Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 74.
1
Nr 74.
Kungl. Majds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
förordning om ändrad lydelse af 54 § 1 mom. i förordningen
den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering; gifven Stockholms slott
den 1 mars 1912.
Under åberopande af bifogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att antaga närlagda förslag till förordning om ändrad tydelse af 54 § 1
mom. i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och
förfarandet vid taxering.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande *
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Theodor Adelswärd.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 53 Käft. (Nr 74.)
1
2
Kungl. Majds nåd. proposition Nr 74.
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse af 54 § I mom. i förordningen den 28 oktober 1910 om
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.
54 §.
1 mom. Till beredande af ersättning åt ordförandena och de af
Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordnade ledamöterna i taxeringsnämnderna,
arfvoden för protokolls- och längdföringen hos pröfningsnämnderna,
arfvode åt kronans ombud hos Stockholms stads pröfningsnämnd äfvensom
godtgörelse för det i samband med taxeringsförrätlningarna'' i öfrigt lämnade
biträde af städernas tjänstemän må enligt Kungl. Maj:ts förordnande
för hvarje år utgå högst ett belopp, motsvarande två procent af rikets hela
inkomst- och förmögenhetsskattesumma för året, sådan denna enligt taxeringsnämndernas
beslut beräknats.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1913.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 14.
3
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 mars 1912.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd,
Statsråden: Petersson,
Schotte,
Berg,
Bergström,
friherre Adelswärd,
Petrén,
Stenström,
Larsson,
Sandström.
Departementschefen, statsrådet friherre Adelswärd anförde i underdånighet:
Vid
föredragning af de frågor, som tillhöra regleringen af utgifterna
under riksstatens sjunde hufvudtitel för år 1913, anmälde jag på sin tid,
att jag hade för afsikt att underställa Kungl. Maj:ts pröfning ett förslag
till viss ändring af 54 § 1 mom. i gällande förordning om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering. Den ifrågasatta ändringen åsyftade,
enligt hvad jag därvid framhöll, en förhöjning af den procent af rikets
hela inkomst- och förinögenhetsskattesumma, som får tagas i anspråk för
beredande af ersättning åt ordförandena och de af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förordnade ledamöterna i taxeringsnämnderna, arfvoden för protokolls-
och längdföringen hos pröfningsnämnderna, arfvode åt kronans
ombud hos Stockholms stads pröfningsnämnd äfvensom godtgörelse för det
i samband med taxeringsförrättningarna i öfrigt lämnade biträde af stä
-
4
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 74.
dernas tjänstemän. Anledningen att ifrågasätta en sådan förhöjning har
gifvits af de så godt som enstämmiga uttalanden, som gjorts af Kungl. Maj:ts
befallningshafvande angående den afsevärda ökning i taxeringsarbetet, som
orsakats af de nya skattelagarna, en ökning som gifvetvis måste motsvaras
af ökad godtgörelse åt de funktionärer, hvilka hafva nämnda arbete åt
sig anförtrodt och af hvilkas intresse och duglighet taxeringens resultat
är i väsentlig mån beroende. För vinnande af det sålunda afsedda ändamålet
skulle det belopp, som för hvarje år må af Kungl. Maj:t disponeras
till beredande af ersättningar åt ordförandena och de af Kungl. Maj:ts
befallningshafvande förordnade ledamöterna i taxeringsnämnderna jämte
öfriga i 54 § 1 mom. taxeringsförordningen afsedda personer, behöfva
förhöjas från IV4 till 2 procent af* rikets hela inkomst- och förinögenhetsskattesumma
för året, sådan denna enligt taxeringsnämndernas beslut beräknats.
I enlighet med hvad jag sålunda antydt har inom finansdepartementet
utarbetats förslag till ändrad lydelse af nämnda författningsrum.
Såsom jag i förut nämnda sammanhang erinrade, hade Kungl, Maj:ts
befallningshafvande i de förslag angående ersättningar till ordförandena i
taxeringsnämnderna m. fl. i 54 § 1 mom. taxeringsförordningen afsedda
personer för deras bestyr med taxeringsarbetet under år 1911, som efter afstötande
af taxeringsnämndernas arbeten afgåfvos, beräknat nämnda ersättningar
till ett sammanlagdt belopp af i rundt tal 528,800 kronor. Vid förslagens
afgifvande framhölls på flera håll, att den till taxeringsnämndsordförandena
föreslagna ersättningen med hänsyn till det tillgängliga
anslagsbeloppcts knapphet begränsats till det minsta möjliga, så att densamma
näppeligen utgjorde skälig godtgörelse för det myckna arbete, som
genom de nya skattelagarna lagts på ordförandens skuldror. Ehuru uppdraget
att vara ordförande vore att betrakta såsom ett förtroendeuppdrag,
vid hvars fullgörande full godtgörelse för arbetet ej vore att påräkna, vore
dock, sedan taxeringsarbetet efter skattereformen blifvit i väsentlig grad
ökadt, fara för handen, att svårighet skulle yppa sig att finna för detta
uppdrag lämpliga personer, som vore villiga att åtaga sig detsamma, därest
ersättningen för arbetet ej blefve mera afpassad efter arbetets omfattning
och vikt än för närvarande kunde ske.
De af Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreslagna ersättningsbeloppen
åt vederbörande funktionärer öfverstego emellertid det belopp, motsvarande
en och en fjärdedels procent af rikets hela inkomst- och förmögenhetsskattesumma
för året, som enligt taxeringsförordningen kunde af
Kungl. Maj:t anvisas till ersättningar åt samma funktionärer och hvilket belopp
enligt förslagsvis gjorda beräkningar utgjorde omkring 421,000 kronor.
5
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 74.
De föreslagna ersättningarna måste vid sådant förhållande i betydande mån
reduceras, och den sammanlagda summa, som för ifrågavarande ändamål
ställdes till pröfningsnämndernas förfogande, fastställdes af Kungl. Maj:t
enligt nådigt beslut den 14 juli 1911 till 420,500 kronor.
Såsom jag äfvenledes vid förutnämnda tillfälle anförde, hade den sålunda
vidtagna nedsättningen af de föreslagna ersättningsbeloppen på sina
håll väckt missnöje och bekymmer, som äfven funnit uttryck i särskilda
framställningar till Kungl. Maj:t. Jag erinrar i afseende härå om de skrifvelse^
i hvilka Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala och Skaraborgs
län hänvändt sig till Kungl. Maj:t med underdånig hemställan om vidtagande
af åtgärder för att skälig godtgörelse måtte kunna beredas de personer,
som förordnas att taga hand om taxeringsarbetet.
För dessa framställningar har jag tidigare i sammanhang med frågan
om höjning af förslagsanslaget till kostnader för taxering till skatt å inkomst
och förmögenhet inför Eders Kungl. Maj:t närmare redogjort, och
torde det tillåtas mig att hänvisa till hvad jag då anförde (sjunde hufvudtiteln
innevarande år sid. 18—24).
Det ligger gifvetvis i statens intresse, att särskildt de personer, hvilka
hafva att, i egenskap af ordförande eller af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förordnade ledamöter i taxeringsnämnderna, taga del i taxeringsarbetet
äro dugliga och för detta arbete särskildt skickade män, hvilka gå till sitt
maktpåliggande och grannlaga värf med god vilja och varmt intresse för
sin uppgift. Med den omfattning taxeringsarbetet numera fått och med de
stora kraf det ställer i främsta rummet på dem, som i den första taxeringsinstansen
intaga den ledande ställningen, kan det icke ifrågasättas, att dessa
förtroendemän skola fullgöra sitt åliggande utan godtgörelse eller mot åtnjutande
af en otillräcklig ersättning. Såsom af åtskilliga befallningshafvande
framhållits, föreligger otvifvelaktigt en stor fara för, att i många
taxeringsdistrikt dugliga och för uppdraget eljest lämpliga personer, som
äro villiga att åtaga sig detta arbete, icke skola vara att tillgå, därest den
ersättning, som kan beredas dem för det i många afseenden otacksamma
uppdraget, icke står i skäligt förhållande till arbetets omfattning och vikt.
Enligt taxeringsförordningen åligger det visserligen vissa tjänstemän och
dessutom en hvar annan, som är boende inom taxeringsdistriktet och icke
de fem nästföregående åren deltagit i taxeringsarbetet inom distriktet, att
mottaga uppdrag, hvarom här är fråga, därest de icke äro af laga förfall
hindrade, och det skulle ju i händelse af behof finnas möjlighet att med
stöd af detta stadgande tvinga personer att mot deras önskan fullgöra uppdraget.
Men det kan med skäl ifrågasättas, huruvida det skulle vara till
6
Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 7i.
gagn för staten och ägnadt att trygga ett godt taxeringsresultat, om taxeringsarbetet
i större utsträckning komme att ledas af personer, hvilka
tvungits att mottaga sitt uppdrag och vid dess fullgörande veta sig icke
hafva att motse en skälig ersättning för därå offrad tid och möda. Därjämte
kan det med fog antagas, att dessa personer skulle begagna sig af
första tillfälle, då laga skäl kunde af dem åberopas, för att vinna befrielse
från det dem påtvungna uppdraget, och taxeringsnämnderna skulle vid
sådant förhållande ofta beröfvas den kontinuitet och den på längre tids
erfarenhet grundade sakkunskap, som äro nödvändiga förutsättningar för
vinnande af ett godt taxeringsresultat. Det synes mig vara en viktig
angelägenhet att förebygga sådana olägenheter. Kan detta, såsom jag
för ’ min del är förvissad om, ske genom anvisande af erforderliga medel
till beredande af skälig godtgörelse åt ordförandena och de särskildt förordnade
ledamöterna i taxeringsnämnderna för deras arbete, bör den utvägen
icke lämnas oförsökt, och jag är öfvertygad om, att den ökade kostnad,
som härigenom för statsverket uppkommer, skall te sig tämligen
obetydlig vid jämförelse med de fördelar, som beredas såväl staten som
vederbörande kommuner därigenom, att taxeringen verkställes af personer,
som äga nödig sakkunskap, erfarenhet och omdömesförmåga samt därjämte
intresse för sin uppgift.
De medel, som på grund af bestämmelserna i 54 § 1 mom. taxeringsförordningen
nu stå till förfogande för här ifrågavarande ändamål,
hafva, såsom jag haft tillfälle att framhålla, visat sig otillräckliga. Sålunda
kunde till gäldande af de för år 1911 föreslagna ersättningarna till de i
nämnda moment omförmälda funktionärer disponeras i rundt tal endast
421,000 kronor, under det att de föreslagna ersättningsbeloppen uppgingo
till sammanlagdt omkring 528,800 kronor. Och det är att förvänta, att
ersättningsanspråken för framtiden snarare skola visa tendens till stegring
än till nedgång. Detta gäller särskildt under år, då allmän fastighetstaxering
äger rum och arbetet för taxeringsnämnderna af sådan anledning
blir än mera betungande än under öfriga år.
Det har visat sig möta svårigheter, hvilka åtminstone ännu ej kunnat
öfvervinnas, att i förordningen fastställa vissa objektiva beräkningsgrunder
efter hvilka ersättningarna till de personer, som hafva taxeringsarbetet om
hand, borde utgå. De försök i sådan riktning, som gjordes under det
förberedande arbetet för den år 1910 genomförda skattereformen och
för hvilka närmare redogörelse tinnes lämnad i det vid propositionen
nr 90 till 1910 års Riksdag fogade statsrådsprotokoll sid. 96, blefvo föremål
för tungt vägande erinringar, hvilka icke kunde lämnas obeaktade, och
det ansågs fördenskull vid författningens slutliga formulering lämpligt öfver
-
7
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 74.
lämna åt hvarje läns pröfningsnämnd att efter förslag af Kungl. Maj:ts
befallningshafvande besluta om fördelning mellan de till ersättning berättigade
af de medel, som för ändamålet funnes tillgängliga. Genom denna
anordning lämnades möjlighet att vid ersättningarnas bestämmande i hvarje
fall taga hänsyn till såväl arbetets omfattning som den omsorg och skicklighet,
hvarmed det blifvit utfördt. Då samtidigt, till ledning för Kungl.
Maj:ts beslut om fördelning af tillgängliga medel mellan de särskilda pröfningsnämnderna,
föreskrefs, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle
hafva att till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande angående den ersättning,
som för bestyret med taxeringsarbetet ansåges böra tillkomma en
hvar af de därtill inom länet berättigade personer, och att därvid tillika
angifva de grunder, som varit bestämmande vid ersättningarnas beräknande,
hade i författningen meddelats de bestämmelser, som kunde finnas nödvändiga
för att bereda tillfälle till kontroll öfver de tillgängliga medlens
fördelning efter rättvisa och enhetliga grunder. Jag har icke heller någon
anledning antaga, att de af Kungl. Maj:ts befallningshafvande ifrågasatta
ersättningsbeloppen varit för höga eller mindre väl afvägda, utan är jag
öfvertygad om, att befallningshafvandena vid sina beräkningar bemödat sig
om den största möjliga sparsamhet och oväld. Då det oaktadt de föreslagna
ersättningsbeloppen gått vida utöfver de belopp, som enligt gällande
bestämmelser funnits till förfogande, torde jag hafva goda skäl för den
uppfattningen, att de i 54 § 1 mom. taxeringsförordningen gifna bestämmelserna
om ersättningsprocentens storlek icke äro tillfredsställande.
Då dessa bestämmelser antogos, kunde tydligen icke med någon
större grad af visshet beräknas, vare sig i hvilken omfattning taxeringsarbetet
skulle ökas med anledning af de nya former för beskattningen,
som genom skattereformen infördes, eller i hvad mån statsverkets kostnader
för samma arbete skulle stiga af andra anledningar, exempelvis för beredande
af ersättning åt den af Kung]. Maj:ts befallningshafvande förordnade
ledamoten i taxeringsnämnden. Dåvarande chefen för finansdepartementet
hade i sitt anförande till statsrådsprotokollet i afseende härå endast
det uttalandet, att, så vidt för det dåvarande kunde bedömas, man skulle
komma till ett något så när tillräckligt belopp, om ersättningsprocenten
bestämdes till IV4 procent af rikets hela inkomst- och förinögenhetsskattesumma.
Att denna beräkning visat sig icke hålla streck, beror uppenbarligen
till icke ringa del därpå, att det arbete, som taxeringsnämndsordförandena
direkt måst underkasta sig för att lämna biträde vid deklarationernas
affattande, i oväntadt hög grad försvårat taxeringsarbetet
och ökat ordförandenas arbetsbörda. Det är väl antagligt, att med växande
insikt om skattelagarnas innehåll och förbättrade bokföringsmetoder de nu
-
8
Kungl. Maj:ls nåd. proposition Nr 74.
varande olägenheterna vid taxeringsarbetet så småningom skola blifva
mindre kännbara och det arbete, som påhvilar särskildt ordförandena i
taxeringsnämnderna, därigenom i afsevärd mån minskas, men man måste
nog räkna med, att de olägenheter, som kommit till synes under år 1911,
äfven under de närmaste åren komma att göra sig gällande. Med hänsyn
härtill och då det synes mig vara statens ovillkorliga skyldighet att
bereda de funktionärer, som få underkasta sig en väsentlig ökning i en
förut tung arbetsbörda, en ersättning härför, som står i skäligt förhållande
till arbetets betydelse och omfattning, har jag icke tvekat att framlägga
ett förslag om ändring i gällande bestämmelse om ersättningsprocentens
storlek, som innebär möjlighet härtill.
Att jag därvid förslagit en förhöjning af ersättningsprocenten till högst
2 procent af rikets inkomst- och förmögenhetsskattesumma för året, innebär
icke, att jag anser, att hela detta belopp ovillkorligen skall tagas i anspråk.
De beräkningar, jag lagt till grund för min tidigare framställning om
höjning i riksstaten för år 1913 af förslagsanslaget till kostnader för
taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt, sluta ifråga om det ersättningsbelopp,
som afses i 54 § 1 mom. taxeringsförordningen, å 581,680
kronor (för år 1911 begärdt anslag, 528,800 kronor, med tio procents förhöjning),
motsvarande ungefärligen 1,76 procent af den för år 1913 till
33 millioner kronor beräknade inkomst- och förmögenhetsskatten. Vid
framläggande af dessa beräkningar uttalade jag den förmodan, att med
tillgång till ett så stort belopp skyldig hänsyn kunde tagas till de berättigade
anspråk på ersättning, som kunde framkomma från vederbörande
funktionärers sida. Jag har icke anledning att nu hysa en annan uppfattning.
Men det synes mig icke lämpligt att till täckande af utgifter,
livilkas storlek icke kunna med någon större grad af tillförlitlighet beräknas
ens för den närmaste framtiden, fastställa ett anslagsbelopp, som nätt
och jämnt förslår, därest gjorda sannolikhetsberäkningar visa sig motsvara
det rätta utgiftsbeloppet. Med hänsyn jämväl därtill, att bestämmandet
af det belopp, som från det ifrågavarande anslaget skall ställas
till hvarje pröfningsnämnds förfogande för ersättningarnas utgående, tillkommer
Kungl. Maj:t och, såsom jag i förut omnämndt sammanhang erinrat,
Kungl. Maj:t härvid icke torde underlåta tillse, att ersättningarna till
de särskilda funktionärerna hållas inom lämpliga gränser, har jag funnit
mig böra stanna vid ett förslag om ersättningsprocentens bestämmande
till högst 2 procent af rikets hela inkomst- och förmögenhetsskattesumma
för året.
Det vore visserligen ensidigt, att den förhöjda ersättning, som vid bifall
till förslaget skulle kunna beredas vissa med taxeringsarbetet sysselsatta
9
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 74.
personer, redan under innevarande år kunde komma dem till godo, men
då anslaget på 1912 års riksstat för ifrågavarande ändamål icke är afpassadt
efter den af mig föreslagna förändringen i taxeringsförordningen, har
jag icke ansett mig böra sätta ifråga, att den ändrade bestämmelsen skulle
träda i kraft redan under nämnda år.
Föredragande departementschefen uppläste härefter det upprättade
förslaget till ändrad lydelse af 54 § 1 mom. i förordningen om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering samt hemställde, att Kungl.
Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen att antaga detsamma.
Statsrådets öfriga ledamöter instämde i denna hemställan.
Hans Maj:t Konungen biföll hvad statsrådet sålunda
hemställt; och skulle nådig proposition till Riksdagen
aflåtas af den lydelse, bilagan litt. — vid detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Olof Ljungberg.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 53 käft. (Ar 74.)
2