Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 99.

1

N:o 99.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Biksdagen med förslag till
grunder för tillgodogörande af kronans jakträtt; gifven
Stockholms slott den 29 mars 1912.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att antaga bilagda förslag till grunder för tillgodogörandet af
kronans jakträtt.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 74 käft. (Nr 99.) 1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 99.

Förslag

till

grunder för tillgodogörande af kronans jakträtt.

l:o. Kronans jakträtt å dess hägnade jaktparker och djurgårdar,
å mark, hörande till de kungliga lustslotten och andra till Konungens
egen disposition ställda lägenheter, å kungsgårdar, kungsängar, kronoparker,
från kronans jordbruksdomäner vid utarrendering undantagen
skog och i öfrigt all kronan tillhörig odisponerad mark, å statens till bergshandteringens
och sågverksrörelsens understöd anslagna skogar äfvensom
å häradsallmänningar utöfvas af Konungen själf och chefen för hans
hofjägeristat jämte dem, som vid sådana tillfällen äro följaktiga.

2:o. Å nämnda områden, med undantag af dem, som äro
ställda till Konungens egen disposition och där Konungen själf om
jakten särskildt förordnar, må jakt idkas jämväl af chefen för domänstyrelsen
samt, för egna behof eller efter skadliga djur, af förvaltande
personal vid skogsstaten, hvar inom sitt tjänstgöringsområde.

3:o.'' Bevakande personal vid skogsstaten äger att å sådana i 2:o
afsedda marker, som stå under deras bevakning, idka jakt efter skadliga
djur samt, med domänstyrelsens på särskilda skäl och begränsad tid
lämnade tillåtelse, äfven efter annat vildt eller vissa arter däraf.

4:o. Vid jakt, som idkas uti de i 2:o och 3:o omförmälda fall,
må dock utan Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd jakten icke afse älg,
hjort, rådjur, vildren eller svan ej heller björn; dock må björn, som
anfallit människa eller husdjur, äfven annorledes än i nödvärn dräpas,
efter tillåtelse af den tjänsteman vid skogsstaten, under hvars tillsyn
marken är ställd.

5:o. Personal och elever vid skogsläroverken äga å de i 2:o afsedda
områden idka jakt i enlighet med de bestämmelser, som därom
af Kungl. Maj:t meddelas.

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 99.

6:o. På Kung!. Maj:t ankommer att uppdraga åt domänstyrelsen
att:

a) därest å kronopark stammen af älg, hjort eller rådjur så förökat
sig, att densamma ur jaktvårdssynpunkt lämpligen bör beskattas eller
till förekommande af olägenhet eller hinder för skogsskötseln minskas,
antingen på af styrelsen bestämda villkor till den högstbjudande upplåta
rätt att under angifven tid fälla och behålla visst antal villebråd
af berörda slag, eller ock uppdraga åt revirförvaltningen att ombesörja
den jakt, som må finnas erforderlig, med skyldighet för domänstyrelsen
att i sistnämnda fall jämväl meddela föreskrift, huruvida vid sådan jakt
fälldt villebråd skall för statsverkets räkning försäljas eller om detsamma
må af den jagande mot ersättning till statsverket behållas; samt att,

b) därest å kronopark utarrenderande af rätten till jakt å annat
villebråd, än nyss är sagdt, anses öfverensstämma med god jaktvård
och i öfrigt lämpligen böra ske, upplåta jakträtt, hvarom nu är fråga,
på arrende under villkor och på sätt, som må finnas för skogs- och
jaktvården betryggande.

7:o. Hvad i 6:o stadgats rörande kronopark skall äga tillämpning
jämväl å annan här ofvan under l:o omförmäld mark, med undantag
af sådan, som är ställd under Konungens egen disposition; dock att i
fråga om häradsallmänning tillika iakttages, att jakten därå icke må på
arrende upplåtas, med mindre vederbörande allmänningsstyrelse därtill
samtyckt, samt att behållna inkomsten af jakten, ehvad den ombesörjes
genom revirförvaltningen eller är utarrenderad, skall tillfalla allmänningskassan.

8:o. Sker upplåtelse af jakträtt å kronans jaktområde enligt 6:o
eller 7:o härofvan, må till utöfvande af kronans jakträtt eljes berättigade
personer å den med upplåtelsen afsedda mark utöfva jakt allenast i omfattning,
som är förenlig med den skedda upplåtelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1913.

4

Kungl. Maj.ta Nåd. Proposition N:o 99.

Utdrag af protokollet öfver jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
29 mars 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve EhrensväRD,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,

friherre ÅDELSWÄRD,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Departementschefen, statsrådet Petersson, anförde vidare.

»Enligt 1 § af nu gällande jaktstadga tillkommer jakträtten å viss
uppräknad kronojord äfvensom å häradsallmänning kronan. I 2 § af
samma stadga meddelas bestämmelser om af hvem kronans jakträtt må
utöfvas. I det förslag till lag om rätt till jakt, som Eders Kungl. Maj:t
tidigare denna dag på föredragning af statsrådet och chefen för justitiedepartementet
beslutat att genom nådig proposition förelägga Riksdagen
till antagande, förekomma däremot icke några bestämmelser om utöfvandet
af den kronan enligt samma lagförslag tillkommande jakträtt. Man har
nämligen ansett dylika bestämmelser vara att hänföra till den art af lagstiftning,
som afser kronans domäner, och att bestämmelser i detta hän -

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 99.

seende därför böra meddelas i en särskild författning, utfärdad i enahanda
ordning som stadgandena angående grunderna för förvaltningen af
kronans jordbruksdomäner. Förslag till eu dylik författning torde följaktligen
böra i samband med jaktlagsförslaget underställas Riksdagens
pröfning. De sakkunniga, som jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 6 augusti
1908 tillkallats inom jordbruksdepartementet med uppdrag, bland annat,
att företaga en fullständig revision af gällande jaktstadga och som den
23 december 1909 afgifvit ett förslag till lag om rätt till jakt, hvilket
lagts till grund för omförmälta nådiga proposition, hafva därjämte afgifvit
ett förslag till kungörelse angående grunderna för tillgodogörande
af kronans jakträtt, upptagande bestämmelser af nu antydd art, i hufvudsak
öfverensstämmande med 2 § i nu gällande jaktstadga. I samma
förslag till kungörelse hafva ock inrymts bestämmelser om utarrendering
af kronans jakträtt.

T detta hänseende anföra de sakkunniga i motiven till förslaget:

1 skrifvelse den 10 maj 1895 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, på hvad sätt genom tillgodogörande af jakträtten
å kronoparkerna och annan kronan tillhörig odisponerad mark inkomst
kunde beredas statsverket. Efter det domänstyrelsen den 11 maj
1896 afgifvit utlåtande i ärendet, fann Kungl. Maj:t genom nådigt beslut
den 20 november 1896 Riksdagens ifrågavarande skrifvelse icke föranleda
vidare åtgärd. Detta beslut stödde sig hufvudsakligen på det af domänstyrelsen
uppvisade förhållande, att en i större omfattning skeende utarrendering
af jakträtten skulle, utan att tillföra kronan afsevärd inkomst,
menligt inverka på skogsvården å de utarrenderade områdena samt i sin
mån bidraga till påskyndande af den öfverklagade minskningen i tillgången
å nyttigt vildt. De sakkunniga delade i allt väsentligt den
uppfattning, till hvilken domänstyrelsen kommit, och trodde, att de af
domänstyrelsen anförda grtfnderna för densamma ännu ägde giltighet.
De hade därför icke funnit skäl föreslå någon allmän föreskrift om utarrenderande
af kronans jakträtt. Men på sätt jämväl af domänstyrelsen
i nyss berörda utlåtande framhållits, torde i vissa undantagsfall statsverket
kunna beredas inkomst af jakten utan att vare sig skogs- eller
jaktvård blefve lidande. Detta vore särskilt fallet i fråga om älg, där
jaktupplåtelsen kunde afse ett bestämdt antal djur och jakttiden vore
begränsad till en half månad. Nödig kontroll kunde där vinnas, utan
att skogsbetjäningen för mycket droges från det viktigare arbetet med
skogsvården, då jakträttsinnehafvaren ingen annan rätt hade än att
under några få dagar fälla det antal djur, som för året ansetts vara en
lämplig beskattning af älgstammen. En så begränsad jakträtt syntes

6

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 99.

utan olägenhet kunna upplåtas åt den mestbjudande utan hänsyn till
hans lämplighet i öfrigt. Svårare vore detta redan i fråga om hjort
och rådjur på grund af den längre tid, hvarunder jakten vore tillåten,

men intet hindrade att på arrende utbjödes rätten att under en viss

kortare tid t. ex. en vecka jaga hjort eller rådjur å viss mark och
därvid fälla högst ett visst antal djur. Skulle det bestämda antalet
icke vid jaktupplåtelsens slut vara fälldt, kunde återstående antalet utbjudas
för jakt under viss tid o. s. v., till dess att stammen blifvit
tillbörligt beskattad. Domänstyrelsen torde emellertid i alla dessa fall
böra äga full frihet att, om skogs- eller jaktvårdens intressen därigenom
blefve bättre tillgodosedda, låta sina underordnade organ ombesörja den
jakt, som ansåges böra äga rum, och därvid jämväl kunna efter omständigheterna
förordna, att jaktbytet skulle för statsverkets räkning

försäljas eller emot lösen behållas af den jagande, hvilken i så fall hade
att bestrida de med jakten förenade kostnader.

Beträffande mindre villebråd vore det vanskligare att genom bestämmelser
vid jaktupplåtelsen tillvarataga skogs- och jaktvårdens intressen.
Ett undantag härifrån kunde dock ripjakten för hund anses vara; den
bedrefs blott under en kort tid och i mark, där någon skogsvård knappast
ifrågakomme. Vid upplåtelse af jakt å annan fågel och å hare torde
man däremot endast i arrendatorns person finna någon borgen för att
jakträtten icke missbrukades. Domänstyrelsen borde därför i dessa fall
ha fria händer att lämna jakträtten äfven åt annan än den mestbjudande.

Hvad häradsallmänningarna anginge, blef jakträtten å dem kronan
förbehållen med den motivering, att de liksom kronoparkerna borde göras
till ett slags fridlysta hem, hvarifrån villebrådet sedan kunde utbreda sig;
att ett öfverlåtande af jakträtten till samtliga delägare i dylik allmänning
skulle för dessa medföra icke fördel och nytta, utan snarare tvärtom,
emedan en dylik jaktmark kunde anses så godt som till spillo gifven åt
alla och allt nyttigt vildt råka i fara att utrotas. Det vore således icke på
grund af någon höghetsrätt, som jakträtten tillagts kronan, utan den
hade beröfvats delägarna i deras eget intresse och för att icke genom
konkurrens af allt för många jaktberättigade jakten å dem skulle alldeles
fördärfvas. Någon anledning att, om jakten kunde blifva af
ekonomisk betydelse, beröfva delägarna afkastningen af densamma funnes
således icke. Också erkändes detta i Riksdagens omförmälda skrifvelse
den 10 maj 1895. Af de med anledning af denna skrifvelse hörda
allmänningsstyrelserna uttalade sig ungefär hälften emot en allmän jaktupplåtelse
å dessa skogar, därvid såsom skäl anfördes att den inkomst,
som därigenom stod att vinna, vore i allmänhet högst ringa, i många

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 99.

fall knappast motsvarande den ökade kostnaden för bevakningen och
tillsynen, medan å andra sidan afsevärda olägenheter af sådan upplåtelse
kunde befaras. Sålunda skulle, medan allmänningsskogarnas
fridlysta områden nu verkade gynnsamt på vildstammen, jaktarrendena
däremot leda därtill, att villebrådet, åtminstone det värdefullare, mot
arrendetidens slut blefve utrotadt; fara för skogseldar skulle dessutom
jämte andra vådor och olägenheter uppstå för skogsvården, öfriga
allmänningsstyrelser hade däremot ansett jakträttens utarrenderande för
delägarnas räkning vara önskvärd, såsom främjande jaktvården och
medförande inkomst, men några af dessa styrelser hade därvid gjort
det uttryckliga förbehåll, att allmänningsdelägarna icke ville vidkännas
några kostnader för ökad bevakning eller tillsyn. Efter att på detta
sätt ha redogjort för allmänningsstyrelsernas yttranden, afstyrkte domänstyrelsen
i sitt utlåtande den 11 maj 1896 upplåtandet af jakträtt å
häradsallmänningarna annat än undantagsvis och på sätt som i fråga
om kronoparkerna blifvit hemställdt. De sakkunniga instämde i detta
domänstyrelsens yttrande och föresloge, att hvad som stadgats om upplåtande
af jakträtt å kronoparker Unge gälla jämväl å häradsallmänningar
allenast med det tillägg, att jaktens utarrendering icke finge
ske utan allmänningsstyrelsens samtycke. På sätt jämväl domänstyrelsen
hemställt, föresloges, att af jakten inflytande medel skulle ingå till allmänningskassan.

Genom nådig remiss den 1 februari 1910 hafva utlåtanden öfver
det af de sakkunniga uppgjorda förslaget till kungörelse infordrats från
Kungl. Maj:ts samtliga befallningshafvande, som hade att inhämta yttranden
från landsting och hushållningssällskap, hvarjämte domänstyrelsen
anbefallts att efter vederbörandes hörande inkomma med sådant yttrande».

Sedan departementschefen närmare redogjort för innehållet i sistnämnda
författningsförslag och de däröfver afgifna utlåtandena, yttrade
han vidare.

»1 de sakkunnigas förslag har jag funnit vissa ändringar och förtydliganden
böra vidtagas, hvarjämte jag vid samma förslag anser mig
böra göra följande erinringar.

Enligt 6 § i förslaget till lag om rätt till jakt tillkommer å jord, i:su punkten.
som till bruk åt någon upplåtits, jakträtten brukaren, där ej annorledes
aftalas. Affattningen af första punkten i de sakkunnigas förevarande
förslag utesluter i och för sig icke den tolkningen, att stadgandet
skulle afse att meddela bestämmelser om utöfvande af jakten å kronojord,
som där omförmäles, äfven i det fall att jorden utan förbehåll ut -

ra och 3:djc
unkterna.

8 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 99.

arrenderats. Till undvikande af‘ en sådan tolkning har första punkten
något förtydligats.

Beträffande samma punkt har domänstyrelsen i sitt utlåtande
hemställt, dels att orden »kungsgårdar, kungsängar» måtte utgå, enär
alla sådana fastigheter vore antingen ställda till konungens disposition
eller ock utarrenderade samt de i hvarje fall ej vore odisponerade, dels
ock att bestämmelser måtte meddelas rörande vid utarrendering af
kronans jordbruksdomäner för kronans räkning undantagen jakträtt å
mark, som inginge i arrendet. Emellertid torde hvad domänstyrelsen
anfört i fråga om kungsgårdar och kungsängar ej utgöra giltigt skäl
att utesluta nämnda fastigheter från den gjorda uppräkningen af de olika
slag af kronojord, som afses med förslaget; och hvad beträffar anmärkningens
andra del, så torde det ej öfverensstämma med stadgandena i
nådiga kungörelsen angående förändrade grunder för förvaltningen af
kronans jordbruksdomäner den 4 juni 1908 att vid utarrendering af
sådana domäner för kronans räkning undantaga jakträtten å mark, som
ingår i arrendet. — Af åtskilliga skogsstatstjänstemän äfvensom i ett
par andra utlåtanden har anmärkts, att orden »och chefen för hans hofjägeristat»
borde utgå, enär öfverhofjägmästaren ej vore statens ämbetsman
och ej längre hade något att skaffa med skogsvården eller statens
skogar. Af historiska skäl och då öfverhofjägmästaren i denna sin
funktion så att säga endast utöfvar den Konungen personligen tillkommande
jakträtt, har förslaget i denna del lämnats oförändradt.

1 andra och tredje punkterna hafva uttrycken »tjänstemän» och
»betjänte» vid skogsstaten utbytts mot de i nu gällande instruktion för
skogsstaten begagnade uttrycken »förvaltande personal» och »bevakande
personal» vid skogsstaten, hvarjämte, då under bevakning af skogsstatens
personal står äfven annan mark än som afses med förslaget, i
tredje punkten intagits en uttrycklig hänvisning till andra punkten..
Chefens för domänstyrelsen jakträtt har ansetts böra inskränkas till
hans egen person samt förvaltande personalens vid skogsstaten rätt till
jakt efter nyttigt vildt till att afse allenast det egna behofvet. Bestämmelser
om rätt för personal och elever vid skogsläroverken att utöfva
jakt å kronans jaktområden hafva synts mig lämpligen böra meddelas
af Kungl. Maj:t, hvarför föreskrift härom intagits i förslaget såsom eu
särskild punkt med plats efter fjärde punkten i de sakkunnigas förslag.

Med afseende å den ringa befattning, som numera tillkommer
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i fråga om de med förslaget afsedda,
kronan tillhöriga marker, hafva de sakkunniga ansett anledning icke

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 99.

längre förefinnas att bibehålla dessa ämbetsmän vid den jakträtt, som
de för sina personer hittills ägt utöfva hvar inom sitt län. Länsstyrelsen
i Uppsala län har anmärkt, att de af de sakkunniga anförda skälen till
att frånkänna Kungl. Maj:ts befallningshafvande jakträtt icke kunde anses
tillfyllestgörande, särskildt hvad anginge häradsallmänning. I denna
fråga delar jag de sakkunnigas uppfattning.

I fråga om den bevakande personalens vid skogsstaten rätt att
utöfva jakt å kronans jaktområden innehåller de sakkunnigas förslag
bestämmelser, som i hufvudsak öfverensstämma med nu gällande stadganden
i ämnet. Enligt hvad i de sakkunnigas motiv angifves, hafva
de sakkunniga ansett, att det kunde vara fara, att skogsbetjänte, om de
annat än i undantagsfall erhölle tillåtelse att idka jakt efter nyttigt
vildt, droges ifrån sitt hufvudsakliga åliggande för att hängifva sig åt
jakt såsom sport och näringsfång, och hafva de sakkunniga därför föreslagit,
att sådant tillstånd borde meddelas allenast, då särskilda skäl
därtill förefunnes, hvar]ämte de sakkunniga framhållit, att sådan tillåtelse
torde böra lämnas tills vidare under viss tid för att kunna, om
den missbrukades, när som helst återkallas.

Emellertid hafva från representanter för Sveriges krono]ägarekår
under sistlidet år till jordbruksdepartementet inkommit två framställningar
rörande utsträckt rätt för kronojägare till jakt å kronojord. I den ena
af dessa anhålles om min medverkan till att i den ifrågasatta nya jaktlagstiftningen
måtte införas bestämmelser om rätt för kronojägare att
å de marker, som stå under deras bevakning, idka jakt äfven efter
andra än skadliga djur i samma utsträckning som jägmästare inom sitt
revir. 1 den andra af dessa framställningar hemställes, att Kungl. Magt
måtte i den nya lagstiftningen om jakt medgifva kronojägare rätt till
jakt å smärre matnyttigt vildt för eget husbehof å de under hans bevakning
stående kronans skogar.

I dessa framställningar bär framhållits, att ansökningar af kronojägare
om tillstånd till jakt efter matnyttigt vildt ej sällan af domänstyrelsen
afslagits. Detta innebure en orättvisa mot kronojägarna. Dessa
kände såsom en plikt att efter bästa förmåga vårda och skydda det
vilda inom sina bevakningsdistrikt. Kronoparkernas ägare hade ringa
inkomst af jakten å kronoparkerna, utan inkomsten däraf ginge till
största delen till några privilegierade högre tjänstemän. Däraf kunde
man få den uppfattningen, att det vore allenast för att tillgodose dessas
intressen, som kronojägarna finge tjänstgöra såsom »jägeribetjänte».
Därtill komme, att jägmästare, som själfva voro Kriga jägare, voro
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 74 höft. (Nr 99.) 2

10 Kungl. Maj As Nåd. Proposition N:o 99.

obenägna att tillstyrka bifall till af kronojägare gjorda ansökningar om
tillstånd till jakt efter matnyttigt vildt. Krono]ägarna hade hand om
bevakningen af kronans skogar och hade det tyngsta arbetet med skötseln
af dessa. De borde därför såsom en uppmuntran för sina ansträngningar
för skogarnas och villebrådets skydd och vård samt därjämte såsom
någon hjälp i sin husliga ekonomi få skjuta äfven matnyttigt vildt å
de under deras bevakning stående kronoskogar.

I afgifna yttranden öfver dessa framställningar har domänstyrelsen
anfört hufvudsakligen följande: Under 1890-talet och därförut äfvensom
under de första åren af 1900-talet hade kronojägare erhållit tillstånd
till jakt efter matnyttigt vildt allenast i sällsynta undantagsfall. Under
senare åren däremot hade tillstånd till jakt i rätt stor utsträckning medgifvits
kronojägare i skilda delar af landet. Dylika tillstånd hade meddelats,
ifall domänstyrelsen, efter pröfning, funnit sådant vara med hänsyn
till skogsskötsel!! iämpligt eller ur jaktvårdssynpunkt försvaradt, samt
i fall dessutom vederbörande kronojägare genom nit i tjänsten visat sig
förtjänt af uppmuntran. Dessa tillstånd hade alltid begränsats till viss
bestämd tid och förenats med villkor, att kronojägaren beflitade sig om
efterhållande af skadliga djur och i öfrigt om god jaktvård. Ansökningar
i berörda syfte från kronojägare i Norrland, till hvilkas bevakningstrakter
i regel hörde kronoskogar af betydande ytvidd, hade så
godt som alltid bifallits, hvarvid jakträtten begränsats till kronojägares
eget husbehof och i regel icke innefattat rätt till jakt å sjöfågel. Jämväl
ansökningar från kronojägare i mellersta och södra Sverige hade i afsevärdt
antal bifallits, hvarvid, förutom nyssnämnda begränsande bestämmelser,
tillika med hänsyn till de mindre skogsområden, som i
regel därstädes tillhörde kronojägares bevakning, föreskrifvits, att jakt
finge utöfvas allenast i förmans sällskap, eller ock jakträtten begränsats
till fällande af ett efter viss beräkningsgrund bestämdt antal matnyttigt
vildt i förhållande till antalet under samma år af kronojägare dödade
skadedjur. Emellanåt hade dock ansökningar från kronojägare i mellersta
och södra Sverige afslagits på grund däraf, att villebrådsstammen å det
med ansökningen afsedda området ansetts icke böra beskattas, bland
annat, när området varit af den obetydliga omfattning, att det icke
kunnat anses såsom ett själfständigt jaktområde. — Det kunde ej med
fog påstås, att öfverjägmästare eller jägmästare i större utsträckning
begagnade sig af sin jakträtt, hvilket förhållande torde bero därpå, att
dessa tjänstemän ej voro bosatta på eller i omedelbar närhet af kronoskogarna,
äfvensom därpå att de i.följd af ökade tjänategöromål finge allt
mindre tid till jakt. För dem blefve jakttillfäliena å kronoskogarna i

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition JV.-o 99.

regel begränsade till en eller annan gång på året. Att jägmästare afstyrka
kronojägares ansökan om rätt till jakt, hade förekommit endast
i några få undantagsfall. Jägmästares rätt till jakt efter nyttigt vildt
å de under hans förvaltning stående skogar torde, med hänsyn till dessa
skogars i regel afsevärda omfattning och spridda belägenhet, ej kunna
anses innebära fara för vildtstammens bestånd, äfven om jägmästaren
ägnade mera tid åt jakt än som vore skäligt. Skulle kronojägare erhålla
med jägmästare likställd rätt till jakt å matnyttigt vildt å kronoskogar
inom bevakningsdistriktet, kunde det däremot befaras, att, särskilt
där bevakningstrakten endast omfattade en eller annan jämförelsevis
. liten kronoskog, vildtstammen komme att alltför hårdt beskattas,
och att, om kronojägaren vore å skogen bosatt, något som oftast vore
fallet, dennes tid blefve af jakt upptagen i större omfattning än som
med hans tjänstgöring i öfrigt vore lämpligt. — Enligt domänstyrelsens
åsikt vore bestämmelse därom, att bevakande personal vid skogsstaten
erhölle rätt till jakt å annat vildt än skadliga djur allenast efter pröfning
i hvarje särskildt fall och med den inskränkning i hvarje fall, som
domänstyrelsen med hänsyn till förhållandena kunde finna skälig, nödvändig
för vildtstammens bevarande å kronans skogar. Den begränsning
i jakten, som enligt nu gällande stadganden utöfvades å dessa skogar,
vore af stor betydelse för det nyttiga vildas bevarande och tillväxt,
särskildt med hänsyn till att dessa skogar under sagda förhållanden
förblefvo för vildnaden välbehöfliga fristäder och tillflyktsorter. — Domänstyrelsen
åberopar de sakkunnigas ofvan omförmälda motivering och
hemställer, att nu ifrågavarande framställningar måtte lämnas utan afseende.

För egen del har jag efter öfvervägande af de olika synpunkter,
som i nu förevarande fråga måste komma i betraktande, kommit till
den uppfattningen, att de sakkunnigas förslag har goda skäl för sig.
Det är å ena sidan nödvändigt, att bestämmelserna så affattas, att såväl
skogs- som jaktvårdens intressen tillvaratagas. Utsträckes den själfskrifna
jakträtten alltför långt, kan det lätt hända, att jakt af dess utöfvare
kommer att bedrifvas i sådan omfattning, att vildtet, särskildt å
de mindre bevakningstrakterna i södra och mellersta Sverige, blir för
hårdt beskattadt, på samma gång som jaktutöfvarens intresse lätt kan
dragas från den egentliga skogsvården. Följden häraf skulle bland annat
blifva, att beträffande det mindre villebrådet utarrendering af kronans
jakträtt, åtminstone i vissa orter, knappast skulle kuuna ifrågakomma.
Å den andra sidan torde med de af domänstyrelsen under de senare

12

4:de punkten.

S.te punkten.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 99.

åren tillämpade grunder för meddelande åt krono]ägare af tillstånd till
jakt efter nyttigt vildt å kronans jaktområden kronojägares billiga anspråk
på rätt till sådan jakt hafva blifvit behörigen tillgodosedda, och man
torde få antaga, att domänstyrelsen äfven framdeles kommer att efter
samma grunder bevilja af kronoj ägare gjord ansökan om rätt till jakt
af nu ifrågavarande slag.

Fjärde punkten i de sakkunnigas förslag har något omredigerats,
hvarjämte i denna punkt hänvisats allenast till andra och tredje punkterna
i förslaget.

I femte punkten af de sakkunnigas förslag stadgas skyldighet för
de till utöfvande af kronans jakträtt berättigade personer att till statsverket
utgifva ersättning för dödadt nyttigt vildt. Enligt stadgandets
ordalydelse skulle ersättning utgå äfven för villebråd, som fällts vid
jakt, däri Eders Kungl. Maj:t eller chefen för hofjägeristaten deltagit, i
händelse jakten ägt rum annorstädes än å de till Eders Kungl. Maj:ts egen
disposition ställda områden. Detta torde dock näppeligen kunna anses
vara förslagets mening. Hvad angår öfriga till utöfvande af kronans jakträtt
berättigade personer så skulle enligt de sakkunnigas förslag tjänstemän och
betjänte vid skogsstaten och skogsläroverken vara fria från ersättning för
villebråd, som af dem fälldes inom deras tjänstgöringsområden och icke
försåldes. Genom förut omförmälda ändring i 2:dra punkten har chefens
för domänstyrelsen jakträtt inskränkts till hans egen person och förvaltande
personalens vid skogsstaten jakträtt inskränkts till det egna
behofvet. Domänstyrelsen har i sitt yttrande öfver förslaget upplyst,
att bevakande personal vid skogsstaten och skogsläroverken i vissa
fall erhålla rätt att utöfva jakt efter nyttigt vildt men endast för eget
husbehof. Den föreslagna ersättningsskyldigheten torde därför blifva
af ringa värde för kronan. Särskildt i fråga om det mindre villebrådet
eller villebråd af annat slag än som omförmäles i fjärde punkten af
de sakkunnigas förslag, torde ock ersättningsskyldighetens kontrollerande
möta störa svårigheter. Beträffande det större villebrådet, hvarå enligt
fjärde punkten jakt skulle få anställas endast efter särskildt af Kungl.
Maj:t meddeladt tillstånd, torde kronans rätt lämpligast tillvaratagas
därigenom att, såsom hittills iakttagits, föreskrift om och till hvilket
belopp ersättning skall utgifvas meddelas i sammanhang med dylikt
tillstånds beviljande. Af dessa skäl har femte punkten i de sakkunnigas
förslag ansetts kunna helt och hållet utgå.

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 99.

I likhet med de sakkunniga anser jag upplåtelse af jakträtt å jord, e.n punkten.
hvarom nu är fråga, böra ske med försiktighet. Rätten att afgöra,
huruvida en sådan upplåtelse skall ske eller ej, torde böra ytterst läggas
i Kungl. Maj:ts hand. Där så anses lämpligt, torde ett sådant afgörande
kunna ske på det sätt att Kungl. Maj:t beträffande vissa kronoparker
eller kronopark i vissa orter eller län lämnar domänstyrelsen
bemyndigande att under angifna förutsättningar förfoga öfver kronans
jakträtt på sätt i förslaget angifves. Beträffande förutsättningarna och
formerna för upplåtelse af jakträtt å kronopark är jag ense med de
sakkunniga i fråga om det större villebrådet, älg, hjort och rådjur. I
fråga om det mindre villebrådet anser jag däremot de af de sakkunniga
angifna förutsättningarna för utarrendering vara alltför stränga och
böra något mildras. Utarrendering af jakträtt å dylikt vildt bör kunna
ske, då sådant kan anses öfverensstämma med god jaktvård och i öfrigt
vara lämpligt. Till betryggande af skogs- och jaktvårdens intressen
torde erforderliga bestämmelser kunna meddelas i de särskilda arrendekontrakten.

Nu ifrågavarande punkt i de sakkunnigas förslag har något omredigerats
samt med hänsyn till sitt innehåll uppdelats i två särskilda
punkter. Den i sista stycket af de sakkunnigas förslag förekommande
hänvisningen till lagen om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige
den 1 juli 1898 torde med hänsyn till innehållet i 1 och 30 §§ i förslaget
till lag om rätt till jakt samt första punkten i förevarande författningsförslag
icke vara erforderlig.

Till undvikande af tvetydighet har jag ansett i förslaget böra
intagas uttryckligt stadgande om att, därest särskild upplåtelse af kronans
jakträtt skett i enlighet med de i förslaget angifna bestämmelser, de till
utöfvande af kronans jakträtt eljes berättigade personer äga å den med
upplåtelsen afsedda mark utöfva jakt allenast i den omfattning, som är
förenlig med den gjorda upplåtelsen.»

Departementschefen uppläste härefter ett i öfverensstämmelse med
detta anförande inom jordbruksdepartementet uppgjordt förslag till
grunder för tillgodogörande af kronans jakträtt samt hemställde, att
detta förslag måtte genom nådig proposition föreläggas Riksdagen till
antagande.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 71 käft. (Nr 99). 3

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 99.

nåder lämna bifall; och skulle nådig proposition
ämnet, af den lydelse bilaga . . . till detta protokoll ut
visar, till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet:

Curt Rothlieb.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1912.