Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 247.

1

Nr 247.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående ersättning
för skada till följd af olycksfall i arbete åt skogstorparen
Isak Johansson Kenttäsaaris eller Rovas änka
och barn: gifven Stockholms slott den 12 april 1912.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
medgifva,

att från och med år 1911 må från allmänna indragningsstaten utgå
ett årligt understöd dels å 120 kronor till skogstorparen Isak Johansson
Kenttäsaaris eller Rovas änka Sofia Wilhelmina Kenttäsaari eller Rova,
så länge hon lefver ogift, och dels å 60 kronor till hvartdera af hennes
barn Jenny Julia och Karl Robert, intill dess det uppnått 15 års ålder.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Alfred Petersson.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 196 käft. (Nr 247—248.) 1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 247.

Utdrag af protokollet öfver jordbruksfonden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 12 april 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,
friherre AdelswäRD,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Departementschefen, statsrådet Petersson, anförde vidare.

Uti en den 29 september 1911 dagtecknad skrift har skogstorparen
Isak Johansson Kenttäsaaris eller Rovas änka Sofia Wilhelmina Kenttäsaari
eller Rova i underdånighet anhållit, att, enär hennes man under arbete
för kronans räkning med skogsstämpling sommaren 1906 genom olyckshändelse
omkommit, något mindre årligt understöd måtte beredas henne
och hennes minderåriga barn.

Öfver ansökningen hafva underdåniga utlåtanden afgifvits dels den
30 december 1911 af domänstyrelsen, som därvid öfverlämnat underdåniga
yttranden af vederbörande skogstjänstemän, dels den 26 mars

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 247. 3

1912 af riksförsäkringsanstalten dels ock den 10 april 1912 af statskontoret.

Af handlingarna inhämtas hufvudsakligen följande.

Rova deltog efter anmodan af vederbörande jägmästare sommaren
1906 i utstämplingar å Rissa kronopark. Efter detta arbetes afslutande
begå!'' sig Rova på hemväg och färdades därvid jämte annan person
med båt utför Kalix älf. Vid passerandet af en fors i denna älf den
23 juni 1906 skulle båten med lina släppas förbi ett. af de mindre fallen,
då Rova råkade med ena foten fastna i linan samt blef neddragen i
forsen och drunknade.

Vägsträckan från arbetsplatsen å Rissa kronopark till Rovas hem
utgör omkring nio mil. Det bekvämaste och i orten vanligen använda
sättet att färdas denna vägsträcka är, enligt skogstjänstemännens uppgift,
medelst båt utför Kalix älf. En sådan båtfärd anses alltid vara
förenad med viss fara. Vattenståndet vid tillfället var emellertid ej
olämpligt. Såväl Rova som hans följeslagare voro ansedda som vana
forskarlar.

Rova, hvilken sedan år 1896 varit antagen som torpare å skogstorpet
Rova eller Kivijärvi å kronoparken Limingojärvi, var ej för fullgörande
af dagsverksskyldighet såsom torpare pliktig utföra ifrågavarande skogsarbete.
Han åtnjöt ersättning för den tid, som beräknades åtgå till
hemfärden, efter den väg han färdades.

Rova var född den 24 juli 1863 och hans hustru är född den 8
december 1865. Af makarnas fem barn äro de tre yngsta födda, ett år
1891, ett år 1898 och ett år 1901. Äldste sonen, som blef myndig år
1910, öfvertog då torpet Rova, men är sjuklig och föga arbetsför, så att
han trots god vilja endast obetydligt kan bidraga till de sinas uppehälle.
Modern har haft ytterst svårt att försörja sig och de yngre barnen och
i hemmet råder stor fattigdom.

Domänstyrelsen har anfört. Därest Rova hade omkommit under
sådana omständigheter, att statsverket varit till de efterlefvande ersättningsskyldigt
enligt lag angående ersättning för skada till följd af
olycksfall i arbete den 5 juli 1901, skulle ersättningen hafva utgått,
förutom med 60 kronors begrafningshjälp, med en årlig lifränta från
dödsfallet räknadt af 120 kronor till änkan, så länge hon lefver ogift,
samt af 60 kronor till hvardera af de två minderåriga barnen, till
dess det uppnått femton års ålder. I enlighet härmed skulle de årliga
lifräntebeloppen från dödsfallet, sommaren 1906, hafva utgått med
tillsammans 240 kronor för år räknadt. Hade olyckshändelsen, hvarigenom
Rova omkommit, inträffat under det att han varit veder -

4

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 247.

börande jägmästare behjälplig vid pågående stämplingsförrättningar å
kronans skogar, hvilka arbeten torde få anses såsom del af utaf staten
yrkesmässigt utöfvad verksamhet med skogsafverkning, hade staten
tvifvelsutan varit skyldig utgifva förenämnda ersättningsbelopp. Då
olyckshändelsen emellertid inträffat, sedan förrättningarna afslutats, under
det att Rova varit på hemfärd från skogen, torde förenämnda lags
bestämmelser beträffande Rova icke kunna i detta fall äga tilllämpning.

Med hänsyn dock till de förhållanden, hvarunder Rova omkommit,
och med hänsyn till de ömmande omständigheter, hvari familjen syntes
befinna sig, funne sig domänstyrelsen böra hemställa, att framställning''
måtte göras till Riksdagen om beviljande till änkan Rova af en årlig
lifränta, att från och med den 1 januari 1912 utgå med 60 kronor, så
länge lion lefde ogift, och till lxvartdera af de två yngsta barnen eu
årlig lifränta af 30 kronor att likaledes utgå från och med den 1 januari
1912 tills uppnådda 15 år.

Riksförsäkringsanstalten framhåller följande. Olycksfall, som träflade
arbetare på väg till eller från arbetet, medförde i regel icke rätt till
ersättning enligt lagen den 5 juli 1901, dock att sådan rätt undantagsvis
kunde förekomma. I förevarande fall hade Rova blifvit anmodad
infinna sig till arbete på en från hans hemvist långt aflägsen ort. Det
vanliga sättet att färdas från arbetsstället till hans hemvist medförde
en viss särskild fara. Redan på grund af dessa omständigheter syntes
man vara berättigad anse, att samband förelegat mellan olycksfallet och
de af arbetet tillskapade särskilda förhållandena. Härtill komme emellertid
eu omständighet, som på ett mera afgörande sätt syntes angifva,
att färden från arbetsstället ansetts tillhöra själfva arbetet, nämligen
att Rova åtnjutit aflöning för den tid, som beräknades till hemfärden.
Olycksfallet, som inträffat under denna färd, syntes därför böra medföra
rätt till ersättning enligt nämnda lag.

Emellertid vore de ersättningsanspråk, som i anledning af Rövas
död kunde på grund af 1901 års lag framställas, numera enligt 13 § i
lagen preskriberade, då anspråken icke gjorts gällande inom två år efter
dödsfallet. Billigheten syntes dock tala för, att ersättning i allt fall
beviljades änkan Rova, möjligen med den inskränkning, att ersättningen
räknades först från och med innevarande års ingång.

Riksförsäkringsanstalten — som funnit, att det arbete, hvari Rova
för kronans räkning varit sysselsatt, varit sådant, som afsåges i lagen
den 5 juli 1901 — har sålunda hemställt, att Kungl. Maj:t måtte bevilja
eller, om så erfordrades, hos Riksdagen göra framställning att bevilja
änkan Rova, dels 60 kronor såsom begrafningshjelp, dels en årlig

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 247.

lifränta af 120 kronor från dödsfallet, så länge hon lefde ogift, samt
hvart och ett af makarnas barn, som vid dödsfallet icke uppnått 15
års ålder, en årlig lifränta af 60 kronor till dess detsamma uppnått 15
års ålder.

Därest Kungl. Maj:t skulle anse, att lifräntorna borde räknas först
från och med den 1 januari 1912, torde enligt riksförsäkringsanstaltens
mening lifräntor böra utgå endast till de af makarnas barn, som då
ännu icke uppnått 15 års ålder.

Med hänsyn till hvad riksförsäkringsanstalten anfört har det synts
statskontoret, som om ifrågavarande olycksfall bort medföra ersättning
enligt lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i
arbete den 5 juli 1901. Men äfven om så skulle förhålla sig, hade
enligt statskontorets mening änkan Rova i allt fall numera försutit sin
rätt, då hon icke inom två år från mannens död framställt anspråk på
ersättning. I likhet med domänstyrelsen och riksförsäkringsanstalten
har dock äfven statskontoret ansett förhållandena billigtvis påkalla, att
årliga understöd bereddes åt änkan och hennes minderåriga barn. Statskontoret
har därvid förmenat, att understöden borde bestämmas till de
belopp, som enligt förenämnda lag skulle hafva tillkommit dem, men å
andra sidan icke utgå för längre tid tillbaka än från och med det år,
hvarunder förevarande underdåniga ansökning inkommit till Kungl. Maj:t,
eller alltså från och med år 1911.

Knär änkan Rova icke inom lagstadgad tid af två år från mannens
död inkommit med sin ansökan, har hon otvifvelaktigt försutit all rätt
till ersättning enligt förenämnda lag af den 5 juli 1901. Med hänsyn
till föreliggande omständigheter finner jag emellertid, i likhet med i
ärendet hörda myndigheter, billigheten fordra, att utan afseende å
denna hennes försummelse ett årligt understöd må utgå till henne
och hennes två ännu minderåriga barn och till storleken beräknas i
enlighet med samma lags bestämmelser. Dock torde beloppen icke böra
utgå för längre tid tillbaka än från och med år 1911, uuder hvilket år
ansökningen om understöd inkom. På grund häraf får jag alltså hemställa,
att Kungl. Maj: t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen
medgifva,

att från och med år 1911 må från allmänna indragningsstaten
utgå ett årligt understöd dels å 120 kronor till änkan Rova, så länge
hon lefver ogift, och dels å 60 kronor till hvartdera af hennes barn
Jenny Julia och Karl Robert, intill dess det uppnått 15 års ålder.

Departementt chefen.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 247.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten lämna bifall samt förordnade,
att proposition i ämnet af den lydelse, bilaga...
till detta protokoll utvisar, skulle till Riksdagen
aflåtas.

Ur protokollet:
Ernst Öberg.