordningen, jämfördt med 16 kap. 7 §° 1 mom.
eller med samma paragrafs 3 mom. eller med 16 kap. 8 § eller 9 § eller
11 §, allt strafflagen;

- 1012 —

148

att sedan juryn besvarat samtliga frågorna med nej, rådstufvurätten
genom utslag den 8 november 1909 frikänt Linden från allt ansvar och
förpliktat Wallenstein dels att ersätta Lindéns rättegångskostnader med 60
kronor och dels att för inställelsen godtgöra en af jurymännen, nämndemannen
Jonas Jonsson i Kärn, med fordrade 10 kronor;

att Svea hofrätt, hvilken domstol efter underställning haft att pröfva
ifrågavarande mål, genom utslag den 2 februari 1910, med undanröjande
af rådstufvurättens beslut rörande affattningen af de till juryns besvarande
framställda frågorna, juryns utlåtande och rådstufvurättens utslag, återförvisat
målet till rådstufvurätten;

att hofrätten i motiven till detta utslag anfört, att Wallenstein yrkat,
att ansvar måtte ådömas Linden enligt 3 § 11 mom. tryckfrihetsförordningen,
jämfördt med, jämte andra af Wallenstein uppgifva rum i strafflagen,
16 kap. 7 §, samt att rådstufvurätten därför bort bland de frågor,
som framställts till juryns besvarande, efter frågan, huruvida den åtalade
artikeln vore brottslig efter 3 § 11 mom. tryckfrihetsförordningen, jämfördt
med 16 kap. 7 § 1 mom. strafflagen, jämväl framställa frågan, huruvida
ifrågavarande artikel vore brottslig efter 3 § 11 mom. tryckfrihetsförordningen,
jämfördt med 16 kap. 7 § 2 mom. strafflagen;

att rådstufvurätten i anledning af återförvisningen till förnyad handläggning
företagit målet den 21 mars 1910, därvid rådstufvurätten till
juryns besvarande framställt sex frågor, bland dem också frågan, huruvida
den åtalade artikeln vore brottslig enligt 3 § 11 mom. tryckfrihetsförordningen,
jämfördt med 16 kap. 7 § 2 mom. strafflagen;

°att juryn besvarat samtliga frågor med nej, hvarefter rådstufvurätten
i samma dag meddeladt utslag frikänt Linden från ansvar och förpliktat
Wallenstein att ersätta dels Lindén för rättegångskostnaden med 90 kronor
och dels jurymannen nämndemannen Jonas Jonsson för inställelse vid
jurvns sammanträden med äskadt belopp 20 kronor;

att rådstufvurättens senare utslag, som jämväl underställts Svea hofrätt^
pröfning, blifvit af hofrätten genom utslag den 3 juni 1910 fastställa;

att advokaten Hellberg i en hit ingifven klagoskrift anmärkt, jämte
annat som jag emellertid fann icke till någon min åtgärd föranleda, att
rådstufvurätten i det senare utslaget ådömt Wallenstein en utgift af ytterligare
40 kronor, uppkommen uteslutande genom rådstufvurättens egen
försumlighet;

samt att borgmästaren i Filipstad Thore Bergstrand, som å rådstulvurättens
vägnar den 27 februari 1911 afgifvit förklaring i ärendet, sökt
göra gällande, att de af rådstufvurätten först framställda frågorna vant
fullständiga och öfverensstämmande med hofrättens tidigare praxis, så vidt

— 1912 —

149

densamma kunnat vara för rådstufvurätten känd, i följd hvaraf juryns
senare sammanträde icke orsakats af något fel från rådstufvurättens sida.

För min del fann jag det vara utom tvifvel, att rådstufvurätten redan
från början bort i sina till juryns besvarande framlagda frågor åberopa
jämväl 16 kap. 7 § 2 mom. strafflagen. Rådstufvurättens underlåtenhet
härutinnan hade därför genom den behöfliga återförvisningen obehörigen
framkallat förnyad handläggning af målet vid rådstufvurätten äfvensom
det senare jurysamman trädet. Kostnaden härför hade följaktligen utan
skäl drabbat Wallenstein.

I enlighet med hvad jag anfört ansåg jag således, att rådstufvurätten
borde till Wallenstein återgälda, hvad han kunde hafva utgifvit såsom
godtgörelse till Linden för dennes kostnader i följd af målets förnyade
behandling af rådstufvurätten och såsom ersättning till Jonsson för dennes
deltagande i juryns sammanträde den 21 mars 1910.

Denna min uppfattning delgaf jag borgmästaren Bergstrand genom
en ämbetsskrifvelse, och sedan Bergstrand till svar därå meddelat, att
rådstufvurätten vore villig att till Wallenstein erlägga omförmälta båda
ersättningsbelopp, tillhopa 40 kronor, underrättade jag därom advokaten
Hellberg, hvarefter ärendet blef från vidare åtgärd afskrifvet.

19. Förundersökning i fråga om villkorlig straffdom.

1 en hit ingifven skrift anförde registratorn vid Stockholms rådstufvurätt
Harald Salomon hufvudsakligen följande, som han förklarade sig vilja
bringa till min kännedom med föranledande af hvad jag i min till 19 i 1
års Riksdag afgifna ämbetsberättelse yttrat rörande vissa brister vid tilllämpningen
af lagen om villkorlig straffdom.

Med anledning af beslut, som fattats vid den i Stockholm den 11 och
den 12 mars 1910 hållna kongressen för vård af frigifna m. fl., konstituerades
eu organisation, benämnd »Svenska Fattigvårdsförbundets afdelning för
räddningsarbete, Skyddsvärnet». Afdelningen, hvar^uppgift vore att verka
för främjande af det allmänna och enskilda räddningsarbetet bland frigifna
fångar, villkorligt dömda, lösdrifvare, alkoholister, prostituerade och i
liknande afseende hjälpbehöfvande, ingick i juli 1910 till öfverståthållarämbetet
med en skrifvelse, däri framhölls, hurusom under den tid, lagen
om villkorlig straffdom vid domstolarna praktiserats, det framstått såsom
en väsentlig brist, att domstolen icke genom de medel, som för närvarande
stode densamma till buds, vore i tillfälle att förskaffa sig de upplysningar
om den tilltalades person, som fordrades för ett rätt tillgodogörande af

— 1912 —

150

det nya institutet. Det syntes därför afdelningen vara i hög grad önskvärd^
om domstolen, när den skulle meddela sin dom, hade till sitt förfogande
resultatet af en särskild förundersökning rörande den tilltalades
personliga förhållanden, verkställd af därtill särskild! lämpliga och för
ändamålet särskild! utsedda personer. Då det för vinnande af största
möjliga utbyte af den ifrågasatta undersökningen vore nödvändigt eller
åtminstone högligen önskvärd^ att den person, som erhölle uppdrag att
verkställa undersökningen, jämväl bereddes tillfälle att sammanträffa och
samtala med den tilltalade, hemställde afdelningen, att Salomon måtte
medgifvas rätt att anställa förhör med sådana i Stockholms stads rannsakningsfängelse
förvarade fångar, hvilka enligt lag kunde blifva föremål
för villkorlig dom.

Denna hemställan bifölls af öfverståthållarämbetet, hvarefter undersökningarna
under hösten 1910 togo sin början. De hade till en början
måst inskränkas till allenast häktade, i fråga om hvilka en noggrann
förundersökning torde vara mest af behofvet påkallad, hörundersökningarna
afsåge endast sådana förbrytare, hvilka frivilligt erkänt sina brott.
Ibland, då tiden vore knapp, verkställdes icke någon undersökning beträffande
sådana, som t. ex. undergått tvångsarbete för lösdrifveri, saknade
fast bostad, vore prostituerade etc. Vid undersökningarna blefve i hufvudsak
förfaret på följande sätt.

Så snart polisutredningen blifvit slutförd och polisrapporten förelåge
färdig att öfverlämnas till rådstufvurättcns aktuariekontor för lottning,
erhölle Salomon från polisens ordonnansafdelning ett duplettexemplar af
polisrapporten jämte tillhörande promemoria. Så fort ske kunde — oftast
samma dag på eftermiddagen — begåfve Salomon sig till detektivstationen
samt hölle där förhör med den häktade i närvaro af minst en öfverkonstapel
vid detektivafdelningen. Förhöret afsåge hufvudsakligen att erhålla
vissa faktiska uppgifter, såsom namn och adresser på den häktades anhöriga,
pastor i den församling, där hemmet vore beläget, arbetsgivare m. fl.
samt i fråga om unga förbrytare på vederbörande skollärare eller lärarinna.
Därjämte plägade Salomon söka utforska motivet till det begångna brottet.
Vid förhöret erhölle den häktade ett kort, upptagande Salomons namn
samt hans mottagningstider och telefonnummer, hvarjämte den häktade
uppmanades att, därest villkorlig dom skulle meddelas, efter domens afkunnande
uppsöka Salomon å »Skyddsvärnets» lokal för att i lugn och ro
samspråka om framtidsplaner m. m. Efter förhörets slut besökte Salomon
hemmet för att bilda sig en uppfattning om den miljö, hvari den häktade
lefvat, hvarjämte Salomon genom personliga besök, genom telefon eller
genom bref satte sig i förbindelse med de personer — arbetsgifvarc och

— 1912 —

151

andra — om hvilkas adresser Salomon vid förhöret eller annorledes erhållit
kännedom. \ore den häktade militär, afsändes skrifvelse till vederbörande
chefsämbete. Öfver resultatet af den verkställda förundersökningen uppsattes
sedan en skriftlig rapport, som jämte inkomna intyg m. m. ingåfves
till polisens ordonnansafdelning. Handlingarna sändes därifrån till rådstufvurattens
aktuanekontor för vidare befordran till vederbörande afdelning.

för att den villkorliga domen skulle kunna blifva till verkligt ^a fordrades i de allra flesta fall en efterbehandling - övervakning - af den
villkorligt dömde efter domens afkunnande. I denna behandlino- in°-ino-e
såsom ett synnerligen viktigt moment anskaffande af arbete åt den,& som
vid fngifvandet stode utan sådant. Vikten af ett dylikt öfvervaknin^sarbete,
som flerstädes i utlandet med framgång praktiserats, hade jämväl
vart land vunnit offentligt erkännande (lagutskottets utlåtande år 1908

IV1* 1 It • skrifvelse i ämnet hade äfven af Riksdagen aflåtits till

Kungl. Majrt. Därvid hade det emellertid stannat.

Salomon hade nu sökt att i praktiken tillämpa de erfarenheter, han
på en del utländska studieresor vunnit. Början hade varit blyo-sam och
om några resultat vore det ännu för tidigt att tala. Men de erfarenheter,
Salomon hittills vunnit, ingåfve de allra bästa förhoppningar för framtiden.

Åt en klagoskriften bilagd matrikel framginge, att af de 52 vid rådstufvurätten
slutbehandlade fall, i hvilka undersökning skett, villkorlig

dom afkunnats i 20 fall. Af dessa 20 hade endast 3 sedermera icke låtit
sig afhöra.

Hittills hade Salomon stått ensam i arbetet, och det torde redan af
denna anledning vara klart, att arbetet icke kunnat utföras med så mycken
omsorg och blifva så effektivt som önskvärdt varit. Emellertid syntes
denna brist kunna på enskild väg afhjälpas. Däremot hade under arbetets
gång visat sig åtskilliga olägenheter, hvilka icke torde kunna afhjälpas
utan medverkan från offentlig myndighet. 1

Sålunda både polismästaren af skal, som Salomon icke fullt förmådde
latta, icke velat tillåta, att Salomon började sina Undersöknin o-ar förr än
polisundersökningen vore afslutad och polisrapporten förelåg! färdig att
orverlämnas till aktuanekontoret för lottning. Målet kunde dä förekomma
v!u rädstufvurätten redan påföljande dag. Härigenom finge Salomon en
afldeles oskäligt kort tid till sitt förfogande — ofta nog endast en efternnddag
Detta visade sig kännbarast i fråga om sådana unga förbrytare,
sorn haft sina hem på landet, och där det främst af allt gällde att införskaffa
upplysningar från vederbörande pastor och lärare i hemtrakten.
Salomon plägade visserligen så fort ske kunde aflåta skrivelser till dessa,

— 1912 —

152

men det berodde ofta på en ren slump, om svar hunne komma honom

tillhanda i tid. .

De från präst och skollärare inkomna upplysningarna hade ofta visat

sif vara af stort värde för målets rätta bedömande. I ett fall angående
våld mot polis, i hvilket mål villkorlig dom afkunnats, hade den villkorliga
domen helt säkert baserats så godt som uteslutande på de i pastors bref

meddelade upplysningarna. ^ r ,

I två fall hade visserligen allmänne åklagaren, efter påstötning tran
Salomon, begärt uppskof för afvaktande af upplysningar från vederbörande
pastor och skollärare, och i ett fall hade domstolen ex officio uppskjutit
målet för afvaktande af svar från en f. d. ledamot af Riksdagens Första
kammare, som Salomon tillskrifvit med begäran om upplysningar Men
det vore dock att märka, att de tilltalade i dessa tre mål fått sitta haktade
en vecka mer än nödigt varit, därest Salomon fått börja sina undersökningar
i tid. „ . , , , ,. rÄ i

'' Då målet kommit till domstolen, hade svårigheter yppats att ta de

öfver förundersökningarna uppsatta rapporterna intagna i rättens protokoll.
Praxis härutinnan hade emellertid varit vacklande. På en afdelning,. den
femte, hade Salomons rapporter undantagslöst offentligen upplåsts och intagits
i protokollet, och man hade på denna afdelning vid flera tillfällen
visat sig uppskatta värdet af de gjorda förundersökningarna. På andra
afdelningar åter hade rapporterna ibland intagits i sin helhet, ibland refererats,
ibland endast omnämnts såsom inkomna till rätten. 1 liera la
både det emellertid inträffat, att man icke velat taga någon som helst
befattning med de ifrågavarande undersökningarna såsom verkställda åt
»enskild person utan tjänstemannaansvar». Gent emot denna något byråkratiska
uppfattning ville Salomon- framhålla, hurusom den verksam et,
hvarom här vore fråga, i mångt och mycket motsvarade det sociala räddningsarbete,
som vid åtskilliga af de engelska domstolarna sedan mer än
tju^u år tillbaka med erkänd framgång utförts af enskilda sällskap genom
deras delegerade, de s. k. »courts missionaries». Dessa »courts missionaries»,
hvilka fortsatt med sin verksamhet äfven efter det en ny öfver
vakningslag den 1 januari 1908 trädt i kraft, innehade icke någon officiell
ställning utan vore att betrakta endast såsom ett slags privata medhjälpare
åt" domstolarna, ehuru de faktiskt kommit att utgöra ett väsentligt
och högst värdefullt, ja, enligt hvad flera engelska domare meddelat
Salomon, numera oumbärligt led i domstolsorganisationen. . o

På "rund af hvad Salomon sålunda anfört och då det af honom lgangsatta
arbetet, hvilket utfördes utan någon som helst ekonomisk ersättning,
afså"e att tillgodose ett viktigt statsintresse — brottslighetens rationella

— 1912 —

153

bekämpande hemställde han om min medverkan till realiserande närmast
af följande två önskemål, nämligen:

att tillfälle måtte beredas Salomon att omedelbart efter häktningen
anställa förhör med den häktade, samt

att åtgärder måtte vidtagas, i syfte att de af Salomon öfver förundersökningarna
uppsatta rapporterna måtte, i likhet med polisrapporterna,
intagas i domstolens protokoll.

I anledning af denna skrift aflat jag till öfverståthållarämbetet en
skrifvelse, däri jag anhöll om ämbetets yttrande, huruvida tillfälle kunde
beredas Salomon att omedelbart efter skedd häktning anställa förhör med
den häktade, samt om hinder skulle möta mot att af Salomon uppsatt
rapport öfver förundersökning blefve intagen i polisrapporten. Till svar
härå öfverlämnade öfverståthållarämbetet en af föreståndaren för hufvudstadens
poliskårs detektiva afdelning i ärendet afgifven rapport. Denna
rapport innehöll, bland annat, följande.

Icke förr än den genom öfverståthållarämbetets försorg företagna
förundersökningen i brottmålet vore af slutad, så att denna undersökning
icke kunde störas eller förryckas, borde tillåtelse lämnas Salomon att för
det ifrågavarande räddningsarbetet anställa förhör med för brott häktad
person.

0 Förhöret skulle, enligt Salomons uppgift, hufvudsakligen afse att
erhålla vissa faktiska upplysningar angående den häktades anhöriga in. fl.,
för . att förbindelse med dem sålunda skulle kunna inledas i af Salomon
angifvet afseende.

Men att så tidigt som omedelbart efter häktningen låta annan person
än den eller dem, som vore för brottmålsutredningen ansvarige, hålla förhör
med den häktade vore för utredningens behöriga gång synnerligen farligt.

Häktningen företoges nämligen, så snart sannolika skäl därtill förelåge.
Men det vore i allmänhet ett långt och inveckladt arbete, som därefter
förestode, innan brottets eller brottens omfång och detaljer förelåge utredda
och bevisningen hunnit fullständigt tillvaratagas.

Förhör, som med föräldrar, närstående “och bekanta till den häktade
företoges af en person, som icke ägde ingående kännedom om själfva brottmålet,
skulle ofrivilligt men med all säkerhet åstadkomma obotlig skada
genom att, bland annat, bidraga till undandöljande af egendom och undanröjande
af bevismaterial. Ty hvad hindrade t. ex. brottslingen att för den
i saken oinvigde uppgifva en medbrottsling såsom synnerligen lämplig att
om den häktade lämna referenser — och så vore medbrottslingen varskodd
samt försatte sig i säkerhet eller undanröjde bevisning.

1 öfrigt kunde det icke, förr än polisens förundersökning vore afslutad,

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 20

154

med någon som helst visshet förutses, om den häktade kunde, enligt lag,
blifva föremål för villkorlig dom, ty det inträffade mångfaldiga gånger,
att en person någon eller några dagar efter häktningen erkände eller kunde
bindas till helt andra och svårare brott än det, för hvilket han häktats.

På o-rund af hvad sålunda anförts borde det icke, med hänsyn till
brottens upptäckt och benande, som vore ett synnerligen viktigt statsintresse,
tillåtas Salomon att börja sina berörda undersökningar, förr än
polisundersökningen vore afslutad och den däröfver till öfverståthallarämbetet
ingifna rapport i poliskammaren granskats och godkänts samt remitterats
till vederbörlig domstol för rannsakning; och mera tillmötesoående
än som nu visades, därigenom att Salomon, i samma ögonblick
som öfverståthållarämbetet remitterade rapporten till domstol, erhölle en
kopia af densamma, torde svårligen med fog kunna begäras.

Salomons yttrande, att målet kunde förekomma vid rådstufvurätten redan
påföljande dag, vore oriktigt så till vida, att målet icke kunde dagen
efter remissen förekomma utsatt till rannsakning vid rätten. Remiss tran
poliskammaren angående häktad person skedde nämligen efter kl. 12 pa
da o-en och kunde således icke lottas mellan de olika afdelningarna i råd
stufvurätten förr än påföljande dag. Men att utsätta målet till rannsakning
redan samma dag som det lottats, vore icke möjligt, då målsägare
icke hunne till dess inkallas. 1 allmänhet förekomme målen till rannsakning
i rådstufvurätten en vecka efter dagen för remissen; och med ledning
af innehållet i polisrapporten, hvilken jämte promemoria omedelbart
efter remissen genom en kopia ställdes till Salomons förfogande, torde det,
med anlitande af tillräckliga krafter, i de allra flesta fall medhinnas att
anställa den af Salomon åsyftade utredningen. Om ej så kunde ske,
borde utvägen att söka uppskof vid rätten anlitas, men icke pohsunder
sökningen, som läge till grund för rannsakningen, äfventyra!?.

Vid det förhållandet, att Salomons undersökning måste företagas efter
polisundersökningens afslutande genom rapport, vore det icke möjligt att
i polisrapporten intaga den af Salomon uppsatta rapporten öfver hans förundersökning;
men såsom öfverståthållarämbetet nu anordnat med denna
senare rapports öfverlämnande genom ämbetet till rätten, måste all möjlig
hänsyn till Salomons anspråk anses därigenom redan vara tagen.

Slutligen borde framhållas, att Salomons i skriften intagna yttrande,
att domstolen icke genom de medel, som för närvarande stode densamma
till buds, vore i tillfälle att förskaffa sig de upplysningar om den tillta
lades person, som fordrades för ett rätt tillgodogörande åt det nya institutet,
tålde vid en högst betydlig jämkning. Med all den sympati, som
måste hysas och visas för Salomons ifrågavarande människovänliga och

— 1912 —

155

samhällsnyttiga verksamhet, måste likväl betonas, att domstolen vore i tillfälle
att äfven genom åklagaren eller polismyndigheten, som verkställt förundersökningen
i själfva brottmålet, förskaffa sig tillförlitliga upplysningar
beträffande de i Salomons skrift omnämnda förhållanden, som skulle tala
för eller emot villkorlig dom.

Sedan registrator Salomon lämnats tillfälle att taga del af de i ärendet
sålunda afgifna yttrandena, inkom han med en påminnelseskrift, däri
han anförde hufvudsakligen följande.

Såsom af Salomons förut ingifna skrift framginge, afsåge hans förundersökningar
endast sådana förstagångsförbrytare, hvilka frivilligt erkänt
sina brott, hvadan det i allmänhet icke kunde vara tal om undandöljande
af egendom eller undanröjande af bevismaterial.

Att brottslingen, såsom uppgifvits, skulle i syfte att varsko en medbrottsling
vid förhöret uppgifva denne såsom synnerligen lämplig att om
den häktade lämna referenser, vore ju möjligt, ehuru icke särdeles troligt.
I Salomons praktik hade det åtminstone ännu icke förekommit. För öfrigt
förtjänade anmärkas, att Salomon icke alldeles kritiklöst plägade
springa åstad och rådföra sig med första bästa person, som den häktade
behagade uppgifva. I allmänhet vände sig Salomon till vederbörande arbetsgivare,
pastor, lärare, regementschef etc. Salomon hölle i hvarje fall
före, att de olägenheter, som genom ett medgifvande åt Salomon att hålla
förhör på ett tidigare stadium tilläfventyrs skulle kunna uppstå, vore ringa
i jämförelse med de fördelar för det allmänna, som därigenom skulle
kunna vinnas, och detta, åtminstone tills vidare, utan kostnad för statsverket.

Vidare framhölle detektivchefen, att det icke förr, än polisens förundersökning
vore afslutad, med någon som helst visshet kunde förutses,
om den häktade kunde enligt lag blifva föremål för villkorlig dom, i ty
att det mångfaldiga gånger inträffade, att en person någon eller några
dagar efter häktningen erkände eller kunde bindas till helt andra och
svårare brott än det, för hvilket han häktats. Salomon hade verkligen
för sin del svårt att förstå den ifrågavarande invändningen. Ty en fullständig
utredning rörande den häktades personliga förhållanden borde väl
alltid vara till gagn. Befunnes brottet så svårt, att villkorlig dom icke
kunde ifrågakomma, hade ju undersökningen i allt fall sin betydelse i
fråga om straffmätningen. Invändningen syntes så mycket mindre fört
tjäna afseende, som 1908 års lagutskott (i sitt utlåtande n:r 50) förklarasig
anse, att en dylik fullständig undersökning först och främst torde ifrågakomma
beträffande de grofva brotten.

Klart vore, att åklagaren eller polismyndigheten kunde verkställa sådan

— 1912 —

156

undersökning, hvarom här vor.e fråga, men faktiskt hade det hittills icke
skett, hvilket just varit anledningen till, att de ifrågavarande undersökningarna
satts i gång. Dock kunde ifrågasättas, huruvida polisen -— åtminstone
i vissa fall, såsom t. ex. i fråga om våld mot polis — verkligen
intoge den opartiska ställning, som vore ett hufvudvillkor för att undersökningen
skulle blifva af något värde.

Någon närmare kännedom om poliskammarens arbetsordning hade
Salomon icke, men ett faktum vore, att Salomon ibland för sina undersökningar
haft endast en eftermiddag till sin disposition. Möjligt vore ju,
att budet från ordonnansafdelningen infunnit sig först efter kl. 2 e. m.,
då Salomon redan lämnat sitt tjänsterum, och att Salomon följaktligen fått
kopian af polisrapporten en dag senare än äinnadt varit. Huru som helst
hade Salomon i regeln icke haft en vecka utan endast ett par eftermiddagar
till sitt förfogande, och att denna tid vore för kort torde vara uppenbart.
Ofta nog ginge en eftermiddag åt enbart för besök i hemmet.
Ibland träffades icke vederbörande hemma, och då måste man göra ett
nytt besök å annan dag. Någon tid hade äfven måst ägnas åt övervakning
af de villkorligt dömda, mottagningar, korrespondens m. m.

I allmänhet hade Salomon måst uppsätta sina rapporter sent på kvällen
efter hemkomsten från undersökningarna, dagen innan målet skolat
komma före inför rådstufvurätten, och, då någon renskrifningsbyrå vid
den tiden icke varit öppen, hade Salomon så godt som undantagslöst måst
frampå natten själf renskrifva rapporterna. Ingalunda ovanligt hade det
varit, att Salomon påföljande morgon med vederbörande arbetsgivare haft
telefonsamtal, som i största hast måst införas i såväl konceptet som den
utskrifna rapporten, eller fått emottaga besök af någon anhörig o. s. v.
Ibland hade Salomon t. o. m. på morgonen på väg till tjänsterummet nödgats
hos arbetsgivare afhämta intyg m. m. Sedan Salomon, efter att
hafva aflämnat sina rapporter med bilagor å ordonnansafdelningen, kl. 10
f. m. börjat sin tjänstgöring på registratorskontoret, hade han kanske erhållit
bref från landsorten, hvilka, med åsidosättande af annat pressande
arbete, i största hast måst genomläsas och expedieras till ordonnansafdelningen
och därifrån till aktuariekontoret med risk att ändå komma för
sent.

Med ett dylikt arbete, om hvilket man för öfrigt icke med bestämdhet
vetat, huruvida det komme till någon användning eller icke, både Salomon
i längden icke stått ut, och sedan Salomon erhållit del af öfverståthållarämbetets
beslut, hade han nödgats tills vidare upphöra med sina undersökbingar.
Kunde emellertid saken ordnas så, att Salomon, om icke omedelnart
efter häktningen, så åtminstone på ett något tidigare stadium än hit —

1912 —

157

tills varit fallet Unge börja undersökningarna, eller vunnes visshet därom,
att uppskof för undersökningarnas slutförande kunde erhållas — hvilket
visserligen icke för närvarande vore fallet — skulle Salomon icke tveka
att ånyo gripa sig an med arbetet, hvilket mycket intresserade Salomon,
och af hvilket han, i den mån detsamma kunde på ett praktiskt sätt organiseras,
väntade sig goda resultat. Fullt effektivt syntes dock arbetet
icke kunna blifva förr, än en lagstiftning om öfvervakning komme till
stånd.

Till sist ville Salomon, med anledning af ett par uttryck i detektivchefens
rapport samt några i tidningspressen synliga uttalanden, framhålla,
att Salomon såväl af detektivchefen som äfven och icke minst af
vederbörande öfverkonstaplar å detektivafdelningen, med hvilka senare Salomon
haft mest att göra och hvilka Salomon ofta nödgats störa i deras
arbete, alltid rönt största tillmötesgående.

* *

Vid öfvervägande af hvad i detta ärende sålunda förekommit trodde
jag mig finna, att det i regeln icke skulle för det allmänna medföra någon
som helst olägenhet, om registrator Salomon lämnades tillfälle att, om än
icke omedelbart efter skedd häktning, så åtminstone tidigare än hittills varit
fallet, sammanträffa med den häktade för att af honom inhämta de upplysningar,
som Salomon för sin ifrågavarande verksamhet ansåge sig behöfva.

Gent emot den af chefen för polisens detektiva afdelning i ärendet
gjorda erinran, att domstolen vore i tillfälle att äfven genom åklagaren
eller polismyndigheten, som verkställt förundersökningen i själfva brottmålet,
förskaffa sig tillförlitliga upplysningar beträffande sådana omständigheter,
som skulle tala för eller mot villkorlig dom, syntes mig i detta
sammanhang kunna anmärkas, att enligt sakens natur vederbörande åklagar-
eller polismyndighet åtminstone i regeln betraktar sig som en
häktad persons naturliga motståndare och af sådan anledning har svårt
att intaga den opartiska ställning till den häktade, som förutsattes för en
behörig undersökning af den häktades personliga förhållanden.

Under förutsättning, att registrator Salomon, innan en polisrapport angående
häktad remitterades till rådstufvurätten för rannsakning, till öfverståthållarämbetet
aflämnade undersökningsprotokoll rörande den häktades
personliga förhållanden, fann jag kunna ifrågasättas, att öfverståthållarämbetet
borde äga skyldighet att, om blott dröjsmål med remissen icke
därigenom vållades, vid polisrapporten foga detta undersökningsprotokoll.

— 1912 —

158

Genom att undersökningsprotokollet på detta sätt komme att åtfölja polisrapporten
skulle rådstufvufätten icke behöfva af formella skäl anse sig
förhindrad att taga hänsyn till undersökningsprotokollet.

Om registrator Salomons ifrågavarande framställning och de erinringar,
hvartill densamma eller däröfver afgifna yttranden gifvit anledning, ansåg
jag mig böra i en till statsrådet och chefen för civildepartementet aflåten
ämbetsskrifvelse lämna statsrådet underrättelse, med hemställan att statsrådet
behagade låta vidtaga de åtgärder, som kunde finnas erforderliga för undanröjande
af det missförhållande, hvaremot Salomons framställning riktat sig.

Denna min skrifvelse anmäldes inför Kungl. Maj:t, som anbefallde öfverståthållarämbetet
att inkomma med utlåtande i ärendet. Å sin sida
infordrade öfverståthållarämbetet yttrande från stadsfiskalen G. Lidberg,
hvilken uti en i anledning däraf afgifven rapport anförde, bland annat,
följande.

Salomons ifrågavarande undersökningar afsåge allenast erkända och
mindre grofva förbrytelser. Stundom inträffade det, att för brott misstänkt
anhållen person antingen före eller strax efter häktande erkände sin
brottslighet. Funnes då icke skäl för antagandet att han begått flera förbrytelser,
så nedskrefves också omedelbart därpå, merendels under loppet
af påföljande natt, polisrapporten samt ingåfves nästföljande dag till öfverståthållarämbetet.
I sådant fall kunde icke någon nämnvärd tid gå förlorad
för påbörjandet af Salomons undersökningar, ty polisrapporten funnes redan
samma dag intill kl. 5 e. in. för honom tillgänglig i dubbelkopia till afhämtande
å polisens ordonnansafdelning. Att uppskjuta nedskrifvandet af
rapporten och i stället muntligen föredraga saken för Salomon kunde icke
lagligen ifrågasättas och kunde ej heller åstadkommas utan men och tidsutdräkt
för andra för brott häktade personer, hvilka afbidade slutförandet
af emot dem inledda undersökningar.

Oftast inträffade det, att för brott misstänkta anhållna personer, som
förnekade sin brottslighet, men det oaktadt på sannolika skäl häktades,
därefter vidhölle sitt nekande. Då förestode i de flesta fall ett långt och
inveckladt arbete, innan bevisningen hunne så fullständigas, att den häktade
funne för godt att erkänna. Men genast efter erkännandet nedskrefves
rapporten under enahanda förhållanden och samma hänsyn, som om
brottet före eller strax efter häktandet erkänts.

I fråga om erkända förbrytelser, beträffande hvilka villkorlig straffdom
kunde ifrågakomma, existerade således i verkligheten icke under polisutredningen
något sådant »tidigare stadium» för påbörjande af Salomons
undersökningar, som denne i sin klagoskrift förutsatte, hvadan dessa

— 1912 —

159

undersökningar kunde lämpligen företagas tidigast samma dag, som polisrapporten
till öfverståthållarämbetet ingifvits.

Slutligen och på förekommen anledning trodde Lidberg sig kunna
med visshet påstå, att i allmänhet ingen med större tillfredsställelse än
polismyndigheten och åklagarmakten, som ständigt måste hafva så mycket
mänskligt elände tätt under ögonen, såge, att det numera genom lagen
om villkorlig straffdom yppats möjlighet för rättvisan och barmhärtigheten
att under vissa i lagen föreskrifna omständigheter gå hand i hand, men
först måste, med hänsyn såväl till samhället som till den brottslige, den
förberedande polisundersökningen — här som i alla andra länder — lämnas
tillfälle att ostördt och därigenom skyndsammast möjligt framdraga
och sammanfatta de nödvändiga faktiska förhållanden, på hvilka rannsakning
och dom i första hand skulle grunda sig.

I sitt med anledning af remissen afgifna utlåtande anförde öfverståthållarämbetet,
under åberopande af stadsfiskalen Lidbergs yttrande, till en
början, hurusom af samma yttrande framginge, att, äfven om icke någon
olägenhet skulle kunna uppstå däraf, att Salomon genast efter den häktades
erkännande af brottet finge sammanträffa med den häktade, detta
dock icke hunne ske, innan rapporten aflämnats till poliskammaren. Därefter
yttrade ämbetet vidare: Beträffande ifrågasatt skyldighet för ämbetet
att, om blott dröjsmål med remiss af polisrapport till domstol icke därigenom
vållades, vid rapporten foga till ämbetet af Salomon lämnadt undersökningsprotokoll,
så hvarken hade ämbetet vägrat eller komme ämbetet
att vägra en dylik åtgärds vidtagande, men, som ämbetet enligt instruktionen
för polismästaren skulle aflämna målet till domstolen inom
24 timmar efter det rapporten inkommit, där ej omständligare undersökning
eller närmare utredning i särskilda fall vore af nöden, torde undersökningsprotokoll
endast undantagsvis kunna fogas vid polisrapporten.
Som Salomon, enligt hvad förut sagts, icke kunde få del af målet förr, än
rapport därom till poliskammaren aflämnats, kunde undersökningsprotokollet
icke inkomma förr än en senare dag. Endast för det fall, att ämbetet
ansåge en sådan förundersökning nödvändig för målets utredning
hos polismyndigheten, kunde därför undersökningsprotokollet inväntas, innan
remiss till domstol aflätes. Detta torde ej komma att ske annat än
i sällsynta fall, enär tid funnes att senare till domstolen inkomma med
resultatet af den särskilda undersökningen. Skulle denna undersökning
draga ut på tiden, så att den icke vore tillgänglig vid första rättegångstillfället,
hade gifvetvis den tilltalade rätt att efter erhållen uppmaning af
Salomon vid domstolen begära och erhålla uppskof för detta ändamål.

— 1912 —

160

Öfverståthållarämbetet hemställde alltså, att min skrifvelse icke måtte föranleda
någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

I en sedermera till mig ingifven skrift anförde registrator Salomon
följande.

Det förefölle Salomon anmärkningsvärdt, att, oaktadt han redan från
början tydligt betonat, att hans förundersökningar afsåge endast sådana
förstagångsförbrytare, hvilka frivilligt erkänt sina brott, öfverståthållarämbetet
först i sin senaste skrifvelse framkommit med den invändningen, att
Salomon icke hunne sammanträffa med den häktade förr än rapporten aflämnats
till poliskammaren. Huru härmed verkligen förhölle sig, syntes
emellertid tämligen ovisst. Enligt detektivchefens af öfverståthållarämbetet
åberopade rapport nedskrefves rapporterna rörande de erkända brotten
»merendels» under loppet af påföljande natt. Det gåfves således fall, då
man dröjde med rapportens uppsättande någon tid, och beträffande åtminstone
dessa fall syntes något giltigt hinder icke förefinnas för att låta
Salomon börja sina undersökningar på ett tidigare stadium. Salomon hade
svårt att värja sig för den föreställningen, att dessa fall i själfva verket
icke vore så få.

Emellertid ansåge Salomon det för sin del vara af tämligen underordnad
betydelse, huruvida rappporterna omedelbart uppsattes eller icke.
Hans ståndpunkt i frågan vore denna: Lagen om villkorlig straffdom förutsatte
uppenbarligen, att en preliminär utredning, s. k. förundersökning,
ägde rum ej blott beträffande själfva brottet utan äfven beträffande brottslingens
personliga förhållanden. Innan så skett, vore utredningen icke
fullständig. Strängt taget skulle det väl åligga polismyndigheten att verkställa
förundersökning rörande brottslingens personliga förhållanden. Detta
hade emellertid icke skett. Då med anledning häraf en för de kriminalpolitiska
spörsmålen speciellt intresserad förening, mot hvars sammansättning
någon anmärkning Salomon veterligen icke förekommit — föreningens
ordförande vore ordföranden i Svenska fattigvårdsförbundet, landshöfding
Widén och dess nyvalde vice ordförande chefen för rikets fångvård
— erbjudit sig att utan kostnad för statsverket biträda polismyndigheten
med verkställande af dessa synnerligen maktpåliggande och tidsödande
undersökningar, hvilka lagligen borde äga rum, syntes det Salomon,
som om föreningen jämväl borde beredas nödigt rådrum för ifrågagavarande
ändamål.

Den enligt Salomons tanke enklaste lösningen vore den, att detektivpolisen
dröjde något — en dag eller ett par, beroende på omständigheterna
— med aflämnande af rapport till poliskammaren. Särskild! borde

— 1912 —

161

detta ske i fråga om t. ex. sådana förbrytare, som hade sina hem utom
Stockholm. Salomon trodde icke, att de häktade, om de därom tillspordes,
i allmänhet skulle hafva något att erinra mot ett dylikt uppskof, som
ofta nog komme att lända dem själfva till fördel.

I slutet af sin skrifvelse anvisade öfverståthållarämbetet den utvägen
att, om undersökningen skulle draga ut på tiden, den tilltalade skulle,
efter erhållen uppmaning af undersökaren, vid domstolen begära uppskof
för undersökningens verkställande. Detta ådagalade emellertid en fullkomlig
missuppfattning hos ämbetet af undersökarens ställning. Undersökaren
vore icke att betrakta såsom en försvarsadvokat åt den tilltalade.
Undersökaren borde för domstolen framlägga allt som talade icke blott
för utan äfven emot den tilltalade — således en fullkomligt opartisk utredning
i frågan. Den frestelsen kunde visserligen under nuvarande förhållanden
ligga nära att i, som det förefölle, ömmande fall gifva den häktade
en påstötning att vid domstolen begära uppskof för utrednings verkställande;
men det kunde lätt inträffa, att utredningen ledde till ett helt
annat resultat än det man tänkt sig, och undersökaren komme då att
framstå såsom den där orsakat, att den tilltalade fått sitta häktad längre
än nödigt varit. Det vore att befara, att ett dylikt uppskofssystem med
tiden kunde bringa hela undersökningsarbetet i vanrykte.

Till sist ville Salomon framhålla, hurusom en verksamhet sådan som
den nu ifrågavarande för sin vidare fortgång och utveckling i hög grad
vore beroende på det stöd och den uppmuntran, som kunde påräknas ej
minst från vederbörande myndigheter. Det kräfdes samarbete mellan den
enskilda föreningen och myndigheterna, främst polismyndigheten. Tyvärr
hade Salomon icke kunnat spåra ens en antydan till ett dylikt samarbete
i öfverståthållarämbetets skrivelser, hvilka hufvudsakligen ginge ut på att
söka bemöta, hvad i ärendet förekommit, mindre däremot att framkomma
med något fruktbärande initiativ. Dock förefölle det, som om man kunde
hafva rätt att af hufvudstadens polismyndighet vänta sig ett något större
intresse, då det, såsom här, gällde startandet af en verksamhet, som —
enligt erfarenhet från andra länder — visat sig vara en särdeles värdefull
faktor vid brottslighetens bekämpande.

Jag ansåg mig desto mindre kunna underlåta att gifva statsrådet och
chefen för civildepartementet del af denna registrator Salomons skrift, som
jag i allt väsentligt gillade de synpunkter, han i densammma gjort gällande.
I en till statsrådet affåten skrifvelse anförde jag till utveckling af
denna min ståndpunkt följande.

Redan i min ämbetsberättelse till 1911 års Riksdag hade jag fram Ju&titieombudsmannens

ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 21

162

hållit, att de hjälpmedel, som för närvarande stode domstolarna till buds
vid den grannlaga pröfning, villkorlig dom förutsatte, icke vore särdeles
tillfredsställande, äfvensom att denna brist i sin mån bidragit till att domstolarna
i åtskilliga fall dels funnit sig icke kunna använda villkorlig dom,
ehuru, där omsorgsfull undersökning angående den tilltalades personliga
förhållanden ägt rum, sådan dom måhända varit på sin plats, dels ock
utan tillräckliga upplysningar dömt villkorligt.

I sistnämnda hänseende hade jag under mina på senare tid företagna
inspektionsresor nödgats framställa anmärkningar vid ej mindre än sjutton
domstolar.

Måhända kunde fullständig rättelse härutinnan icke vinnas annorledes
än genom en lagändring. Klart syntes emellertid vara, att en dylik tills
vidare skulle vara obehöflig beträffande landets största underrätt, i händelse
registrator Salomons synnerligen berömvärda, oegennyttiga arbete på
ifrågavarande område finge fortsättas i enlighet med den af honom fastställda
planen.

Vid sådant förhållande hade det ej kunnat undgå att väcka min förvåning,
att min framställning i ämnet rönt så starkt motstånd från öfverståthåll
arämbetets sida; och ville jag, under åberopande af hvad jag förut
anfört, ytterligare understryka hvad registrator Salomon i sin sista till
mig ingifna skrift påpekat därom, att, enligt hvad af stadsfiskalen Lidbergs
yttrande framginge, åtskilliga fall förekomme, då i afseende å erkända
förbrytelser polisrapport icke uppsattes omedelbart efter häktningen.
Något antagligt skäl, hvarför icke min framställning, åtminstone hvad
dessa fall anginge, skulle kunna tillmötesgås, syntes icke kunna andragas.
Till undvikande af missuppfattning ville jag dock framhålla, att jämväl i
afseende å erkända förbrytelser de föreliggande omständigheterna naturligtvis
kunde vara sådana, att det för det allmänna skulle medföra olägenhet,
i händelse den häktade före polisundersökningens slutförande finge
sammanträffa med utomstående personer. Att jag ock gjort undantag för
dylika, säkerligen synnerligen sällan förekommande fall, framginge redan
af min föregående skrifvelse.

Till sist ville jag i anledning af stadsfiskalen Lidbergs yttrande, att
åklagarmakten i allmänhet med tillfredsställelse såge användning af villkorlig
dom, anmärka, att min erfarenhet, vunnen vid inspektion hos de
flesta domstolar i landet, ingalunda bekräftade detta yttrande. Därest
domstolarna icke meddelade villkorlig dom i andra fall, än då sådan dom
förordades af vederbörande åklagare, skulle i min tanke lagen om villkorlig
dom få en särdeles ringa användning.

Med anledning af min framställning anmodade Kungl. Maj:t öfver —

1912 -

163

ståthållarämbetet att dels lämna Salomon tillträde till den häktade, så
snart polisundersökningen framskridit så långt, att vederbörande åklagare
med hänsyn till förebringande af bevisning hnner hinder därför ej möta,
dels ock, därest Salomon till öfverståthållarämbetet aflämnar skriftlig
redogörelse för sin undersökning, innan polisrapport enligt gällande föreskrifter
skolat af öfverståthållarämbetet öfverlämnas till Stockholms rådstufvurätt,
foga nämnda redogörelse vid polisrapporten.

20. Obehörig förvandling af krigsman ådömda böter.

Af särskilda på därtill gifven anledning mig tillsända handlingar inhämtade
jag:

att polisdomstolen i Malmö genom utslag den 22 februari 1910 dömt
korpralen vid Kronprinsens husarregemente Johan Gunnar Svensson,
jämlikt 14 kap. 13 § strafflagen, att för våld bota SO kronor;

att polisdomstolen genom utslag jämväl den 22 februari 1910 dömt
volontären vid samma regemente Oskar Julius Holm, jämlikt 14 kap. 13 §
strafflagen, att för våld likaledes bota 50 kronor;

att de sålunda bötfällde vid utmätningsförsök befunnits sakna tillgångar
till böternas gäldande;

att öfverstelöjtnanten friherre Bror Cederström såsom regementsbefälhafvare
genom särskilda resolutioner den 31 oktober 1910 förklarat,
att Svensson och Holm i saknad af tillgång till böternas gäldande i stället
skulle hvar för sig undergå 8 dagars fängelse;

samt att landssekreteraren i Malmöhus län genom påskrifter å handlingarna
förordnat, att strafftiden för Svensson och Holm skulle räknas
från den 1 november 1910 och, om laga hinder icke mellankomme, sluta
den 9 november.

Öfverstelöjtnantens förfarande att i nu ifrågavarande båda fall förvandla
böterna till fängelse fann jag strida mot hithörande bestämmelser
i gällande krigslagstiftning.

Förordningen om krmsdomstolar och rättegången därstädes den 11
juni 1868 innehåller i 58 § den regel, att af annan domstol än ståndrätt
meddeladt utslag, hvarigenom någon, som hörer till krigsmakten, blifvit
dömd till ansvar, skall af vederbörande befälhafvare i laga ordning befordras
till verkställighet. År befälhafvaren af särskild! i lag gifvet
stadgande eller eljest förhindrad att verkställa ett utslag, skall han öfverlämna
det till Konungens befallningshafvande. Lagrummet innehåller tillika
den erinran, att befälhafvaren icke må befatta sig med utmätning för böter.

— 1912 —

164

Enligt 13 § i strafflagen för krigsmakten bör — om krigsman skall
undergå fängelse, som blifvit honom omedelbart eller såsom förvandlingsstraff
°ålagdt för brott emot strafflagen för krigsmakten — straffet verkställas
i militärhäkte, där så kan ske. Detsamma gäller om vissa kategorier
af krigsmän, bland dem manskap som innehar fast anställning vid krigsmakten,
när sådan krigsman skall undergå fängelse, som blifvit honom
för brott emot allmän lag ålagdt såsom förvandlingsstraff.

Slutligen stadgar 15 § i strafflagen för krigsmakten, att det tillkommer
vederbörande befälhafvare att, när krigsman, som enligt de förut
gifna reglerna skall i militärhäkte undergå förvandlingsstraff, saknar
tillgång till böters gäldande, förordna om deras förvandling. Möter emeltertid
hinder att verkställa förvandlingsstraffet i militärhäkte, skall förvandlingen,
jämte straffets verkställande i öfrigt, öfverlämnas till Konungens
befallningshafvande.

Omständigheterna vid befordrandet till verkställighet af Svenssons och
Holms straff torde hafva varit sådana, att de ej i militärhäkte kunnat
aftjäna det fängelsestraff, som för hvar och en af dem motsvarade de honom
ådömda böterna. Vid sådant förhållande borde jämlikt ofvan anförda
klara lagbestämmelser bötesförvandlingen hafva öfverlämnats till Konungens
befallningshafvande. Som emellertid böterna riktigt förvandlats, och icke
heller eljest någon skada syntes hafva inträffat genom de obehörigen vidtagna
förvandlingsåtgärderna, fann jag mig i ärendet icke behöfva annat
åtgöra, än att jag genom en ämbetsskrifvelse erinrade öfverstelöjtnanten
om kriffslagstiftningens hithörande bestämmelser.

o o O

21. Ansvar för våldsamt motstånd vid offentlig förrättning obehörigen
ådomdt i samband med ansvar för våld å förrättningsman.

En på min begäran hit insänd afskrift af ett utaf rådstufvurätten i
Uppsala den 24 mars 1910 meddeladt utslag rörande Alfred Samuel Stenberg
utvisade, bland annat, att Stenberg den 18 mars 1910 dels å Drottninggatan
i Uppsala anträffats öfverlastad af starka drycker, dels, då han
med anledning häraf blifvit af poliskonstapeln Sand anhållen för att afföras
till polisvaktkontoret, under afförandet dit satt sig till våldsamt motstånd,
därunder han af alla krafter sparkat och slagit omkring sig, dels ock
vid berörda tillfälle tilldelat ej mindre beinälte Sand flera slag i ansiktet,
af hvilka slag ett träffat Sand å vänstra ögat och framkallat en lätt blåaktig
smisfärgning af huden å ögonlocket, och en s. k. dansk skalle å halsen
amts minst sex sparkar å benen och underlifvet, hvaraf ömhet uppkommit,

— 1912 —

165

än äfven poliskonstapeln Blom, som biträdt vid Stenbergs införande å
vaktkontoret, två sparkar å ansiktets vänstra sida och en kraftig spark på
vänstra låret.

Genom omförmälta utslag dömde rådstufvurätten, under åberopande
af 10 kap. 6 § strafflagen, Stenberg att för våldsamt motstånd vid offentlig
förrättning undergå fängelse eu månad, hvarförutom rådstufvurätten, i förinågo
af 10 kap. 1 och 5 §§ samt 4 kap. 3 § strafflagen, dömde Stenberg att
för våld å i tjänsteutöfning stadda polismän hållas till straffarbete 4 månader.

Af en jämväl på min begäran hit insänd afskrift af ett utaf samma
rådstufvurätt den 1 april 1910 meddeladt utslag rörande August Skog inhämtade
jag, bland annat, att Skog den 2 G mars 1910 å Vaksalagatan i
Uppsala anträffats öfverlastad af starka drycker; att Skog, som af tillstädeskommen
polisbetjäning anhållits för att afföras till polisvaktkontoret,
gjort synnerligen våldsamt motstånd genom att af alla krafter sparka och
slå omkring sig och kasta sig omkull på gatan; samt att han under afförandet
till polisvaktkontoret tilldelat tjänstgörande poliskonstapeln Berglund
en spark å vänstra skenbenet.

Genom berörda utslag dömde rådstufvurätten Skog dels i förmågo
af 10 kap. 6 § strafflagen att för våldsamt motstånd vid offentlig förrättning
undergå fängelse en månad dels ock, på grund af 10 kap. 1 och 5
§§ strafflagen, att för våld å i tjänsteutöfning stadd polisman hållas till
straffarbete två månader.

En likaledes på min begäran hit insänd afskrift af ett utaf rådstufvurätten
den 6 december 1909 meddeladt utslag rörande Otto Edvin Nion Nyström utvisade
slutligen, att .Nyström den 22 november 1909 å Vaksalagatan i
Uppsala anträffats öfverlastad af starka drycker; att Nyström, då han till följd
däraf biff vit anhållen för att afföras till polisvaktkontoret, satt sig till våldsamt
motstånd genom att af alla krafter sparka och slå omkring sig, så
att han slutligen måst bäras in å vaktkontoret; samt att han äfven tilldelat
ej mindre poliskonstapeln Danielsson en stöt för bröstet än äfven poliskonstapeln
Thorsén jämväl en stöt för bröstet, så att denne fallit omkull
och därvid ådragit sig skada, af hvilken dock icke komme framtida men.

Genom sistnämnda utslag dömde rådstufvurätten Nyström i förmågo
af 10 kap. 6 § strafflagen att för våldsamt motstånd vid offentlig förrättning
bota 75 kronor äfvensom på grund af 10 kap. 1 och 5 §§ strafflagen
att för misshandel å i tjänsteutöfning stadde poliskonstapeln Danielsson
undergå fängelse en månad och för misshandel å tjänstgörande poliskonstapeln
Thorsén undergå fängelse två månader.

Enär jag fann det med skäl kunna ifrågasättas, att i omförmälta tre
fall 6 § i 10 kap. strafflagen icke bort komma till användning samtidigt

- 1912 -

166

med 5 § i samma kapitel, begärde jag härutinnan yttrande af rådstufvurätten,
som i anledning däraf uti afgifven förklaring anförde, bland annat, följande.

Om våld och våldsamt motstånd gjordes mot samma person eller
personer, så borde enligt rådstufvurättens förmenande straff icke kunna
ådömas för både våld och våldsamt motstånd, men annorlunda torde dock
saken ställa sig, om det våldsamma motståndet gjordes mot andra personer
än den eller dem, som våldförts. I sistnämnda fall måste de
brottsliga handlingarna såsom riktade mot olika personer anses skilda från
hvarandra och sålunda böra hvar för sig bestraffas. Så vore förhållandet
i alla de tre fall, som nu vore ifråga, ehuru detta icke med önskvärd tydlighet
framginge af utslagens innehåll.

I målet angående Stenberg upplystes af protokollet, att då poliskonstapeln
Sand anhållit Stenberg, denne satt sig till våldsamt motstånd
och därvid misshandlat Sand; att, då konstapeln Blom kommit Sand till
undsättning, Stenberg jämväl öfvat våld mot Blom; samt att, då härefter
inspektionskonstapeln Rosqvist och detektivkonstapeln Nybom kommit tillstädes
och med biträde af Sand och Blom affört Stenberg till poliskontoret,
Stenberg på vägen dit gjort det vildaste motstånd.

I fråga om Skog var förhållandet, att, då han anhållits af poliskonstaplarna
Berglund och Norling, han satt sig till motvärn och därunder
misshandlat Berglund, samt att då härpå inspektionskonstapeln Sjöström
tillkommit och hjälpt till med Skogs afförande till poliskontoret, Skog
gjort synnerligen våldsamt motstånd.

Hvad slutligen beträffade Nyström, så vore förhållandet ungefär enahanda
som i fråga om Stenberg. Nyström hade anhållits åt poliskonstaplarna
Danielsson och Thorsén och därunder satt sig till våldsamt motstånd
och öfvat våld mot såväl Danielsson som Thorsén. Då därefter poliskonstaplarna
Rök och Hellman kommit tillstädes och hjälpt de båda andra
konstaplarna, hade Nyström gjort synnerligen våldsamt motstånd under
hela vägen till poliskontoret.

I alla dessa fall hade rådstufvurätten funnit omständigheterna vara
sådana, att de tilltalade icke kunde undgå ansvar för både våld enligt
1 och 5 §§ och våldsamt motstånd enligt 6 §.

Stenberg hade dömts för det våldsamma motstånd, han gjort, då han
af konstaplarna Rosqvist och Nybom affördes till poliskontoret, Skog för
det våldsamma motstånd, han föröfvat, då han efter våldet å Berglund
af konstaplarna Norling och Sjöström affördes, och Nyström för det våldsamma
motstånd, som han gjort, då han efter det mot Danielsson och Ihorsén

öfvade våldet afförts till rådhuset af poliskonstaplarna Rök och Hellman.

* *

— 1912 —

167

Hvad rådstufvurätten sålunda anfört till försvar för ifrågavarande tre
utslag fann jag ej öfvertygande.

När en person, såsom här skett, i rusigt tillstånd alföres till polisvaktkontoret,
men därunder sätter sig till våldsamt motstånd, är hans
förbrytelse riktad emot statsmyndigheten, som är en och densamma, om
än flera poliskonstaplar hjälpas åt att afföra den berusade. Helt annat
är förhållandet, när våld öfvas mot polismännen. Då tråda deras personer
i förgrunden, och förbrytelsen är riktad emot konstaplarna. Lika många
brott föreligga också som antalet våldförda konstaplar är.

Enligt min mening kan icke vid samma tillfälle öfvas våld mot en eller
flera poliskonstaplar, och tillika gent emot en eller flera andra konstaplar
föreligga våldsamt motstånd af straffbar art. Tillfällets enhet och föremålets
enhet göra, att, om ock konstaplarna äro flera, endast ett inotståndsbrott
föreligger, men om detta gäller, att enligt 10 kap. 6 § strafflagen straffet för
samma brott ingår i straffet för det eller de samtidigt föröfvade våldsbrotten.

Min uppfattning härutinnan delgaf jag rådstufvurätten genom en
ämbetsskrifvelse.

22. Felaktiga beslut om villkorligt dömda personers kvarhällande
i häkte under besvärstiden.

Ett på min begäran mig tillsändt utdrag af rådstufvurättens i Askersund
dombok för den 25 juli 1910 utvisade, att rådstufvurätten genom
utslag nämnde dag, under åberopande af 20 kap. 1 § strafflagen, dömt
häktade Anders Gustaf Andersson-Hammar att för första resan stöld
undergå straffarbete i två månader; att rådstufvurätten af anförda skäl
tillika förordnat, att med det ådömda straffet skulle anstå och på villkor,
som angåfves i lagen angående villkorlig straffdom den 22 juni 1906, bero,
huruvida straffet skulle gå i verkställighet; samt att rådstufvurätten tillika
stadgat, att den häktade skulle återföras till länsfängelset i Örebro och
därstädes förblifva, till dess rådstufvurättens utslag vunnit laga kraft eller
hofrätten annorledes förordnat.

Länsfängelsets fångförteckning för augusti 1910 utvisade tillika: att
Andersson-Hammar i Svea hofrätt anfört besvär öfver rådstufvurättens
utslag, i hvad det innehöll, att han skulle sitta häktad efter det målet
blifvit af rådstufvurätten afgjordt; att besvären till hofrätten inkommit
den 3 augusti och där föredragits påföljande dag; samt att hofrätten genom
ett den 5 augusti 1910 expedieradt utslag i anledning af besvären
yttrat, att Andersson-Hammar genast skulle ur häktet lösgifvas, enär hof —

1912 —

168

rätten funne, hvad i målet förekommit ej utgöra laga anledning för hans
kvarhållande i häktet.

Af en på min begäran hit insänd afskrift af ett utaf Sårna och ldre
tingslags häradsrätt den 17 januari 1911 meddeladt utslag angående för
stöfd häktade arbetaren Axel Albert Jonasson inhämtade jag, att häradsrätten
genom berörda utslag:

dels förklarat sig anse styrkt, att Jonasson vid ett angitvet tillfälle
tillgripit vissa uppräknade föremål med ett sammanlagdt värde af minst
71 kronor 25 öre;

dels, under åberopande af 20 kap. 1 § strafflagen, dömt Jonasson,
hvilken häradsrätten veterligen ej förut varit för tjufnadsbrott straffad,
att för hvad han sålunda låtit komma sig till last hållas till straffarbete

tre månader; . ,

dels med hänsyn till i målet förekommande omständigheter förordnat,

att med straffet skulle anstå, och att på villkor, som angåfves i lagen
angående villkorlig straffdom den 22 juni 1906, skulle bero, huruvida

straffet borde gå i verkställighet; _

dels ock föreskrifvit, att Jonasson skulle införpassas till länsiängelset i

Falun i afbidan på, att utslaget vunne laga kraft.

* *

För min del finner jag det ligga i sakens natur, att en person, som
villkorlig dömts till frihetsstraff, icke bör i häkte kvarhållas i afbidan på,
att utslaget vinner laga kraft. Eljest skulle tydligen lagen om villkorlig
straffdom hafva förfelat sitt ändamål. Särskildt bör märkas, att villkorlig
straffdom ej kan anses vara på sin plats, då den tilltalade antages hafva
benägenhet att undandraga sig en eventuell bestraffning.

I målet angående Andersson-Hammar både också hofrätten omedelbart
förordnat om den villkorligt dömdes frigifvande. Jag fann mig kunna
låta därvid bero, men delgaf rådstufvurätten min mening, i förhoppning
att rådstufvurätten i framdeles möjligen förekommande fall af liknande
beskaffenhet komme att undvika det anmärkta felet.

Beträffande Jonasson förklarade häradsrättens ordförande, e. o. notarien
Otto Karlsson, att han insåge befogenheten af den gjorda anmärkningen.
Härvid lät jag bero.

1912 —

169

23. Fråga om öfverflyttning afl vårdnaden ä förmynderskap vid
förändring i närgränsande domkretsars områden.

Deri 30 september 1910 förordnade Kung!. Maj:t, att S:t Lars socken
med ett derinom beläget municipalsamhälle skulle från och med år 1911
i kommunalt, administrativt och judiciellt afseende införlifvas med Linköpings
stad. Såsom en öfvergångsbestämruelse föreskref Kungl. Maj:t tilllika,
att de förmynderskap, i afseende å hvilka vårdnaden före öfverflyttningen
blifvit, på grund dåraf att S:t Lars socken i judiciellt hänseende
tillhört Åkerbo in. fl. härads domsaga, af domsagans häradsrätt öfvertagen
eller utöfvad, jämväl därefter skulle förblifva under samma domstols inseende,
intill dess i laga ordning kunde blifva annorlunda förordnadt.

I en till domhafvanden i nämnda domsaga afbiten ämbetsskrifvelse
begärde jag upplysning, hvilka åtgärder af honom vidtagits för öfverflyttande
af vårdnaden å ifrågavarande förmynderskap från häradsrätten
till rådstufvurätten i Linköping.

Till svar härå meddelade e. o. notarien E. Stårck, i egenskap af t. f.
domhafvande, att inga åtgärder i det angifna hänseendet vidtagits. Såsom
skäl härför anförde Stårck, att gällande författningar i ämnet syntes gifva
vid handen, att öfverflyttning af vårdnaden å förmynderskap från en domstol
till en annan i fall sådana som det här föreliggande finge företagas,
endast då vederbörande domstol, hvilken vårdnaden ålåge, funne nödigt
att öfverflytta vårdnaden å annan domstol; att hittills icke i något fall
vederbörande förmyndare eller gode män för tillsyn å förmynderskap inom
S:t Lars socken anmält någon dylik öfverflyttningsfråga till häradsrättens
ompröfning; samt att domhafvanden — jämväl med fäst afseende å sistberörda
omständighet — icke funnit häradsrättens fortfarande ställning
såsom förmynderskapsdomstol beträffande omförmälta förmynderskap vara
förenad med olägenheter, af beskaffenhet att påkalla ett öfverflyttande af
vårdnaden å desamma till rådstufvurätten i Linköping.

I* * *

För min del fann jag det vara utom tvifvel, att vårdnaden å ifrågavarande
förmynderskap borde så snart som möjligt af häradsrätten öfverflyttas
till rådstufvurätten.

Lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom
den 18 april 1884 uppställer i 1 § den regel, att förmynderskap skall
stå under tillsyn af den rätt, som förordnat förmyndare. I omedelbart
sammanhang härmed lämnar lagrummet föreskrifter om vårdnadens öfverJiistilieombudsmannens
ämbetsberättelse till 1.912 års Riksdag. 22

170

flyttande på annan domstol, hvilket lagen finner böra ske i två fall, nämligen
då den omyndige har sitt hemvist inom annan rätts domvärjo, eller
då han inom annan rätts domvärjo äger fastighet, som utgör hans hufvudsakligaste
tillgång. Båda dessa synpunkter hade betydelse vid frågan om
öfverflyttande af vårdnaden å ifrågavarande förmynderskap på rådstufvurätten
i Linköping. De inom S:t Lars socken bosatta omyndiga, för hvilka
häradsrätten förordnat förmyndare, och hvilkas förmynderskap af sådan
grund hittills stått under vårdnad af häradsrätten, befunno sig i och med
öfverflyttningen bosatta i Linköpings stad och därmed inom rådstufvurättens
i Linköping domvärjo. Och de omyndiga, hvilka i S:t Lars socken
och därmed hittills inom domsagan ägt fastighet, som utgjort deras hufvudsakligaste
tillgång, ägde numera sin så beskaffade fastighet inom rådstufvurättens
domvärjo.

Ett ytterligare skäl till vårdnadens öfverflyttande låg i den ställning,
gode männen för tillsyn å förmynderskap enligt lag och praxis intaga.
Lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom
stadgar härom i 3 §, att sådana gode män i stad väljas af stadsfullmäktige
eller allmän rådstuga, att de å landet väljas af hvarje kommun å kommunalstämma,
samt att valtiden är fyra år från och med år 1885.

Klart syntes vara, att gode männen för tillsyn å förmynderskap inom
Linköpings stad icke voro skyldiga att utsträcka sin granskning till förmynderskap
för omyndiga inom S:t Lars kommun, så länge dessa förmynderskap
ännu voro '' under häradsrättens inseende. Och efter det
S:t Lars kommun införlifvades med Linköpings stad, hade de gode män,
som valts för tillsyn å förmynderskap inom S:t Lars kommun, upphört
att fungera, äfven om deras valtid räckte öfver tiden för kommunens införlifvande
med staden. Detta låg i sakens natur, men ett särskildt stöd för
denna uppfattning kunde hämtas från den i 5 § af ofvannämnda lag i
annat sammanhang gifna bestämmelsen, att tillsyn å förmynderskap, därå
vårdnaden tillkommer underrätt, alltid skall utöfvas inom kommun, lydande
under rättens domvärjo.

För den af mig ifrågasatta öfverflyttningen af vårdnaden å förmynderskapen
inom S:t Lars socken fann jag ett stöd äfven i ordalagen för Kungl.
Maj:ts förordnande om socknens förenande med staden. Kungl. Maj:ts föreskrift,
att dessa förmynderskap fortfarande skulle förblifva under häradsrättens
inseende, intill dess i laga ordning kunde blifva annorlunda förordnadt,
kunde nämligen enligt min mening ej gärna förstås annorlunda,
än att en öfverflyttning af detta inseende borde verkställas genom beslut
af häradsrätten. För ett sådant besluts fattande vore icke gärna erforderligt,

- 1912 —

171

att framställning i ämnet gjordes af någon god man för tillsyn å förmynderskap.

På grund häraf aflat jag till domhafvanden en ämbetsskrifvelse, med
hemställan till honom att taga frågan om öfverflyttning i förevarande hänseende
under förnyadt öfvervägande och i sinom tid meddela mig resultatet
däraf.

På denna min skrifvelse inkom svar från häradshöfdingen i domsagan
Carl Astrand, hvilken därvid under bestridande af min i skrifvelsen uttalade
uppfattning emellertid förklarade, att det vore hans afsikt att för häradsrätten
vid dess nästa tingssammanträde anmäla samtliga ifrågavarande förmynderskap,
på det att häradsrätten måtte lämnas tillfälle att i hvarje
särskilt fall pröfva, huruvida öfverflyttning af vårdnaden till rådstufvurätten
i Linköping vore af nöden, och skulle Åstrand i sinom tid lämna
mig underrättelse om, huru denna häradsrättens pröfning utfallit.

I anledning häraf aflat jag till häradshöfdingen Åstrand en ny ämbetsskrifvelse,
hvari jag anförde:

Uppenbarligen hade det aldrig varit min mening att påstå, det 1 § i
lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning den 18 april 1884 skulle
vara att så förstå, att vederbörande domstol alltid skulle hafva ovillkorlig
skyldighet att förordna om öfverflyttning af vårdnaden å förmynderskap,
så snart det konstaterades, att den omyndige hade sitt hemvist inom annan
rätts domvärjo, eller att han inom annan rätts domvärjo ägde fastighet,
som utgjorde hans hufvudsakligaste tillgång. Att domstolen härutinnan
hade pröfningsrätt vore ju i nämnda paragraf tydligen utsagdt. Lika tydligt
vore det emellertid å andra sidan, att den pröfning, som domstolen
alltså företoge, icke finge vara godtycklig utan måste grundas på objektiva
skäl. Utan tvifvel hade sålunda den domstol, som vägrade öfverflyttning,
ehuru den ifrågavarande omyndige icke hade sitt hemvist inom" rättens
domvärjo, och ehuru alla hans tillgångar funnes inom annan rätts domvärjo,
låtit fel komma sig till last, med mindre för en dylik vägran
förelåge ett alldeles särskild! skäl, t. ex. att den omyndige inom kort
skulle bosätta sig inom förstnämnda rätts domvärjo.

Hvad anginge nu förevarande fall, eller att eu kommun öfverflyttats
att lyda under annan rätts domvärjo, vore ett sådant fall icke förutsatt i
omförmäla lag. Denna utginge emellertid tydligen från den ståndpunkt,
jag häfdat i min föregående skrifvelse.

I afseende härå hade jag åberopat förutom stadgandet i 1 §, hvilket
måste analogivis tillämpas, jämväl bestämmelserna i 5 §. Häremot hade
häradshöfdingen Åstrand invändt, att dessa bestämmelser afsåge enligt sin
ordalydelse endast fall af öfverflyttning af godemanstillsynen öfver för —

1912 -

172

mynderskap från gode männen i en kommun till gode männen i en annan
kommun inom samma rätts domvärjo, hvaraf enligt häradshöfdingens
mening skulle följa, att bestämmelserna ej ägde tillämpning i förevarande
fall. 1 anledning häraf kunde jag, som aldrig påstått, att 5 § lämnade
direkt svar på spörsmålet i fråga, inskränka mig till att ånyo hänvisa
häradshöfdingen till den princip, som emellertid vore i denna paragraf
uttalad, eller att tillsynen å förmynderskap, därå vårdnaden tillkomme
underrätt, alltid skulle utöfvas inom kommun, lydande under rättens domvärjo.
Tillsynen å förmynderskap, därå vårdnaden tillkomme häradsrätten
i Äkerbo m. fl. härads domsaga, finge alltså, jämlikt sagda princip, icke
utöfvas inom Linköpings stad.

Till stöd för min uppfattning hade jag i min föregående skrifvelse
vidare anfört, hurusom klart torde vara, att gode männen för tillsyn å
förmynderskap inom Linköpings stad icke ägde skyldighet att utsträcka
sin granskning till förmynderskap inom S:t Lars kommun, så länge dessa
förmynderskap ännu vore under häradsrättens inseende. Härtill både
häradshöfdingen — utan att omnämna, huru gode männen i Linköping
härutinnan förhållit sig — uppgifvit, att i liknande fall på andra orter en
dylik skyldighet ansetts föreligga. Att emellertid denna omständighet icke
kunde åberopas till stöd för oriktigheten af min mening, vore ju uppenbart.
Denna mening bekräftades ock af bestämmelser uti ifrågavarande
lag. 1 7 § vore sålunda stadgadt, att gode männen skulle aflemna förteckning
öfver förmynderskapen före den 15 mars i stad till rätten och
å landet till domaren, hvarjämte i 8 § vore föreskrifvet, att där gode män
försummade att i rätt tid aflemna förteckning, hvarom i 7 § sades, rätten
skulle förelägga den försumlige vid lämpligt vite att fullgöra sin smidighet.
Lika uppenbart som det jämlikt 7 § ålåge gode männen i Linköping
att till rådstufvurätten därstädes och endast dit aflämna ofvanberörda förteckning,
och som rådstufvurätten saknade befogenhet att öfvervaka tillsynen
å förmynderskap, i afseende å hvilket vårdnaden tillkomme annan
rätt, lika gärna ville jag ock tro, att häradshöfdingen icke skulle anse
den häradsrätt, hvars ordförande han vore, befogad att på grund åt 8 §
gifva gode män i Linköping, hvilka försummat att till rådstufvurätten däistädes
aflämna föreskrifven förteckning, föreläggande vid vite att fullgöra
sin skyldighet. Tvångsmedel af ifrågavarande art kunde gifvetvis föreskrifvas
allenast af den rätt, inom hvars domvärjo gode männen utsetts;
och, där utrymme icke funnes för tvångsmedel, förelåge ej heller någon
skyldighet.

Häradshöfdingen hade emellertid vidare anfört att, för den händelse
den af mig i detta afseende uttalade meningen vore riktig, återstode att

— 1912 —

173

besvara frågan, hvilka gode män efter öfverflyttningen af S:t Lars socken
till Linköpings stad skulle granska den förvaltning, som fortfarande utöfvades
af gode män, hvilka förordnats af häradsrätten på den grund, att
arf tillfallit bortavarande efter inom S:t Lars socken aflidna personer. Lagen
innehölle tydligen ingenting beträffande öfverflyttning af vårdnaden å dylika
godmanskap till annan rätt, hvaraf syntes följa, att lagstiftaren — som
väl icke kunde förmodas hafva förbisett ett fall sådant som det ifrågavarande
— för dylikt fall funnit godmanstillsynen öfver godmansskap för
bortavarande kunna — fortfarande under den rätts öfverinseende, hvarifrån
öfverflyttning af område skett till annan rätt — utöfvas af gode männen
för tillsyn å godmansskap inom den kommun, med hvilken området inkorporerats.
Och om detta sålunda af lagstiftaren ansetts kunna ske med
godmansskap, hvarför skulle det icke kunna äga rum äfven beträffande
förmynderskap inom det öfverflyttade området?

I anledning af detta resonncmang ville jag upplysa häradshöfdingen om,
att lagstiftaren icke förbisett det af honom berörda fallet utan i lag den
6 maj 1890, hvars tillvaro syntes hafva undgått häradshöfdingen, förordnat,
att lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom
den 18 april 1884 skulle äga tillämpning jämväl i afseende å god man,
som i anledning af timadt dödsfall af domstol förordnas att vårda frånvarande
delägares i dödsboet rätt eller förvalta hans lott däri.

För den händelse, i enlighet med hvad jag antvdt i afseende å bestämmelserna
i 1 §, det mot förmodan i något undantagsfall skulle varit lämpligt,
att häradsrätten bibehölle vårdnad å förmynderskap, kunde denna
omständighet ändock icke hafva utgjort ursäkt för häradshöfdingens underlåtenhet
att beträffande dylikt fall vidtaga någon åtgärd. Jämlikt grunderna
för 5 § hade det nämligen ålegat häradshöfdingen att öfvervaka, det tillsynen
öfver sådant förmynderskap flyttades från S:t Lars socken till annan
kommun inom häradsrättens domvärjo.

Till sist ville jag ånyo inskärpa, att då Kungl. Maj:t till bestämmelsen,
att de förmynderskap, i afseende å hvilka vårdnaden före öfverflyttningen
af S:t Lars socken till Linköpings stad utöfvats af häradsrätten "i Åkerbo
m. fl. härads domsaga, jämväl därefter skulle förblifva under samma domstols
inseende, fogat det tillägget »intill dess i laga ordning kunde blifva
annorlunda förordnadt», Kungl. Maj:t därmed uppenbarligen velat påpeka,
att en ändring i förhållandena vore erforderlig.

I anledning häraf inkom från häradshöfdingen Åstrand en ytterligare
skrifvelse, hvari han meddelade, att häradsrätten numera förordnat om
öfverflyttning af sex utaf ifrågavarande förmynderskap, hvaremot häradsrätten
beträffande öfriga förmynderskap funnit öfverflyttning icke erfor —

1912 —

174

derlig, hufvudsakligen af de skäl, att vederbörande myndlingar saknade
tillgångar eller inom den allra närmaste framtiden komme att uppnå myndig
ålder.

Att häradsrätten sålunda nu underlåtit att till rådstufvurättens i Linköping
vårdnad öfverflytta vissa förmynderskap på den grund, att vederbörande
omyndiga saknade tillgångar, fann jag betänkligt med hänsyn till
möjligheten af, att myndlingarna framdeles före uppnådd myndighetsålder
kunde erhålla tillgångar. Jag ansåg mig emellertid kunna tills vidare låta
bero vid hvad i ärendet förekommit.

24. Felaktiga beslut i ett ärende rörande makes efterlysning.

Handlingarna i ett genom klagomål af Olga Holmer härstädes anhängiggjordt
ärende utvisade hufvudsakligen följande.

Den 27 oktober 1907 ingaf klaganden till Stockholms rådstufvurätt
ansökning om lysning efter klagandens man Olof Holmer, enär denne skulle
hafva egenvilligt öfvergifvit klaganden. Genom beslut den 9 december
1907 förklarade emellertid rådstufvurätten, att, då klagandens man icke
någonsin varit boende i Stockholm, vore rådstufvurätten förhindrad att
upptaga ansökningen om efterlysning till vidare pröfning.

Den 4 maj 1908 lät klaganden till rådstufvurätten i Växjö ingifva
ansökning om lysning efter mannen. Klaganden anhöll tillika, att rådstufvurätten,
därest mannen icke återkomme inom natt och år efter lysningen,
måtte döma till skillnad i äktenskapet samt förklara mannen hafva förverkat
sin lott i boet. Genom beslut den 29 juni 1908 förklarade rådstufvurätten,
att enär makarna Holmer icke haft sitt lagliga hemvist i Växjö, vore rådstufvurätten
förhindrad att vidtaga den af klaganden äskade åtgärden.

Sedan talan emot rådstufvurättens beslut fullföljts först hos Göta
hofrätt, som fastställde beslutet, och sedan hos Kungl. Maj:t, meddelade
Kungl. Maj:t på besvären den 19 oktober 1910 utslag, däri Ivungl. Maj:t
yttrade, att enär i saken blifvit upplyst, att klagandens man Olof Holmer
vid påsktiden 1907 sammanbott med klaganden i hennes föräldrars hem i
Stockholm, men efter en kort tid afvikit till okänd ort och därefter icke
låtit sig afhöra, samt vid sådant förhållande Olof Holmer, hvilken, efter
hvad handlingarna utvisade, senast här i landet haft sitt lagliga hemvist i
Växjö, öfvergifvit sin hustru i uppsåt att ej mera blifva och bo med
henne, och förty lysning efter honom enligt 13 kap. 4 § giftermålsbalken
finge äga rum, pröfvade Kungl. Maj:t lagligt att, med upphäfvande af

1912 —

175

domstolarnas beslut, visa målet åter till rådstufvurätten, som hade att på
anmälan företaga detsamma till förnyad behandling.

Ärendet anmäldes hos rådstufvurätten till förnyad handläggning den
14 november 1910, och beslöt rådstufvurätten, att däri meddela beslut
den 5 påföljande december. Sistnämnde dag företrädde på anmodan af
rådstufvurättens ordförande Olof Holmers fader, glashandlaren C. E. Carlsson
i Växjö, och lämnade vissa upplysningar angående sonen. I beslut den
27 december 1910 yttrade rådstufvurätten, att enär upplyst blifvit, att
Olof Holmers vistelseort vore Minneapolis, Minnesota i Norra Amerika,
pröfvade rådstufvurätten lagligt uppskjuta ärendets vidare handläggning
till måndagen den 13 mars 1911, till hvilken dag klaganden borde hafva
till rådstufvurätten instämt Olof Holmer. Vid ärendets företagande berörda
den 13 mars lät klaganden till rådstufvurätten ingifva en skrift, hvari
klaganden sökte göra gällande, att Ivungl. Maj:ts utslag bort föranleda därtill,
att rådstufvurätten efter anmälan utan vidare utfärdat den begärda lysningen.
För öfrigt vore, jämlikt klagandens förmenande, det mycket ovisst,
om Olof Holmer verkligen bodde å den uppgifna vistelseorten. I skriften
förmälte sig klaganden slutligen i befintligt skick öfverlämna ärendet till
afgörande under yrkande om bifall till klagandens talan.

I beslut den 3 april 1911 förklarade rådstufvurätten sig finna skäligt
uppskjuta ärendet till den 19 juni 1911, då klaganden borde förete bevis,
att Olof Holmer icke kunnat å uppgifven vistelseort anträffas med stäraning
till vederbörlig domstol, vid äfventyr att klaganden eljest ansåges''
hafva frånträdt ansökningen.

^ en hif ingifven skrift redogjorde därefter klaganden, för hvad i det
hos rådstufvurätten anhängiggjorda ansökningsärendet sålunda förekommit,
samt yrkade under förmälan, att det vid efterforskningar genom svenska
konsulatmyndigheter visat sig, att Olof Holmer icke fanns i Minneapolis
att åtal för fel i ämbetet måtte för rådstufvurättens åtgärder i ansökningsärendet
anställas emot den eller de skyldige.

öfver klagoskriften infordrade jag från rådstufvurätten vederbörandes
yttrande i anledning af rättens beslut i ansökningsärendet den 27 december
1910 och den 3 april 1911. På grund häraf blefvo förklaringar afgifna
dels af borgmästaren K. H. Bergendahl, med hvilken rådmannen Theodor
Sundberg och extra rådmannen J. P. Jönsson förklarade sig instämma,
och dels af rådmännen Sundberg och A. Granqvist samt t. f. rådmannen
Oscar Montelius. Borgmästarens förklaring afsåg beslutet den 27 december
1910 och innehöll hufvudsakligen följande.

Klaganden syntes förmena, att rådstufvurätten jämlikt Ivungl. Maj:ts
utslag icke haft att vidtaga annan åtgärd än att expediera en lysningskun —

1912 —

176

Rörelse. Det syntes dock uppenbart, att Kungl. Maj:ts utslag icke borde så
förstås. Hade meningen varit, att rådstufvurättens förnyade behandling af
ärendet skolat inskränka sig till ett sådant expeditionsförfarande, hade
utslaget för visso gifvits en formulering, hvarigenom i oförtvdbara ord
uttalats, att rådstufvurätten hade att utan vidare undersökning verkställa
den begärda efterlysningen. Det borde bemärkas, att rådstufvurätten, som
på angifven grund afvisade klagandens framställning om efterlysning, vid
sådant förhållande icke lät anställa den undersökning angående mannens
vistelseort, hvarom föreskrift meddelats i kungl. brefvet den 4 och Svea
hofrätts cirkulär den 24 februari 1818. Då ärendet sedermera återkom
till rådstufvurätten för att på nytt behandlas, ansåg sig rådstufvurätten
icke kunna underlåta att verkställa dylik undersökning. Tre år hade förflutit,
sedan klaganden vid Stockholms rådstufvurätt först anhängiggjorde
sin talan. Hade klagandens man tilläfventyrs återkommit till
sitt förra hemvist här i landet, eller uppehölle han sig på annan känd ort,
hade det ju varit eu orimlighet att lysa efter honom. Kungl. Maj:t hade
i utslaget uttalat, att »lysning efter honom enligt 13 kap. 4 § giftermålsbalken
må äga rum», men denna förklaring måste innebära, att lysning
finge ske under den i nämnda lagrum omförmälta förutsättningen, nämligen
att man ej vet, hvar mannen sig uppehåller. Ingalunda hade Kungl. Maj:t
kunnat förmena, att den domstol, som hade att med ärendet lagligen
förfara, skulle åsidosätta den ovillkorliga föreskriften, att lysning efter 13
kap. 4 § giftermålsbalken icke må utfärdas, innan domstolen undersökt,
om någon känner den bortlupne makens vistelseort. Den säkraste källa,
hvarur sådan upplysning stod att hämta, var uppenbarligen att finna hos
mannens föräldrar, och blef af sådan anledning hans fader hörd i saken.
Då dennes uppgifter voro mycket bestämda, och han själf var en fullt
trovärdig person, som haft tillfälle att en kort tid därförut sammanträffa
med den person, med hvilken Olof Holmer skulle sammanbo, beslöt radstufvurätten
förelägga klaganden att med stämning söka Olof Holmer på
den uppgifna vistelseorten och dymedelst låta honom få del af ansökningen.
Denna åtgärd syntes vara så mycket mera påkallad, som Olof Holmer,
därest svensk lag skulle i fråga om makarnas äktenskap varda tillämpad,
äfventyrade att på grund af hustruns ansökan förlora hela sin lott i det
bo, som makarne tilläfventyrs förskaffat sig. Sakens beskaffenhet syntes
mana till varsamhet, ty Olof Holmer hade väl svårligen kunnat föreställa
sig, att en efterlysning skulle blifva en följd däraf, att han lämnat sin
hustru, då denna vistades i sitt föräldrahem. Nu syntes klaganden hafva
anställt efterforskningar efter sin man på dennes uppgifna vistelseort, utan
att hafva erhållit tillförlitlig uppgift om honom. Det tillkomme klaganden

— 1912 —

177

att ingifva bevisen härom till rådstufvurätten i Växjö, hvars beslut klaganden
därefter finge afvakta. Då enligt borgmästarens förmenande beslutet
den 27 december 1910, hvilket endast afsett att låta klagandens man få
tillfälle att yttra sig i saken, om han anträffades å uppgifven plats, måste
vara lagligen grundadt, hemställde borgmästaren, att klagomålet måtte
lämnas utan afseende.

I den andra förklaringen anförde rådmännen Sundberg och Granqvist
samt t. f. rådmannen Montelius, bland annat, att rådstufvurättens beslut
den 3 april 1911 blott afsett att utsträcka den tidsperiod, inom hvilken
det af rådstufvurätten den 27 december 1910 gifna föreläggandet skulle af
klaganden fullgöras, samt endast åsyftat att i ett ärende, där en frånvarande
part icke kunnat själf bevaka sin rätt, i möjligaste mån och på det
enda till buds stående sättet vinna utredning och förebygga, att en bortavarandes
rätt träddes för nära. Då sålunda rådstufvurättens beslut måste
vara öfverensstämmande med lagens afsikt, att största noggrannhet städse
borde iakttagas i ärenden, som anginge frånvarande, hemställde förklarandena,
att klagomålet måtte, hvad dem anginge, lämnas utan afseende.

Klaganden lät därefter ingifva en påminnelseskrift, däri klaganden
bestred afseende å förklaringarnas innehåll och vidhöll sin anmälan.

Det af klaganden i förevarande fall åberopade lagrummet, 13 kap.
4 § giftermålsbalken, har följande lydelse:

»Öfvergifver och förlöper mannen af ondska och motvilja sin
hustru, och far utrikes i det uppsåt, att ej mera blifva och bo med henne;
hafve ingen rätt sin lott i boet, eller fasta gods sitt, att råda. Vill hustrun
ifrån honom skiljas; tage då stämning hos domaren. Vet man ej hvar
mannen sig uppehåller; läte domaren å predikstolarna lysa efter honom
öfver hela häradet, eller i staden, om han där boende varit, så ock i de
närmaste socknar där intill, och förelägge honom natt och år, Kommer han
ej inom föresatt tid; döme då domaren till skillnad, och hafve mannen
förverkat hela sin lott i boet. Samma lag vare, där hustru förlöper
mannen.»

Enligt det af borgmästaren i förklaringen åberopade kungl. brefvet
den 4 februari 1818 och Svea Imf rätts cirkulär den 24 i samma månad bör
lysning efter ofvan intagna § icke af domaren beviljas, utan att han förut
genom prästerskapets och andra vederbörandes hörande, som kunna meddela
nödiga upplysningar, erhållit säkerhet, att den tilltalade verkligen
förlupit sin hustru, samt, så vidt möjligt är, undersökt, om någon känner

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 23

178

densammes vistelseort, orsakerna till hans frånvaro och bägge makarnas
förra sammanlefnad.

Hvad klaganden särskild! lagt rådstufvurätten till last, ansåg jag, med
hänsyn till hvad nyssnämnda stadgande innehåller, icke böra föranleda
någon min åtgärd.

Emellertid fann jag rådstufvurättens behandling af det utaf klaganden
hos rådstufvurätten anhängiggjorda ansökningsärendet gifva anledning till
anmärkning i två andra hänseenden.

Ofvan införda lagrum gör en bestämd skillnad emellan å ena sidan
de fall, i hvilka lysning efter den afvikne maken kan utfärdas på ansökning
af den kvarvarande makan, och å andra sidan de fall, då man vet
den afvikne makens vistelseort, och i följd däraf en formlig rättegång
emellan makarna kan äga rum.

Då rådstufvurätten, att döma af motiveringen till beslutet den 27
december 1910, vid tiden för meddelande af detta beslut genom sina efterforskningar
vunnit den öfvertygelsen, att Olof Holmers vistelseort vore
känd, hade konsekvensen fordrat, att rådstufvurätten utan vidare afslagit
klagandens ansökan om lysning efter hennes man. Tydligen hade rådstufvurätten
ej heller ägt laga grund att gifva klaganden hänvisning att
till viss dag instämma mannen.

I allt fall hade rådstufvurätten, då den nu fann sig befogad att, på
sätt som skett, i sammanhang med ansökningsärendet hänvisa klaganden att
uttaga stämning å mannen, bort tillse, att ärendets vidare handläggning
uppskjuta så länge, att Olof Holmer fått åtnjuta lagstadgad stämningstid.

Ill kap. 22 § rättegångsbalken stadgas för det fall, att en svarande,
som ej äger ombud inom riket, skall stämmas, att stämningen skall delgifvas
sist å sextionde dagen före inställelsedagen, om svaranden vistas
inom Europa, men i annat fall sist å etthundratjugonde dagen förut. I
sitt beslut den 27 december 1910 gaf rådstufvurätten emellertid det föreläggande,
att klaganden borde hafva till rådstufvurätten instämt sin man,
hvilken rådstufvurätten antog‘bo i Norra Amerika, till den 13 mars 1911.
Emellan nämnda två dagar lågo emellertid blott 75 dagar och således
långt mindre än den lagstadgade stämningstiden, hvarjämte hänsyn alls
icke tagits till den för klaganden behöfliga delgifningstiden. Rådstufvurättens
beslut den 3 april 1911 innehöll också, att ärendet uppsköts till
den 19 juni, oaktadt i sistnämnda fall allenast 107 dagar lågo mellan
uppskofsdagen och den dag, till hvilken Olof Ilolmer skulle inkallas.

Min uppfattning härutinnan delgaf jag rådstufvurätten till förekommande
af missuppfattning för framtiden i de anmärkta hänseendena.

— 1912 —

179

25. Fråga om oegentligheter inom apoteksväsendet.

I en till mig ingifven klagoskrift anförde apotekaren Herman Svenonius,
bland annat, följande.

Knappast torde inom något område i vårt land olagligheter och missförhållanden
hafva hopat sig så som inom apoteksväsendet. Däraf hade
blifvit en följd, att farmaceutkåren vore olyckligare ställd än någon annan
kår, och klaganden trodde sig kunna visa, att den vore ställd långt utanför
lagen. Man funne också, att alla försök från farmaceuternas sida att ernå
bättre förhållanden strandade på olagligheterna. Ville t. ex. en riksdagsman
taga sig deras sak an, så funne han inom kort, att missförhållandena
främst bestode i olagligheter, ocli han hänvisade till Riksdagens justitieombudsman.
Vore det nu så, att myndigheterna alltid häfdade lagarna
och alltid toge sig de betrycktes sak an, då hade saken varit hjälpt för
länge sedan. Men om så vore, da skulle ej heller justitieombudsmansinstitutionen
behöfvas. När klaganden nu vände sig till mig med en anhållan
om mitt intresse för den sak, hvars målsman klaganden vore, så
skedde det i den bestämda öfvertygelsen, att alla andra vägar vore stängda,
trots att saken af alla människor erkändes vara mer än b ehj ärtans vård.

Af de olagligheter, som karaktäriserade vårt apoteksväsen, ville klaganden
denna gång anhålla om mitt intresse hufvudsakligen för två. Den
ena härrörde från ingen mindre än Ivungl. Maj:t. Den andra härrörde
från apoteksinnehafvarne och medicinalstyrelsen (arrendesystemet). I båda
fallen gällde det emot § 60 regeringsformen stridande monopol.

Det vore väl en själfklar sak, att ett kungligt privilegium ej Unge af
innehafvaren på annan person öfverlåtas. Det oaktadt hade det sedan
gammalt blifvit sed, att apoteksprivilegierna såldes till den högstbjudande,
och Kungl. Maj:t hade tagit för sed att öfverflytta privilegiet till hvarje
kompetent köpare. Man började i förra hälften af 1800-talet reagera mot
denna privilegiehandel, men apoteksinnehafvarne protesterade mot dess
afskaffande, och alla anfall mot privilegiehandeln voro länge förgäfves.
Emellertid rekryterades apotekarbanan rätt starkt. En följd däraf blef,
att allt flera blefvo de, som täflade om att komma öfver privilegierna.
Någon annan möjlighet för farmaceuterna att finna en ställning på sin
lefnadsbana än genom köp af ett privilegium existerade icke. Men ju
större efterfrågan blef på privilegierna, desto iner stego dessa i pris, och
desto värre blefvo de missförhållanden, som uppstodo af privilegiehandeln.

I första hand måste ju apoteksinnehafvarne betala räntor och amorteringar
å lån, och det återstod dem ingenting annat än att på bekostnad af all —

1912 —

180

mänheten och de konditionerande farmaceuterna göra sig skadeslösa. Det
enda Kungl. Maj:t gjorde i saken var, att uttryckligt förbud mot öfverlåtelse
på Innan person tillädes privilegier på alla apotek, som upprättades
efter år 1835.

År 1851 den 12 juli skref Riksdagen till Kungl. Maj:t om saken,
framhållande dels privilegiehandelns skadlighet för apotekens skötsel, och
dels att farmaceuternas fortkomst i yrket borde vara beroende på duglighet
och ej på penningar och släktskap. Riksdagen föreslog privilegievärdenas
afskaffande medelst afskrifning af 2 procent för hvarje år under 50 års tid.

Kungl. Maj:t visade intet större intresse för saken, och först år 1873
ledde arbetet emot privilegiehandeln till resultat. Då hade den allmänna
opinionen vuxit sig stark, och på grund däraf hade vallats ett osäkerhetstillstånd
i privilegiehandeln, hvilket tillstånd blef apoteksinnehafvarne så
öfvermäktigt, att de själfva förklarade sig hellre se privilegiehandelns afskaffande
än ett fortbestånd af osäkerhetstillståndet. Först föreslogo apoteksinnehafvarne,
att privilegievärdena skulle fritt få afvecklas under 50 års
tid, dock mot villkor att under tiden inga själfständiga nyanläggningar
(men väl filialer) skulle få upprättas, samt att taxan ej skulle få sänkas.
Då Kungl. Maj:t ej godkände detta förslag, naturligtvis främst på grund
af de orimliga tilläggsvillkoren, så föreslogo apoteksinnehafvarne privilegievärdenas
inlösen af en amorteringsfond, till hvilken apoteken skulle erlägga
afgifterna. Detta senare förslag godkändes af Kungl. Maj:t. Men
egendomligt nog gjorde Kungl. Maj:t det ej till en obligatorisk sak för
apoteksinnehafvarne att sälja sina privilegievärden till amorteringsfonden,
utan de privilegier, som ej gingo in i fonden, skulle få hli säljbara till
och med 1920. På grund af denna beskedlighet från statens sida, hvilken
beskedlighet, så vidt klaganden kunnat finna, apoteksinnehafvarne själfva
aldrig ifrågasatt eller ens tänkt sig, fingo apoteksinnehafvarne långt mer
betaldt för sina privilegier än eljest, och reformen blef onödigt dyrbar,
samtidigt som den blef ofullständig, ty 25 s. k. säljbara apoteksprivilegier
återstodo efter år 1873. Staten betalade år 1873 sex millioner kronor för
några och nittio privilegier. År 1892 inlöste den ytterligare 13 privilegier
för omkring en million kronor. Dessa belopp skulle vara amorterade med
utgången af år 1920, och amorteringsafgifterna torde då hafva uppgått
till mer än 20 millioner kronor.

1 skrifvelse till Riksdagen den 4 april 1873 begärde Kungl. Maj:t
Riksdagens medverkan till reformens genomförande, hvarvid likväl inga
detaljer framlades till Riksdagens pröfning. Af skrifvelsens innehåll torde
såsom förtjänt af speciellt intresse böra framhållas, att reformens drifvande
kraft var den, att farmaceuterna skulle erhålla fortkomst i sin näring efter

— 1912 —

181

förtjänst, ej efter penningar och släktskap, samt att reformens metod gick
ut på att afskaffa hvarje slag af privilegiehandel.

Orsaken därtill, att Kungl. Maj:t valde just amorteringsmetoden, var
den, att vid användning af denna metod »innan kort den tid skulle inträda,
då ett mera ändamålsenligt ordnande af apoteksväsendet läte sig
göra». Att Kungl. Maj:t med dessa ord afsåg ordnandet af de obefordrade
farmaceuternas ställning i yrket, vore alldeles tydligt, ty för apotekens
skötsel behöfdes ingen amorteringsmetod, allra minst en frivillig. Meningen
var alltså, att så snart som möjligt, d. v. s. omedelbart efter reformens
genomförande och helst redan år 1874, ordna farmaceuternas förhållanden.
Denna tanke fullföljdes aldrig.

Anledningen till, att Kungl. Maj:t begärde Riksdagens medverkan fram ginge

af följande citat: »----men då dels bestämmelsen af viss

tid, efter hvars utgång apoteksprivilegiers försäljning eller öfverlåtelse
skulle komma att upphöra, måste anses innebära en försäkran, att dylika
nu icke genom någon allmän författning uttryckligen meclgifna öfverlåtelse!*
skulle under nämnda tid tillerkännas giltighet, dels ock för möjligheten
att åvägabringa en amorteringsfond till nuvarande apoteksprivilegiers inlösen
erfordras, att äfven framdeles blifvande innehafvare af sådana privilegier
tillförbindas att under nämnda tid, såsom villkor för apoteksyrkets
bedrifvande, till fonden utgöra årliga för amorteringen erforderliga bidrag,
har Kungl. Maj:t funnit sig, innan nådigt beslut i ämnet meddelas, böra
i ofvannämnda hänseende inhämta Riksdagens yttrande».

Skrifvelsens slutkläm lydde: »och föreslår alltså Kungl. Maj:t, att all
handel med eller öfvexdåtelse enskilde emellan af apoteksprivilegier skall
med utgången af år 1920 upphöra att vidare tillerkännas gällande kraft,
så att därefter rättigheten till apoteksrörelses idkande kommer att under
alla förhållanden vara beroende allenast af de föreskrifter, som i fråga om
sådan näring i allmänhet meddelas; och att, i händelse därförinnan en
amorteringsfond kan komma att bildas, i ändamål att inlösa nuvarande
s. k. säljbara apoteksprivilegierna, en hvar innehafvare af sådant apotek,
hvars privilegium blifvit af fonden inlöst, eller af nytt apotek, som framdeles
kan komma att i stad inrättas, må, såsom villkor för apoteksrörelsens
fortfarande utöfvande, kunna tillförbindas att intill nyssnämnda års utgång
årligen till amortering af de för apoteksprivilegiers inlösen upplånta
medel utgöra bidrag enligt grunder, Kungl. Maj:t vid fastställande af stadgar
för amorteringsfonden kan komma att bestämma.»

År 1873 trodde alltså Kungl. Maj:t, att vårt apoteksväsen öfvergått
till ett nytt system, där farmaceuternas fortkomst i yrket skulle bero på
duglighet och meriter, och där hvarje slag af privilegiehandel skulle vara

— 1912 —

182

omöjlig. Men aldrig hade en reform blifvit sämre genomförd, och aldrig
hade 20 millioner kronor blifvit värre missbrukade. Och likväl hade dessa
20 millioner kronor åstadkommits på de sjukes och lidandes bekostnad för
att göra slut på en olaglighet, som på deras bekostnad hade uppstått.

Orsaken till detta totala misslyckande bestode däri, att den officiella
ledningen af vårt apoteksväsen aldrig varit sin uppgift vuxen, och att den
i verkligheten öfverlåtit apoteksväsendets ledning åt monopolinnehafvarna
själfva. Detta oegentliga förhållande ägde rum än i dag. Ett studium af
apoteksväsendets utveckling efter 1873 visade, att en mycket stor del af
dessa 20 millioner kronor och långt mer därtill olagligen hamnat i ett
relativt fåtal monopolinnehafvares fickor, och att vårt apoteksväsen genom
deras manipulationer vore fullkomligt utarmadt och befunne sig i misär.

Grundlagens antimonopolprincip i § 60 regeringsformen torde för studiet
af vårt apoteksväsen böra formuleras på följande sätt: »Vårt land bör
vara så fritt som möjligt från monopol, men skall ett monopol fastställas,
så måste detta berättigas af samhällskraf, men får ej motiveras af enskild
persons eller korporations fördel.» Denna princip, sålunda formulerad,
torde väl vara bland de allra mest orubbliga i vår lagstiftning och bland
de allra mest fundamentala, och dess enkelhet vore ju sådan, att den som
ett axiom inginge i hvarje tänkande människas förstånd. Det vore klagandens
bestämda uppfattning, att det vore i belysning af denna princip,
som vårt apoteksväsen skulle analyseras och ordnas, ty vårt apoteksväsen
vore i närvarande stund knappast annat än ett komplex af monopol.

Redan det monopol, som förefunnes därigenom, att antalet apotek
vore begränsadt, hvarigenom personer med lika kompetens inför lagen
hade helt olika rättigheter (det inre monopolet), vore enligt klagandens
åsikt olagligt, ty ej kunde detta monopol tillräckligt motiveras af samhällskraf,
men väl vore dess farlighet uppenbar och af erfarenheten konstaterad.
Staten borde år 1873 hafva minskat monopoliseringen och trodde nog, att
den så gjorde, men den ökade i stället monopoliseringen. Det vore på
denna ökning af monopolet, som klaganden ville göra mig uppmärksam.

Genom 1873 års reform hade farmaceuterna gjorts beroende af apoteksinnehafvarne
äfven efter fullgjord kompetens. Genom arbete och kostnader
skaffade sig farmaceuterna sin kompetens, och genom tjänstgöring
på apotek skaffade de sig meriter för fortkomst i sin näring. De värden,
som de sålunda skaffat sig, kunde de af en enskild korporation beröfvas,
och denna korporation hade i sin makt att godtyckligt ruinera dem, något
hvarpå man såge dagliga exempel. Att denna ordning innebure ett monopol,
insåge man så mycket mer, om man besinnade, att antimonopolprincipen
blifvit i grundlagen fastslagen just för att trygga svensk mans

— 1912 —

183

rätt att sig lofligen försörja utan hinder af monopol. Det vore mot detta
monopol, som klaganden anhölle om mitt ingripande.

Äf detta monopol följde t. ex., att om en obefordrad apotekare ej till
befordringsåldern finge behålla hälsa och krafter, så vore han ohjälpligt
förlorad, kastad på gatan af det yrke, inom hvilket han i kanske 30 år
tjänat samhället under stort ansvar och många förpliktelser. Sådana fall
vore vanliga.

Om klagandens uppfattning vore riktig, att Kungl. Maj:t i detta afset
ett ola0h0t monopol, så torde väl också följa, att staten
måste godtgöra farmaceuterna den skada, som därigenom vållats dem.
Huru detta skulle tillgå, vore dock en sak, som klaganden ansåge sig ej
böra beröra. Hvad beträffade bästa sättet för olaglighetens snara aflägsnande,
så torde det, så vidt klaganden kunde förstå, åligga Kungl. Maj:t
och ej mig att utreda den saken, men klaganden ville likväl tillåta sig att
nämna några vägar.

1) Kungl. Maj:t kunde gifva hvarje kompetent apotekare, som vore
utan anställning, eget apotek. Därigenom skulle också beredas rum för de
farmaciekandidater, som saknade plats.

2) Kungl. Maj:t kunde besluta ett antal nyanläggningar af apotek att
tillsättas i vanlig ordning. Därigenom skulle likaledes bli plats för fler
arbetskrafter. Denna metod lede dock af den olägenheten att verka alltför
långsamt.

3) All tillförsel af elever kunde afstannas, tills normala förhållanden
inträdt på apotekarbanan. Äfven denna metod verkade mycket långsamt.

4) De hittills nämnda metoderna vore endast af tillfällig art. Bland
mera bestående. åtgärder torde den vålla minsta rubbningarna, att man
häfdade apoteksinnehafvarnes förpliktelser mot farmaceuterna. Det vore
ju en klar sak, att ett sådant monopol som det, apoteksinnehafvarne erhållit
öfver farmaceuterna, måste, för att kunna i någon mån berättigas,
allra minst åtföljas af motsvarande förpliktelser. Det borde därför åligga
apoteksinnehafvarne att ordna farmaceuternas existensbetingelser under
statens kontroll.

5) Det enda rationella sättet vore att omedelbart upphäfva det inre
apoteksmonopolet, d. v. s. afskaffa apoteksprivilegierna, så att alla apotekare
finge lika rättigheter inför lagen. Detta skulle då ske antingen så,
att endast kompetensmonopolet bibehölles och apotekare, liksom fallet vore
med läkare och tandläkare, finge rättighet att fritt drifva sin näring under
vederbörliga föreskrifter (införandet af s. k. fritt apotekssystem), eller ock
sa, att staten öfvertoge apoteksväsendet (införandet af s. k. statsmonopolsystem).
Angående möjligheten att omedelbart realisera tanken på privi -

1912 —

184

logiernas afskaffande borde det anmärkas, att den strede mot den planerade
utvecklingen af vårt apoteksväsen så till vida, att en dylik åtgärd ej borde
göras, förr än amorteringarna med år 1920 blifvit fullgjorda. Men då utvecklingen
varit synnerligen abnorm, vore ju detta argument mycket svagt.
Ett annat hinder skulle bestå däri, att staten ej kunde taga ifrån apoteksinnehafvarne
deras privilegier, och att fördenskull måhända ej ens efter
1920 en sådan reform skulle kunna genomföras annat än så småningom,
allt eftersom apoteken blefve lediga, Om man emellertid besinnade, att
apoteksinnehafvarne ej vore ämbetsmän utan monopoliserade näringsidkare,
och att monopol enligt grundlagen finge berättigas endast af samhållskraf,
så funne man, att apoteksprivilegierna gällde endast tills vidare, och att
de upphörde, när helst samhällets väl det kräfde. Man skulle säkerligen
också finna, att en annan uppfattning medförde stora praktiska svårigheter
och många orättvisor emot dem, som ej hade monopol.

Innan klaganden öfverginge till nästa del af sin framställning, ville
han fästa min uppmärksamhet på det förhållandet, att enligt kungl.
reglementet den 11 februari 1887 för apotekarkarens lifrånte- och pensionskassa,
§ 3, det ålåge hvarje farmaceut, som ville tjänstgöra i apotekaryrket,
att ingå i nämnda kassa. Faktiskt vore, att afgifterna till denna
kassa ofta utkräfdes med stor hänsynslöshet, och att den, som afginge från
yrket innan betalningarna vore fullgjorda och utan att fullgöra dessa,
ingen ersättning finge för sina inbetalningar. Det förefölle klaganden ytterst
onaturligt, att staten kunde hafva en sådan rättighet öfver farmaceuterna,
och detta särskildt därför, att den ingenting gjort för att trygga
deras ställning, så att de kunde betala afgifterna och erhålla en framtid i
yrket. Tvärtom hade ju staten beröfvat dem de fria möjligheter att nyttja
sina kunskaper, som tillkomme alla andra medborgare.

Genom 1873 års mycket vidlyftiga och dyrbara reform öfvergick vårt
lands apoteksväsen från det säljbara privilegiesystemet eller »realkoncessionssystemet»
till det personliga privilegiesystemet eller »det personella koncessionssystemet».
Det senare systemet karaktäriserades dåraf, att pri\ilegierna
på ingå som helst villkor finge af sin innehafvare pa annan peison
öfVerlåtas. Kungl. Maj:t försummade ej att i förordningar fastslå apoteksprivilegiernas
innebörd. 1 stadgarna för amorteringsfonderna den 9 september
1873 och den IG september 1892 föreskrefves: >Apoteksprivilegium,
som blifvit af fond inlöst, må sedermera icke af apoteksinnehafvaren försäljas
eller annorledes till annan person öfverlåtas». Denna bestämmelse
uteslöte tydligen hvarje slag af öfverlåtelse, och af densamma följde också,
att en apoteksinnehafvare måste afstå från privilegiet, när lian ej längre
själf och för egen räkning kunde handhafva detsamma. Det funnes äfven

— 1912 —

185

prejudikat på denna tolknings riktighet. I enlighet med ett kungl. bref
till sundhetskollegium den 23 maj 1873, alltså från samma år som det nya
systemets införande, fråntogs en apoteksinnehafvare, som till borgenärers
förnöjande afträdt sina tillgångar, sitt privilegium med den motivering,
att han vore »urståndsatt att själf och för egen räkning handhafva rörelsen
å ifrågavarande apotek». Större tydlighet torde man väl ej kunna åstunda.
Äfven visste hvarenda farmaceut, huru ung han än vore, huru det med
saken förhölle sig, ty undervisning i densamma lämnades vid farmaceutiska
institutet och inginge i båda examina.

Tillämpningen af apoteksprivilegierna stämde alls ej med författningarna.
Apoteksinnehafvarne hade öfverlåtit sina privilegier i så stor skala,
att ungefär hvarannan apoteksinrättning ansåges vara i olagliga händer,
och då det företrädesvis vore de större apoteken, som vore föremål för
öfverlåtelse, så torde ungefär 2/3 af rikets totala apoteksomsättning gå genom
olagliga monopolinnehafvare. Många apotek vore utarrenderade i
hemlighet, emedan parterna väl kände risken af sakens offentlighet. I flertalet
fall vore likväl medicinalstyrelsen apoteksinnehafvarne och deras
arrendatorer behjälplig. Detta skedde till en del därigenom, att medicinalstyrelsen.
gåfye apoteksinnehafvaren ständig ledighet och förordnade arrendatorn
till föreståndare, dock för formalitetens skull blott för ett år i
sänder. Men det vore ju tydligt, att en apoteksinnehafvare, som hade
ständig vikarie, ej skötte privilegiet själf och för egen räkning, och att
alltså dessa kontinuerliga föreståndarskap vore olagliga. Vidare granskade
och godkände medicinalstyrelsen arrendekontrakt. Dessa kontrakt vore så
skrifna, att de vore praktiskt oanvändbara, och medicinalstyrelsen visste
mycket väl, att parterna i verkligheten följde andra kontrakt. Därtill komme,
att de äfven i föreliggande form innebure öfverlåtelse af monopolet på
annan person, att de alltså äfven därutinnan vore olagliga. Ifrågavarande
olaglighet hade totalt omintetgjort syftet med 1873 års 20 millioner kronor
dyrbara reform, ty ej hade privilegiehandeln blifvit afskaffa, och ej hade
farmaceuternas fortkomst i yrket blifvit beroende af duglighet. Tvärtom.
Spekulationen i apoteksprivilegierna vore mer svindlande än någonsin, dess
verkningar värre än någonsin och farmaceuterna mer rättslösa än någonsin.
Vi hade kommit i det abderistiska tillståndet, att de farmaceuter, som lagligen
fullgjorde sina skyldigheter mot samhället, vore fullkomligt rättslösa,
medan de, som i medveten strid mot lagarna arrenderade apotek, hade
bättre både ställning och inkomster och rådde öfver sina lagligen sträfvande
kamrater som öfver lifegna. Redan förut hade klaganden tillåtit
sig framhålla det oegentliga och olagliga i apoteksinnehafvarnes störa makt
öfver de obefordrade apotekarna. Olägenheterna af detta förhållande beJustitieombudsmannens
ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 24

186

rodde dock mest på, huru saken praktiserades. Hade farmaceuterna i
verkligheten varit beroende endast af de lagliga monopolinnehafvarne, så
skulle missnöjet inom kåren ej varit på långt när så stort som det nu
vore. Arrendatorerna med sin vida sämre ekonomi vore sjufaldt värre
som innehafvare af monopolet öfver farmaceuternas arbete. Det allra
minsta, farmaceuterna borde hafva rätt att fordra, vore att blifva skyddade
mot alla andra husbönder än dem, som af Kungl. Maj:t blifvit utnämnda.
Klaganden trodde sig hafva visat, att, äfven om så skedde, skulle farmaceuterna
vara ställda utanför lagen och vara långt mer rättslösa än alla
andra människor i hela vårt land. Som förhållandena nu vore, trotsade
de hvarje beskrifning.

En reflexion af intresse torde vara, att den tillämpning af apoteksprivilegierna,
som praktiserades, aldrig skulle kunna i lag fastställas.
Apoteksmonopolet kunde aldrig bli mer än en nyttjanderätt med åtföljande
skyldigheter. Förvandlingen till lifstidsmonopol innebure en utvidgning
af monopolet, hvilken utvidgning endast vore till enskild persons och
enskild korporations vinning, och hvilken för samhället vore skadlig,
något som både förståndet och erfarenheten allt för tydligt sade.

Ville man försöka att i arrendesystemet finna ett försonande moment,
så skulle detta moment bli bristen på pensionering för apoteksinnehafvarne,
och det förhållandet, att eu ämbetsman endast på grund af tjänstefel kunde
utan pension beröfvas sitt ämbete. Detta argument vore emellertid beroende
på begreppsförvirring. Apoteksinnehafvarne vore ej ämbetsmän utan
monopoliserade näringsidkare, som till gengäld för monopolet hade vissa
ämbetsmannaliknande skyldigheter. Det säde sig väl själft, att af ett
näringsmonopol alls ej följde statens förpliktelse att sörja för den monopoliserades
pensionering. Ville apoteksinnehafvarne skaffa sig annan pensionering
än den, som hvar och en genom besparingar, lifförsäkringar och
dylikt kunde förskaffa sig, så ålåge det dem själfva att sörja för den saken,
och säkert skulle de kunna påräkna statens administrativa bistånd.
Någon framställning i saken hade de emellertid ej gjort, men väl hade
medicinalstyrelsen gjort ett försök att i modifierad form få de nuvarande
olagligheterna legaliserade, ett försök som väl rimligtvis vore dödfödt och
i hvarje fall syntes vara bragt ur tiden, ty det hade nu på lång tid ej
af hörts. En viktig sak vore också den, att utarrendering på grund af
verklig oförmåga hos privilegieinnehafvaren att förvalta privilegiet mer
hörde till undantagen än till regeln. Det vanligaste motivet vore bekvämlighetsskäl,
förenadt med ekonomisk fördel, alldenstund arrendatorerna betalade
långt mer än rimligt i arrende blott för att få en själfständig ställning.

Tydligt vore väl i hvarje fall, att apoteksinnehafvarnes pensionering

— 1912 —

187

vore en sak, som ej stode öfver den satsen, att lagarna stå öfver myndigheterna,
och att de måste häfdas. Alltför många människors välfärd vore
beroende på, att den satsen i detta fall tillämpades. Nästan 10 procent
af rikets samtliga farmaceuter vore utan plats, och de, som tjänstgjorde,
vore på grund af banans vedervärdigheter ej blott rättslösa utan äfven
skuldsatta, mer än de hade förmåga att bära. Konkurs innebure för apotekaren
en stängd framtid. Det vore hög tid, att ordnade förhållanden
inträdde i apoteksväsendet.

På grund af den lämnade framställningen hemställde klaganden, bland
annat, huruvida jag ej skulle finna lämpligt dels att i skrifvelse till Kungl.
Maj:t framhålla oegentligheten och olagligheten af den utvidgning af apoteksväsendets
inre monopol, som 1873 fastställdes och hvarigenom de obefordrade
apotekarne äfven efter fullgjord kompetens och ända till befordran
vid närmare 50 års ålder vore hjälplöst och rättslöst beroende af en enskild
korporation, dels ock att med lämpliga medel befria farmaceuterna
från alla olagliga husbönder och apoteken från olagliga monopolinnehafvare.

I motsats till klaganden, som syntes anse det i fråga om apoteksväsendet
hos oss rådande s. k. koncessionssystemet — enligt hvilket staten
bestämmer apotekens antal och fördelning samt reglerar yrkesutöfningen
och öfvervakar därutinnan gifna föreskrifters efterlefnad — vara stridande
mot regeringsformen och innebära en orättvisa, fann jag uppenbart, att
koncessionssystemet står på lagens grund, liksom jag ock utgick från, att
•ett öfvergifvande af samma system, hvilket jämväl är gällande i Norge,
Danmark, Tyskland och Ryssland m. fl. stater, för närvarande icke kunde
ifrågakomma.

A andra sidan syntes emellertid det icke kunna förnekas, att det
stärka missnöje, som under senare tid på olika sätt försports från de obefordrade
farmaceuternas sida, tydde på, att inom apotekaryrket rådde sådana
missförhållanden, att de borde påkalla statens ingripande. Jag ansåg
mig därför böra på det sätt lämna mitt understöd åt klagandens hos
mig gjorda framställning, att jag i en till statsrådet och chefen för civildepartementet
aflåten ämbetsskrifvelse gaf statsrådet del af hvad klaganden
anfört med hemställan, att statsrådet måtte låta vidtaga erforderliga åtgärder,
för att de hinder, som för närvarande kunde förefinnas mot tillgodoseendet
af de obefordrade farmaceuternas billiga anspråk på befordran
och skälig lön för sitt arbete, måtte, i den mån sådant vore möjligt, varda
undanröjda.

— 1912 —

188

26. Fråga om behörigheten af beslut rörande försäljning af vin och öl.

Genom beslut den 28 december 1905 meddelade Konungens befallningshafvande
i Örebro län, under åberopande af 12 och 13 §§ i förordningen den 9
juni 1905 angående försäljning af vin och öl, tillstånd för öltapparen Per
August Pettersson att i lokal i lägenheten n:r 1 i Andersbacken i Hallsbergs
dåvarande inunicipalsamhälle tills vidare från och med den 1 januari
1906 till afhämtning och utbärning försälja öl under söckendagar till kl.

8 e. m.

Den 13 december 1910 ingingo verkmästaren A. Gust. Finlöv, filaren

J. Lindgren och skräddaren K. Karlsson, enligt uppgift på uppdrag af
köpingsstämman i Hallsberg, till länsmannen i Hallsbergs och Lerbäcks
distrikt Ricin Carlson med en skrift, däri de — under erinran dels att, då
Hallsbergs inunicipalsamhälle med ingången af år 1908 inträdt i utöfningen
af köpingsrättigheter, köpingens kommunala myndigheter borde
höras, innan försäljningsrättigheten finge fortfarande utöfvas, dels ock att
den lokal, i hvilken försäljningen bedrefves, ej läge vid öppen gata, väg
eller torg, utan vore belägen i en jordvåning med ingång från gårdssidan
— anhöllo om åtgärders vidtagande för vinnande af rättelse i omförmälta
hänseende.

öfver denna framställning, som af länsmannen Carlson öfverlämnadestill
Konungens befallningshafvande för den åtgärd, Konungens befallningshafvande
kunde finna densamma föranleda, infordrade Konungens befallningshafvande
yttranden från försälj ningsrättighetens innehafvare och från
länsmannen Carlson, hvarefter Konungens befallningshafvande i resolution
den 11 februari 1911 förklarade, hvad i framställningen anförts icke till
någon Konungens befallningshafvandes vidare åtgärd eller yttrande föranleda.

Under åberopande af hvad sålunda förekommit anhöllo Finlöv, Lindgren
och Karlsson sedermera i en till mig ingifven klagoskrift, att jag
måtte vidtaga åtgärder till skyddande af köpingens rätt uti ifrågavarande
hänseende eller, därest Konungens befallningshafvandes förfarande skulle
befinnas lagenligt, föranstalta om att ett förtydligande af lagen i den åt
klagandena afsedda riktningen måtte komma till stånd.

I till mig afgifven förklaring öfver klagoskriften anförde Konungens
befallningshafvande hufvudsakligen följande:

Den försäljningsrättighet, hvarom fråga vore och som grundade sig
å 13 § i 1905 års förordning angående försäljning af vin och Öl, hade
efter den förberedande behandling, som i nämnda paragraf stadgas, blifvit,
enligt tillståndsbevisets ordalydelse, beviljad att gälla »tills vidare», och
enligt § 17 i samma förordning skulle tillstånd till sådan försäljning,

— 1912 —

189

hvarom fråga nu vore, meddelas att gälla »tills vidare och så länge
Konungens befallningshafvande ej funne skäl att återkalla detsamma». Att
rättighetens innehafvare skulle genom sitt sätt att handhafva densamma
gitvit anledning till klander eller något skäl för Konungens befallningshafvande
att indraga rättigheten hade hvarken af klagandena föreburits
eller af ortens länsman kunnat vitsordas. I stället hade länsmannen vitsordat
att, så vidt kändt vore, icke något funnes att erinra mot skötseln af
rörelsen. I de förhållanden och förutsättningar, som varit rådande, då
rättigheten beviljades, hade, så vidt visadt vore, någon ändring icke ägt
rum, och lokalen vore densamma som förut.

Då klagandena förmenat, att sedan Hallsbergs municipalsamhälle
med 1908 års ingång blifvit köping, dess myndigheter borde höras
och besluta, huruvida ifrågavarande försäljningsrättighet fortfarande skulle
få utöfvas eller icke, torde däremot till eu början få erinras, att ett dylikt
förfaringssätt saknade stöd af lag. tunder förutsättning att Konungens befallningshafvande
dock tillmötesgått ett dylikt anspråk och de kommunala
myndigheterna, i sådant afseende hörda, fattat beslut i den riktning, att
rättigheten icke vidare skulle få utöfvas, torde Konungens befallningshafvande
i allt fall, vid ofvan vitsordade förhållande rörande sättet för rörelsens
utöfvande, hafva saknat laga skäl att indraga rättigheten utan att
därigenom förnärma innehafvarens rätt. 1 hvarje händelse torde klagandena
icke vara behöriga i sin egenskap af enskilda samhällmedlemmar att hos
Konungens befallningshafvande eller hos länsmannen i orten föra talan i
åsyftad riktning, och något uppdrag att tala å köpingskommunens vägnar
i nämnda syfte hade icke visats. Det uppdrag af köpingskommunen, som
klagandena företett i den del, hvarom nu vore fråga, innefattade endast
att »utröna lagligheten af de rättigheter som öltapparen P. A. Pettersson
innehade för sin öltappningsaffär i Hallsbergs köping», och kännedom därom
hade kunnat inhämtas af det hos Konungens befallningshafvande förvarade
konceptet till den meddelade tillståndsresolutionen.

I afgifna påminnelser yttrade klagandena hufvudsakligen följande:

Genom hela vår nu gällande rusdrycksförsäljningslagstiftning ginge
den ledande principen, att de kommunala myndigheterna skulle, med vissa
i lagen angifna undantag, äga att bestämma, huruvida försäljning af sådana
drycker inom kommunen skulle få äga rum eller icke.

Hallsbergs köping sattes utanför denna rätt, och om Konungens befallningshafvandes
förfarande vore riktigt, skulle köpingen — äfven om dess
myndigheter enhälligt ansåge, i likhet med kronofogden i orten, att försäljning
af öl till afhämtning inom köpingen vore onödig, ja kanske i hög
grad skadlig — så länge Pettersson lefde och utöfvade sin rättighet, utan

- 1912 —

190

att från ordningsmaktens sida anledning till ingripande gåfves, nödgas
finna sig i att denna onödiga, kanske skadliga försäljning fortsattes.

Sådant tillstånd, hvarom här vore fråga, kunde icke af Konungens befallningshafvande
beviljas, därest båda de kommunala myndigheterna afstyrkt
detsamma. Nu hade faktiskt ingendera af de kommunala myndigheterna
inom Hallsbergs köping ens fått yttra sig om ifrågavarande rättighet, och
detta syntes klagandena hafva bort vara ett tillräckligt talande skäl för
Konungens befallningshafvande att återkalla tillståndet.

Vid pröfning af detta ärende fann jag med hänsyn till det skick, hvari
det med klagomålen afsedda ärendet hos Konungens befallningshafvande
förelegat, berättigad anmärkning icke kunna göras mot Konungens befallningshafvandes
behandling af samma ärende.

Annorlunda skulle enligt min mening saken ställa sig, om köpingens
båda kommunala myndigheter uttalade sig emot rättighetens vidare utöfvande
och hos Konungens befallningshafvande anhölle om tillståndets
återkallande. Ett bibehållande af rättigheten under dylika omständigheter
syntes mig nämligen icke stå i god öfverensstämmelse med de föreskrifter,
som vore gällande för beviljandet af en rättighet af ifrågavarande beskaffenhet.

Denna min uppfattning meddelade jag klagandena genom en ämbetsskrifvelse.

27. Fråga om fel i vallängder.

I »Stockholmstidningen» för den 3 augusti 1911 lämnades i en artikel
med rubriken »Valrörelsen», bland annat, den uppgift, att i vallängderna
för samtliga kommuner inom Uppvidinge härad alla de, som år 1911 uppförts
å restlängd för oguldna kommunalutskylder, betecknats såsom icke
röstberättigade vid det förestående riksdagsmannavalet, ehuru ifrågavarande
utskylder först 1911 voro förfallna till betalning.

Sedan jag i anledning häraf infordrat yttrande från häradsskrifvaren
i Uppvidinge härads fögderi, vice häradshöfdingen Hjalmar Kretiger, anförde
denne i afgifven förklaring, att i vallängderna för fögderiet hade i
fråga om dem, som häftade för kommunalutskylder för år 1910, upptagits
såsom icke röstberättigade allenast personer, hvilka antecknats å de af
vederbörande inom kommunerna till kronofogden i fögderiet aflämnade och

— 1912 —

191

af honom till häradsskrifvaren insända uppgifter å män, hvilka häftade för
dem påförda kommunalutskylder, till betalning påförda år 1910, enligt
formulär 5 i förordningen den 26 november 1909. Häradsskrifvaren tilllade,
att det väl vore möjligt och efter ifrågavarande tidningsuppgift äfven
syntes vara sannolikt, att uppgifterna från åtminstone en del kommuner
upptagit icke de män, hvilkas utskylder för år 1909 förfallit till betalning
år 1910, utan i stället oriktigt upptagit de män, hvilkas utskylder för år
1910 förfallit till betalning först år 1911.

Vid öfvervägande af hvad i förevarande ärende sålunda förekommit,
och då det begångna felet. icke syntes hafva berott af någon statens
tjänsteman, fann jag mig icke böra däri annat åtgöra, än att jag till
Konungens befallningshafvande i Kronobergs län öfverläinnade samtliga
handlingar i ärendet för den åtgärd, hvartill Konungens befallningshafvande
kunde finna anledning.

28. Fel vid valförrättning.

Eu på min begäran mig tillsänd afskrift af magistratens i Vadstena
protokoll för den 5, den 6 och den 16 december 1910 rörande ett då
förrättadt val af stadsfullmäktige fann jag gifva vid handen, att särskilda
fel af magistraten begåtts vid nämnda val.

Exempelvis framgick af en vid protokollet såsom bilaga fogad tabell
öfver fördelningen af platserna, att partigruppen »de moderata», som vid
valet afgifvit valsedlar med ett röstvärde af sammanlagdt 2,561 röster,
med nämnda antal röster såsom, jämförelsetal besatt första platsen med
handlanden L. J. Sjunnesson. Protokollet åter innehöll, att förstaplatsen
tillfallit Sjunnesson med tillhopa 2,564 V2 röster. Enligt tabellen insatte
partigruppen »de frisinnade och nykterhetspartiet» folkskolläraren J. N.
Bergström på tredje platsen med 1,209 röster, under det att protokollet
angaf, att åttonde platsen tillfallit Bergström med 1,21 l1/^ röster. Tabellen
innehöll,, att partigruppen »frireligiösa och nykterhetsvänner» på sjätte
platsen invalt komministern J. Nordmark med 620 röster, hvaremot protokollet
syntes utvisa, att elfte platsen tillfallit Nordmark med 6215/8 röster.

Sedan jag i .anledning häraf infordrat magistratens yttrande, anförde
magistraten i afgifven förklaring hufvudsakligen följande.

Som vid ifrågavarande valförrättning för första gången skulle af
magistraten tillämpas det proportionella valsättet, ansåg magistraten för
att vara säker därom, att valet blefve fullt författningsenligt verkställdt,
sig böra anskaffa biträde af såsom sakkunnig ansedd person, för hvilket
ändamål ock en person, som förut deltagit i egenskap af magistratsledamot

— 1912 —

192

vid enahanda valförrättning, anmodats och åtagit sig att vara magistraten
behjälplig vid valet. Efter af honom lämnade anvisningar blef rösternas
fördelning beräknad, hvarjämte platsernas ordning bestämts på sätt den
vid protokollsutdraget fogade tabellen utvisade.

Då emellertid de anmärkta felen vid röstberäkningen icke vore åt
beskaffenhet att hafva kunnat inverka på valresultatet, hemställde magistraten,
att dessa fel icke måtte till vidare åtgärd föranleda.

Med afseende på omständigheterna i förevarande ärende fann jag mig
kunna låta bero vid hvad däri förekommit. Emellertid erinrade jag
magistraten, som naturligtvis, äfven där sakkunnigt biträde af magistraten
anlitades, själf stod i ansvar för att dylika valförrättningar behörigen
verkställdes, om nödvändigheten af att magistraten skaffade sig tillfyllestgörande
kännedom om bestämmelserna i hithörande författningar.

29. Fråga om skyldighet för den, som söker verkställighet af ett utslag,

att förete lagakraftbevis.

Den 14 november 1910 afsände vice häradshöfdingen 1 röste M. Kull*
berg till stadsfogdekontoret i Stockholm, jämte protokoll, ett af rådstufvurätten
i Karlskrona den 7 november 1910 meddeladt utslag, hvarigenom
änkan Carola Säfströin i Stockholm ålagts att till Kullberg utgifva 26
kronor jämte 52 kronor 50 öre i kostnader, och anhöll Kullberg i brefvet
tillika om beloppets indrifvande och skyndsamma redovisande till Kullberg
med posten. 1 en hit insänd, den 25 april 1911 dagtecknad skrift anförde
därefter Kullberg klagomål öfver, att lian sedermera icke afhört redovisning.
Vid klagoskriften fanns tillika fogadt ett den 4 februari 1911 dagtecknadt,
af ett bref från klaganden af den 1 i samma månad föranledt meddelande
från kommissionären hos förste stadsfogden i Stockholm, af innehåll, bland
annat, att utmätning i det af klaganden hos stadsfogden anhängiggjorda
ärendet två gånger ägt rum, utan att likväl försäljning af det utmätta
kunnat följa i saknad af bevis, att laga kraft åkommit det af klaganden
insända utslaget; samt att emellertid till klagandens ärende förts 51 kronor
46 öre från ett annat ärende, däri utmätning samtidigt ägt rum.

Vid klagoskriften hade klaganden vidare fogat ett af honom den 22
februari 1911 till förste stadsfogden i Stockholm aflåtet bref, hvari klaganden
sökt göra gällande, att det ej ålåge honom att styrka, att det insända
utslaget vunnit laga kraft, hvaremot, om motparten öfverklagat utslaget,
detta borde af samma part visas eller åtminstone i någon mån göras
sannolikt. Detta bref, hvari klaganden tillika begärde skyndsam redovis —

1912 —

193

ning, hade af förste stadsfogden, vice häradshöfdingen Erik Bredberg försetts
med anteckningar i kanten, angifvande såsom Bredbergs mening, att
klaganden icke blifvit uppehållen i sin rätt.

Öfver klagoskriften hörd, anförde förste stadsfogden Bredberg i afgifven
förklaring, bland annat, följande.

Klaganden hade så mycket mindre rätt att i förevarande fall, där
skuldbeloppet influtit efter utmätning, utfå likvid, förr än han anskaffade
lagakraftbevis eller ställde säkerhet för återbäring, som en dylik rätt inom
Stockholm i regeln förvägrades äfven borgenär i mål, där skuldbeloppet
influtit, utan att utmätning föregått. Bestämmelsen i 116 § 2 mom. utsökningslagen
tolkades i Stockholm så, att skyldighet att bevisa laga kraft
ålåge borgenären, ej blott då utmätning såsom här verkligen skett, utan
äfven när utmätningshot riktats emot gäldenären genom delgifning af
sådan underrättelse, som omförmäles i 59 och 60 §§ utsökningslagen, och
han därefter betalt eller låtit betala skulden. Gäldenärerna i Stockholm
plägade, når så ske kunde och .likvid erlades utan att verklig utmätning
föregått, tillfrågas, om de medgåfve skuldbeloppens utbetalande, oaktadt
lagakraftbevis saknades. Om frågan besvarades jakande, utbetalades likviden,
men lät gäldenären det gå till utmätning, eller besvarades frågan nekande
eller endast icke rent jakande, vägrades omedelbar utbetalning till borgenären.
I förevarande fall hade gäldenären, som vore betydligt ålderstigen
och föga förstode sina egna angelägenheter, låtit förrättningsmannen tro,
att domen blifvit öfverklagad.

Utsökningslagens föreskrifter i 39 och 40 §§ samt 116 § 2 mom. innehålla,
att underrätts utslag i regeln kan föranleda utmätning hos den
tappande parten, äfven om ändring i utslaget sökes, att sålunda utmätt
gods i regeln icke får säljas, förr än utslaget vunnit laga kraft, samt att
den vinnande parten icke heller är berättigad att (annorledes än emot pant
eller borgen) uppbära influtna medel, förr än utslaget vunnit laga kraft.
Dessa bestämmelser innebära otvifvelaktigt, att eu vinnande part icke äger
att från vederbörande utmätningsman erhålla redovisning för ett insändt
underrättsutslag, förr än utslaget vunnit laga kraft.

Huru åter ett dylikt förhållande skall visas, är en annan fråga. Af
förste stadsfogden Bredbergs förklaring framgick, att i Stockholm utbildat
sig den praxis, att när vederbörande gäldenär rent jakande besvarat eu
framställd fråga, huruvida medel, som influtit genom frivillig betalning
från gäldenärens sida, finge till borgenären utgifvas, skedde detta. En

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 25

194

dylik praxis, som tydligen hvilar på det antagande, att gäldenären genom
att infria sin skuld och medgifva beloppets utbetalande till borgenären
också erkänt, att han ej öfverklagat utslaget, är naturligtvis fullkomligt
riktig. För min del skulle jag emellertid vilja utsträcka nämnda praxis
något. Till borgenärens fromma skulle det utan risk för utslagets verkställare
otvifvelaktigt lända, om utmätningsmannen i hvarje fall, då verkställighet
af ett underrättsutslag utan bifogande af lagakraftbevis efter
vadetiden påkallades, bestämdt tillfrågade den tappande parten, om denna
erlagt vad emot utslaget. Besvarades nämnda fråga med nej, borde icke
blott försäljning af gods, som utmätts för utslagets verkställande, kunna
äo-a rum, utan äfven utbetalning af influtna medel ske till borgenären.
Skulle i något sällsynt fall gäldenären icke kunna eller icke vilja lämna
nöjaktigt besked i frågan, synes man skäligen kunna kräfva det tillmötesgående
af utmätningsmannen, att denne vänder sig till sökanden för att
skaffa sig visshet i frågan.

Min uppfattning i denna fråga delgaf jag förste stadsfogden Bredberg
genom en ämbetsskrifvelse.

30. Fråga om underlåtenhet att åtala ett angifvet brott.

1 en hit insänd skrift anförde Olof Johansson i Högliden klagomål
öfver, att länsmannen i Vista härads landtdistrikt Bror Carlson underlåtit
att vidtaga laga åtgärd på grund af en utaf klaganden gjord angifvelse
om brottsligt förfarande, hvartill grefve J. Hamilton å Lyckås skulle hafva
gjort sig skyldig.

Till närmare utveckling af sin talan androg klaganden hufvudsakligen
följande.

Enligt upprättadt kontrakt hade klaganden af grefve Hamilton arrenderat
torpet Gilebo under Lyckås, och tillträddes arrendet den 14 mars
1908. Vid tillträdet fick klaganden af Hamilton emot revers låna 300
kronor till hjälp vid uppsättning af torpet. Hösten 1908 råkade klaganden
under arbete för Hamiltons räkning ut för ett olycksfall och måste till
följd häraf införas till länslasarettet i Jönköping, där klaganden vårdades
från den 7 oktober 1908 i det närmaste tre månader.

Vid tiden för sin intagning å lasarettet hade klaganden å förutnämnda
skuld afbetalt 60 kronor, hvadan 240 kronor återstodo. För denna sin
fordran godtgjorde sig Hamilton på ett egenmäktigt sätt, i det han, under
den tid klaganden låg sjuk, utan uppsägning af reversen och utan vidare
lät taga ett par klaganden tillhöriga oxar i besittning. Efter sin utskrif —

1912 —

195

ning från lasarettet vände sig klaganden till länsmannen Carlson för att
vinna rättelse. Denne vidtog emellertid ingen annan åtgärd, än att han
den 6 oktober 1910 höll ett polisförhör. Klaganden afhörde därefter icke’
något från länsmannen, och på förfrågan i saken fick han från annat håll
det besked, att det angifna förfarandet dåmera vore för gammalt att åtala.
Klaganden hade vid förhöret af länsmannen erhållit den upplysningen, att
klaganden icke hade något vidare att åtgöra, förr än han finge kallelse
att inställa sig vid rätten. I slutet af förhörsprotokollet — som hållits klaganden
tillhanda först lång tid efter förhöret — hade emellertid länsmannen
antecknat, att åtal icke kunde anställas, och att angifvaren icke
heller därom gjort något yrkande. Att klaganden icke framställt något
särskildt yrkande vid förhöret, hade dock sin förklaring i länsmannens
honom lämnade besked att afvakta kallelse till domstol.

Jämte klagoskriften insände klaganden, bland andra handlingar, en
afskrift af polisförhörsprotokollet. I detta fanns till en början intagen
den af klaganden till länsmannen Carlson ingifna angifvelseskriften,
hvilken innehöll,

att, sedan klaganden till följd af skada i oktober 1908 måst intagas
å Jönköpings läns lasarett, där han nödgats kvarligga i tre månader, hade
under denna tid från det af klaganden arrenderade torpet Gilebo bortförts
ett par klaganden tillhöriga oxar, värda 445 kronor;

att bortförandet verkställts af en då hos ägaren af hufvudgården,
grefve Hamilton, anställd skogvaktare, hvilken emellertid uppgifvit sig hafva
handlat på Hamiltons order;

att oxarna sedermera för Hamiltons räkning försålts till slakt;

samt att klaganden anmälde nämnda förhållanden för laga beifran
med anhållan att blifva underrättad om tiden och platsen för det förhör,
som i anledning däraf komine att hållas med vederbörande, hvarjämte
klaganden förbehöll sig att såsom målsägare inkallas till den brottmålsprocess,
som kunde af länsmannen blifva anhängiggjord.

Enligt hvad protokollet vidare utvisade, inställde sig till förhöret
såväl klaganden som grefve Hamilton. Denne senare uppgå!'', att han den
25 september 1908 infunnit sig vid Gilebo för att besiktiga torpet. Då
han därvid fann, att torpet icke blifvit skött enligt aftalade bestämmelser,
och befarade, att klaganden fortfarande skulle vanhäfda detsamma, samt
dessutom lånat klaganden 300 kronor, för att denne skulle anskaffa stutar
till torpets bruk, beordrade han efter besiktningen, troligen den 3 oktober,
en skogvaktare att hemtaga stutarna till Lyckås, detta dels på det att den
förlust, som Hamilton helt visst komrne att lida på grund af klagandens bristande
skötsel af torpet, måtte blifva så ringa som möjligt, dels för att

— 1912 —

196

se, hvad stutarna dugde till. Dagen därefter tog klaganden nattetid stutarna
ur Hamiltons ladugård och förde dem till Gilebo. Några dagar därefter
lät Hamilton åter hämta stutarna till Lyckås och försålde dem den 11
april 1909.

Klaganden, som enligt samma protokoll därpå fick yttra sig i saken,
upplyste, att oxarna två gånger med några dagars mellanrum hämtats af
skogvaktaren, första gången före klagandens intagande å lasarettet —
hvithet enligt en vid förhöret företedd räkning ägde rum den 7 oktober
1908 — och andra gången några dagar senare. Härjämte uppgå!’ klaganden,
att han, som lördagen den 3 oktober 1908 varit i Jönköping och
på hemvägen därifrån erfarit, att hans oxar blifvit hämtade till Lyckås,
på kvällen sistnämnda dag gått till Lyckås och under natten till den
4 oktober legat i ladugården därstädes samt tidigt på morgonen den 4
oktober medtagit oxarna till Gilebo.

I protokollet fanns ytterligare antecknadt, att grefve Hamilton förmält,
att han, som ägde fordran hos klaganden, icke kunde se någon brottslighet
däri, att han gifvit sin skogvaktare i uppdrag att å Gilebo afhämta oxarna
och sedermera kvarhållit och slutligen försålt dem, samt att länsmannen
Carlson på grund af hvad vid förhöret utrönts ansåg sig »icke kunna
mot någon anställa något åtal, hvarpå angifvaren heller icke nu framställde
yrkande».

I anledning af klagoskriften infordrade jag förklaring af länsmannen
Carlson, som i afgifvet yttrande anförde följande.

Först den 21 september 1910 infann sig klaganden hos Carlson med
anmälan mot grefve Hamilton, hvarvid han afläinnade sin den 17 september
1910 dagtecknade angifvelseskrift. I klagandens närvaro uppringde
Carlson Hamilton i telefon samt meddelade honom, att Carlson på grund
af angifvelsen ämnade anställa förhör redan påföljande dag. Hamilton
genmäle härtill, att han till följd af sjukdom icke kunde underkasta sig
något förhör, men att han skulle underrätta Carlson, så snart han blefve
återställd från sjukdomen. Någon dag i början af oktober meddelade
Hamilton, att han då vore så frisk, att förhöret kunde utsättas; och utsatte
Carlson detsamma till den 6 oktober.

Sedan förhöret hållits, tillkännagaf Carlson, att, därest rättegång
komme att följa, efter det protokollet blifvit uppsatt och Carlson erhållit
tillfälle att bedöma brottets natur, hade klaganden att afvakta kallelse till
domstol. Så snart Carlson efter sin hemkomst uppsatt protokollet, stod
det klart för honom, att det brott, som tillvitats grefve Hamilton, måste
rubriceras såsom egenmäktigt förfarande och icke, på sätt klaganden muntligen
och i angifvelseskriften antydt, såsom olofligt tillgrepp. Då härtill

- 1912 —

197

korn, att förseelsen, hvilken i angifvelseskriften otydligen uppgifvits hafva
föröfvats vid något tillfälle under de tre månaderna närmast efter oktober
1908, utröntes hafva blifvit begången några dagar senare än den 3 oktober
1908 och med all sannolikhet den 6 i sagda månad, var Carlson af
inträffad preskription hindrad att anställa åtal.

Enär angifvelsen skett så sent som närmare två år efter det anmälda
brottets föröfvande, utan att Carlson på minsta sätt uppmärksammats
därå, att särskild skyndsamhet vore af nöden, och då vidare Carlson anställt
den begärda polisundersökningen, så snart Hamiltons hälsotillstånd
sådant medgaf, ansåge sig Carlson icke kunna tillvitas någon försummelse,
än mindre någon brottslighet.

Tillika med förklaringen insände länsmannen Carlson två intyg för
att styrka riktigheten af'' det vid polisförhöret förda protokollet.

Till bemötande af hvad i förklaringen anförts, inkom klaganden med
påminnelser, däri han uppgaf, att han redan en månad, efter "det han utskrefs
från lasarettet, besökt länsmannen Carlson i och för ifrågavarande
sak. Klaganden hade härvid erhållit till svar, att länsmannen först ville
tala vid grefve Hamilton, och att han därefter skulle tillskrifva klaganden.
Då likväl intet gjordes åt saken, inlämnade klaganden sin skriftliga angifvelse.

På grund af dessa uppgifter infordrade jag förnyadt yttrande från
länsmannen.

I anledning häraf anförde länsmannen Carlson, att klaganden icke
någon gång före den 21 september 1910 hos honom gjort anmälan i förevarande
sak, vare sig skriftligen eller muntligen. Vid ett tillfälle, troligen
på våren 1909, besökte klaganden Carlson, men då i afsikt att få veta,
om grefve Hamilton vore ersättningsskyldig för skada, som klaganden ådragit
sig under arbete å Lyckås. På denna fråga erhöll klaganden besked.

Vid sitt senare yttrande hade länsmannen Carlson fogat, bland annat,
ett af grefve Hamilton utfärdadt intyg, hvari denne uppgifva, att han
under tiden 20—27 september 1910 varit svårt förkyld, delvis sängliggande,
samt att Carlson afslutat polisförhöret den 6 oktober 1910 ^med
följande ord till klaganden: »Nu har Ni ingenting att göra vidare; blir

det något af, skall Ni få höra af mig, annars icke.»

I en ytterligare ingifven skrift anförde klaganden, att af polisförhörsprotokollet
och äfven af grefve Hamiltons intyg framginge, att brottet icke
varit preskriberadt, då förhöret hölls och än mindre då klaganden gjorde
sin anmälan. Särskildt ville klaganden fästa uppmärksamheten å Hamiltons
i protokollet intagna yttrande, att denne lät afhämta oxarna den 3 oktober;

— 1912 —

198

att klaganden återtog dem följande dag, således den 4 oktober; samt att
Hamilton ånyo lät afhämta dem några dagar senare i samma månad.

* *

Vid pröfning af detta ärende syntes det mig, som om länsmannen
Carlson icke vederbörligen fullgjort sin tjänsteplikt i anledning af den
utaf klaganden hos honom gjorda angifvelsen.

I sin förklaring uppgaf Carlson visserligen, att han icke kunnat anställa
åtal på grund af inträffad preskription. Men tydligen hade han
icke förut haft under öfvervägande frågan om preskription. Eljest skulle
han förfarit med större skyndsamhet och icke, såsom skett, underlåtit att,
vid utredningen af det angifna brottet, verkställa närmare undersökning
om en så viktig omständighet som tiden, då brottet blifvit begånget.

Med hänsyn till den bristande utredning, som i nämnda afseende
fortfarande förelåg, kunde jag emellertid icke vidtaga någon ytterligare
åtgärd i ärendet. Jag ansåg mig dock böra till Konungens befallningshafvande
i Jönköpings län öfverlämna de till ärendet hörande handlingar
för kännedom.

31. Felaktigt beslut om minderårigs kvarhållande i häkte under

besvärstid.

Af ett på min begäran insändt protokollstransumt inhämtade jag, att
Oppunda häradsrätt den 25 februari 1911 meddelat utslag i ett rannsakningsmål
angående för olofligt tillgrepp häktade minderårige Bernhard
Edgar Edvin Karlsson och därvid, under åberopande af 5 kap. 2 § samt
20 kap. 1 §, 4 § 4 mom, och 9 §, allt strafflagen, dömt Karlsson, för å
särskilda tider och ställen delvis medelst inbrott föröfvad stöld, att hållas

1 fängelse fem månader. Med hänsyn till omständigheterna i målet förordnade
häradsrätten tillika, jämlikt 5 kap. 3 § strafflagen, att Karlsson
skulle, i stället för att undergå det ådömda straffet, insättas i allmän
uppfostringsanstalt. Häradsrätten stadgade slutligen, att Karlsson skulle
kvarblifva i häktet i afbidan på, att utslaget vunne laga kraft.

Emot detta utslag anmärkte jag, att häradsrätten icke mot det i

2 § af lagen angående verkställighet af domstols förordnande om tvångsuppfostran
gifna stadgandet, att förordnande om minderårigs insättande i
tvångsuppfostringsanstalt skall genast gå i verkställighet ägt bestämma,
att Karlsson skulle hållas häktad i afbidan på, att utslaget vunne laga kraft.

— 1912 —

199

I anledning häraf anmodade jag e. o. notarien Nils Ericson, som vid
utslagets meddelande fört ordet i häradsrätten, att yttra sig öfver anmärkningen,
och sedan Ericson i afgifven förklaring medgifvit, att ett
förbiseende af omförmälta stadgande ägt rum, samt därjämte upplyst, att
Karlsson redan dagen efter utslagets afkunnande blifvit afförd till tvångsuppfostringsanstalt,
lät jag därvid bero.

32. Verkställighet af utslag, som ankommer till straffängelse.

Vid inspektion af straffängelset i Linköping under en år 1911 företagen
ämbetsresa antecknades, bland annat, att tjänstförrättande direktören,
i anledning af bestämmelserna i 6 § tredje stycket af instruktionen för
fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten den 16 december 1910, från och
med år 1911 i sin egenskap af föreståndare för straffängelset förordnat
om verkställighet af ankomna utslag angående för brott dömde.

Sedan jag i anledning häraf begärt yttrande af direktören vid strafffängelset
Patrik Harling, anförde denne i afgifven förklaring hufvudsakligen
följande.

Konungens befallningshafvandes ställning till de nya straffängelserna
vore fastställd genom § 6 stycket 3 i omförmälda instruktion sålunda, att
Konungens befallningshafvande, förutom ombesörjandet af häktade personers
inställande till rannsakning eller förhör och deras förflyttande för
sådant ändamål, endast hade att utöfva den myndighet, som ägde samband
med deras ställning som högsta polismyndighet.

Kungl. Maj:t hade vid den nya instruktionen fogat den förklaring,
att föreskrifter, som strede mot bestämmelserna i denna instruktion, skulle
upphöra att gälla.

Då Harling ej ansåge, att beslut om verkställighet af utslag, så vidt
detta afsåge fastställelse af straffs begynnelse- och slutdag, folie inom
ramen af Konungens befallningshafvandes polismyndighet, hade Harling
sålunda funnit sig öfvertygad om, att i och med den nya instruktionen
upphäfdes kungl. kungörelsen den 10 december 1909, i hvad den bestämde,
att Konungens befallningshafvande skulle förordna, när ett straff
började och när det skulle upphöra.

Den nya instruktionen utsade tydligt, att fängelsedirektör skulle verkställa
utslag, lika så väl som att han skulle mottaga nöidförklarinc och
frigifva (§57 punkt 3).

I det nu upphäfda reglementet för läns- och kronocellfängelserna den
28 maj 1867 hette det, att föreståndaren skulle verkställa utslaget i enlighet
med Konungens befallningshafvandes föreskrift.

- 1912 —

200

Denna Konungens
fäno-elserna, som varit orubbad vid utfärdandet af föreskrifterna i kungl.
kungörelsen den 10 december 1909, vore i och med dessa fängelsers
sedermera inträdda förvandling till straffängelser helt förändrad. Konungens
befallningshafvande skulle icke vidare föreskrifva något beträffande
nöjdförklaring, verkställighet af straff eller frigifning. På fängelsedirektören
hade öfverflyttats Konungens befallningshafvandes myndighet i sådant
afseende.

Så vidt Harling kunde förstå, hade Konungens befallningshafvande
i fråga om straffverkställighet numera endast att ombesörja, det ett laga
kraft vunnet utslag, som kommit Konungens befallningshafvande tillhanda,
befordrades till verkställighet på sådant sätt, att den person det gällde
efterspanades och inmanades, i häkte — en ren polisåtgard alltså, i enlighet
med hvad instruktionen föreskrefve.

En sak, som nära sammanhängde med straffverkställigheten och i visst
fall förutsattes, för att denna måtte kunna äga rum, vore bötesförvandling
och sammanläggning af olikartade straff. Instruktionen syntes icke gifva
stöd för öfverflyttning på fängelseföreståndaren af Konungens befallningshafvandes
åliggande härutinnan, enär meningen torde vara, att utslaget
företeddes för fängelseföreståndaren i det skick, att det kunde utan vidare
verkställas.

Ej gärna kunde sättas i fråga, att straffängelsernas föreståndare saknade
kompetens att »förordna» om straffverkställighet. Det gällde ju blott
att anteckna begynnelsedagen, som oftast sammanfölle med dagen för
nöjdförklaring eller i annat fall med dagen för utslagets ankomst, och att
med ledning "af de enkla och tydliga föreskrifter, som nu gifvits, därefter
anteckna slutdagen. Tre fängelsedirektörer med samma kompetens som
straflfängelsedirektörerna, nämligen föreståndarna för tvångsarbetsanstalterna
i Norrköping och Landskrona samt å Svartsjö hade ock af gammalt i
egenskap af tillsyningsman för tillhörande kronohäkten utöfvat denna
myndighet.

Ehuruväl de flesta Konungens befallningshafvande, då fullt tydliga
bestämmelser till underlättande af öfvergången från det gamla till det
nya systemet saknats, fortfarande torde utfärda verkställighetsorder, skulle
det otvifvelaktigt leda till större reda och enkelhet i administrationen, om
med anledning af hvad som förekommit jag ville taga initiativ till lagförklaring
i sådan riktning, att den straffverkställande myndigheten också
ägde å utslaget anteckna dag för straffets början och slut.

För den uppfattning Harling här gjort gällande hade han sökt stöd
hos fångvårdsstyrelsen, som under hand lämnat honom det besked, att om

— 1912 —

201

ock det vore förklarligt, att Konungens befallningshafvande efter öfvergången
till den nya ordningen till en början gjorde mer än de behöfde
göra,. Harlings mening och däri grundade åtgärder dock syntes styrelsen
vara i öfverensstämmelse med den nya instruktionens anda och af genom
instruktionen gifna bestämmelser väl försvarad.

Den vid inspektionen gjorda anmärkningen föranledde mig äfven att
i ärendet begära yttrande af Konungens befallningshafvande i Östergötlands
län, hvilken myndighet anförde följande.

Då vid början af år 1911 genom instruktionens för fångvårdsstyrelsen
och fångvårdsstaten den 16 december 1910 trädande i kraft Konungens
befallningshafvandes ställning till fångvårdsanstalterna väsentligen ''förändrades,
uppstod jämväl vid tillämpningen af bestämmelserna^ i sagda
instruktion hos Konungens befallningshafvande frågan, huruvida stadgandet
i kungl. kungörelsen den 10 december 1909, att Konungens befallningshafvande
skulle förordna om verkställighet af utslag, blifvit genom förenämnda
instruktion upphäfdt eller ej. För egen del ställde sig Konungens
befallningshafvande synnerligen tveksam till detta spörsmål, särskilt med
hänsyn därtill, att enligt ordalagen i 57 § af instruktionen åt direktör
vid strafiängelse väl uppdragits att »verkställa» utslag, medan däremot
icke uttryckligen sagts, att han ägde att »förordna om verkställighet».
Då emellertid direktören vid straffängelset i Linköping af skäl, som han
i sin förklaring angifvit och som jämväl syntes Konungens befallningshafvande
böra beaktas, ansåg sig aga både rättighet och skyldighet ått
ombesörja hela verkställigheten af straff, hvilket ock utan tvifvel vore det
mest praktiska tillvägagångssättet, hade Konungens befallningshafvande
icke velat motsätta sig detta och hade icke heller kunnat det, enär ju
underrätternas utslag angående häktade författningsenligt skulle afsändas
till föreståndarne vid vederbörande fängelser.

Konungens befallningshafvande ville emellertid instämma i, hvad
fängelsedirektören anfört om önskvärdheten af, att fullt tydliga bestämmelser
i detta ämne måtte varda åvägabragta.

Hvad Harling i förevarande ärende anfört syntes mig innefatta skäl
att införskaffa utlåtande från fångvårdsstyrelsen, som i den uppkomna
frågan yttrade följande.

Kungl. Maj:ts instruktion för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten
den 16 december 1910, i gällande kraft från den 1 januari 1911, hade
tydligen afsett att till väsentliga delar från Konungens befallningshafvande
aflyfta den arbetsbörda, som fångvårdsförvaltningen hittills åsamkat dem.
Näripaste tillsynen öfver de länsfängelser, hvilka genom den nya organisationen
öfvergått till straffängelser af den art, att där, såsom vid det i

Justitieombudsmannens ämbetsberäftäse till 1!U2 års Riksdag. 26

Linköping, funnes anställda både direktörer och assistenter, hade sålunda
från vederbörande länsstyrelser öfverflyttats å fångvårdsstyrelsen; dock att
Konungens befallningshafvande fortfarande utöfvade sin befattning med
häktade personer samt behölle de åligganden i öfrigt, som ägde samband
med dess ställning såsom högsta polismyndighet.

Fångvårdsstyrelsen funne med hänsyn härtill förklarligt, att Harling
för sitt ^förfarande ansett sig äga stöd i berörda instruktion, så mycket
mer som Konungens befallningshafvande i föreliggande fall skulle hafva
lämnat en dylik tolkning af de nya bestämmelserna utan erinran. För
öfrigt hade styrelsen inhämtat, att ovisshet i nu ifrågavarande afseende
flerstädes gjort sig gällande, samt att i följd häraf ett något olika förfarande
iakttagits vid olika straffängelser.

Då föreståndare vid sådant fängelse måste anses för uppdraget fullt
kompetent, funne styrelsen för sin del hinder ej möta för införande, af
den ordning, att föreståndaren å utslaget antecknade dag för straffets
början och slut. Harling torde vid samtal med en eller annan åt styrelsens
ledamöter hafva erfarit denna deras åsikt och därigenom kommit till
den uppfattning, som han i slutet af sin förklaring framlade. Så länge
dock uttrycklig bestämmelse i angifna riktning ,ej gifvits, hade styrelsen
så mycket mindre haft anledning att därutinnan lämna några anvisningar,
som det icke torde tillkomma styrelsen att meddela förklaring till Kungl.
Maj:ts instruktion.

Till svar å min remiss ville emellertid styrelsen uttala, att äfven om
den antydda ordningen kunde synas i viss mån öfverensstämmande med
den nya instruktionens anda, styrelsen ej funne instruktionens affattning
lämna tillräckligt stöd för det anmärkta förfarandet. Då nämligen kungi.
kungörelsen den 10 december 1909 angående förordnande om verkställighet
°af utslag, hvarigenom frihetsstraff'' ådömts, svårligen kunde anses strida
mot bestämmelserna i den nya instruktionen för fångvårdsstyrelsen och
fångvårdsstaten, syntes den klausul i samma instruktion, hvilken stadgade,
att mot densamma stridande föreskrifter skulle upphöra att gälla, i förevarande
fall ej äga tillämpning. Härutöfver borde påpekas att, under det
instruktionens § 57 bland straffängelsedirektörs åligganden upptoge, bland
annat, att »verkställa utslag», intet nämndes om någon hans befogenhet
att om verkställigheten »meddela förordnande».

Med afseende å sakens beskaffenhet funne likväl styrelsen hvad nu
förekommit ej böra läggas Harling till last, men torde hans förfarande
såväl som den osäkerhet i tillämpningen af hithörande bestämmelser,
hvilken jämväl annorstädes yppats, möjligen visa behofvet af förtydligade
föreskrifter i anmärkta afseendet.

203

Kungl. kungörelsen angående förordnande om verkställighet af utslag,
hvarigenom frihetsstraff ådömts, den 10 december 1909 stadgade, att förordnande
om verkställighet af utslag, hvarigenom någon blifvit dömd till
frihetsstraff, skulle, om straffet skulle aftjänas i militärhäkte, meddelas af
vederbörande befälhafvare, och i annat fall af tillsyningsmannen vid det
fängelse, där den dömde förvarades eller blefve för straffets undergående
intagen, eller, om tillsyningsman ej funnes, af Konungens befallningshafvande
i det län, där fängelset vore beläget.

En af Kungl. Maj:t samma dag utfärdad kungörelse, innefattande
vissa föreskrifter rörande tillämpningen af lagen den 26 mars 1909 angående
verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft
ägande utslag, innehöll, bland annat, att, därest den handling, på grund
hvaraf nöjdförklaring afgifvits, icke då straffet skulle i fängelse verkställas
vore försedd med föreskrifven anteckning om dagarna för straffets början
och slut, skulle fängelsets föreståndare för sådan antecknings erhållande
genast insända handlingen till den myndighet, som, enligt hvad särskildt
vore stadgadt, ägde att förordna om verkställighet.

Af Harling hade uttalats och i praktiken tillämpats den meningen,
att förstnämnda kungörelse skulle i fråga om straffängelserna vara indirekt
upphäfd genom den nya instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten,
under det att bestyret med verkställighetsbesluts tecknande
å ankommande utslag jämlikt samma instruktion skulle tillkomma strafffängelsernas
direktörer. En naturlig om också icke af Harling utsagd
följd häraf skulle vara, att ofvan anförda bestämmelse i den andra kungörelsen
af år 1909 förlorat all verkan.

Harlings mening härutinnan fann jag mig ingalunda kunna dela.
Föga rimligt hade varit, att Kungl. Maj:t, som i särskild kungörelse ålagt
sin befallningshafvande att förordna om verkställighet af inkommande
brottmålsutslag, sedermera skulle betagit denna kungörelse all verkan genom
en för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten utfärdad instruktion.
Och allra minst kunde ett upphäfvande af kungörelsen antagas hafva
åsyftats utan stöd i en uttrycklig bestämmelse därom i den nya instruktionen,
hvartill kom, att Konungens befallningshafvandes ifrågavarande
åliggande säkerligen icke fråntagits nämnda myndighet, utan att på samma
gång uttryckligen bestämts, på hvilken myndighet eller tjänsteman samma
åliggande för framtiden skulle hvila.

Ohållbarheten af Harlings mening bekräftades än vidare genom de
anmärkningar, som kunde riktas emot de särskilda skäl, Harling anfört
till stöd för densamma. I detta hänseende ansåg jag följande kunna
anföras.

— 1912

204

Synnerlig vikt syntes Harling hafva lågt på den omständigheten, att
i tredje stycket af 6 § i 1910 års instruktion för fångvårdsstyrelsen och
fångvårdsstaten icke omtalades någon skyldighet för Konungens befallningshafvande
att förordna om straffs verkställande, hvaraf åter Harling
ville sluta till, att instruktionen skulle hafva upphäft 1909 års kungörelse
i ämnet. Den sålunda åberopade omständigheten hade emellertid icke den
betydelse Harling velat tillägga densamma. Stycket i fråga handlade om
Konungens befallningshafvandes åligganden beträffande samtliga fångvårdsanstalter
och kunde af denna grund icke tala om sådana skyldigheter,
som icke komme i fråga vid vissa anstalter. Detta var just förhållandet
med Konungens befallningshafvandes skyldighet att förordna om straffs
verkställande. När ifrågavarande skyldighet således icke kunnat omnämnas
i det åberopade stycket af instruktionen, var det naturligtvis oberättigadt
att af skyldighetens uteslutande draga den slutsats, att skyldigheten indirekt
upphäfts.

Harlings påstående, att åliggandet att upptaga nöjdförklaring öfverflyttats
från Konungens befallningshafvande till straffängelsets direktör,
var ej fullt korrekt. Samma lagrum, som stadgade, att nöjdförklaring
skulle, om den dömde förvarades i länsfängelse, afgifvas inför dess föreståndare
i vittnens närvaro — eller alltså 2 § i lagen angående verkställighet
i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag,
den 26 mars 1909 — innehöll, att vid länsfängelse finge förklaringen
upptagas jämväl af Konungens befallningshafvande.

Ätt Kungl. Maj:t skulle hafva tänkt sig, att åliggandet att förse inkommande
utslag med förordnande om verkställighet skulle hafva öfverflyttats
från Konungens befallningshafvande till straffängelsernas föreståndare,
kunde alls icke spåras i förutnämnda instruktion. Tvärtom
innehöll den af Harling åberopade 57 §, att direktör vid central fångvårdsanstalt
eller straffängelse och föreståndare för kronohäkte skulle åligga,
bland annat, att mottaga till anstalten behörigen förpassade fångar, kungöra
utslag angående där intagna fångar och mottaga nöjdförklaringar
samt att verkställa utslag och enligt föreskrift afsända fånge till annan
ort eller frigifva fånge. Orden att »enligt föreskrift» frigifva fånge, hvilka
åsyftade fångens frigifvande den dag verkställighetsbeslutet anvisade, passade
uppenbarligen endast på de fall, då beslutet meddelats af annan
person än den, som hade att frigifva fången. Att utslaget ankomme till
fängelseföreståndaren hade på nu föreliggande fråga ingen som helst
verkan, eftersom just med anledning häraf meddelats den ofvan anförda
bestämmelsen i den andra af 1909 års kungörelser. Harlings anmärkning,
att direktör vid straffängelse skulle äga nödig kompetens att å utslagen

— 1912 —

206

utsätta dagarna för straffens början och slut, kunde möjligen haft betydelse
för Kungl. Maj:t, om han tagit i öfvervägande, huruvida en dylik
befogenhet borde medgifvas nämnda direktörer, men bevisade intet i frågan,
om ett dylikt medgifvande verkligen lämnats eller icke. För öfrigt saknades
hvarje anledning att skilja mellan kompetensen hos straffängelsernas
direktörer och kompetensen hos direktörerna för de till kronohäkten nedflyttade
länsfängelserna.

I enlighet med hvad jag anfört ansåg jag det vara utom tvifvel, att
Harlings mening, hvilken för öfrigt icke, mig veterligen, framkommit inom
något annat län, var stridande mot i ämnet gällande bestämmelser, hvarför
jag också fann skäl saknas att påkalla förklaring af samma bestämmelser.
På grund häraf hemställde jag i en till Harling aflåten ämbetsskrifvelse
att för framtiden, med frångående af sin uppfattning, öfverlämna inkommande
utslag till Konungens befallningshafvande i Östergötlands län för
vederbörlig åtgärd.

Härom lämnade jag Konungens befallningshafvande underrättelse genom
eu särskild ämbetsskrifvelse.

33. Obehörig ersättning vid utklarering af fartyg.

I en hit insänd skrift anförde »Aktiebolaget Karlshälls Granitindustri»
klagomål öfver, att tullförvaltningen i Lysekil plågade af trafikanterna
utkräfva olagliga afgifter. Såsom exempel på denna praxis anförde bolaget,
att tullkammaren, jämlikt en vid klagoskriften fogad räkning, vid utklarering
af ångfartyget »Nisse* debiterat 6 kronor för öfvertidsklarering,
oaktadt öfvertid icke blifvit använd för ifrågavarande expedition.

Öfver klagoskriften afgaf tullförvaltaren i Lysekil F. W. Öhrström
yttrande och anförde därvid, bland annat, att den klandrade debiteringsåtgärden
grundade sig på en mångårig, i trafikanternas intresse tillkommen
praxis att utklarera fartyg, innan de intagit full last. Genom en
dylik praxis, som ofta nödgade tullkammarens tjänstemän att för erhållande
af en riktig exportstatistik anställa särskild efterforskning, huruvida ett
vid klareringen angifvet lastparti också i verkligheten inlastats, hade vållat
tulltjänstemännen ett ökadt arbete, som ersatts genom att klareringen
betalts såsom om den skett på öfvertid. I förevarande fall hade intet
anspråk på återbekommande af den högre klareringsafgiften framställts af
någon därtill berättigad person, men om så skedde, vore tullkammaren
beredd att återbetala hvad som kunde anses vara för mycket erlagdt.

I ett af generaltullstyrelsen i ärendet afgifvet utlåtande anförde sty —

1912 —

206

relsen, bland annat, att styrelsen ej kunde finna annat än att Öhrström
saknat rätt att bereda sig eller annan af tullpersonalen i Lysekil särskild
ersättning för klareringen, då den ägt rum å expeditionstiden, äfven om
åtgärden för tullförvaltningen medfört särskildt arbete i kontrolländamål.

För min del kunde jag ej finna annat, än att i ämnet gällande bestämmelser,
som tydligt skilde på ersättningen för klareringen å tullkammarens
expeditionstid och för klarering å annan tid, blifvit i förevarande fall
oriktigt tillämpade. Med afseende på omständigheterna i ärendet ansåg
jag mig emellertid kunna inskränka min ämbetsåtgärd därtill, att jag från
Öhrström begärde ett bestämdt förklarande, huruvida han för framtiden
komme att tillämpa hithörande föreskrifter på det sätt, som generaltullstyrelsen
funnit vara det riktiga.

Sedan tullförvaltaren Öhrström till svar härå förklarat sig komma att
rätta sig härefter och inställa de klandrade debiteringarna, lät jag därvid
bero och afskref ärendet från vidare åtgärd.

34. Fråga om stället för afdånande af fängelsestraff, som ädömts krigsman.

Vid mitt besök hos Konungens befallningshafvande i Kronobergs län
under en år 1911 företagen ämbetsresa anmärktes, att sedan Kronobergs
regementes krigsrätt genom utslag den 30 augusti 1910 dömt dels volontären
Carl Georg Svensson, jämlikt 90 § strafflagen för krigsmakten, till
fängelse i en månad och dels värnpliktige Ernst Teodor Hjalmar Andersson,
jämlikt 84 § 2 mom. samma lag, till två månaders fängelse, hade
berörda utslag för verkställighet inkommit till Konungens befallningshafvande
först den 12 oktober 1910.

Sedan jag i anledning häraf begärt yttrande af chefen för Kronobergs
regemente, anförde öfversten Gösta Hyltén-Cavallius i afgifven förklaring:
att den 28 september 1910 afgått förfrågan till krigshofrätten, huruvida
besvär anförts öfver krigsrättens ifrågavarande utslag; att nekande svar
härå erhållits den 2 oktober; att samma dag med stöd af disciplinstadgans
§ 29, jämförd med tjänstgöringsreglementet för armén del I kap. IX § 4
mom. 1, gjorts förfrågan hos chefen för Vendes artilleriregemente, huruvida
hinder mötte, att de ådöinda straffen aftjänades i nämnda regementes
häkte; att svar, att hinder härför mötte, inkommit den 7 oktober; att därefter
medelst telefon gjorts förfrågningar i samma ämne till Karlskrona
grenadjärregemente och Hallands regemente; samt att utslaget den 10
oktober öfversändts till Konungens befallningshafvande med anhållan om
dess befordrande till verkställighet.

— 1912 —

207

Enligt § 58 i förordningen om krigsdomstolar m. m. den 11 juni
1868 skall vederbörande befälhafvare i laga ordning till verkställighet
befordra sådant, af annan domstol än ståndrätt meddeladt utslag, hvarigenom
någon, som hörer till krigsmakten, blifvit dömd till ansvar. Är
befälhafvaren af särskildt i lag gifvet stadgande eller eljest förhindrad att
verkställa utslag, skall han enligt samma lagrum öfveriämna utslaget till
Konungens befallningshafvande.

Strafflagen för krigsmakten innehåller i 13 § den bestämmelse, att
när krigsman skall undergå fängelse, som omedelbart eller såsom förvandlingsstraff
ålagts honom för brott emot strafflagen för krigsmakten, bör,
där så kan ske, straffet verkställas i militärhäkte.

Af dessa föreskrifter framgår, att, när krigsman enligt strafflagen för
krigsmakten dömts till fängelse, bör straffet i regel verkställas af den
dömdes befälhafvare i det häkte, samme befälhafvare har under sin tillsyn.
Möter hinder att sålunda verkställa straffet, skall befälhafvare öfveriämna
utslaget till Konungens befallningshafvande. I sakens natur ligger, att det
ej kan vara fråga om något annat häkte, ty i sådan händelse skulle förfrågan
i ämnet göras lika väl hos alla som hos några andra militärhäkten
i riket, hvilket tydligen vore orimligt.

Af öfversten åberopade lagrum innehålla uppenbarligen icke någon
härutinnan afgörande bestämmelse.

På grund af hvad jag anfört ansåg jag det vara utom tvifvel, att
öfversten i förevarande fall bort tillse, om de Svensson och Andersson
ådömda fängelsestraffen kunnat verkställas i det under öfverstens tillsyn
ställda militärhäktet, och, då detta visat sig möta hinder, ofördröjligen öfveriämna
utslaget till Konungens befallningshafvande för verkställighet.

Denna min mening delgaf jag öfversten genom en ämbetsskrifvelse.

35. Varf sarbetares afsnedande utan förhör.

I en hit insänd skrift anförde förre flaggstyrmannen Carl Peterson
klagomål öfver, att hans son Carl Söve Peterson utan uppsägning och
utan förhör skilts från sin befattning såsom daglönare vid flottans varf i
Karlskrona.

Sedan jag i anledning af klagoskriften infordrat varfschefens i Karlskrona
jdtrande, anförde varfschefen, kommendör Gust. Lagercrantz i en
den 5 juli 1911 afgifven förklaring, att han efter erhållande af en utaf
verkmästaren C. A. Lindström rörande klagandens son afgifven rapport,
som till Lagercrantz aflämnats af chefen för torpeddepartementet, muntligen

— 1912 —

208

rådgjort med nämnde departementschef beträffande hvilka åtgärder borde
vidtagas mot klagandens son, och då departementschefen liksom Lagercrantz
ansåg lämpligast att skilja klagandens son från tjänsten, hade Lagercrantz
med stöd af § 170 i reglementet för marinen låtit utfärda den öfverklagade
resolutionen.

I ärendet insände klaganden därefter påminnelser, i hvilka han yrkade
frågans hänskjutande till krigsrätt.

Sedan jag vidare anhållit, att varfschefen måtte till mig inkomma med
förnyadt yttrande och däri närmare angifva de grunder, som föranledt
honom att, på sätt som skett, från tjänsten skilja klagandens son, åberopade
kommendören Lagercrantz såsom ytterligare förklaring dels en af chefen för
torpeddepartementet i Karlskrona upprättad promemoria rörande Carl Söve
Petersons afskedande och dels en af verkmästare Lindström afgifven skriftlig
utveckling af hans tidigare rapport i saken.

Berörda promemoria innehöll, bland annat, att Carl Söve Peterson,
hvilken vid upprepade tillfällen gifvit anledning till klagomål på grund af
visad lättja och liknöjdhet vid sitt arbete, med anledning däraf flera gånger
förflyttats mellan departementets arbetsafdelningar för att genom ombyte af
verksamhet söka finna någon sysselsättning, för hvilken han kunde lämpa
si»-, och vid hvilken tillfredsställande arbete kunde af honom erhållas.
Detta hade dock varit fruktlöst, och då Carl Söve Peterson sålunda visat sig
mycket olämplig för tjänstgöring vid torpeddepartementet samt dessutom
vid det med Lindströms rapport afsedda tillfället uppträdt på ett trotsigt
och för disciplin och ordning i verkstaden synnerligen skadligt sätt, hade
departementschefen ansett det nödvändigt att afskeda honom. Orsaken,
hvarför departementschefen föreslagit, att Carl Söve Petersons skiljande
från tjänsten måtte ske omedelbart utan föregående uppsägning, hade
varit den, att departementschefen ansett hans kvarstannande i tjänsten
under uppsägningstiden kunna inverka menligt på öfriga arbetare.

Lindströms skrifvelse innehöll en närmare framställning af Carl Söve
Petersons göromål i torpedverkstaden, och hurusom han fullgjort desamma
på ett otillfredsställande sätt.

Den af kommendören Lagercrantz åberopade bestämmelse, som lagts
till grund för Carl Söve Petersons skiljande från hans anställning som
daglönare vid flottans varf i Karlskrona, eller § 170 i reglementet för
flottan del I, är af följande lydelse:

»För opålitlighet, flera gånger visad försumlighet eller annat fel i

— 1912 —

209

tjänsten af svår beskaffenhet kunna civila betjänte samt månads- och daglönare
äfvensom personal, tillhörande poliskåren, utan föregående uppsägning
skiljas från tjänsten af vederbörande stationsbefälhafvare eller varfsehef.»

Denna bestämmelse hade otvifvelaktigt berättigat kommendören Lagercrantz
att för opålitlighet, flera gånger visad försumlighet eller annat fel
i tjänsten af svår beskaffenhet utan föregående uppsägning skilja klagandens
son från hans tjänst såsom daglönare. Men hvarken denna eller
någon annan bestämmelse i flottans reglemente hade gifvit Lagercrantz
i.iit att emot klagandens son vidtaga en i hans förhållanden så ingripande
åtgärd som hans afsnedande, utan att i en eller annan form lämna honom
tillfälle att yttra sig öfver de tillvitelser för fel, som emot honom framkommit.
Att i mån af befogenhet bemöta en framställd anklagelse måste
anses vara. en i sakens natur liggande rättighet för hvarje anklagad, och
denna rättighet hade Lagercrantz i förevarande fall ej behörigen beaktat.

Som emellertid det var sannolikt, att klagandens son fått sitt afsked,
äfven om häri haft tillfälle att bemöta de mot honom framställda påståendena
om fel i tjänsten, fann jag mig kunna låta bero vid hvad i ärendet
förekommit, men erinrade jag kommendören Lagercrantz genom en ämbetssknfvelse
om tillvaron af ofvannämnda rättighet och om hans underlåtenhet
att i förevarande fall taga hänsyn till densamma.

36. Villkor för demonstrationstågs företagande i Stockholm.

Af handlingarna i ett genom klagomål af juris doktor Nils Söderqvist
å Stockholms arbetarkommuns vägnar härstädes anhängiggjordt ärende inhämtade
jag, att öfverståthållarämbetet för polisärenden, som i resolution
den 22 april 1911 i anledning af en utaf expeditionsföreståndaren Albert
rorsell för Stockholms arbetarkommun gjord ansökan förklarat hinder ej
möta för nämnda arbetarkommun att den 1 maj företaga demonstrationståg
genom stadens gator, därvid tillika meddelat följande ordningsföreskrifter:

»banor och standar, som kunna väcka allmän förargelse eller eljest
innehålla mot lag stridande inskrifter eller framställningar, få icke bäras
eller utställas, därför sökanden är ansvarig, i hvilket afseende bestämmes,
att demonstrationsfanor och demonstrationsstandar, hvilka äro ämnade att
i tåget medföras, skola senast lördagen den 29 dennes klockan 12 middagen
för polismyndigheten å härvarande detektivafdelningsstation uppvisas,
b oreningsstandar behöfva icke för polismyndigheten uppvisas. Andra fanor
eller standar än de, mot hvilka anmärkning icke framställts, få icke medJustitieombudsmannens
ämbetsberättelse till 1913 års Riksdag. 27

210

tagas i tågen eller sedermera under tågens gång instickas och bäras, för
hvilket såväl sökanden som de utsedda ordningsmannen skola ansvara».

öfverståthållarämbetet meddelade emellertid order till polisbefälet att
tillåta bärande i tåget af sådana demonstrationsfanor och standar, beträffande
hvilkas inskrifter någon tvekan icke kunde råda därom, att dessa
icke strede mot gifna föreskrifter, d. v. s. att fanorna eller standaren hvarken
kunde väcka allmän förargelse eller eljest innehölle mot lag stridande
inskrifter eller framställningar.

Enligt 13 § i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 är
den, som°anmäler »tillställning», pliktig att om dess ändamål och beskaffenhet
lämna polism}7ndigheten de upplysningar, denna äskar för att kunna
meddela erforderliga ordningsföreskrifter.

På grund af detta stadgande hade öfverståthållarämbetet ansett sig
kunna meddela ofvan omförmälda föreskrift, enligt hvilken demonstrationsfanor
och demonstrationsstandar, som vore ämnade att i tåget medföras,
skulle inom angifven tid före den 1 maj uppvisas för polismyndigheten;
och hade ämbetet, enligt hvad i en af detsamma afgifven förklaring framhölls,
uppställt efterkommandet af denna föreskrift såsom villkor för demonstrationstågets
företagande.

Vid bedömande af frågan, huruvida detta villkor bort uppställas,
hade man till en början att taga hänsyn till hvad klaganden påpekat därom,
att till arbetarnes demonstrationståg den 1 maj plägade sluta sig, ofta utan
föregående anmälan, ej blott föreningar, som tillhörde arbetarkommunen,
utan äfven utomstående organisationer och enskilda personer. Vid sådant
förhållande syntes det hvarken för den, som å Stockholms arbetarkommuns
vägnar begärde tillstånd till ifrågavarande demonstrationståg, eller
för någon annan, tillhörande arbetarkommunen, hafva varit möjligt att på
förhand erhålla fullt tillförlitlig kännedom om samtliga fanor och standar,
som voro ämnade att medföras i demonstrationståget. A andra sidan
kunde polismyndigheten, sedan en del fanor och standar för densamma
uppvisats, icke vara förvissad om, att ej äfven andra fanor och standai
skulle i tåget medtagas. Polismyndigheten var följaktligen icke i stånd
att i förväg afgöra, om det för tågets företagande uppställda villkor blifvit
uppfylldt.

Först sedan demonstrationståget ordnats, hade det kunnat konstateras,
huruvida andra fanor och standar än de uppvisade skulle komma att medföras.
Men i detta ögonblick hade det uppenbarligen icke varit lämpligt
att på grund af förefintligheten i tåget af icke anmälda fanor eller standar,
äfven om de burit brottsliga inskriptioner, med förbjudande af tåget,
skingra de samlade folkmassorna.

— 1912 —

211

Enligt ofvan oraförinälda lagrum har den, som gjort anmälan om tillställning,
vare sig tillstånd erfordras eller icke, att ställa sig till efterrättelse
de ordningsföreskrifter, som af polismyndigheten meddelats. Underlåter
han sådant, är han underkastad bötesansvar. Naturligtvis hade dock
i förevarande fall den, som å Stockholms arbetarkommuns vägnar anhållit
om tillstånd till demonstrationstågets företagande, icke kunnat dömas till
böter allenast på den grund, att sedermera i tåget medfördes fanor eller
standar, som icke jämlikt öfverståthållarämbetets föreskrift blifvit uppvisade
inför polismyndigheten. Ett dylikt ansvar måste förutsätta, att han
haft vetskap om förhållandet men ändå underlåtit att i hvad på honom
berott söka ombestyra det föreskrifna uppvisandet.

Äfven denna omständighet visade i sin mån, att öfverståthållarämbetets
ifrågavarande föreskrift icke varit ändamålsenlig.

Frånsedt bötesansvar för vederbörande, som ej ställer sig till efterrättelse
af polismyndigheten meddelade ordningsföreskrifter," bestämmer
ordningsstadgan för rikets städer icke någon påföljd för underlåtenhet uti
ifrågavarande afseende.

Enligt min mening var det alltså klart, att polisen icke ägt att
beslagtaga demonstrationsfanor och demonstrationsstandar, som vid ifrågavarande
tillfälle medfördes, enbart af den orsak, att de icke därförut blifvit
för granskning uppvisade inför polismyndigheten. Allenast i den män
fanor eller standar befunnits innehålla inskrifter eller framställningar, som
kunde väcka allmän förargelse eller voro mot lag stridande, hade polisen
på grund af sin allmänna skyldighet att vaka öfver ordningen haft rätt,
likasom jämväl plikt, att ur tåget aflägsna dylika fanor eller standar.

Nu hade emellertid polisen vid tillfället i fråga tagit i beslag, förutom
andra, dels ett standar, bestående af en hvit duk med följande inskrift: »Bort
med ordern 600! Kram för 8 tim. dag!», dels ock ett standar, bestående
af en större hvit duk med en så lydande inskription: »Gynna svensk industri:
Lockout: Galizerimport!»

Såsom ett bidragande skäl till denna polisens åtgärd hade en af polismästarens
underordnade i ärendet anfört, att standaren icke uppvisats för
polismyndigheten och ej af densamma godkänts. Af det föregående torde
emellertid framgå, att den sålunda åberopade omständigheten icke kunde i
någon mån rättfärdiga beslaget. Enligt min uppfattning voro dessa standar
icke heller af beskaffenhet att väcka allmän förargelse, i hvilket afseende
jag särskilt fann vara af betydelse, att det ena standaret opåtaldt fått
föras i demonstrationståget år 1910, samt att år 1911 intetdera standaret
föranledt åtal för väckande af allmän förargelse. Huru man skulle kunna
undvika det förvisso anstötliga förhållandet, att en demonstrationsfana, som

— 1912 -

212

det ena året funnits oantastbar, ett följande år blefve tagen i beslag,
kunde vara svårt att säga, i synnerhet när den, som hade intresse af fanans
förande i demonstrationståget, underlåtit att begagna sig af utvägen att
på förhand uppvisa eller anmäla fanan och därmed få henne af polismyndigheten
godkänd. Emellertid kunde man tänka sig, att polisen från det
ena året till det andra förde anteckningar öfver fanor, som fått passera.

Min uppfattning härutinnan delgaf jag genom en ämbetsskrifvelse
polismästaren W. Tamm, som å öfverståthållarämbetets vägnar meddelat
ifrågavarande tillståndsresolution och sedermera gifvit föreskrifter till förklaring
eller jämkning af densamma, och då antagas kunde, att liknande
demonstrationståg äfven för framtiden komma att anordnas, uttalade jag
tillika den förhoppning, att polismästaren komme att taga i öfvervägande
de skäl för min mening, jag i skrifvelsen framhållit.

37. Edgång medgifven, sedan den till eds afläggande förpliktade
redan brustit åt eden.

1 cn hit ingifven klagoskrift anförde Anna Märta Forsgren och Hanna
Åkermark hufvudsakligen följande.

Sedan klagandena jämte andra sedermera afiidna stärbhusdelägare efter
hemmansägaren Johan Forsgren från Forsed hos Konungens befallningshafvande
i Västernorrlands län sökt handräckning för att på grund af två
skuldebref, utfärdade det ena den 22 september 1901 å 200 kronor och det
andra den 25 september 1902 å 310 kronor, af födorådstagaren H. J. Falk
i Västertorp utbekomma, jämte ränta och kostnadsersättning, 510 kronor,
förpliktades Falk genom Konungens befallningshafvandes utslag den 19
mars 1904 att till Åohan Forsgrens stärbhusdelägare utgifva fordrade beloppet
jämte ränta och kostnader.

Falk instämde sedermera inom laga tid stärbhusdelägarne till Boteå
tingslags häradsrätt med yrkande om återvinnande af de utdömda beloppen,
hvilka han emellertid hvarken vid rättegångens början till stärbhusdelägarne
guldit eller sedermera till dem utgifvit. Genom utslag den 30
oktober 1905 ogillade häradsrätten Falks återvinningstalan i afseende å
reversen af den 22 september 1901 å 200 kronor, men bifölls Falks talan
i fråga om reversen af den 25 september 1902 å 310 kronor.

Sedan stärbhusdelägarne och Falk hos Svea hofrätt öfverklagat häradsrättens
utslag, upphäfdes detta genom hofrättens dom den 22 mars 1907.
Genom denna dom, som vann laga kraft, fastställde hofrätten ogillandet
af Falks återvinningstalan i fråga om reversen å 200 kronor. Däremot

- 1912 -

213

förelädes 1'' alk att, där han gitte, inför häradsrätten med ed betyga, att
han icke undertecknat eller låtit underteckna förbindelsen af den 25 september
1902 att vid anfordran till Johan Forsgren eller order betala 310
kronor jämte sex procent ränta. Häradsrätten skulle på anmälan utsätta
tid för edgången och meddela de föreskrifter i öfrigt, som med afseende
på densammas fullgörande ansåges erforderliga, samt med saken i de delar,
som sålunda ankomme på häradsrättens pröfning, vidare lagligen förfara.

Den 8 maj 1907 anmälde Falk målet för häradsrätten, som utsatte
edgången till den 4 september^ 1907. Å den för edgångens fullgörande
utsatta dagen uteblef emellertid Falk, hvilken sålunda brast åt eden. Genom
beslut den 28 oktober 1907 förklarade häradsrätten målet hyllande, emedan
rätten icke hade sig bekant, huruvida hofrättens dom tagit åt sig laga
kraft. Den. 16 juli 1910 anmäldes målet inför häradsrätten af klagandena,
hvilka samtidigt ingåfvo bevis, att laga kraft åkommit hofrättens dom.

Häradsrätten utsatte nu målet att ånyo förekomma den 7 september
1910, då Falk enligt häradsrättens förständigande ägde att aflägga den
honom förelagda eden. Att Falk redan brustit åt edgången, hvarför bevisningen
i målet var klar, hade häradsrätten och dess ordförande e. o.
notarien Ingemar Kramer haft skyldighet att känna till, då det tydligen
framgick af häradsrättens protokoll. Falk begagnade sig emellertid af
det erbjudna tillfället och aflade eden, hvarefter häradsrätten genom utslag
den. 31 oktober 1910 förpliktade klagandena — detta ehuru de som sagdt
aldrig uppburit ett öre af det utdömda beloppet från Falk — att genast
till honom återbära 310 kronor jämte ränta.

Detta häradsrättens utslag hade af klagandena öfverklagats hos Svea
hofrätt och saken vore beroende på hofrättens pröfning.

Då klagandena ansåge, att e. o. notarien Kramer såsom häradsrättens
ordförande den 16 juli 1910 genom att tillåta Falk att gå den ed, åt hvilken
han en gång brustit, begått ett svårt fel vid domarämbetets utöfning
samt tillfogat klagandena en stor rättskränkning, hvarigenom de åtminstone
ådragits förlust genom de kostnader, som öfverklagandet af det oriktiga
utslaget betingade, ville klagandena anmäla saken för den åtgärd, hvartill
densamma kunde anses böra föranleda. Klagandena anhölle att blifva satta
i tillfälle att emot Kramer eller annan vederbörande göra gällande sina
anspråk på ersättning för klagandena tillfogad förlust.

I häröfver afgifven förklaring medgaf Kramer obetingadt, såväl att
häradsrättens beslut den 16 juli 1910 varit felaktigt, som att det tillkommit,
utan att Kramer haft minsta vetskap om det förut af häradsrätten
den 8 maj 1907 meddelade edgångsbeslutet. Tillika sökte Kramer göra
gällande, att han under de för handen varande förhållandena näppeligen

— 1912 —

214

kunnat komma till en sådan insikt. Till stöd härför åberopade Kramer
hufvudsakligen den omständigheten, att målets anmälande till förnyad
behandling den 16 juli 1910 å klagandenas vägnar verkställts genom
samma advokatbyrå, som den 8 maj 1907 för Falks räkning begärde, att
häradsrätten måtte utsätta dag för den Falk af hofrätten förelagda edgången.
Häraf drog Kramer den slutsatsen, att innehafvare!! af nämnda byrå
genom att fästa Kramers uppmärksamhet på häradsrättens första edgångsbeslut
kunnat förebygga de senare inträffade felen.

I förklaringen anförde Kramer för öfrigt, bland annat, följande.

Klagandena själfva hade indirekt medgifvit, att fullständiga handlingar
i målet ej ingifvits vid dess anmälande den 16 juli 1910, eftersom klagandena
framkomme med det ohållbara påståendet, att Kramer haft skyldighet
att på förhand känna till målet. I detta afseende ville Kramer erinra, att
han på tingsstället ej haft tillgång till de domböcker, från hvilka sådan
kännedom varit att hämta, och att det icke kunnat af honom förutses, att
någon anmälan af ifrågavarande mål då skolat ske. Möjligen kunde ifrågasättas,
att Kramer bort, innan utlåtande meddelades, infordra fullständiga
protokoll öfver målets handläggning hos häradsrätten, men då hofrättsdomen
innehöll ett fullständigt sammandrag af allt hvad i målet förut
förekommit, och Kramer ej hade anledning misstänka, att målet vidare
handlagts inför häradsrätten, samt ett uppskof tillika skolat vålla ett, som
Kramer antog, ändamålslöst uppehåll af saken, ansåg Kramer sig böra
omedelbart fatta beslut om utsättande af dag för edgången. Sedermera
vid uppsättande af domboken hade Kramer visserligen haft tillgång till
fullständiga protokoll, men hade han med hofrättens dom tillgänglig
knappast någon anledning då taga vidare del af handlingarna, än som
erfordrats för att i ingressen till beslutet angifva det af häradsrättens protokoll,
i hvilket domen förut blifvit intagen. Följaktligen kom Kramer ej
heller då att misstänka, att målet redan tillförne varit utsatt till edgång.

Vid uppsättande af domboken rörande målets behandling den 7 september
1910 eller möjligen först vid utarbetande af häradsrättens slutliga
utslag i målet blef Kramer naturligtvis genast underkunnig om det felaktiga
beslutet, men återstod då för honom ej annat än att antingen helt
negligera den af Falk aflagda eden eller att taga konsekvenserna af beslutet
och ådöma klagandena betalningsskyldighet. Att Kramer efter öfvervägande
af de i målet förekomna omständigheterna bestämde sig för det senare
alternativet borde ej i och för sig kunna räknas honom till last såsom
ämbetsfel. Att ur felaktiga premisser draga riktiga konklusioner vore alltid
vanskligt, och detsamma torde äga sin fulla tillämpning i fråga om ett
domslut, grundadt på felaktiga preliminära beslut. Också vore Kramer

- 1912 -

215

något tveksam, om den af honom valda utvägen i målets förevarande
skick varit den rätta.

Vid denna förklaring hade e. o. notarien Kramer tillika fogat två intyg,
med Indika han ville visa, att fullständiga protokoll i målet icke företeddes
eller kunnat företes vid dess anmälande den 16 juli 1910.

I anledning af Kramers förklaring protesterade klagandena i afgifna
påminnelser emot den uppfattning, att rättegångsombudet kunnat i någon
män vålla det förelupna felet. Såsom ett oursäktligt förbiseende betecknade
klagandena, att Kramer, med tillgång till fullständiga protokoll i
målet och då han hade tid och skyldighet att sätta sig in i saken, tillåtit
Falk att gå eden.

I ärendet läto klagandena vidare ingifva afskrift af en utaf Svea hofrätt
den 7 april 1911 gifven dom, utvisande att hofrätten med ändring
af häradsrättens den 31 oktober 1910 meddelade utslag ogillat Falks talan
om återvinning med afseende å förbindelsen af den 25 september 1902
äfvensom förpliktat Falk att ersätta klagandena för rättegångskostnaderna
vid häradsrätten. Såsom skäl för detta domslut anförde hofrätten, att Falk
den 4 september 1907 måst anses hafva brustit åt den honom förelagda
eden, i följd hvaraf den af Falk sedermera fullgjorda edgången vore utan
verkan på målet.

Slutligen läto klagandena hit ingifva förteckning å de kostnader, som
genom Kramers felaktiga förfarande skulle hafva vållats dem. Dessa kostnader,
uppgående till ett belopp af sammanlagdt 165 kronor, yrkade klagandena
i en jämväl ingifven skrift att få af Kramer ersatta.

Sedan jag tillika infordrat yttrande i ärendet från e. o. notarien Gust.
Lindwall, anförde denne i afgifven förklaring hufvudsakligen följande.

Den del, Lindwall tagit i handläggningen af ifrågavarande rättegång,
inskränkte sig till, att häradsrätten den 8 maj 1907 under Lindwalls ordförandeskap
dels utsatt tid för den edgång, som blifvit Falk ålagd genom Svea
hofrätts dom den 22 mars samma år, dels ock för edgången i öfrigt meddelat
särskilda föreskrifter. Anmärkningsvärdt vore, att detta häradsrättens
beslut, åtminstone så vidt protokollen utmärkte, fattats, utan att bevis förelegat
om, att hofrättens dom vunnit laga kraft. Ett förbiseende i sådant
afseende från Lindwalls sida syntes alltså föreligga. Vid det förhållande,
att hofrättens dom faktiskt varit laga kraft vunnen vid tiden för meddelandet
af häradsrättens beslut, ville Lindwall emellertid göra gällande,
att nämnda förbiseende icke gärna kunde tillräknas honom såsom straffbar
försummelse. Tillika ville Lindwall bestrida, att han genom samma förbiseende
kunde anses i någon mån vållande till skada, som genom den ut -

— 1912 —

216

gång, målet slutligen fick vid häradsrätten, kunde hafva förorsakats Forsgrens
dödsbodelägare.

Vid öfvervägande af hvad i detta ärende sålunda förekommit fann jag
det vara utom tvifvel, att e. o. notarien Kramer gjort sig skyldig till felaktigt
förfarande vid behandlingen af ifrågavarande rättegång.

När målet den 16 juli 1910 anmäldes inför häradsrätten, utan att fullständiga
protokoll samtidigt företeddes, hade det naturligtvis varit försiktigast,
om häradsrätten uppskjutit att meddela beslut öfver ansökningen,
till dess häradsrättens ordförande hunnit i de vid tingsstället icke förvarade
konceptprotokollen inhämta fullständig kännedom om målets tidigare
behandling af häradsrätten. Ett sådant uppskof hade tydligen orsakat
klagandena kostnader, men dessa hade klagandena själfva ådragit sig genom
underlåtenhet att medföra fullständiga protokoll.

När Kramer sedermera uppsatte protokoll öfver häradsrättens handläggning
af målet den 16 juli 1910, hade det otvifvelaktigt ålegat honom
att taga del af de äldre protokollen, hvaraf åter bort följa, att Falk å den
af häradsrätten på grund af felaktiga förutsättningar obehörigen utsatta
edgångsdagen förvägrats att aflägga ed.

Af Kramers förklaring framgick, att han vid uppsättande af domboken för
den 7 september 1910 eller åtminstone vid utarbetande af förslag till slutligt
utslag i målet erhållit kunskap om häradsrättens beslut den 8 maj
1907 och Falks bristande åt eden den 4 påföljande september. Att Kramer
under sådana förhållanden kunnat, i likhet med hvad hofrätten sedermera
gjort, förklara den obehöriga edgången utan verkan, ansåg jag icke lida
något tvifvel.

Att målets felaktiga behandling från Ivramers sida vållat klagandena
skada, syntes vara obestridligt. Med hänsyn till den mångfald olikartade
omständigheter, som i detta fall förekommit och i viss mån kunde förklara
Kramers förfarande, fann jag mig böra lämna det förclupna felet utan
beifran, under förutsättning att klagandena ändå blefve skäligen godtgjorda
för skadan, hvilken jag icke kunde skatta högre än till 150 kronor.

På grund af hvad jag anfört aflät jag till e. o. notarien Kramer en
ämbetsskrifvelse, däri jag meddelade honom min uppfattning i ämnet och
tillika lämnade honom rådrum att inom tre veckor därefter till mig inkomma
med bevis, att nämnda belopp blifvit till klagandena utbetalt eller
för deras räkning nedsatt, i hvilket fall vidare åtgärd icke komme att af
mig vidtagas i förevarande ärende. Sedan Kramer till mig insändt bevis,

- 1912 -

217

att sådan nedsättning ägt rum, lät jag därvid bero och meddelade klagandenas
ombud underrättelse om nedsättnineen.

38. Bortkomna handlingar.

Redaktören Gustav Rosén anförde i en insänd klagoskrift hufvudsakligen
:

att klaganden vid rådstufvurättens i Umeå sammanträde den 30 januari
1911, omedelbart före då förrättadt val af gode män i trädgårdsmästaren
J. L. Jonssons konkurs, till rätten ingifvit fullständiga bevakningshandlingar
i två exemplar af »Västerbottenskurirens» aktiebolag å ett bolagets
tillgodohafvande i konkursen;

att å inställelsedagen i konkursen bolaget förvägrats att deltaga i
valet af syssloman på den grund, att bolaget icke skulle hafva bevakat
någon fordran;

samt att vid sistnämnda tillfälle de till ärendet hörande handlingarna
genomgåtts, utan att därvid återfunnits de bevakningshandlingar, klaganden
ingifvit.

Klaganden anhöll, att jag på grund af hvad sålunda förekommit måtte
ställa rådmannen G. Ährling, hvilken den 30 januari 1911 tjänstgjort
som ordförande i rådstufvurätten, under åtal för vårdslöshet i domarämbetets
utöfning.

Sedan jag i anledning af klagoskriften infordrat yttrande från rådmannen
Ährling, genmälte denne i afgifven förklaring, bland annat:
Klaganden hade visserligen närvarit vid konkursförhöret i sin egenskap
af direktör för »Västerbottenskurirens!- aktiebolag, hvilket kallats såsom
uppgifven fordringsägare, men Ährling kunde ej påminna sig, att klaganden
för bolaget ingaf några bevakningshandlingar, och hade ej heller
några sådana kunnat anträffas oaktadt noggrann eftersökning. De rådmän,
som den dagen deltogo i rättens förhandlingar, hade likaledes förklarat,
att de ej kunde påminna sig, att klaganden då ingaf bevakningshandlingar.
Hade handlingarna verkligen ingifvits, hvilket Ährling dock betviflade, hade
de antingen återtagits eller af annan person borttagits. Ährling bestred
därför, att han gjort sig skyldig till felaktigt förhållande i förevarande
hänseende, och hemställde, att klagoskriften icke måtte föranleda vidare
åtgärd.

.1 en insänd påminnelseskrift bestred klaganden, att han återtagit bevakningshandlingarna.
Däremot uttalade klaganden den förmodan, att bevakningshandlingarna
i rådstufvurättens ämbetslokal borttagits af någon, som

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 28

218

haft intresse af att klaganden ej kunnat närvara vid borgenärssammanträden
i konkursen. Klaganden vidhöll tillika sitt yrkande, att rådmannen Ährling,
såsom ansvarig för handlingarnas förvarande, måtte ställas under åtal för
ämbetsfel och förpliktas ersätta den genom felet uppkomna skadan, hvilken
klaganden angaf såsom bestående däri, att genom bevakningshandlingarnas
försvinnande bolagets fordran icke blifvit antecknad såsom bevakad.

I en till klaganden aflåten skrifvelse begärde jag upplysning om storleken
af den skada, klaganden ansåge bolaget hafva lidit genom Ahrlings
förvållande, och om de grunder, enligt hvilka klaganden uppskattat skadan.

Till svar härå anförde klaganden, att ifrågavarande skada icke kunde
sättas lägre än det belopp, hvartill bevakningen uppgick, eller alltså 57
kronor 80 öre. Detta belopp motiverade klaganden med, att en efterbevakning
vore förenad med dryga kostnader.

Sedan jag i ärendet infordrat förnyadt yttrande från rådmannen Ährling,
förklarade sig denne villig att ersätta bolaget den förlust det lidit, antingen
med de kostnader, som kunde vara förenade med en efterbevakning, eller
med det belopp, som belöpt å bolagets fordran, därest bevakning varit föredragen.
Härvid lät jag bero och afskref ärendet, sedan jag låtit Ährlings
berörda erbjudande komma till klagandens kännedom.

39. Felaktiga åtgärder i sammanhang med villkorlig straffdom.

Genom utslag den 7 september 1907 dömde rådstufvurätten i Norrköping
skofabriksarbetaren August Edvard Storm att för fylleri bota tio
kronor och att för under våldsamt motstånd föröfvadt våld å i tjänstgöring
stadd poliskonstapel hållas i fängelse två månader. I detta utslag föreskref
rådstufvurätten, att, därest Storm saknade tillgång till böternas fulla
gäldande, skulle de förvandlas till fängelse i fyra dagar, och Storm i sådant
fall i en bot hållas i fängelse två månader fyra dagar. Med stöd af lagen
angående villkorlig straffdom den 22 juni 1906 förordnade emellertid rådstufvurätten,
att med såväl bötes- som frihetsstraffet skulle anstå och på
villkor, som i nämnda lag angåfves, bero, om straffet skulle gå i verkställighet.

Genom ett senare utslag af den 2 juli 1910 blef Storm af rådstufvurätten
för enahanda förseelser dömd att höta tio kronor och att hållas i
fängelse likaledes två månader, hvilka straff, för den händelse att Storm
saknade tillgång till böternas fulla gäldande, af rådstufvurätten sammanlades
till fängelse i två månader fyra dagar. Jämlikt 4 § 1 punkten i lagen angå -

1912 —

219

ende villkorlig straffdom förklarade rådstufvurätten tillika det genom utslaget
den 7 september 1907 meddelade anståndet förverkadt.

Sedan Storm öfver rådstufvurättens senare utslag anfört besvär i Göta
hofrätt utan att likväl vinna ändring i öfverklagade utslaget, samt Kungl.
Maj:t, efter besvär af Storm, förklarat honom hafva förlorat talan emot
hofrättens utslag, förordnade tillsyningsmannen vid kronohäktet i Norrköping,
att Storm på grund af Kungl. Maj:ts utslag skulle undergå fyra
månader åtta dagars fängelse, hvilken bestraffning å nämnda kronohäkte
tog sin början den 30 januari 1911.

Storm flyttades sedermera till straffängelset i Jönköping, och sedan
verkställighetsresolutionen blifvit så ändrad, att Storm skulle undergå
fängelse i fyra månader fem dagar, blef han frigifven den 5 juni 1911.

Emot rådstufvurättens utslag den 7 september 1907 anmärkte jag, att
rådstufvurättens åtgärd att sammanlägga böterna med det omedelbart
ådömda frihetsstraffet var stridande mot uttrycklig föreskrift i 3 § af lagen
angående villkorlig straffdom, och härom erinrade jag rådstufvurätten genom
en ämbetsskrifvelse. Tillika fann jag felaktigt, att rådstufvurätten icke i
det senare utslaget sammanlagt de straff, rådstufvurätten då ålagt, med de
tidigare ådömda villkorliga bestraffningarna. Genom denna underlåtenhet
utsattes Storm för faran att undergå fyra dagars fängelse för mycket.
Som emellertid rättelse häri skett vid straffens verkställande, ansåg jag
denna anmärkning icke behöfva föranleda särskild åtgärd från min sida.

220

Framställning till Kungl. Maj:t om ändring af kungl. brefvet
den 8 december 1748 angående fataliers bevarande i lagvadda
och besvärsmål, som från Gottland med posten blifvit

öfversända m. m.

I detta ämne har jag den 9 januari 1911 till Kungl. Maj:t aflåtit
följande skrifvelse:

»Enligt kungl. brefvet den 8 december 1748 äga parter på Gottland
att, för bevarande af fatalier uti lagvadda och besvärsmål, aflämna sina
inlagor jämte nödiga postpenningar å Visby landskansli inom hälften af
den tid samma inlagor böra vara hos hofrätten ingifna; och skola inlagorna
med nästa post därefter från landskansliet insändas till hofrätten.

Därjämte är för behandlingen af besvärsmål, som från Gottland fullföljas
i hofrätt, genom förordningen den 23 augusti 1851 sålunda stadgadt:
»Då hofrätt anser nödigt att till förklaring utställa dit inkomna besvär
öfver beslut, som blifvit meddeladt af domstol eller Konungens befallningshafvande
på Gottland, i mål af den beskaffenhet, att kommunikationsåtgärden,
jämlikt lag och författningar, skall genom den klagandes försorg
verkställas, bör hofrätten, därest klaganden därom i besvären framställt
begäran, öfversända besvärshandlingarna, jämte hofrättens kommunikationsresolution,
till Konungens befallningshafvande i nämnda län, som därom
genast å landskansliet utfärdar anslag med dag och åratal, då sådant sker,
och därom gör anteckning å besvären. Desamma, tillika med kommunikationsresolutionen,
skola därefter, emot å anslaget tecknadt kvitto, af
klaganden uttagas för verkställighet af föreskrifna kommunikationen, hvarom
beviset, inom den af hofrätten föreskrifna, från anslagsdagen räknade tid,
må till Konungens befallningshafvande inlämnas. Förklaranden vare likaledes
berättigad att till Konungens befallningshafvande inlämna sin förklaring
jämte handlingarna, likväl inom hälften af den tid, som för förklaringens
ingifvande i hofrätten är vorden bestämd, på sätt, enligt kungl.
bref den 8 december 1748, bör ske, då parter, för bevarande af fatalier
i lagvadda och besvärsmål, där underrätt på Gottland dömt, å Visby landskansli
deras inlagor aflämna. Sedan den tid förflutit, hvarigenom vederbörande
ägt att till Konungens befallningshafvande inlämna dels bevis
öfver verkställd kommunikation och dels förklaring, har Konungens be —

1912 —

221

fallningshafvande att skyndsamt till hofrätten insända så väl det om besvären
utfärdade anslag med därå tecknadt kvitto som nyssnämnda bevis
jämte förklaringen och öfriga till målet hörande handlingar, hvilka blifvit
till Konungens befallningshafvande ingifna. Underlåter den klagande att,
efter verkställdt anslag, uttaga besvären inom den tid, som för verkställighet
af kommunikationen varit föreskrifven; åligge Konungens befallningshafvande
att, genast efter det denna tid förbi är, till hofrätten återsända
besvärshandlingarna, jämte utfärdade anslaget, med därå gjord anteckning
angående förhållandet. Hos Konungens befallningshafvande skola dock
parterna erlägga nödiga postpenningar för öfversändandet af de för dylikt
ändamål dit inlänfnade handlingar.»

De bestämmelser, som sålunda äro, meddelade i ofvannärnnda båda
författningar, skola jämväl lända till efterrättelse i de fall, då klagan i
hofrätt föres öfver utslag eller beslut af annan myndighet å Gottland än
domstol; och då besvärshandlingar skola till hofrätten återställas, få desamma
åt den klagande å landskansliet ingifvas på lika sätt, som angående
bevis om verkställd kommunikation är föreskrifvet.

Vid fullföljd af talan mot hofrättens utslag i mål, som från Gottland
dit inkommit, skola ofvanstående bestämmelser äga motsvarande tillämpning.
I fall, där anmälan om missnöje med hofrättens utslag är föreskrifven,
får sådan anmälan ej ske annorledes än i 30 kap. 12 § rättegångsbalken
är sagdt. (Se 13 § i lagen om hvad iakttagas skall i afseende å införande
af lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken den 14 juni 1901.)

Part, som har att i Svea hofrätt fullfölja eller eljest bevaka talan i
afseende å beslut, meddeladt af domstol eller annan myndighet på Gottland,
äger alltså ingifva sin inlaga till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
därstädes, som ombesörjer dess öfversändande till hofrätten.

Genom detta stadgande, som ju för parten medför befrielse från nödvändigheten
att i hufvudstaden anlita särskildt ombud eller biträde för
inlagans inlämnande till hofrätten, liar onekligen en afsevärd förmån beredts
Gottlands rättssökande allmänhet.

Den, som under nuvarande förhållanden begagnar sig af den stadgade
förmånen och följaktligen icke har ombud i Stockholm, löper emellertid
risken, att hofrättens dom eller utslag i målet kommer honom så sent
tillhanda, att möjlighet till dess Överklagande är utesluten. Det lärer
ock ej sällan hafva inträffat, att fatalier af dylik anledning försuttits.

Till afhjälpande af denna olägenhet och för att syftet med förenämnda

— 1912 —

222

stadganden skall kunna till fullo vinnas, synes en kompletterande föreskrift
erfordras om skyldighet för hofrätten att till Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande öfversända domen eller utslaget för att parten tillhandahållas.
I öfverensstämmelse med hvad förhållandet är i fråga om
det fall, att besvär kommunicerats och kommunikationsåtgärden skall verkställas
genom den klagandes försorg, torde dock en sådan skyldighet höra
förutsätta, att vederbörande part i sin till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ingifna inlaga framställt begäran om domens eller utslagets öfversändande
till Eders Kungl. Majtts befallningshafvande.

Då ett stadgande om förpliktelse för Eders Kungl. Majtts befallningshafvande
att låta tillställa parten domen eller utslaget icke lärer vara
lämpligt, kan det naturligtvis äfven med den af mig tänkta anordningen
inträffa, att parten får del af hofrättens beslut först efter fatalietidens
utgång. Mot en dylik eventualitet kan han emellertid lätteligen och utan
afsevärd kostnad skydda sig, därigenom att han, samtidigt med inlagans
ingifvande till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, anmodar den därstädes
anställde kommissionären att lämna underrättelse om när hofrättens
dom eller utslag dit ankommer.

Med stöd af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande
instruktion har jag trött mig böra för Eders Kungl. Maj:t framlägga ofvanberörda
förhållande till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må finna
saken förtjäna.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående ändring i instruktionen

för nedre justitierevisionen.

Härutinnan har jag den 10 januari 1911 till Kungl. Maj:t aflåtit en
så lydande skrifvelse:

»Såsom laga jäf emot domare upptager 13 kap. 1 §.rättegångsbalken,
bland annat, att domaren i annan rätt i samma sak domare varit eller
förut såsom betjänt i någon rätt, eller hos Konungens befallningshafvande,
något slut fattat, som den saken rörer.

Då revisionssekreterarne icke kunna anses utöfva domareverksamhet
samt instruktionen för nedre justitierevisionen icke innehåller något stadgande
om jäf, synes något bestämdt, i lag angifvet hinder icke förefinnas
för en revisionssekreterare att bereda och föredraga ett mål, änskönt han

— 1912 —

223

föl ut såsom ledamot i hofrätt eller såsom underdomare deltagit i dess
afgörande.

Något fall, då _ revisionssekreterare under nyss antydda förhållande
föredragit ett mål i högsta domstolen, torde emellertid icke hafva förekommit;
förenämnda bestämmelser om jäf emot domare hafva med rätta
ansetts böra analogiskt tillämpas på revisionssekreterare.

Däremot har, äfven under senare tider, inträffat att person, hvilken
såsom fiskal föredragit ett mål i hofrätt, sedermera i egenskap af revisionssekreterare
fått föredraga samma mål i högsta domstolen. Genom en dylik
anordning kan uppenbarligen en afsevärd tidsbesparing vinnas. Och i
regel lärer ej heller skada eller olägenhet däraf kunna uppkomma. Väl
han det hända, att hofrätt, på grund däraf att en fiskal fått felaktig uppfattning
af vissa omständigheter i målet och därför presterat bristfällig
föredragning, kommer till ett oriktigt domslut; och då antagligt är, att
den, som en gång erhållit en viss uppfattning af målet, sedermera bibehåller
den, är den möjligheten icke utesluten, att, om samme man sedermera
såsom revisionssekreterare får målets föredragning sig anförtrodd,
äfven högsta domstolens domslut kan varda otillfredsställande. Med hänsyn
till de garantier ej mindre hofrätternas än äfven högsta domstolens arbetssätt
lämnar mot ett sådant resultat, torde emellertid, såsom antydts, faran
härutinnan vara ganska ringa.

Emellertid hafva tappande parters advokater, med anmärkning att den,
som i egenskap af revisionssekreterare föredragit målet i högsta domstolen,
förut såsom fiskal ombesörjt dess föredragning i hofrätten, hos mig förmenat,
att den ogynnsamma utgången vore i mer eller mindre män beroende
på anmärkta förhållandet. Jag är förvissad om, att denna uppfattning1
icke haft sakligt fog. Men då det ju är af vikt, att rättvisan
icke ens varder misstänkt, samt de synpunkter, som enligt hvad ofvan
nämnts föranleda att revisionssekreterare icke föredrager mål, hvari han
förut i hofrätt eller vid underrätt dömt, onekligen i viss mån göra sig
gällande äfven i afseende å det fall, hvarom nu är fråga, har jag, med
stöd af 19 § i instruktionen för Riksdagens justitieombudsman, trott miuböra
för Eders Kungl. Maj:t framlägga förhållandet till den uppmärksamhet,
Eders Kungl. Magt må finna saken förtjäna.»

— 1912 —

224

Framställning till Kungl. Maj:t om ändring i kungl. kungörelsen
angående fångförteckningar och rapporter från fängelserna
och tvångsarbetsanstalterna i riket den 9 november 1906.

Härom har jag den 14 januari 1911 till Kungl. Maj:t aflåtit en så
lydande skrifvelse:

»Enligt kungl. kungörelsen angående fångförteckningar och rapporter
från fängelserna och tvångsarbetsanstalterna i riket den 9 november 1906
skall, på sätt af formulären 1 och 2 närmare, framgår, i fångförteckning
antecknas, när utslag fallit och när det till fängelset (häktet, arresten)

ankommit. . .

I 2 § af lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa tall
af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, är stadgadt, att nöjdförklaring
af den, som hålles häktad, icke må gälla, där ej, bland annat,
vid tiden för dess afgifvande utslaget eller rättens eller domarens bevis
om den ådömda bestraffningen och den utgång i öfrigt, målet såyidt den
dömde rörer genom utslaget erhållit, kommit vederbörande myndighet till
hända. Är den dömde icke häktad, bör han enligt 3 § i samma lag lör
afgifvande af nöjdförklaring till vederbörande myndighet aflämna utslaget

eller sådant bevis, som i 2 § sägs. ,ooo •

Förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883 innehåller
i 20 §,° sådant detta lagrum numera lyder, bland annat, följande
bestämmelser: »Tiar någon, som hålles häktad, blifvit af underrätt dömd

till straffarbete på viss tid eller till fängelse eller arrest, och är ej straffdomen
villkorlig eller målet i hvad den dömde rörer underställdt högre
rätts pröfning, skall, där ej utslaget afsändes till vederbörande myndighet
samma dao- det afkunnas, genast till den myndighet öfversändas sådant
bevis, som omförmäles i 2 § af lagen den 26 mars 1909 angående verkståtlighet
i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande

utslag.»

Med afseende å den med utslag i viss mån jämnställda betydelse i
fråga om verkställighet af straff, som enligt nu anförda lagbestämmelser
tillagts bevis af omförmälda art, synes det mig vara af vikt att, i öfverensstämmelse
med hvad redan gäller om utslag, i fångförteckningarna
varder antecknadt, när sådant bevis ankommit till fängelset.

Vederbörande fängelseföreståndare torde ock, trots saknaden af lagbestämmelse
i denna riktning, i allmänhet icke underlåta att göra dylik
anteckning.

1912

225

Underlåtenhet härutinnan har jag emellertid vid olika tillfällen konstaterat,
hvilken underlåtenhet haft till följd onödigt besvär för häradshöfdingar
och rådstufvurätter, i det de nödgats besvara af mig framställd
förfrågan, huruvida bevis blifvit behörigen expedieradt.

På grund häraf och då justitieombudsmannen uppenbarligen icke kan
fullgöra den honom åliggande plikten att vaka öfver att förenämnda, i
förordningen angående expeditionslösen om bevis meddelade bestämmelser
varda iakttagna, med mindre bevisen anmärkas i fångförteckningarna, har
jag med stöd af 19 § i instruktionen för justitieombudsmannen trott mig
böra härmed fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på förhållandet, 1
förhoppning att Eders Kungl. Maj:t meddelar bestämmelse om erforderligt
tillägg i de vid 1906 års kungörelse fogade formulären 1 och 2.

Jag tillåter mig i samband härmed erinra om Eders Kungl. Majt:s
kungörelse den 10 december 1909 angående ändrade formulär för de genom
kungörelsen den 5 juli 1895 föreskrift^ särskilda förteckningar öfver utslag,
hvarigenom frihetsstraff ådömts icke häktade personer. " Enligt detta
formulär skall nämligen uti ifrågavarande förteckningar anmärkas dagen,
då utslag eller bevis om den ådömda bestraffningen för verkställighet°till
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande från vederbörande myndighet inkommit
eller af den dömde ingifvits.J»

Framställning till Kungl. Maj:t angående förbud emot försäljning
af brännvin, vin och Öl under marknader.

I detta ämne har jag den 14 januari 1911 till Kungl. Maj:t afiåtit
en skrifvelse af följande lydelse:

»I en till mig ingifven skrifvelse har borgmästaren i Kristinehamn
Carl H. Nordenfelt anfört följande:

5Det torde ej hafva undgått Eder uppmärksamhet, att länsstyrelsen i
Värmland under sistlidna september månad förbjudit försäljning af spirituösa
drycker och öl under marknad i Filipstad och under oktober härstädes.
Om . det förra beslutets innehåll saknar jag annan kännedom än
som kunnat inhämtas af tidningarne, men det senare innefattas i bifogade
utdrag af protokoll, hållet inför Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands
län å landskansliet i Karlstad den 7 oktober 1910, och har gifvit
mig anledning till följande framställning.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 29

226

Såsom skäl för sin åtgärd åberopar länsstyrelsen endast vissa bestämmelser
i förordningarna om förenämnda försäljning. Anförda lagrummen
gifva dock länsstyrelsen rätt att förbjuda försäljning: _

af vin och maltdrycker endast under den förutsättning, att oordningar
skäligen kunna vara att befara, såsom vid marknader med flera tillfällen,
och af spirituösa drycker endast då störande oordningar förekomma,

eller anledning finnes att befara sådana. _ __ .

Lagrummen gifva således i och för sig icke något berättigande till
förbuden, utan därtill fordras jämväl ett annat moment, nämligen att
oordningar skäligen kunna vara att befara (i fråga om vin och maltdrycker)
och att‘Anledning finnes att befara störande oordningar (i fråga om spirituösa
drycker), men länsstyrelsens protokoll innehåller ej något om sådant

''befarande’. , „ .

I ingressen till protokollet omtalas visserligen, att framställning i
ämnet skett från en nykterhetskommitté härstädes och från enskilda personer
i Vase, äfvensom de skäl, hvilka skulle föranledt dessa framställningar.
Nykterhetskommitténs talmän omtala dock icke, att de befara
oordningar, och de enskilda sökandena omförmäla väl sina iakttagelser, att
oordningar skulle föranledas vid marknader härstädes af ifrågavarande försäljningar,
men lämna icke något som helst stöd för riktigheten af dessa
iakttagelser.

Då väl icke får anses antagligt, att länsstyrelsens stängningsbeslut
skulle vara grundadt på så lösa uppgifter, får man förutsätta att andra
skäl funnits. Gissningsvis kan man tänka sig, att länsstyrelsen ansett
vara själfklart, att alla marknader föranleda oordningar, hvadan någon
vidare undersökning angående förhållandet på de olika platserna ej vore
erforderlig. En sådan åsikt skulle dock strida mot förenämnda förordningars
ofvan angifna innehåll och särskild! mot 28 § i brännvin sförsäljningsförordningen,
där skillnad göres mellan marknader å landet, vid
hvifka detaljhandel med brännvin är förbjuden, och marknader i stad, därvid
sådan försäljning är tillåten, såvida ej anledning förekommer att meddela
särskild! förbud. Det torde därför ej vara riktigt att anse blott den
omständigheten, att marknad hålles, innefatta berättigande till förbud.

Vidare skulle man kunna tänka sig, att länsstyrelsen i Värmland, pa
hvilkens initiativ ju den i år skedda ändringen af 35 § i brännvmsförsäljnin"sförordningen
tillkommit, velat visa sig mera än andra länsstyrelser
ifra för allmän nykterhet och därvid kommit att förbise den inskränkning
i länsstyrelses befogenhet, som onekligen finnes i stadgandet, att anledning
skall finnas att befara störande oordningar, innan den länsstyrelsen
genom ändringen gifna befogenheten får begagnas.

— 1912 —

227

Härmed må nu vara huru som helst; förhållandet är dock, att i länsstyrelsens
protokoll icke förekommer något, som gifver stöd för beslutet.

Ehuru jag anser, att det varit nyttigt, att ifrågavarande beslut kommit
till stånd, kan jag dock icke finna länsstyrelsens åtgärd vara lagligen
berättigad och får därför härmed hemställa, att Ni, därest denna min uppfattning
af Eder gillas, ville genom framställning till Riksdagen söka åstadkomma
sådan ändring i författningarne, att all försäljning af brännvin,
vin och Öl under marknader må blifva öfver hela riket förbjuden. Genom
en sådan ändring skulle också vinnas undanröjande af all anledning till
misstanke hos allmänheten, att administrativa myndigheter kunde anses i
sådana ärenden handla mera af godtycke än på objektiva grunder.

Då den grundsatsen torde få anses ovedersäglig, att ämbetsmyndighet
icke må ingripa till hindrande af medborgares personliga frihet — såsom
vid offentliga föredrag m. in. — i annan eller vidare män än som öfverensstämmer
med lagar och förordningar, äfven om ingripandet skulle vara
föranledt af än så tydlig omsorg om den allmänna nyttan, vågar jag förvänta,
att denna min framställning skall leda till vinnande af därmed afsedt,
ofvan angifvet ändamål.»

Det vid skrifvelsen fogade utdraget af Konungens befallningshafvandes
protokoll den 7 oktober 1910 var af följande lydelse:

»Uti särskilda hit ingifna skrifter hade dels K. A. Nilsson och Wilh,
Andrée i Kristinehamn å ''Allmänna nykterhetskommitténs’ vägnar dels
ock Axel W. Mejerton, VY. E. Åhs och E. Wallin, alla i Vase, på uppdrag
af Vase allmänna nykterhetskommitté och med instämmande af
kyrkoherden Arvid Rystedt i Vase, härstädes anhållit, att all minuthandel,
utskakning och servering af spirituösa drycker, Öl och vin måtte varda
förbjuden under dag för marknad uti Kristinehamn den 12 innevarande
oktober äfvensom under dagen närmast före och näst efter nämnda marknad.
Till stöd för dessa framställningar hade sökandena anfört, Nilsson
och Andrée ej mindre att nykterhetssamfunden i Kristinehamn tidigare
hänvändt sig till stadens magistrat med framställning om sådant försäljningsförbud.
hvarom nu vore fråga, men att magistraten afslagit denna
framställning, bland annat af skäl att magistraten icke vore den myndighet,
som ägde att utfärda begärda förbudsbeståmmelser, samt meddelat,
att talan mot magistratens beslut finge fullföljas hos Konungens befallningshafvande,
än äfven att anledningen till ansökningen vore att förebygga
allt dnt namnlösa elände, som rusdryckshandteringen särskildt vid.
marknadstillfällen orsakade, samt öfriga sökande, att, enligt gjorda iakttagelser,
genom försäljningen af brännvin, vin och öl under marknadsdagarne
i Kristinehamn föranleddes oordningar i större eller mindre om —

1912 —

228

fattning och åsamkades direkta och indirekta förluster för landtmännen i
trakten omkring nämnda stad.

Från tillgängliga handlingar och eljest inhämtade upplysningar antecknades,
att detaljhandel med brännvin i Kristinehamn vore medgifven
från fyra ställen, däraf 1 utminuterings- och 3 utskänkningsställen, att
disponenten för Kristinehamns bryggeriaktiebolag David Magnus Tholander
berättigats i huset n:r 3 Västerlånggatan och i huset n:r 26 Tegelslagaregatan
i Kristinehamn idka utskänkning af Öl, att tillstånd till försäljning
till afhämtning af vin och öl meddelats särskilda personer i Kristinehamn,
och att förenämnda bryggeriaktiebolag, hvars styrelse hade sitt säte i Kristinehamn
vid det Kristinehamn närbelägna s. k. Sanna bryggeri, idkade tillverkning
af Öl.

Konungens befallningshafvande tog nu detta ärende i öfvervägande
och fann med afseende å hvad i ärendet förekommit skäligt, med stöd af
35 § 1 momentet i kungl. förordningen angående försäljning af brännvin
den 9 juni 1905 enligt detta lagrums lydelse genom nådiga förordningen
den 18 februari 1910 äfvensom 31 § 1 momentet i kungl. förordningen
angående försäljning af vin och öl den 9 juni 1905, skäligt förordna, att
under den 11 och 12 innevarande oktober äfvensom den 13 i samma
månad, sistnämnda dag intill klockan tolf på dagen, skulle rörande brännvins-
och ölhandeln i Kristinehamn gälla följande bestämmelser: Ofvan
angifna utminuteringsställe för brännvin och utskänkningsställen för Öl
skola hållas stängda. Å de förut omförmälda utskänkningsställena för
brännvin får försäljning af sådan dryck eller af öl eller vin äga rum allenast
vid måltider till spisande gäster i samband med servering af mat.
Den från Kristinehamns bryggeriaktiebolags tillverkningsställe vid Sanna
idkade försäljning af öl är förbjuden i hvad afser försäljning till afhämtning
eller kringföring enligt 15 § i gällande kungl. förordning angående
försäljning af vin och Öl. Likaledes är försäljning af vin eller Öl till afhämtning
eller kringföring enligt 15 § sistnämnda författning förbjuden från
samtliga de ställen i Kristinehamn, där sådan försäljning eljest är tillåten.»

Innan behöflighetcn af lagstiftningsåtgärd i den af borgmästaren Nordenfelt
angifna riktning kan slutgiltigt pröfvas, synes det mig vara erforderligt,
att utredning genom länsstyrelsernas hörande eller annorledes
åvägabringas därom, i hvad mån oordningar eller andra olägenheter uppkommit
genom försäljning af brännvin, vin och Öl under marknader. I
saknad af dylik utredning har jag följaktligen ansett mig icke kunna tillmötesgå
borgmästarens framställning, att jag skulle hos Riksdagen framlägga
förslag till lagbestämmelse om förbud mot försäljning under marknader
af brännvin samt vin och öl.

— 1912 —

229

Då jag emellertid ingalunda underskattar betydelsen af den utaf borgmästaren
väckta frågan, har jag, på grund af 19 § i den för Riksdagens
justitieombudsman gällande instruktion, trott mig böra för Eders Kungl.
Maj:t framlägga förhållandet till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Magt
må finna saken förtjäna.»

Framställning till Kungl. Maj:t om förstärkning af arbetskrafterna
hos Konungens befallningshafvande i Stockholms län.

Härom har jag den 2 februari 1911 till Kungl. Maj:t aflåtit en skrifvelse
af följande lydelse:

»Uti en till mig sistlidet år insänd skrift anfördes af eu klagande,
bland annat, följande:

att klaganden den 28 april 1910 hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Stockholms lån sökt att på grund af en utaf hustru H. S. utgifven
revers af henne och hennes man utbekomma visst belopp;

att klaganden den 10 maj ingifvit bevis om handlingarnas delgifninomed
motparterna;

samt att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ännu den 26 oktober
ej meddelat utslag i målet.

Under framhållande däraf, att ett dylikt dröjsmål uppenbarligen stode
i strid med lagstiftarens mening med bestämmelserna om ett raskt förfarande
i lagsökningsmål, förklarade sig klaganden hafva velat bringa anmärkta
förhållandet till min kännedom till den åtgärd, hvartill jag kunde
finna fog.

I afgifven förklaring har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande till
sin ursäkt anfört, att i följd af göromålens mängd och arbetskrafternas
otillräcklighet hos länsstyrelsen det svårligen kunde undvikas, att understundom
ett ärendes afgörande komme att fördröjas utöfver hvad önskligt
vore, hvarjämte Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande meddelat, att utrymmet
i länsstyrelsens lokaler vore till det yttersta utnyttjadt, så att
numera icke funnes någon möjlighet att bereda plats för flera tjänstebiträden
än dem, som för närvarande där vore anställda.

Vid pröfning af detta ärende har jag med hänsyn till hvad Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i förklaringen sålunda yttrat ansett mig
icke kunna lägga det med ifrågavarande lagsökningsärende förelupna dröjs —

1912 —

230

målet Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande till last såsom ämbetsförsuminelse.

Då emellertid den otillräcklighet i arbetskrafter hos länsstyrelsen, som
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande framhållit, uppenbarligen är till
stort men för allmänheten, har jag med stöd af 19 § i instruktionen för
Riksdagens justitieombudsman ansett mig böra härmed fästa Eders Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet å saken, i förhoppning att Eders Kungl. Maj:t skall
finna utväg att snarast afhjälpa missförhållandet och alltså för framtiden
förebygga, att hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anhängiggöra
mål och ärenden af nu ifrågavarande orsak varda obehörigen uppehållna.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående ändring af 1 kap. 23 §
i tjänstgöringsreglementet vid statens järnvägar.

Härom har jag den 25 februari 1911 till Kungl. Maj:t aflåtit eu så
lydande skrifvelse:

»I 1 kap. 23 § af tjänstgöringsreglementet vid statens järnvägar äro
följande bestämmelser meddelade: »Om genom förvållande af person, tillhörande
linjepersonalen, något järnvägen tillhörigt eller i dess vård lärunadt
gods förkommit eller skadats, eller annan förlust tillskyndats järnvägen,
må den felande, utan afseende därå, huruvida straff för förseelsen
varder honom ådömdt eller icke, kunna förpliktas att förlusten ersätta medelst
afdrag å aflöningen; skolande frågan härom i sammanhang med ansvarsfrågan"
handläggas och afgöras af vederbörande befäl eller myndighet
jämlikt bestämmelserna i § 19 af detta kapitel; dock med iakttagande, att
‘målet varder i sin helhet till styrelsens afgörande hänskjuta i följande
tvänne fall, nämligen: då ersättningsbeloppet, som den felande enligt
samma befäls eller myndighets åsikt bör utgifva, motsvarar eller öfverskjuter
den felandes halfva månadsaflöning, eller anledning förekommer
därtill, att ersättning för förkommet eller skadadt gods bör af personer,
tillhörande olika distrikt, järnvägen återgäldas.»

Af dessa bestämmelser, jämförda med hvad i 1 kap. 19 § af förevarande
tjänstgöringsreglemente stadgats, framgår sålunda, att administrativ''
myndighet (vederbörande afdelningsföreståndare eller järnvägsstyrelsen)
äger förplikta person, tillhörande linjepersonalen, att medelst afdrag å
aflöningen ersätta skada, som genom hans förvållande tillskyndats järnvägen.

— 1912 —

231

1 en till Eders Kungl. Maj:t under sistlidet år ingifven skrift har styrelsen
för Svenska järnvägsmannaförbundet gjort framställning om upphäfvande
af omförmälda anordning, hvarigenom enligt förbundsstyrelsens
mening skadeståndsfrågor af förevarande art undandragits domstols pröfning,
samt om införande i tjänstgöringsreglementet af bestämmelse, »att
icke vare sig skadeståndsplikt eller skadeståndsbelopp må kunna gentemot
statens järnvägars personal fastslås af annan myndighet än de allmänna
domstolarna».

I afgifvet underdånigt utlåtande öfver denna framställning har järnvägsstyrelsen
anfört, bland annat, följande:

Förbundsstyrelsen syntes vara af den uppfattningen, att genom 23 §
i första kapitlet af tjänstgöringsreglementet stadgats befogenhet för järnvägsmyn
digheterna att döma personalen till skadestånds- eller ersättningsplikt.
Ville man emellertid tränga något djupare in i frågan samt se till
den verkliga innebörden af paragrafen, torde man finna, att ett beslut,
hvarigenom en befattningshafvare förpliktas att medelst afdrag å sin aflöning
ersätta förlust, som han tillskyndat statens järnvägar, ingalunda innebure
ett verkligt dömande eller ett dömande på det sätt, som ägde rum,
när en domstol förpliktade någon att utgifva skadestånd eller ersättning.
Rätt fattadt vore nämligen ett förpliktande jämlikt 23 § icke att betrakta
anngrlunda än som ett beslut, hvarigenom af vederbörande järnvägsmyndighet
dels konstaterades och förklarades, att för statens järnvägar uppkommit
en fordran hos den felande befattningshafvaren, dels ock bestämdes,
att denna fordran skulle göras gällande genom kvittning eller, med
andra ord, medelst afdrag å befattningshafvarens aflöning, d. v. s. hans
motfordran hos statens järnvägar.

Att ett dylikt beslut, som ju endast innebure ett reglerande af vissa
privaträttsliga förhållanden mellan statens järnvägar och vederbörande befattningshafvare,
skulle vara oriktigt eller utgöra något mot lag och rätt
stridande, kunde järnvägsstyrelsen ej finna. Det öfverensstämde ju
med hvad som i förhållandet enskilda personer emellan allmänneligen tilllämpades
såsom fullt lagligt och rätt. I afseende härå tilläte sig styrelsen
anföra ett exempel: En arbetare vid enskild verkstad hade för sin arbetsgivare
förskingrat ett belopp af exempelvis 10 kronor eller genom uppsåtlig
skadegörelse tillskyndat arbetsgifvaren en förlust på 10 kronor.
För arbetsgifvaren hade således uppkommit en fordran hos arbetaren på
10 kronor. Arbetaren hade aflöning innestående. För att godtgöra sig
för sin fordran hos arbetaren beslutade arbetsgifvaren att vid utbetalandet
af arbetarens innestående aflöning göra afdrag med 10 kronor, och detta

— 1912 —

232

sitt beslut realiserade arbetsgivare!! också. Icke hade väl arbetsgifvaren
därigenom öfverskridit sin lagliga rätt.

Skulle i det anförda fallet arbetaren icke åtnöjas med arbetsgivare^
förfarande, stode det honom naturligtvis öppet att stämma in arbetsgifvaren
till domstol med yrkande om utfående af det afdragna beloppet
samt dymedelst få frågan om sin ersättningsskyldighet pröfvad af domstol.

På alldeles samma sätt förhölle det sig, enligt järnvägsstyrelsens mening,
med en befattningshafvare, som jämlikt förutnämnda 23 § förpliktats
att ersätta förlust, som han förorsakat statens järnvägar. Det inge
dock icke lämnas oanmärkt, att en befattningshafvare vid statens järnvägar
befunne sig i den, i jämförelse med en i enskild tjänst anställd person,
gynnsammare belägenheten, att han, förutom utvägen att stämma till domstol,
ägde den möjligheten att genom besvär påkalla högre administrativ
myndighets pröfning af frågan, om han vore ersättningsskyldig eller icke.

Järnvägsstyrelsen ansåge sig i detta sammanhang böra nämna, att
styrelsen vore af den uppfattningen, att en uraktlåtenhet från vederbörande
befattningshafvares sida att anföra besvär öfver ett af järnvägsmyndighet
meddeladt beslut enligt ifrågakomna § 23 icke kunde föranleda därtill,
att befattningshafvaren blefve ovillkorligen underkastad den reglering i
civilrättsligt hänseende, som beslutet innebure, och således icke ägde att
till domstol stämma om utfående af gjordt afdrag å aflöningen. Påföljden
af underlåtenheten att anföra besvär kunde, enligt styrelsens mening, icke
blifva annan än den, att vederbörande högre administrativa myndighet
icke behöfde till pröfning upptaga det beslut, som den underordnade myndigheten
fattat. För sin del kunde styrelsen icke finna det vara annat än
oriktigt att påstå, det frågor om järn vägspersonalens skadeståndsplikt skulle
genom omhandlade § 23 vara undandragna domstols pröfning. Paragrafen
föranledde endast därtill, att det i de fall, där tillämpning af densamma
ägde rum, finge bero af befattningshafvaren själf, om en fråga rörande
ersättningsskyldighet för honom skulle komma under domstols pröfning
eller icke.

Ett stadgande därhän, att i hvarje fall, där en befattningshafvare
icke erkände sig ersättningsskyldig, järnvägsförvaltningen skulle vara nödsakad
att draga vederbörande inför domstol för utfående af statens järnvägars
rätt, skulle innebära ett omkastande af det med allmänna iagen
öfverensstämmande befogenhetsförhållande, som läge till grund för klandrade
stadgandet i 23 §, men att vidtaga en sådan åtgärd därtill ansåge
styrelsen det icke finnas någon som helst anledning.

Järnvägsstyrelsen ville äfven framhålla, att förfarandet att genom af —

1912 —

233

•drag å en befattningshafvares aflöning göra staten betäckt för förlust,
som befattningshavaren tillskyndat staten, ingalunda — såsom förbundsstyrelsen
syntes vilja antyda — vore något för järnvägsförvaltningen specifikt.
Detsamma förekomme såväl inom telegrafverket som inom postverket,
om än icke några i instruktioner eller reglementen meddelade föreskrifter
därom funnes, och om än icke något formligt beslut därom plägade
meddelas. Sårskildt vore det utlämnade persedlar, verktyg eller
andra mindre effekter, hvilka slarfvats bort eller förstörts, som personalen
plägade få ersätta genom afdrag å sin aflöning. Hvad militär förvaltningen
anginge torde det vara synnerligen vanligt, att vederbörande chef stadgade

oftast genom formligt beslut — skyldighet för underlydande manskap
att ersätta förskingrade eller förstörda persedlar; och till gäldande af sålunda
stadgad ersättning användes därefter den ersättningsskyldisjes innestående
medel. ° J °

I likhet med järnvägsstyrelsen finner jag, att bestämmelserna uti ifrågavarande
paragraf i tjänstgöringsreglementet, om ock bristfälligt affattade,
icke kunna gifvas den tydning, som styrelsen för Svenska järnvägsmannaförbundet
förmenat, eller att befattningshafvare vid statens järnvägar, hvilken
jämlikt nämnda paragraf af vederbörande myndighet förplfktats att
medelst afdrag å aflöningen ersätta förlust, som "lian tillskyndat statens
järnvägar, vore förhindrad att efter stämning få frågan om sin ersättnin pröfvad af domstol.

Däremot anser jag mig böra nedlägga en gensaga, mot hvad järnvägsstyrelsen
i öfrigt anfört till stöd för bibehållande af omförmälda bestämmelser.

Styrelsen, som utgått från, att klandrade stadgandet i 23 § stode i
öfverensstämmelse med allmänna lagens regler om kvittning, har tydligen
icke rätt fattat innebörden af dessa regler.

Lagen är i afseende å kvittning byggd på den principen, att klar
fordran icke bör uppehållas för det, som är stridigt. I enlighet med denna
princip bör det ju tillkomma vederbörande att innehålla aflöning för befattningshafvare
vid statens järnvägar till belopp motsvarande klar genfordran
på grund af skada, som befattningshafvaren under sin tjänstgöring
tillskyndat statens järnvägar, hvaremot dylik kvittningsrätt icke bör vara
för handen, i den mån det ej kan anses klart, att skadan, hvarom fråga
är, uppkommit genom befattningshafvarens förvållande eller uppo-år t?ll
påstådt belopp.

Möjligt är naturligtvis, såsom järnvägsstyrelsen antyder, att enskilda
arbetsgivare understundom praktiserat en annan metod och under förmenande,
att arbetare förorsakat skada, innehållit aflöning, änskönt skadans

Justitieombudsmannens ämbetsberättehe till 1912 års Riksdag. 30

234

verklighet eller storlek icke kunnat anses ostridig. Att efterlikna, ett dylikt
förfarande kan dock enligt min mening icke vara staten värdigt.

Huruvida, såsom järnvägsstyrelsen vidare uppgifver, inom telegrafverket
liksom inom postverket samma principer tillämpas, som fått uttryck
uti ifrågavarande paragraf i tjänstgöringsreglementet vid statens järnvägar,
har jag icke varit i tillfälle att kontrollera.

Däremot kan jag på grund af den erfarenhet, min verksamhet såsom
justitieombudsman skänkt mig, bekräfta riktigheten af järnvägsstyrelsens
uppgift därom, att det inom militärförvaltningen förekommit, att vederbörande
chef genom formligt beslut stadgat skyldighet för underlydande
manskap att ersätta förskingrade eller förstörda persedlar samt förordnat,
att till sålunda stadgad ersättnings gäldande skulle användas den ersättningsskyldiges
innestående medel; och detta ehuru ersättningsfrågan icke
varit ostridig.

Då dylikt förhållande kommit till min kännedom,'' har detta emellertid
föranledt mitt ingripande. Förordnande af antydd innebörd strider nämligen
mot tydliga lagbestämmelser. Sålunda är exempelvis i 9 § af Eders
Kungl. Maj:ts reglemente för underhållet och vården af vapen, ammunition
m. m. den 11 oktober 1907 stadgadt, bland annat, följande:

»Därest utlämnade vapen med tillbehör, ammunition eller annan materiel,
hvarom i detta reglemente förmäles, skadats på annat sätt än genom
förslitning eller gått förlorade och full ersättning icke genast erlägges,
anställer ”vederbörande kompanichef eller befälhafvare omedelbart undersökning
för utrönande af skadans eller förlustens uppkomst, samt huruvida
någon må anses därför ersättningsskyldig.

Det vid undersökningen förda protokollet inlämnas omedelbart till
regementschefen, hvilken med hänsyn till i saken yppade omständigheter
och det skadades eller förlorades värde bestämmer, huruvida undersökning
jämväl vid krigsrätt skall äga rum eller om det utan sådan åtgärd ma
anses uppenbart, att kronan själf bör vidkännas skadan eller förlusten.
Är det senare förhållandet, iståndsättes det skadade, om så bör ske, och
bestridas utgifterna därför från det anslag, hvaraf ifrågavarande materiel
bekostas, eller afskrifves det skadade eller förlorade. Har undersökning
vid krigsrätt ägt rum och enligt laga kraft vunnet utslag icke någon
ålagts ersättningsskyldighet, förfares på enahanda sätt.

Ersättningsbeloppet för skadad eller förlorad materiel bestämmes, allt
efter omständigheterna, till nyanskaffningsvärdet eller till skälig del däraf.»

I enlighet med dessa bestämmelser skall ersättningsfrågan hänskjuta
till domstol, så framt ej vederbörande är villig att erlägga full ersättning,
eller det är uppenbart att kronan själf bör vidkännas skadan.

— 1912 —

235

Den här uttalade principen är enligt min mening riktig och synes
kunna tjäna till rättesnöre vid uppgörande af det nya tjänstgöringsreglemente
vid statens järnvägar, som ju inom den närmaste framtiden lär
vara att förvänta. Järnvägsstyrelsen har emellertid förmenat, att den nuvarande
anordningen innebure en särskild fördel för befattningshafvare
vid statens järnvägar, i det för denne, där han ansåge ersättningsskyldighet
vara utan laga skäl honom ålagd, två utvägar stode öppna till vinnande
af rättelse, nämligen att stämma till domstol eller hos vederbörande
högre administrativa myndighet anföra besvär.

Härvid har dock järnvägsstyrelsen förbisett tre saker af vikt, dels att
järnvägsmyndighet uppenbarligen icke är i samma mån som allmän domstol
skickad att prölva tvistefrågor, dels att de befattningshafvare, om
hvilka här är fråga, i allmänhet äro i små ekonomiska villkor och för sitt
uppehälle uteslutande hänvisade till sin lön, i följd hvaraf innehållandet
af en del däraf måste, om ock önskad rättelse vinnes, för dem verka särdeles
kännbart, dels ock att den nuvarande anordningen, obehörigen och
till nackdel för befattningshafvare, vid domstol omkastar partsställningen.

1 detta sammanhang tillåter jag mig för Eders Kungl. Maj:t lämna
redogörelse för två under min pröfning dragna rättsfall," hvilka torde i
sin mån utgöra stöd för behofvet af en jämkning af ifrågavarande stadgande
i tjänstgöringsreglementet vid statens järnvägar i här ofvan af mig
antydd riktning.

Genom olika beslut den 29 januari och den 1 februari 1910 bestämde
trafikdirektören i statens järnvägars I distrikt, att för en del gods, som
efter framkomsten till Stockholms norra station förkommit därstädes,
skulle förskottsvis utbetalas ersättning af statens järnvägsmcdel med sammanlagdt
87 kronor 88 öre. Utredning verkställdes sedermera rörande
det förkomna godset, och framgick därvid, att vissa uppgifna stationskarlar
bestridt vakt och godsutlämning å magasinet under den tid godset
eller viss del däraf skulle hafva förvarats därstädes.

Trafikdirektören meddelade därefter under åberopande af 23 § i 1
kap. af tjänstgöringsreglementet vid statens järnvägar det beslut, att då
det icke kunnat tillförlitligen utrönas, att respektive godskollin förkommit
under någon viss af de vakt- och utlämningsturer, som bestridts af
ifrågavarande stationskarlar, samtliga dessa stationskarlar skulle ersätta
statens järnvägar förutnämnda belopp, och skulle trafikinspektören uttaga
medlen genom afdrag å vederbörandes lön.

Stationskarlarna sökte ändring i beslutet genom besvär hos järnvägsstyrelsen,
därvid de bland annat framhöllo. att detsamma tillkommit, utan
att de förut blifvit i saken hörda.

— 1912 —

236

• Enligt beslut den 30 september 1910 yttrade järnvägsstyrelsen, att
enär trafikdirektörens öfverklagade åtgärd att, utan att utredning kunnat
vinnas, att klagandena eller någon eller några af dem varit vållande till
att godset förkommit, bestämma om förlustens ersättande af dem medelst
afdrag å aflöningen saknade stöd af åberopade stadgandet i tjänstgöringsreglementet,
hvars tillämplighet förutsatte, att förseelse hos viss tjänstehafvare
kunde visas föreligga, pröfvade styrelsen rättvist att, med upphäfvande
af öfverklagade beslutet, föreskrifva, att afdragen å klagandenas
aflöning skulle dem återgäldas.

Järnvägsstyrelsens beslut har, enligt hvad jag erfarit, gått i verkställighet.

Emellertid hade stationskarlarna i fråga, innan järnvägsstyrelsens beslut
meddelades, i en till mig ingifven klagoskrift anhållit om sådan åtgärd
eller bemedling från min sida, att personalen vid statens järnvägar
måtte, gent emot nuvarande tillämpningen af 23 § i tjänstgöringsreglementet,
bättre än nu tryggas att utfå stadgad aflöning för sitt arbete utan
obefogade afdrag med däraf påkallade kostnader för rättelse.

Med det andra här ofvan antydda rättsfallet förhöll sig på följande sätt.

I en till mig insänd klagoskrift anförde vagnstäderskan vid statens
järnvägar M. C. O., bland annat:

att då klaganden den 5 juli 1909 på aftonen vid Stockholms centralstation
sysslat med rengöring af en III klass vagn, klaganden under en
soffa påträffat en kartong i tillbuckladt skick;

att klaganden, som lagt kartongen uti den i städerskekuren vid norra
stationen befintliga soplåren, därvid märkt en tygbit sticka upp, hvilken
vid närmare undersökning visat sig tillhöra en kjol, som jämte en s. k.
nattväska, en skoborste och åtskilliga hvita klädespersedlar funnits förvarade
i kartongen;

att klaganden utan att närmare granska sistnämnda persedlar slagit
ett snöre om kartongen med dess innehåll och upphängt paketet å en
krok i städerskekuren, i syfte att detsamma skulle behandlas som kvarglömda
reseffekter;

att då klaganden följande morgon kommit till sitt arbete, klaganden
funnit kartongen borta och på fråga fått sig meddeladt, att den redan
af en annan städerska aflämnats till vagnförmannen;

att klaganden emellertid samma dag på middagen iakttagit, att kjolen
hängde kvar i städerskekuren;

att klaganden då burit kjolen till förmanskuren och, sedan klaganden
för vagnförmannen påpekat, att kjolen borde åtfölja kartongen, på tillsägelse
af förmannen hängt densamma å en spik i förmanskuren;

— 1912 —

237

att kartongen då redan blitvit åt hämtad till centralstationens expedition
för tillvaratagna effekter;

att sedan kartongen återställts till sin ägare, fru T,, hon i skrifvelse
till nämnda expedition meddelat, att åtskilliga i kartongen förvarade effekter
saknades;

att vid i anledning häraf verkställda efterforskningar ofvannämnda
kjol den 22 juli påträffats i städerskekuren, hvaremot öfriga af fru T.
saknade effekter icke kunnat tillrättaskaffas;

att sedan fru T. framställt anspråk på ersättning med 19 kronor 25
öre för de af henne saknade och icke tillrättakomna effekterna, vederbörande
distriktsförvaltning genom beslut den 22 oktober 1909 tillerkänt fru
T. fordrade beloppet samt förpliktat klaganden att godtgöra statens järnvägar
detsamma genom afdrag å lönen för oktober månad.

Under framhållande af att frågan om klagandens skadeständsskyldighet
af g jons utan klagandens hörande påkallade klaganden -min hjälp till vinnande
af rättelse, hvarjämte klaganden anhöll, att underrättelse om hennes
sak måtte lämnas chefen för civildepartementet, för att tagas i öfvervägande
vid pröfning af den utaf styrelsen för Svenska järnvägsmannaförbundet
hos Eders Kungl. Maj:t gjorda framställning om sådan ändring i
tjänstgöringsreglementet, att skadeståndsanspråk mot järnvägspersonal ej
måtte kunna afgöras af annan myndighet än de allmänna domstolarna.

I affordra*! förklaring anförde järnvägsstyrelsen, att styrelsen efter
besvär af klaganden funnit, att ersättning uti ifrågavarande hänseende icke
bort, på sätt som skett, uttagas af klaganden, i anledning hvaraf styrelsen
också anmodat distriktsförvaltningen att föranstalta, att det belopp, 19
kronor 25 öre, som afdragits å klagandens aflöning, omedelbart blefve till
henne utbetaladt.

Vid pröfning af nu nämnda båda ärenden fann jag uppenbart, att
anmärkningsvärdt fel begåtts, då förordnanden meddelats om afdrag å
klagandenas aflöning. Med afseende därå, att rättelse emellertid i båda
fallen skett, samt jämväl å den omständigheten, att vederbörande myndigheter,
som meddelat förordnandena, ju sakna nödiga förutsättningar för
att kunna rätt behandla och bedöma tvistiga rättsfrågor, ansåg jag mic
icke böra anbefalla åtal. °

Däremot har jag för att tillmötesgå hufvudsyftet med klagandenas
hänvändelser till mig och på grund af hvad jag ofvan anfört trott mig
böra härmed för Eders Kungl. Maj:t framlägga ofvanberörda förhållanden,
till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må finna saken förtjäna.»

— 1912 —

238

Framställning till Kungl. Maj:t om ändring i aflöningsreglementet
för tjänstemän vid statens järnvägar.

Härom har jag den 2 mars 1911 till Kungl. Maj:t aflåtit en så lydande
skrifvelse:

»Enligt 4 § 1 mom. i aflöningsreglementet för tjänstemän vid statens
järnvägar °den 15 november 1907 erhåller tjänsteman, för hvilken arfvode
i 2 § af reglementet finnes bestämdt till ett lägsta och ett högsta belopp,
arfvodesförhöjning efter att hafva innehaft ett och samma arfvode i tre
år; och äger sådan förhöjning rum, intill dess det för befattningen stadgade
högsta arfvode uppnåtts.

Sedan i samma moment närmare angifvits det belopp, hvarmed innehafvande
arfvode sålunda förhöjes, stadgas i 2 mom., bland annat, följande: »I

öfrig! gäller såsom allmänna villkor för erhållande af arfvodes o

förhöjning:

att tjänsteman under mera än fyra femtedelar af den tjänstetid, som
erfordras för att vinna arfvodesförhöjning, med godt vitsord bestridt sin
egen eller på grund af förordnande annan statens tjänst eller fullgjort
annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras honom till last
den tid, han åtnjutit semester eller tjänstledighet utan arfvodesafdrag.»

Af förekommen anledning har järnvägsstyrelsen i order den 4 november
1910 förklarat, att vid beräkning af den tjänstetid, som enligt
ifrågavarande bestämmelse erfordras för att ordinarie eller extra ordinarie
tjänsteman vid statens järnvägar må erhålla arfvodesförhöjning, får icke
medräknas den tid, hvarunder vederbörande varit för fullgörande af värnplikt
förhindrad att bestrida sin tjänst.

Utan tvifvel står denna order i full öfverensstämmelse med förberörda
stadgande i 4 § 2 mom. af aflöningsreglementet för tjänstemän vid
statens järnvägar. Värnpliktstjänstgöringen kan nämligen icke betraktas
som en sådan tjänst’ eller ett sådant ''uppdrag’, hvarom i stadgandet förmäles,
och under värnpliktstjänstgöringen åtnjuter vederbörande icke
ledighet från sin tjänst vid statens järnvägar ''utan arfvodesafdrag.

En annan sak är, om ifrågavarande stadgande — så vidt det för järnvägsstyrelsen
nödvändiggör att vid beräkning af tjänstetid för arfvodesförhöjning
lägga vederbörande till last den tid, hvarunder han varit för
fullgörande af värnplikt förhindrad — låter försvara sig ur klokhets- och
billighetssynpunkt.

— 1912 —

239

I detta afseende yttras i innevarande års första häfte af tidskriften
»Från Svenska Statsförvaltningen», bland annat, följande:

»Man må äga rätt att hysa tvifvel, huruvida denna bestämmelse är
lycklig. En liflig agitation gör sig ju, som bekant är, från vissa håll gällande
att med alla till buds stående medel göra värnplikten förhatlig.
År det då lämpligt att — — — — förena denna tjänstgöring, som af
staten för statens egen skull obligatoriskt ålägges den enskilde, med en
ekonomisk uppoffring af nu omförmäldt slag.

Men skulle man dock icke kunna lämpligen jämställa utöfningen af
värnplikten med de uppdrag, hvilka få fullgöras utan att medföra ekonomisk
förlust i nu ifrågavarande afseende? Ökningen i utgifterna för staten
torde väl icke därigenom blifva så synnerligen betungande. Och det skulle
förvisso för de värnpliktiga vara af icke ringa betydelse att veta, att de,
som utföra denna tjänstgöring, icke komma att i ekonomiskt afseende
ställas sämre än dem, som kanske på grund af ett eller annat kroppsligt
fel, närsynthet, hjärtfel eller dylikt, befrias från fullgörande af värnplikten,
utan att i form af värnpliktsskatt eller liknande lämna ersättning för
sin befrielse från nämnda tjänstgöring.»

Instämmande häri och med erinran, att förevarande spörsmål lär
hafva betydelse icke allenast beträffande statens järnvägar utan äfven i
fråga om andra områden af statsförvaltningen — i hvilket afseende jag
exempelvis hänvisar till aflöningsreglementet för tjänstemän vid postverket
§3 — får jag, under åberopande af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman
gällande instruktion, härmed för Eders Kungl. Maj:t framlägga
förhållandet till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må finna
saken förtjäna.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående meddelande af lagbestämmelse
om skyldighet för vederbörande att i hvarje stärbhus
upprätta ett officiellt dokument, utvisande boets delägare

och ekonomiska ställning.

I detta ämne har jag den 15 mars 1911 till Kungl. Maj:t aflåtit en
så lydande skrifvelse:

»Sedan öl utköraren G. R. Andersson den 2 juli 1906 aflidit, efterlämnande
hustru och två omyndiga barn, gjorde Stockholms stads barna —

1912 —

240

vårdsnämnd hos Stockholms rådstufvurätt anmälan i fråga om förordnande
af förmyndare för barnen. — Rådstufvurätten, som i protokollet antecknade,
att behållningen i stärbhuset enligt förrättad bouppteckning uppgick
till 2,448 kronor 95 öre och att vid bouppteckningen uppvisats ett
inbördes testamente af innehåll, att vid endera makens död den efterlefvande
skulle med full äganderätt bekomma hela kvarlåtenskapen, yttrade
i beslut den 27 april 1909, att enär det belopp af 306 kronor 12 öre,
som tillkommit bvartdera barnet i arf efter fadern, måste anses hafva åtgått
till dess underhåll, och barnen icke, så vidt visats, bekommit ytterligare
tillgångar, samt i allt fall ej blifvit ådagalagdt, att modern vore
oduglig att utöfva det henne enligt lag tillkommande förrnynderskapet för
sina barn, kunde barnavårdsnämndens anmälan icke föranleda någon rådstufvurättens
åtgärd.

1 en till mig ingifven skrift, därvid fogats rådstufvurättens protokoll
och beslut i förenämnda ärende, har barnavårdsnämnden anfört, bland
annat, följande:

I nu förevarande ordning torde icke vara något att anmärka vare sig
mot det slut, hvartill rådstufvurätten i ärendet kommit, eller mot den del
af motiveringen, som innehölle att det ej blifvit ådagalagdt, att modern
vore oduglig att utöfva det henne enligt lag tillkommande förmynderskapet
för sina barn. Förtjänt af särskild uppmärksamhet torde däremot
den del af motiveringen vara, som hämtades från det angifna förhållande,
att det belopp, som tillkommit hvartdera barnet i arf efter fadern, måste
anses hafva åtgått till dess underhåll, och att barnen icke, såvidt visats,
bekommit ytterligare tillgångar. Detta uttalande borde ses i belysning
af den uppfattning, man vid rådstufvurätten följde i fråga om den
enligt 9 kap. 2 § ärfdabalken domaren åliggande vårdnadsplikt angående
upprättande af bouppteckning efter afliden person. Då man ansåge sig
hafva giltiga grunder antaga, att i dödsboet ej funnes något af väsentligt
värde att uppteckna, vårdade man sig ej om, att någon uppteckning
komme till stånd. Det behöfde ju ej ens påpekas, att en sådan uppfattning
saknade allt stöd i svensk lag. Såvidt nämnden hade sig bekant,
delades den ej heller af våra underdomstolar i gemen, hvilka tvärtom läte
sig angeläget vara att, utan någon som helst klassificering af rikare
eller fattigare dödsbon, vederbörligen kontrollera att bouppteckningar inkomme.
Det läge i öppen dag, huru stora intressen vore förknippade
med att så skedde. Hos oss vore bouppteckningen den enda officiella
handling, som utvisade en afliden persons rättsägare, och redan på denna
grund kunde från det allmännas sida ej något eftergifvas på fordran, att
sådan uppteckning i vederbörlig ordning komme till stånd och registrerades.

— 1912 —

241

I konsekvens med regeln att ej vårda sig om uppteckningen af fattiga
dödsbon droge Stockholms rådstufvurätt ej heller någon försorg om, att
omyndiga delägare i sådana bon blefve försedda med laga förmyndare.
Det vore dock utom allt tvifvel, att svensk lag afsåge, att omyndiga skulle
förses med förmyndare, oafsedt om de hade egendom eller icke. Stadgande^
i 22 kap. 2 § ärfdabalken gåfve ock vid handen, att lagstiftaren
haft sin uppmärksamhet riktad på andra intressen än de rent materiella
i fråga om omyndiges rätt och välfärd. Den möjligheten torde ej heller
vara utesluten, att mången gång välvilliga anhöriga eller vänner skulle
vilja tråda hjälpande emellan, om anledning och uppfordran därtill gåfves
genom lagenlig behandling af dödsboet. Den nu följda olaga praxis ställde
så att säga utanför samhället en stor kategori af sådana dess medlemmar,
hvilka bäst vore i behof af samhällets skydd. — Då nämnden ansett sig
böra fästa min uppmärksamhet på dessa enligt nämndens förmenande
synnerligen viktiga spörsmål, ville nämnden endast tillägga, att den för
sin del, med hänsyn till den vid Stockholms rådstufvurätt inrotade praxis
i den klandrade riktningen, icke ansåge att de rättens ledamöter, som vore
ansvariga för ifrågavarande uttalande, därigenom skulle gjort sig skyldiga
till sådant fel i ämbetsutöfning, hvarå ansvar skulle kunna följa. Nämnden
vore emellertid förvissad om, att jag skulle inom gränserna för min
ämbetsutöfning finna medel att råda bot för öfverklagade, ur social synpunkt
beaktansvärda missförhållande.

Stockholms rådstufvurätt, som affordrats förklaring i anledning af
barnavårdsnämndens skrifvelse, har i sådant hänseende åberopat följande
yttrande från ledamöterna å dess första afdelning:

»Enligt 9 kap. ärfdabalken, som handlar om egendoms laga uppteckning
efter den döde, skola de, hvilka vid dödsfallet omhänderhaft egendomen,
under edsförpliktelse uppgifva och låta noga uppteckna boets tillgångar
och skulder. Med ledning af denna förteckning skall såsom regel
egendomen sedan definitivt upptecknas och värderas, i stad af två eller
flere gode män, som utses af borgmästare och råd, samt på landet af gode
män, som stärbhusdelägarne själfva äga kalla. Med denna uppteckning
må utan domarens tillstånd ej längre uppskjutas än högst tre månader
efter dödsfallet, ''och ligge där domarens vårdnad å’, säger lagen.

Någon särskild föreskrift finnes däremot icke, att tillförlitlig förteckning
skall ske äfven af de rätta stärbhusdelägarne. Visserligen innehåller
lagen, att den förberedande uppteckningen under edsförpliktelse bör ske
i arfvingarnes närvaro. Med föranledande häraf och då det ligger i sakens
natur, att ett angifvande af stärbhusdelägarne lämpligen bör äga rum,
har ock blifvit allmän praxis, att bouppteckning förses med uppgift jäm Justitieombudsmannens

ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 31

242

väl om stärbhusdelägarne. Men lagen föreskrifver det, som sagdt, icke i
vidare mån än nyss sagts och lämnar därför icke heller någon anvisning
om kontroll på dylika uppgifters riktighet. I allmänhet, särskildt på landsbygden
och i mindre stadssamhällen, grundar sig bouppteckningarnas innehåll
i denna del endast på uppgifter till bouppteckningsförrättarne och
möjligen den personliga kännedom, som desse där lättare kunna äga om
släktskapen.

Hvad lagen uttryckligen stadgar är således, att egendomen skall upptecknas,
och såsom kontroll på att denna uppteckning blir tillförlitlig,
föreskrifves i första hand, att till grund för densamma skall ligga en
uppgift, afgifven under edlig förpliktelse, och att denna uppteckning, där
så fordras, skall inför domstol med ed besannas.

Dessa 1734 års lagstadganden om bouppteckning hafva vid Stockholms
rådstufvurätt, så långt man minnes tillbaka, tillämpats på följande
sätt. Med stöd af den uppfattning om lagens innehåll, som ofvan angifvits,
har tillsyn ägnats däråt, att bouppteckning upprättas i stärbhus,
som hafva någon egendom att uppteckna, hvilket påkallas, utom af allmänna
lagen, äfven för iakttagande af statens rätt till stämpelafgift och
allmänna barnhusets rätt till bouppteckningsafgift. I det stora hela har
denna tillsyn utan svårighet kunnat fullföljas därigenom, att stärbhus
med afsevärd egendom opåmint själfva anmäla sig till erhållande af bouppteckning,
enär de utan sådan handling oftast ej kunna obehindradt förfoga
öfver egendomen. Rörande de stärbhus, som med ledning af de insända
dödslistorna befinnas ej ha begärt bouppteckning, anställas särskilda
efterforskningar, där det ej genom anteckning i dödslistorna eller andra
upplysningar är uppenbart, att någon afsevärd egendom att uppteckna ej
efterlämnats. Befinnes vid dessa efterforskningar att stärbhus hafva uppteckningsvärd
egendom, förelägger den af rättens deputerade, som har
sig särskildt ålagdt att i första hand vaka öfver att bouppteckningar hållas,
vederbörande att gå i författning om aflämnande af uppgift till bouppteckning.
Alla stärbhus emellertid, som frivilligt anmäla sig till boupptecknings
förrättande, erhålla sådan förrättning i vanlig ordning, oafsedt
om afsevärd egendom finnes i boet eller icke.

Det må i detta sammanhang nämnas, att äfven för sådana stärbhus,
som ej frivilligt anmäla sig och icke heller vid förenämnda etterforskningar
befinnas hafva någon egendom, i en hel del fall, där så anses lämpligt
eller eljest önskas, föranstaltas, att i rättens expedition afiämnas så
kallade fattigbouppteckningar, innefattande en under edsförpliktelse af
stärbhusdelägare eller annan vederbörande person afgifven och till riktigheten
af två personer styrkt uppgift om den aflidnes namn, ålder, stärb —

1912 —

243

husdelägare och saknad af tillgångar. Dessa bevis förvaras hos rätten och
användas mången gång såsom bevismedel, när det gäller att styrka, att
den . aflidne ej efterlämnat några tillgångar, såsom vid pröfning af afvittring
m. m.

Hvad härefter angår frågan om upptagande af stärbhusdelägarnes
namn i de bouppteckningar, som i laga former förrättas, så har vid rådstufvurätten
också sedan gammalt utbildat sig en praxis, som nära ansluter
sig till den uppfattning af 1734 års lags ståndpunkt i fråga om
bouppteckningars förrättande, som ofvan utvecklats.

Det har vid rådstufvurättens första afdelning och i förmyndarekammaren
alltid antagits och antages fortfarande, att de enda urkunder,
genom hvilka i vårt land släktskap kan vederbörligen och tillförlitligen
styrkas, äro kyrkoböckerna. När därför vid en boupptecknings förrättande
med prästbevis utredes, hvilka som äro stärbhusdelägare, antecknas
i bouppteckningen, att den döde ''enligt prästbevis’ efterlämnat dessa
stärbhusdelägare. En sådan bouppteckning tages sedan för god såsom
bevismedel om stärbhusdelägarne, men detta icke därför att det står i
bouppteckningen, utan därför att densamma vitsordar upplysningen vara
grundad på prästbevis.

Företes däremot icke oaktadt tillsägelse prästbevis eller underlåter
vederbörande att förete annat än ofullständiga upplysningar ur kyrkoböckerna,
skrifves i bouppteckningen, att den döde ''enligt uppgift’ efterlämnat
vissa stärbhusdelägare. En sådan bouppteckning tages ej för god
såsom bevismedel om stärbhusdelägarne i vidare mån än hvartill en dylik
uppgift i och för sig eller i samband med annan utredning skäligen kan
föranleda. °

Gent emot alla dessa sakförhållanden framstår första delen af barnavårdsnämndens
angifvelse såsom en följd af oöfverlagda påståenden.

Det framhålles där till en början, dels att då man anser sig ha giltiga
grunder antaga att i dödsboet ej finnes något af väsentligt värde att
uppteckna, vårdar man sig ej om, att någon uppteckning kommer till
stånd, och dels att det ej ens behöfver påpekas, att en sådan uppfattning
saknar allt stöd i svensk lag. Detta visar, att barnavårdsnämnden för sill
del . ej tillräckligt satt sig in i saken. Hvad svensk lag stadgar är ofvan
angifvet, och det är säkerligen ingen vårdslöshet utan endast en af praktiska
hänsyn föranledd tillämpning af densamma, som tagit sig uttryck vid
upprinnelsen af den gamla praxis som ännu råder vid rätten i fråga
om upprättandet af bouppteckningar. Och när det genom uppgifter eller
utredningar blifvit konstateradt, att någon afsevärd egendom ej finnes
att uppteckna, har man ansett det meningslöst att sätta i gång en stor

— 1912 -

244

apparat för att uppteckna en obefintlig eller obetydlig egendom. Därigenom
skulle vållas onödiga besvär och kostnader för en mängd fattiga
stärbhus, hvilka särskildt i en storstad som Stockholm äro särdeles talrika
och af en mångskiftande svåråtkomlig beskaffenhet, särskildt med anledning
af folkmängdens rörlighet. Ett anordnande af officiell förrättning
för hvarje sådant stärbhus inom hufvudstaden skulle dessutom påkalla en
vidlyftigare ämbetsorganisation än den nuvarande, hvilket ju endast i
händelse af verkligt behof bör ifrågasättas.

Nämnden påstår vidare, att, så vidt nämnden har sig bekant, delas
förenämnda uppfattning ej heller af våra underdorastolar i gemen, hvilka
tvärtom skulle låta sig angeläget vara att utan någon som helst klassificering
vederbörligen kontrollera, att bouppteckningar inkomma. Detta
är säkerligen en gissning bara af nämnden. Ingen torde kunna säga för
närvarande, huru praxis i allmänhet är i förevarande afseende vid våra
domstolar. Därom är ingen undersökning gjord ännu. Rådstufvurätten
har för sin del endast sig bekant, att i många fall tillämpas lagen på
enahanda sätt som vid rådstufvurätten. I Göteborg lärer exempelvis detta
vara förhållandet. På landsbygden ställer saken sig ju enklare, och där
kan ett infordrande af bouppteckning efter alla aflidna personer vara ett
enklare sätt att undgå försummelse af lagens föreskrifter än anställandet
af sådana särskilda undersökningar, som här vid rådstufvurätten äger rum.
Äfven på landet är dock praxis åtminstone olika. Vid muntlig förfrågan
hos åtskilliga domhafvande har man förmält sig ej infordra bouppteckning,
när i dödslistorna anteckning var gjord därom att den döde varit ''fattig’.

Vidare påstår nämnden, att hos oss är bouppteckning den enda officiella
handling, som utvisar en afliden persons rättsägare, och att redan
på denna grund finge från det allmännas sida ej något eftergifvas på
fordran, att sådan uppteckning i vederbörlig ordning kommer till stånd.
Hur oförsiktigt ett sådant yttrande är, ådagalägges af föregående framställning.
Det är visserligen sant, att en sådan praxis utbildat sig, att
man i allmänhet låter sig nöja med bouppteckningsuppgifter om arfvingarna,
ehuru bouppteckningens vitsord i denna del ej grundar sig på lag
och särdeles ofta ej har någon annan grundval än enskildes obestyrkta
uppgifter. Medgifvas måste också, att denna praxis ej visat sig medföra
några äfventyrligheter, hvarför det är att hoppas, att en blifvande ny
lagstiftning ej onödigtvis invecklar våra nuvarande enkla och för allmänheten
lätt handterliga former för bouppteckningars upprättande. Men
denna praxis är ej heller utan alla vådor. De enda officiella urkunder,

— 1912

245

som kunna på ett betryggande sätt styrka släktskapsförhållanden, äro
kyrkoböckerna.

Med det nu anförda torde vara ådagalagdt, att nämndens mot rådstufvurätten
riktade kategoriska påståenden äro förhastade och icke synas
hafva, på sätt vederbort, föregåtts af nödig undersökning af ämnet. Därmed
är emellertid ej sagdt, att icke frågan, huruvida lämpligen genom ny lag
bör tillses, att i hvarje stärbhus upprättas ett officiellt dokument, utvisande
på ett tillförlitligt sätt boets delägare och ekonomiska ställning, är
förtjänt af öfvervägande. Denna sak har mer än en gång varit på tal
mellan rådstufvurättens ledamöter, särskildt vid upprättandet af förslaget
till den nyligen utgifna arbetsordningen för första afdelningen och förmyndarekammaren.
Man har därvid också varit på det klara med, att å
andra sidan något hinder ej mött ''att skrida till en sådan anordning, dock
att någon anledning eller ens befogenhet för rätten att frångå skillnaden
mellan arfvingar ''enligt uppgift’ och enligt prästbetyg’ icke föreligger.
Men det har ansetts, att öfvervägande skäl talade för att tills vidare förblifva
vid den gamla, mot 1734 års lag ingalunda stridande anordningen
under afvaktan på den förestående revisionen af familjerätten, vid hvilken
dessa frågor böra kunna på ett mera ingående sätt blifva för hela riket
belysta.

Förnämsta anledningen härtill har som sagdt varit, att det nuvarande
förfaringssättet, så vidt erfarenheten gifvit vid handen, icke föranledt nämnvärda
olägenheter, men däremot bereder den stora allmänheten öfvervägande
fördelar. Hvad nämligen erfarenheten dagligen ådagalägger, är allmänhetens
ovilja mot att af rätten eller förmyndarekammaren påläggas
besvär och omgångar. Därest utan vederbörandes önskan upprättades en
officiell urkund öfver hvarje fattigt stärbhus inom hufvudstaden, skulle
detta för en stor mängd människor åstadkomma besvär, tidspillan och
äfven direkta utgifter utan att annat än undantagsvis leda till någon
praktisk nytta. Det är icke alltid riktigt att utan vidare lägga en teoretisk
juridisk regel såsom ett ovillkorligt rättesnöre för likt och olikt inom
det lefvande lifvet utan att också se något på behofven och verkningarna.
Därest i något fall, där officiell bouppteckning af angifven anledning ej
kommit till stånd, skulle erfordras bevisning om, hvilka som varit den
dödes närmaste arfvingar, stå i alla fall kyrkoböckerna, de enda pålitliga
af lagen kända urkunderna för en sådan bevisning, fortfarande till buds.
Under alla förhållanden kan man när som helst påkalla bouppteckningsförrättning
vid förefallande behof, såsom ock ofta sker.

Härtill kommer att, därest anordningar skulle vidtagas i syfte att bo -

1912 —

246

uppteckning efter hvarje i Stockholm afliden person upprättas, detta skulle
kräfva eu utvidgning af rådstufvurättens arbetskrafter, hvartill rådstufvurätten
ej ansett sig försvarad att hos vederbörande göra framställning utan
att kunna på ett öfvertygande sätt ådagalägga, att framställningen sker i
rätt tid och är af verkligt behof påkallad.

Med hvad sålunda anförts, synes vara tillräckligt bemött nämndens
anmärkning, att rådstufvurätten ''icke skulle vårda sig om’ att fullgöra lagens
föreskrifter om boupptecknings upprättande i dödsbon.

Men nämnden har sedan gått än vidare samt hos justitieombudsmannen
likaledes angifvit, att i konsekvens med det anmärkta förfarandet
rådstufvurätten ej heller skulle draga försorg om att omyndiga delägare i
dödsbon blifva försedda med förmyndare; att lagstiftaren otvifvelaktigt
haft sin uppmärksamhet riktad på andra intressen än de rent materiella i
fråga om omyndigs rätt och välfärd; samt att den nu följda ''olaga praxis’
ställer så att säga utanför samhället en stor kategori af sådana dess medlemmar,
hvilka bäst äro i behof af samhällets skydd.

Äfven detta nämndens uttalande är, så vidt rådstufvurätten förstår,
föga öfverlagdt, i hvad det innefattar tolkning af gällande lag, samt innefattar
dessutom i omdömet om frågans räckvidd en teoretisk spekulation
med föga motsvarighet i verkligheten.

Uppenbart är, att genom upprättande af officiell bouppteckning öfver
alla stärbhus utan undantag skulle rätten erhålla en fullständigare uppgift
på alla omyndiga, som förekomma. Lagen stadgar dock som sagdt ej,
att bouppteckning skall upprättas för detta ändamål. Oafsedt detta vore
det emellertid önskligt att så skedde, därest därigenom någon praktisk
nytta vunnes, som i viktiga afseenden uppvägde de ofvan framhållna
olägenheterna att utan behof sätta i gång en stor apparat.

Hur förhåller sig saken nu i det praktiska lifvet?

Det är då till en början att märka, att i det ojämförligt öfvervägande
antalet fall lefver någon af den omyndiges föräldrar, och i dessa fall vidtages
ej någon åtgärd, vare sig det finns egendom i boet eller icke. Föräldrarna
äro nämligen själfskrifna förmyndare.

Medellösa minderåriga åter, som sakna föräldrar, omhändertagas väl
i många fall af skyldeman, vänner till föräldrarna eller medlidsainma
människor; och ett officiellt förordnande för dessa att vara förmyndare
torde icke i nämnvärd grad öka deras vilja att vårda sig om de omyndige.
Skulle omständigheter inträffa, hvarigenom behof åt lagligen tillsatt
förmyndare uppstår, lära de, såsom erfarenheten ock gifver vid handen,
merendels gifva sådant rätten tillkänna.

Man skulle här kunna anmärka, att det är en möjlighet, att dylika

— 1912 —

247

medellösa omyndige genom arf, testamente eller gåfva erhålla tillgångar
och då skulle ej finnas någon af rätten tillsatt förmyndare, som ansvarade
för förvaltningen under domstols kontroll. Hafva emellertid de omyndiga
genom arf eller testamente, fallet i den ort, där de hafva sitt hemvist, erhållit
någon nämnvärd egendom, får rätten i regel genom bouppteckning
efter arflåtaren eller testator kännedom härom och går då själ!'' i författning
att förmyndare formligen förordnas. Då åter arf eller testamente
fallit från annan ort, eller de omyndiga erhållit en gåfva, saknar rätten i
regel kännedom därom, och skulle, då laglig förmyndare ej vore förordnad,
dessa medel i brist på kontroll kunna vara utsatta för förskingring.
Det är därvid dock att märka, att sällan en stärbhusutredning torde utbetala
omyndig person tillagda medel utan att tillse, att det sker till den
omyndiges laga målsman.

Hvad slutligen angår sådana föräldralösa barn, som sakna allt värn,
måste dessa omhändertagas af vederbörande myndigheter. I de flesta händelser
komma dylika barn enligt lag under fattigvårdssamhällets målsmanskap,
och därmed är deras förmyndarefråga afgjord. Rätten torde knappast
äga befogenhet att, utan framställning åtminstone, förordna särskild
förmyndare för dylika omyndiga. I andra fall bör det ankomma på vederbörande
myndigheter att göra anmälan hos rätten, därest laga förmyndare
ej för ordnats.

Af det nu sagda framgår, hur liten realitet ligger bakom nämndens
antagande, att rådstufvurätten skulle genom förment olagligt förfarande
ställa utanför samhället en stor kategori af sådana dess medlemmar, hvilka
bäst äro i behof af samhällets skydd’. Rådstufvurättens egen erfarenhet
bestyrker i hög grad detta omdöme om nämndens framställning i förevarande
del. Rätten har därför hitintills icke heller af hänsyn till förmyndarefrågan
ansett sig försvarad med att, utan afvaktan på familjerättens
omarbetning, frångå den hittills varande, med förhållandena på många
andia orter öfverensstämmande ordningen och påkalla hos vederbörande
myndigheter en dyrbarare organisation af arbetet inom rätten.

Saken i sin helhet ställer sig icke så, som nämnden i sina slutord
framhåller, att det skulle genom den af nämnden förordade vidlyftigare
apparaten lyckas att ens i någon mån råda bot för ur social synpunkt
beaktansvärda missförhållanden. Hvad som här framträder såsom ett socialt
missförhållande afhjälpes endast genom att skaffa tillgångar för de
omyndigas vård och uppfostran. Rådstufvurätten står fullständigt maktlös
i detta afseende och har den lifligaste erfarenhet af att dess plikt och
befogennet att förordna förmyndare för omyndige väl har en formell-juridisk
betydelse och därför blir af vikt företrädesvis för förmögenhetsför —

1912 —

248

vältning, men att därur icke kan framgå någon insats i den sociala frågan.
En sådan insats kräfver helt andra mått och steg, hvarpå försöket med
inrättandet af barnavårdsnämnder utgör ett exempel.»

1 afgifna påminnelser har barnavårdsnämnden anfört hufvudsakligen
följande:

De åsikter, som funne sitt uttryck i rådstufvurättens utredning, kunde
nämnden visserligen ej i allo dela, men ansåge ett ytterligare meningsutbyte
opåkallad^ då nämnden hoppades hafva nått sitt syftemål: att fästa
lagstiftarens uppmärksamhet på hithörande spörsmål. Endast ett par erinringar
ville nämnden tillåta sig. Det torde vara obestridligt, att praxis
i vårt land gjort bouppteckningen till det dokument, som — naturligtvis
med rätt till motbevisning och korrigering — officiellt utvisade eu persons
rättsägare. Att kyrkoböckerna vore källskrifter härvidlag vore lika
obestridligt. Men för att ur dessa kunna särskildt i fall då rättsägarna
äro mer eller mindre aflägsna släktingar till den aflidne — få fram
en fullt uttömmande uppgift på rättsägarna vore ju förenadt med oerhörda
svårigheter och i vissa fall, t. ex. då rättsägarna vore legitimerade
barn, vore det säkerligen oftast omöjligt. Man komme alltså åter till bouppteckningen
såsom den enda handling, som i och för sig officiellt visade
eller sökte visa, hvilka vore rättsägare i ett stärbhus. Att den härvidlag
vore nog så osäker, vore nämnden den första att erkänna. Men i regel
torde den gifva god ledning. Och från praktisk synpunkt skulle det vara
synnerligen beklagligt om, då det gällde att dokumentera sig såsom rättsägare
i ett visst stärbhus, vederbörande alltid skulle vara nödsakad att
taga sin tillflykt till släktforskningar i kyrkoböckerna land och rike rundt.
Hvad som emellertid läge nämnden närmast om hjärtat vore, att omyndiga
blefve i laga ordning försedda med förmyndare. Och kontroll häröfver
borde väl lämpligast ske genom bouppteckning. Nämnden hade för
visso haft ögonen öppna för att särskildt i en stad af Stockholms storlek
nu berörda spörsmål vore med hänsyn till kostnadsfrågan af vidtutseende
beskaffenhet. Men den synpunkten torde komma i andra rummet.

Till sist hemställde barnavårdsnämnden, att jag, därest jag ej funne
anledning till eget initiativ, måtte föranstalta, att lagberedningen, som för
närvarande sysslade med familjerätten, finge, till den kraft och verkan
det kunde medföra, tillfälle att taga del af handlingarna i ärendet.

Med anledning af hvad i detta ärende förekommit har jag ansett mig
böra undersöka, i hvad mån domstolarna enligt nu rådande praxis kontrollera,
att bouppteckningar efter aflidna varda upprättade; och har jag
förty till domhafvandena och rådstufvurätterna i riket utsändt cirkulär,
hvari jag anhållit om upplysning i berörda hänseende.

— 1912 — ;

249

De inkomna svaren utmärka, att praxis härutinnan är ganska olika.

Åtskilliga rådstufvurätter liksom ock domhafvande hafva sålunda förklarat,
att de noggrant vaka öfver, att bouppteckning upprättas i hvarje
stärbhus.

Hvad flertalet domstolar angår, synes emellertid skyldighet för vederbörande
att upprätta bouppteckning icke anses föreligga, därest trovärdig
person intygar, att boet är medellöst,- eller sådant framgår af de förteckningar
å dödsfall (dödslistor), som det jämlikt förordningen om uppgifter
till domstolarna angående timade dödsfall den 18 februari 1846 åligger
kyrkoherde att afgifva. Vid en del domstolar synes man härutinnan
tillämpa något strängare principer, i det befrielse från skyldighet att upprätta
bouppteckning icke anses vara för handen i andra fall, än då vederbörande
åtnjutit full fattigförsörjning, eller fråga är om minderåidg, som
aflidit i föräldrarnas lifstid. En rådstufvurätt har förklarat, att uppgift
från trovärdig person, att tillgångar saknades, plägade godtagas, därest
meddelande äfven lämnades om närmaste arfvingarna. Och två rådstufvurätter
hafva upplyst, att de icke fordrade bouppteckning efter sådan person,
som uti dödslistan betecknades såsom fattig, i annat fall, än då omyndiga
barn funnes bland stärbhusdelägarna.

Vid några häradsrätter synes kontroll öfver bouppteckningars upprättande
alls icke utöfvas.

För två af de å mitt ofvanberörda cirkulär inkomna svaren tillåter
jag mig i detta sammanhang lämna särskild redogörelse.

Sålunda har rådstufvurätten i Karlskrona meddelat, att i medellösa
stärbhus plägade stadsvärderingsmannen upprätta ett instrument, upptagande
dels stärbhusdelägarnas namn och hemvist, dels uppgift å den person,
som under edlig förpliktelse uppgifva boet, dels ock anteckning, att
»då begrafningskostnaderna öfverstego boets tillgångar, måste detsamma
antecknas såsom utfattigt»; att detta instrument för granskning företeddes
hos magistratens expeditionshafvande för bouppteckningars förrättande,
hvilken försåge instrumentet med attest om granskningen; samt att sagda
instrument därefter hos rådstufvurätten registrerades såsom bouppteckning.

Domhafvanden i Älfdals och Nyeds domsaga har yttrat följande:

Vid hvardera af domsagans tre häradsrätter fördes på dödslistorna
grundade alfabetiska register öfver aflidna. Dessa register vore så uppställda,
att för hvarje afliden funnes kolumner för anteckning dels af ingifven
bouppteckning med dess nummer och ingifningstid dels af efterlefvande
omyndiga barn. Efter afslutande af vintertingen infördes i dessa
register de under det närmast föregående året enligt dödslistorna aflidna
personer jämte anteckning om de efterlämnat minderåriga, hvarefter de

Justilieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 32

250

ingifna bouppteckningarna infördes uti den för dem angifna kolumnen.
Dessa register plägade sedermera medföras till höstetingen och af domaren
med nämnden gemensamt granskas, hvarvid, där så erfordrades, bouppteckningsförelägganden
meddelades beträffande aflidna, som efterlämnat
kända tillgångar eller minderåriga, ej med förmyndare försedda arfvingar.
Beträffande sådana aflidna, om hvilka af nämnden vitsordades, att de varit
fullständigt medellösa, och hvilka ej efterlämnat minderåriga, ej med förmyndare
försedda arfvingar, utfärdades däremot ej bouppteckningsföreläggande,
utan antecknades i stället uti registrets bouppteckningskolumn
ordet »medellös».

Härutöfver anser jag mig, beträffande de till mig inkomna svaren,
särskildt böra framhålla, att en häradshöfding såsom skäl för att icke
fordra bouppteckning i fråga om medellösa stärbhus andragit, att föreläggande
i dylika fall dels skulle vålla en hel del kostnader, som skulle
träffa den fattigaste delen af menigheten, dels skulle vålla domare och
åklagare en hel del arbete, som kunde bättre användas till samhällets
nytta, dels ock vore till ingen nytta eller inkomst för staten. En annan
häradshöfding har i detta afseende anfört, att han vid tillträdet af sin
domsaga ifrågasatte upprättande af bouppteckning efter medellös person.
Häradshöfdingen fann emellertid, att tanken att fordra sådan var fullkomligt
främmande för befolkningen, och afstod från att söka genomföra den.
Dess genomförande kunde troligen icke heller ske utan svårighet, beroende
därpå, att ingen ansåge sig vara skyldig att bekosta boupptecknings ingifvande
till häradsrätten, där ersättning icke kunde erhållas ur dödsboet.

Å andra sidan har en rådstufvurätt, som håller hand däröfver, att
bouppteckningar till och med efter fattighjon varda till rådstufvurätten
ingifna, till stöd härför anfört, att rådstufvurättens arkiv därigenom i vissa
fall kunde i arfs- och släktskapsfrågor lämna upplysningar, som ej annorledes
stode att erhålla, och riktigheten af denna rådstufvurättens uppfattning
hade erfarenheten bestyrkt.

Slutligen har jag att omnämna, hurusom i ingångna svar antydts,
att det vore möjligt för domstolarna att fullgöra sin kontrolleringsskyldighet
beträffande minderårigas förseende med förmyndare utan hänsyn därtill,
om bouppteckning efter hvarje afliden blefve upprättad eller icke.

1 sistberörda afseende har man åsyftat 1846 års ofvannämnda förordning,
i hvars 4 § stadgas skyldighet för kyrkoherde att, där död person
veterligen efterlämnat omyndigt barn, därom i dödslistan lämna uppgift.
Detta stadgande borde ock vara för ändamålet tillfyllest, så framt noggranna
uppgifter uti förevarande hänseende verkligen lämnades. Detta
lär dock, enligt hvad jag erfarit, ingalunda alltid vara förhållandet. Och

- 1912 —

251

för öfrigt är härutinnan att märka, att åtskilliga domhafvande och rådstufvurätter,
som anse bouppteckning i fattiga stärbhus obehöflig, ej heller
finna nödigt att förse minderårig, som saknar tillgångar, med förmyndare.
Dessa båda frågor hafva således i viss mån blifvit af praxis med hvarandra
sammankopplade.

Beträffande förmyndarefrågan har jag för afsikt att längre fram i
annat sammanhang inför Eders Kungl. Maj:t närmare utveckla min mening.

I fråga om vikten däraf, att i hvarje stärbhus varder upprättadt ett
officiellt dokument, utvisande ej mindre boets ekonomiska ställning än
äfven dess delägare, synes det emellertid mig, som om åsikterna icke borde
vara delade. I likhet med hvad såväl Stockholms stads barnavårdsnämnd
som Stockholms rådstufvurätt — om ock ur något olika synpunkter —
framhållit, finner jag också det vara önskvärdt, att detta spörsmål upptages
till lösning i samband med den förestående revisionen af familjerätten.
Den af mig åstadkomna utredningen om praxis i ämnet torde härvid vara
af intresse.

Jag får alltså under åberopande af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman
gällande instruktion för Eders Kungl. Maj:t framlägga förhållandet
till den uppmärksamhet, Eders Kund. Makt må finna saken
förtjäna.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående ändring i bestämmelserna
om rått för utlänning att här i riket drifva handel.

I detta ämne har jag den 18 mars 1911 till Kungl. Maj:t aflåtit en
så lydande skrifvelse:

»Enligt 26 § 1 mom. i förordningen angående utvidgad näringsfrihet
den 18 juni 1864 skall på särskild pröfning af Eders Kungl. Maj:t i hvarje
fall bero, om utländsk man eller kvinna må här i riket idka handelsrörelse.

Tillstånd för utlänning att i Sverige drifva handel inbegriper, enligt
29 § af samma förordning, jämväl rätt att föra varor såväl emellan inrikes
orter som till eller från utrikes ort.

Sedan klagomål börjat förspörjas öfver vissa olägenheter, som vore
förenade med den ambulatoriska handelsverksamhet, som inom landet särskilt
af utlänningar bedrefs dels genom s. k. gårdfarihandel dels genom
Yaruauktioner och realisationer för utländska konkursmassors rakning an O

— 1912 —

252

höll Riksdagen i skrifvelse den 15 maj 1878, att Eders Kungl. Maj:t måtte
underkasta näringslagstiftningen, i hvad den anginge utlänningar, en revision
i syfte att förhindra dem att här i riket idka handel utan att erlägga
skatt till staten och kommunen.

Denna Riksdagens skrifvelse hade till följd utfärdande af förordningen
den 20 juni 1879 om ändring af vissa paragrafer i 1864 års näringsfrihetsförordning,
hvarigenom, bland annat, skärpta bestämmelser meddelades
i fråga om såväl handel, hvilken bedrefs af utlänningar, som äfven särskild!
gårdfarihandeln, ehvad den idkades af utlänningar eller svenska
undersåtar.

Emellertid fortforo klagomålen öfver det sätt, hvarpå den ambulatoriska
handelsverksamheten bedrefs, och voro dessa klagomål, såsom förut, i
främsta rummet riktade mot utlänningar.

I skrifvelse den 1 maj 1886 anhöll Riksdagen, med afseende å vissa
anmärkta olägenheter vid varors kringförande till försäljning, synnerligen
då sådant skedde genom utlänningar, att Eders Kungl. Maj:t täcktes bringa
denna viktiga fråga under utredning samt, i fall omständigheterna skulle
därtill föranleda, föreslå till olägenheternas afhjälpande förändringar i då
gällande lagstiftning.

Genom förordningen den 23 september 1887 om ändring af vissa
paragrafer i näringsfrihetsförordningen stadgades i 26 § 2 mom. förbud
för utlänning, äfven om han undfått tillstånd till idkande af handel, att
själf eller genom annan utom den ort, tillståndet gällde, idka försäljning
annorledes än å marknad, hvarjämte utlänning ej heller skulle få användas
till biträde vid s. k. realisation eller vid gårdfarihandel.

Sedan uppmärksamheten blifvit fäst å det förhållandet, att de förmåner,
som enligt åtskilliga med utländska makter gällande traktater tillförsäkrats
dessa makters undersåtar i afseende å handel och industri, utom
gårdfarihandel, icke rätt väl stode tillsammans med det ovillkorliga förbudet
för utlänning såväl att försälja varor genom realisation som ock att
användas såsom biträde vid sådan försäljning, föreslog Eders Kungl. Maj:t
i proposition till 1893 års Riksdag ändring i 26 § 2 mom. i syfte att utlänning,
som i behörig ordning förvärfvat tillstånd att i riket idka näring,
kunde beredas möjlighet att vinna rätt att afyttra varor genom realisation
och att användas såsom biträde vid sådan försäljning.

Den föreslagna lydelsen af ifrågavarande lagrum var sålunda:

»Ej må utlänning, äfven om han undfått tillstånd till utöfvande här

i riket af handel eller annan näring, idka gårdfarihandel, som i---

afses, eller användas såsom biträde vid dylik handel, vare sig den sker
för svensk eller utländsk mans räkning.

— 1912 —

253

Ej heller må utlänning, äfven om han undfått tillstånd, som nyss är
sagdt, verkställa realisation, som afses — — — eller användas som biträde
vid dylik försäljning, vare sig den sker för svensk eller utländsk
mans räkning, utan att Konungen därtill gifvit lof. Sådant lof sökes af
utlänning i enahanda ordning, som i mom. 1 af denna paragraf sägs; och
galle — — — — — meddelade.»

Riksdagen fann mot förslaget ej skäl till annan erinran, än att Riksdagen,
då den föreslagna ändringen för beredande af möjlighet för utlänning,
som i behörig ordning förvärfvat tillstånd att i riket idka näring,
att vinna rätt att afyttra varor genom realisation och att användas såsom
biträde vid dylik försäljning, enligt Riksdagens åsikt icke borde vara mera
omfattande, än hvad gällande, med främmande makter afslutade traktater
fordrade, och således afse allenast sådana främmande makters undersåtar,
hvilka på grund af traktaternas innehåll kunde göra anspråk på rätt att
här i riket utöfva försäljning af ifrågavarande slag, ansåg sig böra hemställa,
att i den föreslagna ändrade lydelsen af sistnämnda lagrum måtte
näst efter ordet »konungen» tilläggas orden »på grund af ingången traktat ».

Förordning i ämnet utfärdades den SO juni 1893, därvid iakttogs
hvad Riksdagen sålunda hemställt.

Näringsfrihetsförordningens § 26 mom. 2 bär sedermera icke undergått
någon saklig förändring.

Genom de sålunda tillkomna bestämmelserna — hvilka af Eders Kungl.
Maj:t i högsta domstolen förklarats tillämpliga äfven å det fall, att utlänning
såsom verkställande direktör för ett här i riket inregistreradt aktiebolag
för bolagets räkning idkat sådan försäljning, som uti ifrågavarande
lagrum omnämnes — har man utan tvifvel lyckats i hufvudsak undanröja
anledningarna till de förut försporda klagomålen öfver utlänningars i Sverige
bedrifna handelsverksamhet.

Emellertid har, enligt hvad till min kännedom kommit, i annat hänseende
missnöje yppats öfver obehörigt intrång från utlänningars sida i
fråga om handel här i riket. Det lärer nämligen inträffa, att utlänningar
faktiskt drifva handelsrörelse utan behörigt tillstånd, och detta under sådana
förhållanden, att ansvar för olaga handel icke kan dem ådömas. Tillvägagångssättet
härvid är, att vederbörande utlänning vidtalar någon svensk
undersåte att såsom bulvan anmäla sig till idkande af handel och därvid
tillika anmäla utlänningen såsom sin prokurist. Då enligt gällande lag
hinder för utfärdande af prokura åt utländsk undersåte icke förefinnes,
kan registrering af sistberörda anmälan icke vägras, och med hänsyn till
de befogenheter, lagen tillerkänner prokurist, är utlänningen sedermera i

— 1912 —

254

ungefär samma rättsställning, som om han fått behörigt tillstånd till utöfvande
af handel.

Det synes mig vara angeläget att förhindra ett dylikt kringgående åt
Wen hvilket, möjliggör för utländska undersåtar att här i riket drifva
handel, ehuru de icke äro i den ekonomiska ställning eller eljest äga
kvalifikationer af den art, att de kunnat förvärfva tillstånd till idkande af
sådäii rörelse.

Med stöd af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande
instruktion har jag ansett mig böra desto mindre underlåta att fästa Eders
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på nu berörda förhållande, som jag utgår
ifrån" att ej mindre näringsfrihetsförordningen än äfven lagen angående
handelsregister, firma och prokura den 13 juli 1887 inom en icke aflägsen
framtid kommer att underkastas en äfven i andra afseenden välbehöflig
revision.»!

Framställning till Kungl. Maj:t angående ändring af lagen om
handelsregister, firma och prokura den 13 juli 1887.

Härutinnan har jag den 18 mars 1911 till Kungl. Maj:t aflåtit en så
lydande skrifvelse:

»Vid olika tillfällen har jag tillåtit mig att för Eders Kungl. Maj:t
framhålla vissa brister, som enligt min mening vidlåda lagen angående
handelsregister, firma och prokura den 13 juli 1887.

I skrifvelse den 30 november 1908 har jag sålunda fäst Eders Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet på, att gällande lagstiftning icke innehåller förbud
mot intagande i firma af beteckningen »riks»- eller därmed jämförligt uttryck,
äfvensom att användandet af ett dylikt uttryck i firman lätteligen
kan bibringa allmänheten den oriktiga föreställningen, att vederbörande
bolao- (resp. förening o. s. v.) vore ett slags statsinstitution eller åtminstone
garanterad af staten eller stående under dess kontroll.

Vidare har jag i skrifvelse den 8 november 1910 erinrat om behofvet
af att bestämmelserna uti ifrågavarande lag blefve till beredande af nödigt
firmaskydd i viss mån jämkade, därvid jag bland annat särskildt framhållit,
dels att det i 128 § af nya aktiebolagslagen innehafvare af i handelsregister
införd firma gifna skydd mot obehörigt intrång från aktiebolags
sida kräfde motsvarighet i firmalagen till förmån för aktiebolag,
dels ock att, om i enlighet härmed ett aktiebolag, hvar än dess styrelse

— 1912 —

255

hade sitt sate, finge befogenhet att, under åberopande af förfång på grund
af namnlikhet, vid domstol väcka talan om upphäfvande af handelsfirmas
registrering, dylik befogenhet syntes böra tillkomma jämväl innehafvare
af i handelsregistret införd firma utan hänsyn till den kommun, där registreringen
skett.

Slutligen har jag i skrifvelse denna dag påpekat, hurusom den omständighet,
. att lagen utan begränsning medgifver främmande undersåtes
intagande i handelsregistret såsom prokurist, gifvit upphof till kringgående
af bestämmelserna i näringsfrihetsförordningen om den rätt till idkande
af handel, som kan förvärfvas af utlänning.

Emellertid har min ämbetsverksamhet satt mig i tillfälle att konstatera
ännu en i lagen angående handelsregister m. m. befintlig lucka, som
enligt min uppfattning är af beskaffenhet att böra utfyllas.

Enligt 132 § i nya aktiebolagslagen skall styrelseledamot eller annan,
som vid anmälan till registrering mot bättre vetande meddelar oriktig uppgift,
straffas med böter från och med femtio till och med två tusen kronor
eller fängelse.

I 97 § af den nya lagen om sjukkassor är straffet för motsvarande
förbrytelse bestämdt till böter från och med tjugufem till och med ett
tusen kronor.

Banklagarna stadga också straff uti nu ifrågavarande afseende, nämligen
böter från och med femtio till och med två tusen kronor.

Äfven i lagen om försäkringsrörelse likasom i lagen om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet har man beaktat behofvet af straffbestämmelser
för den, som i anmälan till registrering mot bättre vetande
meddelar oriktig uppgift. Straffskalan är i den förra lagen böter från och
med femtio till och med fem tusen kronor samt i den senare böter från
och med tjugufem till och med ett tusen kronor.

I lagen angående handelsregister in. m., hvilken i 23 § stadgar straff
för försummelse att göra föreskrifven anmälan till handelsregistret, finnes
däremot icke någon straffbestämmelse för den, som i anmälan till registrering
mot bättre vetande meddelar oriktig uppgift. Den, som t. ex. i kommanditbolags
anmälan till registret lämnar falsk uppgift angående kommanditdelägarnes
insatser, kan alltså icke härför dömas till ansvar, med
mindre handlingen skulle vara straffbar enligt allmänna strafflagen. Detta
förhållande framträder särskildt egendomligt vid jämförelse med det stränga
straff, som enligt nya aktiebolagslagen kan drabba den, hvilken medvetet
lämnar oriktig uppgift angående inbetalning å aktiekapitalet.

.Med stöd af 19 § i instruktionen för Riksdagens justitieombudsman
får jag alltså hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande,

— 1912 —

256

huruvida icke lagen angående handelsregister in. in. borde uti ifrågavarande
afseende bringas i principiell öfverensstämmelse med öfriga, här
ofvan anmärkta lagar.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående ändring i bestämmelserna
om normalpapperet.

Härom har jag den 22 mars 1911 till Kungl. Maj:t aflåtit en så
lydande skrifvelse:

»Under de inspektioner hos domhafvande och rådstufvurätter, jag de
senaste åren förrättat, hafva anmärkningar af olika slag framställts mot
beskaffenheten af det papper (normalpapper), som enligt förordningen den
12 juli 1907 skall användas till skriftliga offentliga handlingar.

Med anledning häraf anhöll jag i december 1910 uti cirkulär till
samtliga domhafvande och rådstufvurätter, att de måtte till mig öfversända
redogörelse för den erfarenhet beträffande ifrågavarande papper,
som de genom dess användning kunde hafva vunnit.

I de å detta cirkulär ingångna svaren hafva i olika afseenden antörts
klagomål mot de påbjudna papperssorterna.

De allmännaste anmärkningarna gälla formatet, särskildt beträffande
normalpappers användande till domböcker och andra konceptprotokoll.
Icke mindre än 55 domhafvande och 26 rådstufvurätter yttra i detta afseende
missnöje. De framhålla, att minsta påbjudna formatet 36 X 45 cm.
är för sagda ändamål för litet, i det att af parter i mål ingifna handlingar
ofta äro af större format och sålunda vid inbindning i ternerna såsom
bilagor antingen komma att sticka ut med kanterna, hvilka. i följd dala
efter någon tids begagnande af ternerna, t. ex. för utskrift, lätt blifva
söndertrasade eller nedsmutsade, eller ock vid inbindningen måste vikas,
hvilket uppenbarligen medför olägenheter vid protokollens begagnande.
Närmast större påbjudna formatet 41 X 53 cm. framhålles däremot vara
för stort, hvaraf vållades olägenheter, såsom att banden icke finge rum a
förut befintliga arkivhyllor och ternerna icke rymdes i tillgängliga fack
och portföljer samt att arken vore obekväma att skrifva på och i öfrigt
besvärliga att handskas med.

De häradshöfdingar och rådstufvurätter, som framställt anmärkningar
i berörda hänseende, förorda i allmänhet ett format emellan nu nämnda
papperssorter. Många föreslå härvid ett format af samma eller ungefär
lika storlek, som det gamla lessebopapperet Bikupan n:r 1. Några påpeka

1912 -

257

tillika fördelen af oskurna kanter, hvarigenom själfva protokollet vid användning
lättare skiljdes från däri inhäftade bilagor och bläddring i protokollet
i öfrig! underlättades. Efter inbindning af terner med oskurna
kanter skulle dessutom banden te sig mera fördelaktiga till utseendet.

Ytterligare 8 domhafvande och 7 rådstufvurätter hafva förordat sistnämnda
papperssort utan att angifva annat skäl än att detta vore bättre
än normalpapperet.

Angående normalpapperets hållbarhet, jämförd med de förut allmänt
begagnade papperssorternas, hafva allenast några domhafvande och rådstufvurätter
direkt yttrat sig, delvis beroende på att tillräcklig erfarenhet
härutinnan ännu ej erhållits, i synnerhet som ett ganska vidsträckt bruk
gjorts af den i 1907 års förordning medgifna rätt att efter tillstånd använda
andra papperssorter än de i förordningen påbjudna. Emellertid
framställa 8 domhafvande och 6 rådstufvurätter anmärkningar i ifrågavarande
afseende, därvid de förmena, att normalpapper, särskild! vid användning
till protokoll och utgående expeditioner, lätt brytes eller »luddar
sig» vid vikning och i ryggen.

Angående beskaffenheten af normalpappers bladyta och dess lämplighet
vid skrifning hafva åtskilliga anmärkningar blifvit gjorda, hvaraf en del
dock torde gälla endast papper från något eller några bruk.

Sålunda beklaga sig 18 domhafvande och 9 rådstufvurätter öfver att
normalpapper är för tungt eller hårdt att skrifva på, så att exempelvis
det starkt sliter stålpennor eller verkar mer tröttande för den skrifvande.

Icke mindre än 23 domhafvande och 14 rådstufvurätter påpeka såsom
ett ofta förekommande fel hos normalpapper, att detsamma är för hårdt
limmadt eller alltför glättadt eller öfverfettadt. Dessa egenskaper förorsaka,
enligt hvad några särskild! framhålla, att vid skrifning bläcket
endast med svårighet fäster å papperet och vid läskning uppsuges i läskpapperet,
hvarigenom skriften blir otydlig eller nästan utplånas.

Enligt andras iakttagelser föranleda nyssnämnda egenskaper hos normalpapper,
att bläcket flyter ut på papperet och fläcktals plumpar sig. Samma
egepskaper hos papperet äfvensom dess starkt hvita färg föranleda, enligt
uppgifter från 14 domhafvande och 3 rådstufvurätter, att det är synnerligen
mottagligt för fläckar och smuts.

Bland mera allmänt framhållna brister hos normalpapper märkes därjämte,
att detsamma, om ock hårdt på ytan, är väl löst till sin inre konsistens,
så att radering därå svårligen kan ske utan skada å papperet.
Af 22 domhafvande och 7 rådstufvurätter har i detta afseende yttrats
missnöje.

Angående normalpappers användbarhet för maskinskrift anse 5 dom Justitieombudsmannens

ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 33

258

hafvande detsamma i följd af dess glatta yta ej vara därför lämpligt. Mot
normalpappers användbarhet vid maskinskrift uttalar sig äfven en rådstufvurätt,
hvilken såsom skäl anför, att maskintyperna ofta slå igenom
papperet.

I fråga om mera anmärkningsvärda olägenheter hos normalpapper
torde äfven böra framhållas, att 4 domhafvande och 2 rådstufvurätter påpekat
svårigheten att åtskilja de olika sorterna af normalpapper, hvilket
ibland måste föranleda misstag i användandet af föreskrifven sort eller
åtminstone orsaka besvär. Såsom botemedel härutinnan föreslås förtydligande
af vattenstämpeln eller olika färgbotten för olika sorter.

Slutligen påpekas af några — 3 domhafvande och 2 rådstufvurätter —
normalpappers benägenhet att snart gulna.

Med stöd af 19 § i instruktionen för Riksdagens justitieombudsman
har jag ansett mig böra fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å de
mot normalpapper sålunda framställda anmärkningar, hvilka enligt min
uppfattning '' tala för behofvet af någon jämkning uti ifrågavarande förordnings
bestämmelser, åtminstone så vidt de afse normalpappers format.

Domhafvandenas och rådstufvurätternas till mig i ämnet afgifna yttranden
bifogas.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående tillämpningen af

värnpliktslagen.

I detta ämne har jag den 23 mars 1911 till Kungl. Maj:t aflåtit en
så lydande skrifvelse:

»I en till mig ingifven klagoskrift anförde styrmannen O. A. från
Skaftö, bland annat:

att klaganden, som år 1903 inom Strömstads sjörullföringsområde
såsom beväringsman inskrifvits i flottan, under år 1904 uttagits för underbefälsutbildning
och samma år fullgjort sin värnplikt;

att klaganden emellertid för utevaro från inskrifning med värnpliktige
tillhörande Göteborgs norra rullföringsområde år 1910 dömts till 40 kronors
böter;

samt att, sedan länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län genom resolution
den 5 juli 1910, hvaraf klaganden fått del, förordnat, att böterna
skulle hos klaganden uttagas, klaganden blifvit den 28 oktober för undergående
af förvandlingsstraff för nämnda böter häktad och införpassad till

— 1912 —

259

kronohäktet i Svanesund; och förmälde klaganden, under förmenande att
åtgärderna mot honom berott på försumlighet från vederbörande myndigheters
sida, att han velat lämna mig underrättelse om dessa förhållanden,
emedan fallet icke vore enastående.

Efter af mig verkställd utredning och sedan klaganden återkallat sin
anmälan, lät jag vid denna återkallelse bero.

I ärendet hafva emellertid af några myndigheter gjorts vissa anmärkningsvärda
uttalanden, för hvilka jag tillåter mig att här lämna redogörelse.

Länsmannen i Orusts västra härad har sålunda förklarat sig icke kunna
underlåta att påpeka, hurusom uti bötesförteckningen för utevaro från
inskrifningsförrättningarna med värnpliktige tillhörande Göteborgs norra
rullföringsområde, i hvad denna förteckning afsåge Orusts västra härad,
ett stort antal värnpliktige blifvit obehörigen bötfällda. Det hade visat
sig, att af de i förteckningen upptagna, hittills anträffade värnpliktige,
tillhopa 20 st3mken, ej mindre än 18 fullgjort sin inskrifningsskyldighet.
Ett sådant förhållande hade helt naturligt till följd, att de värnpliktiges
förtroende för värnpliktslagen och dess handhafvande på ett betänkligt sätt
rubbades, och att de ansåge sig vara utsatta för trakasserier. Det syntes
därför länsmannen vara behöfligt, att värnpliktslagen om möjligt ändrades
därhän, att obehörig bötespåföring mindre ofta förekomme.

Kronofogden i Orusts och Tjörns fögderi har anfört, att på kusten
synnerligen ofta förekomme felaktiga bötespåföringar till stort besvär såväl
för länsstyrelsen som för kronobetjaningen, hvilken senare Ange uppbära
klandret för detta förhållande, ehuru det hade sin grund i det rådande
systemet. Det syntes kronofogden, som om det rådde för litet samarbete
mellan sjömanshusen och sjörullföringsområdesexpeditionerna å ena sidan
och landtrullföringsområdesbefälhafvaren å andra sidan. Sålunda förekomme
att en stor del af dem, som bötfälldes för utevaro från inskrifning
inom Göteborgs norra rullföringsområde, vore inskrifna vid flottan, om
hvilket förhållande befälhafvare!! för nämnda rullföringsområde saknade
kännedom. Felaktiga bötespåföringar föranleddes väl ock däraf, att vid
sjömanshus inskrifna värnpliktiga, om hvilka icke i mantalslängden antecknats,
att de vore sjömän, uppfördes i inskrifningslistan såsom inskrifningsskyldiga
inom vederbörligt landtrullföringsområde.

Slutligen har befälhafvaren för Göteborgs norra rullföringsområde
framhållit, att ett stort antal värnpliktige årligen måste uppföras å bötesförteckning,
då ovisshet rådde om, huruvida de vore inskrifna eller icke,
hvilket ofta vore fallet i synnerhet med sjömän, som skulle inskrifvas än
vid rullföringsområde än vid sjömanshus. Risken för den värnpliktige

— 1912 —

260

vore dock, enligt befälhafvare^ mening, ingen, ty hvad som ej kunde
rättas, sedan vederbörande tagit del af de olika inskrifningslängderna,
kunde enligt 45 § värnpliktslagen den värnpliktige själf rätta genom att
uppvisa inskrifningssedel eller genom hänvisning till den, som verkställt
inskrifningen.

Nu anförda yttranden gifva vid handen tillvaron af ett uppenbart
missförhållande. Så vidt jag kunnat utröna, torde dettas orsak vara att
söka icke så mycket i någon bristfällighet hos gällande författningar i
ämnet som i det sätt, hvarpå dessa af vederbörande tillämpas. Då det
emellertid icke varit mig möjligt att konstatera, hvar felet härutinnan
ligger, har jag med stöd af 19 § i instruktionen för Riksdagens justitieombudsman
trott mig böra fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å
saken i förhoppning att Eders Kungl. Maj:t efter verkställd utredning skall
kunna råda bot för missförhållandet i fråga.

I anledning af förenämnda yttrande af befälhafvaren för Göteborgs
norra rullföringsområde vill jag här endast tillägga, att det väl icke är
förenadt med synnerligen stor risk, att obehörigen påförda böter verkligen
varda uttagna. Men tydligt är, att obehörig bötespåföring förorsakar besvär
för den värnpliktige, i det han, vid äfventyr att böterna i laga ordning
uttagas, har att inom viss tid från det han fått del af bötesresolutionen
till vederbörande kronofogde eller magistrat ingifva de bevis,. som
han vill åberopa till styrkande af den mot böternas indrifvande gjorda
invändningen. Laglig skyldighet lärer icke förefinnas för den, som delgifver
bötesresolutionen, att för öfverlämnande till kronofogde eller magistrat
af den värnpliktige mottaga det eller de bevis, hvaraf han uti
ifrågavarande afseende vill begagna sig.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående ändring af instruktionen
för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten.

Härom har jag den 20 april 1911 till Kungl. Maj:t aflåtit en skrifvelse
af följande lydelse:

»I 51 § af Eders Kungl. Maj:ts instruktion för fångvårdsstyrelsen och
fångvårdsstaten den 16 december 1910 är stadgadt, att fånge, som bryter
mot anbefalld ordning, må kunna tillrättavisas med inneslutning i mörk
cell under högst åtta dagar, dock att sådant straff ej må tillämpas, utan

— 1912 —

261

att läkarens förklaring inhämtats, att hinder därför med hänsyn till fangens
hälsotillstånd ej möter.

Bland disciplinstraff, som omförmälas i strafflagen för krigsmakten,
förekommer äfven sträng arrest, som dock må ådömas allenast underofficerare
och manskap. Enligt 19 § i nämnda lag verkställes sträng arrest
i mörkt enrum i militärhäkte. I öfverensstämmelse med hvad förhållandet
är i fråga om fånges inneslutning i mörk cell får sträng arrest ådömas i
högst åtta dagar. Emellertid är i afseende å sträng arrest i sistberörda
paragraf den inskränkande bestämmelsen meddelad, att efter hvar tredje
dag en dags afbrott skall göras i bestraffningen. Under de dagar, afbrott
sker, hålles den straffskyldige i ljust rum, och inräknas dessa dagar
ej i den ådömda strafftiden. Beträffande sträng arrest är för öfrigt att
märka bestämmelsen i 23 § af disciplinstadgan för krigsmakten, enligt
hvilken, där anledning förekommer, att straffskyldig ej skulle kunna utan
fara för hälsan undergå honom ålagd sträng arrest, läkares yttrande däröfver
bör inhämtas. Varder sådant förhållande af läkaren bestyrkt, och
anses bestraffningen, om dess fullbordande någon tid uppskjutes, ej heller
då kunna utan våda verkställas, skall jämlikt samma lagrum den straffskyldige
i stället undergå vaktarrest efter ty i strafflagen för krigsmakten
sägs.

I det förslag till ny strafflag för krigsmakten m. m., som af särskilda
kommitterade afgafs år 1905, har sträng arrest icke upptagits såsom
en särskild straffart. Enligt 26 § i förslaget må emellertid visst
arreststraff skärpas för manskap, ej tillhörande underbefälet, under högst
sex dagar af strafftiden genom mörkt enrum. I förslagets 28 § är därjämte
stadgadt, dels att verkställighet af sådan skärpning ej må ske förr
än vederbörande läkare efter verkställd undersökning förklarat, att den
straffskyldige kan utan våda för hälsan underkastas skärpningen, dels ock
att, där skärpning ålagts för längre tid än tre dagar, en dags afbrott däri
skall göras efter den tredje dagen.

I likhet med gällande strafflag för krigsmakten måste alltså ifrågavarande
kommittébetänkande anses hvila på den uppfattningen, att det
under alla förhållanden bör betraktas såsom hälsovådligt för en person att
hållas inspärrad i mörkt rum mer än tre dagar i följd. Vid sådant förhållande
synes det mig med fog kunna sättas i fråga, huruvida förenämnda
bestämmelse i instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten,
enligt hvilken fånge må kunna tillrättavisas med inneslutning i mörk cell
under åtta dagar i rad, kan anses stå i öfverensstämmelse med humanitetens
fordringar. Särskilt vill jag härvid fästa uppmärksamheten därå,
att risken för skada genom inspärrning i mörkt rum säkerligen är större

— 1912 —

262

för fånge, särskilt om han en längre tid hållits i fängelset, än för någon
till sträng arrest dömd militär, hvars tjänstgöring i det fria gjort honom
mera motståndskraftig; och i enlighet härmed upptogs ock i förenämnda
kommittébetänkande det stadgande, att skärpning genom mörkt enrum
borde verkställas vid strafftidens början.

Den i ifrågavarande instruktion intagna bestämmelsen, att fånge ej
må inneslutas i mörk cell, utan att läkarens förklaring inhämtats, att hinder
därför med hänsyn till fångens hälsotillstånd ej möter, innebär naturligtvis
i viss mån en garanti uti förevarande afseende. Men då lagen
tillåter en fånges straffande genom inneslutning i mörk cell under åtta
dagar i rad, är all anledning antaga, att läkaren icke anser sig kunna
förklara hinder möta för dylik bestraffnings verkställande, med mindre
hos vederbörande fånge särskilda svaghetssymptom förefinnas.

Ofvanberörda förhållande har jag med stöd af 19 § i den för Riksdagens
justitieombudsman gällande instruktion trott mig böra framlägga
för Eders Kungl. Maj:t, till den uppmärksamhet Eders Kungl. Maj:t må
finna saken förtjäna.»

I samma ämne har jag den 30 september 1911 till Kungl. Maj:t allåtit
en skrifvelse af följande lydelse:

»I skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t den''20 april 1911 tillät jag mig
sätta i fråga, huruvida bestämmelsen i 51 § af Eders Kungl. Maj:ts instruktion
för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten den 16 december 1910,
enligt hvilken fånge må kunna tillrättavisas med inneslutning i mörk cell
under åtta dagar i rad, kunde anses stå i öfverensstämmelse med humanitetens
fordringar.

Fångvårdsstyrelsen, som anbefallts att i anledning af min sålunda
gjorda framställning afgifva underdånigt utlåtande, har i en till Eders
Kungl. Maj:t den 8 maj 1911 ingifven skrifvelse anfört, bland annat,
följande:

Enligt den första för styrelsen utfärdade nådiga instruktionen den 7
mars 1835 medgafs styrelsen att vid korrektionsinrättningarna »låta använda
correktionella bestraffningar, hvarunder, i svårare fall, jämväl begripes
prygel för manspersoner». I följande nådiga instruktioner den 16
december 1859 och den 22 november 1877 hade i afseende å styrelsens
rätt att ålägga fångar och kronoarbetskarlar (försvarslösa) extra judiciella
bestraffningar allenast förklarats, att gällande bestämmelser komme att
fortfarande tjäna till efterrättelse, till dess annorlunda blefve förordnadt.
I fråga om låns- och kronocellfängelserna uttalades i nådiga reglementet
den 28 maj 1867 § 3 mom. 6, att, då fånge bröte mot anbefalld ordning,

— 1912 —

263

anmälan om förhållandet skulle göras hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
som efter sakens beskaffenhet bestämde straff för förseelsen, med rätt dock
för fängelseföreståndaren att, där för ordningens vidmakthållande så vore
nödigt, insätta fången i mörk cell. Enligt § 12 finge i svårare fall tillrättavisas
med insättning i mörk cell under högst åtta dagar. Andra
bestämmelser hade i öfrigt icke varit beträffande användningen inom fångvårdsanstalterna
af extra judiciella bestraffningar af ifrågavarande art gifna,
än att styrelsen begränsat den tid, för hvilken mörk cell finge af direktörerna
vid centralanstalterna åläggas, till åtta dagar samt föreskrifvit
läkarundersökning.

Mörk cell vore den strängaste form af extra judiciell bestraffning,
som vid strafiängelserna och kronohäktena stode vederbörande på platsen
till buds.

Inom ett fängelse måste först och främst, framför allt annat, disciplinen
upprätthållas, och medel härtill måste finnas af sådan beskaffenhet,
att en eller annan utomstående, som ej lärt sig inse nödvändigheten häraf,
möjligen kunde anse dem inhumana.

Justitieombudsmannen hade icke genom någon saklig bevisning styrkt
sitt antagande, att åtta dagars mörk cell i rad innebure hälsovåda. Han
stödde sig allenast på en förmodan, att då kommittera de för utarbetande
af förslag till ny strafflag för krigsmakten i förslaget bestämt, att där
skärpning af mörk cell ålagts för längre tid än tre dagar, en dags afbrott
skulle göras, förslaget måste anses hvila på den uppfattningen, att det
under alla förhållanden borde betraktas såsom hälsovådligt för en person
att hållas inspärrad i mörkt rum mer än tre dagar i följd.

Nu hade emellertid styrelsen i detta hänseende inhämtat yttrande af
sin biträdande läkare, professorn i fysiologi vid karolinska mediko-kirurgiska
institutet medicine doktor Johan Erik Johansson, hvilken, enligt hvad ett
i afskrift bilagdt intyg utvisade, satt sig i förbindelse med specialister å
ögonsjukdomarnas och hygienens område. Af intyget framginge, att något
fall ej vore af dem kändt, då permanent skada i följd af vistelse i mörkt
rum. under ifrågavarande tid uppkommit, om ock denna strafform, såsom
hvarje annan, naturligtvis kunde utöfva en allmänt försvagande verkan.

Betecknande vore ett af professor Johansson gjordt tillägg, att inskjutande
af en eller annan ljusdag i mörkkammarvistelsen syntes honom
vara att föredraga, »enär ett itereradt obehag borde verka kraftigare än
ett permanent, vid hvilket vederbörande efter en tid vänjde si^».

Måhända hade detta varit skälet för inskjutande af en ljusdag efter
tre dagars mörkcell enligt krigslagsförslaget, i så fall raka motsatsen till
hvad justitieombudsmannen förordat.

— 1912 —

264

Justitieombudsmannen hade i sin framställning förbigått gällande
strafflags bestämmelse i 4 kap. 15 §, enligt hvilken den, som vore dömd
till straffarbete på lifstid, kunde för brott inneslutas i mörkt enrum ända
till tjuguen dagar i rad. Öfverensstämde det ej med humanitetens fordringar
att i mörk cell under åtta dagar innesluta en fånge, som svårt
förgrepe sig mot ordningen i fängelset och således bröte mot där gällande
lagar, torde det vara en ojämförlig grymhet att i nära tredubbla tiden
innesluta en fånge, som förbrutit sig må vara mot strafflagen.

Då, enligt hvad ofvan framlagts, bestraffningen af mörk cell i högst
åtta dagar å rad icke kunde innebära våda för hälsan, hemställde styrelsen,
att min ifrågavarande framställning icke måtte föranleda någon
vidare åtgärd.

Medicinalstyrelsen, som jämväl anbefallts att till Eders Kungl. Maj:t
inkomma med yttrande, har i afgifvet underdånigt utlåtande förklarat, att
då medicinalstyrelsen icke hade sig bekant att — med den tillämpning,
som ifrågavarande strafform för närvarande torde äga å fångvårdsanstalterna
— något fall förekommit, där genom straffet permanent skada för
hälsa uppstått, ansåge sig styrelsen för sin del icke hafva anledning att
ur hälsosynpunkt yrka ändring i bestämmelsen, att fånge, som bröte mot
anbefalld ordning,''kunde tillrättavisas med inneslutning i mörk cell under
högst åtta dagar i råd, därest det från andra synpunkter ansåges af större
vikt, att densamma bibehölles.

Då jag nu anser mig böra bemöta de invändningar, fångvårdsstyrelsen
gjort mot min ifrågavarande framställning, tillåter jag mig att till en
början åberopa ett yttrande af den koihmitté, hvars förslag ligger till
grund för strafflagen för krigsmakten. I motiven till förslaget anförde
kommittén följande: »Mörk arrest är redan förut såsom extra judiciellt

straff med fördel använd; och få kommitterade tillstyrka densammas införande
äfven i strafflagen — — —. På det att ifrågavarande straff ej
må för den strafflidandes hälsa blifva menligt, liar föreslagits att, efter
hvarje femte dag, den arresterade skall hällas en dag i ljus förn äringsarrest;
och skulle de dagar, hvarunder sådant afbrott sker, ej inräknas i
strafftiden.»

Vid den slutliga redigeringen af strafflagen för krigsmakten godkändes
i princip den af kommittén uti ifrågavarande afseende förordade
bestämmelsen angående inskjutande af en ljus mellandag efter vissa dagars
mörk arrest. Bestämmelsen kom emellertid att inflyta i lagen i mildrad
form. I 19 § är nämligen beträffande sträng arrest stadgadt, att efter
hvarje tredje dag en dags afbrott skall göras i bestraffningen.

Härmed torde vara visadt, att något fog icke finnes för den af fång —

1912 —

265

vårdsstyrelsen uttalade förmodan, att orsaken till bestämmelsen om »inskjutande
af en ljusdag efter tre dagars mörkcell enligt krigslagsförslaget»
vore att söka däri, att straffet ansetts därigenom komma att bereda den
dömde större obehag än om dylikt afbrott ej ägde rum. Lagstiftaren har,
i enlighet med hvad jag i min föregående skrifvelse framhållit, uppenbarligen
intagit en motsatt ståndpunkt.

Gent emot fångvårdsstyrelsens påstående, att den nuvarande anordningen
icke kunde anses hälsovådlig, i hvilket afseende styrelsen åberopat
sig på uttalande af specialister å ögonsjukdomarnas och hygienens område,
är jag i tillfälle att ställa ett den 8 september till mig afgifvet
utlåtande af en psykiatriker, t. f. öfverläkaren vid Stockholms hospital
Harald Fröderström. 1 detta utlåtande yttras följande:

»Erfarenheten synes tala för, att friska och normalt motståndskraftiga
individer i regel uthärda det gängse mörkcellstraffet utan att däraf taga
bestående skada. De lindriga och tillfälliga retningsfenomenen från hjärnans
syncentra, som därunder nästan alltid yppa sig till följd af dagsljusets
långvariga utestängande, kunna icke betraktas som sjukliga symptom
enligt vanlig uppfattning.

Ganska ofta stegras emellertid dessa obehag under de första straffdygnen
till utpräglade syn- och hörselvillor, som försätta den fängslade
i ett orostillstånd med hjärtklappning och ångestsensationer; dessa abnorma
symptom från nervsystemet, hvilka jag som militärläkare upprepade gånger
vant i tillfälle att konstatera, bruka dock upphöra under de ljusa mellandagarna
eller efter straffets uttjänande och föranleda sällan ett ingripande
från läkarens sida.

Hos tvänne af mig iakttagna militärer, hvilka före interneringen i
mörk cell icke företedde några sjukdomssymptom, utbröt under första
resp. andra straffdygnet en häftig akut sinnessjukdom, som på grund af
därmed förenade hallucinationer, ångestkänslor och själfanklagelser ledde
till själfmordsförsök i cellen; i bägge dessa fall, hvilka föranledde sjukhusvård,
kunde sedermera genom efterfrågningar påvisas befintligheten af
sjukliga anlag, hvilka dock direkt framkallats genom det ådömda straffets
beskaffenhet. I ett tredje fall, som jag lärt känna genom offentliga handlingar,
förvandlades mörkcellstraffet efter ett dygn till ljus arrest, enär
den fängslade röjt så stark ''mörkrädsla’, att läkaren förklarade honom ur
stånd att aftjäna återstoden af de ådömda åtta dagarna.

Dessa erfarenheter gälla uteslutande mörkcellstraff, ådömda enligt
krigslagarna. Att lagstiftaren räknat med särskild hälsovådlighet af ifrågavarande
straff framgår tydligt däraf, att enligt disciplinstadgan för krigsmakten
(af 1907) sträng arrest är den enda straffart. angående hvilken

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 34

266

föreskrifves, att läkares yttrande bör inhämtas, om fara för den straffskyldiges
hälsa genom straffets afdånande anses föreligga. Denna uppfattning
bestyrkes ytterligare däraf, att det i forna tider permanenta
mörkcellstraffet mildrats genom ljusa mellandagar. Till jämförelse må
anföras, att enligt den tyska militärstraffrätten (af 1872) de ljusa dagarna
medräknas i det utmätta mörkcellstraffet, och att i hvarje fall läkarundersökning
skall föregå internering.

Då inspärrning i mörk cell beröfvar kroppen en viktig kraftkälla och
upphäfver synorganets förnämsta verksamhet, hvarigenom hjärnan försättes
i ett abnormt funktionstillstånd, måste denna straffart skäligen anses lika
hälsovådlig som svältstraffet (vatten och bröd), hvithet hos oss redan blifvit
afskaffadt såsom stridande mot nutida rättsuppfattning, oaktadt de flesta
individer otvifvelaktigt utan permanent skada kunna uthärda 8 dygns
svältkost.

Ehuru jag icke äger kännedom om något fall af psykisk eller annan
rubbning, framkalladt genom mörkcellstraff inom fängelserna, synes det
mig dock sannolikt, att en dylik strafform, tillämpad under 8 (eller flera)
dygn utan afbrott, måste i ännu högre grad vara vådlig för den fängslades
psykiska hälsa, desto mera som abnorma anlag äro ojämförligt mycket
vanligare bland de å straffanstalterna internerade än annorstädes; då dessa
individer under inflytande af sin abnorma sinnesbeskaffenhet, som under
nuvarande förhållanden sällan konstateras, ofta begå sådana förseelser,
hvilka föranleda extra judiciella bestraffningsåtgärder, så torde den faran
ligga nära till hands, att en hälsovådlig straffart bringar dessa individers
anlag till definitivt utbrott och därigenom invalidiserar dem för all framtid. »

Fångvårdsstyrelsen har funnit anmärkningsvärdt, att jag i min framställning
icke berört stadgandet i 4 kap. 5 § strafflagen, enligt hvilket
lifstidsfånge kan för brott inneslutas i mörkt enrum ända till tjuguen
dagar i rad.

Att detta stadgande, om det tillämpas i hela dess utsträckning
något som dock ej torde ifrågakomma — måste anses vara särdeles strängt,
lärer icke af någon kunna bestridas. Men den omständigheten, att lagstiftaren
i afseende å person, som efter att hafva dömts till högsta frihetsstraff
ånyo föröfvar brott, ansett sig böra stadga ett straff, som sålunda
kan blifva mycket strängt eller — låt vara — grymt, kan icke skäligen,
hvilket fångvårdsstyrelsen dock synes vilja göra, åberopas såsom stöd för
bibehållande i oförändradt skick af den nu ifrågavarande bestämmelsen,
hvilken berör ordningsförseelser inom fängelset.

Jag inser naturligtvis till fullo vikten däraf, att disciplinen inom ett
fängelse varder upprätthållen. Men jag kan omöjligen föreställa mig, att

— 1912 —

267

någon fara härutinnan skulle kunna uppstå genom ett bifall till min framställning,
som ju icke afser borttagande af bestämmelsen om rätt för vederbörande
att under åtta dagar innesluta fånge i mörk cell, utan allenast
en sådan jämkning af bestämmelsen, att, där dylik inneslutning stadgats
för längre tid än tre dagar, en dags afbrott däri skall göras. Och jag
kan desto mindre fatta det motstånd, min framställning mött från fångvårdsstyrelsens
sida, som styrelsen, samtidigt med att den framhåller betydelsen
däraf att stränga former af extra judiciell bestraffning inom
fängelserna stå till buds, synes hysa den uppfattningen, att inskjutande
af en eller annan ljusdag i mörkrumsvistelsen vore att anse såsom en
strängare strafform än en oafbruten mörkrumsvistelse.

Jag har icke förbisett, att stadgandet i 2 kap. 6 § strafflagen, som
medgifver skärpning af straffarbete på viss tid, ej öfver två år, genom
mörkt enrum, icke innehåller någon föreskrift om afbrott i sådan skärpning.
Yäl att observera är emellertid, att skärpningen, som icke ifrågakommer
med mindre synnerlig råhet eller ondska genom brottet ådagalagts,
får ådömas under högst sex dagar. Att stadgandet, som tillkom genom
lagen den 22 juni 1906, för öfrigt icke kan anses vara uppburet af den
allmänna rättsuppfattningen, utan att denna ställer sig afvisande mot
skärpning genom mörkt enrum öfver hufvud taget, har jag varit i tillfälle
att konstatera genom granskning af de senare årens fånglistor.»

Framställning tillfKungl. Maj:t om ändring af 13 § i lagen
angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete

den 5 juli 1901.

I detta ämne har jag den 22 april 1911 till Kungl. Maj:t aflåtit en
så lydande skrifvelse.

»Kraf mot arbetsgifvare om ersättning enligt lagen angående ersättning
för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901 skall, jämlikt
13 § i samma lag, vid äfventyr af talans förlust genom stämning
eller genom påkallande af skilj eaftals tillämpning anhängiggöras inom två
år, räknadt från olycksfallet eller, där fråga är om ersättning i anledning af
dödsfall, från det döden inträdde, dock att hvad sålunda stadgats ej gäller, där
parterna under sagda tid träffa aftal om ersättningen eller öfverenskomma
att hänskjuta frågan om ersättning till slutligt afgörande af skiljemän.

— 1912 —

268

Preskription kan alltså enligt detta lagrum afbrytas antingen genom
stämnings delgifvande eller genom påkallande af skilj eaftal. Såsom ett
giltigt sätt för åstadkommande af afbrott i preskriptionen nämner lagen
däremot icke fordringens bevakning i arbetsgifvarens till konkurs afträdda
bo.

I detta sammanhang anser jag mig böra erinra om stadgandet i 4 §
af förordningen den 28 juni 1798, enligt hvilkct, om någon går i borgen
för betalningen af annans skuldebref, såsom för egen skuld, å den förfallodag
skuldebrefvet innehåller, eller ock å viss annan tid, men ej blifver
därför »lagsöka inom tolf månader efter förfallodagen, eller efter den
utsatta tidens förlopp, löftesmannen för eu sådan borgen skall vara fri.

Den fordringsägare, som för öfrigt iakttagit hvad honom till sin rätts
bevakande jämlikt lag ålegat, bör jämlikt kungl. förklaringen den 29 juli
1812 anses hafva fullgjort innehållet af nämnda stadgande i 1798 års förordning,
när han inom angifven tid hos vederbörande befallningshafvande
(öfverexekutor) eller domare i orten sökt laglig handräckning till sin
fordrans utbekommande, ehuru löftesmannen icke inom samma tid erhållit
del af lagsökningen; dock att, i händelse målet göres anhängigt hos
domaren, fordringsägaren är därjämte förpliktad att detsamma, å landet
vid nästa ting och i staden å den dag, som i stämningen är utsatt, fullfölja
vid förlust af vidare talan.

Ordalydelsen af sistnämnda författning synes angifva, att lagstiftaren
icke särskilt tänkt på möjligheten af afbrott uti ifrågavarande borgenspreskription
genom fordringens bevakning i löftesmäns till konkurs
afträdda bo. Emellertid har Eders Kungl. Maj:ts högsta domstol en
gång — dock efter votering och emot underrättens och hofrättens uttalade
meningar — förklarat att borgenär, som inom tolf månader från
förfallodagen bevakat fordran i löftesmäns konkurs, därigenom iakttagit
hvad enligt 4 § i förordningen den 28 juni 1798 för fordringsrättens
bevarande erfordrats.

Med hänsyn därtill, att i nyssberörda förordning helt allmänt stadgats,
att den särskilda borgenspreskriptionen afbrytes genom lagsökning, samt
den lagstadgade ordningen för utsökande af fordran hos gäldenär, som
är försatt i konkurs, består i fordringens behöriga bevakande i konkursen,
lärer man icke al den utgång, ofvan antydda rättsfall tick, kunna draga
den slutsatsen, att jämväl beträffande stadgandet i 13 § af ifrågavarande
lag domstolarna skulle vara benägna att i afseende å preskriptions afbrytande
likställa konkursbevakning med rättegångs anhängiggörande genom
stämning.

De bestämda ordalag, hvarmed detta stadgande formulerats, samrnan —

19]2 —

269

ställda med den omständigheten, att exempelvis växellagen särskild! angifver,
att preskription afbrytes genom stämnings delgifvande eller fordringens
bevakning i gäldenärs till konkurs afträdda bo, synas fastmera
gifva stöd för den tolkning, enligt hvilken det icke skulle vara möjligt
att medelst bevakning i arbetsgifvares konkurs förhindra preskription af
ersättningsanspråk enligt lagen angående ersättning för skada till följd af
olycksfall i arbete. Uppenbart kan emellertid en dylik tolkning leda till
synnerligen oegentliga resultat, Under min senaste inspektionsresa bär
jag ock iakttagit ett fall, då arbetare, som ansett sig äga kraf om ersättning
enligt ifrågavarande lag, funnit sig böra anhängiggöra krafvet efter
stämning å stärbhusdelägarne efter vederbörande arbetsgifvare, hvars bo
afträdts till urarfvakonkurs.

Till sist tillåter jag mig påpeka, att 10 § i lagen angående ansvarighet
för skada i följd af järnvägs drift den 12 mars 1886, hvilken paragraf
innehåller bestämmelse om preskription, blifvit uti ifrågavarande afseende
bättre redigerad.

Ofvanberörda förhållande har jag med stöd af 19 § i instruktionen
lör Riksdagens justitieombudsman ansett mig böra för Eders Kungl. Maj:t
framlägga till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må finna saken
förtjäna.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående ändring af bestämmelserna
rörande skogsafverkningsafhandlingars beläggande

med stämpel.

Härom har jag den 26 juni 1911 till Kungl. Maj:t aflåtit en skrifvelse
af följande lydelse:

»Enligt den stämpelförordning, som gällde intill den 1 januari 1909,
skulle stämpelafgift för afhandling om skogsafverkning utgå allenast, då
inteckning för afhandlingen begärdes och då betalning på grund af densamma
söktes.

I skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t framhöll 1904 års Riksdag, att
till följd af bristande effektivitet i gällande bestämmelser angående utgörandet^
af stämpelafgift, vid fastighetsköp förluster för statskassan icke
endast på stämpelbeskattningens område utan äfven på andra beskattningsområden
kunde uppstå, därigenom att stämpelafgiften icke komme att

- 1912 —

270

utföras efter fastighetens hela försäljningsvärde, lty att detta värde genom
en° eller annan åtgärd från de kontraherande parternas sida icke bletve
för den stämpelbeläggande myndigheten kändt eller för stämpelbeläggning
åtkomlig. Bland de åtgärder, som härvid af Riksdagen åsyftades, nämndes
i skrifvelsen särskildt den, hvarigenom vid försäljning af fastigheter, å
hvilka afverkningsbar skog till större värde funnes, den i verkligheten
för fastigheten betingade köpeskillingen uppdelades sålunda, att endast
en mindre del däraf upptoges i köpeafhandlingen såsom likvid för sjäffva
fastigheten och blefve föremål för stämpelbeskattning, under det att den
större delen af köpeskillingen betraktades utgöra ersättning för atverkningsrätten
till skogen och därigenom undandroges från stämpelbeskattning
Såväl ur synpunkten af statens skatteintresse som med hänsyn till
de moraliska vådor, Indika en ytterligare utbredning af antydda förfaringssätt
skulle medföra, fann Riksdagen förändring af lagstiftningen a nraga
varande område vara af behofvet väl påkallad. Då Riksdagen emellertid
anså''T en mera omfattande utredning än den, Riksdagen vant i tillfälle
att verkställa, vara erforderlig för att afgöra, hvilka åtgärder härutinnan
borde vidtagas, hemställde Riksdagen, att Eders Kungl. Maj:t matte taga
under ompröfning, genom hvilka åtgärder de anmärkta missförhållandena
kunde afhjälpas, samt till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill
denna pröfning kunde föranleda.

Denna Riksdagens framställning vann

viss mån beaktande i det

1^ CIIII cl ltllS.ÖUU”l,llO ----- . f, J

förslag till ny förordning angående stämpelafgiften, som innefattades i
Eders° Kungl. Maj:ts i ämnet afgifna proposition till 1908 års Riksdag.

1 detta förslag stadgades, dels att afhandling om skogsafverkning
skulle vid upprättandet eller, om sådant vid detta tillfälle icke läte sig
o-öra, sist inom två månader därefter förses med stämpel, samt att afliandfino-en,
då på grund af densamma söktes betalning hos offentlig myndighet,
skulle förses med särskild stämpel, dels att utgifvare åt afhandling
om s ko »•saf verkning skulle, där han ej sist inom två månader från uto-ifvandet
försett afhandlingen med stadgad stämpel, höta två gånger den
felande stämpelns belopp, dock minst tjugufem kronor, dels ock att, dar
dvlik handling icke blifvit af den, hvilken stämpelbeläggning alegat, försedd
med behörig stämpel, skulle äfven den, hvilken såsom bevis om förvärfvad
rättighet mottoge handlingen utan att belägga den med felande
stämpel, vara underkastad det för felaktig eller försummad stämpelbeläggning
af handlingen stadgade ansvar.

Riksdagen lämnade sitt bifall till de sålunda föreslagna bestämmelserna,
hvilka alltså infördes i 1908 års stämpelförordning och från och
med den 1 januari 1909 varit i kraft.

— 1912 —

271

I särskilda motioner vid 1911 års Riksdag gjordes emellertid gällande,
att dessa bestämmelser icke haft åsyftad verkan, enär fortfarande i icke
tå fall förekomme afhandlingar angående skogsafverkning, hvilka icke
blifvit behörigen stämpelbelagda. Den myndighet — yttrades i motionerna
— som ägde tillsyn öfver att ifrågavarande stämpelbeläggning ägde
rum, vore allmän åklagare vid allmän domstol, sålunda på landet kronofogden
och länsmannen hvar inom sitt distrikt. Men några stadganden afsedda att
bidraga till, att allmän åklagare finge kännedom om dessa emellan enskilda
personer upprättade afhandlingar funnes icke, och åklagaren torde sakna
befogenhet att begära, att de framlades för honom. Afverkningen kundo
för öfrigt ske på grund af muntligt aftal. För att råda bot på ifrågavarande
missförhållande tänkte motionärerna sig, att utgifvare af afhandling
om skogsafverkning borde hafva skyldighet att inom viss tid efter
utgifvandet för allmän åklagare i orten uppvisa afhandlingen till bestyrkande
af, att denna vore i laga ordning stämpelbelagd.

I anledning af dessa motioner beslöt Riksdagen att i skrifvelse till
Edeis Kungl. Maj:t anhålla, att Eders Kungl. Maj:t ville låta utarbeta
och för nästkommande års Riksdag framlägga förslag till sådan ändring i
gällande förordning angående stämpelafgiften, att nödig kontroll vunnes
däröfver, att afhandling angående skogsafverkning blefve försedd med
stämpel.

I skriftligen yttrade Riksdagen, bland annat, följande:

»Från skilda trakter i landet har vitsordats, att skogsafverkningskontrakt
ofta upprättas utan att i laga ordning stämpelbeläggas.

Om ån detta missförhållande i åtskilliga fall kan finna sin förklaring''
i bristande kännedom om den år 1908 införda utsträckningen af ifrågavarande
stämpelskyldighet, lära dock gällande ansvarsbestämmelser icke
vara tillräckliga att trygga behörig stämpelbeläggning af skogsafverkningsafhandlingar.
Förklaringen härtill torde man kunna söka dels i lättheten
att undandraga sig stämpelskyldigheten och den obetydliga risk, som är
därmed förenad, dels ock däri, att åklagaren har föga intresse af att åtala.
Till närmare utveckling häraf vill Riksdagen anföra följande.

Lättheten^ att undandraga sig stämpelskyldigheten vid ifrågavarande
afhandlingar framgår vid en jämförelse med förhållandet vid en annan
form af stämpelskyldighet, som i likhet med den förra icke är satt i samband
med någon åtgärd af offentlig myndighet, nämligen stämpelskyldigheten
vid öfverlåtelse af fondpapper. Vid öfverlåtelse af fondpapper
Kräfves städse en öfverenskommelse mellan två eller flera personer för att
undvika stämpelbeläggning. Dels förmedlas nämligen i öfvervägande flertalet
fall dylika öfverlåtelse!'' af mäklare, dels åligger, där så icke är fallet.

— 1912 —

272

stämpelskyldigheten i regel säljaren, hvarigenom vinnes, att det icke kan
undgå den andra parten, om stämpel icke asåttes. Utgifvare af skogs
afverkningsaf handling torde däremot ofta, utan att någon annan person
får kännedom därom, kunna underlåta att åsätta sitt exemplai åt kon
traktet behörig stämpel. I fråga om den härmed förenade risken är att
märka, att, äfven om en sådan underlåtenhet kommer till vederbörande
åklagares kännedom och åtal följer, utgifvaren ofta kan vara i tillfälle att
stämpelbelägga handlingen, innan han inställer sig för rätten, och sålunda
undgå ansvar. Därmed är också gifvet, att det ekonomiska intresse af att
åtala, som bestämmelsen i stämpelförordningens 58 §, att hälften af böterna
skola tillfalla åklagaren, afser att bereda denne, väsentligen försvagas.

Hvad Riksdagen sålunda anfört torde innefatta tillräckliga skäl att antaga,
att ifrågavarande missförhållande fortfarande förekommer i icke ringa
omfattning, och den af 1904 års Riksdag framhållna och af Eders Kungl.
Maj:t år 1908 bekräftade nödvändigheten att råda bot för detsamma synes
sålunda fortfarande göra sig gällande. Angelägenheten att vinna rättelse
härutinnan är enligt Riksdagens mening så mycket mera beaktansvärd,
som det icke kan befordra aktning för gällande lag, att vissa dess bestämmelser
strafflöst kunna kringgås trots statsmakternas försök att genom
särskilda straffbestämmelser förebygga en sådan möjlighet.

1908 års bestämmelser tillkommo under den af föredragande departementschefen
uttalade synpunkten, att man borde låta sig angeläget vara
att icke ålägga vederbörande förpliktelser utöfver hvad som kunde anses
nödvändigt för det hufvudsakliga målets vinnande. Med fullt erkännande
af denna° uppfattnings riktighet måste man dock numera, sedan det visat
sig, att de bestämmelser, som i ifrågavarande hänseende infördes år 1908,
icke varit tillräckliga att betrygga det med dem afsedda syftet, söka finna
starkare garantier för stämpelskyldighetens fullgörande i förevarande fall.»

Under mina inspektionsresor har jag förvärfvat visshet därom, att det
af 1911 års Riksdag sålunda anmärkta missförhållandet förekommer i den
utsträckning, att ytterligare åtgärder till dess ståtande äro af verkligt
behof påkallade. Särskild! har min uppmärksamhet blifvit af häradshöfdingar
i Norrland fäst därå, att bestämmelserna om stämpelafgift för af
handling om skogsafverkning ej sällan kringgås på det sätt, att då ett
skogsskifte säljes för afverkning och därvid en del af priset kontant erlägges,
endast återstoden däraf i afhandlingen upptages såsom köpesumma.
Äfven om myndigheterna få kännedom om en dylik manipulation, anse
de sig på grund af bestämmelserna i § 8 och § 52 mom. 5 stämpelförordningen,
jämförda med bestämmelserna i § 52 mom. 8 samma förord -

— 1912 —

273

ning, förhindrade att af vederbörande fordra stämpelafgift i vidare mån
än som svarar mot den i afhandlingen omnämnda delen af köpesumman.

Äfven i andra afseenden hafva häradshöfdingar för mig påpekat brister
i stämpelförordningens nu ifrågavarande bestämmelser. Såsom särskildt
belysande härutinnan tillåter jag mig åberopa följande skriftliga
anmärkningar, som en häradshöfding benäget ställt till mitt förfogande.

»Under 1910 års höstting med Södra Vedbo härad anhängiggjorde en
af åklagarne en massa åtal för underlåtenhet att belägga skogsafverkningskontrakt
med föreskrifven stämpel. De faktiska förhållandena voro i alla
målen ensartade och ostridiga. Afverkningskontrakten hade upprättats i
två exemplar; intetdera af exemplaren hade inom behörig tid försetts med
stämpel, och underlåtenheten att stämpelbelägga uppgafs af samtliga svarandena
hafva berott på okunnighet om gällande stämpelföreskrifter. Detta
sista förhållande gaf också en del af svarandena anledning att emot åklagaren
rikta förebråelse för hänsynslöshet och ovist nit i tjänsten, då han
genom åtalen utsatt ett stort antal aktade samhällsmedlemmar för obehaget
att stämplas såsom lagbrytare, ehuru icke någon medveten afsikt
att trotsa lagen förelegat och allt således kunnat utan svårighet ordnas,
om åklagaren i stället vidtagit åtgärder att sprida kännedom om de jämförelsevis
nya stämpelföreskrifter, på hvilka åtalen grunda sig. Säljarne
af skogsafverkning gjorde i öfrigt ej någon erinran emot den lagliga befogenheten
af åklagarens ansvarstalan; och äfven flertalet köpare tycktes
taga för gifvet, att de liksom säljarne vore förfallna till ansvar för den
underlåtna stämpelbeläggningen. Några köpare gjorde emellertid gällande,
att åtalen emot dem saknade lagligt fog. Såsom motivering för denna
ståndpunkt åberopades följande:

’Då afhandling om skogsafverkning afslutas, sker detta vanligen på
så sätt, att ett kontrakt emellan säljaren och köparen upprättas.

Säljaren behåller i sin ägo originalet till säkerhet för likviden, hvilken
betalas efter viss tid i flera terminer, och köparen tager en afskrift af
originalkontraktet.

I stämpelförordningen § 52 mom. 5 stadgas att ''utgifvare af afhandling
om skogsafverkning skall för underlåtenhet att vid utgifvandet eller
sist inom 2 månader förse dylik handling med stadgad stämpel etc.’

Således säljarens skyldighet.

I samma förordning § 52 mom. 7 stadgas:

’Där handling, i afseende å hvars stämpelbeläggning ansvar i 5 mom.
stadgas, icke blifvit af den, hvilken stämpelbeläggningen ålegat, försedd
med behörig stämpel, vare äfven den, hvilken som bevis om förvärfvad
rättighet mottager handlingen eller densamma för annans räkning för*

Justitieombudmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 35

274

säljer, belånar eller till godkännande eller betalning företer utan att belägga
den med felande stämpel, underkastad det ansvar etc.’

Detta moment, hvilket åklagaren synes stödja sig på, åsyftar tydligen
icke med orden ''vare äfven den, hvilken såsom bevis om förvärfvad rättighet
mottager handlingen etc.’ köparen af skogen, utan denna bestämmelse
gäller den, på hvilken säljare transporterar handlingen och å samma tecknar
bevis om förvärfvad rätt för emottagaren att af köparen uppbära den
i kontraktet stipulerade, obetalda köpesumman, eller om t. ex. annan person
för säljarens räkning försäljer, belånar eller till godkännande eller
betalning företer handlingen utan att belägga den med felande stämpel
o. s. v.

Huru orimligt detta moment skulle ställa sig, om åklagarens tolkning
kunde tillämpas, framgår af nu föreliggande, åklagarens yrkande: att då
säljaren af skogen icke inom 2 månader efter köpet försett sitt kontrakt
med stadgad stämpel, skulle köparen drabbas af samma ansvar som säljaren,
d. v. s. köparen måste under dessa 2 månader oupphörligen öfvervaka
säljaren, att han i sista stund af dessa 2 månader verkställer stämpelbeläggningen;
hvarom icke drabbas köparen ögonblickligen af lagens
arm, ty han har ej en enda minuts respittid för att kunna verkställa den
af säljaren felande stämpelbeläggningen, utan står ögonblickligen såsom
brottsling inför lagen och förfallen till straff och böter.

Att en sådan tolkning icke kan vara riktig eller lagstiftarnas mening
är ju tydligt och klart, och bestrider jag stämningen såsom varande helt
obefogad.’

Vid förarbetet för afkunnande af utslag i ofvanberörda mål fann jag
tolkningen af stämpelförordningens bestämmelser i ämnet erbjuda väsentliga
svårigheter. Svårigheterna rent af ökades iu mera iag sökte tränga

C O q O it tf O

in i saken. Åtskilliga af dessa svårigheter gällde visserligen ej bedömandet
af de speciella mål, som jag hade under behandling, men intresset att,
om möjligt, vinna klarhet i frågan i hela dess vidd kom mig att ägna
uppmärksamhet äfven åt sådana sidor af saken, som icke för mig voro af
aktuell betydelse.

Bestämmelserna om stämpelbeläggning af skogsafverkningskontrakt
voro, innan 1908 års reform genomfördes, särdeles enkla och lättfattliga.

Stämpelskyldigheten inskränkte sig till två särskilda fall (l:o då inteckning
för kontraktet begärdes och 2:o då betalning på grund däraf
söktes) och skulle fullgöras inför vederbörande offentliga myndighet, som
således blef ansvarig för stämpelbeläggningen. Då stämpelsatsen vid inteckning
var högre än vid sökande af betalning, kom härigenom den större

— 1912 —

275

stämpelskyldigheten 60 öre pr 100 kronor, att påhvila köparen eller dennes
rättsinnehafvare, eftersom endast köpareintresset påkallade kontraktets intecknande.
Lika naturligt träffade den mindre stäinpelskyldighcten, 25
öre för 100 kronor, säljaren eller dennes rättsinnehafvare, hvilka ensamma
kunde komma i den ställningen att behöfva för vinnande af betalning
förete afverkningskontraktet hos offentlig myndighet.

I dessa klara förhållanden gjorde 1908 års reform eller rättare det
formella sätt, hvarpå den genomfördes, en fullständig revolution. Man
får förvisso leta efter en lagstiftningsåtgärd af beskaffenhet att vålla större
oreda och förvirring för vederbörande myndigheter. Grunden härtill torde
vara att söka däri, att man allt för litet uppmärksammat den juridisktprincipiella
innebörden af 1908 års reform. Ehuru det ju gällde en verklig
systemförändring, nämligen att i fråga om skogsafverkningskontrakt
stipulera en helt ny stämpelskyldighet och ställa denna helt och hållet
oberoende af det förut för stämpelskyldigheten afgörande faktum, att kontrakten
blcfve för offentlig myndighet företedda, synes man ej hafva ägnat
den minsta granskning åt huruvida förut gällande bestämmelser om hvad
jag vill kalla den enskilda stämpelskyldigheten, d. v. s. den, som vid ansvarspåföljd
förelagts den enskilde att utan tillsyn af offentlig myndighet
fullgöra, voro så affattade, att de utan ändring eller förtydligande kunde
tillämpas i afseende å skogsafverkningskontrakt. Formen för genomförande
af 1908 års reform blef också den enklaste tänkbara. Den kom att bestå
af allenast två moment.

l:o) första styckat af det i stämpel förordningen II art. B. förefintliga
stadgandet om stämpel beläggning af skogsafverkningskontrakt — hvilket
stycke innehöll föreskrift om stämpelbeläggning i sammanhang med kontraktets
företeende för vinnande af inteckning — utbyttes emot det nu
gällande stadgandet om stämpelbeläggning af skogsafverkningskontrakt vid
upprättandet eller sist inom två månader därefter;

2:o) i femte punkten af den paragraf, som angår enskildes ansvar för
försummad stämpelbeläggning (§ 54 i gamla, § 52 i nya stämpelförordningen)
inarbetades ''utgifvare af afhandling om skogsafverkning’, som i
ansvarshänseende likställdes med utgifvare af gåfvobref om lös egendom
eller af köpe- eller bytesbref om fartyg.

Det bör märkas, att denna form för lagändringen icke helt öfverensstämde
med den af statskontoret föreslagna, ehuru i Kungl. Maj:ts proposition
icke med ett ord antyddes, att jämkning vidtagits i statskontorets
förslag.

Statskontoret hade föreslagit, ''att det i II art. B. förefintliga stadgandet
om stämpelbeläggning af afhandling om skogsafverkning’ skulle er —

1912 -

276

hålla den lydelse, som sedermera, med bibehållande af andra stycket oförändradt,
gafs åt första stycket af nämnda stadgande. Statskontorets förslag
afsåg alltså, att de särskilda bestämmelserna om stämpelbeläggning af
skogsafverkningskontrakt såväl vid inteckning som då betalning söktes skulle
ur författningen utgå. Kungl. Maj:ts förslag åter, som utan vidare antogs,
bibehöll andra stycket af dittills gällande stadgande och uteslöt allenast
första stycket om stämpelbeläggning vid inteckning. Detta förhållande
kan medföra viss tvekan, då det gäller att bedöma stämpeltskyldiyhettns
omfattning enligt 1908 års reform.

Statskontoret hade i motiveringen för sitt förslag ej alls yttrat sig
om, huruvida meningen var att helt och hållet upphäfva stämpelskyldigheten
för afverkningskontrakt, då inteckning eller betalning söktes. Den
formella åtgärd, som statskontoret förordade, behöfde icke i och för sig
innebära, att intecknande af eller sökande af betalning för afverkningskontrakt
skulle vara stämpelfritt. Afverkningskontrakten höra ju till nyttjanderättsaftalen
angående fast egendom. Att de i gamla stämpelförordningen
gjorts till föremål för särskild rubrik berodde naturligtvis uteslutande
därpå, att för inteckning af afverkningskontrakt skulle erläggas högre
stämpel än för inteckning af andra nyttjanderättsaftal. Då nu 1908 års
reform afsåg att förlägga fullgörandet af den förut med inteckningsförfarandet
förbundna högre stämpelskyldigheten till ett tidigare stadium,,
kunde denna förändring mycket väl tänkas genomförd sålunda, att afverkningskontrakten,
vid inteckning och sökande åt betalning, i stämpelafseende
likställdes med andra nyttjanderättsaftal. Ur saklig synpunkt är det också
svårt att finna något giltigt skäl, hvarför inteckning och sökande af betalning
för afverkningskontrakt skulle blifva stämpelfria därför att staten
funne nödigt införa stämpelskyldighet redan vid kontraktens upprättande.
Stämpelskyldigheten vid inteckning och sökande af betalning hade ju sin
grund i det anlitande af offentlig myndighets medverkan för vinnande af
eu förmån, som nämnda åtgärder innebure, och denna grund hade ju ej
i minsta mån rubbats därigenom att stämpelskyldighet vid upprättandet
stipulerats. Betänker man vidare, att den nya stämpelskyldighet, som
infördes 1908, i första hand drabbar säljaren af skogsavverkning, är det
svårt att förstå, hvarför detta skall föranleda att köparen belrias från
den stämpelskyldighet, som hittills ålegat honom, om han för skyddande
af sitt intresse ville påkalla den särskilda förmånen af kontraktets intecknande.

Sakliga skäl synas mig således tala för, att den nya stämpelskyldigheten
icke borde för intecknande och sökande af betalning för afverk -

— 1912 —

277

ningskontrakt medföra någon längre gående verkan än att den högre stämpelskyldigheten
vid inteckning bortfölle och afverkningskontrakten för dessa
tall i stämpelafseende likställdes med andra nyttjanderättsaftal.

Äfven formellt sedt torde det ej hafva förelegat något hinder att i
öfverensstämmelse med denna åskådning tolka stämpelförfattningen, om
statskontorets förslag att stryka de särskilda bestämmelserna om stämpel
vid inteckning och sökande af betalning för afverkningskontrakt upphöjts
till lag.

Men med den lydelse, författningen nu fått, torde man ej kunna
komma ifrån att inteckning af afverkningskontrakt är stämpelfri. Ty då
författningen ansett nödigt att under särskild rubrik ''Skogsafverkning’ behålla
den uttryckliga bestämmelsen om stämpelskyldighet vid sökande af
betalning, lärer man ej kunna tolkningsvis förfäkta att frågan om stämpel
vid inteckning af afverkningskontrakt skulle få bedömas efter den allmänna
föreskriften om stämpel vid inteckning af nyttjanderättsaftal. Kungl.
Maj:ts utan motivering vidtagna ändring i statskontorets förslag medför
därför efter min mening den öfverraskande effekten att inteckning af afverkningskontrakt
är stämpelfri. Köparen har sålunda ensam fått en fördel
af säljarens ökade stämpelskyldighet, medan för säljaren själ!'' bibehållits
hans särskilda stämpelskyldighet vid sökande af betalning.

Öfvergår jag sedermera att skärskåda innebörden af den i femte punkten
af 52 § vidtagna lagändringen, är utan vidare klart att säljaren såsom
utgifvare af afhandlingen om skogsafverkning är under de i lagrummet
angifna förutsättningarna förfallen till ansvar. Men huru ställer det sig
med köparen?

Rent formellt juridiskt sedt, är han visserligen också utgifvare, eftersom
kontraktet är tvåsidigt, men däraf följer icke med nödvändighet att
han skall hänföras till utgifvare i den betydelse, hvari detta uttryck bör
tagas i nu ifrågavarande lagrum. I detta afseende bör först och främst
uppmärksammas, att själfva grundbestämmelsen om stämpelbeläggning af
afverkningskontrakt icke alls talar om hvem som skall fullgöra stämpelskyldigheten
utan allenast att och när stämpel skall påläggas. Detta tyder
på dels att stämpelskyldigheten skall vara enhetlig och odelbar och dels
att lagstiftaren utgått ifrån att det skulle falla af sig själft, hvem som
drabbades af stämpelskyldigheten. Vore detta ej fallet, skulle väl lagstiftaren
icke kunnat underlåta att uttala sig om huru skyldigheten skulle uppdelas
mellan de olika kontrahenterna i analogi med hvad som skett i fråga
om lagfartsstämpel. Ännu tydligare synes det vara att köparen icke faller
under ifrågavarande lagrum, om man aktgifver på säljarens och köparens

— 1912 —

278

olika ställning i aftalet om afverkning. Köparen åtager sig visserligen
äfven han förbindelser, men dessa kunna ej hänföras till utgifvande af
afhandling om skötsel/verkning, utan gå ju ut på valuta för sådan afverkning.
Endast säljaren intager till upplåtelsen af skogsafverkning en ställning,
likartad med de öfriga af handlingsutgifvare, som i lagrummet omförmälas.
Grunden till stämpelplikten i nu ifrågavarande fall talar ock
för tolkning af ordet ''utgifvare’ i ofvan antydd riktning. Det är nämligen
ej förvärfvandet af afverkningsrätt, som föranledt stämpelskyldigheten,
utan uteslutande afhändandet af ett till fast egendom hörande värde.

Detta afhändande hänför sig helt och hållet till säljaren.

Slutligen kan äfven lagrummets formella lydelse åberopas till stöd
för riktigheten af ofvan förfäktade tolkning. Vore det meningen att köpare
skulle räknas till utgifvare, skulle det aldrig kunna förekomma mindre
än två utgifvare af skogsafverkningskontrakt. Lagrummet har emellertid
genom att" använda singularformen ''skalf angifvit, att utgifvare kan vara
endast en person, ja rent af framställt detta såsom normalfall. Jag kommer
nu till frågan:

Kan köpare af skogsufverkningsrätt i denna sin egenskap blifva förfallen
till ansvar enligt 52 § 7 mom. och under hvilka förutsättningar?

Ifrågavarande moment innehåller reglerna för, om jag så må såga,
det sekundära ansvaret för försummad stämpelbeläggning. Momentet bibehölls
alldeles oförändradt i 1908 års stämpclförordning, och man har
således fullgiltig anledning att allt fortfarande anse momentet halva bibehållit
sin karaktär att uteslutande supplera bestämmelserna om den primära
ansvarigheten. För skogsafverkningskontraktets vidkommande innebär
detta, att ansvarighet enligt 7 mom. kan ifrågakomma endast om förhållandena
äro sådana, att primär ansvarighet enligt 5 mom. uppkommit.
7 mom. förutsätter för sin tillämpning uttryckligen att den, som har primär
skyldighet att stämmelbelägga, brutit i denna skyldighet. Före 1908
års reform förelåg ett sådant "bristande i stämpelskyldighet, så snart den
stämpelpliktiga handlingen upprättats utan att förses med stämpel. Genom
1908 års reform infördes emellertid en egendomlighet, i det att lagen
medgaf en respittid af två månader för stämpelbeläggning af skogsafverkningskontrakt.
Häraf är följden, att man ej förr än 2 månader efter afverkningskontraktets
upprättande kan afgöra, huruvida förutsättningarna
för den primära ansvarigheten för försummad stämpelbeläggning af skogsafverkningskontrakt
äro för handen.

Under dessa två månader kan således ej heller den sekundära ansvarigheten
efter 7 mom. uppkomma. Med hänsyn till denna ansvarighet är
det förty totalt betydelselöst, om under dessa två månader den stämpel —

1912 —

279

pliktiga handlingen mottages af annan såsom bevis om förvärfvad rättighet
eller eljest med densamma vidtages förfogande af i momentet angifven°art.
först om detta mottagande eller förfogande sker efter utgången af de två
månaderna, kan det grundlägga den sekundära ansvarigheten. Med till—
knipning af denna, såvidt jag förstår, obestridligt riktiga utgångspunkt,
kan köparen af skogsafverkningsrätt icke blifva förfallen till ansvar efter
7 mom., därigenom att han vid upprättandet af kontraktet eller under de
närmaste två månaderna därefter mottager ett exemplar däraf. Säljarens
primära ansvar är då ännu ej kontraheradt, och därmed är möjligheten
till sekundärt ansvar utesluten. I de svaromål, som afgåfvos af en del
svarande i rättegångarna vid Södra Vedbo häradsrätt, anfördes, såsom af
ofvan intagna referat framgår, en annan grund för påståendet att 7 mom.
icke skulle vara å köpare tillämpligt. Köparen skulle ej kunna räknas till
mottagare i momentets mening. Såsom sådan skulle anses allenast den,
sota öfver tagi t säljarens rätt enligt kontraktet. Så vidt jag förstår, är denna
motivering för köpares friande från ansvar ohållbar. Såsom bevisning för
denna min uppfattning torde vara nog erinra därom, att 7 mom. äfven är
tillämpligt på en sådan afhandling som gåfvobref om lös egendom. Att
i fråga om dylik handling tala om dess mottagande såsom bevis om förvärfvande.
af ut.fjifvarens rätt är ju rent nonsens. Mottagandet såsom bevis
om förvärfvad rättighet kan därför ej rimligen fattas i så inskränkt
betydelse, som svarandena sökt göra gällande, utan måste hänföra sig till
äfven den rätt, som utgifvaren afhändt sig, hoc est i detta fåll rätten
till afverkning.

I detta sammanhang kan det vara skäl beröra en ganska egendomlig
konsekvens af 1908 års reform. Förut, då den högre stämpelskyldigheten
var beroende af att inteckning begärdes, blef det köparens exemplar af
kontraktet, som blef föremål för stämpelbeläggning. Efter 1908 års reform
har däremot säljareexemplaret blifvit hufvudhandlingen, till hvilket stämpelskyldigheten
anknyter sig.

Frågan om forum för mål angående försummad stämpelbeläggnin«- af
skogsafverkningskontrakt var den, som till en början föreföll mig vara den
svåraste att tolkningsvägen lösa. Innan jag ännu hunnit så långt i mina
funderingar, att jag fått klart för mig, att köpare icke borde anses såsom
utgifvare enligt 52 § 5 mom., erbjöd också tolkningen i forumfrågan
rent af afskräckande många dunkla punkter för tanken att genomlöpa.
Jag erinrar i detta afseende om den mängd lösningar af forumspörsmålet,
som voro tänkbara:

domstolen i den ort, där kontraktet upprättades;

— 1912 —

280

säljarens forum personae;

köparens d:o eko ;

domstolen i den ort, där fastigheten var belägen;

domstolen i den ort, där säljaren befann sig, då 2 manaders respit -tiden utgick;

motsvarande forum för köparen m. fl. möjligheter i tolkningsafseende.

Jag vill ej trötta med att upprepa allt ''vridande och vändande'' af
forumspörsmålet på det stadiet. Säkert år, att om köpare skall anses såsom
utgifvare, forumfrågan icke kan lagskipningsvägen lösas utan den
största förvirring och de mest olikartade resultat hos olika domstolar. Den
ena håller mera på den allmänna teorien om forum i brottmål; den andra
tager saken mera praktiskt med hufvudvikt på än den ena, än den andra
praktiska synpunkten.

Med köparens utrangerande från 52 § 5 mom. fick forumfrågan hyggligare
dimensioner. Men äfven med den utgångspunkten gifvas många
tolkningsmöjligheter och tolkningssvårigheter, uteslutande beroende på 2
månaders respittiden. Man kom därigenom att sakna fast punkt för bestämmande
af forum, såvida man skall undvika att komma till rent absurda
resultat för vissa fall.

Rent teoretiskt skulle ju forum uti mål enligt 52 § 5 mom. vara den
ort, där säljaren befann sig vid respittidens utgång. Det behöfver ej närmare
belysas, hvilket oerhördt trassel tillämpning af denna teori skulle
medföra, om t. ex. säljaren befunne sig på resa eller af annan anledning
hade växlande vistelseort. Det blefve en ren slump, hvilken domstol^ som
skulle upptaga målen och hvilken åklagare som skulle vara behörig åtala.

Ur synpunkten af önskvärd stadga och fasthet år då den lösningen
af spörsmålet vida mera tilltalande att målen skulle behandlas af dom
stolen i den ort, där afverkningsfastigheten vore belägen. Man skulle därigenom
också lättast få något så när effektiv kontroll på. att stämpelskyldigheten
fullgjordes. Denna lösning torde emellertid strida alltför mycket
emot den allmänna teorien om forum i brottmål för att kunna tolknings
vägen genomföras.

Samma betänklighet träffar säljarens forum personae.

Den såväl teoretiskt som praktiskt mest hållbara tolkningen i forumfrågan
torde vara den, att ifrågavarande mål höra till domstolen i den ort,
där afhandlingen upprättas. Teoretiskt låter den tolkningen ganska väl
försvara sig, om man ser saken så att stämpelförsummelsen, om ock blott
eventuellt, begås vid upprättandet och att respittiden är att betrakta såsom
ett den försumlige lämnadt medel att undgå kriminell påföljd af försummelsen.

— 1912

281

Att bestämma forum för mål enligt 52 § 7 mom. erbjuder ej några
svårigheter, om man, såsom jag förfäktat, ''från momentet afskiljer allt
mottagande af handlingen’, och dylika åtgärder, som skett före respittidens
utgång. Den sekundära ansvarigheten kommer då att förknippas med den
tidpunkt, då och den plats, där mottagandet eller därmed likställd åtgärd
äger rum.

Min granskning af gällande lagstiftning om stämpelbeläggning af
skogsafverkningskontrakt är härmed afslutad. Utan att tillmäta de påpekade
tolkningssvårigheterna för stor betydelse, torde jag vara berättigad
uttala, att desamma utgöra fullgiltig anledning att underkasta 1908 års
reform revision. Det kan ej vara rimligt, att de lagskipande myndigheterna
för tillämpning af en enda lagstiftningsdetalj skola behöfva offra
så mycken tid och möda, som det verkligen kan kosta att bedöma mål
om försummad stämpelbeläggning af afverkningskontrakt, Jag vågar ock
att såsom min åsikt uttala, att stämpellagstiftningen angående skogsafverkningskontrakt
icke kan blifva tillfredsställande med mindre stämpelskyldighetens
fullgörande förlägges till offentlig myndighet, De ökade besvär
och kostnader, som denna förändring tilläfventyrs komme att medföra,
skulle helt visst ur saväl statens som den enskildes synpunkt mera
än uppvägas af den kontroll och trygghet, som af förändringen stode att
vinna,»

Med stöd af 19 § i instruktionen för Riksdagens justitieombudsman
har jag trott mig böra på sätt ofvan skett för Eders Kungl. Maj:t dels
understryka, hvad Riksdagen yttrat angående behofvet af sådan ändring i
gällande förordning angående stämpelafgiften, att nödig kontroll må vinnas
däröfver, att afhandling angående skogsafverkning förses med stämpel,
dels ock för Eders Kungl. Maj:t framhålla angelägenheten däraf, att bestämmelserna
om stämpelafgift för afhandling angående skogsafverkning
äfven i öfrigt, till förhindrande af lagens kringgående på det af mig här
ofvan särskilt angifna sätt och till vinnande af större klarhet, varda
underkastade erforderlig revision.»

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag.

282

Framställning till Kungl. Maj:t angående förstärkning af arbetskrafterna
hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Härom har jag den 18 juli 1911 till Kungl. Maj:t aflåtit en så lydande
skrifvelse:

»Landstingsmannen Emil Molin i Husum har till mig insändt en
klagoskrift, hvari han — med förmälan hufvudsakligen att ett den 27
oktober 1909 från Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands
län till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inkommet förslag till väg
Dombäck—Torsböle med bivägar ännu den 8 juni 1911 icke blifvit af
styrelsen slutligen pröfvadt — påkallat mitt ingripande med anledning af
det sålunda anmärkta förhållandet.

I afgifven förklaring har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, förutom
annat som ej hör till saken, anfört följande.

Det vore, i afseende å det i klagoskriften omförmälda vägförslaget,

alldeles riktigt, A

att detsamma till styrelsen inkom för granskning den 2 7 oktober 1JOJ
att det med väsentliga anmärkningar efter genomgången granskning
återremitterades för omarbetning till förslagsställaren, distriktsingenjören
löjtnanten R. Ekwall, med skrifvelse den 17 december 1910,

att det omarbetade förslaget från denne inkom till styrelsen den lo

februari 1911 för förnyad granskning, .

samt att det sålunda omarbetade förslaget efter granskning och godkännande
återställdes i vederbörlig ordning till förslagsställaren med skrifvelse
den 12 juni 1911.

Hvad ifrågavarande arbetsplan i öfrigt beträffade, kunde styrelsen inskränka
sig till den upplysningen, att den tid af cirka 1 år 1 Va månad,
som förflöt, innan turen kom till densamma att såsom granskad kunna
expedieras från ämbetsverket, icke under förhandenvarande förhållanden
varit osedvanligt lång, utan att arbetsplanerna numera i allmänhet måste
blifva i ämbetsverket inneliggande understundom ännu längre tid, pa grund
däraf att de årligen inströmmade till en mängd, långt utöfver hvad för
ämbetsverket tillgängliga arbetskrafter kunde medhinna att undangranska
på kortare tidrymd. Det starkt växande antalet för granskning inkom
mande arbetsplaner kunde bäst åskådliggöras genom det i sin ordning
proportionellt växande krafvet på statsanslag till arbetsföretagens utförande,
i hvilket afseende styrelsen kunde upplysa därom, att medan arbetskrafterna
i styrelsen icke till antalet undergått någon väsentlig ökning, hade
ansökningarna om anslag till väganläggningar på senaste 10 åren okats

— 1912 —

283

från cirka 6 till öfver 13 millioner och de granskade arbetsplanerna i
samma proportion. Det borde vara uppenbart, att en relativt lång tid
måste förgå, innan under sådana förhållanden ett vägföretag kunde komma
i tur till vare sig granskning eller statsbidrag.

Dröjsmålet i fråga berodde sålunda af intet annat sakligt skäl än de
naturliga följderna af, att ämbetsverket i fråga icke disponerade öfver sådan
tillgång på tjänstebiträden eller anslag till aflöningar, som kunde
möjliggöra en snabbare behandling af ärendena i ämbetsverket.

Hvad sålunda på grund af klagoskriften genom styrelsens förklaring
kommit till min kännedom har jag i olikhet mot styrelsen funnit synnerligen
anmärkningsvärdt.

Uppenbarligen kan allmänheten icke vara tillfreds med en anordning,
enligt hvilken ärenden af nu ifrågavarande art regelmässigt blifva hos vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen inneliggande omkring fjorton månader, innan
de varda expedierade. Då styrelsen af förklaringen att döma icke synes
vara betänkt på att själ!'' vidtaga någon åtgärd i syfte att få berörda missförhållande
undanröjdt, har jag — vare sig detsamma, i enlighet med styrelsens
uppgift, hvilken jag icke har anledning att betvifla, beror på bristande
arbetskrafter, eller tilläfventyrs har sin orsak däri, att befintliga
arbetskrafter icke varda behörigen utnyttjade — med stöd af 19 § i instruktionen
för Riksdagens justitieombudsman ansett det vara min plikt
att. härmed fästa Eders Kung!. Maj:ts uppmärksamhet på saken, i förhoppning
att Eders Kungl. Maj:t skall finna utväg att snarast möjligt af hjälpa
missförhållandet och alltså för framtiden förebygga, att till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
inkomna ärenden varda obehörigen uppehållna.»

Framställning till Kungl. Maj:t om ändring af lagen den 29 juli

1892 angående sparbanker.

I detta ämne har jag den 23 september 1911 till Kungl. Maj:t aflåta
en så lydande skrifvelse:

»Sedan Eders Kungl. Maj:t den 8 oktober 1910 uppdragit åt en kommitté
dels att taga under öfvervägande väckt fråga om anordnande af en
fackmässig och enhetlig kontroll öfver rikets sparbanker samt afgifva det
förslag i ämnet, hvartill omständigheterna kunde föranleda, dels ock att
afgifva förslag till de ändringar i gällande sparbankslag, som till följd af
sparbankskontrollens omläggning eller i öfrigt syntes erforderliga, har den
sålunda tillsatta kommittén numera fullgjort ifrågavarande uppdrag.

— 1912 —

284

Då grundad anledning alltså är till antagande, att sparbankslagen
inom den närmaste framtiden varder underkastad revision, har jag, med
den rätt 19 § i instruktionen för Riksdagens justitieombudsman förlänar
mig, ansett mig böra fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på, att
förutom de ändringar i nämnda lag, hvarom kommittén afgifvit förslag,
jämväl annan jämkning i lagen synes vara af behof påkallad.

I afseende härå tillåter jag mig erinra om 20 §. I denna paragraf
meddelas till en början följande bestämmelser: »Har någon del af sparbanks
vinst blifvit använd på annat sätt, än 15 § medgifver, åligger dem,
som i beslutet därom deltagit, att, en för alla och alla för en, till sparbanken
återgälda hvad sålunda blifvit obehörigen utbetaldt. Underlåtes
föreskriften i 19 §, äro de, som låtit sådan underlåtenhet komma sig till
last, likaledes en för alla och alla för en, insättarna ansvariga för deras
fordringars fulla gäldande.» Därefter stadgas: »1 öfrigt äro hufvudman
och styrelseledamöter underkastade ansvarighet för de sparbanken anförtrodda
^ medel endast efter de grunder, som för syssloman enligt allmän
lag gälla, såvidt de icke särskild! utfäst sig till ytterligare ansvarighet,»

1 det kommittéförslag, hvarpå sparbankslagen är byggd, hade mellan
nu nämnda båda stadganden inskjutits ett stycke af följande innehåll:
»öfverträda eljest hufvudman eller styrelseledamöter denna lag eller för
sparbanken stadfäst reglemente, äro de skyldiga att, en lör alla och alla
för en, ersätta all genom öfverträdelsen uppkommen skada.»

Denna bestämmelse hade sin motsvarighet i 30 § af lagen angående
bankaktiebolag den 19 november 1886, enligt hvilket lagrum styrelseledamöter
eller andra bolagsmän, som öfverträdde »denna» lag eller bolagets
ordning, skulle ersätta all genom sådan öfverträdelse uppkommen skada,
en för alla och alla för en.

Bestämmelsen ströks dock på hemställan åt högsta domstolen, som
förklarade, att på grund af hvad tredje stycket innehöll jämte stadgandena
i första stycket syntes tillräckliga föreskrifter vara lämnade i fråga
om hufvudmännens och styrelseledamöternas ansvarighet för utöfningen åt
deras uppdrag.

I det skick lagen antogs hafva alltså hufvudmän och styrelseledamöter
i allmänhet samma ansvarighet som syssloman.

Den kommitté, hvars förslag låg till grund för lagen om aktiebolag
den 28 juni 1895, påvisade emellertid i motiven, att styrelseledamöter i
rättsligt afseende icke äro att anse såsom likställda med syssloman.

1 enlighet härmed betecknade nämnda lag, i olikhet mot förordningen
angående aktiebolag den 6 oktober 1848, styrelseledamöter icke såsom
syssloman.

— 1912 —

285

Den sålunda vidtagna formella ändringen medförde dock icke genast
något omslag i sak. Liksom förhållandet var i 1886 års lag om bankaktiebolag
och nyssberörda förordning, stadgades i 1895 års aktiebolagslagsolidarisk
ansvarighet för styrelseledamöter allenast i afseende å sådan
skada, som de åstadkommit genom att öfverträda »denna» lag eller bolagsordningen.
Banklagarna af 1903 upptogo enahanda bestämmelse.

Däremot har lagen om aktiebolag den 12 augusti 1910 följt en annan
princip. I 70 § har nämligen föreskrifvits solidarisk ansvarighet för styrelseledamöter,
som »genom att öfverträda denna lag eller bolagsordningen
eller eljest uppsåtligen eller af vårdslöshet tillskynda bolaget skada».
Och denna princip har äfven gjort sig gällande i lagen om bankrörelse
den 22 juni 1911.

Allmän lags bestämmelser om syssloman, hvilka enligt ofvanberörda
paragraf i sparbankslagen skola vara afgörande vid bedömande af den ansvarighet,
som åligger styrelseledamöter och hufvudmän för sparbank, innehålla
icke någon särskild regel om fördelningen af flera sysslomäns ansvarighet.
Ilandelsbalkens 18 kap., som handlar om syssloman, förutsätter
icke ens det fall, att flera syssloman för ett och samma uppdrag finnas.
I de händelser, syssloman gemensamt medelst brott åstadkomma skada för
sin hufvudman, äro de emellertid uppenbarligen på grund af stadgandet
i 6 kap. 5 § strafflagen solidariskt ansvariga för densammas ersättande.
Om åter flera syssloman annorledes, uppsåtligen eller af vårdslöshet, tillskynda
hufvudmannen skada, lärer enligt rättspraxis solidarisk ansvarighet
icke förefinnas; och tydligen är det härpå sparbankslagen syftar, då hufvudmän
och syssloman, hvilka i två fall ålagts solidarisk ansvarighet, i
öfrigt förklarats vara underkastade ansvarighet för de sparbanken anförtrodda
medel endast efter de grunder, som för syssloman enligt allmän
lag gälla, såvidt de icke särskildt utfäst sig till ytterligare ansvarighet.

Något giltigt skäl till bibehållande af den olikhet, som sålunda uti
ifrågavarande afseende förefinnes emellan sparbankslagen, å ena sidan, samt
aktiebolagslagen och lagen om bankrörelse, å den andra, lärer icke kunna
andragas. I min tanke innebär det eu uppenbar oegentlighet, att styrelseledamöter
och hufvudmän för sparbank, där ju i allmänhet mindre bemedlade
personers sparpenningar insättas, i viss mån äro underkastade
mindre sträng ansvarighet än ett aktiebolags eller en banks styrelseledamöter.

I afseende härå vill jag ock särskildt framhålla, att i ofvanberörda
förslag om ändring i vissa delar af sparbankslagen införts den bestämmelse,
att revisorer, som vid fullgörande af sitt uppdrag visat vårdslöshet,
äro sparbanken ansvariga för afl däraf uppkommande skada, en för alla

— 1912 —

286

och alla för en. Om den sålunda föreslagna ändringen varder godkänd,
synes mig en nödvändig konsekvens häraf vara, att det ändringsförslag,
jag här tillåtit mig framställa, äfven vinner beaktande.»

Framställning till Kungl. Maj:t angående meddelande af bestämmelser
till förebyggande af felaktiga sammanräkningar vid

proportionella val.

Härom har jag den 28 september 1911 till Kungl. Maj:t aflåtit en
så lydande skrifvelse:

»Styrelsen öfver Stockholms stads statistiska kontor anförde i en till
mig ingifven skrift hufvudsakligen följande:

Inom kontoret, hvilket hade till åliggande, bland annat, att utarbeta
valstatistik för Stockholm, hade vid bearbetningen af de röstlängder, som
legat till grund för stadsfullmäktigvalet 1910, en afsevärd skiljaktighet
yppats mellan de resultat, hvartill magistraten i Stockholm såsom valförrättare
samt kontoret kommit i fråga om femte valkretsen. Sålunda angåfve
valprotokollet totala röstetalet till 178,188, då detsamma enligt de
af kontoret granskade röstlängderna utgjorde allenast 169,608. Skillnaden
uppginge följaktligen till 8,580 röster.

I skrifvelse den 28 april 1911 hade kontorets styrelse meddelat magistraten
hvad i ärendet förekommit samt hemställt, bland annat, att magistraten
ville gå i författning om kontrollräkning för femte kretsen af samtliga
afgifna röstsedlar i sammanhang med den röstsammanräkning, som
den 19 maj 1911 författningsenligt skulle äga rum för utseende af efterträdare
till en stadsfullmäktig, som afgått. Magistraten hade emellertid i
skrifvelse den 12 maj till styrelsen förklarat sig lagligen förhindrad att
tillmötesgå styrelsens framställning om kontrollräkning, oaktadt magistraten
i en till stadsfullmäktige samma dag aflåten framställning vidgått, att
felräkning med all sannolikhet ägt rum vid röstsammanräkningen, och
trott sig finna orsaken härtill i felaktigt tekniskt förfarande vid bruket af
vissa räknemaskiner, hvilka kommit till användning vid summeringen åt
valresultaten.

Under framhållande däraf, att det fel, som sålunda konstaterats, påkallade
en undersökning, och att gällande författningar ej syntes styrelsen
lägga bestämdt hinder i vägen för en sådan undersökning, anhöll styrelsen,
att jag mätte vidtaga åtgärder i ändamål, att en kontrollräkning af 1910
års valresultat för femte kretsen måtte komma till stånd, äfvensom snarast
möjligt föreslå erforderliga ändringar i gällande författningar till undvi —

1912 —

289

således närmaste transportsumma, 8,532, blifvit ytterligare 20 röster för
hög. Sistnämnda fel hade emellertid upptäckts redan vid den första förrättningen
vid kollationering mellan siffrorna å remsan till räknemaskinen
och röstsedlarne, och transporten hade därför också minskats till 8,512,
hvilket tal äfven återfinnes såsom första post å nästa remsa. Sammanräkningen
af de å sistnämnda remsa antecknade röstsedlar utvisar en
summa af 20,476, hvilken emellertid på grund af det förut anmärkta felet
bör minskas till 20,456. Vid den nu verkställda summeringen af motsvarande
sedlar erhölls emellertid en summa af 11,924. Då denna summa,
som erhölls å två samtidigt använda räknemaskiner, understiger talet
20,456 med just den nyss omförmälda transporten 8,532, är det uppenbart,
att felet uppkommit därigenom, att sistnämnda siffra kvarstått i
maskinen och inverkat på summeringen, ehuru den ej kommit till synes
å remsan till maskinen.

Enligt ofvannämnda memorial från statistiska kontorets föreståndare
skulle skillnaden mellan röstsumman enligt längderna och enligt sammanräkningsprotokollet
vara 8,580. Förutsatt att denna siffra är fullt
exakt, torde den återstående differensen, 28 röster, finna en tillfredsställande
förklaring i sådana mindre felanteckningar — i röstlängden, å valsedlarne
eller vid sammanräkningen af de från ena eller andra hållet erhållna
siffrorna — som, på sätt jämväl i memorialet framhålles, torde
vara omöjliga att helt och hållet undvika.»

I afgifva påminnelser har styrelsen öfver Stockholms stads statistiska
kontor med påpekande däraf, att ifrågavarande fel uppkommit icke genom
en räknemaskins otillförlitlighet utan genom ett felaktigt användande
af en sådan, och att i allt fall anskaffande af tillförlitliga räknemaskiner
icke i och för sig vore tillräckligt till förebyggande af felräkningar vid
val, vidare framhållit några försiktighetsmått, som, därest de vid sammanräkningar
af ifrågavarande art iakttoges, enligt styrelsens mening skulle i
hög grad förminska möjligheten till felaktiga resultat.

1 afseende härå har styrelsen anfört:

»Hade vid röstsammanräkningen exempelvis nedanstående åtgärd vidtagits,
som visserligen ej är anbefalld, men ej heller förbjuden, hade säkerligen
felräkningar ej uppstått. Sedan antalet giltiga valsedlar räknats,
borde dessa ej, såsom nu tydligen skett, omedelbart uppdelats i partigrupper,
utan först en hopsummering verkställts af deras sammanlagda
röstetal. Först därefter skulle fördelningen på grupper skett, hvarvid
naturligen summan af gruppernas röstetal måste sammanfalla med det
först erhållna totala röstetalet. På detta sätt skulle tydligen en praktiskt
sedt fullt effektiv kontroll erhållas mot felräkningar, som förrycka par Justitieombudsmannens

ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 37

290

tiernas inbördes styrka. Om jämte denna åtgärd användes de af fil. lic.
O. Palme föreslagna s. k. hjälpsedlarne (se Stockholms dagblad för den
15 och 18 maj d. å.), ett förslag som äfven förordats och närmare preciserats
af kungl. statistiska centralbyrån i cirkulärskrifvelse till samtliga
länsstyrelser i augusti 1911, skulle kontrollen betydligt förenklas och förstärkas.
Dessa hjälpsedlar äro valsedlar, som skrifvas vid röstsammanräkningen
till ett antal af en sedel för hvarje olika vid valet förekommande°valsedeltyp,
och på hvilka de olika typernas röstetal hopsummeras;
de användas sedan vid valets uträknande i stället för valsedlarna och behöfva
icke såsom dessa sedermera förseglas. Härigenom vunnes äfven den
fördel, att detta viktiga material vore tillgängligt för statistisk behandling
eller kontrollering i förekommande fall. Metoden är, såsom synes, endast
en skarpare precisering och utveckling af det förfarande, som själl klart
erbi lider sig vid detta slags beräkningar, och som äfven magistraten, ehuru
i ofullkomlig form, användt.»

Hvad styrelsen öfver Stockholms stads statistiska kontor sålunda anfört
har jag för min del funnit synnerligen beaktansvärdt, och föranlåtes jag
därför att ”under åberopande af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman
gällande instruktion härmed framlägga förhållandet för liders Kungl.
Maj:t, till den uppmärksamhet Eders Kungl. Maj:t må finna saken förtjäna.»

Framställning till Kungl. Maj:t om ändring af 52 § af lagen
om aktiebolag den 12 augusti 1910.

I detta ämne har jag den 9 oktober 1911 till Kungl. Maj:t aflåtit en
så lydande skrifvelse:

»I 52 § andra stycket af lagen om aktiebolag den 12 augusti 1910
är stadgadt att, där aktiebref skola ställas till viss man, i bolagsordningen
må intagas förbehåll, hvarigenom rätten för aktiebolag eller annan samfällighet
eller för annan än här i riket bosatt svensk medborgare att genom
teckning eller öfverlåtelse förvärfva aktie inskränkes.

Detta stadgande hade icke någon motsvarighet i det kommittéförslag,
som ligger till grund för nya aktiebolagslagen.

Delvis tillkom stadgandet på initiativ af lagrådet, som yttrade: »Enligt
förslaget må rättigheten att förfoga öfver aktie icke i bolagsordningen
inskränkas på annat sätt, än att förbehåll må för vissa fall göras om lösningsrätt
vid akties öfvergång till ny ägare. Det torde dock vara nödigt,
att lagen ej uppställer hinder för aktiebolag att jämväl inskränka rätten
att förfoga'' öfver aktie i den mån, sådant erfordras till förekommande

— 1912 —

287

kande af nya fel, hvilka lätt skulle kunna leda till undergräfvande af förtroendet
för det nya valsättet.

Sedan jag i anledning häraf infordrat vederbörandes yttrande, hafva
de ledamöter i magistraten, hvilka i egenskap af deputerade förrättat röstsammanräkningen
i afseende å stadsfullmäktigvalet år 1910 inom femte
valkretsen af Stockholms stad, inkommit med förklaring, hvari de anfört,
bland annat, följande:

Uppenbart vore, att ett fel förelupit vid röstsammanräkningen inom
femte kretsen. Beträffande felets beskaffenhet åberopades den utredning,
som lämnats i eu af rådmannen John Petersson till rådstufvurätten ingifven
skrifvelse, hvaraf styrkt afskrift bifogades förklaringen. På grund af den
sålunda vunna utredningen torde numera med bestämdhet kunna antagas,
att felräkningen uppkommit därigenom, att i följd af felgrepp vid skötandet
af eu utaf de vid sammanräkningen använda räknemaskinerna en
siffra, utvisande summan vid en med maskinen verkställd summering,
kommit att kvarstå i maskinen och vid en senare summering af röstetal,
som aftryckts å den i maskinen anbragta pappersremsan, medräknats utan
att vara å remsan aftrycka hvilket vållat, att felet ej upptäckts vid den
sedermera verkställda kontrollen å de räknade röstsedlarna. Vid uppgörandet
af den plan, efter hvilken samtliga röstsammanräkningar för valet
försiggingo, hade någon åtgärd till kontrollerande af de med räknemaskinerna
verkställda summeringarna icke ansetts erforderlig. Man hade
antagit, att då de använda maskinerna voro bepröfvade och sköttes af
därmed vana personer, de summor, som erhöllos, måste blifva tillförlitliga,
om blott röstetalen, som inslogos i maskinen, vederbörligen kontrollerades.
Att felräkning skulle kunna ifrågakomma, på sätt som nu inträffat, hade
icke funnits någon anledning att förutsätta. Vid nu omförmälda förhållande
torde det befinnas ursäktligt, att de deputerade ej heller ansett behöfligt
att vid ifrågavarande förrättning anordna någon särskild kontroll i
omförmälda afseende. Slutligen ville de deputerade fästa min uppmärksamhet
därpå, att, enligt hvad den utaf rådmannen Petersson verkställda
utredningen gåfve vid handen, det förelupna felet icke inverkat å det
slutliga valresultatet, och att, om en af magistraten till Stockholms stadsfullmäktige
gjord framställning, att stadsfullmäktige ville uppdraga åt
drätselnämnden att för röstsammanräkning vid blifvande stadsfullmäktigval
tillhandahålla magistraten erforderligt antal tillförlitliga räknemaskiner,
vunne bifall, något upprepande här i hufvudstaden af fel af nu ifrågavarande
beskaffenhet icke torde vara att befara.

Den i förklaringen omförmälda, af rådmannen Petersson till rådstufvurätten
ingifna skrifvelsen innehöll, bland annat, följande:

- 1912 -

288

»I)å vid den röstsammanräkning, som den 19 innevarande maj företogs
för utseende af efterträdare åt fil. dokt. fröken Valfrid Palmgren
såsom ledamot af Stockholms stadsfullmäktige, konstaterats, att, såsom
också det af styrelsen öfver Stockholms stads statistiska kontor med skrifvelse
af den 28 nästlidne april till magistraten öfverlämnade tjänstmemorial
af kontorets föreståndare gifver vid handen, ett fel förelupit vid
sammanräkningen af de vid 1910 års stadsfullmäktigval inom hufvudstadens
femte valkrets afgifna rösterna, har jag, i egenskap af ordförande
vid den senaste röstsammanräkningen, ansett mig böra lämna magistraten
följande vid förrättningen vunna upplysningar angående felets beskaffenhet.

Vid den nu verkställda sammanräkningen tillgick så, att deputerade
först "enomgingo samtliga de olika grupper, i hvilka sedlarne fördelats
vid den första sammanräkningen, och upptäcktes därvid icke något som
helst fel vid sedlarnes ordnande. Därefter frånskildes af de under partibeteckningen
''Allmänna valmansförbundet’ afgifna röstsedlarne de, hvilkas
röstvärden enligt gällande bestämmelser vid valet icke skolat tillgodoräknas
fröken Palmgren, hvarefter sammanräkningen af de öfriga under partibeteckningen
''Allmänna valmansförbundet’ afgifna röstsedlarne vidtog.
Sammanräkningen verkställdes äfven nu medelst räknemaskiner med undantag
allenast för ett mindre antal stänkröster.

Hvad beträffar den till antalet ojämförligt största gruppen af sistnämnda
partis valsedlar eller de, som utgjordes af de utaf Allmänna valmansförbundet
utdelade tryckta sedlarne utan någon som helst förändring,
upptagande ''ofvanför strecket’ namnen Welin, Norströin, Boalt, Boberg,
Palmgren, Ringholm och Herlitz, befanns, att vid den föregående sammanräkningen
tillvägagåtts så, att sedan ett lämpligt antal sedlar upplästs och
antecknats medelst räknemaskin, summan af dessa tagits och sedan såsom
transport satts framför den första röstsiffran å anteckningarna öfver de
därefter uppräknade sedlarne, så att således den sist erhållna summan
omedelbart utvisade sedelgruppens röstetal, som enligt anteckning jämväl
å det konvolut, i hvilket ifrågavarande sedlar befunnos inlagda, skulle
hafva utgjort 86,851. Hvarje särskild sedelbunt med tillhörande anteckningar
hade omslagits med kautschukband.

Vid den senaste förrättningen förfors med dessa sedlar på enahanda
sätt, därvid till en början röstetalen upptogos och summerades å två
räknemaskiner samtidigt. Därvid upptäcktes först ett mindre fel, i det
att röstetalet för en valsedel kommit att antecknas såsom 27 i stället för
7, i följd hvaraf således sedelgruppens röstsumma blifvit 20 röster för
stor. Ett alldeles liknande fel hade begåtts ytterligare en gång, i det att
en valsedel antecknats för 28 röster i stället för rätteligen 8, hvarigenom

- 1912 -

291

däraf, att utländska medborgare förskaffa sig inflytande i svenskt aktiebolag.
Äfven om ett förbehåll i sådant afseende ej kan anses vara i allmänhet
erforderligt, kunna dock fall inträffa, då det blir i bolagets intresse
nödigt. Såsom exempel kan anföras, hurusom för ett bolag, som
söker understöd af statsmedel, dettas erhållande kan komma att göras beroende
däraf, att förbehåll, hvarom nu är sagdt, intages i bolagsordningen.
Ett förbehåll, gällande utländsk man, skulle kunna kringgås, därest det
icke omfattar jämväl aktiebolag eller annan samfällighet, däri det hufvudsakligaste
inflytandet kan utöfvas af utländske män.

På grund af det sålunda anförda hemställes, att i 50 § medgifves,
att i bolagsordning må kunna intagas bestämmelse, enligt hvilken möjligheten
att genom teckning eller öfverlåtelse förvärfva aktie för aktiebolag
eller annan samfällighet eller för utländsk man inskränkes.»

I Kungl. Maj:ts proposition till 1910 års Riksdag med förslag till lag
om aktiebolag in. in. likställdes emellertid uti ifrågavarande afseende i
utlandet bosatta svenska medborgare med utlänningar. Till stöd härför
anförde chefen för justitiedepartementet följande: »Till hvad lagrådet hemställt
har jag endast att tillägga, att det skäligen bör tillåtas aktiebolag
att från rätten att förvärfva aktie i bolaget utestänga icke blott — såsom
lagrådet föreslagit — aktiebolag och annan samfällighet samt utländsk
man, utan ock svensk medborgare, som är bosatt utomlands. Ett lagbud
i denna riktning förutsättes ock i det förslag till bestämmelser angående
undersökning och tillgodogörande af mineralfyndighet å viss kronojord,
hvilket kommer att bifogas Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen med
förslag till ändring i grufvestadgan in. in. I det förra af dessa båda förslag
är nämligen intaget ett stadgande af innehåll, att så kalladt grufdrifttillstånd
icke må meddelas annan än, bland andra, behörigen registrerat
aktiebolag, hvars bolagsordning föreskrifver, att aktie icke må utan
Konungens tillstånd tecknas af eller öfverlåtas å andra än i Sverige bosatta
svenska män.»

Inom Riksdagen framställdes icke någon anmärkning mot Eders Kungl.
Maj:ts förslag i nu ifrågavarande del.

Svenska handelskammaren i London har i en till mig insänd skrifvelse
anhållit om min medverkan till förevarande stadgandes ändring till
öfverensstämmelse med hvad lagrådet förordat. Såsom skäl för denna sin
framställning har handelskammaren anfört följande: »Det är klart, att i
utlandet bosatta svenskar, som bevara intresse för Sverige och svenska
affärsförhållanden, gärna söka placera uppsparadt kapital i svenska företag.

— 1912 —

292

Att genom ofvan anförda lagparagraf, hvilken synes stämpla utlandssvenskarna
såsom ägande mindre omsorg om speciellt svenska intressen än de
hemmavarande, lägga hinder härför förefaller kammaren orättvist mot dem
såväl som äfven ur andra synpunkter mindre välbetänkt. Om t. ex. svenska
medborgare blifva behandlade såsom underlägsna andra, endast emedan de
äro bosatta utrikes, torde detta ej uppmuntra dem att bevara sin nationalitet,
utan snarare locka dem att öfvergå till den nation, bland hvars
folk de ha sin utkomst.»

Den nya lagen om aktiebolag innehåller i 57 § den bestämmelsen,
att ledamot af styrelsen skall vara här i riket bosatt svensk medborgare,
där ej för särskildt fall Konungen medgifver, att styrelsen må till viss
del, ej öfverstigande en tredjedel af hela antalet, bestå af medborgare i
annat land eller å utrikes ort bosatta svenska medborgare.

Denna bestämmelse, som i det hänseende, hvarom där är fråga, likställer
å utrikes ort bosatt svensk medborgare med utländsk medborgare,
fanns redan i 1895 års aktiebolagslag. Att lagstiftaren sålunda icke velat
utan vidare tillåta svensk medborgare, som ej är bosatt här i landet, att
vara ledamot i aktiebolags styrelse, har sin naturliga förklaringsgrund
däri, att i annat fall svårigheter skulle kunna uppstå vid utkräfvande af
det ansvar, hvartill en dylik ledamot jämlikt aktiebolagslagens stadganden
kunde göra sig förfallen.

Däremot synes det mig verkligen kunna ifrågasättas, huruvida giltigt
skäl förefinnes för att äfven i det afseende, som handelskammarens framställning
angår, försätta utomlands boende svenska medborgare i annan
och sämre ställning än öfriga svenskar. Den uppfattning, som ligger till
grund för en sådan olikhet, synes mig i hvarje fall icke kunna väl förlikas
med de sträfvanden, hvilka på senare tid gjort sig gällande i syfte
att så vidt möjligt fastare åtknyta de band, som förena våra utrikes boende
landsmän med fäderneslandet.

Å andra sidan föreställer jag mig, att den bestämmelse, om hvars aflägsnande
ur nya aktiebolagslagen handelskammaren nu gjort framställning,
ytterst sällan kan komma till användning, i följd hvaraf framställningen icke
torde äga afsevärd praktisk räckvidd. Och jag hyser gifvetvis icke någon
större förhoppning i afseende å möjligheten att nu kunna åstadkomma
förändring uti ifrågavarande lag, hvilken ju ännu icke ens trädt i kraft.

Jag- har emellertid ansett mig icke äga rätt att undandraga handels O

Ö O o

kammaren det understöd, som den hos mig påkallat; och föranlåtes jag
alltså att, med stöd af 19 §-i den för Riksdagens justitieombudsman gällande
instruktion, härmed framlägga förhållandet för Eders Kungl. Maj:t,
till den uppmärksamhet Eders Kungl. Maj:t må finna saken förtjäna.»

— 19X2 —

293

Lagskipningens tillstånd.

Instruktionen för Riksdagens justitieombudsman innehåller den föreskrift,
att justitieombudsmannen skall i sin ämbetsberättelse lämna utredning
angående lagskipningens tillstånd. I öfverensstämmelse med hvad
förhållandet varit med åtskilliga af mina företrädare i justitieombudsmansämbetet,
har jag hittills funnit nämnda föreskrift vara behörigen uppfylld
genom de upplysningar, som i ämbetsberättelsen meddelats angående min
verksamhet.

Kännedom om lagskipningens tillstånd är justitieombudsmannen utan
tvifvel bäst och säkrast i tillfälle att förskaffa sig genom de inspektioner,
han årligen måste anställa.

Under de ämbetsresor, jag sedan mitt tillträde af ämbetet företagit,
har jag ock sökt begagna mig af den utväg, som härutinnan står till buds,
och har jag därunder jämväl funnit mig föranlåten att framställa åtskilliga
anmärkningar antingen af formell natur eller mot i sak uppenbarligen
felaktiga eller åtminstone mindre riktiga beslut och åtgärder.

Då. dessa anmärkningar i det afseende, hvarom nu är fråga, torde
vara i viss mån belysande och i hvarje fall enligt min mening kunna vara
af intresse för domare och andra ämbetsmän, har jag, sedan jag ombestyrt
deras ordnande i systematisk följd, funnit lämpligt att här införa dem.

Jag vill endast förutskicka den erinran, att naturligtvis åtskilliga fel
begåtts utan att de blifvit af mig upptäckta, och tillika förklara, att de
af mig under en tid af fem år framställda anmärkningarna* icke gifvit
o J dnm0 att i naoon mån frångå det goda totalomdöme i fråga om
lagskipningens tillstånd, som afgifvits af mina företrädare.

Anmärkningar vid inspektioner.

1) Strafflagen med därtill hörande författningar.

K. häradsrätt dömde genom utslag den 23 augusti 1909 en person 2 kap.
jämlikt 12 kap. 5 § strafflagen att för hvart och ett af fyra förfalskningsbrott
hållas till straffarbete en månad.

. . Enligt stadgandet i 2 kap. 3 § strafflagen får emellertid straffarbete
ej ådömas för kortare tid än två månader.

* Anmärkningar, framställda under inspektioner hösten 1911, hafva icke hunnit
medtagas.

— 1912 —

Yanfrejd.

294

Genom ett utslag dömde rådstufvurätten i ö. en person att hållas i

fängelse en och en half månad. _

Uttrycket »en half månad» kan möjligen i vissa fall gifva anledning
till tvekan vid straffverkställigheten, då icke någon bestämmelse finnes, ,
som stadgar, huru en half månad skall beräknas. I utslaget hade därför,
bort utsättas visst antal dagar, som den döinde skulle hållas i fängelse
utöfver en månad.

En rådstufvurätt, som år 1907 dömde A. att för hvart och ett af tre
förfalskningsbrott hållas till straffarbete två månader eller sålunda sammanlao-dt
sex månader, förklarade tillika, att han skulle vara förlustig
medborgerligt förtroende, intill dess ett år förflutit, från det han efter
utståndet straff blifvit frigifven.

Då rådstufvurätten icke för något af de tre förfalskningsbrotten adömt
A. högre ansvar än straffarbete i två månader, hade rådstufvurätten icke
bort åfägga honom förlust af medborgerligt förtroende.

V. häradsrätt dömde genom utslag den 30 maj 1906 W. för hvardera
af två förskingringsbrott att hållas till straffarbete fem månader eller
att i en bot undergå straffarbete tio månader samt vara förlustig medborgerligt
förtroende, intill dess ett år förflutit, från det W. efter utståndet
straff blifvit frigifven.

Då häradsrätten icke för något af de båda förskingringsbrotten adömt

W. högre ansvar än straffarbete i fem månader, samt utslaget meddelats
efter det lagen om ändring i vissa strafflagens bestämmelser angående
förlust af medborgerligt förtroende den 17 mars 1905 trädt i kraft, hade
häradsrätten icke bort döma honom till förlust af medborgerligt förtroende.

X. blef af F. häradsrätt genom utslag den 30 november 1905 jämlikt
20 kap. 1 och 4 §§ samt 2 kap. 19 § strafflagen för första resan stöld dömd till
fyra månaders straffarbete samt att vara förlustig medborgerligt förtroende,
intill dess ett år förflutit, från det han efter utståndet straff blifvit frigifven.
Jämlikt sistberörda lagrum, sådant det lyder genom lagen den 17
mars 1905, hade emellertid förlust af medborgerligt förtroende icke bort
i detta fall ådömas.

I ett fall år 1906 underlät L. rådstufvurätt att i utslag, hvarigenom en
person dömts till ansvar för flera brott, hvilka hvart för sig medförde
förlust af medborgerligt förtroende, angifva, huru lång tids förlust af medborgerligt
förtroende hvarje brott för sig förskyllt.

— 1912 —

295

En rådstufvurätt förklarade i utslag den 15 maj 1906, att H. skulle
vara förlustig medborgerligt förtroende under ett år, från det han efter
utståndet straff blifvit frigifven i stället för, på sätt i 2 kap. 19 § strafflagen
stadgas, intill dess ett år förflutit, från det han efter utståndet straff
blifvit frigifven.

Enahanda felaktighet anmärktes vid två andra tillfällen.

Rådstufvurätten i N. dömde i ett fall en person, förutom för ett brott
till fängelse, för en hvar af två fylleriförseelser till 20 kronors böter,
hvilka böter rådstufvurätten sammanlade till 60 kronor.

Vid S. häradsrätt blef en arbetare, 22 år gammal, tilltalad för inbrottsstöld
å en restaurationslokal i S. Under polisförhöret förnekade
han enständigt tillgreppet. Vid häradsrätten medgaf han dock slutligen
detsamma under föregifvande emellertid, att det skett allenast på
skämt och att han, om han ej genast gripits, haft för afsikt att återställa
det stulna. Häradsrätten gaf den tilltalade, som öfverbevisats om tillgreppet,
villkorlig dom, ehuru han sålunda förnekat förbrytelsen och ej
något till protokollet antecknadt skäl för sådan dom varit för handen.

(Rättens ordförande förklarade vid inspektionen, att han i detta fall
böjt sig för nämndens mening).

Rådstufvurätten i Å. dömde den 13 oktober 1908 L. till tre månaders
straffarbete för första resan stöld. Ehuru L. under rannsakningen förnekat,
att han begått tillgreppet, förordnade rådstufvurätten »på grund af förekommande
omständigheter» om villkorlig dom. Domboken utvisade emellertid
alls icke någon omständighet, som kunde berättiga till villkorlig dom.

Bestämmelserna i lagen om villkorlig dom hade af rådstufvurätten i

K. tillämpats på ett sätt, som enligt min åsikt icke öfverensstämde med
lagstiftarens mening. I ett fall hade en för inbrott tilltalad person, som
förut varit dömd för lösdrifveri, erhållit villkorlig dom. Så vidt af protokollet
i detta mål framgick, hade rådstufvurätten icke sökt utröna, om
arbete nu stode honom till buds. Rådstufvurätten hade här, liksom i
andra fall, underlåtit att anföra något skäl för den villkorliga domen.

Den 16 december 1907 dömde rådstufvurätten i S. fiskaren A. för
våldsamt motstånd vid offentlig förrättning, förargelseväckande beteende

— 1912 —

Villkorlig
• dom.

296

och uppsåtlig misshandel att höta tillhopa 45 kronor. Den 10 januari
1908 dömde rådstufvurätten A. för våldsamt motstånd vid offentlig förrättning
att hållas i fängelse under en manad samt för fylleri, förargelseväckande
beteende och två misshandelsbrott att höta tillhopa 70 kronor,
»men vid det förhållande, att den tilltalade ej förut blifvit till frihetsstraff
dömd samt att det synes kunna antagas, att den tilltalade utan straffets
undergående skulle låta sig rätta, jämte hvad mera i målet förekommit»
förordnade rådstufvurätten om villkorlig dom. Angående den tilltalades
föregående vandel och lefnadsomständigheter förekom icke någon utredning.

V. häradsrätt dömde den 15 november 1909 en arbetare, född 1880,
till tre månaders fängelse för sedlighetsbrott (otukt med minderårig).
Häradsrätten tillämpade härvid bestämmelserna om villkorlig straffdom,
utan att, så vidt domboken utmärkte, häradsrätten annorledes än genom
prästbevis förskaffat sig upplysning om den tilltalades föregående vandel.

F. häradsrätt hade i tre fall meddelat villkorlig straffdom, utan att
nå dylik dom borde användas eller icke. I det ena af de tre fallen
hade den tilltalade dömts till 50 kronors böter för hemfridsbrott, och i
de två andra hade ådömts fängelse för tjufnadsbrott.

I några fall hade K. häradsrätt meddelat villkorlig dom, utan att,
såvidt domboken angaf, några omständigheter förekommit, som berättigat
till sådan dom.

I fråga om en person, som föröfvat olofligt tillgrepp och erhållit villkorlig
dom, var antecknadt, att han, som tagit värfning vid ett regemente,
där dömts tre gånger till sträng arrest. Sista gången hade arresttiden utgjort
åtta dagar, som han aftjänat kort innan han föröfvade det olofliga tillgreppet.

Förordnande om villkorlig straffdom förekom synnerligen ofta vid
rådstufvurätten i N.

I en del fall syntes dock, som om giltiga skäl för dylikt förordnande
icke förelegat. Sålunda dömdes den 24 augusti 1908 en yngling i åldern
mellan 17 och 18 år för första resan medelst inbrott å särskilda tider
föröfvad stöld att hållas till straffarbete tre månader, men skulle enligt
rättens förordnande med verkställigheten af straffet anstå. Det tillgripna
bestod af penningar till sammanlagdt belopp af öfver 1,000 kronor, som
den tilltalade vid särskilda tillfällen under en längre tid tillgripit från
sin husbonde. Penningarna hade han användt till nöjen och spel. Enligt

— 1912 —

297

hvad åt'' protokollet framgick, förekom intet annat skäl för den villkorliga
straffdomen än den tilltalades ungdom.

1 ett under år 1908 vid S. häradsrätt handlagdt mål tilltalades två
personer, födda den ene 1872 och den andre 1883, för vid olika tillfallen
a särskilda ställen föröfvadt olofligt tillgrepp. De dömdes hvar och
en för första resan stöld till tre månaders straffarbete, och förordnade
häradsrätten, utan angifvande af något skäl, att med straffens verkställande
skulle anstå. Så vidt domboken utmärkte, hade icke heller verkställts någon
som helst utredning om lämpligheten att uti ifrågavarande fall meddela
villkorlig dom.

K., född 1875, dömdes af M. häradsrätt dels i början af år 1908
för första resan snatteri till böter, hvilket straff emellertid skulle anses
verkställdt genom den sakfälldes hållande i häkte, dels i slutet af samma
år för andra resan snatteri till böter, hvilket straff likaledes skulle anses
verkställdt genom den dömdes hållande i häkte. Under förra hälften
af 1910 föröfvade han ånyo olofligt tillgrepp och dömdes härför till två
månaders straffarbete. »På grund af den tilltalades beredvillighet att
erkänna sitt brott» förordnade häradsrätten om villkorlig dom. Förutom
hvad af motiveringen sålunda framgick, förelåg, så vidt domboken utmärkte,
icke någon som helst anledning till villkorlig dom.

En annan person, född 1890, erhöll under år 1908 villkorlig straffdom,
ehuru, enligt hvad protokollet utvisade, hans tidigare vandel varit
dålig. Enligt hvad vid inspektionen upplystes, återföll han ock i brott
kort efter domen.

Lti åtminstone två fall hade G. häradsrätt tillämpat lagen om villkorlig
straffdom, ehuru de i lagen för dylik dom angifna förutsättningarna
syntes icke hafva varit för handen.

Till samma oriktiga lagtillämpning hade rådstufvurätterna i H. och V:
gjort, sig skyldiga äfvensom L. häradsrätt i stor utsträckning.

Vid ett tillfälle hade i. häradsrätt dömt en person villkorligt till
100 kronors böter för förskingring, utan att, så vidt domboken utmärkte,
häradsrätten anställt någon som helst undersökning, huruvida den tilltalade
vore i tillfälle att betala böterna,

Jnstitieo&mudsmannens ämbetsberttäelse till It) 12 års Riksdag. 38

298

3 kap.

4 kap.

År 1908 hade rådstufvurätten i E. dömt A., född i april 1891, till
urbota straff för första resan stöld men å A. tillämpat bestämmelserna
om villkorlig dom. Af handlingarna i målet framgick, att A. häktats
såsom misstänkt för två olofliga tillgrepp. Vid polisförhöret hade A. efter
åtskilliga falska uppgifter erkänt båda tillgreppen, och antecknades vid
förhöret, att A. förut gjort sig känd för oärlighet. Vid rannsakningen
inför rådstufvurätten återtog A. sitt erkännande af det ena tillgreppet och
befanns af rätten icke kunna mot sitt nekande fällas därför.

I rådstufvurättens protokoll i målet funnos icke några anteckningar
därom, att upplysningar inhämtats rörande omständigheter, som kunde
gifva stöd för tillämpning af villkorlig dom vid A:s fällande för det andra
tillgreppet.* __

Tre personer, A., G. och K., tilltalades vid S. häradsrätt för inbrottsstöld.
I målet blef genom de tilltalades erkännande samt däri afgifna,
vittnesberättelser utredt: att samtliga de tilltalade i samråd beslutit inbrottet;
att detsamma verkställts af A.; att G. och K. medverkat vid dess
utförande; och att de tilltalade af det tillgripna, bestående af spritvaror,
gemensamt förtärt en del. Jämte det häradsrätten i slutligt utslag rätteligen
dömde A. till ansvar för inbrottsstöld, dömdes G. och K. till ansvar
för delaktighet i inbrottsstöld jämlikt 20 kap. 4 § och 3 kap. 4 § straff °

Då, de tilltalade i samråd beslutit verkställandet af inbrottsstöld^,
samt G. och K. medverkat vid dess utförande, hade G. och K. enligt
3 kap. 5 § strafflagen bort dömas såsom gärningsmän. Äfven om detta
lagrum icke ansetts vara tillämpligt, hade G. och K. bort dömas såsom
Gärningsmän, nämligen enligt 20 kap. 10 §, enär de erkänt sig hafva tagit
del i det tillgripna. Det fel, hvartill häradsrätten härigenom gjort sig
skyldig, kunde komma att hafva betydelse vid återfall i tjufnadsbrott.

I ett mål angående ansvar för jakt efter älg å kronopark under förbjuden
tid dömdes svaranden dels jämlikt 24 kap. 13 § 2 mom. strafflagen
att höta 85 kronor och dels jämlikt 22 § jaktstadgan att höta 175
kronor. Enligt min mening hade bestämmelserna i 4 kap. 1 § strafflagen
bort tillämpas.

En person tilltalades vid rådstufvurätten i S. för delaktighet i upp -

* Se för öfrigt ämbetsberättelsen till 1911 års Riksdag, sid. 260-

— 1912 —

299

lopp och dömdes därför enligt 10 kap. 13 § strafflagen till 100 kronors
böter. Dessutom dömdes emellertid den tilltalade, som vid tillfället i fråga
tillropat en af polis anhållen person att slita sig lös, att enligt 10 kap.
14 § strafflagen för »ohörsamhet mot laga myndighet» höta 25 kronor.

I detta fall hade det senare straffet lagligen icke bort ådömas.

En person, som fällt yttrandet »pack», riktadt till en samling personer,
dömdes af B. häradsrätt till särskilda straff för ärekränkning mot
hvar och en af dem.

En för fylleri, oljud och därigenom åstadkommen allmän förargelse
tilltalad person dömdes af V. häradsrätt till särskild! ansvar dels för fylleri,
dels för oljud och dels för åstadkommande af allmän förargelse.

Härvid anmärktes, att den tilltalade icke bort dömas till särskild! ansvar
för åstadkommande af förargelse.

En person, som anhölls å gata i N. stad för fylleri och oljud, gjorde
mot två konstaplar, hvilka skulle omhändertaga honom, våldsamt motstånd,
hvarjämte han på vägen till häktet dels missfirmade konstaplarna genom att
kalla dem »samhällsstörtare» och »kapitalistdrängar» m. m. dels till dem
fällde yttrandet: »Jag ska’ ge Er, när jag kommer ut». Härför ställdes
han till ansvar inför rådstufvurätten i N.

I utslag dömde '' rådstufvurätten i enlighet med åklagarens yrkande
svaranden dels till fängelse för våldsamt motstånd vid offentlig förrättning,
dels till visst bötesbelopp för fylleri, dels till visst bötesbelopp för oljud,
dels till 20 kronors böter för förargelseväckande beteende, dels jämlikt
10 kap. 5 § strafflagen till 50 kronors böter för missfirmelse mot konstaplarna,
dels ock enligt nyssnämnda lagrum till 50 kronors böter för
hot mot dem.

Härvid anmärktes, att svaranden icke bort ådömas särskilt ansvar
för oljud och för åstadkommande af allmän förargelse, samt att, äfven om
svaranden kunde anses hafva gjort sig skyldig till hot emot konstaplarna, i
hvarje fall särskilda straff icke bort bestämmas för missfirmelsen och hotet.

Rådstufvurätten i T. dömde genom utslag den 11 mars 1907 A.
jämlikt 11 kap. 15 § strafflagen att höta, för det han gjort oljud 10 kronor,
och för det han kommit förargelse åstad 10 kronor.

Då i målet ej lagts A. annat till last, än att han den 26 februari
1907 å allmän plats i T. stad gjort oljud samt därigenom kommit för —

1915 —

300

argelse åstad, hade han icke bort dömas til] särskilda straff för oljud och
förargelseväckande beteende.

En af starka drycker öfverlastad person hade inkommit å poliskontoret
i S. för att fråga efter en annan, för fylleri anhållen person.
Då den förstnämnda personen därvid anhölls och af en poliskonstapel
affördes till polisstationen, misshandlade han å gatan konstapeln. Han
ställdes sedermera under tilltal för misshandel och för det han genom
misshandeln åstadkommit förargelse. S. häradsrätt dömde honom till särskild!
ansvar dels enligt 10 kap. 5 § och dels enligt 11 kap. 15 § strafflagen.

I anledning häraf fäste jag vederbörande domares uppmärksamhet
på, att den tilltalade icke bort ådömas särskildt ansvar enligt sistnämnda
lagrum.

I ett fall hade rådstufvurätten i B. dömt en person dels jämlikt 10
kap. 6 § strafflagen till 25 kronors böter för våldsamt motstånd vid offentlig
förrättning och dels jämlikt 10 kap. 5 § samma lag till fängelse
i två månader, för det han vid samma tillfälle, då han gjort våldsamt motstånd,
äfven våldfört sig å förrättningsmannen.

I detta fall hade särskildt straff icke bort ådömas enligt 10 kap. 6 §
strafflagen.

Genom utslag den 28 september 1908 dömdes L. af rådstufvurätten
i S., jämlikt 10 kap. 5 och 6 §§ strafflagen, att hållas i fängelse för våldsamt
motstånd vid offentlig förrättning en månad samt för hvart och ett
af tre misshandelsbrott en månad. I förevarande fall hade 6 § i 10 kapitlet
icke bort tillämpas, då förråttningsmännen blifvit vid förrättningen
misshandlade.

I samma utslag dömdes L. för missfirmelse mot polis (två poliskonstaplar)
och en statens järnvägskonduktör i deras tjänstutöfning till ett
straff (20 kronors böter), ehuru han mot dem gjort sig skyldig till särskilda
missfirmelser.

En person tilltalades vid Å. häradsrätt, emedan han, då han skolat
anhållas af polis, gjort våldsamt motstånd och därvid jämväl våldfört sig
å förrättningsmannen. Den tilltalade dömdes till särskilda straff för våldsamt
motstånd och för våldet mot förrättningsmannen.

Likaledes dömdes eu person, som vid rådstufvurätten i H. tilltalats,

— 1912 —

301

för det han gjort våldsamt motstånd vid offentlig förrättning och därvid
misshandlat förrättningsmannen, till ansvar icke allenast enligt 10 kap. 5 §
strafflagen utan äfven enligt 6 § i samma kapitel.

Till enahanda felaktighet hade rådstufvurätterna i A., S. och F. samt
V. häradsrätt gjort sig skyldiga i hvar sitt utslag år 1909 äfvensom M.
häradsrätt i ett år 1910 afkunnadt utslag.

Vid S. häradsrätt handlades den 20 november 1906 ett mål angående
häktade N. in. fl., tilltalade för misshandel m. m. I utslag samma dag
utlät sig häradsrätten beträffande N., att som N. vore lagligen förvunnen
att hafva den 10 oktober 1906 med en slidknif tilldelat G. G. ett hugg
i halsen, så att ett sår med starkt blodflöde uppstått, och R. G. ett hugg

1 hufvudet, däraf ett blödande sår uppkommit, alltså pröfvade häradsrätten
rättvist döma N. jämlikt 14 kap. 13 och 15 §§ strafflagen för misshandel
med lifsfarligt vapen att hållas till straffarbete i sex månader.

I afseende å detta utslag anmärkte jag, att N. bort dömas till särskilda
straff för misshandeln mot G. G. och för misshandeln mot R. G.

Den 8 januari 1906 meddelade S. häradsrätt utslag i ett mål angående
ansvar å F. för misshandel in. m. F. dömdes därvid för misshandel vid
särskilda tillfällen å tre. personer att hållas i fängelse två månader och
höta 30 kronor samt att, för det han vid särskilda tillfällen smädat två
personer, höta 50 kronor. På annat sätt angafs icke i utslaget det straff,
hvart och ett af de särskilda brotten förskyllt.

Rådstufvurätten i G. hade i ett par fall dömt personer för misshandel,
som vid samma tillfälle föröfvats emot flera polismän, till ett straff, ehuru
rätteligen 4 kap. 2 § strafflagen bort tillämpas.

I mål rörande ansvar för misshandel vid samma tillfälle å två eller
flere polismän plägade rådstufvurätten i V. döma till ansvar ån med åberopande
af 4 kap. 3 § strafflagen {ett straff), än med tillämpning af 4 kap.

2 §, ehuru de särskilda fallen voro af likartad beskaffenhet.

I ett fall hade M. häradsrätt dömt en person, som samma natt gjort
sig skyldig till hemfridsbrott emot två på olika ställen boende personer,
till ett enda straff.

— 1912 —

302

Genom utslag den 6 oktober 1909 dömde Å. häradsrätt en person,
som, enligt hvad i målet utredts, idkat oloflig jakt å annans mark dels
under december 1906 dels vid ett tillfälle under sommaren 1907 och dels
den 1 september 1908, att jämlikt 24 kap. 13 §, jämförd med 4 kap. 3 §
strafflagen, för oloflig jakt bota 50 kronor.

I förevarande fall hade 4 kap. 3 § strafflagen icke bort tillämpas.

Rådstufvurätten i R. hade i ett fall dömt en person, som två gånger
å samma dag med högst en timmas mellanrum af samma anledning misshandlat
en annan, till ansvar för två särskilda misshandelsbrott (två månaders
straffarbete för hvarje).

En person hade två dagar i rad å en och samma plats i en skog
gjort sig skyldig till oloflig afverkning. Rådstufvurätten i F. ådömde
honom ansvar för två särskilda åverkansbrott.

Vid rådstufvurätten i S. tilltalades K., för det han falskeligen skrifvit
två intyg, försedda det ena med en provinsialläkares och det andra med
en skolrådsordförandes namn, samt därefter för att vinna anställning såsom
volontär vid S. regemente begagnat sig af desamma, därigenom att han
vid sin till regementsexpeditionen insända ansökan fogat intygen och åberopat
sig å dem. Genom utslag den 17 februari 1910 dömde rådstufvurätten
honom härför jämlikt 12 kap. 5 § strafflagen att för hvart och ett
af två förfalskningsbrott hållas i fängelse en månad.

1 utslag angående en person, som tilltalats för förfalskningsbrott och
som skulle undergå rannsakning vid annan domstol för liknande brott,
yttrade S. häradsrätt, att häradsrätten funne det vara ådagalagdt, att den
tilltalade för erhållande af en uppgifven tjänst åberopat fem af honom
förfalskade handlingar, samt förklarade den tilltalade saker till ansvar för
förfalskningsbrott jämlikt 12 kap. 5 § strafflagen utan att därjämte åberopa
någon § i 4 kap. strafflagen.

Enligt ett af M. häradsrätt hösttinget 1907 meddeladt utslag hade
häradsrätten dömt en person att för hvart och ett af tre snatteribrott höta
15 kronor i stället för att jämlikt 20 kap. 9 § strafflagen döma honom
till ansvar såsom för fortsatt brott.

Genom samma utslag, enligt hvilket ifrågavarande person för andra
brott dömts till straffarbete, hade häradsrätten förordnat om sammanläggning
af straffen och härvid meddelat föreskrift, på grund hvaraf längsta

— 1912 — .

303

straffarbetstiden skulle, i strid mot bestämmelserna i 4 kap. 5 § strafflagen,
komma att öfverskridas med mera än två år.

Rådstufvurätten i N. hade, i strid mot bestämmelserna i 4 kap. 2 och
5 §§ strafflagen, dömt en person, som rätten förklarat hafva för ett hvart
af sju särskilda förfalskningsbrott förskyllt straffarbete i sex månader, att
i en bot undergå straffarbete i ett år.

Rådstufvurätten i S. hade i två brottmål dömt de tilltalade till fängelse
och böter, men uraktlåtit att förordna, huru straffen skulle sammanläggas,
i händelse tillgång till böternas fulla gäldande saknades.

En person dömdes genom ett och samma utslag af rådstufvurätten i
B. dels till fängelse i en månad 15 dagar för angifven förbrytelse, dels
ock för annan förbrytelse likaledes till fängelse i en månad 15 (lagar.
Dessa straff hade af rådstufvurätten sammanlagts till fängelse i tre månader
i stället för, rätteligen, till fängelse i två månader trettio dagar.

I afseende å en person, som af rådstufvurätten i B. genom ett och
samma utslag dömts dels till straffarbete och dels till böter, förklarade rådstufvurätten
i utslaget, att böterna, i händelse tillgång saknades till deras
fulla gäldande, skulle förvandlas till »motsvarande straffarbete». Antalet
dagar straffarbete, som böterna motsvarade, hade sålunda icke utsatts.

Likaledes hade A. regementes krigsrätt, som i utslag den 22 september
1908 dömt en person dels till straffarbete och annat frihetsstraff
och dels till böter, förklarat, att böterna, i händelse tillgång saknades till
deras fulla gäldande, skulle förvandlas till »motsvarande straffarbete», utan
att krigsrätten utsatt det antal dagar straffarbete, som böterna motsvarade.

Sedan P. af en rådstufvurätt genom utslag den 31 oktober 1905 dömts
för snatteri att höta 40 kronor och P., efter det utslaget meddelats, ånyo
föröfvat olofligt tillgrepp, därför han vid samma rådstufvurätt ställts till
ansvar, hade rådstufvurätten i utslag dön 9 januari 1906 yttrat, att då P.
genom först berörda utslag för snatteri dömts att höta 40 kronor, hvilka
böter ej erlagts eller aftjänats, samt då rådstufvurätten ansåge, att straffet
för det brott, därför rådstufvurätten den 31 oktober 1905 dömt P. till
ansvar, och straffet för de brott, för hvilka han den 9 januari 1906 undergått
rannsakning och till hvilka han funnits saker, skulle så bestämmas,
som hade P. på en gång varit för alla dessa brott lagförd, dömdes P.

— 1912 —

304

jämlikt 20 kap. 1, 4, 9 och 11 §§ strafflagen att för delvis med inbrott
föröfvad stöld undergå straffarbete i tre månader.

T detta fall hade särskilt straff bort ådömas P. för de af honom
efter den 31 oktober 1905 begångna tjufnadsbrotten, hvarefter detta
straff bort sammanläggas med det P. genom utslaget den 31 oktober 1905
ådömda straffet för snatteri.

Till Å. häradsrätts sammanträde den 5 september 1904 hade allmänne
åklagaren instämt H. med yrkande om ansvar för olofligt tillgrepp, föröfvafft
den 21 augusti 1904." Tillgreppet afsåg en kavaj, värd 6 kronor.
Vid ett följande rättegångstillfälle, den 8 maj 1905, ingaf åklagaren utdrag
af domboken, hållen hos rådstufvurätten i G. den 18 februari 1905
och utvisande att rådstufvurätten genom utslag samma dag dömt H. att
för första resan under särskilda tider och ställen föröfvad stöld hållas till
straffarbete i 10 månader samt vara förlustig medborgerligt förtroende
viss tid. De stölder, som afsågos i rådstufvurättens utslag, hade föröfvats
under november och december 1904 samt januari 1905. Rådstufvurätten
hade i sitt utslag förordna!, att med berörda, straff skulle sammanläggas
en månads fängelse, hvartill H. blifvit dömd af rådstufvurätten i P>. genom
utslag den 15 augusti 1904 för första resan snatteri.

A. häradsrätt meddelade den 8 maj 1905 utslag i det där anhängiggjorda
målet och dömde H., för det inom Å. härad föröfvade tillgreppet,
att för första resan snatteri bota 100 kronor. I utslaget yttrades vidare:

»Enär svaranden, som den 18 februari 1905 blifvit till straff för brott
dömd, nu öfvertygats att förut hafva föröfvat annat brott, samt straffet
förty, jämlikt 4 kap. 8 §, sådant detta lagrum lydde enligt lag den 20 juni
1890, strafflagen, skall så bestämmas, som hade han på en gäng varit för
brotten lagförd, skall det H. denna dag ådömda straffet sammanläggas med
det straff, han förstnämnda dag ådöints, eller att undergå straffarbete i
sammanlagdt 10 månader 15 dagar och vara medborgerligt förtroende förlustig
intill dess 1 år förflutit från det han efter utståndet straff blifvit
frigifven: och skall H., sedan honom i dag ådömda 100 kronors böter,
jämlikt 2 kap. 11 § strafflagen, förvandlats till 0 dagars straffarbete, sålunda
undergå straffarbete i sammanlagdt 10 månader 21 dagar och vara
medborgerligt — — — frigifven; skolande dock vid straffets tillämpning
afräknas hvad han af det honom förut ådömda straff redan kan hafva
utstått.»

1 afseende å häradsrättens utslag anmärktes, att H. bort i fråga om
de tillgrepp, som varit föremål för rådstufvurättens i G. och häradsrättens
pröfning, dömas för första resan stöld till ett straff.

— 1912 —.

,305

I några fall, då person, som af annan domstol genom villkorlig dom
fått anstånd med ådömdt straff, af rådstufvurätten i N. dömts till” straff
och i samband därmed förklarats hafva förverkat anståndet, hade rådstufvurätten
icke förordnat om sammanläggning af det straff, som ådömts genom
den villkorliga domen, med det af rådstufvurätten ådömda.

N. häradsrätt hade i ett fall förordnat, att en person, som dömts till Afdrag för
viss tids straffarbete, skulle tillgodonjuta afdrag för 22 dagar, som han suttit,läktningstid
häktad, ehuru afdrag bort beräknas allenast för 21 dagar. Häradsrätten
hade under häktningstiden inbegripit såväl den dag, då häktningen verkställts,
som den dag, då utslaget meddelats.

L. rådstufvurätt hade i utslag, hvarigenom en person dömts till fängelse
i ett år 8 månader, förordnat, att han skulle njuta afdrag å straffet
i anledning däraf, att han suttit häktad under rannsakningen. Tiden för
afdraget hade icke angifvits närmare än att rådstufvurätten föreskrifvit, att
straflet skulle anses verkställdt till så stor del, som svarade mot den tid,
personen hållits häktad.

Rådstufvurätten i S. hade i utslag, meddeladt i ett mål angående
häktad person, förordnat om afdrag för häktningstiden samt utsatt den
rest åt straffet, som den dömde efter afdraget hade att utstå.

I utslag den 23 april 1907, hvarigenom en person dömts till 8 månaders
straffarbete, hade rådstufvurätten i E. tillika förordnat, att från
nämnda straff skulle afräknas den tid, som förflutit från det den dömde
för ifrågavarande brott inmanats i häkte, tills utslaget vunnit laga kraft,
eller den dömde dessförinnan kunde komma att börja aftjäna sitt straff.

Härvid anmärktes, att rådstufvurätten bort bestämma afdraget till
visst tidsmått, och att i allt fall den dömde fått tillgodonjuta för stort
afdrag å straffet.

I ett mål angående en häktad person hade J. häradsrätt förordnat,
att den tilltalade skulle åtnjuta afdrag på ådöind strafftid »till så stor
del, som svarade mot häktningstiden», utan att närmare angifvits afdragets
storlek.

En häradsrätt dömde den 22 oktober 1907 en person till en månads
fängelse samt förordnade, att, på grund af den dömdes hållande i häkte,

Justitieombudsmannens ämbetsbercittelse till 1912 års Riksdag. 12! 39

306

Återfall.

24 dagar af den ådömda strafftiden skulle afräknas. Då den dömde häktats
den 29 september 1907, hade allenast 23 dagar bort afräknas.

Ä. häradsrätt hade i ett utslag, hvarigenom häktad person dömts till
två års straffarbete, tillika förklarat, att den dömde för den tid han hållits
häktad skulle erhålla afdrag »i enlighet med grunderna för bestämmelserna
i 4 kap. 12 § strafflagen».

Då rådstufvurätten i F. jämlikt 4 kap. 12 § beviljade någon, som för
rannsakning hållits häktad, afdrag för häktningstiden, plägade rätten icke
utsätta det tidsmått, hvarför afdrag skulle ske, utan allenast förklara, att
afdrag skulle äga rum »i enlighet med nyssnämnda lagrum».

S. häradsrätt hade den 9 juli 1909 dömt en person till fängelse i 5
månader med förklarande, att från straffet afdrag skulle ske för den tid,
den tilltalade suttit häktad, utan att den tid, som sålunda skulle afdragas,
närmare angifvits. _.

Rådstufvurätten i S. dömde L. till straffarbete i tre månader för första
resan stöld, men förordnade om villkorlig dom. Sedermera föröfvade L.
ånyo olofligt tillgrepp. Härför dömdes han af rådstufvurätten till straffarbete
i fyra månader för andra resan stöld, hvarjämte den villkorliga
domen förklarades förverkad.

I detta fall stod det senare utslaget i strid med bestämmelserna i
4 kap. 14 § strafflagen.

Rådstufvurätten i K. hade i ett fall dömt en person till ansvar för fjärde
resan stöld, ehuru i afseende å tredje resan afstraffningsbevis icke företetts
eller utredning i öfrigt förebragts därom, att bestraffningen undergåtts. $

I ett mål angående ansvar för olofligt tillgrepp hade B. häradsrätt
dömt den tilltalade till ansvar för fjärde resan stöld. I målet var antecknadt,
att den tilltalade förut undergått bestraffning för tredje resan stöld.
Däremot förekom icke någon anteckning eller utredning, huruvida den
tilltalade undergått bestraffning för första och andra resan stöld. På liknande
sätt hade häradsrätten förfarit i ett par andra fall.

N. häradsrätt dömde år 1909 en person till ansvar för andra resan
snatteri. I domboken var antecknadt, att den tilltalade på tillfrågan förklarat
sig medgifva, att han af rådstufvurätten i S. år 1900 dömts till

— 1912 —

307

böter för snatteri. Däremot lämnade domboken icke någon upplysning
om, huruvida böterna inbetalats.

1 ett fall hade rådstufvurätten i V. dömt två minderåriga till fängelse
och böter och därvid åberopat 5 kap. 2 § strafflagen, hvilket lagrum dock
ej har tillämpning, då fråga är allenast om fängelse eller böter.

Rådstufvurätten i K. hade i ett fall förordnat, att minderårig, som
tilltalats för brott, skulle intagas i uppfostringsanstalt, utan att, så vidt
domboken utvisade, rådstufvurätten sökt att om den tilltalade inhämta
upplysningar i enlighet med föreskrifterna i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderåriga.

I rannsakningsmål inför rådstufvurätten i S. angående minderåriga
hade icke, så vidt protokollen angåfvo, verkställts utredning om de förhållanden,
under hvilka de tilltalade uppvuxit, eller huruvida de tillförene
gjort sig kända för vanart.

Soldatsonen H., född den 17 september 1888, undergick den 3 juni
1905 vid L. häradsrätt rannsakning för stöld, som skulle hafva begåtts
i maj 1905. I utslag den 3 juni 1905 förklarades härvid H. saker till
ansvar för ifrågavarande stöld samt hänvisades till S. häradsrätt för
att rannsakas rörande inom nämnda rätts domvärjo likaledes i maj 1905
begången stöld. Rannsakningen ägde rum vid S. häradsrätt" den 27 juni
1905; och dömde häradsrätten samma dag H. till ansvar för stöld. Så vidt
rannsakningsprotokollen utvisade, förebragtes hvarken vid L. eller S. häradsrätt
annan utredning om de förhållanden, under hvilka den tilltalade uppvuxit,
samt huruvida han tillförene gjort sig känd för vanart, än att från
straffregistret inhämtats, att H. förut icke blifvit dömd till straff, hvarom
uppgift skall lämnas till straffregistret, hvarjärate antecknats namnen å
hans föräldrar och att dessa ännu lefde.

Genom utslag den 14 juli 1905 dömde F. häradsrätt fyra femtonåriga
pojkar till böter för snatteri. I protokollet fanns icke, såsom i lagen
innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål.rörande minderåriga
föreskrifves, intagen upplysning om de förhållanden, under hvilka
de tilltalade uppvuxit, samt huruvida de förut gjort sig kända för vanart.

Liknande var förhållandet med en rannsakning angående en yngling,

o o jo o~

— 1912 —

5 kap.

308

född den 16 september 1890, hvilken af samma häradsrätt genom utslag
den 3 september 1907 dömdes till ansvar för stöld.

Ett mål angående ansvar å en 15 års pojke för olofligt tillgrepp hade
af H. häradsrätt afdömts, utan att, jämlikt 2 § i lagen den 27 juni 1902,
den tilltalades målsman blifvit hörd.

N. häradsrätt hade vid olika tillfällen vid rannsakningar med minderåriga
icke tillräckligt beaktat föreskrifterna i lagen den 27 juni 1902, så
vidt de ålägga vederbörande att i protokollet intaga upplysning om de
förhållanden, hvarunder den tilltalade uppvuxit, och om han förut gjort
sig känd för vanart.! |

I mål, där villkorlig straffdom tillämpats i afseende å minderårig,
syntes rådstufvurätten i S. hafva uraktlåtit att, i enlighet med lagen den
27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål
rörande minderåriga, undersöka, huruvida den tilltalade tillförene gjort sig
känd för vanart. Åtminstone innehöll domboken icke någon anteckning,
som angaf, att dylik undersökning ägt rum.

En person, som fyllt 15 men ej 16 år, dömdes af B. häradsrätt till
urbota straff, men förordnade häradsrätten om hans insättande i allmän
uppfostringsanstalt. Hans målsman hade ej hörts, och ej heller hade särskild
upplysning om hans föregående vandel inhämtats i vidare mån, än
att till protokollet antecknats, att han icke förut varit för brott tilltalad.

En person i åldern mellan 15 och 18 år stod vid V. häradsrätt tilltalad
för fylleri första gången. Med åberopande af 2 § i lagen den 27
juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål
rörande minderåriga, uppsköt häradsrätten målet för att höra den tilltalades
målsman, detta oaktadt med hänsyn till omständigheterna här uppenbarligen
icke kunde blifva fråga om förordnande angående den tilltalades
insättande i allmän uppfostringsanstalt.

En minderårig, tilltalad för olofligt tillgrepp, rannsakades inför B.
häradsrätt den 5 oktober 1908, då målet öfverlämnades till pröfning. I
strid mot bestämmelsen i 3 § i lagen den 27 juni 1902 meddelades slutligt
utslag först å nästa allmänna sammanträde under tinget.

I ett af allmänne åklagaren vid Ö. häradsrätt anhängiggjordt mål
angående ansvar å tre minderåriga om respektive 17, 16 och 15 år, hvilket

— 1912 —

309

mål den 9 april 1909 af samtliga parter öfverlämnats till slutlig pröfning,
meddelade häradsrätten olagligen utslag först å nästa allmänna sammanträde.
Utredning hade i målet ej heller förebragts om de förhållanden,
hvarunder de tilltalade uppvuxit.

A. häradsrätt, som den 22 april 1907 slutligen handlagt rannsakning
med två minderåriga, hade olagligen meddelat utslag i målet först vid
tingets afslutning den 25 maj.

D. häradsrätt höll den 15 september 1909 rannsakning med två
minderåriga, tilltalade för inbrott. Målet, som var af enkel beskaffenhet,
öfverlämnades vid samma rannsakningstillfälle till rättens pröfning. Häradsrätten
meddelade utslag i målet först den 8 november 1909.

I november 1906 undergick en minderårig rannsakning vid V. häradsrätt
för olofligt tillgrepp. Sedan målet, som var af synnerligen enkel beskaffenhet,
öfverlämnats till pröfning, förklarade häradsrätten, att utslag
skulle meddelas vid slutsammanträdet i december 1906.

Vid S. häradsrätt hölls vårtinget 1908 rannsakning med en minderårig.
Oaktadt målet var af enkel beskaffenhet, uppsköt häradsrätten detsamma
för utslags meddelande.

L. häradsrätt hade dömt en häktad person, hvilken enligt företedt
utdrag af straffregistret dömts för andra resan snatteri, för första resan stöld
enligt 20 kap. 6 § strafflagen och för andra resan stöld, allt begånget efter
fyllda 18 år, till ansvar för tredje resan stöld, utan att vid rannsakningen upplysning
inhämtats, vid hvilken ålder den tilltalade begått första resan snatteri.

Lri häradsrätt hade i ett fall beträffande en person, som tilltalats och
dömts till ansvar för andra resan stöld, antecknat, att den tilltalade vid
19 års ålder dömts till ansvar för första resan stöld.

Anteckning eller upplysning saknades om, när sistberörda stöld föröfvats.

Rådstufvurätten i H. dömde genom utslag den 8 februari 1906 J.,
född den 26 november 1880, för femte resan stöld till straffarbete; och
var i fråga om honom i protokollet antecknadt, att han undergått straffarbete
år 1904 för fjärde resan, år 1903 för tredje resan och år 1901
för andra resan stöld. Dessutom fanns antecknadt, att han »dömts till

— 1912 —

310

och undergått straffarbete för stöld 1896 i Härnösand två månader och
1898 i Sundsvall tre månader», men förekom icke någon närmare upplysning
om tiden, då den stöld, för hvilken han dömts och aftjänat straff
år 1898, blifvit begången.

En häradsrätt dömde en person till ansvar för femte resan stöld. För
första resan stöld hade den tilltalade dömts till ansvar det år, då han
fyllde 18 år, men i protokollet saknades upplysning om tiden, då denna
stöld föröfvats.

Genom utslag den 9 mars 1908 förklarades P. af en rådstufvurätt
saker till ansvar för fjärde resan stöld och förvisades till rådstufvurätten
i S. för fortsatt rannsakning. Enligt, i domboken intaget polisförhörsprotokoll,
hvars uppgifter af P. under rannsakningen vitsordades, var han
född den 20 juli 1880. Han hade enligt polisprotokollet förut dömts ti l
ansvar: vid omkring 17^2 års ålder för första resan stöld, ungefär 1/2
år därefter för andra resan stöld samt den 25 januari 1906 för tredje
resan stöld. I domboken fanns antecknadt, att prästbetyg angående den
tilltalade ingifvits; men hade därur icke verkställts någon anteckning om
P:s ålder. Från straffregistret hade inhåmtats, att P. den 25 januari 1906
af rådstufvurätten i S. dömts till ansvar för tredje resan, den 4 januari
1906 föröfvad stöld. Någon närmare utredning om tiden, då föregående
stölder föröfvats, hade, att döma af domboken, icke företagits. _

Med hänsyn till polisprotokollets uppgift om P:s ålder vid den tid,
han dömts till ansvar för första resan stöld, syntes de följande domarna
stå i strid mot bestämmelsen i 5 kap. 4 § strafflagen.

Den 28 februari 1906 undergick E., född den 25 september 1883,
rannsakning för stöld, och upplystes härvid, bland annat, att E. den 30
juli 1900 dömts till ansvar för första resan stöld samt . den 30 december
1905 för snatteri att höta 30 kronor, som ansetts aftjänade genom den
tid, E. suttit häktad under rannsakningen. . ,

N. häradsrätt meddelade utslag i målet den 28 februari 1906 och
förklarades däri E., i strid mot bestämmelsen i 5 kap. 4 § strafflagen,
saker till ansvar för andra resan stöld.

Rådstufvurätten i F. hade genom utslag den 29 oktober 1906 dömt

M. att höta för andra resan snatteri 100 kronor, ehuru M. rätteligen bort
dömas till ansvar allenast för första resan snatteri. M., som var född
den 12 januari 1885, hade visserligen en gång förut varit dömd för tjut —

1912 —

; 311

nadsbrott, men detta hade skett, innan han fyllt 18 år. Han hade nämligen
den 26 augusti 1902 dömts att höta för snatteri 50 kronor.

Genom utslag den 8 januari 1907 dömde Y. häradsrätt P., född den
11 april 1879, till ansvar för andra resan stöld. I afseende å tiden m. in.
för första resan stöld förekom ingen annan utredning än att i protokollet
antecknats om P., att »han hade till år 1897 kvarstannat i föräldrahemmet,
att han vid sistnämnda tid erhållit anställning vid lifgardet till häst, där
han kvarstannat ungefär tre månader, då han i anledning af en utaf honom
under tjänstgöringen vid lifgardet begången stöld rymt men gripits
och adömts straff med två månaders fängelse för stölden och lika långt
straff för rymningsbrottet; samt att han under 1897 aftjänt straffen». —
Den 16 januari 1908 dömde samma häradsrätt P. till ansvar för tredje
resan stöld. Angående första resan stöld förekom i detta mål icke annan
utredning än en lika lydande anteckning som i det föregående målet.

I fråga om handläggningen af dessa två mål anmärkte jag, att med
hänsyn till den tilltalades ålder tillräcklig utredning icke blifvit förebravt
om tiden, då första resan stöld skulle begåtts.

Sedan i ett mål vid rådstufvurätten i N. angående ansvar för stöld
medicinalstyrelsen i afgifvet yttrande förklarat, att den tilltalade vid ifrågavarande
tid saknat förståndets bruk, meddelade rådstufvurätten slutligt
utslag, däri rådstufvurätten, utan att pröfva om den tilltalade begått stölden
eller icke, allenast resolverade, att den tilltalade skulle öfverlämnas
till Konungens befallningshafvande för erhållande af sådan vård, att han
ej blefve vådlig för den allmänna säkerheten.

En person, som vid rådstufvurätten i L. stod tilltalad för fylleri,
åberopade till sitt fredande att han saknade förståndets bruk och på grund
däraf vore otillräknelig. För att få hans sinnestillstånd utrönt föreläde
rådstufvurätten honom vid vite af tio kronor att inställa sig hos stadsläkaren
för undersökning så länge denne påfordrade. Den tilltalade frikändes
sedermera på grund af otillräknelighet.

Vitesföreläggande hade här icke bort förekomma.

Vid U. häradsrätt tilltalades B. för ärekränkning. I målet företeddes
intyg af läkare, att den tilltalade vid tiden för det åtalade brottets föröfvande
varit i saknad af förståndets bruk. På grund häraf förklarade
häradsrätten den tilltalade strafflös, men ansåg honom pliktig utgifva
skadestånd.

6 kap.

— 1912 —

312

7 kap.

10 kap.

Genom ärekränkning begången af person, som saknar förståndets bruk,
kan skada af beskaffenhet att höra ersättas af hans egendom icke anses
vara tillskyndad.

En arbetare instämde J. till A. häradsrätt med yrkande om ersättning
för skada till följd af olycksfall i arbete vid en fabrik, tillhörig J. Vid
första rättegångstillfället upplystes, att J. aflidit, i anledning hvaraf häradsrätten
uppsköt målet med föreläggande för käranden att instämma stärbhusdelägarne.
Vid andra rättegångstillfället, då stärbhusdelägarne kommo
tillstädes, uppgåfvo dessa, att boet afträdts till urafvakonkurs. Gode männen
i konkursen företrädde därpå och bestredo krafvet. Sedan målet öfverlämnats
till pröfning, yttrade häradsrätten i utslag, att stärbhusdelägarne,
som rätteligen gjort sig urarfva, voro från krafvet fria, hvaremot häradsrätten
ålade konkursboet att till käranden utgifva visst skadestånd.

Efter det en person tilltalats för ärekränkning, bestående däri, att
han skulle beskyllt en fader att hafva öfvat otukt med en sin son, dömdes
i slutligt utslag svaranden för ärekränkning till fängelse i två månader,
hvaremot »då käranden icke visat beloppet af den skada, käranden kunde
hafva lidit genom ärekränkningen, af käranden framställdt anspråk på
skadestånd lämnades utan afseende».

En person (baptist), som inom en församling hållit ett föredrag, hvartill
allmänheten inbjudits, hade af kyrkorådet jämlikt kungl. förordningen den
11 december 1868 angående särskilda sammankomster för andaktsöfning
erhållit förbud att inom församlingen vidare uppträda, enär hans föredrag
af kyrkorådet ansetts leda till söndring i kyrkligt hänseende. I besvär,
som personen i fråga hos domkapitlet anförde öfver kyrkorådets beslut,
invände han, att omförinälda förordning ej varit tillämplig i förevarande
fall. Denna hans invändning ogillades emellertid af domkapitlet.

Enligt min mening hade domkapitlet härutinnan förfarit oriktigt.

En person, som tilltalats för försök att fritaga en för fylleri anhållen
person, dömdes af N. häradsrätt till ansvar enligt 10 kap. 17 § strafflagen,
ehuru han bort dömas enligt 6 § i samma kapitel.

Två personer tilltalades vid V. häradsrätt, den ene för det han, som
anhållits af en polisuppsyningsman, satt sig till våldsamt motstånd, samt

— 1912 —

♦

313

den andre, emedan han löstagit den sålunda anhållne, för fritagande af
häktad person. Den förstnämnde dömdes till ansvar. Den senare åter
frikändes från allt ansvar i anledning af åtalet, på den grund att den
person, som han löstagit, icke kunde anses såsom häktad.

I detta fall hade ansvar bort ådömas enligt 10 kap. 6 § strafflagen.

Genom utslag den 2 september 1907 dömdes K. af rådstufvurätten i
O. jämlikt 18 kap. 15 §, 11 kap. 15 § och 10 kap. 5 § strafflagen att
bota för fylleri 15. kronor och för förargelseväckande beteende 25 kronor,
att för våld å polisman i tjänsteutöfning hållas till straffarbete i två månader
samt för våld å en droskkusk, som på polismannens begäran var
behjälplig att afföra K., hållas i fängelse en månad.

I afseende å. detta utslag anmärkte jag, att för sistnämnda misshandelsbrott
ansvar ej bort ådömas enligt 10 kap. 5 § strafflagen, utan hade
bestämmelserna i 14 kap. bort tillämpas.

I ett vid G. häradsrätt anhängiggjordt brottmål meddelades utslag
den 13 juli 1907, och yttrades däri, bland annat, att enär i målet vore
utrönt, att då landtbruksingenjören B. den 30 maj 1906 efter behörigt
förordnande förrättade syn i och för torrläggning af jord inom H. socken
och därvid sysslat med afvägning af mark, tillhörig F,, svaranden A., försedd
med en bössa, förbjudit landtbruksingenjören att beträda nämnda
mark och hotat skjuta honom, därest han öfverträdde förbudet, dömdes
svaranden jämlikt 10 kap. 1 §, jämförd med 14 kap. 15 §, strafflagen,
att för det han genom hot med lifsfarligt vapen sökt hindra ämbetsman
från ämbetsåtgärd hållas till straffarbete i fyra månader.

Då den tilltalade vid ifrågavarande tillfälle icke rest lifsfarligt vapen,
hade 14 kap. 15 § här ej varit tillämplig och således ännu mindre 10
kap. 1 §.*

Genom utslag den 1 november 1909 dömde Y. häradsrätt en per- u kap.
son att bota 5 kronor för oskickligt beteende inför rätta, oaktadt minsta
straffet för dylik förseelse är 25 kronors böter. 1 domboken förekom för
öfrigt alls ingen upplysning om, hvari brottet skulle bestått.

Under pågående ting hade en person insatts uti det i tingshuset befintliga
häktet och där fört oljud, som hörts inne i tingssalen. Han dömdes

* I fråga om oriktig tillämpning af bestämmelserna i 10 kap. strafflagen, se för
öfrigt anmärkningar å sid. 299, 300 och 301.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag.

314

12 kap.

14 kap.

af M. häradsrätt i anledning häraf jämlikt 11 kap. 6 § strafflagen till en
månads fängelse för störande af tingsfriden.

K häradsrätt dömde en person till ansvar dels enligt 11 kap. 10 §
strafflagen, för det han vägrat att efter tillsägelse aflägsna sig från annans
bostad, dels ock enligt 12 § i samma kapitel, för det han, utförd ur bostaden,
bultat å dörren till densamma.

I detta fall hade särskildt straff enligt sistberörda lagrum icke bort
ådömas.

I ett mål angående ansvar för hemfridsbrott hade N. häradsrätt jämlikt
11 kap. 10 § strafflagen dömt den tilltalade att undergå fängelse i
sex månader (maximum). Såsom skäl för straffmätningen var i utslaget
åberopad den omständigheten, att svaranden förut straffats för första resan
stöld. * ____

Genom utslag den 15 september 1906 hade en häradsrätt dömt E.
för förfalskning jämlikt 12 kap. 4 och 6 §§ strafflagen till straffarbete i
sex månader, utan att tillika enligt 21 § i samma kapitel ådöma E. förlust
af medborgerligt förtroende.

En annan häradsrätt hade genom utslag den 17 juni 1905 dömt L.
jämlikt 12 kap. 4 § strafflagen att för förfalskning hållas till straffarbete
sex månader utan att tillika ådöma L. förlust af medborgerligt förtroende.

I ett mål angående ansvar för brott mot 14 kap. 17 § strafflagen
hade åklagaren efter angifvelse fört talan vid rådstufvurätten i R.

I detta fall hade åklagaren jämlikt 14 kap. 45 § 2 mom. icke bort
tillåtas att föra talan i målet.

Allmänne åklagaren tilltalade, efter angifvelse af målsägaren, år 1908
vid H. häradsrätt en person för misshandel. Den tilltalade dömdes till
ansvar jämlikt 14 kap. 17 § strafflagen, oaktadt i målet yrkande om ansvar
för åtalade brottet framställts allenast af åklagaren.

Allmänne åklagaren åtalade vid G. häradsrätt snickaren R. för det
han den 20 februari 1909 öfvat misshandel å sin moder, änkan R., hvilken
sedermera, den 27 maj 1909, aflidit.

* I fråga om oriktig tillämpning af bestämmelserna i 11 kap. strafflagen, se jämväl
anmärkningar å sid. 299 och 300.

— 1912 —

315

I målet åberopades ett af extra provinsialläkaren E. afgifvet utlåtande
beträffande orsakerna till änkan R:s död, och innehöll utlåtandet
bland annat:

att hos änkan E:s lik inga sådana sjukliga förändringar iakttagits,
som kunde antagas i och för sig hafva utgjort dödsorsaken;

att däremot allt hvad som iakttagits talade för, att döden orsakats
genom långsam aftyning på grund af svält;

att intet strede mot det antagandet att denna svält, som tydligen varit
själfålagd eller själfförvållad, haft sin orsak uti en änkan R. träffad sinnessjukdom; att

intet förekommit, som strede emot det antagandet, att denna
sinnessjukdom framkallats genom den misshandel (häruti inberäknad ej
blott den mekaniska åverkan, utan äfven den denna beledsagande sinnesrörelsen
och psykiska schocken), som föröfvats å änkan R. af hennes son,
då nämligen erfarenheten lärde, att dylik sinnessjukdom stundom uppkomma
såsom en följd af våld mot hufvudet, äfven där, såsom i detta
fall, ingå direkta skador å hjärnan, dess hinnor eller omgifvande ben
kunnat iakttagas; samt

att antagligt vore att ofvannämnda sinnessjukdom hos änkan R. ytterligare
förvärrats på grund af de upprepade sinnesrörelser, som en serie
sedermera inträffade omständigheter hos henne troligtvis framkallat.

Häradsrätten meddelade utslag i målet den 22 juni 1909 och yttrade
däri, bland annat, att i målet vore utrönt, att svaranden den 20 februari
1909 mot sin moder änkan R. föröfvat grof misshandel, af hvilken misshandel
uppkommit svåra kroppsskador, hvaraf änkan R. först omedelbart
under en tid af omkring en månad varit lidande och därefter måste antagas
hafva erhållit en sinnessjukdom, som medfört en långsam aftyning
på grund af svält och därigenom den 27 maj 1909 orsakat hennes död.
På grund häraf och då af hvad i målet förekommit frainginge, att svaranden
vid misshandelns föröfvande måste antagas hafva genom något
änkan R:s yttrande blilvit, dock ej utan egen skuld, till vrede retad,
pröfvade häradsrätten jämlikt 14 kap. 5 § 1 mom. strafflagen rättvist döma
svaranden, för det han genom uppsåtlig misshandel af hastigt mod men
utan afsikt att dräpa dödat sin moder, att hållas till straffarbete i 5 år och 6
månader.

I afseende å detta utslag anmärkte jag, att svaranden icke bort dömas
till ansvar för dråp, då den af honom föröfvade misshandeln ej direkt
orsakat änkan Ris död.

Ett af M. häradsrätt meddeladt utslag i mål angående ansvar för

— 1912 —

316

16 kap.

misshandel var af följande lydelse: »Genom hvad i målet förekommit är
styrkt, att svaranden tilldelat målsäganden med ett tillhygge åtskilliga
slag, af hvilka ett träffade i hufvudet med påföljd att målsäganden fallit
omkull, men härunder af målsäganden jämväl själf tilldelad slag, af hvilken
misshandel målsäganden måste anses hafva erhållit ifrågavarande skada»,
alltså dömdes svaranden att för misshandel hållas i fängelse viss tid.

Vid S. häradsrätt tilltalades N. för anstiftan af falskstämpling. Under
målets gång yrkade N. ansvar å åklagaren för »olaga åtal», utan att han
därvid närmare motiverade sitt yrkande. I anledning häraf framställde
åklagaren i sin ordning yrkande om ansvar å N., jämlikt 16 kap. 1 § strafflagen,
för falsk beskyllning. I slutligt utslag fann häradsrätten, ehuru
besvärande omständigheter förekommit mot N., ansvar för anstiftan af
falskstämpling icke kunna honom ådömas, hvaremot N. för det han falskeligen
yrkat ansvar å åklagaren jämlikt 16 kap. 1 § strafflagen dömdes till
straffarbete i tre månader.

Det sålunda utsatta straffet var enligt min mening uppenbarligen för
strängt. Straffet blef ock sedermera af hofrätten nedsatt till böter.

En hemmansägare hade till N. häradsrätt instämt en änka med yrkande
om ansvar, för det hon beskyllt käranden för att vara fader till ett
barn, som af henne under närmaste framtiden komme att födas. I utslag
yttrade häradsrätten, att som hvad i målet lagts svaranden till last icke
utgjorde ärekränkning, ogillades käromålet.

I målet hade icke antecknats, huruvida käranden vore gift eller ej,
hvarförutom, i händelse käranden verkligen vore gift, utslagets motivering
och resultat icke kunde anses tillfredsställande.

J. instämde H. till G. häradsrätt med yrkande om ansvar för ärekränkning.
I stämningen anförde J., att H. vid ett tillfälle i flere personers
närvaro upprepade gånger i höga ordalag yttrat, bland annat: »du
har sålt brännvin, din satan». Svaranden medgaf, att han fällt de i stämningen
omnämnda yttranden. Käranden hade emellertid strax förut stämts
för olaga brännvinsutskänkning, i anledning hvaraf svaranden ansåg sig
hafva haft fullt fog för sitt förfarande. Häradsrätten yttrade i utslag,
att som i målet annat ej blifvit styrkt, än hvad svaranden medgifvit, eller
att han vid ifrågavarande tillfälle i X. hotell påstått, att käranden vore
stämd för brännvinsförsäljning och af den anledning fällt de mot käranden
framställda tillmälena; alltså och då ostridigt käranden under ifråga —

1912 —

317

varande tid stått under tilltal för olaga brännvinsförsäljning, ogillades
kärandens i målet förda talan.

Genom de medgifna yttrandena hade svaranden uppenbarligen gjort
sig skyldig till smädelse. För öfrigt hade häradsrätten underlåtit att i
utslaget meddela yttrande angående af svaranden i målet framställdt ansvarspåstående
för obefogadt åtal.

Rådstufvurätten i S. hade till ansvar för ärekränkning dömt en kvinna,
som benämnt en annan kvinna för »bleckslagare^». Domboken lämnade
icke någon upplysning därom, huruvida ifrågavarande uttryck på grund
af särskilda förhållanden möjligen kunde anses såsom smädligt.

Efter det en person vid rådstufvurätten i L. yrkat ansvar å en kvinna,
som förut varit anställd i hans tjänst, för det hon under tjänstetiden till
åtskilliga personer yttrat, att käranden i afsikt att misshandla sin hustru
efter henne kastat en stol, meddelade rådstufvurätten, sedan svaranden
erkänt hvad henne lagts till last, följande uppenbart felaktiga utslag:
»Enär det icke blifvit visadt, vare sig att svaranden af arghet fällt ifrågavarande
yttrande eller att det skett å tid, ort eller sätt att detsamma väckt
synnerligt uppseende, ogillades käromålet.»

I ett barnuppfostringsraål bestred svaranden käromålet, under påstående
att han icke haft samlag med käranden å sådan tid, att han kunde
vara fader till hennes barn, samt att, då han haft samlag med henne, han
omedelbart därefter lämnat henne betalning därför, i följd hvaraf han
under intet förhållande kunde dömas skyldig utgifva barnuppfostrinfsbidrag.
I anledning häraf yrkade kärandens ombud i rättegången ansvar
å svaranden för smädelse; och dömdes svaranden att jämlikt 16 kap. 11 §
strafflagen för ärekränkning höta 20 kronor.

En person hade vid rådstufvurätten i K. tilltalat en annan för olofligt
tillgrepp. I slutligt utslag befriades svaranden från ansvar, enär trots
bindande omständigheter full bevisning mot honom icke förebragts. Svaranden
instämde sedermera å sin sida käranden i det förra målet med
yrkande om ansvar å honom för falskt åtal. Den senare åberopade därvid
de förut förebragta omständigheterna till stöd därför, att hans motpart
verkligen föröfvat olofligt tillgrepp. I slutligt utslag förklarade emellertid
rådstufvurätten allenast att, då åtalet för olofligt tillgrepp ogillats, svaranden
i^ärekränkningsmålet dömdes att höta 150 kronor.

Sistberörda utslag stod emellertid i uppenbar strid med vedertagen
rättspraxis.

— 1912 —

318

1$ kap.

Sedan en person vid rådstufvurätten i A. påstått ansvar å en polisman
för öfvervåld, yrkade den senare å sin sida ansvar å käranden för
falskt åtal. Till styrkande af jämväl frainställdt skadeståndsanspråk företedde
polismannen ett urklipp af en i staden G. utkommande socialdemokratisk
tidning, däri redogjordes för det förmenta öfvervåldet. I utslag
ogillade rådstufvurätten kärandens talan samt dömde käranden för falskt
åtal till böter och ersättningsskyldighet. Därjämte förpliktade rådstufvurätten
käranden att bekosta tryckning af utslaget i, bland annat, förenämnda
i G. utkommande tidning.

Enligt min mening medgifver det i 16 kap. 14 § strafflagen förekommande
uttrycket »allmän eller ortens tidning» icke den tolkning, rådstufvurätten
antagit genom att i förevarande fall ålägga vederbörande att
bekosta tryckning af utslaget i den i G. utkommande tidningen.

Hösttinget 1908 hade M. häradsrätt efter yrkande af en länsman, på
angifvelse af målsägande^ dömt en person till ansvar för missfirmlig
gärning mot enskild person, utan att målsäganden för sin del yrkat ansvar.

På yrkande af käranden i ett vid F. häradsrätt anhängiggjordt barnuppfostringsmål
hade häradsrätten dömt svaranden till ansvar för lönskaläge.

N. häradsrätt hade dömt en person till ansvar jämlikt 18 kap. 10 §
strafflagen för otukt med djur, ehuru det förfarande, som i målet lagts
den tilltalade till last, icke innefattade sådant brott.

Utslaget var af följande lydelse:

Som N. fritt och otvunget inför rätten erkänt, att han på kvällarne
den 29 och SO september 1905 gått in i F:s stall i A., där ett stokreatur
varit insatt, och upprepade gånger infört flera fingrar i dess könsdel, dels
att han under natten till den 31 mars 1906 i stallet vid dårvarande prästgård
med ett där insatt stokreatur utfört samma ogärning, alltså och då
häradsrätten icke kunde fästa något afseende vid hvad N. till sitt fredande
under rättegången anfört och invändt, pröfvade häradsrätten, under åberopande
af 18 kap. 10 § strafflagen, rättvist döma honom att för omförmälda
gärning, som ej kunde annorlunda anses än som otukt med djur, hållas
till straffarbete två månader.

Rättens ordförande var af skiljaktig mening och frikände N. från ansvar
i målet.

Sedan vederbörande länsman vid A. häradsrätt yrkat ansvar å två

— 1912 —

319

personer jämlikt 18 kap. 10 § strafflagen, för det de skalle föröfvat otukt
med en kviga inne i en ladugård, hördes såsom vittne i målet en kvinna,
hvilken uppgaf, att hon vid sitt inträde i ladugården därstädes anträffat
de båda tilltalade, af hvilka den ene utfört vissa misstänkta rörelser.
Vittnet betonade emellertid, att hon icke kunde yttra sig därom, huruvida
personen i fråga öfvat otukt med kvigan eller stått i beredskap att göra
det. I målet förekom i öfrigt icke någon som helst bevisning. Dock
medgåfvo de tilltalade, att de varit betänkta på att öfva otukt med djuret.
I utslag den 21 november 1906 yttrade häradsrätten, att enär de tilltalade
erkänt, att de i eu ladugård sökt öfva otukt med en kviga, men det icke
emot de tilltalades förnekande styrkts, att deras förfarande med kvigan
fortskridit till fullbordadt brott, funne sig häradsrätten icke kunna dtTma
de tilltalade till ansvar enligt 18 kap. 10 § strafflagen, men då de tilltalades
förfarande varit sådant, att det i hög''grad sårat tukt och sedlighet,
och dd allmän förargelse, däraf kommit, pröfvade häradsrätten lagligt bimlikt
18 kap. 13 § strafflagen döma de tilltalade att hvar för sig hållas i
fängelse under en månad.

Af hvad i målet förekommit syntes dock uppenbart, att de sakfällde
icke blifvit öfvertygade om något »förfarande», som kunnat åstadkomma
allmän förargelse i den mening, som för en riktig tillämpning af 18 kap.
13 § strafflagen förutsättes.

Vederbörande länsman yrkade vid M. häradsrätt ansvar å en person
för uppenbar grymhet mot en katt. I målet blef upplyst, att då svaranden
jämte andra personer varit sysselsatt med målskjutning i en skog och eu
katt därvid kommit framspringande, svaranden adossat ett skott mot katten,
hvilken emellertid springande undkommit. Svaranden hade omedelbart
sökt taga reda på katten i afsikt att få utrönt, huruvida han blifvit skadad,
för att i så fall döda honom. Först senare hade emellertid katten af andra
personer blifvit anträffad, och hade han då varit svårt skadad. Häradsrätten
yttrade i utslag, att enär svaranden medgifvit, att han vid ifrågavarande
tillfälle aflossat ett skott mot katten, hvilket endast haft till följd
att denne sårats, samt detta svarandens förfarande måste uppfattas såsom
uppenbar grymhet i behandling af katten, dömdes svaranden till böter.

I ett fall både en person, efter åtal af allmänne åklagaren, dömts af
V. häradsrätt till ansvar för skadegörelse å egendom, hvarigenom endast
enskild persons rätt förnärmats.

— 1912 —

19 kap.

320

En häradsrätt hade (år 1907) dömt två häktade på åtal af allmän
åklagare till ansvar för skadegörelse å egendom, hvarigenom endast enskild
persons rätt blifvit förnärmad. Åklagaren hade till stöd för sin talan
allenast åberopat en af målsägaren utfärdad rättegångsfullmakt in blanco.

År 1908 undergick A., häktad för inbrottsstöld å särskilda ställen,
rannsakning vid rådstufvurätten i S. I det vid häktningstillfället hållna
polisförhörsprotokollet, hvilket var intaget i domboken, angafs, att A. å de
ställen, där han begått inbrott, jämväl föröfvat skadegörelse å egendom.
Vid andra rannsakningstilllället antecknades i domboken, att åklagaren
uppträdde såsom befullmäktigadt ombud för samtliga målsägare utom en.
Från denne inlämnade åklagaren vid följande rannsakningstillfälle en rättegångsfullmakt
in blanco för innehafvaren. Rådstufvurätten meddelade
utslag i målet den 4 maj 1908 och dömde A., förutom till ansvar för
inbrottsstölderna, jämväl till ansvar för skadegörelse, utan att från åklagaren
eller målsägarne yrkande härom framställts. För skadegörelsen hos de
särskilda målsägarne dömdes vidare A. till ett straff, fängelse i ett år,
ehuru rätteligen 4 kap. 2 § bort tillämpas.

Efter angifvelse af drätselkammaren i U. yrkade stadsfiskalen ansvar
vid rådstufvurätten därstädes å en person, för det han sönderslagit en
gatlykta. Rådstufvurätten afvisade emellertid målet under förklaring, att
stadsfiskalen icke vore behörig att föra talan jämlikt 19 kap. 20 § strafflagen.

Med hänsyn till innehållet af andra momentet i 19 kap. 20 § strafflagen
hade rätten bort upptaga målet till pröfning.

1 Efter angifvelse af målsägaren åtalade allmänne åklagaren vid K.
häradsrätt en person för skadegörelse, bestående däri, att en häst dödats.
Oaktadt målsägaren, så vidt af protokollet framgick, icke själf fört talan i
målet, dömde häradsrätten den tilltalade jämlikt 19 kap. 20 § strafflagen
för skadegörelse till fyra månaders straffarbete.

Vederbörande länsman yrkade vid T. häradsrätt ansvar å S. för skadegörelse
hos B. Sedan målet förevarit vid ett par rättegångstil 1 fallen, blef
detsamma uppskjutet för B:s hörande. B. inställde sig vid följande rättegångstillfälle
genom åklagaren, hvilken till stöd för sin behörighet att föra
B:s°talan åberopade en rättegångsfullm^kt in blanco för innehafvaren.
I slutligt utslag dömde häradsrätten S. att för ifrågavarande skadegörelse
jämlikt 19 kap. 20 § strafflagen bota 25 kronor.

— 1912 —

321

Med hänsyn till bestämmelserna i nyssnämnda lagrum och då åklagaren
icke visat bemyndigande från målsäganden att väcka ansvarstalan,
hade häradsrätten icke bort upptaga målet till pröfning.

Under år 1908 hade rådstufvurätten i T. till handläggning upptagit
ett af allmän åklagare efter angifvelse anhängiggjordt åtal ”för missfirmelse
mot enskild person och för skadegörelse å enskild egendom.

Hos vederbörande länsman angafs O. för att hafva föröfvat hemfridsbrott
och misshandel, och instämdes i anledning häraf O. till S. häradsrätt.
\ id första rättegångstillfället kom, i åklagarens närvaro, målsägaren
personligen tillstädes samt förmälte sig vilja fullfölja sin angifvelse. Nästa
rättegångstillfälle infann sig icke målsägaren och hade ej heller befullinäktigat
någon att föra hans talan.

Sedan då blifvit upplyst, att O. förut förstört ett gevär, som tillhört
målsägaren, yrkade åklagaren vid öfverlämnandet af målet ansvar å O. för
hemfridsbrott och misshandel samt dessutom för skadegörelse. Häradsrätten
dömde genom utslag den 1 februari 1906 O., förutom till ansvar
för hemfridsbrott och misshandel, till 25 kronors böter för skadegörelse,
ehuru yrkandet om ansvar för skadegörelse icke bort i den ordning det
framställts upptagas till pröfning.

Ett dylikt fall förekom äfven vid G. häradsrätt. I ett där anhängio--gjordt mål angående ansvar å B. för mot åtskilliga personer föröfvad misshandel
upplystes, att B. sönderskurit en annan person, J., tillhörig rock.

J., som var personligen tillstädes vid rannsakningen, yrkade ersättning, i
anledning af skadegörelsen, men framställde intet ansvarsyrkande på grund
däraf. Allmänne åklagaren däremot yrkade ansvar å B. icke blott för
misshandel utan äfven för skadegörelse. I enlighet med åklagarens yrkande
dömde häradsrätten genom utslag den 20 juni 1908 B. att för
skadegörelse höta 25 kronor.

I ett tiotal fall, då minderårig dömts till ansvar för olofligt tillgrepp,
hade domstolarna utsatt, att den tilltalade dömdes för »första» resan stöld
eller »första» resan snatteri.

Denna formulering kunde lätt gifva anledning till misstag vid fråga
om ådömande af ansvar för återfall i tjufnadsbrott.

Genom utslag den 6 juli 1908 dömde rådstufvurätten i V. en person
till ansvar för första resan stöld och snatteri, ehuru utslaget rätte Justitieombudsmannens

ämbetsberättelse till 1913 års Riksdag. 41

20 kap.

322

ligen borde hafva erhållit den formuleringen, att den tilltalade dömdes
till ansvar för första resan å särskilda tider föröfvad stöld.

Genom utslag den 19 juli 1906 dömde rådstufvurätten i L. likaledes
en person till ansvar för första resan stöld och snatteri, ehuru utslaget
bort lyda allenast å ansvar för första resan stöld.

I ett mål angående ansvar för olofligt tillgrepp meddelade rådstufvurätten
i N. det utslag, att, enär den tilltalade vore förvunnen att hafva
vid olika tillfällen tillgripit åtskillig lösegendom, tillsammans af rådstufvurätten
värderad till 27 kronor 50 öre, därvid icke, så vidt visadt blifvit,
det tillgripnas värde vid något tillfälle öfverskridit 15 kronor, pröfvade
rådstufvurätten jämlikt 1 och 8 §§ i 20 kap. strafflagen rättvist döma den
tilltalade till ansvar för å olika tider och ställen föröfvadt snatteribrott.

Enligt ett af M. häradsrätt under hösttinget 1907 meddeladt utslag
hade häradsrätten dömt en person att för hvart och ett af tre snatteribrott
bota 15 kronor i stället för att jämlikt 20 kap. 8 § 2 mom. strafflagen döma
honom till ansvar såsom för fortsatt brott.

I åtskilliga fall hade olika underrätter dömt till fängelse för stöld,
ehuru förhandenvaron af förmildrande omständigheter icke åberopats, och
sådana ej heller, så vidt domboken utmärkte, förelegat.

I ett utslag, hvarigenom en person rätteligen skulle fällas till ansvar
för andra resan snatteri, hade af rådstufvurätten i L. ansvar i stället ådömts
för »snatteri återigen».

M. häradsrätt hade i ett fall jämlikt 20 kap. 1 § strafflagen dömt en
person till ansvar för andra resan olofligt tillgrepp, utan att i utslaget
särskildt angifvits, om straffet afsåg stöld eller snatteri.

Vid rådstufvurätten i U. tilltalades en person för olofligt tillgrepp.
Af ett vittne intygades, att svaranden från gästgifvaregården i U. tillgripit
två betsel. Ett annat vittne, som af det förra vittnet gjorts uppmärksam
å förhållandet, hade omedelbart därefter uppsökt svaranden, där
han uppehöll sig, och härvid i en svaranden tillhörig vagn funnit de två
betslen. Vid första rannsakningstillfället förklarade svaranden allenast,
att han vid tillfället i fråga varit så onykter, att han ej kunde erinra
sig, om han gjort sig skyldig till hvad i målet lagts honom till last. Vid

— 1912 —

323

ett senare rannsakningstillfälle, då svaranden hade rättegångsbiträde, bestred
han emellertid åtalet, under uppgift att en annan person, honom ovetande,
i hans vagn inlagt betslen. Rådstufvurätten fann i utslag väl, att svaranden,
på sätt af vittnesmålen framginge, olofligen tagit betslen, men då
af hvad i målet förekommit icke kunde anses utrönt, att svaranden härvid
haft »tillägnelseafsikt» ogillades käromålet.

J. tilltalades vid G. krigsrätt för olofligt tillgrepp. I utslag, meddeladt
den 25 april 1906, yttrade krigsrätten, att, enär J. vore förvunnen
att hafva vid olika tillfällen ur en i källaren till regementets kasern förvarad
tillspikad låda, hvilken han uppbrutit, utaf ett däri inneslutet parti whisky
tillgripit whisky till sammanlagdt värde af 28 kronor 50 öre, dömdes J.
jämlikt 20 kap. 1 och 8 §§ strafflagen för första resan stöld till 3 månaders
straffarbete.

Med afseende å utredningen i målet hade J. rätteligen bort dömas till
ansvar för första resan stöld medelst inbrott.

Den 27 juli 1908 dömdes en person af N. häradsrätt till ansvar för
snatteri. Utredningen i målet angaf emellertid, att den dömde, sedan han
ur en vagn tagit en större tillspikad låda, uppbrutit locket och tillgripit
i lådan förvarad frukt.

Genom utslag den 13 juli 1906 hade rådstufvurätten i V. dömt en
person, som föröfvat tillgrepp ur en sofvandes påhafda kläder, till ansvar
enligt 20 kap. 4 § 3 mom. strafflagen.

Likaledes hade rådstufvurätten i S. dömt en person till ansvar jämlikt
sistnämnda lagrum för enahanda förbrytelse.

Den 12 juli 1907 rannsakades vid rådstufvurätten i T. en person B.,
tilltalad för olofligt tillgrepp och inbrott i afsikt att stjäla. Det utreddes
i målet, att B. den 6 juli 1907 olofligen tillgripit en rock, värd 18 kronor,
samt att han vidare samma dag medelst inköpande genom fönster olofligen
beredt sig tillträde till två lägenheter. I utslag, meddeladt den 12
juli 1907, yttrade rådstufvurätten med åberopande af hvad sålunda blifvit
utredt och då skäligen kunde antagas att B. i afsikt att stjäla beredt sig
tillträde till omförmälta lägenheter, att rådstufvurätten, som »i betraktande
af att B. aldrig, rätten veterligen, tillförene varit för tjufnadsbrott straffad,
funne synnerligen förmildrande omständigheter föreligga», pröfvade rättvist
döma B. att för första resan stöld af berörda rock jämlikt 20 kap.

— 1912 -

324

22 kap.

24 kap.

1 § strafflagen hållas i fängelse två månader och att för hvartdera inbrottet
jämlikt samma kapitels 5 § hållas i fängelse en månad eller jämlikt
4 kap. 2 och 5 §§ strafflagen i en bot hållas i fängelse fyra månader.

I afseende å detta utslag anmärkte jag, att 20 kap. 9 § strafflagen
bort tilllämpas, hvarjemte rådstufvurättens motivering för att förmildrande
omständigheter skulle anses föreligga syntes anmärkningsvärd.

I ett fall hade L. häradsrätt dömt en person till ansvar för stöld i
förening med inbrott och snatteri.

En person dömdes af rådstufvurätten i H. till ansvar enligt 20 kap.
12 § strafflagen för stöld. I målet var upplyst, att han efter inbjudan af
den, som föröfvat tillgreppet af det stulna godset, bestående af spritvaror
och vin, förtärt något punsch och rödt vin ur kärl, hvilka med innehållet
uppskattats till ett visst belopp. Hela detta belopp hade af rådstufvurätten
beräknats vid bestämmandet af värdet å de varor, med hvilka
svaranden med vetskap om den olofliga åtkomsten tagit befattning.

I ett mål angående ansvar enligt 20 kap. 12 § 1 mom. strafflagen
hade M. häradsrätt yttrat, att svaranden på grund af hvad i målet förekommit
samt jämlikt 20 kap. 12 §, jämförd med 20 kap. 1 §, strafflagen,
dömdes »för hvad han låtit komma sig till last» att undergå fängelse viss tid.

1 utslaget hade bort utsättas, att straffet afsåg stöld. *

I ett mål yrkades vid rådstufvurätten i V. ansvar å en person, för
det han, som för växling mottagit en tiokronorssedel, för egen del användt
penningbeloppet. Oaktadt detsamma, innan målet förekom till handläggning
vid rådstufvurätten, återbetalts till målsägaren, dömdes den tilltalade
till ansvar jämlikt 22 kap. 11 § strafflagen.

Genom utslag den 4 mars 1907 dömde rådstufvurätten i A. en person,
R., hvilken förut undergått bestraffning för första resan stöld, att
såsom för andra resan stöld hållas i fängelse en månad. R. hade i målet
vidgått, att han, som under augusti och september 1906 varit sysselsatt
med skogsarbete för A. stads räkning å en dess utmark, plägat, då
han begå!’ sig hem, af torra träd taga med sig något åt gången, hvar *

I fråga om oriktigt straff för olofligt tillgrepp, se jämväl sid. 298, 303, 304, 306,
307, 310, 325 och 331.

— 1912 —

325

igenom han förskaffat sig sammanlagdt 3/s famn ved till värde af en krona
87 öre.

Af utredningen i målet, sådan den var återgifven i domboken, syntesr
som om K. snarare bort dömas till ansvar för åverkan än för stöld.

Rådstufvurätten i M. hade genom utslag den 15 november 1906 dömt
B., för det han olofligen afverkat och bortfört en gran, värderad till 2
kronor, jämlikt 20 kap. 1 § strafflagen för första resan snatteri att höta
10 kronor, hvarom straffuppgift afsändts.

En person arrenderade enligt kontrakt en kronoegendom med rätt
allenast till husbehofsvirke från skogen. Han dömdes af N. häradsrätt
genom utslag den 25 november 1907 till ansvar för första resan stöld,
emedan han å skogen olofligen afverkat och försålt två famnar ved och
40 timmer.

Stadsfiskalen i F. yrkade vid rådstufvurätten därstädes ansvar å K.
för snatteri, bestående däri att han från ett M. tillhörigt skogsskifte, hvartill
afverkningsrätten tillhörde L., olofligen tillägnat sig vindfällen, värderade
till 1 krona 50 öre. Åklagaren upplyste, att M. och L. icke ville
föra talan såsom målsägande. K. dömdes till ansvar för åverkan enligt
24 kap. 4 § strafflagen.

Jämlikt 15 § i samma kapitel hade stadsfiskalen icke ägt behörighet
att föra talan i målet, och rådstufvurätten hade alltså icke bort pröfva
detsamma.

A kungl. Maj:ts och kronans vägnar instämde vederbörande jägmästare
till S. häradsrätt dels A., för det han olagligen brukat jord tillhörig N.
kronopark äfvensom å samma kronopark olagligen betat en sig tillhörig
ko, dels ock. J., för att denne med full vetskap om olagligheten biträdt
A. vid brukningen af nämnda jord. I målet företeddes ett häradsrättens
utslag åt den 15 juli 1908, enligt hvilket A. ålagts att genast afträda
den lägenhet, om hvilken i målet var fråga, och som A. förut
arrenderat. Därjämte upplystes i målet, att jägmästaren efter nämnda
utslag af »beskedlighet» låtit A. kvarsitta å lägenheten en tid. Därefter
hade han tillsagt honom att afflytta och, då denna tillsägelse icke åtlydts,
uttagit stämningen i målet. I utslag den 13 februari 1911 dömde häradsrätten
dels A. att bota jämlikt 24 kap. 1 § strafflagen fem kronor samt
enligt 24 kap. 8 § samma lag 10 kronor dels J. jämlikt 24 kap. 1 §.
jämförd med 3 kap. 4 § strafflagen, att bota fem kronor.

— 1912 —

326

Med afseende på omständigheterna i målet hade A. och J. tydligen
icke bort dömas till ansvar.

25 kap. En rådstufvurätt hade genom utslag år 1906 jämlikt 14 kap. 12 §

strafflagen och under åberopande af 25 kap. 16 § samma lag dömt en
polis- och brandkonstapel till ansvar för under tjänstgöring föröfvad misshandel,
utan att därvid jämlikt 25 kap. 18 § strafflagen utsatts särskilt
straff för misshandeln och särskildt straff för tjänstefelet.

Promulga- År 1906 undergick en person, häktad för stöld, rannsakning vid rådtl^!1m.
en stufvurätten i Ä., och dömdes han till två månaders straffarbete. Domboken
innehöll icke upplysning, huruvida rådstufvurätten förordnat om den
dömdes kvarhållande i häkte eller hans försättande på fri fot.

Enahanda underlåtenhet hade rådstufvurätten i S. gjort sig skyldig
till i ett utslag, meddeladt i mål angående två häktade personer, i hvilket
utslag rådstufvurätten dömt den ene till en månads fängelse och den andre
till en månad 29 dagars fängelse.

Samma fel anmärktes vid L. häradsrätt i fråga om ett utslag, hvarigenom
en häktad person dömts till lindrigt urbota straff.

Likaledes hade S. häradsrätt i två fall, då häktad person dömts till
böter, uraktlåtit att i utslagen meddela besked i fråga om den dömdes
kvarhållande i häkte.

Under år 1908 hade af rådstufvurätten i S. en häktad person dömts
till en månads fängelse. Ehuru den häktade blifvit af rådstufvurätten
på fri fot försatt, förekom i domboken icke någon anteckning om detta
rådstufvurättens förordnande.

Genom utslag den 20 augusti 1906 hade R. häradsrätt dömt en häktad
person, som tilltalats för olofligt tillgrepp, till böter för snatteri, utan att
rätten samtidigt förklarat om den tilltalade skulle försättas på fri fot
eller icke.

Sedan en för stöld häktad person af N. häradsrätt frikänts, förordnade
häradsrätten emellertid, att den tilltalade skulle förblifva i häkte,

— 1912 —

327

tills utslaget vunnit laga kraft eller hofrätten annorlunda förordnade.
Synnerligen besvärande omständigheter hade emot den tillialade icke förekommit,
och sådant var i häradsrättens utslag icke heller angifvet.

Vid rådstufvurätten i S. hade ett mål angående en häktad uppskiutits
från den 3 till den 11 i en månad.

Liknande anmärkning förekom vid rådstufvurätten i V.

Stadsfiskalen i S. hade i ett fall häktat en person för brott mot 15
kap. 22 § 2 mom. strafflagen, utan att, så vidt af domboken framgick, tillfyllestgörande
skäl förelegat för häktning af ifrågavarande person, hvilken
ock blifvit af rådstufvurätten omedelbart försatt å fri fot.

Äfven i andra fall anmärktes, att vederbörande åklagare utan fog
verkställt häktning för brott mot 15 kap. 22 § 2 mom. strafflagen.*

Länsmannen K. häktade den 31 augusti 1909 arbetaren T. från Hellefors
för »hot mot arbetsvillig». Häktningen af T., hvilken jämte hustru
och barn var bosatt vid Hellefors, hade ägt rum efter angifvelse af disponenten
vid Hellefors bruk. Vid polisförhöret hade den vid tillfället ifråga
hotade arbetaren D., hvilken jämte öfriga arbetare vid Hellefors deltagit3 i
storstrejken, uppgifvit^ att T. fällt följande yttrande: »Om du börjar på
att arbeta, då skall både trehjulingen och du slå kullerbytta i dikena».
(D- plägade färdas från sitt hem till bruket å en s. k. trehjuling). D. hade
enligt polisprotokollet vid förhöret sagt sig icke kunna erinra sig nå°ra
detaljer angående förloppet vid hotets uttalande.

It nnsaknineen ä^de rum den 18 september. Målsägaren uppgaf därvid,
att han ej uppfattat den tilltalades yttrande såsom någon hotelse, och
hade parterna under samtalet skämtat. Målsägaren hade ej blifvit skrämd
af den tilltalades yttranden, så mycket mindre som parterna varit ^oda
vänner.

Såsom vittne hördes en arbetare, H., hvilken intygade, att den tilltalade
verkligen fällt det yttrande, som åklagaren lagt honom till last. Vittnet,
som suttit i närheten af parterna, hade särskildt lagt märke till yttrandet,
då vittnet tyckt, att detsamma gällt vittnet lika mycket som målsägaren.
Någon osämja hade ej för märkts, och hade parterna skrattat under samtalet
med hvarandra.

* Se härom jämväl embetsberättelse!! till 1911 års Riksdag, sid. 139 o. f.

— 1912 —

328

Häradsrätten försatte vid första rättegångstillfället den häktade å
fri fot.

Nå^on ytterligare bevisning förekom icke mot det tilltalade, som ä
sin sida yrkade ansvar å åklagaren för olaga häktning.

I slutligt utslag yttrade häradsrätten, att det genom H:s af svaranden
obestridda vittnesberättelse vore styrkt, att svaranden vid ifrågavarande
tillfälle söndagen den 29 augusti 1909 till målsåganden fällt det af H. omvittnade
yttrandet; och som nämnda yttrande uppenbarligen inneburit
försök att hindra målsägaren att återgå till arbete, dömdes svaranden
jämlikt 15 kap. 22 § 2 mom. strafflagen att för hvad han sålunda låtit
komma sig till last bota 50 kronor, hvilket straff dock skulle anses till
fullo verkställdt genom svarandens hållande i rannsakningshäkte. — Då
åklagaren ej kunde anses hafva saknat skäl för sin häktningsåtgärd, ogillade
häradsrätten svarandens mot åklagaren framställda ansvarspåstående.

Underlåten- I ett vid S. häradsrätt handlagdt mål, däri en person dömts till ur^skaffff
präst- bota straff, hade prästbevis angående den tilltalade icke införskaffats före
bevis m. m. utslagets meddelande, och fanns i afseende å hans ålder allenast antecknadt,
att han var 18 år.

Den 19 april 1909 dömde rådstufvuråtten i M. en skeppsgosse till
böter för snatteri. Rådstufvurätten hade underlåtit att före målets afgörande
föranstalta om anskaffande af prästbevis och utdrag af straffregistret
i fråga om den tilltalade.

I ett mål hade F. häradsrätt dömt en person till urbota bestraffning,
utan att prästbevis angående den tilltalade infordrats eller eljest upplysningar
om den tilltalades lefnadsomständigheter inhämtats.

I ett brottmål hade ej den åtalades tilltalsnamn blifvit i protokollet
angifvet.

Rådstufvurätten i Ö. hade i ett fall dömt två kvinnor såsom innehafvare
af en handelsfirma till fängelse för vårdslöshet mot borgenärer,
utan att, så vidt domboken utmärkte, rådstufvurätten gjort sig underrättad
om de tilltalades lefnadsomständigheter. I

I ett rannsakningsmål inför N. häradsrätt hade en för groft sedlighetsbrott
tilltalad person icke hörts öfver sina lefnadsomständigheter och ej

— 1912 —

329

heller i protokollet anteckning gjorts om den tilltalades förekomst i straffregistret,
ehuru bland inneliggande handlingar uppgift från strafifre»istret
rörande den tilltalade förelåg.

Angående en person, som af G. häradsrätt dömts jämlikt 16 kap.
1 § strafflagen till en månads fängelse, hade i domboken ej angifvits levnadsomständigheter,
ej ens hans förnamn.

Da någon af annan domstol förklarats saker till ansvar för brott och
hänvisats till N. häradsrätt för fortsatt rannsakning, plägade i rannsaknin»sprotokollet
icke ens införas anteckning om den tilltalades ålder.

n En person hade af J. häradsrätt för fortsatt rannsakning hänvisats till

D. häradsrätt i anledning af inom denna häradsrätts doinvärjo föröfvadt
olofligt tillgrepp. D. häradsrätt förklarade sedermera den tilltalade saker
till ansvar för första resan stöld. I I). häradsrätts protokoll i målet fanns
icke antecknadt något om den tilltalades föregående lefnadsomständi»heter
icke ens hans ålder. °

Samma ofullständighet förekom äfven i andra liknande fall.

Sedan P. af K. häradsrätt genom utslag den 18 augusti 1908 förklarats
saker till ansvar för andra resan stöld och för fortsatt rannsaknin»
förvisats till V. häradsrätt, hölls rannsakning därstädes den 12 september
1908. I V. häradsrätts dombok för detta rannsakningsmål förekommo icke
några upplysningar om den tilltalades ålder eller lefnadsomständi»heter
i öfrigt.

En krigsrätt dömde genom utslag den 23 april 1909 N., »hvilken, i strafflagen
atsikt att undandraga sig krigstjänsten, undanhållit sig i K. under tiden för krissför
1909 års beväringsrekrytmötes början till den 22 april 1909», att för makten‘
första gången rymning undergå disciplinstraff af tio dagars vaktarrest. I
utslaget^ hade åberopats 59 och 62 § strafflagen för krigsmakten, ehuru,
därest N. skolat dömas till ansvar för rymning, 68 § rätteligen bort åberopas.''

N. krigsrätt hade den 30 april 1908 jämlikt 102 § strafflagen för
krigsmakten dömt en korpral och en vice korpral till ansvar, för°det de
vid angifvet tillfälle åstadkommit förargelse under andaktsöfning i frälsningsarmens
lokal i Sollefteå.

Med det i nämnda lagrum, som icke undergick jämkning i samband

Justitieombudsmannens ämbetsberättdse till 1.912 års Riksdag. 42

330

med den genom lagen den 8 juni 1906 vidtagna andringen i 11 kap.
15 § strafflagen, använda uttrycket »allmän plats» kunde dock icke afses
frälsningsarmens lokal, i följd hvaraf krigsrätten icke varit behörig att
pröfva målet.

Jämlikt 101 och 102 §§ strafflagen för krigsmakten, förstnämnda lagrum
jämfördt med 11 kap. 2 § allmänna strafflagen, dömde en fältkrigsrätt
o-enom utslag den 11 februari 1908 E., som genom högljudt tal stört frälsningsarmens
gudstjänst, att för det han sålunda på allmän plats kommit
förargelse åstad undergå disciplinstraff af sträng arrest i fem dagar.

En krigsrätt hade efter verkställd undersökning genom utslag den 23
november 1910 dömt kaptenen E. att utgifva ersättning för förkomna

1 Krigsrätten hade rätteligen bort öfverlämna handlingarna i målet till
krisrshofrätten för att döma i detsamma.

Vid stationskrigsrätten i K. tilltalades 2:dra klass sjömannen L. n.r
468 för det han, bland annat, med begagnande af särskilda af honom
falskeligen skrifna och med kamraters vid flottan namn underskrifna fullmakter
"uppburit dessa kamrater tillkommande aflöningsförmåner, som han
sedan för eo-en räkning användt. Ifrågavarande brott hade föröfvats i K.

Utslag "meddelades i målet den 9 december 1909, och yttrade stationskrmsrätten
däri angående nyssnämnda ansvarsyrkande, att stationskrigsrätten
funne sig icke behörig att, jämlikt 18 § i förordningen, om krigsdomstolar
och rättegången därstädes den 11 juni 1868,. målet, i denna del
till slutlig pröfning upptaga, utan hänvisades L. beträffande ifrågavarande
brott till°fortsatt rannsakning inför rådstufvurätten i K. för att slutligen
dömas där han sist lagfördes.

Någon framställning om L:s hänvisande till rådstufvurätten för tort satt

rannsakning hade icke förekommit.

I afseende" å utslaget anmärkte jag, att då de förfalskningsbrott,
för hvilka L. varit i målet tilltalad, blifvit begångna inom stationsorten
Iv. emot personer hörande till krigsmakten, målet jämlikt 18 § 1 c i. för
ordningen om krmsdomstolar och rättegången därstädes tillhört stationskrmsrättens
pröfning. I allt fall hade krigsrätten ej varit behörig att
hänvisa målet till rådstufvurätten, då framställning härom ej blifvit gjord.

En 2:dra klass sjöman tilltalades vid stationskrigsrätten i K., för det

* Jämför ämbetsberättelsen till 1910 års Riksdag, sid. 264.

— 1912 —

331

han olofligen undanhållit sig från tjänstgöring vid två olika tillfällen.
Genom utslag den 18 augusti 1910 dömdes den tilltalade härför till ett straff,
fängelse i två månader. I ett annat mål, däri en beväringsman tilltalades
likaledes för olofligt undanhållande vid två särskilda tillfällen, dömdes af
samma domstol den tilltalade genom utslag den 11 augusti 1910 för två
olofiiga undanhållande, för hvardera gången till fängelse i en månad.

En fanjunkare E. tilltalades vid G. krigsrätt för olofligt afvikande
från tjänstgöringsort m. m. Utslag meddelades den SO april 1908, och yttrade
krigsrätten däri, att enär E. vore förvunnen dels att den 5 december
1907 hafva utan tillstånd lämnat regementets förläggningsort och icke dit
återvändt förr än den 8 januari 1908 och dels att icke hafva efterkommit
t. f. regementschefens telegrafiska order den 13 december 1907 om ofördröjlig
inställelse å tjänstgöringsorten, pröfvade krigsrätten rättvist döma

E. dels jämlikt 68 § strafflagen för krigsmakten för olofligt afvikande från
tjänstgöringsort att undergå vaktarrest i tio dagar och dels jämlikt 85 §,
jämförd med 144 §, samma lag för underlåtenhet att rätt fullgöra hvad
förman under tjänstens utöfning och i hvad som anginge tjänsten befallt
att undergå vaktarrest i femton dagar.

Särskildt straff hade icke bort ådömas jämlikt sistnämnda paragrafer.

En fältkrigsrätt dömde genom utslag den 21 november 1907 R. jämlikt
102 § strafflagen för krigsmakten att undergå disciplinstraff af åtta
dagars sträng arrest. Enligt protokollet hade R. erkänt, att han, som varit
i tillfälligt behof af penningar för gäldande af en skuld, kommit på den
tanken att från en kamrat W., hvilken, enligt hvad R. visste, hade penningar
förvarade i sin portmonnä, därur tillägna sig hvad han behöfde
för skuldens betalande. Han hade den 9 november tillgripit portmonnän,
i afsikt dock att, sedan han därur tagit sitt behof af penningar, genast
lägga den tillbaka på dess plats. De penningar, som han komme att tillägna
sig, hade han haft för afsikt att återbetala den 11 november. Sedan
han tagit portmonnän, hade han blifvit skrämd och då kastat ut portmonnän
jämte dess innehåll genom ett fönster. Portmonnän värderades
till 1 krona 25 öre, och innehöll densamma 23 kronor 50 öre i penningar.

Utslaget var motiveradt därmed, att i målet annat förhållande fcke
blifvit ådagalagdt än R. själf uppgifvit, eller att han haft för afsikt att
till målsägaren återställa portmonnän genast och penningarna senast inom
två dagar efter tillägnandet. Fältkrigsrätten fann därför R:s förfarande
icke böra till svårare ansvarspåföljd för honom föranleda än enligt 102 §
för opålitlighet.

— 1912 —

332

Straff registret.

R. hade uppenbarligen bort dömas till ansvar för olofligt tillgrepp.

Vid förvandling och sammanläggning af arrest- och fängelsestraff hade
en krigsrätt förordnat, att en person skulle undergå fängelse 2 månader
9 dagar i stället för en månad 39 dagar.

Med 4 månaders straffarbete hade krigsrätt förordnat om förvandling
och sammanläggning af 6 dagars vaktarrest, hvartill en person enligt ett
föregående utslag dömts, utan att i senare utslaget angifvits det brott,
hvarför vaktarrest ådömts.

En krigsrätt hade i regel för enstaka fylleriförseelser dömt värnpliktiga
till sträng arrest.

En person, som tilltalades vid K. regementes krigsrätt för vållande
till eldsolycka, hade vid förberedande förhör om saken för att freda sig
uppsåtligen lämnat osanna uppgifter och dömdes af krigsrätten, förutom
till ansvar i själfva saken, äfven för opålitlighet till disciplinstraff.

Tydligen hade den tilltalade icke bort dömas till ansvar, för det han
lämnat ifrågavarande osanna uppgifter.

Sedan en stationskrigsrätt genom utslag den 2 juni 1910 dömt häktade
kustartilleristen S. till fängelse i tre månader tolf dagar, hade S. redan den
4 i samma månad fått inför regementschefen förklara sig nöjd med utslaget.

I ett regementes häkte befanns vid inspektion, att en där förvarad
fånge, som på grund af religiösa skäl vägrat att fullgöra sin värnplikt
och0 därför dömts till fyra månaders straffarbete, efter utslagets meddelande
förklarat sig villig att fullgöra värnplikten.

Med anledning häraf vidtogos af mig åtgärder för att söka få af nåd
det ådömda straffet efterskänkt, hvilka ock ledde till åsyftadt resultat.

Den 8 augusti 1910 dömdes G. af rådstufvurätten i S. till två månaders
straffarbete för första resan stöld, men förklarades, att med straffet
skulle anstå. Uppgift hade icke afsändts till straffregistret.

En person hade af rådstufvurätten i A. för stöld dömts till sex månaders
fängelse, men skulle han enligt rättens förordnande, i stället för att

— 1912 —

333

undergå det ådömda straffet, insättas i allmän uppfostringsanstalt. Uppgift
hade icke insändts till straffregistret.

Liknande anmärkning framställdes vid rådstufvurätten i F.

Vid ej mindre än 35 domstolar har för öfrigt anmärkts, att vederbörande
i ett eller flera fall försummat att behörigen afsända uppgifter
till straffregistret.

Vid 39 domstolar har anmärkts, att i brädden af domboken ej antecknats,
att straffuppgift afsändts.

. 1 20 fall> dar anteckning gjorts därom, att uppgift afsändts till straffregistret,
har anmärkts, att dagen för afsändandet ej antecknats.

I några fall har konstaterats, att felaktig anteckning om dagen, då
uppgift till straffregistret afsändts, blifvit gjord i domboken.

Vid en domstol har anmärkts, att vederbörande i fråga om straffuppgifter
plägade i domboken anteckna: »straffuppgift afsänd inom laga tid».

D. tilltalades vid K. häradsrätt för olofligt tillgrepp. I utslag förklarades
D. hafva vid särskilda tider och å särskilda ställen begått "sådan
gärning, som afses i 20 kap. 7 § andra stycket strafflagen, jämfördt med
4 § af samma kapitel. Som D. dock enligt medicinalstyrelsens utlåtande
vid tiden för de åtalade brottens begående varit af sinnessjukdom beröfvad
förståndets bruk, kunde straff ej ådömas honom.

Angående D. hade enligt anteckning i häradsrättens protokoll uppgift
insändts till straffregistret. Det anmärktes, att straffuppgift i detta fall
icke bort expedieras.

Sedan en person häktats för brott, hade stadsfiskalen i staden V. dröjt
sex dagar, innan han begärt uppgift från straffregistret om den häktade.

Ett rannsakningsmal angående en häktad förevar till handläggning vid
rådstufvurätten i S. den 30 september 1909. Tjänstförrättande stadsfiskalen
uppgaf därvid, att han den 27 september begärt uppgift från straffregistret
angående den tilltalade, men att sådan uppgift ännu icke ankommit. I
anledning häraf uppsköts målet till den 7 oktober. Ej heller då hade
från straffregistret ankommit, hvarför målet måste ånyo uppskjutas.

— 1912 —

334

Af den sedermera för rätten företedda uppgiften från straffregistret framgick
emellertid, att stadsfiskalen först den 3 oktober rekvirerat uppgiften.

I ett rannsakningsmål hade S. häradsrätt uppskjutit målet för anskaffande
af utdrag ur straflfregistret rörande den tilltalade. Häradsrätten
meddelade emellertid sedermera slutligt utslag, därvid den tilltalade dömdes
till ansvar, utan att, så vidt af protokollet framgick, utdrag af straffregistret
inkommit.

2) Rättegångsbalken med därtill hörande författningar.

''2 och 6 kap. I åtskilliga fall hade rådstufvurätten i ö. handlagt ärenden, utan att
borgmästaren eller annan lagfaren person därvid suttit som ledamot af
rätten.

Liknande anmärkning har gjorts i fråga om rådstufvurätten i H.

Sammanträde för afslutande af 1908 års vårting med R. tingslag hade
icke hållits förrän den 30 juli.

Slutsammanträde under 1909 års vårting med samma tingslag hade
utsatts först till den 29 juli.

För S. häradsrätts vårting 1908 och 1909 höllos slutsammanträdena
den 29 juli, för B. tingslags vårting 1909 den 21 juli och för Å. häradsrätts
vårting 1909 den 22 juli.

Särskild! sammanträde för afslutande af 1911 års vårting med V.
härad hade hållits först den 28 juli.

1902 års vinterting med T. tingslag, som hållits i januari, hade afslutats
först i augusti.

Tingsafslutningar hade i M. domsaga upprepade gånger hållits senare
än i lag medgifna tider. Sålunda hade

vintertinget med N. tingslag år 1909, som hållits i februari, afslutats
först den 23 juni,

vintertinget med I. tingslag samma år hållits i mars, men afslutats
först den 4 augusti,

— 1912 —

335

hösttinget med S. tingslag år 1909 hållits den 28 september till och
med den 2 oktober, men afslutats först den 4 januari 1910,

hösttinget med I. tingslag år 1909 börjat den 12 oktober, men afslutats
först den 4 februari 1910,

vintertinget med I. tingslag år 1910 hållits i mars, men afslutats
först den 23 juli samt

hösttinget med I. tingslag år 1910 hållits den 13—15 september,
men afslutats först den 18 januari 1911.

Vid ett särskilt sammanträde med D. tingslags häradsrätt förpliktades
den part, som begärt sammanträdet, att ersätta häradsrättens kostnader för
detsamma. Det belopp, hvarmed ersättningen skulle utgå, hade emellertid
icke blifvit utsatt.

Vid tre domstolar, en underrätt på landet och två rådstufvurätter,
hafva synnerligen anmärkningsvärda försummelser i afseende å uppsättande
af dombok och öfriga protokoll konstaterats.

Vid en mängd domstolar har anmärkts, att vederbörliga underskrifter
å domboken eller öfriga protokoll i ett eller flera fall saknats.

I åtskilliga fall har observerats, att rådstufvurätts domböcker och öfriga
protokoll underskrifvits endast vid årets slut.

Vid rådstufvurätterna i S. och M. anmärktes, att då under rättegångsdag
något till domboken hörande mål eller ärende icke förekommit, anteckning
härom icke alltid infördes i domboken, till följd hvaraf utaf densamma
icke framgick, huruvida rätten sammanträdt, såsom lag föreskrifver,
hvarje måndag.

I några häradsrätters domböcker har uppgift saknats om närvarande
ledamöter i nämnden.

I ingressen till en dombok var antecknadt, att sammanträdet hållits
af »undertecknad, t. f. domare i orten». Domboken var emellertid underskrifven
af ordinarie häradshöfdingen, som ock hållit sammanträdet. I

I åtta domsagor hade icke vid domboken fogats föreskrifven förteckning
rörande urtima ting, syner och andra extra förrättningar.

— 1912 —

336

I en sådan förteckning hade antecknats, att extra förrättning af visst
slag den och den dagen förekommit, utan att person eller sak, som förrättningen
afsett, angifvits.

Vid en mängd domstolar har anmärkning framställts däremot, att i
domboken inhäftats bilagor skrifna med blyerts. Därjämte har i ett stort
antal fall anmärkts, att ändringar, rättelser eller andra smärre anteckningar
i konceptprotokollen verkställts allenast med blyerts.

Åtskilliga till ett vid K. häradsrätts vårting 1909 handlagdt mål hörande
bilagor hade utlämnats till| vederbörande, utan att afskrift förut
tagits af handlingarna.

i ett mål vid H. häradsrätt angående ansvar för olofligt tillgrepp
hade uti domboken antecknats, att »den tilltalade vitsordade polisförhörsprotokollet
af den 9 juli 1910». Polisförhörsprotokollet var emellertid
icke intaget eller på annat sätt anmärkt i domboken.

År 1908 dömdes en person till ansvar för fylleri jämlikt 18 kap. 15 §
strafflagen och försök att fritaga anhållen person. Det lagrum, som åberopats
i afseende å det senare brottet, var icke angifvet i domboken, utan
hade tomrum härför lämnats.

Liknande försummelser hafva iakttagits äfven i åtskilliga andra fall.

Sedan Konungens befallningshafvande meddelat utslag i ett lagsökningsmål
samt hofrätt, efter anförda besvär, upphäft utslaget och hänvisat
saken såsom tvistig till domstol, instämdes saken till vederbörande häradsrätt.
I dess dombok intogos härefter först Konungens befallningshafvandes
utslag i dess helhet och vidare fullständigt hofrättens utslag, hvari Konungens
befallningshafvandes utslag var refereradt.

Äfven i andra fall har anmärkts, att domboken onödigt betungats.

Vid inspektion år 1909 i M. domsaga befanns, att uti ett den 12 juli
1904 vid rannsakning med häktade inför M. häradsrätt hållet protokoll
hade intagits två rannsakningsmål. Som protokollet icke var afslutadt
eller underskrifvet, framgick icke, huruvida häradsrätten samma dag handlagt
något ytterligare mål.

Vid fyra häradsrätter hade efter inteckningsprotokollets .^slutande antecknats,
att ärende hörande till äktenskapsförordsprotokollet icke förekommit.

— 1912 -

337

Å inteckningsprotokollet hade vid några häradsrätter antecknats, att
ärenden hörande till tomträttsprotokollet icke förekommit.

Dylik anteckning beträffande tomträttsprotokoll hade vid en rådstufvurätt
införts å lagfartsprotokollet.

I tre fall hade å inteckningsprotokollet antecknats, att ärende hörande
till förlagsinteckningsprotokollet ej förekommit.

I en mängd fall saknades anteckning, att under hela året eller en del
däraf ärenden icke förekommit, hörande till något eller några af småprotokollen.

I brädden af rådstufvurättens i N. bouppteckningsprotokoll saknades
för ärenden, som angingo inregistrering af bouppteckning eller bevakning
af testamente, anteckning om den dödes namn.

S. häradsrätt hade den 16 mars 1909 förklarat, att åtskilliga mål, som
till denna dag instämts, i anseende till den framskridna rättegångstiinman
först nästa dag skulle handläggas. I de utskrifna domboksutdragen angående
dessa mål hade emellertid icke intagits häradsrättens den 16 mars
meddelade uppskofsbeslut, hvilket sedermera förorsakat parterna ökade
kostnader.

Vid magistraten i M. fördes ej särskildt protokoll öfver ino-ån«ma
civiläktenskap. ö

Vid tretton underrätter har anmärkts, att förteckning å stämnino-smän
ej anslagits å rättens dörr.

Vid rådstufvurätten i N. befanns den å rättens dörr anslagna förteckningen
ofullständig.

Sedan till domkapitlet i U. inkommit en anmälan med yrkande om 10 kap.
ansvar å en kyrkoherde, för det han i strid mot tryckfrihetsförordningen
vägrat låta klaganden taga del af församlingsboken, hade domkapitlet till
hufvudsaklig pröfning upptagit ärendet.

Målet hade rätteligen bort pröfvas af allmän domstol.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag.

338

G. häradsrätt hade hösttinget 1905 upptagit till pröfning och afdömt
ett mål angående ansvar å en poststationsföreståndare för tillgrepp
i tjänsten.

R. häradsrätt hade till handläggning och pröfning upptagit ett mål
angående kraf på grund af växel.

Enligt hvad rådstufvurättens i S. dombok utvisade yrkade G., att som

K. å marknad i S. till G. försålt en häst under uppgift, att den vore felfri,
men hästen sedermera befunnits vara istadig, så att den vore oduglig
till körning, K. härför måtte dömas till ansvar äfvensom åläggas återtaga
hästen samt till G. återbära köpeskillingen för densamma och utgifva ersättning
för hästens utfodring och skötsel.

K. invände, att då han vore skrifven i E., rådstufvurätten vore behörig
domstol endast såvidt saken rörde ansvar och »därmed sammanhängande
frågor».

Rådstufvurätten gillade denna invändning.

Sedan G. förklarat, att han ämnade vid rådstufvurätten i E. anhängiggöra
rättegång mot K. rörande de i stämningsansökningen framställda yrkanden,
som ej a.fsåge ansvar, yttrades i utslag, att rådstufvurätten med
hänsyn till sambandet mellan nyssnämnda yrkanden samt frågan om ansvar/
funne sig icke lagligen kunna med handläggning af förevarande mål
för närvarande fortfara, utan förklarades detsamma hvilande i afbidan pa
utgången af den rättegång, som G. ville föra vid rådstufvurätten i E.;
och skulle förevarande mål upptagas till fortsatt handläggning på anmälan
af part, sedan den tilläinnade rättegången vid rådstufvurätten i E. slutligen
afgjorts, eller när det styrkts, att någon sådan rättegång ej komme till stånd.

H. instämde J. till rådstufvurätten i Å. med yrkande om godtgörelse
för utfördt arbete. J. invände, att rådstufvurätten icke vore behörigt
forum, enär J. vore mantalsskrifven i T. socken. Rådstufvurätten föreläde
J. att vid vite af 50 kronor den 5 november 1906, till hvilken dag
målet uppsköts, vederbörligen styrka sitt påstående rörande sin mantalsskrifningsort.
Enligt beslut nämnda dag dömde rådstufvurätten J. för
underlåtenhet att ställa sig berörda föreläggande till efterrättelse att utgifva
vitet. Samtidigt uppsköts målet till annan dag, då J. skulle komma
tillstädes, beredd att förebringa bevis angående sin mantalsskrifningsort
vid äfventyr att eljest anses icke äga något hemvist.

Förelägganden af omförmälta art hade uppenbarligen icke bort förekomma.

— 1912 —

339

En handlande i S. ställdes under tilltal vid rådstufvurätten i V., för
det han i strid mot stadgandet i 1 § jaktstadgan från S. till V. forslat
orrar, då jakt efter orre varit förbjuden. Rådstufvurätten yttrade i utslag,
att enär svaranden, som från S. afsändt orrarna till V. efter rekvisition
af en där boende handlande, således icke i V. gjort sig skyldig till brottsligt
förfarande, förklarade rådstufvurätten sig obehörig upptaga målet till
pröfning.

Enär det forslande, hvarigenom åtalade förseelsen kommit till utförande,
försiggått jämväl inom V. stads område, hade rådstufvurätten varit behörig
pröfva saken.

Under det en häktad person inför R. häradsrätt undergick rannsakning
för olofligt tillgrepp, framträdde en enskild person och yrkade ansvar
å den häktade för ärekränkning, begången inom annan häradsrätts domvärjo.
I slutligt utslag förklarades den tilltalade saker till ansvar för stöld
och hänvisades till sistberörda häradsrätt för undergående af rannsakning
för den påstådda ärekränkningen.

Dylik hänvisning hade icke bort äga rum.

En person tilltalades vid rådstufvurätten i A. för olofligt tillgrepp,
föröfvadt inom A. stad. Han kunde icke fällas till ansvar, men under
rannsakningen uppgafs, att han anträffats inom V. domsaga, innehafvande
det tillgripna godset. I anledning häraf hänvisades den tilltalade, som
hölls häktad, till nämnda domsagas häradsrätt för fortsatt rannsakning.
Någon framställning om dylik hänvisning hade emellertid icke blifvit gjord;
och enligt hvad vid granskningen af häradsrättens dombok inhämtats hade
vid rannsakningen inför häradsrätten åklagaren förklarat sig icke hafva
någon talan att föra mot fången.

Genom utslag den 21 augusti 1905 förklarade rådstufvurätten i H.
en häktad person saker till »bötesstraff» för hemfridsbrott, jämlikt 11 kap.
10 § strafflagen, hvarjämte förordnande meddelades om den häktades
rannsakning inför annan domstol.

Mot detta utslag var att anmärka, att rådstufvurätten obehörigen begränsat
den senare domstolens pröfningsrätt.

B. tilltalades vid rådstufvurätten i M. för bedrägeri, och gjordes
under målets handläggning framställning om hans förvisning till annan
domstol för fortsatt rannsakning. Utslag i målet meddelades den 31

— 1912 —

340

augusti 1908, och yttrade rådstufvurätten däri: Enär tilltalade B. på grund af
egen frivillig bekännelse, samt genom hvad angifvaren i saken upplyst, vore
lagligen förvunnen att hafva den 24 augusti 1908 hos angifvaren företett
ett af X. den 12 mars 1908 utfärdadt arbetsbetyg för B., hvilket betyg
B. vid pingsttiden 1908 själf skrifvit vid besök hos O. i syfte att på
nämnda betyg hos angifvaren förskaffa sig arbete eller af honom erhålla
penningar till reshjälp; alltså pröfvade rådstufvurätten lagligt- förklara
den tilltalade saker till ansvar enligt 22 kap. 16 § 2 mom. strafflagen,
samt enär B. erkänt sig hafva jämväl å platser utom M. stad föröfvat
brott, af hvilka här ifrågakomna förbrytelse ej kunde utgöra fortsättning,
jämlikt 4 kap. 2 § i nyss åberopade lag utsätta straffet för B.
till tre månades fängelse. Som emellertid den tilltalade erkänt sig hafva
föröfvat brott jämväl inom V. härads domvärjo, hänvisades han för undergående
af fortsatt rannsakning till sagda häradsrätt för att slutligen dömas
af den rätt, där han sist lagfördes.

Efter utslagets meddelande lämnades besvärshänvisning.

Genom att sålunda bestämma straff för B. hade rådstufvurätten förfarit
i strid mot lag.

11 kap. Till en rättegångsdag vid I. häradsrätt hade allmänne åklagaren in stämt

två personer med yrkande om ansvar å dem för misshandel. Till
samma rättegångsdag hade åklagaren därjämte instämt båda ifrågavarande
svarande med yrkande om ansvar å dem, för det de vid det tillfälle, då
misshandeln föröfvats, skulle hafva åstadkommit allmän förargelse. Dessa
båda mål handlades af häradsrätten hvart för sig under särskilda nummer
i domboken. Båda målen uppskötos till ett följande rättegångstillfälle,
därvid häradsrätten föreläde svarandena att vid vite af 20 kronor komma
tillstädes. Vid detta rättegångstillfälle uteblefvo svarandena, i anledning
hvaraf häradsrätten förpliktade en hvar af dem att utgifva försuttet vite
40 kronor.

För min del ansåg jag, att målen bort i ett sammanhang handläggas. I

I ett mål angående kraf genmälde svaranden bland annat, att han på
grund af en utaf käranden utfärdad, i målet företedd skriftlig handling
af denne ägde genfordran, och yrkade att genfordringen måtte kvittningsvis
tillgodoräknas honom. Käranden bestred, att kvittningsyrkandet, såsom
icke instämdt, finge komma under bedömande. I slutligt utslag förklarade S.
häradsrätt, uppenbarligen felaktigt, sig icke kunna mot gjordt bestridande utan
föregående stämning till pröfning upptaga svarandens påstådda genfordran.

— 1912 —

341

X. och Y. i egenskap af borgenärer i P:s konkurs instämde A. till V
häradsrätt med yrkande, att som A. efter konkursens början af gäldenäien
fått betalning för sm i konkursen bevakade fordran, det måtte
äiäggas honom att till konkursboet återbära, hvad han erhållit. Under
målets handläggning förklarade sedermera kärandena, att deras talan afsåge
återvinning af egendom, som A. bekommit under de 30 sista dao-arna
före konkursens början. A. vägrade ingå i svaromål å detta sålunda°fulltoijda
yrkande såsom icke behörigen instämdt. Häradsrätten ogillade invändningen
och uppsköt målet.

Jag framhöll, att den af kärandena i målet förda talan lagligen icke
bort a den i malet ågångna stämningen komma under bedömande.

1 anledning af anmärkningen upplyste vederbörande häradshöfding,
att häradsrättens utslag i målet blifvit af hofrätten undanröjdt.

All in än ne åklagaren hade till O. häradsrätt instämt en person med
yrkande om ansvar. \ id målets påropande uteblef svaranden Då stämningen
icke blifvit delgifven svaranden i tillräckligt god tid unnsköt
häradsrätten målet med föreläggande af vite för svaranden att komma
tillstädes. Svaranden uteblef äfven vid nästa rättegångstillfälle. HäradsU++d°rnde
ni T,ltet’ ehuru svaranderb som ju för sin utevaro vid

af förelägalndetStlllfallet anS6S hafva haft gilti° ursäkt> icke fått del

Häradshöfdingen i N. domsaga gaf i liknande fall alltid vitesföreläggande
utan skyldighet for åklagaren att därom underrätta svaranden.

Vederbörande länsman hade till R. häradsrätt instämt en person med
yrkande om ansvar Svaranden uteblef. Länsmannen företedde stämning
försedd med ett af honom underskrift intyg, att svaranden blifvit behöngen
stämd. Länsmannen yrkade ansvar å svaranden för utevaro. Som
emellertid intyget var undertecknadt allenast af åklagaren, förklarade
häradsrätten, att ansvar för utevaro icke kunde ådömas svaranden, men
föreläde häradsrätten, med målets uppskjutande till nästa sammanträde, i
strid mot grunderna för bestämmelserna i 11 kap. rättegångsbalken svaranden
vid vite att infinna sig, om hvilket beslut åklagaren dock skulle i
behörig ordning underrätta svaranden.

Sedan en jägmästare vid N. häradsrätt å en person, som var vid
ratten personligen tillstädes, yrkat ansvar för oloflig jakt, förklarade häradsratten
i strid mot bestämmelserna i 11 kap. 34 § rättegångsbalken, att
påståendet i den ordning, det blifvit väckt, icke kunde upptagas till pröfning.

— 1912 —

842

Efter angifvelse hade vederbörande länsman å två personer yrkat ansvar
vid M.° häradsrätt för misshandel å angifvaren. Sedan åt vittnesmål
framo-ått, att ej mindre svarandena än äfven angifvaren vid ti
fället värk öfverlastade af starka drycker yrkade lä“8^nen vid målets
öfverlämnande till pröfning ansvar å samtliga for fylleri. Utan att an
alfvar en lämnats tillfälle att yttra sig öfver detta ansvarspåstaende, domde
häradsrätten honom att för fylleri höta 25 kronor.

I ett vid V. häradsrätt handlagdt mål angående bättre rätt till grufva
vrkade käranden vid sista rättegångstillfället, då svaranden icke var perSnHgen
tmldes, ansvar i svar-andan, för det han för b?tyrkande åt ,n
rätt till grufvan åberopat sig på en veterligen falsk handling. Ehuru
svarande/ sålunda icke fått tillfälle att yttra sig öfver ansvarsyrkandet,
upptog häradsrätten detsamma till pröfning.

Vederbörande länsman hade efter angifvelse vid M. häradsrätt yrkat
ansvar 4 en person för misshandel. 1 mUshganden, somvar personagen
tillstädes vid rätten, yrkade svaranden a sm sida ansvar för tal
aifvelse I slutliat utslag, hvari åtalet ogillades, förklarade häradsrätte ,
fstrid mot Slmmelsefna i 11 kap. 34 § rättegtagsbalken att S=-dens rekonventionstalan icke kunde upptagas till pröfning i den ordn ö,
den blifvit väckt.

I ett annat fall, där vederbörande länsman åtalat en person, och denne
å sin sida af länsmannen fordrat skadestånd ogillades åtalet, -en förklarades
skadeståndsanspråket icke kunna pröfvas i den ordning, det framställts.

En stämning delgifven i afskrift, hvilken å tjänstens vägnar bestyrkts
af länsmannen ”distriktet, förklarades af V. häradsrätt ogill, enär afskriften
ej bestyrkts af två personer.

I ett vid rådstufvurätten i K. anhängigt mål innehöll domboken den

anteckning, att stadsfiskalen företrädt inför rätten för

viss förseelse å en icke närvarande person. Oaktadt i domboken icke en
uppgafs, att svaranden blifvit i målet stämd, dömdes svaranden till böter

för UBoramästaren uppsåt, att i berörda mål stämning vederbörligen utfardag
Ä0rifvittPOoch denna uppgift bestyrktes af närvarande stadsfiskalen,
hvilken i målet uppträdt såsom åklagare.

— 1912 —

343

Jag fäste borgmästarens uppmärksamhet på olåmpligheten af ofvannämnda
uttryckssätt, som syntes hafva kommit till användning i ett flertal
tall, äfven sådana, där missförstånd med nödvändighet däraf måst uppstå. *

Sedan vederbörande åklagare vid V. häradsrätt påstått ansvar å en
person för fylleri och våldsamt motstånd vid offentlig förrättning, samt
målet efter handläggning vid häradsrätten af parterna öfverlämnats till
pröfning, föredrogs den 20 juli 1909, till hvilken dag utslag utlofvats, en
af åklagaren mgifven skrift, däri han på anfördt skäl hemställde om uppskof
med målet. Med bifall till denna anhållan utsatte i svarandens frånvaro
häradsrätten målet att åter förekomma å viss rättegångsdao-, då svaranden
skulle komma tillstädes vid tio kronors vite.

Häradsrätten hade bort ålägga åklagaren att underrätta svaranden om
uppskofsbeslutet och vitesföreläggandet. * **

I åklagarmål förekom synnerligen ofta, att S. häradsrätt, oaktadt
svaranden blifvit vederbörligen stämd, ålade åklagaren i beslut om uppskof
hvarigenom svaranden förelädes att vid vite komma tillstädes, att delgifva
svaranden vitesbeslutet, utan att åklagaren tillfrågats, om han åtoo-e siodelgifningen.
° °

Då i åklagarmål svaranden uteblifvit och målet uppskjutits med föreläggande
för svaranden vid vite att komma tillstädes, plägade rådstufvurätten^
i O. städse ålägga åklagaren att delgifva svaranden beslutet, utan
att, såvidt protokollen angåfvo, åklagaren tillfrågats, om han åtoo-e siodelgifningen.
° °

I ett barnuppfostringsmål meddelade I. häradsrätt — i sammanhang
med uppskofsbeslut, enligt hvilket svaranden vid vite skulle komma
tillstädes vid nästa rättegångstillfälle — föreläggande för käranden att i
god tid lämna svaranden underrättelse om häradsrättens beslut. Laga
skäl för ett dylikt för käranden betungande föreläggande förefanns icke.

Sedan käranden i ett civilt mål vid första rättegångstillfället uteblifvit, 12 ka}].
men svaranden tillstädeskommit och yrkat ersättning för sin inställelse,
uppsköt J. häradsrätt målet till nästa sammanträde. Då uteblef svaranden.’

v'''' 1 frå8a 0ID oriktig tillämpning af bestämmelserna om stämning, se jämväl rättsfall
å sid. 355.

** Se ämbetsberättelsen till 1911 års Riksdag, sid. 105.

— 1912 —

344

Käranden, som ej uttagit ny stämning, tillstädes^ och bestred svarandens
yrkande på ersättning för inställelsen vid förra rättegångstillfäliet
under åberopande af bref från svaranden jämte annan handling, hvaraf
framgick, att förlikning mellan parterna träffats efter stämningens delgito-od
tid före målets första handläggning. Häradsrätten ansåg

O ... « i /» i 1 __

rang, men i

grund af stadgandet i 12 kap.

sig emellertid — tydligen oriktigt — r- 0- . ~

2 § rättegångsbalken böra bifalla svarandens ersättningsyrkande.

Sedan Å. häradsrätt vid ett sammanträde dömt svaranden i ett brott
mål för utevaro till böter, beslöt rätten vid ett följande sammanträde att

böterna skulle återgå. , , . „ .

Detta beslut var stridande mot 3 § i lagen om hvad iakttagas skalf 1
afseende å införande af lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken
den 14 juni 1901, enligt hvilket lagrum bestämmelsen.i lagen angående
påföljd i vissa fall af parts utevaro i brottmål den 10 juli 1899 om rätt
för häradsrätt att besluta om återgång af böter upphäfts.

I ett fall, då svarande af J. häradsrätt för utevaro ådömts böter, hade
rätten till pröfning upptagit svarandens yrkande om återgång af böterna.

Den 6 september 1909 fällde rådstufvurätten i K. en person att för
utevaro såsom part höta fem kronor. Till beslutet meddelades vanlig besvärshänvisning.
Då målet den 4 oktober 1909 ånyo förevar vid rådstufvurätten,
meddelade rätten det beslut, att som svaranden visat laga förfall
för sin ofvannämnda utevaro, förklarades de den 6 september 1909 ådömda
böterna förfallna.

I ett mål vid rådstufvurätten i M. angående ansvar å en person för
olofligt tillgrepp af eu kavaj uppgaf den tilltalade, att han i god tro på
begäran af en annan person, J., hämtat kavajen. Rådstufvurätten meddelade
i anledning häraf föreläggande för åklagaren att till nästa rattegångstillfälle
inkalla J. Denne uteblef emellertid då, ehuru han erhållit
vederbörlig del af åklagarens kallelse. För sin utevaro dömdes J. att

Rådstufvurätten hade icke lagligen ägt att sålunda bötfälla J., hvilken
ju icke var part i målet.

I ett mål angående ansvar för skadegörelse, däri svaranden vid flera
rättegångstillfällen uteblifvit, förklarade T. häradsrätt på yrkande af allmänt
åklagaren målet hvilande tills vidare. Samtidig! förordnade härads —

1912 —

345

rutten, att, därest svaranden kunde anträffas, åklagaren skulle anhålla
honom och inställa honom inför rätten.

Jag framhöll såsom sin mening, att då målet icke blifvit till viss
dag uppskjutet, häradsrätten icke, på sätt som skett, bort meddela förordnande
om svarandens hämtning.

L. häradsrätt hade i åtskilliga mål, som tredskovis afdömts, meddelat
beslut först vid sammanträdet näst efter det, till hvilket saken instämts.
Häradsrätten både vidare — i stället för att i tredskodomarna införa, såsom
i 12 kap. 3 § rättegångsbalken stadgas, huru den, som vunnit, skulle
Kungöra domen för vederpart^ m. in. — allenast hänvisat till bestämmelserna
i 12 kap. 4 § rättegångsbalken.

I tredskovis afgärda mål hade rådstufvurätterna i lv. och O. i strid
mot stadgandet i 12 kap. 3 § rättegångsbalken i åtskilliga fall underlåtit
att meddela hänvisning om återvinningstalan.

L. rådstufvurätt hade regelmässigt underlåtit att i tredskovis afgärda
mai anföra i domen, hvad käranden i afseende å densammas kungörande
både att iakttaga.

Vid tredskodomar meddelade rådstufvurätten i K. icke fullständig
hänvisning om domens kungörande och återvinning jämlikt bestämmelserna
i 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken.

I ett vid L. häradsrätt anhängiggjordt mål angående kraf på
grund af räkning, å hvilken svaranden tecknat accept, inställde sig käran®eJ}
enlighet med kärandens yrkande dömde häradsrätten omedelbart svaranden
att på grund af hans å räkningen tecknade erkännande utgifva omstämda
beloppet, men uraktlät att, jämlikt bestämmelserna i 3 2 kap. 3 och 4 §§
rättegångsbalken, lämna meddelande om skyldighet för käranden att kungöra
svaranden utslaget och om rättigheten för den senare att söka återvinning I

I ett mål vid rådstufvurätten i N. angående kraf på grund af räkning
både svaranden å stämningen tecknat godkännande af krafvel Inför rätten
uteblef svaranden. På grund af hans å stämningen tecknade erkännande
ålade rådstufvurätten honom betalningsskyldighet.

Svaranden hade bort dömas enligt reglerna för tredskoförfarandet, och

Justitieombudsmannens ämbetsberältelse till 1912 års Riksdag. 44

346

rådstufvurätten hade alltså i sitt utslag bort lämna käranden anvisning i enlighet
med bestämmelserna i 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken.

I krafmål plägade rådstufvurätten i K., då svaranden å stämningen
tecknat medgifvande af krafvel i svarandens frånvaro utdöma beloppet,
utan att hänvisning i afseende å återvinningstalan lämnades.

Enahanda anmärkning framställdes hos rådstufvurätten i Ä.

Vid J. häradsrätt hade under år 1908 en förmyndare, som förordnats
i stället för en annan, instämt den afgående förmyndaren med yrkande
om åläggande för honom att afgifva redovisning för förmynderskapet. Då
målet förekom till handläggning, därvid svaranden uteblef, företedde käranden
en mängd handlingar, enligt hvilka ett visst belopp skulle finnas
myndlingen till godo. Därefter ändrade käranden sitt stämningspåstående
därhän, °att han yrkade, att svaranden måtte förpliktas att utgifva nyssnämnda
belopp. Häradsrätten dömde svaranden tredskovis att utgifva
beloppet.

D. häradsrätt dömde år 1908 en person tredskovis att utgifva ett belopp
på grund af en räkning, hvilken icke varit å stämningsansökningen
afskrifven.*

I ett mål vid V. häradsrätt om kraf på grund af räkning, som icke
afskrifvits å stämningen,* uteblef svaranden vid första rättegångstillfället.
Käranden öfverlämnade målet till pröfning, i. anledning hvaraf häradsrätten
förklarade sig skola meddela utslag vid nästa sammanträde, då
svaranden dömdes att tredskovis utgifva omstämda beloppet. _

Tred skoförfarande hade i ifrågavarande fall icke bort tillämpas, och
häradsrätten hade med sin motsatta uppfattning härutinnan i allt tall bort
meddela tredskodomen omedelbart.

I ett växelmål, där såväl trassenten som endossenten instämts, uteblef
endossenten vid första rättegångstillfället, hvaremot trassenten tillstädeskom
och bestred käromålet. Målet förekom sedan i endossentens frånvaro
vid två rättegångstillfällen. I utslag ogillade rådstufvurätten i S. käromålet,
i hvad det afsåg trassenten, hvaremot endossenten, som genom sin

« Den omständigheten, att räkning afskrifvits å stämningsansökningen, lärer icke enligt
lag berättiga till tredskodom. Mot en pä motsatt uppfattning grundad, ganska allmänt
utbredd praxis har jag emellertid ansett mig icke böra framställa anmärkning.

— 1912 —

347

utevaro lämnat stämningen utan bestridande, jämlikt 12 kap. 3 § rättegångsbalken
ålades betalningsskyldighet.

Jag anmärkte med afseende därå, att endossenten sålunda dömts
ohörd, att tredskoförfarande icke borde användas i uppskjutna mål,* och
att rådstufvurätten för öfrigt med sin uppfattning bort lämna hänvisning
angående återvinningstalan.

Ett mål angående klander af utdelningsförslag, i hvilket mål en bank M köptillerkänts
utdelning, hade handlagts och afdömts af rådstufvurätten i N.
under ordförandeskap af borgmästaren, ehuru denne såsom ledamot af bankens
styrelse härtill varit jäfvig. Det upplystes emellertid, att rådstufvurättens
utslag i målet af denna anledning blifvit af hofrätten upphäfdt.

Vid ett tillfälle hade rådstufvurätten i F., bestående af borgmästaren,
rådmannen L. och en tredje person, förordnat bemälde rådman till förmyndare.
__________

I ett mal angående kraf på grund af skuldebref uteblef svaranden vid i*
första rättegångstillfället, och föreläde rådstufvurätten svaranden vid vite af
°0 kronor att inställa sig vid nästa rättegångstillfälle. När svaranden äfven
då uteblef, uppsköt rådstufvurätten målet med föreläggande för svaranden
af 200 kronors vite att inställa sig för rådstufvurätten. Då svaranden ej
heller vid detta rättegångstillfälle iakttog inställelse, afdömde rådstufvurätten
målet enligt reglerna för tredskoförfarandet.

I ett par fall hade N. häradsrätt förelagt uteblifven kärande, som
förut vant tillstädes, att inställa sig vid äfventyr, att käromålet eljest vore
att anse såsom förfallet.

För min del ansåg jag, att käranden i stället bort föreläggas att tillstädeskomma
vid äfventyr att målet eljest afdömdes.

.rådstufvurätt hade vid uppskjutande af kråsnål, där svaranden
uteblifvit, förelagt honom att komma tillstädes vid äfventyr att eljest anses
hafva godkänt krafvet. I

I uppskjutna mål plägade b. häradsrätt i händelse af båda parternas
utevaro städse förklara målet hvilande, beroende af anmälan af någondera
parten, och detta utan hänsyn till såväl det för utevaro meddelade äfventyr
som den af käranden i målet förebragta bevisning samt den omständighet,
huruvida svaranden för föregående inställelse begärt ersättning.

* 1 fråSa om tredskoförfarande, se för öfrigt första anmärkningen under 14 kap.

— 1912 —

348

Mål, som vid S. häradsrätt uppskjuta med föreläggande för parterna
att komma tillstädes vid laga påföljd, brukade utan vidare afskrifvas, då
icke någon af parterna lät sig afhöra, vid det rättegångstillfålle, till hvilket
målet sålunda uppskjutits.

I uppskofsbeslut hade V. häradsrätt i åtskilliga tall förelagt partei att
vid följande rättegångstillfålle, vid äfventyr att målet ändå afgjordes, vid
upprop komma tillstädes. *

Likaledes hade i N. domsaga vederbörande häradsrätt vid derå tillfällen
i ansökningsärenden förelagt personer att vid upprop tillstädeskomma
vid rätten, vid äfventyr att deras utevaro icke koin me att utgöra hinder
för ärendets afgörande.

Ett par häradsrätter hade vid flera olika tillfällen, utan att särskild
anledning därtill förefunnits, uraktlåtit att genast tillämpa förelagdt vitesäfventyr
i händelse af utevaro och i stället förklarat, att häradsrätten
framdeles vid sakens pröfning skulle meddela utlåtande jämväl om påföljden
för utevaro.

D. häradsrätt hade i ett mål dömt svaranden att utgifva försuttet vite
för utevaro viss angifven dag, hvilken dag svaranden emellertid, enligt
hvad protokollet utvisade, varit tillstädes vid rätten. 1

1 ett mål vid N. häradsrätt angående kraf uteblel svaranden vid första
rättegångstillfället den 4 november 1908. Häradsrätten uppsköt i anledning
däraf målet med föreläggande af vite för svaranden att komma tillstädes
vid följande rättegångstillfålle den 19 januari 1909. Svaranden
uteblef emellertid äfven då. Käranden hörde vittnen till bestyrkande åt
sin talan och öfverlämnade målet till slutlig pröfning. Häradsrätten förklarade
sig skola meddela utslag å tredje sammanträdet under vårtinget.
Vid detta sammanträde uppsköt rätten emellertid målet för svarandens
hörande till femte sammanträdet under tinget utan att då (eller sedermeia)
utdöma vitet för utevaron den 19 januari.

Jag anmärkte vidare, att uppskofsbeslutet uppenbarligen bort meddelas
nämnda den 19 januari.

I ett mål vid N. häradsrätt angående kraf tillstädeskom vid första
rättegångstillfället, i svarandens frånvaro, käranden och företedde åtskillig
bevisning till stöd för sin talan. Vid andra rättegångstillfället uteblef

* J ii inför ämbetsberiittelsen till 1910 års Riksdag, sid. 277.

— 1912 —

349

äfvenledes svaranden, men käranden var tillstädes. 1 uppskofsbeslut, som
då meddelades, föreläde häradsrätten parterna att komma tillstädes vid
nästa rättegångstillfälle, käranden vid laga påföljd och svaranden vid vite
af 50 kronor. Vid tredje rättegångstillfället uteblefvo båda parterna, och
blef målet i anledning häraf afskrifvet.

I ett vid V. häradsrätt anhängigt mål hade svaranden fått sig förelagdt
vite att komma tillstädes. Svaranden uteblef likväl; och sedan käranden
öfverlämnat målet till rättens pröfning, förklarade sig häradsrätten skola
meddela utslag i målet vid nästa sammanträde. Vid detta sammanträde
uppsköts emellertid målet med hänsyn därtill, att annat äfventyr än vite
icke förelagts svaranden. Jämväl i ett annat mål hade häradsrätten förfarit
på liknande sätt.

1 afseende å dessa måls handläggning anmärktes, att uppskofsbeslutet
bort meddelas omedelbart.

s. häradsrätt hade dömt X. i ett mål, för det han under rättegången
missfirmat rättens ordförande, att jämlikt 10 kap. 2 § strafflagen och 14
kap. 7 § rättegångsbalken höta 200 kronor.

Häremot anmärktes, att häradsrätten enligt sistnämnda lagrum icke
varit behörig att sålunda, döma X. till ansvar.

I ett mal angående ansvar å kvinna för barnamord hade den tilltalade
haft rättegångsbiträde, förordnadt af Konungens befallningshafvande
i V. län. Häradsrätten tillerkände 1908 biträdet ersättning af allmänna
medel förskottsvis jämlikt lagen den 14 september 1906 angående förordnande
af rättegångsbiträde åt häktad, ehuru sådan ersättning rätteligen
icke bort utgå, då fråga icke var om sådant brott, hvarom i samma lag
enligt dess dåvarande lydelse förmäldes.

Sedan Konungens befallningshafvande i V. län förordnat rättegångsbiträde
åt person, häktad för brott, hvarå efter lag kunnat följa straffarbete
under två år, beslöt Å. häradsrätt 1908 likaledes att ersättning af
allmänna medel förskottsvis skulle utgå åt biträdet. Äfven detta beslut
stod i strid mot nyssnämnda lag enligt dess ursprungliga lydelse.

Under år 1908 hade Konungens befallningshafvande i ett annat län
på begäran, enligt lagen angående förordnande af rättegångsbiträde åt
häktad den 14 september 1906, förordnat biträde åt häktad, misstänkt för

— 1912 —

15 kap.

350

barnamord. Äfven i andra fall hade Konungens befallningshafvande i strid
mot bestämmelserna i nämnda lag förordnat rättegångsbiträde åt personer,
som häktats såsom misstänkta för brott, hvarå efter lag kunnat följa straffarbete
under två år.

Rådstufvurätten i K. hade dels den 31 december 1906 dels den 11
januari 1909 i mål angående för olofligt tillgrepp häktade på begäran af
dem förordnat rättegångsbiträde under åberopande af lagen den 14 september
1906 angående dylikt biträde, ehuru nämnda lag intill den år 1909
af densamma vidtagna ändringen icke varit tillämplig å ifrågavarande fall.

Under år 1906 tilltalades en arbetarhustru vid rådstufvurätten i K.
för en af henne begången förbrytelse. Hon inställde sig icke vid rätten,
men infann sig i stället hennes man. Denne erkände å hustruns vägnar
förbrytelsen, och dömde rådstufvurätten på grund häraf hustrun till ansvar,
oaktadt mannen icke i målet företett någon fullmakt från henne.

I ett mål hade Å. häradsrätt obehörigen tillåtit en person att vara
ombud för käranden, oaktadt han vid ett föregående rättegångstillfälle
uppträdt som ombud för svaranden. Häradsrätten hade sedermera i slutligt
utslag förklarat, att hvad detta ombud anfört till utveckling af kärandens
talan icke kunde upptagas till bedömande, i följd hvaraf käranden, som
i hufvudsak vann, förklarades icke kunna tillerkännas ersättning för rättegångskostnaderna.

E. häradsrätt hade under 1907 års vårting i ett mål angående oloflig
älgjakt låtit en person uppträda såsom ombud för käranden, ehuru han
förut i målet varit svarandens ombud.

Sedan en person å en annan till Ä. häradsrätt uttagit stämning, uteblefvo
å den utsatta rättegångsdagen båda parterna. Utan fullmakt
men under uppgift, att förlikning i målet träffats, företrädde en poliskonstapel
och ingaf med begäran om fastställelse en med parternas namn
undertecknad handling, innefattande villkoren för förlikningen. Häradsrätten
fastställde den med kraft af laga dom.

I ett annat, liknande fall hade häradsrätten också förfarit på enahanda
sätt.

I ett af allmänne åklagaren anhängiggjordt mål tillstädeskom svaranden
genom ombud på grund af skriftlig fullmakt. Häradsrätten förkla —

1912 —

351

rade ombudet icke vara behörigt att föra talan på grund af den ifrågavarande
fullmakten, enär densamma icke blifvit med insegel eller vittnesintyg
försedd. Åklagaren hade icke ifrågasatt, att fullmakten blifvit af
svaranden egenhändigt skrifven, eller gjort invändning mot ombudets behörighet.

En person hade i uppgifven egenskap af disponent för ett bolag å
bolagets vägnar fört ansvarstalan mot en person. N. häradsrätt både
upptagit detta mål till pröfning, oaktadt disponentens behörighet att å
bolagets vägnar föra sådan talan icke blifvit på något sätt styrkt.

V. häradsrätt hade upptagit till pröfning ett mål, däri en person i
uppgifven egenskap af disponent för ett aktiebolag fört talan om ansvar
och ersättning.

I ett af V. häradsrätt den 19 januari 1910 handlagdt lagfartsärende
företeddes afskrift af en af säljaren utfärdad fullmakt för viss person att
afyttra fastigheten. Häradsrätten antecknade i protokollet, att enligt upplysning
af sökandeombudet ifrågavarande fullmakt »icke kunde företes i
original, enär originalfullmakten numera förkommit», samt att sökandeombudet
på fråga uppgifva, »att han kunde försäkra, att originalfullmakten
vant tillgänglig vid tidpunkten för ofvanintagna köpehandlingars
underskrifvande». Häradsrätten beviljade härefter den sökta lagfarten.

I ett vid I. häradsrätt anhängiggjordt mål, däri svaranden företräddes
genom ombud, åberopade ombudet till stöd för sin behörighet en med
svarandens namn och vittnesintyg af två personer försedd fullmakt »in
blanco för innehafvaren». Häradsrätten afvisade ombudet, »enär fullmakten
icke upprättats i laga form».

Ett aktiebolag instämde genom en styrelseledamot, som ensam ägde
teckna bolagets firma, N. till rådstufvurätten i ö. samt yrkade ansvar
å honom för vårdslöshet i konkurs. Sedan målet öfverlämnats till pröfn^no>
yttrade häradsrätten i sitt utslag: Enär den styrelseledamot, hvilken
för aktiebolaget anhängiggjort och utfört talan i målet, icke visat bemyndigande
att för bolaget väcka talan om ansvar, kunde den i målet förda
talan icke upptagas till pröfning.

I anledning häraf erinrade jag, att då ifrågavarande styrelseledamot
ägt rätt att teckna bolagets firma, han följaktligen med hänsyn till stadgandet
i 42 § i aktiebolagslagen enligt detta lagrums lydelse i 1906 års lag

- 1912 —

352

varit befogad att å bolagets vägnar föra talan jämväl i mål af förevarande
beskaffenhet.

En hemmansägare hade instämt eu person till V. häradsrätt med
yrkande om utbekommande af en fordran. Vid första rättegångstillfället
tillstädeskom käranden personligen. Vid andra rättegångstillfället anmälde
sig såsom ombud för honom en vice häradshöfding på grund af fullmakt
till innehafvaren eller den han i sitt ställe förordnade, undertecknad af
stadsfiskalen L. Fyra följande rättegångstillfällen uppträdde denne vice
häradshöfding såsom ombud för käranden utan att åberopa annan fullmakt.
Sedan målet öfverlämnats och häradsrätten utlofvat att vid nästa sammanträde
meddela utslag, förklarades vid detta sammanträde vice häradshöfdingen
icke hafva varit behörig att uppträda såsom ombud för käranden,
och uppsköts målet för att lämna käranden tillfälle att yttra sig öfver
hvad däri förekommit.

I ett vid flera rättegångstillfällen handlagdt mål hade svaranden uppträdt
genom en person utan vederbörligen styrkt behörighet. Först då
slutligt utslag skulle meddelas, hade domstolen upptäckt misstaget och då
uppskjutit målet, för att personen i fråga skulle blifva i tillfälle att styrka
behörigheten.

Sedan under handläggningen af ett till L. häradsrätt instämdt krafmål
svaranden råkat i konkurs, hade vid andra rättegångstillfället för svaranden
inställt sig sysslomannen i konkursen utan fullmakt, och hade denne
godkänt krafvet. I ett samma dag meddeladt utslag hade häradsrätten
yttrat, att enär käranden icke styrkt krafvet och svarandeombudet icke i sin
egenskap af syssloman i svarandens konkurs kunnat med bindande verkan
för svaranden eller konkursboet godkänna krafvet, ogillades käromålet.

I afseende å behandlingen af detta mål anmärkte jag, att om häradsrätten
såsom rätteligen bort ske förvägrat sysslomannen att i denna
egenskap föra talan för svaranden, käranden efter all sannolikhet icke
skulle underlåtit att begära uppskof med målet för bevisnings förebringande.
I

I mål angående utbekommande af rättegångsarfvode hade en häradsrätt
förfarit i strid mot 10 kap. 29 § och 15 kap. 12 § rättegångsbalken,
i det att häradsrätten förpliktat svaranden att till käranden, hvilken i
hofrätten bevakat svarandens talan i ett dit fullföljd! mål, utgifva arfvode
därför med visst belopp.

— 1912 —

353

I åtskilliga fall, då vid V. häradsrätt part tillstädeskommit genom
ombud, hade rätten uraktlåtit att i domboken intaga fullmakten, utan att
på något sätt angifva dess innehåll.

I ett fall, där N. häradsrätt ogillat mot vittne framställd jäfsanmärknino-,
tillsades, att den med beslutet missnöjde ägde däröfver föra särskild talan!

I ett. vid R. häradsrätt anhängigt krafmål hade käranden yrkat kvarstad
å viss svarandens egendom. Häradsrätten förklarade genom beslut,
jämte det målet uppsköts, att yrkandet om kvarstad icke kunde bifallas,
och skulle talan mot beslutet, i hvad det afsåge kvarstadsyrkandet, i händelse
af missnöje föras genom särskilda besvär.

I ett krafmal mellan ett engelskt handelsbolag och ett svenskt aktiebolag
biföll rådstufvurätten i H. svarandens begäran om vittnesförhör vid
engelsk domstol med uppgifna personer. Därvid hänvisades den med beslutet
missnöjde att fullfölja särskild talan.

I fråga om. uppskofsbeslut (af rätten benämnda utslag), hvarigenom
rådstufvurätten i K. ålagt parterna att vid vite inställa sig vid ett följande
rättegångstillfälle, meddelade rådstufvurätten den hänvisning att
talan mot utslaget skulle fullföljas genom särskilda besvär.

Till beslut, hvarigenom rådstufvurätten i K.—jämte det målet uppskjutits
till annan dag — förpliktat svaranden att godtgöra statsverket
den kostnad, som föranledts af svarandens hämtning till rätten, meddelade
rådstufvurätten särskild besvärshänvisning.

Några af rådstufvurätten i A. under rättegång meddelade beslut,
hvarigenom part eller till vittne åberopad person för utevaro ådömts böter
eller fällts att utgifva vite, hade icke åtföljts af hänvisning att mot beslutet
i nämnda hänseende fullfölja särskild talan genom besvär.

I åtskilliga fall, då parter af rådstufvurätten i K. dömts för utevaro
till böter eller vite, hade besvärshänvisning icke meddelats.

Tre häradsrätter och två rådstufvurätter hade underlåtit meddela hänvisning
för fullföljd af talan mot under rättegång meddeladt beslut angående
ersättning till vittnen.

Justitieombudsmannen» ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 45

16 kap.

354

T. häradsrätt, som tillerkänt biträde åt häktad ersättning förskottsvis
af allmänna medel, hade, ehuru missnöje anmälts, icke meddelat hänvisning
för fullföljd af talan mot beslutet.

S. häradsrätt hade i ett mål meddelat den oriktiga hänvisning, att
besvär öfver beslut, hvarigenom målet förklarats hyllande, skulle anföras
inom tjugu dagar.

Sedan M. rådstufvurätt förklarat ett mål hyllande i afvaktan på utgången
af ett annat mål, hänvisades likaledes den med beslutet missnöjde
att fullfölja talan genom besvär inom tjugu dagar.

I ett mål angående ansvar för olaga slakt meddelade samma rådstufvurätt
den 19 juli 1909 beslut, hvarigenom målet på svarandens begäran
uppsköts till en senare rättegångsdag. Rådmannen S. var skiljaktig och
afgaf särskilt yttrande, däri han ogillade svarandens anhållan om uppskof.
Ehuru öfverröstad härutinnan ingick S. i pröfning af själfva saken
och fällde svaranden till ansvar. Till sitt ofvannämnda beslut meddelade
rådstufvurätten vanlig besvärshänvisning.

S. häradsrätt hade försatt en häktad person på fri fot och därvid
lämnat den hänvisning, att den med beslutet missnöjde ägde däröfver föra
särskild talan.

Sedan en häktad person försatts å fri fot, meddelade N. häradsrätt
åklagaren hänvisning att emot detta beslut föra särskild talan.

Till beslut, att en tilltalad skulle i häkte kvarhållas, meddelade rådstufvurätten
i L. i strid mot lag hänvisning till fullföljd af talan genom
besvär inom tjugu dagar från beslutets dag.

Sedan en för stöld häktad person af N. häradsrätt frikänts, förordnade
häradsrätten, ehuru synnerligen besvärande omständigheter emot den
tilltalade icke förekommit och sådant i häradsrättens utslag icke heller
var angifvet, att den tilltalade skulle förblifva i häkte. Häradsrätten
lämnade den tilltalade (som i målet icke begärt ersättning) besvärshänvisning,
enligt hvilken han hade att intill besvärstidens utgång eller
tiugonde dagen från utslagets dag aflämna besvärsskrift till häktets föreståndare.
Besvärshänvisningen stod i strid med bestämmelserna i 25 kap.
5 §, jämförda med 16 kap 11 § rättegångsbalken.*

* I fråga om oriktig hänvisning för fullföljd af talan, se jämväl nästa rättsfall.

— 1912 —

3S5

Under år 1906 handlades vid rådstufvurätten i T. ett mål mellan
allmänne åklagaren och H. angående ansvar å H. för inbrott m m I
sammanhang med detta mål behandlades af H. framställda yrkanden''om
ansvar å, bland andra, länsmannen ö. för egenmäktigt förfarande och å
radmannen K. för felaktigt förfarande vid auktion å H:s konkursmassa
tillhörig egendom.

Vid rättegångstillfället den 24 september 1906, till hvilken da* ö.
instämts, inställde sig ö. genom ombud, som bestred ö:s skyldighet5 att
ingå i svaromål, enär stämningen delgifvits honom först den 19 sepsernber
1906. I anledning häraf hade i domboken antecknats, att då den
åt O. girna fullmakten medgåfve hans ombud att ingå jämväl i »materiellt»
svaromål, ansåge rådstufvurätten ö:s invändning, det han ej åtnjutit lao-a
stämningstid, ej vara af beskaffenhet att särskildt beslut öfver densamma
borde komma i fråga.

Rådstufvurätten utsatte sedermera målet att åter förekomma den 15
oktober 1906 då O. och öfriga parter skulle vid laga påföljd inställa sig,
och tilläde i beslutet härom: »börande detta beslut på sätt och inom tid,
som för stämnings delgifning gäller, delgifvas länsmannen Ö., vid äfventyr
att käromålet mot honom eljest varder förfallet».

Den 15 oktober tillstädeskom ö. personligen och anhöll, att enär han
icke i laga tid delgifvits rådstufvurättens uppskofsbeslut af den 24 september,
han måtte med tillämpning af den i beslutet stadgade påföljd
från vidare befattning med målet blifva skild. Sedan motsidans advokat
eme lertid framhållit, att fråga vore om brottmål, samt ingifvit bevis att

U. den 8 oktober erhållit del af rättens beslut den 24 september, ogillade
rådstufvurätten invändningen. °

• n Vidhandläggningen för andra gången den 15 oktober 1906 af målet

* hvad det afsåg yrkande om ansvar å rådmannen K., anhöll denne att
b liv a från målet skild, enär, enligt det för T. stad gällande auktionsreglementet,
det vore magistraten i dess helhet, som förrättade auktioner
l staden genom en af sina ledamöter, samt missnöje mot denne finge anmä
as hos magistraten. I anledning af denna anhållan fann rådstufvurätten,
enligt beslut meddeladt den 15 oktober, skäligt skilja K. från vidare
befattning med målet, och skulle H. i den ordning auktionsreglementets
$ 7 föreskrefve hos magistraten framställa sina klagomål öfver auktionsförrättarens
tillvägagående. Rådstufvurätten meddelade därefter det oriktiga
besked, att talan mot detta beslut skulle fullföljas i sammanhang med fullföljd
af talan i hufvudsaken.

Den 15 oktober anställdes i målet vittnesförhör. Under förhörets 17 kap.
lopp begärde H. att få såsom vittne höra lotsen S., hvilken var vid rätten

~ 1912 —

356

tillstädes. S. vägrade emellertid att vittna i målet, emedan han ej blifvit
instämd eller på annat sätt kallad att vittna. Då med anledning häraf
H. begärde, att rätten måtte ålägga S. att omedelbart träda fram för att
vittna, förklarade, enligt hvad domboken utvisade, rättens ordförande, att
dylikt tvång enligt gällande lag ej förefunnes för att få ett vittne att
fullgöra sin vittnesplikt, när vittnet ej vore lagligen kalladt. H:s rättegångsbiträde
påkallade härpå rättens beslut om saken, och resolverade på
grund häraf rådstufvurätten, att rådstufvurätten funne sig ej kunna lagligen
förplikta S. att nu vittna, enär S. ej i den ordning, lag föreskrefve,
blifvit kallad till vittne.

I ett par fall, då i brottmål på åklagarens begäran hörda vittnen
begärt ersättning af allmänna medel, hade rådstufvurätten i K. underlåtit
att genast tillerkänna dem sådan ersättning.

Rådstufvurätten i K. hade i två fall, då tilltalad person dömts till
ansvar, försummat ålägga honom att återgälda statsverket, hvad af allmänna
medel förskjutits till i målet på åklagarens begäran hörda vittnen.

Vid R. häradsrätt hade allmänne åklagaren efter angifvelse yrkat ansvar
å en person för olofligt tillgrepp. Genom utslag i. målet, _ därvid
åtalet ogillades, förpliktade häradsrätten angifvaren, som ej hörts i målet,
att ersätta de på åklagarens begäran i målet hörda vittnena för deras
inställelse.

Dylik ersättningsskyldighet hade lagligen icke bort åläggas angifvaren.

I ett af allmänne åklagaren efter angifvelse anhängiggjordt åtal hade
rådstufvurätten i R. likaledes obehörigen dömt angifvaren att ersätta
statsverket, hvad på åklagarens begäran i målet hörda vittnen fått uppbära
af allmänna medel.

Vid M. häradsrätt hade i åtskilliga mål, afseende åtal för mindre
förbrytelse, som af svaranden vid polisförhör utan förbehåll erkänts, vederbörande
länsman till första rättegångstillfället inkallat vittnen, hvilkas
hörande emellertid ej påkallats, enär svaranden därförut erkänt hvad som
lagts honom till last. Statsverket hade detta oaktadt fått i samtliga fallen
vidkännas kostnaderna för vittnenas inställelse. I

I ett vid N. häradsrätt vårtinget 1907 anhängigt mål hördes vid
första rättegångstillfället på kärandens begäran en person såsom vittne.

— 1912 —

357

Vid andra rättegångstillfället, sedan målet öfverlämnats till pröfning, tillstädeskom
i kärandens närvaro nämnda person och begärde ersättning för
sin vittnesinställelse med 15 kronor, hvilket belopp af käranden medgafs.
Häradsrätten meddelade vid ifrågavarande rättegångstillfälle ej annat besked
om vittnesersättningen än att den förklarade sig skola därom meddela
beslut i samband med slutligt utslag i målet. I det slutliga utslaget
nämndes emellertid intet om vittnesersättningen.

I ett mål angående ersättning för lämnad fattigvård hade kammarrätten
medgifvit en sockens fångvårdsstyrelse att för ådagaläggande af
visst förhållande få de personer, hvilkas hörande fattigvårdsstyrelsen kunde
anse erforderligt, därest de befunnes oj afviga, såsom vittnen afbörda vid
A. häradsrätt.

Då ärendet förekom till handläggning vid häradsrätten framställdes
af motparten jäf mot en af fattigvårdsstyrelsen till vittne åberopad person,
emedan han vore ägare af en jordlägenhet inom socknen, för hvilken han
vore påförd 10 fyrkar. I anledning häraf resolverade häradsrätten den 6
september 1909, att häradsrätten, som ansåye det icke tillkomma häradsrätten
att pröfva jäfsfråga, funne sig icke kunna förvägra fattigvårdsstyrelsen
att få ifrågavarande person hörd.

Den mening, åt hvilken häradsrätten i sitt beslut sålunda gifvit uttryck,
leder konsekvent därtill, att häradsrätten, om ett uppenbart jäf
där yppade sig, ändock skulle anse sig böra höra den till vittne åberopade
personen.

Den 1 april 1908 rannsakades vid N. krigsrätt volontärerna W. och
N., tilltalade för fylleri och misshandel. Enligt den till grund för åtalet
liggande rapporten hade W. och N. den 28 mars 1908 berusat sig i hvarandras
sällskap. Då W. därefter i kasernen föröfvat ofog, och förste konstapeln
P. tillsagt W. att förhålla sig lugn, hade denne svarat, att saken
icke anginge konstapeln, samt, då konstapeln tillsagt W. arrest, rusat mot
konstapeln. N., som i samma ögonblick kommit ut ur ett logement, tillsades
af konstapeln att vara honom behjälplig att nedföra W. till arresten.

I stället för att göra detta hade N. slagit till konstapeln i nacken.

I utslag den 1 april 1908 förklarade krigsrätten, i anledning af åklagarens
yrkanden, W. och N. icke vara genom hvad i målet förekommit
förvunna att hafva våldfört sig å konstapeln P., men enär de erkänt, att
de vid tillfället i fråga varit af starka drycker öfverlastade, dömdes hvardera
af dem att hållas i sträng arrest.

Atalen mot W. och N. voro i protokollet antecknade under särskilda

— 1912 —

358

§§ såsom särskilda rannsakningar. Den ene hördes mot den andre såsom
vittne för att få utrönt, huruvida de våldfört sig å konstapeln P.

I afseende å dessa rannsakningar förekom till anmärkning, att krigsrätten
icke bort tillåta, att W. och N. hördes såsom vittnen.

En gift man hade vid rådstufvurätten i B. tilltalats för hor vid upprepade
tillfällen med tre fabriksarbeterskor. Sedan åklagaren i målet förklarat,
att han icke hade anledning att föra talan mot kvinnorna, samt
åberopat dem såsom vittnen, tillät rådstufvudrätten deras hörande såsom
vittnen, hvilket förfarande enligt min mening var stridande emot lag.

Den 13 september 1909 hade S. häradsrätt i ett mål angående ansvar
å en person för brott mot 15 kap. 22 § strafflagen låtit såsom vittne afköra
den person, mot hvilken brottet skulle föröfvats.

I ett mindre brottmål hade rådstufvurätten i S., i strid mot bestämmelserna
i 17 kap. 9 § rättegångsbalken, tillåtit en syster till svaranden
att höras upplysningsvis.

I ett till viss dag uppskjutet mål vid G. häradsrätt emellan vederbörande
åklagare och L. om ansvar för förskingring uteblef L. På åklagarens
begäran uppsköts målet till nästa sammanträde. L. tillstädeskom
emellertid sedermera, innan första sammanträdet afslutats, och anhöll att
få afhöra ett vittne. Ehuru åklagaren då icke var tillstädes, tillstadde
häradsrätten vittnesförhöret.

Beslutet stod i strid mot bestämmelserna i 17 kap. 20 § rättegångsbalken.

Vid Y. häradsrätt anhöll den 27 februari 1908 S. om vittnesförhör
med E. och J. N. angående tillkomsten af ett utaf P. och C. N. undertecknadt,
den 20 februari 1908 dateradt testamente. Sedan i domboken
antecknats, att de till vittnen åberopade personerna på därom framställd
fråga förklarat, att de hvarken lede af någon sjukdom eller hade för afsikt
att lämna orten, samt att de båda vore män i sin bästa ålder, resolverade
häradsrätten, att enär sökanden icke visat laga skäl för det begärda vittnesförhöret,
blefve jämlikt grunderna till 17 kap. 23 § rättegångsbalken ansökningen
därom af häradsrätten afslagen. I

I ett barnuppfostringsmål ålade rådstufvurätten i H. den 25 november
1907 svaranden edgång; och ville »rådstufvurätten, sedan sig visat, att

— 1912 —

359

laga kraft åkommit beslutet om edgång — därom det ålåge käranden att
förete bevis — uppå anmälan af käranden ånyo företaga målet till handläggning».

Den 13 januari 1908 anmälde käranden målet till förnyad handläggning
med företeende af bevis, att besvär mot edgångsbeslutet ej anförts.
Rådstufvurätten utsatte då målet att åter förekomma den 3 februari,
hvilken dag svaranden vid vite af 20 kronor skulle tillstädeskomma; och
ålades käranden att af detta beslut snarast gifva svaranden behörig del,
på sätt om stämning vore stadgadt. Den 3 februari tillstädeskommo° båda
parterna, därvid svaranden förklarade sig beredd att gå eden. Käranden
yrkade,, att svaranden måtte hänvisas till sin själasörjare för erhållande af
undervisning om edens vikt och betydelse. I afsagdt beslut bestämde
rådstufvurätten. tiden för edgången till den 6 april, å hvilken dag svaranden
skulle vid vite förete intyg från vederbörande pastor, att svaranden
erhållit undervisning om eds vikt och betydelse. Den 6 april uteblef
svaranden. Den 13 april meddelade rådstufvurätten utslag, hvarigenom
svaranden, då han på grund af sin utevaro den 6 april måste anses*"hafva
medgifvit käromålet, ålades betalningsskyldighet.

Jag anmärkte, att käranden genom rådstufvurättens förfarande obehörigen
tillskyndats kostnader; att rådstufvurätten, som ej i samband med
edgångsbeslutet hänvisat svaranden till själasörjaren för erhållande af undervisning
om eds vikt och betydelse, icke bort den 3 februari meddela beslut
i sadant afseende; samt att rådstufvurätten, då dag för edgångens fullgörande
bestämdes, tillika bort lämna svaranden besked därom, att han å
den sålunda utsatta dagen skulle tillstädeskomma vid äfventyr att eljest
anses hafva åt eden brustit.

I ett mal vid V. häradsrätt hade svaranden ålagts värjemålsed men
förelagts tillika att förete intyg om fräjd och kristendomskunskap. A edgångsdagen
kom svaranden tillstädes och visade genom betyg, att han ägde
försvarlig kristendomskunskap. Detta oaktadt ansåg rätten — uppenbarligen
felaktigt — honom icke äga tillfredsställande kristendomskunskap
och uppsköt för den skull målet till annat sammanträde, då svaranden skulle
komma tillstädes och visa, att han af sin själasörjare erhållit undervisning
om edens vikt och betydelse.

Svaranden i ett civilmål vid rådstufvurätten i N. ålades värjemålsed
och hänvisades i samband därmed till sin själasörjare för erhållande af
undervisning om edens vikt och vådan af mened. Å den utsatta edgångsdagen
tillstädeskom svaranden och påfordrade att få gå eden. Från veder —

1912 —

360

börande pastor åberopades ett intyg, hvari denne, med vitsordande att
svaranden ägde nödig kristendomskunskap, emellertid tillika förklarat sig
anse, att det med hänsyn till omständigheterna i målet icke borde tillåtas
svaranden att aflägga värjemålsed. På grund af intygets lydelse hänvisade rådstufvurätten
— uppenbarligen felaktigt — svaranden ånyo till själasörjaren.

Sedan V. häradsrätt ålagt svaranden i ett barnuppfostringsmål — en
hemmansägareson — värjemålsed med föreskrift, att svaranden skulle inställa
sig hos sin själasörjare för erhållande af undervisning om edens vikt,
infann sig å den utsatta edgångsdagen svaranden och förklarade sig vilja
gå eden. Han företedde intyg från vederbörande pastor, att han erhållit
undervisning om edens vikt samt ägde godkänd kristendomskunskap,
»men» — yttrade pastor vidare i intyget — »anser jag mig dock icke
kunna intyga, att han till fullo förstår edens vikt och betydelse samt
vådan af mened». Med anledning af detta intygs lydelse förvägrades
svaranden att fullgöra edgången förr, än han af själasörjaren erhållit ytterligare
undervisning om edens betydelse.

Enahanda förhållanden förelågo i ett annat mål med det undantag
att svaranden i målet, en hemmansägare, i pastors intyg vitsordades äga
»försvarlig» kristendomskunskap.

Beträffande dessa båda mål framhöll jag såsom min mening, att
häradsrätten bort tillåta svaranden att genast och således utan ny hänvisning
till själasörjaren fullgöra edgången.

En person, som tilltalats för hemfridsbrott, dömdes af S. häradsrätt
till värjemålsed, ehuru i målet var upplyst, att den tilltalade var af starka
drycker öfverlastad vid det tillfälle, då förbrytelsen skulle föröfvats.

En hustru D. och en hustru V. framställde vid N. häradsrätt hvar
emot annan yrkanden om ansvar för ärekränkning. Häradsrätten meddelade
den 26 maj 1910 utslag, hvarigenom parterna förelädes att med ed
betyga, hustru D. bland annat, »att hon icke kallat hustru V. för tjufsugga
och andra liknande tillmålen», samt hustru V., »att hon icke den
15 februari 1910 för en person uppgifvit, att hon hört andra berätta, att
hustru D. under ett kalas i X. supit sig full och sedan försvunnit från
de öfriga, samt att de sedan gått för att söka henne och då funnit henne
ligga bar med utspräkande ben under en loge», hvar]ämte häradsrätten
tilläde: »ägande hustru D. och hustru V. att från eden undantaga, hvad
de därunder icke kunna begripa».

— 1912 —

361

I ett mål angående ansvar för ärekränkning ålade V. häradsrätt svaranden
att med ed betyga, att han icke vid angifvet tillfälle »därmed afseende
käranden, fällt något yttrande om att han beklagade att han råkat
ut för sådant folk».

Vederbörande åklagare instämde i slutet af år 1909 K. till G. häradsrätt
med yrkande om ansvar å K., för det han under oktober 1908 rubbat
en förn]åmning. I utslag, ineddeladt sista sammanträdet af 1910 års vårting,
ådömde häradsrätten K. värjemålsed, hvarigenom han skulle betyga,
att han icke rubbat ifrågavarande fornlämning hösten 1908 eller under
närmast föregående två åren.

Ja<^ anmärkte, att såsom edgången blifvit formulerad den komme
att omfatta äfven det fall, att förbrytelsen skulle begåtts mera än två år
före åtalets anhängiggörande, då emellertid preskription förelegat.

En hemmansägare instämdes till B. häradsrätt af en sin förutvarande
tjänsteflicka, hvarvid hon yrkade ansvar och skadestånd, för det han olagligen
bortjagat henne från tjänsten. Sedan svaranden genmält, att käranden
efter en häftig ordväxling mellan parterna frivilligt lämnat tjänsten,
samt bevisning å ömse sidor förebragts, ålade häradsrätten svaranden värjemålsed,
hvarigenom han skulle betyga, att käranden icke »på hans tillskyndan»
lämnat tjänsten.

En person instämde en annan till rådstufvurätten i L. med yrkande
om betalning för varor enligt räkning. Svaranden uppgaf, att han bekommit
en del af varorna, i räkningen upptagna till 34 kronor, ehuru
han af angifna skäl ansåg att för högt pris debiterats. Däremot bestred
han, att käranden aflämnat öfriga varor. Någon bevisning i sistberörda
hänseende förebragtes alls icke af käranden, som vid första rättegångstillfället
öfverlämnade målet, därvid han allenast anförde, att samtliga varorna
utlämnats antingen till svaranden eller dennes döttrar. I utslag
ålade rådstufvurätten svaranden att betala de varor, som han erkänt sig
hafva emottagit, med fordrade beloppet, samt förpliktade honom att med
36 kronor 80 öre ersätta kärandens kostnader »i denna del» af målet. Beträffande
öfriga omstämda varorna, i räkningen upptagna till ett värde af
16 kronor, ålades svaranden att med ed betyga, att hvarken han själ!'' eller
någon af hans husfolk bekommit desamma. Svaranden brast sedermera åt
eden, hvarefter rådstufvurätten, jämte det svaranden ålades betalningsskyldighet,
förpliktade honom att med 15 kronor ersätta kärandens kostnader
å målet »i denna del».

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 46

362

Jag anmärkte i afseende å behandlingen af detta mål, att edgång
lagligen icke bort åläggas svaranden, att edgångsformuläret var otillfredsställande
samt att rådstufvurätten icke bort, på sätt som skett, innan sig
visat om svaranden gått den honom förelagda eden, meddela utslag i en
del af målet, i hvilket fall uppdelningen af rättegångskostnaden icke ifrågakornmit.

En person instämde en annan till B. häradsrätt med yrkande att utfå
333 kronor på grund af räkning. Svaranden bestred käromålet. Sedan
ett vittne hörts därom, att svaranden skulle på kredit af käranden emottagit
varor, ålade häradsrätten svaranden att med ed betyga, att han icke
på° grund af omstämda räkningen häftade i skuld till käranden med 333
kronor.

I edsformuläret hade bort lämnas svaranden tillfälle att uppgifva det
mindre belopp, hvarmed han kunde häfta i skuld till käranden.

N. häradsrätt ålade käranden i ett krafmål edgång, hvarigenom han
skulle betyga, att han icke af svaranden erhållit så stor afbetalning, att
han numera endast hade att fordra sextio kronor.

Äfven i detta fall hade häradsrätten obehörigen begränsat edstemat.

A. instämde K. till I. häradsrätt samt anförde: A., som till K. på
grund af åtskilliga affärer häftat i skuld, hade till K. utfärdat en revers,
hvilken, ehuru skulden rätteligen utgjort 350 kronor, af misstag utskrifvits
å 400 kronor. Som A. sedermera nödgats betala detta belopp, yrkade han
åläggande för K. att utgifva 50 kronor. Sedan ett vittne berättat, att
vittnet hört K. säga, att skulden ifråga icke uppgått till mera än 350
kronor, ålade häradsrätten K. värjemålsed, hvarigenom han skulle betyga,
att han, då i målet ifrågakornna reversen skrifvits, i god tro varit innehafvare
af en fordran hos A. till det belopp, 400 kronor, hvarå reversen
utfärdats.

En person, som vid B. häradsrätt tilltalats för oloflig jakt, medgaf, att
han olofligen jagat den 9 maj 1907. Käranden påstod emellertid, att svaranden
äfven Vid andra tillfällen gjort sig skyldig till oloflig jakt. Sedan
målet öfverlämnats till pröfning, ålade häradsrätten svaranden värjemålsed,
hvarigenom han skulle betyga, »att han ej vid ett eller flera tillfällen utöfver
det af honom erkända idkat oloflig jakt».

Häremot anmärktes, att edsformuläret icke blifvit tillräckligt bestämdt.

En person yrkade vid M. häradsrätt ansvar å en annan, för det denne

— 1912 —

363

vid angifvet tillfälle skulle utan lof jagat hare å kärandens ägor. Häradsrätten
ålade svaranden värjemålsed, hvarigenom han skulle betyga, att han
icke vid ifrågavarande tillfälle olofligen idkat jakt. Därjämte föreskref
häradsrätten, att, därest svaranden bruste åt denna edgång, det ålåge honom
att med ed betyga, att han icke vid ifrågavarande tillfälle skjutit en
hare. (I målet var endast fråga om ansvar.)

En person hade vid S. häradsrätt tilltalats för öfverdådig framfart.
Sedan svaranden påstått, att han vid ifrågavarande tillfälle kört med allenast
sakta fart, samt åklagaren låtit af höra ett vittne, ålade häradsrätten
svaranden att med ed betyga, att han icke vid omstämda tillfället »gjort
sig skyldig till öfverdådig framfart».

Vid ett annat tillfälle hade samma häradsrätt dömt en person, som
åtalats för uppenbar grymhet mot en häst vid angifvet tillfälle, att med
ed betyga, att han icke vid ifrågavarande tillfälle »misshandlat» hästen.

Jag ansåg edgångsformulären i båda målen olämpliga.

Äfven i andra fall har anmärkning framställts mot bristfällig formulering
af edgångsbeslut.

I ett mål angående ansvar för ärekränkning m. m. förklarade käranden,
då målet öfverlämnades till pröfning, att, för den händelse rätten
funne målet icke kunna i visst hänseende afgöras utan att svaranden ålades
värjemålsed, käranden önskade, att »svaranden icke måtte få gå sådan ed».
I utslag yttrade rådstufvurätten i L.: att emot svaranden i förevarande
hänseende väl förekommit hälft bevis, men då käranden förklarat sig icke
medgifva edgång i samma hänseende, ogillades kärandens talan i denna
del af målet.

Borgmästaren upplyste, att kärandens ofvan omförmälda uttalande
innefattat, att käranden velat som sin mening framhålla, att eden icke
kunde åt svaranden anförtros.

Enligt min uppfattning hade rådstufvurätten uti ifrågavarande brottmål
af kärandens berörda uttalande icke bort anse sig förhindrad att
ålägga svaranden värjemålsed. I

I ett mål angående kraf, däri käranden i stämningsansökan yrkat att
utbekomma visst belopp, invände svaranden och sökte styrka, att han gjort
en afbetalning å skulden. Med åberopande af 17 kap. 29 och 30 §§ rättegångsbalken
ålade V. häradsrätt svaranden att med ed betyga, att han
gjort ifrågavarande afbetalning.

— 1912 —

364

Jag anmärkte beträffande detta beslut, att edgång här icke bort ifrågakomma,
då svaranden varit bevisskyldig för invändningen.

N. häradsrätt åladé likaledes en svarande i ett kråsnål värjemålsed,
hvarigenom han skulle komma att bekräfta en uppgift, i afseende å hvilken
han själf var bevisningsskyldig.

(Emellertid blef häradsrättens utslag af hofrätten upphäfdt och målet
återförvisadt till häradsrätten, som sedan ålade svaranden betalningsskyldighet.
)

I mål angående ansvar för stöld förklarade G. häradsrätt, som ansåg
den tilltalade icke kunna fällas till ansvar, att saken lämnades åt framtiden,
då den kunde uppenbar varda.

Målet var icke af den beskaffenhet, att stadgandet i 17 kap. 32 §
rättegångsbalken bort därå vinna tillämpning.

I ett mål angående skälig ersättning för arbete hade bevisningsskyldigheten
omkastats, i det att vederbörande häradsrätt dömt svaranden att
utgifva ett mindre belopp, 71 kronor, än käranden fordrat, och såsom
skäl härför anfört, att käranden icke visat, att ifrågavarande arbete skäligen
kunde uppskattas till mera än medgifna 71 kronor.

I ett 1906 anhängiggjordt mål angående kraf å tjänstehjons lön för
tiden xjx—1/10 1899 hade svaranden genmält, att lönen betalts vid tjänstehjonets
afflyttning. Käranden bestred emellertid, att hon fått mera än 10
kronor. Vederbörande häradsrätt utdömde fordrade beloppet och anförde
såsom skäl, att svaranden ej styrkt, att käranden bekommit mer, än hon
medgifvit.

Med hänsyn till den långa tid, som förflutit från tjänstehjonets afflyttning
till stämningens uttagande, ansåg jag, att äfven i detta fall
bevisbördan blifvit oriktigt fördelad.

I mål angående tvistiga kraf i konkurs hade G. häradsrätt i ett par
fall, »enär de borgenärer, mot hvilkas bevakningar jäf framställts, icke
iakttagit inställelse vare sig inför rättens ombudsman eller häradsrätten
och således lämnat jäfven utan motbevisning», godkänt de framställda jäfven,
ehuru bevisningsskyldighet icke ålegat de bevakande borgenärerna. I

I ett mål vid L. häradsrätt om utfående af köpeskilling för varor
erkände svaranden, att han af käranden köpt ifrågavarande varor, men påstod,
att jämlikt köpeaftalet köpeskillingen bestämts till lägre belopp än

- 1912 —

365

käranden uppgifva. Någon bevisning förebragtes icke. Sedan målet öfverlämnats
till pröfning, yttrade häradsrätten: »Enär svaranden dels erkänt
sig vara käranden betalningsskyldig för de omstämda varorna och dels ej
kunnat styrka, att annat pris än det af käranden i räkningen upptagna
varit parterna emellan aftaladt», ålades svaranden betalningsskyldighet i
enlighet med stämningspåståendet.

Bevisningsskyldigheten hade här blifvit omkastad.

Rådstufvurätten i U. hade i ett barnuppfostringsmål tillämpat bestämmelserna
i 17 kap. 34 § rättegångsbalken angående bjuden ed.

Med hänsyn till målets beskaffenhet hade dylik ed ej bort ifrågakomma.

I strid mot bestämmelserna i nyssnämnda lagrum hade M. häradsrätt
tillåtit bjuden ed i ett brottmål.

L. häradsrätt hade vid vårtinget 1908, sedan allmän åklagare till
häradsrätten instämt en person under yrkande om ansvar, för det han
skulle några dagar före julen 1907 »på begäran hemköpt brännvin till
några närboende», samt svaranden, som tecknat skriftligt erkännande å
stämningen, uteblifvit vid målets handläggning, utan vidare utredning af
förseelsens beskaffenhet dömt svaranden, hvilken sålunda icke hörts i målet,
att bota 30 kronor, för att han tillhandagått allmänheten med anskaffande
af brännvin.

Vid L. häradsrätt hade vederbörande länsman i stämning yrkat ansvar
å en tjänsteflicka för djurplågeri. Å stämningen, hvari förbrytelsen
ej närmare angifvits, hade tjänsteflickan tecknat erkännande. Vid häradsrätten
tillstädeskom åklagaren, hvaremot svaranden uteblef. Åklagaren
åberopade det å stämningen tecknade erkännandet'' samt uppgaf, att svaranden
af ren ondska med en grof käpp slagit flera hennes husbonde tillhöriga
kreatur. På grund af erkännandet dömde häradsrätten svaranden
att höta 100 kronor.

Svaranden hade icke bort dömas, innan hon blifvit hörd i målet. I

I en del fall hade personer, som tilltalats för våldsamt motstånd vid
offentlig förrättning, af Å. häradsrätt dömts till ansvar allenast på grund
af å stämningen, som framlämnats af åklagaren i målet, tecknadt erkännande.

— 1912 —

366

V. häradsrätt dömde genom utslag den 2 februari 1909 en person,
som vid det rättegångstillfälle, utslaget meddelades, infunnit sig vid rätten
»synnerligen öfverlastad af starka drycker», att för oskickligt beteende
inför rätta höta 10 kronor.

I afseende härå anmärktes — förutom att straffet satts under stadgadt
minimum — att häradsrätten bort afdöma malet vid ett senare
rättegångstillfälle, efter det svaranden varit i tillfälle att i nyktert tillstånd
höras om ansvarsyrkandet.

Enligt hvad G. häradsrätts dombok för 1905 års höstting utvisade,
företrädde uppvaktande länsmannen och yrkade ansvar å P., för det denne
vid handläggningen af ett under nästföregående, nummer i domboken antecknadt
mål åstadkommit förargelse genom oskickligt uppträdande. Svaranden
kom personligen tillstädes. Häradsrätten antecknade, att svaranden,
då han i det föregående målet uppträdt såsom part, förekommit inför
rätten i onyktert tillstånd och trots upprepade föreställningar fört högljudt
tal, på grund hvaraf han slutligen måst ur tingssalen utvisas. Häradsrätten
dömde omedelbart svaranden, för hvad han sålunda låtit komma sig
till last, att höta 300 kronor.

Vederbörande länsman hade till 1908 års höstting i G. domsaga stämt
arbetaren H. med yrkande om ansvar å honom för misshandel m.. in.
Svaranden, som personligen infann sig, var — enligt domboken i så
berusadt tillstånd, att han icke kunde tillatas uppträda inför rätta, hvarför
han afvisades. Åklagaren anhöll om uppskof till nästa sammanträde för
att svaranden måtte höras i målet, hvilken anhållan bifölls. I nästföljande
nummer af domboken fanns antecknadt, att länsmannen företrädde och
yrkade ansvar å H., för det denne sålunda gjort sig skyldig till fylleri
och förargelseväckande beteende inför rätta. Häradsrätten meddelade
omedelbart och således utan att svaranden lämnats tillfälle att yttra sig
öfver ansvarspåståendet utslag, hvarigenom svaranden fälldes att bota för
fylleri 25 kronor och för förargelseväckande beteende 25 kronor.

Vid Å. häradsrätt uppvaktande allmänne åklagaren yrkade i ett mål
ansvar å svaranden, för det han under målets handläggning uppträdt synbart
berusad. Häradsrätten dömde svaranden omedelbart till ansvar för
fylleri inför rätta.

Sedan i ett mål angående kraf på grund af skuldebref svaranden i ett
skriftligt anförande yttrat, att käranden undfägnat svaranden med starka

— 1912 —

367

drycker, så att svaranden icke haft reda på sig själf, då han undertecknade
reversen, yrkade käranden ansvar å svaranden. Häradsrätten, som
icke hörde svaranden öfver detta ansvarspåstående, ogillade detsamma i
slutligt utslag »såsom obestyrkt».

I ett instämdt mål angående bättre rätt till en lägenhet anmälde sig 18 kap.
vid V. häradsrätt K. såsom mellankommande part med yrkande, att som viss
del af lägenheten tillhörde honom, men hvarken käranden eller svaranden,

K. måtte förklaras vara ägare till berörda del af lägenheten. Sedan målet
åtskilliga gånger uppskjutits, meddelade häradsrätten den 9 november 1907
utslag, därvid K:s yrkande upptogs till pröfning.

Jämlikt 18 kap. 2 § rättegångsbalken hade häradsrätten bort lägga K.
viss tid före att efter laga stämning utföra sin talan.

I ett vid N. häradsrätt anhängiggjordt krafmål tillstädeskom vid första 21 kaPrättegångstillfället
käranden, hvaremot svaranden uteblef. Då han emellertid
icke fått åtnjuta behörig stämningstid, uppsköt häradsrätten målet till
nästa sammanträde med föreläggande af vite för svaranden att då komma
tillstädes, om hvilket beslut käranden skulle behörigen underrätta svaranden.
I slutligt utslag förpliktade häradsrätten svaranden, i trots af dennes
bestridande, att ersätta käranden såväl för hans inställelse vid första rättegångstillfället
som kostnaden för vitesföreläggandets delgifvande.

Sedan en person å annan till N. häradsrätt uttagit stämning med
yrkande att utfå ett till betalning förfallet belopp järnte ersättning för
rättegångskostnad, betalade denne omstämda beloppet. Emellertid blef
stämningen, då kostnaden för densammas uttagande icke på begäran guldits,
sedermera behörigen delgifven. Å den utsatta rättegångsdagen tillstädeskommo
båda parterna. Käranden fordrade ersättning för sin inställelse
jämte stämningskostnaden. Svaranden bestred detta anspråk under
åberopande däraf, att käranden låtit delgifva honom stämningen, sedan
betalning erlagts. Häradsrätten förklarade i utslag, att då käranden fullföljt
stämningen, ehuru han före delgifningen fått betalning för sin fordran,
saknade ersättningsanspråket laga fog.

En person, som förgäfves kraft en annan på en fordran, uttog därefter
stämning å honom. Sedan stämningen, hvari jämväl yrkats ersättning
för densammas uttagande, blifvit försedd med resolution, betalade
gäldenären sin skuld. Borgenären lät emellertid, då gäldenären vägrade

— 1912 —

368

o-odtgöra honom kostnaderna för stämningens uttagande delgifva gäldenären
stämningen. Vid häradsrätten tillstädeskommo båda parterna. Käranden
yrkade° vid rätten ersättning för stämnings- och inställelsekostnad,
hvaremot svaranden å sin sida fordrade godtgörelse för sin inställelse.

I slutligt utslag förklarade häradsrätten, att då stämningen delgifvits
först efter det käranden erhållit betalning för sin fordran, kunde käranden
icke undgå att med angifvet belopp gälda svarandens instållelsekostnad.

Vid 1909 års höstting med K. härad ålade häradsrätten svaranden i
ett krafmål värjemålsed. Svaranden gick å utsatt dag eden, i följd hvaraf
käromålet ogillades; men förklarade häradsrätten, i strid mot stadgandet i
21 kap. 3 § rättegångsbalken, att käranden skulle ersätta svarandens rättegångskostnader
med visst belopp jämte protokollslösen.

Efter det i ett af allmän åklagare anhängiggjordt mål om ansvar för
förfalskning åtskilliga vittnen hörts, yttrade häradsrätten i utslag, att den
tilltalade, mot sitt nekande och då tillräcklig bevisning saknades, ej kunde
fällas till ansvar för åtalade förbrytelsen; men förpliktades den tilltalade
ändock att till statsverket utgifva hvad af allmänna medel förskjutits till
de på åklagarens begäran i målet hörda vittnena.

I ett mål tilltalades två icke häktade personer för misshandel. Åklagaren
lät höra vittnen. Efter målets öfverlämnande till afgörande dömdes
den ene af de tilltalade till ansvar, under det att den andre ålades värjemålsed.
Denne senare brast åt eden och dömdes jämväl till ansvar. Samtidigt
därmed dömdes han att ersätta statsverkets kostnader i målet för
hörda vittnen, och förpliktades tillika den förut dömde att ersätta nämnda
kostnader.

En person, som tilltalats för misshandel, men af medicinalstyrelsen
förklarats hafva vid förbrytelsens begående varit i saknad af förståndets
bruk, fann V. häradsrätt väl saker till åtalade gärningen. Men på grund
af medicinalstyrelsens utlåtande kunde han icke fällas till ansvar i målet.

Det oaktadt förpliktade häradsrätten den tilltalade, som ägde tillgångar,
att ersätta statsverket hvad, som utgifvits till åtskilliga på åklagarens begäran
i målet hörda vittnen.

■ D. tilltalades vid K. häradsrätt för olofligt tillgrepp. I utslag förklarades
D. hafva vid särskilda tider och å särskilda ställen begått sådan
gärning, som afses i 20 kap. 7 § andra stycket strafflagen, jämfördt med

— 1912 —

369

4 § af gamma kap. Som D. dock enligt medicinalstyrelsens utlåtande vid
tiden för åtalade brottens begående varit af sinnessjukdom beröfvad förståndets
bruk, kunde straff ej ådömas honom. Emellertid ålade häradsrätten
honom att godtgöra statsverket de vittneslöner, som förklarats skola
förskottsvis utgå af allmänna medel till vittnen i målet.

Vederbörande länsman hade häktat och vid N. häradsrätt yrkat ansvar
å R. med flere, för det de misshandlat F., äfvensom för det de vid samma
tillfälle åstadkommit förargelse och varit berusade. Sedan bevisning af
åklagaren förebragts angående misshandeln, meddelade häradsrätten utslag,
hvarigenom de tilltalade dömdes till ansvar för fylleri, hvaremot häradsrätten
icke i öfrigt meddelade något yttrande angående åklagarens påståenden.
Häradsrätten förpliktade de tilltalade att ersätta statsverket, hvad
detsamma fått utgifva till de på åklagarens begäran i målet hörda vittnena.
Uessa hade hörts om misshandeln.

I ett af F. häradsrätt meddeladt utslag, hvarigenom åtalet ogillats och
åklagaren förpliktats att godtgöra svarandens kostnader, hade i utslaget
tillagts »äfvensom återgälda fordrade vittnesersättningar». Intet vittne
hade emellertid hörts i målet. *

I ett vid S. häradsrätt anhängiggjordt mål angående fordringsanspråk
tillstädeskom vid första rättegångstillfället käranden, hvaremot svaranden
uteblef. Käranden begärde uppskof för styrkande af sin talan. Häradsrätten
beslöt att meddela utlåtande vid nästa sammanträde. Vid detta
sammanträde förklarade häradsrätten, att uppskof lagligen icke kunde
käranden förvägras, och utsatte målet till ett följande sammanträde med
föreläggande af vite för svaranden att iakttaga inställelse, om hvilket beslut
käranden emellertid skulle i god tid förut gifva svaranden underrättelse.

Vid upprepade tillfällen hade S. häradsrätt förfarit på liknande sätt.

Genom detta förfarande hade emellertid målen obehörigen uppehållits
och kärandena tillskyndats onödig kostnad.

L. instämde under år 1908 sin hustru till N. häradsrätt samt anförde:
L., som vore svensk medborgare, hade år 1895 i Amerika ingått
äktenskap med sin hustru. År 1904 återvände L. till Sverige. Hustrun
hade emellertid då vägrat medfölja honom och hade jämväl, trots hans
upprepade anmaningar att flytta öfver till Sverige, allt sedan dess kvar *

I fråga om rättegångskostnad, se jämväl sid. 354 och 361.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 47

2i kap.

370

stannat i Amerika. L. yrkade därför, att då hustrun således af ondska
och motvilja förlupit honom, äktenskapet mellan makarna måtte jämlikt
13 kap. 4 § giftermålsbalken förklaras upplöst. Sedan ombud för hustrun
anhållit om uppskof med målet för att styrka, att hon ej varit ovillig att
resa öfver till mannen, samt målet af sådan anledning förevarit vid åtskilliga
rättegångstillfallen, yttrade häradsrätten i slutligt utslag, att som
upplyst vore, att hustru L. icke någonsin ägt hemvist i Sverige, kunde
käromålet icke bifallas.

I anledning häraf anmärktes, att, då käromålet icke kunnat bifallas
på den i stämningen angifna grunden, häradsrätten genom beviljande af
uppskofsyrkandena onödigt uppehållit målet och ådragit parterna kostnader.

I ett vid H. häradsrätt handlagdt barnuppfostringsmål bestred svaranden,
att han vore fader till kärandens ifrågavarande barn, enär käranden
hållit sig till flera manspersoner, »nästan hvem som helst», men medgaf,
att han haft sådant förtroligt umgänge med käranden, att han kunde vara
barnets fader. Häradsrätten uppsköt målet för vidare utredning.

Med hänsyn till innehållet af svarandens yttrande hade det icke varit
af nöden att uppskjuta målet.

I ett vid N. häradsrätt anhängiggjordt krafmål förekom vid första
rättegångstillfället ingen utredning, utan rätten uppsköt på kärandens
begäran ”målet till nästa sammanträde med föreläggande för parterna att
vid laga påföljd då komma tillstädes, käranden med sin bevisning försedd.
Sedan käranden vid detta sammanträde låtit afhöra åtskilliga vittnen, öfverlämnade
han målet till slutlig pröfning. Svaranden begärde uppskof för
att å sin sida förebringa bevisning angående omständigheter, soin uppenbarligen
voro af betydelse för målets utgång. Häradsrätten uppsköt målet
icke omedelbart utan förklarade sig skola meddela utlåtande å nästföljande
sammanträde, då svarandens uppskofsbegäran bifölls.

Samma (t. f.) domare, som handlagt nyssnämnda mål, hade äfven i
andra fall på liknande sätt obehörigen uppehållit mål.

I N. domsaga anmärktes i ett flertal fall, att vederbörande häradsrätt,
sedan utslag utlofvats till viss dag, å denna dag uppskjutit målet, utan
att något skal för uppskofvet angifvits.

Vid behandling af ansökningsärenden tillämpades i N. domsaga den

— 1912 —

371

praxis, att för den händelse ansökningen icke kunde omedelbart bifallas,
beslut meddelades först vid följande sammanträde.

Jag anmärkte, att i sådana fall, där hindret varit af enklare beskaffenhet
eller klagan öfver beslutet icke skäligen kunde tänkas förekomma,
beslut borde omedelbart meddelas till undvikande af sökandens betungande
med onödig kostnad.

I afseende å flera fall, där lagfarts- och inteckningsärenden af N.
häradsrätt uppskjutits för meddelande af utslag eller beslut, anmärkte
jao> det syntes som om häradsrätten kunnat underlåta att orsaka
de sökande den ökade kostnad, som föranleddes genom uppskofsbesluten.

Sedan ett mål angående kraf förevarit vid H. häradsrätt en mängd
rättegångstillfällen, öfverlämnades det af parterna till slutlig pröfning.
Häradsrätten lofvade meddela utslag vid nästa rättegångstillfälle, då häradsrätten
. likväl »för vidare utredning» ånyo uppsköt målet. Af domboken
för följande rättegångstillfälle framgick ej, i hvilka afseenden häradsrätten
funnit ny utredning erforderlig.

Efter det ett mål öfverlämnats till slutlig pröfning, och N. häradsrätt
lörklarat sig skola meddela utslag å nästa sammanträde, uppsköt då häradsrätten
malet utan att för uppskofsbeslutet något som helst skäl angafs.

Ett mål var instämdt till S. häradsrätt till den 16 mars 1909. Häradsrätten
medhann emellertid ej då att handlägga målet utan beslöt uppskjuta
detsamma till nästföljande dag den 17 mars. Målet förekom sedermera
vid olika tillfällen efter sistnämnda dag och öfverlämnades af båda
parterna till slutlig pröfning den 2 november 1909, då häradsrätten till—
kännagaf, att utslag skulle af kunnas den 31 december 1909. Denna dag
meddelades följande utslag: Enär häradsrätten, i saknad af protokoll i målet
för det eller de tillfällen detsamma före den 17 mars 1909 förevarit till
handläggning, icke ansåge sig nu kunna företaga målet till afgörande,
uppsköt häradsrätten detsamma till nästföljande sammanträde, då parterna,
vid äfventyr att den enes eller andres utevaro icke hindrade målets afgörande,
skulle infinna sig, käranden beredd att då förete felande protokoll
i målet, vid påföljd att det ändock pröfvades*

Vid rådstufvurätten i S. plägade växelmål, oaktadt de voro klara till
afgörande, uppskjutas på en vecka för utslag, därvid de i fall, då svaranden
ej varit tillstädes, tredskovis afdömdes.

* Se ämbetsberättelsen till 1911 års Riksdag, sid. 163.

— 1912 —

372

Rådstufvurätten i Ö. plägade jämväl i synnerligen enkla, erkända krafmål
meddela utslag först efter tre veckor.

Denna praxis uppgafs bero på svårigheten att, om utslag meddelades
tidigare, hinna inom lagstadgad tid expediera desamma.

Sedan mål öfverlämnats till pröfning, hade S. häradsrätt, om ock
målen varit af synnerligen enkel beskaffenhet, ej meddelat utslag förrän
å nästa därpå följande sammanträde. Ej ens erkända fyllerimål afdömdes
omedelbart.

En person yrkade vid G. häradsrätt, att en hans från tjänsten afvika
tjänare måtte för afvikandet enligt legostadgan dömas till ansvar
och förpliktas återbära bekommen städjepenning. Sedan målet förevarit
vid flera rättegångstillfällen, upplyste svaranden, som medgaf hvad i målet
lagts honom till last, att vid det tillfälle afvikandet ägt rum hans saker
körts till närmaste järnvägsstation af en dräng i tjänst hos en person vid
namn H. I anledning häraf anhöll käranden om ytterligare uppskof med
målet för att blifva i tillfälle att till nästa rättegångstillfälle instämma H.
med yrkande om ansvar å honom för delaktighet uti ifrågavarande förbrytelse.
Mot svarandens bestridande biföll häradsrätten detta yrkande.

Härigenom hade målet blifvit onödigt uppehållet.

I vissa fall hade V. häradsrätt onödigt uppskjutit målen. Sålunda
förklarade häradsrätten i ett barnuppfostringsmål, där käranden vid första
rättegångstillfället i svarandens frånvaro öfverlämnade målet till slutlig
pröfning, att utlåtande skulle meddelas nästa sammanträde. För svarandens
hörande uppsköts då målet till ett följande sammanträde. Äfven då
uteblef svaranden, hvaremot käranden tillstädeskom och med upplysning
att svaranden numera afrest till Amerika, yrkade, att häradsrätten måtte
bifalla stämningspåståendet, eller ock, om detta icke läte sig göra, förklara
målet hvilande. Häradsrätten meddelade, att utslag skulle gifvas nästa
sammanträde. Vid detta yttrade häradsrätten, att då svaranden icke blifvit
i målet hord, kunde målet icke slutligen pröfvas, utan förklarades detsamma
hvilande.

L. häradsrätt hade i åtskilliga fall utan orsak meddelat beslut i anledning
af uppskofsbegäran först vid påföljande sammanträde. Detta hade
skett jämväl i nyinstämda mål.

Likaledes hade N. häradsrätt i ett synnerligen afsevärdt antal fall

— 1912 —

373

först vid påföljande sammanträde meddelat beslut angående framställdt
yrkande om uppskof, därvid uppskof beviljats.

I ett vid J. häradsrätt hösttinget 1906 handlagdt mål angående ansvar
för olaga ölutskänkning, som behandlats vid två föregående rättegångstillfällen,
anhöll åklagaren, att enär han önskade få såsom vittne hörd en
person, hvars vistelseort han för tillfället icke kände, målet måtte förklaras
hvilande i afbidan på, att ifrågavarande person kunde anträlfas.
Denna anhållan blef af häradsrätten bifallen, och ännu vid min inspektion
den 17 juli 1908 hade målet icke upptagits till förnyad behandling.

Sedan vid en rådstufvurätt åklagaren på grund af en utaf vederbörande
målsägare utfärdad rättegångsfullmakt in blanco yrkat ansvar å
en person för misshandel, hade rådstufvurätten, i stället för att genast
afvisa målet, förehaft det flera gånger och först vid fjärde rättegångstillfället
förklarat målet ej kunna upptagas till pröfning.

I ett mål hade S. häradsrätt ålagt svaranden edgång, utan att käranden
förelagts att å edgångsdagen infinna sig eller påföljd för hans utevaro
utsatts. Å edgångsdagen, därvid svaranden gick eden, uteblef käranden.
Häradsrätten förklarade sig skola meddela utslag å nästa sammanträde.
Då uppsköt emellertid häradsrätten målet, enär käranden icke fått
föreläggande att å edgångsdagen inställa sig vid äfventyr, att hans utevaro
icke hindrade målets afgörande.

Två andra liknande fall antecknades vid samma rätt.*

A. häradsrätt hade den 28 januari 1905 i ett mål af icke vidlyftig
eller svår beskaffenhet angående hemfridsbrott, den 20 januari 1906 i
mål angående en stöld, som af den tilltalade utan vidare erkänts, samt
den 7 april 1906 i mål angående fosters läggande å lön, i hvilket jämväl
den tilltalade erkänt förbrytelsen, uppskjutit meddelandet af utslagen i
målen till först påföljande helgfria dagar eller respektive den 30 januari
1905, den 22 januari 1906 samt den 9 april 1906.

I två andra fall hade samma häradsrätt uppskjutit meddelandet af
utslag i enklare mål angående häktad till nästa dag.

* I fråga om onödigt uppskof, se jämväl sid. 348 och 349.

— 1912 —

374

Vid J. häradsrätt rannsakades den 16 december 1905 R., häktad och
åtalad för tjufnadsbrott, äfvensom S., häktad och åtalad för förskingring
m. m. Efter det rannsakningen i de båda målen afslutats, tillkännagafs,
att häradsrätten ville i målen meddela utslag påföljande helgfria dag.
Intetdera målet var af vidlyftig beskaffenhet.

Arbetaren J., tilltalad för olofligt tillgrepp, undergick den 11 augusti
1906 rannsakning vid E. häradsrätt. Efter en kort rannsakning tillkännagafs,
att rätten skulle meddela utslag i målet nästa helgfria dag. Den
13 augusti meddelades utslag, och dömdes då J., jämlikt 12 § i lagen
om renmärken den 1 juli 1898, att höta 15 kronor.

Vid sistnämnda häradsrätt hölls vidare den 31 december 1906 rannsakning
med H., tilltalad för vållande till annans död. Den tilltalade
erkände brottet och rannsakningen var mycket kort. Vid dess slut tillkännagafs,
att utslag skulle meddelas nästa helgfria dag; och dömdes H.
den 2 januari 1907 till sex månaders fängelse.

Den 10 november 1906 hölls rannsakning vid K. häradsrätt med häktade
P. Efter det rannsakningen afslutats, tillkännagafs, att häradsrätten ville
påföljande helgfria dag meddela utslag. Målet var af enkel beskaffenhet.

I ett vid rådstufvurätten i L. anhängigt rannsakningsmål angående
en änka, häktad och tilltalad för att vid två särskilda tillfällen hafva utslagit,
ena gången två och andra gången fyra fönsterrutor, anhöll den
tilltalade, då hon den 21 januari 1907 rannsakades, att blifva försatt å
fri fot. Denna begäran afslogs, och målet företogs till ny behandling
den 28 januari 1907, då rannsakningen afslutades. Målet, som kraft obetydlig
handläggning, företogs då icke till afgörande, och den tilltalade
fick kvarsitta i häkte. Rätten tillkännagaf, att utslag skulle meddelas
följande dag. Den 29 januari 1907 meddelades utslag, hvarigenom den
tilltalade dömdes att höta för ett af brotten 25 kronor och för det andra
50 kronor och förklarades, att hon skulle försättas å fri fot.

I en del synnerligen enkla brottmål hade M. häradsrätt jämväl underlåtit
att meddela utslag genast. I

I tre rannsakningsmål af enklare beskaffenhet hade rådstufvurätten i
L. uppskjutit meddelandet af utslag, i två af målen två dagar och i det
tredje eu dag efter det rannsakningen afslutats.

— 1912 —

375

Angående en ansökan om dödförklaring hade N. häradsrätt uppskjutit
meddelande af utlåtande till nästa sammanträde, då ansökningen bifölls.

I ett mål angående ansvar å häktad person för misshandel och tidelag
dömde V. häradsrätt i utslag den tilltalade till två månaders fängelse för
misshandel, hvaremot häradsrätten uppsköt målet, i hvad det afså^- ansvar
för tidelag. °

I en domsaga befanns, att i åtskilliga fall utslagen allenast innehöllo
att häradsrätten pröfvade rättvist »bifalla kärandens talan». Åtminstone
i ett af de anmärkta fallen (afseende testamentsklander) var kärandens
talan, som endast i stämningen angifvits, synnerligen inveckladt formulerad.

En person instämde år 1906 en annan till domstol med yrkande om
utfående af visst belopp på grund af räkning. I denna hade svaranden
debiterats, förutom kapitalbelopp, ränta därå. I stämningen hade käranden
därjämte yrkat utbekomma fem procent ränta från stämningsdagen å räkningens
belopp (kapital jämte ränta). Det antecknades i domboken allenast,
att svaranden »vidgick krafvet», hvarefter häradsrätten ålade honom betalningsskyldighet
»i enlighet med stämningspåståendet».

I en bank både A. erhållit ett lån mot säkerhet af inteckning. Banken
instämde 1908 A. till rådstufvurätten i S. med jakande om utbekommande
åt rörskrifna _ beloppet. A. erkände krafvet; och ålade rådstufvurätten
honom betalningsskyldighet mot återbekommande af omslagsreversen (men
icke inteckningen). I omslagsreversen var antecknadt, att inteckningen
skulle utgöra säkerhet jämväl för öfriga lån, hvari A. häftade eller komme
att häfta till banken. Denna hade emellertid uti ifrågavarande mål ei
uppgifva, att svaranden häftade i någon annan skuld.

I åtskilliga civila mål hade Å. häradsrätt, utan att något som helst
domskäl angitvits, ålagt svaranden betalningsskyldighet.

Sedan vid rådstufvurätten i U. i domboken för 1906 under nr 130
antecknats ett vid. rätten handlagdt mål, hade på en bilaga, till hvilken
icke någon hänvisning förekom i domboken, protokollförts ett annat mål
angående ärekränkning, betecknadt likaledes med nr 130. Enligt den 24

— 1912 —

376

september 1906 meddeladt utslag i detta senare mål dömde rådstufvurätten
svaranden att med ed betyga, »att han icke under långfredagen
innevarande år missfirmat ’svaranden ». Såsom tid för edgången bestämdes
den 3 december 1906, då svaranden skulle komma tillstädes, vid vite försedd
med prästbetyg. I domboken för den 3 december 1906 fanns icke
någon anteckning om detta mål, men under den 31 december 1906 var
antecknadt, att som ifrågavavarande mål icke blifvit till handläggning påropadt
den 3 december, så beslöt rådstufvurätten förklara målet hvilande
och beroende på anmälan af någondera parten. Den 15 april 1907 inställde
sig käranden och begärde, att målet skulle upptagas till förnyad
behandling, i anledning hvaraf rådstufvurätten utsatte målet att förekomma
den 29 i samma månad. Nämnda dag kom svaranden tillstädes och påvisade
felaktigheten i edgångsformuläret (»svaranden» i stället för »käranden»).
Med anledning häraf meddelades nytt utslag den 29 april. Det
nya utslaget var af samma innehåll som det förra med undantag däraf,
att »svaranden» ändrats till »käranden».

I ett mål angående ansvar å en poliskonstapel för misshandel yttrade
rådstufvurätten i S. i utslag, att enär svaranden icke genom hvad i målet
förekommit vore öfvertygad att under det han affört käranden till arresten
eller sedan han insatt käranden i densamma hafva misshandlat käranden
ens i så måtto, att edgång kunde svaranden ådöinas, ogillades käromålet.

I ett vid M. häradsrätt anhängiggjordt mål angående utlämnande af
en handling, i hvilket mål en person instämt två andra såsom svarande,
meddelade "häradsrätten utslag den 28 oktober 1907, och föreläde häradsrätten,
utan att förut hafva gjort sig underrättad om hvem, som innehade
handlingen, en hvar af svarandena vid vite af 50 kronor att inom \iss tid
utlämna handlingen.

I ett vid Å. häradsrätt anhängiggjordt mål mot firman Axel Johansson
& c:o hade häradsrätten vid två tillfällen dömt »innehafvaren» af firman
att utgifva vite, utan att i beslutet angifva hans namn. I

I ett mål mellan två enskilda parter angående ansvar för bedrägeri
ålade rådstufvurätten i K. genom beslut under rättegången svaranden att
nästa rättegångstillfallé vid vite förete de räkenskaper, han kunde hafva fort.

Häremot anmärktes, att rådstufvurätten i ifrågavarande mål, däri
talan om ansvar förts, icke lagligen ägt att vid vite förelägga svaranden
att vid rätten förete sina räkenskapsböcker.

— 1912 —

377

Ett aktiebolag instämde till M. häradsrätt en f. d. styrelseledamot i
bolaget med yrkande att honom måtte åläggas utlämna en dagbok, som
han i sin egenskap af styrelseledamot haft i förvar. Svaranden° ålades af
häradsrätten genom utslag, . som af hofrätten fastställdes, att vid vite af
200 kronor utlämna boken inom viss tid. Då boken icke inom den föreskrifna
tiden utlämnades, instämde aktiebolaget ånyo den ifrågavarande
personen med yrkande, att vitet måtte utdömas.

I utslag utlät sig. häradsrätten, att, oaktadt svaranden innan målet
förekom till handläggning utlämnat boken, dömdes svaranden att utgifva
vitet, hvilket skulle lika fördelas mellan kronan och allmänne åklao-aren.

Då en person, som dömts till edgång, tillåtits att, ehuru vid edgån°-sbeslutet
med vitespåföljd lämnade föreskrifter ej uppfyllts, gå eden, hade
vederbörande domstol dessutom utdömt vitet.

Vid meddelande af besvärshänvisning beträffande slutliga utslag Järn- 25-27 kap.
nades vid N. häradsrätt icke besked om tiden för talans fullföljande i
annan mån än genom en hänvisning till bestämmelserna i 27 kap. 1 §
rättegångsbalken.

Med tillämpning af 13 kap. 4 § giftermålsbalken dömde vederbörande
häradsrätt den 9 oktober 1907 till skillnad i äktenskap, enär mannen af
ondska och motvilja förlupit sin hustru och rest utrikes i uppsåt att ej
mera blifva och bo med henne. Parterna hänvisades att fullfölja talan
mot utslaget efter vad.

Utslaget hade rätteligen bort åtföljas af besvärshänvisning.

Enahanda anmärkning framställdes hos rådstufvurätten i A.

Rådstufvurätten i M., som i två särskilda fall i tvist angående skyldighet
för en person att beediga bouppteckning ålagt vederbörande dylik
skyldighet, hänvisade den med utslaget missnöjde att fullfölja talan o-enorn
besvär. ö

I fråga om åskilliga brottmål, hvari af M. häradsrätt meddelats slutligt
utslag, saknades anteckning, att besvärshänvisning lämnats. I

I ett vid J. häradsrätt anhängigt krafmål mot en änka invände denna,
att hennes fyra. barn borde instämmas till medsvaromål. Häradsrätten
uppsköt målet till nästa sammanträde med föreläggande för käranden att

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 48

2.9 kap.

Saköreslän]
in. m.

378

till detta sammanträde instämma barnen, vid äfventyr att käromål^ eljest
skulle anses förfallet. Då käranden sedermera ej ställde sig föreläggandet
till efterrättelse, tillämpade häradsrätten detsamma. Käranden hänvisades
att mot detta beslut föra talan genom besvär.*

Genom utslag den 30 december 1909 fällde V. häradsrätt en kvinna
jämlikt 29 kap. 1 § rättegångsbalken för rättegångsmissbruk ått bota
femton daler »eller tjugutva kronor 50 öre». Enligt anteckning i domboken
var den bötfällda för fattigdom befriad från erläggande af afgift för
protokoll i målet.

Sommartinget 1908 dömde J. häradsrätt två personer jämlikt kungl.
cirkuläret den 28 maj 1859 att för olofligt beträdande af järnväg bota
hvardera fem kronor. I saköreslängden voro i afseende å den ene af de
dömde böterna fördelade med hälften till kronan och hälften till åklagaren,
medan i det andra fallet hela bötesbeloppet tillagts kronan. Domboken
innehöll icke någon anteckning om fördelning af böterna.

I domboken plägade för öfrigt aldrig utsättas, huru böter, adömda
enligt särskilda författningar, skulle fördelas, utan verkställdes anteckning
om 1''ördelningan, då sådan ifrågakom, allenast i saköreslängden.

Vid rådstufvurätten i M. hade i ett utslag, hvarigenom böter utdömts
till fördelning på annan än kronan, endast antecknats, att böterna skulle
utgå »till laga fördelning», utan upplysning huru fördelningen skulle ske.

I ett mål angående ansvar för oloflig utskänkning af öl hade rådstufvurätten
i K. dömt svaranden att bota 25 kronor till kronan. Sedan
hade emellertid rådstufvurätten i enlighet med lag fördelat böterna.

Angående fyllerimål var i åtskilliga fall i radstufvurättens i K. dombok
antecknadt, att böterna redan erlagts.

Borgmästaren upplyste, att stadsfiskalen, som kände rådstufvurättens
praxis i afseende å bötesbeloppens storlek, plägade vid förseelsens erkännande
inför honom uppbära böterna.

* I fråga om oriktig hänvisning för fullföljd af talan mot slutligt utslag, se äfven
rättsfall å sid. 355.

— 1912 —

379

Vid rådstufvurätten i M. hade i saköreslängden för år 1907 i ett fall
* ej antecknats förbrytelsens art.

I derå fall, då domstolar dömt personer till böter jämte urbota bestraffning,
hade i saköreslängden anteckning ej skett om urbota straffet.

I ett sådant fall hade anteckning ej heller skett om böterna.

En person dömdes af S. häradsrätt å sårskildt sammanträde den 19
augusti 1906 till 200 kronors böter för misshandel. Böterna voro emellertid,
vid inspektion i juli 1909, ej antecknade i saköreslängden.

Rådstufvurätten i K. dömde den 2 juni 1908 en person till 5 kronors
böter för fylleri. Vid inspektion i juli 1909 voro böterna ej antecknade
i saköreslängden.

I ett mål emellan M., kärande, och flera andra personer, svarande,
dömde K. häradsrätt genom utslag den 10 maj 1909 M. att jämlikt 16 kap.
1 § strafflagen höta 75 kronor. Anteckning om dessa böter hade ej införts
i saköreslängden.

Likaledes hade icke i saköreslängden införts, att en person blifvit af
N. häradsrätt dömd till böter för olaga ölförsäljning, andra resan.

Därest i ett utslag samma person ådömts böter för flera förseelser,
plägade vid N. häradsrätt i saköreslängden icke antecknas det för hvarje
förseelse utdömda belopp.

Angående en person, som af N. häradsrätt dömts att höta för olaga
ölförsäljning, första gången, 15 kronor och för försäljning af öl till minderåriga
10 kronor, funnos ej i saköreslängden de särskilda bötesbeloppen, utan
var endast deras summa införd.

Saköreslängd fanns vid inspektion i juli 1909 ej upprättad för andra
och tredje sammanträdena af B. häradsrätts vårting 1909.

Utdrag af saköreslängden till domboken i civila mål plägade vid rådstufvurätten
i V. icke, på sätt föreskrifves i kungl. kungörelsen den 6
oktober 1882, expedieras för hvarje månad.

Saköreslängd hade af rådstufvurätten i S. för verkställighet expedierats
allenast för hvarje halfår, i stället för hvarje månad, detta oaktadt

— 1912 —

380

vid inspektion, som år 1906 verkställts af justitieombudsmannen, anmärkning
af liknande beskaffenhet förekommit.

Vid inspektion den 8 september 1908 anmärktes, att vid rådstufvurätten
i F. saköreslängden för 1908 var uppsatt allenast för tiden till och med
juni. Under juli och augusti hade likväl böter utdömts af rådstufvurätten.

I en mängd fall har anmärkts, att saköreslängden ej underskrifvits
eller hopsummerats.

En kronofogde hade i flera fall låtit sig komma till last försummelse
i afseende å indrifning af böter.

3) Giftermålsbalken m. m.

K. häradsrätt hade den 29 april 1907 sammanträdt till urtima ting
för ändamål, som i protokollet sålunda angifvits: »Under åberopande af
stadgandet i 8 kap. 3 § giftermålsbalken, att svensk man och kvinna, som
gjorde äktenskapsförord utrikes, skulle inom sex veckor efter sin återkomst
låta ingifva sagda förord till rätten för att i dess protokoll intagas, anhöllo
makarna E., som i midten af denna månad återkommit till Sverige,
genom E. ö. att här skulle intagas detta äktenskapsförord etc.» Handlingen
var dagtecknad: Paris den 27 mars 1907. Nästa lagtima ting i
häradet inföll den 4 juni 1907.

Förfarandet syntes vara grundadt på en uppfattning af innebörden i 8
kap. 3 § giftermålsbalken, som, där den ej vore felaktig, utvisade en
uppenbar brist i lagstiftningen. *

L. häradsrätt hade i ett par fall dömt till skillnad i äktenskap jämlikt
13 kap. 4 § giftermålsbalken på grund af egenvilligt öfvergifvande,
utan att någon som helst utredning om förefintligheten af oenighet i parternas
äktenskap förebragts.

Å. häradsrätt hade i ett fall dömt till skillnad i ett äktenskap, men härvid
uraktlåtit att hänvisa parterna till konsistorium för erhållande af skiljebref.

Öfver äktenskap, afslutade inför magistraten i U., fördes icke särskilda
protokoll.

Enahanda anmärkning framställdes hos magistraten i P.

* Jag skall i annat sammanhang närmare behandla detta spörsmål.

— 1912 -

381

Två makar försattes i konkurs af rådstufvurätten i A., och ingaf
hustrun ansökan om att erhålla boskillnad. I anledning häraf yttrade
rådstufvurätten i meddelad dom, att enär, såvidt konkurshandlingarna utvisade,
den i konkursen bevakade gälden vore af sådan beskaffenhet, att
gäldenärens hustru icke hade laglig förbindelse att ansvara för betalning
till större eller mindre del af den gäld, till hvars godtgörande boets tillgångar
icke försloge, pröfvade rådstufvurätten lagligt döma till boskillnad
emellan makarna.

Enligt 2 § i lagen om boskillnad hade rådstufvurätten lagligen bort
bifalla ansökningen alldeles utan afseende å de omständigheter, hvilka
åberopats till stöd för bifall till densamma.

Sedan vid rådstufvurätten i F. en person försatts i konkurs, sökte
hans hustru boskillnad. Rätten beviljade ansökningen, »enär af hvad i
ärendet förekommit måste antagas, att mannens gäld ej kunde betalas, utan
att hustruns enskilda egendom eller giftorätt, som för gälden ej svarade,
tillgrepes».

I anledning af denna motivering erinrades borgmästaren om bestämmelsen
i 2 § i lagen om boskillnad, enligt hvilken konkurs i och för si» är
tillräcklig orsak att döma till boskillnad.

Sedan en person försatts i konkurs, ingaf hans hustru ansökning om
boskillnad till N. häradsrätt. Mot ansökningen invände sysslomannen i
konkursen, att hustrun icke ägde enskild egendom, samt anhöll till styrkande
häraf om uppskof med ärendet till nästa sammanträde, då emellertid
häradsrätten (under annan ordförande) biföll ansökningen.

Ansökningen hade med hänsyn till bestämmelsen i 2 § i lagen om
boskillnad bort bifallas vid första sammanträdet, och ärendet hade alltså
obehörigen uppskjutits.

Hustru L. lät den 21 juni 1909 till rådstufvurätten i K. ingifva ansökan
om boskillnad från sin man, hvilken enligt å ansökningeif tecknad
påskrift bifallit densamma. Rådstufvurätten hade endast kungjort, att ansökningen
inkommit, men ej meddelat dom öfver densamma.

Borgmästaren förklarade, att dom öfver ansökningen icke meddelats,
beroende därpå att dom enligt borgmästarens förmenande i dylikt fall icke
vore erforderlig-.

Rådstufvurätten i ö. hade i strid mot 28 § boskillnadslagen under —

1912 —

382

underlåtit att efter lag bedöma ansökan om boskillnad allenast af det skäl,
att jäf mot ansökningen ej blifvit gjordt.

Förteckning Enligt 26 § i lagen om boskillnad skall vid allmän underrätt föras
nadsirenden” förteckning öfver alla där anhängiggjorda boskillnadsärenden, utvisande
för hvarje ärende dagen, då ansökning däri är gjord, samt alla i ärendet
vidtagna åtgärder och af rätten eljest meddelade beslut.

Vid flera domstolar har befunnits, att sådan förteckning, som i 26 §
omförmäles, icke blifvit upplagd. Anteckning om förekommande boskillnadsärenden
infördes vid dessa domstolar i regel i förteckningen öfver
konkurser.

I fråga om några domstolars förteckningar öfver boskillnadsärenden
har anmärkts, att däri införts anteckning allenast om boskillnadsärenden,
som förekommit utan samband med konkurs, öfriga dylika ärenden antecknades
i dessa fall i konkursförteckningen. Enligt ofvannämnda lagstadgande
skola dock samtliga boskillnadsärenden antecknas i den därför
afsedda förteckningen.

Vid granskningen af ifrågavarande förteckning har i en del fall
anmärkts, att dröjsmål ägt rum i afseende å meddelande af dom öfver
ansökan om boskillnad, och att anteckningarna i förteckningen varit ofullständiga.
— Sålunda hade i fråga om en den 13 april 1908 vid rådstufvurätt
gjord ansökan om boskillnad dom ännu den 16 juli 1909 icke meddelats.
— Till en häradsrätt hade inkommit två af bouppteckningar åtföljda
ansökningar, den ena den 22 december 1909 och den andra den 10 januari
1910. I dessa ärenden hade, enligt hvad förteckningen angaf, ännu vid inspektion
i maj 1910 dom icke meddelats. Samma var förhållandet med en till annan
häradsrätt inom domsagan den 14 september 1909 ingifven ansökan. — Vid
inspektion 1909 hos en rådstufvurätt fanns i förteckningen angifvet, att
en ansökan om boskillnad och undanskiftande inkommit den 25 februari
1901. Förteckningen lämnade icke någon upplysning, huruvida dom meddelats
i ärendet; och ej heller kunde genom jämförelse med domboken
utrönas, att ärendet blifvit behandladt af rådstufvurätten. — Ett liknande
fall antecknades jämväl under 1909 års inspektion vid en annan rådstufvurätt.
— Till en rådstufvurätt hade en hustru å inställelsedagen i
mannens konkurs den 29 oktober 1907 ingifvit ansökan om boskillnad,
hvarvid tillsades att dom skulle meddelas den 13 januari 1908. Vid inspektion
i juli 1909 kvarstod enligt förteckningen ärendet oafgjordt. —
Liknande var förhållandet med en den 16 februari och en den 11 maj
1909 ino-ifven ansökan. — Beträffande ett ärende, inkommet till en härads O —

1912 —

383

rätt år 1909, var vid inspektion i september 1910 allenast antecknadt, att
förhör utsatts till den 10 maj 1909. Huruvida dom meddelats, framgick
ej af förteckningen. — Förteckningarna i en domsaga, hvilka syntes hafva
upplagts efter en vid inspektion i domsagan år 1903 af dåvarande justitieombudsmannen
framställd anmärkning, upptogo icke samtliga, sedan lagen
om boskillnad trädde i kraft, inkomna boskillnadsärenden. För ett härad
började anteckningarna med år 1901, för ett annat med år 1902 och
för ett tredje med år 1903. — I en domsaga hade icke införts något
ärende: i ett tingslag sedan hösten 1902 och i ett annat sedan hösten
1906, ehuru efter hvad vid inspektion år 1908 utröntes boskillnadsärenden
förekommit. — I en rådstufvurätts förteckning hade ännu vid
inspektion den 20 september 1910 anteckning icke införts om två boskillnadsärenden,
ingifna det ena den 2 maj och det andra den 16 juni 1910.
Dom hade icke meddelats rörande den senare ansökningen, och lämnades
därom vid inspektionen den uppgiften, att ärendet afglömts till följd däraf,
att anteckning om detsamma icke kommit att införas i förteckningen. —
I ett fall anmärktes, att införing i förteckningen icke alltid skett i kronologisk
ordning. — I en förteckning saknades för några fall anteckning,
att kungörelse expedierats till vederbörliga tidningar. — Beträffande ett
par förteckningar har anmärkts, att de voro i bristfälligt skick, i det ena
fallet bestod förteckningen af lösa pappersark.

4) Årfdabalken med därtill hörande författningar.

Den 2 mars 1908 inregistrerades hos rådstufvurätten i M. en efter en
frälseman N. från Stockholm upprättad bouppteckning, hvilken dock endast
afsett den aflidnes fasta egendom i M. Bouppteckningen i dess helhet hade
förut blifvit inregistrerad hos Svea hofrätt och därstädes stämpelbelagd. För
den till rådstufvurätten ingifna handlingen, hvilken enligt borgmästarens
uppgift haft formen af ett utdrag af hufvudbouppteckningen, hade lösen
upptagits efter de i k. förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen
stadgade grunder.

Då N. varit frälseman, hade rådstufvurätten icke haft att taga någon
befattning med samma bouppteckning.

Tre personer ingåfvo till M. häradsrätt ansökning, att en deras broder,
A. C., som år 1883 afrest till Amerika, måtte förklaras död. Utan att
efterhöra om A. C., som vid afresan varit 25 år gammal, då varit gift,
uppsköt häradsrätten ärendet för att lämna sökandena tillfälle att styrka,
att A. C. »icke år eller varit gift».

— 1912 -

384

H. inlämnade till rådstufvurätten i S. en med hennes namn undertecknad,
såsom testamente betecknad, icke bevittnad handling med begäran
om dess intagande i domboken. I anledning häraf antecknade rådstufvurätten
i domboken följande: »Efter testamentets uppläsande förklarar
H., att detsamma innehåller hennes yttersta vilja, och att hon egenhändigt
underskrifvit det. H., som är i rätten känd, synes hafva fullt och sundt
förstånd och handla alldeles frivilligt».

Häremot anmärktes, att rådstufvurätten, i stället för att villfara H:s begäran,
bort lämna henne upplysning om lagens föreskrifter angående
formen för testamentes upprättande. (Angående den lagliga betydelsen
af ett förfarande, sådant som det nu ifrågavarande, hafva nämligen meningarna
i praxis visat sig särdeles delade).

Enligt hvad O. häradsrätts protokoll öfver bouppteckningar m. m.
för första sammanträdet af vårtinget 1906 utvisade, hade vid nämnda
sammanträde för bevakning såsom testamente ingifvits ett köpekontrakt
angående fast egendom, innehållande, bland annat, bestämmelser om undantagsförmåner.
Handlingen intogs i protokollet, och resolverade rätten, att
detsamma borde genom sökandens försorg delgifvas den dåmera aflidne
säljarens arfvingar.

På liknande sått hade förfarits i afseende å en till samma häradsrätt
första sammanträdet af vårtinget 1907 för bevakning ingifven handling,
som uppenbarligen icke kunde betraktas såsom testamente.

Jag anmärkte i fråga om detta förfarande, att häradsrätten bort
för att bespara sökandena en onödig kostnad fästa deras uppmärksamhet
å betydelsen af den gjorda »bevakningen».

Enligt hvad förmynderskapsprotokollet för den 20 januari 1908 utvisade
hade en hustru vid rådstufvurätten i A. begärt, att hennes man
måtte förklaras omyndig, emedan han genom spritmissbruk vore oförmögen
att sköta sig själf och genom sitt lefverne riskerade sin egen och
sin familjs existens. Vid ärendets handläggning, hvarvid mannen var
frånvarande, ingafs ett läkarbetyg af innehåll, att mannen under de senare
åren till följd af spritmissbruk visat sig oredig och besynnerlig samt
nedsatt till kropps- och själskrafter, hvarför han syntes oförmögen att
taga hand om sig och sitt gods. Rådstufvurätten förklarade honom
omyndig, utan att tillfälle lämnats honom att yttra sig öfver ansökningen.

Vid första sammanträdet af hösttinget 1906 i L. tingslag gjordes
af ordföranden i T. sockens fångvårdsstyrelse till häradsrätten fram —

1912 —

385

-ställning-, att änkan E. måtte förklaras omyndig. Såsom skäl härför anfördes,
att E. vore mycket sjuklig samt till följd däraf oförmögen att sköta
sig själf och sin egendom, hvarför hon, därest hon icke snart finge någon
hjälp, kunde komma att falla fattigvården till last. Utan att hafva lämnat
E. tillfälle att yttra sig i ärendet och utan att annan däri blifvit hörd,
förklarade häradsrätten E. omyndig och förordnade förmyndare för henne.

Enligt hvad L. häradsrätts förmynderskapsprotokoll utvisade hade i
ett par fall ansökan gjorts hos häradsrätten om förordnande af god man
för sökanden, enär denne på grund af hög ålder vore oförmögen att själf
vårda sina ekonomiska angelägenheter. Med bifall till ansökningen hade
häradsrätten förordnat viss person att, då så erfordrades, i egenskap af
god man biträda sökanden i vården af dess ekonomiska angelägenheter
med skyldighet för den förordnade att vid utöfvandet af uppdraget ställa
sig i ämnet gällande lag och författningar till noggrann efterrättelse.

Rådstufvurätten i S. hade år 1907 förklarat L. omyndig allenast på
uppgift därom af annan person, att L. vore oförmögen att sköta sina affärer.
Då vid inspektionen upplystes af rättens ordförande, att L. varit sinnessjuk,
anmärktes, att rätten bort i protokollet intaga^ intyg därom eller anteckna,
att sjukdomen varit rätten veterlig.

K. häradsrätt hade vid ett tillfälle upptagit till pröfning och bifallit
•en ansökan om en persons försättande i omyndighetstillstånd, ehuru sökanden
icke enligt kungl. förordningen den 7 juni 1749 varit behörig att
gorå ansökningen.

Sedan en person hos samma häradsrätt gjort ansökan om en annan
persons omyndigförklarande, uppsköt häradsrätten för dennes hörande
ärendet till viss dag, då sökanden, om ansökningen fullföljdes, vid vite
af 25 kronor skulle vara beredd att föreslå någon lämplig och därtill
vederhäftig person att öfvertaga förmynderskapet äfvensom förete bevis
från den föreslagne, att han åtoge sig befattningen.

Vitesföreläggandet hade uppenbarligen icke bort meddelas.

Sedan till vederbörande häradsrätt ingifvits ansökning, att en person
måtte förklaras omyndig och i samband därmed förmyndare för honom
föreslagits, uppsköts ärendet genom beslut den 16 mars 1909 för förstnämnda
persons hörande till viss senare rättegångsdag, då denne efter

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 49

386

delgifningen åt'' uppskofsbeslutet hade att afgifva yttrande öfver berörda
yrkande vid äfventyr att eljest anses hafva medgifvit detsamma.

Föreläggande af sistberörda innehåll hade icke bort förekomma.

R. häradsrätt hade i några fall förordnat personer till förmyndare
utan deras hörande och utan att, såvidt protokollet utmärkte, på något
sätt söka förvissa sig om, att de voro oförhindrade eller villiga att åtaga
sig uppdraget.

Enahanda förhållande har anmärkts vid sju andra underdomstolar.

Gode männen för tillsyn å förmynderskap i staden ö. anmälde i
en uti rådstufvurättens förmynderskapsprotokoll för den 2 mars 1908 intagen
skrift, att, enligt hvad gode männen erfarit och öfvertygat sig om,
en° person E., som af rätten förordnats till förmyndare för vissa omyndiga,
förskingrat dessa tillhörig egendom. Utan att från E. infordra förklaring
entledigade rådstufvurätten honom nämnda den 2 mars från förmynderskapet.

Uti en till G. häradsrätt ingifven skrift anhöllo gode männen för
tillsyn å förmynderskap inom viss socken, att, som en förmyndare på
»rund af ålder och sjukdom vore oförmögen att sköta det honom uppdragna
förmynderskapet, han matte entledigas därifrån samt annan uppwifven
person förordnas att öfvertaga förmynderskapet. Häradsrätten biföll
framställningen utan att däröfver höra den förutvarande förmyndaren,
eller, såvidt protokollet utvisade, på något sätt förvissa sig om, att den
föreslagne vore oförhindrad eller villig att öfvertaga förmynderskapet. I.

I. häradsrätt plägade utan villkor bifalla ansökningar af förmyndare
om tillstånd till försäljning å offentlig auktion af omyndigs fasta egendom.

Genom ett dylikt generellt tillstånd kunde de omyndiges rätt äfventyras.

förteckning Granskningen af den förteckning öfver förmynderskap, som skall vid
öfre,- för- domgtol föras enligt 2 § i lagen angående tillsyn å förmyndares förvalter*
åkning af omyndigs egendom, har gifvit anledning till anmärkningar vid
flertalet domstolar. Anmärkningarna hafva i allmänhet gått ut på,

att förmyndare eller för frånvarande stärbhusdelägare förordnade
gode män försummat att till gode männen för tillsyn å förmynderskap
aflämna föreskrifven räkning, ofta för flera år, utan att vederbörande domstol
meddelat de försumlige föreläggande att fullgöra sin skyldighet;

— 1912 —

387

att då en gång anmälts, att bo vore »oskiftadt» eller »outredd, domstolen
sedermera icke vidtagit någon åtgärd för att få utrönt, huruvida
förmyndaren emottagit egendom till förvaltning;

att, vid försummelse att aflämna räkning, rätten visserligen meddelat
föreläggande, men sedermera underlåtit vaka öfver, att föreläarsrandet
fullgjordes;

att gode männen för tillsyn å förmynderskap försummat att aflämna
förteckning enligt 7 § i lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning
af omyndigs egendom, utan att åtgärd i anledning däraf vidtagits;

att, sedan förmyndare eller för frånvarande stärbhusdelägare förordnade
gode män aflidit, andra personer icke förordnats i de aflidnes
ställe;

att dröjsmål ägt rum med införande i förteckningen öfver förmynderskap
af vederbörliga anteckningar, särskildt angående aflämnade förmyndarräkningar; att

förteckningen öfver förmynderskap varit ofullständig, i det att
däri ej införts anteckning om alla meddelade förmyndarförordnanden, om
tiden för utfärdande af dylikt förordnande, om omyndigs ålder, om aflämnade
förmyndarräkningar, om meddelade förelägganden o. s. v.; samt

att förteckningen varit mindre öfverskådlig eller eljest olämpligt anordnad.

I fråga om tiden för meddelande af föreläggande har ofta anmärkts,
att dröjsmål ägt rum. Sålunda gåfvos vid flera domstolar föreläggandena
först under senare hälften af året efter det, för hvilket räkning skolat aflämnas.
Vid vissa domstolar har man ansett sig, ehuru uppenbarligen
utan laglig grund, icke höra infordra räkning från förmyndare, förrän ett
helt kalenderår förflutit efter det, då förordnandet för förmyndaren gafs.
Där förelägganden''plägat meddelas först under senare halfåret, har i nyss
angifna fall kunnat inträffa, att nära tre år förflutit, från det förmyndaren
förordnades, innan han vid försummelse att aflämna räknir^ erhållit föreläggande.

Ytterligare har anmärkts, att föreläggande meddelats i olämplig form,
i det att förmyndaren visserligen förpliktats vid visst vite fullgöra sin
eftersatta skyldighet och att ingifva bevis därom, men utan att någon tid
utsatts, inom hvilken åläggandet skulle vara fullgjordt, att föreläggande
meddelats först å andra året, efter det då de omyndige uppnått myndig
ålder, samt att föreläggande gifvits förmyndare, oaktadt förmynderskapet
öfverflyttats till annan domstol redan före den tid, som föreläggandet
afsåg.

I en domsaga hade i åtskilliga fall förordnats person att »såsom god

— 1912 —

388

man under förmyndareansvar» vid arfsutredning bevaka omyndiges rätt.
Vid bristande redovisning både häradsrätten härvid regelbundet uraktlåtit
att för den försumlige utfärda föreläggande. Häradshöfdingen förklarade
sig anse, att förordnanden af omförmälda beskaffenhet vore af rent interimistisk
natur, och att, då den förordnade efter boutredningen öfverlämnade
vårdnaden om boet till myndlingarnas fader eller moder, för hvilka
i dylika fall särskilt förordnande ej utfärdades, häradsrätten saknade anledning
tillse det redovisning blefve afgifven.

En »under förmyndareansvar» förordnad »god man» torde vara i alla
afseenden likställd med förmyndare. Häradsrätten hade följaktligen utan
giltigt skäl undandragit sig att öfva tillsyn öfver den sålunda förordnades
förvaltning.

5) Förordningen ang. lagfart å fång till fast egendom.

Sedan vid skifte af dödsbo en fastighet gemensamt tillskiftats efterlefvande
man och omyndiga barn, och fastigheten i dess helhet sedermera
öfverlåtits å mannen, hade rådstufvurätten i E. beviljat mannen lagfart,
utan att i protokollet antecknats, att rådstufvurätten gifvit tillstånd till
öfverlåtelsen af de omyndigas andelar i fastigheten.

V. häradsrätt hade förklarat hvilande en ansökan om lagfart på grund
af arfskifte, enär samtliga arfvingar icke underskrift åberopade arfskifte^ .

Ansökningen hade rätteligen bort omedelbart afslås.

Fyra häradsrätter hade i ett par fall förklarat ansökan om lagfart på
grund af köp hvilande, ehuru ansökningen rätteligen bdrt afslås, då fångeshandlingen
icke varit vederbörligen bevittnad.

Den 1 november 1909 hade IL häradsrätt förklarat en ansökning om
lagfart på grund af köp hvilande, emedan i köpehandlingen åberopade, af
säljarne för köpets afslutande utfärdade fullmakter icke företetts vid rätten,

Ansökningen hade rätteligen bort afslås.

Ansökan om lagfart å fastighet, som försålts af gift kvinna, hvars
man ej godkänt försäljningen, förklarades af B. häradsrätt hvilande, ehuru
den rätteligen bort afslås. I

I ett fall hade Å. häradsrätt förklarat hvilande en ansökning om lag —

1912 —

389

fart på grund åt arfskifte, enär arfskiftet icke underskrifvits af två af
stärbhusdelägarne.

Ansökan om lagfart på grund af köpehandling, som för säljare under
skrifvits af annan person på grund af fullmakt, förklarades hvilande, enär
fullmakten icke varit i behörig ordning upprättad.

Sistnämnda två ansökningar hade rätteligen bort afslås.

Sedan Kungl. Maj:t medgifvit en utländsk undersåte att i staden K.
förvärfva fastighet och därå erhålla lagfart, dock med skyldighet att då
lagfart söktes anmäla, att han ägde ett i orten bosatt ombud, hade rådstufvurätten
i K. beviljat lagfarten, utan att ofvannämnda villkor samtidigt
fullgjorts af sökanden.

N. häradsrätt hade den 28 februari 1906 — i stället för att af slå —
förklarat en lagfartsansökan hvilande, enär den till stöd för ansökningen
åberopade fångeshandlingen icke varit af en eller flera säljare, som ägde
fastigheten, underskrifven, eller eljest visats, att ifrågavarande ägare godkänt
försäljningen.

B. häradsrätt hade i beslut den 8 april 1907, rörande en ansökan om
lagfart, i stället för att afslå ansökningen, då sökanden icke styrkt angifven
persons behörighet att å säljarens vägnar underskrifva den till
grund för ansökningen åberopade köpeafhandiingen, förklarat densamma
hvilande, tills sökanden med fullmakt eller annan handling styrkt ifrågavarande
persons behörighet att å säljarens vägnar underteckna handlingen.

I några fall hade Å. häradsrätt förklarat ansökan om lagfart hvilande,
enär säljarens hustru, hvilken såsom enskild egendom ägt viss del af den
försålda fastigheten, icke underskrifvit köpehandlingen, samt vederbörligen
affattadt bemyndigande af henne för mannen att försälja hennes lott i
fastigheten icke blifvit i ärendet företedt.

Dessa ansökningar hade rätteligen bort afslås.

En annan lagfartsansökan afseende ett soldattorp, som tillhört en
hustru, hade af samma häradsrätt förklarats hvilande, emedan mannen
icke, såvidt i ärendet visats, godkänt den af hustrun gjorda försäljningen.

Den 15 juni 1908 ingafs till rådstufvurätten i N. för lagfarts erhållande
ett den 27 april 1908 upprättadt arfskiftesinstrument efter hustru E.,

— 1912 —

390

Vanfräjd.

som aflidit den 19 augusti 1901 och efterlämnat såsom stärbhusdelägare
änkeman och fem barn. Enligt arfskiftesinstrumentet hade en stärbhusets
fastighet så fördelats, att änkemannen erhållit hälften samt hvart och ett
af barnen en tiondedel. Lagfart meddelades den 15 juni 1908 för änkemannen
och hvart och ett af barnen under sex särskilda paragrafer. Samtidigt
söktes emellertid och beviljades lagfart på grund af ett den 30 april
1908 upprättadt köpebref, enligt hvilket ett af barnen köpt af de öfriga
stärbhusdelägarne deras andelar af fastigheten.

Gemensam expedition hade bort utfärdas för stärbhusdelägarna i anledning
af deras lagfartsansökning.

Sedan lagfart å en fastighet beviljats för tre personer, som gemensamt
köpt fastigheten, sålde två al dessa sina andelar till den tredje, som därpå
sökte lagfart. Oaktadt denne köpare enligt hvad nyss angifvits förut erhållit
lagfart å sin andel af fastigheten, meddelade rådstufvurätten i V.,
enligt beslut den 16 december 1907, ånyo lagfart å fastigheten i dess helhet.

Den 21 september 1908 hade rådstufvurätten i U. beviljat »Rantens
snickerifabrik» lagfart å en fastighet. Någon utredning om nämnda firmas
registrering eller innehafvare förekom icke.

O O

Å. och J. häradsrätter hade i ett par fall meddelat lagfart åt firma. *

Likaledes hade rådstufvurätten i K. beviljat firma lagfart.

Ä. häradsrätt hade meddelat lagfart för enskild näringsidkares firma.

Den 25 januari 1909 beviljade rådstufvurätten i K. lagfart för »Missionsföreningen
i Iv.» å vissa fastigheter, söm föreningen »lått mot vissa
villkor, bland annat att fastigheterna ej finge afyttras, intecknas eller något
från dem afsöndras». I protokolfet fanns icke antecknadt, att föreningen
ägde styrelse eller stadgar af sådan beskaffenhet, att föreningen kunde
anses som ett samfund, hvilket vore berättigadt att erhålla lagfart. Ej
heller hade de inskränkningar i äganderätten, som i fångeshandlingen stadgats,
anmärkts i fastighetsboken.

Den 17 februari 1909 söktes vid S. häradsrätt lagfart å lägenhet, som
genom afhandling den 5 maj 1883 af L. upplåtits från viss hemmansdel.
Sedan i protokollet antecknats, att lagfart a hemmansdelen senast med *

Jämför ämbetsberättelsen till 1911 års Riksdag, sid. 265.

— 1912 —

391

delats N., utsatte, häradsrätten för hans hörande ärendet till den 10 maj
1909, då N., delgifven häradsrättens protokoll i ärendet förden 17 februan>
äode förklara sig öfver ansökningen, vid äfventyr att den bifolles.

Jämväl i andra fall, då lagfart sökts å lägenhet, afsöndrad från hemman
eller stamlägenhet, som utan undantag af afsöndrad jord efter afsöndringen
lagfarits för ny ägare, hade S. häradsrätt utställt ansökningen
tall nye ägarens hörande med föreläggande, att ansökningen komme att bifallas,
därest han, delgifven föreläggandet, underläte att å viss dao-, hvartill
ärendet uppskjutits, förklara sig öfver ansökningen. Då den nye ägaren
underlåtit att afgifva förklaring, hade lagfart å lägenheten meddelats.

. S. häradsrätt hade i flera fall ansökningar om lagfart ansetts

icke .kunna genast bifallas, utan förklarats hvilande af den anledning att
det icke blifvit utredt att betingad köpeskilling blifvit gulden, eller att den
som å köpehandlingen kvitterat köpeskillingen, ägt befogenhet att uppbära
densamma.

Vid första sammanträdet af 1907 års vårting med G. härad anhöll S.
om lagfart på grund af ingifvet köpekontrakt. Enligt detta hade S. till
annan peison sålt en sin fastighet, men undantagit från försäljningen en
del af densamma. S:s ansökan gällde nu den undantagna delen. Häradsrätten
uppsköt ärendet för utlåtande till andra sammanträdet, då ansökningen
i meddeladt beslut förklarades icke till någon vidare åtgärd föranleda,
emedan S. redan vore ägare till fastigheten i fråga.

I anledning häraf anmärktes, att häradsrätten bort omedelbart utan
uppskof meddela sitt beslut.

Den 3 januari 1910 meddelade rådstufvurätten i S. öfver en inkommen
lagfartsansökning, sedan den företedda fångeshandlingen i protokollet
intagits, följande beslut: »då säljarens åtkomst till fastigheten icke styrktes,
förklarades ansökningen hvilande, och skulle kungörelse utfärdas enligt 10 §
lagfartsförordningen».

Jag anmärkte, att rådstufvurättens motivering för beslutet vore otillräcklig,
då protokollet icke utmärkte, att någon som helst utredning förebragts
om beskaffenheten af det hinder, som mött för åtkomstens styrkande,
och det följaktligen icke blifvit visadt, att förutsättningarna för
tillämpning af det af rådstufvurätten åberopade lagrum förefunnits. *

* Jämför nytt juridiskt arkiv 1902, sid. 327.

— 1912

392

Då lagfartsansökning förklarats hvilande, hade i några fall N. häradsrätt,
utan annan motivering än att sökandens åtkomst icke kunnat styrkas,
beslutit utfärda kungörelse enligt 10 § 2 mom. i lagfartsförordningen. Utredning
hade bort förebringas, huruvida det hinder, som mött för åtkomstens
styrkande, varit af den art, att kungörelse enligt nämnda lagrum
bort ifrågakomma.

Enahanda anmärkning framställdes vid inspektion i V. domsaga.

Den 11 februari 1908 söktes vid R. häradsrätt lagfart för V. å lägenheten
V:s tomt n:r 1 om 0,0183 hektar, afsöndrad från stamlägenheten n:r 1
Kullen om 0,1883 hektar, hvilken förstnämnda lägenhet V. enligt köpebref
den 5 maj 1904 köpt af B. Sedan i protokollet antecknats, att A. flottningsförening
den 3 juni 1907 erhållit lagfart å lägenheten nr 1 Kullen
om°0,l883 hektar, som föreningen enligt köpekontrakt den 1 februari 1907
köpt af B., förklarade häradsrätten, att ansökningen icke kunde då bifallas
utan förklarades hvilande, »till dess rättelse vidtagits i afseende å flottningsföreningens
lagfart».

Lagfart, sökt å en till gränserna bestämd lägenhet, afsöndrad från
stamlägenhet genom upplåtelse, som ägt rum, innan lagen den 27 juni
1896 om ändring af 6 § i lagfartsförordningen trädt i kraft, hade af
Å. häradsrätt den 15 januari 1908 förklarats hvilande, enär fastställelse å
afsöndringen ej meddelats.

Lagfart å köpebref hade i ett fall under år 1909 beviljats af J. häradsrätt,
ehuru till bestyrkande af säljarens åtkomst till försålda fastigheten
allenast åberopats en af hans föräldrar år 1866 upprättad gåfvohandling,
hvarigenom fastigheten tilldelats honom.

I ett fall under år 1907 hade af sistnämnda häradsrätt såsom åtkomst
godtagits ett år 1871 upprättadt arfskifte. Vederbörande häradshöfding
förklarade, att häradsrätten, då verkliga åtkomsthandlingar icke kunde
företes, plägade såsom åtkomst godkänna fångeshandlingar af äldre datum.

S. häradsrätt hade likaledes i åtskilliga fall, då verkliga åtkomsthandlingar
icke företetts, såsom åtkomst godkänt arfskiften upprättade före
år 1876.

I ett fall, där säljarens åtkomst styrkts allenast till viss del af den
försålda fastigheten, hade häradsrätten förklarat lagfartsansökningen i dess

— 1912 —

393

helhet hyllande, ehuru den bort bifallas såvidt angick förenämnda del af
fastigheten.

Den 20 september 1904 meddelade L. häradsrätt lagfart å »till 1/2 tid
skatt af ht Österåsen nr 5 i Häggenås socken hörande x/127 tid ökeskatt,
som Olof Olsson vid arfskifte den 21 maj 1904 bekommit i arf efter sin
fader Olof Olofsson». Sedermera anhöll Olof Olsson, att i lagfartsprotokollet
måtte införas anteckning därom, att berörda ökeskatt rätteligen utgjorde
1/127 mantal; och företedde han till styrkande af denna uppgift
åtskilliga handlingar. På grund häraf beslöt häradsrätten den 13 februari
1906 att i lagfartsprotokollet anteckna, att omförmälda fastighet rätteligen
utgjorde x/127 mantal, samt att anteckning därom jämväl skulle ske''uti
lagfartsboken för tingslaget. I lagfartsboken hade ock i enlighet härmed
införts en så lydande anteckning: »1906 d. 13 febr., § 45, antecknades att
motstående fastighet rätteligen utgjorde 1/127 mantal».

I afseende å detta ärendes behandling anmärktes af mig, att rättelsen
bort ske genom meddelande af särskild lagfart å skillnaden mellan x/127
tunnland och x/127 mantal.

Rådstufvurätten i S. hade i allmänhet beviljat lagfart, utan att, på
sätt lag föreskrifver, den lagfartssökande visat den lagfarna tomtens ytinnehåll
och längden af dess särskilda sidor.

Lagfart hade likaledes beviljats af rådstufvurätterna i K. och L., utan
att sådant designationsbevis, som afses i 9 § af lagfartsförordningen, företetts.

1 fråga om fastighetsboken i staden S. anmärktes vid inspektion i juli
1911, att i några fall anteckningar icke blifvit gjorda om fastighetens
natur och storlek i den därför afsedda spalten. Justitiekanslern hade vid
inspektion hos rådstufvurätten i S. år 1908 anmärkt, att vederbörande
utan undantag försummat att verkställa berörda anteckningar.

Det upplystes, att i dessa fall utredning icke kunnat erhållas om
fastigheternas natur och storlek.

Enahanda anmärkning framställdes vid granskning af fastighetsboken
i städerna K. och A.

Vid G. häradsrätt söktes under vårtinget 1908 lagfart'' på grund af
ett köpekontrakt. Då kontraktet innehöll, att köpebref skulle å utsatt dag
lämnas, men någon dylik handling icke blifvit för häradsrätten företedd^

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 60

394

samt det ej heller visats, att laga hinder för dess utfärdande mött, fann
häradsrätten ansökningen icke kunna för det närvarande bifallas utan förklarade
densamma hvilande i afbidan på det anmärkta hindrets undanröjande.

Den anförda omständigheten hade icke bort utgöra hinder för bifall
till lagfartsansökningen.

(Emellertid blef häradsrättens utslag af hofrätten undanröjdt.)

Ansökan om lagfart på grund af köpebref, hvarigenom försålts viss
till gränserna bestämd mark att såsom hemmansdel ägas, blef af A. häradsrätt
afslagen, enär det icke visats, att den försålda marken inginge i det
hemman, hvartill säljarens åtkomst styrkts, eller att marken blifvit genom
en i ärendet åberopad ägostyckning utbruten såsom särskild hemmansdel.

Ansökningen hade rätteligen bort förklaras hvilande.

I ett vid M. häradsrätt anhängig) or dt mål angående bättre rätt till
fast egendom yttrade häradsrätten i utslag, att enär svaranden köpt den
till i målet ifrågakomna 3/i28 mantal Norsjö n:r 5 hörande lägenhet, hvarom
i målet tvistades, förrän käranden köpt nämnda 3/128 mantal, ogillades
käromålet.

I anledning häraf erinrade jag, att, jämlikt 12 § i förordningen angående
lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875, vid öfverlåtelse
af fast egendom till flere den öfverlåtelse skall gälla, därå lagfart först
sökes. Svaranden i förevarande mål hade således icke bort tillerkännas
företräde till fastigheten i fråga på den grund, att han tidigare än käranden
träffat köpeaftal om densamma.

På grund af ett den 11 februari 1873 upprättadt köpekontrakt, hvarigenom
M. till K. & söner försålt 33/4 seland n:r 1 Sunnansjö med hus,
jord och skog, andel i såg och kvarn m. m. jämte 7i2 af Kråkbränna om
572 seland, söktes vid R. häradsrätt den 20 februari 1873 första uppbud
endast å 33/4 seland n:r 1 Sunnansjö med tillhörigheter. Sedan M:s åtkomst
till 33/4 seland n:r 1 Sunnansjö (men icke till Kråkbränna) styrkts,
meddelade häradsrätten första uppbud och sedermera fastebref å 33/4 seland
n:r 1 Sunnansjö med tillhörigheter. Den 3 juni 1908 söktes på
grund af samma köpekontrakt lagfart å den därigenom försålda delen
af Kråkbränna, hvartill åtkomst emellertid ej styrktes. Sedan i protokollet
oriktigt antecknats, att häradsrätten den 20 februari 1873 beviljat
första uppbud å 33/4 seland n:r 1 Sunnansjö med därtill hörande 712 af
hemmanet Kråkbränna, helt om 5^/2 seland, samt att fastebref meddelats

— 1912 —

395

allenast å hemmanet Sunnansjö, beviljade häradsrätten lagfart å 11L, seland
Kråkbränna.

Under åberopande af ett den 11 februari 1873 upprättadt köpekontrakt,
hvarigenom R. till K. & söner försålt 33/8 seland n:r 4 Sunnansjö
med hus, jord och skog, andel i såg och kvarn m. m. jämte Vi2 af Kråkbränna
om 51 /2 seland, söktes vid sistnämnda häradsrätt den 20 februari
1873 forsta uppbud endast å 33/8 seland n:r 4 Sunnansjö. Sedan R:s åtkomst
till sistnämnda hemrnansdel (men icke till Kråkbränna) styrkts, meddelade
häradsrätten den 30 juni samma år första uppbud och sedermera
fastebref å 33/g seland n:r 4 Sunnansjö. Den 3 juni 1908 söktes på grund af
samma köpekontrakt lagfart å den därigenom försålda delen af Kråkbränna,
hvartill åtkomst emellertid ej styrktes. Häradshöfdingen, som höll sammanträdet,
antecknade därvid i protokollet, att häradsrätten den 30 juni 1873
beviljat första uppbud å köpeafhandling den 11 februari 1873, hvarigenom
R. till K. & söner sålt 33/8 seland n:r 4 Sunnansjö med därtill hörande Yi->
af hemmanet Kråkbränna, helt om 51/2 seland, samt att fasta på grund åt''
köpeafhandlingen meddelats allenast å Sunnansjö. Därefter beviljades lagfart
å 11/24 seland Kråkbränna.

Enligt gåfvobref öfverlät ett aktiebolag på ett järnvägsaktiebolag ett
för järnvägsspår afsedt område, och sökte järnvägsaktiebolaget därefter vid
rådstufvurätten i B. lagfart å ifrågavarande område. Genom beslut den

0 juli 1909 beviljade rådstufvurätten lagfart i strid mot bestämmelserna

1 5 § af förordningen, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart,
inteckning och utmätning af järnväg m. m. den 15 oktober 1880.

Under år 1907 hade L. häradsrätt meddelat'' järnväg lagfart å visst
område, ehuru lagfartsansökningen bort jämlikt 5 §, jämförd med 3 § i
nyssnämnda förordning, pröfvas af rådstufvurätten i K.

Vid 1909 års vinterting med N. härad hade en för järnvägsaktiebolag
gjord ansökning om lagfart å två afsöndrade lägenheter upptagits till behandling
och bifallits. I ärendet hade icke förebragts någon som helst
utredning om, huruvida lägenheterna förvärfvats för utvidgning eller omläggning
af bolagets järnväg eller om så icke varit förhållandet.

En stadsdel, som afsöndrats från flera hemman inom S. gamla tingslag
och som genom kungl. bref den 13 december 1890 inkorporerats med
staden H., hade ännu i juli 1909 icke upptagits i stadens fastighetsbok.

— 1912 —

396

Lagfarts- och inteckningsärenden angående fastigheter inom stadsdelen
infördes i de utdrag af nämnda tingslags lagfarts- och inteckningsböcker,
som vid inkorporeringen öfverlämnats till rådstufvurätten i H.

I staden N:s fastighetsbok förekom på ett upplägg en tydligen felaktig
införing. Densamma hade emellertid verkställts redan i början af
1880-talet. Borgmästaren, som observerat felaktigheten, förmälte sig icke
kunna utreda, huru det förhöll sig med den ifrågavarande fastigheten, å
hvilken enligt lagfartsspalten i fastighetsboken två personer samtidigt hade
lagfart på grund af särskilda fång.

Fastighetsboken i staden L. syntes hafva före år 1907 blifvit förd på
ett mindre tillfredsställande sätt. Sålunda förekom, att samma fastighet
förts å två skilda upplägg, utan att ens någon anteckning,, utmärkande
detta förhållande, blifvit gjord.

Vid rådstufvurätten i S. befanns vid inspektion i september 1908, att
i fastighetsboken ännu icke införts anteckning om de under sommaren
samma år handlagda lagfarts- och inteckningsärendena.

N. häradsrätt hade på framställning af allmänne åklagaren ålagt två
personer att inom viss tid efter delgifning af häradsrättens beslut vid vite
söka lagfart å angifven fastighet, utan att, såvidt domboken utvisade, tillfälle
lämnats dem att yttra sig öfver åklagarens framställning.

Rådstufvurätten i Å. lät den 21 september 1908 under särskilda
paragrafer i lagfartsprotokollet intaga två köpehandlingar angående hus å
ofri Grund »till den kraft och verkan lag förmådde».

o u

6) Förordningen angående inteckning i fast egendom m. m.

Vid G. häradsrätt företeddes den 27 april 1908 ett den 25 april 1908.
utgifvet skuldebref, lydande å 3,000 kronor jämte ränta, med därå. af
gäldenären tecknadt medgifvande om inteckning till säkerhet för förbindelsen
uti hans fastigheter 11,1 kappland reducerad jord i n:r 6 och 3,9
kappland jord af n:r 17 i Västerfors; och begärdes i enlighet härmed inteckning.
Vid samma tillfälle ingafs ett för gäldenären den 1 november
1906 utfärdadt lagfartsbevis å 11,1 kappland under n:r 6 och 0,4 kappland
under n:r 17 samt 7,6 kappland under n:r S 17 i Västerfors. I anledning
häraf meddelade häradsrätten den 27 april 1908 inteckning till

— 1912 —

397

säkerhet för skuldebrefvets innehåll uti 11,1 kappland under n:r 6 och 0,4
kappland under n:t 17 i Västerfors, men lämnade intet besked om sökanden
sframställning, i hvad den rörde återstående 3,5 kappland under n:r 17.

I inteckningsprotokollet för den 26 augusti 1907 hade rådstufvurätten
i T. beviljat inteckning för nyttjanderätt i hustrus enskilda fasta
egendom till säkerhet för ett af hennes man utfärdadt kontrakt, utan att
af protokollet upplysning kunde vinnas, att hustrun gifvit sitt samtycke
till inteckningen.

I afseende å ett ärende rörande ansökan om inteckning på grund af
skuldebref anmärktes vid U. häradsrätt, att ansökningen förklarats hvilande
i afbidan på anmärkt hinders undanröjande, ehuru densamma rätteligen
bort omedelbart afslås. (Medgifvandet till inteckning var styrkt af endast
ett vittne).

Inteckning söktes den 13 januari 1908 vid en häradsrätt på grund af
en skuldförbindelse, enligt hvilken utställaren förbundit sig att betala visst
kapitalbelopp jämte ränta, och fanns å skuldförbindelsen af gäldenären
tecknadt medgifvande, att borgenären ägde att utan gäldenärens vidare
hörande söka och erhålla inteckning i en gäldenärens fastighet. Inteckningsansökningen
blef emellertid i sin helhet afslagen, »enär af skuldebrefvet
ej otvetydigt framgick, huruvida däruti medgifna inteckningsrätt
afsåge skuldförskrifna beloppet med eller utan ränta».

Ett inteckningsärende, som handlades vid D. häradsrätt den 28 november
1908, uppsköts därvid för vidare handläggning till 1909 års sommarting,
»då sökanden hade att vid äfventyr af ansökningens förfall fullfölja
ärendet». Ansökningen hade rätteligen bort förklaras hvilande i
afbidan på anmärkt hinders undanröjande. (Gäldenären hade sökt lagfart,
men denna hade ännu icke beviljats).’

Den 3 juni 1907 (tredje sammanträdet af vårtinget) söktes vid S.
häradsrätt inteckning till säkerhet för två skuldförbindelser. Det upplystes
vid tillfället och antecknades i protokollet, att utfärdarne af skuldförbindelserna
sålt de pantförskrifna fastigheterna, och att köparne samma den
3 juni å dem erhållit lagfart. Häradsrätten uppsköt ärendena för beskeds
meddelande till vårtingets slutsammanträde, då ansökningarna förklarades
icke kunna bifallas.

Jag anmärkte i afseende å dessa ärendens behandling, att slutligt
besked bort utan uppskof meddelas.

— 1912 —

398

Ett ärende angående inteckningsförnyelse, som handlagts vid urtima
ting med N. häradsrätt, hade icke blifvit antecknadt i inteckningsprotokollet,
utan införts i domboken.

Enligt i M. domsaga till synes gällande praxis verkställde häradsrätten,
äfven i fall då intecknadt skuldebref var ställdt till viss person,
dödning af inteckningen utan att för den, som anhöll om åtgärden, kräfva
annan legitimation än innehafvet af skuldebrefvet.

F. häradsrätt hade åtminstone i två fall förfarit på samma sätt. *

Vid fastställelse af inteckning för skogsafverkningsrätt på grund af
upplåtelse den 12 mars 1908 åberopade S. häradsrätt 1 § af lagen angående
tiden för nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889, sådant nämnda
lagrum lydde enligt lagen den 24 juli 1903, ehuru detta stadgande, som
upphäfts genom lagen den 14 juni 1907 om hvad iakttagas skall i afseende
å införande af lagen samma’dag om nyttjanderätt till fast egendom, icke
hade tillämpning å berörda upplåtelse.

Vid ett särskildt sammanträde med V. häradsrätt, utsatt för vissa
inteckningars förnyande, hade äfven behandlats ett annat till inteckningsprotokollet
hörande ärende.

Besluten om beviljande af förlagsinteckning formulerades vid rådstufvurätten
i S. ofta på olika sätt i hvad angick föremålet för inteckningen.
Ej sällan afveko besluten i detta afseende från hvad lagen härom stadgar
utan att likväl stå i öfverensstämmelse med innehållet i den handling, på
grund hvaraf inteckning söktes.

Den 29 mars 1910 söktes vid rådstufvurätten i S. och beviljades förlagsinteckning
på grund af en skuldförbindelse, i hvilken gäldenären rnedgifvit,
att till säkerhet för förbindelsen förlagsinteckning finge tagas i
gäldenärens »i S. befintliga snickerifabrik». Ansökningen var åtföljd af
ett bevis, att gäldenären, som anmält till handelsregistret, att han under
uppgifven firma ämnade idka handelsrörelse, fortfarande utöfvade sagda
rörelse. Något intyg jämlikt 3 § i förordningen angående förlagsinteckning,
att förlagstagaren utöfvade den uppgifna fabriksrörelsen, företeddes
däremot icke.

* Detta förfarande har jag icke ansett mig kunna beteckna såsom stridande mot
tydlig lag. Vid flertalet underrätter synes emellertid, enligt min mening med rätta, en
annan uppfattning hafva gjort sig gällande.

— 1912 —

399

7) Handelsbalken m. m.

I ett af en handlande mot en annan handlande vid N. häradsrätt
anhängiggjordt leveransmål, däri käranden fordrat ränta, hade häradsrätten
i strid mot stadgandet i 38 § i lagen om köp och byte af lös egendom
den 20 juni 1905 utdömt allenast 5 % ränta från stämningsdagen i stället
för 6 % från den dag, godset aflämnats.

Å. häradsrätt hade i utslag uti ett mål angående återgång af köp af
en ko åberopat bestämmelserna i 1 kap. 4 § handelsbalken om förborgadt
fel, ehuru detta lagrum, då köpet skett, efter det nya lagen om köp och
byte af lös egendom trädt i kraft, ej varit tillämpligt.

I ett vid Å. häradsrätt anhängiggjordt mål hade käranden i anledning
däraf, att vid hästbyte mellan parterna år 1906 käranden tillförsäkrats viss
mellangift, yrkat att utbekomma ifrågavarande mellangift. Svaranden genmälde
å kärandens yrkande, att hästen, som han vid bytet bekommit, varit
behäftad med fel, och bestred förty käromålet. Häradsrätten meddelade
utslag i målet hösttinget 1906 och utlät sig däri, att enär svaranden
icke fört talan om återgång af köpet, samt svarandens berörda invändning,
om den ock vore riktig, vid sådant förhållande icke kunde föranleda befrielse
från erläggande af mellangiften, ålades svaranden betalningsskyldighet.

I anledning häraf anmärktes, att utslaget vore stridande mot bestämmelserna
i den nya lagen om köp och byte.

Uti ett af konkursbo instämdt mål angående yrkande, att en af konkursgäldenären
utfärdad lösöreköpsafhandling måtte förklaras ogiltig, hade
A. häradsrätt år 1908 bifallit käromålet under åberopande af förordningen
den 20 november 184o i afseende å handel om lösören, som köparen låter
i säljarens vård kvarblifva.

Då konkursen emellertid börjat 1907, var nämnda förordning i förevarande
fall icke tillämplig.

U. häradsrätt hade i fråga om byggnad på annans grund tillämpat
nämnda förordning.

Å rådstufvurättens i S. dörr saknades i lag föreskrifven förteckning
öfver vid rådstufvurätten företedda afhandlingar om lösöreköp.

Enahanda anmärkning gjordes vid V. häradsrätt.

H. instämde D. till rådstufvurätten i M. med påstående, att som ett

— 1912 —

400

af svaranden utgifvet, sex månader därefter till inlösen förfallet skuldebref
å 95,000 kronor med ränta, hvarå käranden jämte andra personer tecknat
borgen såsom för egen skuld, numera blifvit af svaranden inlöst, svaranden
måtte varda vid vite ålagdt att antingen till käranden återlämna hans
under ifrågavarande borgensförbindelse tecknade namn eller ock visa, att
detsamma blifvit å skuldebrefvet öfverkorsadt. Svaranden, som medgaf
att han innehade skuldebrefvet, bestred emellertid stämningspåståendet
såsom icke lagligen grundadt. Sedan målet öfverlämnats till pröfning,
yttrade rådstufvurätten i utslag, att enär käranden icke visat eller ens
påstått, att svaranden förbundit sig att, efter skuldebrefvets infriande,
tillhandahålla käranden hans namnteckning, ogillades käroinålet.

I ett mål angående kraf på grund af ett vid rådstufvurätten i E.
företedt skuldebref hade rådstufvurätten dömt svaranden att mot erhållande
af kvitto utgifva skuldebrefvets belopp, ehuru rätteligen rådstufvurätten
bort föreskrifva, att betalningen skulle erhållas mot återställande af skuldebrefvet.

En person yrkade vid N. häradsrätt efter stämning, som delgifvits
den 16 oktober 1905, att af annan på grund af skuldebref å 400
kronor att betalas efter sex månaders uppsägelse utfå förskrifna beloppet.
Svaranden invände, att skulden icke var till betalning förfallen.
I utslag den 30 oktober 1905 dömde häradsrätten svaranden, som genom
stämningens delgifning måste anses hafva fått behörig uppsägning, att den
16 februari 1906 betala omstämda beloppet.

Då skulden icke var till betalning förfallen vid tiden för domens
meddelande, hade käromålet bort förklaras icke kunna för närvarande bifallas.

Rådstufvurätten i K. hade i ett fall dömt en person till ansvar enligt
bestämmelserna i lagen angående ocker den 14 juni 1901, ehuru, enligt
hvad rådstufvurätten själf anfört, fråga varit om verkligt köp och sålunda
icke om försträckning eller anstånd med betalning. I

I ett lagsökningsmål hade sökanden yrkat, att på grund af ett den
19 oktober 1897 utställdt skuldebref, lydande å 225 kronor och löpande
med 5 % ränta, gäldenären måtte åläggas utgifva nämnda belopp jämte
5 % ränta därå från den 19 oktober 1898, dock med afdrag för å skulden
den 28 maj 1899 afbetala 88 kronor 75 öre. Genom utslag den 5 december
1907 förpliktade Konungens befallningshafvande i K. län gälde —

1912 —

401

nären att utgifva 225 kronor jämte 5 % ränta därå från den 19 oktober
1898, tills betalning skedde, med afdrag dock för å skulden den 28 mai
1899 afbetalda 88 kronor 75 öre.

Genom denna formulering hade gäldenären blifvit ålagd att utgifva
ränta, utöfver hvad han rätteligen varit skyldig att erlägga.

Vid rådstufvurätten i L. hade i ett mål ränta utdömts, utan att sådan
blifvit begärd.

I ett fall hade vid samma rådstufvurätt olagligen utdömts ränta på ränta.

Sedan en löftesman dömts att till borgenären infria ett skuldebref å
600 kronor jämte 6 % ränta från skuldebreivets förfallodag samt inbetalt
kapitalbeloppet jämte ränta, 117 kronor, instämde han en medlöftesman
med yrkande att af denne utfå 1/3 af kapitalbeloppet jämte ränta. Vederbörande
häradsrätt dömde medlöftesmannen att betala dels 200 kronor
jämte 6 % ränta från skuldebreivets förfallodag, tills betalning skedde, dels
/3 af 117 kronor med 39 kronor jämte 5 % ränta från stängningsdagen
tills betalning skedde.

Medlöftesmannen hade härigenom obehörigen ålagts att utgifva ränta. * *

Sedan en handlande den 30 januari 1909 försatts i konkurs, bevakade
en person däri under yrkande om förmånsrätt fordran, utgörande ersättning
för det han under de två månaderna närmast före konkursen biträdt
handlanden med räkenskaps- och annan bokföring. M. häradsrätt ogillade
efter framställdt jäf förmånsrättsyrkandet såsom icke lagligen grundadt.

Den bevakade fordringen hade emellertid bort utgå med förmånsrätt
enligt 17 kap. 4 § handelsbanken,.

En person, som förvaltat annans egendom, afgaf häröfver, sedan denne
försatts i konkurs, redovisning till sysslomannen. Dessa instämde förvaltaren
till S. häradsrätt med yrkande att, då vissa poster i redovisningen,
hvilka han fört sig tillgodo, icke blifvit styrkta med verifikationer, han
måtte förpliktas därutinnan afgifva ny fullständig redovisning. Häradsrätten
förpliktade i utslag svaranden vid vite af 300 kronor att inom viss
tid afgifva ny, af verifikationer styrkt redovisning i afseende å de poster,
mot hvilka anmärkning framställts.

I ett vid M. häradsrätt anhängiggjordt mål angående utlämnande af

* Jämför ämbetsberättelsen till 1910 års Riksdag, sid. 266 o. f.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag.

402

en handling, däri en person instämt två andra såsom svarande, meddelade
häradsrätten utslag den 28 oktober 1907, och föreläde häradsrätten,, utan
att förut hafva gjort sig underrättad om, hvem som innehade handlingen,
en hvar af svarandena vid vite af 50 kronor att inom viss tid utlämna
handlingen.

En person instämde en änka till J. häradsrätt med yrkande om åläggande
för henne att uppvisa ett mellan käranden och svarandens dåmera
aflidne man upprättadt köpekontrakt. Under målets handläggning företedde
svaranden i kärandens närvaro köpekontraktet i hufvudskrift, och intogs
detsamma i domboken. I utslag förpliktade emellertid häradsrätten detta
oaktadt, med bifall till käromålet, svaranden vid 25 kronors vite att inom
en månad därefter för käranden uppvisa köpekontraktet antingen i original
eller i behörigen vidimerad afskrift.

En person förde i ett instämdt mål vid N. häradsrätt talan om klander
af redovisning. Svaranden genmälde, att klandret icke instämts inom ett
år från redovisningens afgifvande. Häremot invände käranden, att den
lämnade redovisningen icke afsåge hela den tid, uppdraget ifråga räckt.

I utslag fann häradsrätten val, att redovisningen icke upprättats i öfverensstämmelse
med lag, men förklarade ändock att svaranden försuttit sin
rätt till talan.

En person, som ålagts att vid vite afgifva redovisning, dömdes af S.
häradsrätt att utgifva vitet, oaktadt redovisning afgifvits, visserligen efter
den utsatta tiden, men innan målet förekom vid häradsrätten.

Ett aktiebolag instämde till Y. häradsrätt en person, som i bolaget
tecknat aktier, med yrkande om åläggande för honom att enligt afgifven
förbindelse, hvari han åtagit sig att inbetala det tecknade beloppet inom
ett år från bolagets bildande, till bolaget inbetala detta belopp jämte ränta
från förfallodagen. Häradsrätten ålade i utslag svaranden att betala omstämda
beloppet jämte fem procent ränta därå från (lagen för bolagets
registrering, »hvilken dag bolaget måste anses hafva blifvit bildadt».

I anledning häraf erinrade jag, att bolaget bildats redan vid konstituerande
stämman, då styrelse och revisorer utsetts.

Rådstufvurätten i S. hade till pröfning upptagit mål, i hvilka yrkats
betalning för utborgade spritvaror, ehuru försäljningspriset för desamma
understigit femtio kronor.

— 1912 —

403

I det gamla aktiebolagsregistret hade i staden S. under den 8 augusti
1907 införts en finna »Spritbolaget Joll. Aberg m. fl.», hvilken rätteligen
bort antecknas i handelsregistret.

Vid granskning af handelsregistren, som föras hos Konungens befallningshafvande
eller magistrat eller, där sådan ej finnes, hos vederbörande
stadsstyrelse, har ofta förekommit anmärkningar. Dessa anmärkningar
hafva hufvudsakligen afsett,

att i strid mot bestämmelserna i 9 § af lagen om handelsregister,
firma och prokura, firma för enskild näringsidkare registrerats, ehuru den
ej innehållit något personnamn. (I registret hafva sålunda intagits bland
annat följande firmabeteckningar: »Gamla järnvägsstationens speceriaffär»,
»Nya hembageriet», »Skomagasinet Herkules», »Atelje Aros», »Gamla Bokhandeln»,
»Mexikanska cigarrmagasinet» o. s. v.);

att likaledes i strid mot nämnda paragraf en af enskild näringsidkare
gjord anmälan om firma registrerats, oaktadt den innehållit ett tillägg
(C:o), antydande att den innehades af ett bolag;

att i registret intagits firmanamn, som angifvit begränsning af firmainnehafvarens
eller bolagsmans ansvar;

att mot bestämmelsen i 10 § af nyssnämnda lag firma införts, oaktadt
den innehållit annans namn;

att firmaanmälan af aktiebolag intagits i registret;
att dröjsmål förekommit i afseende å införande i allmänna tidningarna
och ortstidningarna af kungörelser rörande till registret gjorda anmälningar,
samt

att anteckningarna däri varit felaktigt verkställda eller ofullständiga.
I sistnämnda afseenden har förekommit, att flera firmor införts å
samma blad, att firmanamnen icke antecknats öfverst å bladen, att å nämnda
plats antecknats namnen å firmornas innehafvare i stället för firmanamnen,
att i kolumnerna för anteckning om firmas innehafvare, prokurist
m. m. icke införts föreskrifna anteckningar, samt att anteckning icke
verkställts angående dagen, då kungörelse rörande till registret gjord anmälan
varit införd i allmänna tidningarna och i ortstidning, eller därom
att firma blifvit försatt i konkurs o. s. v.

Vid inspektion år 1909 hos en magistrat befanns, att icke någon införing
ägt rum i handelsregistret efter utgången af år 1893, oaktadt ett
flertal anmälningar till registret inkommit. Försummelse att införa gjorda
anmälningar har äfven i öfrigt förekommit.

På några ställen har saknats sådan förteckning till handelsregistret,
som omförmäles i 1 § af kungl. kungörelsen om handelsregistrens förande

— 1912 —

Handels register.

404

Förenings register.

m. m. Där sådan förteckning varit upplagd, har den i ett och annat
fall varit ofullständig eller icke förd i öfverensstämmelse med därom gifna
bestämmelser.

Mot de hos Konungens befallningshafvande förda föreningsregistren
har i några fall anmärkts, att dröjsmål ägt rum i afseende å införande uti
föreskrifna tidningar af kungörelser rörande till registren gjorda anmälningar,
samt att anteckningarna varit ofullständiga, hufvudsakligen rörande dag,
då kungörelse varit i tidningarna införd.

o o

8) Växellagen m. m.

I ett växelmål med acceptanten såsom svarande invände denne, att
då uppgift saknades å växeln om tiden för dess utställande, käranden icke
på grund af densamma kunde göra gällande någon fordringsrätt. Sedan
målet öfverlämnats till afgörande, yttrade rådstufvurätten i V. i slutligt
utslag, att den omständigheten att växeln vore ofullständig i fråga om
dagen för dess utställande, hvilket enligt växelns text skett »den 14 april
19», icke i och för sig och vid sakens utredda omständigheter om växelns
tillkomst utgjorde skäl att förringa växelns giltighet mot acceptanten.

• Jag framhöll, att utslaget stode i strid mot bestämmelserna i 1 och
5 §§ växellagen.

Ehuru protest icke ägt rum, hade en del rådstufvurätter ålagt acceptant
att å växelsumman betala sex procent ränta från förfallodagen, änskönt
utredning ej förebragts därom, att växeln nämnda dag blifvit acceptanten
förevist till betalning.

Denna praxis stod emellertid i strid med bestämmelserna i 36 § växellagen.

Likaledes hade en del rådstufvurätter i strid mot samma lagrum ålagt
acceptant att betala växelprovision, ehuru icke ens protest upptagits.

I mål mot acceptant, anhängiggjordt af någon, som utan föregående
regress blifvit innehafvare af växeln, hade, där protest ägt rum, åtskilliga
rådstufvurätter ålagt acceptanten att jämlikt 50 § växellagen gälda växelprovision.
*

* Jämför ämbetsberättelsen till 1909 års Riksdag, sid. 154.

— 1912 —

405

Äfvenledes hade i liknande fall en mängd rådstufvurätter ålagt acceptant
att betala ränta från förfallodagen, utan afseende därå, att protesten
upptagits först efter nämnda dag.

K. häradsrätt hade i utslag den 10 september 1909 under åberopande
af 93 § växellagen ålagt S. som acceptant af en växel betalningsskyldighet,
ehuru käranden icke i någon mån styrkt förhandenvaron af sådana omständigheter,
som förutsättas för tillämpning af nämnda lagrum.

I ett växelmål hade svaranden tredskovis dömts att betala, ehuru enligt
hvad af växeln framgick växelrätten mot svaranden förlorats.

Ett mål angående kraf på grund af växel hade af L. häradsrätt upptagits
till pröfning i strid mot bestämmelserna i 5 § af förordningen om
nya växellagens införande.

Enahanda förhållande har anmärkts vid ytterligare tre häradsrätter.

I ett mål, anhängig]ordt af trassenten mot acceptanten, genmälde
denne, att han till trassenten lämnat full betalning, och anhöll till bestyrkande
häraf om uppskof. Rådstufvurätten i Å. fann acceptantens uppskofsbegäran
icke lagligen kunna beviljas och utdömde beloppet, då svaranden
icke förnekat, att han å växeln tecknat sitt namn.

9) Konkurslagen m. m.

Enligt hvad M. häradsrätts konkursrotel utvisade, hade, sedan af borgenär
gjord ansökning, att gäldenär borde försättas i konkurs, hänskjuta till
häradsrättens pröfning, häradsrätten i åtskilliga fall under år 1907 på grund
af borgenärens utevaro från rätten å den dag, då ärendet utsatts att förekomma,
förklarat ansökningen »förfallen». Dylikt äfventyr hade icke stadgats.

Enahanda praxis hade följts vid rådstufvurätten i N. Ehuru borgenären
förebragt fullt klara skal för gäldenärens försättande i konkurs,
hade ansökningen förklarats förfallen.

Uti ett å allmänt sammanträde handlagdt ärende angående en persons
försättande i konkurs hade N. häradsrätt utan medgifvande af någondera

— 1912 —

406

parten besluta uppskjuta ärendets fortsatta handläggning till nästa allmänna
sammanträde.

Detta förfarande stod i strid mot grunderna för stadgandet i 7 § 4
möm. konkurslagen.

Likaledes hade häradsrätten i strid mot nyssnämnda stadgande utsatt
ett ärende angående en persons försättande i konkurs till behandling å
allmänt sammanträde, ehuru förklaring öfver konkursansökningen afgitvits
mer än fjorton dagar före sammanträdets början.

En konkursansökan ingafs till en t. f. domhafvande den 22 augusti
1907, i anledning hvaraf det ålades gäldenären att förklara sig inom fyra
dagar. Delgifningsbevis inkom den 5 påföljande september. Saken utsattes,
i strid mot 7 § 4 mom. konkurslagen, till pröfning å andra allmänna
sammanträdet af hösttinget den 30 september 1907.

Å. häradsrätt handlade å andra sammanträdet af 1908 års vårting
ansökan om en persons försättande i konkurs. Utan medgifvande af någondera
parten beslöt häradsrätten uppskjuta ärendets fortsatta handläggning
till nästa allmänna sammanträde.

Sedan en person, som sökt att annan måtte försättas i konkurs, inkommit
med delgifningsbevis, hade häradshöfdingen utan sökandens medgifvande
utsatt ärendet att förekomma inför Å. häradsrätt å nästa lagtima
ting, ehuru detta infallit mera än 14 dagar, efter det delgitningsbeviset
inkommit.

Vid rådstufvurätten i B. anmärktes, att inställelsedag icke blifvit utsatt
inom den i 14 § konkurslagen stadgade tid.

Sedan en i konkurs försatt person underlåtit att inställa sig inför
rådstufvurätten i K. vid första förhöret, lät stadsfiskalen häkta honom
under åberopande af 22 § konkurslagen.

Då rådstufvurätten icke meddelat förordnande om konkursgäldenärens
häktning, var den af stadsfiskalen vidtagna häktningsåtgärden olaglig.

1912 —

407

Ett protokoll, som hållits vid förhör jämlikt 25 och 39 §§ konkurslagen
i en vid rådstufvurätten i V. anhängig konkurs angaf, att gäldenären
inställt sig jämte >ett mindretal fordringsägare», utan att dessa
fordringsägare namngifvits. Det visade sig, att på samma sätt ofta förfarits
i liknande fall.

Den 6 juli 1908 hade handlanden H. på begäran fått inför rådstufvurätten
i A. med ed styrka riktigheten af en af H. företedd »tablå öfver
sin affärsställning». För edgången hade användts det i 26 § konkurslagen
för gäldenär i konkurs stadgade formulär, dock med uteslutande
af orden »i anledning af min vid N. N. rätt nu anhängiga konkurs».

Framställning i dylikt hänseende hade såsom saknande stöd af lag
lämpligen bort lämnas utan afseende.

Vid rådstufvurätten i Å. hade borgmästaren varit god man i en vid
rådstufvurätten anhängig konkurs.

Rådstufvurätten i P. hade förordnat en person att vara syssloman i
en konkurs, utan att ifrågavarande person därtill blifvit vald af borgenärerna
i konkursen.

Sedan borgenärerna i en konkurs den 22 juli 1909 beslutit, att gäldenären
ägde för sig, hustru och barn åtnjuta underhåll af konkursboet
under två månader med visst belopp i månaden, yrkade gäldenären inför
N. häradsrätt den 7 september 1909, att berörda borgenärsbeslut måtte
upphäfvas och gäldenären tillerkännas underhåll för sig och sin familj
med högre belopp.

Häradsrätten yttrade, att då talan mot borgenärsbeslutet icke blifvit
på sätt och inom tid, som i 60 § konkurslagen stadgades, anhängiggjord,
kunde gäldenärens yrkande icke till pröfning upptagas.

Åberopade lagrummet var icke tillämpligt i förevarande mål, däri ej
fråga var om den lagliga tillkomsten af beslut rörande förvaltningen af
gäldenär^ bo. Häradsrätten hade följaktligen bort upptaga gäldenärens
yrkande till pröfning.

1912

408

Efter angifvelse instämde stadsfiskalen S. å tjänstens vägnar fabrikören
R. till rådstufvurätten i L. med yrkande om ansvar för förskingring.

Vid första rättegångstillfället ingaf åklagaren ett protokollsutdrag i
transumt så lydande:

»Utdrag af protokoll, hållet vid sammanträde med borgenärerna uti
N. N. konkurs uti rådhuset i L. den 20 mars 1905.

Närvarande voro---undertecknad, rättens ombudsman — — —.

Borgenärerna beslöto i enlighet med det i skriften framställda förslag;
och uppdrogo åt hofrättsnotarien B. att å konkursboets vägnar till
åtal angifva R. för hans i skriften ornförmälda förfarande samt att själf
eller genom ombud bevaka konkursboets talan i fråga om därpå grundade
ersättningsanspråk.

§ 6-

Då intet vidare förekom, och sedan detta protokoll upplästs och af
de närvarande godkänts, upplöstes sammanträdet. Som ofvan. In fidem: S.

Riktigheten intygas: B. C.

Rätt utdraget, betygar. Ex officio: S.»

B. och C. voro enligt protokollets ingress närvarande vid sammanträdet
i egenskap af borgenärer.

Sedan målet handlagts vid en mängd rättegångstillfällen, meddelade
rådstufvurätten utslag den 17 december 1906 och yttrade däri: »Enär,
äfven om borgenärerna i N. N:s vid rådstufvurätten anhängiga konkurs å
sammanträde den 20 mars 1905 beslutat, att till åtal angifva fabrikören
R. för i målet förekomna brott samt uppdragit åt sitt i målet begagnade
ombud hofrätts e. o. notarien B. att nämnda angifvelse verkställa, det af
B. såsom fullmakt i målet företedda protokollsutdrag icke blifvit aflattadt
i öfverensstämmelse med stadgandet i 62 § uti konkurslagen den 18 september
1862; alltså och då vid sådant förhållande angifvelsen icke i laga
ordning tillkommit, samt åklagaren sålunda icke varit behörig att talan
i målet utföra, finner rådstufvurätten målet icke kunna till vidare pröfning
upptagas; och förpliktas vid denna utgång af målet åklagaren stadsfiskalen
S. att godtgöra R. hans kostnader i målet med skäliga ansedda
530 kronor förutom hvad som åtgår till lösen af rådstufvurättens protokoll
i målet.»

I anledning häraf anmärkte jag, att i afseende å ifrågavarande protokoll
bestämmelserna i 62 § konkurslagen blifvit iakttagna, och att rådstufvurättens
utslag följaktligen varit felaktigt.

— 1912 —

409

Å inställelsedag år 1911 i en konkurs framställdes muntligen anmärkningar
mot ingifna bevakningar och af gäldenärens hustru gjord boskillnadsansökning.
T. f. domhafvanden meddelade i anledning häraf det besked,
att »tvistiga fordringar och boskillnadsansökningen skulle pröfvas»
å viss rättegångsdag under nästinstundande höstting.

Ofvannämnda förfarande stod i uppenbar strid mot bestämmelserna i
71 och 73 §§ konkurslagen.

Sedan jäf framställts mot en i konkurs bevakad fordran och förlikning
ej kunnat träffas vid det i konkurslagen föreskrifna sammanträdet
inför rättens ombudsman, hänsköts saken till V. häradsrätt, där såväl bevakanden
som sysslomännen, hvilka framställt jäfvet, tillstädeskommo samt
enades för vidare utredning om uppskof till ett följande rättegångstillfälle.
Vid detta uppgaf rättens ombudsman, att ifrågavarande bevakning
numera behandlats å borgenärssammanträde, vid hvilket borgenärerna
beslutat godkänna bevakningen; och lät häradsrätten därvid bero.

Häradsrätten hade desto mindre bort förfara på sätt som skett, som
närmare upplysning icke lämnats om, huru borgenärsbeslutet tillkommit.

I en vid V. häradsrätt anhängig konkurs hade en borgenär bevakat
fordran på grund af räkning. Jäf gjordes mot bevakningen på den
grund, att fordringen ej varit styrkt. Då förlikning ej kunde träffas,
hänsköts ärendet till häradsrätten, som i utslag yttrade, att enär borgenären
genom sin utevaro måste hafva godkänt anmärkningen, ogillades
bevakningen.

Den i utslaget anförda motiveringen kunde icke anses tillfredsställande.

Sedan en person mot fordran, som bevakats i en vid S. häradsrätt
anhängig konkurs, framställt det jäf, att fordringen vore obestyrkt, men
samma person sedermera inför häradsrätten förklarat sig afstå från jäfvet,
yttrade häradsrätten, där äfven andra borgenärer tillstädesvarit, utan att
tillfälle lämnats dem att yttra sig öfver jäfvet, i utslag, att enär den,
som gjort jäfvet, medgifvit bevakningen, fastställdes densamma.*

Sedan mot bevakning i konkurs, anhängig vid N. häradsrätt, jäf framställts,
utan att förlikning kunnat träffas inför rättens ombudsman, för *

Se ämbetsberättelsen till 1910 års Riksdag, sid. 281.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag.

410

klarade inför häradsrätten den, som sålunda framställt jäfvet, att han afstode
från detsamma. I slutligt utslag godkände häradsrätten, där äfven
andra borgenärer närvarit, bevakningen under åberopande allenast däraf, att
jäfvet af nyssnämnda orsak »bortfallit».

I E:s konkurs bevakade N. fordran å 200 kronor på grund af växel,
accepterad af E. och endosserad af N. Sedan mot bevakningen anförts
jäf, yttrade T. häradsrätt i utslag, att enär aktiebolaget F. B. bevakat enahanda
belopp på grund af samma växel, ogillades N:s bevakning.

Efter det sysslomännen i en vid rådstufvurätten i H. anhängig konkurs
framställt jäf mot en bevakad fordran och förlikning inför rättens
ombudsman icke kunnat träffas, medgaf inför rådstufvurätten konkursgäldenären
bevakningen. Under åberopande endast däraf, att konkursgäldenären
sålunda godkänt bevakningen, ogillade rådstufvurätten jäfvet.

En mot bevakning i konkurs framställd anmärkning hade af N. häradsrätt
ogillats, »enär borgenären aflagt föreskrifven borgenärsed, i följd hvaraf
fordringen måste anses vara behörigen styrkt».

En handlande instämde till rådstufvurätten i N. en änka med yrkande
om betalning för varor, som hon beställt efter mannens död. Svaranden
invände, att°boet efter hennes man afträdts till urarfvakonkurs. I målet
blef upplyst, att konkursen — däri käranden ej bevakat sin fordran —
sedan de bevakande borgenärerna förlikningsvis erhållit viss procent af
sina fordringar, nedlagts. Rådstufvurätten ogillade käromålet åt det skäl,
att svaranden rätteligen gjort sig urafva.

Kärandens talan hade lagligen bort bifallas.

Sedan 50 % ackord att utgå vissa terminer vederbörligen fastställts,
instämde en af borgenärerna, hvilken erhållit ackordssumman, gäldenären
till rådstufvurätten i T. med yrkande att utfå jämväl den öfriga delen af
sin ursprungliga fordran. Till stöd för sin talan anförde han, att pn del
af ackordssumman icke betalats å bestämd tid. Käromålet blef af rådstufvurätten
bifallet. _______________

Vid första förhör den 16 mars 1910 i en urarfvakonkurs i N. domsaga
beedigade en stärbhusdelägare bouppteckningen, hvilken utvisade, att

— 1912 —

411

tillgångar saknades men upptog en skuld. T. f. domhafvanden hade i
protokollet antecknat, att vid förrättningen ej vidare förekommit »än att
det tillsades, att på grund af innehållet i bouppteckningen rättens ombudsman
och god man i konkursen icke skulle förordnas».

Konkursens afskrifning hade icke skett i öfverensstämmelse med bestämmelserna
i 126 § konkurslagen, enligt hvilka konkursdomstolen på framställning
af konkursförvaltningen äger förordna om konkursens nedläggande.

I J:s konkurs hade god man för gäldenärens hustru icke blifvit förordnad,
oaktadt, såvidt handlingarna utmärkte, hustrun icke bestridt, att
dylikt förordnande meddelades.

Vederbörande häradshöfding förmälde, att han städse ansett sig icke
böra förordna god man för hustru, som ej påkallat dylik åtgärd, men
sedan jag gent emot nämnda uppfattning hänvisat till innehållet i 140 §
konkurslagen, förklarade häradshöfdingen, att han icke uppmärksammat,
att berörda lagrum genom lagen den 14 april 1893 erhållit ändrad lydelse.

Å inställelsedag den 6 juli 1911 i en persons konkurs begärde den
person, som förordnats till god man för gäldenärens hustru, entledigande
från sagda uppdrag. Domhafvanden resolverade, att som gäldenären ansåg
god man för hustrun obehöflig, bifölls ofvannämnda anhållan.

Då hustrun icke, såvidt handlingarna utmärkte, yttrat sig öfver gode
mannens anhållan, hade ny sådan bort förordnas.

I en konkurs vid rådstufvurätten i A. hade god man för gäldenärens
hustru icke blifvit förordnad, oaktadt anteckning icke förekom, att hustrun
motsatt sig dylik åtgärd. Enahanda var förhållandet i en annan vid samma
rådstufvurätt anhängig konkurs.

Samma anmärkning framställdes uti S. domsaga och vid rådstufvurätten
i Iv.

I fråga om en vid I. häradsrätt anhängig urarfvakonkurs efter D.
saknades i konkursroteln anteckning om första förhör. — Vederbörande
häradshöfding upplyste i anledning häraf, att sådant förhör icke hållits,
enär -den länsman, som förordnats att uppteckna boet, anmält att D. aflida
utan att efterlämna några som helst tillgåno-ar.

O o

— 1912 —

412

Då handlande blifvit försatt i konkurs, hade i N. domsaga meddelande
till Konungens befallningshafvande om konkursen i åtminstone tre
fall icke afsändts.

I ett aktiebolags vid rådstufvurätten i Å. anhängiga konkurs hade
föreskrifven anmälan icke blifvit gjord till patent- och registreringsverket.

Vid rådstufvurätten i L. anmärktes likaledes, att föreskrifna anmälningar
om inträffade konkurser icke allatits till vederbörande myndigheter
för anteckning i aktiebolags- eller handelsregistren.

Hos rådstufvurätten i M. antecknades, att sedan en handlande, som
varit bosatt i M., men hvars firma varit registrerad hos Konungens befallningshafvande
i länet, blifvit vid rådstufvurätten försatt i konkurs,
hade anmälan härom icke aflåtits till Konungens befallningshafvande.

Om en frälsemans försättande i konkurs hade domhafvanden i N.
domsaga underlåtit att, jämlikt kungl. brefvet den 6 augusti 1818, lämna
underrättelse till riddarhusdirektionen.

Förteckning Vid granskning af den förteckning, som enligt 127 § konkurslagen
kursärenden skall föras vid allmän underrätt, har vid ett flertal domstolar anmärkts,
att oskäligt långt dröjsmål ägt rum med konkursers afslutande,
att rättens ombudsman försummat den honom jämlikt 127 § konkurslagen
åliggande skyldighet att årligen till rätten ingifva skriftlig uppgift
å de konkurser, hvari han haft sådant uppdrag, samt

att anteckningarna uti ifrågavarande förteckningar varit ofullständiga
eller alltför knapphändiga.

I sistnämnda afseende har särskildt anmärkts, att i förteckningarna
icke införts anteckning om de af rättens ombudsman aflämnade uppgifter
eller om däri lämnadt meddelande angående tiden för afslutande af konkurs
eller hinder för afslutandet. Vidare har anteckning saknats därom, att,
sedan konkursansökan utställts till delgifning med gäldenären, delgifningsbevis
inkommit; att beträffande aktiebolags konkurs föreskrifven anmälan
afgifvits till patent- och registreringsverket; att kungörelse om konkurs
blifvit införd i tidningarna; att gäldenär beedigat konkursbouppteckning;
och att å inställelsedag bevakningar ingifvits och gode männen afgifvit
berättelse enligt 49 § konkurslagen. Anteckning har därjämte saknats om
den ordning, i hvilken konkurs uppstått, om beslut eller åtgärder, som

— 1912 —

413

vidtagits med anledning af ingifna bevakningar, o. s. v. — I en domsaga
hade under tre års tid icke införts andra anteckningar i konkursförteckningarna
om anhängiga ärenden än namnen å konkursgäldenärerna. —
Anmärkning har äfven förekommit därom, att konkursförteckningen varit
mindre öfverskådlig eller eljest af bristfällig beskaffenhet.

10) Utsökningslagen.

Sedan en person hos länsstyrelsen i U. lagsökts för köpeskillingen enligt
ett afverkningskontrakt, jämlikt hvilket säljarne mot öfverenskommen
summa bland annat förbundit sig att nedforsla virke till viss angifven plats,
hade Konungens befallningshafvande i utslag den 17 januari 1906 dömt
den lagsökte att utgifva aftalade beloppet, oaktadt han invändt, att säljarne
icke ställt sig angifna åtagande till efterrättelse.

En person hade till en annan sålt viss lösegendom med rätt för säljaren
att tillsvidare behålla egendomen under sin , vård. Köparen sökte
hos Konungens befallningshafvande handräckning för egendomens utbekommande.
I beslut den 9 september 1908 yttrade Konungens befallningshafvande:
»Efter hvad handlingarna utmärka har sökanden vid inköp
från svaranden af ifrågakomna lösegendom medgifvit denne allenast att
tillsvidare få behålla lösegendomen under sin vård. Vid sådant förhållande
måste sökanden jämlikt bestämmelserna i köpekontraktet anses berättigad
att, när han så önskar, af svaranden påfordra lösegendomens
utlämnande. I följd häraf och då icke visadt blifvit, att svaranden på
annan grund är berättigad att fortfarande innehafva lösegendomen ifråga,
pröfvar landshöfdingäinbetet med stöd af § 157 utsökningslagen rättvist
ålägga svaranden att till sökanden omedelbart utlämna meranämnda lösegendom
vid äfventyr, att sådant eljest genom vederbörande utmätningsmans
försorg på svarandens bekostnad verkställes».

I förevarande fall hade 157 § uppenbarligen icke varit tillämplig, och
den sökta handräckningen hade sålunda icke bort bifallas.

I ett mål emellan F. och L. angående fordran hade rådstufvurätten
i P. i utslag den 12 februari 1906, enär omstämda belopp ostridigt grundade
sig å auktionsinrop den 10 oktober 1904 med betalningsskyldighet
en månad därefter, pröfvat skäligt förplikta L. att till F. mot kvitto utgifva
omstämda belopp, 22 kronor 15 öre, med därå löpande 6 % ränta
från den 11 november 1904 tills betalning skedde, hvaremot, och då jämlikt
55 § utsökningslagen ifrågavarande belopp varit utmätningsbart på

— 1912 —

414

grund af åberopade auktionsprotokoll utan särskild rättegång, F. mot L:s
bestridande ej kunde af rådstufvurätten tillerkännas ersättning för rättegångskostnaderna.

Jag anmärkte, att rådstufvurätten obehörigen frånkänt käranden ersättning
för hans rättegångskostnad.

Då efter framställning af skogsvårdsstyrelse afverkningsförbud meddelades,
lämnade Konungens befallningshafvande i V. län icke, såsom
vederborde, hänvisning för skogsvårdsstyrelsen att stämma inom 30 dagar
vid äfventyr att förbudet eljest förfallit.

öfver lagsökningsmål uppsattes hos magistraterna i K. och F. protokoll,
hvari intogs, utom fordringshandlingen och öfverexekutors utslag,
jämväl parternas skriftväxling.

Jag anmärkte, att detta icke vore öfverensstämmande med grunderna
för lagsökningsförfarandet.

Hos en annan öfverexekutor antecknades, att i utsökningsmål alltid
fördes protokoll, hvari intogos såsom bilagor de uti målen ingifna handlingar.
Utslagen meddelades såsom en fortsättning af protokollet, hvilket
i sin helhet utskrefs för sökanden.

öfverexeku- Granskningen af den utaf öfverexekutor jämlikt 8 § utsökningslagen
tors dagbok. £ör(ja har på derå ställen gifvit vid handen, att öfverexekutor icke

alltid med vederbörlig skyndsamhet meddelat utslag i lagsökningsmål. Dröjsmål
har därjämte ägt rum vid afgörande af besvär öfver utmätning och
ärenden angående exekutiv försäljning af fast egendom m. m.

Hos en del öfverexekutorer har antecknats, att, därest sökanden i lagsökningsärende
icke genom ingifvande af delgifningsbevis eller på annat
sätt påyrkat ärendets afgörande, utslag icke meddelats, äfven om förklaring
ingifvits och med den fullständiga handlingar inkommit. Om förklaranden
yrkat ersättning för förklaringskostnaden, plägade dock lämnas
besked om denna fråga.

Mot sättet för dagbokens förande har anmärkts, att i flera fall ej
införts anteckning om dagen för ingifvandet af delgifningsbevis, samt att
anteckningarna jämväl i öfrigt varit ofullständiga eller mindre öfverskådliga.

I ett fall utgjordes dagboken af lösa pappersark.

— 1912 —

415

I kungl. cirk. den 6 december 1907 föreskrifves, att för mål, som
afses i lagen den 26 april 1907 om handräckning för fordrans utfående,
skall inrättas särskild afdelning af dagbok, som jämlikt 8 § utsökningslagen
föres hos öfverexekutor.

Vid granskningen af denna afdelning af öfverexekutors dagbok har
hos några öfverexekutorer anmärkts, att drösjmål ägt rum i afseende å
meddelande af bevis enligt 7 § i lagen den 26 april 1907, att ansökning
lämnats obestridd.

Hos en öfverexekutor anmärktes, att, sedan gäldenär genom resolution
den 25 januari 1908 förelagts att inom 14 dagar efter delgifning af ansökningen
inkomma med förklaring, samt sökanden den 27 i samma månad
ingifvit intyg, att delgifning verkställts den 25 januari, hade öfverexekutor
redan den 30 januari 1908 utfärdat bevis enligt 7 §.

I några fall har anmärkts, att anteckningarna om ifrågavarande ärenden
varit felaktiga eller ofullständiga, särskild! beträffande tiden för ingifvande
af delgifningsbevis.

11) Förordningen om expeditionslösen.

Rådstufvurättens i E. den 10 juli 1905 meddelade utslag, hvarigenom
en person dömts till två månaders fängelse, hade inkommit till Konungens
befallningshafvande först den 9 mars 1906.

Likaså hade samma rådstufvurätts utslag den 17 juli 1905, hvarigenom
en person dömts till tre månaders fängelse, inkommit till Konungens befallningshafvande
den 9 mars 1906.

Ett utslag af den 9 juli 1906, hvarigenom rådstufvurätten dömt en
person till fängelse och böter, hade inkommit den 27 oktober 1906.

(För dessa försummelser hade rådstufvurätten genom Konungens befallningshafvande
ställts till ansvar.)

Ett af N. rådstufvurätt den 5 oktober 1908 meddeladt utslag, hvarigenom
G. dömts till två månaders fängelse för våld samt våldsamt motstånd
vid offentlig förrättning samt till 65 kronors böter för fylleri och
förargelseväckande beteende, hade inkommit till Konungens befallningshafvande
först den 27 februari 1909.

Ett af rådstufvurätten i A. den 5 oktober 1908 meddeladt utslag,
hvarigenom G. dömts till, bland annat, två månaders fängelse, inkom till
Konungens befallningshafvande först den 27 februari 1909.

Vid S. häradsrätt hade ett utslag, hvarigenom två personer dömts till
en månads fängelse, icke afsändts till Konungens befallningshafvande i länet.

— 1912 —

416

Tre af ö. häradsrätt meddelade utslag, hvarigenom olika personer
ådömts urbota straff, hade icke inkommit till vederbörande Konungens
befallningshafvande.

Vid fjorton domstolar har för öfrigt anmärkts, att utslag angående
häktade eller å fri fot varande personer, som ådömts urbota bestraffning,
icke inom lagstadgad tid expedierats till vederbörande fängelseföreståndare
eller Konungens befallningshafvande.

S. häradsrätt fastställde den 3 juni 1908 inteckning till säkerhet för
skoo-safverkningsrätt på grund af handling, hvarigenom tiden för ett förut
intecknadt afverkningskontrakts bestånd förlängts under viss tid. I ärendet
företeddes jämväl afverkningskontraktet. Enligt anteckning i brädden af
protokollet debiterades sökanden lösen för två bevis angående inteckningens
fastställande.

12) Tryckfrihetsförordningen.

En enskild person anhängig)orde år 1907 mot utgifvaren af en i L.
utkommande tidning tryckfrihetsåtal med anledning af en år 1903 i tidningen
intagen artikel. ^ I stämningen yrkade käranden ansvar enligt 16
kap. 11 § strafflagen, hvarjämte han i skadestånd fordrade 200 kronor.
Sedan svaranden invändt att preskription förelåge, yttrade rådstufvurätten

1 L. i slutligt utslag, att då den åtalade förseelsen preskriberats samt
käranden icke ens påstått än mindre visat att han af tidningsartikeln i
fråga lidit skada, ogillades käromålet.

Då, på sätt rådstufvurätten yttrat, ansvarsfrågan icke kunde komma
under bedömande, hade rådstufvurätten icke lagligen kunnat pröfva ersättningsyrkandet.

I två tryckfrihetsmål hade N. rådstufvurätt, i strid mot bestämmelserna
i § 5 mom. 6 tryckfrihetsförordningen, tillåtit svaranden att uppträda
inför rätten genom ombud.

I ett tryckfrihetsmål hade rådstufvurätten i ö. förklarat en person
obehörig att vara juryman af den anledning, att han ej fyllt 25 år.

(Det upplystes vid inspektionen, att vederbörande hofrätt undanröjt
rådstufvurättens beslut.)

13) Diverse författningar m. m.

Släktnamn. I fråga om förordningen angående antagande af släktnamn den 5 december
1901 har vid några länsstyrelser befunnits, att förordningen till •

_ 1912 —

417

lämpats på ett sätt, som icke står i öfverensstämmelse med bestämmelserna
i 3 och 4 §§.

En länsstyrelse plägade alltid bifalla ansökningar om godkännande af
nya släktnamn, därest icke invändning mot ansökningen blifvit framställd.

Mot dagboken öfver ägodelningsärenden har i några fall anmärkts, Dagbok öfver
att anteckningarna varit ofullständiga. Beträffande ett par ärenden, som ag°del''}ings’
af ägodelningsrätt återförvisats till förrättningsmannen, hade sålunda icke ^ en''
införts anteckning om tiden, då handlingarna återställts till förrättningsmannen.
I fråga om en del ärenden hade icke antecknats, om förrättningshandlingarna
efter ärendenas afgörande blifvit till förrättningsmannen
återställda. °

Vidare har vid granskningen af denna dagbok i några fall anmärkts,
att dröjsmål med förekommande ärendens behandling ägt rum. — Vid inspektion
i en domsaga under senare hälften af 1909 be°fanns sålunda, att
på pröfning voro beroende dels två ärenden angående besvär öfver laga
skiften, hvilka ärenden inkommit det ena den 14 oktober 1908 och det
andra den 7 januari 1909, dels ock sex ansökningar om fastställelse afjaga
skiften, som från och med den 7 maj 1909 varit i det skick, att de kunnat
afgöras. En ansökan om fastställelse af ägostyckning, som jämväl varit
färdig till afgörande sistnämnda dag, hade icke heller behandlats. —

Enligt hvad en ägodelningsrättsdagbok utvisade, hade flera ansökningar
om fastställelse af ägostyckningar, som inkommit den 8 februari 1909
och som . icke öfversändts till förste landtmätaren för granskning, ännu i
slutet af juli 1909 icke upptagits till pröfning.

Vid inspektion hos länsstyrelserna af diarierna öfver ärenden angående Jordafsöndfastställelse
å jordafsöndring har i några fall anmärkts, att afsevärdtTdröjs- ring‘
mål förekommit vid dessa ärendens behandling.

Den 2 augusti 1909 beslöt magistraten i V. i anledning af storstrejken, Dynamit,
att dynamit ej finge till dem, som vore berättigade att innehafva sådan
vara, försäljas eller utlämnas annorledes än emot skriftligt medgifvande af
borgmästaren.

Magistraten hade, vid inspektion i juli 1910, ännu icke meddelat föreskrift
om upphörande af den beslutade inskränkningen i rätten att försälja
och utlämna dynamit.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag.

418

Föreskrifter om underrättelse rörande kvinnas kyrkotagning

i visst fall.

Enligt hvad ämbetsberättelsen till 1906 års Riksdag utvisar, har justitieombudsmannen
hos Kungl. Maj:t hemställt, att Ivungl. Maj:t måtte
tao-a i öfvervägande, huruvida icke föreskrift måtte meddelas därom, att
då5 en man låtit kyrkotaga en af honom häfdad kvinna såsom sin fästekvinna
(äkta hustru), det skulle åligga den präst, som förrättat kyrkotagningen,
att i de fall, då det ej ålåg honom att i vederbörande församlingsbok
själf göra anteckning om kyrkotagningen, om densamma ofördröjligen
lämna pastorsämbetet i vederbörande kyrkoskrifningsort underrättelse.
. j

Denna framställning har till fullo beaktats i förordningen angående

kyrkoböckers förande den 23 december 1910.

Lösen för äganderättsbevis.

Såsom framgår af min ämbetsberättelse till 1908 ars Riksdag, hem
ställde jag i skrifvelse år 1907 till Kungl. Maj:t, att särskilda bestämmel
ser måtte meddelas i afseende å lösen för äganderättsbevis.

Med anledning af denna framställning har. Kungl. Maj:t den 3 februari
1911 utfärdat en kungörelse angående tillägg till § 3 af förordningen
angående expeditionslösen den 7 december 1883, genom hvilken
kungörelse syftet med framställningen tillgodosetts.

Ändring i provinsiallåkartaxan.

Ämbetsberättelsen till 1910 års Riksdag utvisar, att jag hos Kungl.
Maj:t gjort framställning om sådan ändring i provinsiallåkartaxan, att den
däri förekommande bestämmelsen, enligt hvilken taxan är tillämplig »där
ej annorlunda öfverenskommes», måtte förtydligas till klargörande däraf,

— 1912 —

419

att bestämmelsen icke äger annan innebörd, än att läkare, som därmed
afses, må, i olikhet med andra ämbetsmän, för förrättning eller åtgärd i
tjänsten mottaga högre ersättning än som är för hvarje fall fastställd, där
denna af vederbörande fullkomligt frivilligt erbjuden honom.

I Kungl. Maj:ts proposition till 1911 års Riksdag med förslag till
ändringar i gällande provinsialläkartaxa hade i enlighet med min framställning
ifrågavarande bestämmelse erhållit ändrad lydelse, och Riksdagen
gillade Kungl Maj:ts proposition i denna del.

Skyndsammare handläggning i högsta domstolen af s. k.

deserta mål.

Såsom synes af min äinbetsberättelse till 1910 års Riksdag, framhöll
jag i en år 1909 till Kungl. Maj:t aflåten skrifvelse, att företrädesrätt
till föredragning i högsta domstolen icke tillkom sådana mål, som ej blifvit
i behörig ordning fullföljda och i hvilka ändringssökandet följaktligen ej
kan upptagas till pröfning. Då dröjsmål med dessa s. k. deserta måls
afgörande gifvit upphof till missbruk, hvarför jag närmare redogjorde,
hemställde jag om ändrade bestämmelser angående ordningen för ifrågavarande
måls företagande till behandling.

Med anledning af min framställning har i den nya instruktionen för
nedre justitierevisionen stadgats, att till förtursmål räknas mål, beträffande
hvilket är uppenbart, att talan ej blifvit i behörig ordning fullföljd, eller
att på grund af parts försummelse att ställa sig till efterrättelse honom
meddeladt föreläggande målet icke kan upptagas till pröfning.

Skyndsammare handläggning af tvister om ersättning på grund
af lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall

i arbete.

Ämbetsberättelsen till 1909 års Riksdag utvisar, att jag år 1908 till
Kungl. Maj:t gjort framställning angående detta ämne.

— 1912 —

420

Redan förut (jfr ämbetsberättelsen till 1910 års Riksdag, sid. 252)
bar jag omnämnt, att denna min framställning beaktats i de nya arbetsordningarna
för hofrätterna. Jag kan nu tillägga, att framställningen jämväl
till fullo beaktats i den nya instruktionen för nedre justitierevisionen.

Olagligt förbud vid vite mot föredrag och sammankomster å

allmänna vägar.

I skrifvelse till Ivungl. Maj:t år 1910 omnämnde jag, i enlighet med
hvad närmare framgår af min ämbetsberättelse till 1911 års Riksdag, att
Konungens befallningshafvande i Malmöhus län den 14 augusti 1909 utfärdat
en kungörelse, hvari stadgats förbud vid vite af 10 kronor mot
föredrags hållande samt anordnande af eller deltagande i sammankomster
å allmänna vägar på länets landsbygd. Jag framhöll därvid, att förbud
af ifrågavarande beskaffenhet icke lagligen må meddelas annat än för ett
eller flera särskilda tillfällen eller med annan lämplig begränsning. Med
afseende å landshöfdinginstruktionens affattning ansåg jag åtal mot Konungens
befallningshafvande icke kunna ifrågakomma, hvaremot jag, då det
var af vikt, att ett oriktigt beslut rättades, fäste Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på förhållandet i förhoppning, att Kungl. Maj:t skulle i sådant
syfte vidtaga erforderlig åtgärd.

Förbudet blef ock sedermera — dock först den 1 april 1911 — af
Konungens befallningshafvande återkallad!

O O

Firmaskydd.

År 1910 aflat jag, såsom framgår af 1911 års ämbetsberättelse, till
Kungl. Maj:t en skrifvelse, hvari jag hemställde om sådan ändring af 6 §
i lagen angående handelsregister m. m. den 13 juli 1887, att dels det
skydd, som i nya aktiebolagslagen gifvits innehafvare af i handels- eller
föreningsregistret intagen firma mot aktiebolags obehöriga användande af
densamma, måtte i enahanda mån tillbomma aktiebolag och föreningar i
förhållande till handelsbolag och enskild näringsidkare, dels ock det i först —

1912 —

421

nämnda lag stadgade firmaskyddet, som endast afsåg den kommun, där
registrering skett, måtte utsträckas att gälla hela landet.

Med anledning af denna min framställning framlade Kungl. Maj:t för
1911 års Riksdag förslag till ändring af ofvanberörda lagrum i enlighet
med hvad jag förordat. Sedan förslaget antagits af Riksdagen, utfärdades
lag i ämnet den 2 juni 1911.

Ändring af 23 § i lagen om handelsregister m. m.
den 13 juli 1887.

I skrifvelse till Kungl. Maj:t sistlidet år fäste jag, såsom förevarande
ämbetsberättelse utvisar, uppmärksamheten därå, att 23 § i lagen om handelsregister
m. m. icke innehölle någon straffbestämmelse för den, som i
anmälan till handelsregistret mot bättre vetande meddelat oriktig uppgift.

Med anledning af denna min framställning och till afhjälpande af
ifrågavarande bristfällighet i lagstiftningen framlade Kungl. Maj:t för 1911
års Riksdag förslag till ändringar af ofvanberörda lag. Sedan förslaget
antagits af Riksdagen, utfärdades lag i ämnet den 2 juni 1911.

Ökning af arbetskrafterna hos Konungens befallningshafvande

i Stockholms län.

Sedan jag år 1911 af anledning, som förevarande ämbetsberättelse
utvisar, sett mig nödsakad att hos Kungl. Maj:t göra framställning om
förstärkning af arbetskrafterna hos Konungens befallningshafvande i Stockholms
län, har Kungl. Maj:t enligt beslut den 7 april funnit godt från
besparingarna å reservationsanslaget till arfvoden åt extra länsnotarier,
extra länsbokhållare och öfriga extra biträden vid länsstyrelserna m. m.
anvisa till nämnde befallningshafvande för aflöning af ytterligare ett juridiskt
bildadt extra biträde å landskansliet under tiden från och med
den 1 maj 1911 till och med den 30 juni 1912 2,800 kronor att utgå
med högst 200 kronor i månaden.

— 1912 —

422

Bevakning i Svea hofrätt af mål från Gottland.

Efter det jag, i enlighet med hvad förevarande ämbetsberättelse utvisar,
under år 1911 hos Kungl. Maj:t gjort framställning om ändring i
bestämmelserna angående fataliers bevarande i mål från Gottland, har
Kungl. Maj:t, med bifall härtill genom kungörelse den 31 mars 1911 förordnat,
att i mål, som i Svea hofrätt fullföljts från domstol eller annan
myndighet å Gottland, det skall åligga hofrätten, såvida part därom hos
hofrätten framställt begäran, att, sedan dom eller utslag i målet fallit, till
Konungens befallningshafvande i Gottlands län öfversända det för parten
utskrifna exemplar af beslutet att där hållas parten tillhanda.

Domboksrenovation i afseende å vattenrättsmål.

Min ämbetsberättelse till 1910 års Riksdag utmärker, att jag år 1909
hos Kungl. Maj:t gjorde framställning om införande af renovationsskyldighet
i afseende å vattenrättsmål.

Samtliga hofrätterna hafva tillstyrkt min framställning, och jag har
sålunda anledning antaga, att den inom närmaste framtiden skall leda till
åsyftadt resultat.

Fångförteckningar.

Hos Kungl. Maj:t gjorde jag 1911, i enlighet med hvad af förevarande
ämbetsberättelse närmare framgår, hemställan om sådan ändring i
kungl. kungörelsen angående fångförteckningar m. m., att skyldighet stadgades
för vederbörande att i desamma anteckna, när bevis, hvarom förmäles
i 2 § af lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa
fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag, ankommit till
fängelset.

Fångvårdsstyrelsen har i afgifvet underdånigt utlåtande tillstyrkt min

— 1912 —

423

sålunda gjorda framställning; och jag har följaktligen förhoppning, att
syftet med densamma inom närmaste framtiden skall vara vunnet.

Ändring af 6 § i lagen angående vård af enskildes skogar.

Enligt 4 § i lagen angående vård af enskildes skogar den 24 juli
1903 äger domstol under vissa förutsättningar meddela skogsägare afverkningsförbud.
Enahanda befogenhet tillkommer, jämlikt 5 § i samma lag,
i vissa fall öfverexekutor.

Dylikt förbud skall emellertid enligt bestämmelse i 6 § genast upphöra,
i händelse hos öfverexekutor ställes pant eller borgen för fullgörande
af de åtgärder, som för skogens återställande i skogbärande skick finnas
erforderliga.

I enlighet med hvad min ämbetsberättelse till 1910 års Riksdag utvisar,
gjorde jag år 1909 hos Kungl. Maj:t framställning om dén ändring
af sistberörda lagrum, att befrielse från afverkningsförbud, innan erforderliga
åtgärder å skogsmarken vidtagits, ej kunde vinnas, med mindre vederbörande
kontant nedsatte ett belopp, icke understigande kostnaden för
åtgärdernas vidtagande.

Domänstyrelsen, som öfver min framställning afgifvit underdånigt
utlåtande, har funnit den af mig uttalade meningen väl grundad samt i
öfverensstämmelse härmed afgifvit förslag till ändrad lydelse af ifrågavarande
lagrum.

Kungl. Maj:t har emellertid sedermera öfverlämnat ärendet till den
kommitté för omarbetning af skogslagstiftningen, som tillsattes den 16
juni 1911. Ännu någon tid torde sålunda förflyta, innan den i min tanke
välbehöfliga reformen varder genomförd.

Öfverlämnande af lik efter själfspillingar till de anatomiska

institutionerna.

År 1910 aflat jag, såsom min ämbetsberättelse till 1911 års Riksdag
utmärker, en skrifvelse till Kungl. Maj:t, hvari jag — med betonande

— 1912 —

424

af nödvändigheten däraf, att den medicinska undervisningens kraf på tillräckligt
dissektionsrnaterial blefve tillgodosedt — emellertid framhöll önskvärdheten
af ändring i gällande bestämmelser, enligt hvilka, hvad vissa
delar af landet angår, lik efter själfspillingar, oafsedt protester från efterlämnade
anhöriga, skola öfverlämnas till de anatomiska institutionerna.

Sedan vederbörande myndigheter blifvit i ärendet hörda, har medicinalstyrelsen
utarbetat förslag till nådig kungörelse angående liks tillhandahållande
åt de anatomiska institutionerna, i hvilket förslag min framställning
blifvit beaktad.

Ärendet är emellertid fortfarande under utredning.

11 Stämpelskatt för gåfva.

I skrifvelse år 1910 (jfr 1911 års ämbetsberättelse) fäste jag Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet på, att bestämmelserna i stämpelförordningen, enligt
hvilka afhandling om gåfva af lös egendom skall förses med stämpel,
på olika sätt kringgåtts, hvarjämte jag, till förhindrande häraf för framtiden,
hemställde om erforderlig ändring af ifrågavarande bestämmelser.

I ett af särskilda kommitterade sedermera utarbetadt förslag till förordning
om arfsskatt och skatt för gåfva hafva kommitterade under åberopande
af min framställning förordat, att skattskyldighet för gåfva skall
äga rum, utan hänsyn därtill om skriftlig handling om densamma upprättats
eller icke, dock att skattskyldighet icke skall förefinnas för a) gåfva
af möbler, husgeråd och andra lösören, som äro afsedda för gåfvotagarens
eller hans familjs personliga bruk eller till prydande af offentliga byggnader
eller deras förseende med inredning; b) hvad någon erhållit under
form af periodiskt understöd eller såsom bidrag till undervisning eller
uppfostran; c) annan gåfva, hvars värde icke öfverstiger 1,000 kronor,
dock att, där gåfvotagaren af samma gifvare inom loppet af två år erhåller
flera sådana gåfvor, skattskyldighet inträder, så snart gåfvornas
sammanlagda värde öfverstiger 1,000 kronor.

Därest de sålunda föreslagna bestämmelserna, som enligt min mening
äro lyckligt afvägda, varda godkända, har tydligen syftet med min framställning
till fullo vunnits.

— 1912 —

425

Skyldighet för förrättare af exekutiv auktion å fast egendom
att om auktionen underrätta inteekningshafvare och öfriga

rättsägare.

till Kung!. Maj:t aflat jag, i enlighet med hvad närmare framgår af
min ämbetsberättelse till 1911 års Riksdag, år 1910 en skrifvelse med
hemställan om sådan ändring af 100 § utsökningslagen, att förrättare af
exekutiv auktion å fast egendom blefve skyldig att alltid, där så ske kunde,
underrätta inteekningshafvare och öfriga rättsägare om auktionen.

Lagrådet har tillstyrkt, att paragrafen varder ändrad i enlighet med
hvad jag förordat. Kungl. proposition i ämnet lärer inom den närmaste
tiden vara att förvänta.

Platsen för revision af kyrko- och skolrådsräkenskaper.

Min till 1911 års Riksdag afgifna ämbetsberättelse utvisar, att jag år
1910 hos Kungl. Maj:t gjort framställning om förtydligande af stadgandet
i 39 § af kyrkostämmoförordningen i syfte att aflägsna den nuvarande
oklarheten därutinnan, huruvida revisorer af kyrko- och skolråds räkenskaper
äga att verkställa granskningen hvarhelst det synes dem lämpligast,
eller om vederbörande pastor icke är skyldig eller ens berättigad att annorledes
än i pastorsämbetets lokal tillhandahålla revisorerna räkenskaperna.

Med anledning af denna min framställning har inom ecklesiastikdepartementet
utarbetats förslag till ändrad lydelse af ifrågavarande lagrum;
och lärer detta förslag, hvaröfver vederbörande blifvit hörda, inom
den närmaste framtiden komma att förelästas Riksdagen.

O O o

Förbättrade aflöningsförhållanden för häradshöfdingarnas
juridiskt bildade biträden.

1. skrifvelse till Kungl. Maj:t år 1910 fäste jag, på sätt min till 1911
års Riksdag afgifna ämbetsberättelse närmare utvisar, Kungl. Maj:ts uppJnstitieombudsmannens
ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 54

426

märksamhet på nödvändigheten af förbättrade aflöningsförhållanden för
juridiskt bildade biträden hos häradshöfdingarna. Samtidigt framhöll jag
emellertid, att enligt min mening frågan om lönereglering för häradshöfdingarna,
vore af sådan beskaffenhet, att den kräfde snart upptagande
till ny behandling.

Öfver min sålunda gjorda framställning hafva hofråtterna till Kungl.
Maj:t inkommit med infordrade utlåtanden.

Svea hofrätt har anfört:

»Lika med justitieombudsmannen finner hofrätten det vara synnerligt
maktpåliggande, att åtgärder vidtagas i syfte att bereda de juridiskt bildade
biträdena hos landtdomarne ekonomiskt bättre villkor än som för
närvarande i allmänhet stå dem till buds. En förändring i detta hänseende
påkallas icke endast af hänsyn till dessa biträdens berättigade anspråk
på skälig godtgörelse för sitt arbete utan också af klok omsorg om
statens eget bästa. På sätt justitieombudsmannen utvecklat, kan icke det
nuvarande tillståndet fortvara, utan att däraf allvarsamt men för det allmänna
är att befara.

Beträffande åter frågan, på hvad sätt en tillfredsställande ordning i
detta hänseende må kunna åvägabringas, är denna frågas lösning för visso
icke lätt. Att det arbete, domsagebiträdena förrätta, så vidt detta arbete
är nödvändigt för domsagans behöriga skötsel, bör af staten ersättas, är
en grundsats, hvars giltighet i och för sig icke lärer kunna ifrågasättas.
Men på grund af det aflöningssystem, som med afseende å häradshöfdingarna
själfva är gällande, bäfver grundsatsens tillämpning med afseende
å biträdena förenad med särskild svårighet. Vid den år 1874 genomförda
löneregleringen för häradshöfdingarna utgick man från antagandet, att med
de sportler, hvilka skulle komma att fortfarande tillfalla häradshöfdingen,
jämte det tillskott af statsmedel, hvilket såsom förvaltningsbidrag för vissa
domsagor bestämdes, skulle bestridas allmänna förvaltningskostnader för
domsagan, däri inbegripen kostnaden för juridiskt bildadt biträde åt domsagans
innehafvare. De löneförmåner, hvilka, olika för de särskilda domsagorna,
fastställdes för häradshöfdingarna, utmättes med hänsyn, bland
annat, till bchofvet af sådant biträde och därför beräknad, kostnad. Omständigheterna
hafva emellertid medfört, att den förutsättning, från hvilken
man sålunda vid löneregleringen utgick, kommit att endast mycket ofullständigt
förverkligas; och det ligger i allt fall i sakens natur, att hvad
som då kunde anses vara skälig godtgörelse för ett dylikt biträdes arbete
numera icke är det. Men det är vid nämnda förhållande påtagligt, att,
om man vill tillägga domsagebiträdena en efter omständigheterna bättre
afpassad aflöning, man icke kan alldeles lämna åsido häradshöfdingarnas

427

avlöningsförhållanden och låta kostnaden för den aflöning, man vill tillerkänna
de förra, utan vidare falla å statsverket. A andra sidan vore det
i hög grad obilligt, om man ville ålägga häradshöfdingarna att af dem
tillkommande inkomster afstå så mycket, att därigenom kunde beredas
deras biträden en tillfredsställande arbetsersättning. I många fall skulle
den behållna inkomsten af domsagan blifva alldeles otillräcklig såsom skälig
godtgörelse för häradshöfdingen själf. Det ligger därför nära till hands
att, såsom också justitieombudsmannen ifrågasatt, ställa frågan om biträdenas
aflöningsförhåll anden i beroende af en fullständigt ny lönereglering
för häradshöfdingarna och en därmed förbunden större utjämning i detta
afseende mellan de särskilda domsagorna.

Att en ny lönereglering för häradshöfdingarna är af verkligt behof
påkallad, lärer knappast kunna dragas i tvifvel. Men denna fråga är,
särskild! om, såsom väl är antagligt, frågan om sportelsystemets upphörande
därmed sättes i samband, af en omfattning, som lärer utesluta möjligheten
att den under den närmaste framtiden kan finna sin lösning. Att
till en antagligen så aflägsen tidpunkt undanskjuta ordnandet af den nu
väckta frågan anser hofrätten med afseende å denna frågas framstående
vikt vara en utväg, hvarmed man endast på grund af tvingande nödvändighet
kan låta sig nöja. Och en sådan nödvändighet föreligger enligt
hofrättens tanke icke i detta fall. Skall aflöning till domsagebiträdena
utgå af statsmedel, måste visserligen däraf föranledas någon jämkning i
häradshöfdingarnas löneförhållanden, men att sätta en sådan anordning i
beroende af en fullständig lönereglering för dessa ämbetsmän synes icke
vara behöflig!.

Lika med justitieombudsmannen vill hofrätten utgå därifrån, att af
statsmedel bör bestridas aflöning till de domsagebiträden, hvilka under
vanliga förhållanden äro för de särskilda domsagornas skötsel af behofvet
påkallade. Undantagsvis lärer det väl förekomma, att något sådant behof
icke föreligger, och att häradshöfdingen kan med hjälp allenast af vanligt
skrifbiträde själf besörja göromålen, men i regel torde erfordras åtminstone
ett, i åtskilliga domsagor flera sådana biträden, hvarom här är fråga. Utesluten
är måhända icke heller möjligheten att, där flera domsagor hafva
kansli å samma ort, ett biträde kan fungera vid tvenne domsagor. Aflöningen
borde, enligt hofrättens tanke, icke sättas lägre än till 2,000
kronor. Där, såsom på sina ställen är fallet, lämplig bostad kan beredas
biträdet i tingshuset, skulle skäligt afdrag därför göras å den kontanta
lönen. Denna skulle utbetalas omedelbart till biträdet. Förordnande såsom
biträde skulle meddelas af hofrätten efter förslag af häradshöfdingen.
Beträffande villkoren för erhållande af sådant förordnande vill hofrätten,

— 1012 -

428

lika med justitieombudsmannen, framhålla, att därför synes böra fordras
så lång tids tjänstgöring vid domsaga, som nu i allmänhet anses nödig
för undfående af förordnande såsom ordförande i häradsrätt.

Såsom nyss antydts, är, därest statsverket skulle vidkännas den icke
obetydliga utgift, genomförandet af nu angifna ordning skulle medföra, en
jämkning i häradshöfdingarnas löneförhållanden nödvändig. Men rättvisligen
kan denna jämkning icke sträckas längre, än att af det enligt löneregleringen
till häradshöfdingarna i tjänstgö ringspenningar och förvaltningsbidrag
utgående belopp så mycket återfaller till statsverket, som vid samma
lönereglering kunde beräknas åtgå till aflönande, enligt då antagen måttstock,
af juridiskt biträde i domsagan. Och uppenbarligen bör därvid
också tagas hänsyn till förändringar, som under den därefter förlupna
tiden kunnat hafva inträdt, särskildt med afseende å behofvet af dylikt
biträde. Mot en sådan partiell lönereglering synes från billighetens synpunkt
icke kunna vara något att erinra. Någon laglig förpliktelse att
underkasta sig en sådan lärer dock icke finnas i fråga om tjänsteinnehafvare,
å hvilka nådiga cirkuläret den 16 februari 1903 icke är tillämpligt.

Naturligtvis erfordras för bestämmande af afdragens storlek i de särskilda
domsagorna eu föregående utredning, men donna torde icke behöfva
blifva synnerligt tidsödande. En utredning af de särskilda domsagornas
förhållanden erfordras i allt fall för fastställande af antalet biträden, som
skulle behöfva anställas.

Anställandet af fasta domsagebiträden, på sätt sålunda förordats, skulle
helt visst komma att medföra fördelaktiga verkningar i många hänseenden.
Särskildt vill hofrätten framhålla, att, när biträdena erhölle en aflöning,
som, ehuru knapp, dock blefve tillräcklig för de nödvändigaste behofven,
det kan förväntas, att de unge män, hvilka ämna söka sin lifsverksamhet
i domarkallet, vida längre tid än nu är fallet skola stanna på denna
expektansplats. Härmed skulle icke endast vinnas en djupare och mångsidigare
utbildning för den juridiska statstjänsten, utan också förekommas
det af den rättssökande allmänheten ofta öfverklagade, alltför täta ombytet
af tillförordnade ordförande i häradsrätterna.

Emellertid bör icke förbises, att härmed visserligen icke allt skulle
vara väl beställdt. Då i vanliga fall den, som vill söka sin framtid såsom
landtdomare, icke kan beräkna att förr än vid en ålder af omkring 40 år
uppnå detta sitt mål, är det påtagligt, att en aflöning till så lågt belopp,
som här föreslagits — äfven om därtill, såsom blifvit ifrågasatt, skulle
komma något ålderstillägg — icke kan under hela denna väntetid vara för
honom tillräcklig. Men denna aflöning är ju ock afsedd allenast för det
arbetsbiträde, som under vanliga förhållanden erfordras för domsagans

— 1912 —

42»

skötsel. År häradshöfdingen af en eller annan anledning förhindrad att
själf utöfva sitt ämbete, erfordras i ordets egentliga mening en vikarie
för honom, då är det också i sin ordning, att den, som sättes i hans ställe,
åtnjuter en godtgörelse, som bättre motsvarar den mer kräfvande uppgiften.
Det är i dylika fall äldre och mer erfarna domsagebiträden skulle finna
användning. Det i så hög grad komplicerade systemet för häradshöfdingarnas
aflönande utesluter emellertid möjligheten att bär tillämpa de i allmänhet
gällande grunderna för vikariatsersättnings utgående. Att låta
vikarien uppbära såväl tjänstgöringspenningar och förvaltningsbidrag som
under vikariatstiden fallande sportler skulle i många fall innebära en påtaglig
obillighet mot den ordinarie tjänsteinnehafvaren och låter sig icke
genomföras redan af det skäl, att sportelin kom sten ju är afsedd att täcka
de allmänna utgifterna för domsagans förvaltning, och eu uppdelning af
dessa utgifter på kortare tider måste blifva i hög grad vansklig. Det
synes därför icke finnas annan lämplig utväg än att åt hofrätterna öfverlärana
att efter omständigheterna i hvarje särskilt fall träffa den bestämmelse,
som må anses skälig. Den häradshöfdingarna nu tillkommande rätt
att, där icke tiden för tjänstledigheten öfverstiger sex månader, själfva
med vikarien öfverenskomma om tjänstegodtgörelse skulle alltså upphöra.
För det fall, att ämbetet är ledigt, bör, såsom nu genom nådiga brefvet
den 30 november 1877 är bestämdt, vikarien tillgodonjuta särskilda villkor.»

Göta hofrätt har i sitt med anledning af min framställning afgifna
utlåtande yttrat, bland annat, följande:

>Då behofvet af domarbiträden är oafvisligt, och dessa utföra ett för
rättsskipningens behöriga gång nödvändigt arbete, torde det vara statens
plikt att tillse, att biträdena också erhålla en mot vikten och beskaffenheten
af deras arbete svarande aflöning; och detta synes vara så mycket
mera angeläget som, på sätt i de underdåniga framställningarna blifvit
framhållet, tillgången på personer, som vilja ägna sig åt domsagearbete,
från att för ett antal år sedan varit riklig, på senare tiden blifvit allt
knappare, så att det är att befara, att inom en ej aflägsen framtid verklig
brist på dylika personer skall uppstå, därest ej kraftigare åtgärder däremot
vidtagas. Särskildt klagas öfver det mycket ofta inträffande fallet,
att biträden, som genom någon tids tjänstgöring i domsagor vunnit vana
och erfarenhet i domsagearbete, lämna sin anställning för att på andra
banor än domarvägen söka sin utkomst för framtiden.

Enligt nu gällande bestämmelser är det afsedt, att domarbiträdena
för sitt arbete skola erhålla godtgörelse af de häradshöfdingar, hos hvilka
de äro anställde; och häradshöfdingarnas löneförmåner fastställdes vid antagandet
af den nu för dem gällande löneregleringen jämväl med hänsyn

— 1912 —

430

därtill, huruvida och i hvad mån de voro nödsakade att vid sin ämbetsförvaltning
använda rättsbildade ämbetsbiträden. Det sätt, hvarpå sålunda
sörjdes för, att domarbiträdena skulle erhålla godtgörelse för sitt arbete,
har emellertid ledt därhän, att denna godtgörelse i många fall blifvit otillräcklig
och för öfrigt synnerligen ojämn. Under det att domarbiträdena
i en del domsagor uppbära rätt afsevärda löneförmåner, få i åtskilliga
domsagor biträdena åtnöjas med löneförmåner, som måste betecknas såsom
allt för ringa. I några domsagor erhålla domarbiträdena ej någon godtgörelse.

Med hänsyn därtill, att det nu gällande sättet för domarbiträdenas
aflönande visat sig olämpligt samt det därjämte ur principiell synpunkt
torde vara oriktigt, att den ene statstjänstemannen aflönar den andre, anser
hofrätten i likhet med justitieombudsmannen nämnda sätt för domarbiträdenas
aflönande böra öfvergifvas, och att af statsmedel bör beredas
tillgång till aflöning åt ämbetsbiträden hos häradshöfdingarna till det antal,
som efter utredning af förhållandena kan för deras ämbetsförvaltning befinnas
oundgängligt.

Då emellertid, såsom nyss nämndes, häradshöfdingarnas löneförmåner
blifvit bestämda med hänsyn därtill, att de själfva skulle aflöna de ämbetsbiträden,
hvaraf de kunde vara i behof, torde i sammanhang därmed böra
tagas under öfvervägande, huruvida icke åtminstone en del häradshöfdingars
löneförmåner kunna undergå jämkning i följd af det kostnadsfria ämbetsbiträde,
staten skulle komma att tillhandahålla dem. Det torde sålunda
böra företagas en ny reglering af häradshöfdingarnas löneförmåner. Såsom
justitieombudsmannen framhållit, synes en d)dik reglering jämväl ur
andra synpunkter vara lämplig.»

Hofrätten öfver Skåne och Blekinge har förklarat sig anse hvad jag
anfört vara förtjänt af synnerligt beaktande. Någon annan utväg att tillförsäkra
häradshöfdingarnas juridiskt bildade biträden ekonomisk ersättning,
än att göra dem till af staten aflönade tjänstemän, torde enligt hofrättens
mening icke finnas. I likhet med mig ansåge hofrätten biträdesfrågan
böra upptagas i sammanhang med ny lönereglering för håradshöfdingarna.
Att sistnämnda fråga snart upptoges, vore önskvärdt ur flera
synpunkter, i främsta rummet på det att häradshöfdingarnas aflöning
måtte komma att utgå endast af statsmedel och ej därjämte i form af
sportler.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 31 mars 1911 yttrade
chefen för justitiedepartementet följande: »Den fråga, som sålunda

kommit upp på dagordningen, synes mig vara af synnerlig vikt för domstolsväsendet
i riket. En allsidig utredning af densamma torde därför

— 1912 —

431

höra bringas till stånd, och då det lärer vara lämpligt, att med ämnet
förtrogna personer erhålla uppdrag att inom justitiedepartementet verkställa
sådan utredning samt afgifva därpå grundadt förslag, tillåter jag
mig hemställa om nådigt bemyndigande för chefen för justitiedepartementet
att tillkalla högst fyra sakkunniga att inom departementet biträda vid
behandlingen af frågan om förbättrade aflöningsförhållanden för häradshöfdingarnas
rättsbildade biträden.»

Kungl. Maj:t har med bifall till denna hemställan förordnat fyra sakkunniga
att inom justitiedepartementet biträda med utarbetande af förslag
i ämnet.

Jag har sålunda förhoppning, att hufvudsyftet med min framställning
snart skall vara vunnet. Emellertid vill jag ej underlåta att här särskilt
understryka, att samtliga hofrätterna, enligt hvad deras ofvanberörda utlåtanden
utvisa, förklarat sig dela min uppfattning om behofvet af en
lönereglering för häradshöfdingarna.

Rätt för t. f. domhafvande att emot borgen eller annan säkerhet,
hos hvilken länsstyrelse den än ställts, på kredit utbekomma

stämplar i statskontoret.

I detta ämne (jfr ämbetsberättelsen till 1911 års Riksdag, sid. 238
o. f.) har jag den 31 oktober 1911 till Kungl. Maj:t aflåtit följande
skrifvelse:

»I skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t den 14 november 1910 hemställde
jag om rätt för t. f. domhafvande att emot borgen eller annan säkerhet,
hos hvilken länsstyrelse den än ställts, på kredit utbekomma stämplar i
statskontoret, och uttalade jag därvid såsom min mening, att den nuvarande
stämpelförordningen icke lade hinder i vägen för dylik anordning.

Statskontoret, som anbefallts att öfver denna min framställning afgifva
yttrande, har med föranledande däraf anfört, bland annat, följande:
Statskontorets befattning med landsortens stämpelförsäljningsmän och redogörare
inskränkte sig till att från Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i vederbörande län mottaga anmälningar om de försäljningsman och redogörare
inom länet, som ställt af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande godkänd
säkerhet för utbekommande af stämplar på kredit, äfvensom uppgifter
om beloppet af den af en hvar ställda säkerheten, samt att på ingående

— 1912 —

432

rekvisitioner till dessa försäljningsman och redogörare öfversända stämplar
och för granskning mottaga deras årsredogörelser.

Enligt statskontorets mening vore stämpelförordningens stadganden
fullt tydliga därutinnan, att i landsorten bosatt ämbets- eller tjänsteman,
som ville begagna sig af kredit för utbekommande hos statskontoret af
stämplar, hade att i sådant afseende vända sig till Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i det län, hvarinom hans tjänstgöring vore förlagd,
och genom förmedling af denna få öppnad kredit åt sig hos statskontoret.
Denne befallningshafvande vore det ock ålagdt att hos sådan stämpelredogörare
verkställa föreskrift inventeringar; och för att kunna göra detta
erfordrades tydligen att hafva kännedom om, till hvilka personer inom
länet stämplar kunde antagas hafva blifvit på kredit utlämnade.

Statskontoret ansåge sig på grund häraf icke kunna dela min mening
därom, att stämpelförordningen icke skulle lägga hinder i vägen för statskontoret
att, när t. ex. en t. f. domhafvande inom Alfsborgs län för att
på kredit utbekomma stämplar åberopade dels en af honom ställd borgen
hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län
dels ock en likaledes al honom ställd borgen hos Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Kronobergs län, taga de sålunda åberopade säkerheterna
för goda. Det tillkomme icke statskontoret att ingå i någon som
helst pröfning, huruvida borgen, som afsett stämpeluppbörd å förordnande
inom ett län, kunde tagas för god såsom säkerhet för sådan uppbörd å
annan tjänst. Pröfning häraf vore enligt stämpelförordningen anförtrodd
uteslutande åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, efter hvars ingående
anmälan statskontoret hade att rätta sig vid stämplars utlämnande på
kredit. * it]]

Till sist medgaf emellertid statskontoret, att förhållandena kunde vara
sådana, att det måste anses billigt, att tjänsteman bereddes tillfälle att
använda samma uppbördssäkerhet vid tjänstgöring inom flera län, i följd
hvaraf anledning icke saknades att taga i öfvervägande, hvilka förändringar
i stämpelförordningens hithörande bestämmelser skulle kunna vidtagas för
vinnande af detta mål.

Eders Kungl. Maj:t anbefallde sedermera statskontoret att afgifva det
förslag, hvartill statskontorets i ofvanberörda utlåtande gjorda uttalande
om behofvet af viss ändring i stämpelförordningen kunde anses föranleda.
I anledning af denna befallning anförde statskontoret, att då statskontoret
hade sig bekant, att de kommitterade, som utarbetat ett den 15 december
1910 till Eders Kungl. Maj:t aflämnadt förslag till förordning angående
stämpelafgiften, erhållit uppdrag jämväl att utreda, om och i hvad mån
en fullständig omläggning af stämpelförsäljningsväsendet lämpligen kunde

- 1912 -

433

äga rum i syfte att, jämte det stämplarna gjordes lätt tillgängliga för de
stämpelskatteskyldiga, begränsa statsverkets med försäljningen förenade
kostnader, statskontoret föreställde sig, att, då det af mig framlagda spörsmålet
om underlättande för tjänstemän att utbekomma stämplar^på kredit
nära sammanhängde med den utredning om stämpelförsäljnings väsendets
fullständiga omläggning, som vore att emotse från om förmälda kommitterade,
denna fråga lämpligast borde till dem öfverlämnas. Och tilläte sig
statskontoret att göra en direkt hemställan härom.

Ehuru jag sålunda har anledning antaga, att syftet med min framställning
med tiden skall vinnas, och sättet, hvarpå detta kommer att ske,
icke för mig är af betydelse, har jag ansett mig icke böra lämna statskontorets
i ärendet afgifna yttrande utan bemötande.

I min föregående skrifvelse anförde jag, att det enligt min mening
vore klart, att den nuvarande stämpelförordningen icke lade hinder i vägen
för vidtagande af sådan anordning, att borgen eller annan säkerhet uti
ifrågavarande afseende kunde af statskontoret tagas för god oberoende af
den omständigheten, att den tilläfventyrs vore ställd hos länsstyrelsen i
annat län än domarförordnandet för tillfället afsåge.

Eders Kungl. Maj:t finner naturligtvis, att jag med detta yttrande
icke velat påstå, att statskontoret enligt gällande stämpelförordning hade
att ingå i pröfning af ställd säkerhets beskaffenhet. Yttrandet afsåg uppenbarligen
endast att fastsla, att ståmpelförordningen icke utgjorde hinder
för statskontoret att på, kredit utlämna stämplar, om också den lämnade
säkerheten var ställd hos länsstyrelsen i annat län, än där t. f. domhafvanden
för tillfället tjänstgjorde.

Till stöd för, att gällande stämpelförordnings bestämmelser icke medgåfve
den af mig förordade anordningen, har statskontoret, såsom af den
här ofvan lämnade redogörelsen framgår, vidare hänvisat till samma bestämmelser,
i hvad de afse skyldighet för i landsorten tjänstgörande t. f.
domhafvande, som vill begagna sig af kredit för utbekommande af stämplar
hos statskontoret, att i sådant afseende vända sig till Eders Kung]. Maj:ts
befallningshafvande i det län, hvarinom hans tjänstgöring är förlagd.

Klart är — vill jag häremot invända — att statskontoret, då t. f.
domhafvanden därstädes framställer begäran om utfående af stämplar på
kredit mot säkerhet, aflämnad hos annan länsstyrelse än den, hvarunder
han har förordnande, icke bör .bifalla en sådan begäran, med mindre han
hos den senare länsstyrelsen gjort vederbörlig anmälan och därvid styrkt,
att fullgod säkerhet ställts hos annan länsstyrelse, hvilken säkerhet ju ock,

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 55

434

i fall dylikt skulle befinnas nödigt eller lämpligt, kunde öfverflyttas till
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i det län, där tjänstgöringen är
förlagd. Har säkerheten förut pröfvats och godkänts af en länsstyrelse,
kan gifvetvis icke ifrågakomma, att den förkastas af en annan, med mindre
särskilda omständigheter till annat föranleda, såsom exempelvis att borgen
på grund af sin lydelse måste anses inskränkt att gälla allenast under viss
redan förfluten tid eller under tiden för ett visst domarförordnande, om
hvilket ej längre är fråga.

Jag vidhåller alltså, att bifall till min framställning icke förutsätter
ändring af bestämmelserna i gällande stämpelförordning, utan endast påkallar
utfärdande af särskilda ordningsföreskrifter.

Uppenbarligen kan jag icke instämma i statskontorets hos Eders Kungl.
Maj:t gjorda hemställan, att den lilla, tydligen mycket lätt genomförda
reform, som jag förordat och om hvars lämplighet meningarna icke skäligen
kunna vara delade, måtte uppskjutas i afvaktan på genomförandet
af en så omfattande förändring som en'' fullständig omläggning af stämpelförsäljningsväsendet.
»

liden för fordringars bevakning i konkurs.

Enligt 14 § konkurslagen skall i den offentliga stämningen å borgenärerna
utsättas viss dag, då de hafva att innan kl. 12 på dagen, i
staden å det rum, som därtill varder bestämdt, och på landet å visst ställe
inom rättens domsaga, anmäla och bevaka sina fordringar.

I skrifvelse till Kungl. Maj:t fäste jag år 1910, såsom ämbetsberättelsen
till 1911 års Riksdag närmare utvisar, Kungl. Majrts uppmärksamhet
å, att den sålunda meddelade bestämmelsen, att bevakning skall äga rum
före kl. 12 på bestämd dag, visat sig vara af beskaffenhet att förorsaka
afsevärda olägenheter. Dessa äro afhjälpta i det förslag till ny konkursla°\
som af särskilda kommitterade utarbetats och numera öfverlämnats till
Kungl. Maj:t.

Skyndsammare redovisning af bötes- och vitesbeslut.

I 1909 års ämbetsberättelse lämnade jag redogörelse för en af mig
år 1908 hos Kungl. Maj:t gjord framställning, att Kungl. Maj:t måtte vid —

1912 —

435

taga erforderliga åtgärder för åstadkommande af skyndsammare redovisning
af bötes- och vitesbeslut.

Med anledning af denna min framställning, hvaröfver öfverståthållarämbetet
och Konungens befallningshafvande i länen, efter vederbörandes
hörande, till Kungl. Maj:t inkommit med utlåtanden, hemställde statskontoret
och kammarrätten, att Kungl. Makt genom ändring af kungl.
kungörelsen angående redovisning inom länen för verkställigheten af meddelade
bötesbeslut och för influtna bötesmedel den 5 juli 1884 eller annorledes
måtte föreskrifva:

att vid bötesredogörelses afgifvande beträffande alla i densamma upptagna,
icke afskrifna böter skulle uppgifvas dagen, då saköreslängd kom
redogöraren till hända, samt i de fall, då tre månader efter denna dag
förflutit, utan att böterna dessförinnan redovisats, anledningen därtill äfvensom,
då handräckning eller afskrifning blifvit sökt, dagen därför;

att utmätningsman, hos hvilken handräckning för bötesbesluts verkställande
blifvit sökt, och som icke inom tre månader därefter redovisat
ärendet, borde angående anledningen därtill halfårsvis vid utgången
af juni och december månader lämna uppgift till den, som sökt handräckningen
;

att sådan uppgift borde bifogas mottagarens bötesredogörelse;

att, där Konungens befallningshafvande vid granskning af bötesredogörelserna
och med desamma inkomna uppgifter funne! bötesärende
icke vara med tillräcklig skyndsamhet redovisadt, Konungens befallningshafvande
skulle, då fråga vore om utmätningsman utom länet, därom underrätta
Konungens befallningshafvande i det län, utmätningsmannen tillhörde,
med bifogande af nödiga uppgifter i original eller afskrift;

att, där Konungens befallningshafvande på grund af sådan från
annat län ankommen underrättelse, hvarom nyss blifvit sagdt, eller på
grund af de med bötesredogörelserna inkomna uppgifter funne bötesärende
icke vara med nödig skyndsamhet redovisadt, skulle Konungens
befallningshafvande vidtaga häraf påkallade åtgärder beträffande redogörare
och utmätningsmän inom länet och därvid särskildt, om orsaken
till dröjsmålet enligt Konungens befallningshafvandes åsikt vore, att icke
tillräckligt antal arbetsbiträden stått till utmätningsmannens förfogande,
anmoda vederbörande kommun att gå i författning om sagda brists afhjälpande
och beviljande af därför erforderliga medel; och borde i händelse
af vägran från kommunens sida Konungens befallningshafvande därom till
Kungl. Maj:t inberätta; samt

att hvad sålunda blifvit föreslaget angående Konungens befallningshafvande
i länen äfven skulle gälla för öfverståthållarämbetet.

— 1912 -

436

Jag har för min del icke något att anmärka mot detta förslag.

Jäf för revisionssekreterare.

I skrifvelse till Kungl. Maj:t under sistlidet år fäste jag, i enlighet
med hvad af förevarande ämbetsberättelse närmare framgår, uppmärksamheten
därå, att i lag hinder icke förefunnes för revisionssekreterare
att i högsta domstolen föredraga mål, hvarmed han förut i hofrätt eller
såsom underdomare tagit befattning.

Denna min framställning har beaktats i den nya instruktionen för
nedre j ustitierevisionen.

Mildring af stadgandet om mörk cell såsom disciplinstraff

för fångar.

Under år 1911 gjorde jag, i enlighet med hvad förevarande ämbetsberättelse
närmare utvisar, hos Kungl. Maj:t framställning om ändring af den
i instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten intagna bestämmelsen
om rätt för vederbörande att under åtta dagar i rad innesluta
fånge i mörk cell, i syfte att, där dylik inneslutning stadgats för längre
tid än tre dagar, efter hvar tredje dag afbrott skall i bestraffningen göras
under en dag.

Kungl. Maj:t har i anledning af denna min framställning ändrat omförmälta
bestämmelse.

Normalpapperet.

Förevarande ämbetsberättelse utvisar, att jag år 1911 hos Kungl. Maj:t
gjort framställning om jämkning af bestämmelserna i förordningen den
12 juli 1907 om normalpapper.

Med bifall till denna min framställning har Kungl. Maj:t meddelat
föreskrift om användande af nytt format för normalpapper.

— 1912 —

437

Långsamheten i rättsskipningen vid högsta domstolen.

Enligt den officiella statistiken utgjorde i fråga om revisionssaker,
hvilka äro den mest tyngande delen af högsta domstolens arbetsbörda,
balansen

vid 1896 års slut..........................................................

» 1897 » » .......

1898

1899

1900

1901

1902

1903

1904

1905

1906

1907

1908

1909

1910

762

717

785

698

683
631

684
723
924

1,042

1,038

1,153

1,258

1,156

1,185

För 1911 kan någon bestämd siffra ej uppgifvas, men, enligt hvad
jag inhämtat, torde balansen vid slutet af detta år öfverstiga 1,250.

Åtskilliga åtgärder hafva, såsom bekant, under senare tid vidtagits i
syfte att nedbringa balansen till en omfattning, som något så när kunde
öfverensstämma med den rättssökande allmänhetens befogade anspråk på
snabb rättsskipning.

Sålunda förordnades genom lag den 18 maj 1894, att fattigvårdsmål
ej_ finge fullföljas från kammarrätten. När denna föreskrift visade sig
otillräcklig för sitt syfte, tillgreps utvägen att höja antalet ledamöter i
högsta domstolen från sexton till aderton. Denna från den 1 maj 1897
bestående anordning gjorde likväl ej heller tillfyllest, utan fortfor balansen
att stiga, och någon förbättring inträdde icke därigenom, att i lagen den
14 juni 1901 revisionsskillingen höjdes från 100 till 150 kronor samt
förbud stadgades för allmän åklagare att hos Konungen fullfölja talan utan
justitiekanslerns förordnande.

I följd häraf blefvo högsta domstolens ledamöter af statsrådet och
chefen för justitiedepartementet uppfordrade att taga i öfvervägande, huruvida
ej ytterligare åtgärd till balansens minskande vore erforderlig, och,

— 1912 —

438

i sådan händelse, hvilken utväg de funne för ändamålet lämpligast. I afgifvet
yttrande föreslogos två slags åtgärder för möjliggörande af ökad
skyndsamhet i målens afgörande, nämligen dels provisoriska anordningar
för afarbetande af den befintliga balansen och dels åtskilliga lagändringar
till förebyggande för framtiden af ny balans.

I förstnämnda hänseendet förordades förstärkning af högsta domstolens
arbetskrafter. För vinnande af dylik förstärkning anvisades två
olika utvägar. Den ena af dessa afsåg att öka justitierådens antal med
tre, dock att, sedan den för balansens afarbetande beräknade tiden eller
tre år förflutit, ledamöternas antal skulle, därigenom att uppkommande
ledigheter ej fylldes, åter nedbringas till det förutvarande eller aderton.
Den andra utvägen åsyftade att för viss tid förordna sex extra ordinarie
bisittare i rätten,

I afseende å lagändringar till förekommande för framtiden af ny
balans hemställdes, bland annat, om befrielse för högsta domstolen från
befattning med 1) granskning af lagförslag, 2) afgifvande af yttranden i
ansökningsärenden, hvilkas afgörande tillkomme Kungl. Maj:t i statsrådet,

3) vissa skiftesmål och 4) i allmänhet sådana brottmål, som folie utanför
området för grundlag, allmän strafflag, strafflagen för krigsmakten och
strafflagen för präster, hvarjämte uttalades önskvärdheten af, att beloppet
af revisionsskillingen höjdes från 150 kronor till 300 kronor.

Kungl. Maj:t vidtog för tillfället ej annan åtgärd i saken, än att till
1905 års Riksdag afläts proposition med förslag om tillsättande af tre nya
justitieråd, i följd hvaraf ledamotsantalet i högsta domstolen skulle, dock
endast intill 1908 års utgång, utgöras af tjuguen justitieråd.

Vid samma riksdag väcktes emellertid af enskild motionär förslag om
ändring af vissa bestämmelser i regeringsformen och riksdagsordningen,
åsyftande att Kungl. Maj:t vid tillfälligt behof af förstärkning i högsta
domstolens arbetskrafter skulle äga att för viss tid förordna högst sex lagkunnige,
i dornarvärf förfarne och för redlighet kände män att tjänstgöra
såsom ledamöter af högsta domstolen.

Konstitutionsutskottet, som afgaf betänkande i anledning af denna
motion, yttrade däri, bland annat, följande:

För pröfning af motionen måste utskottet tydligen ingå i ett bedömande
af företrädet mellan de olika anordningar för af hjälpande af
ifrågavarande missförhållande, som föreslagits å ena sidan af Kungl. Maj:t
och å den andra af motionären; och funne utskottet därvid, att den af
Kungl. Maj:t föreslagna anordningen med tre nya justitieråd, hvilkas platser
efter någon tids förlopp icke vidare skulle besättas, ingalunda innebure
en tillfredsställande lösning. I främsta rummet kunde nämligen i detta

— 1912 —

439

hänseende anmärkas, att det icke torde vara ett riktigt förfaringssätt att
öka högsta domstolens ordinarie ledamöters antal, som redan vore jämförelsevis
stort, af den anledning att man ville söka nedbringa en tillfälligt
hopad arbetsbalans. En återgång till det såsom normalt antagna antalet
ledamöter kunde knappast anses sannolik; förhållandenas makt komme
helt visst att medföra, att det en gång ökade ledamotsantalet i skälfva
verket blefve permanent. Den af Kungl. Maj:t föreslagna anordningen
blefve otillfredsställande äfven därutinnan, att af domstolens tre afdelningar
åtminstone en under en stor del af året skulle vara sammansatt af allenast
fem ledamöter, hvilken anordning måste anses synnerligen betänklig. Uti
båda nu anmärkta hänseenden ägde motionen företräde framför Kungl.
Maj:ts förslag. Den rätta vägen för afhjälpandet af ett tillfälligt missförhållande
syntes vara att anlita ett medel, som verkligen vore af tillfällig
natur. I föreliggande fall syntes det alltså lämpligast att provisoriskt öka
högsta domstolens arbetskrafter genom upptagande af tillförordnade bisittare
i domstolen. Häremot kunde visserligen invändas, att efter den uppfattning,
som hittills gjort sig gällande, bisittare i landets högsta domstol
borde vara ordinarie innehafvare af sina ämbeten. Det syntes dock utskottet,
att man icke borde så hårdt fasthålla vid denna i och för sig
riktiga grundsats, att man icke vid särskilda undantagsförhållanden och
för vissa begränsade tider kunde därifrån medgifva undantag. För öfrigt
borde det enligt utskottets mening kunna antagas såsom gifvet, att dessa
tillförordnade ledamöter af högsta domstolen utsåges bland personer, som
redan innehade sådana ordinarie ämbeten, att deras själfständighet och
oberoende äfven i denna mera tillfälliga ämbetsutöfning blefve höjda öfver
allt tvifvel. — Utvägen att anlita tillförordnade ledamöter innebure vidare
den fördelen, att en hvar af domstolens tre afdelningar alltid borde kunna
sammansättas med sju ledamöter, och därigenom skulle tillika möjliggöras,
att domstolens alla tre afdelningar kunde arbeta under större delen af året.
Domstolen skulle på sådant sätt blifva ojämförligt bättre i stånd att fullgöra
sina uppgifter icke allenast i afseende å den nuvarande balansens
afslutande, utan äfven för framtiden, om och när en för målens skyndsamma
afgörande besvärlig balans kunde uppkomma. — Möjligen skulle
man mot den af motionären föreslagna utvägen vilja invända, att rent
tillfälliga anordningar icke borde erhålla helgd af grundlag. Men en dylik
invändning hvilade på ett missförstånd af det föreslagna grundlagsstadgandet.
Ty detta vore naturligtvis afsedt att, om och när i framtiden
återigen en alltför stor disproportion visade sig mellan domstolens arbetsbörda
och dess arbetskrafter, öppna möjlighet till arbetskrafternas tillfälliga
förstärkande. Liksom grundlagen nu tilläte, men icke föreskrefve,

— 1912 —

440

att justitierådens antal skulle vara tjuguen, så skulle den föreslagna bestämmelsen
tillåta, men icke föreskrifva, att ledamöter till visst antal finge
förordnas. Tillåtelsen blefve således permanent och försvarade väl sin
plats i grundlagen. Själfva anordningen däremot blefve tillfällig och skulle
för hvarje gång särskildt beslutas i annan form.

Den af konstitutionsutskottet sålunda understödda motionen lyckades
emellertid icke tillvinna sig bifall af Riksdagen, uppenbarligen af det skäl,
att man fann den förordade anordningen med extra ordinarie bisittare i
högsta domstolen innebära en betänklig afvikelse från den i 1809 års
regeringsform fastslagna grundsatsen, att sista instansens domare ovillkorligen
borde äga den oberoende och själfständiga ställning, som åtföljer ett
ordinarie ämbete.

Riksdagen antog i stället Kungl. Maj:ts förslag; och i enlighet härmed
bestämdes genom lag den 20 juni 1908, att högsta domstolen skulle
utgöras af tjuguen justitieråd, hvilket antal emellertid, såsom förut anmärkts,
efter 1908 års utgång skulle nedbringas till aderton (i den mån
sådant i följd af inträffade ledigheter kunde ske).

Stadgandet, att ökningen af antalet ledamöter i högsta domstolen
sålunda endast skulle vara provisorisk, hvilade, i öfverensstämmelse med
hvad ofvan antydts, på den förutsättningen, att vid nyss augifna tidpunkt
sådana lagändringar vore genomförda, att antalet mål och ärenden, hvarmed
högsta domstolen hade att taga befattning, väsenligen nedbringats.

I anslutning härtill utarbetades ock inom justitiedepartementet ett
förslag till lag om ändring i vissa delar af 30 kap. rättegångsbalken.
Förslaget, som framlades för 1907 års Riksdag, afsåg att hejda tillströmningen
af mål till högsta domstolen dels genom revisionsskillingens höjande
till 300 kronor dels medelst införande af en summa revisibilis. I sistnämnda
afseende föreslogs hufvudsakligen, att part ej skulle äga att fullfölja talan
mot hofrätts slutliga utslag i vädjadt mål, när utslaget, i hvad det gått
honom emot, rörde enbart penningar eller sådant, som kunde till visst
värde i penningar skattas, och värdet af hvad han tappat uppenbarligen
icke öfverstege 2,000 daler. Och i brottmål, som fullföljts i hofrätt
eller blifvit dess pröfning underställdt, skulle ändring i hofrättens slutliga
utslag icke få sökas utom i vissa fall, som i förslaget augåfvos på
följande sätt:

»l:o) Tilltalad äge fullfölja talan, där han för brott, som i lagen är
belagdt med dödsstraff, straffarbete, fängelse, afsättning eller mistning af
ämbete på viss tid, blifvit sakfälld eller under framtiden ställd.

2:o) Målsägande vare tillåtet föra klagan, där hans talan afser ansvar
för brott, som i lagen är belagdt med dödssstraff, straffarbete eller afsättning.

— 1912 — ''

441

3:o) I afseende å ansvar för brott af beskaffenhet, som i 2:o) sägs,
må, där brottet ej är sådant, att det allenast af målsäganden åtalas
må, justitiekanslern förordna om fullföljd af talan, när synnerliga skäl
därtill äro.

4:o) Har part dömts till böter eller vite eller har utslaget eljest gått
honom emot rörande penningar eller sådant, som kan till visst värde i
penningar skattas, äge parten fullfölja talan, såvidt ej uppenbart är, att
sammanlagda värdet af hvad han tappat icke öfverstiger 2,000 daler.
För allmän åklagare skall det värde beräknas med hänsyn allenast till
honom ådömd ansvars- eller ersättningsskyldighet, och må han ej heller
söka ändring i annat hänseende än nu är sagdt.

5:o) Part må föra klagan, när utslaget gått honom emot beträffande
något, som icke angår ansvar och ej kan i penningar skattas.»

Högsta domstolen, som hörts öfver förslaget och i anledning af hvars
anmärkningar det underkastats vissa jämkningar, hade funnit dess hufvudprinciper
riktiga.

Ett justitieråd hade emellertid förklarat förslaget icke vara förtjänt
af att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Till stöd härför hade
justitierådet anfört hufvudsakligen följande: Svårligen torde det kunna

förnekas, att, endast om verkliga, tungt vägande skäl ställde sig hindrande
i vägen mot att öka domstolens arbetsprodukt, man kunde anses försvarad
med att använda ett medel, hvilket, såsom fallet vore med uteslutandet af
vissa mal från rätt till fullföljd, så lätt framstode såsom en olikhet inför
lagen. Tillräckliga skäl hade man emellertid ansett sig hafva funnit i
svårigheten att eljest upprätthålla vare sig domstolens fulla kompetens
eller rättsskipningens enhet. Justitierådet kunde för sin del ej godkänna
dessa skäl. Hvad domstolens kompetens anginge, borde det enligt justitierådets
mening ej möta någon större svårighet att i vårt land erhålla
tjugufyra fullt kvalificerade justitieråd. Och om antalet ledamöter i högsta
domstolen sålunda ökades, torde man ej heller behöfva taga det steget i
det obekanta, som upphörandet af domstolens befattning med laggranskning
skulle innebära. Beträffande därefter påståendet, att en högsta instans på
tre afdelningar icke skulle vara förenlig med rättsskipningens enhet, syntes
detsamma innebära ett underskattande af domstolsledamöternas förmåga att
tillgodogöra sig hvarandras arbete. — För vinnande af det åsyftade målet
torde enligt justitierådets åsikt äfven den utvägen böra anlitas, att högsta
domstolens pröfningsrätt i dit fullföljda mål begränsades. Mot att underlätta
domstolens arbetsbörda genom att för dess pröfning förbehålla endast
rättsfrågan, medan, beträffande sakfrågan, finge vid hofrättens pröfning

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 56

442

bero, eller åtminstone inskränka rätten att föra ny bevisning i högsta
domstolen hade man visserligen gjort gällande, att en dylik lagändring,
för att ej innebära ett ingrepp i rättssäkerheten, skulle förutsätta en
omgestaltning af doinstolsförfarandet i de lägre instanserna. Justitierådet
trodde dock för sin del, att denna invändning innehölle mycken öfverdrift;
särskildt vore det justitierådet ofattligt, huru rättssäkerheten i vissa mål
kunde vara tillgodosedd, trots det att de ej finge fullföljas till Kungl.
Maj:t, men i åtskilliga andra, ingalunda mera invecklade mål icke tillfredsställd,
när de finge fullföljas, låt vara med en viss begränsning af domstolens
pröfningsrätt. — Skulle man, på sätt som föreslagits, utesluta
vissa mål från högsta domstolen samt låta hofrätten för dem utgöra högsta
instans, syntes det vara en oeftergiflig fordran, att man såge till, att
hofrätternas sammansättning erbjöde tillräcklig trygghet för ett verkligt
tillfredsställande, och under alla omständigheter mera tillfredsställande,
afförande än i underrätterna. Såsom hofrätterna nu vore sammansatta,
med ett stort antal vikarier, som saknade fast anställning och större erfarenhet,
erbjöde hofrättens organisation ej den garanti, som kräfdes för att låta
hofrätten såsom sista instans afgöra ett betydande antal mål.

Kungl. Maj:t framlade emellertid, såsom redan nämnts, sitt förslag för
1907 års° Riksdag. Lagutskottet, till hvars behandling hänsköts ifrågavarande
proposition jämte en inom Andra kammaren väckt motion, som
gick ut på afslag å förslaget om revisionsskillingens höjande, hemställde i
afgifvet utlåtande, dels att Kungl. Maj:ts proposition icke måtte af Riksdagen
antagas, dels ock att berörda motion måtte anses besvarad genom
hvad utskottet hemställt angående propositionen. Riksdagen biföll lagutskottets
hemställan.

I sitt utlåtande hade lagutskottet anfört, bland annat, följande:

»Utskottet delar till fullo Kungl. Maj:ts mening, att åtgärder snarast
måste vidtagas, ägnade att för framtiden förekomma balans i högsta domstolens
arbeten. I likhet med Kungl. Maj:t anser utskottet ock högst
önskvärdt, att möjlighet beredes domstolen att, på sått jämväl från dess
egen sida framhållits, gifva besluten en fylligare och mera uttömmande
motivering än nu kan vara fallet, och — — —.

Kungl. Maj ds förslag, att för tillgodoseende af dessa syftemål från
fullföljd till högsta instans utesluta civila mål och brottmål, då värdet af
hvad som tappats icke öfverstiger 1,000 kronor, samt att till förekommande
af alltför omfattande fullföljd höja revisionsskillingen till 300 kronor, synes
emellertid utskottet icke öfverensstämma med den uppfattning rörande
parters rättighet i berörda hänseende, som hos landets befolkning allmänt

— 1912

443

gör sig gällande. Svårligen lärer det kunna förnekas, att endast om
verkliga, tungt vägande skäl göra sådant oundgängligen nödvändigt, man
kan anses försvarad med att använda ett medel, hvilket så lätt framstår
såsom en olikhet inför lagen. Utskottet håller således före, att förutnämnda
åtgärder endast i sista hand böra anlitas, och utskottet anser icke uteslutet,
att andra lika verksamma medel kunna erbjuda sig till frågans lösning.

I likhet med hvad en ledamot af högsta domstolen framhållit, anser
utskottet till en början, att ett höjande af det nuvarande antalet justitieråd
med ytterligare tre vore en utväg, som, om än icke i och för sig särskildt
önskvärd, dock kunde ifrågasättas. Sedan numera justitierådens löneförmåner
väsentligt förbättrats, torde svårigheten att erhålla detta högre antal
till justitierådsffefattningen väl kvalificerade män väsentligen undanröjts.
Emot en sådan anordning kan med fog framställas den betänkligheten,
att rättsskipningens enhet skulle äfventyras genom ett så stort antal
justitieråd. Faran för enheten i lagskipningen, som eu högsta instans
på tre afdelningar skulle innebära, skulle emellertid kunna väsentligen
motverkas därigenom, att hvarje afdelning finge sig tilldelade mål af viss
beskaffenhet. Dessutom synes arbetet med laggranskningen kunna öfverlämnas
till en särskild därmed sysselsatt afdelning.

Sålunda ifrågasatta anordningar, hvilka för sitt genomförande kräfva
grundlagsändring, skulle lämpligen kunna redan nästkommande år underställas
Riksdagens pröfning. Skulle till samma års Riksdag, såsom möjligen
kan antagas, förslag framläggas om inrättande af en s. k. regeringsrätt,
synes såsom en åtgärd i syfte att lätta högsta domstolens arbete med
laggranskningen kunna ifrågakomma öfverflyttande å regeringsrätten af
granskning af alla utom den rena civil-, kriminal- och kyrkolagstiftningen
liggande lagförslag.

ÖÖ o o t ,

Vidare har framhållits, att högsta domstolens arbetstid betydligt upptages
af behandling af de s. k. nådemålen och andra ansökningsärenden.
Det torde åtminstone beträffande dessa sistnämnda kunna sättas i fråga
att icke låta dessa mål af högsta domstolen behandlas, blott såsom hittills
två justitieråd öfvervore deras föredragning i statsrådet.

I samband med nu berörda åtgärder torde böra tagas under öfvervägande,
om man icke, i stället för att såsom i propositionen föreslås göra
rätten till fullföljd i högsta domstolen beroende af ett visst penningvärde,
skulle kunna från ifrågavarande rätt utesluta vissa klasser af mål.
En sådan anordning skulle lika träffa alla medborgare och sålunda icke
kunna anses innebära, att olika medborgare af lagen behandlades olika.»

De af lagutskottet vid 1907 års riksdag sålunda uttalade önskemålen
hafva i väsentlig mån blifvit uppfyllda.

— 1912 —

444

Högsta domstolens befattning med laggranskningen har upphört, sedan
genom beslut vid 1909 års riksdag för ändamålet inrättats en särskild institution,
lagrådet, som har att afgifva yttrande i fråga om författningsförslag,
h vil ka kunna af Konungen öfverlämnas till lagrådet.

Därjämte har, sedan likaledes genom beslut vid 1909 års riksdag
inrättats en administrativ högsta domstol, regeringsrätten, högsta domstolen
befriats från behandlingen af en del ansökningsärenden, hvilka i
stället öfverlämnats till regeringsrätten.

Slutligen har i samband med lagrådets inrättande föreskrifvits, att
högsta domstolen skall utgöras af tjugufyra justitieråd, af hvilka dock tre
skola tjänstgöra i lagrådet. Högsta domstolen arbetar 8 veckor af året
på en afdelning, 17 veckor på tre afdelningar och under den öfriga tiden
af året, utom jul- och påskferier, på två afdelningar.

I detta sammanhang bör omnämnas, att högsta domstolens ledamöter
på anmodan af statsrådet och chefen för justitiedepartementet i slutet af
år 1907 afgåfvo yttranden däröfver, huruvida och i hvilken omfattning —
frånsedt inrättandet af en regeringsrätt — åtgärder i öfrigt enligt deras
mening lämpligen borde vidtagas, för att det måtte blifva högsta domstolen
möjligt att utan menlig tidsutdräkt behandla dit inkommande mål. I berörda
yttranden framhöllos ett par nya synpunkter i frågan.

Sålunda anförde ett justitieråd, bland annat, följande: Synnerligen

önskvärdt vore att söka i någon mån hejda tillströmningen till högsta domstolen
af besvärsmål, särsldldt de kriminella besvärs målen, af hvilka många
kunde röra sig om helt obetydliga intressen, men ändock vara ganska vidlyftiga
och taga i anspråk en högst oskälig del af högsta domstolens
arbetstid. En lämplig utgallring af dessa mål syntes kunna vinnas genom
att belägga fullföljden af dem till högsta domstolen med en afgift, motsvarande
revisionsskillingen i vanliga tvistemål. Visserligen borde icke
ifrågasättas att på sådant sätt försvåra för en tilltalad, som blifvit till
ansvar dömd, att få frågan om sin straffskuld dragen under högsta domstolens
pröfning. Men med iakttagande häraf torde i öfrigt icke kunna
anföras tillräckliga skäl för den åtskillnad i förevarande hänsende, som
förefunnes mellan revisionssaker och andra mål. Att vissa mellan parter
tvistiga rättsfrågor skulle fullföljas genom besvär och icke i den för tvistemål
i allmänhet stadgade ordning, hade säkerligen icke sin grund däri,
att man velat bespara klagandepart kostnader af nu ifrågavarande art.
Rimlig anledning saknades till denna lättnad vid fullföljden af civila besvärsmål,
och att i brottmål uppkommen fråga om skadestånd eller annan
fråga af civil natur skulle få, i olikhet med de rena tvistemålen, afgifts -

— 1912 —

445

fritt dragas under högsta domstolens pröfning torde numera så mycket
hellre sakna fog, som det berodde helt och hållet på underrättens pröfmng,
huruvida ett vid underrätten behandladt mål skulle fullföljas i höcrre
rätt såsom tvistemål eller såsom brottmål. Hvad åter anginge målsägares
fullföljd åt ansvarstalan, syntes en följdriktig tillämpning af den tanke,
som läge till grund för den år 1905 införda inskränkningen i allmän åklagares
rätt ^ att fullfölja talan, leda därhän, att målsägare helt och hållet
afskures från behörighet att i ansvarsfråga fullfölja talan mot hofrätts utslag.
Och någon obillighet kunde fördenskull ej ligga i att i stället fordra
en viss afgift af målsägaren vid sådan fullföljd. Justitierådet ansåge alltså
sådana författningsändringar böra vidtagas, att fullföljden af besvärsmål,
civila och kriminella, belädes med en afgift till lika belopp med den stadgad^
revisionsskillingen och under villkor i öfrigt, svarande mot de för
revisionsskilling gällande bestämmelser, dock med befrielse härifrån för
tilltalad, som vore till ansvar dömd och i själfva ansvarsfrågan fullföljde
talan. Högst sannolikt vore, att härigenom skulle åstadkommas en ej
°r oi J-°i. “önskning i antalet fullföljda besvärsmål. Att med någon grad
af tillförlitlighet uppskatta den vinst i arbetstid, som sålunda skulle tilliöras
högsta domstolen, vore dock gifvetvis ej möjligt.

. justitieråd fann likaledes lämpligt, att nedsättande af en revisionsskillingen
motsvarande afgift föreskrefves jämväl i besvärsmål, dock att
i kriminella besvärsmål den tilltalades rätt till fullföljd icke gjordes däraf
beroende. Däremot borde, enligt justitierådets mening, i alla mål, med
undantag af sådana, där hofrätt vore första instans, talan enbart i fråo-a
om rättegångskostnad ej få hos Kungl. Maj:t fullföljas.

• i ^-n j“s^ieråd ansåg sig böra hemställa till öfvervägande, huruvida
icke, till förebyggande däraf, att åklagartalan mot hofrätts utslag fullföljdes
i andra fall, än där något verkligt samhällsintresse sådant kräfde,
och högsta domstolens arbetstid sålunda utan tillräckligt skäl upptog
med åklagarmål, stadgandet i 30 kap. 7 § rättegångsbalken borde undergå
någon jämkning, så att däraf fullt otvetydigt framginge, att dylik talan
borde ifrågakomma, endast då det funnes synnerligen angeläget.

De åtgärder, som enligt hvad ofvan utvecklats vidtagits för att nedbringa
balansen, hafva såsom framgar af de i början af denna redogörelse
anförda siffror hittills icke ledt till det åsyftade resultatet. Orsakerna härtill
torde hufvudsakligen vara att söka dels däri, att målen i genomsnitt

— 1912 —

446

visa en otvetydig tendens att blifva mera vidlyftiga och invecklade, dels
ock däri, att antalet inkomna mål sedan lång tid tillbaka varit stadt i

stegring.

,in°\

Beträffande särskilt revisionssakerna, inkommo sålunda:
under 1880-talet under 1890-talet 1900—1904 _ 1905—1909

i årligt medeltal i årligt medeltal i årligt medeltal i årligt medeltal

1910

448

400

R9.fi

Med berörda fakta för ögonen lärer man redan nu kunna konstatera,
att ej heller för framtiden någon afsevärd minskning i balansen är att
förvänta, med mindre ytterligare åtgärder för sådant ändamål varda vidtagna.
I afseende härå tillåter jag mig ock hänvisa till kungi. Maj:ts
proposition till 1910 års Riksdag med begäran om anslag till bestridande
af kostnaderna för en förtärande utredning angående en rättegångsretorm.

I motiveringen anförde statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
efter att hafva framhållit, att en högsta domstol med tjuguen dömande
ledamöter vore för våra förhållanden onaturligt stor, bland annat, följande:
»Å andra sidan kan med fog anmärkas, att ej ens nämnda antal ar tillräcklig
för att högsta domstolen skall kunna på ett fullt tillfredsställande
sätt upprätthålla den tjänstgöring på afdelningar, som af domstolen fordras.
Med kännedom om det för hvarje år växande antalet invecklade
och svårlösta rättegångar måste man ock tvifvelsutan göra sig beredd pa
att, om ej ytterligare åtgärder vidtagas, balansen icke skall låta sig nedbringas
för någon afsevärdare tid.» _

I samband härmed framhöll justitieministern jämväl, att verklig och
varaktig bot för långsamheten i rättsskipningen uti högsta instansen ej
lämpligen kunde vinnas annorledes än genom de af 1907 års Riksdag^ ör
kastade inskränkningarna i fullfölj dsrätten eller anordningar, som medförde
liknande verkan. Justitieministern var emellertid af den mening, att dylika
åtgärder icke vore möjliga att genomföra annorledes än i samband med
den af honom i propositionen förordade rättegångsreformen. _ , .

Utan tvifvel skulle det vara synnerligen olyckligt, om denna justitieministerns
pessimistiska uppfattning vore riktig. Åtskilliga år lära nämligen
ännu komma att gå, innan den stora rättegångsreformen varder lyckligen
bra "t i hamn. Och olägenheterna af, att balansen i högsta domstolen under
tiden skulle allt fortfarande stiga eller åtminstone icke afsevärdt mm
skas, äro ju uppenbara.

I sistnämnda hänseende vill jag här återgifva följande yttrande åt
konstitutionsutskottet vid riksdagen 1856-1858: »Om det nuvarande tillståndet»
(den stora balansen i högsta domstolen) »skulle fa någon tid
fortfara, skall ett tillstånd af ett slags rättslöshet inom svenska samhället

— 1912 —

447

uppstå. En sen rättvisa är mången gång föga bättre än ingen; tvistens
föremål förlorar för parten ofta genom tidsutdräkten sitt värde; en tredskande,
som i rättegången endast söker uppskof uti fullgörandet af en honom
åliggande skyldighet, skall på det bekvämaste sätt vinna sitt mål;
och en icke häktad förbrytare skall under en icke så obetydlig del af sin
lefnad kunna undandraga sig vederbörlig näpst. En verksam rättsskipning
är dock en af de viktigaste beståndsdelarna af den borgerliga samhällsinrättningen,
och ett af de oundgängligaste villkoren för ett folks odling
och välstånd. — Men rättsskipningens långsamhet, med den däraf härflytande
overksamheten, vore icke den enda menliga följden af högsta domstolens
öfverhopande med göromål. Domstolens ledamöter kunna icke mer
än andra vara undantagna från den mänsklighetens allmänna lag, att då
skyndsamheten blifver verksamhetens regel, verksamhetens alster i samma
mån försämras. Ledamöterna äro dessutom vanligen i den ålder, då ett
strängare och länge ihållande arbete icke kan förrättas utan våda för deras
fortfarande arbetsförmåga. Arbetet är tillika af den art, att det förr undergräfver
själs- än kroppskrafterna, hvaraf följden kunde blifva, att ledamöter
länge måste, såsom kroppsligen friska, anses arbetsföra och därför
fortsätta tjänstgöringen, * fastän deras utnötta själsförmögenheter menligt
inverkade på beskaffenheten och fortgången af domstolens arbeten. Men
icke blott för hvila äro ledamöterna i behof af ledighet från de ansträngande
domstolssessionerna, utan äfven för arbete. Sådana mera invecklade
mål, hvilka ledamöterna icke anse sig kunna med tillräcklig säkerhet bedöma
efter den muntliga föredragningen i domstolen, cirkulera mellan
ledamöterna och utarbetas af dem hemma. — — —

För att kunna uppfylla sina plikter såsom domare i sista instansen
äro högsta domstolens ledamöter långt mer än andra domare i behof af
ledighet för djupt och allvarligt begrundande och för omfattande rättsvetenskapliga
studier. Samhället begår en verklig orättvisa, då det å ena
sidan föreskrifver plikter och åligganden, men å den andra stänger möjligheten
för deras uppfyllande.»

I anslutning till hvad konstitutionsutskottet sålunda yttrade om högsta
domstolens uppgifter må här, i öfverensstämmelse med hvad som gjorts
i högsta domstolen, dessutom betonas önskvärdheten däraf, att domstolens
beslut måtte kunna erhålla en mera uttömmande motivering, än
tiden nu medgifver, och domstolen sålunda sättas i tillfälle att fylla sin
synnerligen viktiga uppgift att värna om enhet och konsekvens i lagtolkning
och rättsskipning samt därigenom erbjuda allmitaheten den säkra

* Numera måste, såsom bekant, justitieråd afgå vid 70 års ålder.

— 1912 —

448

ledning vid bedömande af förekommande rättsförhållanden, som för samfärdselns
tryggande och rättstvisters undvikande är af nöden. *

Att justitierådens tid och krafter äro synnerligen strängt tagna i anspråk,
lärer vara ostridigt. Vid behandlingen i högsta domstolen år 1904
af förslag till förebyggande af den långsamma rättsskipningen därstädes
framhölls ock, att ingen, som hade någon kännedom om arbetet inom
högsta domstolen, torde förvänta, att balansen skulle kunna afhjälpas eller för
framtiden förebyggas genom högre arbetsintensitet, samt att redan nu torde
i kvantitativt hänseende, d. v. s. med hänsyn till antalet afgjorda mål och
ärenden, arbetsprodukten inom högsta domstolen i förhållande till antalet
domare icke öfverträffas, knappast uppnås inom något annat lands högsta
instans. Och för egen del har jag i annat sammanhang ansett mig kunna
uttala den meningen, att icke något lands sista instans ställts under hårdare
eller ens så hårda arbetsvillkor som vår högsta domstol.

I samband härmed bör emellertid en annan, närstående fråga beröras.
I en vid 1905 års riksdag väckt motion, åsyftande åtgärder till
förekommande af balans i högsta domstolen, yttrades, bland annat, följande:
»Till sist må framhållas en synpunkt, som ej hitintills beaktats i
ärendet. Uppkomsten af en balans kan bero ej blott på göromålens mängd,
utan ock i icke obetydlig mån på arbetsledningen inom domstolen. I en
kollegial domstol kan ordföranden utöfva stort inflytande på arbetets produktivitet.
Det är en stor skillnad, om han söker leda öfverläggningen
eller inskränker sig till att afvakta den tidpunkt, då samspråket afstanna!-af sig själft, därför att ledamöterna omsider tröttnat på att upprepa sina
skäl.'' Ordföranden bör ock taga samlande initiativ till sammanfattande formuleringar
af sväfvande spörsmål. Och det tillkommer honom att hofsamt
afböja öfverläggningens gagnlösa utsväfvande till sidofrågor eller

* I hofrätternas domar och utslag har efter mitt ingripande den förr öfliga s. k. rubrikstilen
numera utbytts mot ett mera modernt och lättfattligt skrifsätt, och äro jämväl själfva »klämmarna»
i allmänhet affattade i korta och klara meningar. Äfven vid ett afsevärdt antal underrätter
har jag iakttagit, att vederbörande vid affattandet af domar och utslag söka undvika
invecklade satsbyggnader. Och Kungl. Maj:t har i cirkulär den 22 maj 1907 anbefallt
samtliga förvaltande myndigheter att affatta sina skrifter i klara, korta meningar och således
undvika invecklade satsbyggnader och onödiga upprepanden samt i öfrigt söka tillägna
sig ett klart och enkelt skrifsätt äfvensom att, i fråga särskildt om affattande af
resolutioner och utslag, använda ett framställningssätt, som läte innehållets särskilda delar
framträda hvar för sig, så att den sammanbindning mellan de olika delarna, som hittills
varit vanlig, undvekes. Sedt i belysning af dessa fakta förefaller det mig egendomligt,
att klämmarna i högsta domstolens domar och utslag allt fortfarande regelmässigt
äro affattade på det uråldriga sättet. Bristande tid lärer icke kunna åberopas såsom skäl
för underlåtenheten att genomföra ifrågavarande reform.

— 1912 —

449

alltför oviktiga detaljer. Genom ett dylikt ingripande behof ver ej åsidosättas
ärendenas grundliga behandling, hvilken tvärtom befordras genom
ett sådant förfarande. — — — I högsta domstolen är ingen ledamot utsedd
att såsom president öfvervaka arbetet i sin helhet, och icke heller
utfärdas särskilda förordnanden för ordförandena på afdelningarna. På
hvarje afdelning skall den äldste ledamoten själfskrifvet vara ordförande.
[ och för sig är en dylik jämlikhet mellan alla ledamöterna tilltalande.
Men det kan ju ifrågasättas, om det ej för arbetsledningen kunde vara
fördelaktigt, att, såsom förhållandet är vid högsta domstolen i andra länder,
en eller flere ledamöter förordnades till ordförande inom domstolen.
Den sålunda förordnade fick därigenom en uppfordran att särskildt vaka
-öfver arbetets gång ocli äfven större auktoritet i sin uppgift. Kanske
kunde också en sådan anordning leda till, att eu ledamot, som i påfallande
grad saknade fallenhet för ett dylikt uppdrag, ej gjorde anspråk på
att i sin tur ihågkommas med detsamma.»

Vid behandlingen af denna motion i Första kammaren ansåg sig en
talare böra »nedlägga en gensaga mot det af motionären i motionen uttalade
klander mot det sätt, hvarpå ordförandena i högsta domstolens afdelningar
ledt dessas förhandlingar».

Detta yttrande gaf emellertid en annan kammarens ledamot, som själf
förut tillhört högsta domstolen, anledning till följande replik: »Motio nären

har framställt eu sak, som den föregående talaren bemötte med
•en protest, men som jag för min del skall bemöta med ett erkännande,
frågan nämligen om arbetets ledning inom högsta domstolen. Jag anser
det vara en förtjänst af motionären, att han uttalat detta, att frågan om
arbetets ledning verkligen år något, som bör beaktas. För den, som vid
utländska domstolar sett, hvilken stark arbetsledning där förekommer,
hvilken planering för arbetet man där finner, för den är det öfverraskande,
att man icke finner något sådant lämpligt och naturligt hos oss. Jag tror
tvärtom, att man på den vägen kan vinna icke litet.»

Frågan om starkare arbetsledning inom högsta domstolen är gifvetvis,
särskildt med hänsyn till det understöd från sakkunnigaste håll, den
sålunda vunnit, förtjänt af att tagas i närmare öfvervägande. Uppenbarligen
kan man dock icke genom någon förbättring uti ifrågavarande afseende
helt vinna det åsyftade målet, förekommandet af balans i högsta
domstolen. Härför fordras äfven andra och kraftigare medel.

Vid valet af de medel, som härutinnan kunna stå till buds — i
hvilket afseende jag hänvisar till den föregående framställningen — lärer
man nu utan vidare kunna utmönstra två: ökning af justitierådens antal

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 57

450

och högsta domstolens tillfälliga förstärkning genom extra ordinarie bisittare.

Äfvenledes är jag för min del öfvertygad om, att man för närvarande
icke med utsikt till framgång kan återupptaga tanken på revisionsskillingens
höjande. Denna utväg till rådande af bot å missförhållandet i fråga
måste jag betrakta såsom stängd med hänsyn till den starka motvilja
mot rättsväsendets fördyrande, som förut visat sig inom Riksdagen.

Af enahanda skäl lämnar jag här jämväl ur räkningen det inom
högsta domstolen väckta förslaget att belägga fullföljden i besvärsmål med
en afgift, motsvarande revisionsskillingen.

Ej heller vågar jag för lättande af högsta domstolens arbetsbörda
förorda den utvägen, att högsta domstolens pröfningsrätt i dit fullföljda
mål varder sålunda begränsad, att rätt att där förebringa ny bevisning
skulle borttagas eller åtminstone inskränkas, och att följaktligen beträffande
sakfrågan skulle bero vid hofrättens pröfning. En dylik reform, som utan
tvifvel0 har framtiden för sig, lärer nämligen förutsätta ändringar i de
läo-re domstolarnas organisation och processverksamhet.

Bland de af lagutskottet vid 1907 års riksdag uti ifrågavarande afseende
föreslagna anordningarna har allenast en icke blifvit försökt, nämligen
den, som afsåg, att vissa klasser af mål skulle uteslutas från rätten
till fullföljd i högsta domstolen.

Såsom lämpliga att i detta hänseende komma i betraktande hafva vissa
skiftesmål blifvit utpekade. Man har därvid särskilt tänkt sig inrättande
af en specialdomstol såsom högsta instans för dessa mål och andra till
närgränsande rättsområden hörande ärenden. I motiven till det år 1911
afgifna förslaget till lag om skifte af jord m. m. yttras i afseende härå
följande:

3Kommittén har jämväl haft under öfvervägande spörsmålet om lämpligheten
att inrätta en specialdomstol såsom högsta instans för skiftesmål
och andra till närgränsande rättsområden hörande ärenden, såsom vattenmål
---. Det har ej kunnat förnekas, att afsevärda fördelar, särskild!

ökad snabbhet i målens afgörande, skulle kunna vinnas genom en sådan
anordning. Men i betraktande af de stora svårigheter, som ställa sig i
vägen för åstadkommande af en fullt kompetent dylik specialdomstol, har
kommittén funnit sig icke böra framställa något förslag i denna riktning.
Förslaget går alltså ut från, att högsta domstolen fortfarande kommer att
utgöra andra och högsta instans i skiftesmål, hvarvid emellertid som önskemål
torde kunna uppställas, att indelningen och föredragningen inom
högsta domstolen så ordnas, att alla skiftesmål komma på en afdelning,

— 1912 —

45 i

och att å denna minst två ledamöter äro tjänstgörande under längre tid
i följd.»

I det af vattenrätts- och dikningslagskommittéerna år 1911 afgifna
förslag till vattenlag m. m. har man likaledes stannat vid den åsikten, att
vattenmålen borde fullföljas till högsta domstolen.

Beträffande det här ofvan omförmälta förslaget, att talan enbart angående
ersättning för rättegångskostnad ej skulle få fullföljas hos Kungl.
Maj:t, lärer kunna göras det inkastet, att, om i hofrätt vinnande part alldeles
icke eller allenast i otillräcklig grad erhåller ersättning för hvad han
i rättegången nödgats utgifva, han i själfva verket icke ens i fråga om
hufvudsaken bekommit hela sin rätt, och att konsekvensen därför synes
fordra, att part, som äger draga under Kungl. Maj:ts pröfning tvistens
egentliga föremål, också bör äga att dit fullfölja sitt anspråk på ersättning
för rättegångskostnaden.

I hvarje händelse skulle en bestämmelse af nu ifrågavarande innebörd
uppenbarligen icke vara af afsevärd betydelse beträffande högsta domstolens
balans. Och detsamma gäller de för öfrigt beaktansvårda förslagen,
att fullföljd till högsta domstolen icke skulle medgifvas i mål angående
förseelser, som fölle utom området för grundlag, allmän strafflag, strafflagen
för krigsmakten och strafflagen för präster, äfvensom att stadgandet
i 30 kap. 7 § rättegångsbalken borde undergå sådan jämkning, att däraf
fullt otvetydigt framginge, att åklagartalan mot hofrätts utslag finge fullföljas,
endast då det funnes synnerligen angeläget.

Ej heller i öfrigt lärer någon på en gång lämplig och verksam begränsning
af rätten till ändringssökande i högsta domstolen vinnas på
ifrågavarande af lagutskottet vid 1907 års riksdag anvisade utväg, eller
att från fullföljd utesluta vissa klasser af mål.

I afseende härå må framhållas, att, då frågan om åtgärder för balansens
minskning år 1907 var före i högsta domstolen, en inom justitiedepartementet
utarbetad öfversikt öfver utländsk lagstiftning »angående begränsning
af rätten att fullfölja talan i högsta instansen med särskild
hänsyn till arten af de mål, som icke få dragas under dess pröfning»,
tillhandahållits högsta domstolens ledamöter, hvilka emellertid torde hafva
funnit de begränsningar af denna art, som annorstädes genomförts eller
föreslagits, icke lämpligen kunna tjäna till förebild för svensk lagstiftning.

Af hittills föreslagna medel till afarbetande af den nu befintliga stora
balansen i högsta domstolen och till förekommande af sådan balans i framtiden
återstår allenast ett, eller införandet af en summa revisibilis, att
här ytterligare beröra. Att detta medel skulle vara effektivt, har icke
blifvit af någon bestridt. Mot detsamma har däremot anförts, att det så

— 1912 —

452

lätt framstode såsom eu olikhet inför lagen. Må vara, att detta inkast
icke kan frånkännas betydelse. Utomordentliga förhållanden kräfva emellertid
utomordentliga åtgärder. Och då andra, lika verksamma medel till
frågans lösning icke erbjuda sig, finnes enligt min mening icke längre
något val. Att nu, före den störa rättegångsreformens genomförande tillgripa
ifrågavarande medel bör desto mindre kunna möta några betänkligheter,
som man för visso icke behöfver vara i besittning af någon siareförmåga
för att kunna förutsäga, att, om en summa revisibilis nu varder
stadgad, någon ändring häri icke kommer att ske genom nämnda reform.
En rättegångsreform, som ej från fullföljd till högsta domstolen utesluter
mål, då värdet af hvad som tappats icke öfverskrider en viss, i lag fastslagen
summa, lärer man icke kunna vänta.

Jag väcker för tillfället icke något förslag i ämnet. Syftet med den
af mig nu lämnade redogörelsen har allenast varit att förbereda Riksdagen
på nödvändigheten däraf, att ytterligare åtgärder varda vidtagna för undanröjande
af här berörda missförhållande; och har jag samtidigt ansett
mig höra framhålla den i min tanke enda möjliga utväg, som härutinnan
står till buds.

Jag vill till sist betona, att 1907 års Riksdag förklarat sig under
vissa förutsättningar kunna använda denna utväg. Att dessa förutsättningar
nu äro för handen, kan enligt min mening icke förnekas.

Må inteckning för icke löpande skuldebref dödas utan afseende
därå, att den, som anhåller om åtgärden, icke åberopar annan
legitimation ån innehafvet af skuldebref vet?

Blotta innehafvet af ett icke löpande skuldebref (eller därmed likställd
handling) är icke tillfyllest för att gifva presumtion om äganderätt.
Uppvisas ett dylikt skuldebref af annan än den, till hvilken det ställts,
erfordras för att uppvisaren skall betraktas såsom ägare, att skuldebrefvet
blifvit å honom öfverlåtet.

Klart är äfven, att innehafvet åt ett icke löpande skuldebref ej i och
för sig kan anses innefatta bemyndigande att förfoga öfver skuldebrefvet.

Liksom allenast ägaren eller den, som erhållit hans särskilda bemyndigande,
äger utsöka fordringen eller efterskänka densamma, synes, där

— 19]2 —

45;?

skuldebrefvet intecknats, motsvarande regel böra gälla i fråga om rätt att
påkalla inteckningens dödande.

Emellertid har man, med bestridande af riktigheten af sistnämnda
sats, påstått, att anhållan om dödande af inteckning, som till säkerhet
för skuldebref beviljats viss man, måste bifallas, utan hänsyn därtill, att
den, som anhåller om dödningen, icke annorledes än genom skuldebrefvets
uppvisande styrker sin behörighet till åtgärdens påkallande. Innehafva
af skuldebrefvet skulle nämligen på grund af positivt lagstadgande kär
utgöra tillfyllestgörande legitimation. Det stadgande, man sålunda åsyftat,
är 22 § i inteckningsförordningen, hvilket lagrum, så vidt nu är i fråga,
är af följande lydelse: »Vill någon låta inteckning helt och hållet eller
till viss del dödas; uppvise inteckningshandlingen i hufvudskrift för den
rätt, som beviljat inteckningen, och skrifve rätten å handlingen bevis om
dödandet.»

Det här använda ordet »någon» har förmenats antyda, att en hvar
skulle äga att få inteckning för fordran dödad, om han blott uppvisade
inteckningshandlingen i hufvudskrift.

Att detta verkligen skulle varit lagstiftarens mening, har man funnit
bekräftadt af den lydelse, 44 § af ifrågavarande förordning erhållit. Där
är stadgadt, att inteckning för nyttjanderätt icke må dödas, med mindre
den, som innehar den intecknade nyttj under ätten, uppvisar inteckningshandlingen
i hufvudskrift.

Af den omständigheten, att lagstiftaren sålunda uttryckligen förklarat,
att dödande af inteckning för nyttjanderätt icke får meddelas på begäran
af hvem som helst, som uppvisar den intecknade nyttjanderättshandlingen,
utan endast på framställning af nyttjanderättshafvaren själf (eller hans
befullmäktigade ombud), under det, i fråga om dödande af inteckning
för fordran, ofvanberörda allmänna ordalag (vill någon etc.) blifvit begagnade,
lärer man emellertid icke kunna draga den slutsatsen, att lagstiftaren
ansett, att innehafvet af ett icke löpande, intecknadt skuldebref
skulle utgöra legitimation i afseende å dödningsåtgärd.

I lagberedningens förslag var beträffande dödande af inteckning för
fordran föreskrifvet dels i en paragraf, att borgenär, som ville låta döda
sin inteckning, skulle uppvisa inteckningshandlingen i hufvudskrift för
rätten, dels ock i en annan paragraf, att inteckning jämväl finge dödas,
då gäldenär inför rätten företedde den handling, hvarå inteckning beviljats,
och sålunda visade, att skulden blifvit betalt.

Lagberedningen, som med »borgenär» naturligtvis afsåg vederbörande
borgenär, lämnade icke någon anvisning om, huru han skulle legitimera

— 1912 —

454

sig, utan ansåg tydligen, att de allmänna reglerna härutinnan skulle vara
afgörande.

Författarna till inteckningsförordningen sammanslogo lagberedningens
ofvanberörda paragrafer till ett enda stadgande (22 §). Häraf blef en
naturlig följd, att ett gemensamt ord kom att användas såsom beteckning
ej mindre för borgenär än äfven för gäldenär.

Vid nu berörda förhållande, och då föreskriften om uppvisande af
inteckningshandlingen naturligtvis är nödig i och för dennas förseende
med påskrift om dödningsåtgärden, har man ingen anledning antaga, att
inteckningsförordningens författare velat uttala den satsen, att hvem som
helst, som uppvisar inteckningshandling, äger få inteckningen dödad. De
hafva i fråga om behörigheten att göra framställning om dödande af inteckning
för fordran allenast, i likhet med lagberedningen, fastslagit, att
sådan befogenhet kan tillkomma såväl gäldenär som borgenär. Legitimationsfrågan
har lämnats öppen, hvilket befunnits desto lämpligare, som
den uppenbarligen icke, där man ej ville bryta mot allmängiltiga grundsatser,
kunde lösas genom en gemensam regel; innehafvet af löpande
skuldebref måste nämligen innefatta legitimation, hvaremot förhållandet är
motsatt i fråga om icke löpande skuldebref, och, beträffande det fall, att
dödningsåtgärden påkallas af utfärdaren af skuldebref, måste detta, af
hvad slag det än är, då det af honom innehafves, också anses vara af
honom infriadt, i följd hvaraf innehafvet här utgör tillräcklig legitimation.

Så vidt jag under mina inspektionsresor varit i tillfälle att inhämta,
har den af mig nu uttalade meningen på några undantag när omfattats
af praxis vid underdomstolarna.

Bör kallelse till mottagande af varning af pastor för oenighet
i äktenskap, i händelse af den ene makens tredska att ställa
sig kallelsen till efterrättelse, betraktas som lagligen und fången

varning?

I ett år 1909 under min pröfning hänskjutet ärende (jfr ämbetsberättelsen
till 1910 års Riksdag, sid. 245 och följ.) fann jag mig på anförda
skäl böra besvara ofvanstående fråga jakande.

På grund af den uppmärksamhet, mitt då gjorda uttalande väckte

— 1912 —

455

inom prästerliga kretsar, anser jag mig böra här lämna redogörelse för
följande af Kung]. Maj:t i regeringsrätten afgjorda rättsfall, där min upp*
fattning blifvit godkänd.

Hos pastorsämbetet i Visby anhöll B., att varning måtte tilldelas
honom och hans hustru för oenighet i äktenskapet. Med anledning häraf
utfärdade vice pastorn i Visby stadsförsamling den 29 april 1909 kallelse
å makarne till inställelse å pastorsexpeditionen den 1 maj 1909 för emottagande
af varningen. B., som hörsammade kallelsen, mottog vederbörlig
varning, hvaremot hustru B., oaktadt hon enligt skriftligt erkännande erhållit
del af den å henne utfärdade kallelsen, icke inställde sig å utsatt
tid och ställe för undfående af varningen.

Sedan makarne B. därpå flyttat till Annedals församling i Göteborg,
anhöll B. den 1 november 1909 hos nämnda församlings kyrkoråd, att,
enär oenigheten fortfore, makarne måtte erhålla i lag stadgad varning
inför kyrkorådet.

Vid sammanträde den 18 november 1909 beslöt kyrkorådet i anledning
af denna framställning, att den begärda varningen icke för det dåvarande
skulle företagas, enär hustru B. visserligen blifvit kallad till inställelse
inför vice pastor och erkänt denna kallelse, men i verkligheten
ej af honom blifvit varnad.

öfver kyrkorådets beslut anförde B. besvär hos domkapitlet i Göteborg,
under yrkande att domkapitlet måtte förklara B. hafva rätteligen
varnats af kyrkoråd samt ålägga kyrkorådet att meddela hustru B. varning
för oenighet i äktenskapet eller, därest domkapitlet skulle anse B. icke
hafva blifvit rätteligen varnad af kyrkorådet, att domkapitlet måtte förklara
hinder ej möta för makarnes varnande inför kyrkoråd vid skilda tillfällen.
Domkapitlet yttrade i utslag den 2 februari 1910: Enär kyrkorådet vid
det förhållande, att hustru B. icke erhållit den i 14 kap. 1 § gifterrnålsbalken
föreskrifna varning af pastor, haft skäl för sin vägran att meddela
makarna varning för oenighet i äktenskapet, pröfvade domkapitlet lagligt
lämna klagandens i målet gjorda yrkanden utan afseende.

Kungl. Maj:t, där B. besvärade sig, utlät sig i utslag den 20 januari
1911, att enär hustru B., enligt hvad i målet blifvit upplyst, vägrat efterkomma
henne delgifven kallelse att inställa sig å pastorsexpeditionen i
Visby den 1 maj 1909 för att mottaga varning för oenighet i äktenskapet,

samt med afseende härå och å hvad eljest i målet förekommit den omständigheten,
att hustru B. icke i vidare mån, än som skett genom berörda
kallelse, undfått varning af kyrkoherde, ej utgjort giltig anledning för kyrkorådet
att vägra meddela makarna B. varning för oenighet i äktenskapet,

— 1912 ~

456

pröfvade Kangl. Maj:t skäligt att, med undanröjande af kyrkorådets
och domkapitlets beslut, visa ärendet åter till kyrkorådet för lagenlig
behandling.

Fördelning af värdet af vin eller Öl, som beslagtagits och

förklarats förbrutet.

I 3 § af förordningen angående försäljning af vin och öl den 9 juni
1905 är stadgadt, att vin eller öl, som är försatt med något för hälsan
skadligt ämne eller med sackarin, ej får till salu hållas.

Sker förbrytelse mot detta stadgande, äro jämlikt 41 § de till salu
hållna dryckerna underkastade beslag och förbrutna, hvarförutom bötesansvar
skall ådömas.

I 44 § är följande föreskrift meddelad: »Om böters förvandling och

fördelning, om rätt att anställa åtal för öfverträdelse af denna förordning,
om verkställande af beslag så ock om öfvervakande i öfrigt af förordningens
efterlefnad samt om domstol, där öfverträdelser af densamma skola
åtalas, lände till efterrättelse hvad i gällande förordning angående försäljning
af brännvin är eller varder stadgadt.»

I denna paragraf finnes alltså icke — lika litet som i någon annan
af förordningens. paragrafer — bestämmelse till ledning för afgörande af
frågan, huru värdet af förbrutet vin eller öl skall fördelas.

Denna lucka beror uppenbarligen på förbiseende. I den förutvarande
förordningen angående försäljning af vin och öl fanns icke någon motsvarighet
till ofvananmärkta stadganden i 3 och 41 §§. Då vin och Öl
sålunda enligt den förra förordningen icke kunde förklaras förbrutet, innehöll
samma förordning ej heller någon bestämmelse angående fördelningen
af värdet af förbrutet vin eller Öl. Utan att beakta detta förhållande lät
man stadgandet i förordningens § 21 mom. 2, som motsvar 44 § i dess
nuvarande lydelse, oförändradt inflyta i den nya förordningen. Gifvetvis
måste man emellertid utgå från, att lagstiftarens mening varit, att värdet
af förbrutet vin eller öl skall fördelas i enlighet med de bestämmelser,
som gälla om fördelningen af böter, ådömda enligt ifrågavarande förordning.
Af värdet skola följaktligen jämlikt 48 § i förordningen angående
försäljning af brännvin den 9 juni 1905 två tredjedelar tillfalla åklagaren
och en tredjedel den stads eller sockens fattigkassa, där den åtalade förbrytelsen
år begången. Finnes särskild angifvare, äger han rätt till hälften
af åklagarens andel.

— 1912 —

457

Val af nämndeman för stad, lydande under landsrätt.

I 1 kap. 1 § rättegångsbalken var ursprungligen stadgadt: »Första
domstol å landet är häradsrätt. Där dömer häradshöfding, med tolf bönder,
som i häradet bo och därtill valde äro. De tolf kallas häradsnämnd.»
Rnligt förordningen den 18 december 1823 erhöll ifrågavarande lagrum
följande lydelse: »Första domstol å landet är häradsrätt; där dömer häradshöfding
med tolf bönder, som i häradet bo och därtill valda äro. De tolf
kallas häradsnämnd. Då ledigt rum i nämnden fyllas skall, varde i den
eller de socknar, för hvilka ledigheten inträffat, val hållet af de därstädes
boende bönder, å därtill fjorton dagar förut utlyst sockenstämma — —;
och den, som de flesta rösterna erhållit, vare såsom nämndeman ansedd.
Vid valet äge hvar bonde lika röst, ehvad han större eller mindre hemman
häfver — —.»

Den 12 februari 1824 utfärdades ett kungl. bref, enligt hvilket hvarje
härad eller tingslag skall indelas i valkretsar för val af nämndeman, s. k.
nämndemansdistrikt; och skall indelningen göras af häradsrätterna.

Genom förordning den 19 juli 1872 erhöll 1 kap. 1 § rättegångsbalken
följande ändrade lydelse: »Underrätt å landet är häradsrätt. Där dömer
häradshöfding med tolf män, som därtill valda äro. De tolf kallas häradsnämnd.
Då ledigt rum i nämnden fyllas skall, varde i den valkrets, för
hvilken ledigheten inträffat, val hållet å kommunalstämma. Äro flera
socknar, eller socknedelar, till gemensam valkrets förenade, bestämme rätten,
å hvilken sockens kommunalstämma valet förrättas skall. Fn hvar,
som i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad är, äge rösträtt
vid nämndemansval inom den valkrets, han tillhör; och hafve hvarje röstande
en röst. Vid lika röstetal skilje lotten.»

Vid den indelning i valkretsar, som kom till stånd omedelbart efter
utfärdandet af förenärnnda kungl. bref, torde, åtminstone hvad det stora
flertalet domsagor angår, allt sedan hafva förblifvit. Och jag har mig
bekant, att ny indelning icke skett ens i fall, då viss del af en socken,
utgörande en valkrets, utbrutits och bildat stad, fastän utan egen jurisdiktion.

I dylikt fall — jag kan exempelvis nämna Borgholm — har staden
blifvit utan den andel i handhafvandet af rättsskipningen, som enligt lagstiftarens
uppenbara mening bör tillkomma hvarje kommun inom en häradsrätts
dom värjo.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag.

458

Att vederbörande häradsrätt underlåtit att förordna om ny indelning,
kan gifvetvis hafva berott därpå, att häradsrätten oriktigt utgått från, att
stadens röstberättigade invånare, utan särskildt förordnande, allt fortfarande
skulle deltaga i nämndemansval vid kommunalstämma i den socken, staden
före utbrytningen tillhört. Å andra sidan saknas emellertid icke anledning
till antagande, att underlåtenheten i fråga haft sin orsak däri, att
häradsrätten med hänsyn till lagens bestämmelser ansett sig icke kunna
meddela något förordnande angående rätt för stadens invånare att deltaga
i nämndemansval. Dessa bestämmelser, ehuru de i sin nuvarande lydelse
tillkommit på en tid, då städer, lydande under landsrätt, funnos, tala nämligen
i fråga om valkretsar endast om socknar eller socknedelar.

Klart lärer emellertid vara, att, enligt förnuftig tolkning af förevarande
bestämmelser, hinder icke möter för vederbörande häradsrätt att förordna,
det stad, hvarom nu är fråga, skall med närgränsande socken förenas till
gemensam valkrets, och att stadens röstberättigade invånare äga att å socknens
kommunalstämma deltaga i val af nämndeman. Däremot uppkomma
tydligen afsevärda svårigheter, om man antager, att stad skulle kunna utgöra
egen valkrets för val af nämndeman, eller att nämndemansval eljest
skulle kunna försiggå i stad.

Enligt förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862
utöfvas i stad, där stadsfullmäktige äro tillsätta,* kommunens beslutanderätt
af stadsfullmäktige med undantag för två särskildt angifna frågor, i afseende
å hvilka beslutanderätten tillkommer allmänna rådstugan. Nämndemansval
är icke någon af dessa frågor. På grund häraf och då ifrågavarande
förordning, som särskildt utsäger, att om val af landstingsmän
är särskildt stadgadt, icke innehåller något motsvarande uttalande i afseende
å val af nämndeman, måste man antaga, att lagstiftaren, om han vid
förordningens redigerande haft tanke på möjligheten af nämndemansval i
stad, förutsatt, att dylikt val skulle förrättas af stadsfullmäktige. Den
sålunda dragna slutsatsen står dock i uppenbar strid med den i 1 kap.
1 § rättegångsbalken uttalade principen, att vid val af nämndeman hvarje
röstande skall äga en röst. Ty denna regel gäller ju icke vid val till
stadsfullmäktige. Man kommer följaktligen till en återvändsgränd. Och
detta lärer visa, att ej mindre författarne till lagen den 19 juli 1872 än
äfven kommunallagarnas författare gjort sig skyldiga till förbiseende, i det
de ej haft uppmärksamheten fästad å det spörsmål, jag ansett mig höra
här behandla.

Stadsfullmäktige torde finnas i de städer, som lyda under landsrätt.

459

Framställning till Riksdagen om ändring af 6 § i lagen angående
villkorlig straffdom den 22 juni 1906.

Vid inspektion hos stationskrigsrätten i Karlskrona under år 1910
antecknade jag två rättsfall, där fråga varit om tolkning af bestämmelserna
i 5 och 6 §§ af lagen angående villkorlig straffdom den 22 juni 1906, så
vidt de afse det fall, att disciplinstraff enligt strafflagen för krigsmakten
ådömts jämte frihetsstraff enligt annan författning.

I det ena fallet, som afsåg 2:a klass sjömannen X., hade stationskrigsrätten
den 11 augusti 1910 meddelat följande utslag:

»Uti målet är utredt, att X. olofligen undanhållit sig från härvarande
kasern under sex dagar mellan den 23 och den 29 juni innevarande år.

Med tillämpning af 68 § strafflagen för krigsmakten pröfvar krigsrätten
förty rättvist döma X. för oloflig undanhållning till disciplinstraff
af sex dagars sträng arrest.

X. är härjämte enligt Medelsta häradsrätts utslag den 22 sistlidne
juli jämlikt 20 kap. 4 § strafflagen för första resan medelst inbrott begången
stöld, som föröfvats den 28 juni 1910, dömd till straffarbete under
tre månader, med hvars verkställighet enligt häradsrättens förordnande
skulle anstå och på de i lagen angående villkorlig straffdom den 22 juni
1906 angifna villkor bero, huruvida straffet skulle gå i verkställighet.
Jämlikt stadgandet i 4 kap. 9 § strafflagen samt 5 § i lagen den 22 juni
1906 förordnar krigsrätten dels om sammanläggning af ofvan angifna
straff sålunda, att svaranden i en bot skall undergå straffarbete under tre
månader nio dagar, och dels att anstånd med verkställigheten af detta
straff ej skall äga rum.»

Det af stationskrigsrätten åberopade stadgandet i 4 kap. 9 § strafflagen
föreskrifver, att, i händelse någon, sedan han blifvit till straff för
ett brott dömd, varder öfvertygad att förut hafva föröfvat annat brott,
straffet skall så bestämmas, som hade han på en gång varit för båda brotten
lagförd. Uppenbarligen var detta lagrum i förevarande fall tillämpligt.

I det af stationskrigsrätten likaledes åberopade stadgandet i 5 § af
lagen angående villkorlig straffdom är föreskrifvet, att, i händelse den,
som för begånget brott erhållit villkorlig dom, varder öfvertygad att hafva
före domen föröfvat annat brott, domstolen skall, vid bestämmande jämlikt
4 kap. 9 § strafflagen af straff för brotten, ock förordna, huruvida
anstånd enligt förstnämnda lag må äga rum.

Det förordnande, domstolen enligt denna paragraf har att meddela

— 1912 —

460

rörande frågan, huruvida den förut beslutade villkorliga domen må äga
bestånd, måste naturligtvis ske i enlighet med de grunder, som angifvas
i lagen angående villkorlig straffdom. Uppkommer vid vederbörlig sammanläggning
ett högre straff än straffarbete i tre månader eller fängelse
i sex månader, har domstolen sålunda icke något val; den villkorliga domen
skall annulleras. Under förutsättning att uti förevarande fall sammanläggning
af de båda straffen, tre månaders straffarbete och sex dagars
sträng arrest, lagligen bort ske, var följaktligen redan med hänsyn till det
efter sammanläggningen bestämda straffets storlek stationskrigsrättens utslag,
i hvad det afsåg den villkorliga domen, det enda riktiga.

Med det andra, här ofvan antydda rättsfallet förhöll sig på följande
sätt.

Rådstufvurätten i Karlskrona dömde genom utslag den 3 augusti 1910
2:a klass sjömannen Y. jämlikt 20 kap. 4 § strafflagen för medelst inbrott
föröfvad stöld till fängelse i tre månader, med hvars verkställighet
dock enligt rådstufvurättens förordnande skulle anstå i enlighet med bestämmelserna
i lagen angående villkorlig straffdom. Innan ifrågavarande
stöld föröfvades, hade emellertid Y. gjort sig skyldig till oloflig undanhållning,
fylleri och första gången persedelförskingring, och härför dömdes
han af stationskrigsrätten genom utslag den 18 augusti 1910, jämlikt
68, 102 och 112 §§ i strafflagen för krigsmakten, till sex dagars sträng arrest.
Samtidigt förordnade stationskrigsrätten, dels att de båda Y. ådömda straffen
skulle sammanläggas sålunda, att Y. skulle i en bot undergå fängelse i
tre månader aderton dagar, och dels att det af rådstufvurätten beviljade
anståndet ej skulle äga rum. Från stationskrigsrättens utslag var
tjänstförrättande auditören så till vida skiljaktig, att han, utan att sammanlägga
straffen, förordnade, att med det af rådstufvurätten ådömda
straffet skulle anstå, och att på de i lagen angående villkorlig straffdom
''angifna villkor skulle bero, huruvida detta straff skulle gå i verkställighet.

Ehuru det af stationskrigsrätten efter sammanläggningen bestämda

o oo o

straffets storlek sålunda icke nödvändiggjorde den villkorliga domens undanröjande,
kan man tydligen icke af stadgandet i 5 § af lagen angående
villkorlig straffdom, hvilket icke för något fall ålägger domstolen skyldighet
att låta villkorlig dom bestå, hämta anledning till anmärkning mot
utslaget i denna del.

En annan sak är, om auditörens skiljaktiga mening, enligt hvilken
det af rådstufvurätten beviljade anståndet fortfarande skulle äga rum, kan
försvaras.

Vid bedömandet häraf måste man beakta jämväl stadgandet i 6 § af

— 1912 —

461

ifrågavarande lag, enligt hvilket villkorlig dom ej må brukas i fråga om
straff, som ådömes efter strafflagen för krigsmakten.

På grund af detta stadgande var det ju för auditören, som ansåg sig
ej böra sammanlägga de båda Y. ådömda straffen, icke möjligt att låta Y.
komma i åtnjutande af villkorlig dom beträffande disciplinstraffet. Äfvenledes
är det utom tvist, att, om auditören i likhet med stationskrigsrättens
pluralitet förordnat om straflfsammanläggning, den af rådstufvurätten meddelade
villkorliga domen i fråga om straffet för inbrottsstöld måst af
honom undanröjas. Lagen tillstädjer nämligen icke villkorlig dom i afseende
å en del af ett straff; och det straff, som genom sammanläggning
skulle uppkommit, eller fängelse i tre månader aderton dagar, var Y.
ådömdt jämväl efter strafflagen för krigsmakten.

Här återstår sålunda endast att besvara det förut antydda spörsmålet,
huruvida strafifsammanläggning i fall, hvarom här är fråga, lagligen kan

j i o , 00 0 7 O 7 O O

underlatas.

Om någon under en lagföring varder förvunnen till två förbrytelser,
skola, jämlikt 4 kap. 2 § strafflagen, de särskilda straff, som härför ådömas
honom, sammanläggas enligt de i kapitlet närmare angifna grunder. Och
varder någon, sedan han blifvit till straff för ett brott dömd, öfvertygad
att förut hafva föröfvat annat brott, skall, såsom här ofvan anmärkts,
straffet så bestämmas, som hade han på en gång varit för båda brotten
lagförd; äfven här skola således de särskilda straffen sammanläggas enligt
nyssberörda grunder. Motsvarande principer gälla enligt bestämmelserna
i 3 kapitlet af strafflagen för krigsmakten i afseende å straff, som ådömts
enligt denna lag.

Hvad sålunda om straffsammanläggning är stadgadt i allmänna strafflagen
och strafflagen för krigsmakten är icke i vidare mån modifieradt
genom lagen om villkorlig straffdom, än att sistnämnda lags 3 § — hvilken
föreskrifver, att, där böter ådömas jämte frihetsstraff, som i 1 § sägs,
anstånd må kunna lämnas med båda straffen eller ock med frihetsstraffet,
men ej med bötesstraffet allena — tillika innehåller den bestämmelsen,
att, då anstånd beviljas, sammanläggning af böterna med frihetsstraff ej
skall äga rum.

Beträffande ifrågavarande fall, eller att disciplinstraff ådömes jämte
frihetsstraff enligt annan författning än strafflagen för krigsmakten, skola
alltså de . allmänna reglerna tillämpas, hvaraf vidare följer, att villkorlig
dom här icke får användas.

Resultatet af den gjorda undersökningen är sålunda, att stationskrigsrätten
uti ifrågavarande båda mål beträffande de förut meddelade villkorliga
domarne icke lagligen kunnat förfara på annat sätt än som skett, samt

— 1912 —

462

att å andra sidan den af au di tören i det senare målet uttalade skiljaktiga
meningen icke öfverensstämmer med lag.

Däremot förefaller det mig, som om lagen uti förevarande hänseende
fått ett innehåll, som går utöfver syftet med bestämmelsen i 6 §, enligt
hvilken, där straff ådömes efter strafflagen för krigsmakten, villkorlig dom
icke får i fråga om det straff brukas. Detta undantag har sin grund i
farhågan, att disciplinen skulle utsättas för fara, därest ett efter strafflagen
för krigsmakten ådömdt straff ej bragtes till verkställighet. Men
tydligen kan en sådan synpunkt icke anläggas i afseende å annat straff,
som vederbörande krigsman därjämte förskyllt, låt vara att straffen samtidigt
ådömas.''

I sakens natur ligger, att då någon på en gång dömes för två särskilda
brott till fängelse eller straffarbete (eller fängelse och straffarbete),
anstånd icke bör lämnas allenast med det ena straffet. Ändamålet med
den villkorliga domen måste vara att för den brottslige undanröja faran
för ett demoraliserande inflytande af bekantskapen med fängelset. Måste
han aftjäna det ena straffet, finnes ingen förnuftig anledning att låta det
andra villkorligt anstå.

Annorlunda är förhållandet i fråga om den, som på en gång dömes
dels till disciplinstraff och dels till vanligt frihetsstraff. Med afseende å
disciplinstraffets natur kan den omständigheten, att villkorlig dom ej får
användas i fråga om sådant straff, icke i och för sig utgöra giltig orsak
att beröfva den dömde förmånen af villkorlig dom beträffande det vanliga
frihetsstraffet.

Vissa omständigheter synas ock tala för, att lagens ståndpunkt uti
ifrågavarande afseende beror på förbiseende.

Uti lagen hafva sålunda i andra afseenden förefintliga olikheter emellan
disciplinstraff, å ena sidan, samt fängelse och straffarbete, å den andra,
blifvit behörigen beaktade.

Sålunda må enligt 1 § villkorlig dom ej brukas, där den tilltalade
under de tio år, hvilka närmast föregått brottet, blifvit dömd till straffarbete
eller fängelse eller under samma tid undergått dylikt straff, som
blifvit honom tidigare ådömdt. Att den tilltalade under angifna tiden
dömts till eller undergått disciplinstraff, utgör däremot icke hinder mot
villkorlig dom.

Och enligt 4 § skall, där den, som genom villkorlig dom undfått
anstånd med straff, inom tre år efter domen begår brott, hvarför han
dömes till fängelse eller straffarbete, anståndet tillika af domstolen förklaras
förverkadt. Om åter den villkorligt dömde inom samma tid gör

— 1912

463

sig skyldig till förbrytelse enligt strafflagen för krigsmakten och därför
dömes till disciplinstraff, medför detta icke ovillkorligen anståndets förverkande.

Det synes mig vara af vikt, att den nu påpekade oegentligheten blifver
genom ett tillägg till 6 § i lagen angående villkorlig straffdom undanröjd,
enär eljest tillämpningen af samma lag med dess behjärtansvärda syfte
kommer att i ett icke obetydligt antal fall blifva utesluten på grunder,
som för bedömandet af frågan om villkorlig dom borde vara främmande.

Emellertid torde i sammanhang med den af mig nu ifrågasatta lagändringen
äfven ett annat fall af praktisk betydelse böra klargöras, det
fall nämligen, att en person dömes till bötesstraff, hvarmed enligt lagen
om villkorlig straffdom anstånd må beviljas, och därjämte till discipfinstraff
enligt strafflagen för krigsmakten. Äfven i dylika fall bör i fråo-a
om bötesstraffet villkorlig dom ej vara utesluten. Härför tala såväl disciplinstraffets
natur som bestämmelsen i 33 § af strafflagen för krigsmakten
rörande disciplinstraffets öfvergång till fängelse, när tillgång tilf böterna
saknas.

Om däremot någon dömes dels efter strafflagen för krigsmakten* till
böter dels ock till frihetsstraff, hvarmed anstånd enligt lagen om villkorlig
straffdom må beviljas, lärer med hänsyn till bestämmelserna i 3 och 6 §§
af samma lag hinder icke förefinnas för brukande af villkorlig dom i fråga
om frihetsstraffet.

Enahanda är förhållandet, om någon samtidigt dömes dels efter strafflagen
för krigsmakten* till afsättning eller mistning af ämbete eller tjänst
på viss tid dels ock till frihetsstraff af nyssnämnda beskaffenhet. Sammanläggning
af dylika straff kan ju icke ifrågakomma.

Liksom enligt hvad ofvan yttrats villkorlig dom, där en person samtidigt
dömes exempelvis till två fängelsestraff, icke får användas beträffande
allenast det ena straffet, så bör ej heller anstånd kunna ifrågakomma i
afseende å endast ett af två eller flera samtidigt ådörnda bötesstraff.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag hemställa, att Riksdagen
måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse af 6 § i lagen angående villkorlig straffdom

den 22 juni 1906.

Där straff ådömes efter 25 kap. strafflagen eller efter strafflagen för
krigsmakten, må ej villkorlig dom i fråga om det straff brukas.

* Härmed likställas 25 kap. strafflagen och tryckfrihetsförordningen.

— 1912 —

464

Ej heller skall hvad i denna lag är stadgadt angående meddelande af
villkorlig straffdom hafva afseende å straff, som ådömes för förbrytelse
mot tryckfrihetsförordningen.

Ådömes jämte frihets- eller bötesstraff, i fråga hvarom villkorlig
dom enligt denna lag må brukas, disciplinstraff efter strafflagen för krigsmakten,
utgöre den omständigheten ej hinder för beviljande af anstånd
med förstnämnda straff. Beviljas anstånd, äge sammanläggning af straffen
ej rum.

Framställning till Riksdagen om ändring i 1 § af förordningen
den 4 mars 1862 om tioårig preskription och
om årsstämning.

I 1 § af förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och
om årsstämning äro följande bestämmelser meddelade:

»Hvar, som har fordran hos annan i penningar, eller hvad det är,
skall den genom stämning eller lagsökning, eller eljest skriftligen eller
muntligen, hos gäldenären kräfva inom tio år från den dag, då skuldebref
eller annan handling, hvarå fordran grundad är, gafs, eller fordringen
annorledes tillkom; och vare fordringens tillkännagifvande hos gäldenären
lika ansedt, som hade kraf skett: är fordran ej till betalning förfallen
så tidigt, att den inom tio år sökas eller kräfvas kan; då skall
borgenär, inom sagda tids förlopp, gäldenären därom erinra. Vare ock
borgenär skyldig att, så länge hans fordran sedan innestår, den ånyo bevaka,
som nu sagdt är, inom hvart tionde år ifrån den dag, då sista bevakningen
skedde.

Har den, hos hvilken fordran genom kraf eller erinran bevakas skall,
blifvit i sådant ändamål, å tre särskilda dagar af tionde året, sökt i sitt
hemvist, men ej kunnat träffas; gifve borgenär fordringen an hos domstol
eller Konungens befallningshafvande, och läte bevis däröfver i allmänna
tidningarna införas tre gånger, minst fjorton dagar emellan hvarje gång,
och första gången inom tionde årets slut.

År borgenären ej veterligt, om eller hvar gäldenären äger hemvist
inom riket; då må ock fordringen hos domstol eller Konungens befallningshafvande
angifvas och beviset däröfver i tidningarna införas, inom tid, som
nu sagd är.»

465

Enligt denna paragraf kan alltså — då den, hos hvilken fordran genom
kraf eller erinran skall bevakas, blifvit i sådant ändamål å tre särskilda
dagar under tionde året sökt i sitt hemvist men ej kunnat anträffas, äfvensom
då borgenär ej vet, om eller hvar gäldenären har hemvist inom riket
preskription afbrytas genom fordringens blotta angifvande hos domstol
eller Konungens befallningshafvande (det vill numera säga öfverexekutor)
utan stämning eller lagsökning.

Bevis öfver fordringens anmälan hos domstol eller öfverexekutor skall
införas i allmänna tidningarna, d. v. s. Post- och inrikes tidningar, tre
gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje gång och första gången inom
tionde årets slut.

Bestämmelse saknas emellertid om den tid, inom hvilken detta kungörelseförfarande
skall vara afslutadt, d. v. s. när tredje kungörandet sist
måste ske.

Det lärer kunna antagas, att denna bristfällighet beror på ett förbiseende,
liksom att lagberedningen, på hvars förslag stadgandet i fråga
tillkommit, hyst den meningen, att sedan första kungörandet försiggått, de
båda öfriga kungörelserna skulle äga rum utan obehörigt dröjsmål.

Enligt denna mening, som icke torde sakna anhängare i praxis, borde,
om tredje kungörandet exempelvis skett först under tolfte året, borgenären
hafva förlorat sin talan.

Med hänsyn till affattningen af stadgandet, som endast utsäger, att
minst fjorton dagar skola förflyta mellan hvarje kungörande, synes det
dock vara svårt att godkänna ett dylikt resultat, hvilket godtyckligt skulle
beröfva borgenären hans rätt.

Förkastas nämnda mening, torde man vara nödgad utgå från, att det
är tillfyllest, om tredje kungörandet äger rum inom tio år från det första.

Men äfven härigenom råkar man ut för afsevärda oegentligheter.

Sedan preskription af fordringen genom densammas bevakning afbrutits,
åligger det enligt förevarande paragraf borgenären att ånyo bevaka sin
fordran inom tio år från den dag, då förra bevakningen skedde.

Beträffande det bevakningsförfarande, om hvilket nu är fråga, synes man
närmast böra antaga, att hvarje särskild kungörelse är att anse såsom ett
i detsamma ingående led. Preskriptionen, som, där första kungörandet
äger rum inom tionde året, bringas att hvila, varder definitivt afbruten
först den dag, tredje kungörandet sker, från hvilken dag alltså ny preskriptionstid
börjar löpa. Häraf blir följden, att, om tredje kungörandet
icke försiggår förr än å sista möjliga dagen (eller precis tio år från första
kungörandet), borgenären under denna tioårsperiod har sin talan öppen,

Justitieobmudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag.

466

utan att han under samma tid vidtagit särskild bevakningsåtgärd. Ett
i i-* . —står dock tydligen icke väl tillsammans med innehållet uti

Man torde emellertid komma till ej mindre otillfredsställande slut,
därest man utgår från, att redan första kungörandet definitivt af bry ter
preskriptionen. 1 så fall måste nämligen, då ny preskriptionstid ju skulle
räknas från den dag, första kungörandet ägde rum, borgenären förlora
sin talan, om han underläte att inom tio år därefter ånyo bevaka sin fordran
på något af de i lagen medgifna sätten. Detta skulle leda därhän,
att stadgandet om andra och tredje kungörandet väsentligen förlorande sin
betydelse. Borgenären skulle utan risk kunna eftersätta sin skyldighet i
afseende å dem. Inom tio år från första kungörandet måste han i hvarje
fall ånyo påbörja proceduren. Och anträffades gäldenären inom denna
tid, kunde eu mot honom af borgenären anhängiggjord talan icke förnuftigtvis
afvisas på den grund, att borgenären icke mer än två gånger kungjort
beviset om fordringens angifvande hos domstol eller öfverexekutor.
Tiden för ytterligare kungörande var nämligen ännu icke försutten.

Då den oklarhet, som alltså uti förevarande hänseende vidlåder gällande
lag, gifvit anledning till olägenheter i praxis, i det, sedan bevakningsförfarandet
i fråga användts, tvist uppstått, huruvida ny preskriptionstid
skulle räknas från första eller från tredje kungörandet, ansåg jag
mig böra i en till Kungl. Maj:t år 1910 ingifven skrifvelse fästa Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet på förhållandet, i förhoppning att det skulle varda
beaktadt vid den revision af vissa delar af obligationsrätten, som särskilda
kommitterade från de tre skandinaviska länderna fått i uppdrag att verkställa.

Emellertid har numera kommit till min kännedom, att enligt den åt
kommitterade uppgjorda arbetsplanen preskriptionsbestämmelserna icke
komma att utgöra föremål för kommitterades behandling. På grund häraf
har jag ansett mig böra för Riksdagen framlägga förslag till fyllande af ofvan
omförmälda lucka uti ifrågavarande förordning. Lämpligen synes erforderlig
klarhet kunna vinnas genom ett stadgande, att bevis öfver fordringens
anmälan hos domaren eller öfverexekutor skall införas i allmänna
tidningarna tre gånger, minst två och högst tre veckor mellan hvarje gång
och första gången inom tionde årets slut. Genom ett dylikt stadgande
skulle blifva tydligt, att preskription afbrytes först genom tredje kungörandet.

Jag får alltså hemställa, att Riksdagen måtte för sin del antaga följande
förslag till

ifrågavarande

paragraf.

1912 —

467

Lag

om ändrad lydelse af 1 § i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig
preskription och om ärsstämning.

Hvar, som har fordran hos annan i penningar, eller hvad det är,
skall den genom stämning eller lagsökning, eller eljest skriftligen eller
muntligen, hos gäldenären kräfva inom tio år från den dag, då skuldebref
eller annan handling, hvarå fordran grundad är, gafs, eller fordringen annorledes
tillkom; och vare fordringens tillkännagifvande hos gäldenären
lika ansedt, som hade kraf skett: är fordran ej till betalning förfallen så
tidigt, att den inom tio år sökas eller kräfvas kan; då skall borgenär,
inom sagda tids förlopp, gäldenären därom erinra. Vare ock borgenär
skyldig att, så länge hans fordran sedan innestår, den ånyo bevaka, som
nu sagdt är, inom hvart tionde år ifrån den dag, då sista bevakningen
skedde.

Har den, hos hvilken fordran genom kraf eller erinran bevakas skall,
blifvit i sådant ändamål, å tre särskilda dagar af tionde året, sökt i sitt
hemvist, men ej kunnat träffas; gifve borgenär fordringen an hos domstol
eller Konungens befallningshafvande, och läte bevis däröfver i allmänna
tidningarna införas tre gånger, minst två och högst tre veckor emellan
hvarje gång, och första gången inom tionde årets slut.

Framställning till Riksdagen om ändring af 16 kap. 10 §

rättegångsbalken.

I 4 § af lagen angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad
den 14 september 1906 är stadgadt, att rättegångsbiträde, hvarom i denna
lag sägs, skall njuta skälig ersättning af allmänna medel, efter ty rätten
bestämmer. Beslut om sådan ersättning skall gå i verkställighet, ändå att
det ej vunnit laga kraft; och skall skriftligt besked om beslutet utan afgift
genast tillhandahållas biträdet. I slutliga utslaget åligger det sedermera
rätten att pröfva, huruvida ersättningen skall till statsverket återgäldas,
vare sig af allmän åklagare eller af enskild part.

— 1912 —

468

I enlighet med dessa bestämmelser har åtskilliga gånger inträffat, att
person, som förordnats till rättegångsbiträde åt häktad, redan före slutliga
utslaget berättigats till ersättning af allmänna medel. Understundom
lärer äfven hafva händt, att rättegångsbiträde, som sålunda förskottsvis
tillerkänts ersättning, ansett, att rätten bestämt ett lägre ersättningsbelopp,
än som med hänsyn till de föreliggande omständigheterna kunde
anses skäligt. I dylika fall har, enligt hvad jag under mina inspektionsresor
försport, tvekan uppstått angående sättet för fullföljd af talan mot
beslutet angående ersättningen. Särskild bestämmelse härom är nämligen
icke meddelad.

I 16 kap. 10 § rättegångsbalken är föreskrifvet, att, om underrätt
genom beslut under rättegången utlåtit sig angående ersättning åt vittne
eller annan, som kallats att meddela upplysning i målet, så skall mot det
beslut, i händelse af missnöje, särskild talan föras.

Detta stadgande, som tillkom genom lagen den 14 juni 1901 och alltså
före lagen angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad, har — i
min tanke på goda skäl — ansetts böra analogisk tillämpas jämväl å
det fall, hvarom nu är fråga.

Å andra sidan har man emellertid, under medgifvande att grunden
till nyssberörda stadgande i rättegångsbalken äfven här kunde åberopas,
förmenat, att då lagen noga uppräknar de fall, när särskild talan må
föras mot underrätts beslut under rättegången, sådan talan icke finge
föras mot beslut af nu ifrågavarande art.

Då man till afhjälpande af den bristfällighet, som uti ifrågavarande
afseende vidlåder gällande lagstiftning, påkallat mitt biträde, får jag, med
tillmötesgående häraf, hemställa, att Riksdagen måtte för sin del antaga
följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse af 16 kap. 10 § rättegångsbalken.

Har underrätt genom beslut under rättegången dömt någon till utgifvande
af vite eller till ansvar för uteblifvande eller annan förseelse i
målet; eller ogillat yrkande om ansvar för förseelse, som nu är sagd, eller
om ådömande af förelagdt vite för uteblifvande; eller utlåtit sig angående
ersättning åt vittne eller annan, som kallats att meddela upplysning i
målet, eller åt rättegångsbiträde, hvarom förmäles i lagen angående förordnande
af rättegångsbiträde åt häktad; eller skilt fullmäktig från fullraäktigskapet:
mot det beslut skall, i händelse af missnöje, särskild talan

— 1912 —

469

föras; och skall underrättelse härom i sammanhang med beslutet af rätten
meddelas. Lag samma vare, där genom beslut, som af underrätt meddelats
under rättegången, kvarstad eller skingringsförbud eller därmed
jämförlig åtgärd beviljats eller yrkande om häfvande af sådan åtgärd
ogillats.

Framställning till Riksdagen om ändrade bestämmelser i fråga
om sättet för kungörande af utmätt lös egendoms försäljning.

I fråga om sättet för kungörande af utmätt lös egendoms försäljning
är i 88 § 1 mom. utsökningslagen stadgadt: »Skall lös egendom

säljas, läte utmätningsmannen tid och ställe för auktionen kungöras i kyrkan
för den församling, där försäljningen sker, så ock, om gäldenär eller
borgenär det äskar, eller eljest sådant finnes lämpligt, i kyrkorna för de
församlingar, som närmast därintill äro. Finnes för viss stad förordnadt,
att auktion skall kungöras på annat sätt än nu är sagdt, lände det till
efterrättelse.» För det fall, att egendom, som skall säljas, är af beskaffenhet
att den ej, utan att förstöras eller väsentligen försämras, kan förvaras under
den tid, som erfordras för auktionens kungörande i ofvan stadgad
ordning, är i 2 mom. af samma paragraf meddelad den nödvändiga "undantagsbestämmelsen,
att utmätningsmannen äger låta kungöra försäljningen
på annat sätt, som finnes lämpligt.

Angående sättet för kungörande af auktion å utmätt fast egendom
stadgades i 99 § utsökningslagen, sådant detta lagrum lydde före tillkomsten
af lagen den 29 maj 1896, att auktionsförrättaren skulle låta kungörelsen
införas i allmänna tidningarna tre gånger äfvensom intagas i
länskungörelserna, hvarförutom auktionsförrättaren skulle foga anstalt, att
kungörelsen blefve å landet uppläst i tingslagets kyrkor och i stad anslagen
å det ställe, där auktionen hölles. I händelse för viss stad förordnats,
att auktion å fast egendom skulle jämväl på annat sätt kungöras,
^ skulle ock det lända till efterrättelse.

Emellertid anhöll Riksdagen i underdånig skrifvelse den 2 maj 1894,
att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till det tillägg till utsökningslagens föreskrifter rörande försäljning af utmätt
fast egendom, att kungörelse om sådan försäljning skulle, därest ske
kunde, genom auktionsförrättare^ försorg införas en gång i någon tidning

— 1912 —

470

i orten, dock att auktionen ej finge inställas, förty att kungörelsen ej
varit i sådan tidning införd.

Till stöd för denna sin framställning anförde Riksdagen:

Enligt Riksdagens åsikt kunde det icke antagas, att genom kungörelsers
af ifrågavarande beskaffenhet införande i allmänna tidningarna, deras
uppläsande i ortens kyrkor och intagande i länskungörelserna kunskap
om den förestående auktionsförrättningen blefve tillräckligt spridd bland
befolkningen i den ort, där salubjudna egendomen vore belägen. Då det
emellertid syntes i hög grad önskligt, att en försäljning genom vederbörande
myndighets försorg af utmätt egendom gåfve ett så godt resultat
som möjligt, och utsikten härför mången gång torde ökas, i samma mån
som kungörelsen om auktionen vunne allmännare spridning bland traktens
befolkning, syntes ett stadgande om införande, genom auktionsförrättarens
försorg, af ifrågavarande kungörelser i en ortstidning vara behöfligt och
nyttigt. Enär underlåtenhet eller försummelse att iakttaga de i 99 § utsökningslagen
förekommande bestämmelserna om sättet för kungörande af
utmätt fast egendoms försäljning medförde den verkan, att auktionen inställdes,
eller, om han det oaktadt blifvit hållen, kunde komma att upphäfvas,
torde likväl ett dylikt stadgande böra gifvas en sådan form, att
kungörelsens införande i någon tidning i orten icke föreskrefves såsom
ett oeftergifligt villkor för hållandet af fastighetsauktionen, så att försummelse
att iakttaga denna föreskrift skulle komma att medföra auktionsförrättningens
ogiltighet.

1 öfverensstämmelse med denna Riksdagens framställning erhöll 99 ^
utsökningslagen genom ofvanberörda lag af den 29 maj 1896 sin nuvarande
lydelse, enligt hvilken kungörelse om försäljning af utmätt^ fast
egendom skall, där så ske kan, intöras jämväl i tidning inom orten. Samtidigt
gafs åt stadgandet i 101 § sådan affattning, att underlåtenhet eller
försummelse att i tidning inom orten kungöra förestående försäljning af
utmätt fast egendom ej medför auktionens inställande eller ogiltighet.

1 skrifvelse till Ivungl. Maj:t år 1908 framhöll jag, hurusom följdriktigheten
syntes kräfva, att äfven i afseende å försäljning af utmätt lös egendom
föreskrift blefve i lagen intagen därom, att kungörelse om sådan försäljning
skulle, där så ske kunde, genom utmätningsmannens försorg införas
i tidning inom orten.

Uppenbarligen vore det — anförde jag — äfven i fråga om utmätt
lös egendom synnerligen önskvärdt, att försäljningen gåfve ett så godt resultat
som möjligt. Och otvifvelaktigt ökades, såsom Riksdagen i sin
förenämnda framställning yttrade, utsikterna härför därigenom att kännedom
om försäljningen så mycket som möjligt spredes bland traktens be —

1912 —

471

tolkning. Klart vore äfven, att till spridande af dylik kännedom skulle i
afsevärd mån bidraga, att kungörelse om auktionen infördes i någon tidning
inom orten.

Saknaden af en bestämmelse af ifrågavarande art hade ock, enligt
hvad jag under min verksamhet såsom justitieombudsman varit i tillfälle
att iakttaga, vållat märklig olägenhet.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt länsstyrelserna äfvensom öfverståthållarämbetet
att, efter det kronofogdar, länsmän, magistrater och stadsfogdar
lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet, afgifva underdåniga utlåtanden
öfver min sålunda gjorda framställning, hafva dylika utlåtanden numera
inkommit. Nio länsstyrelser, nämligen Konungens befallningshafvande i
Östergötlands, Kronobergs, Örebro, Blekinge, Södermanlands, Västmanlands,
Kopparbergs, Gäfleborgs och Västernorrlands län hafva därvid tillstyrkt
min framställning.

Öfverståthållarämbetet har meddelat, att den af mig föreslagna bestämmelsen
redan nu följdes i Stockholm på grund af det för auktionsverket
den 12 december 1907 af öfverståthållarämbetet fastställda reglementet,
enligt hvilket kungörelse om auktion i Stockholm måste införas i
den tidning, hvari öfverståthållarämbetets kungörelser intoges, nämligen,
förutom »Posttidningen», äfven »Stockholms dagblad» samt i den eller de
tidningar säljaren, i detta fall utmätningsmannen, bestämde. Ehuru således
i fråga om Stockholm den föreslagna bestämmelsen icke vore nödig, har
öfverståthållarämbetet funnit bestämmelsen, äfven hvad Stockholm anginge,
lämpligen böra intagas i lagen och icke göras beroende af stadgande i ett
auktionsreglemente, som lätt underginge förändring.

Konungens befallningshafvande i Gottlands län har funnit ett tilläggsstadgande
i den af mig åsyftade riktningen vara både önskligt och af behofvet
påkalladt. Då det emellertid icke sällan torde förekomma, att utmätning
af lös egendom till jämförelsevis ringa värde ägde rum, kunde
kostnaden för kungörelse i ortstidning komma att stå i ett oskäligt förhållande
till sagda värde. Konungens befallningshafvande ansåge sig fördenskull
böra ifrågasätta, huruvida det icke lämpligen kunde öfverlämnas
åt vederbörande utmätningsman att pröfva, om i sistberörda fall kungörelse
angående auktionen borde införas i ortstidning eller icke.

Äfven Konungens befallningshafvande i Kristianstads län har tillstyrkt
min framställning. Emellertid har Konungens befallningshafvande ansett
det icke böra lämnas oanmärkt, att den utmätta lösa egendomen mången
gång kunde hafva ett så obetydligt värde, att kostnaden för auktionskungörelsens
införande i tidningen blefve alltför betungande. I sådant fall
torde det böra åligga utmätningsmannen att inhämta fordringsägarens me —

1912 —

472

ning, huruvida han önskade kungörandet, i hvilket fall han äfven skulle
hafva skyldighet att förskjuta kostnaden därför.

Konungens befallningshafvande i Malmöhus län, som likaledes vitsordat
behofvet af den utaf mig förordade lagstiftningsåtgärden, har dock
tillika anmärkt, att kungörande i ortstidning icke borde ske, då fråga vore
om försäljning af lös egendom till ringa värde. För att förebygga ovisshet,
när ett kungörande i ortstidning borde ske, syntes det Konungens
befallningshafvande vara lämpligt föreskrifva, att sådant kungörande ej
erfordrades, då det utmättas värde understege visst belopp; och ansåge
sig Konungens befallningshafvande i nämnda hänseende böra föreslå 50
kronor såsom gräns.

Jämväl af Konungens befallningshafvande i Jämtlands län har min
framställning vunnit understöd. Konungens befallningshafvande har dock
funnit det vara lämpligt att icke göra stadgandet i fråga obligatoriskt,
utan i eu eller annan form fakultativt. Fall torde nämligen finnas, då
kostnaden för ett tillkännagifvande i ortstidningen blefve för stor i förhållande
till det utmätta godsets värde, liksom, särskildt i aflägsna trakter,
ett sådant tillkännagifvande kunde fordra för lång tid.

Konungens befallningshafvande i Kalmar län har äfvenledes ansett det
föreslagna kungörandet i ortstidning lämpligt, dock att det borde göras
beroende på särskilda omständigheter, såsom att borgenär eller gäldenär
därom gjort framställning, att den utmätta egendomen hade ett betydligare
värde, eller att vid redan hållen auktion någon försäljning icke kunnat
komma till stånd. I öfverensstämmelse härmed hemställdes, »att 88 § i
utsökningslagen måtte förses med ett tillägg, innehållande att kungörelse
om auktion å utmätt lös egendom äfven skall införas en gång i tidning
i orten, om borgenär eller gäldenär det önskar, eller egendomen värderats
till minst 500 kronor, eller det eljest finnes lämpligt.»

Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län har hemställt, att,
om ett stadgande ansåges vara påkalladt uti ifrågavarande hänseende, detsamma
endast borde göras villkorligt och beroende ej mindre på storleken
och beskaffenheten af den utmätta lösegendom, som skulle säljas, än äfven
därpå att borgenär eller gäldenär därom hos utmätningsmannen sist vid
utmätningen framställt bestämdt yrkande och därvid förskjutit kungörelsekostnaderna.

Konungens befallningshafvande i Västerbottens län har anfört, att den
föreslagna tilläggsbestämmelsen icke gåfve anledning till annan erinran,
än att under vissa omständigheter kungörandet af sådan försäljning kunde
blifva onyttigt och ändamålslöst. Sådant torde blifva fallet, då auktionen
afsåge försäljning af mindre värdefull egendom till gäldande af smärre

— 1912 —

473

belopp, eller försäljningen måste hållas uti orter med bristfälliga kommunikationer.
I förra fallet skulle kungörandet endast öka kostnaderna
för gäldenären, ja annonskostnaden skulle sannolikt öfverstiga både exekutionskostnaderna
i öfrigt och fordringsbeloppet. I senare fallet skulle
bristen på tidsenliga samfärdsmedel säkerligen medföra uteblifvandet af
auktionsspekulanter, hvarigenom resultatet af försäljningen, oaktadt annonseringen,
ej blefve gynnsammare, än det eljest skulle blifvit. Då därtill
komme, att i åtskilliga fall en annons om exekutiv auktion till försäljning
af lösören kunde tänkas lända till skada för gäldenärens kredit, hölle Konungens
befallningshafvande före, att det föreslagna tillägget till nu gällande
bestämmelser om sättet för kungörandet af utmätt lös egendoms försäljning
lämpligen borde gifvas sådant innehåll, att kungörelse om dylik
försäljning skulle i tidning inom orten genom auktionsförrättare^ försorg
införas, där denne, med hänsyn till den utmätta egendomens värde och i
betraktande af omständigheterna i öfrigt, pröfvade sådant lämpligt, eller
gäldenären och borgenären eller endera hos honom det yrkade.

Konungens befallningshafvande i Norrbottens län har likaledes påpekat,
att föreskrift om ovillkorlig skyldighet för utmätningsman att låta i ortstidning
införa kungörelse om utmätt lös egendoms försäljning skulle kunna
medföra oskälig tidsutdräkt och kostnad, utan att det därmed åsyftade resultatet
kunde vara att påräkna; och i vissa fall kunde för öfrigt enligt
Konungens befallningshafvandes mening kännedom om auktionen genom
utmätningsmannens försorg på annat lämpligare sätt beredas sådan spridning,
att tillräcklig täflan vid auktionen vore att förutse. På grund häraf
ansåge Konungens befallningshafvande, att försäljning af utmätt lös egendom
väl borde i regel kungöras jämväl i ortstidning, men att utmätningsmannen
borde hafva rätt att pröfva, huruvida sådant kungörande borde
äga rum.

Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län har förordat ett stadgande,
som uttryckligen medgåfve dels gäldenär eller borgenär rätt att
på egen bekostnad få kungörelse af ifrågavarande slag genom utmätningsmannen
införd i tidning i orten dels ock utmätningsmannen befogenhet
att, där det utmätta vore af mera betydande värde eller andra omständigheter
påkallade annonsering, låta på gäldenärens bekostnad på nämnda
sätt publicera kungörelsen.

Konungens befallningshafvande i Stockholms län har förklarat sig biträda
det af mig väckta förslaget under förutsättning dock, att kungörandet
i tidning gjordes beroende af dels att gäldenär eller borgenär
därom till utmätningsmannen framställde begäran dels ock att kostnaden
förskötes af den, som påkallade kungörandet.

Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1912 års Riksdag. 60

474

Konungens befallningshafvande i Jönköpings län har tillstyrkt den af
mig gjorda framställningen med förbehåll dock för det fall, att värdet af
den utmätta egendomen vore synnerligen obetydligt, i hvilket fall enligt
Konungens befallningshafvandes mening kungörelse i ortstidning icke skulle
få äga rum.

I nära öfverensstämmelse härmed har Konungens befallningshafvande
i Göteborgs och Bohus län hemställt, att kungörelse om försäljning af utmätt
lös egendom skulle införas i ortstidning, där ej egendomen vore af
så ringa värde, att kostnaderna för annonseringen icke stode i rimligt förhållande
därtill.

Konungens befallningshafvande i Värmlands län har tunnit syftet med
min framställning bäst vinnas genom en sådan affattning åt 88 § utsökningslagen,
att, såsom redan gällde beträffande kungörandet om försäljning
af utmätt lös egendom i mera än en kyrka, meddelande om försäljningen
skulle, då borgenär eller gäldenär det äskade eller eljest sådant funnes
lämpligt, införas i en tidning inom orten. Härigenom finge utmätningsmannen
friare händer att begagna sig af det ifrågasatta medgifvandet att
anlita kungörandet i tidning, hvilket förfaringssätt i allt fall säkerligen
komma till användning i utsträckt omfattning. I händelse en bestämmelse
i angifvet hänseende komme till stånd, borde emellertid enligt Konungens
befallningshafvandes mening tillika meddelas föreskrift därom, att borgenär,
om utmätningsman så ansåge nödigt, vore skyldig förskjuta den
för kungörandet i tidning erforderliga kostnaden.

Konungens befallningshafvande i Uppsala län, som tunnit''''det åt mig
föreslagna kungörelseförfarandet vara af behof påkalladt, har emellertid
tillika uttalat sig för ett undantagsstadgande härutinnan af innehåll, att
kungörande i ortstidning ej skulle äga rum, då sådant ej lämpligen kunde
ske. Vidare har äfven denna länsstyrelse funnit, att skyldigheiricke borde
åläggas utmätningsman att i ortstidning införa auktionskungörelse, med
mindre kostnaden därför blefve förskjuten af vare sig borgenär eller
gäldenär.

Konungens befallningshafvande i Hallands län har ansett sig böra i
så måtto understödja min framställning, att befallningshafvanden hemställde
om sådan ändring i utsökningslagen, att kungörelse om auktion å
utmätt lös egendom skulle, där ej egendomen vore af beskaffenhet, hvarom
förmäles i 88 § 2 mom. samma lag, införas i tidning inom orten
en gång, minst fjorton dagar före auktionsdagen, såvida borgenären det
äskade och försköte kostnaden därför. Skulle emellertid Kungl. Maj:t
anse de omständigheterna, att borgenär ej äskat auktionskungörelsens intagande
i ortstidningen och ej heller förskjutit kostnaden därför, icke

— 1912 -

475

böra utgöra hinder för att i lag påbjuda dylikt publicerande, hemställdes
att åt de lagbestämmelser, som i anledning däraf kunde komma att för
Riksdagen framläggas, måtte gifvas det innehåll: att kungörelse i ortstidning
ej skall äga rum, då den utmätta egendomen af utmätningsförrättaren
åsatts ett värde, understigande 100 kronor; att, om utmätt lös
egendom i sin helhet eller till någon del icke kunnat vid auktion, som
i tidningarna varit kungjord, försäljas, förnyad auktion icke behöfde utlysas;
och att, därest kostnad för intagande i tidning af kungörelse af
ifrågavarande art icke kunde ur egendomen gäldas och ej heller hos utmätningssökanden
uttagas, utmätningsförrättaren skulle njuta ersättning
af allmänna medel för hvad till sådant ändamål förskjutits.

Några länsstyrelser hafva förordat särskild föreskrift, att kungörelse,
hvarom nu är fråga, skulle göras kortfattad. En länsstyrelse har i detta
afseende föreslagit den formuleringen, att kungörelsen skulle generellt angifva
arten af den utmätta egendomen eller, om de utmätta föremålen
vore flera, de olika slagen däraf.

Med hänsyn till den utredning, som sålunda på Kungl. Maj:ts föranstaltande
åstadkommits i ärendet, har jag ansett det för mig vara möjligt
att för Riksdagen framlägga ett bestämdt förslag i den riktning, som
angifves i min här ofvan omnämnda skrifvelse till Kungl. Maj:t.

I enlighet med hvad af åtskilliga länsstyrelser framhållits, torde emellertid
finnas fall, då kostnaden för kungörande i tidning af utmätt lös
egendoms försäljning skulle blifva för stor i förhållande till det utmätta
godsets värde, liksom då, särskild! i aflägsna trakter, ett sådant kungörande
kunde fordra för lång tid.

En ovillkorlig föreskrift om skyldighet för utmätningsmannen att införa
auktionskungörelsen i ortstidning har jag därför funnit icke böra
ifrågakomma, med undantag dock för den händelse, att yrkande om sådant
kungörande framställes af borgenären eller gäldenären. Beträffande
öfriga fall synes man utan risk kunna gifva utmätningsmannen fria händer,
så att det, i öfverensstämmelse med hvad som redan gäller i fråga
om kungörandet i mer än en kyrka, skulle öfverlämnas åt hans bepröfvande,
huruvida auktionskungörelsen skulle införas i ortstidning eller icke.

Såsom ofvan framhållits, är i 101 § utsökningslagen stadgadt, att underlåtenhet
eller försummelse att i tidning inom orten kungöra förestående
exekutiv försäljning af fast egendom ej medför auktionens inställande
eller ogiltighet. Nästan alla länsstyrelser hafva förklarat sig anse,
att hvad som anförts till stöd för denna bestämmelse ägde tillämplighet

— 1912 —

476

j ämväl i fråga om försäljning å auktion af utmätt lös egendom. En länsstyrelse
har dock härutinnan varit af annan mening och påpekat, att exekutiv
försäljning af fast egendom bringades till de närmast intresserades
och allmänhetens kännedom på flera andra sätt än genom kungörande i
kyrka och annons i ortstidning. På grund af den sålunda påpekade omständigheten
och då i fråga om lös egendom utmätningsmannen år ovillkorligen
pliktig att handla i enlighet med borgenärens eller gäldenärens
yrkande om auktionens kungörande i mer än en kyrka, vid äfventyr att
auktionen i annat fall kan upphäfvas, synes skal icke förefinnas för eu
mindre sträng regel, då utmätningsmannen underlåter att ställa sig till
efterrättelse yrkande af borgenär eller gäldenär om auktionskungörelsens
införande i ortstidning. I händelse utmätningsmannen, där dylikt yrkande
icke framställts, felaktigt bedömt frågan om lämpligheten af auktionens
kungörande i ortstidning, kan detta tydligen icke inverka på auktionens
giltighet.

Åtskilliga länsstyrelser hafva, såsom synes af den ofvan lämnade redogörelsen,
framhållit såsom önskvärdt eller nödigt, att stadgande om skyldighet
för utmätningsmannen att kungöra auktionen i tidning modifierades
genom eu föreskrift, att sådan skyldighet förutsatte, att kostnaden för
kungörandet af vederbörande förskötes.

Då emellertid enligt mitt här väckta förslag ovillkorlig skyldighet uti
ifrågavarande afseende icke skall förefinnas, med mindre borgenär eller
gäldenär särskildt begärt auktionens kungörande i tidning, samt anledning
torde saknas till antagande, att sådant kungörande skall påkallas i oträngda
mål — i hvilket hänseende jag vill erinra därom, att den borgenär och
gäldenär tillagda rätten att påfordra auktions kungörande i samtliga angränsande
församlingars kyrkor veterligen icke missbrukats •— har jag för
min del funnit, hvad länsstyrelserna härutinnan anfört icke böra vinna
vidare beaktande. Tillräckligt torde vara, att kungörelse, hvarom nu är
fråga, införes i ortstidning en gång.

Att kungörelsen skall vara kortfattad, ligger i sakens natur. Det synes
mig ej erforderligt, att särskild föreskrift härom varder i lag intagen. Ej
heller lärer ett stadgande om kungörelsens innehåll vara behöfligt.

Den nu ifrågasatta lagändringen torde icke påkalla någon jämkning
af de i 89 § utsökningslagen meddelade bestämmelserna om tiden för
auktionens kungörande.

På grund af hvad jag anfört får jag hemställa, att Riksdagen måtte
för sin del antaga följande förslag till

477

Lag

om ändrad lydelse af 88 § uisölningslagen.

•

Skall lös egendom säljas, läte utmätningsmannen tid och ställe för
auktionen kungöras i kyrkan för den församling, där försäljningen sker,
så ock, om gäldenär eller borgenär det äskar, eller eljest sådant finnes
lämpligt, i tidning inom orten äfvensom i kyrkorna för de församlingar,
som närmast därintill äro. Finnes för viss stad förordnadt, att auktion
skall kungöras på annat sätt än nu är sagdt, lände det till efterrättelse.

År egendom, som säljas skall, af beskaffenhet att den ej, utan att
förstöras eller väsentligen försämras, kan förvaras under den tid, som för
auktionens kungörande i ofvan stadgad ordning erfordras, äge utmätningsmannen
låta kungöra försäljningen på annat sätt, som lämpligt finnes.

Framställning till Riksdagen angående ändring af bestämmelserna
om danaarf.

Enligt bestämmelserna i 15 kap. ärfdabalken skall under vissa förhållanden,
såsom när någon aflider utan att efterlämna arfvingar, arfvet
falla Konungen till. Denna Konungens rätt är oberoende däraf, att efterlefvande
make finnes.

Lagkommittén intog härutinnan en annan ståndpunkt. I dess förslag
till allmän civillag var sålunda följande stadgande (1 kap. 24 § ärfdabalken)
intaget: »Nu är ej arfvinge till: var den döde gift, och lefver make
efter; fälle egendomen maken till: finnes ej make; gånge egendomen till
kronan.»

I motiven anfördes härom: »Det nya stadgandet, att, i brist af arfvinge,
den dödas make, om sådan finnes, tillträder egendomen framför
kronan, öfverensstämmer såväl med den allmänna arfsprincip, att kvarlåtenskapen
bör öfvergå till den, som antages vara närmaste föremålet för
den aflidnas kärlek och välvilja, som ock med den grundsats, att enskild
egendom ej bör tillfalla staten förr, än sådana samband emellan den döda
och någon efterlefvande person saknas.»

Lagberedningen ansåg likaledes ifrågavarande rätt böra tillkomma
efterlefvande make men gjorde undantag för det fall, att förhållandet
emellan makarna vid dödsfallet var så rubbadt, att de voro skilda till

— 1912 —

478

säng och säte, eller rättegång om äktenskapsskillnad var vid domstol anhängig.

Den af lagkommittén och lagberedningen sålunda uppställda principen
lärer åtminstone i viss mån vara uppburen af den allmänna rättsuppfattningen.
Till stöd härför torde kunna åberopas den omständigheten,
att, ehuru Kungl. Maj:t sedan lång tid tillbaka årligen till Riksdagen aflåta
propositioner angående efterskänkande af danaarf till förmån för efterlefvande
make, Riksdagen icke någonsin afslagit dylik proposition. Professor
Winroth yttrar ock i sitt arbete om »Arf och danaarf» (sid. 274):
»Från riksdags och myndigheters sida har ock makes ansökan om danaarfs
erhållande rönt tillmötesgående i en omfattning, som snarast
tydt på en känsla, att anspråket innebure en på oskrifven lag grundad
rättighet.»

Anmärkas må emellertid i detta sammanhang, att då staten efterskänkt
sin rätt till danaarf till förmån för efterlefvande make, denne varit
i fattiga omständigheter. Då ansökan om rätt till danaarf icke gjorts
af person i goda ekonomiska villkor, kan man följaktligen ej heller afgöra,
huruvida den nuvarande rättsåskådningen i allo ansluter sig till, hvad lagkommittén
och lagberedningen i förevarande afseende stadgade.

För min del finner jag väl skäl kunna anföras till stöd för en begränsning
af ett sådant stadgande därhän, att efterlefvande make icke
skulle erhålla den rätt, hvarom här är fråga, där han vore i goda ekonomiska
omständigheter. Å andra sidan har jag den uppfattningen, att en
dylik begränsning icke skulle vara af afsevärd praktisk betydelse vid det
förhållande, att förmögna makar icke lära underlåta att genom testamente
behörigen förordna om sin kvarlåtenskap. Sannolikt skulle en eventuell
utredning gifva vid handen, att här i landet danaarf efter förmögen person
icke eller åtminstone ytterst sällan förekommit.

Det skulle kunna synas, som om en lagändring i den af mig antydda
riktningen vore obehöflig, då ju, enligt hvad ofvan framhållits, Kungl.
Maj:ts till Riksdagen gjorda framställningar om efterskänkande af danaarf
till förmån för efterlefvande make städse bifallits. Observeras bör
dock, dels att ansökan om dylikt efterskänkande alltid är förbunden med
kostnader, dels ock att sökanden regelmässigt måste å det efterskänkta
beloppet vidkännas afdrag på grund af den advokatfiskal en i kammarkollegium
tillkommande provision; och detta är uppenbarligen icke betydelselöst
med hänsyn till de jämförelvis obetydliga belopp, hvarom här
är fråga.

Dessutom bör icke förgätas, att den nuvarande anordningen onödigtvis
upptager tid ej mindre för myndigheter än äfven för Riksdagen.

- 1912 —

479

I afseende härå tillåter jag mig åberopa följande yttrande i Första
kammaren vid 1911 års riksdag af statsutskottets ordförande vid behandlingen
af fråga angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf: >Af
denna handling se herrarne, att en kyrkvaktare Ahlgren i Linköping aflida
och efterlämnat änka utan barn, och att boet visade en behållning
af 244 kronor 39 öre. Här blef sålunda fråga om ett danaarf. Änkan
ingår sedan till Kungl. Maj:t och begär, att detta må efterskänkas till
hennes förmån. Häröfver har då hörts Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Östergötlands län, magistraten i Linköping och så kammaradvokatfiskalsämbetet.
Därefter behandlas ärendet i en kungl. proposition och kommer
till Riksdagen, och så behandlas det af utskott och så i Riksdagens plenum.
Under tiden har detta lilla arf, som denna fattiga änka skulle få, smultit
ihop från 244 kronor 39 öre till 127 kronor 28 öre, och därifrån skall
då ytterligare dragas kammaradvokatfiskalens aktoratsprovision. Här ha
under alla riksdagar förekommit en mängd propositioner om sådana här
danaarf. Och jag frågar de herrar, som icke hafva suttit på den afdelning
i statsutskottet, som har att behandla i första hand dessa frågor, om
de någonsin läst igenom en sådan framställning? Jag tar för afgjordt,
att det är icke en enda af dem, som ägnat ett ögonblicks uppmärksamhet
däråt. Och aldrig har Riksdagen mig veterligen gjort annat än bifallit
framställningarna. Jag frågar: Är det rimligt, att sådana här små
obetydliga saker, som detta danaarf, skola marschera hela den långa vägen
som nyss angafs, och därigenom beredas förluster för en stackars änka?
Kan man icke hitta på någon metod för att ändra detta? Det synes mig
ligga nära till hands, att det öfverlämnades till Kungl. Maj:t att afgöra
sådana frågor, åtminstone när de icke gälla något högre belopp. Om man
till exempel medgåfve Kungl. Maj:t att afgöra dem, om icke beloppet går
högre än till 1,000 kronor, så är det säkert, att ingen människa skulle
lida därpå, utan bara en del fattiga efterlefvande ha förmån däraf.»

På grund af hvad jag ofvan anfört får jag hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes låta utarbeta , och för Riksdagen framlägga förslag till lag,
innefattande jämkning, till förmån för efterlefvande make, af gällande bestämmelser
om danaarf.

— 1912 —

480

Ämbetsresor m. m. år 1911.

Mina ämbetsresor år 1911 hafva omfattat Östergötlands och Kronobergs
län samt delar af Stockholms, Göteborgs och Bohus, Älfsborgs, Örebro
och Västernorrlands län. Under dessa resor har jag besökt länsstyrelser,
domkapitel, rådstufvurätter, poliskammare och häradshöfdingar äfvensom
straffängelser, krono-, stads- och häradshäkten samt en tvångsarbetsanstalt.
Krigsrätternas protokoll hafva äfven varit föremål för granskning, och har
jag ägnat nödig uppmärksamhet åt domstolarnas arkiv.

Utöfver de sålunda företagna ämbetsresorna har jag i hufvudstaden
förrättat inspektion hos domhafvanden i Södertörns domsaga.

Hvad under resorna och vid nämnda inspektion förekommit framgår
af därunder förda diarier eller protokoll, h vilka handlingar jämte justitieombudsmansexpeditionens
vanliga diarium och registratur komma att för
granskning öfverlämnas till Riksdagens lagutskott.

Handlagda klagomål och anställda åtal.

Vid 1911 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande un -

der handläggning härstädes............................................................................... 35

Under året hafva inkommit klagoskrifter till ett antal af............... 385

Summa 420

Af dessa ärenden hafva

såsom återkallade afskrifvits ............................................................................. 5

till annan myndighet öfverlämnats .................................................................. 18

efter vederbörandes hörande fått förfalla ...................................................... 71

» annorledes verkställd utredning afskrifvits......................................... 12

utan åtgärd afskrifvits ....................................................................................... 226

till åtal hänvisats ................................................................................................. 12

föranledt annan åtgärd än åtal.......................................................................... 31

vid årets slut varit hvilande i afbidan på förklaring eller påminnelser 21

»»»» »»» » annan utredning .................. 8

» » » » på pröfning beroende................................................... 16

— 1912 —

Summa 420

481

Under år 1911 hafva 19 atal mot ämbets- eller tjänstemän eller mot
stärbhusdelägare efter person med ämbetsmans ansvar blifvit anställda,
nämligen:

på grund af fullmäktiges i riksbanken anmälan............................................ 1

* * * förd klagan ................................................................................... 12

» s » anmärkning vid ämbetsresa ....................................................... 2

> » » » » fånglistgranskning............................................. 1

af annan anledning..................................................................................... 3

Summa 19.

Sålunda har jag under år 1911 för nedan angifna fel eller försummelser
i ämbete eller tjänst förordnat om om åtal mot:

1) kyrkoherde, för obehörig anteckning i tjänstgöringsbetyg;

2) t. f. domhafvande, för vittnesförhör med målsägare;

3) krigsrätt, för det krigsman obehörigen dömts till ansvar för opålitlighet; 4)

borgmästare, för smädliga yttranden vid stadsfullmäktigsammanträde;

5) t. f. länsman, för obehörigt inställande af exekutiv auktion;

6) t. f. borgmästare, för fel vid exekutiv auktion;

7) kronouppbördskamrerare, för fel vid röstlängds upprättande;

8) t. f. borgmästare, för underlåten tillsyn vid röstlängds upprättande;

9) distriktslandtmätare, för vårdslöshet vid landtmäteriförrättning;

10) häradshöfding, för ärekränkning emot part;

11) t. f. verkställande styrelseledamot vid ett riksbankens afdelningskontor
och stärbhusdelägare efter annan verkställande styrelseledamot, för
bristande kontroll öfver kontorets förvaltning m. in.;

12) borgmästare, för försummelse i fråga om röstlängds tillhandahållande; 13)

t. f. byråchef, för obehörigt expeditionssätt i syfte att uttaga
högre ersättning än i förordningen om expeditionslösen är medgifvet;

14) distriktslandtmätare, för fel vid vägdelning;

15) häradshöfding, för målsägares hörande som vittne m. in.;

, 16) extra landtmätare, för obehörig tjänstutöfning;

17) borgmästare, för försumlighet i fråga om uppsättande af dombok
m. in.;

18) länsman, för underlåtenhet att väcka åtal; och

19) vissa ledamöter af krigsrätt, för ådömande af lägre straff än la°-medgifver.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag.

482

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan
tillkännagifvit, att sedan början af senaste lagtima riksmöte någon förklaring
af lag, i den ordning 19 § regeringsformen bestämmer, icke blifvit
af Kungl. Maj:t meddelad.

För fullgörande af den i 14 § af instruktionen fö» justitieombudsmannen
lämnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af Riksdagens hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
har jag från de särskilda statsdepartementen förskaffat mig uppgifter, ej
mindre^ om hvilka åtgärder blifvit vidtagna i anledning af de utaf Riksdagen
år 1911 aflåtna skrifvelser, än äfven — beträffande sådana genom
föregående Riksdagars skrifvelser hos Kungl. Maj:t anhängiggjorda ärenden,
hvilka vid 1910 års slut voro i sin helhet eller till någon del oafgjorda
— om hvilka åtgärder blifvit med samma ärenden vidtagna under nästlidna
år.

De sålunda vunna upplysningarna, som angifva samtliga ifrågavarande
ärendens ställning vid utgången af år 1911, innefattas i tre särskilda,
i bilagan till denna berättelse intagna förteckningar. Bilagan innehåller
därjämte en tabell öfver de skrifvelser, Riksdagen år 1911 aflåtit till
Kungl. Maj:t.

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen i januari 1912.

BERNDT HASSELROT.

Knut von Matern.

483

Berättelse af kommitterade till tryckfrihetens vård;

afgifven år 1912.

Till RIKSDAGEN.

Under år 1911 hafva följande ärenden varit föremål för kommitterades
handläggning.

Sedan rådstufvurätten i Södertälje på framställning af stadsfiskalen

F. W. Malmborg genom beslut den 9 januari 1911 förordnat, att kvarstad
skulle äga rum å n:r 40 för den 1 oktober 1910 af i Södertälje tryckta
periodiska skriften »Brand», äfvensom till Svea hofrätt insändt handlingarna
i målet, öfverlämnade hofrätten med skrifvelse af den 24 januari 1911
till kommitterade samma handlingar för det ändamål, 5 § 8 mom. tryckfrihetsförordningen
omförmäler. I en till hofrätten den 31 januari 1911
aflåten skrifvelse förklarade sig kommitterade tillstyrka, att den å skriften
lagda kvarstaden skulle fortfara.

Sedan rådstufvurätten i Malmö genom beslut den 15 mars 1911 förordnat
om kvarstad å n:r 247 för den 11 februari 1911 af den från Karl
Ehnroths tryckeri i Malmö utkommande periodiska skriften »Nya folkviljan»,
samt berörda beslut underställts hofrättens öfver Skåne och Blekinge pröfning,
öfverlämnade hofrätten med skrifvelse af den 27 mars 1911 rådstufvurättens
protokoll i målet till kommitterade, hvarjämte hofrätten,
jämlikt 5 § 8 mom. tryckfrihetsförordningen, begärde kommitterades utlåtande
öfver det underställda beslutet. I en till hofrätten den 19 april
1911 aflåten skrifvelse förklarade sig kommitterade tillstyrka, att den å
skriften lagda kvarstaden skulle fortfara.

Under året hafva kommitterade tillika haft att pröfva åtskilliga från
chefens för justitiedepartementet ombud inkomna anmälningar om tryckta
skrifters indragning jämlikt 4 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen. Dessa
ärenden hafva föranledt 7 sammanträden med kommitterade. Dessutom
hafva kommitterade i några fall medelst cirkulation af handlingarna pröfvat
frågor, huruvida enligt 4 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen meddeladt
förordnande om tryckt skrifts indragning skulle äga bestånd eller icke.
På ettdera af dessa båda sätt hafva kommitterade under år 1911 beslutit,
att i 13 fall förordnade om indragning skulle äga bestånd.

— 1912 —

484

De sålunda indragna skrifterna hafva utgjorts af:
tidningen »Brand» n:r 20 och n:r 36 för år 1911; samt
följande broschyrer, upprop eller andra flygskrifter, nämligen: »Front
mot knektanspråken! Fram för afväpning!» (indragen två gånger); »Handla
först — tänk sedan!»; »Kval, af Einar Håkansson»; »Lydnadens anda»
(indragen två gånger); »Ned med militarismen! Kamp mot skytterörelsen!»;
»Plikten att skjuta på fader och moder»; »Soldater!» (indragen två gånger);
samt »Människor, betänk en Eder!»

Indragning af här omförmälta skrifter har ägt rum vid Älfsborgs
fästning (två gånger), Karlskrona kustartilleriregemente (två gånger), Vaxholms
kustartilleriregemente, Norrlands trängkår, Svea lifgarde (två gånger),
Skånska dragonregementet, Sannaheds lägerplats, Kronobergsheds lägerplats
(två skrifter vid samma tillfälle) samt ett logementsfartyg i Karlskrona.

Slutligen hafva kommitterade under år 1911 haft att behandla följande
ärende. I skrifvelse af den 9 mars 1911 anmälde chefens för justitiedepartementet
ombud i Norrtälje, läroverksadjunkten J. E. Måhlén, att
han på begäran af öfversten C. M. Fallenius förordnat om indragning af
flygskrifterna »Front mot knektanspråken» och »Krig», hvilka skrifter
anträffats vid inskrifningsförrättningarna år 1911 inom Norrtälje rullföringsområde
och syntes ägnade att undergräfva krigslydnaden. Vid
granskning; af handlingarna i detta ärende under ett den 20 mars 1911
hållet sammanträde förklarade emellertid kommitterade, att, som deras
befogenhet att pröfva, om förordnande om tryckt skrifts indragning skulle
äga bestånd, vore begränsad till skrifter, som anträffades vid trupp eller
ombord å flottans fartyg, funne kommitterade ombudets anmälan icke
föranleda någon åtgärd.

Vid afgörandet af de i förevarande berättelse omförmälta ärenden
har icke någon meningsskiljaktighet yppats bland kommitterade.

Stockholm i januari	1912.
	BERNDT HASSELROT.
OSCAR MONTELIUS.	HANS HILDEBRAND.	IVAR AFZELIUS.
TEOFRON SÄVE.	E. A. KARLFELDT.	JOH. HELLNER.
		Knut von Matern.

— 1912 —

BILAGA

till

JUSTITIEOMBUDSMANNENS ÅMBETSBERÄTTELSE

till 1912 års Riksdag.

Förteckning på Riksdagens år 1911 till Kungl. Maj:t ajlåtna skrivelser,
jämte anteckningar om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning
af samma skrivelser. *

l:o. Justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 29 maj 1911, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens andra hufvudtitel, innefattande anslagen till
justitiedepartementet. (2.)

1911 den 16 juni i statsrådet anmäld; och meddelades vederbörliga föreskrifter i
de uti skrifvelsen afsedda ämnen.

2:o af den 1 februari, i anledning af Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag angående viss lättnad för utländsk konsul i fråga om vittnesmåls
afläggande. (11.)

Lag i ämnet utfärdad den 3 februari 1911.

3:o af den 16 februari, i anledning af justitieombudsmannens framställning
till Riksdagen om ändring i 139 § utsökningslagen. (12.)

Efter det yttrande infordrats från samtliga öfverexekutorer öfver ett af Riksdagen för
dess del antaget lagförslag i ämnet samt utlåtande af lagrådet däröfver afgifvits, har
Kungl. Maj:t den 15 december 1911 utfärdat lag i ämnet.

4:o af samma dag, i anledning af justitieombudsmannens framställning till
Riksdagen om upphäfvande af adelsmäns rätt till särskildt forum i vissa
mål. (13.)

Ärendet är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

* Det vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i
tionde samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll.

— 1912 —

488

5:o Riksdagens skrifvelse af den 21 februari, angående val af Riksdagens justitieombudsman
och hans efterträdare. (14.)

1911 den 3 mars i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

6:o af den 1 mars, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående bättre förmånsrätt för kommunalutskylder m. m. (25.)
Skrifvelsen har öfverlämnats till de inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga
rörande kommunalskatteväsendets ordnande för att tagas under öfvervägande vid fullgörande
af det dem lämnade uppdrag.

7:o af den 17 mars, i anledning af väckt motion om ändring i lagen den 18
oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa
fall från ansvar för inteckningar i stamhemmanet. (32.)

Efter lagrådets hörande har Kungl. Maj:t den 16 juni 1911 utfärdat lag i ämnet.

8:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 1 § i
lagen om inteckning i fartyg. (33.)

Denna skrifvelse anmäldes i statsrådet den 16 juni 1911, därvid Kungl. Maj:t
anbefallde kommerskollegium att öfver framställningen infordra yttranden från de
Konungens befallningshafvande, hvilkas hörande kollegiet funne lämpligt, samt med
inkomna yttranden och eget utlåtande till Kungl. Maj:t inkomma.

Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

9:o af den 21 mars, i anledning af väckt motion om tillägg till 37 § i lagen
angående stadsplan och tomtindelning. (47.)

Denna skrifvelse anmäldes i statsrådet den 22 juni 1911, därvid Kungl. Maj:t anbefallde
öfverståthållarämbetet och Konungens befallningshafvande i länen att afgifva
utlåtanden i ärendet. Dessa utlåtanden hafva ännu icke fullständigt inkommit.

10:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 14 kap.
22 § strafflagen. (48.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

ll:o af den 4 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 18 § 12, 22 och 37 punkterna i lagen om
val till Riksdagen. (51.)

Lag i ämnet utfärdad den 21 april 1911.

12:o af den 7 april, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 11 §
i lagen angående äganderätt till skrift. (55.)

Denna skrifvelse anmäldes i statsrådet den 16 juni 1911, därvid Kungl. Maj:t anbefallde
öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk att afgifva utlåtande öfver förevarande
framställning. Sådant utlåtande har inkommit.

Kungl. Maj:t har den 10 november 1911 beslutit tillkalla sakkunniga för be —

1912 —

489

handling af frågan om ändrad lagstiftning rörande den litterära och konstnärliga äganderätten
samt hvad därmed äger samband.

13:o Riksdagens skrifvelse af den 26 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående aflöningsfyllnad åt vikarien för tjänstledige kassören och
bokhållaren i fångvårdsstyrelsen Walter Engblom. (65.)

Vid denna skrifvelses anmälan i statsrådet den 5 maj 1911 förordnade Kungl. Maj:t,
att Riksdagens ifrågavarande beslut skulle meddelas fångvårdsstyrelsen till kännedom
och efterrättelse.

14:o af den 25 april, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående lagändring i syfte att samtidiga tingssammanträden i närbelägna
domsagor må undvikas. (70.)

Kungl. Maj:t har den 12 maj 1911 anbefallt Svea och Göta hofrätter samt hofrätten
öfver Skåne och Blekinge att öfver Riksdagens ifrågavarande framställning afgifva
utlåtanden efter vederbörande häradshöfdingars hörande. Sådana utlåtanden
äro ännu ej vid årets slut fullständigt inkomna.

15:o af den 12 maj, i anledning af Kung]. Majrts proposition med förslag till
lag om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar. (116.)

Lag i ämnet utfärdad den 2 juni 1911.

16:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om inskränkning i inmutningsrätten. (117.)

Lag i ämnet utfärdad den 2 juni 1911.

17:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 6, 23 och 24 §§ i lagen den 13 juli 1887
angående handelsregister, firma och prokura. (118.)

Lag i ämnet utfärdad den 2 juni 1911.

18:o af den 16 maj, i anledning af Kung]. Maj:ts proposition med förslag till
lag om kollektivaftal mellan arbetsgifvare och arbetare, lag om särskild
domstol i vissa arbetstvister, lag om vissa arbetstvister, lag om vissa arbetsaftal,
lag angående ändrad lydelse af 158 § utsökningslagen samt lag
angående ändrad lydelse af 10 § lagen om hvad iakttagas skall i afseende
å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907.
(133.)

1911 den 26 maj i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

19:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till arbetsdomstolen. (134.)

1911 den 26 maj i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

Justitieombudsmannens ämbetsberältelse till 1912 års Riksdag. 62

490

‘20:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj, i anledning af väckta motioner om
införande af proportionellt valsätt vid val af utskott, nämnder och styrelser
m. m. inom landsting och stadsfullmäktige. (137.)

Denna skrifvelse anmäldes i regeringen den 30 juni 1911, därvid förordnades, att
öfverståthållarämbetet och Konungens befallningshafvande i länen skulle anbefallas att
afgifva utlåtanden i anledning af Riksdagens ifrågavarande framställning, öfverståthållarämbetet
efter stadsfullmäktiges i Stockholm hörande samt Konungens befallningshafvande
i länen efter att hafva i ärendet hört landstingen samt stadsfullmäktige i
de städer inom länen, där sådana funnes. Efter det sådana utlåtanden fullständigt
inkommit, är ärendet på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

21:o af samma dag, i anledning af väckta motioner rörande ändringar i den
proportionella valmetoden. (138.)

Ärendet är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

22:o af samma dag, i anledning af väckta motioner rörande tryggandet af valhemligheten
vid de kommunala valen. (139.)

Denna skrifvelse anmäldes i regeringen den 30 juni 1911, därvid förordnades, att
öfverståthållarämbetet och Konungens befallningshafvande i länen skulle anbefallas att,
efter hörande, öfverstätbållarämbetet af magistraten i Stockholm samt Konungens
befallningshafvande i länen af magistrater och stadsstyrelser inom länen, afgifva utlåtanden
i anledning af Riksdagens förevarande framställning. Sedan sådana utlåtanden
fullständigt inkommit, är ärendet på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

23:o af samma dag, i anledning af väckta motioner i fråga om utlysande af
landstingsmannavalen och ordningen vid dessa val. (140.)

Denna skrifvelse anmäldes i regeringen den 30 juni 1911, därvid Konungens befallningshafvande
i länen anbefalldes att, efter vederbörande magistraters och stadsstyrelsers
inom länen hörande, afgilva utlåtanden i anledning af denna Riksdagens framställning.
Sådana utlåtanden hafva fullständigt inkommit, och är ärendet på Kungl.
Maj:ts pröfning beroende.

24:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen med
förslag till ändrad lydelse af § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen. (142.)
1911 den 2 juni i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

25:o af den 29 maj, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ideella föreningar, lag om ekonomiska föreningar samt lag om
ändrad lydelse af 8 § i lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa
fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom, dels ock i anledning
däraf väckta motioner. (228.)

Sedan lagrådet afgifvit utlåtande öfver det af Riksdagen för dess del antagna förslag
till lag om ekonomiska föreningar, har Kungl. Haj:t den 22 juni 1911 utfärdat

— 1912 —

491

dels lag i berörda ämne dels ock lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen den 4
maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast
egendom.

Riksdagens förevarande skrifvelse, såvidt angick förslag till lag om ideella föreningar,
lades till handlingarna.

26:o Riksdagens skrifvelse af den 29 maj, i anledning af, bland annat, Kungl.

* Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 1 kap. 2 § i
lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom äfvensom om
ändringar i och tillägg till 4 kap. samma lag. (229.)

Lagar i samtliga dessa ämnen utfärdade den 22 juni 1911.

27:o af samma dag, i anledning af dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om järnvägsaktiebolag och till lag om vissa aktiebolag, som drifva
lånerörelse, dels ock en i anledning af propositionen väckt motion. (238.)
Efter det lagrådet afgifvit utlåtande öfver det af Riksdagen för dess del antagna förslag
till lag om vissa aktiebolag som drifva lånerörelse, bar Kungl. Maj:t den 22
juni 1911 utfärdat dels lag i berörda ämne dels ock lag om järnvägsaktiebolag.

28:o af den 30 maj, i anledning af väckt motion med förslag till ändrad lydelse
af 18 kap. 13 § strafflagen. (248.)

Sedan lagrådet afgifvit utlåtande öfver det af Riksdagen för dess del antagna lagförslag
i ämnet, bar Kungl. Maj:t den 22 juni 1911 däri utfärdat lag.

2:o. Utrikesdepartementet.

29:o Riksdagens skrifvelse af den 24 maj 1911, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tredje bufvudtitel, innefattande anslagen till
utrikesdepartementet. (3.)

1911 den 2 juni föredragen, hvarvid Kungl. Maj:t förordnade, att Riksdagens i punkterna
1—13 af förevarande skrifvelse anmälda beslut skulle delgifvas statskontoret
till kännedom och efterrättelse i hvad på detta ämbetsverk ankomme.

30:o af den 22 maj, angående en mellan Sverige och Tyska riket afslutad
handels- och sjöfartstraktat m. m. (147.)

1911 den 9 juni föredragen, hvarvid Hans Maj:t Konungen förordnade, att Kungl.
Maj:ts ratifikation af ifrågavarande handels- och sjöfartstraktat skulle på fiffigt sätt
utfärdas och genom ministerns för utrikes ärendena försorg utväxlas mot Kejserliga
Tyska regeringens ratifikation af samma traktat.

— 1912 —

492

3:o. Landtförsvarsdepartementet.

31:o Riksdagens skrifvelse af den 28 mars 1911, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning af lägenheten Blåsenborg i Orsa socken
af Kopparbergs län. (35.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 7 april 1911 bemyndigade Kungl. Maj:t
arméförvaltningens civila departement att å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar låta
genom offentlig auktion till den högstbjudande försälja ifrågavarande lägenhet, och
föreskref Kungl. Maj:t tillika, att köpeskillingen, sådan vissa angifna afdrag blifvit
gjorda, skulle tillgodoföras landtförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål.

32:o af den 26 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
af ett fordonsförråd vid Norrbottens regementes kasernetablissement
i Boden. (57.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 5 maj 1911 bemyndigade Kung]. Maj:t
arméförvaltningens fortifikationsdepartement att gå i författning om uppförande af
ett nytt fordonsförråd vid nämnda regementes kasernetablissement för en kostnad af
högst 10,800 kronor, hvilken skulle bestridas af fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar.

33:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående utredning i fråga
om försäljning af vissa delar af det s. k. Järfvafältet invid Stockholm
m. m. (58.)

Ärendet, som remitterats till chefen för fjärde arméfördelningen, är hvilande i afbidan
på vidare utredning.

34:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition i fråga om försäljning
af Skånska dragonregementets gamla kasernetablissement med tillhörande
tomt i Ystad. (59.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 12 maj 1911 bemyndigade Kungl. Maj:t
arméförvaltningens fortifikationsdepartement att å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar
låta försälja ifrågavarande fastighet till det högsta pris, som vid utbjudande kan
erhållas för densamma, och föreskref Kungl. Maj:t tillika, att köpeskillingen skulle
tillgodoföras de medel, som vore afsedda att tagas i anspråk för kasernbyggnader.

35:o af den 28 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i värnpliktslagen den 14
juni 1901. (73.)

Vid föredagning af denna skrifvelse den 13 juli 1911 beslöt Kungl. Maj:t, att lag
om ändrad lydelse af § 27 mom. 3 och § 34 värnpliktslagen skulle genom trycket
utfärdas.

1912 —

493

36:o Riksdagens skrifvelse af den 12 maj, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i
värnpliktslagen den 14 juni 1901. (115.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 13 juli 1911 beslöt Kungl. Maj:t, att lag
angående ändrad lydelse af §§ 13, 17, 18, 19, 22, 26, 32 och 45 värnpliktslagen
skulle genom trycket utfärdas.

37:o af den 29 april, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående upplåtande
af visst område från kronoparken Grytan i Brunfio socken af
Jämtlands län till Norrlands artilleriregemente. (102.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 2 juni 1911 förordnade Kungl. Maj:t, att
berörda område skulle på de af Riksdagen godkända villkor upplåtas till Norrlands
artilleriregemente.

38:o af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
af särskildt rekryteringsbidrag för fyllande af 1912 års stater.
(158.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 2 juni 1911 beslöt Kungl. Maj:t, att för
underlättande af manskapsrekryteringen till fyllande af 1912 års stater finge utgå
tillfälligt rekryteringsbidrag i enlighet med föreskrifterna i kungl. brefvet den 6 september
1907, angående anvisande af medel för underlättande af manskapsrekryteringen,
och föreskref Kungl. Maj:t tillika, att häraf föranledda utgifter skulle af
arméfördelningens civila departement bestridas från fjärde hufvudtitelns allmänna
besparingar.

39:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen
af en underofficerskåren vid Gottlands infanteriregemente tillhörig byggnad
å Visborgs slätt. (159.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 9 juni 1911 bemyndigade Kungl. Maj:t
dels arméförvaltningens fortifikationsdepartement att med nämnda underofficerskår sluta
aftal om inköp för kronans räkning af ifrågavarande byggnad för en kostnad af
högst 3,519 kronor 76 öre, dels ock nämnda departement jämte arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse att låta upprätta och till Kungl. Maj:t ingifva ritningar och förslag
till byggnadens inredning för en kostnad af högst 4,200 kronor; och skulle berörda
kostnader gäldas af fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar.

40:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
åt officers- och underofficerskårer, hvilka åsamkas förlust i afseende
å en del dem tillhöriga byggnader å mötesplatser. (160.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 8 september 1911 beslöt Kungl. Maj:t,
att, sedan truppförband inflyttat i nytt kasernetablissement samt dess officers- eller
underofficerskår tillhöriga byggnader å förutvarande mötesplats sålunda blifvit för

— 1912 —

494

ägarne onyttiga, dylik kår ägde till Kungl. Maj:t inkomma med ansökning att få
försälja byggnaderna; och skulle eventuell försäljning ske under kontroll af armeförvaltningens
fortifikationsdepartement. Därest dylika byggnader häftade i skuld,
skulle kåren efter pröfning af Kungl. Maj:t kunna erhålla understöd med högst det
belopp, hvarmed byggnadernas försäljningspris understege kårens skuld för desamma.

41:o Riksdagens skrifvelse af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition''
angående fältläkarkårens omorganisation m. m. (165.)
öfverlämnad från civildepartementet. Vid föredragning af denna skrifvelse den 22
juni 1911 beslöt Kungl. Maj:t, att föreskrifter skulle utfärdas i enlighet med Riksdagens
beslut, hvarjämte kungörelse utfärdades dels angående villkor och bestämmelser
för åtnjutande af nya aflöningsförmåner vid fältläkarkåren dels angående
ändrade bestämmelser i fråga om vid fältläkarkåren anställd personals tjänsteställning.

42:o af den 29 maj, angående åtgärder för anskaffande af ny tomt för riksbanksbyggnad
i Kristianstad m. m. (235.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 16 juni 1911 beslöt Kungl. Maj:t, att
västra delen af den kronan tillhöriga s. k. tyghustomten i Kristianstad skulle öfverlåtas
till riksbanken för ett pris af 231,150 kronor, hvilken summa skulle inlevereras
till arméförvaltningen för att af artilleridepartementet i män af behof användas för
uppförande af nya byggnader för artilleriets tygstat i Kristianstad; och skulle nämnda
departement uppgöra villkoren för öfverlåtelsen samt gemensamt med fortifikationsdepartementet
inkomma med förslag till anordnande af nya lokaler för tygstaten i
nämnda stad.

43:o af den 27 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjärde
hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvarsdepartementet. (4.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 22 juni 1911 fastställde Kungl. Maj:t
vederbörliga stater under riksstatens fjärde hufvudtitel för år 1912 i öfverensstämmelse
med innehållet i nyssnämnda skrifvelse, hvarjämte kungörelser utfärdades:

angående tillägg till de genom kungörelsen den 21 juni 1907 stadgade villkor
och bestämmelser för åtnjutande af de från 1908 års böljan fastställda nya aflöningsförmåner
för arméförvaltningen;

angående villkor och bestämmelser för tillträde till de i sammanhang med fastställande
af ny stat för generalstabens fast anställda personal medgifna nya ålderstilläggens
åtnjutande;

angående villkor och bestämmelser för åtnjutande af de från 1912 års början
för vaktmästare vid artilleristaben upptagna aflöningsförmåner, samt

angående villkor och bestämmelser för åtnjutande af de från 1912 års början
för vaktmästare vid krigshögskolan upptagna aflöningsförmåner.

— 1912 —

495

44:o Riksdagens skrifvelse af den 29 maj* angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indragningsstaterna. (10.)

Skrifvelsen anmäldes inför Kungl. Maj:t i de till landtförsvarsdepartementets föredragning
hörande delar den 12 augusti 1911, och beslöt Kungl. Maj:t, att Riksdagens
skrifvelse i tillämpliga delar skulle delgifvas vederbörande myndigheter för
kännedom och efterrättelse.

45:o af den 31 maj, i anledning af Riksdagens år 1910 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1909. (242.)
Ärendet är fortfarande föremål för Kungl. Maj:ts pröfning.

4:o. Sjöförsvarsdepartementet.

46:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj 1911, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition ■ angående användande af allmänna besparingar å riksstatens
femte hufvudtitel till anläggande å flottans varf i Karlskrona af ett förrådshus
med cisterner för råolja m. m. (161.)

Anmäldes den 26 maj 1911 inför Kungl. Maj:t, och heslötos därvid erforderliga
åtgärder.

47:o af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående användande
af behållning å extra ordinarie anslagen till nybyggnader för
kustartilleriets förläggning m. m. (157.)

Anmäldes den 2 juni 1911 inför Kungl. Maj:t, och meddelades därvid erforderlig
föreskrift.

48:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i staten för ordinarie tjänstemän och vaktmästare vid flottans pensionskassa.
(162.)

Anmäldes den 2 juni 1911 inför Kungl. Maj:t, och meddelades därvid erforderliga
föreskrifter.

49:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrade grunder i vissa
fall för sjöaflöning m. fl. förmåner, tillkommande personalen vid flottan
under sjökommendering. (166.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 9 juni 1911 anbefallde Kungl. Maj:t
marinförvaltningen och chefen för marinstaben att i ärendet afgifva utlåtande och
förslag, som ännu ej inkommit.

— 1912 -

496

50:o Riksdagens skrifvelse af den 27 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående ny aflöningsstat för marinläkarkåren. (181.)

Anmäldes den 16 juni 1911 inför Kungl. Maj:t, och meddelades därvid erforderliga
föreskrifter.

51:o af den 30 maj, angående rätt för ägare till kronolotshemman att verkställa
afsöndring från hemmanet. (210.)

Anmäldes den 9 juni 1911 inför Kungl. Haj:t, och beslöts, att skrifvelsen skulle
remitteras till lotsstyrelsen för utredning och afgifvande af eget utlåtande; och har
lotsstyrelsen därmed ännu icke inkommit.

52:o af den 29 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens

tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)

Sedan skrifvelsen den 22 juni 1911 genom finansdepartementet anmälts inför Kungl..
Haj:t och ett tryckt exemplar tillika med protokollsutdrag öfverlämnats till sjöförsvarsdepartementet,
har Kungl. Maj:t den 14 juli 1911 fattat beslut i de på
sistnämnda departement beroende delar af ärendet.

53:o af den 31 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens

femte hufvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet. (5.)
Vid föredragning den 16 juni 1911 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t, med godkännande
af Riksdagens beslut rörande anslagen under femte hufvudtiteln, i hvad
besluten afvika från Kungl. Haj:ts framställningar i ämnet, förordnat om erforderliga
åtgärder.

54:o af samma dag, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition angående täckande
af öfverbetalning å reservationsanslaget till flottans öfningar. (250.)
Anmäldes den 9 juni 1911 inför Kungl. Maj:t, och meddelades därvid erforderliga
föreskrifter.

55:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1910 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1909. (242.)

Kungl. Maj:t har i de delar af skrifvelsen, hvilka tillhöra sjöförsvarsdepartementets
handläggning, infordrat utlåtanden från marinförvaltningen, nämligen:

a) den 8 september 1911 i fråga om disposition af uppkomna reservationer
å anslaget till beklädnad åt sjömans- och skeppsgossekårerna;

b) den 8 september 1911 angående sättet för reglering af frågor om ersättning
för af flottans fartyg åstadkommen skada å enskild egendom; och

c) den 19 oktober 1911 angående åtgärder till förekommande och eventuellt
täckande af öfverskridande af reservationsanslag samt till vinnande af ständig öfverblick
öfver samtliga statsanslags ställning.

— 1912 —

497

Från marinförvaltningen har utlåtande angående de under c) omförmälda delar
af ärendet ännu ej inkommit, men i afseende å de i a) och b) angifna delar af
ärendet har marinförvaltningen den 29 september och den 12 oktober 1911 afgifvit
utlåtanden; och beror ärendet i dessa delar på Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. i

5:o. Civildepartementet.

)

56:o Eiksdagens skrifvelse af den 30 maj 1911, angående regleringen af ut*
gifterna under riksstatens sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till civilt
departementet. (6.) .

Anmäldes den 22 juni 1911, utom hvad angick 9—11 och 48 punkterna, därvid:

beträffande fjärde punkten, angående reglering af löneförhållandena för vägr
och vattenbyggnadsstyrelsen m. m., fastställdes aflöningsstat för väg- och vattembyggnadsstyrelsen
och för därunder lydande distriktstjänstemän samt utfärdades kun*
görelse angående villkor och bestämmelser för åtnjutande af de från 1912 års början
fastställda aflöningsförmåner för ordinarie befattningshafvare i väg- och vattenbygg*
nadsstyrelsen samt i väg- och vattenbyggnadsdistrikten; och beslötos vissa af hvad
Eiksdagen under denna punkt anfört föranledda åtgärder.

Kungl. Maj:t har sedermera den 30 december 1911 fastställt instruktion för
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt för tjänstemännen i väg- och vattenbyggnads*
distrikten och utfärdat grunder för aflöningen till den extra personalen hos styrelsen.

Beträffande sjuttonde punkten, angående bidrag till fiskares försäkring, an»-befalldes riksförsäkringsanstalten att afgifva utlåtande i anledning af Eiksdagens i denna
punkt anmälda beslut i fråga om anslag till bestridande af statens bidrag till fiskares
försäkring.

Sedan detta utlåtande inkommit, har Kung]. Maj:t den 15 september 1911
utfärdat kungörelse angående ändrad lydelse af § 2 i kungörelsen angående en särskild
för fiskare afsedd försäkring mot skada till följd af olycksfall den 2 oktober
1908. !

Beträffande trettioförsta punkten, angående provisorisk lönereglering för medicinalstyrelsen
m. m., anbefalldes medicinalstyrelsen att inkomma med förslag till
erforderliga bestämmelser i ämnet.

Efter det medicinalstyrelsen afgifvit sådant förslag, har Kungl. Maj:t vid anmälan
den 27 oktober 1911 af ärendet utfärdat kungörelse i ämnet och besluta
öfriga erforderliga åtgärder. \

Beträffande femtioförsla punkten, angående anslag till befrämjande och organiserande
af den offentliga arbetsförmedlingen i riket, anbefalldes kommerskollegium
att till Kung]. Maj:t inkomma med förslag till villkor och bestämmelser för erhål Justitieombudsmannen8

ämbetsberättelse till 1,9J2 års Riksdag. 63 '')

498

lande af understöd från det af Riksdagen under denna punkt beviljade förslagsanslag
af 40,000 kronor. Sedan sådant förslag inkommit, har den 30 december 1911
utfärdats kungörelse i ämnet och instruktion för arbetsförmedlingsinspektören samt
beslutits öfriga erforderliga åtgärder.

Beträffande de öfriga af skrifvelsens ifrågavarande delar beslötos erforderliga
åtgärder.

Nionde punkten i skrifvelsen, angående omreglering af förste provinsialläkaroch
provinsialläkarväsendet, anmäldes dels den 15 september 1911, därvid utfärdades
taxa för arfvode åt vissa i civil tjänst anställda läkare för enskild sjukvård
och för intyg, meddelade på enskild begäran, äfvensom för tjänstförrättningar, verkställda
enligt gällande instruktion eller myndighet, samt fastställdes aflöningsstat för
förste provinsialläkare och provinsialläkare och utfärdades kungörelse angående villkor
och bestämmelser för åtnjutande af de från och med år 1912 fastställda aflöningsförmåner
för förste provinsialläkare och provinsialläkare äfvensom beslötos i anledning
däraf erforderliga åtgärder, dels den 15 december 1911 och fastställdes därvid
ny indelning af provinsialläkardistrikten inom Västerbottens och Norrbottens län
samt inrättades 1 1 nya provinsialläkardistrikt inom rikets öfriga län, dels ock den
30 december 1911, då ny läkarinstruktion utfärdades.

Tionde och elfte punkterna, dels angående hyresbidrag åt provinsialläkare,
dels ock angående bidrag till extra provinsialläkares aflönande, anmäldes den 15 september
1911, därvid af dessa punkter föranledda åtgärder beslötos.

Fyrtiåttonde punkten, angående ersättning till postsparbanken för dess deltagande
i riksförsäkringsanstaltens förvaltning, anmäldes den 30 december 1911;
och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

57:o Riksdagens skrifvelse af den 30 maj, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens nionde hufvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.
(9.)

Skrifvelsen, i hvad den angår under femtionionde punkten omförmälta hamnanläggning
vid Torekow, öfverlämnad från jordbruksdepartementet. Anmäldes den 19 oktober
1911 och remitterades därvid till landtbruksstyrelsen, som afgifvit utlåtande.
Därefter har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefallts att i ärendet afgifva yttrande,
hvilket ännu icke inkommit.

58:o af den 29 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (10.)
Anmäldes den 11 augusti 1911 i de delar, som tillhörde civildepartementets handläggning,
därvid dels förordnades, att transumt af omförmälta skrifvelse i berörda
delar skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse i hvad på detta
ämbetsverk berodde, äfvensom att innehållet af skrifvelsen skulle i vederbörliga delar
delgifvas medicinalstyrelsen och järnvägsstyrelsen, dels ock direktionen öfver folkskol —

1912 —

499

lärarnes pensionsinrättning anbefalldes att afgifva utlåtande och förslag beträffande
de förvaltningsföreskrifter, som, med tillämpning af de utaf Kungl. Maj:t föreslagna
och af Riksdagen godkända hufvudgrunder för en anstalt, afsedd att bereda pension
åt extra provinsialläkare och tilläggspension åt vissa provinsialläkare, kunde för en
sådan anstalt finnas erforderliga.

Sedan direktionen öfver folkskollärarnas pensionsinrättning inkommit med det
infordrade förslaget, utfärdades den 30 december 1911 reglemente för extra provinsialläkarnas
pensionskassa och kungörelse angående rätt till pension för vissa extra
provinsialläkare, som icke äro delägare i extra provinsialläkarnas pensionskassa, äfvensom
beslötos öfriga erforderliga åtgärder.

59:o Riksdagens skrifvelse af den 21 februari, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att besluta i fråga om
vissa postafgifter. (18.)

Anmäldes den 17 mars 1911, därvid förordnades, att Riksdagens beslut i ämnet
skulle meddelas generalpoststyrelsen till kännedom.

60:o af den 10 mars, i anledning af väckta motioner angående skrifvelser till
Konungen i fråga om ändring af 77 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet samt af 78 § i förordningen om kommunalstyrelse i stad.
(29.)

Anmäldes den 19 maj 1911, därvid Konungens befallningshafvande i samtliga länen
anbefalldes att afgifva utlåtanden i ärendet. Sedan dessa utlåtanden numera inkommit,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

61 :o af den 17 mars, angående skyldighet för kronofogde att till vederbörande
öfversända indrifna afgifter till prästerskapet. (34.)

Anmäldes den 26 maj 1911, därvid statskontoret anbefalldes att afgifva utlåtande
i ärendet. Sedan detta utlåtande inkommit, har Kungl. Maj:t den 11 augusti 1911
utfärdat kungörelse i ämnet.

62:o af den 26 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för lokomotivföraren G. B. Carlsson Frank att gälda visst honom

till utgifvande ådömdt skadeståndsbelopp. (66.)

Anmäldes den 19 maj 1911; och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

63:o af den 25 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af viss del af statslån för järnvägen Borlänge—Insjön. (72.)
Anmäldes den 16 juni 1911, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

64:o af den 28 april, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående rätt för kommuner att upplägga fonder för vissa ändamål.

(74.)

öfverlämnad från finansdepartementet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

- 1912 —

600

65:o Riksdagens skrifvelse af den 28 april, i anledning af Kung], Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse af §§ 6 och 17 i
• förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862. (75.)

Kungl. Maj:t har den 9 juni 1911 utfärdat kungörelse i ämnet.

68:o af den 29 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en postverkets lägenhet vid Horns udde. (82.)

Anmäldes den 2 juni 1911; och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

67:o af den 20 maj, angående anslag till inköp af mark för ordnande af
Stockholms bangårdsförhållanden samt för utvidgning af andra järnvägsstationer.
(131.)

Anmäldes den 26 maj 1911; och beslöts därvid erforderlig åtgärd.

68:o af den 16 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bestridande af kostnaden för den genom statens försorg anordnade
medlingen i arbetstvister. (135.)

Anmäldes den 22 juni 1911, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

69:o af den 20 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
r angående särskild godtgörelse åt ordförande i kommunalnämnd. (141.)

Anmäldes den 27 oktober 1911, därvid statistiska centralbyrån anbefalldes att verkställa
utredning i ämnet. Denna utredning har ännu icke inkommit.

70:o af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts i punkten 7 under sjätte
hufvudtiteln af statsverkspropositionen gjorda framställning angående omorganisation
och lönereglering för medicinalstyrelsen. (163.)

Anmäldes den 23 maj 1911 och lades till handlingarna.

71:o af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående fältläkarkårens
omorganisation m. m. (165.)
öfverlämnad till landtförsvarsdepartementet.

72:o af den 27 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående fastställande
af postverkets stat för driftkostnader år 1912. (183.)

Anmäldes den 22 juni 1911, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

73:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående bestämmande
af telegrafverkets anslag för driftkostnader år 1912. (184.)

Anmäldes den 22 juni 1911; och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

74:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående fördelning
af medel till främjande af nykterhet och motarbetande af dryckenskapens
följder. (187.)

Anmäldes den 22 juni 1911 i de delar, som hörde till civildepartementets handläggning,
därvid

— 1912 —

501

beträffande åttonde och nionde punkterna, angående anslag till nybyggnader
och till uppehållande under år 1911 af verksamheten vid sällskapets för kristlig
social nykterhetsverksamhet Floda-koloni, medicinalstyrelsen anbefalldes att inkomma
med förslag angående de villkor, som lämpligen borde föreskrifvas för åtnjutande
af de af Riksdagen för berörda ändamål anvisade medel.

Sedan medicinalstyrelsen afgifvit förslag i ämnet, anmäldes ärendet ånyo den
27 oktober 1911; och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

I fråga om skrifvelsens öfriga till civildepartementet hörande delar beslötos
erforderliga åtgärder.

Skrifvelsen, i hvad den anginge ecklesiastikdepartementet, öfverlämnades till
nämnda departement för den handläggning, som ankomme på departementet.

75:o Riksdagens skrifvelse af den 27 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående anordnande af ett egnahemssamhälle för statstjänstemän
å kronoegendomen 1 Vs mantal Mörby n:r 1 i Danderyds socken af Stockholms
län. (188.)

Anmäldes den 28 juli 1911; och fastställdes därvid stadgar för Tjänstemannasamhällets
vid Mörby egnahemsförening m. b. p. a., och utfärdades instruktion för statens
kontrollant rörande tjänstemannasamhället vid Mörby, hvarjämte öfriga erforderliga
åtgärder beslötos.

76:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående om- och
tillbyggnad af Stockholms hospital m. m. (190.)

Anmäldes den 22 juni 19 il, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att uppgöra och
till Kungl. Maj:t afgifva fullständigt, af ritningar och kostnadsberäkningar åtföljdt förslag
till en å biskopsbostället Sundby n:r 1 förlagd vårdanstalt för sinnessjuka, afsedd
för 800 patienter.

Därjämte anbefalldes medicinalstyrelsen att låta underkasta de uppgjorda ritningarna
och kostnadsförslagen till ny ekonomib37ggnad m. m. vid Stockholms hospital
en förnyad granskning samt utarbeta nya ritningar och kostnadsförslag till bostadshus
för öfverläkaren vid sistberörda hospital.

Vidare anbefalldes medicinalstyrelsen att till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande
i anledning af hvad Riksdagen i omförmälta skrifvelse anfört i fråga om verkställande
af utredning rörande det inom riket befintliga antalet för omgifningen vådliga
eller synnerligen störande idioter äfvensom beredande af nödig vård åt dylika
idioter.

Medicinalstyrelsen har öfverlämnat förslag beträffande Stockholms hospital i ofvan
omförmälta afseenden, och har därefter öfverintendentsämbetet anbefallts att afgifva
utlåtande öfver dessa förslag, hvilket ännu icke inkommit.

77:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ersätt —

1912 —

502

ning åt länsmannen A. Egerström för ett husrötebelopp, som han ej kunnat
af företrädaren utfå. (191.)

Anmäldes den 7 juli 1911, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

78:o Riksdagens skrifvelse af den 27 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande af förlikningsaftal mellan Kungl. Maj:t och
kronan samt Stockholms stad angående strand- och vattenrätt i Dalälfven
m. m. (192.)

Anmäldes den 22 juni 1911; och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

79:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående förlängning
af västra vågbrytaren vid Hand hamn i Mjällby socken af Blekinge

län. (193.)

Anmäldes den 30 juni 1911, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

80:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad

lydelse af § 7 i aflöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar

den 15 november 1907. (194.)

Vid anmälan den 16 juni 1911 af denna skrifvelse har densamma lagts till handlingarna.

81:o af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverförande
af visst belopp till den i 19 § af lagen angående rätt till pension
för tjänstemän vid statens järnvägar den 4 juli 1910 omförmälta fond.
(197.)

Anmäldes den 16 juni 1911; och beslöts därvid erforderlig åtgärd.

82:o af den 29 maj, angående åvägabringande af utredning rörande åtgärder
mot faran af kronisk arsenikförgiftning. (205.)

Chefen för civildepartementet har, jämlikt den 30 december 1911 honom lämnadt
bemyndigande, tillkallat sakkunniga för utredning i ämnet.

83:o af samma dag, i fråga om med sjukvård sysselsatta kvinnors arbetsförhållanden.
(206.)

Anmäldes den 22 juni 1911; och anbefalldes därvid medicinalstyrelsen att afgifva
utlåtande i ärendet.

84:o af den 31 maj, angående åvägabringande af utredning rörande de mindre
bemedlade klassernas bostadsförhållanden. (208.)

Chefen för civildepartementet har, jämlikt honom den 15 september 1911 lämnadt
bemyndigande, uppdragit åt en sakkunnig att biträda inom civildepartementet med
ärendets förberedande handläggning.

— 1912 —

503

85:o Riksdagens skrifvelse af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående anläggning af statsbana från Ströms vattudal till Ingermanälfven.
(2 I 8.)

Anmäldes den 22 juli 1911, därvid dels järnvägsstyrelsen anbefalldes att inkomma med
förslag till definitiv plan för ifrågavarande järnvägsanläggning, dels ock Konungens befallningshafvande
i Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län förständigades
att vidtaga erforderliga åtgärder för utrönande, huruvida landsting, kommuner eller
enskilda utfäste sig att uppfylla vissa villkor om kostnadsfri upplåtelse af mark m. m.

Sedan järnvägsstyrelsen afgifvit förslag till definitiv plan för delen Ströms vattudal—Hoting,
fastställdes den 15 december 1911 plan för denna sträcka.

Konungens befallningshafvande hafva inkommit med utredning i förberörda hänseende.
Ärendet i denna del är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

86:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning
af statsbana från Älfsby till Piteå samt en i ärendet väckt motion.
(219.)

Anmäldes den 22 juni 1911, därvid dels järnvägsstyrelsen anbefalldes att inkomma med
förslag till definitiv plan lör ifrågavarande järnvägsanläggning, dels ock Konungens befallningshafvande
i Norrbottens län förständigades att vidtaga erforderliga åtgärder för utrönande,
huruvida landsting, kommuner eller enskilda utfäste sig att uppfylla vissa villkor
om kostnadsfri upplåtelse af mark m. m.

Sedan Konungens befallningshafvande inkommit med utredning i berörda hänseende,
anmäldes ärendet i denna del den 22 december 1911; och beslöts därvid erforderlig
åtgärd.

Järnvägsstyrelsen har ännu icke afgifvit förslag till definitiv plan för järnvägsanläggningen.

87:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anläggande
af ett statens kraftverk vid Älfkarleby. (220.)

Anmäldes den 22 juni 1911; och beslötos därvid erforderliga åtgärder, hvarjämte vattenfallsstyrelsen
anbefalldes uppgöra och till Kungl. Maj:t öfverlämua eu beräkning för en
längre tid framåt öfver den afkastning, som det af Riksdagen för kraftstationerna vid
Trollhättan, Porjus och Älfkarleby anvisade kapitalet väntades lämna.

Vattenfallsstyrelsen har ännu icke inkommit med den sålunda anbefallda utredningen.

88:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
af farled mellan Storvindeln och Nedre Gautsträsk. (221.)

Anmäldes den 22 juni 1911; och anbefalldes Konungens befallningshafvande i Västerbottens
län därvid att från Sorsele kommun infordra förbindelse att fullgöra vissa åtaganden
i afseende å ifrågavarande företag. Sedan sådan förbindelse af Konungens be -

1912 —

504

fallningshafvande ingifvits, anmäldes ärendet den 30 december 1911, därvid erforderliga
åtgärder beslötos.

89:o Riksdagens skrifvelse af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående anläggning af statsbana från Veittijärvi till Karungi samt från
Karungi till Matarengi. (222.)

Anmäldes den 22 juni 1911, därvid dels järnvägsstyrelsen anbefalldes att inkomma med
förslag till definitiv plan till ifrågavarande järnvägsanläggningar, dels ock Konungens befallningshafvande
i Norrbottens läu förständigades att vidtaga erforderliga åtgärder för utrönande,
huruvida landsting, kommuner eller enskilda utfäste sig att uppfylla vissa villkor
om kostnadsfri upplåtelse af mark m. m. för järnvägsanläggningarna. Därjämte anbefalldes
järnvägsstyrelsen att gemensamt med chefen för generalstaben verkställa ytterligare
utredning angående anläggning af statsbana söder om Lappträsk och Karungi äfvensom
därefter till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande och förslag i ämnet.

Konungens befallningshafvande har inkommit med anbefalld utredning, hvaremot
järnvägsstyrelsen icke afgifvit infordrade förslag i förberörda hänseenden.

90:o af den 29 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående biografföreställningar. (227.)

Anmäldes den 22 juni 1911, därvid utfärdades förordning angående biografföreställningar
och instruktion för ordinarie granskningsmäu af biografbilder äfvensom meddelades föreskrifter
angående granskning af biografbilder, hvarjämte i öfrigt erforderliga åtgärder beslötos.

91:o af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts propositioner n:r 70 med
förslag till lag om ändrad lydelse af 1 kap. 2 § i lagen den 14 juni 1907
om nyttjanderätt till fast egendom äfvensom om ändringar i och tillägg till
4 kap. samma lag m. m. samt n:r 68 med förslag om ändring i och tillägg
till grunderna för förvaltningen af vissa kronan tillhöriga vattenfall, dels ock
en i anledning af sistnämnda proposition väckt motion. (229.)

Skrifvelsen är, i hvad den afser ändring i och tillägg till grunderna för förvaltningen af
vissa kronan tillhöriga vattenfall, öfverlämnad från justitiedepartementet.

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1911 utfärdat kungörelse i ämnet.

92:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående pension åt
stationsinspektoren Lars Fredrik Reinhold Sehmidts änka. (232.)

Anmäldes den 16 juni 1911, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

93:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående pension åt
stationskarlen Carl August Malmqvist. (233.)

Vid anmälan den 16 juni 1911 beslöts erforderlig åtgärd.

94:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående årligt un —

1912 -

505

derstöd åt förra poststationsföreståndaren Aurora Mathilda Magdalena Wallberg.
(234.)

Anmäldes den 22 juni 1911, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

95:o Riksdagens skrifvelse af den 31 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande af förslag till aflöningsreglemente för tjänstemän vid
statens vatten fallsverk. (241.)

Ärendet har genom finansdepartementet den 22 juni 1911 öfverlämnats till löneregleringskommittén,
hvilken ännu icke afgifvit utlåtande i ämnet.

96:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1910 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1909. (242.)

Öfverlämnad från finansdepartementet i de delar, som tillhöra handläggning af civildepartementet.

Anmäldes den 6 oktober 1911, därvid generalpoststyrelsen anbefalldes att verkställa
utredning, i hvad mån de i poststadgan förekommande bestämmelserna angående
försäkring af värdeförsändelser borde omarbetas i syfte att för allmänheten bereda större
frihet vid och ökad möjlighet till sådan försäkring m. m.

Generalpoststyrelsen har ännu ej inkommit med sådan utredning.

97:o af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till låneunderstöd för enskilda järnvägar, dels
Kungl. Maj:ts proposition angående bildande af en fond för att underlätta
åstadkommande af bibanor inom vissa delar af riket samt en i ärendet väckt
motion. (243.)

Anmäldes den 16 juni 1911, därvid förordnades, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skulle meddelas kännedom om Riksdagens i skrifvelsen anmälda beslut.

98:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående sådana utgifter för kapitalökning, som afse statens
affärsverksamhet. (244.)

Anmäldes den 22 juni, den 11 augusti och deu 1 september 1911 i särskilda delar;
och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

99:o af samma dag, angående statsregleringen för år 1912 och sättet för anvisande
af vissa an slagsbelopp. (249.)

Öfverlämnad från finansdepartementet i de delar, som tillhöra civildepartementets handläggning.

Anmäldes den 22 juni 1911; och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag.

506

6:o. Finansdepartementet.

100:o Riksdagens skrifvelse af den 24 maj, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens första hufvudtitel, innefattande anslagen till kungl. hofoch
slottsstaterna. (1.)

Vid föredragning den 9 juni 1911 af denna skrifvelse bär Kungl. Maj:t förordnat,
att innehållet af skrifvelsen skulle meddelas riksmarskalksämbetet och statskontoret
till kännedom och efterrättelse.

101 ro af den 29 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet. (7.)
Vid föredragning den 22 juni 1911 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t, med godkännande
af Riksdagens beslut rörande anslagen under sjunde hufvudtiteln, i hvad
besluten skilde sig från Kungl. Maj:ts framställningar i ämnet, förordnat, att Riksdagens
ifrågavarande skrifvelse skulle delgifvas statskontoret till kännedom och efterrättelse,
i hvad på detta ämbetsverk ankomme, äfvensom att innehållet i de delar,
som rörde andra ämbetsverk och myndigheter, skulle meddelas dessa.

102:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 22 juni 1911 har Kungl. Maj:t förordnat,
att skrifvelsen skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement
än finansdepartementet, för sådant ändamål öfverlämnas till vederbörande departement
samt att innehållet af skrifvelsen i öfrigt skulle meddelas statskontoret till
kännedom och efterrättelse.

103:o af den 21 februari, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse
af 27 § lagen för Sveriges riksbank. (17.)

Den 24 februari 1911 har Kungl. Maj:t utfärdat lag i ämnet.

104:o af den 10 mars, med begäran om utredning angående lämpliga kontrollbestämmelser
rörande skogsafverkningsafhandlingars beläggande med stämpel.
(27.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

105:o af den 14 mars, angående ändring i instruktionen för Riksdagens revisorer
vid riksbankens afdelningskontor i orterna. (30.)

Den 24 mars 1911 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

106:o af den 21 mars, med begäran om utredning och förslag angående ändrade
bestämmelser för beviljandet af de i 16 § af gällande brännvinsförsäljningsförordning
omförmälta rättigheter. (46.)

507

Skrifvelsen har den 8 april 1911 remitterats till öfverståthållarämbetet och Konungens
befallningshafvande i rikets samtliga län. Sedan yttranden i ämnet från alla
dessa myndigheter inkommit, har skrifvelsen öfverlämnats till den af Kungl. Maj:t
den 17 november 1911 tillsatta kommittén för utarbetande af nödiga bestämmelser
för genomförande af lokalt veto för försäljning af brännvin samt vin och Öl m. m.

107:o Riksdagens skrifvelse af den 29 mars, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående ändrad lydelse af 6 § i förordningen angående försäljning
af brännvin den 9 juni 1905. (49.)

Den 7 april 1911 har Kungl. Haj:t utfärdat förordning i ämnet.

108:o af den 5 april, i anledning af väckt motion om förslag till ändrad lydelse
af 3 § 6 mom. i förordningen angående mantalsskrifning den 6
augusti 1894. (52.)

Den 27 oktober 1911 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

109:o af samma dag, i anledning af väckt motion om utsträckning i visst afseende
af Kung]. Maj:ts befallningshafvandes befogenhet att meddela förbud
mot försäljning af brännvin. (53.)

Den 21 april 1911 har skrifvelsen remitterats till öfverståthållarämbetet och Konungens
befallningshafvande i rikets samtliga län. Utlåtande från alla dessa myndigheter
har ännu icke inkommit.

110:o af den 6 april, om viss ändring i gällande bestämmelser angående tullbehandling
af sirap. (54.)

Den 8 april 1911 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse i ämnet.

Vid föredragning den 16 juni 1911 anbefallde Kungl. Maj:t generaltullstyrelsen
och kontrollstyrelsen att verkställa i skrifvelsen omförmäld utredning samt uppgöra
förslag i ämnet.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

lll:o af den 7 april, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående fullt genomfördt kommunalt veto beträffande försäljning
af vin och Öl. (56.)

Den 5 maj 1911 har skrifvelsen remitterats till öfverståthållarämbetet och Konungens
befallningshafvande i rikets samtliga län. Sedan yttranden i ämnet inkommit från
alla dessa myndigheter, har skrifvelsen öfverlämnats till kommittén för utarbetande
af nödiga bestämmelser för genomförande af lokalt veto för försäljning af brännvin
samt vin och Öl m. m.

112:o af den 26 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronaus rätt till danaarf efter förre kyrkovaktaren Nils
Petter Ahlgren i Linköping. (64.)

— 1912 -

508

Vid föredragning den 19 maj 1911 har Kungl. Maj:t förordnat, att denna skrifvelse
skulle meddelas vederbörande till kännedom.

113:o Riksdagens skrifvelse af den 22 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse af 25 § 4 mom. i förordningen
angående beskattning af socker den 11 oktober 1907. (68.)

Den 12 maj 1911 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

114:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående förändring
af tullsatserna å socker samt om ändrad lydelse af § 13 i förordningen
med tulltaxa för inkommande varor den 4 juli 1910.

Den 16 juni 1911 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse i ämnet.

115:o af den 25 april, angående publicerande af en fortlöpande öfversikt af
den ekonomiska situationen. (71.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

116:o af den 28 april, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående rätt för kommuner att upplägga fonder för vissa ändamål.
(74.)

Den 30 maj 1911 bar denna skrifvelse öfverlämnats till civildepartementet.

117:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse af 20, 21 och 24 §§ i förordningen angående tillverkning af
brännvin den 11 oktober 1907. (76.)

Den 12 maj 1911 bar Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

118:o af den 6 maj, i anledning af väckta motioner afseende utredning rörande
undanröjande af en på äktenskapsfrekvensen menligt inverkande
oegentlighet i skattelagstiftningen. (108.)

Skrifvelsen har öfverlämnats åt de den 2 december 1910 tillkallade sakkunniga för
biträdande inom finansdepartementet med utredning af vissa med kommunalskatteväsendet
sammanhängande frågor och ärenden för att verkställa den i skrifvelsen
omförmälta utredning samt afgifva förslag i ämnet.

119:o af den 16 maj, angående val af tre fullmäktige i riksbanken och af tre
suppleanter för Riksdagens samtlige fullmäktige i nämnda verk. (119.)
Den 26 maj 1911 bär denna skrifvelse blifvit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd
till handlingarna.

120:o af samma dag, angående val af två fullmäktige i riksgäldskontoret jämte
tre suppleanter för samtlige fullmäktige i nämnda verk. (123.)

— 1912 —

509

Deu 26 maj 1911 har denna skrifvelse blifvit inför Kungl. Haj:t anmäld och lagd
till handlingarna.

121:o Riksdagens skrifvelse af den 16 maj, angående offentliggörande af årlig
berättelse öfver inträffade sjöolyckor. (127.)

Den 26 maj 1911 har skrifvelsen remitterats till kommerskollegium, som ännu icke
inkommit med utlåtande.

122:o af samma dag, i anledning af Eungl. Maj:ts proposition angående förändrad
lydelse af 16 § i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897. (129.)
Den 26 maj 1911 har Kungl. Maj:t utfärdat lag i ämnet.

123:o af den 20 maj. i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af egendomen n:r 2 i kvarteret Päronträdet i Ulrika Eleonora
församling i Stockholm m. m. (130.)

Den 2 juni 1911 har Kungl. Maj:t anbefallt öfverintendentsämbetet att inkomma med
förslag till de villkor, under hvilka försäljning af egendomen borde äga rum.

Sådant förslag har ännu icke inkommit.

Skrifvelsen, i hvad den afser upprättande af en tvättinrättning för hofhållningens
räkning, är öfverlämnad till öfverintendentsämbetet och riksmarskalksämbetet.

124:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om vissa ändringar i 8 och 50 §§ af förordningen den 18
september 1908 angående stämpelavgiften. (143.)

Den 22 juni 1911 bär Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

125:o af den 22 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående anstånd i vissa fall med erläggande af stämpelafgift
för arffallen egendom. (144.)

Den 22 juni 1911 har Kungl. Haj:t utfärdat förordning i ämnet.

126:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående rätt att hos statskontoret erhålla upplysning i fråga
om skyldighet att utgöra stämpelafgift. (145.)

Den 22 juni 1911 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

127:o af samma dag, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition angående ändrad
lydelse af 20 § i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och
förmögenhetsskatt m. m. (146.)

Den 22 juni 1911 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

128:o af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen
i vissa fall för statsverkets räkning af ränta å skattefrälsehemman
m. m. (148.)

Vid föredragning den 2 juni 1911 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet
samt meddelat statskontoret viss föreskrift däri.

- 1912 —

510

129:o Riksdagens skrifvelse af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående medgifvande af restitution af stämpelafgift för visa
öfverlåtelse af egendom till sällskapet till understödjande af Malmqvistska
barnuppfostringsanstalten i Stockholm. (149.)

Vid föredragning den 2 juni 1911 har Kungl. Maj:t bemyndigat statskontoret att
till styrelsen för berörda sällskap utbetala ifrågavarande stämpelafgift.

130:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
af löneförhöjning åt revisorerna å generaltullstyrelsens revisionsbyrå Alban
Keyser och Oskar Emil Torrén. (150.)

Vid föredragning den 2 juni 1911 har Kungl. Maj:t meddelat föreskrift i ämnet.

131:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående användande
af öfverskott i den s. k. Djurgårdskassan till byggnads- och
reparationsarbeten vid Ulriksdals slott samt för anordnande af värmeledning
i vissa rum å Drottningholms slott. (151.)

Vid föredragning den 2 juni 1911 har Kungl. Maj:t meddelat erforderliga föreskrifter
i ämnet.

132:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter skräddaren Hjalmar Ernst
(Olsson) Nordin från Tunamalm i Bälinge socken. (152.)

Se här nedan under 133:o.

133:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter kaptenen i Jämtlands fältjägarregementes
reserv Olof Lundin. (153.)

Vid föredragning den 2 juni 1911 har Kungl. Maj:t förordnat, att de under 132:o och
133:o omförmälta skrifvelser skulle meddelas vederbörande till kännedom.

134:o af den 29 mars, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående visst
förklarande i fråga om försäljning af fastigheten n:r 19 i kvarteret Blasieholmen
i Stockholm. (154.)

Den 9 juni 1911 har Kungl. Ma:jt förklarat, att från Kungl. Maj:ts och kronans
sida hinder ej mötte för försäljning af fastigheten; och skulle det åligga riksmarskalksämbetet
att, sedan ifrågavarande försäljning afslutats, ofördröjligen därom meddela
Kungl. Maj:t underrättelse.

135:o af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter Ulrika Dorotea Tillman och
Hedvig Sofia Tillman. (155.)

Se här nedan under 136:o.

136:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efter —

1912 —

511

skänkande af kronans rätt till danaarf efter lägen hets ägaren Karl Andersson
från Katrinelund å Sala stads område. (156.)

Vid föredragning den 2 juni 1911 har Kungl. Maj:t förordnat, att de under 135:o
och 136:o omförmälta skrivelser skulle meddelas vederbörande till kännedom.

137:o Riksdagens skrifvelse af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående grunderna och sättet
för markegångsprisens bestämmande. (164.)

Den 2 juni 1911 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

138:o af den 23 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse af § 9 mom. 3 A) i tulltaxeunderrättelserna samt § 13
mom. 3 A) i förordningen med tulltaxa för inkommande varor den 4
juli 1910. (182.)

Den 11 augusti 1911 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse och öfriga föreskrifter
i ämnet.

139:o af den 27 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till Trollhättans kommun såsom ersättning för mistning af beskattningsföremål
på grund af statens öfvertagande af Trollhätte kanalbolags
egendom och verksamhet. (185.)

Den 2 juni 1911 blef denna skrifvelse inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd till
handlingarna.

140:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående viss
ändring i öfvergångsbestämmelserna i kungl. kungörelsen den 18 juni
1910 angående aflöningsreglemente för tjänstemän vid tullverkets lokalförvaltning
samt kust- och gränsbevakning. (186.)

Den 2 juni 1911 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

141:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående de
medel, af hvilka pensioner, som jämlikt lagen den 11 oktober 1907 angående
civila tjänstinnehafvares rätt till pension komma att beviljas befattningshafvare
i patent- och registreringsverket samt vid tullverket äfvensom
i försäkringsinspektionen, skola utgå. (189.)

Den 22 juni 1911 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

142:o af den 24 maj, i anledning af dels Kungl. Haj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om ökning af fonden lör befrämjande af handtverk
och därmed jämförlig mindre industri, dels ock Kungl. Maj:ts proposition
angående anvisande af anslag för täckande af förvaltningskostnader
för nämnda lånefond år 1912. (196.)

Yid föredragning den 9 juni 1911 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förklarat,

— 1912 —

512

att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen i ämnet beslutit skulle meddelas statskontoret
till kännedom och efterrättelse.

143:o Riksdagens skrifvelse af den 25 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående införsel, tillverkning och försäljning
af sackarin m. m. (2< >0.)

Den 2 juni 1911 har denna skrifvelse blifvit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd
till handlingarna.

144:o af samma dag, i fråga om dels särskild afgift för brännvin, som tillverkas
vid bränneri under tid, då vissa utländska råämneu där användas,
dels ock särskild skatt å dylika ämnen, använda vid tillverkning
af stärkelse. (201.)

Den 28 juni 1911 har Kungl. Maj:t dels utfärdat förordningar i förevarande ämnen,
dels anbefallt kontrollstyrelsen att afgifva utlåtande i hvad skrifvelsen afsåge beskattning
af utländsk potatis, använd vid stärkelseberedning.

Sedan utlåtande numera inkommit från kontrollstyrelsen, är skrifvelsen i denna
del beroende på Kungl. Majts pröfning.

145:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
. förordning med tulltaxa för inkommande varor. (202.)

Den 9 juni 1911 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

Skrifvelsen, i hvad den afser af Riksdagen begärd utredning, är öfverlämnad till
kommerskollegium och landtbruksstyrelsen för att verkställa den ifrågasatta utredningen.
Svar från nämnda ämbetsverk är ännu icke inkommet.

146:o af den 26 maj,''i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af vissa §§ i förordningarna den 9 juni 1905 angående
försäljning af vin och Öl samt angående försäljning af tillagade alkoholfria
drycker samt svagdricka äfvensom förordningen den 7 augusti 1907 angående
tillverkning och beskattning af maltdrycker. (203.)

Den 2 juni 1911 har denna skrifvelse blifvit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd
till handlingarna.

147:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i förordningen angående stämpelafgiften den 18 september 1908. (204.)
Den 22 juni 1911 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.

148:o af den 30 maj, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna kreditivsummor.
(223.)

Vid anmälan den 9 juni 1911 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat, att
densamma skulle meddelas statskontoret.

149:o af den 27 maj, i anledning af väckta motioner om ändringar i gällande
förordning angående försäljning af brännvin. (226.)

— 1912 —

513

Den 15 december 1911 har skrifvelsen öfverlämnats till kommittén för utarbetande
af nödiga bestämmelser för genomförande af lokalt veto för försäljning af brännvin
samt vin och Öl m. m.

150:o Riksdagens skrifvelse af den 29 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till utgiftsstat för postsparbanken m. m. (230.)
Den 22 juni 1911 har Kungl. Maj:t förordnat, att skrifvelsen skulle meddelas styrelsen
för postsparbanken till kännedom, samt utfärdat kungörelser i ämnet äfvensom
fastställt utgiftsstat för postsparbanken.

151:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående understöd
åt arbetarne vid mynttillverkningen P. A. Andersson, 0. H:son Olofsson,
R. Y. Salén och C. A. Staflund. (231.)

Vid föredragning den 9 juni 1911 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat,
att mynt- och justeringsverket skulle till kännedom och efterrättelse meddelas Kungl.
Maj:ts och Riksdagens beslut i ämnet.

152:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om bankrörelse och till lag om ändrad lydelse af 10 § i lagen den
5 juni 1909 angående emissionsbanker dels ock i ämnet väckta motioner.
(237.)

Vid föredragning den 22 juni 1911 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t utfärdat
erforderliga lagar i ämnet.

Därjämte har åt särskilda sakkunniga öfverlämnats att verkställa den i skrifvelsen
■omförmälta utredning.

Dessa sakkunniga hafva ännu icke afslutat sitt arbete.

153:o af den 31 maj, angående särskild stämpling af importerade ägg. (239.)
Vid föredragning den 16 juni 1911 har Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium och
landtbruksstyrelsen att gemensamt verkställa den af Riksdagen äskade utredningen
•och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag i ämnet.

Förslag har ännu icke inkommit.

154:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts dels i statsverkspropositionen
och dels i särskild proposition gjorda framställningar om tillförande af
medel till fonden för rederinäringens understödjande. (240.)

Vid föredragning den 9 juni 1911 har Kungl. Maj:t förordnat, att skrifvelsen skulle
meddelas statskontoret äfvensom fullmäktige i riksgäldskontoret, samt anbefallt kommerskollegium
att afgifva utlåtande i anledning af berörda skrifvelse.

Sedan kommerskollegium numera afgifvit utlåtande, har i anledning häraf statskontoret
anbefallts inkomma med yttrande i ämnet. Sådant yttrande har ännu icke
afgifvits.

155:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående god Justitieombudsmannens

ämbelsberättelse till 1912 års Riksdag. 65

514

kännande af förslag till aflöningsreglemente för tjänstemän vid statens
vattenfallsverk. (''241.)

Den 22 juni 1911 öfverlämnades denna skrifvelse till löneregleringskommittén.

156:o Riksdagens skrifvelse af den 31 maj, i anledning af Riksdagens år 1910
församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1909. (242.)

Skrifvelsen har öfverlämnats dels, i de delar, som tillhöra handläggning af sjöförsvars-
och civildepartementen, till dessa departement, dels ock till statskommissarien
Per Gustaf Södermark för att tagas i öfvervägande vid fullgörande af det honom
meddelade uppdraget att biträda vid verkställande af utredning rörande de under de
särskilda hufvudtitlarna i riksstaten uppförda förslagsanslag till skrifmaterialier och
expenser, ved m. m. Berörda uppdrag är numera af Södermark fullgjordt.

I hvad skrifvelsen angår fråga om utredning angående de åtgärder, som kunna
vara erforderliga till vinnande af större planmässighet i statens byggnadsverksamhet,
har Kungl. Maj:t anbefallt öfverintendentsämbetet att verkställa berörda utredning och
afgifva förslag i ämnet. Sådant förslag har ännu icke inkommit.

157:o af samma dag, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning.
(245.)

Den 11 augusti 1911 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.

158:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 5 § i lagen den 11 oktober 1907 angående
civila tjänstinnehafvares rätt till pension. (247.)

Den 22 juni 1911 utfärdades lag i ämnet.

159:o af samma dag, angående statsregleringen för år 1912 och sättet för
anvisande af vissa anslagsbelopp. (249.)

Den 22 juni 1911 har Kungl. Maj:t förordnat, att hvad Riksdagen i förevarande ämne
beslutit skulle i erforderliga delar meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

Därjämte har Kungl. Maj:t förordnat, att skrifvelsen skulle i vissa delar öfverlämnas
till civildepartementet.

160:o af samma dag, med öfverlämnande af ny riksstat. (251.)

Vid anmälan den 22 juni 1911 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat, att,
jämte meddelande af Riksdagens i skrifvelsen omförmälta beslut, berörda riksstat
skulle till kännedom och efterrättelse öfverlämnas till statskontoret.

161:o af samma dag. angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret.
(252.)

Den 22 juni 1911 blef denna skrifvelse inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd till
handlingarna.

— 1912

515

7:o. Ecklesiastikdepartementet.

* *

162:o Riksdagens skrifvelse af den 28 februari 1911, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder för förhindrande af bebyggande af två intill
S:t Lars ruin i Visby belägna tomter. (23.)

Kungl. Maj:t har den 28 februari 1911 meddelat slutligt beslut i ämnet.

163:o af samma dag, i anledning af väckt motion om tillägg till 5 § i lagen angående
folkskoleväsendet i vissa städer den 25 juni 1909. (24.)

Kungl. Maj:t har den 26 maj 1911 anbefallt samtliga domkapitel och Konungens befallningshafvande
i riket att afgifva utlåtanden i detta ärende. Dessa yttranden hafva
ännu icke fullständigt inkommit.

164:o af den 10 mars, i anledning af justitieombudsmannens framställning om ändring
af § 42 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 mars 1862 äfvensom af § 44 i förordningen om kyrkostämma samt
• kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863. (28.)

Kungl. Maj:t har den 12 maj 1911 utfärdat lag i ämnet.

165:o af den 4 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse af § 8 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 mars 1862. (50.)

Kungl. Maj:t har den 12 maj 1911 utfärdat lag i ämnet.

166:o af den 26 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsunderlag
för innehafvaren af de med hvarandra förenade befattningarna såsom
öfverläkare vid Stockholms hospital och professor i psykiatri vid karolinska
mediko-kirurgiska institutet. (60.)

Skrifvelsen anmäldes den 26 maj 1911, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och
Riksdagen i ämnet beslutit skulle meddelas statskontoret och medicinalstyrelsen till kännedom
och behörigt iakttagande i hvad på dessa myndigheter ankomme.

167:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ålderstilllägg
åt vaktmästaren vid arkivdepån i Visby C. J. Hallgren. (61.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1911 meddelat slutligt beslut i ämnet.

168:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till
bestridande af kostnader för anordnande af föreläsningskurser för allmänheten
vid Göteborgs högskola. (62.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1911 meddelat slutligt beslut i ärendet.

169:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
utgifvande af en svensk bokkatalog för åren 1906—1910. (63.)

— 1912 -

516

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1911 meddelat slutligt beslut i ärendet.

170:o Riksdagens skrifvelse af den 16 maj 1911, angående ändring i gällande
bestämmelser rörande fyllnadspröfnitig efter aflagd studentexamen. (128.)
Kungl. Maj:t har den 17 november 1911 utfärdat kungörelse i ämnet.

171:o af den 20 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
ordnande och bearbetande af vissa utaf friherre Erland Nordenskiöld hopbragta
etnografiska samlingar. (132.)

Kungl. Maj:t bar den 26 maj 1911 meddelat slutligt beslut i ärendet.

172:o af samma dag, angående åvägabringande af utredning huru vården af rikets
fornsaker bäst bör ordnas. (136.)

Kungl. Maj:t har den 29 september 1911 utfärdat kungörelse i viss del af ämnet samt
anbefallt vitterhetsakademien att afgifva utlåtande i den återstående delen af ärendet.
Sedan detta yttrande numera inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

173:o af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
af tekniska högskolan m. m. äfvensom lönereglering jor lektorer
m. fl. befattningshafvare vid Chalmers tekniska läroanstalt m. m. samt i
anledning af inom Riksdagen väckta motioner i dithörande ämnen. (167.)
Kungl. Maj:t har den 9 och den 16 juni, den 14 juli och den 29 september 1911 meddelat
slutliga beslut i skilda delar af ämnet.

Den 9 juni 1911 tillsattes en nämnd för arkitekttäflan för åstadkommande af definitiva
ritningar till de nya byggnaderna för tekniska högskolan. Dessa ritningar hafva
ännu icke af nämnden underställts Kungl. Maj:ts pröfning.

Af det för byggnadsarbetet för tekniska högskolan på extra stat för år 1912 anvisade
beloppet 300,UOO kronor har hittills endast 5,000 kronor ställts till förfogande.

174:o af den 27 maj, i anledning af Kung]. Maj:ts proposition angående fördelning
af medel till främjande af nykterhet och motarbetande af dryckenskapens
följder. (187.)

Skrifvelsen, som uti vissa delar öfverlämnats från civildepartementet, anmäldes i dessa
delar den 14 juli 1911, därvid slutligt beslut meddelades i ärendet.

175:o af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ordnande
af undervisningen i arkitektur vid konsthögskolan m. m. samt i anledning af
inom Riksdagen väckta motioner i ämnet. (195.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1911 fastställt ändring i staten för akademien för de fria
konsterna och konsthögskolan.

176:o af den 31 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)

Kungl. Maj:t har den 9 juni, den 16 juni, den 22 juni, den 11 augusti, den 31 augusti, den 6

— 1912 —

517

oktober, den 19 oktober, den 27 oktober, den 3 november, den 10 november, den 17 november,
den 24 november, den 1 december, den 8 december, den 15 december och den
30 december 1911 slutligen afgjort skilda delar af ärendet. Dock äro punkterna 5,
33, 71, 107, 182 och 189 ännu icke slutbehandlade.

Punkten 5, angående ändring i staten för universitetet i Uppsala i fråga om professuren
i fysik.

Kanslern för rikets universitet har anbefallts att i god tid före den 1 januari 1915
inkomma med förslag till den ändring af universitetets inkomststat samt till de föreskrifter
i öfrigt, som erfordras i sammanhang med den ändring af utgiftsstaten, som jämlikt
Riksdagens i punkten anmälda beslut skall från och med den 1 oktober 1915 vidtagas
i fråga om professuren i fysik.

Detta yttrande har ännu ej inkommit.

Punkten 33, angående höjning af förslagsanslaget till befrämjande af folkundervisningen
bland de i rikets nordligaste trakter bosatta finnar.

Domkapitlet i Luleå bar anbefallts att dels från vederbörande församlingar infordra
och till Kungl. Maj:t inkomma med yttranden, huruvida församlingarna åtaga sig de
kostnader för förbättrande af deras skolväsende, hvilka, på sätt domkapitlet hemställt,
skulle af församlingarna bestridas, dels ock ingifva förslag till de närmare bestämmelser
för under denna punkt upptagna anslags åtnjutande, som kunna anses erforderliga. Yttrande
i viss del af ärendet har inkommit; och har detta yttrande remitterats till statskontoret.

Punkten 38, angående omorganisation af tekniska högskolan m. m.

Se ofvan n:r 173:o.

Punkten 71, angående lärare i nordisk och jämförande fornkunskap vid universitetet
i Uppsala.

Kanslern för rikets universitet har anbefallts att efter vederbörandes hörande inkomma
med förslag rörande de åligganden, som böra förknippas med åtnjutande af det
under denna punkt beviljade anslag.

Detta yttrande har ännu ej inkommit.

Punkten 107, i hvad den rör poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.

Öfverståthållarämbetet har anbefallts att från Stockholms stadsfullmäktige infordra
yttrande, huruvida de äro villiga att för polikliniken tillskjuta 3,500 kronor för år 1912.

Detta yttrande har ännu ej inkommit.

Punkten 127, angående anslag till inköp af tomt och uppförande af nya byggnader
för folkskoleseminariet i Falun.

Kungl. Maj:t har den 22 juni 1911 godkänt af stadsfullmäktige i Falun gjordt
anbud om försäljning af tomt för seminariet äfvensom anbefallt Konungens befallningshafvande,
till hvars förfogande ställdes det för köpet, erforderliga beloppet 35,000 kronor,
att, sedan lagfart beviljats, öfversända handlingarna angående fastigheten till Kungl.
Maj:t.

— 1912

518

Dessa handlingar hafva ännu ej inkommit, och återstoden af anslaget, 115,000 kronor,
har ännu ej anvisats.

Punkten 183, angående anslag till uppförande af svensk kyrka m. m. i Paris.

Den för år 1912 anvisade delen af det för ändamålet beviljade anslaget har ännu
icke ställts till vederbörandes förfogande.

Punkten 189, angående anslag till kulturhistoriska museet i Lund.

I ärendet infordrade yttranden hafva ännu ej inkommit.

177:o Riksdagens skrifvelse af den 29 maj, angående regleringen af utgifterna under
riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)

Kungl. Maj:t har den 22 juni, den 27 oktober samt den 8, den 15 och den 22 december
1911 slutligen afgjort skilda delar af ärendet. Dock är punkten 7, angående
viss ändring i § 11 af nu gällande reglemente för småskollärares m. fl. ålderdomsuuderstödsanstalt,
ännu icke slutbehandlad. Den 22 juni 1911 anbefalldes direktionen öfver
folkskollärarnas pensionsinrättning att låta verkställa af Riksdagen under denna punkt
begärd utredning samt därefter till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de åtgärder,
hvartill utredningen kunde föranleda.

Ifrågavarande utredning och förslag hafva inkommit den 1 december 1911, men är
ärendet ännu beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

8:o. Jordbruksdepartementet.

178:o Riksdagens skrifvelse af den 30 maj, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens nionde hufvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.
(9.)

Anmäldes den 22 juni 1911, då kungörelse utfärdades angående villkoren för erhållande
och tillgodonjutande af statsbidrag från allmänna afdikningsanslaget, hvarjämte af skrifvelsen
i öfrigt föranledda åtgärder beslötos.

179:o af den 29 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterua. (10.)
Anmäldes den 22 juni 1911 i de delar, som tillhörde jordbruksdepartementets handläggning,
därvid beslöts, att skrifvelsen skulle delgifvas vederbörande ämbetsmyndigheter.

180:o af den 7 mars, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra länsmansbostället Ågård n:r 1 i Hallands
län. (26.)

Anmäldes den 10 mars 1911, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
beslutit i ärendet skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse, hvarjämte
i öfrigt erforderligt beslut fattades.

- 19]2 -

519

181 ro Riksdagens skrifvelse af den 28 mars, i anledning af Kung! Maj:ts proposition
angående försäljning af lägenheten Blåsenborg i Orsa socken af Kopparbergs
län. (35.)

Skrifvelsen öfverlämnades den 1 april 1911 till landtförsvarsdepartementet.

182:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra mönsterskrifvarbostället Skedevid n:r 2 Mellangård i
Östergötlands län. (36.)

183:o af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra skvadronchefsbostället Köpinge n:r 22 och 25 med
underlydande i Kristianstads län. (37.)

184:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra sergeantsbostället Yä n:r 10 och 38 i Kristianstads
län. (38.)

185:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af två lägenheter från förra öfverstebostället Månstorps kungsgård i Malmöhus
län. (39.)

186:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra mönsterskrifvarbostället Skottsilla n:r 2 i Stockholms
län. (40.)

187:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra fänriksbostället Gölstorp n:r 1 i Östergötlands
län. (41.)

188:o af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående upplåtande
af ett till förra förarbostället Gillstad n:r 4 Herregård i Skaraborgs län hörande
område. (42.)

189:o af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående upplåtande
af två lägenheter från förra jägmästarbostället Kumla nrr 2 jämte Rumla nrr
3, en jagbacke, i Södermanlands län. (43.)

190:o af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående försäljning
af vissa till förra ryttmästarbostället Tegalund i Skaraborgs län hörande områden.
(44.)

191 ro af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående försäljning
af det till förra hofsmedsbostället Kottorp nrr 1 hörande torpet Lilla Glashyttan
nrr 2 i Södermanlands län. (45.)

Sistberörda 10 skrivelser anmäldes den 21 april 1911, därvid förordnades, att hvad
Kungl. Majrt och Riksdagen i dessa ärenden beslutit skulle meddelas domänstyrelsen till
kännedom och efterrättelse, hvarjämte i öfrigt erforderliga beslut fattades.

— 1912 —

520

192:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående upplåtelse af rätt till bearbetande af icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord. (112.)

Anmäldes den 12 maj 1911, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
i detta ärende beslutit skulle meddelas domänstyrelsen och kommerskollegium till
kännedom.

193:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af kronan tillhöriga jordägarandelar i grufvor. (113.)

Anmäldes den 12 maj 1911, därvid kungörelse i ämnet utfärdades.

194:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående afstående
eller upplåtelse i vissa fall af mark från kronoegendomar. (114.)

Anmäldes den 12 maj 1911, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen i
detta ärende beslutit skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom.

195:o af den 29 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af förra korpralsbostället Kylla n:r 1 med Klockargården i Västmanlands
län. (77.)

196:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra kvartermästarbostället Bonnorp n:r 1 och kronolägenheten
Galgbacken i Östergötlands län. (78.)

197:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra kvartermästarbostället Mjerdevid n:r 12 Berggården
i Östergötlands län. (79.)

198:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra häradshöfdingbostället Hammenhög n:r 31 i
Kristianstads län. (80.)

199:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra kungsladugården Biskopstorp n:r 1 i Hallands
län. (81.)

200:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra kaptensbostället Dräggesta n:r 3 och 4 i Uppsala
län. (83.)

201:o af samma dag, i anledning af Kungl. Majt:s proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra länsmansbostället Hönjarum n:r 2 med Dufvemölla
kvarn i Kristianstads län. (84.)

202:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande

af en lägenhet från förra fänriksbostället Diseröd u:r 1 i Göteborgs och Bo hus

län. (85.)

— 1912 —

521

203:o Riksdagens skrifvelse af den 29 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning af ett till förra fältväbelsbostället Bjärshult n:r 1 i Kalmar
län hörande område. (86.)

204:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af två lägenheter från förra korpralsbostället Skärstad n:r 3 i Östergötlands
län. (88.)

205:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra kornettsbostället Ederna n:r 1 i Kristianstads
län. (89.)

206:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af ett område från förra fanjunkarbostället Araskoga n:r 2 i Malmöhus
län. (90.)

207:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
af förra kompanichefsbostället Torp n:r 2 och 3 i Kalmar län. (91.)

208:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra kompanichefsbostället Kungsgården n:r 1 i Kopparbergs
län. (92.)

209:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra majorsbostället Orreda n:r 1 i Jönköpings län. (93.)

210:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra korpralsbostället Högby n:r 4 i Östergötlands
län. (94.)

211:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra majorsbostället Hult n:r 1 i Jönköpings län. (95.)

212:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af ett område från förra fanjunkarbostället Gislöf n:r 6 och 32 i Malmöhus
län. (96.)

213:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra fänriksbostället Berg n:r 1 i Göteborgs och Bohus
län. (97.)

214:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra kompanichefsbostället Vänga n:r 1 och 2 i Björnlunda
socken af Södermanlands län. (99.)

215:o af samma dag, i anledning af Kung]. Maj:ts proposition angående sättet för
försäljande af ett till förra kompanichefsbostället Backa n:r 1 i Södermanlands
län hörande ägoområde. (100.)

Justitieombudsmanvens embetsberättelse till 1912 års Riksdag. 66

522

216:o Riksdagens skrifvelse af den 29 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående upplåtande af tre till förra löjtnantsbostället Legene n:r 1 Nedergård
i Göteborgs och Bobus län hörande lägenheter. (101.)

Sistberörda 22 skrivelser anmäldes den 26 maj 1911, därvid förordnades, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutit skulle meddelas domänstyrelsen till
kännedom och efterrättelse, hvarjämte i (ifrigt erforderliga beslut fattades.

217:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af lägenheter från kronohemmanet Röinge n:r 2 i Hallands län. (98.)
Anmäldes den 26 maj 1911, därvid Kungl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens beslut,
i hvad det afvek från hvad Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit, förordnade, att hvad sålunda
beslutats skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse, hvarjämte
i öfrigt erforderligt beslut fattades.

218:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra hospitalshemmanet Dufvedal n:r 1 i Östergötlands
län. (87.)

Sistnämnda skrifvelse anmäldes den 2 juni 1911, därvid Kungl. Maj:t, med godkännande
af Riksdagens beslut i hvad det afvek från hvad Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit, fattade
erforderligt beslut i ärendet.

219:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af visst område från kronoparken Grytan i Brunflo socken af Jämtlands län
till Norrlands artilleriregemente. (102.)

Skrifvelsen öfverlämnades den 23 maj 1911 till landtförsvarsdepartementet.

220:o af den 29 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
till landtbruksakademien af visst område å Kungl. Djurgården. (110.)
Anmäldes den 9 juni 1911, hvarvid erforderligt beslut fattades i ärendet.

221:o af samma dag, angående rätt för öfverassistenten vid centralanstalten för
försöksväsendet på jordbruksområdet Pehr Bolin att räkna tjänsteår i och för
ålderstillägg från och med den 1 januari 1907. (171.)

Anmäldes den 9 juni 1911, därvid Kungl. Maj:t, med godkännande af hvad Riksdagen i
detta ärende beslutit, förordnade, att Kungl. Maj:ts och Riksdagens beslut skulle meddelas
styrelsen för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet till kännedom.

222:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af två lägenheter från förra sergeantsbostället Malmberga n:r 1 jämte Lilla
Eskedalen n:r 2, ett torp i Södermanlands län. (106.)

223:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande

af två områden från förra häradshöfdingbostället Välluf n:r 1 i Malmöhus

län. (107.)

— 1912 —

52o

224:o Biksdagens skrifvelse af den 29 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående upplåtande af en lägenhet från förra majorsbostället Boxtorp
n:r 1 i Östergötlands län. (172.)

225:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af tre till förra fanjunkarbostället Öfra Byr n:r 1 i Göteborgs och Bohus län
hörande lägenheter. (173.)

226:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra kompanichefsbostället Klefva n:r 1 med Klefmyr
eller Hertseröd u:r 1 i Göteborgs och Bohus län. (174.)

227:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af tre lägenheter från förra fanjunkarbostället Tostarp n:r 1 i Kristianstads
län. (175.)

228:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
åt den under Starby kungsladugård i Östergötlands län hörande utjorden
Djurängen n:r 1 eller Herrängen. (176.)

Sistberörda 7 skrifvelser anmäldes den 9 juni 1911, därvid förordnades, att hvad Kungl.
Maj:t och Biksdagen i dessa ärenden beslutit skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom
och efterrättelse, hvarjämte i öfrigt erforderliga beslut fattades.

229:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse af 46 § i förordningen angående hushållningen
med de allmänna skogarna i riket den 26 januari 1894, (180.)

Anmäldes den 9 juni 1911, därvid kungörelse i ämnet utfärdades.

230:o af samma dag, angående utfärdande af vissa bestämmelser i fråga om försäljning
af torp och lägenheter från kronodomäner. (126.)

Anmäldes den 9 juni 1911, därvid domänstyrelsen anbefalldes afgifva utlåtande i ärendet.
Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.

231:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa delar af förra löjtnantsbostället Brink n:r 1 i Södermanlands
län. (103.)

Anmäldes den 16 juni 1911, därvid Kungl. Maj:t, med godkännande af Biksdagens beslut
i hvad det afvek från hvad Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit, förordnade, att hvad
Kungl. Maj:t och Biksdagen beslutit i ärendet skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom
och efterrättelse.

232:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af vissa delar af förra sergeautsbostället Erska n:r 3 Östergården och n:r 4
Bergsgården i Älfsborgs län. (104.)

233:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande

— 1912 —

524

af ett område från förra regementskvartermästarbostället Köpinge n:r 23, 36
och 40 i Kristianstads län. (109.)

234:o Riksdagens skrifvelse af den 29 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående upplåtande af lägenheter från förra kvartermästarbostället
Häggestad n:r 2 Norrgård i Östergötlands län. (105.)

235:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra predikantbostället Tolånga n:r 1 och 6 i Malmöhus
län. (111.)

236:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra öfverstebostället Tomarp n:r 1 i Kristianstads
län. (168.)

237:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra öfverstlöjtnantsbostället Kungs-Norrby kungsgård
i Östergötlands län. (178.)

238:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ägoutbyte
mellan Kungl. Maj:t och kronan samt Stockholm—Rimbo järnvägsaktiebolag.
(177.)

Sistberörda 7 skrivelser anmäldes den 16 juni 1911, därvid förordnades, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen besluta i dessa ärenden skulle meddelas domänstyrelsen till
kännedom och efterrättelse, hvarjämte i öfrigt erforderliga beslut fattades.

239:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverlåtande
å staden Falkenberg af Falkenbergs tullbro. (170.)

Anmäldes den 16 juni 1911, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
beslutit i detta ärende skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom, hvarjämte i öfrigt
erforderligt beslut fattades.

240:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående antagande
af ett utaf lokomotivföraren A. A. Wahlberg i Luleå erbjudet
ackord. (169.)

Anmäldes den 16 juni 1911, därvid erforderligt beslut fattades i ärendet.

241:0 af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte af
kronohemmanen Mjölnarbo och Snickarbo med tillydenheter i Kopparbergs
län mot viss Klosters aktiebolag tillhörig mark m. m. (211.)

242:o af samma dag, i anledning åt Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af förra sergeantsbostället Stålsbyn n:r 1 i Värmlands län. (212.)

243:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning

af förra kornettsbostället Oppeby n:r 1 med Ellmoratorp i Södermanlands

län. (213.)

1912 —

525

244:o Riksdagens skrifvelse af den SO maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning af ett område från förra mönsterskrifvarbostället
Djurstorp n:r 1 och 3 jämte Djurstorp n:r 4, en utjord, i Kalmar län. (215.)
Sistberörda 4 skrifvelser anmäldes den 16 juni 1911, därvid förordnades, att hvad
Kungl Maj:t och Riksdagen beslutit i dessa ärenden skulle meddelas domänstyrelsen till
kännedom och efterrättelse, hvarjemte i öfrigt erforderliga beslut fattades.

245:o af den 31 maj, angående anordnande af stormvarningssignaler vid Sveriges
ostkust. (207.)

Anmäldes den 16 juni 1911, därvid landtbruksstyrelsen och lotsstyrelseu anbefalldes afgifva
utlåtande i ärendet. Sådant utlåtande inkom den 8 november samma år, hvarefter
kommerskollegium anbefalldes däri afgifva utlåtande. Kommerskollegii utlåtande har
ännu ej inkommit.

246:o af den 29 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
af förra majorsbostället Hammar n:r 1 i Värmlands län, jämte en i ämnet
väckt motion. (179.)

Anmäldes den 22 juni 1911, därvid Kungl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens beslut,
i hvad det afvelt från hvad Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit, förordnade, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende sålunda beslutit skulle meddelas domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse, hvarjämte i öfrigt erforderligt beslut fattades i
ärendet.

247:o af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af den kronan såsom ägare af förra öfverstebostället öresten i Älfsborgs län
tillkommande vattenrätt i Slottsån m. m. (214.)

248:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående godtgörelse
till arrendatorn af kronolägenheten Nykvarn n:r 1, eu vattenmjölkvarn, i Uppsala
län för minskning i inkomst af kvarnrörelsen. (217.)

249:o af samma dag, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra öfverstebostället Kastellegården n:r 1 med underlydande
i Göteborgs och Bobus län, jämte en i ämnet väckt motion. (209.)
Sistberörda 3 skrifvelser anmäldes den 22 juni 1911, därvid förordnades, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen beslutit i dessa ärenden skulle meddelas domänstyrelsen till
kännedom och efterrättelse, hvarjämte i öfrigt erforderliga beslut fattades.

250:o af den 25 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående visst undantag
från gällande bestämmelser om tiden för skjutsentreprenader. (199.)
Anmäldes den 26 maj 1911, därvid förordnades, att cirkulär i ämnet skulle utfärdas till
samtliga Konungens befallningshafvande och öfverståthållarämbetet.

251:o af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
stadga om skjuts väsendet. (198.)

— 1912 —

526

Anmäldes den 22 juni 1911, därvid Kung!. Maj:t godkände Riksdagens förslag i ämnet
och stadga för skjutsväsendet i öfverensstämmelse med samma förslag utfärdades.

252:o Riksdagens skrifvelse af den 30 maj, angående driftkostnaderna för statens produktiva
fonder i hvad angår jordbruksärendena. (224.)

Anmäldes den 22 juni 1911, därvid förordnades, dels att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
besluta i fråga om driftkostnaderna för statens domäner skulle meddelas domänstyrelsen
och statskontoret till kännedom och iakttagande i hvad på ämbetsverken berodde,
hvarjärate i öfrigt erforderligt beslut fattades, dels ock att hvad Kungl. Maj:t och
Riksdagen beslutit i fråga om driftkostnaderna för egnaheraslånefonden skulle meddelas
statskontoret till kännedom och efterrättelse i hvad på statskontoret berodde.

253:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna för kapitalökning i hvad
angår jordbruksärendena. (225.)

Anmäldes den 22 juni 1911, därvid Kungl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens beslut
i fråga om kapitalökning för statens domäners fond, förordnade, att detta beslut
skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och iakttagande i hvad på styrelsen berodde.
Tillika förordnade Kungl. Maj:t, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen beslutit i
fråga om kapitalökning för statens utlåningsfonder i hvad angick jordbruksärendena skulle
meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse i hvad på statskontoret berodde,
hvarjämte i öfrigt erforderligt beslut fattades.

254:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverförande
till domänfonden af köpeskillingarna för vissa försålda kronoegendomar.
(216.)

Anmäldes den 22 juni 1911, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
beslutit i ärendet skulle meddelas doraänstyrelsen till kännedom och efterrättelse.

— 1912 —

II.

Särskild förteckning på sådana i förteckningen under I här ofvan
upptagna ärenden, som vid utgången af år 1911 i sin helhet eller till någon
del icke hos Kungl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande.

J ustitiedepartementet.

4:o Riksdagens skrifvelse af den 16 februari 1911, i anledning af justitieombudsmannens
framställning till Riksdagen om upphäfvande af adelsmäns
rätt till särskilt forum i vissa mål. (13.)

6:o af den 1 mars, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående bättre förmånsrätt för kommunalutskylder m. m. (25.)

8:o af den 17 mars, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 1 § i
lagen om inteckning af fartyg. (33.)

9:o af den 21 mars, i anledning af väckt motion om tillägg till 37 § i
lagen angående stadsplan och tomtindelning. (47.)

10:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 14 kap.
22 § strafflagen. (48.)

12:o af den 7 april, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 11 § i
lagen angående äganderätt till skrift. (55.)

14:o af den 25 april, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående lagändring i syfte att samtidiga tingssammanträden i närbelägna
domsagor må undvikas. (70.)

20:o af den 20 maj, i anledning af väckta motioner om införande af proportionellt
valsätt vid val af utskott, nämnder och styrelser m. m. inom landsting
och stadsfullmäktige. (137.)

21:o af samma dag, i anledning af väckta motioner rörande ändringar i den
proportionella valmetoden. (138.)

— 1912 —

528

22:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj, i anledning af väckta motioner
rörande tryggandet af valhemligheten vid de kommunala valen. (139.)

23 :o af samma dag, i anledning af väckta motioner i fråga om utlysande af
landstingsmannavalen och ordningen vid dessa val. (140.)

Landtförsvarsdepartementet.

33:o Riksdagens skrifvelse af den 26 april 1911, i anledning af väckt motion
angående utredning i fråga om försäljning af vissa delar af det s. k.
Järfvafältet invid Stockholm m. m. (58.)

42:o af den 29 maj, angående åtgärder för anskaffande af ny tomt för riksbanksbyggnad
i Kristianstad m. m. (235.)

• Sjöförsvarsdepartementet.

49:o Riksdagens skrifvelse af den 24 maj 1911, i anledning af väckt motion
om ändrade grunder i vissa fall för sjöaflöning m. fl. förmåner, tillkommande
personalen vid flottan under sjökommendering. (166.)

51 :o af den^30 maj, angående rätt för ägare af kronolotshemman att verkställa
afsöndring från hemmanet. (210.)

55:o af den 31 maj, i anledning af Riksdagens år 1910 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1909. (242.)

Civildepartementet.

56:o Riksdagens skrifvelse af den 30 maj 1911, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.
(6.)

57:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel. innefattande anslagen till jordbruksdepartementet. (9.)

— 1912 —

529

60:o Riksdagens skrifvelse af den 10 mars, i anledning af väckta motioner
angående skrifvelser till Konungen i fråga om ändring af 77 § i förordningen
om kommunalstyrelse på landet samt af 78 § i förordningen om
kommunalstyrelse i stad. (29.)

64:o af den 28 april, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående rätt för kommuner att upplägga fonder för vissa ändamål.
(74.)

69:o af den 20 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående särskild godtgörelse åt ordförande i kommunalnämnd. (141.)

76:o af den 27 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående omoch
tillbyggnad af Stockholms hospital m. m. (190.)

82:o af den 29 maj, angående åvägabringande af utredning rörande åtgärder
mot fara af kronisk arsenikförgiftning. (205.)

83:o af samma dag, i fråga om med sjukvård sysselsatta kvinnors arbetsförhållanden.
(206.)

84:o af den 31 maj, angående åvägabringande af utredning rörande de mindre
bemedlade klassernas bostadsförhållanden. (208.)

85:o af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning
af statsbana från Ströms vattudal till Ångermanälfven. (218.)

86:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anläggande
af statsbana från Älfsby till Piteå samt en i ärendet väckt motion.
(219.)

87:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning
af ett statens kraftverk vid Älfkarleby. (220.)

89:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning
af statsbana från Yeittijärvi till Karungi samt från Karungi till Matarengi.
(222.)

95:o af den 31 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
af förslag till aflöningsreglemente för tjänstemän vid statens
vattenfalls verk. (241.)

96:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1910 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1909. (242.)

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag.

530

Finansdepartementet.

104:o Riksdagens skrifvelse af den 10 mars 1911, med begäran om utredning
angående lämpliga kontrollbestämmelser rörande skogsafverkningsafhandlingars
beläggande med stämpel. (27.)

109:o af den 5 april, i anledning af väckt motion om utsträckning i visst afseende
af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes befogenhet att meddela förbud
mot försäljning af brännvin. (53.)

110:o af den 6 april, om viss ändring i gällande bestämmelser angående tullbehandling
af sirap. (54.)

11 l:o af den 7 april, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående fullt genomfördt kommunalt veto beträffande försäljning
af vin och Öl. (56.)

115:o af den 25 april, angående publicerande af en fortlöpande öfversikt af
den ekonomiska situationen. (71.)

118:o af den 6 maj, i anledning af väckta motioner, afseende utredning rörande
undanröjande af en på äktenskapsfrekvensen menligt inverkande oegentlighet
i skattelagstiftningen. (108.)

121:o af den 16 maj, angående offentliggörande af årlig berättelse öfver inträffade
sjöolyckor. (127.)

123:o af den 20 maj, i anledning af Kungl. Maj:t9 proposition angående försäljning af
egendomen n:r 2 i kvarteret Päronträdet i TJlrika Eleonora församling i
Stockholm m. m. (130.)

144:o af den 25 maj, i fråga om dels särskild afgift för brännvin, som tillverkas
vid bränneri under tid, då vissa utländska råämnen där användas,
dels ock särskild skatt å dylika ämnen, använda vid tillverkning af stärkelse.
(201.)

145:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med tulltaxa för inkommande varor. (202.)

149:o af den 27 maj, i anledning af väckta motioner om ändringar i gällande
förordning angående försäljning af brännvin. (226.)

152:o af den 29 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om bankrörelse och till lag om ändrad lydelse af 10 § i lagen

— 1912 —

531

den 5 juni 1909 angående emissionsbanker dels ock i ämnet väckta
motioner. (237.)

153:o Riksdagens skrifvelse af den 31 maj, angående särskild stämpling af
importerade ägg. (239.)

156:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1910 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1909.
(242.)

Ecklesiastikdepartementet.

163:o Riksdagens skrifvelse af den 28 februari 1911, i anledning af väckt
motion om tillägg till 5 § i lagen angående folkskoleväsendet i vissa
städer den 25 juni 1909. (24.)

172:o af den 20 maj, angående åvägabringande af utredning huru vården af
rikets fornsaker bäst bör ordnas. (136.)

173:o af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
af tekniska högskolan m. m., äfvensom lönereglering för
lektorer m. fl. befattningshafvare vid Chalmers tekniska läroanstalt m. m.
samt i anledning af inom Riksdagen väckta motioner i dithörande ämnen.
(167.)

176:o af den 31 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

177:o af den 29 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)

— 1912 —

532

J or dbruks departementet.

230:o Riksdagens skrifvelse af den 29 maj 1911, angående utfärdande af
vissa bestämmelser i fråga om försäljning af torp och lägenheter från
kronodomäner. (126.)

245:o af den 31 maj, angående anordnande af stormvarningssignaler vid Sveriges
ostkust. (207.)

— 1912 —

Förteckning på ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängig gjorts genom
skrifvelser frän Riksdagen före år 1911 men vid 1910 års slut varit i sin
helhet eller till någon del oafgjorda, jämte uppgifter om den behandling,
dessa ärenden undergått år 1911. *

Justitiedepartementet.

l:o Kiksdagens skrifvelse af den 3 mars 1893, i anledning af väckt motion om
ändrad lydelse af 105 § i skiftesstadgan. (7.)

Den i ärendet tillsatta kommitté har den 13 september 1911 afgifvit betänkande med
förslag till lag om skifte af jord m. m. Detta betänkande har sedermera remitterats till
samtliga Konungens befallningshafvande samt åtskilliga centrala ämbetsverk, hvarjämte
vissa myndigheter och föreningar lämnats tillfälle att inkomma med yttrande öfver betänkandet.

2:o af den 5 maj 1893, om åtgärder till motverkande af osedlighet. (90.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämuats, har den 17 januari 1911 afgifvit betänkande
med förslag, bland annat, till lag angående ändrad lydelse af vissa delar af 14
och 18 kap. strafflagen. Beträffande behandlingen af detta betänkande hänvisas till hvad
under civildepartementet, 4:o här nedan förekommer.

3:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående förbud emot frälseräntas
skiljande från hemman, hvarmed den förenats. (99.)

Den 22 juni 1911 har Kungl. Maj:t beslutit, att lagrådets utlåtande skall inhämtas
öfver upprättade förslag till, bland annat, lag om sammanläggning af.frälseränta med
fastighet samt om inteckning i frälseränta. Lagrådets utlåtande har vid årets slut ej
ännu inkommit.

* Det vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i
tionde samlingen af bihanget till vederbörande Biksdags protokoll.

— 1912 —

534

4:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1894, om utredning rörande bolags
förvärf af jordegendom i vissa delar af landet. (119.)

Kungl. Maj:t har den 30 december 1911 bemyndigat chefen för justitiedepartementet att
inom departementet tillkalla sakkunuiga personer för undersökning rörande omfattningen
af bolags jordförvärf i mellersta och södra delarna af riket och rörande däraf föranledda
menliga verkningar. I öfrigt hänvisas till hvad nedan under 17:o meddelas.

5:o af den 8 maj 1897, angående beredande af ordnade förhållanden med afseende
å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarne. (80.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

6:o af samma dag, angående vidtagande af åtgärder för kontroll öfver vården och
förvaltningen af fromma stiftelser inom landet. (82.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

7:o af den 11 maj 1898, med begäran om utarbetande af förslag till ny legostadga.
(102.)

Ärendet har under 1911 icke undergått någon behandling.

8:o af den 10 maj 1899, i anledning af väckta motioner angående ändrad lagstiftning
om skillnad i trolofning och äktenskap. (90.)

Lagberedningen har ännu ej inkommit med förslag i ämnet.

9:o af den 12 maj 1899, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af
2, 20 och 21 §§ i lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring
samt 6 § i lagfartslageu. (127.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad under l:o här ofvan meddelats.

10:o af den 8 maj 1900, i anledning af väckt motion angående tillägg till 11
kapitlet strafflagen. (65.)

Ärendet har under år 1911 icke varit föremål för någon behandling.

ll:o af den 9 maj 1900, i anledning af Riksdagens år 1899 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1898. (81.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

12:o af den 27 februari 1901, med anhållan om förslag till bestämmelser om
arfsskatts utgörande i vissa fall. (22.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

13:o af den 20 mars 1901, i anledning af väckt motion angående ändring af 117
§ i Kungl. Maj:ts förnyade stadga om skiftesverket i riket den 9 november
1866. (27.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under l:o meddelats.

— 1912

535

14:o Riksdagens skrifvelse af den 20 mars 1901, i anledning af väckt motion
angående ändring af 26 kap. 4 § byggningabalken i syfte att åstadkomma
tillräckliga och lämpliga lokaler för häradsrätternas sammanträden. (28.)
Ärendet har under år 1911 ej varit föremål för någon behandling.

15:o af den 1 maj 1901, i anledning af Riksdagens år 1900 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1899. (64.)

Ärendet har under år 1911 ej varit föremål för behandling.

16:o af den 3 maj 1901, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser angående häradsnämnd. (72.)

Ärendet har under år 1911 ej varit föremål för behandling.

17:o af den 1 juni 1901, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i Norrland
och Dalarne. (128.)

Den 30 december 1911 beslöt Kungl. Maj:t, att lagrådets yttrande skulle inhämtas öfver
upprättade förslag till lag om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i lagen den 4 maj 1906
angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom samt till
lagar om utsträckt tillämpning af lagarna den 25 juni 1909 angående uppsikt å vissa
jordbruk i Norrland och Dalarne samt om arrende af viss jord å landet inom Norrland
och Dalarne.

18:o af den 11 mars 1902, i anledning af väckt motion om förklaring af 7 kap.
3 § strafflagen. (11.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

19:o af den 15 april 1902, i anledning af väckta motioner om åstadkommande af
förbättrade bestämmelser till skydd för omyndiges egendom. (41.)

De sakkunniga, hvilka, på sätt förut förmälts, varit tillkallade att biträda vid denna frågas
behandling, hafva den 25 januari 1911 afgifvit betänkande med förslag till lag om
förmynderskaps förvaltning äfvensom till andra därmed sammanhängande författningar.
Detta betänkande har sedermera remitterats till rikets hofrätter för utlåtande, efter
det häradshöfdingarna och rådstufvurätterna lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet.

20:o af den 26 april 1902, angående allmänna bestämmelser, afseende skydd för
djur vid deras transporterande. (48.)

Ärendet har under år 1911 ej varit föremål för någon behandling.

21 :o af den 7 maj 1902, i anledning af väckt motion om ändring af vissa delar
af lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni
1896. (62.)

I fråga om denna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under l:o meddelats.

— 1912 —

536

22:o Riksdagens skrifvelse af den 8 maj 1902, angående offentliga revisorer. (83.)
Ärendet har under år 1911 ej varit föremål för någon behandling.

23:o af den 10 maj 1902, i anledning af Riksdagens år 1901 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1900. (80.)

Statskontoret har ännu ej inkommit med infordradt utlåtande i ärendet.

24:o af den 11 maj 1902, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, och till
lag om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen. (87.)
Ärendet har under år 1911 icke undergått någon behandling.

25:o af deu 13 maj 1902, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken m. m., så vidt angår
den vid behandlingen af propositionen inom Riksdagen väckta frågan om ett
vidsträcktare användande af fyllnadsed. (94.)

Ärendet har under år 1911 ej varit föremål för någon behandling.

26:o af den 20 maj 1902, i anledning af väckt motion med förslag dels till lag,
innefattande särskilda bestämmelser i afseende å vissa bolag, dels till lag
angående ändring af vissa paragrafer i lagen om aktiebolag den 28 juni
1895. (135.)

Äfendet beror på Kungl. Maj:ts pröfning.

27:o af samma dag, angående tryckfrihetsförordningens föreskrifter om boktryckerier
och om tillsynen öfver tryckta skrifters offentliggörande. (139.)

De för revision af tryckfrihetsförordningen utsedda sakkunniga hafva ännu ej afgifvit sitt
förslag.

22:o af den 4 mars 1903, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ändrade bestämmelser rörande bokföringsskyldighet. (20.)
Ärendet har under år 1911 icke varit föremål för någon behandling.

29:o af den 18 mars 1903, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af
9 kap. 1 § giftermålsbalken m. m. (33.)

Lagberedningen har ännu icke inkommit med förslag i ämnet.

30:o af den 28 mars 1903, i anledning af väckt motion i fråga om lagfart å fång
till tomt i municipalsamhälle eller köping m. m. (41.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

31:o af den 22 april 1903, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
om exekutiv försäljning af fastighet. (55.)

Sedan lagrådet inkommit med infordradt utlåtande öfver det af lagberedningen upprättade
förslag i ämnet, är ärendet på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

— 1912 - •

537

32:o Riksdagens skrifvelse af den 28 april 1903, i anledning af väckta motioner
om ändringar i vissa delar af inteckningslagstiftningen. (56.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under 31 ro meddelats.

33:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
om sammanträffande af brott *n. m. (58.)

Ärendet har under år 1911 icke varit föremål för någon behandling.

34:o af den 15 maj 1903, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande förekommande och släckning af skogseld. (107.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

35:o af den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband
stående ämnen. (136.)

Öfverlämnad till jordbruksdepartementet.

36:o af den 22 mars 1904, i anledning af väckt motion med förslag till ändrad
lydelse af 17 kap. 7 § handelsbalken. (24.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

37:o af den 7 april 1904, i anledning af väckt motion om ändring af 8 136 i
skiftesstadgau m. m. (34.)

I fråga om denna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under l:o meddelats.

38:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående undanskiftande i mindre
bemedlade dödsbon af medel till minderårigt barns underhåll och uppfostran.
(37.)

Lagberedningen har ännu icke afgifvit förslag i detta ämne.

39:o af samma dag, i anledning af väckt motion om tillägg till 14 kap. 45 §
strafflagen. (38.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

40:o af den 13 april 1904, i anledning af dels justitieombudsmannens framställning
om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om för brott häktade personers
inställande för domstol, dels ock två i liknande syfte afgifna motioner.
(65.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

41:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående rätt att medelst expropriation
förvärfva mark för liubananläggningar i vissa fall. (66.)

Sedan i ärendet infordrade utlåtanden inkommit, är ärendet på Kungl. Maj:ts pröfning

beroende.

42:o af den 10 maj 1904, i anledning af väckta motioner angående ändringar i
gällande vattenrättslagstiftning. (97.)

Justitieombudsmannens ärabetsberaflelse till 1912 års Riksdag. 68

538

Den i ärendet tillsatta kommitté har den 17 mars 1911 inkommit med betänkande med
förslag till vattenlag m. m. Detta betänkande har sedermera remitterats till Konungens
befallningshafvande samt åtskilliga ämbetsverk, hvarjämte vissa myndigheter och föreningar
lämnats tillfälle att inkomma med yttrande öfver betänkandet. De infordrade

utlåtandena hafva ännu icke fullständigt inkommit.

•

43:o Riksdagens skrifvelse af deu 19 maj 1904, i anledning af väckta motioner om
skrifvelse till Kungl. Maj:t dels med begäran om framläggande af förslag till
lag angående gemensamhetsskogar för kommuner, korporationer och enskilde,
dels ock i fråga om viss ändring i förordningen angående skogsvårdsstyrelser
den 24 juli 1903. (166.)

Den för revision af skiftesstadgan och därmed sammanhängande författningar tillsatta
kommittén, till hvilken denna skrifvelse varit öfverlämnad, har den 13 september 1911
inkommit med betänkande, innefattande vissa lagförslag.

Beträffande behandlingen af detta betänkande hänvisas till hvad under l:o här ofvan
meddelats.

44:o af den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning af kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

45:o af den 13 april 1905, i anledning af väckt motion om inskränkning i förmånsrätt
för ränta å intecknad fordran. (62.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under 31:o meddelats.

46:o af den 6 maj 1905, i anledning af väckt motion angående lagbestämmelser i
syfte att bereda innehafvare af förlagsinteckning större trygghet mot förlust i
de fall, då rörelsen öfverlåtes å annan person eller flyttas från ort till annan.

(H7.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

47:o af den 10 maj 1905, angående ifrågasatt inlösen af vissa frälseräutor. (120.)
Den 22 juni 1911 beslöt Kungl. Maj:t, att lagrådets utlåtande skulle inhämtas öfver
upprättadt förslag till lag om aflösning af vissa frälseräntor m. m. Lagrådets utlåtande
har vid årets slut ännu ej inkommit.

48:o af den 12 maj 1905, i anledning af väckt motion angående utarbetande af
förslag till lag om försäkringsaftal. (132.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

49:o af den 19 maj 1905, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående inrättande af ett nytt statsdepartement för handel, industri och
sjöfart. (182.)

De kommitterade, till Indika ärendet öfverlämnats, hafva ännu ej däri afgifvit förslag.

— 1912 —

539

50:o Riksdagens skrifvelse af den 20 februari 1906, i anledning af väckta motioner
angående skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag
till lag rörande invallning. (14.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till livad ofvan under 42:o meddelats.

51:o af den 28 mars 1906, i anledning af väckt motion angående revision af
skiftesstadgan och därmed sammanhängande författningar. (40.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under l:o meddelats.

52:o af den 2 maj 1906, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till Konungen
med begäran om framläggande af förslag till lag om dödande af bortkomna
handlingar. (97.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

53:o af den 8 maj 1906, i anledning af väckta motioner angående dels revision af
konkurslagen m. no. dels ock tillägg till 73 § i samma lag. (104.)

Den i ärendet tillsatta kommittén har den 20 november 1911 inkommit med betänkande
med förslag till konkurslag.

54:o af den 12 maj 1906, om ändring eller upphäfvande af mom. 7 i kungl. brefvet
den 17 oktober 1778 m. m. (136.)

Lagberedningen, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu icke däri afgifvit förslag.

55:o af den 17 maj 1906, i anledning af väckta motioner angående rösträtt för
kvinnor vid val till Andra kammaren. (148.)

En af professorn C. A. Reuterskiöid utarbetad, hufvudsakligen statsrättsligt-politisk utredning
i ämnet har under år 1911 aflämnats af statistiska centralbyrån; och har, med
återkallande af det centralbyrån lämnade uppdrag, så vidt angår den återstående, hufvudsakligen
statistiska utredningen, åt öfverdirektören L. Widell uppdragits att utföra
arbetet i denna del, hvilket arbete vid årets utgång ännu ej var slutfördt.

56:o af den 25 maj 1906, i anledning af ifrågasatt inskränkning af de ordinarie
häradshöfdingarnas tjänstledighet samt skärpta kompetensvillkor för erhållande
af domarförordnande. (188.)

Ärendet har under år 1911 icke varit föremål för någon behandling.

57:o af den 27 februari 1907, i anledning af väckta motioner om internering af
alkoholister. (19.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har den 16 januari 1911 inkommit
med förslag till lag om behandling af alkoholister. Öfver detta förslag hafva från åtskilliga
myndigheter infordrats utlåtanden, hvilka ännu icke fullständigt inkommit.

58:o af den 15 mars 1907, i anledning af väckta motioner angående skrifvelse till
Kungl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till lagbestämmelser
mot användande af mutor eller bestickning vid ekonomiska uppgörelser. (31.)
Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu icke däri afgifvit förslag.

— 1912 -

540

59:o Riksdagens skrifvelse af den 20 mars 1907, angående sociala regeringsärendenas
sammanförande under ett statsdepartement m. m. (59.)
Departementalkommitterade och kommerskollegiekommittén hafva den 18 november 1911
afgifvit utlåtande och förslag om upprättande inom ett omorganiseradt civildepartement
af en afdelning för sociala ärenden m. m. Vid årets slut var ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts pröfning.

60:o af den 28 mars 1907, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder till tryggande af aftal rörande leverans af elektrisk
energi. (62.)

Sedan de i ärendet infordrade utlåtanden fullständigt inkommit, har ärendets vidare behandling
öfverlämnats till civildepartementet.

61:o af den 19 april 1907, i anledning af väckta motioner ifråga om utom äktenskapet
födda barns och deras mödrars rättsliga ställning. (75.)
Lagberedningen har ännu icke inkommit med förslag i ärendet.

62:o af den 23 april 1907, i fråga om skogslikvider vid laga skiften och liemmansklyfningar.
(78.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under l:o meddelats.

63:o af samma dag, angående revision af bestämmelserna om jordlösen vid expropriation.
(80.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under 41:o meddelats.

64:o af den 20 april 1907, i fråga om åtgärder, afseende att vid platser på landet

med sammanträngd befolkning ordna förhållandena med afseende å redan befintlig
eller för samhällets utvidgning erforderlig tomtmark. (92.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under 41:o meddelats.

65:o af den 30 april 1907, i fråga om ändring af lagen den 27 juni 1902, inne fattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. (93.)

Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under 41:o meddelats.

66:o af den 19 februari 1908, i anledning af justitieombudsmannens framställning
om ändring af vissa bestämmelser i 24 kap. strafflagen. (13.)

Ärendet är fortfarande på Kung]. Maj:ts pröfning beroende.

67:o af den 3 mars 1908, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående behörighet för gift kvinna att under vissa villkor vara förmyndare
för sin man, som förklarats omyndig. (24.)

Lagberedningen har ännu ej inkommit med förslag i ärendet.

68:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen angående
lag om adoption. (25.)

Lagberedningen har ännu icke inkommit med förslag i ärendet.

— 1912 —

541

69:o Riksdagens skrifvelse af deu 24 mars 1908, i anledning af väckta motioner
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om förekommande
af olägenheter i följd af bebyggande af områden, som därtill äro
ur hälsosynpunkt otjänliga. (88.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

70:o af den 4 april 1908, angående vidtagande af åtgärder för införande af förenklade
bestämmelser i fråga om anteckning i kyrkobok rörande från utlandet återinflyttade
svenskar, särskilt med afseende på deras äktenskapsförbållanden.
(51.)

Denna skrifvelse anmäldes ånyo i statsrådet den 2 juni 1911, därvid Kung]. Maj:t förordnade,
att densamma skulle öfverlämnas till lagberedningen för att tagas i öfvervägande
vid fullgörande af det beredningen den 3 december 1909 meddelade uppdrag att företaga
omarbetning af giftermålsbalken m. m.

71:o af den 8 april 1908, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående undersökning af sinnesbeskaffenheten hos tilltalad, som af underrätt
dömts till döden eller straffarbete på lifstid. (56.)

Medicinalstyrelsens i ärendet infordrade utlåtande har ännu icke inkommit.

72:o af den 25 april 1908, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående revision af gällande bestämmelser om bötesstraffet m. m. (62.)
Professor J. C. W. Thyréns arbete i anledning af det honom i ärendet lämnade uppdrag
har under året fortgått.

73:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående sådan ändring i gällande lag, att gift person må kunna erhålla lifförsäkring,
med trygghet att försäkringssumman kommer hans familj till godo.
(63.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Majrts pröfning.

74:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående öfvervakande af villkorligt dömda och villkorligt frigifna förbrytare
m. m. (68.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

75:o af den 6 maj 1908, i anledning af väckt motion om ändring af 20, 21 och
22 §§ i lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring den 27
juni 1896. (108.)

Ärendet är fortfarande på Kung]. Maj:ts pröfning beroende.

76:o af den 15 maj 1908, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till strafflag för krigsmakten, lag om införande af den nya strafflagen för
krigsmakten samt hvad i afseende därå iakttagas skall, lag angående ändring

• — 1912 —

542

i vissa delar åt förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
den 11 juni 1868, lag angående ändring af 1 och 4 §§ i förordningen angående
verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft
ägande utslag, den 30 maj 1873 samt lag angående ändring af 10 § i
värnpliktslagen den 14 juni 1901. (123.)

Sedan yttranden från åtskilliga myndigheter inhämtats öfver upprättade lagförslag, beror
ärendet på Kungl. Maj:ts pröfning.

77:o Kiksdagens skrifvelse af den 22 maj 1908, angående rätt att i vissa fall
utöfva rösträtt vid riksdagsmannaval genom valsedels insändande till valförrättaren.
(137.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

78:o af samma dag, angående åtgärder för tillgodoseendet af krafvet på en mera
enhetlig och sakkunnig behandling af de ärenden, som angå kommunikationer
och allmänna arbeten. (138.)

De kommitterade, till hvilka ärendet öfverlämnats, hafva ännu ej däri afgifvit förslag.

79:o af samma dag, angående ifrågasatt ändring af 4 § tryckfrihetsförordningen.
(139.)

De sakkunniga, hvilka tillkallats för revision af tryckfrihetsförordningen, hafva ännu ej
afgifvit förslag.

80:o af samma dag, angående ifrågasatt ändring af 5 § 2 och 3 mom. tryckfrihetsförordningen.
(140.)

De sakkunniga, hvilka tillkallats för revision af tryckfrihetsförordningen, hafva ännu ej
afgifvit förslag.

81:o af den 1 juni 1908, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående stärapelafgiften. (215.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

82:o af den 9 mars 1909, i anledning af väckta motioner dels om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående vidgad rätt för medlem af svenska kyrkan att därur
utträda, dels ock om ändrad lydelse af 4 § i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd. 26.)

Denna skrifvelse anmäldes i statsrådet den 16 juni 1911, därvid Kungl. Maj:t anbefallde
domkapitlen i riket äfvensom Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium att
afgifva utlåtanden öfver Kiksdagens ifrågavarande framställning. Sådana utlåtanden hafva
nu inkommit; och beror ärendet på Kungl. Maj:ts pröfning.

83:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående borttagande ur strafflagstiftningen af påföljden förlust af medborgerligt
förtroende. (29.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

— 1912 — •

548

84:o Riksdagens skrifvelse af den 16 mars 1909, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag i fråga
om rätt att förändra fideikommiss i fast egendom till penningfideikomiss. (47.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

85:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring af 5 kap. 3 §
strafflagen. (48.)

Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.

86:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
om villkorlig doms användande utan inskränkning beträffande fylleri eller därmed
sammanhängande förseelser. (49.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

87:o af den 27 april 1909, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående afskaffande af edgång m. m. (98.)

Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

88:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om gemensamhetsfiske samt lag angående ändrad lydelse af 10. 13 och 14
§§ i lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896. (101.)

Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

89:o af den 13 maj 1909, angående bestämmelser mot onödigt plågande af husdjur
vid slakt. (152.)

Ärendet är fortfarande på Kung!. Maj:ts pröfning beroende.

90:o af den 22 maj 1909, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 33, 35 och 37 §§ i förordningen den 16
juni 1875 angående inteckning i fast egendom, till lag om ändrad lydelse
af 79 och 104 §§ utsökningslagen, till lag om särskild värdering af afsöndrad
lägenhet samt till lag om ändrad lydelse af 1 § andra stycket och 2 §
andra stycket i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och
båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamhemmanet,
dels ock eu i samband därmed stående motion. (217.)

Ärendet är i förut omförmält del fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

91:o af den 24 maj 1909, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Malmö stad af länsfängelset i Malmö med tillhörande område
samt viss del af det till centralfängelset därstädes hörande område med därå
befintliga byggnader, äfvensom uppförande i Malmö af nytt centralfängelse
jämte länsfängelse. (238.) -

Sedan fångvårdsstyrelsen under år 1911, på Kungl. Maj:ts befallning, afgifvit förnyade

— 1912 —

544

framställningar i detta ärende, var detsamma vid årets utgång beroende på Kungl. Maj:ts
pröfning.

92:o Riksdagens skrifvelse af den 24 maj 1909, i anledning af väckt motion om
semester för vaktbetjänte och med dem jämställda statstjänare i de centrala
ämbetsverken och hofrätterna. (206.)

Ärendet, som öfverlämnats från finansdepartementet, är vid 1911 års utgång på Kungl.
Majrts pröfning beroende.

93:o af den 9 juni 1910, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet. (2.)

Efter fullbordande af den åt fångvårdsstyrelsen uppdragna utredning rörande fångvårdens
kostnader för persedeltillverkning åt andra statsförvaltningar har styrelsen i skrifvelse den
22 september 1911 framlagt resultatet af utredningen jämte förslag i ämnet. Styrelsens
framställning har för utlåtande remitterats till de ämbetsverk, som för särskilda statsförvaltningars
behof anlita fångvården för tillverkning af persedlar. De sålunda infordrade
utlåtandena voro vid slutet af år 1911 icke fullständigt inkomna.

94:o af den 4 mars 1910, i anledning af justitieombudsmannens framställning
till Riksdagen angående lag om husrannsakan. (25.)

95:o af den 11 mars 1910, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående rätt för kvinna att innehafva klockarbefattning. (29.)
Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.

96:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående ändring af eller tillägg till 154 § utsökningslagen. (30.)

1911 den 16 juni i statsrådet anmäld, därvid Kungl. Maj:t anbefallde öfverståthållarämbetet
och Konungens befallningshafvande i länen att afgifva utlåtanden öfver denna
Riksdagens framställning. Sedan utlåtandena inkommit, har förslag till lag i ämnet
utarbetats inom departementet; och har Kungl. Maj:t den 30 december 1911 beslutit,
att lagrådets utlåtande skulle inhämtas öfver förslaget.

97:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung! Maj:t
angående beredande af möjlighet för vissa samhällen att på mindre betungande
villkor med full äganderätt komma i besittning af gatumark, som
upplåtits till allmänt begagnande. (31.)

1911 den 22 juni i statsrådet anmäld, därvid Kungl. Maj:t anbefallde öfverståthållarämbetet
och Konungens befallningshafvande i länen att öfver denna Riksdagens framställning
afgifva utlåtanden. Sådana utlåtanden hafva ännu icke fullständigt inkommit.

— 1912 —

545

98:o Riksdagens skrifvelse af den 29 mars 1910, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående söndagshvila inom vissa arbetsområden.
(40.)

1911 den 27 oktober i statsrådet anmäld, därvid Kungl. Maj:t anbefallde kommerskollegium
att i ärendet afgifva utlåtande. Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

99:o af den 30 april 1910, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af den till Hanekiuds häradsbor anslagna kronolägenheten Måshult
n:r 1 i Skeda socken. (76.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

100:o af den 30 maj 1910, i anledning af Kungl. Maj:ts propositioner n:r 50
—53 angående ändrad lydelse af vissa §§ i grufvestadgan in. m. (153.)
Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende. t

101:o af den 8 juni 1910, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om föreningar, lag om ändrad lydelse af 22 kap. 14 § och 23
kap. 4 § strafflagen, lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken,
lag om ändrad lydelse af 10 § i förordningen om tioårig preskription
och om årsstämning den 4 mars 1862 samt lag om ändrad lydelse
af 8 § i lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att
förvärfva fast egendom den 4 maj 1906. (181.)

Sedan lagrådet afgifvit utlåtande öfver de lagförslag, hvilka, efter hvad i senaste berättelsen
omförmäles, blifvit till lagrådet remitterade, afläts proposition i ämnet till

Riksdagen. (Jämför ofvan I: 25:o.)

102:o af den 5 juni 1910, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare, lag om särskild
domstol i vissa arbetstvister, lag om vissa arbetsaftal, lag angående ändring
af 17 kap. 4 § handelsbalken, lag om ändring af 2 § lagen angående
medling i arbetstvister den 31 december 1906, lag angående ändring af
158 § utsökningslagen,* lag angående ändring af 10 § lagen om hvad
iakttagas skall i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast

egendom den 14 juni 1907 samt lag om ändrad lydelse af 19 kap. 22

§ samt 25 kap. 15 och 22 §§ strafflagen. (182.)

Sedan lagrådet afgifvit utlåtande öfver de lagförslag, hvilka, efter hvad i senaste berättelsen
omförmäles, blifvit till lagrådet remitterade, afläts proposition i ämnet till

Riksdagen. (Jämför ofvan I: 18:o.)

Af dessa ärenden äro således de under 101:o och 102:o upptagna af Kungl. Maj:t
slutligen afgjorda, de under 3:o, 17:o, 47:o och 96:o antecknade föremål för granskning
af lagrådet, de under l:o, 2:o, 4:o, 5:o, 8:o, 9:o, 13:o, 19:o, 21:o, 23:o, 27:o,

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1912 års Riksdag. 69

546

29:o, 34:o, 37:o, 38:o, 39:o, 42:o, 43:o, 49:o, 50:o, 51:o, 54:o, 55:o, 57:o, 58:o,
61:o, 62:o, 67:o, 68:o, 70:o, 71:o, 72:o, 78:o, 79:o, 80:o, 85:o, 93:o, 94:o, 97:o
och 98:o omförmälta föremål för behandling af annan myndighet, lagberedningen eller
särskilda komraitterade eller sakkunnige, de under 35:o och 60:o upptagna öfverlämnade
till annat departement samt de öfriga på pröfning beroende.

Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrifvelse af den 2 maj 1907, hvarigenom Riksdagen anhållit om vidtagande
af erforderliga åtgärder därhän att utländska handelsresande, med
eller utan näringslegitimationsbevis, icke under några förhållanden må tillgodonjuta
gynnsammare behandling än landets egna undersåtar, som utöfva
enahanda yrke. (98.)

En deklaration angående handelsresandes behandling har den 22 juni 1911 blifvit undertecknad
med Österrikisk-Ungerska regeringen, hvarigenom det af Riksdagen angifna önskemål
uppnåtts.

Landtförsvarsdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj 1899, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens fjärde hufvudtitel, innefattande anslagen till landtförsvaret (63.)
Ärendet är hvilande i afvaktan på vidare utredning och afgörande i sammanhang med
fråga om ny inkvarteringsförordning.

2:o af den 19 maj 1904, angående uttagning till tjänstgöring af icke vapenföra
värnpliktige. (164.)

Proposition i ämnet afläts till Riksdagen den 13 januari 1911. (Jämför ofvan I: 35:o.)

3:o af den 15 mars 1905, i anledning af väckt motion om afskaffande af de i §
32 värnpliktslagen föreskrifna mönstringarna. (21.)

Proposition i ämnet afläts till Riksdagen den 3 mars 1911. (Jämför ofvan I: 36:o.)

4:o af den 12 maj 1905, i anledning af Riksdagens år 1904 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1903. (119.)

I ärendet, som numera afser endast sättet för förvarande af generalstabens hemliga handlingar,
har från öfverintendentsämbetet infordradt yttrande och förslag ännu icke inkommit.

5:o af den 9 april 1910, i anledning af Riksdagens år 1909 församlade revisorers

— 1912 —

547

berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1908. (66.)

Vid föredragning af denna skrifvelse i de till landtförsvarsdepartementets handläggning
hörande delar den 1 december 1911 beslöt Kungl. Maj:t, att inom arméförvaltningen
skulle, på sätt nämnda ämbetsverk funne lämpligt, föras liggare öfver de kostnader för
kommittéer och liknande beredningar, som bestredes från de af arméförvaltningen omhänderhafda
medel.

Af dessa ärenden äro alltså de under 2:o, 3:o och 5:o upptagna af Kungl. Maj:t
slutligen afgjorda, det under l:o omförmälta föremål för vidare utredning och det under
4:o antecknade föremål för särskildt yttrandes afgifvande.

Sjöförsvarsdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1898, angående åtgärder till höjande af den
svenska sjöfartsnäringen och till främjande af svenska alsters afsättning i utlandet.
(120.)

De på grund af kungl. brefvet den 18 september 1908 tillkallade sakkunniga hafva
afslutat sitt arbete medelst afgifvande den 30 september 1911 af betänkande och förslag,
som den 3 november 1911 remitterats till vederbörande myndigheter för afgifvande
af utlåtanden; och hafva dessa utlåtanden ännu icke inkommit.

2:o af den 14 maj 1900, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
(tionde) hufvudtitel. (80.)

Handlingarna i ärendet hafva den 2 juni 1911 öfverlämnats till kommittén för utredning
och afgifvande af förslag angående omläggning af det militära pensionsväsendet för
att vara för kommittén tillgängliga och sedermera till sjöförsvarsdepartementet återställas.

3:o af den 9 april 1910, i anledning af Riksdagens år 1909 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1908. (66.)

Sedan skrifvelsen, som i'' hvad den angår sättet för redovisande af kostnader för kommittéer
och liknande beredningar varit föremål för utredning inom, bland andra ämbetsverk,
marinförvaltningen, den 29 september 1911 genom finansdepartementet ånyo anmälts
inför Kungl. Maj:t, som därvid, bland annat, utfärdat kungörelse angående sättet för redovisning
af dylika kostnader samt förordnat, att protokollsutdrag i ärendet skulle meddelas
sjöförsvarsdepartementet, har Kungl. Maj:t, på sistnämnda departements föredragning,
den 8 december 1911 föreskrifvit, att inom marinförvaltningen skulle, på sätt ämbetsverket
funne lämpligt, föras liggare öfver de kostnader af ifrågavarande slag, som bestridas
från af förvaltningen omhänderhafda medel.

— 1912 —

548

4:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1910, angående utredning i fråga om
förläggande af ett fyrskepp vid Ölands södra udde. (106.)

Sedau infordradt utlåtande i ärendet afgifvits af lotsstyrelsen den 7 juni 1910, anbefalldes
kommerskollegium den 24 februari 1911 att inkomma med utlåtande i ärendet, och
afgaf sistnämnda myndighet den 9 maj 1911 dylikt yttrande. Därefter anmodades lotsstyrelsen
den 10 juni 1911 afgifva ytterligare utredning jämte kostnadsberäkning; och
har lotsstyrelsen den 4 juli 1911 afgifvit sålunda ytterligare infordradt utlåtande, hvarefter
ärendet är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

5:o af den 1 juni 1910, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte
hufvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet. (5.)

Sedan den af Kungl. Maj:t den 29 juli 1910 anbefallda utredning af vissa frågor rörande
navigationsskolorna blifvit afslutad, har i en till Riksdagen den 5 april 1911 aflåten
proposition framlagts förslag till omorganisation af navigationsskolorna. (Jämför
ofvan I: 53:o),

Af dessa ärenden äro alltså de under 3:o och 5:o upptagna af Kungl. Maj:t slutligen
afgjorda, de under l:o och 2:o omförmälta föremål för behandling af annan myndighet
eller särskild utredning samt det under 4:o antecknade beroende på Kungl. Maj:ts
pröfning.

Civildepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 8 maj 1902, i hvad den angår förslag till praktiska
utbildniugskurser för läkare för behörighet till vissa tjänstläkarbefattningar
äfvensom i samband därmed förslag till vissa ändringar angående medicinska
examina. (82.)

Sedan skrifvelsen, i hvad den angår förslag till praktiska utbildningskurser för läkare för
behörighet till vissa tjänstläkarbefattningar, blifvit öfverlämnad fråu ecklesiastikdepartementet,
har skrifvelsen remitterats till medicinalstyrelsen, som ännu icke inkommit med
utlåtande.

2:o af den 11 april 1903, angående användning af torf till eldning vid statens
järnvägar och öfriga verk. (53.)

Sedan ärendet öfverlämnats från jordbruksdepartementet, är detsamma beroende på Kungl.
Maj:ts pröfning.

3:o af den 6 maj 1903, angående kompetensvillkoren för lokomotivpersonalen vid
järnvägarna m. m. (80.)

Det från den s. k. trafiksäkerhetskommittén inkomna betänkande och förslag, hvari afgifvits
yttrande i detta ärende, remitterades den 13 mars 1908 till vederbörande myndigheters
utlåtanden, af hvilka alla ännu icke inkommit.

1912 —

549

4:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1903, angående åtgärder mot smittosamma
könssjukdomars spridning. (87.)

Den af Kungl. Maj:t den 6 november 1903 tillsatta kommittén bär afgifvit betänkande
och förslag i ämnet. Detta betänkande har sedermera remitterats till vederbörande
myndigheter äfvensom till folkundervisuingskommittén och fattigvårdslagstiftningskommittén.
I ärendet infordrade utlåtanden hafva ännu icke fullständigt inkommit.

5:o af den 18 maj 1903, angående omreglering af rikets indelning i provinsialläkardistrikt.
(132.)

Den 13 januari 1911 afläts proposition i ämuet till Riksdagen. (Jämför ofvan I: 56:o.)

6:o af den 20 maj 1903, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om försäkringsbolag samt till lag om utländsk försäkringsanstalts
rätt att drifva försäkringsrörelse här i riket, dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken, till
lag om ändrad lydelse af 22 kap. 14 § och 23 kap. 4 § strafflagen, till lag
om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker
och handelsräkningar samt till lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen
den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura. (134.)

Sedan försäkringsinspektionen den 1 maj 1911 inkommit med infordradt utlåtande, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

7:o af den 9 mars 1904, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för anordnande af inspektion å enskilda järnvägars
rullande materiel. (14.)

8:o af den 13 maj 1904, angående utredning af emigrationsfrågan m. m. (107.)
De i ämbetsberättelsen till 1909 års Riksdag omförmälta utredningar äro ännu ej afskräde.

9:o af den 12 maj 1905, i anledning af väckt motion angående ändringar i lagen
om försäkringsrörelse. (128.)

Det från försäkringsinspektionen infordrade utlåtande i ärendet har ännu icke inkommit.

10:o af den 12 maj 1906, angående en allmän polisförfattning för rikets städer
och därmed jämförliga orter. (135.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

ll:o af den 19 februari 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till vissa hamnarbeten. (15.)
Ärendet, i hvad det angår anslag till iståndsättande af hamnen i Abekås, är fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

1912 —

550

12:o Kiksdagens skrifvelse af deu 20 mars 1907, med begäran om framläggande
af förslag till eu invandringslag. (33.)

De i senaste ämbetsberättelsen omförmälta sakkunniga hafva numera afgifvit förslag till
författningar i ämnet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

13:o af den 28 mars 1907, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder till tryggande af aftal rörande leverans af elektrisk
energi m. m. (62.)

Öfverlämnad från justitiedepartementet. Kungl. Maj:t har den 22 juni 1911 tillsatt en
kommitté för utarbetande af förslag till tryggande af afnämares rätt till kontraktsenligt
åtnjutande af elektrisk kraft m. m. Kommittén har ännu icke inkommit med sitt betänkande.

14:o af den 30 april 1907, med begäran om utredning och förslag rörande inrättandet
af en statens arbetsförmedlingsanstalt till tjänst för utomlands bosatta
svenskar. (91.)

Den åt numera professorn, filosofie doktorn G. Sundbärg uppdragna utredningen i ämnet
har ännu icke afslutats.

15:o af den 11 maj 1907, angående utredning, huruvida läkare må såsom straffpåföljd
eller af annan orsak kunna fråntagas rätten att utöfva läkarverksamhet.
(133.)

Det från medicinalstyrelsen den 31 maj 1907 infordrade utlåtandet har ännu icke inkommit.

16:o af samma dag, angående nedsättning i afgiften för växelprotest. (134.)
Ärendet är fortfarande beroende på Kung]. Maj:ts pröfning.

17:o af samma dag, angående ordnandet af apoteksväsendet efter utgången af år
1920. (135.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

18:o af den 29 maj 1907, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående rättegångsbiträde åt genom olycksfall i arbete skadad arbetare.
(217.)

Ålderdomsförsäkringskommittén har ännu icke afgifvit utlåtande i ärendet.

19:o af den 2 juni 1908, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)
Beträffande sjätte punkten, angående lönereglering för landsstaterna i länen m. m.,
har Konungens befallningshafvande i Stockholms län ännu icke inkommit med infordradt
utlåtande i fråga om möjligheten af Stockholms läns upphörande såsom administrativ enhet.

20:o af den 6 maj 1908, angående vidtagande af åtgärder för den nomadiserande
lappbefolkningens vidmakthållande m. m. (113.)

— 1912 —

551

Konungens befallningshafvande i Norrbottens län har ännu icke inkommit med de den 5
mars 1909 infordrade uppgifter i ämnet.

21:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj 1908, angående utredning, huru s. k.
moderskapsförsäkring må genom statens försorg kunna beredas barnaföderskor.
(129.)

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1909 års Riksdag omförmälta sakkunniga numera afgifvit
utlåtande i ärendet, har detsamma den 22 december 1911 remitterats till kommerskollegium
och försäkringsinspektionen samt öfverståthållarämbetet och Konungens befallningshafvande
i länen.

22:o af den 28 maj 1908, angående ändringar i nu gällande föreskrifter rörande
skyddskoppympning. (182.)

Medicinalstyrelsen har ännu icke inkommit med de från styrelsen den 17 september 1909
infordrade förslag i ämnet.

23:o af den 3 mars 1908, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående revision af lagen om fosterbarns vård. (23.)

Den s. k. fattigvårdslagstiftningskommittén har ännu ej afslutat den begärda revisionen.

24:o af den 27 februari 1909, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till ny rullande materiel för statens
järnvägar. (15.)

Sedan järnvägsstyrelsen den 7 januari 1911 inkommit med infordrade utredning och
förslag i fråga om anskaffande af godstågslokomotiv för eldning jämväl med torf, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

25:o af den 20 maj 1909, i anledning af väckt motion om anslag till rättegångsbiträden
att tillhandagå genom olycksfall i arbete skadade arbetare eller deras
efterlefvande för utbekommande af dem enligt lag tillkommande ersättning. (192.)
Ålderdomsförsäkringskommittén -har ännu icke afgifvit utlåtande i ärendet.

26:o af den 25 maj 1909, angående ändrade bestämmelser rörande automobiltrafik.
(245.)

De i ämbetsberättelsen till 1910 års Riksdag omförmälta sakkunniga hafva ännu icke
afslutat sina arbeten.

27:o af samma dag, i fråga om kontroll öfver programmen för biografföreställningar.
(246.)

De från öfverståthållarämbetet och Konungens befallningshafvande i länen infordrade utlåtanden
öfver de sakkunnigas förslag hafva inkommit, och har Kungl. Maj:t vid anmälan
den 10 mars 1911 aflåtit proposition i ämnet till Riksdagen. (Jämför ofvan I: 90:o.)

28:o af den 9 april 1910, i anledning af Riksdagens år 1909 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1908. (66.)

— 1912 —

352

Sedan af ecklesiastikdepartementet öfverlämnats från generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen
och järnvägsstyrelsen infordrade yttranden öfver de arkivsakkunnigas utlåtande, är detta
ärende beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

29:o Riksdagens skrifvelse af den 3 maj 1910, angående utredning i fråga om
mindre kostbara järnvägars med 0,6 meters spårvidd betydelse för den ekonomiska
utvecklingen. (91.)

Järnvägsstyrelsen bär ännu icke inkommit med anbefalld utredning i ämnet.

30:o af den 24 maj 1910, angående ersättning till vissa lägenhetsinnehafvare för
förlust vid bortförande af byggnader från det till statens järnvägar upplåtna
området af kronans öfverloppsmark omkring Gällivare malmberg. (121.)
Sedan Konungens befallningshafvande i Norrbottens län inkommit med anbefalld utredning,
anmäldes ärendet den 12 augusti 1911; och beslötos därvid erforderliga åtgärder.

31 :o af den 31 maj 1910, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar
m. m. (145.)

Statskontoret bar ännu icke inkommit med yttrande och förslag rörande sättet för bestridande
af kostnaden för pensionering af statens järnvägars personal.

32:o af den 3 juni 1910, i anledning af Kungl Maj:ts proposition angående utläggning
af ytterligare ett järnvägsspår mellan Rönninge och Järna järnvägsstationer
m. m. (152.)

I fråga om de enligt senaste ämbetsberättelsen icke slutligen handlagda delar af ärendet
har Kungl. Maj:t den 16 juni 1911 uppdragit åt en kommission att verkställa utredning
angående lämpligaste sträckningen för västra stambanan mellan Rönninge och en punkt
söder om Saltskog samt, sedan denna kommission fullgjort sitt uppdrag, den 8 december
1911 tillkallat sakkunniga för verkställande af vissa utredningar i anledning af kommissionens
utlåtande.

33:o af den 8 juni 1910, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning
af statsbana från Lappträsk till Veittijärvi m. m. samt en i ämnet
väckt motion. (179.)

Sedan Konungens befallningshafvande i Norrbottens län inkommit med infordrad utredning,
anmäldes ärendet den 27 januari 1911; och beslöts därvid erforderlig åtgärd.

34:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
af farled mellan Storvindeln och Nedre Gautsträsk. (193.)

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inkommit med anbefalld utredning, anmäldes
ärendet den 31 mars 1911, och afläts proposition i ämnet till Riksdagen. (Jämför
ofvan 1: 88:o.)

Af dessa ärenden äro sålunda de under 5:o, 27:o, 30:o, 33:o och 34:o upptagna af
Kungl. Maj:t slutligen afgjorda, de under l:o, 3:o, 4:o, 7:o, 8:o, 9:o, 13:o, 14:o, 15:o,

— 1912 -

553

18:o—23:o, 25:o, 26:o, 29:o, 31:o och 32:o omförmälta föremål för behandling af annan
myndighet eller särskild utredning samt de öfriga på pröfning beroende.

Finansdepartementet.

1:° Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1884. angående reglering af utgifterna
under rikstatens sjätte hufvudtitel. (49.)

Det i föregående ämbetsberättelser omförmälta förslag beträffande sjömäns ålderdoms- ocli
invaliditetsförsäkring är fortfarande under behandling af den af Kungl. Maj:t den 13 december
1907 tillsatta kommittén för utredning af frågan om allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring.

2:o af den 5 maj 1888, angående omarbetning af förordningen den 12 februari
1864 om hvad i afseende å passagerareångfartygs byggnad, utrustning och
begagnande iakttagas bör. (46.)

Sedan den af Kungl. Maj:t den 21 december 1906 tillsatta sjöfartskommittén numera
afgifvit betänkande och förslag, har ärendet remitterats till kommerskollegium, som ännu
icke afgifvit utlåtande.

3:o af den 16 maj 1895, om utarbetande och framläggande af förslag till lärlingslag.
(91.)

Tillkallade sakkunniga hafva numera afgifvit »Betänkande med förslag till lag om vissa
lärlingsaftal. I. Allmänna grunder.»

4:o af den 5 maj 1897, i anledning af väckt motion om ändrade grunder för den
kommunala beskattningen. (65.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

5:o af den 13 maj 1898, angående åtgärder till höjande af deu svenska sjöfartsnäringen
och till främjande af svenska alsters afsättning i utlandet. (120.)
Kungl. Maj:t har den 10 november 1911 utfärdat stadga angående dispaschörsväscndet.

6-0 af den 10 maj 1899, i anledning af Riksdagens år 1898 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897. (103.)

Sedan generaltullstyrelsen numera afgifvit utlåtande, är ärendet beroende på Kungl. Makts
pröfning.

7:o af den 11 maj 1900, angående förbättradt sätt för sjöfolks pensionering. (96.)
Se här ofvan under l:o.

Justitieombudsmannens ämlelsberåttelse Ull 1912 års Riksdag.

554

8:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1901, angående åtgärder med hänsyn till
transport af timmer sjöledes m. m. (80.)

Lotsstyrelsen har ännu ej afgifvit infordradt utlåtande med anledning af de för verkställande
af utredning i ämnet tillkallade sakkunnigas betänkande och förslag.

9:o af den 1 juni 1901, angående utredning rörande åstadkommande af förbättrade
uppgifter om rikets in- och utförsel af varor m. m. (119.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

10:o af den 12 maj 1902, angående beskattning af tobak och tobaksfabrikat. (98.)
Sedan de i föregående förteckningar omförmälta sakkunniga numera afgifvit betänkande
med förslag, har detsamma remitterats till åtskilliga verk och myndigheter. Därjämte
hav uppdragits åt två af de sakkunniga att verkställa viss ytterligare utredning i ämnet.

11 :o af den 20 maj 1902, angående kvinnors anställande vid yrkesinspektionen.
(141.)

Kungl. Maj:t har den 30 december 1911 besluta inhämta lagrådets yttrande öfver ett
upprättadt förslag till lag om arbetarskydd.

12:o af samma dag, angående åtgärder i fråga om importen af och rörelsen med
artificiella sötämnen. (143.)

Den 10 mars 1911 afläts till Riksdagen proposition i ämnet. (Jämför ofvan I: 143:o.)

13:o af den 14 mars 1903, i anledning af väckta motioner om revision af lagen
angående skydd mot yrkesfara m. m. (27.)

Se här ofvan under ll:o.

14:o af den 11 april 1903, angående åtgärder mot de olägenheter, som förorsakas
genom vissa slag af fabriksdrift. (52.)

Den kommitté, som fått i uppdrag att verkställa utredning och afgifva förslag i anledning
af förevarande skrifvelse, har ännu icke fullgjort sitt uppdrag.

15:o af den 16 maj 1903, angående förändrad organisation i fråga om rikets officiella
statistik. (130.)

Ärendet är i vissa delar fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

16:o af den 13 maj 1904, angående undersökning rörande antalet vanföra och
lyfta i Sverige. (102.)

Ärendet är under handläggning af statistiska centralbyrån.

17:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1903 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1902. (108.)

— 1912 —

555

Den 29 september 1911 utfärdade Kungi. Maj:t kungörelse angående extra ordinarie
afskrifning af vissa kronans utestående fordringar.

18:o Riksdagens skrifvelse af den 17 maj 1904, i anledning af väckta motioner
angående ändringar i gällande sjöfartslagstiftning. (155.)

Se under 2:o här ofvan.

19:o af den 11 mars 1905, angående lagstiftningsåtgärder för stäfjande af illojal
konkurrens. (20.)

Patent- och varumärkeskommittén har ännu ej fullgjort sitt uppdrag beträffande ifrågavarande
ämne.

20:o af den 31 mars 1905, angående revision af de författningar, som afse priskuranters
och markegångstaxors upprättande. (51.)

Den 3 februari 1911 aflat Kungl. Maj:t till Riksdagen proposition i ämnet. (Jämför
ofvan I: 137:o.)

21:o af den 18 maj 1905, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående inredande
i fastigheten n:r 1 i kvarteret Lejonet i Stockholm af lokaler för utrikesdepartementet
m. m. samt angående uppförande af ny byggnad för Kungl.
Maj:ts kansli. (170.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

22:o af den 3 mars 1906, i anledning af väckt motion angående åtgärder mot
tobaksförbrukning bland ungdomen. (28.)

Ärendet är öfverlämnadt till ecklesiastikdepartementet.

23:o af den 27 april 1906, i anledning af Riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904. (87.)

Det från kommerskollegium infordrade yttrandet i fråga om regleringen af den till vissa
stapelstäder utgående tolagsersättningen har ännu icke inkommit.

24:o af den 19 maj 1906, i anledning af väckt motion om afskrifning af återstående
köpeskillingen för hemman och lägenheter, som få till skatte lösas. (133.)
Det från kammarkollegium infordrade utlåtandet bär ännu icke till Kungl. Maj:t inkommit.

25:o af den 8 mars 1907, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående sättet för verkställande af stämpelbeläggning af stämpelpliktiga
handlingar och kontrollen därå. (28.)

Sedan statskontoret numera afgifvit yttrande i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
pröfning.

26:o af den 6 april 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för —

1912 —

556

säljning af egendomen n:r 1 i kvarteret Sjöhästen i Klara församling i Stockholm
samt ett inom Riksdagen väckt förslag i ämnet. (64.)

Den 31 mars 1911 har Kungl. Maj:t bemyndigat öfverintendentsämbetet att före afgifvandet
af det i senaste ämbetsberättelsen omförmälta förslag infordra köpeanbud rörande
ifrågavarande fastighet.

27:o Riksdagens skrifvelse af den 24 maj 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordningar om frihamn och om frilager. (183.)
Förut omförmälta, från generaltullstyrelsen och kommerskollegium infordrade utlåtande
och förslag hafva ännu icke inkommit.

Ärendet, i hvad afser utarbetande af administrativa föreskrifter i ämnet, är beroende
på Kungl. Maj:ts pröfning.

28:o af den 8 april 1908, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående skyldighet för staten att erlägga skatt till kommun för staten
tillhörig fastighet eller industriell anläggning. (55.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

29:o af den 2o april 1908, i anledning af väckt motion om förbud mot drift
af sulfatfabrik eller annat industriellt verk, som genom förorenande af luft
eller vatten orsakar olägenheter för kringliggande bygd och dess befolkning.
(61.)

Se 14:o här ofvan.

30:o af den 3 juni 1908, angående utredning om kommunernas bärkraft i förhållande
till dem åliggande skattebördor m. m. (226.)

Sedan förste aktuarien J. E. Söderberg numera verkställt den i ämbetsberättelsen till
1911 års Riksdag omförmälta undersökning, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
pröfning.

31:o af den 2 mars 1909, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående tullverkets och varuemottagares ömsesidiga rättigheter
och skyldigheter i fall, då tullafgift för inkommen vara oriktigt uppdebiterats
m. m. (22.)

Generaltullstyrelsen har ännu ej inkommit med förnyadt utlåtande.

32:o af den 30 mars 1909, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående vissa bestämmelser rörande gränstrafiken mellan
Sverige och Norge, dels ock en i ämnet väckt motion. (59.)

Förut omförmälta, från generaltullstyrelsen infordrade utlåtande har ännu ej inkommit.

33:o af den 18 maj 1909, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t med anhållan om förslag till lagbestämmelser i syfte att för vissa
personer försvåra åtkomsten af starka drycker m. m., (161.)

— 1912 —

557

Sedan kontrollstyrelsen afgifvit utlåtande, har ärendet öfverlärnnats till den af Kung].
Magt den 17 november 1911 tillsatta kommittén för utarbetande af nödiga bestämmelser
för genomförandet af lokalt veto för försäljning af brännvin samt vin och Öl m. m.

34:o Riksdagens skrifvelse af den 23 maj 1909, angående ändrade grunder för
val af sjömanshusdirektion m. m. (182.)

Den 13 juli 1911 har Kung! Maj:t utfärdat förordning angående sjömanshusen samt
sjöfolks på- och afmönstring m. m.

35:o af den 22 maj 1909, i anledning af väckt motion om stämpel å bevis om
tillstånd att köra med automobil å allmän väg eller gata m. m. (197.)
Ärendet är beroende på Kung]. Maj:ts pröfning.

36:o af den 24 maj 1909, i anledning af väckt motion om semester för vaktbetjänte
och med dem jämställda statstjänare i de centrala ämbetsverken
och hofrätterna. (206.)

Sedan löneregleringskommittén afgifvit utlåtande och förslag, har ärendet öfverlärnnats
till justitiedepartementet.

37:o af den 25 maj 1909, i anledning af Kiksdagens år 1908 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1907. (207.)
Det från statskontoret infordrade utlåtandet i fråga om förändring af rikshufvudbokens
innehåll och uppställning har ännu icke inkommit.

38:o af samma dag, angående utredning rörande statens, kommunernas, landstingens
och hushållningssällskapens frigörande från ekonomiskt beroende af från rusdryckshandteringen
härflytande medel. (247.)

Den för verkställande af ifrågavarande utredning tillsatta kommittén har ännu icke aflämnat
sitt betänkande med förslag.

39:o af den 6 april 1910, i anledning af Kung], Majrts proposition angående
försäljning till staden Mariestad af ett inom nämnda stad beläget kronomagasin
m. m. (43.)

Kung!. Maj:t har numera meddelat förordnande om försäljning af ifrågavarande magasin
i af Riksdagen medgifven ordning.

40:o af den 9 april 1910, i anledning af Riksdagens år 1909 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1908. (66.)
Skrifvelsen i hvad den afser framställning om upplåtande i rikshufvudboken af ett särskilt
konto för kommerskollegium har öfverlärnnats till kommittén för granskning af
statens bokföring.

Sedan öfverintendentsämbetet numera verkställt utredning om beredande af förvaringsrum
för vissa arkivhandlingar i det gamla riksbankshuset vid Järntorget i Stock —

1912 —

558

holm, har ärendet i denna del öfverlämnats till sakkunniga rörande centrala arkivväsendets
i Stockholm ordnande.

Beträffande sättet för redovisande af kommittékostnader har Kungl. Maj:t numera
meddelat bestämmelser i ämnet.

41:o Riksdagens skrifvelse af den 9 april 1910, i anledning af väckta motioner om ändringar
i gällande förordning angående försäljning af brännvin. (71.)

Sedan samtliga vederbörande numera afgifvit infordradt utlåtande, har ärendet öfverlämnats
till kommittén för utarbetande af nödiga bestämmelser för genomförandet af lokalt
veto för försäljning af brännvin samt vin och Öl m. m.

42:o af den 15 april 1910, angående utsättande å kronodebetsedlarna af tid och
ställe för uppbördsstämma. (72.)

Den 19 maj 1911 har Kungl. Maj:t utfärdat nytt uppbördsreglemente.

43:o af den 22 april 1910, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition medförslag
till förordning om ändrad lydelse af 3, 8, 41 och 58 §§ af förordningen
den 18 september 1908 angående stämpelafgiften, dels ock i ämnet väckta
motioner. (74.)

Den 7 april 1911 aflätos särskilda propositioner till Riksdagen rörande stämpelväsendet.
(Jämför ofvan I: 124:o—l26:o.)

Skrifvelsen är i vissa afseenden fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

44:o af den 6 maj 1910, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
af löneförhållandena m. m. vid försäkringsinspektionen. (92.)

Den 21 april 1911 afläts till Riksdagen proposition i ämnet. (Jämför ofvan I: 56:o.)

45:o af den 2 juni 1910, angående åtgärder mot användande af denatureradt brännvin
såsom berusningsmedel. (159.)

Ärendet har remitterats till kontrollstyrelsen, som ännu ej inkommit med utlåtande.

46:o af den 3 juni 1910, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående bildande
af en lånefond för befrämjande af handtverk och därmed jämförlig mindre
industri. (167.)

Kungl. Maj:t har numera meddelat beslut beträffande skrifvelsen, i hvad den innefattar
anmälan om ett beviljadt extra anslag för år 1911 å 2,000 kronor.

47:o af den 8 juni 1910, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med tulltaxa för inkommande varor dels ock i ämnet
väckta motioner. (191.)

Sedan de i senaste ämbetsberättelsen omförmälta utlåtanden inkommit, har Kungl. Maj:t
meddelat bestämmelser i anledning af desamma.

48:o af den 9 juni 1910, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med för -

— 1912 —

559

slag till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt dels ock i ämnet väckta
motioner. (197.)

Skrifvelsen i hvad den afser af Riksdagen begärd utredning i visst afseende är beroende
på Kung). Maj:ts pröfning.

49:o Riksdagens skrifvelse af den 9 juni 1910, i anledning af dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst dels ock i ämnet väckta motioner. (198.)

Skrifvelsen i hvad den afser af Riksdagen begärd utredning i visst afseende är beroende
på Kungl Maj:ts pröfning.

50:o af den 9 juni 1910, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)

Sedan numera statistiska centralbyrån äfvensom kommerskollegium afgifvit utlåtande, är
ärendet i den till detta departement öfverlämnade delen beroende på Kungl. Maj:ts
pröfning.

Af dessa ärenden äro sålunda de under 5:o, 12:o, 17:o, 20:o, 34:o, 39:o, 42:o,
44:o, 46:o och 47:o upptagna af Kungl. Maj:t slutligen afgjorda, de under l:o, 2:o,
3:o, 7:o, 8:o, 10:o, ll:o, 13:o, 14:o, 16:o, 18:o, 19:o, 23:o, 24:o, 26:o, 27:o, 29:o,
31:o, 32:o, 33:o, 37:o, 38:o, 40:o, 41:o och 45:o antecknade föremål för behandling af
annan myndighet eller särskild utredning, de under 22:o och 36:o omförmälta öfverlämnade
till annat departement och de öfriga beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Ecklesiastikdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1898, i anledning af Riksdagens år
1897 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af
statsverkets jämte därtill börande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1896. (84.)

Yttrande öfver af direktören Sven Nissvandt och förste revisorn K. Beckman upprättadt
förslag till nytt formulär för Uppsala universitets hufvudbok har under 1910
afgifvits af kanslern för rikets universitet. Därefter hafva statskontoret och kammarrätten
anbefallts att i ärendet afgifva utlåtande. Dessa utlåtanden hafva ännu icke
inkommit.

2:o af den 8 maj 1900, angående undervisning i teknisk hygien m. m. vid
rikets tekniska läroverk. (61.)

Sedan Kungl. Maj:t den 4 oktober 1907 tillsatt en kommitté för afgifvande af utlåtande
och förslag, huru den lägre tekniska undervisningen i riket lämpligen bör

— 1912 —

560

ordnas, har ärendet öfverlämnats till denna kommitté, som ännu ej inkommit med
yttrande.

3:o Riksdagens skrifvelse af den 3 juni 1901, om utredning rörande vissa
ecklesiastika boställen. (130.)

Utredningen fortgår.

4:o af den 26 april 1902, angående ändring i folkskolestadgan (49.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

5:o af den 11 april 1903, angående användning af torf till eldning vid statens
järnvägar och öfriga verk. (53.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

6:o af den 22 maj 1903, angående en ny katekesutveckling för skolans behof.
(158.)

Kungl. Maj:t har den 24 mars 1911 för en tid af tre år tillsatt en nämnd med
uppdrag att granska förslag till läroböcker i den kristna tros- och sedeläran. Något
yttrande från nämnden har ännu icke inkommit.

7:o af den 27 april 1905, i anledning af väckt motion angående grunderna
för aflöning af lärare vid fortsättningsskolor. (101.)

Det från folkundervisningskommittén i ärendet infordrade utlåtandet har ännu icke
inkommit.

8:o af den 3 mars 1906, i anledning af väckt motion angående åtgärder mot
tobaksförbrukning bland ungdomen. (28.)

Ärendet, som öfverlämnats från finansdepartementet, är beroende på Kungl. Maj:ts
pröfning.

9:o af den 31 maj 1907, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastidepartementet. (8.)
Punkten 33, angående uppförande af byggnader för ett landsarkiv i Östersund.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

10:o af den 6 maj 1908, i anledning af väckt motion om upphäfvande af
bestämmelsen om kapellförsamlings skyldighet att deltaga i moderkyrkans
byggnad och underhåll. (109.)

Kammarkollegium har anbefallts att anmoda Konungens befallningshafvande i samtliga
län och domkapitlen att efter vederbörandes hörande afgifva yttranden i detta ärende
samt med dessa yttranden jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:t inkomma. Dessa
utlåtanden hafva ännu ej inkommit.

ll:o af den 1 juni 1908, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)

— 1912 —

561

Punkten 30, angående statsbidrag för undervisning i slöjd.

Det från folkundervisningskommittén i ärendet infordrade utlåtandet har ännu
icke inkommit.

12:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1909, angående åtgärders vidtagande
för att folk- eller småskollärare, som är obotligt sinnessjuk,
måtte kunna entledigas med pension. (151.)

Sedan infordrade yttranden i ärendet inkommit, har Kung! Maj:t den 10 februari
1911 aflåtit proposition i ämnet till Riksdagen. (Jämför ofvan I: 177:o.)

13:o af den 20 maj 1909, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
statsunderstöd till kommunala och enskilda läroanstalter, äfvensom i anledning
af väckta motioner om ändring af gällande bestämmelser angående
anslag till högre folkskolor. (249.)

Sedan infordrade yttranden i ärendet, som numera afser allenast lärarpersonalens vid
de kommunala mellanskolorna aflönings- och pensionsförhållanden, inkommit, har
Kungl. Maj:t den 10 mars 1911 aflåtit proposition i ärendet till Riksdagen. (Jämför
ofvan I: 176:o.)

14:o af den 9 april 1910, i anledning af Riksdagens år 1909 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1908.
(66.)

De sakkunniga, som jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 11 november 1910 tillkallats
för att biträda vid beredning af frågan om det centrala arkivväsendets i Stockholm
ordnande och därför lämpliga granskningsåtgärders vidtagande, hafva numera inkommit
med förslag i skilda delar af ämnet. De förslag, som afse gallringar af de
centrala ämbetsverkens arkiv, hafva, sedan vederbörandes yttranden i frågan inhämtats,
öfverlämnats till de departement, hvarunder respektive ämbetsverk lyda, och ett
förslag, afseende arkivhandlingars förvarande i gamla riksbankshuset, har öfverlämnats
till finansdepartementet. Härefter återstår på ecklesiastikdepartementets beredning af
ifrågavarande förslag allenast ett, afseende utgallring ur de reviderade länsräkenskaperna.
öfver detta förslag hafva yttranden infordrats från Konungens samtliga
befallningshafvande, kammarkollegium, kammarrätten, statskontoret och riksarkivarien.
Dessa yttranden hafva ännu icke fullständigt inkommit.

15:o af den 18 maj 1910, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
fördelning af medel till främjande af nykterhet och motarbetande af
dryckenskapens följder. (105.)

Sedan Kungl. Maj:t den 15 juli 1910 meddelat slutligt beslut i ärendet, i hvad
detsamma afsåg ecklesiastikdepartementet, förutom i fråga om två punkter — angående

Justitieombudsmannens ämbelsberättelse till 1.912 års Riksdag 71

562]

den ena kurser i alkohologi och hälsolära och den andra vetenskapliga undersökningar
och utredningar i alkoholfrågan — har Kungl. Maj:t den 27 januari och den 1
december 1911 meddelat slutliga beslut jämväl i dessa delar af ämnet.

16:o Riksdagens skrifvelse af den 30 maj 1910, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till
ecklesiastikdepartementet. (8.)

Punkten 91, i hvad den rör poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.

Sedan Stockholms stadsfullmäktige förklarat sig villiga att för polikliniken tillskjuta
3,500 kronor för år 1911, har Kungl. Maj:t den 20 januari 1911 meddelat
slutligt beslut i ärendet.

Punkten 92, angående anslag för anordnande af undervisning i epidemiologi åt
medicine kandidater.

Sedan kanslern för rikets universitet efter vederbörandes hörande inkommit med
förslag till bestämmelser rörande anslagets användande, har Kungl. Maj:t den 17
februari 1911 meddelat slutligt beslut i ämnet.

Punkten 164, angående bidrag till uppförande af en svensk kyrka med samlingslokal
och pastorshostad m. m. för svenska församlingen i Paris.

Kungl. Maj:t har den 11 augusti 1911 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Punkten 182, angående främjande af åtgärder till spridande af god och billig
nöjeslitteratur.

Sedan Kungl. Maj:t den 2 december 1910 anvisat hälften af det för ifrågavarande
ändamål beviljade anslag, har den återstående hälften den 22 december 1911 ställts
till vederbörandes förfogande.

17:o af den 31 maj 1910, angående åtgärder för skolungdomens fostran till
sparsamhet. (150.)

Sedan infordrade yttranden i ärendet inkommit, har postsparbanksstyrelsen underställt
Kungl. Maj:t ett af styrelsen uppgjordt förslag i ämnet. Härefter hafva öfverstyrelsen
för rikets allmänna läroverk och öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor äfvensom
samtliga domkapitel anbefallts att afgifva utlåtanden öfver sagda förslag. Dessa
utlåtanden hafva ännu icke fullständigt inkommit.

18:o af den 6 juni 1910, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
öfverlåtelse till Kalmar stad af vissa delar af den för högre allmänna
läroverket därstädes använda fastighet m. m. (172.)

Kungl. Maj:t> har den 8 december 1911 meddelat slutligt beslut i ärendet.

Af dessa ärenden äro alltså de under 12:o, 13:o, 15:o, 16:o och 18:o upp tagna

slutligen afgjorda, de under l:o, 2:o, 3:o, 6:o, 7:o, 10:o, 11 :o, 14:o och 17:o

antecknade föremål för behandling af annan myndighet eller särskild utredning samt

de öfriga på pröfning beroende.

— 1912 —

563

Jordbruksdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående
den s. k. allmänna strömrensningen. (20.)

De i föregående ämbetsberättelser omförmälta kommittéerna, som den 17 mars 1911
till justitiedepartementet inkommit med betänkande och förslag till vattenlag m. m.,
hafva därvid afgifvit förslag i ämnet. Ärendet är härefter beroende på Kungl. Maj:ts
pröfning.

2:o af den 11 maj 1896, angående utredning rörande fiskeribefolkningens i
Göteborgs och Bohus län nuvarande bostadsförhållanden. (66.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

3:o af den 12 maj 1899, i anledning af väckt motion om ändringar i gällande
lagstiftning rörande fattigvården. (126.)

Den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommittén har ännu icke
inkommit med förslag i ämnet.

4:o af den 14 maj 1900, i fråga om ändring af gällande föreskrifter angående
hvad iakttagas bör till förekommande och hämmande af smittosamma
sjukdomar bland husdjuren. (120.)

Det från medicinalstyrelsen och landtbruksstyrelsen infordrade utlåtandet rörande de
delar af ärendet, i fråga om hvilka Kungl. Maj:t icke förut fattat beslut, har ännu
icke inkommit.

5:o af den 19 april 1901, i anledning af väckt motion om utarbetande af
skärpta lagbestämmelser för uraktlåtenhet att utgifva bidrag till underhåll
af oäkta barn. (38.)

6:o af den 17 maj 1901, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871 i syfte att undanröja vissa
med densamma förenade olägenheter för gränskommuner. (88.)

Den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommittén har ännu icke
inkommit med förslag i de två sistnämnda ärendena.

7:o af den 1 juni 1901, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna i
Norrland och Dalarna. (128.)

Den 27 januari 1911 fastställde Kungl. Maj:t reglemente för de enligt 3 § i lagen
den 25 juni 1909 angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarna förstnämnda
dag tillsatta jordbrukskommissioner.

Ärendet är i den del det angår ändring af vissa delar af flottningsstadgan den
30 december 1880 öfverlämnadt till de under punkt 32:o här nedan omförmälta sakkunniga.

564

8:o Riksdagens skrifvelse af den 12 april 1902, i anledning af väckt motion om
ändring af 15 § i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871. (32.)
Den i ämbetsberättelsen till 1909 års Riksdag omförmälta kommittén har ännu icke
inkommit med förslag i ärendet.

9:o af den 10 maj 1902, angående vissa förhållanden vid Malmberget och
Kiruna. (85.)

Detta ärende är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

10:o af den 11 april 1903, angående användning af torf till eldning vid statens
järnvägar och öfriga verk. (53.)

Ärendet är öfverlämnadt till civildepartementet.

ll:o af den 6 maj 1903, angående åtgärder för tillvaratagande af de inhemska
häststammama. (79.)

Sedan de i föregående års ämbetsberättelse omförmälta sakkunniga den 11 december
1911 afgifvit betänkande i ärendet, är ärendet beroende på Kung]. Maj:ts pröfning.

12:o af den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband
stående ämnen. (136.)

Utlåtande från den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommitté
har ännu ej inkommit.

13:o af den 22 mars 1904, i anledning af väckt motion om ändring af § 5 i
förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket
den 26 januari 1894. (26.)

Från den i juni 1911 tillsatta skogslagstiftningskommittén, till hvilken ärendet öfverlämnades
den 31 augusti 1911, har utlåtande ännu ej inkommit.

14:o af den 12 april 1905, i anledning af väckt motion om tillägg till 5 § i
förordningen angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning
å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län den 24 juli 1903. (60.)
Den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omnämnda kommitté har ännu icke
inkommit med utlåtande i ärendet.

15:o af den 14 april 1905, angående åtgärder till förekommande eller lindring
af olägenheterna för skärgårdsbefolkningen af sjöfarten inomskärs vintertiden.
(65.)

Det i föregående ämbetsberättelse omförmälta från kommerskollegium infordrade utlåtandet
inkom den 15 februari 1911, hvarefter ärendet remitterades till lotsstyrelsen,
hvilken styrelse den 14 juli samma år afgaf utlåtande. Den 2 november öfverlämnades
ärendet till de inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga för verkställande
af utredning rörande väghållningsbesvärets utjämning'' m. m., och hafva
dessa ännu icke inkommit med förslag i ämnet.

— 1912 —

565

16:o Riksdagens skrifvelse af den 27 april 1905, i anledning af väckta motioner
om ändringar i stadgan angående skjutsväsendet den 31 maj 1878. (100.)
Anmäldes den 31 mars 1911, och beslöts proposition till 1911 års Riksdag med
förslag till ny stadga för skjutsväsendet. (Jämför ofvan I: 251:o).

17:o af den 12 maj 1905, i anledning af väckta motioner om revision af
fattigvårdslagstiftningen m. m. (131.)

18:o af den 20 maj 1905, med anhållan om utredning angående den enskilda
och kommunala sinnessjukvårdens förbättrande. (169.)

Den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommittén har ännu icke
inkommit med utlåtande i sistberörda två ärenden.

19:o af den 31 mars 1906, i anledning af väckt motion med begäran om
framläggande af förslag till ändring af förordningen angående åtgärder till
förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens och
Norrbottens län den 24 juli 1903. (55.)

Den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommittén har ännu icke
inkommit med utlåtande i ärendet.

20:o af den 23 maj 1906, i anledning af Kung! Maj:ts proposition angående
disposition af den för statsverkets räkning utarrenderade delen af kronolägenheten
Halmstads slottsjord. (173.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kung]. Maj:ts pröfning.

21 :o af den 23 april 1907, angående användande af skogsvårdsafgifter till
inköp af allmänningsskogar. (77.)

Ärendet öfverlämnades den 31 augusti 1911 till den i punkt 13:o omförmälta skogslagstiftningskommittén,
och har kommittén ännu icke afgifva förslag i ämnet.

22:o af den 22 maj 1907, i anledning af väckta motioner angående undervisningen
i landthushållning. (178.)

Sedan proposition angående förändrad organisation af landtbruks- och landtmannaskolor
den 13 januari 1911 aflåtits till nämnda års Riksdag och Kung!. Maj:t och Riksdagen
fattat beslut i denna del af ärendet, äro endast frågorna om inrättande af statsunderstödda
landthushallsskolor och ordnande af utbildningskurser för blifvande ladugårdsförmän
fortfarande beroende på Kung!. Maj:ts pröfning.

23:o af den 24 maj 1907, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung],
Maj:t angående upphörande af kronans rätt till storverksträd och ekar å häradsallmänningar.
(185.)

Det i föregående års ämbetsberättelse omförmälta från kammarkollegium infordrade utåtandet
har ännu ej inkommit.

24:o af den 25 april 1908, i anledning af väckta motioner dels om ändrad lydelse

— 1912 -

566

af 6 § i lagen om vård af enskildes skogar den 24 juli 1903, dels ock om
skrifvelse till Kung!. Maj:t angående revision af lagstiftningen om vården af
enskildes skogar. (64.)

Ärendet öfverlämnades den 31 augusti 1911 till den i punkt 13:o omförmälta skogslagstiftningskommittén,
ock har kommittén ännu icke afgifvit förslag i ämnet.

25:o Riksdagens skrifvelse af den 6 maj 1908, angående utsträckt fridlysning af hare,
tjäder och orre. (114.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kuugl. Maj:ts pröfning.

26:o af den 20 maj 1908, angående inskränkning i tiden för jakt å älg m. m. (130.)
Ärendet är fortfarande beroende på Kung! Maj:ts pröfning.

27:o af den 30 mars 1909, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t med anhållan om förslag till lag angående obligatorisk kontroll å beredda
kraftfodermedel m. m. (58.)

Det i ämbetsberättelsen till 1910 års Riksdag omförmälta, från landtbruksstyrelsen infordrade
utlåtandet har ännu icke inkommit.

28:o af den 1 april 1909, i anledning af väckt motion om åvägabringande af lagbestämmelser
för betryggande af skogens återväxt å område, hvarest afverkningsrätt
upplåtits åt utlänning. (63.)

Ärendet remitterades den 31 augusti 1911 till den i punkt 13:o omförmälta skogslagstiftningskommittén.

29:o af den 21 april 1909, med begäran om utredning och förslag i fråga om
anordnande af landtbrukshögskoleundervisning. (92.)

Jämlikt bemyndigande den 17 februari 1911 har chefen för jordbruksdepartementet tillkallat
fem sakkunniga personer för utredning angående anordnande af den högre landtbruksundervisningen,
till hvilka sakkunniga ärendet öfverlämnats.

30:o af den 15 maj 1909, i anledning af väckta motioner om begränsning af rösträtten
å vägstämma. (153.)

Ärendet är öfverlämnadt till de inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga för verkställande
af utredning rörande väghållningsbesvärets utjämning m. ra.

31:o af den 19 maj 1909, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 9 § i lagen angående köttbesiktning och slakthus
den 22 december 1897. (184.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

32:o af den 24 maj 1909, angående bestämmelser rörande skyldighet att vid allmän
flottled uppföra bostäder för flottningsmanskapet. (234.)

Sedan från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icfordradt utlåtande inkommit den 21 april
1911, öfverlämnades ärendet till de personer, hvilka tillkallats att såsom sakkunniga

— 1912 —

567

inom justitiedepartementet biträda med utarbetande af förslag till ny lagstiftning om flottning
och till de förändrade bestämmelser i andra delar af lagstiftningen, som häraf påkallades.

33:o Riksdagens skrifvelse af den 23 april 1910, angående tjänstårsberäkning för
länsjägmästare vid anställning inom skogsstaten. (75.)

Sedan det i föregående års ämbetsberättelse omförmälta, från domänstyrelsen infordrade
utlåtandet den 28 oktober 1911 inkommit, anbefalldes samma styrelse att inkomma
med förnyadt utlåtande i ärendet. Sådant utlåtande har ännu icke afgifvits.

34:o af den 25 maj 1910, i anledning af väckt motion om vidtagande af åtgärder
i syfte att för obemedlade underlätta förvärf af jord från statens
domäner till småbruk. (111.)

Sedan det i föregående års ämbetsberättelse omnämnda, från domänstyrelsen infordrade
utlåtandet i ärendet inkommit den 2 december 1911, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts pröfning.

35:o af samma dag, i anledning af väckt motion om åvägabringande af lagändring
i syfte att bereda större trygghet för en bättre vård af och hushållning med
enskildes skogar. (112.)

Sedan det i föregående års ämbetsberättelse omförmälta, från domänstyrelsen infordrade
utlåtandet den 8 november 1911 inkommit, remitterades ärendet den 10 i samma
månad till den under punkt 13:o omförmälta skogslagstiftningskommittén. Kommittén
har ännu icke afgifvit förslag i ämnet.

36:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående omläggning af förvaltningen utaf de allmänna skogarna i södra
och mellersta Sverige. (114.)

Jämlikt bemyndigande den 16 juni 1911 har chefen för jordbruksdepartementet tillkallat
fem sakkunniga personer för verkställande inom jordbruksdepartementet af utredning
för åstadkommande af eu rätt förvaltning och skötsel af kronans och andra
allmänna skogar i mellersta och södra delarna af riket, till hvilka sakkunniga ärendet
öfverlämnats.

För behandling af vissa i särskilda Riksdagens skrivelser den 22 maj 1903, den
22 mars och den 19 maj 1904 samt den 24 maj 1907 angifna och därmed sammanhängande
skogslagstiftningsfrågor tillsatte Kungl. Maj:t efter gemensam beredning
med justitiedepartementet samma dag eu kommitté bestående af fyra sakkunniga personer.

Af dessa ärenden äro sålunda det under 16:o upptagna af Kungl. Maj:t slutligen
**'' afgjordt, de under 3:o, 4tG;'' .o, 6:o, 7:o, 8:o, 12:o, 13:o, 14:o, 15:o, 17:o, 18:o,

föremål för behandling af annan mynd et eller särskilda yttrandens afgifvande, det under
10:o omförmåta''Öfverlämnadt till ann departement samt de öfrig* på pröfning beroende.

30:o, 32:o, 33:», 35:o och 36:o antecknade

19:o, 21:o, 23:o, 24:o, 27:o, 28:o,

— 1912 —

568

Tabell,

utvisande under hvilka nummer åtgärderna i anledning af Riksdagens år 1911 aflåtna,
i tionde samlingen af bibanget till Riksdagens protokoll för samma år införda skrifvelser
finnas upptagna i den under I här ofvan införda förteckningen.

(Första sifFertalet utvisar skrifvelsens nummer i ofvannämnda samling, och det senare talet angifver
numret i förteckning I.)

1	-- ■	100	43	189	86	203	129	122	172	224	215	244
2		1	44	190	87	218	130	123	173	225	216	254
3		29	46	191	88	204	131	67	174	226	217	248
4		43	46	106	89	205	132	171	175	227	218	85
6		53	47	9	90	206	133	18	176	228	219	86
6		66	48	10	91	207	134	19	177	238	220	87
7		101	49	107	92	208	135	68	178	237	221	88
8		176	60	165	93	209	136	172	179	246	222	89
9	67,	178	Öl	11	94	210	137	20	180	229	223	148
inf	44, 52,	58,	62	108	95	211	138	21	181	50	224	252
10j	102,177,	179	53	109	96	212	139	22	182	138	225	253
11		2	64	no	97	213	140	23	183	72	226	149
12		3	66	12	98	217	141	69	184	73	227	90
13		4	66	in	99	214	142	24	185	139	228	25
14		5	67	32	100	215	143	124	186	140	229	26, 91
15		*	68	33	101	216	144	125	187	74, 174	230	150
16		*	59	34	102	37, 219	145	126	188	75	231	161
IT		103	60	166	103	231	146	127	189	141	232	92
18		59	61	167	104	232	147	30	190	76	233	93
19		***	62	168	106	234	148	128	191	77	234	94
20		**	63	169	106	222	149	129	192	78	235	42
21		***	64	112	107	223	150	130	193	79	236	Jk**
22		**	65	13	108	118	151	131	194	80	237	152
23		162	66	62	109	233	152	132	195	175	238	27
24		163	67	**	no	220	153	133	196	142	239	153
25		6	68	113	in	235	154	134	197	81	240	154
26		180	69	114	112	192	155	136	198	251	241	95, 155
27		104	70	14	113	193	156	138	199	250		45, 55, 96
28		164	71	115	114	194	157	47	200	143		156
29		60	72	63	Ilo	36	158	38	201	144	243	97
30		105	73	35	116	15	159	39	202	145	244	98
31		***	74	64, 116	117	16	160	40	203	146	245	167
32		7	75	65	118	17	161	46	204	147	246	***
33		8	76	117	119	119	162	48	205	82	247	158
34		61	77	195	120	*	163	70	206	83	248	28
35	31,	181	78	196	121	Jk	164	137	207	245	249	99, 159
36		182	79	197	122	Jk	165	41, 71	208	84	250	54
37		183	80	198	123	120	166	49	209	249	251	1
38		184	81	199	124	Jk	167	173	210	51	25?	161
39		185	82	66	125	Jk	168	236	211	241
40		186	83	200	126	230	169	> 24Ö	2rz	242
41		187	84	201	127	121	170	^ 239	1 213	243
42		188	85	202	128	no	m	221	1 214	247

* Utfärdade förordnanden — ** Skrifvelse till f ige i riksgäldskontoret. - \ *** Skrifvelse ^

till fullmäktige i riksbanken.